I betänkandet behandlar utskottet regeringens
proposition 2000/01:68 Ersättning för ideell skada
jämte två med anledning av propositionen väckta
motioner.
Propositionen innehåller förslag till ändringar i
bl.a. skadeståndslagen. Lagförslagen syftar till att
stärka rätten till skadestånd för ideell skada.
Förslagen innebär att nära anhöriga till den som
dödas genom en skadeståndsgrundande handling får en
lagstadgad rätt till ersättning för de psykiska
besvär som han eller hon åsamkas på grund av
dödsfallet. Vidare innebär förslagen bl.a. att
rätten till ersättning för ideell skada vid
personskada och för kränkning genom brott skall
kunna ärvas i större utsträckning än i dag.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1
januari 2002.
I betänkandet behandlar utskottet också 16
motionsyrkanden från den allmänna motionstiden år
2000 i olika skadestånds- och försäkringsrättsliga
frågor.
Utskottet tillstyrker regeringens lagförslag och
avstyrker bifall till samtliga motionsyrkanden.
I betänkandet finns tio reservationer och två
särskilda yttranden.
Innehållsförteckning
Utskottets överväganden
Inledning
Det nu aktuella lagstiftningsärendet berör centrala
frågor på skadeståndsrättens område.
Skadeståndsrätten ger i sina centrala delar lite
utrymme för annat än allmänt hållna lagbestämmelser.
Skadeståndslagen ger heller ingen uttömmande
reglering av skadeståndsrätten. Åtskilliga allmänt
erkända skadeståndsrättsliga grundsatser finns inte
i lagen men skall ändå tillämpas. Skadeståndsrätten
är därför ett område där rättsbildningen i hög grad
styrs av rättspraxis. Inte minst när det gäller
ersättningsnivåerna kan utskottet konstatera att
betydande höjningar av ersättningarna för ideell
skada skett på senare år genom rättspraxis. Allmänt
sett innebär de nu föreliggande lagförslagen också
en utvidgning av möjligheterna att få skadestånd på
ett sätt som stämmer väl överens med utvecklingen av
domstolarnas praxis. Utskottet kan också konstatera
att förslagen i allmänhet fått en generell
utformning även i de fall de innefattar nyheter i
sak. Detaljerade ersättningsprinciper,
schabloniserade ersättningsbelopp m.m. kommer därmed
som hittills att bestämmas i den praktiska
tillämpningen i samarbete mellan försäkringssidan
och domstolarna.
Utskottet anser att regeringens förslag innebär en
välkommen reform av reglerna om ideellt skadestånd.
Förslagen bygger på ett gediget utredningsarbete och
motiveringarna är allmänt sett utförliga och
klargörande. När det gäller förarbetsuttalanden i
den typ av lagstiftningsärende som det här gäller
vill utskottet dock - i linje med vad Lagrådet
uttalat - anföra följande.
Utskottet är på det klara med att det kan ligga
nära till hands att fylla ut allmänt hållna
bestämmelser genom uttalanden i förarbetena om hur
bestämmelserna bör tolkas och tillämpas. Det bör
emellertid understrykas att bestämmelserna i främsta
rummet bör ges innehåll och utvecklas genom
domstolsavgöranden. I den mån förarbetsuttalanden
innebär redovisning och klargörande av rättspraxis
till belysning av bestämmelsernas tolkning anser
utskottet att de kan vara berättigade. Däremot är
det enligt utskottets mening på sin plats att vara
försiktig med uttalanden i förarbeten som innebär
nyheter i sak, särskilt om de också innebär att
vägledande prejudikat från Högsta domstolen bör
ändras. Utskottet kan inte finna annat än att de
förarbetsuttalanden som görs i propositionen har ett
förnuftigt innehåll och kan vara till god vägledning
vid tillämpningen av de nya bestämmelserna.
Med det anförda övergår utskottet till att under
skilda rubriker ta upp de frågor i propositionen som
har aktualiserats genom motioner i ärendet eller som
eljest tilldragit sig utskottets uppmärksamhet.
Därefter behandlar utskottet i två avsnitt vissa
andra frågor i olika skadestånds- respektive
försäkringsrättsliga frågor som tas upp i motioner
från den allmänna motionstiden år 2000.
Ideell ersättning vid anhörigs död
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör anta regeringens förslag om att
nära anhöriga till den som dödats genom en
skadeståndsgrundande handling skall ha en
lagreglerad rätt till skadestånd för
personskada som har åsamkats dem till följd
av dödsfallet. Motionsyrkanden om införande
av en särskild rätt till ersättning för sorg
och saknad avstyrks. Jämför reservationerna
nr 1 (m) och nr 2 (fp).
Enligt 5 kap. 1 § första stycket skadeståndslagen omfattar
skadestånd till den som har tillfogats personskada
ersättning för sjukvårdskostnad och andra utgifter
(punkt 1), inkomstförlust (punkt 2) sveda och värk,
lyte eller annat stadigvarande men samt olägenheter
i övrigt (punkt 3). Har personskada lett till döden
utgår enligt 5 kap. 2 § skadeståndslagen ersättning
för begravningskostnad och, i skälig omfattning,
annan kostnad till följd av dödsfallet (punkt 1)
samt förlust av underhåll (punkt 2).
Till personskada räknas såväl kroppsliga som
psykiska defekttillstånd. Psykiska besvär kan bestå
i chockverkan av en viss händelse men också i
efterföljande traumatiska neuroser. För att psykiska
besvär skall anses som personskada krävs enligt
gällande rätt att en medicinskt påvisbar effekt
föreligger. Den som drabbas av medicinskt påvisbara
psykiska besvär till följd av en
skadeståndsgrundande handling som riktar sig mot
honom eller henne själv kan bli berättigad till
skadestånd för dessa besvär även när han eller hon
inte i övrigt tillfogas någon personskada. En rätt
till ersättning för psykiska besvär utan någon
kroppslig skada kan finnas också i vissa fall när
själva den skadeståndsgrundande handlingen riktar
sig mot någon annan.
Högsta domstolen har under 1990-talet i fyra
avgöranden tagit ställning till frågan i vilken
omfattning det finns en rätt till skadestånd för
psykiska besvär som någon har drabbats av till följd
av att en nära anhörig dödats eller skadats
allvarligt (rättsfallen NJA 1993 s. 41 I och II, NJA
1996 s. 377 och NJA 1999 s. 632).
Rättsläget torde i dag vara att det finns en rätt
till skadestånd för psykiska besvär som har orsakats
av att en nära anhörig dödats, ifall dödandet skett
uppsåtligen eller av grov oaktsamhet som ligger
mycket nära ett uppsåtligt handlande. Däremot har
anhöriga ingen rätt till ersättning för psykiska
besvär, om dödandet orsakats av ett enbart oaktsamt
eller annat skadeståndsgrundande handlande (strikt
ansvar). Det finns inte heller några avgöranden från
högre instanser där ersättning har lämnats när någon
tillfogats psykiska besvär av vetskapen om att en
nära anhörig skadats allvarligt genom en
skadeståndsgrundande handling.
I propositionen pekar regeringen på att Högsta
domstolen i 1999 års rättsfall uttalat att en mer
långtgående utvidgning av rätten till skadestånd för
psykiska besvär till följd av någons död eller
allvarliga personskada förutsätter så ingående
överväganden av både principiell och praktisk natur
att de lämpligen bör ankomma på lagstiftaren. I
linje härmed bör det, enligt regeringen, genom
lagstiftning bestämmas var gränsen skall gå.
I propositionen kommer regeringen fram till
slutsatsen att det förslag som Kommittén om ideell
skada lämnade bör genomföras så att den som har
åsamkats en personskada till följd av att en nära
anhörig har dödats genom en skadeståndsgrundande
handling bör få en lagreglerad rätt till skadestånd.
Sådant skadestånd skall betalas oavsett grunden för
skadeståndsskyldigheten. Det innebär en utvidgning i
förhållande till nuvarande praxis. Enligt den
föreslagna bestämmelsen skall skadestånd betalas
även när dödandet skett genom oaktsamhet som inte är
grovt och när den skadeståndsskyldige bär strikt
skadeståndsansvar.
En ny bestämmelse bör enligt regeringen lämpligen
tas in i 5 kap. 2 § skadeståndslagen, som handlar om
efterlevandes rätt till skadestånd till följd av att
någon har dödats.
I likhet med Kommittén om ideell skada anser
regeringen att även trafikskadeersättning bör
omfattas av de nya reglerna. Detta är, enligt
regeringens mening, konsekvent med att
ersättningsrätten skall gälla även när den som
orsakat dödsfallet är ansvarig på strikt grund.
Förslaget innebär att en nära anhörig till den som
dödas i trafiken har rätt till trafikskadeersättning
för sin personskada - i normalfallet ersättning för
psykiskt lidande.
Ett alternativ till att ge nära anhöriga en rätt
till skadestånd för psykiskt lidande och annan
personskada är att ge en rätt till ersättning för
den sorg och saknad som de efterlevande upplever när
en nära anhörig har avlidit genom en
skadeståndsgrundande handling. Det är också möjligt
att ha en sådan ersättningspost vid sidan av en rätt
till ersättning för psykiskt lidande i form av
personskada. En ersättningsmöjlighet för sorg och
saknad finns i bl.a. England, Frankrike och Italien.
I propositionen gör regeringen bedömningen att
någon särskild rätt till ersättning för sorg och
saknad inte bör införas.
Stig Rindborg m.fl. (m) anser i motion L8 att det
finns goda argument för att införa en regel om
ersättning för sorg och saknad då en nära anhörig
dödats. En sådan ersättningsform skulle, enligt
motionen, vara enklare att administrera än en
ordning med ersättning för psykiska besvär. Den
skulle också innebära att svensk rätt harmoniserades
med stora delar av andra europeiska länders rätt.
Motionärerna anser att ersättning för sorg och
saknad skulle kunna utgå till efterlevande make och
till föräldrar till barn under 18 år med ett
schablonbelopp om 75 000 kr. I motionen yrkas ett
tillkännagivande i enlighet med det anförda (yrkande
3).
I motion L9 av Ana Maria Narti och Johan Pehrson
(båda fp) hänvisas till att det i flera andra
europeiska länders skadeståndsrätt finns en
möjlighet till ersättning för sorg och saknad och
där utgår med standardiserade belopp. I motionen
begärs ett tillkännagivande om att skadeståndslagen
bör kompletteras med en regel om ersättning för sorg
och saknad (yrkande 1).
Ett motsvarande yrkande finns i motion Ju933 av
Siw Persson och Johan Pehrson (båda fp) (yrkande 25
delvis).
Utskottet tolkar yrkandet i motion L8 på så sätt
att motionärerna - i stället för en rätt till
skadestånd för psykiskt lidande och annan
personskada - förordar en rätt till ersättning för
den sorg och saknad som de efterlevande upplever när
en nära anhörig avlidit genom en
skadeståndsgrundande handling. Vissa av
remissinstanserna har också föreslagit en sådan
lösning. Enligt utskottets mening finns det
visserligen en del skäl för en sådan ordning. En
standardiserad ersättningspost av sådant slag är i
allmänhet lättare att hantera i skaderegleringen än
skadestånd för den personskada i form av psykiska
besvär som kan ha åsamkats den avlidne. Som
kommittén och regeringen understryker bör man
emellertid inte nu, enligt utskottets mening,
upphäva den möjlighet till skadestånd för
personskada som slagits fast av Högsta domstolen. I
likhet med regeringen anser utskottet att det också
är rimligt att skadeståndet bestäms efter besvärens
svårighet i det enskilda fallet, låt vara efter
schabloner, och att den skadelidande kan få full
ersättning såväl för de kostnader och den
inkomstförlust som har uppkommit som för det fysiska
och psykiska lidande av övergående natur eller av
bestående art som han eller hon har åsamkats. En
standardiserad ersättning för sorg och saknad i
enlighet med vad som föreslås i motion L8 skulle
utesluta detta.
Det anförda innebär att utskottet inte kan ställa
sig bakom motionsförslaget. Ställningstagandet
innebär att utskottet instämmer i regeringens och
kommitténs slutsats att den rätt till ersättning som
i dag ges i praxis för personskada i form av
psykiska besvär inte bör ersättas med en
schabloniserad ersättning för sorg och saknad.
Yrkandena i motionerna L9 och Ju933 synes, såvitt
utskottet kan bedöma, gå ut på att ersättning för
sorg och saknad skall kunna utgå utöver ersättningen
för psykiska besvär. Någon remissinstans har också
förespråkat en sådan särskild rätt till ersättning
för sorg och saknad. De skäl som därvid anförts är
att det i rättstillämpningen har krävts att de
psykiska besvären skall bevisas, vilket ofta kan
vara svårt och omständligt. Dessutom kan det många
gånger upplevas som kränkande för en anhörig. Med en
schabloniserad rätt till ersättning för sorg och
saknad skulle den som inte vill underkasta sig en
undersökning av de egna psykiska besvären ändå få
ersättning för de starka känslor och de mer eller
mindre definierbara psykiska påfrestningar som
typiskt sett uppkommer vid en nära anhörigs död.
Som regeringen anför finns dock flera
omständigheter som talar emot den av motionärerna
förordade särskilda rätt till ersättning för sorg
och saknad. För det första skulle en sådan rätt vara
en principiell nyhet i svensk skadeståndsrätt, och
en seriös bedömning av frågan bör därmed åtföljas av
överväganden om en motsvarande eller liknande rätt
bör finnas i andra sammanhang, exempelvis en rätt
till ersättning för de känslor av ledsnad och
bedrövelse som normalt följer med att ett barn
skadas eller förlusten av alla ägodelar i samband
med en brand. En sådan principiell nyhet inom den
svenska skadeståndsrätten bör inte införas utan att
mer ingående överväganden kommer till stånd. Vidare
uppkommer fråga om skadeståndsrätten över huvud
taget är ett ändamålsenligt instrument för att ge
ersättning för känslor som sorg och saknad.
För det andra sammanhänger det eventuella behovet
av en rätt till ersättning för sorg och saknad i
stor utsträckning med bevisproblem. I den frågan bör
erinras om att Högsta domstolen genom en dom hösten
2000 (rättsfallet NJA 2000 s. 521) kan sägas ha
infört en bevislättnad för psykiska besvär som
tillfogats på grund av att en nära anhörig dödats
genom en uppsåtlig eller därmed jämförlig handling.
Enligt regeringens bedömning, till vilken utskottet
ansluter sig, är det naturligt att vid en lagstadgad
rätt till ersättning i detta avseende utgå från en
sådan bevislättnad, och utgångspunkten bör vara att
samma beviskrav gäller oavsett om skadan framkallats
uppsåtligen eller av ett grovt vårdslöst eller ett
enbart vårdslöst beteende. Det finns inte heller
skäl att här särbehandla fall där skadeståndet är
strikt. Vid en lagstadgad rätt till ersättning för
psykiskt lidande till följd av att en nära anhörig
dödats bör det alltså, enligt vad regeringen också
uttalar, normalt inte krävas läkarintyg eller
liknande utredning för att styrka att de psykiska
besvären är att hänföra till personskada. När det
inte är aktuellt att ersätta andra skadeföljder än
sveda och värk bör man utan närmare utredning kunna
utgå från att dessa besvär innebär en personskada.
Därmed förlorar också det viktigaste skälet för en
rätt till ersättning för sorg och saknad sin tyngd.
I sammanhanget vill utskottet vidare peka på att
det i praktiken inte är någon större skillnad mellan
en rätt till ersättning för psykiska besvär som
normalt inte behöver styrkas med läkarintyg eller
liknande utredning och en rätt till ersättning för
sorg och saknad. De praktiska konsekvenserna att
ersättningen avser psykiska besvär, och inte sorg
och saknad, torde framför allt visa sig däri att en
rätt i enskilda fall till ersättning utöver ett
schablonbelopp fordrar en särskild utredning som
påvisar ovanligt omfattande psykiska besvär.
Mot bakgrund av vad som sålunda anförts instämmer
utskottet i regeringens och kommitténs bedömning att
det inte bör införas någon särskild rätt till
ersättning för sorg och saknad. Ställningstagandet
innebär att utskottet inte kan ställa sig bakom de
förslag som förts fram i motionerna L9 och Ju933.
Utskottet kommer således till samma slutsats som
regeringen, nämligen att kommitténs förslag bör
genomföras. Den som har åsamkats en personskada till
följd av att en nära anhörig har dödats genom en
skadeståndsgrundande handling får därigenom en
lagreglerad rätt till skadestånd. Vid en sådan rätt
bör det normalt inte krävas läkarintyg eller
liknande utredning för att styrka de psykiska
besvären. En ny bestämmelse bör tas in i 5 kap. 2 §
skadeståndslagen. Lika lite som andra regler i
skadeståndslagen får den nya bestämmelsen läsas
motsatsvis så att den utesluter en rätt till
skadestånd i andra fall. Någon särskild rätt till
ersättning för sorg och saknad bör inte införas.
Med det anförda tillstyrker utskottet
propositionen i denna del och avstyrker bifall till
motionerna L8 yrkande 3, L9 yrkande 1 och Ju933
yrkande 25 i denna del.
Kostnader för anhöriga
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör anta regeringens förslag som
innebär att anhörigas inkomstförluster och
kostnader vid sjukbesök hos den skadade
liksom anhörigas kostnader för omvårdnad kan
ersättas i något större omfattning än i dag.
Därmed avstyrker utskottet bifall till ett
motionsyrkande om precisering av
anhörigkretsen i lagtexten. Jämför
reservation nr 3 (m).
Skadestånd till den som tillfogats personskada omfattar
ersättning för bl.a. sjukvårdskostnad och andra
utgifter (5 kap. 1 § första stycket 1
skadeståndslagen).
I propositionen anför regeringen att även anhöriga
till den skadelidande kan åsamkas kostnader och
andra ekonomiska förluster med anledning av skadan.
I rättspraxis har skadestånd utgetts för sådana
förluster när dessa kan hänföras till den
skadelidande. Det gäller t.ex. anhörigas kostnader
och inkomstförluster för sjukbesök liksom för vård
av den skadade i hemmet. Regeringen konstaterar att
praxis är tämligen liberal när det gäller ersättning
för anhörigas sjukbesök under den akuta
sjukdomstiden. Däremot intas en mer restriktiv
hållning när det gäller sjukbesök för tiden
därefter. Är den skadade inte ett barn och är skadan
inte livshotande finns sålunda enligt regeringen små
möjligheter att få ersättning för anhörigas
kostnader för sjukbesök när det inte gäller den
akuta sjukdomstiden.
Enligt regeringen bör anhörigas inkomstförluster
och kostnader vid sjukbesök hos den skadade kunna
ersättas i något större omfattning än som nu görs.
Det är, anför regeringen, rimligt om skadestånd för
sådana förluster kan betalas även efter den akuta
sjukdomstiden, inte bara när den skadade är ett barn
utan också när det är fråga om en vuxen som inte
lider av en livshotande skada. En förutsättning bör
dock vara att besöken är till gagn för den skadade.
Även när det gäller kostnader för anhörigas insatser
för omvårdnaden av den skadade är det, enligt
regeringen, befogat med en mer generös inställning.
Regeringen föreslår en utvidgning av
ersättningsmöjligheterna för kostnader för anhöriga.
Detta markeras genom en ändring i 5 kap. 1 § första
stycket 1 skadeståndslagen. Enligt vad regeringen
anför bör regeln främst ta sikte på make,
registrerad partner, sambo, barn och föräldrar.
I motion L8 av Stig Rindborg m.fl. (m) konstateras
att den personkrets som anses stå den skadelidande
särskilt nära inte preciseras i den föreslagna
lagtexten. Enligt motionärernas mening bör
lagstiftarens avsikt i fråga om den avsedda
personkretsen komma till uttryck i lagens
ordalydelse, eftersom tillämpningssvårigheter annars
kan uppstå vid den praktiska skaderegleringen. I
motionen yrkas därför att riksdagen beslutar om en
precisering av närståendekretsen i lagrummet till
make, registrerad partner, sambo, barn och föräldrar
(yrkande 1).
Utskottet vill för sin del framhålla att en sådan
uppräkning som motionärerna vill ha inte skulle
medge en nyanserad bedömning med hänsyn till de
särskilda omständigheter som kan finnas i det
enskilda fallet. Det kan, enligt utskottets mening,
inte uteslutas fall där det är rimligt att låta en
person som står den skadelidande särskilt nära
omfattas av skadeståndsmöjligheten utan att för den
skull tillhöra den med bestämmelsen närmast avsedda
personkretsen. Utskottet delar därför regeringens
uppfattning att lagen inte bör innehålla en
uppräkning av vissa personkategorier, utan endast
bör ange att det skall röra sig om den som står den
skadade särskilt nära.
Med det anförda tillstyrker utskottet regeringens
lagförslag och avstyrker bifall till motion L8
yrkande 1.
Hushållsarbete i hemmet
Utskottets förslag i korthet
Utskottet instämmer i regeringens bedömning
att det inte krävs någon lagändring i fråga
om ersättningsposten inkomstförlust. Därmed
bör riksdagen avslå ett motionsyrkande om
viss justering av lagtexten. Jämför
reservation nr 4 (m).
Enligt 5 kap. 1 § första stycket 2 omfattar
skadestånd till den som har tillfogats personskada
ersättning för inkomstförlust. Eftersom de flesta
som får ersättning för inkomstförlust är
arbetstagare, motsvarar ersättningen arbetsförtjänst
som gått förlorad. Lagtexten innehåller i andra
stycket av paragrafen en beskrivning av hur
ersättning för inkomstförlust skall beräknas. För
vissa skadelidande som inte har haft särskild lön
för sitt arbete måste emellertid inkomstförlusten
uppskattas skönsmässigt (jfr prop. 1975:12 s. 148
och s. 156). En sådan grupp är egna företagare. För
att möjliggöra ersättning i dessa fall föreskrivs i
5 kap. 1 § tredje stycket första meningen att med
förlust av inkomst även skall avses intrång i
näringsverksamhet. En annan grupp av skadelidande
vars inkomstförlust måste bedömas skönsmässigt
utgörs av personer som till väsentlig del skött
hushållet i hemmet. I 5 kap. 1 § tredje stycket
andra meningen skadeståndslagen föreskrivs därför
att värdet av hushållsarbete i hemmet skall
likställas med inkomst.
Gällande rätt innebär att den som på heltid eller
deltid har arbetat i hemmet men som på grund av en
skada inte längre kan göra det kan få ersättning - i
form av ersättning för inkomstförlust - motsvarande
vad det kostar att anlita hjälp från utomstående. I
princip gäller det även om någon kostnad för hjälpen
i praktiken inte uppkommer på grund av att andra
familjemedlemmar tar över arbetet utan att kräva
någon särskild ersättning från den skadelidande.
Regeringen har i propositionen inte någon erinran
mot innebörden av gällande rätt och anser att någon
lagändring inte behövs.
I motion L8 av Stig Rindborg m.fl. (m) begärs att
riksdagen justerar ordalydelsen i 5 kap. 1 § tredje
stycket andra meningen skadeståndslagen så att
"hushållsarbete i hemmet" ersätts med "husligt
arbete i hemmet". Det är, enligt motionärerna, av
vikt att tillmäta husligt arbete ett ekonomiskt
värde, inte minst med hänsyn till
jämställdhetsaspekten (yrkande 2).
Utskottet vill peka på att Kommittén om ideell
skada föreslog en sådan justerad lydelse av det
ifrågavarande lagrummet som motionärerna nu
förordar. Avsikten var att markera att bestämmelsen
inte är tillämplig på hushållsarbete som den
skadelidande utfört vid sidan av ett avlönat
förvärvsarbete. Enligt utskottets mening behövs
emellertid inte den av kommittén och motionärerna
föreslagna justeringen. Som regeringen framhåller
får avsikten med bestämmelsen anses tydligt framgå
genom de ovan redovisade motivuttalandena i samband
med bestämmelsens tillkomst år 1976.
Det anförda innebär att utskottet instämmer i
regeringens bedömning att någon lagändring i fråga
om ersättningsposten inkomstförlust inte krävs.
Därmed avstyrker utskottet bifall till motion L8
yrkande 2.
Rätten att ärva ideellt skadestånd
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör anta regeringens förslag att
vid den skadelidandes död rätten till
skadestånd för ideell skada skall gå över
till arvingarna, om krav på ersättning har
framställts före dödsfallet. Därmed avstyrker
utskottet bifall till motionsyrkanden om en
vidare rätt att ärva ideellt skadestånd.
Jämför reservation nr 5 (m, c, fp).
När en fordran på skadestånd väl har betalats ingår det
utbetalda beloppet i den skadelidandes förmögenhet
och kan vid dennes död ärvas på samma sätt som andra
tillgångar i dödsboet. Det gäller oavsett om
skadeståndet avser ekonomisk eller ideell skada.
Innan en fordran på skadestånd har betalats är
enligt gällande rätt, som den fastslagits i
rättspraxis, utgångspunkten såvitt gäller ekonomisk
skada att fordringen vid den skadelidandes död utgör
en förmögenhetsrättslig tillgång i dennes dödsbo. Är
fordringen då inte slutligt fastställd, faller den
dock bort till den del den avser tiden efter
dödsfallet. I denna situation är det alltså bara
skadestånd för tiden fram till dödsfallet som går
över på arvingarna. Beträffande en obetald fordran
på ideell skada går rätten till skadestånd inte till
någon del över på den skadelidandes arvingar, om
inte skadeståndet har fastställts före dödsfallet. I
sådana fall kan rätten till ideellt skadestånd inte
ärvas.
I propositionen föreslås en ny regel i
skadeståndslagen (6 kap. 3 §) av innebörd att rätten
till skadestånd för ideell skada vid personskada och
för kränkning genom brott skall kunna ärvas i större
utsträckning än i dag. Vid den skadelidandes död
skall rätten till ersättning gå över till
arvingarna, om krav på ersättning har framställts
före dödsfallet.
I motion L8 av Stig Rindborg m.fl. (m) påpekas att
den av regeringen föreslagna ordningen innebär att
skadeståndsskyldigheten faller bort om våldet är så
grovt att offret avlider utan att ha hunnit
framställa några krav. För den som blir misshandlad
och lämnad ensam och allvarligt skadad torde det,
enligt motionen, vara svårt att framställa krav på
ersättning till skadevållaren eller någon som
företräder denne innan han eller hon slutligen dör
av skadorna. Motionärerna anser det orimligt att en
skadevållare på detta sätt skall komma i ett
ekonomiskt sett bättre läge om den skadelidande dör
än om denne blir skadad. I motionen yrkas ett
tillkännagivande om att ersättningsrätten skall
kunna övergå till arvingarna även om den
skadelidande inte framställt något krav innan han
eller hon avled (yrkande 5).
Ana Maria Narti och Johan Pehrson (båda fp)
framhåller i motion L9 att det finns en risk att den
av regeringen föreslagna regleringen inte får den
effekt som åsyftas. Det finns, anförs det i
motionen, en uppenbar fara för att ersättningsrätten
går förlorad för dem som saknar kunskap om
regleringen, vilket kan försämra redan ekonomiskt
svaga gruppers situation. Enligt motionen kan den
föreslagna regeln också få tillämpningsproblem
(yrkande 2).
Även i motion Ju930 av Gun Hellsvik m.fl. (m),
från den allmänna motionstiden år 2000, anförs att
det inte är rimligt att gärningsmannen skall kunna
undkomma sin skadeståndsskyldighet genom att offret
bringas om livet. Regeringen bör därför se över
nuvarande regler i syfte att dödsboet alltid skall
kunna överta ett krav på ideellt skadestånd (yrkande
13).
Utskottet vill för sin del erinra om att en
fordran på skadestånd i allmänhet torde vara
förfallen till betalning i den mening som avses i
räntelagen (1976:635) i och med att krav har
framställts och behövlig utredning har lagts fram.
Skadeståndet skall alltså betalas i sin helhet så
snart som dessa förutsättningar är uppfyllda, och
enligt 4 § andra stycket räntelagen börjar
dröjsmålsränta löpa på detta belopp en månad senare.
Med hänsyn härtill är det enligt utskottets mening
inte rimligt att skadeståndsskyldigheten skulle
bortfalla, trots att nämnda förutsättningar är
uppfyllda, därför att skadeståndet inte hunnit
fastställas före dödsfallet. Det kan ju vara så att
skadevållaren avsiktligt förhalar skadeståndsärendet
så att den skadelidande inte överlever till dess
skadan slutligt regleras. Enligt utskottets mening
finns det sålunda anledning att ändra de nuvarande
principerna. Att, såsom motionärerna vill, helt
släppa kravet på att den skadelidande skall ha
framställt ett yrkande anser utskottet inte bör
komma i fråga. Enligt utskottets mening är det
rimligt att den skadelidande i viss utsträckning
måste ha varit aktiv för att få ut skadeståndet. Som
Kommittén om ideell skada liksom regeringen förordar
bör samma regler gälla vid ersättning för ideell
skada vid personskada och vid ersättning för
kränkning genom brott.
Utskottet tillstyrker sålunda regeringens förslag
att rätten till skadestånd för ideell skada bör
övergå till den skadelidandes arvingar om den
skadelidande har krävt ersättning före dödsfallet.
En särskild bestämmelse om detta bör tas in i
skadeståndslagen. Den nya regeln bör, i enlighet med
förslaget, gälla även trafikskadeersättning och
brottsskadeersättning. Därmed avstyrker utskottet
bifall till motionerna L8 yrkande 5, L9 yrkande 2
och Ju930 yrkande 13.
Jämkning på grund av medvållande
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsyrkanden om
införande av regler om jämkning av skadestånd
och trafikskadeersättning på grund av
medvållande som är förmånligare för den
skadeståndsskyldige än vad som gäller i dag.
Jämför reservation nr 6 (m).
Enligt 6 kap. 1 § första stycket skadeståndslagen kan
skadestånd på grund av personskada jämkas om den
skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov
vårdslöshet har medverkat till skadan. Har en förare
av motordrivet fordon som har gjort sig skyldig till
trafikonykterhetsbrott skadats, kan dock
skadeståndet jämkas vid varje vårdslöshet från
förarens sida. Om personskada lett till döden, kan
skadestånd till efterlevande också jämkas, om den
avlidne uppsåtligen har medverkat till dödsfallet.
Vidare kan skadestånd med anledning av sakskada
eller ren förmögenhetsskada jämkas, om vållande på
den skadelidandes sida har medverkat till skadan. I
förekommande fall skall jämkning, enligt vad som
föreskrivs i sista stycket i paragrafen, ske efter
vad som är skäligt med hänsyn till graden av
vållande på ömse sidor och omständigheterna i
övrigt.
Motsvarande regler om jämkning på grund av
medvållande vid personskada finns i 12 §
trafikskadelagen (1975:1410).
I propositionen anför regeringen att den inte
finner anledning att föreslå någon lagändring
avseende principerna för jämkning på grund av
medvållande vid personskada.
Enligt motion L8 av Stig Rindborg m.fl. (m) ter
det sig främmande att tillerkänna en vårdslös
skadelidande ett betydande belopp för exempelvis
sveda och värk från en skadevållare som varit långt
mindre oaktsam än han eller hon själv. Svensk rätt
bör enligt motionen ändras så att jämkning på grund
av medvållande vid personskada skall kunna ske redan
vid normalgraden av vållande. I motionen yrkas ett
tillkännagivande med denna innebörd (yrkande 4).
I motion L604 av Tanja Linderborg m.fl. (v)
behandlas frågan om jämkning på grund av medvållande
av trafikskadeersättning. Motionärerna anför att det
torde strida mot det allmänna rättsmedvetandet att
inte enbart det förhållandet att föraren gjort sig
skyldig till rattfylleri eller grovt rattfylleri
räcker för att skadeståndet skall kunna jämkas utan
att det också krävs att föraren varit vårdslös.
Alkoholförtäring kan aldrig ursäktas i samband med
trafik och därför bör, enligt motionen, jämkning
kunna ske så snart föraren dömts för rattfylleri;
vårdslösheten skall sålunda presumeras i sådana
fall. I motionen yrkas att riksdagen skall begära
ett lagförslag från regeringen om ändring av
trafikskadelagen i denna riktning.
Utskottet vill erinra om att de nuvarande reglerna
i skadeståndslagen om jämkning på grund av
medvållande tillkom år 1975 (prop. 1975:12, bet. LU
1975:16). De nya reglerna innebar, genom att
jämkning inte kan ske annat än om den skadelidande
har medverkat uppsåtligen eller grovt vårdslöst, att
möjligheterna att jämka skadestånd vid personskada
begränsades väsentligt, medan möjligheterna att
jämka skadestånd vid sakskada och ren
förmögenhetsskada bibehölls i stort sett
oförändrade. Bakgrunden till ändringarna var ett
förändrat synsätt (prop. 1975:12 s. 131). Enligt
detta synsätt bör skadeståndsreglerna vara utformade
så att de tillgodoser socialt motiverade
ersättningsbehov samtidigt som de leder till en
samhällsekonomiskt rationell fördelning av de
förluster som uppkommer genom skadefall. För
personskadornas del ansågs att en tillämpning av de
dåvarande medvållandereglerna fick konsekvenser som
inte var förenliga med det nya betraktelsesättet.
Man menade att det från sociala och humanitära
synpunkter inte var rimligt att de som drabbades av
en skada skulle bli lidande för all framtid av en
tillfällig oaktsamhet. Vidare ansågs att
tillgängliga ekonomiska resurser skulle utnyttjas
bäst om skaderiskerna i samhället slogs ut på så
många händer som möjligt. Om fullt skadestånd utgick
skulle det, enligt detta synsätt, ofta leda till en
acceptabel riskspridning eftersom skadeståndet i de
flesta fall skulle täckas av en ansvarsförsäkring;
en jämkning av skadestånd på grund av medvållande
torde däremot i de flesta fall medföra att skadan
delvis skulle komma att stanna på den skadelidande.
Genom 1975 års reform fick Sverige
medvållanderegler som från ett internationellt
perspektiv måste betraktas som generösa mot den
skadelidande. Det kan nämnas att Kommittén om ideell
skada inte funnit något land som har motsvarande
regler i sin allmänna skadeståndslagstiftning.
Däremot konstaterar kommittén att det finns flera
länder, t.ex. Danmark och Finland, som har regler av
detta slag i sin lagstiftning om ersättning för
trafikskador. Mot den bakgrunden för kommittén en
diskussion kring frågan om möjligheterna att jämka
skadeståndet vid personskador bör utvidgas (SOU
1995:33 s. 403 f.). Kommitténs slutsats är att de
sociala och humanitära skäl som år 1975 åberopades
till stöd för de nuvarande reglerna i
skadeståndslagen om jämkning på grund av medvållande
till personskada alltjämt är bärande. Reglerna har
vidare, enligt kommittén, bidragit till att
skaderegleringen i personskadefallen har förenklats
avsevärt.
Utskottet vill i sammanhanget därutöver erinra om
den våren 1999 tillkallade Personskadekommittén, som
har till uppgift att se över reglerna om
samordningen vid personskada mellan skadestånd,
ersättning från offentlig försäkring och ersättning
från försäkringar av annat slag. Enligt direktiven
till kommittén torde det i sammanhanget
aktualiseras vissa följdfrågor om jämkning (dir.
1999:18). Det kan, anförs det, bl.a. diskuteras i
vilken utsträckning en skyldighet att ge ut
skadestånd eller annan ersättning bör jämkas på
grund av försäkring och försäkringsmöjligheter och i
vilken utsträckning jämkningen bör påverkas av
bestämmelserna om regressrätt.
Med hänsyn till det anförda ser utskottet, liksom
regeringen, inte skäl att nu förorda ändrade regler
i skadeståndslagen om jämkning på grund av
medvållande. Utskottet avstyrker därmed bifall till
motion L8 yrkande 4.
Vad gäller frågan om jämkning av
trafikskadeersättning på grund av medvållande, som
tas upp i motion L604, vill utskottet erinra om att
riksdagen våren 1999 behandlade en liknande motion
om minskade möjligheter för den som gjort sig
skyldig till trafikonykterhetsbrott att få
trafikskadeersättning (bet. 1998/99:LU19). Utskottet
uttalade att det för sin del var ense med motionären
om att det är angeläget att se över bestämmelserna
på ifrågavarande område. Av flera olika skäl - inte
minst vad gäller hänsynen till det allmänna
rättsmedvetandet - fanns det enligt utskottet
anledning att ifrågasätta om nuvarande bestämmelser
är helt igenom tillfredsställande. Enligt vad
utskottet hade inhämtat har Försäkringsförbundet i
en skrivelse till regeringen i april 1998 (dnr Ju
98/1647) föreslagit att nuvarande lagregler om
jämkning av personskadeersättning inom trafikområdet
ändras så att jämkning av ersättning till föraren
skall kunna ske i alla situationer där föraren varit
rattfull vid olyckstillfället, och inte bara när det
konstaterats att han eller hon samtidigt har varit
vårdslös. I praktiken går det ofta inte att styrka
vårdslöshet ens när föraren har varit märkbart
påverkad. Förbundet anser vidare att jämkningen bör
gå längre än vad som sker i dag, så att en rattfull
person inte får mer ersättning än den som är
hänvisad till den allmänna försäkringens
ersättningsregler.
Utskottet konstaterade våren 1999 att frågan om
jämkning av personskadeersättning vid
trafikonykterhetsbrott var föremål för beredning
inom Justitiedepartementet med anledning av
Försäkringsförbundets skrivelse. Mot denna bakgrund
ansåg utskottet att något formellt tillkännagivande
från riksdagens sida med anledning av den då
aktuella motionen inte var behövligt, och utskottet
avstyrkte därför bifall till motionen.
Med hänvisning till beredningen av
Försäkringsförbundets skrivelse och till
Personskadekommitténs pågående arbete anser
utskottet att något initiativ från riksdagens sida
med anledning av motion L604 inte är påkallat,
varför utskottet avstyrker bifall till motionen.
Ersättning för ren
förmögenhetsskada, m.m.
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå ett motionsyrkande om
förbättrade möjligheter att få ersättning för ren
förmögenhetsskada på grund av brott samt två
motionsyrkanden som behandlar olika frågor om
skadestånd till företagare. Jämför reservationerna
nr 7 (m) och nr 8 (m, fp).
Som nämnts tidigare erbjuder skadeståndslagen en möjlighet till
ersättning för ren förmögenhetsskada. Med ren
förmögenhetsskada avses enligt 1 kap. 2 § sådan
ekonomisk skada som uppkommer utan samband med att
någon lider person- eller sakskada. Den allmänna
principen i svensk rätt är att ren förmögenhetsskada
endast ersätts om den vållas genom brott, och
skadeståndsskyldigheten drabbar i första hand den
som gjort sig skyldig till den straffbara handlingen
(2 kap. 4 § skadeståndslagen).
I motion Ju930 av Gun Hellsvik m.fl (m) anförs att
offer för ekonomisk brottslighet många gånger har
svårt att få ersättning för den skada de åsamkats,
eftersom det många gånger är svårt att få ut någon
ersättning från brottslingen. I motionen konstateras
också att det inte heller är så lätt för den
skadelidande att få brottsskadeersättning, eftersom
sådan ersättning endast i undantagsfall utgår för
ren förmögenhetsskada. Enligt motionen bör den som
drabbats av ren förmögenhetsskada få bättre
möjligheter att få ersättning. Regeringen bör därför
skyndsamt återkomma till riksdagen med lagförslag i
denna riktning (yrkande 14).
Utskottet vill med anledning av motionsyrkandet
peka på att i fråga om möjligheterna att få
skadestånd på grund av brott är bestämmelserna i
brottsskadelagen (1978:413) av väsentlig betydelse.
Lagen innebär att en person som utsatts för brott
under vissa förutsättningar har rätt till ersättning
från staten för skador som uppkommit till följd av
brottet. Ersättning utgår för personskada samt, i
vissa fall, för sakskada och ren förmögenhetsskada.
Vid ren förmögenhetsskada kan brottsskadeersättning
dock utgå endast i vissa undantagsfall (3 och 4 §§
brottsskadelagen). Det gäller i fråga om s.k.
rymlingsskador, dvs. skador som vållats av någon som
vid tiden för brottets begående var intagen i bl.a.
kriminalvårdsanstalt, och det gäller i särskilt
ömmande undantagsfall. Här är förutsättningen att
den skadelidandes möjligheter att försörja sig
allvarligt har äventyrats genom skadan eller att
ersättningen annars framstår som särskilt angelägen.
Brottsskadeersättningen bestäms i huvudsak enligt
skadeståndsrättsliga regler. Ersättningen utgör ett
kompletterande skydd och ger skydd endast då andra
möjligheter att täcka skadan saknas. När
brottsskadeersättning bestäms avräknas sålunda
skadestånd som har betalats eller bör kunna bli
betalt, liksom i stort sett all annan ersättning som
den skadelidande har rätt till på grund av skadan.
Frågor om brottsskadeersättning prövas av
Brottsoffermyndigheten.
En motion med motsvarande innehåll som den nu
aktuella avslogs av riksdagen våren 1999 på
hemställan av justitieutskottet. I sitt av riksdagen
godkända betänkande 1998/99:JuU20 uttalade
justitieutskottet därvid att det är angeläget att
brottsoffer kan få ersättning för sina skador. Vid
bedömningen av frågan om i vilken utsträckning
brottsskadeersättning skall utgå för ren
förmögenhetsskada måste emellertid även de
statsfinansiella skälen tillmätas stor betydelse. I
det sammanhanget anfördes att staten inte kan ta på
sig ett obegränsat ansvar för alla förekommande
brottsskador, utan en begränsning måste ske till de
fall där de sociala och humanitära skälen är
starkast. Justitieutskottet ansåg därvid att den
begränsning som gjorts i brottsskadelagen
beträffande ersättning för ren förmögenhetsskada var
ändamålsenlig.
Våren 2000 behandlade lagutskottet en motion med
samma innehåll som den nu aktuella (bet.
1999/2000:LU11). Utskottet kunde för sin del inte
finna annat än att den nuvarande bestämmelsen i
skadeståndslagen om möjligheterna att få ersättning
för ren förmögenhetsskada på grund av brott är
ändamålsenligt utformad. Det fanns enligt utskottet
således inte heller skäl att från
skadeståndsrättsliga utgångspunkter frångå
riksdagens mindre än ett år tidigare gjorda
bedömning såvitt avser det av motionärerna upptagna
spörsmålet. Utskottet avstyrkte bifall till
motionsyrkandet, och riksdagen följde utskottet.
Enligt utskottets mening saknas det anledning att
nu frångå riksdagens tidigare ställningstaganden.
Därmed avstyrker utskottet bifall till motion Ju930
yrkande 14.
I detta sammanhang behandlar utskottet två motioner
som tar upp vissa frågor om skadestånd till
företagare.
I motion L9 av Ana Maria Narti och Johan Pehrson
(båda fp) anförs att propositionen inte på ett
tillfredsställande sätt behandlar frågan hur
skadestånd till egna företagare skall utformas och
regleras. Motionärerna anser att regeringen bör
återkomma till riksdagen med överväganden i denna
fråga (yrkande 3).
Maud Ekendahl (m) konstaterar i motion L606, från
den allmänna motionstiden år 2000, att
mervärdesskatt inte utgår på skadeståndsbelopp som
domstol dömer ut till en näringsidkare som fått sin
egendom stulen eller förstörd genom brott.
Förhållandet motiveras, anför motionären, med att
den skadelidande kan lyfta av momsen på den
ersättningsegendom han eller hon förvärvar. I
motionen kritiseras förhållandet och det begärs ett
tillkännagivande om att moms skall ingå i
skadeståndet.
Med anledning av vad som anförs i motionerna vill
utskottet framhålla att skadeståndslagen inte
innehåller några särskilda regler om skadestånd till
företagare. Det innebär att en företagare som vilken
annan skadelidande som helst har rätt till
ersättning för den personskada eller sakskada som
åsamkats honom eller henne enligt de allmänna
reglerna i skadeståndslagen. En annan sak är att
från skadeståndsrättslig synpunkt företagarens
situation kan vara speciell i vissa avseenden.
Sålunda kan det för en företagare vara svårare än
för en anställd att beräkna inkomstförlusten till
följd av en skada. Av den anledningen föreskrivs,
som redan tidigare berörts, i 5 kap. 1 § tredje
stycket skadeståndslagen att med inkomstförlust
likställs intrång i näringsverksamhet. Med stöd
härav kan en företagare erhålla ersättning även för
annat än vad som motsvarar värdet av hans eller
hennes arbetsinsats i företaget. Ett exempel som
nämns i förarbetena till 1975 års ändringar i
skadeståndslagen är att en lantbrukare, som blir
långvarigt arbetsoförmögen, måste slakta ned sin
kreatursbesättning och därigenom lider förlust
(prop. 1975:12 s. 155 f.). Vid sakskada förutsätts
för att ersättning för intrång i näringsverksamhet
kan bli aktuell att den skadade egendomen används i
rörelse.
När det gäller frågan om skadestånd till
företagare vill utskottet också peka på
möjligheterna att få ersättning för ren
förmögenhetsskada. Hit hör exempelvis förlust genom
försämrat rörelseresultat. I många fall är det fullt
tillåtligt att tillfoga andra ren förmögenhetsskada,
t.ex. då ett företag konkurrerar ut ett annat med
tillåtna metoder för ekonomisk konkurrens. Som
nämnts tidigare förutsätter ersättning för ren
förmögenhetsskada i princip att skadan orsakats
genom brott. Principen gäller naturligtvis inte inom
kontraktsrätten. Det finns även utanför
avtalsförhållanden flera undantag från principen.
Sålunda förekommer ersättningsskyldighet för intrång
i immateriella rättigheter enligt de särskilda
immaterialrättsliga lagarna även vid icke straffbart
intrång.
När det gäller exempelvis intrång i immateriella
rättigheter kan det bli aktuellt även med ersättning
för ideell skada. Sålunda skall vid patentintrång
vid bedömande av ersättningens storlek hänsyn tas
även till patenthavarens intresse av att
patentintrång inte begås och till övriga
omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse,
se 58 § patentlagen (1967:837). Avsikten med denna
möjlighet till ersättning även för ideell skada är
att förbättra patenthavarens möjlighet att få full
ersättning för skadan vid patentintrång. Ett annat
exempel av intresse i detta sammanhang är lagen
(1990:409) om skydd för företagshemligheter, som
innehåller bestämmelser om skyldighet att utge
skadestånd för ett obehörigt angrepp på en
näringsidkares företagshemlighet. Vid bestämmande av
skadeståndet skall enligt 9 § hänsyn tas även till
näringsidkarens intresse av att hemligheten inte
obehörigen utnyttjas eller röjs och till övriga
omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse.
Utskottet vill peka på att i Kommitténs om ideell
skada betänkande (SOU 1992:84) Ersättning för
kränkning genom brott finns en redogörelse för
reglerna om ersättning för ideell skada inom olika
rättsområden. Flera av dessa regelverk kan, vilket
också framgår av utskottets redovisning ovan, få
särskild betydelse för skadestånd till
näringsidkare. Några särskilda överväganden om
skadestånd till företagare har kommittén emellertid
inte gjort, och inte heller förekommer sådana i
propositionen. Enligt utskottets mening har det inte
funnits anledning för regeringen att i detta
sammanhang behandla frågan om skadestånd till
företagare särskilt.
Det anförda innebär enligt utskottets mening att
något initiativ från riksdagens sida med anledning
av motion L9 inte är påkallat, och utskottet
avstyrker bifall till motionsyrkandet i fråga
(yrkande 3).
Vad sedan gäller motion L606 om moms på skadestånd
ger frågeställningen utskottet anledning att i detta
sammanhang också erinra om reglerna om skadestånd
med anledning av sakskada. Enligt 5 kap. 7 § 1
skadeståndslagen omfattar sådant skadestånd
ersättning för sakens värde eller reparationskostnad
och värdeminskning. Man får här skilja mellan
totalskada eller partiell skada på egendomen. Vid
totalskada torde man, med stöd av
försäkringsrättsliga principer, kunna beräkna skadan
med ledning av kostnaden för återanskaffning av ny
egendom av samma slag som den skadade vid tiden för
skadan med avdrag för ålder och bruk.
Beräkningsmetoden ger alltså den skadelidande
möjlighet att göra en ersättningsanskaffning. Vid
partiell skada på egendomen kan ersättning beräknas
genom att fastställa värdet före skadan, baserad på
återanskaffningskostnaden, och därjämte fastställa
restvärdet, dvs. värdet av vad som återstår efter
skadan, samt bestämma ersättningen till skillnaden
däremellan. Denna metod kommer ofta till användning
vid betydande skador. En annan metod vid partiell
skada är att ersätta kostnaden för reparation jämte
eventuell kvarstående värdeminskning på egendomen.
Utskottet vill understryka att skadeståndets
främsta funktion är att ge den som lidit skada ett
belopp i pengar som skall ersätta den inträffade
förlusten. Har den skadelidande exempelvis förlorat
sin bil, sina arbetsredskap eller vad det nu är
skall skadeståndet möjliggöra för honom eller henne
att skaffa en annan motsvarande egendom i stället,
och det skall också i viss utsträckning ersätta för
mera indirekt förlust som han eller hon lidit, t.ex.
för hyra av annan egendom under den tid den
skadelidande varit i avsaknad av den skadade
egendomen.
Det anförda innebär, med avseende på den i motion
L606 behandlade frågan, att någon
lagstiftningsåtgärd inte är påkallad. Därmed
avstyrker utskottet bifall till motionen.
Utskottet har inte någon erinran mot de förslag i
propositionen som inte behandlas särskilt ovan.
Sammantaget innebär således utskottets
ställningstaganden att lagförslagen tillstyrks.
Vissa andra skadeståndsrättsliga
frågor
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsyrkanden om
förmånligare preskriptionsregler vid
skadeståndskrav, möjligheter att vägra
verkställighet av dom på skadestånd, ansvar
för genmodifierade organismer och om
ersättning till enskild som fått fingerade
personuppgifter. Jämför reservation nr 9 (c).
I detta avsnitt behandlar utskottet fyra motionsyrkanden från
den allmänna motionstiden i olika
skadeståndsrättsliga frågor.
Preskription av skadestånd
Skadeståndskrav enligt skadeståndslagen är
underkastade den allmänna fordringspreskriptionen
enligt reglerna i preskriptionslagen (1981:130).
Huvudregeln är att en fordran preskriberas tio år
efter tillkomsten (2 §). Preskriptionen kan
avbrytas, och då börjar en ny preskriptionstid att
löpa (5 § och 6 §). När det gäller en fordran på
skadestånd kan sålunda preskriptionen avbrytas genom
att den skadeståndsskyldige får ett skriftligt
skadeståndskrav från den skadelidande. Beträffande
skadestånd på grund av brott infördes genom
preskriptionslagen en särskild regel som innebär att
skadeståndsfordran inte preskriberas förrän straffet
har preskriberats samt att den skadelidande, efter
det att ansvarsfrågan har avgjorts, alltid har ett
år på sig att framställa skadeståndsanspråk (3 §).
Åtskilliga speciallagar om skadestånd innehåller
bestämmelser om kortare preskriptionstider än enligt
den allmänna preskriptionslagen. Sålunda gäller
enligt 28 § trafikskadelagen en preskriptionstid om
tre år från det att den skadelidande fick kännedom
om att fordringen kunde göras gällande eller tio år
från det fordringen tidigast hade kunnat göras
gällande. Även enligt patientskadelagen (1996:799)
gäller en treårig preskriptionstid från det att den
skadelidande fick kännedom om att anspråket kunde
göras gällande (23 §). Flera lagar på
transporträttens område innehåller också regler om
kortare preskriptionstider än enligt den allmänna
preskriptionslagen.
I motion L605 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)
anförs att det är stötande att preskriptionsreglerna
kan medföra att brottslingar som dömts att betala
skadestånd, genom att på olika sätt se till att de
saknar tillgängliga medel, slipper att betala
skadestånd till brottsoffret. Enligt motionären bör
sådant skadestånd inte preskriberas förrän den
skadeståndsskyldige avlider, och i motionen begärs
en lagändring med denna innebörd.
Utskottet kan i viss mån hålla med om att
preskriptionsreglerna ibland kan leda till resultat
som förefaller hårda mot den skadelidande. Bland
annat kan det, genom att preskriptionstiden vid
skadeståndsfordringar i princip räknas från det att
den skadegörande handlingen vidtogs, inträffa att
skadeståndskravet är preskriberat innan någon skada
har uppkommit. Det måste emellertid beaktas att
preskriptionsreglerna utgör en avvägning och att
hänsyn också måste tas till att den som begått ett
fel någon gång måste kunna känna sig säker på att
inte utsättas för krav på grund av vad som inträffat
långt tidigare. Utskottet vill också framhålla att
genom preskriptionslagen infördes den ovan nämnda
för den skadelidande mer förmånliga särskilda
preskriptionsregeln vid skadestånd på grund av
brott.
Utskottet kan inte se att det finns skäl att ändra
preskriptionsreglerna när det gäller krav på
skadestånd och avstyrker därmed bifall till motion
L605.
Verkställighet av utländska avgöranden om
skadestånd
I motion L601 av Siw Persson (fp) anförs att det
förekommer vissa utländska domar som innebär en
inskränkning av yttrandefriheten och som innefattar
skadeståndsskyldighet för den som fällt de påstått
förgripliga yttrandena. Sådana avgöranden skulle
enligt motionen inte vara möjliga i Sverige med det
starka skydd för yttrandefriheten som finns här. I
sådana situationer bör det, enligt motionen, vara
möjligt för svenska myndigheter att vägra
verkställighet av domarna.
Utskottet vill erinra om att Högsta domstolen i
rättsfallet NJA 1998 s. 817 prövat frågan om det av
hänsyn till skyddet för yttrandefriheten i
konventionen angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna
(Europakonventionen) eller till svensk ordre public
förelåg hinder för verkställighet av en norsk dom
där en norsk medborgare, som haft i uppdrag att
tjänstgöra som sälfångstinspektör i Norge,
förpliktats utge skadestånd till ett antal norska
säljägare för ärekränkande uttalanden om dem i bl.a.
en film som visats i svensk TV. Högsta domstolen
konstaterade i sitt avgörande att Europadomstolen
varit benägen att se det verkställighetsförfarande
som följer på en dom som en del av det förfarande
varigenom civila rättigheter och skyldigheter
fastställs. Europadomstolens inställning kunde,
enligt Högsta domstolen, tolkas så att det vid
flagranta brister i en utländsk rättegång bör ske
någon form av överprövning innan en utländsk
straffdom verkställs. Mot bakgrund härav fann Högsta
domstolen att prövning borde ske av påståendet att
den norska domen inte fick verkställas på den
grunden att verkställigheten stod i strid med
Europakonventionen. Det kunde, anförde Högsta
domstolen vidare, emellertid inte bli fråga om att
göra en fullständig omprövning av den norska domen.
En sådan ordning skulle enligt Högsta domstolen
alltför mycket tynga det internationella samarbete
som syftar till att underlätta domsverkställighet i
andra länder än det där domen meddelats. För länder
anslutna till Europakonventionen bör det, anförde
Högsta domstolen, normalt vara tillräckligt att
myndigheten i verkställighetslandet gör en mera
översiktlig granskning för att kontrollera att domen
är förenlig med konventionen. Skulle det emellertid,
t.ex. genom påpekanden från en part, komma fram
någon omständighet som gör att det kan sättas i
fråga om domen uppfyller konventionens krav måste
granskningen vara mer ingående.
Vid den granskning av den norska domen som enligt
det anförda skulle ske i det aktuella
verkställighetsärendet fann Högsta domstolen med
beaktande av de olika omständigheterna att den
norska domen inte kunde anses innefatta någon
kränkning av sälfångstinspektörens rätt till
yttrandefrihet enligt Europakonventionen.
När det gällde frågan huruvida det förelåg hinder
mot verkställighet av den norska domen av hänsyn
till ordre public fanns det, anförde Högsta
domstolen, anledning att understryka att det,
generellt sett, bara i undantagsfall kan komma i
fråga att vägra domsverkställighet på denna grund.
Särskilt gäller detta naturligtvis när det är fråga
om verkställighet av en dom som är meddelad i ett
annat nordiskt land. Frågan om hänsyn till svensk
ordre public i det aktuella målet hade enligt Högsta
domstolen i första hand anknytning till
sälfångstinspektörens medverkan i den film som
visades i svensk television. Högsta domstolen
anförde att det får anses att hänsyn till svensk
ordre public hindrar verkställighet i Sverige av en
utländsk dom på straff eller skadestånd, när
ansvarsutkrävandet i det landet framstår som ett
kringgående av det svenska grundlagsskyddet för den
som medverkar vid tillkomsten av en framställning i
något av de särskilt grundlagsskyddade medierna.
Hänsynen till svensk ordre public kan emellertid,
fortsatte Högsta domstolen, inte sträcka sig så
långt att den som medverkar i ett program som visas
i svensk television alltid är skyddad mot
verkställighet här i landet av en utländsk dom som
avser ansvar för medverkan i programmet. Så t.ex.
bör en person som ärekränker någon i ett program som
visas i ett annat lands television och som sedan
återutsänds i Sverige i regel inte kunna undgå
verkställighet här av en dom som meddelats i det
andra landet på grund av ärekränkningsbrottet där.
Slutsatsen är, enligt Högsta domstolen, att det i
ett verkställighetsärende får bedömas från fall till
fall huruvida omständigheterna bör medföra att
verkställighet vägras i Sverige.
Med hänsyn till omständigheterna i det aktuella
fallet och förhållandena i övrigt ansåg Högsta
domstolen att det inte heller med hänsyn till ordre
public kunde anses föreligga hinder för den begärda
verkställigheten.
Det bör nämnas att numera regleras verkställighet
av bl.a. norska domar i Sverige av
Luganokonventionen om domstols behörighet och
verkställighet av domar på privaträttens område
(prop. 1991/92:128, LU36). Det ordre public-
förbehåll som görs i konventionen anses vara
tillämpligt endast i exceptionella situationer.
Mot bakgrund av vad som sålunda redovisats anser
utskottet att motion L601 inte påkallar någon
riksdagens åtgärd, och utskottet avstyrker bifall
till motionen.
Ansvar för genmodifierade organismer (GMO)
I motion MJ711 av Lennart Daléus m.fl. (c) begärs
ett tillkännagivande till regeringen om att strikt
skadeståndsansvar i kombination med en obligatorisk
ansvarsförsäkring bör införas för den som
introducerar GMO i begränsade försök eller på
marknaden (yrkande 18).
Riksdagen behandlade en liknande motion våren 1999
(bet. 1998/99: LU17). I betänkandet konstaterade
utskottet sammanfattningsvis att skador orsakade av
GMO i betydande utsträckning täcks av bestämmelserna
om ett strikt ansvar i miljöbalken. I andra fall
torde, såvitt utskottet kunde bedöma, skador
orsakade av GMO i många fall omfattas av ett strikt
ansvar enligt olika specialförfattningar eller kunna
hänföras till det allmänna culpaansvaret enligt
skadeståndslagen. Enligt utskottets mening förelåg
mot den bakgrunden inte anledning för riksdagen att
ta initiativ till förändrade ansvarsregler vid
användning av GMO. Utskottet förutsatte emellertid
att regeringen noga följer utvecklingen på området
och, för det fall det skulle finnas behov av
ytterligare lagstiftningsåtgärder, tar initiativ
till att sådana kommer till stånd. Riksdagen
beslutade i enlighet med utskottets hemställan och
avslog den då aktuella motionen.
Då frågan ånyo behandlades våren 2000 med
anledning av en liknande motion vidhöll utskottet
sin tidigare gjorda bedömning och avstyrkte bifall
till motionen i fråga (bet. 1999/2000:LU11).
Utskottet finner inte heller nu skäl att frångå
sina tidigare ställningstaganden och avstyrker
bifall till motion MJ711 yrkande 18.
Ersättning till enskild för fingerade
personuppgifter m.m.
Enligt motion Ju933 av Siw Persson och Johan Pehrson
(båda fp) bör personer som fått fingerade
personuppgifter, sekretessmarkering i
folkbokföringen eller kvarskrivning ha rätt till
ekonomisk ersättning för de kostnader som uppkommer
(yrkande 25 delvis).
Utskottet vill peka på att frågan om ekonomisk
ersättning till enskild som fått fingerade
personuppgifter behandlas i regeringens proposition
2000/01:79 om stöd till brottsoffer. I propositionen
anför regeringen att det i många fall kan vara
skäligt att en person som på grund av förföljelse
tvingas byta sin identitet får ekonomisk hjälp från
staten. Det kan vara kostnader som har samband med
byte av bostadsort eller med försäljning av en
fastighet eller bostadsrätt och kostnader i samband
med att den enskilde måste byta arbete. Regeringen
erinrar i proposition 2000/01:79 om att den i
november 1999 beslutat att uppdra åt
Rikspolisstyrelsen att i samverkan med
Riksåklagaren, Kriminalvårdsstyrelsen,
Domstolsverket och Brottsoffermyndigheten utarbeta
ett förslag till ett nationellt handlingsprogram för
skydd av vittnen, målsäganden och andra
bevispersoner. Uppdraget har redovisats genom att en
rapport överlämnats till regeringen i december 2000.
I rapporten lämnas bl.a. ett förslag till en lag om
skydd för bevispersoner. De personer som omfattas av
skydd enligt lagen skall kunna erhålla ersättning
för kostnader för boende, uppehälle, resor och andra
liknande för programmets genomförande nödvändiga
utgifter. I rapporten understryks också
nödvändigheten av att samordna det skydd som
föreslås i lagen med andra åtgärder såsom
sekretessmarkering, kvarskrivning och fingerade
personuppgifter.
Enligt vad regeringen vidare anför i proposition
2000/01:79 är det viktigt att frågan om ersättning
till dem som är i behov av skydd behandlas
uttömmande och i ett sammanhang. Detta görs enligt
regeringen lämpligen inom ramen för den fortsatta
beredningen av förslaget om det nationella
handlingsprogrammet.
Utskottet kan för sin del från
skadeståndsrättsliga utgångspunkter inte se något
skäl för riksdagen att ta initiativ med anledning av
motion Ju933. Därmed avstyrker utskottet bifall till
motionsyrkandet (yrkande 25 delvis).
Försäkringsrättsliga frågor
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motioner om jämställdhet
i försäkringsvillkoren, patientskadelagen,
utvidgat ansvar för trafikförsäkringen och
obligatorisk ansvarsförsäkring för hund.
Jämför reservation nr 10 (c) samt särskilda
yttranden nr 1 (fp) och nr 2 (kd).
I detta avsnitt behandlar utskottet sju
motionsyrkanden från den allmänna motionstiden i
olika försäkringsrättsliga frågor.
Jämställdhet i försäkringsvillkoren
I motion L608 av Lena Ek (c) anförs att många
försäkringsbolag har gjort undantag i
försäkringsvillkoren för hemförsäkring genom att
ersättning inte utgår i det fall försäkringstagaren
blir utsatt för våld i hemmet av närstående. Detta
drabbar enligt motionen särskilt kvinnor eftersom
sådana brott är mycket vanligare mot kvinnor än mot
män. I motionen understryks att förhållandena utgör
en stor orättvisa mot kvinnor och är
diskriminerande. I motionen yrkas ett
tillkännagivande om vad som i motionen anförts om
jämställdhet i försäkringsvillkoren rörande brott i
hemmet.
Motion So545 av Matz Hammarström m.fl. (mp) har
liknande innehåll och i motionen yrkas ett
tillkännagivande om att regelsystemet för ersättning
av olika slag i anledning av våldsbrott skall vara
likvärdigt, även om brottet är utfört mot en kvinna
i hemmet (yrkande 17).
En privat försäkring uppkommer genom ett avtal
mellan försäkringsgivaren och försäkringstagaren.
Civilrättsliga regler om försäkringsförhållanden
finns, som framgått tidigare, i lagen (1927:77) om
försäkringsavtal. Försäkringsavtalslagen är
tillämplig på bl.a. liv- och pensionsförsäkringar
liksom andra typer av personförsäkringar.
Civilrättsliga regler om försäkringsavtal finns
också i konsumentförsäkringslagen (1980:38). Denna
lag innehåller bestämmelser - som mestadels är
tvingande till förmån för försäkringstagarsidan - om
vissa typer av försäkring som konsumenter tecknar,
såsom hemförsäkring, villaförsäkring,
reseförsäkring, trafikförsäkring m.m. De båda
försäkringsavtalslagarna reglerar
försäkringsavtalets ingående och upphörande samt
olika allmänna frågor om parternas förpliktelser mot
varandra.
På försäkringsområdet pågår sedan länge ett
omfattande reformarbete. Försäkringsrättskommittén
avlämnade år 1986 delbetänkandet (SOU 1986:56)
Personförsäkringslag, vari läggs fram förslag till
nya bestämmelser om personförsäkringar som är
avsedda att ersätta försäkringsavtalslagens
bestämmelser på området. Därefter avlämnade
kommittén slutbetänkandet Skadeförsäkringslag (SOU
1989:88). Inom Justitiedepartementet har härefter
skett en omarbetning av Försäkringskommitténs
förslag, bl.a. med hänsyn till den internationella
utvecklingen och till vad som framkommit vid
remissbehandlingen av kommittéförslagen. Resultatet
av arbetet har redovisats i departementspromemorian
(Ds 1993:39) Ny försäkringsavtalslag, vari föreslås
en helt ny lag på området. För närvarande pågår
beredning i Regeringskansliet av en ny
försäkringsavtalslag som skall ersätta 1927 års lag
i ämnet och konsumentförsäkringslagen från år 1980.
Avsikten är att den nya lagen skall bli en samlad
lag för försäkringsavtalsrätten. Den kommer därför
att behandla individuell konsumentskadeförsäkring,
företagsförsäkring och personförsäkring, gruppskade-
och personförsäkring samt kollektivavtalsgrundad
skade- och personförsäkring.
Enligt utskottets mening förtjänar de
frågeställningar som tas upp i motionerna en närmare
belysning. Utskottet förutsätter att ett sådant
arbete kommer till stånd inom ramen för det pågående
arbetet inom Justitiedepartementet.
Med hänsyn till det anförda anser utskottet att
motionerna L608 och So545 yrkande 17 inte påkallar
någon riksdagens åtgärd i förevarande sammanhang,
och utskottet avstyrker bifall till
motionsyrkandena.
Patientskadelagen
Patientskadelagen (1996:799), som trädde i kraft den
1 januari 1997, innehåller bestämmelser om rätt till
patientskadeersättning och skyldighet för vårdgivare
att ha en patientförsäkring som täcker sådan
ersättning (prop. 1995/96:187, bet. LU27). Lagen
bygger i stor utsträckning på den tidigare
frivilliga patientförsäkringen men tillhör nu det
obligatoriska försäkringssystemet.
Patientskadeersättning lämnas för personskador,
såväl fysiska som psykiska, som drabbar en patient i
samband med hälso- och sjukvård i Sverige.
Förutsättningarna för ersättning anges genom en
uppräkning i lagen av ett antal olika
skadesituationer. I korthet kan sägas att ersättning
lämnas för skada som orsakas av undersökning, vård
och behandling, oriktiga diagnoser, fel hos eller
felaktig hantering av medicinsktekniska produkter
och sjukvårdsutrustning, smittämnen som överförts i
samband med vården och som lett till infektion,
olycksfall som inträffat i samband med vården samt
oriktig hantering av läkemedel.
Rätten till patientskadeersättning är fristående
från skadeståndsrätten, vilket innebär att patienten
inte behöver bevisa att skadan orsakats genom att
hälso- och sjukvårdspersonalen gjort sig skyldig
till fel eller försummelse för att ersättning skall
kunna lämnas. I stället sker bedömningen på
objektiva grunder. Ersättningen bestäms i huvudsak
enligt reglerna i 5 kap. skadeståndslagen.
Enligt huvudregeln åläggs alla vårdgivare, såväl
offentliga som privata, en skyldighet att teckna
försäkring som täcker ersättningsskyldigheten.
Ersättningen lämnas av försäkringsgivaren, och för
att tillgodose patientskyddsintresset i sådana fall
då en vårdgivare inte fullgjort sin
patientförsäkringsplikt åläggs alla
försäkringsgivare som meddelar patientförsäkring ett
solidariskt ansvar för ersättningen för skador som
inträffar hos vårdgivare som saknat
patientförsäkring. Försäkringsgivarna ingår i en
patientförsäkringsförening som skall handlägga
ersättningsfrågor som rör vårdgivare som inte
tecknat försäkring. Vidare skall en
patientskadenämnd upprätthållas och bekostas av de i
patientförsäkringsföreningen ingående medlemmarna.
Nämnden skall på begäran av bl.a. patient,
vårdgivare, försäkringsgivare och domstol avge
yttranden över ersättningsfall.
Ersättningsbestämmelserna i patientskadelagen, som
innebär att även patientens efterlevande kan ha rätt
till ersättning, är tvingande till de skadelidandes
förmån. Den som vill ha ersättning enligt
patientskadelagen kan föra talan om detta vid allmän
domstol. Möjligheten för en skadelidande att i
stället vända sig mot vårdgivaren med en
skadeståndstalan finns dock fortfarande kvar, och
patientskadelagen inskränker således inte rätten att
föra talan om skadestånd i anledning av inträffad
skada.
I motion L602 av Chatrine Pålsson (kd) anförs att
eftersom ersättningen enligt patientförsäkringen
inte alltid motsvarar de faktiska kostnaderna
överväger många skadelidande att vända sig till
domstol för att kräva fullt skadestånd. En
domstolsprocess kan emellertid verka avskräckande
med hänsyn till risken att behöva stå för
rättegångskostnaderna. Enligt motionen innebär detta
att allt färre vågar anmäla felbehandlingar till
domstol. Det synes också som om allt färre
felbehandlingar anmäls till försäkringen. Motionären
menar att detta kan bero på att anmälningar inom
sjukvården inte tas väl upp. Enligt motionen bör
dessa förhållanden utredas i syfte att ge större
trygghet i vården.
Utskottet vill för sin del framhålla att det är
viktigt att förekommande fall av felbehandlingar
m.m. inom sjukvården uppmärksammas och leder till
anmälan där så är befogat. Enligt utskottets mening
saknas dock underlag för att bedöma om det finns fog
för påståendet i motionen om att allt färre
anmälningar om felbehandling m.m. inom sjukvården
sker och att det skulle saknas förtroende för
patientskadesystemet som sådant.
Utskottet vill emellertid peka på att Riksdagens
revisorer inlett en s.k. förstudie angående
granskning av patientskadelagen. Studien avses bli
klar till hösten 2001. Förstudien bygger på ett
förslag till granskningsärende till Riksdagens
revisorer som lagutskottet lämnade i april 2000. I
underlaget till förslaget konstaterar utskottet att
patientskadelagen varit i kraft drygt tre år och att
någon utvärdering av reformen och närmare
undersökning av den praktiska tillämpningen av
lagens bestämmelser inte kommit till stånd. Den
grundläggande och enkla frågeställningen för en
granskning bör enligt utskottet vara om
patientskadelagen - både från patienternas och
vårdgivarnas utgångspunkter - fungerar på det sätt
som var tänkt vid lagens tillkomst (se bilaga 2 till
lagutskottets protokoll 1999/2000:26).
Enligt utskottets mening bör riksdagen, i avbidan
på pågående utredningsarbete, inte vidta någon
åtgärd med anledning av motion L602. Utskottet
avstyrker därmed bifall till motionen.
Patientskadelagen innehåller en preskriptionsregel
i 23 §. Enligt första stycket är preskriptionstiden
tre år från det att den skadelidande fick kännedom
om att anspråket kunde göras gällande. Rätten till
patientskadeersättning förloras i vart fall om den
skadelidande inte väcker talan inom tio år från den
tidpunkt då skadan orsakades. Preskriptionsavbrott
kan även ske genom en anmälan till vårdgivaren eller
försäkringsgivaren. I andra stycket finns en
bestämmelse som syftar till att hindra rättsförlust
för den skadelidande när han eller hon väl anmält
skadan till försäkringsgivaren men ärendet regleras
först sedan treårs- eller tioårsfristen gått ut
eller kort tid dessförinnan. Bestämmelsen innebär
att om den som vill ha ersättning gjort en anmälan
hos vårdgivaren eller försäkringsgivaren inom den
tid som anges i första stycket har han eller hon
alltid sex månader på sig att väcka talan sedan han
eller hon fått del av försäkringsgivarens slutliga
ställningstagande i ärendet.
I motion L603 av Kenneth Lantz (kd) konstateras
att det förekommer att patienter drabbas av skador
inom sjukvården i form av smittat blod. Bland annat
har det inträffat att patienter fått hepatit C men
fått kännedom om skadan först sedan
preskriptionstiden för ersättningskravet gått ut.
Enligt motionen bör preskriptionsreglerna ändras för
att undvika ett sådant för den skadelidande hårt
resultat (yrkande 1). Det bör också enligt motionen
vara möjligt att tolka nuvarande preskriptionsregler
förmånligt när det gäller patienter som långt
tillbaka smittats med infekterat blod. I motionen
yrkas ett tillkännagivande härom (yrkande 2).
Utskottet utgår från att även
preskriptionsreglerna blir föremål för uppmärksamhet
i Riksdagens revisorers pågående utredningsarbete.
Motion L603 påkallar därför inte någon riksdagens
åtgärd i förevarande sammanhang, och utskottet
avstyrker motionen.
Utvidgat ansvar för trafikförsäkringen
Genom trafikskadelagen (1975:1410) åläggs varje
motorfordonsägare att ha trafikförsäkring för sitt
fordon. Ersättning betalas ur trafikförsäkringen, så
snart någon i fordonet skadats. Både förare och
passagerare har rätt till ersättning. Dessutom utgår
ersättning ur trafikförsäkringen till andra, t.ex.
cyklister och fotgängare, som skadas till följd av
trafik med fordonet. Full ersättning utgår för alla
personskador, oberoende av om någon har skuld till
olyckan eller inte. Ersättning till förare och
passagerare betalas ur det egna fordonets
trafikförsäkring även om skadorna skulle ha
uppkommit vid en kollision med ett annat fordon. Om
skadorna har orsakats genom vållande i samband med
förandet av ett annat fordon, kan det
försäkringsbolag som har betalat ut ersättningen
kräva den tillbaka från försäkringen för det andra
fordonet.
Den ersättning som skall utgå från
trafikförsäkringen skall bedömas med ledning av vad
som föreskrivs i 5 kap. skadeståndslagen och lagen
(1973:213) om ändring av skadeståndslivräntor. Detta
innebär bl.a. att trafikskadeersättning till den som
orsakats personskada i följd av trafik med
motordrivet fordon skall omfatta ersättning för
sjukvårdskostnader och andra utgifter,
inkomstförlust samt ideell skada. Av 5 kap. 3 §
skadeståndslagen följer emellertid att vid
bestämmande av ersättning för inkomstförlust skall
avräknas förmån som den skadelidande med anledning
av förlusten har rätt till i form av ersättning som
betalas på grund av obligatorisk försäkring enligt
lagen (1962:381) om allmän försäkring eller på grund
av lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring eller
någon annan likartad förmån. Avräkning skall också
göras för pension eller annan periodisk ersättning
eller sjuklön, om förmånen betalas av en
arbetsgivare eller på grund av en försäkring som är
en anställningsförmån.
Enligt motion MJ845 av Lars Gustafsson m.fl. (kd)
bör kostnaderna för trafikskadade ligga på
trafikförsäkringen. Det skulle enligt motionen
medföra att försäkringsbolagen skulle bli mer aktiva
på trafiksäkerhetsområdet. I motionen begärs att
regeringen lägger fram förslag till ändring av
trafikförsäkringen enligt vad sålunda anförts
(yrkande 1).
Riksdagen har vid flera tillfällen tidigare
behandlat liknande motioner som den nu aktuella. Då
frågan behandlades våren 1993 konstaterade utskottet
i sitt av riksdagen godkända betänkande 1992/93:LU35
att motionärernas förslag innebar en genomgripande
förändring, inte bara när det gäller det nuvarande
trafikförsäkringssystemet, utan också på ett flertal
andra områden. Med hänvisning till ett planerat
utredningsarbete i syfte att se över möjligheterna
att använda trafikförsäkringarna som ett incitament
för att förbättra trafiksäkerheten avstyrkte
utskottet bifall till de då aktuella motionerna.
Då spörsmålet ånyo aktualiserades motionsvägen
våren 1996 hade utskottet erfarit att en arbetsgrupp
inom Försäkringsförbundet utarbetat ett förslag
angående försäkringsbranschens möjligheter att ta
över vissa av de kostnader för trafikskador som i
dag det allmänna ansvarar för (bet. 1995/96:LU20).
Försäkringsförbundet har presenterat arbetsgruppens
överväganden i en rapport den 31 januari 1996 som
ingetts till Finansdepartementet. Enligt rapporten
är det ett realistiskt alternativ att
trafikförsäkringsbolagen övertar det ekonomiska
ansvaret dels för inkomstförlust vid personskada
under yrkesaktiv tid, dels för sådan rehabilitering
som syftar till att den skadelidande i största
möjliga utsträckning skall kunna bidra till sin
försörjning under den yrkesaktiva tiden. Däremot bör
enligt rapporten samhället även i fortsättningen stå
för sjukvårdskostnaderna. Det utökade ansvaret för
trafikförsäkringen bedöms i rapporten få en rad
positiva effekter samt skapa större klarhet om
trafikens kostnader. Därutöver förbättras
möjligheterna att använda försäkringen i
trafiksäkerhetsarbetet. I rapporten görs vidare
vissa ekonomiska bedömningar om
skadekostnadsökningar för försäkringsbolagen och
vilka höjningar av trafikförsäkringspremien som
skulle behövas.
Utskottet såg positivt på att frågor om
försäkringars möjligheter att ge incitament till
skadeförebyggande åtgärder aktualiserats i olika
sammanhang under senare år. När det gällde den då
aktuella frågan borde enligt utskottets mening
resultatet av den fortsatta behandlingen inom
Regeringskansliet av Försäkringsförbundets rapport
avvaktas. Utskottet avstyrkte med det anförda
bifall till motionen i fråga.
När frågan om en utvidgad trafikförsäkring nu åter
aktualiseras motionsvägen vill utskottet också peka
på Personskadekommitténs uppdrag att se över
reglerna om samordningen vid personskada mellan
skadestånd, ersättning från offentlig försäkring och
ersättning från försäkringar av annat slag (dir.
1999:18). Huvudfrågan för kommittén är att ta
ställning till vem som i olika situationer slutligt
skall svara för ersättningen till den som drabbats
av en personskada. I direktiven anförs bl.a. att det
för vissa verksamhetsområden satts i fråga om det är
rimligt att det allmänna svarar för en så stor del
av kostnaderna för personskador som är fallet i dag.
Kommittén skall överväga om ansvaret i större
utsträckning kan överföras till dem som är upphov
till kostnaderna. Personskadekommittén beräknas
avsluta sitt arbete senast den 2 januari 2002.
Enligt utskottets mening finns det anledning att
avvakta det utredningsarbete som sålunda pågår,
varför utskottet avstyrker bifall till motion MJ845
yrkande 1.
Obligatorisk hundförsäkring
Helena Bargholtz och Siw Persson (båda fp) anför i
motion L607 att många personer som blir överfallna
av hundar står utan möjlighet till ersättning därför
att hundägaren inte har någon ansvarsförsäkring för
hunden eller tillgångar för tillgodoseende av ett
skadeståndsanspråk.
För hundägare föreligger enligt lagen (1943:459)
om tillsyn över hundar och katter ett strikt
skadeståndsansvar för skador som hunden orsakar.
Från och med den 1 januari 2001 är vidare en
hundägare, enligt lagen (2000:537) om märkning och
registrering av hundar, skyldig att märka och låta
registrera sitt ägarskap i ett för landet centralt
register (prop. 1999/2000:76, bet. MJU16). Syftet
med lagen är att det skall bli enklare och gå
fortare att fastställa vem som är en hunds ägare.
I miljö- och jordbruksutskottets nyss nämnda
betänkande anför utskottet bl.a. att det i dag ofta
förekommer stora problem med att fastställa vem som
är ägare till en viss hund. Detta leder till
svårigheter att ställa någon till svars för de
skador som en hund kan ha orsakat. Särskilt det
snabbt ökande antalet aggressiva och farliga hundar
har medfört att problemet blivit ytterst påtagligt
och akut. Behovet av att få kännedom och kontroll
över dessa hundar är enligt utskottets mening så
stort att det bör finnas ett verksamt instrument som
gör det möjligt för staten att ingripa och tvinga
fram märkning och registrering. Enligt miljö- och
jordbruksutskottet finns det ytterligare viktiga
skäl för att införa ett hund- och ägarregister.
Bland annat kommer myndigheternas djurskyddstillsyn
att underlättas genom att en ägare till en vanvårdad
hund snabbt kan identifieras. En registrerad ägare
får säkrare och snabbare tillbaka en bortsprungen
hund. Det blir också lättare att avgöra vem som har
ansvaret för skador som en hund orsakat. Enligt
miljö- och jordbruksutskottet innebär lagen en klar
förstärkning av hundägarens ansvar och bör även
uppfattas som en ökad säkerhet för hunden och dess
ägare.
Utskottet är inte berett att förorda att det
införs en obligatorisk ansvarsförsäkring för
hundägare. Enligt utskottets mening bör man nu i
stället avvakta vilka effekter den nya lagen om
märkning och registrering av hundar kan få.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till
motion L607.
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
Med hänvisning till de motiveringar som framförs
under Utskottets överväganden föreslår utskottet att
riksdagen fattar följande beslut:
1. Ideell ersättning vid anhörigs död
Riksdagen antar 5 kap. 2 § regeringens förslag
till lag om ändring i skadeståndslagen
(1972:207).
Riksdagen avslår därmed motionerna 2000/01:L8
yrkande 3, 2000/01:L9 yrkande 1 och 2000/01:
Ju933 yrkande 25 i denna del.
Reservation 1 (m)
Reservation 2 (fp)
2. Kostnader för anhöriga
Riksdagen antar 5 kap. 1 § första stycket 1
förslaget till lag om ändring i skadeståndslagen
(1972:207).
Riksdagen avslår därmed motion 2000/01:L8 yrkande
1.
Reservation 3 (m)
3. Hushållsarbete i hemmet
Riksdagen avslår motion 2000/01:L8 yrkande 2.
Reservation 4 (m)
4. Rätten att ärva ideellt skadestånd
Riksdagen antar
dels 6 kap. 3 § förslaget till lag om ändring i
skadeståndslagen (1972:207),
dels 9 § regeringens förslag till lag om ändring
i trafikskadelagen (1975:1410),
dels ock 5 § fjärde stycket regeringens förslag
till lag om ändring i brottsskadelagen
(1978:413).
Riksdagen avslår därmed motionerna 2000/01:L8
yrkande 5, 2000/01:L9 yrkande 2 och 2000/01:Ju930
yrkande 13.
Reservation 5 (m, c, fp)
5. Jämkning av skadestånd på grund av
medvållande
Riksdagen avslår motion 2000/01:L8 yrkande 4.
Reservation 6 (m)
6. Jämkning av trafikskadeersättning
Riksdagen avslår motion 2000/01:L604.
7. Ersättning för ren förmögenhetsskada
Riksdagen avslår motion 2000/01:Ju930 yrkande
14.
Reservation 7 (m)
8. Skadestånd till företagare
Riksdagen avslår motion 2000/01:L9 yrkande 3.
Reservation 8 (m, fp)
9. Moms på skadestånd
Riksdagen avslår motion 2000/01:L606.
10. Lagförslagen i övrigt
Riksdagen antar regeringens förslag till
dels lag om ändring i skadeståndslagen
(1972:207),
dels lag om ändring i trafikskadelagen
(1975:1410),
dels ock lag om ändring i brottsskadelagen
(1978:413), i den mån lagförslagen inte omfattas
av vad utskottet föreslagit ovan.
11. Preskription av skadestånd
Riksdagen avslår motion 2000/01:L605.
12. Verkställighet av dom på skadestånd
Riksdagen avslår motion 2000/01:L601.
13. Ansvar för genmodifierade organismer
Riksdagen avslår motion 2000/01:MJ711 yrkande
18.
Reservation 9 (c)
14. Ersättning för kostnader för fingerade
personuppgifter
Riksdagen avslår motion 2000/01:Ju933 yrkande
25 i denna del.
15. Jämställdhet i försäkringsvillkoren
Riksdagen avslår motionerna 2000/01:L608 och
2000/01:So545 yrkande 17.
Reservation 10 (c)
16. Patientskadelagen
Riksdagen avslår motionerna 2000/01:L602 och
2000/01:L603.
17. Utvidgat ansvar för trafikförsäkringen
Riksdagen avslår motion 2000/01:MJ845 yrkande 1.
18. Obligatorisk hundförsäkring
Riksdagen avslår motion 2000/01:L607.
Stockholm den 8 maj 2001
På lagutskottets vägnar
Tanja Linderborg
Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Tanja
Linderborg (v), Rolf Åbjörnsson (kd), Rune Berglund
(s), Henrik S Järrel (m), Nikos Papadopoulos (s),
Elizabeth Nyström (m), Marina Pettersson (s),
Christina Nenes (s), Tasso Stafilidis (v), Kjell
Eldensjö (kd), Berit Adolfsson (m), Anders Berglöv
(s), Viviann Gerdin (c), Ana Maria Narti (fp), Raimo
Pärssinen (s), Lars Lilja (s) och Tomas Högström
(m).
Redogörelse för ärendet
Ärendet och dess beredning
År 1988 beslutade regeringen direktiv till en
parlamentarisk kommitté för att se över
skadeståndslagens regler om ersättning för ideell
skada i samband med personskada (dir. 1988:76).
Kommittén antog namnet Kommittén om ideell skada.
Huvuduppgifterna för Kommittén om ideell skada var
att överväga vilka ersättningsprinciper som bör
tillämpas för ideella skador, hur normer för att
bestämma ersättningen bör fastställas och om
ersättningsnivåerna bör höjas. År 1990 beslutade
regeringen tilläggsdirektiv till kommittén (dir.
1990:66). Enligt dessa skulle kommittén överväga
ändringar i ersättningsnivåerna och regelverket vid
skadestånd till våldtäktsoffer och offer för andra
våldsbrott som ger utrymme för inte bara
kompensation för lidandet utan också hjälp till en
förändring av livssituationen.
Kommittén om ideell skada behandlade först frågan
om vilken ersättning för ideell skada som de som har
smittats av hiv genom skadeståndsgrundande handling
kan anses berättigade till enligt nuvarande
skadeståndsrättsliga principer. I mars 1991
överlämnade kommittén delbetänkandet (SOU 1991: 34)
HIV-smittade - ersättning för ideell skada. Därefter
behandlade kommittén frågan om ersättning för
kränkning genom brott i delbetänkandet (SOU 1992:84)
Ersättning för kränkning genom brott. I
slutbetänkandet (SOU 1995:33) Ersättning för ideell
skada vid personskada behandlade kommittén de övriga
frågor om skadestånd för ideell skada i samband med
personskada som omfattades av utredningsuppdraget.
De två sistnämnda betänkandena har
remissbehandlats och ligger till grund för förslagen
i den förevarande propositionen 2000/01:68
Ersättning för ideell skada.
I propositionen föreslår regeringen
(Justitiedepartementet) - efter hörande av Lagrådet
- att riksdagen antar de förslag till ändringar i
dels skadeståndslagen (1972:207), dels
trafikskadelagen (1975:1410) och dels
brottsskadelagen (1978:413) som lagts fram i
propositionen. Regeringens förslag återfinns i
bilaga 1 och lagförslagen i bilaga 2.
Med anledning av propositionen har två motioner
väckts. I detta sammanhang behandlar utskottet även
16 motionsyrkanden från den allmänna motionstiden år
2000 som gäller olika skadestånds- och
försäkringsrättsliga frågor. Förslagen i motionerna
återges i bilaga 1.
Bakgrund
I centrum för den svenska skadeståndsrätten står
skadeståndslagen (1972: 207). Enligt 1 kap. 1 §
gäller lagens regler om inget annat är särskilt
föreskrivet eller föranleds av avtal eller i övrigt
följer av regler om skadestånd i avtalsförhållanden.
Den grundläggande regeln om skadeståndsansvar på
grund av eget vållande finns i 2 kap. 1 §
skadeståndslagen. Detta lagrum innehåller den i
Sverige sedan länge gällande culparegeln, som
innebär att var och en som uppsåtligen eller av
oaktsamhet vållar person- eller sakskada är skyldig
att ersätta skadan. Regler om skadeståndets
bestämmande finns i 5 kap. skadeståndslagen. Den som
har tillfogats personskada kan enligt 5 kap. 1 § få
ersättning både för ekonomisk och för s.k. ideell
skada. Principen är att en skadelidande skall få
full ersättning för sina skador. Som ekonomisk skada
ersätts sjukvårdskostnader och andra utgifter till
följd av skadan samt inkomstförlust. Ideell skada
ersätts i form av ersättning för sveda och värk samt
lyte eller annat stadigvarande men. Sveda och värk
avser i huvudsak fysiskt och psykiskt lidande som
skadan fört med sig under den akuta sjuktiden. Lyte
och annat stadigvarande men omfattar lidande eller
obehag som kvarstår efter den tidpunkt då den
skadelidandes invaliditet kan bedömas som varaktig.
Till ideell skada hänförs även vissa olägenheter i
övrigt till följd av skadan.
Ett utmärkande drag inom den svenska
skadeståndsrätten är att ersättningsnivån vid
ideella skador i hög grad bestäms genom ett samspel
mellan domstolspraxis och försäkringspraxis.
Skadestånd för sveda och värk samt lyte och framtida
men fastställs i praktiken med ledning av tabeller
som upptar schablonbelopp vid olika grader av
lidande och olika typer av skador. Tabellerna anger
riktpunkter, och varje skadeärende bedöms efter en
prövning av förhållandena i det enskilda fallet.
Tabellerna används av både domstolar och
försäkringsbolag. Att tabellerna fått denna
genomslagskraft hänger samman med dels att en
rättstillämpning grundad på sådana normer
uttryckligen godtogs under förarbetena till 1975 års
ändringar i skadeståndslagen (prop. 1975:12 s.
109-111, 149), dels att Högsta domstolen i flera
domar godtagit normerna (se exempelvis rättsfallet
NJA 1982 s. 793). De tabeller som allmänt används
har utarbetats av det rådgivande organet
Trafikskadenämnden, vars verksamhet är
författningsreglerad.
Rätten till ersättning för ideell skada knyter an
till att en personskada uppkommit. I vissa fall kan
emellertid ideell skada ersättas även om någon
direkt personskada inte föreligger. Enligt 1 kap. 3
§ skadeståndslagen skall sålunda bestämmelserna om
skyldighet att ersätta personskada tillämpas också i
fråga om lidande som någon tillfogar annan genom
brott mot den personliga friheten, genom annat
ofredande som innefattar brott samt genom vissa
andra i bestämmelsen uppräknade brott. Syftet med
regeln om ersättning för personligt lidande är att
gottgöra den integritetskränkning som följer med de
brott som avses med regeln. Ersättningen kan också
utgöra kompensation för den oro och det obehag som
kan bli följden av ett brottsligt angrepp på den
personliga integriteten.
Skadeståndslagen erbjuder också en möjlighet till
ersättning för ren förmögenhetskada. Med ren
förmögenhetsskada avses enligt 1 kap. 2 § sådan
ekonomisk skada som uppkommer utan samband med att
någon lider person- eller sakskada. Den allmänna
principen i svensk rätt är att ren förmögenhetsskada
endast ersätts om den vållas genom brott, och
skadeståndsskyldigheten drabbar enligt 2 kap. 4 § i
första hand den som gjort sig skyldig till den
straffbara handlingen.
Under vissa förutsättningar kan den som har
skadats till följd av brott få ersättning av
statliga medel. Bestämmelserna härom finns i
brottsskadelagen (1978:413). Enligt denna lag prövas
ansökningar om ersättning av statliga medel för
brottsskador (brottsskadeersättning) av
Brottsoffermyndigheten. Brottsskadeersättning
betalas i första hand för personskador och för
kränkning.
Den i svensk skadeståndsrätt grundläggande
culparegeln i 2 kap. 1 § skadeståndslagen gäller i
och för sig också i fråga om skador som uppkommer
vid trafik med motorfordon. På detta område har
emellertid de skadelidande ett förstärkt skydd genom
trafikskadelagen (1975:1410), som innehåller
bestämmelser om trafikförsäkring och om ersättning
vid trafikskador.
Propositionens huvudsakliga innehåll
För att stärka rätten till skadestånd för ideell
skada föreslår regeringen att nära anhöriga till den
som dödas genom en skadeståndsgrundande handling får
en lagstadgad rätt till ersättning för de psykiska
besvär som han eller hon åsamkas på grund av
dödsfallet. Vidare föreslås en ny ersättningspost
kallad särskilda olägenheter som har ett snävare
innehåll än den nuvarande ersättningsposten
olägenheter i övrigt. Samtidigt skall fysiskt och
psykiskt lidande omfatta vissa skadeföljder som inte
ryms under motsvarande begrepp i dag. Rätten till
omprövning av skadestånd utvidgas enligt förslaget
till att avse även ersättning för kostnader och
ideell skada vid personskada.
Beträffande rätten till ersättning för kränkning
genom brott innebär förslaget att en tydligare regel
om kränkningsersättning införs och att det i lagen
anges vad som särskilt skall beaktas när
ersättningen bestäms. Särskilda bestämmelser om
kränkningsersättning föreslås införda i brotts-
skadelagen. Vidare föreslås att rätten till
ersättning för båda de nämnda typerna av ideell
skada - vid personskada och vid kränkning - skall
kunna ärvas i större utsträckning än i dag. Vid den
skadelidandes död skall rätten till ersättning gå
över på arvingarna, om krav på ersättning har
framställts före dödsfallet. Dessutom föreslås att
kostnader som har uppkommit på grund av nära
anhörigas sjukbesök och omvårdnad skall ersättas mer
generöst.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1
januari 2002.
Reservationer
Utskottets förslag till riksdagsbeslut och
ställningstaganden har föranlett följande
reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken
punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som
behandlas i avsnittet.
1. Ideell ersättning vid anhörigs död (punkt 1)
av Henrik S Järrel, Elizabeth Nyström, Berit
Adolfsson och Tomas Högström (alla m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservationen.
Riksdagen bifaller därmed motion 2000/01:L8 yrkande
3 samt avslår motionerna 2000/01:L9 yrkande 1 och
2000/01:Ju933 yrkande 25 i denna del samt antar 5
kap. 2 § regeringens förslag till lag om ändring i
skadeståndslagen (1972:207).
Ställningstagande
Vi anser, i motsats till regeringen, att det finns
övervägande skäl att införa en rätt till ersättning
för sorg och saknad i svensk skadeståndsrätt. I
allmänhet är en sådan standardiserad ersättningspost
enklare att hantera i skaderegleringen än skadestånd
för den personskada i form av psykiska besvär som
kan ha åsamkats den eller de efterlevande. En
ersättningsmöjlighet för sorg och saknad finns också
i flera europeiska länder, bl.a. England, Frankrike
och Italien. Dessutom har vissa av remissinstanserna
förordat en sådan lösning. Regeringens skäl för att
ställa sig avvisande till en rätt till ersättning
för sorg och saknad, nämligen att den skulle
innebära en principiell nyhet i svensk rätt, anser
vi kan lämnas utan avseende. Tvärtom utgör
jämförelser med andra länders rättsordningar och
därav påverkade förändringar i det allmänna
rättsmedvetandet starka skäl att införa en rätt till
ersättning för sorg och saknad vid nära anhörigs död
genom en skadeståndsgrundande handling. Ersättning
för sorg och saknad behöver inte heller bestämmas
efter ett tidsödande utredningsarbete utan
ersättningen kan utgå med ett schablonbelopp
uppgående till 75 000 kr.
Vi anser alltså att en regel om ersättning för
sorg och saknad bör införas i skadeståndslagen i
stället för den möjlighet till ersättning till
efterlevande för personskada som regeringen nu
föreslår. Regeringen bör snarast återkomma med ett
sådant lagförslag till riksdagen. Vad sålunda
anförts i reservationen bör riksdagen, med bifall
till motion L8 yrkande 3 och med avslag på
motionerna L9 yrkande 1 och Ju933 yrkande 25
(delvis), som sin mening ge regeringen till känna.
I avvaktan på att regeringen lägger fram förslag
till en bestämmelse om rätt till ersättning för sorg
och saknad vill vi dock inte motsätta oss att
riksdagen nu, som en tillfällig lösning, antar
regeringens förslag om en regel om ersättning till
efterlevande för personskada.
2. Ideell ersättning vid anhörigs död (punkt 1)
av Ana Maria Narti (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservationen.
Riksdagen bifaller därmed motionerna 2000/01:L9
yrkande 1 och 2000/01:Ju933 yrkande 25 i denna del
samt avslår motion 2000/01:L8 yrkande 3 samt antar 5
kap. 2 § regeringens förslag till lag om ändring i
skadeståndslagen (1972:207).
Ställningstagande
Jag anser att riksdagen bör anta regeringens förslag
till en ny regel om ersättning till efterlevande för
personskada. I motsats till regeringen anser vi
emellertid att ersättning för sorg och saknad skall
kunna utgå utöver ersättning för psykiska besvär som
efterlevande kan drabbas av till följd av en nära
anhörigs död genom en skadeståndsgrundande handling.
Någon remissinstans har också förespråkat en sådan
särskild rätt till ersättning för sorg och saknad.
De skäl som enligt vår mening väger tungt till stöd
för en sådan ordning är att det i rättstillämpningen
ställs krav på att de psykiska besvären skall
bevisas, vilket ofta kan vara svårt och omständligt.
Dessutom kan det många gånger upplevas som kränkande
för en anhörig att tvingas föra särskild bevisning i
sådana frågor. Med en schabloniserad rätt till
ersättning för sorg och saknad kan den som inte vill
underkasta sig en undersökning av de egna psykiska
besvären ändå få ersättning för de starka känslor
och de mer eller mindre definierbara psykiska
påfrestningar som typiskt sett uppkommer vid en nära
anhörigs död.
Vår inställning innebär sålunda att vi tillstyrker
regeringens förslag till en ny regel om ersättning
för den personskada som efterlevande kan drabbas av
vid en nära anhörigs död genom en
skadeståndsgrundande handling. Denna möjlighet bör
emellertid kompletteras med en särskild rätt till
ersättning för sorg och saknad. Regeringen bör
snarast återkomma till riksdagen med ett lagförslag
om en sådan ersättningsmöjlighet.
Vad som sålunda anförts i reservationen bör
riksdagen, med bifall till motionerna L9 yrkande 1
och Ju933 yrkande 25 (delvis) samt med avslag på
motion L8 yrkande 3, som sin mening ge regeringen
till känna.
3. Kostnader för anhöriga (punkt 2)
av Henrik S Järrel, Elizabeth Nyström, Berit
Adolfsson och Tomas Högström (alla m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde
ha följande lydelse:
2. Riksdagen antar 5 kap. 1 § första stycket
regeringens förslag till lag om ändring i
skadeståndslagen (1972:207) med den ändringen att
punkt 1 erhåller i bilaga 3 som Reservanternas
förslag betecknade lydelse.
Riksdagen bifaller därmed motion 2000/01:L8 yrkande
1.
Ställningstagande
Mot bakgrund av de uttalanden som regeringen gör i
propositionen kan vi konstatera att den
närståendekrets som avses med regeringens förslag
till en mer generös ersättningsmöjlighet för
anhörigas kostnader utgörs av make, registrerad
partner, sambo, barn och föräldrar. För att inte
tillämpningssvårigheter skall uppstå vid den
praktiska skaderegleringen bör, enligt vår mening,
lagstiftarens avsikt komma till uttryck genom en
uttrycklig precisering av närståendekretsen i
lagtexten. Detta bör lämpligen ske genom att
riksdagen nu beslutar en ändring av regeringens
förslag till ny lydelse av 5 kap. 1 § första stycket
1 enligt vad som framgår av reservanternas förslag i
bilaga 3.
4. Hushållsarbete i hemmet (punkt 3)
av Henrik S Järrel, Elizabeth Nyström, Berit
Adolfsson och Tomas Högström (alla m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 3 borde
ha följande lydelse:
3. Riksdagen antar 5 kap. 1 § tredje stycket
regeringens förslag till lag om ändring i
skadeståndslagen (1972:207) med den ändringen att
stycket erhåller i bilaga 3 som Reservanternas
förslag betecknade lydelse.
Riksdagen bifaller därmed motion 2000/01:L8 yrkande
2.
Ställningstagande
Vi kan konstatera att avsikten är att bestämmelsen i
5 kap. 1 § tredje stycket andra meningen
skadeståndslagen inte skall vara tillämplig på
hushållsarbete som den skadelidande har utfört vid
sidan av ett avlönat förvärvsarbete. För att
tydliggöra att bestämmelsen endast tar sikte på fall
då hushållsarbetet har bedrivits i stället för ett
avlönat arbete bör, enligt vår mening, ordalydelsen
ändras från "hushållsarbete i hemmet" till "husligt
arbete i hemmet". Därmed lyfts också fram att
husligt arbete i hemmet har ett ekonomiskt värde,
vilket inte minst är viktigt från
jämställdhetssynpunkt. Vårt förslag ligger också
helt i linje med vad Kommittén om ideell skada
föreslagit.
Riksdagen bör sålunda, med bifall till motion L8
yrkande 2, ändra regeringens lagförslag på denna
punkt.
5. Rätten att ärva ideellt skadestånd (punkt 4)
av Henrik S Järrel (m), Elizabeth Nyström (m),
Berit Adolfsson (m), Viviann Gerdin (c), Ana
Maria Narti (fp) och Tomas Högström (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 4 borde
ha följande lydelse:
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservationen.
Riksdagen bifaller därmed motionerna 2000/01:L8
yrkande 5, 2000/01:L9 yrkande 2 och 2000/01:Ju930
yrkande 13 samt antar
dels 6 kap. 3 § förslaget till lag om ändring i
skadeståndslagen (1972:207),
dels 9 § regeringens förslag till lag om ändring
i trafikskadelagen (1975:1410),
dels ock 5 § fjärde stycket regeringens förslag
till lag om ändring i brottsskadelagen
(1978:413).
Ställningstagande
Den av regeringen föreslagna ordningen innebär att
skadeståndsskyldigheten faller bort om våldet är så
grovt att offret avlider utan att ha hunnit
framställa några krav. För den som blir misshandlad
och lämnad ensam och allvarligt skadad torde det
vara svårt att framställa krav på ersättning till
skadevållaren eller någon som företräder denne innan
han eller hon slutligen dör av skadorna.
Vi anser att det är orimligt att en skadevållare
på detta sätt skall komma i ett ekonomiskt sett
bättre läge om den skadelidande dör än om denne blir
skadad. Enligt vår mening finns också en risk att
den av regeringen föreslagna regleringen inte får
den effekt som åsyftas. Det föreligger en uppenbar
fara för att ersättningsrätten går förlorad för dem
som saknar kunskap om regleringen, vilket kan
försämra redan ekonomiskt svaga gruppers situation.
Den föreslagna regeln kan, enligt vår mening, också
få tillämpningsproblem.
Med hänsyn till det anförda bör ersättningsrätten
övergå till arvingarna även om den skadelidande inte
framställt något krav innan han eller hon avled.
Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med
ett lagförslag med denna inriktning. I avvaktan
härpå ser vi inget hinder mot att riksdagen nu
beslutar den lagändring som regeringen föreslår som
trots allt innebär en viss utvidgning av rätten att
ärva ideellt skadestånd.
Vad som sålunda anförts i reservationen bör
riksdagen, med bifall till motionerna L8 yrkande 5,
L9 yrkande 2 och Ju930 yrkande 13, som sin mening ge
regeringen till känna.
6. Jämkning av skadestånd på grund av
medvållande (punkt 5)
av Henrik S Järrel, Elizabeth Nyström, Berit
Adolfsson och Tomas Högström (alla m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 5 borde
ha följande lydelse:
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservationen.
Riksdagen bifaller därmed motion 2000/01:L8 yrkande
4.
Ställningstagande
Enligt vår mening ter det sig främmande att
tillerkänna en vårdslös skadelidande ett betydande
belopp för exempelvis sveda och värk från en
skadevållare som varit långt mindre oaktsam än han
eller hon själv. Vi anser därför att svensk rätt bör
ändras så att jämkning på grund av medvållande vid
personskada skall kunna ske redan vid normalgraden
av vållande. Regeringen bör återkomma till riksdagen
med ett lagförslag med denna inriktning.
Vad som sålunda anförts i reservationen bör
riksdagen, med bifall till motion L8 yrkande 4, som
sin mening ge regeringen till känna.
7. Ersättning för ren förmögenhetsskada
(punkt 7)
av Henrik S Järrel, Elizabeth Nyström, Berit
Adolfsson och Tomas Högström (alla m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 7 borde
ha följande lydelse:
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservationen.
Riksdagen bifaller därmed motion 2000/01:Ju930
yrkande 14.
Ställningstagande
Vi kan konstatera att offer för ekonomisk
brottslighet många gånger har svårt att få
ersättning för den skada de åsamkats. Visserligen
skall även ren förmögenhetsskada ersättas enligt
skadeståndslagen när den tillfogats någon genom
brott. Sådana ersättningsanspråk måste emellertid i
första hand riktas mot brottslingen, som många
gånger saknar åtkomliga utmätningsbara tillgångar.
Ett offer för ekonomisk brottslighet kan heller inte
i samma utsträckning som övriga brottsoffer vända
sig till Brottsoffermyndigheten för att få
ersättning enligt brottsskadelagen, eftersom
ersättning för ren förmögenhetsskada endast utgår i
undantagsfall.
Enligt vår mening bör även den som utsatts för
ekonomisk brottslighet ha möjlighet till ersättning,
och regeringen bör därför skyndsamt återkomma med
förslag till förbättrade möjligheter till ersättning
för ren förmögenhetsskada på grund av brott. Det
anförda bör riksdagen, med bifall till motion Ju930
yrkande 14, som sin mening ge regeringen till känna.
8. Skadestånd till företagare (punkt 8)
av Henrik S Järrel (m), Elizabeth Nyström (m),
Berit Adolfsson (m), Ana Maria Narti (fp) och
Tomas Högström (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 8 borde
ha följande lydelse:
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservationen.
Riksdagen bifaller därmed motion 2000/01:L9 yrkande
3.
Ställningstagande
Vi anser att det är en brist att regeringen i
lagstiftningsärendet inte närmare övervägt frågan om
skadestånd till företagare. Enligt vår mening ger
företagarens situation anledning till särskilda
frågeställningar från skadeståndsrättslig synpunkt
vilka förtjänar en närmare belysning. Det kan gälla
frågor om företagares möjlighet att få ideellt
skadestånd och om deras möjlighet att få ersättning
för ren förmögenhetsskada. Vidare kan det gälla
spörsmål om hur företagares inkomstförlust skall
beräknas m.m.
Även företagares möjlighet att teckna försäkringar
för den skada de kan drabbas av liksom deras behov
av ansvarsförsäkringar är av intresse i
sammanhanget. Det förekommer att försäkringsbolag
vägrar teckna försäkring med vissa
företagarkategorier. Även frågor av detta slag
förtjänar, enligt vår mening, en närmare belysning.
Vi anser att regeringen snarast bör ta initiativ
till att utreda olika frågeställningar om skadestånd
och försäkringar som särskilt berör företagares
förhållanden.
Vad som sålunda anförts i reservationen bör
riksdagen, med bifall till motion L9 yrkande 3, som
sin mening ge regeringen till känna.
9. Ansvar för genmodifierade organismer
(punkt 13)
av Viviann Gerdin (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 13
borde ha följande lydelse:
13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservationen.
Riksdagen bifaller därmed motion 2000/01:MJ711
yrkande 18.
Ställningstagande
Enligt min mening bör skadeståndsansvaret för den
som introducerar en gentekniskt förändrad organism i
begränsade försök eller på marknaden vara strikt.
För att det ekonomiska ansvaret skall fungera i
praktiken bör det kombineras med en obligatorisk
ansvarsförsäkring. Med en sådan ordning skulle
riskkostnaden för bioteknikföretagen och deras
kunder bli tydligare. Ett strikt skadeståndsansvar
skulle, enligt min mening, dessutom vara ett bra
komplement till myndigheternas tillståndsprövning.
Det bör ankomma på regeringen att till riksdagen
återkomma med erforderliga lagförslag i enlighet med
vad jag sålunda anfört.
Vad som nu uttalats i reservationen bör riksdagen,
med bifall till motion MJ711 yrkande 18, som sin
mening ge regeringen till känna.
10. Jämställdhet i försäkringsvillkoren
(punkt 15)
av Viviann Gerdin (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 15
borde ha följande lydelse:
15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservationen.
Riksdagen bifaller därmed motionerna 2000/01:L608
och 2000/01:So545 yrkande 17.
Ställningstagande
Jag vill särskilt peka på det förhållandet att många
försäkringsbolag har gjort undantag i
försäkringsvillkoren för hemförsäkring genom att
ersättning inte utgår i det fall försäkringstagaren
blir utsatt för våld i hemmet av närstående. Detta
drabbar särskilt kvinnor eftersom sådana brott är
mycket vanligare mot kvinnor än mot män. Enligt min
mening innebär försäkringsvillkoren en stor
orättvisa mot kvinnor och är diskriminerande.
Mot denna bakgrund bör en närmare genomlysning
göras från jämställdhetssynpunkt av
försäkringspraxis och förekomsten av olika
försäkringsvillkor samt överväganden komma till
stånd om hur större jämställdhet kan åstadkommas i
försäkringsvillkoren. Det får ankomma på regeringen
att initiera ett sådant utredningsarbete.
Vad som sålunda anförts bör riksdagen, med bifall
till motionerna L608 och So545 yrkande 17, som sin
mening ge regeringen till känna.
Särskilda yttranden
Utskottets beredning av ärendet har föranlett
följande särskilda yttranden. I rubriken anges inom
parentes vilken punkt i utskottets förslag till
riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.
1. Jämställdhet i försäkringsvillkoren (punkt
15)
av Ana Maria Narti (fp).
Jag konstaterar att det i mer än 15 år inom
Regeringskansliet har pågått arbete med att
reformera försäkringsavtalsrätten utan att något
lagförslag har kunnat presenteras för riksdagen.
Detta förhållande är inte acceptabelt med tanke på
det stora behovet av en modern lagstiftning på
området. Gång på gång uppmärksammas problem och
orättvisor på försäkringsområdet, bl.a. när det
gäller möjligheterna för olika kategorier av
försäkringstagare att teckna försäkringar av skilda
slag och i fråga om hur försäkringsvillkoren
utformas. Jag anser därför att det är hög tid att
regeringen lägger fram ett förslag till riksdagen om
en ny försäkringsavtalslag som syftar till att lösa
de frågeställningar och problem som med tiden
uppmärksammats för olika försäkringstagargrupper
såsom kvinnor, företagare, barn m.fl.
Vad jag nu anfört har ett vidare syfte än
motionerna L608 och So545. Jag har därför valt att
framföra min uppfattning i form av ett särskilt
yttrande i stället för att reservera mig till förmån
för motionerna.
2. Utvidgat ansvar för trafikförsäkringen
(punkt 17)
av Rolf Åbjörnsson och Kjell Eldensjö (båda kd).
Vi kan konstatera att Personskadekommittén har i
uppdrag att bl.a. se över samordningen vid
personskada mellan skadestånd, ersättning från
offentlig försäkring och ersättningar från
försäkringar av annat slag. Vidare skall kommittén
överväga om ansvaret i större utsträckning kan
överföras till dem som är upphovet till kostnaderna.
Kristdemokraterna anser att en sådan överföring bör
kunna ske vad gäller kostnader för trafikskadade.
Dessa kostnader bör enligt vår mening ligga på
trafikförsäkringen.
Vi förutsätter att Personskadekommittén tar del av
den kristdemokratiska motionen MJ845 med förslag om
en ändring av trafikförsäkringen med denna innebörd,
och att kommittén tar med förslaget i sina
överväganden i den pågående utredningen. Vi avstår
därför från att reservera oss och nöjer oss med
detta särskilda yttrande.
BILAGA 1
Förteckning över behandlade förslag
Propositionen
I proposition 2000/01:68 föreslår regeringen
(Justitiedepartementet) - efter hörande av Lagrådet
- att riksdagen antar de i propositionen framlagda
förslagen till
1. lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207),
2. lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410),
3. lag om ändring i brottsskadelagen (1978:413).
Lagförslagen har intagits som bilaga 2 till
betänkandet.
Följdmotioner
2000/01:L8 av Stig Rindborg m.fl. (m) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen beslutar att i lagtexten precisera
den anhörigkrets som omfattas av rätten till
ersättning för kostnader.
2. Riksdagen beslutar att i lagtexten ersätta
ordet hushållsarbete med husligt arbete i hemmet.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ersättning för sorg
och saknad.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om jämkning på grund av
medvållande.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om verkan av
skadelidandes död.
2000/01:L9 av Ana Maria Narti och Johan Pehrson (fp)
vari föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen sin
mening vad i motionen anförs om rätt till ersättning
för sorg och saknad.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om arvingarnas rätt
till ersättning.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ersättningsreglerna
för egna företagare.
Motioner från allmänna motionstiden
2000/01:L601 av Siw Persson (fp) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen beslutar om ändring av lagen om
skadestånd i enlighet med vad som anförs i motionen.
2000/01:L602 av Chatrine Pålsson (kd) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om felbehandlades
ekonomiska situation.
2000/01:L603 av Kenneth Lantz (kd) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till ändring av patientskadelagens
preskriptionsregler enligt vad i motionen anförs.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om
preskriptionsbestämmelsernas tolkning avseende
blodsmittade patienter.
2000/01:L604 av Tanja Linderborg m.fl. (v) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag
till sådan ändring av trafikskadelagen att
vårdslöshet presumeras vid trafikolyckor då föraren
dömts för rattfylleri.
2000/01:L605 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag
till ändring i preskriptionslagen i enlighet med vad
som anförs i motionen.
2000/01:L606 av Maud Ekendahl (m) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att mervärdesskatt
skall ingå i de skadestånd som näringsidkare
tilldöms i rättegångar.
2000/01:L607 av Helena Bargholtz och Siw Persson
(fp) vari föreslås att riksdagen fattar följande
beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att hundägare skall
vara skyldig att ha obligatorisk hundförsäkring.
2000/01:L608 av Lena Ek (c) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om jämställdhet i
försäkringsvillkoren rörande brott i hemmet.
2000/01:Ju930 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
13. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till ändrade regler för
kränkningsersättning.
14. Riksdagen begär at regeringen lägger fram
förslag om förbättrade möjligheter till ersättning
för ren förmögenhetsskada på grund av brott.
2000/01:Ju933 av Siw Persson och Johan Pehrson (fp)
vari föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
25. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ersättningsfrågor.
2000/01:So545 av Lena Ek m.fl. (c) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut:
17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ersättning vid
våldsbrott.
2000/01:MJ711 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om strikt ansvar och
obligatorisk ansvarsförsäkring.
2000/01:MJ845 av Lars Gustafsson m.fl. (kd) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till ändring av trafikförsäkringen enligt
vad i motionen anförs.
Bilaga 2
Regeringens lagförslag
1 Förslag till lag om ändring i
skadeståndslagen (1972:207)
2 Förslag till lag om ändring i
trafikskadelagen (1975:1410)
3 Förslag till lag om ändring i
brottsskadelagen (1978:413)
BILAGA 3
Av reservanterna föreslagna
lagändringar
Reservation 3 (punkt 2)
Förslaget till lag om ändring i skadeståndslagen
(1972:207)
1 § första stycket
-----------------------------------------------------
Skadestånd till den som Skadestånd till den som
har tillfogats har tillfogats
personskada omfattar personskada omfattar
ersättning för ersättning för
-----------------------------------------------------
1. sjukvårdskostnad och 1. sjukvårdskostnad och
andra kostnader för den andra kostnader för den
skadelidande, inbegripet skadelidande, inbegripet
skälig kompensation till skälig kompensation till
den som står den make, registrerad
skadelidande särskilt partner, sambo, barn och
nära, föräldrar,
-----------------------------------------------------
2. inkomstförlust, 2. inkomstförlust,
-----------------------------------------------------
3. fysiskt och psykiskt 3. fysiskt och psykiskt
lidande av övergående lidande av övergående
natur (sveda och värk) natur (sveda och värk)
eller av bestående art eller av bestående art
(lyte eller annat (lyte eller annat
stadigvarande men) samt stadigvarande men) samt
särskilda olägenheter särskilda olägenheter
till följd av skadan. till följd av skadan.
-----------------------------------------------------
-----------------------------------------------------
Reservation 4 (punkt 3)
Förslaget till lag om ändring i skadeståndslagen
(1972:207)
1 § tredje stycket
-----------------------------------------------------
Med inkomstförlust Med inkomstförlust
likställs intrång i likställs intrång i
näringsverksamhet. Med näringsverksamhet. Med
inkomst likställs värdet inkomst likställs värdet
av hushållsarbete i av husligt arbete i
hemmet. hemmet.
-----------------------------------------------------