I samband med riksdagens behandling av
budgetpropositionen för år 1997 tillkännagav
riksdagen att regeringen borde utarbeta en
sammanhållen rovdjurspolitik och snarast möjligt
återkomma till riksdagen med ett förslag i frågan
(bet. 1996/97:JoU1, rskr. 1996/97:113). Riksdagens
tillkännagivande föranleddes av att rovdjursfrågan
ansågs beröra många viktiga aspekter av Sveriges
internationella åtaganden inom faunavården och
dessutom ha stor betydelse för vissa näringsgrenar.
Till grund för tillkännagivandet låg också
uppfattningen att ökningen av rovdjursstammarna
kräver särskild uppmärksamhet när det gäller
utformningen av skyddsjakten och intresset av en
bibehållen eller utökad biologisk mångfald.
Ärendet och dess beredning
I proposition 2000/01:57 föreslår regeringen att
riksdagen godkänner de övergripande mål för en
sammanhållen rovdjurspolitik och de miniminivåer
respektive etappmål samt mål för utbredning för
björn, järv, lo, varg och kungsörn som presenteras i
propositionen. Vidare föreslår regeringen att
riksdagen antar regeringens förslag till lag om
ändring i jaktlagen (1987:259) beträffande
jaktbrott. Regeringen aviserar dessutom ändringar i
jaktförordningen (1987:905). Regeringens förslag
återges i bilaga 1 och lagförslaget i bilaga 2.
Med anledning av propositionen har 17 motioner med
sammanlagt 65 yrkanden väckts. I detta sammanhang
behandlar utskottet dessutom 18 motionsyrkanden från
allmänna motionstiden 2000. Förslagen i motionerna
återges i bilaga 1.
I ärendet har utskottet inhämtat information av
Naturvårdsverket om vargstammens storlek och
utbredning m.m. Utskottet har uppvaktats av
representanter för Länsstyrelsen i Gävleborgs län
och Årjängs kommun. Vidare har utskottet mottagit
uppvaktningar från företrädare för Svenska Samernas
Riksförbund, LRF, Svenska Naturskyddsföreningen,
Världsnaturfonden, Sveriges Ornitologiska Förening,
Svenska Rovdjursföreningen, Svenska Jägareförbundet,
Jägarnas Riksförbund - Landsbygdens Jägare, Sveriges
Jordägareförbund i Värmland, Rovdjurscentrum i Orsa,
The Big Four of Scandinavia, Styrgruppen för
rovdjurscentrum i Järvsö och Järvzoo AB. I ärendet
har också inkommit ett antal skrivelser.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen redovisar regeringen en sammanhållen
rovdjurspolitik för att säkerställa att de fem
rovdjursarterna björn, järv, lo, varg och kungsörn
långsiktigt finns kvar i den svenska faunan.
För de arter som uppnått sådana individantal att
de bedöms som åtminstone kortsiktigt livskraftiga
fastställs miniminivåer. Det gäller björn, lo och
kungsörn. Miniminivåerna skall betraktas som en
vägledning för val av förvaltningsstrategi för
rovdjursstammen. Miniminivån skall alltså inte ses
som en målsättning för vilket antal individer som är
önskvärt. Målet för förvaltningen skall vara att
arterna ökar i antal utöver respektive miniminivå,
till sådana nivåer att de med större säkerhet
långsiktigt kan bevaras i den svenska faunan.
För arter som ännu inte nått sådana antal att
deras överlevnad kan anses säkrad i ett längre
perspektiv, dvs. varg och järv, fastställs etappmål
i stället för miniminivåer. Innan etappmålen är
uppnådda bör skyddsjakt tillåtas endast i mycket
begränsad omfattning. När etappmålet är nått görs en
förnyad bedömning av stammens utveckling och den
framtida förvaltningen av stammen.
Föreslagna nivåer och mål anges främst som antalet
årliga föryngringar av arten för att på så sätt få
ett mått på stammens vitalitet. Även det totala
antalet individer för stammen anges. För björn anges
en miniminivå om 100 föryngringar per år,
motsvarande 1 000 individer och för lodjur anges 300
föryngringar per år, motsvarande 1 500 individer som
miniminivå. För kungsörn anges 600 häckande par som
miniminivå. För varg anges etappmålet 20
föryngringar per år, motsvarande 200 individer och
för järv anges etappmålet 90 föryngringar per år,
motsvarande 400 individer. För rovdjurens utbredning
och spridning i landet anges vissa riktlinjer för
förvaltningen.
I propositionen föreslås ändringar i jaktlagens
(1987:259) bestämmelser om ansvar för jaktbrott och
jakthäleri. För jaktbrott och jakthäleri som inte
bedöms som grovt föreslås en höjning av
maximistraffet till fängelse i ett år. För jaktbrott
och jakthäleri som bedöms som grovt föreslås att det
lägsta straffet skall vara fängelse i sex månader
och det högsta fängelse i fyra år. Vidare föreslås
att vid bedömningen av om ett jaktbrott är grovt
särskilt skall beaktas om brottet avsett ett
särskilt skyddsvärt vilt och om det utförts med en
särskilt plågsam jaktmetod.
I propositionen anges att regeringen avser att
göra vissa ändringar i jaktförordningen (1987:905),
bl.a. kommer skyddsjakt på varg att bli tillåten
enligt 28 § samma förordning.
Ett reformerat ersättningssystem för skador på
rennäringen av rovdjur skall författningsregleras.
Systemet innebär i huvudsak att samebyarna skall få
en viss, fast ersättning per konstaterad föryngring
eller annan förekomst av rovdjur inom respektive bys
betesområde. Beloppen fastställs årligen av
regeringen. Resurserna ökar för ersättning av
skadorna. Resurserna ökar även för åtgärder för att
förebygga rovdjursskador och för att ersätta
uppkomna skador på annan tamboskap, husdjur m.m.
Inventeringsverksamheten av rovdjuren föreslås bli
en del av den allmänna miljöövervakningen. Forskning
och information beträffande de stora rovdjuren ges
ökade resurser. Samverkan kring förvaltningen av
rovdjuren förstärks med i första hand Norge men även
med Finland.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli
2001.
Lagrådet har avgett yttrande över lagförslagen.
Lagförslagen fogas som bilaga 2 till detta
betänkande.
Sammanfattning
I betänkandet behandlas regeringens förslag om
övergripande mål för en sammanhållen rovdjurspolitik
för att säkerställa att de fem rovdjursarterna
björn, järv, lo, varg och kungsörn långsiktigt finns
kvar i den svenska faunan.
Regeringens förslag innebär bl.a. att, för de
arter som uppnått sådana individantal att de bedöms
som åtminstone kortsiktigt livskraftiga, dvs. björn,
lo och kungsörn, fastställs miniminivåer.
Miniminivåerna skall betraktas som en vägledning för
val av förvaltningsstrategi för rovdjursstammen och
skall inte ses som en målsättning för vilket antal
individer som är önskvärt. Målet för förvaltningen
skall vara att arterna ökar i antal utöver
respektive miniminivå, till sådana nivåer att de med
större säkerhet långsiktigt kan bevaras i den
svenska faunan. För arter som ännu inte nått sådana
antal att deras överlevnad kan anses säkrad i ett
längre perspektiv, dvs. varg och järv, fastställs
etappmål i stället för miniminivåer. Innan
etappmålen är uppnådda bör skyddsjakt tillåtas
endast i mycket begränsad omfattning. När etappmålet
är nått görs en förnyad bedömning av stammens
utveckling och den framtida förvaltningen av
stammen. Utskottet tillstyrker regeringens förslag i
dessa avseenden.
Utskottet tillstyrker vidare förslagen i
propositionen om höjda straff för jaktbrott och
jakthäleri och om kriterier för bedömningen av om
ett jaktbrott är grovt. Det innebär bl.a. att
minimistraffet för grovt jaktbrott höjs till sex
månaders fängelse och maximistraffet till fyra års
fängelse. Straffskalorna för jakthäleribrott som
inte är grovt höjs till ett års fängelse.
Straffskalorna för jakthäleribrott ändras på
motsvarande sätt. Vidare tillstyrker utskottet
förslaget att det för vissa typer av jaktbrott skall
räcka med att gärningsmannen handlat oaktsamt.
Utskottet instämmer i regeringens bedömning om
behovet av åtgärder i övrigt mot jaktbrott. Polis,
åklagare och länsstyrelser skall i ett fördjupat
samarbete gemensamt planera insatser för att
förebygga jaktbrott avseende björn, järv, lo, varg
och kungsörn. Länsstyrelserna skall också i ökad
utsträckning bevaka områden där risken för jaktbrott
bedöms som stor. Länsstyrelserna får särskilda medel
för de ökade insatserna mot jaktbrott.
Utskottet gör vissa uttalanden om straffmätningen
för olika typer av jaktbrott och redovisar i övrigt
bl.a. motivuttalanden till bestämmelserna i 24 kap.
4 § brottsbalken om ansvarsfrihet på grund av nöd.
Utskottet har inget att erinra mot vad som anförs
i propositionen om vissa ändringar i
jaktförordningen (1987:905). Bland annat kommer
Naturvårdsverket att kunna delegera till
länsstyrelserna att besluta om skyddsjakt på
enskilda individer av björn och lo som orsakar
allvarliga skador eller olägenheter. Vidare kommer
skyddsjakt på varg att bli tillåten enligt 28 §
samma förordning.
När det gäller ersättningssystemet ansluter sig
utskottet så till vida till regeringens bedömning
att ett reformerat ersättningssystem för skador på
rennäringen av rovdjur skall författningsregleras.
Systemet innebär i huvudsak att samebyarna skall få
en viss, fast ersättning per konstaterad föryngring
eller annan förekomst av rovdjur inom respektive bys
betesområde. Beloppen fastställs årligen av
regeringen. Resurserna ökar för ersättning av
skadorna. Resurserna ökar även för åtgärder för att
förebygga rovdjursskador och för att ersätta
uppkomna skador på annan tamboskap, husdjur m.m.
Inventeringsverksamheten av rovdjuren blir en del av
den allmänna miljöövervakningen. I det sammanhanget
framhåller utskottet att de ideella organisationerna
har sin givna plats i inventeringsarbetet. Vidare
föreslår utskottet, med anledning av motioner (s, m,
v, kd, mp), ett tillkännagivande av innebörd att den
av regeringen förordade differentieringen av
ersättningen för rovdjursskador i vissa delar av
renskötselområdet tills vidare inte genomförs. När
det gäller ersättning för personskador orsakade av
rovdjursangrepp föreslår utskottet, med anledning av
motioner (m, kd, c), ett tillkännagivande att den
tidigare möjligheten till statlig ersättning för
skador på människa orsakade av björn snarast bör
återinföras.
Forskning och information beträffande de stora
rovdjuren ges ökade resurser. Utskottet instämmer i
vad regeringen anför om statliga medel och
etablering av ett eller flera rovdjurscentrum och
att frågan bör hanteras inom ramen för ett
regeringsuppdrag till Naturvårdsverket om
informationsfrågor. Viltskadecenters organisation
och formella status bör tills vidare fastställas av
Naturvårdsverket.
Samverkan kring förvaltningen av rovdjuren
förstärks med i första hand Norge men även med
Finland. Till Naturvårdsverket knyts ett rådgivande
organ för samråd i rovdjursfrågor, och
länsstyrelserna i de län där det finns fasta stammar
av de stora rovdjuren bildar rovdjursgrupper.
I betänkandet behandlas sammanlagt 83 yrkanden i
följdmotioner och fristående motioner från allmänna
motionstiden 2000. Samtliga motionsyrkanden som inte
ligger till grund för utskottets tillkännagivanden
ovan avstyrks.
I betänkandet finns 21 reservationer och 3
särskilda yttranden.
Propositionen
Regeringen (Miljödepartementet) föreslår i
propositionen att riksdagen
dels antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i jaktlagen (1987:259)
dels godkänner regeringens förslag till
2. övergripande mål för en sammanhållen
rovdjurspolitik (avsnitt 5.1)
3. miniminivåer respektive etappmål samt mål för
utbredning för björn, järv, lo, varg och kungsörn
(avsnitt 5.2.3-5.2.7).
Följdmotioner
2000/01:MJ10 av Lennart Hedquist och Carl Erik
Hedlund (m) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ersättning av
statsmedel vid personskador orsakade av varg.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att ändringen av
jaktförordningen, som skall göra det möjligt för
Naturvårdsverket att delegera till länsstyrelserna
att i vissa fall besluta om skyddsjakt av björn och
lo, även skall innefatta varg.
2000/01:MJ11 av Per Erik Granström och Laila Bäck
(s) vari föreslås att riksdagen fattar följande
beslut: Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om information och
folkbildning i rovdjursfrågor.
2000/01:MJ12 av Carl-Erik Skårman (m) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen beslutar att regleringen av
tillgången på de stora rovdjuren huvudsakligen sker
genom s.k. licensjakt av liknande slag som för
närvarande gäller för älg.
2. Riksdagen beslutar att djurhållare och andra
djurägare tillåts att på lämpligt sätt, inklusive
med användande av skjutvapen, skydda sina djur och
sig själva och andra människor vid angrepp av stora
rovdjur.
2000/01:MJ13 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen beslutar att det för alla fem
rovdjursarterna fastställs miniminivåer i enlighet
med vad som anförs i motionen.
2. Riksdagen beslutar att miniminivån för
björnstammen i Sverige fastställs till 150
föryngringar per år, vilket motsvarar ca 1 500
individer, i enlighet med vad som anförs i motionen.
3. Riksdagen beslutar att en miniminivå för
järvstammen i Sverige fastställs till 100
föryngringar per år, motsvarande ca 500 individer, i
enlighet med vad som anförs i motionen.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att den föreslagna
avskjutningen av lodjur i renskötselområdet inte
genomförs.
5. Riksdagen beslutar att en miniminivå för
vargstammen i Sverige fastställs till 50
föryngringar per år, vilket motsvarar ca 500
individer, i enlighet med vad som anförs i motionen.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om vikten av att
åtgärder vidtas för att förhindra en fortsatt
minskning av kungsörnsstammen i delar av fjällkedjan
och fjällnära området.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att regeringen inte
bör utvidga 28 § jaktförordningen att också omfatta
varg.
8. Riksdagen begär att regeringen avskaffar
möjligheten i 28 § jaktförordningen till skyddsjakt
efter järv utan föregående myndighetsbeslut.
2000/01:MJ14 av Jan-Evert Rådhström och Per-Samuel
Nisser (m) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut: Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen anförs om
rovdjurspolitiken.
2000/01:MJ15 av Göte Jonsson m.fl. (m) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att människan inom
ramen för viltvården inte bara har ett ansvar för
rovdjursstammarna utan också för att en balanserad
viltstam i sin helhet kan bibehållas.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att den form av
skyddsjakt på stora rovdjur som gällde fram till
1990 omgående skall återinföras.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att jaktförordningen
bör ändras så att Naturvårdsverket får möjlighet att
delegera till länsstyrelserna att fatta beslut om
skyddsjakt på enskilda individer av björn, varg och
lo som orsakar allvarliga skador eller olägenheter.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att länsstyrelserna
bör ges befogenhet att i samråd med Naturvårdsverket
fatta beslut om reglerad jakt på björn, varg och lo.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att
frivilliginsatser också i framtiden bör utnyttjas
vid inventering av rovdjur.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att ersättning för
skador på ren skall utgå med samma belopp oavsett
var rovdjuren inventerats.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att anslaget till
ersättning för rovdjursskador på ren eller tamboskap
skall vara ett förslagsanslag innebärande att full
ersättning per djur skall utgå oavsett hur många de
skadade djuren är.
2000/01:MJ16 av Eskil Erlandsson m.fl. (c) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om förutsättningarna
för en verkningsfull och långsiktig rovdjurspolitik.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om det skandinaviska
perspektivet i rovdjurspolitiken.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om skyddsjakt även om
etappmål eller miniminivåer ej uppfylls.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om hänsyn till sociala
och ekonomiska konsekvenser av rovdjurens
utbredning.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om målnivån 200
individer för den skandinaviska vargstammen.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om miniminivån 1 000
individer för lodjursstammen.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att miniminivån för
järv i Sverige bör slås fast till 300 individer.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om förändring av 28 §
jaktförordningen.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att flytta beslut om
skyddsjakt från Naturvårdsverket till
länsstyrelserna.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om full ekonomisk
ersättning för rovdjursangrepp på tamdjur.
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ekonomisk ersättning
vid rovdjursangrepp på människor.
12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ett omfattande och
allsidigt informationsarbete kring rovdjuren.
13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att de övergripande
förvaltningsfrågorna liksom samråd och
informationsinsatser kring våra rovdjur bör handhas
på regional nivå av de befintliga viltvårdsnämnderna
som ett rådgivande organ till länsstyrelsen.
2000/01:MJ17 av Ulf Björklund m.fl. (kd) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om full ekonomisk
ersättning vid rovdjursangrepp.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om full ersättning för
rovdjursförekomst i vinterbetesmarker och områden
som omfattas av norsksvenska renbeteskonventionen.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om särskilt ekonomiskt
stöd för skadeförebyggande åtgärder inom
rennäringen.
2000/01:MJ18 av Ola Karlsson och Ola Sundell (m)
vari föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen avslår regeringens förslag att införa
nationella miniminivåer respektive etappmål för
stammarna av björn, lo och varg.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om skyddsjakt.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ersättning för skada
och skadeförebyggande arbete.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om villkoren för att
kunna bo och verka på landsbygd.
2000/01:MJ19 av Anne-Katrine Dunker och Anna
Åkerhielm (m) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om principer för
utbredningen.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om etappmålet för varg.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om förutsättningarna
för skyddsjakt.
2000/01:MJ20 av Rune Berglund (s) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen beslutar
att samma ersättning skall gälla såväl inom som utom
åretruntmarkerna samt även inom konventionsområden
på norsk sida.
2000/01:MJ21 av Karl Gustav Abramsson och Lisbeth
Staaf-Igelström (s) vari föreslås att riksdagen
fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att vargstammen bör
tillåtas växa under kontrollerade förhållanden.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av en
förändring av bestämmelserna i 28 §
jaktförordningen.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om inventeringsarbetets
bedrivande.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om särskild hänsyn till
fäbodbruket och skogsbetet.
2000/01:MJ22 av Jonas Ringqvist m.fl. (v) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att varg och järv skall
undantas från skyddsjakt enligt 28 § i
jaktförordningen.
2000/01:MJ23 av Camilla Sköld Jansson (v) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen beslutar att ingen nedsättning av
ersättning sker i vinterbetesområden och i områden
som omfattas av den norsksvenska
renbeteskonventionen.
2000/01:MJ24 av Lennart Kollmats m.fl. (fp) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av ökad
information och kunskap till allmänheten om våra
svenska rovdjur.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av att
införa tre rovdjurscentrum i Dalarna, Värmland och
Lappland.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om skyddsjakt.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om höjning av anslaget
för ersättning av skador som rovdjur orsakar bl.a.
på renar.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av ett
utökat nordiskt samarbete i frågan om rovdjuren.
2000/01:MJ25 av Harald Nordlund och Karin Pilsäter
(fp) vari föreslås att riksdagen fattar följande
beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av ökad
information och kunskap till allmänheten om våra
svenska rovdjur.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om införandet av tre
rovdjurscentrum i Dalarna, Värmland och Lappland.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att fastslå en
miniminivå på 500 vargar.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att inte tillåta
skyddsjakt.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att när vargstammen
nått ett antal på 200 individer tillåta en utvidgad
jakträtt i renskötselområden.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om höjning av anslaget
för ersättning av skador som rovdjur orsakar renar.
2000/01:MJ26 av Matz Hammarström m.fl. (mp) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att varg inte bör
införas i 28 § jaktförordningen, som föreslås i
propositionen.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om samråd med
företrädare för fäbodbrukare i syfte att lösa
konflikter mellan fäbodkulturen och rovdjur.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ersättning inom
renarnas vinterbetesmarker.
Motioner från allmänna motionstiden
2000
2000/01:MJ724 av Per-Olof Svensson (s) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att inrätta ett rovdjurscentrum
på Järvzoo i Järvsö.
2000/01:MJ730 av Gudrun Lindvall (mp) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om åtgärder för att
undanröja hoten mot kungsörnen.
2000/01:MJ755 av Per Erik Granström m.fl. (s) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om etablering av
rovdjurscentrum vid Orsa Grönklitt.
2000/01:MJ803 av Patrik Norinder och Anne-Katrine
Dunker (m) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut: Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen anförs om
att det inrättas ett rovdjurscentrum i anslutning
till Järvzoo Hälsingland.
2000/01:MJ813 av Sven Bergström (c) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att etablera ett svenskt
rovdjurscentrum vid Järvzoo i Järvsö.
2000/01:MJ822 av Lisbeth Staaf-Igelström m.fl. (s)
vari föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om inrättandet av ett
nationellt rovdjurscentrum i Värmland.
2000/01:MJ901 av Kenneth Johansson (c) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om nordiskt samarbete i
rovdjursfrågor.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om inrättandet av ett
rovdjurscentrum i Grönklitt i Dalarna.
2000/01:MJ906 av Gudrun Lindvall och Kia Andreasson
(mp) vari föreslås att riksdagen fattar följande
beslut: Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag med ändring av straffsatsen för jaktbrott.
2000/01:MJ911 av Ingvar Eriksson m.fl. (m) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om skyddsjakt på stora
rovdjur.
2000/01:MJ915 av Ulf Björklund (kd) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att utreda förutsättningarna för
en etablering av ett svenskt rovdjurscentrum i
anslutning till Grönklitts Björnpark i Orsa, norra
Dalarna.
2000/01:MJ918 av Runar Patriksson (fp) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om antalet vargar.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att sprida
vargstammen över hela landet.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ersättning till
drabbade djurägare.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om
opinionsundersökningar.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om skydds- och
licensjakt.
2000/01:MJ920 av Eskil Erlandsson m.fl. (c) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att flytta beslut om
skyddsjakt från Naturvårdsverket till
länsstyrelserna.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om full ekonomisk
ersättning vid rovdjursangrepp.
Utskottets överväganden
1 Mål för antal och utbredning
1.1 Övergripande mål
Utskottets förslag i korthet
Utskottet tillstyrker regeringens förslag om
övergripande mål för en sammanhållen
rovdjurspolitik och instämmer i allt
väsentligt i det allmänna syftet med tre
motioner (m, c) om balans mellan
rovdjursstammarna, näringsintressen och
jaktintressen. Utskottet anser dock att
motionerna i dessa delar bör lämnas utan
åtgärd.
Propositionen
I propositionen föreslås att det övergripande målet
för en sammanhållen rovdjurspolitik är att den
svenska staten skall ta ansvar för att arterna
björn, järv, lo, varg och kungsörn skall finnas i så
stora antal att de långsiktigt finns kvar i den
svenska faunan och även kan sprida sig till sina
naturliga utbredningsområden. I likhet med det 15
nationella miljökvalitetsmålen är ambitionen att
detta övergripande mål skall nås inom en generation.
Motioner
Förutsättningarna för en verkningsfull och
långsiktig rovdjurspolitik tas upp i motion MJ16
(c). Enligt motionärerna gäller det att hitta en
lösning som gör att det svenska samhället kan ha
långsiktigt bevarade stammar av björn, järv, lo,
varg och kungsörn samtidigt som människors intressen
tas till vara (yrkande 1). När stammarna nått sådana
nivåer att de kan anses långsiktigt bevarade bör
ännu större hänsyn tas till sociala och ekonomiska
konsekvenser av rovdjurens utbredning än vad som
annars är fallet (yrkande 4). Villkoren för att
kunna bo och verka på landsbygden behandlas i motion
MJ18 (m). Det framhålls som viktigt att utvecklingen
framöver noga följs och utvärderas. Hänsyn till de
boende på landsbygden måste väga synnerligen tungt
när effekterna av rovdjurspolitiken utvärderas
(yrkande 4). I motion MJ15 (m) framhålls att
människan inom ramen för viltvården inte bara har
ett ansvar för rovdjursstammarna som sådana utan
också för att en balanserad viltstam i sin helhet
kan bibehållas (yrkande 1).
Utskottets ställningstagande
Vid flera tidigare tillfällen har riksdagen uttalat
att den biologiska mångfalden skall bevaras, vilket
innebär att de naturligt förekommande
rovdjursarterna skall finnas i livskraftiga bestånd
och att de också skall kunna sprida sig till för dem
naturliga områden. Som regeringen anför skall målen
för förvaltningen av rovdjursstammarna stå i
överensstämmelse med dessa uttalanden. Därmed kommer
målen även att stämma överens med Sveriges
internationella åtaganden på området. Eftersom
begreppet livskraftig stam inte har en inom
forskarsamhället entydigt fastställd betydelse bör
begreppet som sådant inte användas när målen för den
svenska rovdjurspolitiken fastställs. I likhet med
regeringen anser utskottet att det övergripande
målet i stället bör formuleras som att de aktuella
arterna skall finnas i så stora antal att de
långsiktigt finns kvar i den svenska faunan.
Bedömningen av hur många individer av respektive art
som behövs för ett långsiktigt bevarande bör
emellertid, vilket förtjänar att framhållas, ha sin
utgångspunkt i vetenskapliga bedömningar. Som anförs
i propositionen bör i målet även ingå att arterna
skall kunna sprida sig inom sina naturliga
utbredningsområden, dvs. områden som i dag är sådana
att respektive art kan leva och reproducera sig där.
Det övergripande målet för den sammanhållna
rovdjurspolitiken skall alltså vara att staten tar
ansvar för att arterna björn, järv, lo, varg och
kungsörn skall finnas i så stora antal att de
långsiktigt finns kvar i den svenska faunan och även
kan sprida sig till sina naturliga
utbredningsområden. I likhet med vad som gäller för
de 15 nationella miljökvalitetsmålen bör ambitionen
vara att detta mål nås inom en generation. Utskottet
tillstyrker således regeringens förslag om det
övergripande målet för en sammanhållen
rovdjurspolitik.
En ändamålsenlig förvaltning av rovdjursstammarna
skall enligt utskottets mening ha till syfte att
bidra till en hållbar utveckling och undvika
konflikter. Som regeringen anför bör man i de
områden där en art gör stor skada försöka minska
antalet individer under förutsättning att det finns
områden där arten existerar i tillräckligt antal med
mindre konflikter med människan. När det gäller
rennäringen, som är den näring som drabbas hårdast
av skador på grund av förekomsten av rovdjur, anser
utskottet det vara ett grundläggande krav att en
ordnad renskötsel kan bedrivas och att skadorna av
rovdjur därför inte får bli för omfattande.
Regeringens förslag till mål för de olika arternas
antal och utbredning har därför utformats med hänsyn
till rennäringens intressen.
En viktig förutsättning för en framgångsrik
rovdjurspolitik är förståelse hos allmänheten för
rovdjuren och rovdjursförvaltningen. Detta
förutsätter kunskap och tillgång till information om
rovdjurens biologiska förhållanden, de skador och
problem de orsakar, liksom sociala och historiska
aspekter på rovdjursförekomsten. Längre fram i detta
betänkande kommer utskottet att behandla frågor om
förstärkta informationsinsatser och olika former av
samarbete inom förvaltningen. Det kan emellertid
inte förnekas att förekomsten av framför allt lo och
varg skapar konflikter med näringsintressen och
jaktintressen. Med hänsyn till de stora problem
lodjuret orsakar för rennäringen, är det enligt
utskottets mening motiverat med en långsam minskning
mot ca 400 individer i renskötselområdet. För att
lodjursstammen skall vara tillräckligt stor i ett
riksperspektiv bör stammen emellertid tillåtas att
växa i andra områden innan den reduceras i
renskötselområdet. De jaktliga intressena kommer
därigenom att få tåla en större påverkan på
viltbestånden. Även vargförekomsten skapar
intressekonflikter. Utskottet delar regeringens
uppfattning att förståelse hos lokalbefolkningen är
av avgörande betydelse för vargstammens utveckling.
Det är också mot den bakgrunden som utskottet på
annan plats i detta betänkande tillstyrker
regeringens förslag om ett etappmål för vargstammen.
Sammantaget innebär det ovan anförda att utskottet
anser att syftet med motionerna MJ16 (c) yrkandena 1
och 4 och MJ18 (m) yrkande 4 i allt väsentligt får
anses tillgodosett.
Utskottet delar uppfattningen i motion MJ15 (m) om
människans ansvar inte bara för rovdjursstammarna
utan även för bibehållandet av en balanserad
viltstam. Som utskottet anförde våren 2000 (bet.
1999/2000:MJU17) stadgas i 4 § jaktlagen (1987:259)
bl.a. att viltet skall vårdas i syfte dels att
bevara de viltarter som tillhör landets viltbestånd
och de fågelarter som tillfälligt förekommer
naturligt i landet, dels främja en med hänsyn till
allmänna och enskilda intressen lämplig utveckling
av viltstammarna. Mot denna bakgrund och med
hänvisning till vad utskottet i tillämpliga delar
anfört ovan föreslår utskottet att motionens yrkande
1 lämnas utan vidare åtgärd.
1.2 Antal och utbredning
1.2.1 Miniminivåer och etappmål samt principer
för utbredningen
Utskottets förslag i korthet
Utskottet delar regeringens uppfattning att
nationella miniminivåer för stammarna av
björn, lo och kungsörn och etappmål för varg
och järv bör slås fast. Därmed avstyrker
utskottet tre motioner (m) om att nationella
mål inte bör införas, om miniminivåer för
samtliga rovdjursarter och om delvis andra
principer för utbredningen.
Propositionen
Enligt regeringens bedömning bör nationella
miniminivåer för stammarna av björn, lo och kungsörn
slås fast. Miniminivån anger vilken
förvaltningsstrategi som bör tillämpas och är inte
ett mått på vilket antal individer som är önskvärt
av en art. Målet för förvaltningen är att arterna
skall öka i antal utöver respektive miniminivå till
sådana nivåer att de med större säkerhet långsiktigt
kan bevaras i den svenska faunan. Om antalet djur av
en art sjunker under miniminivån bör skyddsjakt
tillåtas endast i begränsad omfattning. Så länge en
art befinner sig över miniminivån bör emellertid
större hänsyn tas till motstående intressen.
För varg och järv bör etappmål slås fast. Med
etappmål avses delmål för stammarnas tillväxt mot en
nivå där artens fortsatta existens i Sverige kan
anses långsiktigt säkrad. När etappmålet uppnåtts
bör en förnyad bedömning göras om mål för arten.
Innan etappmålet uppnåtts bör endast skyddsjakt
tillåtas och då i begränsad omfattning.
Nivåerna och målen bör anges som antalet
föryngringar.
Enligt regeringen bör rovdjursarterna som
huvudregel få sprida sig inom respektive arts
naturliga utbredningsområde. I områden där riskerna
för angrepp på människor och andra olyckor är störst
bör man i förvaltningen försöka hindra en etablering
eller i varje fall minska antalet djur. Också i
områden där en art gör stor skada bör antalet djur
minskas. För de arter som inte nått upp till
etappmålet bör dock en förutsättning för sådan
skyddsjakt vara att det kan konstateras att stammen
som helhet har en positiv utveckling. Detsamma
gäller om en art minskat i antal så att den befinner
sig under miniminivån.
Inom renskötselområdet bör rovdjursstammarnas
utveckling styras så att ordnad renskötsel inte
omöjliggörs eller allvarligt försvåras i någon
sameby.
Motioner
Enligt motion MJ18 (m) leder nationella mål lätt
till att lokala problem blir svåra att hantera så
länge dessa mål inte har uppnåtts. Riksdagen bör
därför avslå förslaget om nationella miniminivåer
respektive etappmål för stammarna av björn, lo och
varg (yrkande 1). I motion MJ13 (m) yrkas att det
för alla fem rovdjursarterna fastställs
miniminivåer. Härigenom skulle målen bli tydligare
och kunna tillämpas mera konsekvent i
internationellt och nationellt arbete (yrkande 1).
Motionärerna i motion MJ19 (m) anför att
utbredningen av rovdjursstammarna i princip bör få
ske i respektive arts naturliga spridningsområde men
att hänsyn måste tas till den eventuella skada som
rovdjuren kan orsaka på tamboskap och på
rennäringen. Det framhålls också som viktigt att
beakta de totala ekonomiska och kulturella
konsekvenserna en alltför stor rovdjursstam (yrkande
1).
Utskottets ställningstagande
Som regeringen anför bör uttrycket miniminivå endast
användas för de arter där stammen uppnått ett sådant
individantal att arten bedöms som åtminstone
kortsiktigt livskraftig. Miniminivåer bör således
fastställas för björn, lo och kungsörn. Med
miniminivå skall avses det minsta antal djur av en
art som förvaltningen alltid skall syfta till att
upprätthålla. Målet för förvaltningen skall
emellertid vara att arterna ökar i antal utöver
respektive miniminivå till sådana nivåer att de med
större säkerhet långsiktigt kan bevaras i den
svenska faunan.
För järv och varg bör i stället etappmål
fastställas, eftersom stammarna ännu inte nått en
nivå som kan anses säkra deras överlevnad i ett
längre perspektiv. Etappmål skall vara ett delmål
för stammarnas storlek på väg mot en nivå där artens
fortsatta existens i den svenska faunan kan anses
långsiktigt säkrad. När ett etappmål är nått bör en
utvärdering göras av stammens utveckling och de
eventuella konflikter som uppstått med andra
intressen. Som anförs i propositionen bör också en
bedömning göras om ett nytt etappmål skall
fastställas eller om det är lämpligt och möjligt att
fastställa en miniminivå. Så länge stammen av en art
inte nått etappmålet bör endast skyddsjakt tillåtas
och då i begränsad omfattning. Skyddsjakt i syfte
att lokalt begränsa antalet djur bör endast tillåtas
om stammen i landet som helhet visar en entydigt
positiv utveckling. När det gäller skyddsjakt på
enskilda individer som orsakar allvarliga skador
eller olägenheter kan givetvis andra bedömningar
göras. Utskottet, som således delar regeringens
uppfattning om principerna för antal och utbredning
av rovdjursstammarna, avstyrker därmed motionerna
MJ18 (m) yrkande 1 och MJ13 (m) yrkande 1.
I likhet med regeringen anser utskottet att
rovdjuren skall få möjlighet att sprida sig inom
respektive arts naturliga utbredningsområde. Med
naturligt utbredningsområde skall förstås ett område
som i dag är sådant att arten kan leva och
reproducera sig där. Spridningen skall ske utan
mänsklig medverkan. Som anförs i propositionen kan
spridningen emellertid inte vara helt fri. Viss
skyddsjakt kommer att behövas för att hindra
etablering och minska antalet djur i vissa områden.
För de arter som inte nått upp till etappmålet,
eller arter som minskat i antal så att de befinner
sig under miniminivån, bör enligt utskottets mening
särskild restriktivitet med skyddsjakt iakttas.
Utskottet delar regeringens uppfattning att en
förutsättning för skyddsjakt i syfte att lokalt
begränsa stammen bör vara att stammen som helhet i
landet visar en positiv utveckling.
Riskerna för angrepp på människor av rovdjur är
erfarenhetsmässigt nästan helt knutna till björn. I
de områden där risken för angrepp är störst bör en
etablering hindras eller i varje fall bör antalet
djur minska. Förutom direkta angrepp på människor
kan olyckor uppstå på annat sätt, t.ex. genom att en
björn eller varg skrämmer ridhästar eller får
tamboskap i sken.
I de områden där en art gör stor skada bör man
enligt utskottets mening försöka minska antalet
individer under förutsättning att det finns områden
där arten kan existera i tillräckligt antal med
mindre konflikter med människan.
Renskötselområdet intar en särställning så till
vida att samtliga stora rovdjur har naturliga
utbredningsområden som sträcker sig över
renskötselområdet. Samtliga arter orsakar också
skador för rennäringen. Det är därför enligt
utskottet viktigt att konsekvenserna av
rovdjursförekomsten både för rennäringen i stort och
för de enskilda samebyarna beaktas. Det anförda
innebär att utskottet delar regeringens uppfattning
att rovdjursstammarnas utveckling inom
renskötselområdet bör styras så att ordnad
renskötsel inte omöjliggörs eller allvarligt
försvåras i någon sameby.
Sammantaget innebär det anförda att utskottet gör
samma bedömning som regeringen i fråga om
principerna för rovdjursarternas utbredning. Därmed
avstyrker utskottet motion MJ19 (m) yrkande 1.
1.2.2 Björn
Utskottets förslag i korthet
Utskottet tillstyrker regeringens förslag om
miniminivå för björnstammen och mål för
björnstammens utbredning och avstyrker en
motion (m) om en högre miniminivå.
Propositionen
Enligt regeringens förslag skall miniminivån för
björnstammen i Sverige vara 100 föryngringar per år,
vilket motsvarar ett totalt antal av ca 1 000
individer. Målet för björnstammens utbredning bör
vara att den fyller ut områdena mellan de nuvarande
reproduktionsområdena och att stammens spridning
söderut tillåts fortsätta.
Motionen
Enligt motion MJ13 (m) bör riksdagen besluta att
miniminivån för björnstammen i Sverige fastställs
till 150 föryngringar per år, vilket motsvarar ca
1 500 individer (yrkande 2).
Utskottets ställningstagande
Utskottet tillstyrker regeringens förslag att en
miniminivå för björnstammen om ca 1 000 individer
bör fastslås, vilket motsvarar 100 föryngringar.
Utskottet delar även regeringens uppfattning att
björnstammen kan tillåtas fortsätta att växa. Denna
uppfattning har också framförts av
Rovdjursutredningen och av flera remissinstanser.
Som anförs i propositionen bör målet för
förvaltningen vara att arten skall nå en nivå som
säkerställer att den långsiktigt bevaras i den
svenska faunan. Det finns enligt utskottets
bedömning inte några avgörande skäl för att begränsa
björnens utbredning i Sverige. Målet för
björnstammens utbredning bör därför vara att den
skall fylla ut områdena mellan de nuvarande
reproduktionsområdena, vilka är belägna från Dalarna
och norrut. Stammen spridning söderut, som redan
pågår, bör också tillåtas fortsätta. Någon
geografisk gräns för spridningen bör inte anges
närmare, utan arten bör i princip få fortsätta att
expandera inom sitt naturliga utbredningsområde. Som
regeringen anför bör jakten ha sådan inriktning att
risken för olyckor där människor kommer till skada
minimeras och utformas så att skadorna på ren och
andra tamdjur begränsas. Särskild hänsyn bör tas
till behovet att minska risken för att många
renkalvar dödas. Med det anförda avstyrker utskottet
motion MJ13 (m) yrkande 2.
1.2.3 Järv
Utskottets förslag i korthet
Utskottet tillstyrker regeringens förslag om
etappmål för järvstammen och mål för
järvstammens utbredning. Därmed avstyrker
utskottet två motioner (m, c) om högre
respektive lägre etappmål.
Propositionen
Regeringen föreslår att etappmålet för järvstammen i
Sverige skall vara 90 föryngringar per år, vilket
motsvarar ett totalt antal av ca 400 individer.
Målet för järvstammens utbredning är att den sprider
sig jämnare inom sitt naturliga utbredningsområde.
Motioner
Enligt motion MJ13 (m) bör riksdagen besluta att
miniminivån för järvstammen i Sverige fastställs
till 100 föryngringar per år, motsvarande ca 500
individer (yrkande 3). Motionärerna i motion MJ16
(c) anser att miniminivån för järv i Sverige bör
slås fast till 300 individer inklusive medföljande
antal föryngringar (yrkande 7).
Utskottets ställningstagande
Utskottet finner det i likhet med regeringen
otillfredsställande och oroande att järvstammen
trots skyddsåtgärder endast ökat obetydligt under de
senaste 30 åren. Särskilt bekymmersam ter sig
utvecklingen under de allra senaste åren. Av allt
att döma har stammen minskat i antal sedan år 1996.
Om inte den hastiga tillbakagången kan hejdas
riskerar den svenska järvstammen att inom endast ett
fåtal år komma i en från bevarandesynpunkt mycket
osäker situation. Det förhållandet att stammen till
stor del delas av Norge innebär att det finns ett
stort behov av en gemensam förvaltning eftersom
åtgärder i ett av länderna kan få konsekvenser för
livskraften hos stammen som helhet. Som regeringen
anför bör Naturvårdsverket ges i uppdrag att
vidareutveckla samarbete med främst Norge i syfte
att uppnå en gemensam förvaltningsstrategi.
Rovdjursutredningen har föreslagit att en nivå om
500 järvar bör vara en miniminivå för den gemensamma
norsk-svenska stammen. Utskottet delar regeringens
uppfattning att överläggningar måste ske med
grannländerna innan en sådan nivå slås fast. Målet
för den gemensamma järvstammen bör vara att den når
en nivå som säkerställer att den långsiktigt finns
kvar i faunan. Utskottet tillstyrker därmed
regeringens förslag att ett etappmål för den svenska
delen av järvstammen bör fastställas. Etappmålet bör
vara 90 föryngringar per år, vilket motsvarar ca 400
individer. Därmed avstyrker utskottet motionerna
MJ13 (m) yrkande 3 och MJ16 (c) yrkande 7.
Järven i Sverige förekommer huvudsakligen i den
nordligaste fjällregionen. I Finland lever dock
järven i större utsträckning i skogslandet. Med
tanke på konflikterna med rennäringen framför allt i
kalvningsområdena och det oroande faktum att
järvstammen minskar delar utskottet regeringens
uppfattning att en etablering även utanför
renskötselområdet skulle vara positivt för arten.
Därigenom skulle konflikterna med människan troligen
bli långt mindre än vad som är fallet inom
renskötselområdet. Det är en uppgift för
länsstyrelserna att noggrant följa sådana
etableringar. Det anförda innebär att utskottet
tillstyrker regeringens förslag att målet för den
svenska järvstammens utbredning skall vara att arten
sprider sig jämnare inom sitt naturliga
utbredningsområde.
1.2.4 Lo
Utskottets förslag i korthet
Utskottet tillstyrker regeringens förslag om
miniminivå för lodjursstammen och mål för
lodjursstammens utbredning. Därmed avstyrker
utskottet två motioner (m, c) om att
avskjutning av lodjur i renskötselområdet
inte skall tillåtas och om en lägre
miniminivå.
Propositionen
I propositionen föreslås att miniminivån för
lodjursstammen i Sverige skall vara 300 föryngringar
per år, vilket motsvarar ett totalt antal av ca 1
500 individer. Målet skall vara att antalet lodjur i
landet som helhet inte skall minska. Målet för
lodjursstammens utbredning skall var att arten skall
finnas såväl inom som utanför renskötselområdet men
att huvuddelen av stammen skall finnas utanför
renskötselområdet.
Motioner
I motion MJ16 (c) begärs att riksdagen fastställer miniminivån
för lodjursstammen till 1 000 individer (yrkande 6).
Enligt motionärerna är Rovdjursutredningens förslag
väl balanserat och tar på ett bra sätt hänsyn till
de biologiska förutsättningarna såväl som till
sociala och ekonomiska konsekvenser. Enligt motion
MJ13 (m) bör den föreslagna avskjutningen av lodjur
i renskötselområdet inte genomföras (yrkande 4).
Utskottets ställningstagande
Lodjuret har under den senaste tioårsperioden haft
en positiv utveckling. Av den svensk-norska
lodjursstammen om uppskattningsvis 2 000 djur finns
ca 1 500 i Sverige. Enligt Naturvårdsverket borde
miniminivån vara 300 föryngringar per år, vilket
motsvarar 1 500 individer, medan Rovdjursutredningen
föreslår att miniminivån bör anges till 1 000 djur,
vilket även det är en nivå som kan anses vara
långsiktigt livskraftig.
Lodjuret orsakar stora problem för rennäringen.
Föryngringarna av lodjur har emellertid minskat
betydligt i renskötselområdet, betydligt mer än vad
som rimligen är effekten av den tillåtna jakten. I
likhet med regeringen anser utskottet att det av
hänsyn till rennäringens intressen är motiverat med
skyddsjakt på lodjur i renskötselområdet. Målet bör
vara en långsam minskning mot den nivå utredningen
har föreslagit. För att lodjursstammen skall vara
tillräckligt stor i ett riksperspektiv bör stammen
emellertid tillåtas att växa i andra områden innan
reduktionen genomförs. Som anförs i propositionen är
det en uppgift för Naturvårdsverket att noggrant
följa lodjursstammens utveckling.
Utskottet delar regeringens uppfattning att
huvuddelen av rovdjursstammen bör finnas utanför
renskötselområdet och lodjuret bör ges möjlighet att
i ökad omfattning sprida sig söderut även till
Götaland. Jakt på lodjur bör därför inte tillåtas i
sådan omfattning eller på sådana platser att dess
spridning söderut förhindras. Som utskottet tidigare
anfört kommer de jaktliga intressena därigenom att
få tåla en större påverkan på viltbestånden. I
områden där stammen ökar snabbt bör, liksom för
närvarande, begränsad jakt tillåtas. Lodjuret har i
ett historiskt perspektiv visat stor känslighet för
jakttrycket. Det är därför enligt utskottets mening
viktigt att noggrant följa stammens utveckling för
att bedöma effekterna av jakten.
Det ovan anförda innebär att utskottet tillstyrker
regeringens förslag om miniminivå och mål för
utbredning för lodjursstammen och avstyrker
motionerna MJ13 (m) yrkande 4 och MJ16 (c) yrkande
6.
1.2.5 Varg
Utskottets förslag i korthet
Utskottet tillstyrker regeringens förslag om
etappmål för vargstammen och om mål för
vargstammens utbredning m.m. och avstyrker
ett flertal motioner (s, m, c, fp) om högre
respektive lägre etappmål och om stammens
utbredning.
Propositionen
Regeringen föreslår att etappmålet för vargstammen i
Sverige skall vara 20 föryngringar per år, vilket
motsvarar totalt ca 200 individer. Då detta etappmål
uppnåtts skall en grundlig utvärdering av
vargförekomstens effekter genomföras. Därefter
beslutas om ett eventuellt nytt etappmål och en
miniminivå. Målet för vargstammens utbredning skall
vara att stammen på naturlig väg sprider sig över
landet, men att dess förekomst i renskötselområdet i
huvudsak begränsas till de områden utanför
renskötselns åretruntmarker där den gör minst skada.
Det långsiktiga målet är att vargstammen skall växa
till en nivå som säkerställer att den långsiktigt
finns kvar.
Motioner
Eftersom, enligt motionärerna i motion MJ16 (c),
vargstammen måste ses i ett skandinaviskt perspektiv
bör en målnivå om 200 individer fastställas för den
skandinaviska vargstammen (yrkande 5). I motion MJ13
(m) begärs att riksdagen beslutar fastställa
miniminivån för vargstammen i Sverige till 50
föryngringar per år, vilket motsvarar ca 500
individer (yrkande 5). Även enligt motion MJ25 (fp)
bör en miniminivå på 500 vargar fastställas (yrkande
3). I motion MJ918 (fp) anförs att antalet vargar i
landet inte bör överstiga 100 individer (yrkande 1).
Motionärerna i motion MJ19 (m), som den får förstås,
är tveksamma till regeringens förslag om etappmålet
för varg. I motionen framhålls att de
attitydundersökningar när det gäller vargen som
gjorts i Värmland skiljer sig betydligt från de
undersökningar som utförts av Naturvårdsverket
(yrkande 2). De lokala undersökningarna visar,
enligt motionärerna inte oväntat, på en mer negativ
inställning till varg i närområdet.
Motionärerna i motion MJ21 (s) anför att
vargstammen bör tillåtas växa under kontrollerade
förhållanden (yrkande 1). Enligt motion MJ918 (fp)
bör vargstammen spridas över hela landet. Inga
landsdelar bör vara befriade från vargstammen på
grund av riksdagsbeslut (yrkande 2).
Utskottets ställningstagande
Under 1990-talet har vargstammen i Sverige och Norge
uppvisat en procentuell ökning som överträffar de
andra rovdjurens. Trots ökningen ligger emellertid
arten ännu under den nivå om 50 könsmogna individer
som Internationella naturvårdsunionen (IUCN) satt
som gräns för när en art skall beskrivas som akut
hotad. Tillväxten har dock visat sig vara förknippad
med flera olika problem. Vargens spridning har
huvudsakligen skett genom att nya revir har
etablerats relativt nära redan befintliga. Enstaka
djur kan dock företa långa vandringar och enstaka
vargar kan därför uppträda i vilken del som helst av
landet. Förekomsten av varg skapar starka känslor
och konflikter bl.a. med näringsintressen och
jaktintressen, och på många håll pågår en häftig
debatt om vargförekomsten. Som regeringen anför är
det därför inte möjligt att i dag å ena sidan få en
bred acceptans för en vargstam av den storlek som
krävs för att den skall kunna bedömas som
långsiktigt hållbar enligt vissa vetenskapliga
analyser. Å andra sidan är det inte rimligt att ange
ett mål som inrymmer ett alltför stort mått av
osäkerhet om vargens långsiktiga bevarande i den
svenska faunan. Ett sådant mål skulle enligt
utskottets mening innebära att det skulle saknas ett
reellt innehåll i de mål som riksdagen satt upp i
det miljöpolitiska arbetet med bevarandet av den
biologiska mångfalden i Sverige.
Mot denna bakgrund finner utskottet att en
tillväxt av vargstammen bör eftersträvas. En snabb
tillväxt och spridning kan leda till nya och ökade
skador. Också i övrigt kan förhållanden uppstå som
av en del av befolkningen kan upplevas som främmande
och hotande. Med en varsam tillväxt får människor
bättre möjligheter att lära sig leva med vargen.
Därmed förbättras förutsättningarna för att dess
närvaro skall accepteras. Enligt forskare bedöms
dock en snabb tillväxt av vargstammen minska risken
för effekter av inavel. Som regeringen anför är
emellertid förståelse hos lokalbefolkningen för
utvecklingen avgörande för vargstammens tillväxt.
Det är därför särskilt viktigt att ansvariga
myndigheter, främst länsstyrelsen och
Naturvårdsverket, uppmärksammar situationen i
områden där vargen nyligen har återetablerat sig. I
dessa områden är också särskilda
informationsinsatser nödvändiga. Utskottet
tillstyrker således regeringens förslag om etappmål
för vargstammen i Sverige. Innan etappmålet har
uppnåtts bör skyddsjakt tillåtas endast i begränsad
omfattning. Då etappmålet uppnåtts bör en grundlig
utvärdering av vargförekomstens effekter genomföras
innan beslut fattas om ett eventuellt nytt etappmål
eller en miniminivå. Det anförda innebär att
utskottet avstyrker motionerna MJ13 (m) yrkande 5,
MJ16 (c) yrkande 5, MJ19 (m) yrkande 2, MJ25 (fp)
yrkande 3 och MJ918 (fp) yrkande 1. Med det anförda
finner utskottet syftet med motion MJ21 (s) yrkande
1 tillgodosett.
Den skandinaviska vargstammen finns huvudsakligen
i Dalarna, Värmland, Dalsland och angränsande fylken
i Norge, dvs. utanför renskötselområdet. Som
regeringen anför bör målet för förvaltningen av
vargstammen vara att vargen på ett naturligt sätt
sprider sig till övriga delar av landet. Vargens
etablering i de södra delarna av Sverige torde bli
begränsad till större sammanhängande skogsområden
även om erfarenheten från andra länder visar att
varg kan uppehålla sig i människors närhet om den
väl accepteras. För att minska eventuella konflikter
är det önskvärt att få en så jämn spridning som
möjligt.
Vargen är det rovdjur som är svårast för
rennäringen att hantera. Förutom att den dödar renar
innebär vargens beteende att den genom sitt sätt att
jaga kan åstadkomma att renhjordar splittras och
förflyttar sig långa sträckor, vilket kan medföra
omfattande merarbete för renskötaren. I likhet med
regeringen gör utskottet bedömningen att regelbundna
föryngringar av varg i renskötselområdet inte torde
vara möjligt att förena med modern renskötsel.
Utanför åretruntmarkerna torde det dock finnas
områden där vargförekomst medför endast begränsade
skador för renskötseln, t.ex. områden där det sällan
förekommer renar eller där förutsättningarna för
förebyggande åtgärder är gynnsamma. Mot bakgrund
härav anser utskottet att det även inom
renskötselområdet bör vara möjligt med enstaka
föryngringar utanför åretruntmarkerna. Som anförs i
propositionen måste emellertid den huvudsakliga
delen av vargstammen finnas utanför
renskötselområdet.
Sammanfattningsvis innebär det ovan anförda att
utskottet tillstyrker regeringens förslag att målet
för vargstammens utbredning skall vara att stammen
på naturlig väg sprider sig över landet, men att
dess förekomst i renskötselområdet i huvudsak
begränsas till de områden utanför åretruntmarkerna
där den gör minst skada. Därmed avstyrker utskottet
motion MJ918 (fp) yrkande 2 i den mån
motionsyrkandet inte kan anses tillgodosett.
1.2.6 Kungsörn
Utskottets förslag i korthet
Utskottet tillstyrker regeringens förslag om
miniminivå för kungsörnsstammen och mål för
kungsörnsstammens utbredning. Två motioner
(m, mp) föreslås lämnas utan vidare åtgärd
med hänvisning till utskottets uttalande om
ytterligare åtgärder för att stödja stammens
tillväxt.
Propositionen
Enligt regeringens förslag skall miniminivån för
kungsörnsstammen vara 600 årliga häckningar.
Kungsörnens utbredning bör inte påverkas av
människan.
Motioner
I motion MJ13 (m) betonas vikten av åtgärder för att
förhindra en fortsatt minskning av kungsörnsstammen
i delar av fjällkedjan och fjällnära områden
(yrkande 6). Krav på åtgärder för att undanröja
hotet mot kungsörnen framförs i motion MJ730 (mp)
yrkande 1.
Utskottets ställningstagande
Den svenska delen av kungsörnsstammen, som beräknas
till ca 600 häckande par, är i dag tillräckligt stor
för att arten långsiktigt skall finnas kvar i landet
som en del av faunan. Rovdjurstredningen anser
emellertid att det finns anledning till oro för
kungsörnens utveckling i delar av fjällkedjan och
fjällnära områden. För att arten på längre sikt
skall kunna finnas kvar i dessa områden är stammen
beroende av tillskott av örnar från andra platser
för att inte minska i antal. Enligt uppgifter som
utredningen redovisar är förklaringen till detta
förmodligen olaga jakt. Som anförs i propositionen
är det därför angeläget att vidta åtgärder för att
bekämpa denna jaktbrottslighet. Regeringens förslag
om höjda straff för jaktbrott behandlar utskottet
nedan i betänkandet. I likhet med regeringen gör
utskottet bedömningen att kungsörnen är det av
rovdjuren som leder till minst konflikter med
näringsutövare och jaktintressen. Skyddsjakt bör
därför inte tillåtas annat än i undantagsfall.
Utskottet tillstyrker därmed regeringens förslag att
miniminivån för kungsörnsstammen skall vara 600
årliga häckningar och att stammens utbredningsområde
inte bör påverkas av människan.
Utskottet delar emellertid den oro för en
minskning av kungsörnsstammen i delar av fjällkedjan
som har uttryckts av Rovdjursutredningen och
flertalet av remissinstanserna och som även förs
fram i motionerna MJ13 (m) och MJ730 (mp). När det
gäller ytterligare åtgärder för att stödja stammens
tillväxt och vidare utbredning förutsätter utskottet
att de ansvariga myndigheterna, främst
Naturvårdsverket, vid behov vidtar de åtgärder som
kan anses erforderliga. Med det anförda finner
utskottet syftet med motionerna i berörda delar
tillgodosett.
2 Skyddsjakt
2.1 Beslutande myndighet
Utskottets förslag i korthet
Utskottet gör samma bedömning som regeringen
i fråga om Naturvårdsverkets möjligheter att
delegera till länsstyrelserna att besluta om
viss skyddsjakt på enskilda individer av
björn eller lo. Därmed avstyrker utskottet
flera motioner (m, c) om skyddsjakt på varg
och om befogenheter för länsstyrelserna att
besluta om skyddsjakt i vissa fall.
Propositionen
Regeringen anser att jaktförordningen bör ändras så
att det blir möjligt för Naturvårdsverket att
delegera till länsstyrelserna att besluta om
skyddsjakt på enskilda individer av björn eller lo
som orsakar allvarliga skador eller olägenheter.
Motioner
I motionerna MJ10 och MJ15 (båda m) anförs att
ändringen av jaktförordningen även skall omfatta
varg (yrkandena 2 respektive 3). Enligt motionerna
MJ15 (m) yrkande 4 och MJ14 (m) (delvis) bör
länsstyrelserna ges befogenhet att i samråd med
Naturvårdsverket fatta beslut om reglerad jakt på
björn, varg och lo i de områden där skadorna är
stora och konflikterna riskerar att bli så
omfattande att de blir svåra att hantera. Efter
finsk modell skall principen vara att
rovdjurstrycket skall bli mindre i dessa områden men
att antalet rovdjur totalt sett inte skall minska. I
motionerna MJ16 och MJ920 (båda c) begärs sådan
ändring i jaktförordningen att beslut om skyddsjakt
flyttas från Naturvårdsverket till länsstyrelserna.
Detta är enligt motionärerna nödvändigt för att alla
intressenter i rovdjursfrågorna skall få möjlighet
att föra fram sin mening (yrkandena 9 respektive 1).
I motion MJ18 (m) anförs att regionala eller lokala
myndigheter bör ges möjlighet att besluta om
skyddsjakt eller andra åtgärder när lokala problem
uppstår. En sådan möjlighet att delegera beslut till
länsstyrelsen bör därför gälla alla rovdjur (yrkande
2 delvis).
Utskottets ställningstagande
Förvaltningen av stammarna av björn, järv, lo, varg,
och kungsörn är en nationell angelägenhet och en
förpliktelse enligt internationella konventioner och
medlemskapet i EU. Vid förvaltningen av dessa
rovdjur är det således av vikt att ha överblick över
situationen i landet som helhet. Många arter rör sig
över så stora områden att de lämpligast förvaltas på
riksnivå. Som regeringen anför bör därför
Naturvårdsverket även i fortsättningen ha
huvudansvaret för omfattningen av jakten på björn,
järv, lo, varg och kungsörn. I vissa fall finns
emellertid fördelar med regionalt beslutsfattande.
Erfarenheter och kunskap från lokal nivå kan bättre
komma till användning, och de regionala
myndigheterna har större lokalkännedom och kunskap
om de problem som finns på orten. För
lokalbefolkningen kan ökad närhet till
beslutsfattarna innebära större förståelse för de
beslut som fattas. De fördelar som finns med
regionalt beslutsfattande har särskilt stor
betydelse i de fall där det krävs en snabb
beslutsprocess. Enligt utskottets mening har
länsstyrelserna i de län där det finns fasta stammar
av rovdjur kompetens att hantera en beslutanderätt
som stämmer överens med de övergripande målen för de
aktuella arterna. Genom inrättande av regionala
rovdjursgrupper kommer denna kompetens att
förstärkas ytterligare.
Sammantaget delar således utskottet regeringens
uppfattning att Naturvårdsverket bör ha möjlighet
att delegera till länsstyrelserna att ge tillstånd
till skyddsjakt på enskilda djur som orsakar
allvarliga skador eller olägenheter. Som regeringen
anför bör delegation för närvarande endast kunna
komma ifråga beträffande arterna björn och lo,
eftersom dessa finns i förhållandevis stora bestånd.
Med det anförda avstyrker utskottet motionerna MJ10
(m) yrkande 2, MJ14 (m) delvis, MJ15 (m) yrkandena 3
och 4, MJ16 (c) yrkande 9, MJ18 (m) yrkande 2 delvis
och MJ920 (c) yrkande 1.
2.2 Utredningens förslag till ändringar i
bestämmelserna om förutsättningarna för
skyddsjakt
Utskottets förslag i korthet
I likhet med regeringen finner utskottet inte
anledning att genomföra de förändringar i de
allmänna förutsättningarna för skyddsjakt som
Rovdjursutredningen har föreslagit. Därmed
avstyrker utskottet ett flertal motioner (m,
c, fp) om utvidgad skyddsjakt.
Propositionen
Enligt regeringens bedömning finns det för
närvarande inte anledning att genomföra de
förändringar i de allmänna förutsättningarna för
skyddsjakt som utredningen föreslår.
Motioner
I motion MJ12 (m) anförs att riksdagen bör besluta
att regleringen av tillgången på de stora rovdjuren
huvudsakligen sker genom s.k. licensjakt av liknande
slag som för närvarande gäller för älg (yrkande 1).
Redan nu bör enligt motion MJ14 (m) (delvis) införas
möjlighet till skyddsjakt eller reglerad jakt på
varg. I motionen framförs också krav på införande av
ett snabbt och smidigt system för jakt på de
individer av varg, lo och björn som fått ett
felaktigt beteende och som rör sig bland bebyggelse
och människor. Möjligheten till skyddsjakt bör
beslutas på länsstyrelsenivå. I de områden där den
allmänna opinionen är starkt negativ bör viss jakt
tillåtas. Motionärerna i motion MJ16 (c) vill
tillåta skyddsjakt även om etappmål eller
miniminivåer inte uppfyllts. Detta framhålls som
viktigt för att rovdjursetableringar skall kunna
undvikas i områden där riskerna för angrepp på
människor eller andra olägenheter är stora (yrkande
3). Enligt motion MJ911 (m) uppfyller nuvarande
regler för skyddsjakt inte de behov som allt oftare
uppkommer med de växande stammarna av stora rovdjur
i landet. Motionärerna har anslutit sig till
principen att vi skall hålla livskraftiga stammar av
rovdjur i Sverige men ställer samtidigt oavvisliga
krav på ändamålsenliga regler för den enskildes rätt
att skydda sig själv och sina tamdjur genom en
fungerande skyddsjakt (yrkande 4). I motion MJ918
(fp) anförs att skydds- och licensjakt på varg bör
tillåtas och beslutsfattandet i fråga om vargstammen
flyttas ned så nära de berörda som möjligt, dvs.
till länsstyrelsen eller till kommunal nivå (yrkande
5).
Utskottets ställningstagande
Om det på grund av ett viltbestånds storlek finns
påtagliga risker för allvarliga skador av vilt får
enligt 7 § jaktlagen (1987:259) den myndighet som
regeringen bestämmer besluta om jakt för att
förebygga eller minska dessa risker, s.k.
skyddsjakt. Enligt 24 § jaktförordningen (1987:905)
är det Naturvårdsverket som fattar beslut om jakt
efter bl.a. björn, varg, järv, lo eller kungsörn. I
23 a § jaktförordningen anges ett antal
förutsättningar för beslut om sådan jakt. Bland
annat skall skyddsjakten förhindra allvarlig skada
på boskap, skog, fiske eller annan egendom eller
skydda flora och fauna och bevara livsmiljöer. I
sitt betänkande (SOU 1999:146) föreslår
Rovdjursutredningen att det i 23 a §
jaktförordningen skall föreskrivas att vid beslut om
skyddsjakt på lo och varg dessutom särskild hänsyn
skall tas till risken för skador på renar. När de
gäller lo skall enligt utredningen också behovet att
skydda stammarna av vilda hjortdjur beaktas.
Som regeringen anför kan utredningens förslag till
ändringar av de allmänna förutsättningarna för
skyddsjakt vara ett sätt att ge förslagen om de
olika rovdjursarternas utbredning genomslag i
jaktlagstiftningen. I likhet med regeringen anser
utskottet emellertid att förslagen innebär en
detaljreglering som det för närvarande inte finns
behov av. Det bör dessutom framhållas att
Naturvårdsverkets beslut om skyddsjakt efter björn
och särskilt lo under de senaste åren har utformats
med hänsyn till rennäringen. Utredningens förslag
grundar sig också på en något annorlunda syn på
målen för rovdjursarternas antal och utbredning än
vad som kommer till uttryck i propositionen. När
det gäller skyddsjakt på varg har utskottet ovan
uttalat att, innan etappmålet har uppnåtts,
skyddsjakt bör tillåtas endast i begränsad
omfattning. Främst bör skyddsjakt kunna tillåtas
inom renskötselområdet och i första hand gälla
vargar som etablerat revir inom för rennäringen
särskilt olämpliga områden. En förutsättning bör
dock vara att stammen som helhet i landet visar en
positiv utveckling. Detta överensstämmer också med
de allmänna förutsättningarna när det gäller
skyddsjakt enligt 23 a § jaktförordningen, som bl.a.
stadgar att jakt bara får tillåtas om
upprätthållandet av artens bevarandestatus inte
försvåras.
Sammantaget innebär det ovan anförda att utskottet
ansluter sig till regeringens bedömning att inte
genomföra de ovan beskrivna förändringarna för
skyddsjakt. Utskottet avstyrker därmed motionerna
MJ12 (m) yrkande 1, MJ14 (m) delvis, MJ16 (c)
yrkande 3, MJ911 (m) yrkande 4 och MJ918 (fp)
yrkande 5.
2.3 Skyddsjakt utan föregående myndighetsbeslut
Utskottets förslag i korthet
Utskottet, som därmed gör samma bedömning som
regeringen, avstyrker motioner om utvidgning
av skyddsjakten (s, m, c), om att skyddsjakt
enligt 28 § jaktförordningen (1987:905) inte
bör omfatta järv och varg (m, v, fp, mp) och
om förhållandena för fäbodbruket (s, mp).
Propositionen
I propositionen konstateras att vargstammen under
1990-talet haft en hög tillväxttakt. Mot denna
bakgrund och med hänsyn till att regeringen föreslår
att förvaltningen skall syfta till en fortsatt hög
tillväxt, kommer skyddsjakt på varg utan föregående
beslut av Naturvårdsverket återigen att tillåtas på
samma villkor som för närvarande gäller för björn,
järv och lo. Om vargstammens positiva utveckling
bryts avser regeringen emellertid att åter ändra
regleringen så att den inte längre omfattar varg.
Motioner
Ett flertal motioner tar upp frågan om ändring av 28
§ jaktförordningen (1987:905) i enlighet med
Rovdjursutredningens förslag, för vilket utskottet
redogör nedan. Enligt motion MJ12 (m) bör riksdagen
besluta att djurhållare och andra djurägare tillåts
att på lämpligt sätt, inklusive användande av
skjutvapen, skydda sina djur, sig själva och andra
människor vid angrepp av stora rovdjur (yrkande 2).
Ett liknande yrkande framförs i motion MJ14 (m)
(delvis). Även i motionerna MJ15 och MJ18 (båda m)
framförs krav på att den form av skyddsjakt på stora
rovdjur som gällde fram till år 1990 omgående skall
återinföras. Detta innebär att angripande rovdjur
skall få dödas och förföljas i anslutning till
angrepp på tamdjur och utan föregående prövning av
myndighet (yrkandena 2 respektive 2 delvis). I
motion MJ16 (c) begärs sådan ändring i 28 §
jaktförordningen att ägaren eller vårdaren av ett
tamdjur får döda en björn, järv, lo eller varg som
är under direkt angrepp på tamdjuret (yrkande 8).
Även enligt motion MJ21 (s) bör 28 §
jaktförordningen ändras så att en tamdjursägare inte
skall behöva tåla ett lika långtgående
rovdjursangrepp som i dag (yrkande 2). Skyddsjakt
utan myndighets beslut bör enligt motion MJ19 (m)
tillåtas inom de områden där rovdjuren förorsakar
störningar på rennäringen och för att skydda vilda
hjortdjur (yrkande 3).
Motionärerna i motionerna MJ13 (m) och MJ26 (mp)
anser att regeringen inte bör utvidga 28 §
jaktförordningen till att också omfatta varg
(yrkandena 7 respektive 1). Liknande yrkanden
framförs i motionerna MJ24 (fp) och MJ25 (fp) enligt
vilka varg inte bör omfattas av skyddsjakt enligt 28
§ jaktförordningen. Undantag skall emellertid medges
i renskötselområdet och efter beslut av
Naturvårdsverket. När vargstammen nått ett antal om
200 individer bör jakträtten utvidgas något
(yrkandena 3 respektive 4 och 5).
Eftersom båda stammarna är långt under vad som är
att betrakta som livskraftiga, anförs i motion MJ22
(v) att varg och järv skall undantas från skyddsjakt
enligt 28 § jaktförordningen. I motion MJ13 (m)
begärs att regeringen avskaffar möjligheten i 28 §
jaktförordningen till skyddsjakt på järv utan
föregående myndighetsbeslut (yrkande 8).
I två motioner tas frågan upp om skyddet för
betesdjur i fäbodbruket. Enligt motion MJ21 (s)
måste skyddet för betesdjuren innefattas i den
utvidgade nödvärnsrätt som Rovdjursutredningen
föreslår och som bör genomföras (yrkande 4). I
motion MJ26 (mp) anförs att samråd bör inledas med
företrädare för fäbodbrukare i syfte att lösa
konflikter mellan fäbodkulturen och rovdjur (yrkande
2).
Utskottets ställningstagande
Som utskottet redogjort för ovan kan, om det på
grund av ett viltbestånds storlek finns påtagliga
risker för allvarliga skador av vilt, den myndighet
som regeringen bestämmer enligt 7 § jaktlagen
(1987:259) besluta om jakt för att förebygga eller
minska dessa risker, s.k. skyddsjakt. Enligt 24 §
jaktförordningen (1987:905) är det Naturvårdsverket
som fattar beslut om jakt efter bl.a. björn, varg,
järv, lo eller kungsörn. I vissa fall kan skyddsjakt
efter björn, järv eller lo också bedrivas på
initiativ av en enskild utan föregående prövning av
myndighet. Detta får enligt 28 § jaktförordningen
ske om ett tamdjur dödats eller skadats, om det
finns skälig anledning att befara ett nytt angrepp
och om det sker i omedelbar anslutning till
angreppet. Bestämmelsen omfattar inte varg eller
kungsörn.
I sitt betänkande (SOU 1999:146) har
Rovdjursutredningen föreslagit att 28 §
jaktförordningen bl.a. ändras så att ägaren eller
vårdaren av ett tamdjur får döda björn, järv eller
lo som är under direkt angrepp på tamdjuret, dvs.
förutsättningarna för skyddsjakt efter dessa arter
utvidgas. Detta förslag stöds av ett flertal
motioner. På annan plats i detta betänkande har
utskottet tillstyrkt regeringens förslag om skärpta
åtgärder för att bekämpa jaktbrotten avseende björn,
järv, lo, varg och kungsörn. Inte minst mot bakgrund
av att det för vissa typer av jaktbrott skall räcka
med att gärningsmannen handlat oaktsamt skulle
enligt utskottets mening en ändring i
jaktförordningen i enlighet med Rovdjursutredningens
förslag i denna del komma att innebära stora
svårigheter när det gäller att bevisa om ett
jaktbrott har begåtts eller om det varit fråga om
tillåten skyddsjakt. Det är således inte lämpligt
att, i varje fall för närvarande, ändra
förutsättningarna för skyddsjakt enligt 28 §
jaktförordningen på det sätt som utredningen har
föreslagit. Med det anförda avstyrker utskottet
motionerna MJ12 (m) yrkande 2, MJ14 (m) delvis, MJ15
(m) yrkande 2, MJ16 (c) yrkande 8, MJ18 (m) yrkande
2 delvis, MJ19 (m) yrkande 3 och MJ21 (s) yrkande 2.
Rovdjursutredningen har också föreslagit att varg
skall omfattas av 28 § jaktförordningen. Vargstammen
har under 1990-talet haft en stark tillväxt.
Utskottet har tidigare i betänkandet tillstyrkt
regeringens förslag om etappmålet för vargstammens
tillväxt. Mot bakgrund av den tidigare starka
tillväxten är det rimligt att förvänta sig att
stammen fortsätter att öka. Med hänsyn till vargens
förmåga att på kort tid vandra långa sträckor kan
skadeproblem uppstå på platser där man inte haft
anledning att vidta åtgärder för att förebygga
skador. Det kan därför inte uteslutas att det kan
finnas ett berättigat behov för tamdjursägare att i
akuta skadesituationer ha möjlighet att döda en varg
som angriper tamdjur. Som regeringen anför bör detta
främst gälla tamdjur som ingår i en
näringsverksamhet. Även för vissa tamdjursarter som
inte ingår i sådan verksamhet kan det ibland finnas
ett berättigat behov av att kunna döda en varg i
omedelbart samband med angrepp. I likhet med
regeringen anser utskottet mot denna bakgrund att 28
§ jaktförordningen bör ändras så att den åter
omfattar varg. Denna förändring förutsätter dock att
vargstammens tillväxt fortsätter och att takten i
tillväxten är hög. Bryts den nuvarande positiva
utvecklingen är det enligt utskottets mening inte
möjligt att tillåta någon skyddsjakt utan föregående
beslut av Naturvårdsverket. I en sådan situation kan
det alltså bli aktuellt att åter ändra 28 §
jaktförordningen så att den inte längre omfattar
varg. Med det anförda ansluter sig utskottet till
regeringens bedömning och avstyrker motionerna MJ13
(m) yrkande 7, MJ22 (v) delvis, MJ24 (fp) yrkande 3,
MJ25 (fp) yrkandena 4 och 5 och MJ26 (mp) yrkande 1.
Utskottet har ovan i betänkandet uttalat sin oro
för det förhållandet att järvstammen har ökat endast
obetydligt de senaste 30 åren och av allt att döma
minskat i antal sedan år 1996. Järvens nuvarande
utbredningsområde ligger nästan helt inom
renskötselområdet och trots sitt begränsade antal
orsakar järvstammen stora skador för rennäringen.
Med hänsyn till det grundläggande målet att järven
långsiktigt skall finnas kvar i faunan är det
emellertid svårt att undvika skador. Eftersom en
allmän utgångspunkt för rovdjursarternas utbredning
i renskötselområdet är att renskötseln inte
allvarligt skall försvåras eller omöjliggöras i
någon sameby anser dock utskottet att möjligheten i
28 § jaktförordningen att besluta om skyddsjakt
efter järv, trots stammens tillstånd, bör finnas
kvar. Utskottet avstyrker således motionerna MJ13
(m) yrkande 8 och MJ22 (v) delvis.
Enligt nu gällande regler för bidrag till
förebyggande åtgärder och ersättningar för
rovdjursskador kan bidrag inte ges för djur som
hålls på fritt bete i skogen. Utanför rennäringen är
sådan djurhållning inte vanligt förekommande. Ett
undantag utgörs dock av fäbodbruket vilket innebär
att fäbodbruket ofta ställs utanför
ersättningssystemet. Riksdag och regering har i
flera sammanhang uttalat sin vilja att bevara och
utveckla fäbodbruket vilket, förutom att vara bärare
av kulturhistoriska värden, också hyser
utrotningshotade lantraser. Visserligen har
fäbodbruket hittills inte varit särskilt utsatt för
skador av rovdjur men det bedrivs på ett sådant sätt
att det finns risk för att skadefrekvensen snabbt
kan komma att stiga. Inom fäbodbruket finns också en
oro för vad de växande rovdjursstammarna kan
innebära för framtiden. Utskottet instämmer således
i det allmänna syftet med motionerna MJ21 (s) och
MJ26 (mp) och förutsätter att regeringen ägnar
frågan vederbörlig uppmärksamhet och vid behov
vidtar de åtgärder som kan anses påkallade. Det
anförda innebär att syftet med motionerna i dessa
delar får anses tillgodosett utan något särskilt
riksdagens uttalande i frågan.
Utskottet vill slutligen framhålla att frågor
rörande definitionen av skyddsjakt m.m. inrymmer
vissa rättsliga överväganden, som utskottet
återkommer till i följande avsnitt.
3 Åtgärder mot jaktbrott -
förebyggande åtgärder och ändringar
av straffbestämmelserna, m.m.
3.1 Höjda straff för jaktbrott m.m.
Utskottets förslag i korthet
Utskottet instämmer i regeringens bedömning av behovet
av åtgärder mot jaktbrott. Polis, åklagare
och länsstyrelser skall i ett fördjupat
samarbete gemensamt planera insatser för att
förebygga jaktbrott avseende björn, järv, lo,
varg och kungsörn. Länsstyrelserna skall
också i ökad utsträckning bevaka områden där
risken för jaktbrott bedöms som stor.
Länsstyrelserna får särskilda medel för de
ökade insatserna mot jaktbrott.
Utskottet tillstyrker vidare förslagen i
propositionen om höjda straff för jaktbrott
och jakthäleri och om kriterier för
bedömningen av om ett jaktbrott är grovt. Det
innebär bl.a. att minimistraffet för grovt
jaktbrott höjs till sex månaders fängelse och
maximistraffet till fyra års fängelse.
Straffskalan för jakthäleribrott som inte är
grovt höjs till ett års fängelse.
Straffskalan för jakthäleribrott ändras på
motsvarande sätt som för grovt jaktbrott.
Vidare tillstyrker utskottet förslaget att
det för vissa typer av jaktbrott skall räcka
med att gärningsmannen handlat oaktsamt.
En motion (mp) kommer därmed att bli i
huvudsak tillgodosedd.
Utskottet gör vissa uttalanden om
straffmätningen för olika typer av jaktbrott
och redovisar i övrigt bl.a. motivuttalanden
till bestämmelserna i 24 kap. 4 §
brottsbalken om ansvarsfrihet på grund av
nöd.
Propositionen
Regeringen understryker bl.a. behovet av
förebyggande åtgärder och anser att det är
nödvändigt att öka och effektivisera insatserna för
att förebygga brottsligheten. I de län där det finns
fasta stammar av björn, järv, lo, varg och kungsörn
bör därför ett fördjupat samarbete mellan polis,
åklagare och länsstyrelser komma till stånd.
Länsstyrelserna bör också i ökad utsträckning vidta
åtgärder i fält för att förebygga jaktbrott avseende
dessa arter. Regeringen avser att anslå särskilda
medel för länsstyrelsernas arbete med förebyggande
åtgärder (se avsnitt 13 i propositionen).
Polisväsendet får särskilda resurser för att kunna
öka utredningsinsatserna beträffande grova jaktbrott
som avser de aktuella arterna.
Under rubriken Ändringar av straffbestämmelserna
anför regeringen bl.a. att jaktbrottsligheten är så
omfattande att den är ett allvarligt problem vid
förvaltningen av stammarna av de aktuella arterna.
Särskilt för järv, varg och kungsörn kan den få
allvarliga konsekvenser. En straffskärpning kan ha
en avskräckande effekt och på så sätt bidra till att
förebygga brottsligheten. En höjning av
straffskalorna innebär också en markering av att
brottsligheten anses ha ett högt straffvärde.
Regeringen instämmer i utredningens förslag att
minimistraffet för grovt jaktbrott bör höjas och
föreslår dessutom att det högsta straffet skall vara
fyra års fängelse. Vid bedömningen av om ett
jaktbrott är grovt skall särskilt beaktas om det
t.ex. avsåg ett hotat, sällsynt eller annars
särskilt skyddsvärt vilt.
Vid bedömningen av om ett jaktbrott är grovt skall
vidare enligt regeringens förslag särskilt beaktas
om det utförts med en särskilt plågsam metod.
För vissa typer av jaktbrott skall det räcka med
att gärningsmannen handlat oaktsamt. Det skall
alltså inte, såsom för närvarande är fallet, krävas
att han eller hon handlat av grov oaktsamhet eller
uppsåt. Regeringen föreslår att detta skall gälla
vid dödande av fredat vilt, jakt med användning av
motordrivna fortskaffningsmedel då detta inte är
tillåtet samt jakt med användning av otillåtna vapen
och jaktmedel i övrigt.
Straffskalorna för jakthäleri och grovt jakthäleri
ändras på samma sätt som beträffande jaktbrott
respektive grovt jaktbrott. Jakthäleri består i att
någon tar obehörig befattning med vilt som han eller
hon vet eller har skälig anledning att anta har
dödats eller åtkommits genom jaktbrott.
Maximistraffet för jakthäleri föreslås således höjt
till ett års fängelse och för grovt jakthäleri
föreslås en straffskala från lägst sex månaders
fängelse till högst fyra års fängelse.
Motionen
I motion MJ906 (mp) begärs att regeringen lägger
fram förslag om ändring av straffsatsen för
jaktbrott. Motionärerna anser att det finns
anledning att skärpa straffen för jaktbrott och
föreslår ett minimistraff på sex månaders fängelse
för grovt jaktbrott och grovt jakthäleri. Oaktsamhet
bör bli straffbar och kunna medföra böter eller
fängelse i högst två år.
Utskottets ställningstagande
Utskottet instämmer i allt väsentligt i regeringens
överväganden i avsnitt 6 i propositionen och
tillstyrker de föreslagna ändringarna i jaktlagens
straff- och ansvarsbestämmelser. Det innebär bl.a.
att maximistraffet för grovt jaktbrott höjs till
fyra års fängelse. De föreslagna höjningarna av
straffskalan för olika typer av jaktbrott innebär en
markering från samhällets sida att brottsligheten
har ett högt straffvärde.
Den föreslagna höjningen av straffskalan för grovt
jaktbrott kommer att gälla för alla typer av sådana
brott och alltså inte enbart för brott avseende
björn, järv, lo, varg och kungsörn. För vissa
jaktbrott som för närvarande anses som grova kan
emellertid enligt regeringens bedömning det nu
föreslagna minimistraffet te sig alltför strängt.
För närvarande anges att det vid bedömningen skall
särskilt beaktas bl.a. om brottet avsåg ett hotat,
sällsynt eller värdefullt vilt. Med begreppet
"värdefullt vilt" avses främst ekonomiskt värdefullt
vilt. Lagrådet har i sitt yttrande ansett att ett
uttryckssätt bör väljas som klarare återspeglar
syftet med lagstiftningen och ger en anvisning om
vilka typer av vilt som bör skyddas. Regeringen
instämmer i denna bedömning och föreslår att det i
stället för särskilt värdefullt vilt skall stå
"annars särskilt skyddsvärt vilt". Bestämmelsen
kommer därför i det nu aktuella avseendet att ta
sikte på "hotat, sällsynt eller annars särskilt
skyddsvärt vilt". Särskilt skyddsvärt vilt kan vara
djur av en art som är i behov av skydd utan att
arten är hotad eller sällsynt. Det kan t.ex. vara en
art som tidigare varit hotad eller sällsynt eller en
art som minskat i antal och vars långsiktiga
överlevnad därför riskeras. Det kan också vara fråga
om en art för vars bevarande staten haft stora
kostnader, som blir onödiga om djur av arten dödats
olagligt.
Den föreslagna ändringen innebär att vissa
jaktbrott som i dag bedöms som grova kan anses som
icke grova. Det bör till exempel kunna gälla jakt på
älg eller annat ekonomiskt värdefullt vilt på någon
annans jaktområde. De föreslagna ändringarna i
straffskalan innebär enligt regeringen att det även
i övrigt bör finnas ett visst utrymme för att bedöma
brott som tidigare ansetts grova som icke grova.
Utskottet kan för sin del konstatera att jaktbrott
som avser någon av de nu aktuella rovdjursarterna
även i fortsättningen i många fall torde komma att
bedömas som grovt jaktbrott. De faktiska
omständigheterna kring ett sådant brott kan
emellertid skifta betydligt från fall till fall.
Utskottet vill här i första hand hänvisa till vad
som anförs i detta betänkande under rubrikerna
Skyddsjakt respektive Ansvarsfrihet enligt
brottsbalken. Det torde inte råda delade meningar om
att den som t.ex. bedriver jakt på rovdjur utan
annat syfte än att döda ett eller flera djur av en
skyddad art gör sig skyldig till brottslighet med
högt straffvärde. Situationen är dock enligt
utskottets mening annorlunda när gärningsmannen
dödar ett rovdjur för att skydda ett tamdjur mot
angrepp. I sådana fall kan djurets ägare eller
vårdare - med rätt eller orätt - ha bibringats
uppfattningen att det föreligger en situation där
skyddsjakt enligt 28 § jaktförordningen är tillåten.
Med de ställningstaganden utskottet redovisar under
rubriken Skyddsjakt kommer det även i fortsättningen
att gälla viss restriktivitet i fråga om
tillåtligheten av skyddsjakt utan föregående
myndighetsbeslut. Som utskottet anför i följande
avsnitt kan det alternativt bli fråga om straffrihet
på grund av att ägaren/vårdaren befinner sig i en
nödsituation enligt bestämmelserna i brottsbalken 24
kap. 4 §. I båda dessa fall kan den slutgiltiga
faktiska och rättsliga bedömningen av ett
händelseförlopp, som dessutom ofta kräver ett
mycket snabbt agerande, vara svår att förutse för
den enskilde. Utskottet utgår från att domstolarna
beaktar dessa och liknande förhållanden vid
straffmätningen.
Enligt motion MJ906 (mp), som väcktes under
allmänna motionstiden år 2000, bör regeringen lägga
fram förslag om skärpning av straffsatsen för
jaktbrott. Motionen är i huvudsak tillgodosedd genom
regeringens förslag och utskottets
ställningstaganden och bör lämnas utan vidare
åtgärd.
3.2 Ansvarsfrihet enligt brottsbalken
Till komplettering av utskottets överväganden i
avsnittet om skyddsjakt m.m. finns det anledning att
erinra om att brottsbalken innehåller vissa
bestämmelser om ansvarsfrihet för en i övrigt
straffbar gärning. Av särskilt intresse i detta
sammanhang är 24 kap. 4 §, där det stadgas att en
gärning som någon begår i nöd utgör brott endast om
den med hänsyn till farans beskaffenhet, den skada
som åsamkas annan och omständigheterna i övrigt är
oförsvarlig. Nöd föreligger enligt paragrafens andra
stycke när fara hotar liv, hälsa, egendom eller
något annat viktigt av rättsordningen skyddat
intresse.
Som framgår av den tidigare redovisningen kan en
ägare eller vårdare av tamdjur i vissa fall vara
berättigad att döda ett rovdjur för att skydda
tamdjuret mot angrepp. Bestämmelser om denna form av
s.k. skyddsjakt finns i 28 § jaktförordningen.
Enligt regeringens bedömning, vilken utskottet
anslutit sig till, skall sådan skyddsjakt även få
bedrivas på varg.
Om gärningen ej kan definieras som skyddsjakt
enligt de kriterier som anges i jaktförordningens
bestämmelser kan den som utfört gärningen dömas för
jaktbrott enligt 43 § jaktlagen. Enligt 44 §
jaktlagen i den av utskottet förordade lydelsen kan
brottet bedömas som grovt om det bl.a. avsåg ett
hotat, sällsynt eller annars särskilt skyddsvärt
vilt.
Utskottet kan dock konstatera att en gärning som i
sig definieras som jaktbrott kan leda till
ansvarsfrihet med stöd av de ovan angivna
bestämmelserna om nöd i brottsbalken. Frågan i
vilken utsträckning detta kan bli fallet bör
givetvis överlämnas till rättstillämpningen. Det
finns för närvarande, såvitt utskottet känner till,
endast ett fåtal vägledande rättsfall på området. I
rättsfallet NJA 1988 s. 495 förelåg den situationen
att en ägare till ett par dvärggetter försökte
avvärja ett angrepp på getterna genom att döda en
tämligen värdefull jakthund. Domstolen uttalade
bl.a. att hundens ekonomiska värde var mångdubbelt
högre än getternas, och med hänsyn härtill kunde
gärningen inte anses försvarlig, trots att den
företogs för att avvärja ett angrepp mot levande
djur och riktades mot den angripande hunden.
När det gäller angrepp av rovdjur på tamdjur kan
nämnas att Karlskoga tingsrätt i en dom den 27
augusti 1999 fällde en person till ansvar för grovt
jaktbrott för att han dödade ett lodjur som angrep
en hund. Domen överklagades till Göta hovrätt, som
meddelade dom den 21 juni 2000. Enligt hovrättens
domskäl var det inte försvarligt att döda lodjuret
för att skydda en hund, som enligt förebringad
utredning hade ett väsentligt lägre värde än
lodjurets värde. Också hovrätten bedömde gärningen
som grovt jaktbrott. Högsta domstolen har den 5
oktober 2000 beslutat att ej meddela
prövningstillstånd i målet, varför hovrättens dom
står fast.
När det gäller avvägningen mellan det angripande
och det angripna djurets värde vill utskottet fästa
uppmärksamheten på att 24 kap. 4 § brottsbalken
ändrades i vissa avseenden och omredigerades år 1994
(SFS 1994:458). I den äldre lydelsen angavs som
exempel på nödsituation att gärningen skedde för att
"rädda värdefull egendom".
I den nu gällande lydelsen anges, som framgått
ovan, att nöd föreligger när fara hotar liv, hälsa,
egendom eller något annat viktigt av rättsordningen
skyddat intresse. Det framgår av förarbetena till
denna lagändring att syftet bl.a. var att utvidga
utrymmet att handla i nöd för att rädda egendom (se
prop. 1993/94:130 s. 34 f., 1993/94:JuU27). Den
kommitté som hade utrett frågan ansåg att den
dåvarande lagstiftningen gav uttryck för en alltför
restriktiv inställning. Det gällde den situationen
att fara endast hotade egendom. Enligt kommittén var
det inte befogat att kräva att egendom skulle vara
värdefull för att nödrätt skulle föreligga, utan
sådan rätt borde föreligga i princip i alla
situationer när fara hotade egendom. Det sagda
innebar givetvis inte att varje nödhandling borde
vara tillåten. Kommittén pekade på att en avvägning
alltid skulle göras mellan den hotade egendomen och
det uppoffrade intresset genom att ansvarsfrihet
skulle inträda endast när gärningen var försvarlig.
Härigenom var det enligt kommittén uppenbart att ju
mindre värde egendomen hade desto mindre var
utrymmet för att medge ansvarsfrihet på grund av
nöd.
Regeringen delade kommitténs uppfattning och
uttalade att det också enligt regeringens mening
fanns situationer då en nödhandling ... kunde vara
befogad även om den egendom som den gällde hade ett
mindre värde. I undantagsfall borde det inte heller
vara uteslutet med ansvarsfrihet trots att egendomen
hade endast affektionsvärde. Regeringen pekade på
det av kommittén anförda exemplet att det borde vara
tillåtet att rädda även en gammal hund utan något
egentligt ekonomiskt värde från att dö av
koloxidförgiftning genom att slå sönder en
fönsterruta.
Utskottet konstaterar sammanfattningsvis att 24
kap. 4 § brottsbalken numera innehåller en klarare
och i förhållande till äldre rätt utvidgad
beskrivning av de situationer i vilka nöd
föreligger. För nödrätt krävs således inte längre
att den egendom som är utsatt för fara skall vara
värdefull. En avvägning skall dock alltjämt göras
mellan den hotade egendomen och det uppoffrade
intresset. Ju mindre värde egendomen har, desto mera
sällan kan ansvarsfrihet inträda för en annars
straffbelagd gärning.
4 Ersättnings- och bidragssystem
4.1 Bidrag och ersättning för skada på renar
Utskottets förslag i korthet
Utskottet instämmer i huvudsak i regeringens
bedömning av ersättningssystemets utformning
och finansiering och avstyrker två motioner
(m, kd). Med anledning av ett flertal
motioner (s, m, v, kd, mp) föreslår utskottet
i ett tillkännagivande att den av regeringen
förordade differentieringen av ersättning för
rovdjursskador i vissa delar av
renskötselområdet tills vidare ej bör
genomföras.
Propositionen
Enligt regeringens bedömning skall ersättning för
skador som björn, järv, lo, varg och kungsörn
orsakar på renar lämnas till samebyarna. Ersättning
för skador orsakade av järv, lo och varg bör baseras
på antalet föryngringar eller annan förekomst som
genom rovdjursinventering visats förekomma inom byn.
Ersättning för skada på ren av björn och kungsörn
bör lämnas om arten förekommer inom samebyn och
baseras på byns areal. Om rovdjur på kort tid dödar
ett stort antal renar inom ett begränsat område
skall särskild ersättning kunna lämnas till renarnas
ägare. Därutöver skall ersättning för förebyggande
åtgärder kunna lämnas efter särskild prövning.
Ersättning för förekomst av varg, järv och lo bör
lämnas med ett fast belopp per föryngring eller
annan förekomst. För björn och kungsörn uppskattas
ett totalbelopp för de skador dessa arter kan orsaka
renskötseln.
Ersättningen bör främst baseras på de beräknade
skador respektive art kan förorsaka. Samma
ersättning lämnas utifrån rovdjursförekomst oavsett
om renar dödas eller skadas. Vid beräkningen av
ersättningens storlek bör hänsyn främst tas till
medelslaktvärdet för ren med tillägg för honornas
produktionsvärde och det merarbete
rovdjursförekomsten förorsakar.
I vinterbetesområdet och i områden som omfattas av
den norsk-svenska renbeteskonventionen anser
regeringen att beloppen bör sättas ned med 25 %.
Ärenden om ersättning för skada på ren bör även i
fortsättningen administreras av Sametinget.
Sametinget skall även kunna lämna bidrag till en
sameby för skadeförebyggande åtgärder, men bidraget
skall räknas av från ersättningsbeloppet för
rovdjursförekomst.
Motioner
I flera motioner framförs invändningar mot ett
differentierat ersättningssystem. Enligt motion MJ15
(m) skall ersättning för skador på ren utgå med
samma belopp oavsett var rovdjuren inventerats
(yrkande 6). I motion MJ17 (kd) anförs att även i
vinterbetesmarker och områden som omfattas av norsk-
svenska renbeteskonventionen skall full ersättning
utgå (yrkande 2). I motion MJ20 (s) framförs krav på
lika stor ersättning såväl inom som utom åretrunt-
markerna samt inom konventionsområdena på norsk
sida. Motsvarande yrkande framförs i motion MJ23
(v). Om effekten av en 25-procentig reduktion skulle
bli att systemet kommer att ifrågasättas och
acceptansen för lodjuret minska bör, enligt motion
MJ26 (mp), regeringen ompröva förslaget (yrkande 3).
Enligt motion MJ15 (m) skall anslaget till
ersättning för rovdjursskador på ren eller tamboskap
vara ett förslagsanslag, vilket innebär att full
ersättning per djur skall utgå oavsett hur många de
skadade djuren är (yrkande 7). I motion MJ17 (kd)
påtalas behovet av ett särskilt ekonomiskt stöd för
skadeförebyggande åtgärder inom rennäringen (yrkande
3).
Utskottets ställningstagande
I likhet med regeringen anser utskottet att som
huvudregel skall ersättning för renar som rivits av
rovdjur, liksom i dag, baseras på rovdjursförekomst
enligt de beräkningsgrunder som anges i
propositionen. Det bör även fortsättningsvis ankomma
på Sametinget att efter samråd med Naturvårdsverket
och övriga berörda myndigheter välja lämplig metod
för insamling, bearbetning och redovisning av
rapporterade rovdjursförekomster. På motsvarande
sätt bör ersättning lämnas även för
rovdjursförekomst i de betesområden i Norge som
disponeras för svensk renskötsel med stöd av 1972
års konvention mellan Sverige och Norge om
renbetning.
I propositionen anför regeringen att den
begränsade tid av året som renskötsel är tillåten
inom vinterbetesmarkerna innebär att rovdjurens
skador för renskötseln är mindre där än inom andra
delar av renskötselområdet. Regeringen anser därför
att ersättningen för föryngring och förekomst av
rovdjur bör vara lägre inom vinterbetesområdet än
inom övriga delar av renskötselområdet. I konsekvens
härmed bör också ersättningen för rovdjursrivna
renar vara 25 % lägre inom vinterbetesområdet än
inom övriga områden. Den lägre ersättningen bör
enligt regeringen även gälla inom
konventionsbetesområden i Norge där renskötsel
endast är tillåten under en del av året.
Utskottet ställer sig emellertid tveksamt till de
grunder som regeringen anför för en lägre ersättning
i vissa områden och till konsekvenserna av en
differentiering av ersättningen. Förutsättningarna
för rennäringen inom renskötselområdet i stort
varierar, och förhållandena i Jämtlands län/Dalarna
och i åretruntmarkerna längre norrut skiljer sig i
flera avseenden från de som råder i
vinterbetesområdena. Det underlag för ett system med
differentierad ersättning som presenteras i
propositionen är enligt utskottets mening inte
tillräckligt. Det finns därför risk för att systemet
i vissa områden kan få konsekvenser som kan komma
att framstå som oönskade och orättvisa. Mot denna
bakgrund anser utskottet att frågan behöver
övervägas ytterligare innan ställning kan tas till
frågan om en lägre ersättningsnivå i angivna delar
av renskötselområdet. Den av regeringen förordade
differentieringen bör således tills vidare inte
genomföras. Vad utskottet anfört med anledning av
motionerna MJ15 (m) yrkande 6, MJ17 (kd) yrkande 2,
MJ20 (s), MJ23 (v) och MJ26 (mp) yrkande 3 bör ges
regeringen till känna.
Även i fortsättningen bör enligt utskottets mening
ersättning vid massdödande av renar kunna lämnas
enligt i huvudsak nuvarande bestämmelser, vilket
bl.a. innebär att Sametinget betalar ut ersättning
direkt till ägaren för de dödade renarna liksom för
de merkostnader som uppkommer till följd av skadan,
t.ex. för återsamling av renarna. Med massdödande
avses att ett eller flera rovdjur inom loppet av
högst sju dagar dödat minst tio renar inom ett
begränsat område. Som regeringen anför bör under
anslaget Ersättningar för viltskador medel anvisas
under en särskild anslagspost för sådana kostnader.
Med anledning av motion MJ15 (m) vill utskottet
tillägga att förslagsanslag inte längre förekommer i
budgetprocessen. Enligt lagen (1996:1059) om
statsbudgeten är anslagstyperna obetecknat anslag,
reservationsanslag och ramanslag. Anslaget
Ersättningar för viltskador m.m. tillhör den
sistnämnda anslagskategorin. Ett ramanslag får
tillfälligtvis överskridas med 10 %. Utskottet utgår
givetvis från att regeringen i sin anslagsberäkning
utgår från faktiska förhållanden i fråga om
belastningen på anslaget. I övrigt ankommer det på
riksdagen att i budgetprocessen slutgiltigt bedöma
anslagets storlek. Enligt 9 kap. 5 § regeringsformen
kan riksdagen för löpande budgetår på tilläggsbudget
bl.a. ändra anslag och anvisa nya anslag. Det
anförda innebär att synpunkterna i motion MJ15 (m)
yrkande 7 är av det slaget att de bör prövas inom
ramen för riksdagens budgetprocess. Syftet med
motionsyrkandet är med det anförda i allt väsentligt
tillgodosett.
Det bör understrykas att det nuvarande
ersättningssystemet är så konstruerat att det skall
stimulera till förebyggande åtgärder eftersom samma
ersättning utbetalas oavsett om renar rovdjursdödas
eller inte, och att bidrag för skadeförebyggande
åtgärder avräknas från ersättningsbeloppet för
rovdjursförekomst. Inom ramen för det nuvarande
ersättningssystemet har Sametinget möjlighet att
betala ut ersättning för skadeförebyggande åtgärder.
Hitintills har detta skett endast i mindre
omfattning och med ca 500 000 kr per år. I motsats
till övrig tamdjursskötsel bedrivs rennäringen
mycket extensivt, varför möjligheterna att förebygga
skador inom renskötseln är betydligt mindre. Som
regeringen anför är det av stor betydelse att det
även inom rennäringen i görligaste mån bedrivs ett
arbete med att förebygga skador. Sådana åtgärder kan
visserligen vara kostsamma, men innebär samtidigt en
ökad slaktintäkt för samebyn genom att antalet
rovdjursdödade renar minskar. Eftersom detta inte
reducerar samebyns ersättning för rovdjursförekomst
uppkommer ändå en viss vinst för samebyn vid
framgångsrika skadeförebyggande åtgärder. Något
extra bidrag utöver det fasta ersättningsbeloppet
bör därför inte lämnas. Det anförda innebär att
utskottet gör samma bedömning som regeringen när det
gäller ersättningssystemet i denna del och avstyrker
motion MJ17 (kd) yrkande 3.
4.2 Bidrag och ersättning för skada av vilt på
annat än renar
Utskottets förslag i korthet
Utskottet instämmer i regeringens
överväganden om i princip bibehållna regler
för bidrag för ersättning för skada av vilt
på annat än renar. Därmed avstyrker utskottet
motioner (m, kd, c, fp) om utökade
möjligheter till ersättning.
Propositionen
I fråga om bidrag och ersättningar för andra skador
än av vilt på ren bör enligt regeringens bedömning
nuvarande regler i huvudsak bibehållas.
Motioner
Krav på full ersättning för rovdjursangrepp på
tamdjur framförs i flera motioner. Enligt motion
MJ14 (m) (delvis) skall full ersättning utgå för
rovdjursangrepp på tamdjur, inklusive jakthund.
Eftersom det inte kan anses rimligt att den enskilde
djurägaren skall behöva drabbas av höga
försäkringspremier på grund av förekomst av rovdjur
där husdjur och tamboskap vistas skall enligt
motionerna MJ16 (c) och MJ920 (c) skador orsakade av
rovdjursangrepp på tamdjur ersättas fullt ut
(yrkandena 10 respektive 2 delvis). Även i motion
MJ17 (kd) begärs full ersättning för rovdjursskador
(yrkande 1 delvis). Under förutsättning att rimliga
skadeförebyggande åtgärder vidtagits bör, enligt
motion MJ18 (m), alla skador vara
ersättningsberättigade även om de inte kan hänföras
till näringsverksamhet. Ersättningen skall kunna
avse även t.ex. bikupor rivna av björn, skador på
ridhästar och skadeförebyggande arbete och bör utgå
även om medel inte finns anslagna till det egna
länet (yrkande 3 delvis).
Enligt motion MJ918 (fp) bör staten ersätta
drabbade djurägare eller andra fullt ut för vargens
skadegörelser (yrkande 3).
Utskottets ställningstagande
Regler om bidrag av statsmedel för att förebygga
skada av vilt liksom regler om ersättning för sådan
skada finns i 29 a § jaktförordningen (1987:905) och
i viltskadekungörelsen. Regleringen gäller inte i
fråga om skador på renar. Beslut om bidrag till
förebyggande åtgärder och ersättning för viltskador
meddelas av länsstyrelsen. Bidrag och ersättningar
får enligt 29 a § jaktförordningen lämnas i mån av
tillgång på medel. Det är således inte föreskrivet
någon rättighet för enskilda att få vare sig bidrag
eller ersättning. Innevarande budgetår anvisas under
anslaget Ersättningar för viltskador m.m. 25
miljoner kronor för att förebygga skada av vilt och
ersätta sådan skada i den mån skadan avser annat än
renar.
Bidrag för att förebygga skador är ett viktigt led
i rovdjurspolitiken. Bidrag till rovdjurssäkra
elstängsel i områden med fast vargförekomst har
enligt Rovdjursutredningen haft en avgörande
betydelse för tamdjursägarnas syn på främst
förekomsten av varg och björn. Som regeringen anför
bör systemet med bidrag till förebyggande åtgärder i
princip inte förändras. Det bör emellertid finnas
samma möjlighet för länsstyrelserna att lämna bidrag
till förebyggande åtgärder för djur på löst
skogsbete som för andra tamdjur om djuren ingår i
näringsverksamhet.
Genom den ökade inventeringsverksamhet som
regeringen förordar i propositionen och som
utskottet behandlar längre fram i betänkandet kommer
större kunskap att erhållas om antalet rovdjur i
länen. Inventeringarna kommer att göra det möjligt
att på ett betydligt bättre sätt än i dag närmare
förutsäga var tamdjuren kan förväntas bli dödade
såvida inte skadeförebyggande åtgärder vidtas.
Utskottet delar regeringens uppfattning att, liksom
hittills, ett fast belopp bör anvisas för fördelning
mellan länen. Ersättning bör kunna lämnas för skador
på tamdjur. Däremot bör ersättning för viltskador
inte lämnas för vilda djur i hägn. Som regeringen
anför bör det ankomma på djurens ägare att
konstruera hägn på ett sådant sätt att rovdjuren
inte tar sig igenom det. Utskottet är således inte
berett att förorda sådana ändringar i
ersättningssystemet som begärs i motionerna MJ14 (m)
delvis, MJ16 (c) yrkande 10, MJ17 (kd) yrkande 1
delvis, MJ18 (m) yrkande 3 delvis, MJ918 (fp)
yrkande 3 och MJ920 (c) yrkande 2 delvis. Motionerna
i berörda delar avstyrks.
4.3 Ersättning för personskador
Utskottets förslag i korthet
Med anledning av fyra motioner (m, kd, c)
föreslår utskottet i ett tillkännagivande att
den tidigare möjligheten till statlig
ersättning för skador på människan orsakade
av björn snarast återinförs. En motion (m) om
ersättning för personskador på grund av
vargangrepp avstyrks.
Propositionen
Enligt regeringens bedömning bör frågan om
ersättning av statsmedel vid personskador orsakade
av främst björn övervägas närmare.
Motioner
I motionerna MJ14 (m) delvis, MJ16 (c) yrkande 11,
MJ17 (kd) yrkande 1 delvis, MJ18 (m) yrkande 3
delvis och MJ920 (c) yrkande 2 delvis anförs att
staten har ett ekonomiskt ansvar för personskador
som uppstått i samband med rovdjursangrepp.
Ersättning skall utgå med fulla beloppet. Enligt
motion MJ10 (m) bör regeringen snarast återkomma med
förslag om ersättning även för skador orsakade av
varg (yrkande 1).
Utskottets ställningstagande
Svensk lagstiftning innehåller inte någon särskild
bestämmelse om ersättning för personskador till
följd av angrepp från rovdjur eller andra vilda
djur. I den numer upphävda jaktstadgan (1938:279)
fanns emellertid en bestämmelse om ersättning till
följd av björnangrepp. Enligt bestämmelsen var
staten skyldig att betala ersättning då någon dödats
eller skadats av sådant angrepp, såvida inte den
angripne framkallat angreppet genom egna åtgärder.
Denna rätt till ersättning togs bort år 1981 efter
ett förslag från jakt- och viltvårdsberedningen (SOU
1979:52), bl.a. med motiveringen att bestämmelsen
hade åberopats endast en gång sedan år 1938, att det
allmänna försäkringsskyddet har byggts ut väsentligt
sedan bestämmelsen tillkom och att det finns goda
möjligheter för den enskilda att komplettera sitt
försäkringsskydd på lämpligt sätt. Bestämmelsen
ansågs mot denna bakgrund otidsenlig. Jakt- och
viltvårdsberedningen ansåg vidare att risken för
skador till följd av angrepp från andra djurarter -
exempelvis aggressiva älgar och rådjur - är
betydligt större än de risker som är förknippade med
förekomsten av björn. Rovdjursutredningen har inte
behandlat frågan om ersättning av statsmedel vid
angrepp av björn eller andra rovdjursarter.
Även om skador på människor till följd av
rovdjursangrepp är ovanliga kan det inte uteslutas
att ett rovdjur, främst björn, under olyckliga
omständigheter angriper och skadar eller dödar en
människa. För att minska risken för sådana olyckor
bör informationsinsatserna om lämpligt beteende vid
möte med björn utökas. Dessutom bör etablering av
rovdjur i områden där risken för sådana olyckor är
som störst förhindras eller i varje fall bör antalet
individer i dessa områden minskas. Det ligger även
ett ansvar på Naturvårdsverket, berörda
länsstyrelser och det eller de rovdjurscentrum som
kommer att inrättas att ge allmänheten information
om hur man skall uppträda vid ett möte med björn och
andra rovdjur, som alla måste behandlas med största
respekt. Trots ett i dag väl utbyggt allmänt
försäkringsskydd och goda möjligheter till
kompletterande privat försäkringsskydd kan det inte
bortses från att skador av rovdjur på människan kan
leda till svåra ekonomiska påfrestningar för den som
drabbas. Sådana konsekvenser av rovdjursförekomsten
kan dessutom enligt utskottets mening leda till
minskat förtroende för den statliga rovdjurs-
politiken. Av propositionen framgår att regeringen
avser att närmare överväga frågan om ersättning av
statsmedel vid personskador orsakade av främst
björn. Utskottet delar regeringens uppfattning så
till vida att det är värdefullt att frågan om det
ekonomiska ansvaret vid rovdjursangrepp på människan
är föremål för regeringens uppmärksamhet.
Beträffande personskador orsakade av björn anser
utskottet emellertid att den tidigare möjligheten
till statlig ersättning för sådana skador bör
återinföras snarast. Vad utskottet anfört med
anledning av motionerna MJ14 (m) delvis, MJ16 (c)
yrkande 11, MJ17 (kd) yrkande 1 delvis, MJ18 (m)
yrkande 3 delvis och MJ920 (c) yrkande 2 delvis bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Med det anförda avstyrker utskottet motion MJ10 (m)
yrkande 1.
5 Inventeringar
Utskottets förslag i korthet
Utskottet delar regeringens uppfattning om
inventeringarnas utformning och
administration. I anslutning till
behandlingen av två motioner (s, m)
framhåller utskottet att de ideella
organisationernas insatser i
inventeringsverksamheten bör tas till vara.
Propositionen
Enligt regeringen bör länsstyrelsernas arbete med
inventeringar av rovdjur bli en del av
miljöövervakningsprogrammet. Sametinget bör även
fortsättningsvis erhålla medel för samebyarnas
medverkan i inventeringsverksamheten via anslaget
för viltskador. Regeringen avser att ge
Naturvårdsverket i uppdrag att i samråd med
länsstyrelserna utforma inventeringsverksamheten av
stora rovdjur som en del av miljöövervakningen och
att i samråd med Miljöövervakningsnämnden lämna
förslag till finansiering av verksamheten inklusive
länsstyrelsernas administration. Naturvårdsverket
skall även inom ramen för detta uppdrag redovisa hur
en nationell databas för stora rovdjur bör utformas
och samordnas med miljöövervakningen.
Motioner
I motion MJ21 (s) framförs synpunkter på hur
inventeringsarbetet skall bedrivas. Regeringen bör
uttryckligen utgå ifrån att de ideella
organisationernas medverkan skall ses som en
naturlig och uppskattad del i det viktiga
inventeringsarbetet (yrkande 3). Även i motion MJ15
(m) framhålls att frivilliginsatser också i
framtiden bör utnyttjas vid inventering av rovdjur
(yrkande 5).
Utskottets ställningstagande
Som anförs i motion MJ21 (s) har ideella
organisationer, såväl jägarorganisationerna som
andra naturvårdsorganisationer, under många år
utfört ett mycket förtjänstfullt arbete inom ramen
för den omfattande inventeringsverksamheten. Dessa
insatser måste många gånger göras med kort varsel,
under en mycket begränsad period och med ett stort
antal medverkande, och det bör framhållas att sådana
arrangemang svårligen låter sig genomföras utan ett
omfattande ideellt arbete. Mot denna bakgrund har
enligt utskottets mening dessa organisationer sin
givna och värdefulla plats i inventeringsarbetet
även i framtiden. För Svenska Jägareförbundets del
kan insatserna naturligen anses ingå i statens
allmänna uppdrag till förbundet när det gäller jakt
och viltvård. För att rovdjursstammarna skall kunna
följas är det emellertid nödvändigt att
inventeringsverksamheten samordnas mellan länen.
Detta kräver i sin tur att enhetliga och
tillförlitliga metoder används. Sådana metoder är
också av betydelse för den allmänna tilltron till
inventeringarna. På samma sätt som för
länsstyrelserna inom renskötselområdet bör det vara
berörda länsstyrelsers uppgift i övriga delar av
landet att samordna inventeringarna av stora rovdjur
och sammanställa rapporter om utvecklingen. I likhet
med regeringen anser utskottet att Naturvårdsverket
i samråd med länsstyrelserna bör utforma
inventeringsverksamheten av stora rovdjur som en del
av miljöövervakningen. Vidare bör verket i samråd
med Miljöövervakningsnämnden lämna förslag till
finansiering av verksamheten inklusive
länsstyrelsernas administration samt redovisa hur en
nationell databas för stora rovdjur bör utformas och
samordnas med miljöövervakningen. Med det anförda
finner utskottet syftet med motionerna MJ15 (m)
yrkande 5 och MJ21 (s) yrkande 3 i huvudsak
tillgodosett.
6 Information
6.1 Myndigheter och organisationer
Utskottets förslag i korthet
Utskottet gör samma bedömning som regeringen
när det gäller ett uppdrag till
Naturvårdsverket om förstärkta
informationsinsatser om stora rovdjur och om
extra medel för insatserna. Därmed kommer
motioner (c, fp) om bl.a. ökad information om
rovdjuren att bli i huvudsak tillgodosedda.
Propositionen
I propositionen uttalar regeringen sin avsikt att ge
Naturvårdsverket i uppdrag att föreslå utformning av
förstärkta informationsinsatser om stora rovdjur.
Regeringen avser att ställa extra medel till
förfogande för informationsinsatserna.
Motioner
I motion MJ16 (c) framhålls vikten av ett omfattande
och allsidigt informationsarbete kring rovdjuren.
Det är enligt motionärerna centralt att det i
uppdraget till Naturvårdsverket uttryckligen
klargörs att ideella krafter, museer och djurparker
skall ges goda möjligheter att vara med i
informationsarbetet kring rovdjuren (yrkande 12).
Även i motionerna MJ24 (fp) yrkande 1 och MJ25 (fp)
yrkande 1 pekas på behovet av att genom ökad
information och kunskap till allmänheten om våra
svenska rovdjur förbättra möjligheterna för rovdjur
och människor att leva i mer fredlig samexistens.
Enligt motion MJ918 (fp) bör lokala utredningar
göras i vargtäta områden. Härigenom kan kunskap nås
om lokalbefolkningens syn på vargstammens närvaro i
området samt vargens påverkan på övrig verksamhet,
t.ex. näringsliv och rekrytering av arbetskraft
(yrkande 4).
Utskottets ställningstagande
Kunskap om rovdjuren spelar en nyckelroll för
allmänhetens förståelse för rovdjuren och
rovdjurspolitiken. Som regeringen anför är ett ökat
arbete med väl underbyggd och allsidig information
därför ett viktigt led i arbetet med att minska de
konflikter som kan uppstå runt förekomsten av
rovdjur. Erfarenheterna från Viltskadecenters
verksamhet visar också hur information och
utbildning, tillsammans med bidrag till
skadeförebyggande åtgärder, på ett avgörande sätt
medverkat till att tamdjursägare kunnat acceptera
rovdjur i sin närhet. Av särskild betydelse är
enligt utskottet att aktuell kunskap om rovdjurens
antal och utbredning finns lätt tillgänglig för
allmänheten. En bidragande orsak till konflikterna
runt rovdjursförekomsten är att olika grupper har
skilda uppfattningar om antalet rovdjur och deras
förekomst. God och lättillgänglig information om
antal och utbredning kan emellertid ge ett kunskaps-
underlag som kan godtas av människor med olika
uppfattningar i rovdjursfrågorna. Därmed blir det
också lättare att föra en saklig diskussion och att
finna lösningar på konflikter. Information bör även
spridas i syfte att bredda kunskapen om de olika
arternas biologiska förhållanden samt om de skador
och problem de orsakar. Enligt utskottets mening
bör också de sociala aspekterna på
rovdjursförekomsten belysas och sättas in i ett
historiskt perspektiv. Redan i dag arbetar många
myndigheter och organisationer med att sprida
kunskap om rovdjuren. Inte minst viktigt i
sammanhanget anser utskottet de ideella
organisationernas, museernas och djurparkernas
informationsarbete vara, eftersom de ofta kommer i
kontakt med människor som inte alltid på ett enkelt
sätt kan nås av information från myndigheter.
I likhet med regeringen anser utskottet att det
mot denna bakgrund finns ett ökat behov av
information om rovdjuren. I sin egenskap av central
myndighet för förvaltningen av rovdjur har
Naturvårdsverket ett huvudansvar för att ta fram
information om dessa djur. Som regeringen anför bör
verket ges i uppdrag att redovisa förslag till
förstärkta informationsinsatser om stora rovdjur. I
uppdraget bör ingå att göra en s.k. bristanalys för
att bedöma vilka informationsinsatser som i första
hand behöver förstärkas. Verket bör då beakta den
information som sprids av andra myndigheter och
organisationer och redovisa såväl egna insatser som
en bedömning av informationsinsatser som kan
genomföras av andra intressenter.
Med det ovan anförda finner utskottet att syftet
med motionerna MJ16 (c) yrkande 12, MJ24 (fp)
yrkande 1, MJ25 (fp) yrkande 1 och MJ918 (fp)
yrkande 4 i allt väsentligt får anses tillgodosett.
6.2 Rovdjurscentrum
Utskottets förslag i korthet
Utskottet instämmer i vad regeringen anför om
statliga medel och etablering av
rovdjurscentrum. Därmed avstyrker utskottet
ett flertal motioner (s, m, kd, c, fp) om
bl.a. etablering och lokalisering av
rovdjurscentrum.
Propositionen
Frågan om statliga medel till ett eller några
rovdjurscentrum bör enligt regeringens bedömning
hanteras inom regeringens uppdrag till
Naturvårdsverket om informationsfrågor.
Motioner
I ett flertal motioner framförs förslag om
lokaliseringen av ett eller flera rovdjurscentrum.
Enligt motionerna MJ24 (fp) yrkande 2 och MJ25 (fp)
yrkande 2 bör rovdjurscentrum etableras i Dalarna,
Värmland och Lappland. Ett rovdjurscentrum vid Orsa
Grönklitt förespråkas i motionerna MJ755 (s), MJ901
(c) yrkande 2 och MJ915 (kd). Järvzoo i Järvsö
framhålls i motionerna MJ724 (s), MJ803 (m) och
MJ813 (c) som lämplig lokalisering för ett
rovdjurscentrum. Enligt motion MJ822 (s) bör ett
nationellt rovdjurscentrum inrättas i Värmland.
Enligt motion MJ11 (s) bör uppdraget till
Naturvårdsverket förtydligas med att ett
rovdjurscentrum bör tillskapas med uppgift att svara
för information och folkbildning riktad till
allmänhet och andra intressenter.
Utskottets ställningstagande
Som anförs i propositionen har kunskap om rovdjuren
en nyckelroll för allmänhetens förståelse för
rovdjur och rovdjurspolitiken. Forskning,
beståndsövervakning och information är inte bara
viktiga för förvaltningen av våra rovdjursarter utan
sinsemellan betydelsefulla. Forskningen kan bidra
med de kunskaper som behövs för övervakning av
rovdjursstammarna. Med hjälp av forskningen kan
också inventeringsmetoder utvecklas och kvaliteten
på utförda inventeringar kontrolleras. Även beslut
om skyddsjakt bör bygga på uppgifter från
forskningen. Spridning av information om rovdjuren
till en bred allmänhet är enligt utskottets mening
en viktig del i arbetet med förvaltningen av
samtliga arter. Genom information och ökade
kunskaper kan människor också få förståelse för
behovet av forskning och beståndsövervakning, vilket
gynnar dessa verksamheter. Ökade kunskaper hos
allmänheten kan förhoppningsvis också bidra till att
dämpa den oro som förekommer i vissa områden,
framför allt för vargens utbredning. Behovet av
information och kunskap om rovdjuren kommer troligen
att växa under de närmaste åren och intresset hos
allmänheten för de stora rovdjuren är i dag stort.
Som regeringen anför är de insatser som redan görs
av bl.a. Orsa Björnpark, Järvzoo, Värmlands
rovdjurscenter och Viltskadecenter för att sprida
information och kunskap om rovdjur betydelsefulla,
och den verksamhet som skulle kunna vara aktuell att
stödja vid ett rovdjurscentrum har på olika sätt
anknytning till informationsverksamhet. Utskottet
har i ärendet fått värdefull information om den
verksamhet som bedrivs vid några av de
rovdjurscentrum som finns i landet. Utskottet utgår
från att dessa centrum, med den erfarenhet och de
resurser som de förfogar över, kan ge värdefulla
bidrag inom ramen för den förstärkning av
informationsinsatserna om stora rovdjur som
propositionen syftar till. Utskottet har däremot
inget underlag för att nu föreslå konkreta insatser
i fråga om etableringen eller lokaliseringen av
rovdjurscentrum till de orter som anges i de
aktuella motionerna. Det anförda innebär att
utskottet ansluter sig till regeringens bedömning
och avstyrker motionerna MJ24 (fp) yrkande 2, MJ25
(fp) yrkande 2, MJ724 (s), MJ755 (s), MJ803 (m),
MJ813 (c), MJ822 (s), MJ901 (c) yrkande 2 och MJ915
(kd). Med det anförda finner utskottet syftet med
motion MJ11 (s) tillgodosett.
7 Administration
7.1 Samverkan med grannländerna
Utskottets förslag i korthet
Utskottet delar regeringens uppfattning att
Naturvårdsverket bör ges i uppdrag att utöka
samarbetet beträffande rovdjursfrågorna med
Norge och Finland. Motioner (c, fp) om utökat
nordiskt samarbete m.m. kommer därmed att bli
tillgodosedda.
Propositionen
Regeringen avser att ge Naturvårdsverket i uppdrag
att ta initiativ till ett utökat samarbete
beträffande rovdjursfrågor med främst norska
Direktoratet for naturforvaltning men även med
finska myndigheter. Samarbetet bör, som för
närvarande, i första hand gälla varg men utökas till
att omfatta även järv och björn.
Motioner
Det skandinaviska perspektivet i rovdjurspolitiken
betonas i motion MJ16 (c). Enligt motionärerna är
det nödvändigt att Sverige lägger mer kraft på att
få en skandinavisk samsyn vad gäller miniminivåer
och etappmål (yrkande 2). Inom ramen för det
nordiska samarbetet bör Sverige enligt motion MJ24
(fp) ta initiativ till en gemensam nordisk
rovdjurspolitik när det gäller vargen (yrkande 5). I
motion MJ901 (c) anförs att Sverige, Norge och
Finland har likartade rovdjursstammar och liknande
intressekonflikter. Samarbetet bör fördjupas för att
insatserna så långt möjligt skall kunna samordnas
vad gäller bedömningar om behov av skyddsjakt,
bekämpning av brott mot lagstiftning relaterad till
rovdjuren samt andra frågor av gränsöverskridande
karaktär. Även det lokala och regionala
gränsöverskridande samarbetet bör utvecklas (yrkande
1).
Utskottets ställningstagande
Inledningsvis kan utskottet konstatera att det
mellan Sverige och Norge sedan lång tid och under
senare tid även med Finland pågår samarbete om
rovdjursfrågorna. För Nordkalottenområdet sker
samarbetet mellan länderna främst på den regionala
nivån mellan länsstyrelserna och fylkena. Det mest
omfattande samarbetet har gällt beståndsuppskattning
och utveckling av gemensamma inventeringsmetoder
inom ramen för Nordkalottkommitténs miljöråds
arbetsgrupp för stora rovdjur. Som regeringen anför
är erfarenheterna av detta samarbete överlag goda
och har resulterat i rapporter angående
beståndsövervakning m.m. Beträffande förvaltningen
har ett mer formaliserat arbete skett mellan Sverige
och Norge och då främst mellan de centrala
myndigheterna Naturvårdsverket och Direktoratet for
naturforvaltning. Förvaltningsfrågorna är av
avgörande betydelse när det gäller bevarandet av
livskraftiga stammar av de stora rovdjuren och
särskilt vad beträffar vargen. Som utskottet anfört
tidigare i betänkandet innebär det förhållande att
stammen till stor del delas av Norge att det finns
ett stort behov av en gemensam förvaltning eftersom
åtgärder i ett av länderna kan få konsekvenser för
livskraften hos stammen som helhet. I Norge
handläggs rovdjursförvaltningen i betydligt större
utsträckning än i Sverige av regionala och lokala
instanser, vilket har medfört att information och
samordning med den svenska förvaltningen ibland
upplevts som mindre tillfredsställande. Det är
enligt utskottets mening angeläget att överbrygga de
olikheter som finns i förvaltningen för att skapa
ett förtroendefullt samarbete. Utskottet välkomnar
därför det initiativ för att utveckla samarbetet med
främst Norge och Finland som aviseras i
propositionen. Som regeringen anför bör
Naturvårdsverket, som ett led i detta arbete, få i
uppdrag att finna lämpliga former för att utveckla
samarbetet med dessa länder. Med det anförda finner
utskottet att syftet med motionerna MJ16 (c) yrkande
2, MJ24 (fp) yrkande 5 och MJ901 (c) yrkande 1
kommer att bli i allt väsentligt tillgodosett utan
något riksdagens uttalande i frågan.
7.2 Regionala rovdjursgrupper
Utskottets förslag i korthet
Utskottet ansluter sig till regeringens
bedömning i fråga om inrättande av regionala
rovdjursgrupper, deras uppgifter och
sammansättning. Därmed avstyrker utskottet en
motion (c).
Propositionen
Enligt regeringens bedömning bör länsstyrelserna i
de län där det finns fasta stammar av de stora
rovdjuren bilda rovdjursgrupper. Representanter för
länsstyrelsen, kommuner, polismyndighet, åklagare,
jägarorganisationer, ideella
naturvårdsorganisationer, tamdjursägare, samebyar
och markägare bör ingå i grupperna. Även personer
med särskilda expertkunskaper bör enligt regeringen
kunna ingå utan att representera en myndighet.
Motionen
I motion MJ16 (c) anförs att de övergripande
förvaltningsfrågorna, liksom samråd och
informationsinsatser kring våra rovdjur, bör handhas
på regional nivå av de befintliga viltvårdsnämnderna
som ett rådgivande organ till länsstyrelsen (yrkande
13).
Utskottets ställningstagande
Ett ökat förtroende mellan dem som på olika sätt
engagerar sig i rovdjursfrågor är enligt utskottets
mening i hög grad ägnat att bidra till lösningar på
många av de konflikter som onekligen förekommer när
det gäller våra stora rovdjur. Informationsutbyte
mellan olika lokala och regionala grupper kan ge en
gemensamt accepterad kunskapsbas, vilken tillsammans
med insyn i beslutsprocessen kan skapa bättre
förutsättningar för en mer nyanserad syn på
rovdjursförekomsten. I detta arbete är det viktigt
med öppenhet mellan organisationer, myndigheter och
andra grupper. I de flesta län där det finns fasta
stammar av en eller flera rovdjursarter finns
grupper som arbetar med rovdjursfrågor, men
gruppernas sammansättning varierar mellan länen.
Förutom representanter för länsstyrelsen kan jägare,
markägare, kommuner, naturvårdsorganisationer,
forskare och enskilda människor som lever i områden
där rovdjur förekommer ingå i grupperna.
Det kan i dag konstateras att rovdjursgrupperna
har varit till nytta och fyller en viktig funktion.
De är lokalt förankrade, ger möjlighet till
diskussion och utbyte av information och utgör ett
viktigt led i arbetet för ökad öppenhet. Enligt
utskottets mening bör grupperna kunna utvecklas i
syfte att öka sin betydelse för hanteringen av de
konflikter som rovdjuren skapar.
Som utskottet tidigare anfört kommer
länsstyrelserna att få ett större ansvar beträffande
förvaltningen av rovdjuren. Det kommer därför att
finnas ett ökande behov av att diskutera och bereda
olika frågor beträffande rovdjuren. I likhet med
regeringen anser utskottet att rovdjursgrupper bör
finnas åtminstone i de län som hyser fasta stammar
av de stora rovdjuren. Den närmare organisatoriska
lösningen bör varje länsstyrelse själv bestämma.
Rovdjursgrupper bör t.ex. kunna inrättas för större
områden än län.
Syftet med rovdjursgrupperna bör främst vara att
öka utbytet av information. Men grupperna bör också,
jämte länsviltnämnderna, vara rådgivande då det
gäller länsstyrelsernas arbete med rovdjursfrågor. I
fråga om enskilda ärenden bör emellertid endast
ärenden av större principiell betydelse behandlas av
rovdjursgrupperna. Det anförda innebär att utskottet
ansluter sig till regeringens bedömning och
avstyrker motion MJ16 (c) yrkande 13.
8 Ekonomiska konsekvenser
Utskottets förslag i korthet
Utskottet gör samma bedömning som regeringen
i fråga om medelsbehovet för olika åtgärder
inom en sammanhållen rovdjurspolitik och
avstyrker två motioner (fp) om ytterligare
medel för ändamålet.
Propositionen
De 15 miljoner kronor som tillförs anslaget för
viltskador från år 2002 bör enligt regeringen
användas för att finansiera olika åtgärder inom en
sammanhållen rovdjurspolitik.
Motioner
För ersättning av skador som rovdjur orsakar bl.a.
på renar bör enligt motion MJ24 (fp) i
budgetpropositionen för år 2002 anslås 20 miljoner
kronor utöver regeringens förslag (yrkande 4). I
motion MJ25 (fp) begärs för samma ändamål ett anslag
om 60 miljoner kronor (yrkande 6).
Utskottets ställningstagande
Ökningen av antalet rovdjur och ett stigande
avräkningspris på renkött medförde att ersättningen
för viltskador budgetåret 1999 höjdes till 35
miljoner kronor. För budgetåret 2001 höjdes anslaget
med ytterligare 8 miljoner kronor för att motverka
de förluster och andra olägenheter som viltskadorna
orsakar fiskenäringen. Därmed har ytterligare medel
kunnat anvisas för skador på annat än ren
(budgetpropositionen för år 2001, utgiftsområde 23,
anslaget 42:6). I budgetpropositionen gjorde
regeringen bedömningen att ytterligare 15 miljoner
kronor per år behöver anvisas för åren 2002 och
2003.
Genom ett reformerat ersättningssystem med fasta
belopp för rovdjuren bedömer utskottet att
ersättningen totalt sett kommer att höjas. För
ersättning av de rovdjursförekomster inom
renskötselområdet som har konstaterats under
inventeringssäsongen 2000/01 anser regeringen att
ytterligare 9 miljoner kronor för ändamålet bör
tillföras anslagsposten för år 2002. Högst 1 miljon
kronor av anslaget skall enligt regeringen få
användas för ersättning till renägare som utsatts
för att rovdjur massdödar renar.
Med växande rovdjursstammar, inte minst tillväxten
i vargstammen, kan skadorna av rovdjur beräknas öka.
Som regeringen anför bör 3 miljoner kronor av de
tillförda medlen kunna utnyttjas för att täcka de
ökade kostnaderna för förebyggande åtgärder och
ersättning för rovdjursskador. Det bör betonas att
strävandena att vidta förebyggande åtgärder för att
förhindra skador av rovdjur bör intensifieras och
prövas innan skyddsjakt används som
förvaltningsåtgärd. Arbetet med t.ex. elstängsel för
stängslad tamboskap, som visat sig mycket effektivt,
bör fortsätta, men det krävs också ett omfattande
utvecklingsarbete bl.a. för att skydda djur som inte
går i hägn. I likhet med vad som gäller för
närvarande bör medlen i första hand användas till
förebyggande åtgärder.
Som utskottet tidigare anfört är information om
rovdjuren viktig för kunskapen om rovdjuren och för
förståelsen för rovdjurspolitiken. I likhet med
regeringen anser utskottet att Naturvårdsverket
skall kunna disponera 1 miljon kronor för egen och
andras informationsverksamhet.
Flera myndigheter arbetar med att förebygga men
också utreda jaktbrott. Utskottet delar regeringens
uppfattning att 2 miljoner kronor skall fördelas
mellan polisväsendet och länsstyrelserna.
Sammantaget innebär det ovan anförda att utskottet
gör samma bedömning som regeringen av medelsbehovet
för de kommande två budgetåren. Motionerna MJ24 (fp)
yrkande 4 och MJ25 (fp) yrkande 6 avstyrks således.
Slutgiltiga beslut i denna fråga måste i sedvanlig
ordning anstå till dess riksdagen behandlar konkreta
förslag i budgetpropositionen.
9 Övriga frågor
Utskottet delar regeringens uppfattning om
principerna för rovdjursarternas utbredning och om
Naturvårdsverkets åtgärdsprogram för hotade arter
liksom om förebyggande åtgärder och
förundersökningar i fråga om jaktbrott. Vidare gör
utskottet samma bedömning som regeringen om Sveriges
internationella åtaganden och de allmänna
utgångspunkterna för ersättnings- och
bidragssystemet. Även när det gäller frågorna om
Viltskadecenter och ett centralt forum för
rovdjursfrågor har utskottet samma uppfattning som
regeringen.
I fråga om rovdjursforskningen anser utskottet i
likhet med regeringen att bidraget för viltforskning
bör höjas med 2 miljoner kronor per år och delar
även i övrigt de synpunkter regeringen redovisar.
Härutöver vill utskottet framhålla att
viltforskningens syfte är att utveckla och förmedla
de kunskaper som behövs för ett uthålligt nyttjande
och en god förvaltning av landets viltbestånd.
Naturvårdsverket är en av de mer betydelsefulla
myndigheterna i tillämpningen av regleringar, och
viltforskningen spelar en viktig roll för att dessa
regleringar skall kunna följas. Riksdagen har
tidigare slagit fast att Naturvårdsverket även
fortsättningsvis bör disponera medel ur
jaktvårdsfonden för detta ändamål. Forskningsrådet
för miljö, lantbruk och samhällsplanering bör dock i
samråd med Naturvårdsverket och berörda intressenter
utreda hur de olika forskningsbehoven inom området
skall tillgodoses och hur kontakten mellan
grundläggande och åtgärdsinriktad forskning skall
säkerställas.
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
Med hänvisning till de motiveringar som framförs
under Utskottets överväganden föreslår utskottet att
riksdagen fattar följande beslut:
1. Det övergripande målet för en
sammanhållen rovdjurspolitik
Riksdagen godkänner regeringens förslag till
övergripande mål för en sammanhållen rovdjurspolitik
samt avslår motionerna 2000/01:MJ15 yrkande 1,
2000/01:MJ16 yrkandena 1 och 4 och 2000/01:MJ18
yrkande 4.
Reservation 1 (m)
Reservation 2 (c)
2. Miniminivåer och etappmål samt principer
för utbredningen
3. Miniminivå för björnstammen och mål för
björnstammens utbredning
Riksdagen godkänner regeringens förslag till
miniminivå för björn och mål för björnstammens
utbredning samt avslår motion 2000/01:MJ13 yrkande
2.
4. Etappmål för järvstammen och mål för
järvstammens utbredning
Riksdagen godkänner regeringens förslag till
etappmål för järv och mål för järvstammens
utbredning samt avslår motionerna 2000/01:MJ13
yrkande 3 och 2000/01:MJ16 yrkande 7.
Reservation 4 (c)
5. Miniminivå för lodjursstammen och mål
för lodjursstammens utbredning
Riksdagen godkänner regeringens förslag till
miniminivå för lodjursstammen och mål för
lodjursstammens utbredning samt avslår motionerna
2000/01:
MJ13 yrkande 4 och 2000/01:MJ16 yrkande 6.
Reservation 5 (c)
6. Etappmål för vargstammen och mål för
vargstammens utbredning m.m.
Riksdagen godkänner regeringens förslag till
etappmål för vargstammen och mål för vargstammens
utbredning samt avslår motionerna 2000/01:MJ13
yrkande 5, 2000/01:MJ16 yrkande 5, 2000/01:MJ19
yrkande 2, 2000/01:
MJ21 yrkande 1, 2000/01:MJ25 yrkande 3 och
2000/01:MJ918 yrkandena 1 och 2.
Reservation 6 (c)
7. Miniminivå för kungsörnsstammen och mål
för kungsörnsstammens utbredning
Riksdagen godkänner regeringens förslag till
miniminivå för kungsörnsstammen och mål för
kungsörnsstammens utbredning samt avslår motionerna
2000/01:MJ13 yrkande 6 och 2000/01:MJ730 yrkande 1.
8. Beslutande myndighet i fråga om
skyddsjakt m.m.
Riksdagen avslår motionerna 2000/01:MJ10 yrkande
2, 2000/01:MJ14 delvis, 2000/01:MJ15 yrkandena 3 och
4, 2000/01:MJ16 yrkande 9, 2000/01:MJ18 yrkande 2
delvis och 2000/01:MJ920 yrkande 1.
Reservation 7 (m)
Reservation 8 (c)
9. Ändringar i bestämmelserna om
förutsättningarna för skyddsjakt
12. Skyddsjakt efter järv enligt 28 §
jaktförordningen (1987:905)
Riksdagen avslår motionerna 2000/01:MJ13 yrkande 8
och 2000/01:MJ22 delvis.
Reservation 14 (v)
13. Hänsyn till fäbodbruket
Riksdagen avslår motionerna 2000/01:MJ21 yrkande 4
och 2000/01:MJ26 yrkande 2.
14. Lag om ändring i jaktlagen (1987:259)
Riksdagen antar regeringens förslag till lag om
ändring i jaktlagen (1987:259) samt avslår motion
2000/01:MJ906.
15. Bidrag och ersättning för skada på
renar
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad utskottet anfört om ett differentierat
ersättningssystem. Därmed bifaller riksdagen delvis
motionerna 2000/01:MJ15 yrkande 6, 2000/01:MJ17
yrkande 2, 2000/01:MJ20, 2000/01:MJ23 och
2000/01:MJ26 yrkande 3 samt avslår motionerna
2000/01:MJ15 yrkande 7 och 2000/01:MJ17 yrkande 3.
Reservation 15 (kd)
16. Bidrag och ersättning för skada av vilt
på annat än renar
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad utskottet anfört om statlig ersättning
för skador på människa orsakade av björn. Därmed
bifaller riksdagen delvis motionerna 2000/01:MJ14
delvis, 2000/01:MJ16 yrkande 11, 2000/01:MJ17
yrkande 1 delvis, 2000/01:MJ18 yrkande 3 delvis och
2000/01:MJ920 yrkande 2 delvis samt avslår motion
2000/01:MJ10 yrk-
ande 1.
Reservation 19 (m, kd, c, fp)
18. Inventeringar
Riksdagen avslår motionerna 2000/01:MJ15 yrkande 5
och 2000/01:MJ21 yrkande 3.
19. Information från myndigheter och
organisationer
Riksdagen avslår motionerna 2000/01:MJ24 yrkande 4
och 2000/01:MJ25 yrkande 6.
Reservation 21 (fp)
Stockholm den 8 mars 2001
På miljö- och jordbruksutskottets vägnar
Sinikka Bohlin
Följande ledamöter har deltagit i beslutet:
Sinikka Bohlin (s), Inge Carlsson (s), Jonas
Ringqvist (v), Ingvar Eriksson (m), Alf Eriksson
(s), Carl G Nilsson (m), Ingemar Josefsson (s), Ann-
Kristine Johansson (s), Caroline Hagström (kd),
Catharina Elmsäter-Svärd (m), Gudrun Lindvall (mp),
Eskil Erlandsson (c), Michael Hagberg (s), Lars
Lindblad (m), Maggi Mikaelsson (v), Ester Lindstedt-
Staaf (kd) och Lennart Kollmats (fp).
Reservationer
Utskottets förslag till riksdagsbeslut och
ställningstaganden har föranlett följande
reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken
punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som
behandlas i avsnittet.
1. Det övergripande målet för en sammanhållen
rovdjurspolitik (punkt 1)
av Ingvar Eriksson (m), Carl G Nilsson (m),
Catharina Elmsäter-Svärd (m) och Lars Lindblad
(m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:
1. Riksdagen godkänner vad som anförs i reservation
1 om övergripande mål för en sammanhållen
rovdjurspolitik och bifaller motionerna 2000/01:MJ15
yrkande 1 och 2000/01:MJ18 yrkande 4 samt avslår
motion 2000/01:MJ16 yrkandena 1 och 4.
Ställningstagande
Enligt vår mening bör en sammanhållen
rovdjurspolitik bidra till att arterna björn, järv,
lo, varg och kungsörn ges förutsättningar att
långsiktigt finnas kvar i den skandinaviska faunan.
Detta innebär att rovdjurspolitiken skall medverka
till att de rovdjursarter som, i ett skandinaviskt
perspektiv, ännu inte har uppnått tillräckligt stora
stammar för att säkerställa ett långsiktigt
bevarande, bör öka i antal.
En balanserad jakt är ett mycket betydelsefullt
instrument för förvaltningen av de samlade
viltstammarna, i vilka rovdjuren ingår. Människan
har därför ett ansvar inte endast för
rovdjursstammarna utan också för bibehållandet av en
balanserad viltstam. Mot denna bakgrund måste
avvägningar göras mellan å ena sidan antalet rovdjur
och å andra sidan storleken på övriga viltstammar.
Rovdjurspolitiken kan således inte ses isolerad från
den övriga viltvården.
I förvaltningen av de fyra stora rovdjuren bör den
allmänna strävan vara en långsam tillväxttakt, även
om individantalet inte nått en nivå som säkerställer
ett långsiktigt bevarande. Härigenom bör det bli
betydligt enklare att få acceptans för rovdjuren
bland befolkningen i områden med rovdjursförekomst.
Den finska rovdjurspolitiken tillåter viss jakt i
områden där den allmänna opinionen är starkt negativ
medan stammen i andra områden ges möjlighet att öka,
så att resultatet för landet som helhet blir en
ökning av den aktuella stammen.
Det är enligt vår mening av vikt att
rovdjursstammarnas utveckling noga följs och
utvärderas och att hänsyn till
landsbygdsbefolkningen väger tungt när effekterna av
den samlade rovdjurspolitiken skall bedömas.
Riksdagen bör således bifalla motionerna MJ15 (m)
yrkande 1 och MJ18 (m) yrkande 4.
2. Det övergripande målet för en sammanhållen
rovdjurspolitik (punkt 1)
av Eskil Erlandsson (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:
1. Riksdagen godkänner vad som anförs i reservation
2 om övergripande mål för en sammanhållen
rovdjurspolitik och bifaller motion 2000/01:MJ16
yrkandena 1 och 4 samt avslår motionerna
2000/01:MJ15 yrkande 1 och 2000/01:MJ18 yrkande 4.
Ställningstagande
Det är i och för sig glädjande att regeringen
äntligen har lagt fram en proposition om en
sammanhållen rovdjurspolitik. Det är emellertid
olyckligt att regeringen inte i större utsträckning
anammat de förslag som presenterats av
Rovdjursutredningen.
Enligt Centerpartiet måste utgångspunkten för en
sammanhållen och väl fungerande rovdjurspolitik vara
en politik som människor har tilltro till och kan
acceptera. Om människorna i de bygder där de stora
rovdjuren finns inte kan godta rovdjurens förekomst,
kommer förutsättningar att saknas för en långsiktig
svensk rovdjurspolitik. Det gäller således att
utforma en politik som gör det möjligt att
långsiktigt bevara stammarna av björn, järv, lo,
varg och kungsörn samtidigt som människors olika
intressen tas tillvara. Denna inställning avspeglas
i alltför liten utsträckning i propositionen, bl.a.
när det gäller förutsättningarna för jakt i samband
med rovdjursangrepp. Riksdagen bör således bifalla
motion MJ16 (c) yrkandena 1 och 4.
3. Miniminivåer och etappmål samt principer för
utbredningen (punkt 2)
av Ingvar Eriksson (m), Carl G Nilsson (m),
Catharina Elmsäter-Svärd (m) och Lars Lindblad
(m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde
ha följande lydelse:
2. Riksdagen bifaller motionerna 2000/01:MJ18
yrkande 1 och 2000/01:MJ19 yrkande 1 samt avslår
motion 2000/01:MJ13 yrkande 1.
Ställningstagande
Enligt vår mening bör nationella miniminivåer och
etappmål inte fastställas för arterna björn, varg
och lo. Utbredningen av rovdjuren bör i princip få
ske i respektive arts naturliga utbredningsområde,
men hänsyn måste tas till den eventuella skada som
rovdjuren kan orsaka på tamboskap och för
rennäringen. Det är av vikt att de totala ekonomiska
och kulturella konsekvenserna av en alltför stor
rovdjursstam beaktas. Nationella mål leder gärna
till att lokala problem blir svåra att hantera så
länge målen inte uppnåtts nationellt. Det kan vara
fråga om oacceptabla skador i form av rivna tamdjur
antingen på grund av alltför stor koncentration av
rovdjur eller därför att enstaka individer har lärt
sig att tamdjur är ett snabbt och enkelt byte i
jakten på föda. I stället bör regionala och lokala
myndigheter kunna besluta om skyddsjakt och andra
åtgärder när problem uppstår, och djurägare måste få
rätt att skydda sina djur. Det måste således finns
möjlighet att skjuta undan dessa rovdjur när de
vållar stora lokala problem oavsett hur många
individer av arten som finns i landet som helhet.
Riksdagen bör således bifalla motionerna MJ18 (m)
yrkande 1 och MJ19 (m) yrkande 1.
4. Etappmål för järvstammen och mål för
järvstammens utbredning (punkt 4)
av Eskil Erlandsson (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 4 borde
ha följande lydelse:
Allt tyder på att järven, till skillnad från övriga
stora rovdjur, har minskat i antal de senaste åren.
Trots skyddsåtgärder är stammens storlek ungefär
densamma som för 30 år sedan, vilket är allvarligt
om ambitionen skall vara stammens långsiktiga
bevarande.
Den skandinaviska järvstammen uppgår för
närvarande till ca 500 individer, vilket enligt
Rovdjursutredningen bör ses som en miniminivå för
stammen som helhet. Centerpartiet delar den
uppfattningen. Som anförs i motion MJ16 (c) bör
miniminivån för järvstammen i Sverige fastställas
till 300 individer med medföljande antal
föryngringar. Riksdagen bör alltså avslå regeringens
förslag i denna del och bifalla motionens yrkande 7.
5. Miniminivå för lodjursstammen och mål för
lodjursstammens utbredning (punkt 5)
av Eskil Erlandsson (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 5 borde
ha följande lydelse:
Lodjursstammen är i dag stark i stora delar av
Norrland och Svealand. Sammanlagt uppgår den
skandinaviska lodjursstammen till ca 2 000
individer, varav tre fjärdedelar beräknas finnas i
vårt land. Under 1990-talet har stammen vuxit sig
stark söderut och lodjuret förekommer i dag i stort
antal i södra Dalarna, Värmland, Västmanland och de
norra delarna av Örebro län och Uppsala län. De
negativa effekterna på rådjursstammarna i dessa
områden och i Norrland har varit betydande.
Rovdjursutredningens förslag om en miniminivå på 1
000 individer med medföljande föryngringar är enligt
vår mening ett väl balanserat antal och tar hänsyn
till biologiska förutsättningar såväl som till
sociala och ekonomiska konsekvenser. Jag anser
alltså att riksdagen bör avslå regeringens förslag i
denna del och bifalla motionen MJ16 (c) yrkande 6.
6. Etappmål för vargstammen och mål för
vargstammens utbredning m.m. (punkt 6)
av Eskil Erlandsson (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 6 borde
ha följande lydelse:
6. Riksdagen godkänner regeringens förslag utom
såvitt avser etappmålet samt bifaller motion
2000/01:MJ16 yrkande 5 och avslår motionerna
2000/01:MJ13 yrkande 5, 2000/01:MJ19 yrkande 2,
2000/01:MJ21 yrkande 1, 2000/01:MJ25 yrkande 3 och
2000/01:MJ918 yrkandena 1 och 2.
Ställningstagande
Enligt min mening kan vargstammen inte ses som en
isolerad svensk företeelse utan måste betraktas
utifrån ett skandinaviskt perspektiv. Som anförs i
motion MJ16 (c) är en rimlig nivå för den
skandinaviska vargstammen 20 föryngringar per år,
vilket motsvarar 200 individer. På en sådan nivå kan
vargstammens långsiktiga bevarande garanteras
samtidigt som hänsyn tas till sociala och ekonomiska
konsekvenser. Under senare år har vargstammen haft
en god tillväxt. I likhet med björnstammens
utveckling är det av vikt att tillväxttakten för
vargen är sådan att människor hinner vänja sig vid
artens etablering. Riksdagen bör således bifalla
motion MJ16 (c) yrkande 5 och avslå propositionen i
denna del.
7. Beslutande myndighet i fråga om skyddsjakt
m.m. (punkt 8)
av Ingvar Eriksson (m), Carl G Nilsson (m),
Catharina Elmsäter-Svärd (m) och Lars Lindblad
(m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 8 borde
ha följande lydelse:
8. Riksdagen bifaller motionerna 2000/01:MJ10
yrkande 2, 2000/01:MJ14 delvis, 2000/01:MJ15
yrkandena 3 och 4 och avslår motionerna 2000/01:
MJ16 yrkande 9, 2000/01:MJ18 yrkande 2 delvis och
2000/01:MJ920 yrkande 1.
Ställningstagande
Enligt vår mening bör jaktförordningen (1987:905)
ändras så att Naturvårdsverket ges möjlighet att
delegera till länsstyrelsen att besluta om
skyddsjakt på enskilda individer av björn, varg
eller lo som orsakar allvarliga skador eller
olägenheter. Denna typ av delegation skall vara
huvudregel i län med fasta stammar av dessa
rovdjursarter eftersom ökad närhet till
beslutsfattarna är särskilt angelägen i dessa
områden. Riksdagen bör således bifalla motionerna
MJ10 (m) yrkande 2, MJ14 (m) delvis och MJ15 (m)
yrkandena 3 och 4.
8. Beslutande myndighet i fråga om skyddsjakt
m.m. (punkt 8)
av Eskil Erlandsson (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 8 borde
ha följande lydelse:
8. Riksdagen bifaller motionerna 2000/01:MJ16
yrkande 9 och 2000/01:
MJ920 yrkande 1 samt avslår motionerna 2000/01:MJ10
yrkande 2, 2000/01:
MJ14 delvis, 2000/01:MJ15 yrkandena 3 och 4 och
2000/01:MJ18 yrkande 2 delvis.
Ställningstagande
Det är av vikt att beslut fattas så nära de berörda
som möjligt. Detta gäller även i fråga om sådan
skyddsjakt på rovdjur som beslutas av myndighet.
Enligt regeringen bör jaktförordningen (1987:905)
ändras så att Naturvårdsverket skall kunna delegera
till länsstyrelsen att besluta om skyddsjakt på
enskilda individer av björn eller lo som orsakar
skada eller olägenhet. Enligt min mening är detta
inte tillräckligt, utan en större förändring av
förordningen är befogad. Beslut om skyddsjakt bör
flyttas från Naturvårdsverket till länsstyrelsen, en
decentralisering som är nödvändig för att alla
intressen i rovdjursfrågorna skall få möjlighet att
komma till tals. En överföring av besluten från
central till regional nivå är också en förutsättning
för beslut som är väl förankrade hos
lokalbefolkningen. Riksdagen bör alltså bifalla
motionerna MJ16 (c) yrkande 9 och MJ920 (c) yrkande
1.
9. Ändringar i bestämmelserna om
förutsättningarna för skyddsjakt (punkt 9)
av Ingvar Eriksson (m), Carl G Nilsson (m),
Catharina Elmsäter-Svärd (m) och Lars Lindblad
(m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 9 borde
ha följande lydelse:
9. Riksdagen bifaller motionerna 2000/01:MJ12
yrkande 1, 2000/01:MJ14 delvis och 2000/01:MJ911
yrkande 4 samt avslår motionerna 2000/01:MJ16
yrkande 3 och 2000/01:MJ918 yrkande 5.
Ställningstagande
I syfte att åstadkomma en balans mellan
rovdjursstammarna och övrigt vilt är det enligt vår
mening angeläget att rovdjursstammarnas tillväxt
noggrant styrs och regleras och att djurhållare
tillåts värna sina djur fullt ut vid angrepp av
rovdjur. Nuvarande regler för skyddsjakt motsvarar
inte de behov som allt oftare uppkommer med de
växande stammarna av stora rovdjur i landet.
Samtidigt som vi ansluter oss till principen om
livskraftiga rovdjursstammar i vårt land ställer vi
krav på ändamålsenliga regler för den enskildes rätt
att skydda sig själv och sina tamdjur genom en
fungerande skyddsjakt. Den bästa metoden för att
integrera styrningen av rovdjurens såväl allmänna
som regionala tillväxt är en ordnad licensjakt under
angivna jakttider för respektive art, dvs. på samma
sätt som älgjakt vanligen bedrivs. Denna metod har
flera fördelar. Den gör det möjligt att reglera
tillgången på rovdjur regionalt, bidrar bl.a. till
spridning till nya områden och gör
rovdjursregleringen till en del av den rådande och
väl etablerade jaktkulturen. Dessutom uppnås den
gynnsamma effekten att rovdjuren behåller sin
skygghet, vilket är angeläget för att minska olyckor
vid möten mellan rovdjur som blivit vana vid
människan och personer utan erfarenhet av rovdjur.
Riksdagen bör således bifalla motionerna MJ12 (m)
yrkande 1, MJ14 (m) delvis och MJ911 (m) yrkande 4.
10. Ändringar i bestämmelserna om
förutsättningarna för skyddsjakt (punkt 9)
av Eskil Erlandsson (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 9 borde
ha följande lydelse:
Det är enligt min mening eftersträvansvärt att
rovdjuren sprider sig inom respektive arts naturliga
utbredningsområde. Utöver rent biologiska skäl för
en sådan spridning är det av vikt att undvika ett
alltför hårt rovdjurstryck i vissa områden.
Skyddsjakten är ett betydelsefullt instrument när
det gäller att undvika rovdjursetableringar i
områden där riskerna är stora för angrepp på
människan eller för andra olägenheter. Jag delar
inte regeringens uppfattning att det saknas
anledning att förändra de allmänna förutsättningarna
för skyddsjakt utan anser att skyddsjakt måste
medges vid särskilda fall av lokala olägenheter även
om stammen av det aktuella rovdjuret inte nått upp
till etappmål eller miniminivå. Riksdagen bör
således bifalla motion MJ16 (c) yrkande 3.
11. Allmänna villkor för skyddsjakt enligt 28 §
jaktförordningen (1987:905) (punkt 10)
av Ingvar Eriksson (m), Carl G Nilsson (m),
Caroline Hagström (kd), Catharina Elmsäter-Svärd
(m), Eskil Erlandsson (c), Lars Lindblad (m) och
Ester Lindstedt-Staaf (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 10 borde
ha följande lydelse:
Enligt vår mening måste en mycket central del av
rovdjurspolitiken vara människans möjlighet att
skydda sig själv och sin egendom vid
rovdjursangrepp. Det är inte rimligt att, när ett
tamdjur angrips av rovdjur, det saknas möjlighet
att, utan beslut av myndighet, ingripa innan djuret
har skadats eller dödats. De regler för skyddsjakt
på stora rovdjur som gällde fram till år 1990 bör
därför återinföras omgående och utformningen av 28 §
jaktförordningen (1987:905) förändras, förbättras
och förtydligas så att möjlighet till skyddsjakt i
sådana situationer och utan myndighets beslut
införs. Reglerna bör utformas så att det blir
tillåtet att döda angripande rovdjur i anslutning
till angrepp på tamdjur. Erfarenheter från Norge
visar att den oro som finns för att en sådan
utvidgning av skyddsjakten skulle leda till ett
alltför stort antal skjutna rovdjur är överdriven.
Det anförda innebär att riksdagen bör bifalla
motionerna MJ12 (m) yrkande 2, MJ14 (m) delvis, MJ15
(m) yrkande 2, MJ16 (c) yrkande 8, MJ18 (m) yrkande
2 delvis, MJ19 (m) yrkande 3 och MJ21 (s) yrkande 2.
12. Skyddsjakt efter varg enligt 28 §
jaktförordningen (1987:905) (punkt 11)
av Jonas Ringqvist (v), Gudrun Lindvall (mp) och
Maggi Mikaelsson (v).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 11 borde
ha följande lydelse:
11. Riksdagen bifaller motionerna 2000/01:MJ13
yrkande 7, 2000/01:MJ22 delvis, 2000/01:MJ25
yrkande 4 och 2000/01:MJ26 yrkande 1 samt avslår
motionerna 2000/01:MJ24 yrkande 3 och 2000/01:MJ25
yrkande 5.
Ställningstagande
Vargstammen befinner sig i dag på en nivå som är
långt under vad som är att betrakta som en
livskraftig stam, vilket även regeringen framhåller
och därför föreslår ett etappmål för denna art i
stället för en miniminivå. Motivet är att skyddsjakt
skall utövas särskilt restriktivt till dess arten
nått ett sådant antal individer att ett etappmål kan
fastställas. Såväl populationens storlek och vargens
sårbarhet som det faktum att konflikter mellan varg
och tamdjur kan lösas på ett bättre sätt än genom
jakt, talar enligt vår mening för att vargen inte
skall omfattas av reglerna i 28 § jaktförordningen
(1987:905). Mot bakgrund härav anser vi det inte
rimligt att, som regeringen anför, tillåta
skyddsjakt utan Naturvårdsverkets tillstånd.
Eftersom vargstammen består av alltför få djur är
den mycket sårbar för all jakt och då särskilt för
oplanerad sådan. Den skyddsjakt som regeringen anser
skall få tillåtas efter beslut av Naturvårdsverket
och under ordnade former är fullt berättigad och
tillräcklig som jaktform för den mycket hotade
vargen. Detta förhållande, tillsammans med
möjligheten att med olika metoder skrämma vargen för
att göra den mer skygg för människan och övriga
förslag som regeringen redogör för, innebär att vi
anser att de konflikter som kan uppstå mellan vargen
och människan bör kunna hållas inom rimliga gränser.
När etappmålet för varg är uppnått är vi beredda att
ompröva vår syn på skyddsjakt utan tillstånd enligt
28 § jaktförordningen. Riksdagen bör således bifalla
motionerna MJ22 (v) delvis och MJ26 (mp) yrkande 1.
Detta överensstämmer med motionerna MJ13 (m) yrkande
7 och MJ25 (fp) yrkande 4.
13. Skyddsjakt efter varg enligt 28 §
jaktförordningen (1987:905) (punkt 11)
av Lennart Kollmats (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 11
borde ha följande lydelse:
11. Riksdagen bifaller motion 2000/01:MJ24 yrkande 3
samt avslår motionerna 2000/01:MJ13 yrkande 7,
2000/01:MJ22 delvis, 2000/01:MJ25 yrkandena 4 och 5
och 2000/01:MJ26 yrkande 1.
Ställningstagande
Vargen utgör onekligen en viss fara för framför allt
renar, tamdjur och jakthundar. Sedan lång tid har
därför framförts krav på regler som gör det möjligt
att enligt 28 § jaktförordningen (1987:905), dvs.
utan föregående beslut av myndighet, bedriva
skyddsjakt även efter varg. Som anförs i motion MJ24
(fp) har vi emellertid ett ansvar för vargstammens
möjligheter att växa. Mot den bakgrunden bör
skyddsjakten enligt förordningens 28 § i dagsläget
inte utvidgas till att omfatta varg, dock med
undantag för renskötselområdet. I sammanhanget bör
framhållas att, liksom all annan jakt, även
skyddsjakten måste bedrivas på ett etiskt
försvarbart sätt. Härvidlag är det av stor vikt att
honor inte skjuts från sina ungar. Riksdagen bör
således bifalla motion MJ24 (fp) yrkande 3.
14. Skyddsjakt efter järv enligt 28 §
jaktförordningen (1987:905) (punkt 12)
av Jonas Ringqvist (v) och Maggi Mikaelsson (v).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 12 borde
ha följande lydelse:
I likhet med vargstammen befinner sig järvstammen på
en nivå som inte är långsiktigt livskraftig. Den
möjlighet som Naturvårdsverket redan i dag har att
tillåta skyddsjakt i ordnade former är enligt vår
mening fullt berättigad och tillräcklig när det
gäller en så starkt hotad art som järven. Vi anser
därför att 28 § jaktförordningen (1987:905) bör
ändras så att skyddsjakt efter järv utan myndighets
beslut inte tillåts. När etappmålet för järv är
uppnått är vi emellertid beredda att ompröva vår syn
på skyddsjakt utan tillstånd enligt 28 §
jaktförordningen. Riksdagen bör således bifalla
motion MJ22 (v) i denna del. Detta överensstämmer
med yrkande 8 i motion MJ13 (m).
15. Bidrag och ersättning för skada på renar
(punkt 15)
av Caroline Hagström (kd) och Ester Lindstedt-
Staaf (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 15 borde
ha följande lydelse:
15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad utskottet anfört om ett differentierat
ersättningssystem och vad som anförs i reservation
15 om särskilt ekonomiskt stöd för skadeförebyggande
åtgärder inom rennäringen. Därmed bifaller riksdagen
motionerna 2000/01:MJ15 yrkande 6, 2000/01:MJ17
yrkandena 2 och 3, 2000/01:MJ20, 2000/01:MJ23 och
2000/01:MJ26 yrkande 3 samt avslår motion
2000/01:MJ15 yrkande 7.
Ställningstagande
Enligt vår mening förmår det nuvarande
ersättningssystemet för rovdjursskadade renar inte i
tillräcklig utsträckning stimulera till
skadeförebyggande åtgärder. Som anförs i motion MJ17
(kd) bör därför ett särskilt ekonomiskt stöd, skilt
från ersättningen enligt rovdjursinventeringen,
införas för dessa åtgärder. Riksdagen bör således
bifalla yrkande 3 i motionen.
16. Bidrag och ersättning för skada av vilt på
annat än renar (punkt 16)
av Ingvar Eriksson (m), Carl G Nilsson (m),
Catharina Elmsäter-Svärd (m) och Lars Lindblad
(m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 16 borde
ha följande lydelse:
16. Riksdagen bifaller motionerna 2000/01:MJ14
delvis och 2000/01:MJ18 yrkande 3 delvis samt
avslår motionerna 2000/01:MJ16 yrkande 10, 2000/01:
MJ17 yrkande 1 delvis, 2000:01:MJ918 yrkande 3 och
2000/01:MJ920 yrkande 2 delvis.
Ställningstagande
När det gäller ersättning för skador orsakade av
rovdjuren anser vi att alla skador, även om de inte
är hänförliga till näringsverksamhet, bör vara
ersättningsberättigade under förutsättning att
rimliga skadeförebyggande åtgärder har vidtagits.
Det är inte acceptabelt att ersättning inte utgår
för t.ex. en riven ridhäst eller bikupor som
raserats av björn. Ersättning bör utgå med samma
belopp oavsett i vilket län skadan uppstått och
oavsett antalet tidigare inträffade skador i länet.
Vid fastställande av ersättningsbeloppets storlek
bör hänsyn även tas till det merarbete som kan
uppstå till följd av att djur skrämts ut ur sina
inhägnader med omfattande reparationer och
hopsamlingsarbete som följd. Ersättning bör även
lämnas för skadeförebyggande arbete som t.ex.
elstängsel. Riksdagen bör således bifalla motionerna
MJ14 (m) delvis och MJ18 (m) yrkande 3 delvis.
Därmed behöver yrkande 10 i motion MJ16 (c), yrkande
1 delvis i motion MJ17 (kd) och yrkande 2 delvis i
motion MJ920 (c) inte föranleda någon vidare åtgärd
från riksdagens sida.
17. Bidrag och ersättning för skada av vilt på
annat än renar (punkt 16)
av Caroline Hagström (kd), Ester Lindstedt-Staaf
(kd) och Lennart Kollmats (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 16 borde
ha följande lydelse:
16. Riksdagen bifaller motion 2000/01:MJ17 yrkande 1
delvis samt avslår motionerna 2000/01:MJ14 delvis,
2000/01:MJ16 yrkande 10, 2000:01:MJ18 yrkande 3
delvis, 2000/01:MJ918 yrkande 3 och 2000/01:MJ920
yrkande 2 delvis.
Ställningstagande
Mot bakgrund av statens målsättning att upprätthålla
livskraftiga rovdjursstammar är det enligt vår
mening av största vikt att djurägare erhåller full
ekonomisk kompensation för de rovdjursskador som
uppkommer. Full ersättning bör även utgå för djur
som inte ingår i näringsverksamhet. Riksdagen bör
således bifalla motion MJ17 (kd) yrkande 1 delvis.
Därmed behöver motionerna MJ14 (m) delvis, MJ16 (c)
yrkande 10, MJ18 (m) yrkande 3 delvis, MJ918 (fp)
yrkande 3 och MJ920 (c) yrkande 2 delvis inte
föranleda någon vidare åtgärd från riksdagens sida.
18. Bidrag och ersättning för skada av vilt på
annat än renar (punkt 16)
av Eskil Erlandsson (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 16
borde ha följande lydelse:
16. Riksdagen bifaller motionerna 2000/01:MJ16
yrkande 10 och 2000/01:
MJ920 yrkande 2 delvis samt avslår motionerna
2000/01:MJ14 delvis, 2000/01:MJ17 yrkande 1 delvis,
2000/01:MJ18 yrkande 3 delvis och 2000/01:MJ918
yrkande 3.
Ställningstagande
Ett mycket viktigt inslag i en sammanhållen,
långsiktig och verkningsfull rovdjurspolitik är att
människor och människors näringsverksamhet inte
lider ekonomisk skada till följd av rovdjursangrepp.
Det är enligt min mening inte rimligt att den
enskilda djurägaren skall drabbas av höga
försäkringspremier på grund av rovdjursförekomst där
husdjur och tamboskap vistas. Full ersättning för
skador till följd av rovdjursangrepp bör därför utgå
både för djur som ingår i näringsverksamhet och för
husdjur. Riksdagen bör således bifalla motionerna
MJ16 (c) yrkande 10 och MJ920 (c) yrkande 2 delvis.
Därmed behöver motionerna MJ14 (m) delvis, motion
MJ17 (kd) yrkande 1 delvis, MJ18 (m) yrkande 3
delvis och MJ918 (fp) yrkande 3 inte föranleda någon
vidare åtgärd från riksdagens sida.
19. Ersättning för personskador (punkt 17)
av Ingvar Eriksson (m), Carl G Nilsson (m),
Caroline Hagström (kd), Catharina Elmsäter-Svärd
(m), Eskil Erlandsson (c), Lars Lindblad (m),
Ester Lindstedt-Staaf (kd) och Lennart Kollmats
(fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 17 borde
ha följande lydelse:
17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservation 19 om statlig
ersättning för skador på människan orsakade av
rovdjur. Därmed bifaller riksdagen motionerna
2000/01:MJ10 yrkande 1, 2000/01:MJ14 delvis,
2000/01:MJ16 yrkande 11, 2000/01:MJ17 yrkande 1
delvis, 2000/01:MJ18 yrkande 3 delvis och
2000/01:MJ920 yrkande 2 delvis.
Ställningstagande
Enligt vår uppfattning har staten ett ekonomiskt
ansvar vid personskador till följd av angrepp från
rovdjur och det är en brist att regeringen inte
klargör vilket ansvar staten har härvidlag. I likhet
med ersättningen för skadade eller döda tamdjur
skall ersättning utgå även för personskador som
uppstått i samband med rovdjursangrepp. Riksdagen
bör således bifalla motionerna MJ10 (m) yrkande 1,
MJ14 (m) delvis, MJ16 (c) yrkande 11, MJ17 (kd)
yrkande 1 delvis, MJ18 (m) yrkande 3 delvis och
MJ920 (c) yrkande 2 delvis.
20. Rovdjurscentrum m.m. (punkt 20)
av Lennart Kollmats (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 20
borde ha följande lydelse:
20. Riksdagen bifaller motionerna 2000/01:MJ24
yrkande 2 och 2000/01:
MJ25 yrkande 2 samt avslår motionerna 2000/01:MJ11,
2000/01:MJ724, 2000/01:MJ755, 2000/01:MJ803,
2000/01:MJ813, 2000/01:MJ822, 2000/01:
MJ901 yrkande 2 och 2000/01:MJ915.
Ställningstagande
För att allmänhetens kunskaper om våra största
rovdjur i möjligaste mån skall kunna breddas och
fördjupas anser jag att tre rovdjurscentrum bör
etableras i landet. Dessa centrum kan förslagsvis
lokaliseras till Dalarna, Värmland och Lappland, där
förekomsten av rovdjur är särskilt hög. Detta bör
ges regeringen till känna. Riksdagen bör således
bifalla motionerna MJ24 (fp) yrkande 2 och MJ25 (fp)
yrkande 2.
21. Höjda anslag för viltskadeersättning
(punkt 23)
av Lennart Kollmats (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 23
borde ha följande lydelse:
Som anförs i motion MJ25 (fp) bör bidrag till
åtgärder för förebyggande av viltskador och till
ersättning för inträffade skador under vissa
förutsättningar kunna lämnas av statsmedel. För att
minska riskerna för illegal jakt är det dessutom av
vikt att myndigheterna har en generös inställning i
ersättningsfrågan. Med ett nationellt mål om en
miniminivå på 200 vargar i Sverige kommer
vargskadorna att öka och därmed även
ersättningskostnaderna. Anslaget för ersättningar
för viltskador m.m. bör därför höjas med 20 miljoner
kronor. Detta bör beaktas av regeringen i
nästkommande budgetproposition. Riksdagen bör
således bifalla motion MJ25 (fp) yrkande 6.
Särskilda yttranden
1. Det övergripande målet för en
sammanhållen rovdjurspolitik
Caroline Hagström (kd) och Ester Lindstedt-
Staaf (kd) anför:
I propositionen om en sammanhållen rovdjurspolitik
har regeringen i sin bedömning av vargstammens
tillväxt och utbredning gjort en rimlig avvägning.
Det är dock angeläget att betona att acceptans för
en bibehållen vargstam kräver en tillväxt som sker
under kontrollerade former. Därför borde regeringen
tydligare ha betonat att vargstammens tillväxt inte
får ske så snabbt att den leder till minskad
acceptans för vargen hos befolkningen. En sådan
utveckling skulle negativt påverka hela debatten om
möjligheten att ha varg i den svenska naturen och
skulle också kunna leda till berättigade krav på
utvidgad skyddsjakt.
2. Det övergripande målet för en
sammanhållen rovdjurspolitik
Jonas Ringqvist (v), Gudrun Lindvall (mp) och
Maggi Mikaelsson (v) anför:
Vi vill från vår sida framhålla att propositionen om
en sammanhållen rovdjurspolitik i huvudsakliga delar
är resultatet av ett samarbete mellan regeringen,
Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Undantag utgörs
emellertid av det avsnitt som behandlar 28 §
jaktförordningen (1987:905), dvs. allmänna villkor
för skyddsjakt utan föregående beslut av myndighet.
3. Etappmål för varg och mål för
vargstammens utbredning
Lennart Kollmats (fp) anför:
Folkpartiets huvudprincip är att rovdjuren i
Sverige skall kunna ha sitt utbredningsområde där de
finner möjligheter till överlevnad och reproduktion.
Det är därför inte rimligt att undanta
renskötselområdet, som utgör ca 40 % av landets yta,
från vargens utbredning. Rovdjursutredningen har
behandlat frågan om de genetiska förutsättningarna
för vargens fortbestånd och bl.a. Naturvårdsverket
hävdar i sitt yttrande över propositionen att viss
invandring från rysk-finska vargstammen är nödvändig
för att minska riskerna för inavelsproblem. Om
renskötselområdet undantas från vargstammens
utbredningsområde skulle denna invandring avsevärt
försvåras.
Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag
Bilaga 2
Regeringens lagförslag
Förslag till lag om ändring i jaktlagen (1987:259)