Utskottet behandlar i betänkandet regeringens
proposition 2000/01:43 om ändringar i
atomansvarighetslagen jämte två med anledning av
propositionen väckta motioner. Vidare behandlas tre
motioner som väckts under allmänna motionstiden 1999
respektive 2000.
I propositionen föreslås ett utökat
skadeståndsansvar för innehavare av
atomanläggningar. Förslaget innebär att
ansvarsbeloppet för innehavare av s.k.
normalriskanläggningar höjs från 175 miljoner
särskilda dragningsrätter (SDR) till 300 miljoner
SDR, vilket motsvarar omkring 3,3 miljarder kronor.
Enligt regeringen är målsättningen att ett
obegränsat ansvar för anläggningsinnehavarna skall
införas snarast möjligt.
Vidare föreslås i propositionen att Sverige skall
avge en förklaring i enlighet med en rekommendation
av OECD:s råd, som avser omfattningen av det s.k.
gemensamma statsansvaret. Till följd härav föreslås
att det maximibelopp som anges i 31 §
atomansvarighetslagen höjs från nuvarande 300
miljoner SDR till 425 miljoner SDR. Slutligen
föreslår regeringen en ändring av det särskilda
statsansvaret enligt 31 a § atomansvarighetslagen,
så att det sammanlagda belopp som står till
förfogande för ersättning höjs från tre till sex
miljarder kronor.
De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 april
2001.
Företrädare för Vattenfall AB, Sydkraft AB och
Birka Kraft AB har inför utskottet den 18 januari
2001 framfört synpunkter i ärendet.
Utskottet tillstyrker bifall till propositionen och
avstyrker samtliga motioner.
Till betänkandet har fogats två reservationer och
ett särskilt yttrande.
Propositionen
I proposition 2000/01:43 föreslår regeringen
(Justitiedepartementet) - efter hörande av Lagrådet
- att riksdagen
1. godkänner att regeringen avger en förklaring i
enlighet med OECD:s Råds rekommendation av den 26
november 1992 angående tillämpningen av konventionen
den 31 januari 1963 utgörande tillägg till
Pariskonventionen den 29 juli 1960 om
skadeståndsansvar på atomenergins område, som den
har ändrats genom tilläggsprotokoll den 28 januari
1964 och den 16 november 1982,
2. antar det i propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i atom-ansvarighetslagen
(1968:45).
Lagförslaget har intagits som bilaga till
betänkandet.
Motionerna
Motioner väckta med anledning av
propositionen
2000/01:L5 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen avslår regeringens proposition 2000/01:43
Ändringar i Atom-ansvarighetslagen.
2000/01:L6 av Stig Rindborg m.fl. (m) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen avslår regeringens förslag till
ändringar i atomansvarighetslagen.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om utökat
skadeståndsansvar kopplat till slopad särskild
produktionsskatt.
Motioner väckta under den allmänna
motionstiden 1999
1999/2000:N228 av Bo Lundgren m.fl. (m) vari yrkas
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om översynen av
atomansvarighetslagen.
1999/2000:N274 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari
yrkas
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att ta bort
ansvarsgränsen i atomansvarighetslagen och införa
ett obegränsat strikt ansvar,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att krav på det egna
kapitalets storlek och/eller på motsvarande
ekonomiska garantier uttrycks i lag,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om ett ömsesidigt
nationellt skadeståndsansvar för kärnkraftsindustrin
i Sverige,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om bilaterala
riskdelningsavtal för att täcka kärnkraftsindustrins
skadeståndsansvar vid atomolyckor.
Motion väckt under den allmänna
motionstiden 2000
2000/01:N387 av Ingegerd Saarinen m.fl. (mp) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att krav på det egna
kapitalets storlek och/eller på motsvarande
ekonomiska garantier uttrycks i lag.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ett ömsesidigt
nationellt skadeståndsansvar för kärnkraftsindustrin
i Sverige.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om bilaterala
riskdelningsavtal för att täcka kärnkraftsindustrins
skadeståndsansvar vid atomolyckor.
11. Riksdagen begär att regeringen utreder en
svensk reaktorolyckas totala kostnader i enlighet
med vad som anförs i motionen.
Utskottet
Bakgrund
Regler om ansvar för skador som uppkommer i samband
med verksamhet inom atomanläggningar finns i
atomansvarighetslagen (1968:45). Denna lag bygger på
två internationella konventioner. Den ena
konventionen är 1960 års Pariskonvention om
skadeståndsansvar på atomenergins område, som
föreskriver att innehavaren av en atomanläggning är
ansvarig för atomskador oberoende av vållande, dvs.
innehavarens ansvar är strikt. Den andra
konventionen är en i Bryssel år 1963 avslutad
tilläggskonvention till Pariskonventionen, som
innehåller regler om supplerande statsansvar för
atomskador.
Både Pariskonventionen och Brysselkonventionen har
tillkommit inom ramen för verksamheten inom
Organisationen för ekonomiskt samarbete och
utveckling (OECD) och syftar till en enhetlig
regional reglering av atom-ansvarsfrågan i
Västeuropa. Sverige är anslutet till båda
konventionerna. Pariskonventionen har därutöver
tillträtts av Belgien, Danmark, Finland, Frankrike,
Grekland, Italien, Nederländerna, Norge, Portugal,
Spanien, Storbritannien, Turkiet och Tyskland. Av
dessa är samtliga utom Grekland, Portugal och
Turkiet också anslutna till tilläggskonventionen.
Enligt Pariskonventionen kan
anläggningsinnehavarens ansvar bestämmas till 15
miljoner särskilda dragningsrätter (SDR). En
dragningsrätt motsvarar i dag ungefär elva svenska
kronor. Beloppet får dock sättas högre eller lägre
än detta riktvärde men får inte i något fall
understiga 5 miljoner SDR. Innehavaren måste ha en
försäkring eller annan ekonomisk garanti som täcker
ansvarsbeloppet. Anläggningsinnehavarnas
ersättningsansvar har i de olika konventionsstaterna
kommit att variera kraftigt under de år som har gått
sedan Pariskonventionen trädde i kraft. Vissa stater
har höjt nivåerna med betydande belopp medan andra
stater har kommit att ligga kvar i närheten av de
miniminivåer som konventionen anger. Mot denna
bakgrund antog OECD:s atomenergiorgan NEA (Nuclear
Energy Agency) år 1990 en rekommendation enligt
vilken konventionsstaterna bör sträva efter att i
sina nationella lagstiftningar höja
anläggningsinnehavarnas ersättningsansvar till 150
miljoner SDR.
Pariskonventionen är för närvarande föremål för en
omfattande översyn. De huvudfrågor som behandlas
under den pågående revideringen gäller bl.a.
konventionens geografiska tillämpningsområde,
ansvarsbelopp, obegränsat ansvar och definitionen av
begreppet "atomskada". Såvitt gäller frågan om
obegränsat ansvar råder för närvarande enighet om
att det i konventionen skall införas en regel som
möjliggör för konventionsstaterna att ålägga
anläggningsinnehavare ett obegränsat ansvar.
Revideringsarbetet beräknas vara slutfört under
innevarande år.
Enligt tilläggskonventionen betalas kompletterande
ersättning av statsmedel om ansvarsbeloppet enligt
Pariskonventionen inte räcker till full ersättning
åt de skadelidande. Systemet enligt konventionerna
verkar i flera steg. Anläggningsinnehavarens ansvar
utgör det första steget. Det andra steget betalas av
den stat där anläggningen är belägen och löper från
gränsen för första steget, dvs.
anläggningsinnehavarens ansvar, upp till 175
miljoner SDR. Till det tredje steget, som löper i
intervallet mellan 175 miljoner SDR och 300 miljoner
SDR, skall de stater som är anslutna till
tilläggskonventionen (s.k. Brysselstater) gemensamt
betala efter en särskild formel.
Atomansvarighetslagen innehåller i 17 och 28-31 §§
regler som föranletts av de båda nyssnämnda
konventionerna. Sedan den 1 juli 1995 gäller att
anläggningsinnehavaren svarar upp till 175 miljoner
SDR (prop. 1994/95:134, bet. LU25, rskr. 304). Det
betyder att de två första stegen i konventionerna
har reducerats till ett, och att det är
anläggningsinnehavaren som står för detta. I
intervallet 175-300 miljoner SDR svarar svenska
staten gemensamt med övriga Brysselstater. OECD:s
råd antog under år 1992 en rekommendation som
innebär att Brysselstaterna skall avge en förklaring
i en underrättelse till konventionens depositarie.
Staterna skall förklara att om lagstiftningen i en
Brysselstat ålägger anläggningsinnehavare ett
ansvarsbelopp som överstiger 175 miljoner SDR för
varje olycka, skall de övriga staterna inte åberopa
artikel 3 i konventionen för att vägra att bidra upp
till 125 miljoner SDR för att täcka en atomskada som
överstiger 300 miljoner SDR.
Utöver de av konventionerna föranledda reglerna om
betalningsansvar har i atomansvarighetslagen år 1982
förts in ytterligare ett steg som innebär ett ansvar
för svenska staten. Enligt denna bestämmelse, 31 a
§, skall svenska staten, i de fall en
anläggningsinnehavare här i landet är ansvarig,
betala ersättning med sammanlagt 3 miljarder kronor
per olycka. I detta belopp är ersättningarna enligt
de tidigare stegen inräknade. Värdeutvecklingen på
den särskilda dragningsrätten har lett till att
maximibeloppet i steg tre överskrider vad som kan
betalas ut enligt det fjärde ersättningssteget. Det
innebär att någon ersättning för närvarande inte kan
betalas ut enligt detta ersättningssteg.
Om det ansvarsbelopp som gäller enligt de ovan
redovisade stegen inte räcker till ersättning för
uppkommen skada, skall dessutom enligt 33 §
gottgörelse beredas av statsmedel enligt grunder som
fastställs genom särskild lagstiftning.
År 1996 förordnades en särskild utredare av
regeringen för att utreda vissa frågor rörande
ersättningsansvaret för atomskador. Utredarens
överväganden och förslag till lagändringar
redovisades i promemorian (Ds 1997:55) Ändringar i
atomansvarighetslagen. Promemorian har
remissbehandlats.
Härefter anordnade Justitiedepartementet våren 1998
ett möte med företrädare för bl.a.
kärnkraftsindustrin och försäkringsbranschen
angående ändringar i atomansvarighetslagen. I en
promemoria som var upprättad i ärendet anmärktes att
det inte torde vara förenligt med Pariskonventionen
att ålägga anläggningsinnehavarna ett obegränsat
ansvar, eftersom det synes var uteslutet att få
teckna en ansvarsförsäkring till ett obegränsat
belopp.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen behandlas frågan om ett utökat
skadeståndsansvar för innehavare av
atomanläggningar. Regeringen anser att
skadeståndsansvaret i första hand bör bäras av
kärnkraftsindustrin, och målsättningen är att ett
obegränsat ansvar för anläggningsinnehavarna skall
införas snarast möjligt. I avvaktan på att
Pariskonventionen revideras föreslår regeringen att
det högsta belopp som innehavaren av en
atomanläggning i Sverige ansvarar för skall höjas
från 175 miljoner SDR till 300 miljoner SDR, vilket
motsvarar omkring 3,3 miljarder kronor.
Regeringen föreslår också att Sverige skall avge en
förklaring i enlighet med den år 1992 av OECD:s råd
antagna rekommendationen, som avser omfattningen av
det s.k. gemensamma statsansvaret. Till följd härav
föreslås att det maximibelopp som anges i 31 §
atomansvarighetslagen höjs från nuvarande 300
miljoner SDR till 425 miljoner SDR. Vidare föreslås
i propositionen en ändring av det särskilda
statsansvaret enligt 31 a § atomansvarighetslagen,
så att det sammanlagda belopp som står till
förfogande för ersättning enligt
atomansvarighetslagen höjs från tre till sex
miljarder kronor.
De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 april
2001.
I syfte att förbereda övergången till ett
obegränsat ansvar avser regeringen att ge en
särskild utredare i uppdrag att föreslå hur ett
obegränsat ansvar bör genomföras i
atomansvarighetslagen.
Motionerna
I motion 2000/01:L5 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd)
anförs att propositionens förslag på ett olämpligt
sätt föregriper den pågående översynen av
Pariskonventionen. Enligt motionärerna är det vidare
omöjligt att överblicka konse-kvenserna av den
föreslagna utökningen av skadeståndsansvaret för
anläggningsinnehavare, bl.a. såvitt avser
tillgänglig försäkringskapacitet. I motionen påpekas
att hänsyn också bör tas till att den svenska
kärnkraftsindustrin verkar på en internationell
marknad i global konkurrens. Motionärerna yrkar mot
den nu angivna bakgrunden att propositionen avslås.
Även Stig Rindborg m.fl. (m) yrkar i motion
2000/01:L6 att regeringens förslag skall avslås
(yrkande 1). Motionärerna ställer sig i och för sig
inte avvisande till en utökning av
kärnkraftsindustrins ansvar men anser att detta
måste kopplas till ett borttagande av skatten på
kärnkraftsel. Genom denna skatt och genom det
strikta skadeståndsansvaret utan regressmöjligheter
bär kärnkraften enligt motionärerna i högre grad än
övriga energislag själv sina kostnader. I motionen
föreslås ett tillkännagivande med denna innebörd
(yrkande 2).
Bo Lundgren m.fl. (m) anser i motion
1999/2000:N228, som väckts under den allmänna
motionstiden år 1999, att strävan bör vara att
åstadkomma någon form av regressrätt som
säkerställer att staten vid ett större skadefall kan
återkräva medel intill dess att reaktorägarens eget
kapital är helt förbrukat. I motionen hemställs om
ett tillkännagivande till regeringen om översynen av
atomansvarighetslagen (yrkande 15).
I två motioner från allmänna motionstiden 1999
respektive 2000 begärs tillkännagivanden, främst om
ett utökat skadeståndsansvar för
kärnkraftsindustrin. Om kärnkraftsindustrin ålades
ett obegränsat skadeståndsansvar i händelse av en
reaktorolycka skulle enligt motionärerna
kärnkraftsindustrins samhällsekonomiska kostnader
bli bättre belysta. I motion 1999/2000:N274 av
Birger Schlaug m.fl. (mp) från allmänna motionstiden
1999 förespråkas sålunda att ansvarsgränsen i
atomansvarighetslagen tas bort och att krav på
företagets egna kapital eller motsvarande ekonomiska
garantier anges i lag. Vidare anser motionärerna att
ett ömsesidigt nationellt skadeståndsansvar för
kärnkraftsindustrin i Sverige bör införas, liksom
att initiativ till bilaterala avtal med framför allt
Tyskland och USA bör tas för att få till stånd
riskspridning mellan kärnkraftsföretag i flera
länder (yrkandena 8-11). Motion 2000/01:N387 av
Ingegerd Saarinen m.fl. (mp) från allmänna
motionstiden år 2000 har motsvarande innehåll
(yrkandena 8-10). I motionen föreslås därutöver att
riksdagen hos regeringen skall begära att en
parlamentariskt sammansatt kommission ges i uppdrag
att utreda totalkostnaderna för en svensk
reaktorolycka (yrkande 11).
Utskottets ställningstaganden
Våren 1995, i samband med riksdagens beslut att höja
anläggningsinnehavarnas ansvarsbelopp för atomskador
till nuvarande nivå, behandlade utskottet ett stort
antal motioner som innefattade olika långt gående
krav på en ytterligare höjning av
anläggningsinnehavarnas skadeståndsansvar. Utskottet
strök då under att det självfallet är angeläget att
skadeståndsreglerna på atomansvarighetsområdet är
utformade så att de som drabbas av en olycka får
full ersättning för sina skador. Vidare uttalade
utskottet som sin grundinställning att ansvaret för
atomskador i första hand bör bäras av
kärnkraftsindustrin. Däremot ifrågasatte utskottet
om det var förenligt med Pariskonventionen att
ålägga anläggningsinnehavarna ett obegränsat ansvar.
Mot bl.a. den bakgrunden avstyrkte utskottet då
aktuella motioner men ansåg det samtidigt angeläget
att regeringen noga följde utvecklingen på området
och, efter hand som förhållandena medgav ett
ytterligare ökat skadeståndsansvar för
anläggningsinnehavarna, återkom med förslag till
riksdagen i saken. Vidare utgick utskottet från att
regeringen verkade för att även framtida
kapacitetsökningar på försäkringsmarknaden kom att
ställas till förfogande för höjningar av
ansvarsförsäkringarna och därmed också möjliggöra en
höjning av det belopp med vilket
anläggningsinnehavaren svarar. Därutöver framhöll
utskottet det angelägna i att regeringen även
verkade på det internationella planet för att ta
till vara de möjligheter som finns till
förbättringar av ansvarssystemet vid atomskador
(bet. 1994/95:LU25).
Utskottet kan inte finna annat än att de förslag
som regeringen lägger fram i förevarande proposition
ligger i linje med vad utskottet uttalade år 1995
och att lagförslagen dessutom är förenliga med
Sveriges konventionsåtaganden på
atomansvarighetsområdet. Atomansvarighetspolitikens
främsta mål måste, enligt utskottets mening, vara
att tillgodose de skadelidandes berättigade krav på
ersättning för atomskador, och utskottet vidhåller
sin tidigare uppfattning att ersättningsansvaret för
sådana skador i första hand bör bäras av
kärnkraftsindustrin. Självfallet måste emellertid
utformningen av anläggningsinnehavarnas
ersättningsansvar vara förenlig med Sveriges
åtaganden enligt Pariskonventionen. Det
ansvarsbelopp som fastställs måste, i enligt med
denna konvention, kunna täckas av en försäkring
eller annan ekonomisk säkerhet. Att införa ett
obegränsat ansvar för anläggningsinnehavarna är, som
regeringen påpekar, således inte förenligt med
konventionen i dess nuvarande lydelse. I avvaktan på
en revidering av Pariskonventionen måste
anläggningsinnehavarnas ansvar vara begränsat.
Vad först gäller de invändningar mot regeringens
förslag som återfinns i motion 2000/01:L5 avseende
förslagets konsekvenser, framgår av propositionen
att tillgänglig försäkringskapacitet för närvarande
medger ett ansvarsbelopp som uppgår till det av
regeringen föreslagna. I enlighet med vad regeringen
anfört torde den föreslagna höjningen, enligt
utskottets bedömning, inte leda till sådana
svårigheter från konkurrenssynpunkt att det finns
anledning att inte till fullo utnyttja denna
försäkringskapacitet. Utskottet är mot nu angiven
bakgrund ense med regeringen om att ansvarsbeloppet
för innehavare av en atomanläggning för annat
ändamål än framställning, bearbetning och förvaring
av obestrålat uran skall höjas till 300 miljoner SDR
per olycka.
När det sedan gäller det i motion 2000/01:L6
framförda önskemålet om ett avskaffande av skatten
på kärnkraftsel kan utskottet konstatera att
riksdagen för mindre än tre månader sedan avslagit
motioner om en sänkning av ifrågavarande skatt (se
bet. 2000/01:FiU1). Lagutskottet är inte berett att
inom ramen för förevarande lagstiftningsärende
förorda något sådant riksdagens initiativ som
begärts i motionen.
Inte heller i fråga om det gemensamma statsansvaret
enligt tilläggskonventionen eller såvitt avser det
särskilda statsansvaret föranleder propositionens
förslag några erinringar från utskottets sida.
Beträffande det i motion N228 begärda
tillkännagivandet om regressrätt för staten gentemot
anläggningsinnehavarna kan utskottet konstatera att
staten redan enligt 35 § atomansvarighetslagen har
regressrätt gentemot den ansvarige
anläggningsinnehavaren för ersättning som staten har
betalat ut till följd av att en skadelidande har
visat att han eller hon inte kunnat få ut ersättning
från anläggningsinnehavarens försäkringsgivare. När
det däremot gäller ersättning av statsmedel som
utgår på grund av det gemensamma statsansvaret eller
det särskilda statsansvaret är
anläggningsinnehavaren inte solidariskt ansvarig med
staten. Den svenska lagen bygger i detta hänseende
på Pariskonventionen och tilläggskonventionen. En
sådan regressrätt som efterfrågas i motionen skulle
därför förutsätta en ändring av Paris- och
Brysselkonventionerna. Mot denna bakgrund bör det,
enligt utskottets mening, inte införas någon
ytterligare regressrätt för staten.
Med det anförda tillstyrker utskottet bifall till
propositionen och avstyrker motionerna 2000/01:L5,
2000/01:L6 yrkandena 1 och 2 samt 1999/2000: N228
yrkande 15.
Vad slutligen gäller de i motionerna 1999/2000:N274
och 2000/01:N387 upptagna förslagen om den framtida
utformningen av ersättningssystemet vid atomskada
vill utskottet hänvisa till att det av propositionen
framgår att regeringen, i syfte att förbereda
övergången till ett obegränsat ansvar, avser att ge
en särskild utredare i uppdrag att föreslå hur ett
sådant ansvar bör genomföras i
atomansvarighetslagen. Några uttalanden från
riksdagens sida som föregriper utredningsarbetet
bör, enligt utskottets mening, inte komma i fråga.
Utskottet avstyrker därmed motionerna 1999/2000:N274
yrkandena 8-11 och 2000/01:N387 yrkandena 8-11.
Med anledning av vad kärnkraftsindustrin anfört den
18 januari 2001 vill utskottet avslutningsvis
understryka betydelsen av att olika intressegrupper
och berörda parter i det fortsatta
lagstiftningsarbetet liksom hittills får komma till
tals.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande avslag på propositionen
att riksdagen med bifall till propositionen samt med avslag
på motionerna 2000/01:L5, 2000/01:L6 och
1999/2000:N228 yrkande 15
dels godkänner att regeringen avger en
förklaring i enlighet med OECD:s råds
rekommendation av den 26 november 1992 angående
tillämpningen av konventionen den 31 januari
1963 utgörande tillägg till Pariskonventionen
den 29 juli 1960 om skadeståndsansvar på
atomenergins område, som den har ändrats genom
tilläggsprotokoll den 28 januari 1964 och den 16
november 1982,
dels antar regeringens förslag till lag om
ändring i atomansvarighetslagen (1968:45),
att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:N274 yrkandena
8-11 och 2000/01:N387 yrkandena 8-11.
Stockholm den 13 februari 2001
På lagutskottets vägnar
Tanja Linderborg
I beslutet har deltagit: Tanja Linderborg (v), Rolf
Åbjörnsson (kd), Stig Rindborg (m), Karin Olsson
(s), Henrik S Järrel (m), Nikos Papadopoulos (s),
Elizabeth Nyström (m), Marina Pettersson (s),
Christina Nenes (s), Tasso Stafilidis (v), Kjell
Eldensjö (kd), Berit Adolfsson (m), Anders Berglöv
(s), Viviann Gerdin (c), Ana Maria Narti (fp),
Christina Pettersson (s) och Raimo Pärssinen (s).
Reservationer
1. Avslag på propositionen (mom. 1)
Stig Rindborg, Henrik S Järrel, Elizabeth Nyström
och Berit Adolfsson (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 6
börjar med "Våren 1995" och på s. 7 slutar med
"yrkande 15" bort ha följande lydelse:
I likhet med vad som anförts i motion 2000/01:L6
anser utskottet att utgångspunkten bör vara att de
olika kraftslagen skall bära sina egna kostnader.
Genom den förhållandevis höga skatten på
kärnkraftsel och genom det strikta
skadeståndsansvaret utan regressmöjligheter har
emellertid kärnkraften kommit att få bära sina
kostnader i högre grad än övriga energislag. Som
motionärerna påpekar är den särskilda skatten på
kärnkraftsel t.ex. långt högre än vad
försäkringspremierna rent teoretiskt skulle kunna
uppgå till vid ett utökat skadeståndsansvar för
kärnkraftsindustrin. Härtill kommer att den
belastning som skatten utgör också medför en
försämrad konkurrenskraft, såväl gentemot övriga
kraftslag i landet som gentemot utländskt belägna
kärnkraftsproducenter.
Utskottet ställer sig mot den nu angivna bakgrunden
i och för sig inte avvisande till en höjning av
kärnkraftsindustrins ansvar men anser att detta
måste kopplas till ett borttagande av skatten på
kärnkraftsel. Regeringen bör återkomma till
riksdagen med förslag i enlighet härmed och i
sammanhanget överväga införandet av en rätt för
staten att från anläggningsinnehavaren återkräva
medel som staten betalat ut i kompletterande
ersättning med anledning av en atomolycka. I
avvaktan på att regeringen återkommer med förslag i
enlighet med vad utskottet nu anfört bör de i
proposition 2000/01:43 framlagda förslagen, enligt
utskottets mening, avslås.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med bifall
till motionerna 1999/2000:N228 yrkande 15 och
2000/01:L6 samt med anledning av motion 2000/01:L5,
som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha
följande lydelse:
1. beträffande avslag på propositionen
att riksdagen med bifall till motionerna 1999/2000:N228
yrkande 15 och 2000/01:L6 samt med anledning av
motion 2000/01:L5
dels avslår regeringens proposition 2000/01:43,
dels som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
2. Avslag på propositionen (mom. 1)
Rolf Åbjörnsson och Kjell Eldensjö (båda kd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 6
börjar med "Våren 1995" och på s. 7 slutar med
"yrkande 15" bort ha följande lydelse:
I enlighet med vad som anförts i motion 2000/01:L5
finns skäl att ifrågasätta de i propositionen
föreslagna lagändringarna som, enligt utskottets
mening, på ett olyckligt sätt föregriper den
pågående översynen av Pariskonventionen. Härtill
kommer, som motionärerna påpekar, att det i dag är
omöjligt att överblicka konsekvenserna av det i
propositionen föreslagna utökade skadeståndsansvaret
för innehavare av atomanläggningar, inte minst
såvitt avser tillgänglig försäkringskapacitet.
Hänsyn bör också enligt utskottet tas till att den
svenska kärnkraftsindustrin verkar på en
internationell marknad i global konkurrens. Eftersom
marknaden för el skall avregleras inom EU bör man nu
i stället sträva efter att harmonisera de åtaganden
och det ansvar som läggs på den svenska
kärnkraftsindustrin. Sammanfattningsvis anser
utskottet att det är olämpligt att införa
lagändringar när förutsättningarna för dessa är
oklara och vars effekter inte är tillräckligt
utredda.
Mot den nu angivna bakgrunden anser utskottet att
riksdagen, med bifall till motion 20000/01:L5, med
anledning av motion 2000/01:L6 yrkande 1 samt med
avslag på motionerna 1999/2000:N228 yrkande 15 och
2000/01:L6 yrkande 2, bör avslå samtliga i
propositionen framlagda förslag.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha
följande lydelse:
1. beträffande avslag på propositionen
att riksdagen med bifall till motion
2000/01:L5, med anledning av motion
2000/01:L6 yrkande 1 samt med
avslag på motionerna 1999/2000:N228
yrkande 15 och 2000/01:L6 yrkande 2
avslår regeringens proposition
2000/01:43,
Särskilt yttrande
Atomansvarighetslagen
Ana Maria Narti (fp) anför:
Proposition 2000/01:43 föreslår att det högsta
belopp som innehavaren av en atomanläggning i
Sverige ansvarar för samt det särskilda
statsansvaret höjs. I propositionen föreslås också
att Sverige skall avge en förklaring i enlighet med
en rekommendation av OECD:s råd. Folkpartiet
liberalerna stöder dessa förslag men vill påpeka att
andra av propositionens synpunkter är oacceptabla
för partiet. Regeringen aviserar att den avser
införa ett obegränsat ansvar för innehavare av
atomanläggning. En särskild utredare skall få i
uppdrag att föreslå hur ett obegränsat ansvar
genomförs i lagtexten.
Folkpartiet motsätter sig med kraft tanken på ett
obegränsat ansvar. Idén visar hur märklig
regeringens uppfattning är om olika parters roll i
samhällslivet. Det är i själva verket en genuint
offentlig uppgift att svara för det yttersta skyddet
i samhället mot naturkatastrofer eller vid stora
olyckor. När alla andra resurser är uttömda skall
staten kunna fungera som den yttersta skyddsvallen.
Behovet av detta har under senare tid demonstrerats,
bl.a. vid översvämningarna under sommaren.
Regeringen avdelade också medel för detta. Det som
är en genuint offentlig uppgift kan inte vältras
över på andra aktörer i samhället.
En utredning om dessa frågeställningar måste ta ett
mycket vidare grepp än det som regeringen
uppenbarligen avser att göra. Det kan vara motiverat
att diskutera gränsdragningar mellan det offentliga
och privata ansvaret i olika avseenden, men då bör
det inte enbart avse atomansvarighet utan även andra
typer av stora olyckor eller naturkatastrofer såsom
dammolyckor, stora översvämningar m.m. Man bör
diskutera vad som är ett rimligt privat respektive
offentligt ansvar. I detta sammanhang måste också
frågor om försäkringskapacitet,
återförsäkringsmöjligheter och internationell
konkurrenskraft för verksamhet i Sverige beaktas.
Propositionens lagförslag
Förslag till lag om ändring i
atomansvarighetslagen (1968:45)