dels fyra motioner från allmänna motionstiden
1999/2000,
dels femton motioner från allmänna motionstiden
2000/01,
dels en motion som väckts med anledning av
proposition 1999/2000:140 om konkurrenspolitik för
förnyelse och mångfald.
Synpunkter i ärendet har inför utskottet lämnats
av företrädare för nätmyndigheten vid Statens
energimyndighet, branschorganisationen Svensk Energi
samt föreningen Oberoende elhandlare. Skrivelser i
frågan har inkommit från Oberoende elhandlare, Senea
AB, Svenska Kraftbörsen AB och Svensk
Elbrukarförening.
Sammanfattning
I betänkandet behandlas nitton motioner från
allmänna motionstiden hösten 1999 och hösten 2000
samt ett motionsyrkande med anledning av proposition
1999/2000:140 om konkurrenspolitik för förnyelse och
mångfald.
Den 1 november 1999 trädde den s.k.
schablonreformen i kraft som syftade till att även
de små elkonsumenterna skulle kunna minska sina
kostnader genom att på ett enkelt och smidigt sätt
byta elleverantör eller omförhandla sina
leveransavtal. Enligt vad utskottet erfarit fungerar
dock inte leverantörsbytesprocessen på ett
tillfredsställande sätt. Utskottet föreslår därför,
med anledning av fem motioner, att regeringen
skyndsamt skall utreda förutsättningarna och
formerna för införande av ett effektivt
sanktionssystem mot de nätbolag som inte uppfyller
regelverkets krav vid byte av elleverantör eller
gällande föreskrifter om angivande av
anläggningsidentitet vid mätrapportering. Regeringen
bör, enligt utskottet, snarast lägga fram
erforderliga förslag till de lagändringar som krävs
för ett snabbt införande.
Med anledning av en motion, om strålningsrisker
från kraftledningar i tätbebyggda områden, föreslår
utskottet att det tillsätts en utredning med uppdrag
att finna åtgärder och metoder för att reducera
strålningsriskerna från kraftledningar. I
utredningsuppdraget bör även ingå att ta fram
förslag till incitament för kommuner och kraftbolag
för sådana åtgärder samt en bedömning av kostnaderna
för åtgärderna. Enligt vad som hävdas i en
reservation (s, v) finns det för närvarande inte
tillräckliga skäl för att tillsätta en utredning
enligt vad som föreslås i den aktuella motionen.
Övriga motionsyrkanden - om tillsyn av
nätverksamhet, slopande av fasta nätavgifter,
konkurrensfrågor inom elmarknaden, anslutning av
vindkraft, överföringskapacitet, debitering av
elförbrukning samt fjärrvärme - avstyrks.
I en reservation (m, kd, c, fp) sägs att
regeringen skyndsamt bör vidta åtgärder för att
skärpa tillsynen över nätverksamheten. I två andra
reservationer stöds motionsyrkanden om slopande av
fasta nätavgifter (v, mp) och om avreglering av
fjärrvärmemarknaden (m, kd, fp).
Utskottets överväganden
Bakgrund
Hösten 1995 beslutade riksdagen (prop. 1994/95:222,
bet. 1995/96:NU1) om en ny ellagstiftning som
innebar att konkurrens infördes i handeln med el.
Omregleringen syftade till att skapa en ökad pris-
och kostnadspress på elmarknaden, ökad valfrihet och
lägre elkostnader för konsumenterna. En huvudprincip
i den nya ellagstiftningen är att det skall vara en
klar boskillnad mellan å ena sidan produktion och
försäljning av el och å andra sidan överföring av el
(nätverksamhet). Skäligheten i nätavgifter och andra
överföringsvillkor kan granskas av nätmyndigheten
vid Statens energimyndighet.
I oktober 1997 beslutade riksdagen (prop.
1996/97:136, bet. 1997/98:NU3) att införa en ny
ellag som trädde i kraft den 1 januari 1998. Med den
nya ellagen (1997:857) infördes bl.a. bestämmelser
som syftar till att skapa bättre förutsättningar för
en effektivare tillsyn.
För att även de små elkonsumenterna skall kunna
dra nytta av omregleringen genom sänkta elkostnader
beslutade riksdagen i oktober 1999 (prop.
1998/99:137, bet. 1999/2000:NU4) - efter tidigare
initiativ av näringsutskottet - att fr.o.m. den 1
november 1999 avskaffa kravet på timvis mätning. I
stället infördes en schablonbaserad beräkning på
elmarknaden. Införandet av schablonberäkning och
möjligheten att byta elleverantör har inneburit
lägre elkostnader för konsumenterna.
Nätverksamhet
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsyrkanden om skärpt
tillsyn av nätverksamhet i avvaktan på
remissbehandlingen av Elnätsutredningens
delbetänkande och en därpå aviserad
proposition om elmarknaden. Jämför
reservation 1 (m, kd, c, fp).
Riksdagen bör även avslå motionsyrkanden om
att helt eller delvis slopa fasta
nätavgifter. Jämför reservation 2 (v, mp).
Motionerna
I partimotion 1999/2000:N228 (m) hänvisas till en
rapport av Sveriges fastighetsägareförbund, HSB,
Hyresgästernas riksförbund m.fl. av vilken det
framgår att de högsta nätavgifterna i landet är tre
gånger högre än de lägsta. En förklaring till de
kraftiga avgiftsskillnaderna sägs vara att
nätföretag har olika kostnader beroende på nätandel
i tätort respektive glesbygd. Enligt
Energimyndighetens beräkningar förklarar detta
enbart ungefär en fjärdedel av skillnaderna.
Viktigare är sannolikt att nätavgifterna i många
fall är orimligt höga jämfört med kostnaderna för
att driva verksamheten effektivt, anser
motionärerna.
Enligt Moderata samlingspartiet finns det därför
starka skäl att skärpa tillsynen över
elnätsverksamheten. En skärpt tillsyn av priser på
monopolområden måste, enligt motionärerna, syfta
till att skydda konsumenterna från att drabbas av
oskäliga priser och att uppmuntra till
rationaliseringar. Dessutom bör en skälig andel av
rationaliseringsvinsterna komma konsumenterna till
godo genom lägre priser. I motionen påpekas vidare
att tillsynen måste syfta till att konkurrensen inom
elhandeln upprätthålls och till att förhindra
snedvridning genom subventionering med överskott
från monopolverksamhet.
I motion 2000/01:N242 (m) anför Moderata
samlingspartiet att reformeringen och avregleringen
av elmarknaden varit framgångsrik inte minst i den
meningen att elpriset har sjunkit. Detta hindrar
inte att många konsumenter upplever att deras
elkostnader är oförändrade eller till och med har
ökat. Förklaringen till detta är, enligt
motionärerna, dels att energiskatterna har höjts
kraftigt på förslag av den socialdemokratiska
regeringen, dels att nätföretagen trots
avregleringen inte är konkurrensutsatta. Det finns
uppskattningar som gör gällande att mer än hälften
av avregleringens positiva effekter i form av
effektivitetsvinster skulle finnas i nätledet.
Vidare hänvisas i motionen till Storbritannien där
kraven på effektivisering av nätföretagen höjts
genom s.k. benchmarkingkonkurrens. Denna modell, som
enligt motionärerna också skulle kunna tillämpas i
Sverige, går ut på att ett index som mäter
befolkningstäthet, geografi med mera och som
förklarar kostnadsbilden i distributionsområdet tas
fram och används för att mäta effektiviteten hos
företagen. De företag som enligt detta index är
effektivare och har lägre konsumenttaxor än
genomsnittet får ge ägarna god avsättning på insatt
kapital. Bolag som har högre konsumenttaxor än
genomsnittet förvägras att ge ägarna avkastning.
Motionärerna anser att det snarast borde utredas på
vilket sätt denna eller liknande modeller för att
öka konkurrensen mellan nätföretagen skulle kunna
komma till stånd. I motionen anförs vidare att
Energimyndighetens tillsyn av nätföretagen
omedelbart måste skärpas. Det finns, enligt
motionärerna, alltför många exempel på nätföretag
som tar ut oskäligt höga nätavgifter.
I motion 1999/2000:N204 (m) sägs att nätavgifter
som debiteras konsumenterna i vissa
distributionsområden är väsentligt högre än i andra
och att nätavgifterna i genomsnitt är relativt höga
jämfört med kostnaderna för verksamheten.
Konsumenternas fördel av lägre kilowattpris till
följd av ökad konkurrens elimineras av att vissa
bolag höjer nätkostnaderna orimligt mycket, hävdar
motionären. Det finns därför anledning att skärpa
tillsynen över elnätsverksamheten och av
nätavgifterna. En sådan tillsyn måste, enligt
motionären, syfta till att skydda konsumenterna från
att drabbas av oskäliga priser och att uppmuntra
till rationaliseringar.
Avregleringen av elmarknaden har medfört
konkurrens och sänkta priser för alla kategorier av
elförbrukare, anförs det i motion 2000/01:N277 (m).
Mycket talar dock för, enligt motionärerna, att
energiföretagens nätpriser i genomsnitt är relativt
höga jämfört med kostnaderna för verksamheten.
Motionärerna anser att en skärpt tillsyn av priser
på monopolområden måste syfta till att skydda
konsumenterna från oskäliga priser, uppmuntra till
rationaliseringar, upprätthålla konkurrensen inom
elhandeln samt förhindra snedvridning genom
subventionering med överskott från
monopolverksamhet. Regeringen bör, enligt
motionärerna, ge nätmyndigheten i uppgift att med
stor kraft och skyndsamhet vidta åtgärder i syfte
att undanröja monopolets konkurrenshämmande
effekter.
I motion 1999/2000:N303 (v) ifrågasätts om
elmarknadens avreglering skapat ytterligare
motivation för eleffektivisering och elsparande hos
kunderna och därmed underlättat den av riksdagen
beslutade inriktningen av energipolitiken. Ett
system med enbart fasta nätavgifter innebär att
motivationen för minskad elanvändning minskar hos
stora kundgrupper, menar motionärerna. De anser
därför att de särskilda nätavgifterna bör slopas.
Nätägarna får i stället ta betalt av den distributör
som använder nätet. Detta innebär, enligt
motionärerna, att det rörliga elpriset blir högre än
i dag, men också att det blir intressant för de
flesta hushåll att bli eleffektivare och att minska
sin elanvändning. Motionärerna anser att ett
elprissystem med enbart rörlig avgift bör utredas.
Frågan om fasta respektive rörliga nätavgifter tas
även upp i motion 2000/01:N222 (v). I motionen
ställs frågan om hur en bra och effektiv nättariff
skall se ut för att ge de rätta signalerna till
olika intressenter. Om nätavgifterna är fasta,
oavsett mängden el, bidrar de inte till att
stimulera effektivisering och sparande av el, sägs
det i motionen. En möjlighet att ändra på detta
skulle, enligt motionärerna, vara att föra över den
fasta avgiften helt eller delvis till det rörliga
priset. Detta skulle kunna gälla alla de kunder som
omfattas av s.k. schablonmätning - dvs. i princip
alla hushåll och småföretag. En sådan taxa skulle
stimulera till effektivisering och därmed minskad
elförbrukning.
Vidare anser motionärerna att en elintensiv
industri som ligger nära den norrländska
vattenkraften rimligen skall ha en klart lägre
nätavgift än en motsvarande industri i södra
Sverige. Transportkostnaderna och nätförlusterna som
stamnätet förorsakar borde, enligt motionärerna, slå
igenom på ett sätt som ger rätt kostnadsfördelning.
I dag ges abonnenter i Norrland en rabatt i form av
lägre energiskatt för att de bor nära vattenkraften.
Det rimliga vore, enligt motionärerna, att de i
stället debiterades en lägre nätavgift på grund av
kortare avstånd och därmed mindre nätförluster.
Energimyndigheten har ansvar för att granska
skäligheten i nättariffer och andra
överföringsvillkor, påpekas det i motion
2000/01:N262 (kd). Av de drygt 200
elnätsoperatörerna i landet begärde
Energimyndigheten under år 1999 förklaringar från ca
100 operatörer som höjt eller haft tveksamheter i
sina tariffer, framhåller motionärerna. Många
elkonsumenter betalar fortfarande ett överpris och
det är därför, enligt motionärerna, angeläget att
regeringen påskyndar Energimyndighetens utveckling
av former för bedömning av nättarifferna och ger
myndigheten befogenheter att där så krävs vidta
tvingande åtgärder.
I motion 1999/2000:N328 (c) anförs - med
hänvisning till en riksomfattande analys - att
nätavgiften för samma uttag av elektricitet är två
till tre gånger högre hos det dyraste företaget
jämfört med det billigaste i grupper med nätägare
som har likartade förutsättningar. Analysen
underbygger, enligt motionären, intrycket av att den
viktigaste förklaringen till skillnader i nätavgift
är att vissa företag är mindre effektiva än andra.
Motionären anser vidare att de helt orimliga priser
som nätägarna betalar för inköp av el - för att
täcka nätförluster - är ett tydligt bevis på
korssubventionering i branschen.
I motion 1999/2000:N51 (fp) föreslås åtgärder för
att försvåra möjligheterna till subventionering av
elhandel med monopolvinster från energiområdet. I
motionen hänvisas till förslag från Konkurrensverket
om att det dels klart skall urskiljas vilka
kostnader hos leverantörerna som är att hänföra till
nätverksamheten, dels att möjligheterna att lägga en
straffavgift på subventionering av elhandel med
monopolvinster inom energiområdet skall utredas.
Enligt motionärerna hänvisar regeringen till att
frågan utreds. De anser emellertid att
utredningsarbetet bör drivas snabbare med hänsyn
till den ekonomiska betydelse dessa frågor har för
ett stort antal hushåll.
Vissa kompletterande uppgifter
Bestämmelser i ellagen
Bestämmelserna om nätverksamhet i ellagen (1997:857)
syftar till att säkerställa en effektiv och
rationell nätverksamhet och att nätföretagens
monopolställning inte missbrukas. Enligt lagen skall
nätavgifterna vara skäliga och utformade på sakliga
grunder. Med saklig grund avses att de skall vara
objektiva och icke-diskriminerande. Vid bedömning av
nätavgiftens skälighet skall konsumentintresset
särskilt beaktas, men hänsyn skall även tas till en
rimlig avkastning i nätverksamheten.
Skälighetsprövningen skall baseras på de intäkter
och kostnader som kan hänföras till det aktuella
koncessionsområdet. Allmänt sett är elnätsverksamhet
en kapitalintensiv verksamhet med höga fasta
kostnader. Skäligheten i nätavgifter prövas, som
redan nämnts, av nätmyndigheten vid Statens
energimyndighet.
Nätavgifter
Nätavgifterna utgör mellan 30 och 40 % av det
sammanlagda elpris (inkl. skatter) som konsumenterna
betalar. Enligt uppgifter från Energimyndigheten har
de genomsnittliga nätavgifterna för lägenhetskunder
ökat med 3,8 % och för kunder med villa utan elvärme
med 5,6 % mellan januari 1996 och januari 2001. För
kundkategorin villa med elvärme har avgiften i
genomsnitt minskat med 2,9 % under samma period. I
diagrammet på nästa sida redovisas utvecklingen av
nätavgifterna för typkunderna lägenhet, villa utan
elvärme och villa med elvärme under samma period.
Prisuppgifterna gäller den totala nätavgiften
beräknad per kWh exklusive moms men inklusive vissa
myndighetsavgifter (45 kr/år).
Källa: Energimyndigheten
För jord- och skogsbruk, småindustri och mellanstor
industri har nätavgifterna under perioden 1997-2001
i huvudsak minskat.
Nivån på nätavgifterna skiljer sig väsentligt mellan
tätort och glesbygd (se tabellen på följande sida).
För en lägenhet med en årskonsumtion av 2 000 kWh är
genomsnittspriset 14,3 öre högre per kWh i glesbygd
jämfört med tätort, vilket innebär en högre
årskostnad med 286 kr. För en villa utan elvärme (5
000 kWh per år) blir årskostnaden 600 kr högre i
glesbygd och för en villa med elvärme (20 000 kWh
per år) 1 200 kr högre. För en småindustri med en
beräknad förbrukning av 350 000 kWh per år blir
prisskillnaden mellan tätort och glesbygd 12 950 kr.
Energimyndighetens undersökning från maj
2000 visar att avgiftsskillnaderna mellan
olika nätföretag, som verkar inom samma
bebyggelseregion, är mycket stora. För
lägenhetskunder i tätort varierar nätavgiften
mellan drygt 20 och knappt 50 öre per kWh,
vilket innebär en årlig kostnadsdifferens på
ca 580 kr. För en lägenhetskund i glesbygd
skiljer ca 760 kr årligen mellan lägsta och
högsta nätavgift. För en eluppvärmd villa är
prisskillnaden mellan olika nätföretag i
tätort ca 3 000 kr per år och i glesbygd ca 2
800 kr.
Mot bakgrund av att nätverksamheten utgör
ett s.k. naturligt monopol, som inte
automatiskt driver fram rationaliseringskrav,
har nätmyndigheten fastställt ett
rationaliseringskrav för lokalnät med 2 % för
vart och ett av åren 1998, 1999 och 2000
(NUTFS 1997:1).
Nätmyndigheten fick i början av år 1999
uppgifter om att nätavgifterna höjts inom ett
stort antal nätkoncessioner för områden. Till
följd av detta öppnade myndigheten tillsyn i
ca 90 ärenden för att utreda om företagen höjt
nätavgifterna. Utredningen visade att
avgifterna hade höjts i ca 45 områden, medan
det i övriga områden skett en omfördelning av
avgifterna mellan olika kundkategorier. I
september 1999 förelade nätmyndigheten i stort
sett samtliga de företag som hade höjt
nätavgifterna år 1999 att sänka avgifterna
till 1998 års nivå. Nätmyndighetens
huvudsakliga motivering var att nätföretagen,
trots kostnadsminskningar för att driva
lokalnät, höjt sina avgiftsnivåer gentemot
konsumenterna. I stort sett samtliga företag
som fick ett beslut om föreläggande att sänka
nättarifferna överklagade detta till
länsrätten, som i de flesta fall fastställde
nätmyndighetens beslut. Därefter har i
flertalet fall överklagande skett till
kammarrätten, som ännu inte fattat beslut i
dessa ärenden. Under år 2000 har
nätmyndigheten i ca 60 ärenden förelagt
nätföretag att sänka sina avgifter. I de
flesta fall har även dessa ärenden överklagats
till länsrätten.
Elnätsutredningen
I november 1999 tillsatte regeringen en
särskild utredare (direktören Sten Kjellman)
med uppdrag att se över ellagens bestämmelser
om nätverksamhet. Utredningen har studerat och
analyserat olika former av tillsyn. Den 1
november 2000 överlämnade Elnätsutredningen
sitt delbetänkande Elnätsföretag - regler och
tillsyn (SOU 2000:90).
Betänkandet remissbehandlas under våren
2001. Enligt uppgift från Näringsdepartementet
avser regeringen att i september 2001 lägga
fram en proposition om elmarknaden där bl.a.
Elnätsutredningens förslag i fråga om tillsyn
kommer att behandlas. Elnätsutredningens
återstående utredningsuppdrag, om bl.a.
återkallande av nätkoncession och
tvångsförvaltning av nätföretag, skall
redovisas senast den 14 september 2001.
Näringsdepartementet har aviserat en
proposition i dessa frågor till våren 2002.
I sitt delbetänkande föreslår
Elnätsutredningen en ny inriktning av
tillsynen av nätavgifter. Förslaget innebär
att en prövning av skäligheten i nättariffer i
fortsättningen skall ske genom en jämförelse
av nätkoncessionshavarens samlade intäkter i
förhållande till hans prestation.
Skälighetsbedömningen av tarifferna skall inte
längre i första hand utgå från nätföretagens
kostnader utan från en bedömning av vilken
prestation nätföretagen utför och om
intäkterna står i rimlig proportion till
denna. Vid bedömningen av prestationen skall,
enligt utredningen, hänsyn tas dels till de
objektiva förutsättningarna att bedriva
nätverksamheten, dels till sättet att bedriva
nätverksamheten. I praktiken innebär
utredningens förslag att tillsynen skall
bedrivas så att nätmyndigheten granskar
nätföretagens intäkter mot bakgrund av
företagens objektiva förutsättningar att
bedriva en effektiv nätverksamhet. Med denna
tillsynsmetod kommer bevisbördan i första hand
att ligga på företagen som har att motivera en
hög nättariff. Utredningen menar att denna
tillsynsmodell på sikt sannolikt är betydligt
mindre resurskrävande än den som nu tillämpas.
För att effektivisera tillsynen av
nätföretagens avgifter pågår dessutom inom
nätmyndigheten ett utvecklingsarbete med den
s.k. nätnyttomodellen. Den färdiga modellen
skall simulera ett nätföretags prestationer
med hjälp av uppgifter om abonnenternas
geografiska läge, energianvändning och
debitering samt nätföretagets utnyttjande av
överliggande nät (regionnät). De
kostnadsfunktioner som tas fram i det fiktiva
nätet sätts sedan i relation till
nätföretagens intäkter. Arbetet med
utformningen av nätnyttomodellen pågår, och
den beräknas tidigast kunna tas i bruk i
början av år 2002.
Dessutom har nätmyndigheten bedrivit ett
utvecklingsprojekt där nätoperatörernas
effektivitet mäts genom jämförelsetal och
nyckeltal med hjälp av en s.k. DEA-metod (Data
Envelopment Analysis). Projektet utmynnade i
en slutrapport i september 2000.
Elnätsutredningen anför vidare att en
utjämning av tariffnivån mellan glesbygd och
tätort förutsätter att tätortskunder tvingas
acceptera att tarifferna höjs i syfte att
stödja glesbygden. Det är, enligt utredningen,
främst möjligheterna till en ökad
samredovisning som får effekter på en
utjämning av nättarifferna. Den nu gällande
huvudregeln att varje område skall redovisas
för sig med möjlighet för innehavaren av
nätkoncessionen att ansöka om undantag har
inneburit att samredovisningen och därmed
möjligheten till tariffutjämning sker på
koncessionshavarens initiativ.
Dagens regler har också medfört att
tariffutjämningen skett långsamt. För att
uppnå en ökad tariffutjämning föreslår
Elnätsutredningen en ny huvudregel med
innebörden att områden som ligger geografiskt
nära varandra skall redovisas tillsammans om
de inte utgör ett olämpligt område. Fördelarna
med denna regel är, enligt utredningen, att
möjligheten till samredovisning inte blir
beroende av koncessionshavarens ansökan. För
att undvika drastiska tariffhöjningar för
vissa kunder föreslås att utjämningen sker
under en femårsperiod. Enligt utredningen bör
detta - med bibehållen stabilitet i
prissättningen - skapa en större dynamik i
omstruktureringarna och därmed också påskynda
en prisutjämning mellan tätare och glesare
områden.
Enligt ellagen får en juridisk person som
bedriver nätverksamhet - av hänsyn till risken
för korssubventionering - inte samtidigt
bedriva produktion av eller handel med el.
Utredningen föreslår att det införs ett förbud
mot såväl gemensam styrelsemajoritet som
gemensam verkställande direktör i nätföretag
och elhandels- eller elproduktionsföretag för
att i praktiken se till att åtskillnad mellan
nätverksamhet och konkurrensutsatt verksamhet
upprätthålls. Syftet med regeln är, förutom
att markera kravet på åtskillnad mellan
verksamheterna, också att förhindra att
nätverksamheten subventionerar annan
verksamhet med högre nättariffer som följd.
Risk för subventionering föreligger också,
enligt utredningen, om kostnader för samarbete
mellan företag, t.ex. för gemensamma lokaler,
endast eller i för stor utsträckning belastar
nätföretaget. Samma risk föreligger om varor
eller tjänster inte köps till marknadsmässiga
priser. Utredarnas slutsats är att
övervakningen av att subventioneringar inte
sker från nätföretag är helt beroende av en
effektiv tillsyn av nättariffens skälighet.
Med en bestämd och effektiv tillsyn tvingas
nätföretagen sätta låga tariffer och utrymmet
för icke lönsamma beteenden minskar eller
försvinner, enligt utredningen.
Fasta nätavgifter
Frågan om fasta och rörliga nätavgifter, som
tas upp i motionerna 1999/2000: N303 (v) och
2000/01:N222 (v), har tidigare varit föremål
för behandling i utskottet vid tre tillfällen.
Riksdagen avslog våren 1997 samt våren och
hösten 1998 motioner med förslag på detta
område (bet. 1996/97:NU11, 1997/98: NU12 och
1998/99:NU4). I reservationer (v, mp) följdes
motionerna upp.
Utskottet redovisade följande kompletterande
uppgifter i betänkande 1998/99:NU4 (s. 24):
En huvudprincip i ellagstiftningen är att
det skall vara en klar åtskillnad mellan å
ena sidan produktion och försäljning av el
och å andra sidan nätverksamhet. För att
dessa två funktioner inte skall blandas
ställs i lagstiftningen krav på
organisation och ekonomisk redovisning av
nätverksamhet. Kraven innebär att en
juridisk person som bedriver produktion
eller handel med el inte får bedriva
nätverksamhet. Den som bedriver
nätverksamhet och annan verksamhet inom
samma juridiska person skall ekonomiskt
redovisa nätverksamheten som en särskild
rörelsegren. Kraven tar sikte på att minska
riskerna för s.k. korssubventionering, dvs.
att nätverksamhet utnyttjas för subvention
av annan verksamhet eller omvänt måste
finansieras också på annat sätt än genom
nättariffer.
Enligt ellagstiftningen skall tarifferna
för nätverksamhet vara skäliga och
utformade på sakliga grunder. Med saklig
grund avses att de skall vara objektiva och
icke-diskriminerande. Skälighetsprövningen
skall baseras på de intäkter och kostnader
som kan hänföras till det aktuella
koncessionsområdet. Tarifferna skall
således återspegla kostnaderna - såväl
fasta som rörliga kostnader - i
verksamheten. Allmänt sett är överföring av
el (nätverksamhet) en kapitalintensiv
verksamhet med höga fasta kostnader.
Kostnader för elöverföring till en viss
elabonnent utgörs därmed till stor del av
fasta kostnader som inte påverkas av mindre
variationer i elförbrukningen.
Frågan om relationen mellan fast och
rörlig tariff har inte behandlats i
lagstiftningen utan skälighetsprövningen
kommer att vara vägledande. En princip för
utformningen av nättariffer är att den som
förorsakar kostnader också skall betala för
dessa, vilket innebär att tarifferna skall
vara kostnadsriktiga för varje
kundkategori.
Enligt de tariffprinciper som tillämpas
av de flesta nätföretag stiger den fasta
avgiften med den abonnerade uttagseffekten.
Det är således möjligt för en elkonsument
att minska den fasta nätavgiften genom att
minska den abonnerade uttagseffekten.
Därmed begränsas det totala effektuttaget
som elkonsumenten kan göra, vilket också
kan leda till en minskad elförbrukning.
Utskottets ställningstagande
Inledning
Utskottet behandlar först frågan om tillsyn av
nätverksamhet och därefter frågan om fasta
nätavgifter.
Tillsyn av nätverksamhet
Vägledande för den avreglerade elmarknaden är
omsorgen om konsumenternas intressen.
Utskottet konstaterar att nätavgifterna i
vissa fall ökat sedan omregleringen av
elmarknaden inleddes trots de
rationaliseringskrav, i form av
prissänkningar, som fastställts av
nätmyndigheten. Vidare noterar utskottet att
skillnaderna i nätavgifter mellan tätort och
glesbygd samt mellan nätföretag i samma region
är mycket stora och att problemen med
korssubventionering inte har lösts.
Enligt utskottets mening förutsätter en väl
fungerande elmarknad, förutom konkurrens i
handeln med el, även en effektiv och
tillförlitlig nätverksamhet. Eftersom
nätverksamheten inte är konkurrensutsatt är
det av avgörande betydelse att en effektiv
tillsyn av denna verksamhet fungerar. I den
nya ellagen, som trädde i kraft den 1 januari
1998, infördes bestämmelser för att skapa
förutsättningar för en effektivare tillsyn.
Erfarenheterna visar dock att det fortfarande
finns en rad problem när det gäller
nätverksamheten.
Utskottet ser därför positivt på att
Elnätsutredningen nu överlämnat sitt
betänkande med en översyn av ellagens
bestämmelser om nätverksamhet. I avvaktan på
remissinstansernas yttranden över utredningen
och på den av regeringen aviserade
propositionen i frågan anser utskottet att det
inte finns någon anledning för riksdagen att
nu göra något uttalande i de här aktuella
frågorna.
Utskottet avstyrker därmed de här aktuella
motionerna i berörda delar.
Fasta nätavgifter
Riksdagen har, som framgår av redovisningen
ovan, senast hösten 1998 avslagit motioner med
förslag liknande dem som nu framförs i
motionerna 1999/2000:N303 (v) och 2000/01:N222
(v). Nätavgiften och det pris som betalas för
den förbrukade elenergin är två helt skilda
avgifter som finansierar verksamheter som
enligt lagstiftningen skall hållas strikt
åtskilda. Motionärernas förslag om att helt
eller delvis slopa nätavgiften och i stället
integrera denna i den rörliga elkostnaden
bryter mot denna för ellagstiftningen
grundläggande princip. Nätverksamhet är en
kapitalintensiv verksamhet med höga fasta
kostnader som inte påverkas av mindre
variationer i eldistributionen. Nätavgifterna
skall grundas på kostnader som hör till
nätverksamheten och de skall vara
kostnadsriktiga. Enligt utskottets mening
faller det sig därför naturligt att en stor
del av nätavgiften är fast. I sammanhanget
vill utskottet dessutom påpeka att praktiskt
taget samtliga nätföretag i dag tillämpar en
nätavgift som består av både en fast och en
rörlig del. Den rörliga delen av nätavgiften
styrs av konsumentens förbrukning och innebär
således ett incitament till effektivare
elanvändning.
Enligt utskottets mening bör inte
statsmakterna gripa in i elmarknaden genom att
reglera förhållandet mellan fasta och rörliga
avgifter. Däremot vill utskottet betona vikten
av nätmyndighetens tillsyn av att
nätavgifterna är skäliga. I det sammanhanget
har konsumenterna en viktig roll att fylla när
det gäller att uppmärksamma nätmyndigheten på
de fall av avvikelser från skäligheten i
avgifter som kan förekomma. Det är också
angeläget att nätmyndigheten agerar snabbt och
effektivt i dessa fall.
När det gäller kravet på lägre nätavgifter i
de norra delarna av Sverige, som framförs i
motion 2000/01:N222 (v), vill utskottet påpeka
att stamnätstariffen för uttag redan i dag är
lägre i norra Sverige. Den lägre
stamnätstariffen slår igenom i såväl
regionnäts- som lokalnätstarifferna och
innebär därmed lägre nätavgifter för
elkonsumenterna i dessa områden.
Med det anförda avstyrker utskottet motion
1999/2000:N303 (v) och motion 2000/01:N222 (v)
i aktuell del.
Byte av elleverantör
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör - med anledning av berörda
motionsyrkanden - tillkännage för
regeringen att ett sanktionssystem mot
de nätbolag som inte uppfyller
regelverkets krav vid byte av
elleverantör bör införas.
Motionerna
Enligt motion 2000/01:N340 (s) finns det
åtskilliga exempel på att elkunder inte får
sina byten av elleverantörer genomförda inom
den tid som gäller enligt det nya regelverk
som trädde i kraft den 1 november 1999.
Oavsett om det beror på praktiska eller
administrativa problem hos de aktuella
nätägarna, eller om det är en medveten
strategi för att försena byten från den lokala
elleverantören, är detta ett oacceptabelt
förhållande, menar motionärerna. En bidragande
orsak till den dåliga efterlevnaden av
gällande regler anses vara att det inte finns
några sanktioner i regelverket. Motionärerna
föreslår därför att Energimyndigheten får rätt
att ta ut en sanktionsavgift av nätägare som
ej ombesörjer att elleverantörsbyte sker inom
fastställd tid. Sanktionsavgifterna får inte
kompenseras genom höjningar av nätavgifterna,
anser motionärerna.
Införandet av schablonberäkningen på
elmarknaden har stärkt konsumenternas
ställning genom kortare uppsägningstid och
kostnadsfria byten av elleverantör, sägs det i
motion 2000/01:N242 (m). Av Energimyndighetens
rapportering till regeringen framgår dock,
anförs det, att systemet ännu inte fungerar på
grund av att leverantörsbyte tar mycket längre
tid än som avsetts. Regelverket anger klart
och tydligt hur berörda aktörer skall agera
vid ett leverantörsbyte och vilka tidsfrister
som gäller. Motionärerna anser att det är
mycket viktigt att rutiner kring
leverantörsbyten och rapporteringen av
mätvärden snabbt förbättras. Regeringen bör
därför ge Energimyndigheten i uppdrag att
snabbutreda formerna för en av myndigheten
administrerad förseningsavgift för de nätbolag
som inte uppfyller regelverkets krav om att
inom fem arbetsdagar bekräfta (eller anmärka
på) en anmälan om leverantörsbyte, anförs det
i motionen.
I motion 2000/01:N346 (m, kd, fp, c) sägs
att det är av synnerlig vikt för
schablonberäkningsreformens och elmarknadens
trovärdighet hos kunderna att rutiner kring
leverantörsbyten och rapporteringen av
mätvärden snabbt förbättras. Också i denna
motion föreslås att regeringen skall ge
Energimyndigheten i uppdrag att utreda
formerna för en förseningsavgift för de
nätbolag som inte uppfyller regelverkets krav.
Vidare anförs att anmälan om leverantörsbyte
skall innehålla uppgift om
anläggningsidentitet men att denna uppgift
ofta är okänd för kunderna. Motionärerna anser
att anläggningsidentiteten klart och entydigt
bör framgå av nätfakturan till kunden.
Regeringen bör därför även ge
Energimyndigheten i uppdrag att genomföra
eventuellt nödvändiga kompletteringar av
föreskrifter, inklusive sanktionsmöjligheter,
för att säkerställa att anläggningsidentiteten
i fortsättningen anges på nätfakturan.
Nätbolagen lever inte upp till det regelverk
som riksdagen beslutade om i samband med
avregleringen, framhålls det i motion
2000/01:N262 (kd). Alltför ofta bekräftas inte
ett leverantörsbyte inom fem arbetsdagar av
nätbolaget. Detta medför, enligt motionärerna,
att anmälda byten ej effektueras, att
elmarknaden inte fungerar enligt riksdagens
intentioner och att konsumenternas intresse
för att byta elleverantör minskar. Det leder
även till en fördyring och ett merarbete hos
elleverantören, en kostnad som i slutänden
måste tas ut av konsumenten. För att komma
till rätta med problemet anser motionärerna
att en förseningsavgift bör införas och att
anläggningsidentiteten bör anges på fakturan
för att ytterligare underlätta ett byte.
Enligt motion 2000/01:N244 (mp) kan krånglet
i samband med byte av elleverantör dramatiskt
reduceras genom två konkreta åtgärder. För det
första bör Energimyndigheten så snabbt som
möjligt införa en förseningsavgift för de
nätbolag som inte uppfyller regelverkets krav
om att inom fem dagar antingen bekräfta eller
anmärka på ett leverantörsbyte. För det andra
bör Energimyndigheten kräva, med föreläggande
kombinerat med vite, att nätfakturan klart och
entydigt skall innehålla all den information
som behövs för att genomföra ett byte av
elleverantör - detta gäller framför allt
uppgift om den s.k. anläggningsidentiteten.
Vissa kompletterande uppgifter
Leverantörsbyten
Enligt Energimyndighetens beräkningar har en
elvärmekund, genom att omförhandla sitt elpris
eller genom att byta elleverantör, kunnat
sänka sin elkostnad med ca 2 000 kr per år
eller 10 %, oaktat den höjda energiskatten på
el. I augusti 2000 presenterades en
Temoundersökning som visade att 28 % av de
svenska hushållen fått ett nytt elpris efter
att ha bytt elleverantör eller omförhandlat
sitt elavtal. Av de 10 % som bytt elleverantör
uppges 88 % vara nöjda med sitt byte.
Förseningsavgift
Regler vid byte av elleverantör återfinns i 8
kap. ellagen. Kompletterande föreskrifter har
utfärdats i Energimyndighetens föreskrifter
och allmänna råd om mätning, beräkning och
rapportering av överförd el (NUTFS 1999:2).
Enligt Energimyndighetens föreskrifter om
leverantörsbyte gäller att byte av
elleverantör endast kan ske i ett månadsskifte
och att kundens nya elleverantör skall anmäla
bytet till nätägaren minst en månad innan
bytet sker. Nätägaren skall bekräfta anmälan
inom fem vardagar samt meddela den befintliga
elleverantören att dennes elleverans upphör.
I mars 2000 inrättades den s.k.
Schablondelegationen genom ett gemensamt
initiativ från Affärsverket svenska kraftnät
samt dåvarande Sveriges Elleverantörer och
Svenska Kraftverksföreningen. Delegationen har
till uppgift att stödja elmarknadens aktörer
genom att samordna och styra branschens arbete
med avräkningen i allmänhet och
schablonavräkningsreformen i synnerhet. Enligt
Schablondelegationen visar mätningar i
december 2000 att leverantörsbytesprocessen
inte förbättrats jämfört med situationen
tidigare under hösten 2000. Mätningarna visar
att 20-25% av leverantörsbytena inte sker vid
avsedd tidpunkt. Enligt delegationen har
övergången till elektronisk rapportering via
systemet Ediel PRODAT (fr.o.m. den 1 juli
2000) lett till försämringar som ännu inte
övervunnits. Schablondelegationen har utfärdat
en rad rekommendationer för att underlätta
processen med leverantörsbyten.
Enligt Oberoende elhandlare får
organisationens medlemsföretag in endast
30-40% av bekräftelser på leverantörsbyten
inom de föreskrivna fem dagarna.
Organisationen påpekar att
kommunikationsproblemen är långt ifrån lösta
och förespråkar snabba åtgärder för införande
av ett sanktionssystem.
Enligt en enkätundersökning till
nätföretagen som genomförts av Svensk Energi
besvaras 85 % av anmälningarna om
leverantörsbyten inom fem dagar och 90 % av
anmälda byten genomförs. Anledningen till att
anmälda leverantörsbyten inte genomförs beror,
enligt nätföretagen, på brister i
leverantörernas anmälan. Svensk Energi
förespråkar en form av bonussystem till
nätföretagen i stället för en förseningsavgift
som incitament för effektivare
leverantörsbyten.
Energimyndigheten framhåller i sin tredje
rapport om utvecklingen på elmarknaden
(2000:III) att leverantörsbytesprocessen
fortfarande omfattas av stora problem. Denna
situation bekräftades även av överdirektören
vid nätmyndigheten Håkan Heden vid
näringsutskottets sammanträde den 30 januari i
år. Enligt Energimyndigheten försenas och
försvåras leverantörsbyten av problem i
kommunikationssystemen (implementeringen av
Ediel), av bristande förståelse mellan
aktörerna samt på grund av att nätföretagen i
vissa fall inte klart anger uppgifter om
anläggningsidentitet. Bristande förståelse
mellan aktörerna på elmarknaden och för
respektive aktörs situation och
förutsättningar, lojalitetsfrågor mellan
nätföretag och elhandelsföretag med gemensam
ägare och med gemensamma kundregister,
riskerar att fördröja eller rentav förhindra
leverantörsbyten, enligt Energimyndigheten.
Detta kan leda till att intentionerna bakom
elmarknadsreformen förfelas och att
förtroendet för reformen i dess helhet
undergrävs, sägs det vidare i ovan nämnda
rapport.
Under sommaren 2000 remissbehandlades
Energimyndighetens första rapporter om
utvecklingen på elmarknaden (2000:I och II)
tillsammans med en liknande rapport från
Affärsverket svenska kraftnät. Flertalet
remissinstanser förordade någon form av
sanktionssystem för brister i rapporteringen
vid leverantörsbyten, något som också övervägs
av Energimyndigheten. Myndigheten framhåller
dock, i sin tredje rapport om utvecklingen på
elmarknaden (oktober 2000), att ett effektivt
sanktionssystem kräver noggrann utredning av
administrativa och tekniska frågor och att
aktörerna innan ett sådant system sätts i
verket bör ges möjlighet att anpassa sig till
det nya systemet.
Varken Energimyndigheten eller regeringen
har i ellagen bemyndigande att fatta beslut om
införande av en försenings- eller
sanktionsavgift. Införande av en sådan avgift
kräver således en ändring av ellagen. Inför en
sådan lag-ändring kommer ett antal
ställningstaganden att behövas. En ansvarig
myndighet måste utses och administrativa
rutiner fastställas. Vidare krävs att
objektiva kriterier definieras för att en
anmälan skall vara giltig tillsammans med
rutiner för dess mottagande. Frågor om
eventuell eftergift och överklagande måste
också hanteras.
Regeringen avser, som tidigare nämnts, att i
september 2001 lägga fram en proposition med
förslag som anses vara nödvändiga för att
förbättra elmarknadens funktion. Inför denna
proposition kommer, enligt uppgift från
Näringsdepartementet, fördelar och nackdelar
med en förseningsavgift att utredas samtidigt
som effekterna av branschens frivilliga arbete
skall utvärderas.
Anläggningsidentitet
Energimyndigheten har i dag ett bemyndigande
att föreskriva hur rapporteringen av mätning
av elförbrukningen skall utformas. Krav på att
anläggningsidentiteten skall anges vid
mätrapportering finns redan i dag, och
mätrapporten skall enligt föreskrifterna också
skickas till elanvändaren (7 kap. 3 § - NUTFS
1999:2). Denna rapport är normalt den faktura
som innehåller uppgifter om mätaravläsning.
Energimyndigheten har däremot inget
bemyndigande att ställa specifika krav på
utformning av fakturor.
Även frågan om angivande av
anläggningsidentitet har behandlats av
Schablondelegationen. Delegationen har
utfärdat en rekommendation om att
anläggningsidentiteten tydligt bör återfinnas
på nätfakturan. Frågan kommer, enligt uppgift
från Näringsdepartementet, att utvärderas
inför regeringens elmarknadsproposition hösten
2001.
Utskottets ställningstagande
Det har snart gått ett och ett halvt år sedan
schablonreformen trädde i kraft. Utskottet
noterar att konsumenterna stärkt sin ställning
på elmarknaden och att många har kunnat minska
sina elkostnader i betydande grad. Syftet med
reformen var att även de små elkonsumenterna
skulle kunna reducera sina kostnader genom att
på ett enkelt och smidigt sätt kunna byta
elleverantör eller omförhandla sina
leveransavtal.
Enligt vad utskottet erfarit fungerar dock
inte leverantörsbytesprocessen på ett
tillfredsställande sätt. Befintliga regler om
tidsgränser samt angivande av
anläggningsidentitet efterlevs inte i
tillräcklig utsträckning. Elbranschen har inte
lyckats lösa dessa problem på egen hand, trots
relativt lång inkörningstid, och
Energimyndighetens kontroll- och
sanktionsmöjligheter förefaller otillräckliga.
Enligt utskottets mening är det av synnerlig
vikt för elkonsumenterna och för
schablonreformens och elmarknadens
trovärdighet att rutinerna kring
leverantörsbyten snabbt förbättras.
Utskottet anser att regeringen skyndsamt bör
utreda förutsättningarna och formerna för
införande av ett effektivt sanktionssystem mot
de nätbolag som inte uppfyller regelverkets
krav vid byte av elleverantör eller gällande
föreskrifter om angivande av
anläggningsidentitet vid mätrapportering.
Regeringen bör snarast lägga fram erforderliga
förslag till de lagändringar som krävs för ett
snabbt införande.
Riksdagen bör genom ett uttalande ställa sig
bakom vad utskottet nu anfört. Därmed blir
samtliga här aktuella motioner i sak
tillgodosedda i berörda delar.
Konkurrensfrågor inom elmarknaden
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsyrkanden om
olika konkurrensfrågor på elmarknaden,
bl.a. med hänvisning till att föreslagna
åtgärder redan vidtagits.
Motionerna
Elbranschen står mitt i en stor omställning -
prispressen är stor, riskerna mångdubblade och
åtta av tio företag kommer att försvinna inom
fem år, anförs det i motion 2000/01:N291 (m).
Många av dessa bolag är kommunalt ägda, där
skattebetalarna riskerar att stå för förluster
om hundratals miljoner, kanske miljarder, sägs
det vidare. Enligt motionärerna är det viktigt
att kraftigt minska det ökade risktagande med
medborgarnas pengar som nu skett inte minst
genom kommunala energibolag. En del av
riskerna är relaterade till
statsbidragsstöttade investeringar i
produktionsanläggningar, nu senast i
biobränsleeldade kraftvärmeverk. Andra risker
ligger i elhandelsrörelser. Motionärerna anser
att kommuner inte skall syssla med
näringsverksamhet och att de skall avyttra
sina energibolag. Regeringen bör ges i uppdrag
att noga följa utvecklingen inom de kommunala
elhandels- och elproduktionsbolagen för att
återkomma till riksdagen med redovisning och
förslag till hur riskexponeringen skall
minskas.
Den avreglerade nordiska elmarknaden har
hittills inneburit en rejäl press nedåt på det
rörliga elpriset, konstateras det i motion
2000/01:N222 (v). Elmarknaden måste emellertid
vårdas för att kunna utvecklas och ge rätt
signaler både till producenter, distributörer
och kunder. Ett problem för det svenska
prisområdet är, enligt motionärerna, den
totala dominans som tre producentgrupper -
Vattenfall AB, Sydkraft AB och Birka Energi AB
- har med ca 85 % av elproduktionen. Dessa
bolag är dessutom delägare av kärnkraftverken
vilket, enligt motionärerna, torde göra
konkurrensen obefintlig. Denna mycket kraftiga
koncentration av elproduktionen måste, enligt
motionärerna, analyseras och utredas för att
klarlägga om konsumenterna skadas och
konkurrensen upphävs.
I motion 2000/01:N312 (fp) framhålls att de
små och medelstora elhandelsbolagens existens
på marknaden långsiktigt är av avgörande
betydelse för den fria marknaden. Rapporter
visar dock att dessa bolag många gånger
drabbas hårdare av konkurrens och
prisområdesskillnader än de stora bolagen. Ett
av de största hoten mot många mindre elföretag
är, enligt motionären, den prisskillnad,
mellan systempriset på den nordiska marknaden
och svenskt områdespris, som uppstår när
överföringskapaciteten mellan länderna är
fullt utnyttjad. Dessa situationer uppstår
t.ex. när de dominerande svenska producenterna
drar ner sin produktion och samtidigt höjer
priset. Här finns, enligt motionären, ett
olyckligt incitament till prismanipulation.
En möjlig lösning är, anförs det i motionen,
att det på den svenska sidan införs ett system
med motköp som innebär att de svenska
producenterna aldrig skulle få mera än
systempris för den större mängden av behovet.
Systemet kan administreras av Svenska kraftnät
och införas ensidigt i Sverige om inte andra
länder följer med, enligt motionären.
Vissa kompletterande uppgifter
Enligt uppgift från Näringsdepartementet pågår
förberedelser för att tillsätta en utredning
som skall följa upp och analysera utvecklingen
av den nordiska elmarknaden. Utredningen skall
bl.a. belysa frågan om koncentrationen på
elproducentmarknaden.
År 1999 kontrollerade kraftföretagen
Vattenfall, Sydkraft och Birka Energi
tillsammans 84 % av den svenska elproduktionen
som detta år uppgick till totalt 150,5 TWh.
Vattenfall ägs till 100 % av den svenska
staten. De största ägarna i Sydkraft är norska
Statkraft SF (35 %) och de tyska företagen
E.ON Energie AG (29 %) och HEW (16 %). Birka
Energi ägs till 50 % av finska Fortum.
Vattenfalls andel av den gemensamma nordiska
elproducentmarknaden uppgick till 21 % och
Sydkrafts andel till 7 % år 1999 (se tabellen
på nästa sida). I Danmark omfattar
elproduktionen ett tiotal företag som är
organiserade i sammanslutningarna Elsam eller
Elkraft. I Norge finns ett hundratal
elproducenter varav ett tiotal står för ca 60
% av produktionen. De flesta företagen ägs av
den norska staten, kommuner eller fylken. I
Finland finns ca 120 företag som producerar
el. Fortum, som till 75 % ägs av den finska
staten, är landets största kraftföretag med 37
% av produktionen. Industrin och de
industriägda kraftbolagen har en lika stor
andel. De lokala och regionala energibolagens
andel är ca 15 %.
Under delar av år 2000 transiterades stora
flöden av el från Norge genom Sverige till
Finland och genom Sverige och söderut med
anledning av rekordhög
vattenkraftsproduktion till följd av den
omfattande nederbörden. På grund av
problem i överföringskapaciteten mellan
Norge och Sverige och det faktum att några
stora svenska elproducenter samtidigt
minskade sin produktion, skapades under
första veckan i maj 2000 mycket stora
skillnader i områdespriserna mellan södra
Norge (75 kr/MWh) och Sverige (145
kr/MWh). Prishöjningarna drabbade främst
mindre elbolag utan egen produktion. Den
nordiska elbörsen Nord Pool betecknade
företagens agerande som "utövande av
marknadsmakt". Konkurrensverket har
kommenterat utvecklingen och bl.a.
föreslagit införande av gränsöverskridande
motköp, utbyggnad av
överföringskapaciteten samt ökad
transparens på marknaden genom
offentliggörande av information och
insiderregler.
För närvarande pågår ett samarbete
mellan systemoperatörerna i Norge
(Statnett), Finland (Fingrid) och Sverige
(Svenska kraftnät) som syftar till att
värdera olika former av motköp och vilken
metod som är lämplig att införa för att
hantera begränsningarna i det nordiska
elsystemet. Tills vidare är deras slutsats
att fullt motköp, dvs. att alla s.k.
flaskhalsar fullt ut regleras genom
motköp, inte går att hantera. Fullt motköp
innebär nämligen att mycket stora volymer
regleras till mycket stora kostnader som
också kan variera mycket över tiden.
Svenska kraftnät anser att det inom ramen
för de krav som finns på låga och stabila
nättariffer är omöjligt att hantera fullt
motköp. I system-operatörernas arbete
analyseras också möjligheten med partiellt
motköp. Denna analys är ännu inte slutförd
men det finns klara svårigheter även med
ett sådant system. Svenska kraftnät
betonar att motköpsprincipen i sig inte
löser problemet med kapacitetsbrist. Den 1
april 2001 kommer de nordiska
systemoperatörerna att lägga fram förslag
om hur motköp kan användas på den nordiska
marknaden. Samtidigt kommer driftkommittén
vid Nordel (samarbetsorgan för de
systemansvariga i de nordiska länderna)
att presentera ett förslag om en gemensam
nordisk effektreserv.
Även beträffande överföringskapaciteten
mellan de nordiska länderna pågår för
närvarande ett samarbetsprojekt mellan
systemoperatörerna. Den gemensamma
nordiska arbetsgruppen presenterade i
november 2000 ett antal åtgärder som på
kort sikt skulle kunna öka
överföringskapaciteten mellan Sverige och
Norge med 15-30 %, från nuvarande 3 000 MW
till 3 500-4 000 MW. Arbetsgruppen
föreslår att mer långsiktiga åtgärder
utreds vidare. Beslut om kort- och
långsiktiga åtgärder kommer, enligt
uppgift från Svenska kraftnät, att
presenteras den 1 april i år.
Utskottets ställningstagande
Beträffande förslagen i motion
2000/01:N291 (m) om kommunala elhandels-
och produktionsbolag konstaterar utskottet
att dessa frågor är kommunernas
angelägenheter. Frågor om kommunernas
näringsverksamhet och kommunala bolag
regleras i kommunallagen (1991:900), som i
riksdagen faller inom
konstitutionsutskottets beredningsområde.
Utskottet tycker det är bra att det nu
tillsätts en utredning som skall följa upp
och analysera utvecklingen på den nordiska
elmarknaden och belysa koncentrationen på
elproducentmarknaden. Under år 2000 och i
inledningen av innevarande år har den
svenska och nordiska elmarknaden utsatts
för en rad prövningar i form av bl.a.
kraftiga prissvängningar och
kapacitetsproblem som framgår av
redogörelsen ovan. Utskottet anser det
synnerligen viktigt att den nordiska
elmarknaden fungerar väl och att
eventuella konkurrensbegränsningar,
snedvridningar eller manipulationer av
marknaden undanröjs. I detta sammanhang
har, enligt utskottets mening,
Konkurrensverket en viktig roll att spela
när det gäller den svenska delen av
marknaden.
Utskottet ser positivt på det arbete som
görs av Svenska kraftnät och de andra
nordiska systemoperatörerna för att komma
till rätta med flaskhalsproblem och
bristande överföringskapacitet mellan
främst Norge och Sverige. Utskottet finner
att de förslag som väckts i motionerna
2000/01:N222 (v) och 2000/01:N312 (fp)
redan är föremål för åtgärder. Utskottet
avstyrker därmed samtliga här aktuella
motionsyrkanden.
Anslutning av vindkraft
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsyrkanden om
anslutning av vindkraft-verk till
elnäten med hänvisning till pågående
utredningsarbete.
Motionerna
Många av aktörerna bakom vindkraftsbaserad
elproduktion upplever i dag att det är
svårt att få ekonomisk bärighet i sin
verksamhet på grund av de höga
investeringskostnader som följer av
anslutning till det svenska kraftnätet,
sägs det i motion 2000/01:N382 (c). Detta
bör, enligt motionärerna, ändras genom att
producentens ansvar för nätanslutningen
upphör vid kraftverksanläggningens gräns
från vilken Svenska kraftnät bör överta
ansvaret. Svenska folket har, anförs det
vidare, genom nätavgifter betalat
utbyggnaden av det svenska elnätet vid
etableringen av vattenkrafts- och
kärnkraftsproduktion - så måste det ske
även denna gång. Genom en ökning av
nätavgiften för elenergikonsumenter, på
förslagsvis 0,5 öre per kWh, skapas,
enligt motionärerna, ekonomiskt utrymme
för att lösa nätanslutningsfrågan utan att
belasta statsbudgeten.
I motion 2000/01:N216 (mp) framhålls att
de förmånliga anslutnings- och
överföringsvillkoren för småskalig
elproduktion, som regleras i ellagen
(4 kap. 10 §), inte gäller för
havsbaserade vindkraftverk, trots att ett
av syftena med ellagen är att befrämja
småskalig elproduktion.
Enligt motionärerna består problemet för
havsbaserade vindkraftverk i att det är
ägaren av sjökabeln som måste
tillhandahålla de förmånliga
överföringsvillkoren till
vindkraftsägaren, medan ägaren av region-
eller lokalnätet på närmaste land kan ta
ut sedvanliga överföringstariffer i
sjökabelns andra ände. Sjökabeln betraktas
nämligen som en nätanläggning enligt
Energimyndighetens tolkning, och en
juridisk person som bedriver nätverksamhet
får inte bedriva produktion eller handel
med el enligt ellagen (3 kap. 1 §).
Motionärerna, som anger alternativa
lösningar på problemet, anser att
riksdagen bör begära att regeringen lägger
fram förslag till ändring i lagstiftningen
vad gäller anslutningen av havsbaserad
vindkraft.
Vissa kompletterande uppgifter
Frågor om förstärkning och utbyggnad av
elnäten för en ökad anslutning av
vindkraft behandlades av
Vindkraftsutredningen i betänkandena
Vindkraften (SOU 1998:152) och Rätt plats
för vindkraften (SOU 1999:75). Utredningen
ansåg att det bör införas en möjlighet
till ekonomiskt stöd för förstärkning av
elnäten med anledning av utbyggnaden av
vindkraft. Enligt utredningen skulle
stödet eventuellt kunna finansieras inom
befintliga anslagsramar på energi- och
miljöområdet eller genom att en avgift
eller skatt införs i konsumtionsledet.
I juli 2000 fick Energimyndigheten i
uppdrag av regeringen att, med
utgångspunkt från Vindkraftsutredningens
förslag, ta fram underlag för bedömning av
behov och kostnader för nätförstärkning i
olika delar av landet. Utredningsuppdraget
är en del av ett större uppdrag som gäller
redovisning av områden med goda
vindförutsättningar, planeringsmål och
kriterier för utbyggnad av vindkraften.
Enligt uppgift från Energimyndigheten
kommer även problemen kring anslutning av
havsbaserade vindkraftverk att behandlas.
Uppdraget skall redovisas senast den 30
april 2001.
I sammanhanget kan även nämnas att en
interdepartemental arbetsgrupp (AgVIND),
med uppdrag att genomföra en övergripande
kartläggning av förutsättningarna för
lokalisering av vindkraftverk i havs- och
fjällområden, överlämnade en delrapport
till miljöminister Kjell Larsson den 1
februari i år.
Utskottets ställningstagande
Utskottet konstaterar att de frågor om
anslutningen av vindkraft till elnäten som
aktualiseras i motionerna 2000/01:N382 (c)
och 2000/01:N216 (mp) är föremål för en
utredning inom Energimyndigheten som
kommer att redovisas inom kort. I avvaktan
på utredningsresultaten är utskottet inte
berett att närmare gå in på frågan om
anslutning av vindkraft. Utskottet
avstyrker därmed de nu aktuella
motionsyrkandena.
Överföringskapacitet
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå en motion om
utbyggnad av elöverförings-
kapaciteten mellan de nordiska
länderna med hänvisning till att
åtgärder i frågan redan vidtagits.
Motionen
I motion 2000/01:N228 (c) framhålls att
den svenska elproduktionen domineras av
några få stora aktörer och att den
nordiska elmarknaden inte fungerar
tillfredsställande. Ett av skälen till
detta är bristen på överföringskapacitet.
För att skapa bättre möjligheter för den
nordiska elmarknaden att utvecklas finns
det anledning att överväga om inte
överföringskapaciteten skall förbättras.
Det skulle, sägs det, kunna öka
möjligheterna att importera s.k. grön el,
dvs. el producerad på ett förnyelsebart
sätt från t.ex. norsk vattenkraft.
För att öka överföringskapaciteten
mellan främst Norge och Sverige, men även
mellan andra geografiska områden, anser
motionärerna att Svenska kraftnät bör få i
uppdrag att undersöka om befintliga
utlandsförbindelser till de nordiska
länderna kan förstärkas eller om nya
ledningar behöver byggas.
Vissa kompletterande uppgifter
I regleringsbrevet för Svenska kraftnät
anges som ett av målen för verksamheten
att affärsverket skall medverka till att
det nordiska elmarknadssamarbetet
utvecklas i enlighet med
överenskommelserna från de nordiska
energiministermötena i Helsingör år 1995
och på Grönland år 2000.
Svenska kraftnäts roll och ansvar när
det gäller effektbalansen har preciserats
i regleringsbrevet för budgetåret 2001 där
följande mål anges: att bevaka tillgången
på höglastkapacitet i det svenska
elsystemet, att förmedla relevant
information till marknadens aktörer, att
utveckla marknadsinstrument som kan bidra
till att skapa tillgång på tillräcklig
höglastkapacitet i det svenska elsystemet
och att med beaktande av de
energipolitiska målen och ett effektivt
resursutnyttjande verka för en
harmonisering av gällande regler vid
hantering av effektknapphet genom ett
vidareutvecklat samarbete mellan
systemansvariga i Norden.
Som tidigare redovisats pågår ett
samarbetsprojekt om ökad
överföringskapacitet mellan de
systemansvariga i Sverige (Svenska
kraftnät), Norge (Statnett) och Finland
(Fingrid). Den gemensamma nordiska
arbetsgruppen presenterade den 21 november
2000 ett antal åtgärder som på kort sikt
(1-3 år) skulle kunna öka
överföringskapaciteten mellan Sverige och
Norge från nuvarande 3 000 MW till 3 500-4
000 MW. Kostnaden för åtgärderna beräknas
till 400-450 miljoner kronor.
Arbetsgruppen föreslår även att mer
långsiktiga åtgärder utreds vidare.
Studier som arbetsgruppen genomfört visar
att en ny större förbindelse mellan
Sverige och Norge kan komma att behövas.
Beslut om kort- och långsiktiga åtgärder
kommer, enligt uppgift från Svenska
kraftnät, att presenteras den 1 april i
år.
I november 2000 träffades en
överenskommelse mellan de norska och
svenska statssekreterarna för energifrågor
om viktiga gemensamma principer för ett
norsk-svenskt samarbete för att hantera
effektproblem i det nordiska elsystemet. I
överenskommelsen fastslås bl.a. att
nätutbyggnader skall värderas utifrån den
gemensamma marknadens behov.
Utskottets ställningstagande
Utskottet konstaterar att det uppdrag till
Svenska kraftnät som motionärerna pläderar
för redan effektuerats. Motion
2000/01:N228 (c) avstyrks därmed.
Debitering av elförbrukning
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå en motion om
debitering av den faktiska
elförbrukningen med hänvisning till
en pågående utredning.
Motionen
I motion 2000/01:N314 (s) erinras om att
den övervägande majoriteten av
elförbrukare i dag debiteras preliminärt
för sin uppskattade förbrukning av el. En
exakt uppgift om elförbrukningen får
konsumenterna normalt bara en gång per år
i samband med att elmätaren avläses. Att
avskaffa preliminärdebiteringen och i
stället ersätta den med en debitering av
faktisk förbrukning genom fjärravläsning
medför enligt motionären uppenbara
fördelar: kunderna blir nöjda eftersom de
vid varje räkningstillfälle bara betalar
för den el som de faktiskt förbrukat;
genom omedelbar information om förbrukning
och kostnad får kunden incitament att
spara energi, och nätägarnas kostnad för
att insamla korrekta mätvärden, övrig
mätvärdeshantering, fakturering och
kundtjänst blir lägre. Dessutom blir det
lättare för konsumenterna att byta
elleverantör och i en framtid möjligt att
omedelbart byta elleverantör via Internet.
I motionen anförs vidare att det i dag
finns företag som levererar utrustning för
fjärravläsning och att 50 000 till 100 000
elanvändare redan debiteras för sin
faktiska förbrukning. Motionären anser att
regeringen bör utreda frågan om debitering
av den faktiska elförbrukningen.
Vissa kompletterande uppgifter
Regeringen gav nyligen Energimyndigheten i
uppdrag att, i samråd med Konsumentverket
och företrädare för branschen, närmare
utreda förutsättningarna för att införa
debitering efter faktisk elförbrukning i
kombination med tätare mätaravläsningar.
Syftet med utredningen är att tillgodose
allmänna konsumentintressen och att
effektivisera elanvändningen. Uppdraget
skall delredovisas senast den 1 maj 2001
och slutredovisas senast den 1 juni 2002.
Energimyndigheten skall bl.a. belysa hur
den snabba tekniska utvecklingen, vad
gäller mät-, data- och
kommunikationsteknik, kan påskynda en
övergång till debitering av faktisk
förbrukning. Analysen bör omfatta en
bedömning av om utvecklingen av s.k.
intelligenta hus kan få effekter på hur
mätnings- och debiteringstekniken kan
komma att utvecklas. Vidare skall studien
omfatta en utvärdering av vilka olika
former av incitament till mätarteknisk
utveckling som kan främjas. I samarbete
med branschen, såväl
elmaterielleverantörer som nätföretag,
skall det även utredas hur stora de
faktiska kostnaderna är för tätare
mätaravläsningar.
Energimyndigheten bör vidare bedöma hur
snabbt en övergång till faktisk debitering
skulle ske, om statsmakterna inte vidtar
några särskilda åtgärder. Det kan förmodas
att kundernas krav på service och fakture-
ring efter faktisk förbrukning kan komma
att öka till följd av
schablonberäkningsreformen. Den tekniska
utvecklingen mot automatiserade
fjärravlästa system antas också fortgå
utan att särskilda åtgärder vidtas. Det är
angeläget att kunna göra en bedömning av i
vilken grad insatser från statsmakterna
skulle kunna öka hastigheten i denna
utveckling.
Utskottets ställningstagande
Enligt utskottets mening är det
betydelsefullt att förutsättningarna för
en övergång från preliminär debitering av
elkonsumtionen till debitering efter
faktisk förbrukning nu utreds. En övergång
till debitering av faktisk förbrukning
skulle kunna medföra flera fördelar för
konsumenterna och en effektivare
elanvändning. Som framgår av redovisningen
ovan har regeringen redan givit
Energimyndigheten i uppdrag att genomföra
en utredning av de frågor som aktualiseras
i motion 2000/01:N314 (s). Motionen
avstyrks därmed.
Strålningsrisker från
kraftledningar
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör - med anledning av en
motion - tillkännage för regeringen
att åtgärder och metoder för att
reducera strålningsriskerna från
kraftledningar bör utredas. Jämför
reservation 3 (s, v).
Motionen
Många kommuner vill av estetiska skäl
eller med hänsyn till strålningsrisken
gräva ned kraftledningar som i dag finns
ovan jord, sägs det i motion 2000/01:N219
(kd). Forskningsresultaten avseende
magnetfält och strålningsrisker är inte
entydiga, men samhället borde, enligt
motionären, ändå prioritera nedgrävning av
kraftledningar i tätbebyggt område där
barn vistas. Kraftbolagen sägs vara
positiva till en nedgrävning av
kraftledningarna då detta skulle kräva
mindre resurser till underhåll. Enligt
motionären bör en utredning tillsättas för
att se över möjligheterna till nedgrävning
av kraftledningar, inbegripet incitament
för detta samt en finansieringsplan.
Vissa kompletterande uppgifter
I september 2000 presenterade en
internationell forskargrupp vid Institutet
för miljömedicin den hittills mest
omfattande analysen av studier som gjorts
av ett eventuellt samband mellan
kraftledningars magnetfält och
barnleukemi.
Resultaten av analysen visar att det
inte finns någon ökad risk för barnleukemi
för det stora flertalet barn som bor i
närheten av kraftledningar och att den
ytterst lilla cancerrisk som finns endast
gäller dem som utsätts för mycket höga
strålningsstyrkor. Det kritiska avståndet
till kraftledningen kan beräknas till
mellan 30 och 50 meter beroende på
ledningens styrka. Undersökningen visar
vidare att mindre än ett fall, av de 60
till 70 barn som årligen insjuknar i
barnleukemi i Sverige, kan tillskrivas
strålning från kraftledningar. Problemet
att definitivt belägga ett samband består
i att forskarna inte kan förklara hur den
lågfrekventa strålningen kan orsaka
uppkomsten av leukemi eller andra
cancerformer. Trots mångåriga djurförsök
och laboratorieexperiment finns ännu ingen
godtagbar biologisk förklaring till
cellpåverkande effekter av låg
elektromagnetisk strålning.
Eftersom ett samband mellan
kraftledningars magnetfält och bl.a.
leukemi inte kan uteslutas har
Arbetarskyddsstyrelsen, Boverket,
Elsäkerhetsverket, Socialstyrelsen och
Statens strålskyddsinstitut i samråd
utarbetat en s.k. försiktighetsprincip.
Försiktighetsprincipen innebär att om
åtgärder, som generellt minskar
exponeringen, kan vidtas till rimliga
kostnader och konsekvenser i övrigt bör
det eftersträvas att reducera fält som
avviker starkt från vad som kan anses
normalt i den aktuella miljön. När det
gäller nya elanläggningar och byggnader
bör målet redan vid planeringen vara att
utforma och placera dessa så att
exponeringen begränsas. Det övergripande
syftet med försiktighetsprincipen är att
på sikt reducera exponeringen för
magnetfält för att minska risken att
människor skadas. Den ovan relaterade
undersökningen har inte föranlett de
samrådande myndigheterna att omvärdera
försiktighetsprincipen.
Vidare kan noteras att ett underorgan
till Världshälsoorganisationen (IARC -
International Agency for Research on
Cancer) för närvarande utreder frågan och
beräknas komma med ett utlåtande inom de
närmaste åren.
Vid planering och byggande av
kraftledningar gäller regler i miljöbalken
(1998:808) och plan- och bygglagen
(1987:10) som tillämpas allmänt för
tekniska energiförsörjningssystem och
kraftproduktion. Enligt lagen (1977: 439)
om kommunal energiplanering skall det i
varje kommun finnas en aktuell plan för
tillförsel, distribution och användning av
energi i kommunen. Till planen skall höra
en miljökonsekvensbeskrivning.
Utskottets ställningstagande
Utskottet kan konstatera att
forskningsresultaten om strålningsrisker
från kraftledningar är motstridiga. En
försiktighetsprincip (som redovisas ovan),
gällande kraftledningars magnetfält, har
utfärdats med anledning av att ett samband
mellan kraftledningars magnetfält och
bl.a. leukemi inte kan uteslutas. Mot
bakgrund av att det i dag finns
bostadsområden, skolor och daghem, som
ligger nära kraftledningar, där barn
dagligen vistas under längre tid, anser
utskottet att farhågorna om
strålningsrisker bör tas på stort allvar.
Enligt utskottets mening bör därför en
utredning tillsättas med uppdrag att finna
åtgärder och metoder för att reducera
strålningsriskerna från kraftledningar. I
utredningsuppdraget bör även ingå att ta
fram förslag till incitament för kommuner
och kraftbolag för sådana åtgärder samt en
bedömning av kostnaderna för åtgärderna.
Riksdagen bör genom ett uttalande ställa
sig bakom vad utskottet nu anfört. Därmed
får motion 2000/01:N219 (kd) anses
tillgodosedd.
Fjärrvärme
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå en motion om
avreglering av fjärrvärmemarknaden
med hänvisning till pågående
remissbehandling av en utredning i
frågan. Jämför reservation 4 (m, kd,
fp).
Motionen
I motion 2000/01:N280 (m) anförs att många
konsumenter i dag sitter fast i ett
fjärrvärmesystem där de i realiteten inte
kan påverka sina priser. För att skapa
konkurrens och ett sunt marknadstänkande
även på fjärrvärmemarknaden måste, enligt
motionären, handeln med fjärrvärme
avregleras och en tillsyn av
taxesättningen skapas. En väg att gå,
anförs det i motionen, är införande av
s.k. tredjepartstillträde som innebär att
en tredje part (utöver fjärrvärmeföretaget
som äger och driver ledningsnätet och
kunderna som får sina leveranser av
hetvatten) får tillträde till
ledningsnätet och därmed ges möjlighet att
konkurrera med fjärrvärmeföretaget om
produktion och försäljning av hetvatten.
Tillträdet skall ske till icke-
diskriminerande regler. Överskottsvärme
från tillverkningsindustrin anges som en
möjlig källa för tredjepartstillträde.
Energimyndighetens fortsatta
utredningsarbete i frågan bör, enligt
motionären, ha som mål att ge förslag som
underlättar en avreglering av
fjärrvärmemarknaden.
Konkurrens- och prissituationen på
fjärrvärmemarknaden berörs även i motion
2000/01:N277 (m), dock utan att uttryckas
i något yrkande. Motionärerna anser att
införandet av en tillsyn över
fjärrvärmeverksamheten bör övervägas.
Vissa kompletterande uppgifter
Näringsutskottet behandlade våren 2000
(bet. 1999/2000:NU15) motioner liknande de
nu aktuella om tillsyn och avreglering av
fjärrvärmemarknaden. Med hänvisning till
pågående utredningsarbete avstyrkte
utskottet motionerna. Riksdagen beslutade
enligt utskottets förslag.
I samband med omregleringen av
elmarknaden den 1 januari 1996 infördes
fri prissättning på fjärrvärmemarknaden.
Samtidigt gäller att fjärrvärmenäten utgör
s.k. naturliga monopol.
Utbyggnaden av fjärrvärmenät har under
de senaste åren varit relativt omfattande.
Drygt 1,7 miljoner lägenheter, ca 135 000
småhus och ett stort antal lokaler är i
dag anslutna till olika fjärrvärmenät.
Dessa nät har tillsammans en längd på
drygt 1 100 mil och levererar ca 43 TWh
värme om året motsvarande en försäljning
på ca 16 miljarder kronor.
Av en undersökning som gjorts i
samarbete mellan Sveriges
fastighetsägareförbund, HSB:s riksförbund,
Riksbyggen, SABO och Hyresgästernas
riksförbund (Avgiftsundersökningen 2000)
framgår att fjärrvärmepriserna varierar
kraftigt mellan olika kommuner - från 65
kr till 132 kr per kvadratmeter och år för
en specificerad typfastighet.
Undersökningen visar att de lägsta
kostnaderna återfinns i större kommuner
som byggt ut sina fjärrvärmenät under lång
tid medan de högsta kostnaderna återfinns
i mindre kommuner som byggt ut fjärrvärme
de senaste 10-15 åren. Enligt
undersökningen har fjärrvärmepriserna
stigit marginellt mellan åren 1999 och
2000.
I december 1999 gav regeringen
Energimyndigheten i uppdrag att följa upp
utvecklingen på fjärrvärmemarknaden.
Enligt uppdraget skulle myndigheten utreda
frågor om utformningen av en framtida
uppföljning av fjärrvärmemarknaden, bedöma
risker för korssubventionering och utreda
orsaker till prisskillnader mellan
företagen. Uppdraget redovisades i
rapporten Fjärrvärmen på värmemarknaderna
(ER 19:2000) i oktober 2000.
För att öka konkurrensen på
värmemarknaden föreslås i rapporten en
utökad prisinformation samt
produktivitetsmätningar och nyckeltal.
Vidare föreslås fortsatt utredning av krav
på särredovisning eller juridisk
separation för fjärrvärmeföretag samt om
möjligheterna att införa
tredjepartstillträde. Även frågan om
möjligheterna för fjärrvärmekunder att ta
upp klagomål mot priser och andra
leveransvillkor bör utredas vidare.
Beträffande tredjepartstillträde till
fjärrvärmenäten redovisas i rapporten en
förstudie där vissa jämförelser med
elmarknaden görs. I rapporten sägs att
omregleringen av elmarknaden utgör en
närliggande förebild för
fjärrvärmemarknaden med den
institutionella uppdelningen i produktion
och handel å ena sidan respektive
transporttjänsten, dvs. nätföretagens
distribution, å andra sidan. Det finns
dock likheter och olikheter mellan
fjärrvärme- och elsektorn där den största
skillnaden torde ligga i att varje
fjärrvärmesystem är lokalt mycket
begränsat medan överföringen av el sker
via omfattande nätverk som även går över
nationsgränserna. Trots dessa olikheter
finns en likhet i en möjlig uppdelning
mellan nät och produktion som kan leda
till konkurrens i produktionsledet och en
effektivisering som kan komma kunderna
till godo. Den analys som presenteras i
rapporten pekar på både för- och
nackdelar. Utredaren anser att ett
införande av tredjepartstillträde är av
mindre värde för de mindre
fjärrvärmesystemen medan fördelarna synes
överväga för de större systemen. I
rapporten föreslås fortsatt utredning av
hur villkoren och administrationen för ett
tredjepartstillträde på distributionen av
hetvatten kan utformas, bl.a. om sådant
tillträde skall gälla generellt eller
endast för större fjärrvärmesystem samt
för- och nackdelar med s.k. förhandlat
respektive reglerat tillträde.
Beträffande frågan om tillsyn av
priserna på fjärrvärmemarknaden ställs i
rapporten frågan om den föreslagna
uppföljningen av priser och därtill
hörande analyser av branschen bör
kompletteras med en form av pristillsyn
som inte har karaktär av formell
prisreglering. En sådan "säkerhetsventil"
kan, enligt utredaren, vara av särskilt
värde för de kunder som köper små volymer.
De stora kunderna har en stark
förhandlingsposition, dels genom sin
storlek, dels genom högre kompetens som
professionell motpart vid förhandlingar.
De kunder som köper små volymer kan
däremot behöva en form av instans där
möjligheter att klaga på priser och andra
leveransvillkor finns. En sådan instans
kan, enligt utredaren, vara
partssammansatt som t.ex.
Värmemarknadskommittén eller alternativt
kan Energimyndigheten ges en sådan roll.
En pristillsyn kan ses som ett mindre
formaliserat ingripande där i första hand
ett forum skapas för att bilägga tvister
om priser och andra avtalsvillkor. I
rapporten föreslås att frågan utreds
vidare.
Konkurrensverket har i ett
samrådsyttrande (dnr 779/2000) framfört
synpunkter på Energimyndighetens rapport.
Konkurrensverket anser att rapporten ger
stöd för verkets tidigare framförda
förslag om att någon form av pristillsyn
(reglering) av fjärrvärme bör införas.
Verket anser att formerna för en sådan
tillsyn skyndsamt bör utredas.
Remissbehandlingen av Energimyndighetens
rapport och Konkurrensverkets yttrande
skall vara klar den 31 mars i år.
Utskottets ställningstagande
Utskottet ser positivt på de senaste årens
utbyggnad av fjärrvärmen som ett led i
utvecklingen mot en minskad elanvändning.
Samtidigt gäller att den fria prissättning
som råder på fjärrvärmemarknaden
kombinerat med förekomsten av naturliga
monopol kan skapa problem i form av
oskäliga prishöjningar för boende och
andra fjärrvärmekonsumenter. Enligt
ellagen skall fjärrvärmeverksamhet
bedrivas på affärsmässig grund. Vidare är
konkurrenslagen tillämplig. I detta
sammanhang anser utskottet att
Konkurrensverket har en viktig roll att
spela när det gäller kontroll av
fjärrvärmeföretagen så att dessa inte
missbrukar sin dominerande ställning på
marknaden.
De förslag om avreglering och tillsyn av
fjärrvärmemarknaden som tas upp i den nu
aktuella motionen behandlas i
Energimyndighetens ovan nämnda rapport och
i Konkurrensverkets yttrande som för
närvarande remissbehandlas. Utskottet
anser att det inte finns anledning att
föregripa remissinstansernas synpunkter
och finner därför ingen anledning att
föreslå någon åtgärd från riksdagens sida
- motion 2000/01:N280 (m) avstyrks därmed.
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
1. Tillsyn av nätverksamhet
Riksdagen avslår motionerna 1999/2000:N51
yrkande 31, 1999/2000: N204, 1999/2000:N228
yrkande 22 i denna del, 1999/2000:N328,
2000/01:N242 yrkandena 7-9, 2000/01:N262 yrkande
4 och 2000/01: N277.
Reservation 1 (m, kd, c, fp)
2. Fasta nätavgifter
Riksdagen avslår motionerna 1999/2000:N303 och
2000/01:N222 yrkande 1.
Reservation 2 (v, mp)
3. Byte av elleverantör
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad utskottet anfört med anledning av
motionerna 2000/01:N242 yrkande 10, 2000/01:
N244, 2000/01:N262 yrkandena 5 och 6,
2000/01:N340 och 2000/01: N346.
4. Konkurrensfrågor inom elmarknaden
Riksdagen avslår motionerna 2000/01:N222
yrkande 2, 2000/01:N291 och 2000/01:N312.
5. Anslutning av vindkraft
Riksdagen avslår motionerna 2000/01:N216 och
2000/01:N382 yrkande 4.
6. Överföringskapacitet
Riksdagen avslår motion 2000/01:N228.
7. Debitering av elförbrukning
Riksdagen avslår motion 2000/01:N314.
8. Strålningsrisker från kraftledningar
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad utskottet anfört med anledning av
motion 2000/01:N219.
Reservation 3 (s, v)
9. Fjärrvärme
Riksdagen avslår motion 2000/01:N280.
Reservation 4 (m, kd, fp)
Stockholm den 13 mars 2001
På näringsutskottets vägnar
Per Westerberg
Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Per
Westerberg (m), Barbro Andersson Öhrn (s), Lennart
Beijer (v), Karin Falkmer (m), Sylvia Lindgren (s),
Ola Karlsson (m), Nils-Göran Holmqvist (s), Marie
Granlund (s), Inger Strömbom (kd), Ola Sundell (m),
Ingegerd Saarinen (mp), Åke Sandström (c), Eva
Flyborg (fp), Anne Ludvigsson (s), Karl Gustav
Abramsson (s), Lennart Värmby (v) och Harald
Bergström (kd).
Reservationer
Utskottets förslag till riksdagsbeslut och
ställningstaganden har föranlett följande
reservationer. I rubriken anges inom
parentes vilken punkt i utskottets förslag
till riksdagsbeslut som behandlas i
avsnittet.
1. Tillsyn av nätverksamhet (punkt 1)
2.
av Per Westerberg (m), Karin Falkmer
(m), Ola Karlsson (m), Inger Strömbom
(kd), Ola Sundell (m), Åke Sandström
(c), Eva Flyborg (fp) och Harald
Bergström (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under
punkt 1 borde ha följande lydelse:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som anförts i
reservation 1. Därmed bifaller riksdagen
motionerna 1999/2000:N51 yrkande 31,
1999/2000:N204, 1999/2000:N228 yrkande 22
i denna del, 1999/2000: N328, 2000/01:N242
yrkandena 7-9, 2000/01:N262 yrkande 4 och
2000/01: N277.
Ställningstagande
Vägledande för den avreglerade elmarknaden
är omsorgen om konsumenternas intressen.
Vi konstaterar att nätavgifterna i vissa
fall ökat sedan omregleringen av
elmarknaden inleddes trots de
rationaliseringskrav, i form av
prissänkningar, som fastställts av
nätmyndigheten. Vidare noterar vi att
skillnaderna i nätavgifter mellan tätort
och glesbygd samt mellan nätföretag i
samma region är mycket stora och att
problemen med korssubventionering inte har
lösts.
Enligt vår mening förutsätter en väl
fungerande elmarknad, förutom konkurrens i
handeln med el, även en effektiv och
tillförlitlig nätverksamhet. Eftersom
nätverksamheten inte är konkurrensutsatt
är det av avgörande betydelse att en
effektiv tillsyn av denna verksamhet
fungerar. I den nya ellagen, som trädde i
kraft den 1 januari 1998, infördes
bestämmelser för att skapa förutsättningar
för en effektivare tillsyn. Erfarenheterna
visar dock att det fortfarande finns en
rad problem när det gäller
nätverksamheten.
Undersökningar visar att det finns
mycket stora avgiftsskillnader mellan
nätföretag med likartade förutsättningar
och att avgifterna i genomsnitt är
relativt höga jämfört med kostnaderna för
verksamheten. Detta tyder på bristande
effektivitet i nätföretagens verksamhet.
Ett annat problem är subventioneringen av
elhandeln med monopolvinster från
nätverksamheten.
För att skydda konsumenterna från
oskäliga nätavgifter, uppmuntra
rationaliseringar av nätverksamheten och
motverka en snedvridning av konkurrensen
på elmarknaden genom korssubventioneringar
anser vi att regeringen skyndsamt bör
vidta åtgärder för att skärpa tillsynen
över nätverksamheten enligt de riktlinjer
som föreslås i de här aktuella motionerna.
Det vi nu anfört med anledning av här
aktuella motionsyrkanden bör riksdagen
tillkännage för regeringen som sin mening.
3. Fasta nätavgifter (punkt 2)
4.
av Lennart Beijer (v), Ingegerd
Saarinen (mp) och Lennart Värmby (v).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under
punkt 2 borde ha följande lydelse:
2. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som anförts i
reservation 2. Därmed bifaller riksdagen
motionerna 1999/2000:N303 och 2000/01:N222
yrkande 1.
Ställningstagande
Den avreglerade nordiska elmarknaden har
hittills inneburit en rejäl press på det
rörliga elpriset. Ett lågt elpris är bra,
men det ökar i sig inte motivationen för
effektivare elanvändning och elsparande.
Vi anser att systemet med fasta
nätavgifter tvärtom minskar motivationen
för stora kundgrupper att dra ner på
elanvändningen och bli mer eleffektiva.
Enligt vår mening är det nu dags att gå
vidare i utvecklingen av en modern
elmarknad. Vi anser att de särskilda
nätavgifterna bör slopas och att det i
stället bör införas ett system där
nätägarna tar betalt för nätverksamheten
av eldistributörerna som använder nätet.
Detta innebär att det rörliga elpriset
blir högre än i dag men samtidigt blir det
intressant för de flesta hushåll att bli
mer eleffektiva och att minska sin
elanvändning. Vi anser att ett
elprissystem med enbart rörlig avgift bör
utredas.
Vi föreslår därmed att riksdagen
bifaller motion 1999/2000:N303 (v) och
motion 2000/01:N222 (v) i berörd del.
5. Strålningsrisker från
kraftledningar (punkt 8)
6.
av Barbro Andersson Öhrn (s), Lennart
Beijer (v), Sylvia Lindgren (s), Nils-
Göran Holmqvist (s), Marie Granlund
(s), Anne Ludvigsson (s), Karl Gustav
Abramsson (s) och Lennart Värmby (v).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under
punkt 8 borde ha följande lydelse:
8. Riksdagen avslår motion 2000/01:N219.
Ställningstagande
Vi anser att frågan om hälsorisker i
samband med strålning från kraftledningar
skall tas på stort allvar och vill betona
vikten av att de ansvariga myndigheterna
fortlöpande bevakar utvecklingen på
området. Samtidigt noterar vi
svårigheterna för forskningen att
klarlägga ett definitivt samband mellan
lågfrekvent strålning och cancer. Hittills
tillgängliga forskningsresultat har inte
föranlett ansvariga myndigheter att
omvärdera den försiktighetsprincip som
sedan år 1996 är vägledande vid beslut i
frågor om strålning från kraftledningar.
På en del håll i landet finns i dag
bostadsområden, skolor och daghem, som
ligger nära kraftledningar, där höga
mätvärden noterats. Enligt vår mening är
det viktigt att barn inte utsätts för
starka magnetfält. Det är därför angeläget
att forskningsansträngningarna på området
fortgår. Vi anser däremot att det inte för
närvarande finns tillräckliga skäl för att
tillsätta en utredning enligt vad som
föreslås i motion 2000/01:N219 (kd), som
därmed avstyrks.
7. Fjärrvärme (punkt 9)
8.
av Per Westerberg (m), Karin Falkmer
(m), Ola Karlsson (m), Inger Strömbom
(kd), Ola Sundell (m), Eva Flyborg (fp)
och Harald Bergström (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under
punkt 9 borde ha följande lydelse:
9. Riksdagen tillkännager för regeringen
med anledning av motion 2000/01: N280 som
sin mening vad som anförts i reservation
4.
Ställningstagande
Många konsumenter är i dag hänvisade till
fjärrvärmesystem utan möjlighet att välja
andra värmealternativ. De kan därför inte
påverka sina kostnader eftersom
fjärrvärmeföretagen har en monopolposition
som gör att de kontrollerar marknaden utan
konkurrens. En möjlig väg att öka
konkurrensen på fjärrvärmemarknaden kan
vara att införa s.k. tredjepartstillträde.
Detta innebär att en tredje part får
tillträde till ledningsnätet och därmed
möjlighet att konkurrera med
fjärrvärmeföretaget om produktion och
försäljning.
Vi anser att en tillsyn av
fjärrvärmemarknaden bör införas som
bevakar hur kommuner och andra aktörer
sätter sina fjärrvärmetaxor.
Energimyndighetens fortsatta
utredningsarbete bör inriktas på att ta
fram förslag enligt vad vi nu anfört.
Med det anförda är motion 2000/01:N280
(m) delvis tillgodosedd.
Bilaga
Förteckning över behandlade
förslag
Motioner från allmänna
motionstiden 1999/2000
1999/2000:N204 av Olle Lindström (m) vari
yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om skärpt
tillsyn av nätavgifterna.
1999/2000:N228 av Bo Lundgren m.fl. (m)
vari yrkas
22. (delvis) att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om skärpt tillsyn av
elnät.
1999/2000:N303 av Lennart Beijer m.fl. (v)
vari yrkas
att riksdagen hos regeringen begär en utredning
kring nätavgifterna i enlighet med vad som
anförts i motionen.
1999/2000:N328 av Åke Sandström (c) vari
yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om
elmarknadens nätavgifter.
Motion med anledning av
proposition 1999/2000:140
1999/2000:N51 av Eva Flyborg m.fl. (fp)
vari yrkas
31. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att försvåra möjligheterna till
subventionering av elhandel med
monopolvinster från energiområdet.
Motioner från allmänna
motionstiden 2000/01
2000/01:N216 av Per Lager m.fl. (mp)
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag
till ändring i lagstiftningen vad gäller
anslutningen av havsbaserad vindkraft.
2000/01:N219 av Amanda Agestav (kd)
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad som i motionen anförs om
tillsättandet av en utredning för en
översyn av nedgrävning av kraftledningar i
tätbebyggt område.
2000/01:N222 av Lennart Värmby m.fl. (v)
1. Riksdagen begär att regeringen
tillsätter en utredning med uppgift att se
över nättarifferna enligt vad i motionen
anförs.
2. Riksdagen begär att regeringen
tillsätter en utredning med uppgift att se
över den monopolliknande
producentmarknaden för el i Sverige.
2000/01:N228 av Kenneth Johansson m.fl.
(c)
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att
förstärka eller bygga ut
elöverföringskapaciteten mellan de
nordiska länderna.
2000/01:N242 av Bo Lundgren m.fl. (m)
7. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
behovet av effektivare nätföretag.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
modeller för att öka konkurrensen mellan
nätföretagen.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
skärpt tillsyn av nätföretagen.
10. Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om förseningsavgift för de nätbolag
som i strid med regelverket försvårar
bytet av elleverantör.
2000/01:N244 av Ingegerd Saarinen (mp)
1. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att en förseningsavgift snarast bör
införas för nätbolag som missköter sin
skyldighet att inom fem arbetsdagar
bekräfta eller anmärka på ett
leverantörsbyte.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att nätbolagens faktura till kunden klart
och entydigt skall innehålla all den
information som behövs för att genomföra
ett smidigt byte av elleverantör.
2000/01:N262 av Inger Strömbom m.fl. (kd)
4. Riksdagen begär att regeringen
påskyndar Energimyndighetens utveckling av
former för bedömning av nättarifferna och
ger myndigheten befogenheter att där så
krävs vidta tvingande åtgärder.
5. Riksdagen begär att regeringen lägger
fram förslag till införande av en
förseningsavgift för de nätbolag som i
strid med regelverket försvårar bytet av
elleverantör.
6. Riksdagen begär att regeringen lägger
fram förslag om att kundens
anläggningsidentitet och andra för ett
smidigt leverantörsbyte nödvändiga
uppgifter skall anges på nätfakturan.
2000/01:N277 av Lars Björkman och Anders G
Högmark (m)
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om skärpt
tillsyn och ökad konkurrens för
nätbolagen.
2000/01:N280 av Ewa Thalén Finné (m)
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att
avreglera fjärrvärmen.
2000/01:N291 av Ola Karlsson och Lars
Lindblad (m)
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om
riskerna i kommunägda energibolag.
2000/01:N312 av Johan Pehrson (fp)
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om
konkurrensen på elmarknaden.
2000/01:N314 av Helena Zakariasén m.fl.
(s)
Riksdagen begär att regeringen utreder frågan om
faktisk debitering av elförbrukningen.
2000/01:N340 av Sören Lekberg och Ingemar
Josefsson (s)
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att införa
en sanktionsavgift mot elnätsägare som
försenar leverantörsbyte.
2000/01:N346 av Ola Karlsson m.fl. (m, kd,
fp, c)
1. Riksdagen tillkännager för regeringen
vad som anförs i motionen om införandet av
en förseningsavgift för de nätbolag som i
strid med regelverket försvårar bytet av
elleverantör.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen
vad som anförs i motionen om att kundens
anläggningsidentitet skall anges på
nätfakturan.
2000/01:N382 av Viviann Gerdin och Sven
Bergström (c)
4. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
förbättrade anslutningsförutsättningar
till det svenska kraftnätet.