I betänkandet behandlar utskottet 17 motionsyrkanden
från allmänna motionstiden år 2000 på
immaterialrättens område. Yrkandena gäller bl.a.
patent, biotekniska uppfinningar, skydd för
datorprogram, upphovsrätt i
anställningsförhållanden, inskränkningar i
upphovsrätten, följerätt (droit de suite) och s.k.
arenarätt (droit de stade).
Utskottet avstyrker bifall till samtliga
motionsyrkanden i huvudsak med hänvisningar till
tidigare ställningstaganden samt pågående nationellt
och internationellt arbete.
Till betänkandet har fogats sex reservationer och
två särskilda yttranden.
Motionerna
2000/01:L801 av Ingvar Svensson m.fl. (kd) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen begär att regeringen tillsätter en
utredning som ser över möjligheten att införa s.k.
arenarättigheter.
2000/01:L802 av Siw Wittgren-Ahl och Ronny Olander
(s) vari föreslås att riksdagen fattar följande
beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om patentansökan.
2000/01:L803 av Carina Hägg (s) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om kravet på engelska
vid patentansökningar.
2000/01:L804 av Stig Rindborg m.fl. (m) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en översyn av 3 kap.
upphovsrättslagen och särskilt frågan om
upphovsrätten i anställningsförhållanden.
2000/01:L805 av Eskil Erlandsson m.fl. (c, fp) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till ändring i upphovsrättslagen om att
undantag kan medges för ideella organisationer.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om representanter i
STIM:s styrelse.
2000/01:So546 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om patent på liv och
mänskliga gener.
2000/01:Kr230 av Elisabeth Fleetwood m.fl. (m) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om upphovsrätten.
2000/01:Kr346 av Lennart Kollmats och Kenth Skårvik
(fp) vari föreslås att riksdagen fattar följande
beslut:
30. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om droit de suite.
2000/01:T713 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att Sverige i EU:s
ministerråd, dess arbetsgrupper och andra
internationella organisationer bör motsätta sig en
utveckling av den europeiska och internationella
patenträtten innebärande att mjukvara, algoritmer
och programmeringstekniker inkluderas.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om svenska ståndpunkter
i förhandlingar om intellektuell egendom m.m.
2000/01:MJ218 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
10. Riksdagen begär att regeringen skall verka för
att TRIPS-avtalet förändras så att det möjliggör
hänsyn till de målsättningar som finns i
konventionen om biologisk mångfald.
2000/01:MJ711 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om patent på liv.
2000/01:N328 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att undanta alla
livsformer från kravet på patenterbarhet i TRIPS
artikel 27 (3) b.
22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att översyn av TRIPS
artikel 27 (3) b måste leda till att den
harmoniseras med FN:s konvention om biologisk
mångfald.
23. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att förlänga
implementeringstiden för TRIPS artikel 27 (3) b till
fem år efter det att översynen av artikeln är
avslutad.
2000/01:N384 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om WTO:s underavtal
TRIPS.
Utskottet
Inledning
Immaterialrätt är den sammanfattande beteckningen
för ett antal olika regler som skyddar
intellektuella prestationer och kännetecken mot
obehörigt utnyttjande. I huvudsak innebär de olika
immaterialrättsliga reglerna - både i Sverige och i
andra länder - att den som skapat en skyddad produkt
eller utfört en skyddad prestation har ensamrätt att
dra ekonomisk nytta av produkten eller prestationen.
Ensamrätten kan avse olika slags utnyttjanden, såsom
tillverkning, försäljning eller uthyrning, och
rättighetshavaren kontrollerar i princip all
användning av skyddsobjektet.
Immaterialrätten brukar delas in i upphovsrätt och
industriellt rättsskydd. Till det industriella
rättsskyddet hör patenträtt, känneteckensrätt,
mönsterrätt och växtförädlarrätt. Patenträtt gäller
för nya uppfinningar som kan utnyttjas industriellt.
Känneteckensrätt brukar användas som en övergripande
beteckning för varumärkesrätten, firmarätten och
andra rättsskydd för individualiseringsmedel.
Mönsterskydd gäller utseendet (designen) på en
produkt, antingen det betingas av estetiska skäl
eller nyttoskäl. Växtförädlarrätt skyddar nya
växtsorter som skapas genom förädling eller på annat
sätt.
Mellan upphovsrätten och det industriella
rättsskyddet finns två grundläggande skillnader. Den
ena är att upphovsrätten skyddar det sätt på vilket
en idé omsatts i verkligheten och inte själva idén.
Patentskydd, skydd för varumärken, mönsterskydd och
växtförädlarrätt skyddar däremot idén som sådan. Den
andra skillnaden är att upphovsrätt uppkommer så
fort den skyddade prestationen utförts, medan
patent, mönster- och växtförädlarrätt i princip
förutsätter ett registreringsförfarande. Varumärken
intar en särställning genom att skydd kan uppkomma
både genom registrering och genom faktisk
användning.
Den ensamrätt som följer med det
immaterialrättsliga skyddet är tidsbegränsad. Enligt
reglerna i Sverige gäller upphovsrätten under 70 år
räknat från upphovsmannens död eller beträffande
vissa prestationer under 50 år från det att
prestationen utfördes. Patentskyddet räknas från den
dag ansökan görs om registrering. I Sverige sträcker
sig skyddstiden 20 år framåt i tiden. Mönsterskyddet
räknas också från ansökningsdagen och gäller under
fem år, men tiden kan förlängas upp till tio år. I
växtförädlarrättslagen är skyddstiden 25 år utom för
potatis, vin och träd där skyddstiden är 30 år.
Varumärken har en i princip obegränsad skyddstid så
länge de används. En registrering gäller dock bara
under tio år men kan förnyas ett obegränsat antal
gånger.
Ensamrätten kan också vara inskränkt på olika sätt.
Särskilt på det upphovsrättsliga området finns det
åtskilliga regler som begränsar upphovsmannens
ensamrätt. Ett exempel på en sådan inskränkning är
att privatpersoner som huvudregel har rätt att
kopiera skyddade verk för enskilt bruk.
Den som utan rättighetshavarens samtycke vidtar
någon åtgärd som omfattas av ensamrätten begår ett
immaterialrättsligt intrång. Ett system av olika
sanktioner av såväl straff- som civilrättslig
karaktär skyddar ensamrätterna mot intrång. Vidare
kan en domstol besluta om vissa skyddsåtgärder och
säkerhetsåtgärder.
De svenska bestämmelserna på det
immaterialrättsliga området finns i lagen (1960:729)
om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk,
lagen (1992:1685) om skydd för kretsmönster för
halvledarprodukter, patentlagen (1967:837),
varumärkeslagen (1960:644), kollektivmärkeslagen
(1960:645), firmalagen (1974:156),
mönsterskyddslagen (1970:485) och växtförädlar-
rättslagen (1997:306).
Som närmare framgår av följande avsnitt är det
immaterialrättsliga skyddssystemet internationellt,
och de flesta länder är bundna av internationella
konventioner på området. Ett väl fungerande
immaterialrättsligt system har ansetts nödvändigt
såväl för den globala världshandeln som för EU:s
inre marknad.
Konsekvenserna av den internationalisering som
präglar det immaterialrättsliga området tas upp till
diskussion i motion T713 av Lennart Daléus m.fl.
(c). I motionen anförs att immaterialrättsfrågorna
inom EU spelar en alltmer betydelsefull roll,
samtidigt som riksdagens möjligheter att påverka
svenska ståndpunkter i internationella sammanhang
minskar. Motionärerna anser att regeringen
regelbundet bör informera och samråda med riksdagen
rörande svensk politik på området samt inför
riksdagen presentera en redogörelse för de svenska
ståndpunkterna internationellt. I motionen begärs
ett tillkännagivande med denna innebörd (yrkande 9).
Utskottet delar motionärernas uppfattning när det
gäller önskvärdheten av att regeringen kontinuerligt
håller riksdagen informerad om EU-samarbetet och
anser att informationen till riksdagen i detta
avseende är mycket värdefull. Enligt uttryckliga
föreskrifter i riksdagsordningen (10 kap.) åligger
det också regeringen att fortlöpande informera
riksdagen om vad som sker inom ramen för samarbetet
i EU samt att varje år till riksdagen lämna en
skrivelse med berättelse över verksamheten i EU.
Enligt riksdagsordningens bestämmelser skall
information ges om regeringens syn på förslag från
kommissionen, vilka regeringen bedömer
betydelsefulla. Såvitt utskottet kan bedöma
uppfyller regeringen riksdagsordningens
informationskrav, och utskottet finner inte skäl att
förorda ett tillkännagivande från riksdagen med krav
på ytterligare information från regeringen på
immaterialrättens område.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till
yrkande 9 i motion T713.
Vidare bör beaktas att information från regeringen
såvitt avser immaterialrättsfrågorna i EU och i
andra internationella sammanhang numera ingår som en
naturlig del i utskottets löpande arbete. Kontakter
mellan utskottet och Regeringskansliet för
information om aktuella EU-frågor förekommer
regelbundet. Utskottet förutsätter att denna
värdefulla informationsverksamhet fortsätter och att
utskottet även i framtiden ges möjlighet att utöva
det inflytande som förutsattes i samband med
Sveriges EU-anslutning (se bet. 1994/95:KU22).
Patent
Reglerna i patentlagen innebär att den som gjort en
ny uppfinning kan få ensamrätt att utnyttja
uppfinningen yrkesmässigt genom patent. Patent kan
meddelas på ett förfarande, t.ex. ett nytt
produktionssätt, eller på en produkt som sådan,
exempelvis ett nytt läkemedel. Som allmänna
förutsättningar för patenterbarhet gäller att
uppfinningen, förutom att den skall vara ny,
väsentligen skall skilja sig från vad som tidigare
är känt (uppfinningshöjd) samt att den skall kunna
utnyttjas industriellt och vara reproducerbar,
vilket innebär att uppfinningen skall ha sådan
karaktär att den avsedda effekten med säkerhet kan
uppnås vid ett upprepat utövande av uppfinningen.
Den ensamrätt att utnyttja en uppfinning som
patentskyddet ger innehavaren är avsedd att
stimulera forskning och utvecklingsarbete.
Uppfinnare kan räkna med att under skyddstiden utan
konkurrens kunna marknadsföra uppfinningen eller på
annat sätt exploatera den ekonomiskt. Häri ligger
också ett allmänt intresse. Mot de intressen som
sålunda bär upp patentskyddet står samhällets
intresse av att det inte skapas ett alltför
långtgående monopol när det gäller att dra nytta av
en uppfinning. Ensamrätten har därför begränsats i
tiden. Vidare finns möjlighet att under vissa
förutsättningar genom tvångslicens ge tredje man
rätt att, utan hinder av ett patent, mot ersättning
till patenthavaren utnyttja den patentskyddade
uppfinningen. Som exempel kan nämnas möjligheten
till tvångslicens vid underlåtet utövande av en
patenterad uppfinning.
Patent söks i Sverige hos Patent- och
registreringsverket (PRV), som granskar varje
ansökan som kommer in till myndigheten. Vid
granskningsförfarandet skall utrönas huruvida det
föreligger hinder mot bifall till ansökningen med
hänsyn till patentlagens bestämmelser. En väsentlig
del av granskningen avser frågan huruvida
uppfinningen är ny och fyller kravet på
uppfinningshöjd. Om förutsättningarna för patent är
uppfyllda, dvs. om ansökningen är fullständig och
PRV gör bedömningen att det inte finns några hinder
mot patent, skall sökanden underrättas om att patent
kan meddelas. Sedan sökanden betalat en särskild
avgift, meddelandeavgift, skall patentmyndigheten
bifalla ansökningen och kungöra beslutet. När
beslutet har kungjorts är patent meddelat. Därefter
vidtar det s.k. invändningsförfarandet då envar har
möjlighet att göra invändningar mot ett meddelat
patent. Framförda invändningar kan under vissa
närmare angivna förutsättningar leda till att ett
meddelat patent upphävs. Förfarandet vid PRV är
tämligen tidskrävande, och det tar i genomsnitt
omkring tre år från det att en patentansökan ges in
till dess att patent meddelas. Antalet ansökningar
uppgår för närvarande till knappt 5 000 per år,
varav omkring 2 700 bifalls.
Oftast företräds sökanden i patentärenden av ombud,
om det inte är fråga om ett större företag med egen
patentavdelning. Ett patentombud bistår uppfinnaren
bl.a. med att formulera ansökan och göra
förberedande nyhetsundersökningar. När patent har
meddelats kan patentombudet bistå med att hålla
patentet vid liv genom att betala in årsavgifter och
att hjälpa till med upprättandet av licensavtal m.m.
Ett patent som meddelas av nationell
patentmyndighet blir gällande endast i den staten.
Något världspatent existerar inte. En uppfinnare som
önskar få patentskydd i flera länder måste alltså i
princip söka patent i varje land. I konventionen om
patentsamarbete (Patent Cooperation Treaty, PCT)
finns emellertid bestämmelser om s.k. internationell
ansökan som gör det lättare att ansöka om patent i
flera länder samtidigt. Förfarandet med en sådan
ansökan innefattar en centraliserad, internationell
nyhetsgranskning och en möjlighet till en
internationell förberedande patenterbarhetsprövning.
För att patent skall meddelas måste dock en
internationell ansökan alltid fullföljas vid den
nationella patentmyndigheten, som självständigt gör
den slutliga prövningen enligt nationell rätt.
Sverige ratificerade PCT i samband med
ikraftträdandet år 1978. För närvarande har 108
stater anslutit sig till konventionen.
Genom den europeiska patentkonventionen (EPC) har
vidare skapats en ordning som medger att en
patentansökan samtidigt kan erhålla patentskydd i
flera länder, s.k. europeiskt patent. Sådant patent
meddelas av det europeiska patentverket (EPO), som
har sitt säte i München. Patentkonventionen, som
innehåller en fullständig reglering av
ansökningsförfarandet och förutsättningarna för att
få europeiskt patent samt handläggningsordningen vid
det europeiska patentverket, trädde i kraft år 1977
och har tillträtts av Sverige och ett flertal andra
europeiska stater. I den svenska patentlagen har
tagits in de särskilda regler som föranletts av
tillträdet. En viss anpassning av de svenska pa-
tentreglerna till konventionens bestämmelser har
också skett.
Ett patent som meddelas av EPO är giltigt i de
länder som designerats i ansökningen. Patentet är
dock giltigt enligt respektive lands nationella
patent-rätt. Det är alltså inte fråga om ett
europeiskt patent utan om ett knippe av nationella
patent. Grunderna för att ett patent kan förklaras
ogiltigt bestäms visserligen i konventionen, men EPC
innefattar inte någon gemensam jurisdiktion för
ogiltighets- och intrångsfrågor. Det finns alltså
inte några garantier för att meddelade patent bedöms
likformigt, och prövningen i domstol kan falla ut
olika i olika stater.
Fördelarna med Europapatentet har ansetts vara
flera. Endast en ansökan behöver ges in, ansökan
görs på ett enda språk - engelska, tyska eller
franska - och kostnaden är lägre än för en ansökan
som avser tre separata länder. Systemet har dock
enligt mångas mening vissa nackdelar beroende på
dess komplexitet och på att kostnaderna trots allt
anses för höga. En annan nackdel som framhållits är
avsaknaden av en domstol på Europanivå som avgör
tvister om patent.
Dessa omständigheter har lett till att
medlemsstaterna tillskapat två internationella
arbetsgrupper till den europeiska
patentkonventionen. Den ena gruppen (Working Party
on Cost Reduction, WPR) har i uppdrag att ta fram
förslag till hur man skall minska kostnaderna för
översättning av europeiska patent. Den andra gruppen
(Working Party on Litigation, WPL) har i uppdrag att
se över möjligheterna att harmonisera
patentprocessen vad avser europeiska patent.
I två motioner förespråkas olika åtgärder för att
underlätta för patentsökande.
Siw Wittgren-Ahl och Ronny Olander (båda s) pekar i
motion L802 på det krångliga förfarandet och de höga
kostnaderna som är förenade med en patentansökan,
särskilt när det gäller ett internationellt patent.
Motionärerna menar att det finns behov av initiativ
för att underlätta för dem som söker patent. I
motionen begärs ett tillkännagivande om statlig
support till patentsökande.
I motion L803 av Carina Hägg (s) påpekas att
engelska oftast är det språk som kommer till
användning vid ansökan om ett internationellt
patent. Kravet på engelska kan emellertid enligt
motionären utgöra ett hinder för den som vill ansöka
om patent, och i motionen begärs ett
tillkännagivande om att krav på översättning av
patentansökningar inte får bli ett hinder för
innovatörerna.
Utskottet har tidigare behandlat motionsyrkanden om
främjande och förenkling av patent (se bet.
1997/98:LU16, 1998/99:LU14 och 1999/2000: LU18). I
dessa sammanhang har utskottet varit ense med
motionärerna i fråga om patentens betydelse och om
vikten av att uppfinnare och företag förmår att ta
till vara de fördelar som patentskyddet erbjuder.
Vidare har utskottet hänvisat till en av EG-
kommissionen år 1997 utgiven grönbok om
patentsystemet i Europa med undertiteln Främjande av
innovationer genom patent, KOM (97) 314. I grönboken
tas frågor upp om hur det nuvarande
Europapatentsystemet fungerar och redovisas ett
arbete inom EPO för att sänka kostnaderna för
Europapatentet. EG-kommissionen har därvid
konstaterat att det finns ett uttalat behov av ett
nytt, enhetligt patentsystem som täcker hela
gemenskapen. Ett sådant gemenskapspatent måste
enligt kommissionen vara billigt, både jämfört med
ett amerikanskt patent och i förhållande till ett
europeiskt patent som täcker ett mindre antal
stater.
Ett förslag till förordning om gemenskapspatent har
härefter antagits av kommissionen i juni 2000, KOM
(2000) 412. Avsikten är att möjliggöra för den som
gjort en uppfinning att genom en enda ansökan få ett
patent som gäller i hela gemenskapen. Genom
förordningen vill man därmed göra det billigare för
företag och enskilda uppfinnare att erhålla
patentskydd i gemenskapen. Förslaget innebär bl.a.
att Europeiska patentverket (EPO) kommer att pröva
ansökningar om gemenskapspatent enligt samma regler
som gäller för övriga europeiska patent. Huvuddelen
av patentskriften kommer endast att finnas på det av
EPO:s handläggningsspråk (engelska, franska eller
tyska) som sökanden har valt. Det beviljade
gemenskapspatentet måste inte översättas för att bli
giltigt. Mål om intrång i och ogiltighet av
gemenskapspatent skall endast få prövas av en ny
specialdomstol för immaterialrätt på EG-nivå. En
ändring av EG-fördraget hösten 2000 har möjliggjort
inrättandet av en sådan domstol, och målsättningen
är att gemenskapspatentet skall vara infört senast
vid utgången av år 2001.
Som utskottet tidigare uttalat är det mycket
positivt att frågan om kostnaderna för erhållande av
patent - inte minst internationella patent -
uppmärksammas och att ansträngningar görs för att
hålla dessa kostnader nere. Såvitt utskottet kan
bedöma är det arbete som för närvarande bedrivs
inriktat på att förenkla och förbilliga för
innovatörerna. Vid ett ställningstagande till de nu
aktuella motionerna vill utskottet också peka på den
särskilda patenträttskonvention (Patent Law Treaty,
PLT) som antagits av medlemsstaterna i
Världsorganisationen för den intellektuella
äganderätten, WIPO (World Intellectual Property
Organization), ett FN-organ med säte i Genève.
Konventionen innebär åtaganden om avreglering och en
viss harmonisering av bestämmelser om formalia kring
patentansökningar. Avsikten är att minska
kostnaderna och förenkla förfarandet i samband med
patentansökningarna. Konventionen antogs i juni 2000
men har ännu inte hunnit träda i kraft.
Mot bakgrund av vad som nu redovisats konstaterar
utskottet att det på internationell nivå pågår
arbete som ligger väl i linje med motionsönskemålen.
Utskottet kan därför inte finna behov av något
initiativ från riksdagens sida med anledning av
motionerna L802 och L803. Motionerna avstyrks.
Biotekniska uppfinningar
En utgångspunkt för patentlagens regler om det
patenterbara området är att någon skillnad inte
skall göras mellan olika tekniker. Patenträtten kan
därför sägas vara neutral med avseende på
teknikområden, och den innebär att man kan skydda
såväl alster (produktpatent) som
framställningsmetodik (metodpatent). Patent kan
sålunda meddelas också för biotekniska uppfinningar,
och av de omkring 5 000 patentansökningar som kommer
in till PRV varje år avser 200-300 ansökningar
sådana uppfinningar.
En etisk gräns för vad som är patenterbart finns i
1 § fjärde stycket patentlagen. Bestämmelsen
innehåller ett generellt förbud mot patent på
uppfinningar vars utnyttjande skulle strida mot goda
seder eller allmän ordning. I samma lagrum
föreskrivs vidare ett förbud mot patent på djurraser
och växtsorter. Förbud gäller också för patent på
väsentligen biologiska förfaranden för framställning
av växter eller djur. Patent får dock meddelas på
mikrobiologiska förfaranden och på produkter som är
ett resultat av ett sådant förfarande. För
växtsorter finns, som nämnts inledningsvis, en
särskild rättslig skyddsform, växtförädlarrätt,
vilken regleras i växtförädlarrättslagen.
I juli 1998 antogs EG-direktivet om rättsligt skydd
för biotekniska uppfinningar (98/44/EG). Motivet har
varit att garantera fri rörlighet på den inre
marknaden av patenterade biotekniska produkter genom
att harmonisera medlemsstaternas lagstiftning, så
att de rättsliga förutsättningarna för patentskydd,
liksom skyddets omfattning, klargörs och
harmoniseras. I direktivet slås inledningsvis fast
att bioteknik och genteknik spelar en allt viktigare
roll för ett stort antal industrigrenar och att
skyddet för biotekniska uppfinningar med säkerhet
kommer att vara av grundläggande betydelse för
gemenskapens industriella utveckling. På
genteknikområdet är de investeringar som måste göras
i forskning och utveckling särskilt kostsamma och
riskfyllda och möjligheten att göra dem lönsamma
finns endast, enligt vad som framgår av direktivet,
vid ett lämpligt rättsligt skydd. Utgångspunkten i
direktivet är således att biotekniska uppfinningar
skall kunna skyddas på samma sätt som andra
uppfinningar.
I direktivet ställs upp olika principer för
biotekniska uppfinningars patenterbarhet. Vidare
anges vissa etiskt betingade undantag, som innebär
att patent på vissa slags uppfinningar inte kan
komma i fråga. Enligt direktivet skall
medlemsstaterna senast den 30 juli 2000 ha genomfört
de författnings-ändringar som direktivet ger
anledning till.
Erforderligt lagstiftningsarbete med anledning av
direktivet pågår för närvarande inom
Justitiedepartementet, och en departementspromemoria
är under utarbetande. Vad gäller huvudfrågan i
direktivet, dvs. gränserna för patenterbarhet när
det gäller biotekniska uppfinningar, är bedömningen
att direktivets regler överensstämmer med gällande
svensk rätt och också med den praxis som tillämpas
av EPO.
Inom ramen för Världshandelsorganisationen (World
Trade Organization, WTO) har slutits ett
internationellt avtal om handelsrelaterade aspekter
av immaterialrätter (TRIPS-avtalet). Avtalet, som
utgör ett viktigt instrument på immaterialrättens
område, trädde i kraft den 1 januari 1995 och
innehåller särskilda bestämmelser för att
säkerställa skyddet för immaterialrätterna. Till
TRIPS-avtalet är numera 137 länder anslutna, och
Sverige är bundet av avtalet genom sin anslutning
till WTO.
TRIPS-avtalet innehåller regler om att patent skall
kunna erhållas för produkter och processer på alla
teknikområden under de vanliga förutsättningarna,
nämligen nyhet, uppfinningshöjd och industriell
användbarhet. Enligt en särskild bestämmelse
undantas vissa biotekniska uppfinningar från kravet
på patenterbarhet, det s.k. bioteknikundantaget.
Undantaget gäller dels växter och djur med undantag
för mikroorganismer, dels väsentligen biologiska
processer för framställning av växter och djur, dock
inte icke-biologiska och mikrobiologiska processer.
Bestämmelsen, liksom hela TRIPS-avtalet, är för
närvarande föremål för översyn.
I fem motioner framställs kritik mot möjligheten att
ta patent på biotekniska uppfinningar.
Lennart Daléus m.fl. (c) yrkar i motion MJ711 ett
tillkännagivande om behovet av fri tillgång till
forskningsresultat och förbud mot patent på liv
(yrkande 20).
I motion N328 hävdar Lennart Daléus m.fl. (c) att
möjligheten att patentera levande organismer är
etiskt oförsvarbar. Motionärerna begär
tillkännagivanden om att TRIPS-avtalets krav på
patenterbarhet bör undanta livsformer, att avtalet
måste harmoniseras med FN:s konvention om biologisk
mångfald samt att implementeringstiden för denna del
av avtalet bör förlängas till fem år efter avslutad
översyn (yrkandena 21, 22 och 23).
Marianne Samuelsson m.fl. (mp) förespråkar i motion
So546 ett förbud mot patent på liv. Regeringen bör
därför enligt motionärerna återkomma med förslag
till lagändringar i enlighet härmed samt verka för
en internationell konvention med denna innebörd. I
motionen begärs ett tillkännagivande om patent på
liv och mänskliga gener (yrkande 2).
I motion N384 yrkar Marianne Samuelsson m.fl. (mp)
ett tillkännagivande om TRIPS-avtalet och kommande
WTO-förhandlingar (yrkande 15).
Även Gudrun Schyman m.fl. (v) anser i motion MJ218
att regeringen bör verka för en förändring av TRIPS-
avtalet i syfte att tillgodose ändamålet med
konventionen om biologisk mångfald (yrkande 10).
Riksdagen har vid ett flertal tillfällen avslagit
motioner med samma inriktning som de nu aktuella (se
bet. 1997/98:LU16, 1998/99:LU14 och 1999/2000:LU18).
Sammanfattningsvis har utskottet därvid konstaterat
att EG-direktivet om rättsligt skydd för biotekniska
uppfinningar synes stå i god samklang med gällande
svensk patenträtt, att vissa ändringar av svensk
lagstiftning ändå erfordras och att det inom
Regeringskansliet pågår ett arbete med att förbereda
förslag till de författningsändringar som direktivet
ger anledning till. Några bärande skäl för att
motverka ett genomförande av direktivet har
utskottet inte ansett föreligga.
Utskottet vidhåller nu sin tidigare uppfattning och
ser inte någon anledning att föregripa det arbete
som för närvarande pågår såväl i Sverige som
internationellt såvitt avser den närmare
utformningen av ett ur etisk synpunkt lämpligt och i
övrigt väl fungerande skydd för biotekniska
uppfinningar. Därutöver vill utskottet framhålla att
utvecklingen av biotekniska produkter kräver stora
investeringar i forskning och utveckling och att det
immaterialrättsliga skyddet mot denna bakgrund är av
avgörande betydelse för verksamheten. Från
exempelvis läkemedelsindustrins sida har gjorts
gällande att möjligheterna till patent på
biotekniska uppfinningar är en av de viktigaste
förutsättningarna för investeringar i forskning och
utveckling.
Mot bakgrund av vad som sålunda anförts avstyrker
utskottet bifall till motionerna MJ711 yrkande 20,
N328 yrkandena 21, 22 och 23, So546 yrkande 2, N384
yrkande 15 samt MJ218 yrkande 10.
Upphovsrätt
Lagen om upphovsrätt till litterära och konstnärliga
verk (upphovsrättslagen) ger ett tidsbegränsat skydd
åt den som skapat ett sådant verk. Skyddet innebär
att skaparen av verket, exempelvis en kompositör,
har rätt att utnyttja detta ekonomiskt och att han
eller hon har ett visst ideellt betonat inflytande
över hur och i vilka sammanhang det används. Har
flera medverkat vid tillkomsten av det skyddade
verket har var och en av dem upphovsrätt. Begreppen
litterära och konstnärliga verk i lagen är mycket
vidsträckta.
För att en produkt över huvud taget skall anses som
ett verk och därmed komma i åtnjutande av skydd
enligt lagen måste den emellertid ha vad man brukar
kalla verkshöjd. Kravet på verkshöjd kan uttryckas
så, att en produkt är ett verk om den praktiskt sett
inte har kunnat framställas av två personer
oberoende av varandra. Utanför skyddet faller idéer
och uppslag som flera kan tänkas komma på, vanliga
nyhetsmeddelanden, vardagliga samtal, enklare
nyttoföremål och andra prestationer av rutinmässig
eller alldaglig karaktär.
Ett verk kan framträda i många olika former. Det
kan vara fixerat på ett materiellt underlag, dvs. i
ett exemplar. Exemplar av verket är inte bara en bok
eller en målning som kan ge en omedelbar upplevelse
av verket, utan också en grammofonskiva, en
filmremsa, en trycksats, en matris osv., som endast
medelbart kan ge en sådan upplevelse. Verket kan
också framträda i obeständig form, t.ex. i
uppläsarens ord, i tonerna av ett musikstycke, i
bilden på filmduken eller på TV-skärmen. Alla former
vari verket framträder faller inom dess skyddssfär,
även bearbetningar.
Upphovsmannens rätt att ekonomiskt utnyttja sitt
verk innefattar en principiell ensamrätt att
framställa exemplar av verket och att göra det
tillgängligt för allmänheten, t.ex. genom att
framföra det offentligt och sprida exemplar av
verket.
I upphovsrättslagen finns också bestämmelser om
skydd för vissa prestationer som, även om de inte
kan betecknas som litterära eller konstnärliga verk,
har ett visst samband med sådan verksamhet och
påkallar skydd efter liknande principer som gäller
för upphovsrätten. Sådana s.k. närstående
rättigheter ger musiker, sångare, skådespelare och
andra utövande konstnärer ett rättsligt skydd då de
framför litterära eller konstnärliga verk. Dessa
framföranden får inte utan konstnärens samtycke
spelas in på film, varmed jämställs videogram, på
fonogram (grammofonskivor, kassettband, m.m.) eller
på annan anordning genom vilken de kan återges. De
får inte heller utan rättighetshavarens samtycke
sändas ut i bl.a. radio eller TV. Inspelningar av
framföranden får mångfaldigas endast med konstnärens
medgivande. Vidare gäller att utövande konstnärer
har rätt till ersättning då ljudinspelningar används
vid radio- eller TV-sändningar eller utnyttjas
offentligt i förvärvssyfte.
Till de närstående rättigheterna räknas också det
skydd som framställare av ljudupptagningar (t.ex.
skivproducenter), framställare av upptagningar av
rörliga bilder (t.ex. filmproducenter), radio- och
TV-företag, framställare av kataloger samt
fotografer har enligt upphovsrättslagen.
Rättigheterna enligt upphovsrättslagen tillämpas i
första hand endast på svenska verk och prestationer.
Det upphovsrättsliga skyddssystemet är dock
internationellt, och de flesta länder är bundna av
en lång rad internationella konventioner på området.
Den viktigaste av konventionerna är Bernkonventionen
från år 1886 för skydd av litterära och konstnärliga
verk. Denna har i dag drygt 100 medlemsstater.
Konventionen bygger på principen om nationell
behandling, vilken innebär att stater som är bundna
av konventionen är skyldiga att ge upphovsrättsligt
skydd åt verk från alla andra konventionsländer på
samma sätt som man skyddar sina egna verk. Ett
liknande internationellt skyddssystem gäller på de
närstående rättigheternas område, framför allt genom
Romkonventionen från år 1961 om skydd för utövande
konstnärer, fonogramframställare och radioföretag.
Även avtalet om handelsrelaterade aspekter av
immaterialrätter (TRIPS) innehåller internationella
åtaganden på det upphovsrättsliga området.
Det internationella konventionsarbetet på
upphovsrättsområdet bedrivs numera huvudsakligen
inom Världsorganisationen för den intellektuella
äganderätten, WIPO. År 1996 antogs två
tilläggskonventioner till Bernkonventionen, vilka
utgör de första stegen mot att på en global nivå
anpassa upphovsrätten till den digitala miljön. Den
ena konventionen rör den egentliga upphovsrätten och
den andra producenternas och de utövande
konstnärernas rättigheter. Avsikten är att samtliga
EU:s medlemsstater skall ratificera konventionerna
samtidigt. Även gemenskapen kommer att ratificera
för egen del, eftersom konventionerna innehåller
sådant som faller inom dess kompetens.
Inom EU har lagts fram ett direktivförslag om
harmonisering av vissa a-spekter av upphovsrätt och
närstående rättigheter i informationssamhället, KOM
(97) 628 respektive KOM (99) 250. Behovet av
ytterligare harmoniseringsåtgärder av upphovsrätten
på den inre marknaden samt en anpassning av
rättigheterna till de nya utmaningar som
digitalisering och multimedieprodukter innebär har
därvid betonats. Det har framhållits att stora
skillnader i skyddsnivån kommer att innebära hinder
för uppbyggandet av informationssamhället. Förslaget
är avsett att dels förbättra den inre marknadens
funktion, dels säkerställa ett samordnat
genomförande av 1996 års WIPO-fördrag.
I en motion framhålls behovet av att värna det
upphovsrättsliga skyddet. Elisabeth Fleetwood m.fl.
(m) anför i motion Kr230 att konstnärer måste kunna
känna sig säkra på att upphovsrätten ger dem ett
fullgott skydd på samma sätt som småföretagare i
andra branscher kan trygga sin försörjning med hjälp
av patent och mönsterskydd. Motionärerna begär ett
tillkännagivande om upphovsrätten (yrkande 4).
Utskottet har givetvis inte någon annan uppfattning
än motionärerna om vikten av att värna konstnärernas
upphovsrättsliga skydd. Riksdagen har också, såväl
våren 1994 som hösten 1998, beslutat om väsentligt
skärpta åtgärder mot intrång i samtliga immateriella
ensamrätter (prop. 1993/94:122, bet. LU17, rskr. 227
och prop. 1998/99:11, bet. LU5, rskr. 24).
På den internationella arenan bedrivs för
närvarande ett omfattande arbete som syftar till att
värna skyddet för de immateriella rättigheterna och
motverka kränkningar av bl.a. upphovsrätten. I
sammanhanget kan nämnas att EG-kommissionen år 1998
avlämnat en grönbok om bekämpning av
varumärkesförfalskning och pirattillverkning på den
inre marknaden, KOM (98) 589. Grönboken hade tre
syften. För det första skulle den skapa ett underlag
för en bedömning av varumärkesförfalskningens och
piratkopieringens ekonomiska konsekvenser för den
inre marknaden. För det andra skulle den ligga till
grund för en utvärdering av hur effektiv
lagstiftningen på området är. För det tredje skulle
den skapa ett underlag för frågan om det krävs
åtgärder på gemenskapsnivå. Kommissionen förväntas
nu att under våren 2001 lägga fram ett
direktivförslag om varumärkesförfalskning och
pirattillverkning, och i april, under Sveriges
ordförandeskap i EU, anordnar regeringen en
internationell konferens i ämnet.
Enligt utskottets mening finns inte skäl för någon
riksdagens ytterligare åtgärd med anledning av
motion Kr230 yrkande 4. Motionsyrkandet avstyrks.
Skydd för datorprogram
Ett uttryckligt skydd för datorprogram infördes i
upphovsrättslagen år 1989 och innebär att
datorprogrammen åtnjuter i princip samma
upphovsrättsliga skydd som andra litterära verk. En
EU-anpassning av de svenska reglerna skedde år 1993,
bl.a. såvitt avser upphovsrätten i
anställningsförhållanden samt möjligheterna till
kopiering för enskilt bruk (prop. 1992/93:48, bet.
LU17).
Den snabba utvecklingen inom IT-området har medfört
att det immaterialrättsliga skyddet för datorprogram
blivit alltmer betydelsefullt. För närvarande
skyddas alltså datorprogram som sådana i Sverige och
i övriga Europa av upphovsrättslagstiftningen, till
skillnad mot i Japan och i USA där datorprogrammen i
sig är patenterbara. Även i Sverige kan dock patent
ges på programvara, om funktionen av programmet har
teknisk effekt och även uppfyller de andra
patenterbarhetskriterierna. Med teknisk effekt menas
att uppfinningen skall lösa ett problem på tekniskt
sätt och fungera i praktiken. Exempelvis kan patent
ges på en funktion som är ett resultat av
programmets körning i datorn. Vidare kan exempelvis
program som styr operativsystem patenteras i dag.
Som tidigare redovisats har kommissionen år 1997
lagt fram en grönbok om patentsystemet i Europa,
Främjande av innovationer genom patent, KOM (97)
314. I ett meddelande år 1999 med uppföljning av
grönboken, KOM (99) 42, anges att frågan om
patenterbarhet av datorprogram är ett av tre
prioriterade områden. För att säkerställa att den
inre marknaden fungerar väl har kommissionen för
avsikt att lägga fram ett förslag till direktiv för
att harmonisera medlemsstaternas lagstiftning vad
gäller patenterbarhet på ifrågavarande område.
I motion T713 av Lennart Daléus m.fl. (c) framhålls
att upphovsrätten erbjuder ett skydd för
datorprogram som tillåter utveckling av
konkurrerande programvara och vidareutveckling av de
idéer som ligger bakom programmets olika lösningar.
En möjlighet att ta patent på datorprogram skulle
enligt motionärerna i stället verka hämmande för
utvecklingen av programvara. I motionen begärs ett
tillkännagivande om att regeringen inom EU och i
andra internationella sammanhang bör arbeta för att
motverka möjligheten att patentera mjukvara (yrkande
7).
Utskottet har erfarit att kommissionen hösten 2000
inlett ett konsultationsförfarande som innebär att
medlemsstaterna och allmänheten uppmanats att före
den 15 december 2000 inkomma med synpunkter på
ifrågavarande spörsmål. En av anledningarna härtill
är att grönboken om patentsystemet i Europa vållat
debatt såvitt avser skyddet för datorprogram,
samtidigt som rättsläget i Europa på ifrågavarande
område enligt kommissionen är oklart. Denna oklarhet
kan ha negativa effekter för den inre marknadens
effektivitet. Innevarande månad tar kommissionen
ställning till inriktningen av det fortsatta arbetet
med ett eventuellt direktiv på området.
Utskottet kan konstatera att den i motion T713
upptagna frågan om skydd för datorprogram är föremål
för uppmärksamhet inom ramen för det arbete som nu
redovisats. Som utskottet tidigare framhållit är det
ofrånkomligt att tyngdpunkten i de svenska
aktiviteterna på området fokuseras på det
internationella arbetet. Utskottet utgår från att de
synpunkter som förts fram i motionen övervägs av
regeringen i samband med de fortsatta
överläggningarna inom EU. Yrkande 7 i motion T713
bör därför, enligt utskottets mening, inte föranleda
någon riksdagens ytterligare åtgärd. Motionsyrkandet
avstyrks.
Upphovsrätt i anställningsförhållanden
En grundläggande princip i modern upphovsrätt är att
ensamrätten tillkommer upphovsmannen själv.
Principen är inskriven i 1 § upphovsrättslagen, som
anger att ensamrätten tillkommer den som skapat
verket. Upphovsrätten, som är att betrakta som en
förmögenhetsrätt, kan dock disponeras genom avtal,
varför upphovsmannen således fritt kan överlåta sin
rätt, helt eller delvis.
Upphovsrättslagen innehåller ingen allmän regel om
rättsförhållandet mellan arbetsgivare och
arbetstagare. Utgångspunkten är därför enligt lagen
att rätten alltid uppstår hos den anställde och att
arbetsgivaren endast kan få en från den anställde
avledd rätt. Vidare kan det ligga i ett
anställningsavtal - även utan en uttrycklig
avtalsklausul - att förfoganderätten till verk som
arbetstagaren skapar som ett led i sina
arbetsuppgifter skall tillkomma arbetsgivaren.
Upphovsrätten till datorprogram har genom
implementeringen av ett EG-direktiv från 1993 fått
en särreglering vad gäller anställningsförhållanden.
Enligt 40 a § upphovsrättslagen övergår
upphovsrätten till ett datorprogram som är skapat av
en arbetstagare som ett led i hans eller hennes
arbetsuppgifter eller efter instruktioner av
arbetsgivaren på arbetsgivaren, om inte annat är
avtalat. Utvecklingen av datorprogram innebär
nämligen som regel en betydande investering och det
är därför viktigt för arbetsgivaren att kunna
tillgodogöra sig datorprogrammets ekonomiska värde
(prop. 1992/93:48, bet. LU17). Regelns tillkomst
innebar emellertid inte någon egentlig förändring av
rättsläget, eftersom sedvänjan på detta område också
tidigare innebar att program, tillkomna i
anställningsförhållanden, ansetts överlåtna på
arbetsgivaren på grund av anställningsavtalet.
I motion L804 av Stig Rindborg m.fl. (m) yrkas ett
tillkännagivande om en översyn av upphovsrätten i
anställningsförhållanden. Eftersom det i ett
anställningsförhållande är arbetsgivaren som bär
kostnadsansvaret förespråkar motionärerna en
presumtionsregel med innebörd att upphovsrätten till
verk som framställts av en arbetstagare som ett led
i arbetet skall tillkomma arbetsgivaren.
Motionärerna påpekar att Upphovsrättsutredningens
arbete med frågan om upphovsrätten i
anställningsförhållanden avbröts efter en tid utan
att därefter slutföras av utredningen. Enligt
motionärerna är det angeläget att det
upphovsrättsliga reformarbetet nu fullbordas genom
att också denna fråga ges en adekvat lösning. Den
utveckling som under de senaste åren har ägt rum på
IT-området sätter enligt motionärerna frågan om
upphovsrätten i anställningsförhållanden på sin
spets för svenskt vidkommande.
Som motionärerna har framhållit avslutades
Upphovsrättsutredningens arbete år 1990 utan att
utredningen hunnit lägga fram förslag i de frågor
som regleras i upphovsrättslagens tredje kapitel,
dvs. upphovsrättens övergång. Regeringen har
därefter i olika sammanhang utlovat en översyn av
reglerna om upphovsrätten i anställningsförhållanden
(se prop. 1994/95:58, s. 21 och prop. 1996/97:111,
s. 31). Något översynsarbete har emellertid ännu
inte kommit till stånd. Enligt utskottets mening är
det angeläget att det utlovade arbetet sätts i gång.
Utskottet förutsätter att så kommer att ske senast i
samband med att direktivet om upphovsrätten i
informationssamhället skall genomföras i svensk
rätt. Ett genomförande av direktivet kommer nämligen
att kräva en översyn av den svenska
upphovsrättslagen, och utskottet förutsätter således
att bestämmelserna om upphovsrätten i
anställningsförhållanden kommer att ses över i det
sammanhanget.
Något formellt tillkännagivande därom från
riksdagens sida är, enligt utskottets mening, inte
behövligt. Motion L804 avstyrks.
Inskränkningar i upphovsrätten
Av hänsyn till allmänna eller enskilda intressen är
den ekonomiska rätten för upphovsmän och innehavare
av närstående rättigheter i vissa avseenden
inskränkt. Eftersom de upphovsrättsliga reglerna
bygger på att rättighetshavarna skall ha en
ensamrätt att bestämma över utnyttjandet av verken
och prestationerna, skall bestämmelserna om
inskränkningar i skyddet tolkas restriktivt.
Inskränkningarna i den svenska upphovsrättslagen
måste också självfallet ligga inom ramen för vad som
är tillåtet enligt de internationella konventioner
på området till vilka Sverige är bundet.
Ett av de grundläggande inslagen i den svenska
upphovsrätten är att rätten inte skall gripa in i
privatlivet. Var och en får därför bl.a. framställa
exemplar av offentliggjorda verk för enskilt bruk
och i vissa fall offentligt framföra utgivna verk
fritt.
Ett framförande är offentligt när det sker på en
plats dit allmänheten äger tillträde. Även musik som
spelas inom föreningar och liknande inte helt slutna
kretsar räknas som offentligt framförd, oavsett om
tillställningarna anordnas regelbundet eller
tillfälligt och om publiken betalar entré eller ej.
Lika med offentligt framförande anses framförande
som i förvärvsverksamhet anordnas inför en större
sluten krets, framför allt på större arbetsplatser,
såsom t.ex. industrimusik. Syftet med att begränsa
upphovsmannens rätt till offentligt framförande är
att från ensamrätten undanta framföranden som sker
inom privatlivet.
Regler om vissa situationer då offentliga
framföranden får ske utan tillstånd och utan att
ersättning utgår för utnyttjandet av verken finns
intagna i 21 § upphovsrättslagen. Där anges att
utgivna verk får framföras fritt om framförandet
inte är det huvudsakliga, om tillträdet är
avgiftsfritt och om anordnandet sker utan
förvärvssyfte. Denna inskränkning i det
upphovsrättsliga skyddet gäller t.ex. vid
framförande av marschmusik vid militära parader, vid
processioner eller vid olika andra evenemang såsom
idrottsevenemang och officiella högtidligheter.
Musiken kan i dessa sammanhang visserligen vara
viktig men är emellertid inte det huvudsakliga vid
händelsen i fråga. Utanför bestämmelsens
tillämpningsområde faller däremot tillställningar
där framförandet av verket utgör själva ändamålet
med arrangemanget. Exempel på sådana tillställningar
är avgiftsfria friluftsföreställningar och
parkkonserter.
Andra inskränkningar i ensamrätten, då utgivna verk
får framföras fritt enligt 21 §, gäller vid
undervisning, såsom studiecirkelverksamhet som sker
inom folkbildningsorganisationernas ram, samt vid
gudstjänster. Inskränkningarna i 21 § gäller inte
sceniska verk och filmverk och ger inte rätt att
sända ut verken i radio eller TV. Genom en ändring i
upphovsrättslagen år 1994 har en tidigare
inskränkning som gällde framföranden i allmännyttigt
syfte, den s.k. välgörenhetsbestämmelsen,
utmönstrats (prop. 1992/93:214, bet. LU44).
På det upphovsrättsliga området finns en rad olika
organisationer som har till uppgift att ta till vara
de rättigheter som lagen ger upphovsmän och
innehavare av närstående rättigheter. Föreningen
Svenska Tonsättares Internationella Musikbyrå (STIM)
är en ekonomisk förening, till vilken tonsättare och
författare genom ett anslutningsavtal upplåter sina
rättigheter till offentligt framförande och
inspelning på skiva, band, film osv. Föreningen
tecknar avtal med musikanvändare samt inkasserar och
fördelar till rättighetshavarna ersättningen för
offentliga framföranden och inspelningar. STIM, som
har samarbete med liknande organisationer över hela
världen, kontrollerar också att skyddad musik inte
spelas offentligt eller i förvärvsverksamhet utan
tillstånd.
Enligt stadgarna för STIM skall föreningens
angelägenheter handhas av dess styrelse. Denna
består av nio ledamöter, varav regeringen utser
ordföranden och ytterligare två ledamöter. Övriga
ledamöter utses av Föreningen Svenska Tonsättare
(FST), Föreningen Svenska Kompositörer Av
Populärmusik (SKAP) samt Svenska
Musikförläggareföreningen (SMFF). Styrelsen är i
princip beslutför med sex ledamöter; dock skall
alltid minst två av regeringen utsedda ledamöter
vara närvarande.
Eskil Erlandsson m.fl. (c, fp) menar i motion L805
att STIM ställer orimliga krav på ersättning för den
musik som framförs vid de ideella organisationernas
och studieförbundens olika arrangemang. Motionärerna
yrkar att riksdagen skall begära förslag till
ändring av upphovsrättslagen så att undantag kan
medges för ideella organisationer (yrkande 1).
Vidare anförs i motionen att
upphovsrättsorganisationerna numera är så
välorganiserade och finansiellt starka att det inte
längre finns några skäl för staten att vara
engagerad i STIM:s verksamhet. Statens uppdrag att
utse ordförande och styrelseledamöter i STIM bör
därför enligt motionärerna slopas. I motionen begärs
ett tillkännagivande härom (yrkande 2).
Utskottet har flera gånger tidigare behandlat
motionsyrkanden med samma inriktning som det nu
aktuella yrkande 1 i motion L805 (se bet.
1997/98:LU16, 1998/99:LU8 och 1999/2000:LU18). I
dessa sammanhang har utskottet erinrat om att
upphovsrätten är en del av förmögenhetsrätten och
att det upphovsrättsliga skyddet ger upphovsmannen
ensamrätt att utnyttja det skyddade verket
ekonomiskt. STIM förvaltar i sin verksamhet de
enskilda upphovsmännens ekonomiska rättigheter,
vilka är att se som upphovsmännens
förmögenhetstillgångar. Enligt utskottets mening
borde det därför inte komma i fråga att genom
ytterligare lagstiftningsåtgärder ingripa i
upphovsmännens möjligheter att ta till vara sina
rättigheter. Vidare måste beaktas att Sverige är
bundet av internationella konventioner som begränsar
konventionsstaternas möjligheter att inskränka de
rättigheter som tillkommer upphovsmän och innehavare
av närstående rättigheter. De bestämmelser om
inskränkningar i upphovsrätten som lagen redan i dag
innehåller och de gränsdragningsproblem som därvid
kan göra sig gällande borde därför, enligt vad
utskottet anförde, överlämnas till
rättstillämpningen.
Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning och
avstyrker med det anförda bifall till motion L805
yrkande 1.
Också motionsyrkanden rörande statens engagemang i
STIM har behandlats tidigare (se bl.a. bet.
1998/99:LU8 och 1999/2000:LU18). När likalydande
motionsyrkanden som det nu aktuella yrkande 2 i
motion L805 behandlades våren 1999 och våren 2000
erinrade utskottet om att frågan aktualiserats av
Kulturutredningen, som i sitt slutbetänkande (SOU
1995:84) Kulturpolitikens inriktning föreslagit att
staten i framtiden inte skulle utse ordförande eller
ledamöter i STIM:s styrelse. Enligt utredningen
förlänade en sådan ordning organisationen ett drag
av statlig instans som inte stämmer med dess roll
som partsföreträdare för upphovsmännen.
Kulturutredningens förslag beträffande STIM erhöll
emellertid ett blandat mottagande hos
remissinstanserna, och någon förändring av gällande
ordning var, såvitt utskottet då hade sig bekant,
inte aktuell. Utskottet kunde för sin del inte
heller finna några bärande skäl för att förorda ett
minskat statligt engagemang i STIM. Tvärtom ansåg
utskottet att den marknadsdominans som följer med
STIM:s verksamhet på området motiverade offentlig
insyn med en fortlöpande och tillförlitlig
granskning av verksamheten. Det faktum att STIM
också tillämpar internationella
konventionsförpliktelser gör, enligt vad utskottet
anförde, inte en statlig insyn i verksamheten genom
styrelserepresentation mindre motiverad. Då aktuella
motioner avstyrktes, och riksdagen följde utskottet.
Utskottet har inte ändrat sin inställning
beträffande frågan om regeringens utseende av
styrelserepresentanter i STIM och avstyrker också
yrkande 2 i motion L805.
Följerätt (droit de suite)
Det franska begreppet droit de suite är den
vedertagna beteckningen för en till upphovsrätten
knuten ersättning till bildkonstnärer när deras verk
vidareförsäljs. Genom ändringar i upphovsrättslagen
infördes i Sverige den 1 januari 1996 bestämmelser
om droit de suite (26 j §) (prop. 1994/95:151, bet.
1995/96:LU1).
Bestämmelserna innebär att en konstnär har rätt
till en ersättning på 5 % av försäljningspriset - om
detta överstiger 5 % av basbeloppet - när hans eller
hennes konstverk vidareförsäljs yrkesmässigt
(basbeloppet har för år 2001 fastställts till 36 900
kr). Rätten till sådan ersättning gäller alla
konstverk utom alster av brukskonst som har
framställts i flera identiskt lika exemplar.
Ersättningsrätten, som finns under hela verkets
skyddstid, är personlig och kan inte överlåtas.
Rätten preskriberas om den ersättningsskyldige inte
har krävts på ersättning inom tre år efter det år
försäljningen ägde rum.
Många - men inte alla - länder inom EU har någon
form av bestämmelser om följerätt. Bland de länder
som har regler om följerätt skiljer sig reglernas
innehåll åt, bl.a. vad gäller ersättningens storlek.
Avsaknaden av regler i vissa länder och skillnaderna
i reglernas utformning mellan länderna har inom EU
ansetts kunna inverka negativt på den gemensamma
marknadens funktion. Mot den bakgrunden har
kommissionen åren 1996 och 1998 lagt fram förslag
till ett direktiv om upphovsmannens rätt till
ersättning vid vidareförsäljning av
originalkonstverk, KOM (96) 97 och KOM (98) 78.
Förslaget förväntas antas under innevarande år.
Enligt de svenska bestämmelserna om följerätt kan
ersättningsrätten bara göras gällande av en
organisation som företräder ett flertal svenska
upphovsmän på området. Ersättningsrätten förvaltas
sålunda kollektivt. I den proposition som ligger
till grund för reglerna om följerätt finns dock inga
närmare uppgifter om hur uppbörd och distribution av
ersättningen skall hanteras. I lagstiftningsärendet
pekade utskottet därför på några betydelsefulla
förutsättningar för att avgiftssystemet skall
fungera som en upphovsrättsligt grundad inkomstkälla
för konstnärerna och deras arvingar. Ett effektivt
och smidigt samarbete måste etableras med
konsthandeln. Den totala avgiftsvolymen måste vara
tillräckligt stor för att bära de administrativa
kostnaderna för systemet. En grundläggande
förutsättning är vidare, framhöll utskottet, att
rutinerna för att inkassera och distribuera
ersättningarna kan göras effektiva utan att de blir
resurskrävande (bet. 1995/96:LU1).
I motion Kr346 hävdar Lennart Kollmats och Kenth
Skårvik (båda fp) att flera olika organisationer
borde ha rätt att hantera ersättningen enligt
bestämmelserna om följerätt. En sådan konkurrens
medför enligt motionärerna att administrationen
effektiviseras och att en större del av det
inkasserade beloppet kan återföras till
konstnärerna. I motionen begärs ett tillkännagivande
om att förvaltningen av ersättningsrätten inte skall
vara monopoliserad (yrkande 30).
I samband med att utskottet år 1996 initierade en
utvärdering av hur den praktiska hanteringen var
organiserad framkom att två
upphovsrättsorganisationer administrerade
ifrågavarande avgifter. BUS (Bildkonst Upphovsrätt i
Sverige), som representerade ca 4 000 konstnärer,
var den organisation som inför ikraftträdandet av
den nya lagstiftningen om följerätt hade förberett
och organiserat sin verksamhet för att administrera
inkasseringen och distributionen av
ersättningsbeloppen. En ny organisation, numera DUR
(Konstnärernas Intresseförening för droit de suite
upphovsrätt i Sverige), hade därefter bildats för
att bedriva samma verksamhet. Etableringen av den
nya organisationen, som vid starten uppgavs ha ca
750 medlemmar, föranledde ett antal rättsliga
processer om rätten att administrera avgifterna.
Enligt ett avgörande från Högsta domstolen i
oktober 2000 i mål mellan BUS och DUR (mål T2869/98)
är det numera klarlagt att fler än en organisation
samtidigt kan vara behöriga att administrera
inkasseringsverksamheten.
Mot bakgrund av vad som sålunda redovisats får
yrkande 30 i motion Kr346 anses tillgodosett.
Motionsyrkandet avstyrks.
I sammanhanget vill utskottet vidare peka på att
riksdagen i ett lagstiftningsärende om
kassettersättning hösten 1998 beslutat att en
motsvarande inkasseringsverksamhet av sådan
ersättning inte borde vara monopoliserad (se prop.
1997/98:156, bet. 1998/99:LU3).
Arenarätt (droit de stade)
I upphovsrättslagen finns, som tidigare redovisats,
bestämmelser om skydd för vissa prestationer som,
även om de inte kan betecknas som litterära eller
konstnärliga verk, har ett visst samband med sådan
verksamhet och påkallar skydd efter liknande
principer som gäller för upphovsrätten. Sådana s.k.
närstående rättigheter ger musiker, sångare,
skådespelare och andra utövande konstnärer ett
rättsligt skydd då de framför litterära eller
konstnärliga verk.
Bestämmelserna, som återfinns i 45 §
upphovsrättslagen, gäller endast utövande konstnärer
som framför litterära eller konstnärliga verk,
exempelvis reciterar en dikt, spelar ett musikstycke
på ett instrument eller agerar i en spelfilm.
Framförandet måste sålunda avse ett verk, men det är
utan betydelse om detta åtnjuter skydd eller inte.
Skyddet omfattar däremot inte imitatörer, akrobater,
cirkus- eller varietéartister och inte heller
idrottsutövare.
I motion L801 av Ingvar Svensson m.fl. (kd) påpekas
att arrangörer av idrottsevenemang saknar ett
upphovsrättsligt skydd för den information som
kringgärdar arrangemangen. Motionärerna vill därför
se en utredning av möjligheten att införa ett sådant
skydd, en s.k. arenarättighet, exempelvis för
sändningsrättigheterna till vissa idrottsevenemang.
I motionen yrkas ett tillkännagivande med denna
innebörd.
Inom vissa utländska rättsordningar finns ett skydd
även för framföranden som inte avser litterära eller
konstnärliga verk. Ett sådant skydd, en s.k. droit
de stade (arenarätt), förbjuder oauktoriserad
fixering och överföring av exempelvis
sportprestationer (se H. Olsson,
Upphovsrättslagstiftningen. En kommentar, 1996, s.
258, samt M. Koktvedgaard och M. Levin, Lärobok i
immaterialrätt, 1993, s. 59). I Sverige har vid
olika tillfällen diskuterats huruvida man borde
utvidga skyddet på sätt som skett på vissa håll i
utlandet. Vid upphovsrättslagens tillkomst ansågs
emellertid ett sådant skydd inte lämpligt (se NJA II
1961 s. 300 och s. 304), och i samband med 1986 års
lagstiftning om en förstärkning av skyddet för de
närstående rättigheterna (prop. 1985/86:79, bet.
LU32) hänvisades till att artister och andra utövare
som saknar upphovsrättsligt skydd i allmänhet
kontraktsvägen kan skaffa sig garantier mot att
obehöriga upptagningar sker av deras prestationer.
En motion med motsvarande innehåll som den nu
aktuella behandlades av utskottet förra våren (se
bet. 1999/2000:LU18). Enligt utskottets mening hade
varken i den då aktuella motionen eller annorledes
framförts några bärande skäl för att man i Sverige
skulle överväga införande av ett nytt
immaterialrättsligt skydd i enlighet med
motionsönskemålet. De antaganden som gjorts år 1986
om möjligheter för utövare som saknar
upphovsrättsligt skydd att avtalsvägen få till stånd
garantier mot obehöriga upptagningar var, såvitt
utskottet kunde bedöma, riktiga. Inte heller hade
utskottet funnit att frågan om droit de stade var
aktuell inom EU eller i något annat internationellt
sammanhang. Den då aktuella motionen avstyrktes, och
riksdagen följde utskottet.
Utskottet kan inte se att någon sådan omständighet
har tillkommit som föranleder utskottet att frångå
sin tidigare uppfattning. Motion L801 bör därför,
enligt utskottets mening, inte föranleda någon
ytterligare riksdagens åtgärd. Motionen avstyrks.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande information om
immaterialrättsfrågor
att riksdagen avslår motion 2000/01:T713 yrkande 9,
2. beträffande främjande av patent
att riksdagen avslår motionerna 2000/01:L802 och
2000/01:L803,
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9
börjar med "Riksdagen har" och på s. 10 slutar med
"yrkande 10" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening finns skäl att ifrågasätta
rätten att patentera och äga livsformer. En rätt att
ta patent på levande organismer är nämligen inte
försvarbar ur etisk synpunkt, eftersom en sådan
ordning bidrar till osunda maktförhållanden och
samtidigt riskerar att bli en hämsko för teknikens
positiva utveckling. I stället måste enligt
utskottet den fria tillgången till
forskningsresultat på bioteknikområdet värnas.
Patentsystemet kan således över huvud taget inte
anses lämpat för det levande området, och, enligt
utskottets mening, innebär en rätt att patentera
livsformer ett hot mot viktiga delar av den
biologiska mångfalden och mot kulturarvet. Såväl de
nationella reglerna som de internationella
överenskommelserna på ifrågavarande område bör, mot
den nu angivna bakgrunden, ses över med inriktningen
att det inte skall vara möjligt att ta patent på
livsformer. En internationell konvention som
förbjuder sådana patent är angelägen, och i likhet
med motionärerna anser utskottet att Sverige aktivt
bör medverka till åtgärder som bringar TRIPS-
avtalets bestämmelser i harmoni med FN-konventionen
om biologisk mångfald.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med bifall
till motionerna So546 yrkande 2, MJ218 yrkande 10,
MJ711 yrkande 20, N328 yrkandena 21-23 och N384
yrkande 15, som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha
följande lydelse:
3. beträffande biotekniska uppfinningar
att riksdagen med bifall till motionerna 2000/01:So546 yrkande
2, 2000/01:MJ218 yrkande 10, 2000/01:MJ711
yrkande 20, 2000/01: N328 yrkandena 21-23 och
2000/01:N384 yrkande 15 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13
börjar med "Utskottet kan" och slutar med
"Motionsyrkandet avstyrks" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar den uppfattning som kommer till
uttryck i motionen när det gäller frågan om lämpligt
immaterialrättsligt skydd för datorprogram. Som
framgår av motionen skyddas i dag programvara, såväl
i Sverige som inom EU i övrigt, av upphovsrätten.
Denna erbjuder ett gott skydd för rättighetshavaren,
samtidigt som den tillåter utveckling av
konkurrerande programvara och vidareutveckling av de
idéer som ligger bakom programmets olika lösningar.
Den ordning som gäller i bl.a. USA, med möjlighet
att patentera mjukvara, innebär att andra på ett
oönskat sätt hindras från att använda samma idéer
för utveckling av liknande eller andra program.
Genom ett system med mjukvarupatent riskerar man
därför att strypa utvecklingen av programvara till
men för användare och samhället i stort.
Mot den nu angivna bakgrunden, och då fråga om
utformningen av det immaterialrättsliga skyddet för
datorprogram har aktualiserats inom EU, anser
utskottet att Sverige aktivt bör motverka en
utveckling som innebär ökade möjligheter att
patentera datorprogram. Vad utskottet nu anfört bör
riksdagen, med bifall till motion T713 yrkande 7,
som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha
följande lydelse:
5. beträffande skydd för datorprogram
att riksdagen med bifall till motion 2000/01:T713 yrkande 7
som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
3. Upphovsrätt i anställningsförhållanden
(mom. 6)
Stig Rindborg, Henrik S Järrel, Elizabeth Nyström
och Berit Adolfsson (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14
börjar med "Som motionärerna" och slutar med "L804
avstyrks" bort ha följande lydelse:
I likhet med motionärerna anser utskottet att det
nu är hög tid att se över reglerna om upphovsrätten
i anställningsförhållanden. Flera olika skäl talar
för en sådan översyn. För det första är
förutsättningarna helt annorlunda om upphovsmannen
är anställd jämfört med om han eller hon är en
fristående person. Arbetsgivaren står t.ex. för
produktionskostnaderna samt för lön och andra
ersättningar till den som är anställd. För det andra
har nuvarande upphovsrättsliga regler, i takt med
den snabba utvecklingen inom IT-området, kommit att
bli alltmer otidsenliga. För medieföretag med
anställda medarbetare riskerar reglerna t.o.m. att
bli ett direkt hinder för utveckling och
investeringar med försämrad internationell
konkurrenskraft som följd.
Behovet av en rättslig översyn på ifrågavarande
område har påtalats av lagutskottet vid ett flertal
tillfällen, och senast hösten 1995 (se bet.
1995/96:LU1) utgick riksdagen från att en sådan
översyn skulle komma till stånd inom kort. Likafullt
har ännu ingenting hänt. Mot denna bakgrund anser
utskottet att en ytterligare fördröjning av
ifrågavarande översyn är helt oacceptabel. I stället
bör inriktningen nu vara att snarast få till stånd
en presumtionsregel med innebörd att upphovsrätten
till verk som framställts inom ramen för ett
anställningsförhållande skall tillkomma
arbetsgivaren.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med bifall
till motion L804, som sin mening ge regeringen till
känna.
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha
följande lydelse:
6. beträffande upphovsrätt i
anställningsförhållanden
att riksdagen med bifall till motion 2000/01:L804 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
4. Offentliga framföranden (mom. 7)
Viviann Gerdin (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16
börjar med "Utskottet har" och slutar med "yrkande
1" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas uppfattning i fråga
om värdet av det arbete som på ideell basis bedrivs
av olika föreningar och studieförbund och som syftar
till att ge musikkulturen en vidare spridning.
Därför ter sig, som motionärerna påpekar,
upphovsmännens krav på ersättning för olika
musikarrangemang som anordnas av de ideella
organisationerna ofta både onödiga och orimliga. I
stället framstår det, enligt utskottets mening, som
rimligt att nu införa en lagstadgad inskränkning i
upphovsrätten till förmån för de ideella
organisationernas och studieförbundens olika
arrangemang. Regeringen bör återkomma till riksdagen
med lagförslag i enlighet härmed.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med
bifall till motion L805 yrkande 1, som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 7 bort ha
följande lydelse:
7. beträffande offentliga framföranden
att riksdagen med bifall till motion 2000/01:L805 yrkande 1
som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
5. STIM (mom. 8)
Rolf Åbjörnsson (kd), Stig Rindborg (m), Henrik S
Järrel (m), Elizabeth Nyström (m), Kjell Eldensjö
(kd), Berit Adolfsson (m), Viviann Gerdin (c) och
Ana Maria Narti (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16
börjar med "Också motionsyrkanden" och på s. 17
slutar med "motion L805" bort ha följande lydelse:
Utskottet är ense med motionärerna om att det
statliga engagemanget i STIM:s styrelse rimmar illa
med den hårdnande attityd som STIM på senare tid
intagit i förhållande till de ideella
organisationerna. Upphovsrättsorganisationerna är
dessutom numera så välorganiserade och finansiellt
starka att det inte längre finns någon egentlig
anledning för staten att vara engagerad i
verksamheten. Det kan till och med ifrågasättas om
inte statens starka roll i STIM ger föreningen en
alltför tydlig myndighetskaraktär. Enligt utskottets
mening skulle mot denna bakgrund en lämpligare
ordning vara att regeringen avstår från att utse
ledamöter i STIM:s styrelse. Samspelet mellan olika
organisationer blir tydligare om STIM uppträder i
sin egenskap av företrädare för musikproducenternas
gruppintressen, såsom LO representerar vissa arbets-
tagare och SAF företagarna.
Vad utskottet nu anfört i fråga om regeringens
utseende av styrelserepresentanter i STIM bör
riksdagen, med bifall till motion L805 yrkande 2,
som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 8 bort ha
följande lydelse:
8. beträffande STIM
att riksdagen med bifall till motion 2000/01:L805 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
6. Arenarätt (mom. 10)
Rolf Åbjörnsson och Kjell Eldensjö (båda kd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19
börjar med "En motion" och slutar med "Motionen
avstyrks" bort ha följande lydelse:
Som motionärerna påpekar saknas det i Sverige en
särskild skyddslagstiftning för arrangörer av
idrottsevenemang. Visserligen har arrangörerna av
sådana evenemang en rätt till arenan där evenemanget
äger rum, men informationen kring evenemanget saknar
immaterialrättsligt skydd. En sådan
skyddslagstiftning, s.k. arenarätt, finns i vissa
andra länder.
Enligt utskottets mening finns det skäl att närmare
analysera behovet av en lagstiftning om arenarätt
även i Sverige. Förutom behovet av skydd bör
ifrågavarande utredning fokusera på den situationen
där sändningsrättigheterna för evenemangen i fråga
kan vara aktuella för försäljning.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med bifall
till motion L801, som sin mening ge regeringen till
känna.
dels att utskottets hemställan under 10 bort ha
följande lydelse:
10. beträffande arenarätt
att riksdagen med bifall till motion
2000/01:L801 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet
anfört.
Särskilda yttranden
1. Biotekniska uppfinningar
Stig Rindborg (m), Henrik S Järrel (m), Elizabeth
Nyström (m), Berit Adolfsson (m) och Ana Maria Narti
(fp) anför:
Biogenetiken är en av nutidens viktigaste arenor för
förnyelse och framsteg. Vi vet i dag att de
uppfinningar och innovationer som ledde till de
elektroniska kommunikationernas födelse redan har
blivit en hävstång för omdaning över jordklotet.
Biogenetiken betraktas av många tänkare som en ännu
viktigare motor för utveckling.
Det är därför av yttersta vikt att den politiska
debatten inte på något sätt ger näring till obefogad
misstro för forskarnas vardagliga arbete och inte
sprider skräck för den industri som växer ur denna
nya kunskap. Sverige har under lång tid erhållit en
särskilt stark ställning i forskning knuten till
medicinsk vetenskap och läkemedelsproduktion; för
landet är det avgörande att denna skapande tradition
inte försvagas nu, när de mycket rika amerikanska
forskningscentrumen redan investerar astronomiska
belopp i biogenetiken. Klimatet i vilket den nya
kunskapen diskuteras och planeras kan bli
livsviktigt för landets framtid.
Därför vill vi påpeka att uttrycket "patent på liv"
är för otydligt och för grovt för att
tillfredsställa nutidens behov av rationell debatt
angående den nya vetenskapens etiska gränser. Också
den redan existerande och av alla erkända
växtförädlingsrätten är en form av patent på liv och
ingen har hittills kommit på tanken att förbjuda
den.
Vi vill också understryka att noggrant övervägda
insatser görs inom Europeiska unionen i syfte att
fastställa etiska regler för biogenetiken, regler
som grundas på respekt för den mänskliga
värdigheten. Att i detta sammanhang måla upp
skräckinjagande bilder av forskare och företag som
enligt vissa uttalanden hotar bidra till
mänsklighetens och naturens undergång är antingen
uttryck för en vidskeplig rädsla för nyvunna
kunskapsrön eller resultat av kallt kalkylerad
populism.
Gränsdragningen för patenträttens omfattning på det
biotekniska området definieras och omdefinieras
ständigt bl.a. i Europeiska unionens
ställningstaganden. Kunskap om människans och
djurens existerande och levande mikrostrukturer bör
inte patenteras. Patent på detta område skulle ge
upphov till hinder för den fria forskningen och
underlätta ohederlig konkurrens. Men att förbjuda
patent på all tillämpning av biogenetiska
uppfinningar betyder ingenting annat än att frånta
forskningen alla investeringar som kommer från det
privata näringslivet. Detta skulle utan tvekan leda
till ödesdigra resultat, eftersom enbart offentlig
subventionering inte kan bära de stora kostnader som
biogenetikens frammarsch kräver.
2. Följerätt (droit de suite)
Stig Rindborg, Henrik S Järrel, Elizabeth Nyström
och Berit Adolfsson (alla m) anför:
Vi vill hänvisa till vårt ställningstagande hösten
1995 i samband med införandet av regler om droit de
suite i upphovsrättslagen och påminna om de farhågor
vi uttalat i det sammanhanget. Redan då påpekade vi
att den i och för sig lovvärda målsättningen att
förbättra bildkonstnärernas villkor knappast
nämnvärt skulle gynnas av ifrågavarande regelverk.
Erfarenheter hade också givit vid handen att
riskerna är uppenbara för att
administrationskostnaderna blir så stora att de tar
i anspråk en orimligt stor andel av inkasserade
ersättningsbelopp. Inte heller torde det vara
möjligt att till rimliga kostnader införa ett
effektivt system för kontroll av att droit de suite
efterlevs.
Frågan om följerättsersättningens administration
har nu varit föremål för Högsta domstolens prövning.
Mot bakgrund av utgången i målet ser vi ingen
anledning att reservera oss till förmån för yrkande
30 i motion Kr346.