I betänkandet behandlar utskottet två motioner från
allmänna motionstiden år 2000 som gäller
bostadsarrende. Den ena motionen tar upp frågor om
jordägarens rätt att säga upp arrrendeavtalet och
arrendeavgiftens storlek. Den andra motionen
behandlar spörsmålet om kreditsäkerhet i byggnader
på annans mark. Därutöver behandlas i betänkandet en
motion som gäller fastighetsmäklare.
Utskottet avstyrker bifall till motionerna.
Till betänkandet har fogats en reservation.
Motionerna
2000/01:L501 av Kenth Högström (s) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av en
skyndsam utredning i syfte att möjliggöra ett
inteckningssystem för egendom uppförd på ofri grund.
2000/01:L502 av Ingegerd Saarinen m.fl. (mp) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av en
utredning av arrendelagens konsekvenser vid tomt-
arrende.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att man i samband med en sådan utredning
särskilt bör uppmärksamma behovet av ändringar i
arrendelagen så att markägarna får rimliga
möjligheter till återlösen av tomtarrende när
arrendatorn vill sälja samt att markägarna får
möjlighet att ta ut en hyra som åtminstone täcker de
skatter som ägaren betalar för fastigheten.
2000/01:L906 av Helena Bargholtz och Yvonne Ångström
(fp) vari föreslås att riksdagen fattar följande
beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av
förändrade krav på fastighetsmäklarna.
Utskottet
Bostadsarrende
Arrende föreligger när någon upplåter jord till
nyttjande mot ersättning. Upplåtelse kan ske i form
av jordbruksarrende, bostadsarrende,
anläggningsarrende eller lägenhetsarrende. Regler om
dessa arrendeformer finns i 7-11 kap. jordabalken
(JB).
Med bostadsarrende avses arrendeupplåtelse som sker
för annat ändamål än jordbruk och som berättigar
arrendatorn att uppföra eller bibehålla bostadshus
på marken (10 kap. 1 § JB). Ett avtal om
bostadsarrende skall träffas för viss tid, minst fem
år, eller för arrendatorns livstid. Uppsägning skall
alltid ske för att avtalet skall upphöra att gälla
vid arrendetidens utgång. Rättsinstitutet
bostadsarrende kom till år 1968 och syftade till att
förbättra den rättsliga ställningen för ägare till
fritidshus och permanentbostäder som disponerade
marken med arrenderätt (sommarstugearrenden och
arrendevillor).
En förutsättning för besittningsskydd vid
bostadsarrende är att det, då arrendeavtalet senast
kan sägas upp från jordägarens sida, på
arrendestället finns ett bostadshus som är avsett
till bostad åt arrendatorn och honom eller henne
närstående. Besittningsskyddet kan bara brytas
under i lagen angivna förutsättningar (10 kap. 5 §
JB). Att besittningsskyddet bryts innebär att
arrendatorn, i regel vid arrendetidens slut, måste
flytta. Förutom i fall då arrendatorn åsidosatt sina
föpliktelser enligt arrendeavtalet kan
besittningsskyddet brytas bl.a. om jordägaren gör
sannolikt att marken skall användas för bebyggelse
av annat slag än det som avses med upplåtelsen eller
för jordbruk, industri eller annan ekonomisk
verksamhet samt att jordägarens intresse att kunna
förfoga över marken för sådant ändamål påtagligt
överväger arrendatorns intresse av fortsatt arrende
(10 kap. 5 § första stycket punkt 5 JB).
I likhet med vad fallet är vid jordbruksarrende
saknar jordabalken vid bostadsarrende bestämmelser
om arrendeavgiftens storlek för den första
arrendeperioden. I detta avseende råder alltså
avtalsfrihet. Annorlunda är situationen vid
förlängning som beror på att arrendatorn har
besittningsskydd. Lagen reglerar då inte bara
arrendeavgiften utan också övriga villkor. Enligt 10
kap. 6 § JB gäller sålunda att arrendeavgiften utgår
med skäligt belopp. Kan jordägaren och arrendatorn
inte enas om hur stor arrendeavgiften bör vara,
skall avgiften bestämmas så att den kan antas
motsvara arrenderättens värde med hänsyn till
arrendeavtalets innehåll och omständigheterna i
övrigt. Den allmänna formuleringen är ett uttryck
för att det ställer sig svårt att i lagen närmare
precisera vad som skall anses utgöra skälig
arrendeavgift. Särskilt arrenden för fritidsändamål
har en mångsskiftande karaktär och avser mark
belägen på vitt skilda ställen. I förarbetena har
uttalats att viss ledning när det gäller att avgöra
arrendeavgiftens storlek kan man få genom att utröna
vad som kan anses vara ortens pris för jämförliga
arrenden (prop. 1968:19 s. 86). Om sådant
jämförelsematerial inte föreligger torde frågan få
avgöras efter vad arrendatorer i allmänhet kan antas
vara beredda att betala. I normala fall anses det
inte oskäligt att arrendeavgiften är av den
storleksordningen att den får förränta markvärdet.
Har arrendatorn uppfört egen byggnad på
arrendestället eller har han eller hon i övrigt
nedlagt kostnader på detta utöver vad som ålegat
honom eller henne, gäller enligt 8 kap. 21 § JB att
byggnaden eller vad som annars utförts skall
erbjudas jordägaren till inlösen, när arrendatorn
frånträder arrendet därför att avtalet upphör att
gälla. Har jordägaren inte inom en månad från det
erbjudandet gjordes förklarat sig villig att antaga
detta, får arrendatorn föra bort egendomen eller
överlåta den till en tillträdande arrendator. Detta
måste arrendatorn i så fall göra inom viss tid,
annars tillfaller egendomen jordägaren utan lösen.
Lagen innehåller inga regler om löseskillingens
storlek. Kommer parterna inte överens härom får
saken avgöras i fastighetsdomstol.
Jordägaren kan göra gällande en inlösenrätt även i
samband med att arrendatorn vill överlåta
arrenderätten. Enligt 10 kap. 7 § JB får en
bostadsarrendator, om arrendeavtalet är slutet på
viss tid, överlåta arrenderätten till någon med
vilken jordägaren skäligen kan nöjas. Han skall
emellertid först erbjuda jordägaren att återta
arrendestället mot erläggande av skälig ersättning
för arrenderättens värde. Ett sådant erbjudande får
innefatta även byggnad och anläggningar som
arrendatorn utfört på arrendestället. Om jordägaren
inte vill återta arrendestället står det arrendatorn
fritt att överlåta sin arrenderätt till vilken
godtagbar ny arrendator som helst. Bakgrunden till
denna reglering är att en bostadsarrendator många
gånger kan ha befogad anledning att vilja avveckla
arrendeförhållandet i förtid, och en överlåtelserätt
gör det lättare för den avträdande arrendatorn att
få tillbaka kostnader som han lagt ned på huset och
arrendestället.
Lagen ger inte några anvisningar för hur
arrenderättens värde skall beräknas. Frågan har
emellertid behandlats i förarbeten, rättspraxis och
i den juridiska litteraturen. Allmänt kan sägas att
syftet med ersättningen för arrenderättens värde är
att ge arrendatorn kompensation för att han eller
hon frånträder arrendet i förtid samtidigt som
markägaren under den återstående arrendetiden kan
dra nytta av de förbättringar som arrendatorn
utfört. I första hand kommer därvid i fråga värdet
på installationer som arrendatorn gjort för att
underlätta driften eller höja avkastningen, men även
det värde som ligger i att arrendeavgiften är lägre
än arrendenivån i orten bör beaktas (se Bäärnhielm,
Larsson, Arrendelagen, Norstedts laghandbok, s.
10:22).
Kan parterna inte komma överens om löseskillingen
gäller även här att saken får avgöras av
fastighetsdomstol.
I motion L502 av Ingegerd Saarinen m.fl. (mp)
kritiseras de nuvarande reglerna om bostadsarrende.
Enligt motionärernas mening innebär gällande rätt
att det allmänt sett är näst intill omöjligt för
markägaren att få ett arrendeavtal uppsagt och
återfå besittningen till marken. Inte ens när
arrendatorn avser att överlåta arrenderätten är det,
anför motionärerna, möjligt för markägaren att
återta arrendestället på rimliga villkor. Markägaren
måste då, enligt motionärernas mening, inte bara
betala för byggnadernas värde utan även för läget
och alltså köpa in sin mark en gång till. I motionen
påpekas också att det är svårt för markägaren att ta
ut en arrendeavgift som är marknadsmässig. I
motionen yrkas tillkännagivanden om behovet av en
utredning av arrendereglernas konsekvenser i nämnda
hänseenden (yrkande 1) samt att man i samband med en
sådan utredning särskilt uppmärksammar behovet av
ändringar i arrendelagstiftningen så att markägarna
får rimliga möjligheter till återlösen av arrendet
när arrendatorn vill sälja samt att markägarna får
möjligheter att ta ut högre arrenden (yrkande 2).
Inför ett ställningstagande till de aktuella
motionsyrkandena vill utskottet understryka att
rättsutvecklingen sedan lång tid varit inriktad på
att i socialt och ekonomiskt hänseende stärka
arrendatorerna såsom varande den svagare och mer
utsatta parten i arrendeförhållandet. I synnerhet
gäller detta beträffande möjligheterna för
bostadsarrendatorer - liksom för
jordbruksarrendatorer - att få arrendeavtalet
förlängt vid arrendetidens utgång, det s.k. direkta
besittningsskyddet. Även om utvecklingen inneburit
att fastighetsägaren fått vidkännas vissa
inskränkningar i sina möjligheter att disponera sin
egendom som han eller hon vill har den nuvarande
regleringen utformats efter en avvägning av de
skilda intressen som gör sig gällande i ett
arrendeförhållande.
Vad gäller den i motionen framförda kritiken mot
arrendeavgifternas storlek föreligger, enligt
utskottets bedömning, inte underlag för att
generellt påstå att gällande arrendeavgifter är för
låga i förhållande till marknadsvärdet. I
sammanhanget vill utskottet därutöver erinra om den
möjlighet som erbjuds för den som anser att ett
arrendevillkor är oskäligt att väcka talan mot
motparten vid domstol med yrkande att
avtalsvillkoret skall jämkas eller lämnas utan
avseende enligt 36 § avtalslagen. Regeln kan
användas i arrendeförhållanden såväl när ett villkor
från början är otillbörligt som när villkoret är att
anse som otillbörligt på grund av förhållanden som
inträffar under arrendetiden.
Inte heller finns, enligt utskottets mening,
underlag för påståendet i motionen att gällande
regler om inlösenrätt innebär att markägaren måste
betala för läget eller att han eller hon måste köpa
in sin mark en gång till.
Det anförda innebär att utskottet inte kan finna
annat än att nuvarande bestämmelser innebär en
rimlig avvägning av de skilda intressen som gör sig
gällande i arrendeförhållanden av ifrågavarande
slag, och det saknas enligt utskottets mening skäl
att nu förorda några ändringar i de principer som
bär upp gällande reglering.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till
motion L502.
Byggnad på annans mark är ett slags egendom som
föreligger när byggnaden ägs av en person som inte
också äger marken där byggnaden står. En äldre men
ännu vanlig beteckning på samma förhållande är "hus
på ofri grund". Byggnad på annans mark räknas
rättsligt sett som lös egendom. Den viktigaste
innebörden härav är att egendomen faller vid sidan
av fast egendom och sålunda inte omfattas av
reglerna om inteckning och panträtt i fastighet. Ett
exempel på byggnad på annans mark är bostadsarrende
där arrendatorn har uppfört och äger bostadshuset på
marken.
I motion L501 framhåller Kenth Högström (s) att
arrende är en relativt trygg upplåtelseform med
starkt lagstiftningsskydd för både markägare och
arrendatorer. Däremot är det svårt för arrendatorn
att finansiera ett uppförande eller en tillbyggnad
av bostadshus på marken på grund av svårigheterna
att utnyttja byggnaderna som kreditobjekt. Enligt
motionären bör man kunna skapa ett fungerande och
stabilt inteckningssystem som tillgodoser den
boendes behov av att kunna ställa säkerhet och
långivarens krav. I motionen yrkas att en utredning
skyndsamt kommer till stånd i syfte att möjliggöra
ett inteckningssystem för egendom uppförd på ofri
grund.
Byggnadspantsutredningen, som tillsattes år 1977,
hade i uppgift att skapa ett pantsystem för
byggnader på annans mark. Utredningen föreslog år
1984 i betänkande (SOU 1984:22) Panträtt i
registrerad nyttjanderätt en ny lag om
registerpantsystem, motsvarande det som gäller för
fastigheter. Utredningens förslag ledde emellertid
inte till lagstiftning.
Med anledning av ett tillkännagivande från
riksdagen våren 1998 (bet. 1997/98:LU26, rskr. 221)
har Justitiedepartementet i januari 2000 gett en
utredare i uppdrag att inhämta viss ytterligare
utredning i frågan som kan läggas till grund för ett
ställningstagande om huruvida ett större
lagstiftningsarbete inriktat på en ny
kreditsäkerhetsform för byggnader på annans mark bör
inledas. Enligt uppdraget är en första uppgift för
utredaren att på grundval av tillgängliga
taxeringsuppgifter och annan statistik uppskatta
antalet fall där en innehavare av byggnad på annans
mark kan ha behov av att utnyttja byggnaden som
kreditsäkerhet. Utredaren skall också, i den
omfattning det är befogat, söka utröna i vilken
omfattning byggnader av detta slag är föremål för
omsättning. Vidare skall utredaren, enligt
uppdraget, genom kontakter med kreditinstituten
eller på annat sätt söka kartlägga vilka möjligheter
som innehavare av byggnader på annans mark i dag har
att finansiera köp eller ombyggnader med
bankkrediter eller motsvarande krediter. Förekomsten
av andra säkerhetsformer, såsom säkerhetsöverlåtelse
och företagshypotek, skall studeras liksom deras
inverkan på kreditvillkoren. Om utredaren kommer
fram till att det finns ett beaktansvärt behov av en
ny kreditsäkerhetsform för byggnader på annans mark
men att detta behov kan tillgodoses genom andra
lösningar än den som Byggnadspantsutredningen
föreslog, skall dessa lösningar redovisas med
uppgift om de kostnader som de kan föranleda.
Utskottet konstaterar att det nu pågår ett
utredningsarbete angående den fråga som tas upp i
motionen. I avvaktan på resultatet av detta arbete
bör, enligt utskottets mening, riksdagen inte vidta
någon ytterligare åtgärd med anledning av motion
L501. Utskottet avstyrker därför bifall till
motionen.
Fastighetsmäklare
Fastighetsmäklarlagen (1995:400) syftar i första
hand till att skydda enskilda som anlitar
fastighetsmäklare, och lagen är tvingande till
förmån för konsumenter. Fastighetsmäklarlagen
innehåller flera civilrättsliga regler som tar sikte
på hur en mäklare skall utföra sina
förmedlingsuppdrag. Lagen innehåller också en
näringsrättslig reglering i syfte att effektivisera
registrerings- och tillsynsfunktionerna.
Med fastighetsmäklare avses enligt
fastighetsmäklarlagen fysiska personer som
yrkesmässigt förmedlar fastigheter, delar av
fastigheter, byggnader på annans mark, tomträtter,
bostadsrätter, andelsrätter avseende lägenhet,
arrenderätter eller hyresrätter. Varje
fastighetsmäklare skall vara registrerad hos
Fastighetsmäklarnämnden. För registrering krävs
enligt lagen bl.a. att mäklaren har
tillfredsställande utbildning samt är redbar och i
övrigt lämplig som fastighetsmäklare.
Fastighetsmäklarnämnden är en egen myndighet med en
myndighetschef, som tillika är ordförande i nämnden,
och en kanslichef. Enligt förordningen (1998:1808)
med instruktion för Fastighetsmäklarnämnden består
nämnden av ordföranden och en vice ordförande samt
högst sex andra ledamöter och det antal ersättare
för dessa som regeringen bestämmer. Ordföranden och
vice ordföranden skall vara jurister och ha
domarerfarenhet. Nämndens ordförande anställs genom
beslut av regeringen, som också utser nämndens vice
ordförande samt övriga ledamöter och ersättare för
en bestämd tid. Beslut i tillsynsärenden fattas av
nämnden. Nämnden kan delegera till ordföranden, vice
ordföranden eller till någon tjänsteman att avgöra
ärenden som är av det slaget att de inte behöver
avgöras av nämnden.
Enligt Fastighetsmäklarnämndens föreskrifter, som
utfärdats med stöd av fastighetsmäklarförordningen
(1995:1028), gäller ett krav på högskoleutbildning
om minst 80 poäng, innefattande särskilda krav på
vissa kunskapsområden såsom fastighetsförmedling,
fastighetsrätt och ekonomi. Fastighetsmäklarprogram
omfattande 80 poäng finns för närvarande vid
högskolorna i Gävle och Malmö. Vidare har Kungl.
Tekniska högskolan i Stockholm en
civilingenjörsutbildning inom lantmäteri på 180
poäng som uppfyller kraven på teoretisk utbildning.
Enligt uppgift avser universitetet i Karlstad att
hösten 2001 starta en utbildning, fastighetsekonomi
120 poäng, som också uppfyller
Fastighetsmäklarnämndens krav för registrering.
Av Fastighetsmäklarnämndens föreskrifter framgår
att en civilekonomutbildning på 160 poäng svarar mot
kunskapsområdena skatterätt och ekonomi enligt
utbildningskravet, en civilingenjörsexamen svarar
mot kunskapsområdena civilrätt med fastighetsrätt,
ekonomi samt byggnads- och värderingsteknik och en
juris kandidatexamen svarar mot kunskapsområdena
civilrätt med fastighetsrätt och skatterätt.
Utbildningskravet för fastighetsmäklare innebär
sålunda att nämnda utbildningar normalt måste
kompletteras med övriga i utbildningskravet ingående
kunskapsområden för att registrering skall kunna
erhållas.
I motion L906 av Helena Bargholtz och Yvonne
Ångström (båda fp) anförs att
Fastighetsmäklarnämnden vid registrering av
fastighetsmäklare inte lever upp till de
utbildningskrav på fastighetsmäklare som riksdagen
förordat. Enligt motionärernas mening fortsätter
nämnden att bevilja registrering till personer som
har endast komvuxutbildning samtidigt som personer
med civilingenjörsexamen, civilekonomexamen eller
juris kandidatexamen inte utan vidare får
registrering som fastighetsmäklare. Därför bör till
ledamöter av Fastighetsmäklarnämnden utses endast
sådana personer som aktivt kommer att verka för en
höjning av kompetensen i branschen. Yrkesgrupper med
examina av nyssnämnt slag skall, anför motionärerna,
anses ha tillräcklig utbildning för att få
registrering som fastighetsmäklare utan att behöva
komplettera sin utbildning. När landets högskolor
kan erbjuda tillräckligt många utbildningsplatser
bör dock, enligt motionärerna, två till fem veckors
obligatorisk kompletterande utbildning införas. Med
hänvisning till det anförda yrkas i motionen ett
tillkännagivande om behov av ändrade krav på
fastighetsmäklare.
Enligt utskottets mening har
Fastighetsmäklarnämnden tagit ett stort ansvar för
examinationen av blivande mäklare och för att få
till stånd en utbildning på högskolenivå. Bland de
verksamma mäklarna torde det emellertid finnas många
som inte har sådan utbildning. Enligt utskottets
mening är det angeläget att dessa genom
vidareutbildning kompletterar sina kunskaper så att
hela branschen kommer att ha en tillräckligt hög
kompetens för sin uppgift. Här har enligt utskottets
mening branschen och dess olika organisationer en
viktig uppgift att se till att fastighetsmäklarna
har den kompetens som krävs för arbetet. Som
påpekats i motionen kan vissa äldre utbildningar,
som i och för sig inte svarar mot det nya
utbildningskravet, leda till registrering som
fastighetsmäklare. Som bevis om tillfredsställande
utbildning enligt fastighetsmäklarlagen godtas
nämligen avgångsbetyg eller intyg över godkänd
fastighetsmäklarutbildning eller prövning enligt de
bestämmelser för kommunal och statlig
vuxenutbildning som gällde till den 1 juli 1996.
Betyget eller intyget får dock vid tidpunkten för
ansökan om registrering inte vara äldre än fem år.
Det kan därmed konstateras att fr.o.m.
halvårsskiftet 2001 denna möjlighet till
registrering inte längre står öppen.
Därutöver vill utskottet peka på att Utredningen om
översyn av Fastighetsmäklarnämndens tillsyn över
fastighetsmäklare avslutat sitt arbete genom att i
mars 1999 överlämna betänkandet (SOU 1999:35)
Fastighetsmäklarnämnden - effektivare tillsyn. I
betänkandet konstateras att den form
Fastighetsmäklarnämnden nu har inte lämpar sig för
den bredare tillsynsverksamhet som
Fastighetsmäklarnämnden bör bedriva. Utredningen
föreslår därför att själva nämndens roll begränsas
och att dess uppgift blir att fatta beslut i
enskilda registreringsärenden där det inte är fråga
om ren formalia utan om lämplighetsprövningar eller
bedömningar och i ärenden där en fastighetsmäklare
riskerar att få en varning eller få sin registrering
återkallad. Myndigheten bör därmed, anförs det,
omorganiseras till en enrådsmyndighet innebärande
att myndighetens chef är den högsta beslutande nivån
inom myndigheten och den som avgör eller delegerar
till annan att avgöra de ärenden som inte skall
beslutas av nämnden. Betänkandet har
remissbehandlats och bereds för närvarande i
Regeringskansliet.
Mot bakgrund av vad som sålunda redovisats anser
utskottet att några åtgärder från riksdagens sida
med anledning av motion L906 inte är påkallade, och
utskottet avstyrker därför bifall till motionen.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande bostadsarrende
att riksdagen avslår motion 2000/01:L502,
res. (m, kd, c, fp)
2. beträffande kreditsäkerhet i byggnader
på annans mark
att riksdagen avslår motion 2000/01:L501,
3. beträffande fastighetsmäklare
att riksdagen avslår motion 2000/01:L906.
Stockholm den 16 januari 2001
På lagutskottets vägnar
Tanja Linderborg
I beslutet har deltagit: Tanja
Linderborg (v), Rolf Åbjörnsson
(kd), Marianne Carlström (s), Stig
Rindborg (m), Rune Berglund (s),
Karin Olsson (s), Henrik S Järrel
(m), Nikos Papadopoulos (s),
Elizabeth Nyström (m), Marina
Pettersson (s), Christina Nenes
(s), Tasso Stafilidis (v), Kjell
Eldensjö (kd), Berit Adolfsson (m),
Anders Berglöv (s), Viviann Gerdin
(c) och Ana Maria Narti (fp).
Reservation
Bostadsarrende (mom. 1)
Rolf Åbjörnsson (kd), Stig Rindborg (m), Henrik S
Järrel (m), Elizabeth Nyström (m), Kjell Eldensjö
(kd), Berit Adolfsson (m), Viviann Gerdin (c) och
Ana Maria Narti (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 4
börjar med "Inför ett" och slutar med "motion L502"
bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening tyder dagens förhållanden
vid bostadsarrende på att fastighetsägaren många
gånger inte har möjlighet att lösa in arrendet på
rimliga villkor i samband med att arrendatorn vill
överlåta arrenderätten till en ny arrendator.
Nuvarande regler om ersättning till arrendatorn för
arrenderättens värde vid inlösen innebär nämligen
att jordägaren inte bara måste betala för byggnader
och andra investeringar på arrendestället som
arrendatorn kan ha bekostat utan måste betala också
ytterligare ersättning för arrenderättens värde. Som
framhålls i motionen kan regleringen sägas innebära
att markägaren måste betala för markens värde.
Enligt utskottets mening måste nuvarande regler
ifrågasättas.
Utskottet kan därutöver konstatera att
rättsutvecklingen sedan lång tid varit inriktad på
att i socialt och ekonomiskt hänseende stärka
arrendatorerna såsom varande den svagare och mer
utsatta parten i arrendeförhållandet. Enligt
utskottets mening kan det, mot bakgrund av bl.a. de
tveksamheter i reglerna som motionärerna pekat på,
finnas anledning att i ljuset av
samhällsutvecklingen se över den nuvarande
avvägningen mellan parternas intressen i
arrendeförhållandet. Inte minst ter sig en sådan
översyn angelägen med hänsyn till att det nu gått
mer än 30 år sedan institutet bostadsarrende
infördes.
Mot bakgrund av det anförda delar utskottet
motionärernas uppfattning om behovet av en utredning
som ser över nu aktuella regler för bostadsarrende.
Det får ankomma på regeringen att föranstalta om en
sådan utredning.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med
anledning av motion L502, som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha
följande lydelse:
1. beträffande bostadsarrende
att riksdagen med anledning av motion 2000/01:L502 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.