I betänkandet behandlar utskottet närmare 40
motionsyrkanden från den allmänna motionstiden år
2000 i olika frågor rörande föräldrabalken.
Motionsyrkandena avser i huvudsak frågor om talerätt
vid hävande av faderskap, homosexuellas rätt att
adoptera och få assisterad befruktning, vårdnad,
umgänge, myndighetsåldern samt gode män och
förvaltare.
I ärendet har en utfrågning ägt rum med företrädare
för Justitiedepartementet och Socialdepartementet.
Därutöver har företrädare för grupperna Adopterades
Röst samt Adopterades och andras egna röst har inför
utskottet den 25 januari 2001 respektive den 30
januari 2001 framfört synpunkter i ärendet.
Utskottet avstyrker bifall till samtliga
motionsyrkanden, de flesta med hänvisning till
tidigare ställningstaganden och pågående
lagstiftningsarbete.
Till betänkandet har fogats fyra reservationer och
tre särskilda yttranden.
Motionerna
2000/01:L402 av Kerstin Heinemann (fp) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en sådan ändring i
föräldrabalken att nära anhöriga, som mor- och
farföräldrar, får föra talan om umgänge.
2000/01:L406 av Sten Tolgfors (m) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen begär att regeringen gör en översyn av
den samlade adoptionslagstiftningen.
2. Riksdagen begär att regeringen ser över 25-
årsgränsen för adoption i enlighet med vad som
anförs i motionen.
3. Riksdagen begär att regeringen gör en översyn av
ensamståendes rätt att prövas som adoptivföräldrar i
enlighet med vad som anförs i motionen.
2000/01:L413 av Lisbeth Staaf-Igelström (s) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att ändra
betalningsrutinerna för gode män och förvaltare.
2000/01:L415 av Harald Bergström (kd) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en höjning av
gränsen för arvoderingsansvar mellan kommun och
huvudman för förmyndare, gode män och förvaltare.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att kommunerna bör
ha arvoderings- och utbetalningsansvaret för
förmyndare, gode män och förvaltare.
2000/01:L416 av Marietta de Pourbaix-Lundin och
Berit Adolfsson (m) vari föreslås att riksdagen
fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att talerätt om
hävande av faderskap för såväl efterlevande maka som
mannens arvingar bör införas.
2000/01:L417 av Anita Sidén och Berit Adolfsson (m)
vari föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen beslutar om sådan ändring av
föräldrabalken att en förmyndare, god man eller
förvaltare kan redovisa sina uppdrag ett år efter
det att uppdraget påbörjats och sedan varje år vid
samma tid.
2000/01:L418 av Lars Hjertén och Tuve Skånberg (m,
kd) vari föreslås att riksdagen fattar följande
beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om vikten av att
barnets behov skall styra utformningen av umgänget
med föräldrarna.
2000/01:L419 av Ulf Nilsson (fp) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att utreda ökade
möjligheter att motverka umgängessabotage.
2000/01:L421 av Lars Elinderson (m) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag
till ändring av 6:15 a § FB så att mor- och
farföräldrar kan väcka talan i domstol om rätt till
umgänge med avlidna barns barn i de fall barnens
vårdnadshavare motsätter sig det umgänge som
begärts.
2000/01:L429 av Berit Adolfsson (m) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till ändring av lagstiftningen rörande god
man och förmyndare så att det kan bli möjligt att
utse någon av dessa till stöd för barn i familjer
där missbruk, misshandel och psykisk sjukdom
förekommer.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att frivilliga
organisationer ges möjlighet att komplettera offent-
liga sektorn genom att deras medlemmar kan utses
till god man eller förmyndare till stöd för utsatta
barn.
2000/01:L433 av Ulf Nilsson och Kenth Skårvik (fp)
vari föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om förslag till ändring
i föräldrabalken om talerätt vid hävande av
faderskap.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om utredning av
rättsläge och praxis rörande talerätt vid hävande av
faderskap.
2000/01:L436 av Elver Jonsson och Runar Patriksson
(fp) vari föreslås att riksdagen fattar följande
beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att vid utformningen
av en framtida adoptionslag barnens bästa skall
gälla med hänsyn till forskning och erfarenhet.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att en allmän
försiktighetsprincip iakttas och givarländernas syn-
punkter vägs in.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att ge
kompletterande direktiv till utredningen (JU1999:02)
Kommittén "barn i homosexuella familjer".
2000/01:L439 av Maud Björnemalm m.fl. (s) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att myndighetsålder
skall följa kalenderår i stället för födelsedatum.
2000/01:L443 av Tommy Waidelich och Cinnika Beiming
(s) vari föreslås att riksdagen fattar följande
beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om homosexuellas
rättigheter när det gäller adoption och
insemination.
2000/01:L444 av Lars Lindblad (m) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut:
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om närståendeadoption.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om internationella
adoptioner.
2000/01:L446 av Lisbeth Staaf-Igelström och Ann-
Kristine Johansson (s) vari föreslås att riksdagen
fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om misshandel,
kränkningar eller sexuella övergrepp i samband med
vårdnadsutredningar.
2000/01:L448 av Kia Andreasson (mp) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att ett lagskydd mot
ekonomiskt utnyttjande av hjärnskadade införs.
2000/01:L449 av Anita Johansson m.fl. (s) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om familjebildningar.
2000/01:L453 av Viviann Gerdin och Agne Hansson (c)
vari föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om vidgad talerätt för
efterlevande maka och barn till avliden i mål för
hävande av faderskap enligt lag.
2000/01:L459 av Ana Maria Narti m.fl. (fp) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om s.k.
styvbarnsadoption.
2000/01:K397 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att alla myndiga
personer bör ha rätt att bli prövade som adoptiv-
föräldrar.
2000/01:Ju724 av Tasso Stafilidis m.fl. (v, s, c,
fp, mp) vari föreslås att riksdagen fattar följande
beslut:
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att endast barnets
bästa skall vara utgångspunkten vid adoption och
insemination - inte föräldrarnas könsidentitet eller
sexuella läggning.
2000/01:Sf241 av Rigmor Stenmark (c) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att en översyn bör
göras av adoptionslagstiftningen.
2000/01:Sf273 av Alf Svensson m.fl. (kd) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att dagens
samarbetsavtal bör utvecklas ytterligare.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om uppföljning av
utvidgningen av lagen om gemensam vårdnad.
2000/01:Sf274 av Matz Hammarström m.fl. (mp) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
6. Riksdagen beslutar om ändring i lagen så att
homosexuella par ges rätt att prövas som
adoptivföräldrar.
7. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till ändring i lagen så att barn som lever
med homosexuella föräldrar får samma rättsskydd som
andra barn.
2000/01:So458 av Thomas Julin m.fl. (mp) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om vårdnadsöverföring.
14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om adoption.
15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om möjlighet för släkt
att begära umgänge.
Utskottet
Inledning
I betänkandet behandlar utskottet ett antal motioner
från den allmänna motionstiden år 2000 i skilda
frågor rörande rättsförhållandet mellan föräldrar
och barn. Motionsspörsmålen gäller i huvudsak
talerätt i mål om hävande av faderskap,
homosexuellas rätt att adoptera och kunna få
assisterad befruktning, vårdnad, boende, myndig-
hetsåldern samt gode män och förvaltare.
Rättsförhållandet mellan föräldrar och barn
regleras i föräldrabalken. Föräldrabalken har
genomgått betydande förändringar under de senaste
decennierna. I början av år 1983 fattade riksdagen
beslut om ändringar i bl.a. bestämmelserna om
vårdnad och umgänge (prop. 1981/82:168, bet. LU
1982/83:17, rskr. 131). Ett av syftena med
lagändringarna var att stärka barnens rättsliga
ställning. Genom lagändringarna blev det bl.a.
möjligt för makar att utan särskilt domstolsbeslut
efter en skilsmässa gemensamt utöva vårdnaden om
sina barn. Vidare förenklades förfarandet i de fall
då ogifta föräldrar som bor tillsammans med sina
barn vill få gemensam vårdnad om barnen. I de
ändrade bestämmelserna slogs också fast att barnets
vårdnadshavare har ansvar för att barnets behov av
umgänge med den andre föräldern tillgodoses.
Under våren 1983 antog riksdagen också ändringar i
föräldrabalkens bestämmelser om verkställighet av
allmän domstols avgöranden om vårdnad och umgänge
(prop. 1982/83:165, bet. LU 41, rskr. 369).
Ändringarna innebar bl.a. att möjligheterna att
besluta om polishämtning av barn begränsades och att
länsrättens befogenhet att vägra verkställighet i
viss mån utökades. Vidare gavs allmän domstol
möjlighet att, i samband med avgörande om vårdnad
eller umgänge, i vissa fall förordna om
verkställighet.
Hösten 1990 beslutade riksdagen om ytterligare
ändringar av föräldrabalkens bestämmelser om vårdnad
och umgänge (prop. 1990/91:8, bet. LU13, rskr. 53).
Ändringarna, som trädde i kraft den 1 mars 1991,
syftade särskilt till att underlätta en utveckling
mot att föräldrarna i större utsträckning skall ta
ett gemensamt ansvar för barnet och själva komma
överens om hur vårdnads- och umgängesfrågor skall
lösas. Ett viktigt inslag i reformen var en satsning
på s.k. samarbetssamtal, samtal där föräldrarna
under sakkunnig ledning försöker nå enighet i frågor
rörande vårdnad och umgänge. De nya reglerna innebar
att samarbetssamtal skall erbjudas föräldrar i alla
kommuner. Vidare innebar ändringarna att domstolen i
ett mål om vårdnad eller umgänge kan ta initiativ
till att samarbetssamtal kommer till stånd och upp-
dra åt socialnämnden eller något annat organ att
anordna samarbetssamtal. När det gäller ogifta
föräldrar innebar reformen att dessa skall kunna få
gemensam vårdnad genom en anmälan till socialnämnden
i samband med att faderskapet fastställs. En
uttrycklig bestämmelse infördes om att domstol, i de
fall gemensam vårdnad inte är aktuell, vid
bedömningen av vad som är bäst för barnet särskilt
skall fästa avseende vid barnets behov av en nära
och god kontakt med båda föräldrarna. När det gäller
umgänge innebar de nya reglerna att vårdnadshavaren
skall lämna sådana upplysningar om barnet som kan
främja umgänget. En annan nyhet var att de
interimistiska besluten, i stället för att avse
vårdnaden, skall kunna ta sikte på vem barnet skall
bo tillsammans med.
År 1995 beslutade riksdagen att införa uttryckliga
bestämmelser i föräldrabalken om barnets rätt att
komma till tals i bl.a. mål och ärenden om vårdnad
och umgänge samt i adoptionsärenden (prop.
1994/95:224, bet. 1995/96: LU2, rskr. 35). När en
domstol skall avgöra vad som är till barnets bästa
skall domstolen ta hänsyn till barnets vilja med
beaktande av barnets ålder och mognad. Reformen
innebar vidare att den som verkställer utredning i
sådana mål skall, om det inte är olämpligt, söka
klarlägga barnets inställning och redovisa den för
rätten. De nya reglerna trädde i kraft den 1 januari
1996.
Ytterligare steg i syfte att betona vikten av
samförståndslösningar och att underlätta för
föräldrar att i så stor utsträckning som möjligt
komma överens om hur frågor som rör vårdnad om barn
m.m. skall lösas togs våren 1998 (prop. 1997/98:7,
bet. LU12, rskr. 229 och 230). Andra syften med de
då beslutade ändringarna i föräldrabalken var att
öka användningen av gemensam vårdnad, även i fall
där en av föräldrarna motsätter sig detta, och att
ytterligare understryka betydelsen av barnets vilja
i mål och ärenden om vårdnad och umgänge.
Lagändringarna trädde i kraft den 1 oktober 1998.
Våren 1999 beslutade riksdagen i enlighet med
utskottets förslag i betänkande 1999/2000:LU15 ett
tillkännagivande om en utvärdering av 1998 års
föräldrabalksreform, såvitt avser gemensam vårdnad
mot en förälders vilja och barnets boende.
Utskottet övergår härmed till att under skilda
rubriker behandla de olika frågor som har
aktualiserats i motionerna. Frågorna tas upp i den
ordning de regleras i föräldrabalken.
Talerätt i mål om hävande av faderskap
De grundläggande reglerna om faderskap till barn
finns i 1 kap. föräldrabalken. Om modern är gift vid
barnets födelse skall enligt 1 kap. 1 § mannen i
äktenskapet anses som barnets far. Denna s.k.
faderskapspresumtion omfattar även den situationen
att modern är änka och barnets föds inom sådan tid
efter mannens död att det kan vara avlat
dessförinnan.
Faderskapspresumtionen kan brytas av domstol vid
vissa i 1 kap. 2 § föräldrabalken närmare angivna
fall. Ett sådant föreligger när det är utrett att
modern haft samlag med annan än maken under den tid
då barnet kan vara avlat och det med hänsyn till
samtliga omständigheter är sannolikt att barnet
avlats av den andre. Ett annat fall är då en annan
man bekräftar faderskapet till barnet och mannen i
äktenskapet godkänner bekräftelsen.
Är modern ogift vid barnets födelse eller har en
faderskapspresumtion brutits skall faderskapet
fastställas genom bekräftelse eller dom. Bekräftelse
av faderskapet är en formbunden rättshandling, som
skall ske skriftligen och bevittnas av två personer.
Dessutom skall bekräftelsen godkännas av social-
nämnden och av modern. Enligt 1 kap. 4 §
föräldrabalken kan en faderskapsbekräftelse ske även
före barnets födelse.
Visar det sig senare att den som lämnat
bekräftelsen inte är far till barnet skall rätten
förklara att bekräftelsen saknar verkan mot honom.
En faderskapsdom förutsätter att det har utretts att
mannen haft samlag med barnets mor under tid då
barnet kan vara avlat samt att det med hänsyn till
samtliga omständigheter är sannolikt att barnet har
avlats av honom. Enligt 2 kap. 1 § föräldrabalken är
socialnämnden skyldig att försöka utreda vem som är
far till ett barn när faderskapet inte följer direkt
av presumtionsregeln.
När det gäller upphävande av faderskapspresumtion
har enligt 3 kap. 1 § föräldrabalken i vissa fall
mannens maka och arvingar rätt att väcka talan vid
domstol. Sådan rätt föreligger i de fall mannen
avlidit före barnets födelse eller om mannen
visserligen avlidit efter barnets födelse men inte
varaktigt sammanbott med barnet och inte heller
efter barnets födelse bekräftat att barnet är hans.
Rätt att väcka sådan talan föreligger däremot inte
om vid mannens död mer än ett år har förflutit från
det att talan, som grundats på att mannen är far
till barnet, väckts mot honom och han fått del därav
eller om mer än ett år har förflutit sedan anspråk
på samma grund framställts mot mannens dödsbo.
Bestämmelsen har motiverats med att övervägande skäl
talar för att mannens arvingar inte skall ha någon
rätt att väcka talan om hans faderskap till barnet
när han själv inte har vidtagit några åtgärder för
att få detta upphävt.
Sammanfattningsvis är alltså huvudregeln att
arvingarna till mannen inte har någon talerätt. De
undantagssituationer som är motiverade gäller
framför allt de fall då mannen över huvud taget
aldrig känt till barnets födelse (prop. 1975/76:170,
s. 169).
I fråga om faderskapsbekräftelse finns inga
bestämmelser i lag om vem som äger föra talan om
ogiltigförklaring. Av rättsfallet NJA 1988 s. 525
följer emellertid att de bestämmelser om talerätt
för mannens arvingar, inklusive begränsningarna i
talerätten, som enligt 3 kap. 1 § föräldrabalken
gäller vid upphävande av faderskapspresumtion skall
tillämpas analogivis vid ogiltigförklaring av en
faderskapsbekräftelse.
När faderskapet har fastställts genom en dom som
vunnit laga kraft skiljer sig situationen från
presumtions- och bekräftelsefallen så till vida att
faderskapsfrågan är definitivt avgjord. En
omprövning av domen kan därför i princip endast ske
om resning beviljas av antingen Högsta domstolen
eller hovrätt. Enligt 58 kap. 1 § rättegångsbalken
kan resning beviljas om nya omständigheter eller
bevis åberopas, vilka sannolikt skulle ha lett till
en annan utgång i målet. Några särskilda regler om
vem som är behörig att söka resning finns inte, men
uppenbart är att den som var part i målet också kan
vara resningssökande. I sammanhanget kan nämnas att
talan om fastställande av faderskap enligt 3 kap. 6
§ första stycket föräldrabalken kan föras av barnet
mot en avliden mans arvingar.
Enligt lagen (1958:642) om blodundersökning m.m.
vid utredning av faderskap (blodundersökningslagen)
kan en domstol i mål om faderskap förordna om
blodundersökning eller annan undersökning rörande
ärftliga egenskaper. Sedan ett faderskap har
fastställts genom bekräftelse eller genom dom som
har vunnit laga kraft, kan rätten enligt 1 a §
förordna om blodundersökning om det först efter
bekräftelsen eller domen har framkommit om-
ständigheter som ger anledning till antagande att
någon annan man än den som har fastställts vara far
har haft samlag med modern under tid då barnet kan
vara avlat. Förordnandet om blodundersökning kan
avse den som har fastställts vara far, modern,
barnet eller den andre mannen. Har faderskapet
fastställts genom bekräftelse, kan förordnande om
blodundersökning meddelas i mål om att bekräftelsen
saknar verkan mot den som har lämnat den. Ett sådant
förordnande kan begäras av någon av parterna i
målet. Har någon talan inte väckts om att
bekräftelsen saknar verkan, prövas frågan om förord-
nande av blodundersökning enligt lagen (1996:242) om
domstolsärenden. Ett sådant förordnande kan begäras
av den som kan vara part i ett mål om att
bekräftelsen saknar verkan. Har faderskapet
fastställts genom dom som har vunnit laga kraft,
prövas frågan om förordnande av blodundersökning
enligt lagen om domstolsärenden. Ett sådant
förordnande kan begäras av någon av parterna i det
tidigare målet.
I samband med tillkomsten av 1 a §
blodundersökningslagen (prop. 1982/83:8)
konstaterades att blodundersökningsmetodiken under
senare år har utvecklats kraftigt. Möjligheten att
genom blodundersökning utesluta någon som felaktigt
har utpekats som far angavs vara mycket stor. Det
var tänkbart att en del fall där faderskapet
grundats på äldre och bristfällig metodik skulle
bedömas annorlunda om faderskapet prövades enligt de
nya metoderna. Enbart den omständigheten att
vetenskapen rörande blodundersökningar har gått
framåt sedan faderskapet fastställdes genom en
tidigare dom ansågs dock inte vara ett tillräckligt
skäl för resning.
Mot denna bakgrund föreslogs att en domstol skall
kunna förordna om blodundersökning, även när
faderskapet fastställts genom en dom eller en
bekräftelse och det framkommer sådana omständigheter
som ger anledning till antagande att någon annan
man, som inte tidigare har varit föremål för
blodundersökning, har haft samlag med modern under
tid då barnet kan vara avlat. För att inte
relationerna mellan ett barn och den som anses vara
dess far skall störas i onödan krävs således att
någon ny omständighet har inträffat som gör att
faderskapet kan ifrågasättas. Motivet till
begränsningsregeln angavs i propositionen vara att
ett barn inte bör riskera att bli faderlöst lång tid
efter sin födelse. Utskottet tillstyrkte
propositionens förslag, och riksdagen följde
utskottet (bet. LU 1982/83:9).
I motion L416 av Marietta de Pourbaix-Lundin och
Berit Adolfsson (båda m) anförs att många änkor har
ställts i en psykologiskt och ekonomiskt svår
situation vid sin makes frånfälle, då det plötsligt
uppdagats att det finns en tidigare okänd arvinge.
Även om änkan misstänker att faderskapet är felak-
tigt har hon i dag små möjligheter att väcka talan.
Om faderskapet är fastslaget genom dom enligt 1 kap.
3 § föräldrabalken är faderskapsfrågan definitivt
avgjord och änkan har små möjligheter att
ifrågasätta faderskapet. Hon har helt enkelt ingen
talerätt enligt lagen. Enligt motionärernas mening
har reglerna på detta område inte följt
samhällsutvecklingen. I motionen pekas på att
metoderna för fastställande av faderskap i dag är
helt andra än tidigare. Vidare anförs att både änkan
och den avlidnes barn skulle vinna ökad rätts-
säkerhet och trygghet om talerätt för hävande av
faderskap infördes för såväl efterlevande maka som
mannens arvingar. I motionen yrkas ett tillkännagi-
vande från riksdagens sida i enlighet med det
anförda.
Viviann Gerdin och Agne Hansson (båda c) framhåller
i motion L453 att det måste anses vara i såväl
barnets som en utpekad fars intresse att ett
faderskap blir riktigt fastställt. Enligt nuvarande
lagstiftning saknar emellertid en änka möjlighet att
väcka talan i ett mål om hävande av ett faderskap
som hennes man tilldömts av domstol. Reglerna är
gamla och innebär brister i rättssäkerheten för
efterlevande maka och för barnet. Med dagens
effektiva metoder för fastställande av faderskap kan
alla tvivel undanröjas. Den nuvarande lagstiftningen
måste därför förändras och den efterlevande maken
ges möjlighet att väcka talan i ett mål om hävande
av faderskap.
I motion L433 anför Ulf Nilsson och Kenth Skårvik
(båda fp) att det ligger i alla parters intresse -
moderns, barnets och den utpekade faderns - att ett
faderskap blir riktigt fastställt. Enligt
motionärerna har vetenskapen om blodundersökningar
utvecklats så att fastställelse av faderskap är
möjligt långt efter det att den utpekade fadern
avlidit. En eventuell förändring av lagen när det
gäller talerätt om hävande av faderskap måste dock
ske med barnets bästa för ögonen. I motionen yrkas
att riksdagen skall tillkännage för regeringen som
sin mening vad i motionen sålunda anförts om förslag
till ändringar i föräldrabalken om talerätt vid
hävande av faderskap (yrkande 1). Motionärerna anför
vidare att lagstiftning och praxis är inkonsekventa
när det gäller talerätt i fråga om faderskap. När
ett faderskap fastställts genom presumtion bygger
nuvarande lagstiftning om talerätt för en avliden
mans maka och arvingar på avvägningar mellan de
olika intressen som kan göra sig gällande.
Bestämmelser om vem som äger föra talan om hävande
av en faderskapsbekräftelse eller ett faderskap som
fastställts genom dom saknas såväl i föräldrabalken
som i annan lag. En talerätt för dessa situationer
bör införas för mannens arvingar inklusive
efterlevande maka under en begränsad tid. Denna
talerätt bör i klarhetens intresse lagfästas. Vidare
begär motionärerna att en utredning tillsätts för
att skapa klarhet om rättsläge och praxis i dessa
frågor (yrkande 2).
Utskottet har behandlat motionsyrkanden med samma
innebörd som de nu aktuella vid tidigare tillfällen.
När spörsmålet behandlades av utskottet våren 1998
hade utskottet, i sitt av riksdagen godkända
betänkande 1997/98:LU10, inte någon annan
uppfattning än motionärerna om vikten av att ingen
felaktigt förklaras vara far, och att det givetvis
ligger i såväl mödrars som barns intresse att
faderskap blir riktigt fastställda. När det gäller
hävande av faderskap anförde utskottet att reglerna
generellt sett måste bygga på tillfredsställande
avvägningar mellan de olika intressen som gör sig
gällande och att bestämmelserna i hög grad bör
präglas av hänsynen till barnets bästa.
Vad först gäller de situationer när faderskapet har
fastställts genom presumtion eller bekräftelse ansåg
utskottet att de motiv som ligger till grund för
nuvarande regler alltjämt har giltighet och att
några vägande skäl för att utvidga talerätten för
mannens änka och arvingar enligt utskottets mening
inte hade framkommit. Utskottet anförde vidare att
en utvidgning av talerätten för änkan och arvingarna
inte torde kunna motiveras utifrån principen om bar-
nets bästa.
När det sedan gäller faderskap som fastställts
genom dom erinrade utskottet om att Högsta domstolen
då nyligen beviljat resning i ett mål där fader-
skapet fastställdes år 1949. Mannen ansökte om
resning och åberopade som stöd för sitt yrkande om
ogiltigförklaring av faderskapet en företagen rätts-
genetisk undersökning (NJA 1997 C 70). Efter det att
mannen avlidit och en arvinge till honom trätt i
hans ställe beviljades resning. Beträffande behörig-
heten för en avliden mans änka eller arvingar att
begära blodundersökning enligt
blodundersökningslagen eller att ansöka om resning
förelåg däremot, såvitt utskottet hade sig bekant,
inte något prejudicerande avgörande. Enbart denna
omständighet kunde emellertid, enligt utskottets
mening, inte åberopas som skäl för en översyn av
lagstiftningen.
Utskottet utgick från att, för det fall det i
framtiden skulle visa sig att nuvarande regler leder
till otillfredsställande resultat, regeringen i
lämpligt sammanhang skulle återkomma till riksdagen
med förslag i ämnet.
När frågan om en talerätt om hävande av faderskap
prövades på nytt våren 1999 med anledning av
motioner uttalade utskottet i sitt av riksdagen
godkända betänkande 1998/99:LU18 att det inte
framkommit någon omständighet som borde ge riksdagen
anledning att frångå sitt tidigare ställningstagande
till ifrågavarande spörsmål. Utskottet avstyrkte
bifall till de då aktuella motionerna.
Då motionsspörsmålen prövades senast våren 2000 i
betänkande 1999/2000:LU15 vidhöll utskottet sina
tidigare ställningstaganden och avstyrkte bifall
till de då aktuella motionerna.
När nu utskottet åter har att behandla
motionsyrkanden med krav på utvidgade möjligheter
för arvingar att väcka talan om hävande av faderskap
vidhåller utskottet sin tidigare uppfattning. Utöver
vad utskottet anförde våren 1998 vill utskottet peka
på att man i den juridiska litteraturen ställt
frågan om ett rättsligt faderskap i sådana
sammanhang som tas upp i motionerna inte bör
betraktas ur ett perspektiv som även inkluderar
respekt för ett socialt faderskap och barnets
intresse av att vara bibehållet sin rättsliga status
som barn till en viss man (Anna Singer, Föräldraskap
i rättslig belysning, akademisk avhandling, Uppsala
2000).
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till
motionerna L416, L433 och L453.
Homosexuellas rätt att få adoptera, m.m.
I lagen (1994:1117) om registrerat partnerskap
(partnerskapslagen) föreskrivs att registrerade
partner varken gemensamt eller var för sig får
adoptera barn. Av partnerskapslagen följer vidare
att registrerade partner inte heller har rätt att få
assisterad befruktning.
Bestämmelserna om adoption återfinns i 4 kap.
föräldrabalken. Syftet med adoptionsinstitutet är
att skapa ett rättsligt förhållande mellan
adoptanten, dvs. den som adopterar, och
adoptivbarnet. En adoption har omfattande följder
för barnet och många i barnets omgivning och
kringgärdas därför av regler till skydd främst för
barnet men också för de ursprungliga föräldrarna. En
adoption innebär som regel att adoptivbarnet i
rättsligt hänseende, både inom familjerätten och i
annan lagstiftning, skall behandlas som adoptantens
eget barn och att alla band med barnets biologiska
släkt klipps av. En giltig adoption kan numera inte
hävas. Verkningarna av en adoption kan dock i vissa
speciella situationer upphöra, exempelvis genom att
adoptanten gifter sig med adoptivbarnet.
Huvudregeln är att den som har fyllt 12 år inte får
adopteras utan eget samtycke. Den som inte har fyllt
18 år får i princip inte adopteras utan
vårdnadshavarens samtycke. En förälder som inte har
del i vårdnaden om barnet skall ändå höras, om detta
kan ske. Som en annan huvudregel gäller att
adoptanten skall ha fyllt 25 år. Rätt att anta
adoptivbarn tillkommer även den som har fyllt 18 år
men ej 25 år, om adoptionen avser makes barn eller
det eljest föreligger särskilda skäl.
Endast makar kan adoptera gemensamt. En gemensam
adoption medför att makarna blir att anse som
barnets föräldrar. I den inte ovanliga situationen
att en make vid giftermål har eget barn, finns det
möjlighet att barnet kan bli makarnas gemensamma. I
den nya familjen blir barnet nämligen inte sällan
betraktat som makarnas gemensamma barn, och det
förekommer att en make önskar befästa detta
förhållande genom att adoptera barnet. En sådan s.k.
styvbarnsadoption kan genomföras av en make ensam,
med den andra makens samtycke och om reglerna i
övrigt är uppfyllda. Genom styvbarnsadoptionen
klipps de rättsliga banden av endast med den
förälder som inte är gift med adoptanten. Detta
gäller även när maken adopterar den andra makens
adoptivbarn. I andra fall än när det gäller styvbarn
och ytterligare några undantagssituationer innebär
äktenskapet hinder mot att en gift person ensam
adopterar ett barn.
För adoption krävs rättens tillstånd. Sådant
tillstånd får ges endast om adoptionen är till
fördel för barnet och sökanden har uppfostrat barnet
eller vill uppfostra det eller det annars med hänsyn
till det personliga förhållandet mellan sökanden och
barnet finns särskild anledning till adoptionen. Vid
bedömningen av om det är lämpligt att adoptionen
äger rum skall domstolarna ta hänsyn till barnets
vilja med beaktande av dess ålder och mognad, även i
de fall samtycke från barnet inte krävs.
En underårig får, enligt 25 § socialtjänstlagen
(1980:620), inte utan socialnämndens medgivande tas
emot för stadigvarande vård och fostran i ett en-
skilt hem som inte tillhör någon av föräldrarna
eller någon annan som har vårdnaden om honom eller
henne. Ett sådant medgivande föregås av en utredning
av förhållandena i det enskilda hemmet. Övervägande
antalet barn som adopteras av svenska föräldrar
kommer från främmande länder. Om det är fråga om att
ta emot ett utländskt barn i syfte att adoptera det,
skall medgivande från socialnämnden inhämtas innan
barnet lämnar sitt hemland. I de flesta fall av
adoption av en underårig krävs alltså även
socialnämndens medgivande.
I rättspraxis har Regeringsrätten i en dom från
december 1993 vägrat att lämna sådant medgivande i
ett ärende där adoptanten sammanlevde i ett
homosexuellt förhållande under åberopande av att
utländska adoptivbarn ansetts ha en i psykologiskt
hänseende svårare situation än andra barn och att
risken för störningar blir oacceptabelt hög om man
till detta lägger den psykiska påfrestning det
skulle innebära att växa upp med homosexuella adop-
tivföräldrar (RÅ 1993 ref. 102).
Lagen (1971:796) om internationella adoptioner tar
upp frågor om behörig myndighet, tillämplig lag och
erkännande i vissa fall av adoptionsbeslut meddelade
i främmande stat. Enligt 1 § skall ansökan om
adoption tas upp av svensk domstol om den sökande
har svenskt medborgarskap eller hemvist här i riket.
Ansökan skall prövas enligt svensk lag. Om ansökan
gäller barn under 18 år skall domstolen dock
särskilt beakta om sökande eller barnet genom
medborgarskap eller hemvist eller på annat sätt har
anknytning till främmande stat och det skulle
medföra avsevärd olägenhet för barnet om adoptionen
inte blir gällande där (2 §).
Ett beslut om adoption som meddelats i främmande
stat gäller automatiskt här i Sverige, om den eller
de sökande var medborgare eller hade hemvist i den
främmande staten när beslutet meddelades. Om
adoptivbarnet var svensk medborgare eller hade
hemvist i Sverige krävs dock ett godkännande av
Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor
(NIA) för att adoptionen skall gälla i Sverige.
Nämnden prövar även i andra fall utomlands fattade
adoptionsbeslut, t.ex. då svenska medborgare med
hemvist i Sverige adopterar ett barn i ett
utomnordiskt land, om inte adoptionsbeslutet är
gällande i Sverige omedelbart på grund av lag. Ett
beslut om adoption som meddelats i främmande stat
får inte ges giltighet i Sverige om detta är
uppenbart oförenligt med grunderna för vår
rättsordning (6 §).
Olika former av assisterad befruktning regleras i
lagen (1984:1140) om insemination
(inseminationslagen) och lagen (1988:711) om
befruktning utanför kroppen.
Med insemination avses införande av sperma i en
kvinna på konstlad väg. Genom inseminationslagen,
som trädde i kraft den 1 mars 1985, lagreglerades
verksamheten för första gången (prop. 1984/85:2,
bet. LU10). Samtidigt infördes i 1 kap.
föräldrabalken en ny bestämmelse som reglerar
faderskapet till barn som har tillkommit genom
insemination.
Enligt inseminationslagen får sådan behandling
utföras endast på en kvinna som är gift eller som
bor tillsammans med en man under äktenskapsliknande
förhållanden. Som en ytterligare förutsättning
gäller att kvinnans make eller sambo skriftligen
skall ha samtyckt till inseminationen. Ett barn som
har tillkommit genom insemination med samtycke av
moderns make eller annan man som bodde tillsammans
med henne under äktenskapsliknande förhållanden får
samma rättsliga ställning i förhållande till denne
som om barnet hade kommit till på naturlig väg.
Denne man skall alltså anses som barnets rättslige
far. Om insemination skulle ha skett utan
makesamtycke, exempelvis på en ensamstående kvinna,
kan någon talan om fastställande av faderskap inte
föras mot spermagivaren. Det är dock inget som
hindrar att en spermagivare i sådana fall frivilligt
tar på sig faderskapet (se prop. 1984/85:2 s. 14 och
20).
Insemination med användande av sperma från någon
annan man än kvinnans make eller sambo (s.k.
givarinsemination) får utföras endast på allmänt
sjukhus och under överinseende av läkare med
specialistkompetens i gynekologi och obstetrik.
Innan en givarinsemination får utföras skall läkaren
pröva om det med hänsyn till makarnas eller
sambornas medicinska, psykologiska och sociala
förhållanden är lämpligt att en insemination äger
rum. En ytterligare förutsättning är att det kan
antas att det blivande barnet kommer att växa upp
under goda förhållanden.
Som tidigare redovisats innebär nuvarande
bestämmelser att registrerade partner varken
gemensamt eller var för sig får adoptera barn eller
har rätt att få assisterad befruktning. Detta
förhållande kritiseras i ett flertal motioner.
Tommy Waidelich och Cinnika Beiming (båda s) anför
i motion L443 att barn till homosexuella föräldrar
måste ges samma rättigheter och trygghet som barn
till heterosexuella föräldrar. Homosexuella skall
inte diskrimineras som föräldrar på grund av sin
sexuella läggning. Genom att inte tillåta
insemination och adoption signalerar samhället att
homosexuella inte skulle vara bra föräldrar. Det
finns inga som helst sakliga grunder för att
utestänga homosexuella från dessa möjligheter. När
det gäller insemination diskrimineras dessutom inte
bara homosexuella utan också ensamstående. I
motionen begärs ett tillkännagivande i enlighet med
det anförda.
I motion Sf274 av Matz Hammarström m.fl. (mp)
anförs att runt om i världen lever många barn utan
föräldrar. Samtidigt fortsätter, framhåller
motionärerna, lagen att neka kompetenta föräldrar
möjlighet att bli prövade för adoption, bara för att
de lever i en öppen homosexuell relation. En ändring
i lagen begärs så att homosexuella par ges rätt att
prövas som adoptivföräldrar (yrkande 6).
Motionärerna pekar vidare på att gällande rätt ger
de barn som lever med homosexuella föräldrar där den
ena föräldern är biologisk förälder ett sämre
rättsskydd, då de inte kan bli adopterade av sin
biologiska förälders partner. Motionärerna begär ett
tillkännagivande om att regeringen bör lägga fram
förslag till ändring i lagen så att barn som lever
med homosexuella föräldrar ges samma rättsskydd som
andra barn (yrkande 7).
Anita Johansson m.fl. (s) pekar i motion L449 på
att många barn växer upp med en eller två
homosexuella föräldrar och riskerar att drabbas av
fördomar mot föräldrarna. Inte ens homosexuella som
redan har barn har rätt att bli prövade som
adoptivföräldrar. På det sättet har samhället
markerat att barn som växer upp med homosexuella
föräldrar ingår i en familj som inte betraktas som
likvärdig med en heterosexuell familj. Motionärerna
anför att olika familjebildningar är en del i dagens
mångfald och anser att lagstiftningens utgångspunkt
bör vara att barnet skall vara i centrum, inte att
barnet skall ha en heterosexuell familj. Ett
tillkännagivande begärs i enlighet med vad som
anförts i motionen.
Tasso Stafilidis m.fl. (v, s, c, fp, mp) anför i
motion Ju724 att det bör vara självklart att barnets
bästa skall vara utgångspunkten för adoption och
insemination, inte om föräldrarna är homo- eller
bisexuella. Huvudfrågan vid adoption eller
insemination bör vara huruvida barnet kan få
tillräcklig omsorg och kärlek från föräldrarna.
Lagstiftningen bör enligt motionärerna ändras i
enlighet med detta synsätt. I motionen yrkas att
riksdagen skall tillkännage för regeringen vad i
motionen anförs om att endast barnets bästa skall
vara utgångspunkten vid adoption och insemination -
inte föräldrarnas könsidentitet eller sexuella
läggning (yrkande 11).
I motion L444 av Lars Lindblad (m) konstateras att
sammanboende par visserligen inte får adoptera barn
gemensamt, men att det i och för sig går bra att
göra det var för sig. Att två homosexuella
registrerar partnerskap innebär att banden till den
valda livskamraten stärks, samtidigt som möjligheten
att bli förälder väljs bort. Motionären anser att
ett första steg vore att Sverige, likt Island och
nyligen Danmark, inför möjlighet till s.k.
närståendeadoption också för homosexuella. I
motionen yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad sålunda anförs (yrkande
3). Motionären pekar vidare på att ett argument mot
att ge homosexuella rätt att adoptera har varit att
alla de länder som förser svenska adoptivföräldrar
med deras barn skulle upphöra att skicka hit barn om
ett beslut tas om att tillåta homosexuella att få
prövorätt. Enligt motionären är detta ett felaktigt
antagande. Ett tillkännagivande begärs i enlighet
med det anförda (yrkande 4).
Ana Maria Narti m.fl. (fp) anför i motion L459 att
i fall där en biologisk förälder avlider och det
sedan en tid etablerats en stark känslomässig
kontakt mellan barnet och en homosexuell partner
till den överlevande föräldern får det anses
uppenbart att det är till barnets bästa att partnern
kan komma i fråga som adoptivförälder. Motionärerna
begär ett tillkännagivande härom (yrkande 6).
Enligt motion K397 av Lennart Daléus m.fl. (c) bör
alla myndiga personer ha rätt att bli prövade som
adoptivföräldrar (yrkande 14).
I en motion tas upp andra synpunkter rörande
adoptioner.
Elver Jonsson och Runar Patriksson (båda fp) anser
i motion L436 att adoptionslagstiftningen bör ses
över med hänsyn tagen till förekomsten av bl.a.
internationella adoptioner. Motionärerna begär ett
tillkännagivande om att vid utformningen av en
framtida ny adoptionslagstiftning barnets bästa
skall gälla som princip (yrkande 1). Motionärerna
anför vidare att ett betydande mått av försiktighet
bör råda när frågan om placering av adopterade barn
i homosexuella familjer prövas. I motionen yrkas ett
tillkännagivande härom och om att givarländernas
synpunkter vägs in (yrkande 2). Enligt motionärerna
torde det vara nödvändigt att ge kompletterande
direktiv till utredningen Kommittén om barn i
homosexuella familjer i syfte att bättre belysa
principen om barnets bästa. I motionen begärs ett
tillkännagivande i enlighet härmed (yrkande 3).
I ett par andra andra motioner begärs mer allmänt
en översyn av nuvarande regler om adoption med
beaktande av vad som gäller för internationella
adoptioner.
Sten Tolgfors (m) framhåller i motion L406 att
internationella adoptioner inte är utan
komplikationer. För att möjligheterna att stödja
adoptivbarnen på rätt sätt skall förbättras och för
att utveckla lagstiftningen bör en översyn göras av
den samlade adoptionslagstiftningen (yrkande 1).
Motionären anför vidare att en generell åldersgräns
som är högre än myndighetsåldern inte är motiverad
för att avgöra om en person är lämplig som
adoptivförälder. Motionären begär därför att
regeringen skall se över huruvida 25-årsgränsen för
adoption är motiverad (yrkande 2). I motionen
konstateras att det av tillgänglig forskning och
statistik framgår att barn adopterade av
ensamstående i än högre grad än barn som är
adopterade av par är överrepresenterade i
barnpsykiatrisk vård. Dessa barn är vidare
överrepresenterade i barn- och ungdomspsykiatrisk
vård jämfört med en normalpopulation. Tillräcklig
kunskap saknas enligt motionären om situationen för
de barn som adopterats av ensamstående varför
situationen för dessa barn liksom rätten för
ensamstående att adoptera bör ses över. Ett
tillkännagivande begärs i enlighet med det anförda
(yrkande 3).
I motion Sf241 av Rigmor Stenmark (c) framförs att
internationella adoptioner är mycket betydelsefulla
och positiva för samhället. Det behövs emellertid en
genomgripande översyn av adoptionslagstiftningen
samt en satsning på kunskap och forskning inom detta
område för att utvecklingen skall bli positiv.
Motionären begär ett tillkännagivande i enlighet med
det anförda (yrkande 1).
Frågan om två personer av samma kön borde ges en
möjlighet att adoptera barn togs upp redan i mitten
av 1980-talet av Utredningen om homosexuellas
situation i samhället i betänkandet (SOU 1984:63)
Homosexuella och samhället. Utredningen ansåg att
homosexuella vårdnadshavare i och för sig har samma
förutsättningar som andra vårdnadshavare att ge
uppväxande barn omvårdnad, omtanke och kärlek,
vilket talade för att tillåta homosexuella att
adoptera. Rätten till adoption för två personer av
samma kön saknade emellertid, enligt utredningens
mening, förankring i det allmänna rättsmedvetandet
varför det kunde innebära en större påfrestning för
ett adoptivbarn att växa upp i en homosexuell än i
en heterosexuell familjemiljö. Därutöver pekade
utredningen på det förhållandet att få s.k.
givarländer skulle acceptera att deras medborgare
skulle få adopteras av två personer av samma kön.
I proposition 1986/87:124 om de homosexuellas
situation i samhället instämde departementschefen i
utredningens bedömning att det inte borde införas
någon möjlighet för två personer av samma kön att
adoptera gemensamt. Riksdagen var av samma
uppfattning (bet. 1986/87:LU28, rskr. 350).
Partnerskapskommittén ansåg i sitt betänkande (SOU
1993:98) Partnerskap att det inte var lämpligt att
möjliggöra för homosexuella par att adoptera barn
gemensamt så länge det inte råder någorlunda enighet
bland forskarna om vilka konsekvenser det kan ha för
ett barn att växa upp i en homosexuell
familjebildning. Av samma skäl ansåg kommittén att
två partner inte heller borde ges möjlighet att
gemensamt förordnas till vårdnadshavare för barn.
Ytterligare ett argument för kommitténs
ställningstagande var att en lagstiftning som
möjliggör gemensamt rättsligt föräldraskap för
homosexuella par sannolikt skulle strida mot
värderingarna i samhället. Kommittén konstaterade
att eftersom en övervägande del av de underåriga
barn som adopteras i dag kommer från främmande
länder, även givarländernas inställning måste
beaktas. Om Sverige skulle inta en positiv hållning
till adoption för partner fanns det, enligt
kommitténs uppfattning, en risk för att de flesta
länder, för att inte säga alla länder, som är
givarländer av adoptivbarn till Sverige skulle
ställa sig mycket tveksamma till adoption av sina
medborgare. Detta skulle enligt kommittén drabba
alla de personer som vill adoptera utländska barn.
Även en rätt till styvbarnsadoption skulle enligt
kommittén innebära att ett barn som har blivit
adopterat från ett annat land senare skulle kunna
bli styvbarnsadopterat på så sätt att det får två
rättsliga föräldrar av samma kön. Kommittén ansåg
att en sådan möjlighet sannolikt skulle väcka
negativa reaktioner från givarländer.
Frågor som rör gemensamt föräldraskap för
homosexuella övervägdes av utskottet våren 1994 i
samband med riksdagsbehandlingen av Partnerskaps-
kommitténs förslag till lag om registrerat
partnerskap (bet. 1993/94:LU28). Utskottet framhöll
därvid att frågan om barns juridiska ställning i
förhållande till ett registrerat partnerskap måste
bedömas från helt andra utgångspunkter än när det
gäller rättsverkningarna i övriga hänseenden. En
sådan bedömning borde enligt utskottet inte göras i
det sammanhanget. Utskottet strök under att så länge
det inte är vetenskapligt klarlagt att ett barns
sociala och känslomässiga utveckling objektivt sett
är lika garanterad i en familj med två mödrar eller
två fäder med en inbördes sexuell relation som i en
heterosexuell familj, saknas den grundläggande
förutsättningen för att gemensamt föräldraskap skall
kunna etableras i ett registrerat partnerskap,
nämligen hänsynen till barnens bästa. Det
förhållandet att det finns ett antal barn som rent
faktiskt växer upp med två personer av samma kön
aktualiserade enligt utskottet en annan fråga,
nämligen den om styvbarnsadoption. I såväl
heterosexuella som homosexuella familjebildningar
finns barn som av olika skäl har endast en rättslig
förälder. I vilken utsträckning det skulle vara till
fördel för ett sådant barn att bli adopterat av den
rättslige förälderns make eller registrerade partner
beror, fortsatte utskottet, på förhållandena i det
enskilda fallet och måste även i dessa fall bedömas
från helt andra utgångspunkter än de som låg till
grund för det då aktuella lagstiftningsärendet,
nämligen principen om att i första hand barnets
bästa skall beaktas.
Våren 1998 behandlade utskottet närmare 20
motionsyrkanden rörande homosexuellt föräldraskap
(bet. 1997/98:LU28). Utskottet anförde därvid bl.a.
att en rimlig utgångspunkt måste vara att det i
dagens samhälle finns ett inte oansenligt antal barn
som växer upp i familjer med två vuxna av samma kön
och att det är givet att den rättsliga situationen
vad gäller relationen mellan barnet och dess
föräldrar varierar, såväl för dessa barn som för
andra barn. Utskottet konstaterade att det förelåg
ett behov av att, utifrån barnets perspektiv,
ytterligare belysa den rättsliga situationen för de
barn som växer upp i homosexuella familjer och att
de frågeställningar som därvid kan uppkomma med
anledning av dessa barns förhållanden borde bli
föremål för en förutsättningslös utredning där olika
aspekter på barnens behov och rättigheter ges en
noggrann genomlysning. Detta borde, enligt
utskottets mening, ges regeringen till känna.
Riksdagen anslöt sig till vad utskottet anfört
(rskr. 1997/98:188).
Med anledning av riksdagens tillkännagivande våren
1998 beslutade regeringen den 4 februari 1999 att
tillkalla en parlamentarisk kommitté med uppgift att
undersöka och analysera villkoren för barn i
homosexuella familjer (dir. 1999:5). Kommittén, som
antog namnet Kommittén om barn i homosexuella
familjer, överlämnade den 31 januari 2001
betänkandet (SOU 2001:10) Barn i homosexuella
familjer.
Mot bakgrund av vad som har framkommit i
forskningen på området anser kommittén att de
rättsliga skillnader som finns i dag vad gäller
homosexuella respektive heterosexuella pars
möjligheter att adoptera inte längre är sakligt
motiverade. Kommittén föreslår därför att
registrerade partner, i likhet med makar, skall ges
möjlighet att gemensamt prövas som adoptivföräldrar.
Vidare föreslår kommittén att det införs en
möjlighet för en registrerad partner att adoptera
den andra partnerns barn, under samma
förutsättningar som i dag gäller för gifta par.
När det gäller assisterad befruktning föreslår
kommittén att lesbiska par som registrerat
partnerskap eller lever i ett samboförhållande - i
likhet med heterosexuella makar och sambor - skall
ges möjlighet att erhålla sådan befruktning vid
allmänt sjukhus. Reglerna för fastställande av
rättsligt föräldraskap bör enligt kommitténs
uppfattning motsvara de regler som gäller för
heterosexuella par.
Kommittén föreslår också att en bestämmelse om
moderskapspresumtion införs, dvs. om modern är
registrerad partner skall hennes partner automatiskt
anses som rättslig förälder till ett barn som föds
inom det registrerade partnerskapet.
Slutligen föreslår kommittén att en bestämmelse
skall införas i föräldrabalken om att uppgift om vem
som är spermagivare vid en insemination bör
antecknas i socialnämndens akt rörande faderskaps-
eller moderskapsutredningen. Därutöver föreslår
kommittén att homosexuella par som registrerat
parnerskap eller som lever i samboförhållanden skall
ges möjlighet att utses till särskilt förordnade
vårdnadshavare.
Utskottet förutsätter att betänkandet Barn i
homosexuella familjer kommer att bli föremål för
remissbehandling, och enligt utskottets mening bör
riksdagen inte genom några uttalanden föregripa den
fortsatta beredningen. Med det anförda avstyrker
utskottet bifall till motionerna L436, L443, L444
yrkandena 3 och 4, L449, L459 yrkande 6, K397
yrkande 14, Ju724 yrkande 11, samt Sf274 yrkandena 6
och 7.
I avvaktan på resultatet av det pågående
beredningsarbetet rörande betänkandet Barn i
homosexuella familjer är utskottet inte heller
berett att förorda någon mer allmän översyn av eller
ändringar i adoptionslagstiftningen.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till
motionerna L406 yrkandena 1-3, och Sf241 yrkande 1.
Thomas Julin m.fl. (mp) anför i motion So458 att
adoption av ett familjehemsplacerat barn bör kunna
ske först sedan barnet fyllt 18 år och då vara
resultatet av ett val som barnet och
fosterföräldrarna gör. I motionen yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad sålunda anförts (yrkande 14).
Motioner med förslag om begränsningar i fråga om
adoption av familjehemsplacerade barn har behandlats
av utskottet våren 1998 och våren 1999. Utskottet
har då i sina av riksdagen godkända betänkanden
1997/98:LU12 och 1998/99:LU18 avstyrkt
motionsyrkanden med samma inriktning som det nu
aktuella och därvid anfört att huvudprincipen om
barnets bästa givetvis måste vara tillämplig även
vid ställningstaganden rörande adoption av
familjehemsplacerade barn och således inte ansett
sig kunna ställa sig bakom motionsförslagen.
Utskottet vidhåller nu sin uppfattning i frågan och
avstyrker bifall till motion So458 yrkande 14.
Vårdnad
I 6 kap. 1 § föräldrabalken föreskrivs att ett barn
har rätt till omvårdnad, trygghet och en god
fostran. I lagrummet slås vidare fast att barn skall
behandlas med aktning för sin person och egenart och
att de inte får utsättas för kroppslig bestraffning
eller annan kränkande behandling. Den som har vård-
naden om ett barn har ett ansvar för barnets
personliga förhållanden och skall se till att
barnets behov enligt 1 § blir tillgodosedda. Barnets
vårdnadshavare svarar även för att barnet får den
tillsyn som behövs och skall bevaka att barnet får
tillfredsställande försörjning och utbildning. För
att undvika att barnet orsakar skada för någon annan
skall vårdnadshavaren se till att barnet står under
uppsikt eller att andra lämpliga åtgärder vidtas.
För att betona principen om barnets bästa infördes
genom 1998 års föräldrabalksreform en bestämmelse om
att barnets bästa skall komma i främsta rummet vid
avgörande av alla frågor som rör vårdnad, umgänge
och boende (6 kap. 2 a §). En motsvarande
bestämmelse infördes också i det kapitel i
föräldrabalken som handlar om verkställighet av
domstols avgöranden om vårdnad m.m. (21 kap. 1 §).
Lagändringarna innebar även att gemensam vårdnad
skall kunna komma i fråga även om en av föräldrarna
motsätter sig en sådan ordning, dock under
förutsättning att detta är bäst för barnet (6 kap. 5
§). Vidare infördes en möjlighet för domstolen att
besluta om vem av föräldrarna som barnet skall bo
tillsammans med, även i det fall då båda föräldrarna
har vårdnaden (6 kap. 14 a §). Ett beslut eller ett
avtal om barnets boende kan innebära att barnets
boende växlar mellan föräldrarna.
Den grundläggande regeln om vårdnaden om barn finns
i 6 kap. 3 § föräldrabalken. I bestämmelsen anges
att barnet från födseln står under vårdnad av båda
föräldrarna om dessa är gifta med varandra, och i
annat fall modern ensam. Ingår föräldrarna senare
äktenskap med varandra står barnet från den
tidpunkten under vårdnad av båda föräldrarna. Ogifta
föräldrar kan få gemensam vårdnad om sina barn genom
domstols förordnande, genom en anmälan till
socialnämnden i samband med att faderskapet
fastställs eller - om inte domstol tidigare beslutat
i vårdnadsfrågan - genom en anmälan till
skattemyndigheten.
Enligt 6 kap. 7 § föräldrabalken skall rätten om en
förälder vid utövandet av vårdnaden om ett barn gör
sig skyldig till missbruk eller försummelse eller i
övrigt brister i omsorgen om barnet på ett sätt som
medför bestående fara för barnets hälsa eller
utveckling besluta om ändring i vårdnaden. Står
barnet under båda föräldrarnas vårdnad skall rätten
anförtro vårdnaden åt den andre föräldern ensam.
Brister också den föräldern i omsorgen på angivet
sätt, skall rätten flytta över vårdnaden till en
eller två särskilt förordnade vårdnadshavare. Står
barnet under endast en förälders vårdnad, skall
rätten flytta över vårdnaden till den andre
föräldern eller, om det är lämpligare, till en eller
två särskilt förordnade vårdnadshavare. En fråga om
ändring i vårdnaden kan prövas på talan av
socialnämnden.
Socialnämnden har också möjlighet att med stöd av
bestämmelserna i lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga hos rätten ansöka om
vård om det på grund av misshandel, otillbörligt
utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat
förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att
den unges hälsa eller utveckling skadas. Enligt
samma lag har socialnämnden vidare möjlighet att i
vissa fall omedelbart omhänderta den unge om det
erfordras av hänsyn till denne.
Rätten skall, enligt 6 kap. 19 §, se till att
frågor om vårdnad blir tillräckligt utredda. Innan
rätten avgör ett vårdnadsmål skall socialnämnden ges
tillfälle att lämna upplysningar. Har nämnden
tillgång till upplysningar som kan vara av betydelse
för frågans bedömning är nämnden skyldig att lämna
rätten sådana upplysningar. Om det behövs utredning,
får rätten uppdra åt socialnämnden eller något annat
organ att utse någon att verkställa den. Rätten får
fastställa riktlinjer för utredningen och bestämma
en viss tid inom vilken utredningen skall vara
slutförd. Rätten skall se till att utredningen
bedrivs skyndsamt.
Av 6 kap. 8 § föräldrabalken framgår att om ett
barn stadigvarande vårdats och fostrats i ett annat
enskilt hem än föräldrahemmet - ett s.k. familjehem
- och är det uppenbart bäst för barnet att det
rådande förhållandet får bestå och att vårdnaden
flyttas över till den eller dem som har tagit emot
barnet eller till någon av dem, skall domstolen utse
denne eller dessa att såsom särskilt förordnade
vårdnadshavare utöva vårdnaden om barnet. Frågor om
överflyttning av vårdnaden till familjehemsföräldrar
prövas på talan av socialnämnden.
Vid bestämmelsens tillkomst framhöll föredragande
statsrådet i proposition 1981/82:168 att det torde
krävas att barnet har bott i familjehemmet under
flera år innan det kan bli aktuellt att överväga att
flytta över vårdnaden till familjehemsföräldrarna
och att det krävs att barnet har fått en så stark
bindning till familjehemmet att barnet uppfattar
det som sitt eget. I sammanhanget bör även nämnas
att det i proposition 1989/90:28 om vård i vissa
fall av barn och ungdomar anfördes att det finns
fall, där man redan från början kan förutse en
långvarig placering. I sådana situationer bör man
skapa förutsättningar för att barnet skall kunna
växa upp under trygga och stabila förhållanden.
Detta torde, enligt vad som anfördes i
propositionen, i vissa fall lämpligen kunna ske
genom att socialnämnden tar initiativ till att
vårdnaden om barnet flyttas över till fa-
miljehemsföräldrarna. Också i fall där barnet efter
en långvarig placering har rotat sig i
familjehemmet, bör socialnämnden i högre grad än
hittills aktualisera en vårdnadsöverflyttning.
I sitt av riksdagen godkända betänkande
1989/90:SoU15 instämde socialutskottet i bedömningen
att möjligheterna att få vårdnaden om barn och
ungdomar överflyttad till familjehemsföräldrar borde
kunna utnyttjas i större utsträckning.
I motion L446 av Lisbeth Staaf-Igelström och Ann-
Kristine Johansson (båda s) anförs att om det finns
misstanke om våld mot kvinnan, mannen eller barnen i
form av misshandel, missbruk eller sexuellt
övergrepp skall inte den misstänkta personen kunna
driva mål om vårdnad eller umgänge om sitt barn,
parallellt som utredning om misshandel, missbruk
eller sexuella övergrepp pågår. Motionärerna
framhåller att en person som gjort sig skyldig till
misshandel och är dömd för detta brott mot kvinnan
eller mannen inte skall kunna komma i fråga för
enskild eller gemensam vårdnad av sitt barn, inte
heller skall vårdnadsutredningen rikta sig mot den
som blivit utsatt för brottet.
I motion Sf273 anför Alf Svensson m.fl. (kd) att
det är mycket otillfredsställande att så många barn
förlorar vardagskontakten med den ene föräldern vid
en separation. Barnet behöver och har rätt till båda
sina föräldrar. Enligt motionärerna finns det i dag
alltför många exempel där barnets självklara rätt
till båda sina föräldrar blandas ihop med
föräldrarnas behov och önskningar om att få en
"rättvis" tillgång till sitt barn. Utvidgningen av
reglerna om gemensam vårdnad bör noga följas så att
barnets bästa verkligen tillgodoses (yrkande 4).
Frågor rörande överföring av vårdnad till
familjehemsföräldrar tas upp i motion So458 av
Thomas Julin m.fl. (mp). Motionärerna anför att
vårdnadsöverföringar är en mycket känslig fråga som
skapar oro hos många anhöriga och anser att
överföring av vårdnaden skall vara möjlig, så länge
föräldrarna är i livet, endast om föräldrar och
familjehemsföräldrar träffar en överenskommelse
härom. I motionen yrkas att riksdagen skall
tillkännage för regeringen som sin mening vad i
motionen anförts om vårdnadsöverföring (yrkande 13).
Vad först gäller motion L446 har utskottet
förståelse för motionärernas uppfattning att
exempelvis en kvinna som utsatts för misshandel av
sin f.d. make inte ytterligare skall behöva belastas
med den påfrestning det innebär att vara part i ett
mål rörande vårdnaden om barnen. Utskottet är
emellertid inte berett att ta initiativ till sådana
lagändringar som begärs i motionen. I sammanhanget
bör nämligen beaktas att ifrågavarande lagstiftning
måste ha barnets bästa som utgångspunkt. Som den
tidigare justitieministern uttalade i en
interpellationsdebatt den 3 februari 2000 kan de
situationer som aktualiserar en överflyttning av
vårdnaden se väldigt olika ut, och man måste utgå
från varje enskilt fall. Det kan tänkas situationer
där det inte alls är givet att den som utövat
våldet, i vart fall för all framtid, bör berövas
vårdnaden. Den nuvarande lagstiftningen innebär att
frågan om överflyttande av vårdnaden måste avgöras
efter vad som är bäst för barnet och utifrån
omständigheterna i varje enskilt fall, och enligt
utskottets mening är nuvarande regler
ändamålsenliga.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till
motion L446.
När det sedan gäller motion Sf273 vill utskottet
erinra om att det inom Regeringskansliet nu pågår
arbete med en utvärdering av 1998 års
föräldrabalksreform. Utskottet förutsätter att de
frågeställningar som tas upp i motionen kommer att
bli föremål för överväganden inom ramen för detta
arbete och ser därför inte skäl för något initiativ
från riksdagens sida.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till
motion Sf273 yrkande 4.
Vad slutligen gäller yrkande 13 i motion So458
vidhåller utskottet sina tidigare
ställningstaganden. Huvudprincipen om barnets bästa
bör således vara tillämplig också i samband med
överföringar av vårdnaden av familjehemsplacerade
barn, och utskottet kan inte finna skäl att förorda
några lagändringar i enlighet med motionsönskemålen.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall också
till motion So458 yrkande 13.
Med samarbetssamtal avses samtal under sakkunnig
ledning i syfte att föräldrarna skall nå enighet i
frågor om vårdnad, boende och umgänge.
Samarbetssamtal som en metod att lösa vårdnads- och
umgängestvister introducerades i början av 1970-
talet. Sedan den 1 mars 1991 åligger det kommunerna
enligt 12 a § socialtjänstlagen (1980:620) att
erbjuda föräldrar samarbetssamtal angående frågor om
vårdnad och umgänge m.m. Sedan den 1 januari 1995
åligger det även kommunerna att enligt samma lagrum
erbjuda dem som begär det familjerådgivning.
I mål om vårdnad, boende och umgänge får domstolen
uppdra åt socialnämnden eller något annat organ att
i barnets intresse anordna sådana samtal i syfte att
nå enighet mellan föräldrarna (6 kap. 18 §).
Samtalen är inte obligatoriska, och de förutsätter
inte samtycke från föräldrarnas sida. Utgångspunkten
är i stället att ett förordnande om samarbetssamtal
kan meddelas så snart det kan antas tjäna något
syfte. Dessa bestämmelser, som infördes år 1991,
syftade särskilt till att bana väg för en utveckling
mot att föräldrarna själva i så stor utsträckning
som möjligt skall kunna komma överens, och i
lagstiftningsärendet strök utskottet under
betydelsen av att föräldrar som har separerat kan
lösa uppkommande frågor rörande barnen i samförstånd
(bet. 1990/91:LU13).
Vikten av samarbetssamtal tas upp i motion Sf273 av
Alf Svensson m.fl. (kd). Motionärerna anför att om
hjälp och stöd kommer in så tidigt som möjligt när
behov härav uppstår i en parrelation kan många
separationer sannolikt undvikas. De samarbetssamtal
som finns i dag bör utvecklas ytterligare.
Motionärerna begär ett tillkännagivande i enlighet
med det anförda (yrkande 3).
Med anledning av 1998 års föräldrabalksreform gav
regeringen i december 1998 Socialstyrelsen i uppdrag
att stödja utvecklingen av metoder för
samarbetssamtal för att främja barnets bästa vid
tvister om vårdnad, boende och umgänge. Enligt
uppdraget är det av särskild vikt att belysa frågor
om hur barnen informeras och får möjlighet att komma
till tals, hur man med samarbetssamtal når de
flerkulturella familjerna, hur kommunerna kan
samarbeta samt hur man genom alternativa arbetssätt
förmår lösa de mest komplicerade tvisterna.
Uppdraget skall redovisas senast den 31 mars 2001.
Utskottet har inte någon annan uppfattning än
motionärerna beträffande vikten av åtgärder från
samhällets sida som syftar till att så långt som
möjligt förebygga konflikter och kriser vid
separationer bland föräldrar. Enligt utskottets
mening bör emellertid resultatet av Socialstyrelsens
arbete nu avvaktas, och utskottet är inte berett att
nu föreslå några ytterligare initiativ från
riksdagens sida rörande samarbetssamtalen.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till
motion Sf273 yrkande 3.
Umgänge
Genom 1998 års reform av föräldrabalkens regler om
vårdnad och umgänge genomfördes vissa ändringar i 6
kap. 15 § som innebär att barnets rätt till umgänge
med en förälder som det inte bor tillsammans med
lyfts fram (prop. 1997/98:7, bet. LU12).
I lagrummet betonas numera föräldrarnas gemensamma
ansvar för att barnets behov av umgänge så långt
möjligt tillgodoses. Härigenom understryks också att
en förälder som barnet inte bor tillsammans med har
en skyldighet att umgås med barnet. Det är främst
barnets intresse och behov av umgänge som skall
tillgodoses. En förälder har inte någon absolut rätt
till umgänge med sitt barn. Beslut om umgänge skall
kunna meddelas även i de fall då föräldrarna har
gemensam vårdnad om barnet. Vad särskilt gäller
frågan om information om barnet är vårdnadshavaren
skyldig att lämna sådana upplysningar rörande barnet
som kan främja umgänget, om inte särskilda skäl
talar däremot. År 1998 utvidgades
upplysningsskyldigheten till att omfatta även barn
som står under föräldrarnas gemensamma vårdnad.
Skyldigheten åvilar då den förälder som barnet bor
tillsammans med.
I motion L418 av Lars Hjertén och Tuve Skånberg (m,
kd) begärs ett tillkännagivande om vikten av att
barnets behov skall styra utformningen av umgänget
med föräldrarna. Motionärerna pekar på att barnets
självklara rätt till båda föräldrarna inte får
blandas ihop med föräldrarnas behov och önskningar
om att få en "rättvis" tillgång till sina barn. En
kartläggning bör göras av hur domstolar dömer i
vårdnadsärenden gällande små barn för att tydliggöra
om nuvarande praxis är förenlig med barnens bästa.
Studier om hur små barn påverkas av växelvis boende
bör också uppmuntras.
Motionsspörsmål rörande för- och nackdelar med
växelvis boende har tidigare varit föremål för
behandling av riksdagen. I mars 1999 gav riksdagen
regeringen till känna i anledning av motionsyrkanden
att studier snarast bör genomföras beträffande hur
små barn påverkas vid växelvis boende. Enligt
tillkännagivandet borde också utredas hur föräldrar
bäst kan informeras och stödjas så att barnets behov
får styra hur boendet och umgänget utformas (bet.
1998/99: SoU6, rskr. 171).
Inom ramen för ett utredningsuppdrag rörande
automatisk gemensam vårdnad gav regeringen våren
1999 ett uppdrag till en barnpsykiatrisk expert att
belysa frågan om växelvis boende ur barnets
perspektiv. Förutom att överväga vilka för- och
nackdelar som växelvis boende kan ha för barnet låg
i uppdraget att belysa frågan huruvida växelvis
boende bör undvikas om barnet understiger en viss
ålder och i vilka situationer växelvis boende kan
vara olämpligt eller mindre lämpligt. Små barns
påverkan av växelvis boende var en fråga som
särskilt skulle belysas av den barnpsykiatriska
experten.
Uppdraget redovisades sommaren 1999 i en bilaga
till departementspromemorian (Ds 1999:57) Gemensam
vårdnad för ogifta föräldrar samt en språklig och
redaktionell översyn av 6 kap. föräldrabalken.
Mot denna bakgrund och då, som ovan redovisats, en
utvärdering av 1998 års föräldrabalksreform
innefattande bl.a. frågan om för- och nackdelar med
växelvis boende nu har initierats inom
Regeringskansliet finner utskottet för närvarande
inte anledning till något initiativ eller andra
åtgärder från riksdagens sida.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till
motion L418.
När den förälder som barnet bor tillsammans med
genom olika åtgärder försvårar eller omöjliggör för
barnet att få träffa den andra föräldern brukar man
tala om umgängessabotage.
Ulf Nilsson (fp) anför i motion L419 att
umgängessabotage är så uppenbart skadligt för barnet
att det borde vara en viktig orsak till att
ifrågasätta vårdnadshavarens lämplighet.
Umgängessabotage bör vara en anledning till att ta
upp vårdnadsbeslut till förnyad prövning. Likaså är
umgängessabotage ett så allvarligt ingrepp i ett
barns liv att det bör falla under straffrättsligt
ansvar, kanske på liknande sätt som egenmäktighet
med barn. I motionen yrkas att riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att utreda utökade möjligheter
att motverka umgängessabotage.
Särskilda bestämmelser syftande till att motverka
umgängessabotage infördes i föräldrabalken år 1991.
I det lagstiftningsärendet behandlades bl.a. frågan
om ett straffrättsligt ansvar för umgängessabotage
med anledning av motioner i ämnet. Utskottet ansåg
därvid att det skulle föra alltför långt att införa
en sådan sanktion, och de då aktuella motionerna
avstyrktes (prop. 1990/91:8, bet. LU13).
Frågan om umgängessabotage berördes också i samband
med 1998 års föräldrabalksreform. När det gäller
sådant sabotage finns det, anförde regeringen i
proposition 1997/98:7 s. 61, skäl att inta en sträng
hållning. Om en förälder utan godtagbara skäl för
sitt handlande motarbetar ett umgänge mellan barnet
och den andra föräldern, kan detta vara ett tecken
på att vårdnaden eller boendet kan behöva ändras.
Att därutöver införa sanktioner mot umgängessabotage
var, enligt regeringens mening, inte påkallat.
Utskottet framhöll för sin del i 1998 års
lagstiftningsärende att domstolen vid bedömande av
vårdnadsfrågan skall fästa avseende särskilt vid
barnets behov av en nära och god kontakt med båda
föräldrarna. Att bestämmelsen enligt det då
föreliggande förslaget utsträcktes till att gälla
även vid bedömande av barnets boende fick, enligt
utskottets mening, anses tillfyllest (bet.
1997/98:LU12).
När frågan ånyo behandlades våren 2000 med
anledning av en motion uttalade utskottet att det
inte hade ändrat uppfattning när det gäller
lagstiftningsbehovet och att utskottet, i den mån
behov av ytterligare regler i syfte att förhindra
umgängessabotage framkom, utgick från att regeringen
kommer att aktualisera detta inom ramen för den
aviserade utvärderingen av 1998 års
föräldrabalksreform (bet. 1999/2000:LU15).
Utskottet har i dag inte någon annan uppfattning
när det gäller lagstiftningsbehovet. Med det anförda
avstyrker utskottet bifall till motion L419.
I föräldrabalken slås uttryckligen fast att
vårdnadshavaren har ett ansvar för att barnets behov
av umgänge med närstående så långt möjligt tillgodo-
ses. När bestämmelsen i 6 kap. 15 § om umgänge
mellan barnet och andra personer än barnets
föräldrar infördes, ansågs det mindre lämpligt att
var och en som anser sig stå barnet särskilt nära
skulle kunna föra talan vid domstol om umgänge.
Rätten att föra talan anförtroddes därför åt social-
nämnderna, som ansågs kunna bedöma i vilka fall det
är motiverat utifrån barnets bästa att inleda en
umgängesprocess. Den nuvarande ordningen kritiseras
i tre motioner.
I motion L402 av Kerstin Heinemann (fp) begärs ett
tillkännagivande om en sådan ändring i
föräldrabalken att nära anhöriga, som mor- och
farföräldrar, får föra talan om umgänge. Motionären
anför att i de fall socialnämnden inte tar sitt
ansvar eller inte lyckas, måste det ändå finnas rätt
för nära anhöriga att hos tingsrätten föra talan om
umgänge.
Enligt motion L421 av Lars Elinderson (m) bör
regeringen lägga fram förslag till ändring av 6 kap.
15 a § föräldrabalken, så att mor- och farföräldrar
kan väcka talan i domstol om rätt till umgänge med
avlidna barns barn i de fall barnens vårdnadshavare
motsätter sig det umgänge som begärts.
Även i motion So458 av Thomas Julin m.fl. (mp)
begärs ett tillkännagivande om möjlighet för släkt
att begära umgänge (yrkande 15). Motionärerna anför
att det i Sverige kan behövas en möjlighet för mor-
och farföräldrar och andra närstående att kunna
vända sig till en rättslig instans för att begära
umgänge med ett barn.
Liknande motionsyrkanden har behandlats och
avstyrkts av utskottet flera gånger tidigare, bl.a.
i det av riksdagen godkända betänkandet 1992/93:
LU22. I betänkandet redovisades vad utskottet i ett
tidigare sammanhang anfört om att det uteslutande är
barnets intresse och behov av att träffa t.ex. mor-
och farföräldrar som skall tillgodoses, inte mor-
och farföräldrarnas intresse av att träffa sitt
barnbarn. Enligt utskottets mening var den nuvarande
ordningen, som innebär att socialnämnden genom
stämning - efter utredning och bedömning om det är
till fördel för barnet - får ta upp frågan om
umgänge med annan person än en förälder,
tillfyllest. Sammanfattningsvis motsatte sig
utskottet att en självständig talerätt för mor- och
farföräldrar i fråga om umgänge med barn infördes.
Enligt utskottets mening har de skäl som åberopats
för den nuvarande ordningen alltjämt bärighet. En
utvidgning av kretsen taleberättigade ligger inte i
linje med strävandena att i så stor utsträckning som
möjligt undvika domstolsprocesser om umgänge.
Utskottet är inte berett att nu föreslå någon
ändring. I den mån bristande umgänge med barnets
nära anhöriga beror på att vårdnadshavaren inte tar
sitt ansvar är det enligt utskottets mening en
viktig uppgift för socialtjänsten att försöka få
vårdnadshavaren att se till barnets behov. Med
hänsyn till frågans vikt och till de svårigheter som
kan finnas vid tillämpningen finns emellertid
anledning för regeringen att följa utvecklingen.
Utskottet förutsätter att så kommer att ske utan
något formellt tillkännagivande från riksdagens
sida.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till
motionerna L402, L421 och So458 yrkande 15.
Myndighetsåldern
Enligt 9 kap. 1 § föräldrabalken är ett barn
omyndigt till dess det fyller 18 år. År 1969 sänktes
myndighetsåldern från 21 år till 20 år och sedan
1974 gäller 18-årsgränsen (bet. LU 1974:12).
Myndighetsåldern har betydelse först och främst för
möjligheterna att ingå rättshandlingar. Den som är
omyndig får nämligen i princip inte själv råda över
sin egendom eller åtaga sig förbindelser av
ekonomisk natur. Sådana åtgärder ankommer i stället
på förmyndaren, vanligen föräldrarna, eller kräver i
varje fall förmyndares samtycke. I 6 kap. 2 §
föräldrabalken föreskrivs att vårdnaden om ett barn
består till dess att det fyller 18 år eller
dessförinnan ingår äktenskap. Enligt 7 kap. 1 §
föräldrabalken gäller vidare som huvudregel att
föräldrarnas underhållsskyldighet upphör när barnet
fyller 18 år.
Av 3 kap. 2 § regeringsformen framgår att den som
inte har uppnått 18 års ålder senast på valdag inte
har rösträtt vid val till riksdagen. Därutöver finns
bestämmelser som direkt knyter an till en
åldersgräns på 18 år i åtskilliga författningar på
vitt skilda rättsområden, exempelvis inom
straffrätten, socialtjänsten och på
utbildningsområdet. De sålunda författningsreglerade
åldersgränserna bestäms av den faktiska födelseda-
gen. Dock finns det vissa undantag från detta, såsom
de åldersgränsbestämmelser som reglerar när
skolplikten och värnplikten inträder. Dessa
åldersgränsbestämmelser bestäms till det kalenderår
en viss födelsedag inträffar i stället för till
själva födelsedatum.
I motion L439 av Maud Björnemalm m.fl. (s) begärs
ett tillkännagivande om att myndighetsåldern skall
följa kalenderåret i stället för födelsedatumet.
Enligt motionärernas mening bör lagen ändras så att
alla ungdomar i en och samma årskull blir myndiga
det kalenderår de fyller 18 år.
Motionsyrkanden om att sänka myndighetsåldern från
18 till 16 år behandlades av utskottet åren 1990 och
1991. I sina av riksdagen godkända betänkanden
1990/91:LU19 och 1991/92:LU9 hänvisade utskottet
till att myndighetsåldern år 1969 sänktes från 21
till 20 år och år 1974 till 18 år. Utskottet fann
inte några omständigheter som kunde motivera en
ytterligare sänkning av myndighetsåldern och
avstyrkte bifall till de då aktuella mo-
tionsyrkandena.
Ett motionsyrkande likalydande med det nu aktuella
behandlades av utskottet våren 2000 i betänkandet
1999/2000:LU15. Utskottet var då inte berett att
förorda någon ändring i föräldrabalkens regler om
myndighetsåldern. I sammanhanget erinrades om att
regeringen i proposition 1998/99:115 På ungdomars
villkor - ungdomspolitik för demokrati, rättvisa och
framtidstro våren 1999 utlovat en närmare
undersökning under innevarande mandatperiod rörande
möjligheten att fastställa författningsreglerade
åldersgränser till kalenderår i de fall
bestämmelserna tar sikte på s.k. kollektivt
handlande inom främst fritids- och nöjeslivet samt
ansett att frågan om rösträtt skall följa kalenderår
i stället för födelsedatum bör behandlas i samband
med andra valtekniska frågor. Utskottet avstyrkte
bifall till den då aktuella motionen.
Utskottet finner inte skäl att frångå sitt tidigare
ställningstagande i frågan och avstyrker därför
bifall till motion L439.
Gode män och förvaltare
Föräldrabalken skiljer mellan två
ställföreträdarfunktioner för barn: vårdnad och
förmynderskap. Den som har hand om vårdnaden har,
som tidigare berörts, ett ansvar för barnets
personliga förhållanden och skall bl.a. se till att
barnets behov av omvårdnad, trygghet och en god
fostran blir tillgodosedda. Vårdnadshavaren
företräder också barnet i personliga angelägenheter.
Förmyndaren å sin sida skall förvalta barnets
tillgångar och företräda det i angelägenheter som
rör tillgångarna. Förmyndaren företräder i övrigt
barnet när detta inte enligt lag skall göras av
någon annan.
Enligt 10 kap. 2 § föräldrabalken är båda
föräldrarna gemensamt förmyndare för barn som står
under deras vårdnad. För barn som står under vårdnad
av endast den ene av sina föräldrar är denne ensam
förmyndare. Föräldrars ställning som förmyndare
följer alltså utan särskilt beslut av deras egenskap
av vårdnadshavare. Om vårdnaden anförtrotts en eller
två särskilt förordnade vårdnadshavare är enligt 10
kap. 3 § föräldrabalken denne eller dessa båda också
förmyndare för barnet.
I 11 kap. föräldrabalken finns bestämmelser om att
rätten eller överförmyndaren i olika situationer
skall förordna en god man för att företräda personer
som av skilda anledningar inte i full utsträckning
kan representera sig själva. Enligt 11 kap. 1 § kan
en god man förordnas att i förmyndarens ställe vårda
en underårigs angelägenheter när en förmyndare på
grund av sjukdom eller någon annan orsak inte kan
utöva förmynderskapet. Till god man eller förvaltare
skall utses en rättrådig, erfaren och i övrigt
lämplig man eller kvinna (11 kap. 12 §).
I motion L429 av Berit Adolfsson (m) anförs att
barn till missbrukare och psykiskt sjuka och
våldsverkare sällan har någon utomstående
vuxenkontakt och att de därför, om föräldraskapet
fallerar, är några av de mest utsatta i samhället.
Då är en av tingsrätten utsedd god man eller
förmyndare en bra lösning. Enligt motionären bör
regeringen lägga fram förslag till ändring av
lagstiftningen rörande god man och förmyndare så att
det kan bli möjligt att utse någon sådan till stöd
för barn i familjer där missbruk, misshandel och
psykisk sjukdom förekommer (yrkande 1). Motionären
begär vidare ett tillkännagivande om att frivilliga
organisationer bör ges möjlighet att komplettera
offentliga sektorn genom att deras medlemmar kan
utses till god man eller förmyndare till stöd för
utsatta barn (yrkande 2).
Våren 2000 behandlade utskottet ett motionsyrkande
i huvudsak motsvarande det nu aktuella yrkande 1 i
motion L429. Utskottet anförde då i sitt av
riksdagen godkända betänkande 1999/2000:LU15 att
gällande rätt innebär möjlighet att förordna god man
för en underårig vars föräldrar är sjuka eller av
annan orsak inte kan utöva sitt förmynderskap.
Avsikten med bestämmelsen i 11 kap. 1 §
föräldrabalken är emellertid att godmanskapet skall
vara under en övergångstid. Skulle förmyndaren vara
förhindrad att under längre tid utöva sitt
förmynderskap bör ny förmyndare utses. Reglerna i
föräldrabalken om god man torde, såvitt utskottet
kunde bedöma, inte vara avsedda för de situationer
som beskrevs i motionen. Utskottet anförde vidare
att även om utskottet hade förståelse för den
omtanke om barnen som ligger bakom motionsyrkandet
var utskottet inte berett att förorda att
bestämmelserna om god man i föräldrabalken
utvidgades så att de kom att omfatta sådana
situationer som beskrevs i motionen. I sammanhanget
måste, anförde utskottet, beaktas att riksdagen
tidigare avvisat tanken på införande av godmanskap
inom socialtjänsten och därvid förordat andra
lösningar på de problem som togs upp i motionen
(bet. 1998/99:SoU6). Mot bakgrund av vad som sålunda
anförts avstyrkte lagutskottet bifall till motionen.
Vad som anförts i den nu aktuella motionen utgör,
enligt utskottets mening, inte skäl för riksdagen
att frångå sitt tidigare ställningstagande i frågan.
Därutöver bör påpekas att gällande rätt inte hindrar
att medlemmar i frivilliga organisationer utses till
god man eller förmyndare.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till
motionen L429.
Enligt 12 kap. 16 § föräldrabalken har gode män och
förvaltare rätt till ett skäligt arvode för
uppdraget och ersättning för de utgifter som har
varit skäligen påkallade för uppdragets fullgörande.
Beslut om arvode och ersättning för utgifter fattas
av överförmyndaren. Överförmyndaren bestämmer dess-
utom i vad mån arvode och ersättning för utgifter
skall betalas med medel som tillhör den enskilde. Om
inte särskilda skäl föranleder något annat, skall
arvode och ersättning för utgifter betalas med den
enskildes medel i den mån hans eller hennes
beräknade inkomst under det år när uppdraget utförs
eller hans eller hennes tillgångar under samma år
överstiger två gånger basbeloppet enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring. Vidare föreskrivs
att arvode och ersättning för utgifter som inte
skall betalas med den enskildes eller dödsboets
medel skall betalas av kommunen.
Enligt 14 kap. 15 § föräldrabalken skall förordnade
förmyndare, gode män och förvaltare före den 1 mars
varje år i en årsräkning till överförmyndaren
redogöra för förvaltningen under föregående år av
egendom som stått under ställföreträdarens
förvaltning.
I motion L413 av Lisbeth Staaf-Igelström (s) anförs
att betalningsrutinerna för gode män och förvaltare
bör ändras på så sätt att kommunen dels tar över
ansvaret för att fakturera de huvudmän som själva
skall betala arvoden, dels betalar in sociala
avgifter samt lämnar kontrolluppgifter för alla gode
män och förvaltare.
Harald Bergström (kd) anför i motion L415 att
frågan om huvudmannen själv eller kommunen skall
betala arvodet till gode mannen eller förvaltaren
inte bör knytas till huvudmannens bruttotillgångar
utan till hur mycket som återstår sedan skatt och
hyra m.m. har betalats. I motionen begärs ett
tillkännagivande om en höjning av gränsen för
arvoderingsansvar mellan kommunen och huvudmannen
när det gäller förmyndare, gode män och förvaltare
(yrkande 1). Vidare anförs att kommunen bör ansvara
för utbetalningen av arvode till alla förmyndare,
gode män och förvaltare, även de som huvudmännen
själva skall stå för arvodet till. En sådan ordning
skulle förenkla redovisningen till skattemyndigheten
och dessutom garantera att arvodet verkligen betalas
ut. I motionen begärs ett tillkännagivande härom
(yrkande 2).
I motion L417 av Anita Sidén och Berit Adolfsson
(m) begärs att riksdagen beslutar om sådan ändring i
föräldrabalken att en förmyndare, god man eller
förvaltare kan redovisa sina uppdrag ett år efter
det att uppdraget påbörjats och sedan varje år vid
samma tid. Motionärerna anför att en sådan ordning
skulle sprida överförmyndarens arbetsbelastning och
förkorta dennes handläggningstider.
Förmynderskapsreglerna i föräldrabalken ändrades
genom en genomgripande reform år 1994 (prop.
1993/94:251, bet. 1994/95:LU3, rskr. 29). Reformen
innebar bl.a. ändrade regler beträffande
förmyndares, förvaltares och gode mäns förvaltning
av egendom samt tillsynen över sådan förvaltning.
Syftet var att modernisera reglerna på området och
anpassa dessa till dagens situation. Sålunda
flyttades behörigheten att förordna förvaltare och
god man i många fall från tingsrätterna till
överförmyndarna, och tillsynen över överförmyndarna
överfördes från tingsrätterna till länsstyrelserna.
I lagstiftningsärendet uttalade utskottet att det är
väsentligt att en så pass genomgripande reform följs
upp och utvärderas relativt snart, och utskottet
utgick från att regeringen ser till att en sådan
uppföljning och utvärdering kommer till stånd. Mot
bakgrund av bl.a. dessa riksdagsuttalanden inleddes
inom Justitiedepartementet en utvärdering av 1995
års förmynderskapsreform. Utskottet har erfarit att
regeringen nu har för avsikt att tillsätta en större
utredning i saken. Direktiv för utredningen avses
komma att beslutas under hösten 2001.
Utskottet anser att det finns goda skäl att
överväga en annan ordning än den nuvarande när det
gäller utbetalningar av arvoden till gode män och
förvaltare och förutsätter att sådana överväganden
kommer till stånd inom ramen för det förestående
utvärderingsarbetet av 1995 års förmynderskapsre-
form. Utskottet förutsätter likaledes att frågan om
en löpande redovisning av förordnade förmyndares,
gode mäns och förvaltares förvaltning övervägs i
detta sammanhang. Något formellt tillkännagivande
därom från riksdagens sida är därför inte
nödvändigt.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till
motionerna L413, L415 och L417.
I motion L448 av Kia Andreasson (mp) begärs ett
tillkännagivande om att lagskydd mot ekonomiskt
utnyttjande av hjärnskadade bör införas. Reglerna om
förvaltarskap och sociallagstiftningen bör ses över
och ändras så att människor med hjärnskador får ett
tillfredsställande lagskydd mot ekonomiskt
utnyttjande. I motionen yrkas att riksdagen skall
tillkännage för regeringen som sin mening vad i
motionen anförts om att ett lagskydd mot ekonomiskt
utnyttjande av hjärnskadade införs.
I likhet med motionären har utskottet noterat att
det i olika sammanhang framförts kritik mot gode män
och förvaltare. Kritiken har framför allt gällt att
gode män visat bristande engagemang och har otill-
räckliga kunskaper. I sistnämnda hänseende har
särskilt framhållits att många utvecklingsstörda
behöver hjälp av den gode mannen exempelvis med att
utverka beslut om det stöd och den service som de är
berättigade till enligt bl.a. lagen (1993:387) om
stöd och service till funktionshindrade. Diskussio-
nen har också handlat om hur många uppdrag en god
man högst bör ha. Det har vidare gjorts gällande att
socialnämnder och länsstyrelser, som misstänker att
sjuka och handikappade behandlas illa av sina gode
män, enligt sekretesslagen (1980:100) skulle vara
förhindrade att anmäla detta till överförmyndaren.
Frågor kring gode män har också varit föremål för
uppmärksamhet inom Nordiska ministerrådet. I en
forskningsrapport Overgrep mot eldre (Nord 1994:2),
som överlämnats till rådet har rekommenderats att
reglerna ses över vad gäller tillsättandet av gode
män, villkoren för att bli god man och över-
förmyndarnas kontroll över hur den ekonomiska
förvaltningen sköts.
Enligt utskottets mening finns anledning att ta den
framförda kritiken på allvar, och utskottet anser
för sin del att det är hög tid att bestämmelserna om
god man och förvaltare, i enlighet med vad utskottet
uttalade år 1995, nu blir föremål för en grundlig
uppföljning och utvärdering. Utskottet har också med
tillfredsställelse noterat att man inom
Justitiedepartementet påbörjat ett sådant arbete.
Som ett led i arbetet med att få kunskap om vilka
problem som uppkommer i den praktiska tillämpningen
och vilka lagändringar som kan behöva göras
anordnade departementet den 25 mars 1998 en hearing
med deltagande av bl.a. företrädare för
överförmyndarnämnder, överförmyndare, länsstyrelse,
Svenska Kommunförbundet, Socialstyrelsen, Sveriges
advokatsamfund och handikapporganisationer. Enligt
vad som framgår av en inom Justitiedepartementet
inför hearingen upprättad diskussionspromemoria be-
handlades bl.a. frågor om hur godmansinstitutet
fungerar, rekryteringen av gode män, behovet av
utbildning och information, hur kontrollen av gode
män och förvaltare kan förbättras samt om det bör
införas en skyldighet för förvaltare och gode män
att samråda med sociala myndigheter och släktingar.
I sammanhanget bör vidare nämnas att den tidigare
justitieministern i ett skriftligt frågesvar om
godmansinstitutet den 10 februari 1999 (svar på
fråga 1998/99: 314) uttalat att hon delade
frågeställarens uppfattning att det i vissa avseen-
den finns anledning att se över reglerna om god man.
De aktuella spörsmålen hade, fortsatte
justitieministern, aktualiserats inom
Justitiedepartementet under den pågående
utvärderingen av 1995 års förmynderskapsreform, och
frågorna och deras fortsatta beredning övervägdes
inom departementet.
Mot bakgrund av vad som sålunda redovisats
konstaterar utskottet att motionsspörsmålet är
uppmärksammat inom ramen för arbetet inom
Justitiedepartementet. Utskottet finner inte skäl
att för närvarande förorda några ytterligare initia-
tiv från riksdagens sida med anledning av den nu
aktuella motionen.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till
motion L448.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande talerätt vid hävande av
faderskap
att riksdagen avslår motionerna 2000/01:L416, 2000/01:L433
och 2000/01:L453,
res. 1 (m, kd, c, fp)
2. beträffande adoption m.m.
att riksdagen avslår motionerna 2000/01:L436, 2000/01:L443,
2000/01:L444 yrkandena 3 och 4, 2000/01:L449,
2000/01:L459 yrkande 6, 2000/01:K397 yrkande 14,
2000/01:Ju724 yrkande 11 samt 2000/01: Sf274
yrkandena 6 och 7,
3. beträffande allmän översyn av
adoptionslagstiftningen
att riksdagen avslår motionerna 2000/01:L406 yrkandena 1-
3
och 2000/01:Sf241 yrkande 1,
res. 2 (m, kd, c)
4. beträffande adoption av
familjehemsplacerade barn
att riksdagen avslår motion 2000/01: So458 yrkande 14,
5. beträffande vårdnadsutredning och
misstanke om misshandel
att riksdagen avslår motion 2000/01:L446,
6. beträffande gemensam vårdnad
att riksdagen avslår motion 2000/01:Sf273 yrkande 4,
7. beträffande överföring av vårdnad
att riksdagen avslår motion 2000/01:So458 yrkande 13,
8. beträffande samarbetssamtal
att riksdagen avslår motion 2000/01:Sf273 yrkande 3,
9. beträffande barnets behov av umgänge
att riksdagen avslår motion 2000/01:L418,
10. beträffande umgängessabotage
att riksdagen avslår motion 2000/01:L419,
11. beträffande talerätt om umgänge
att riksdagen avslår motionerna 2000/01:L402, 2000/01:L421
och 2000/01:So458 yrkande 15,
res. 3 (m, fp)
12. beträffande myndighetsåldern
att riksdagen avslår motion 2000/01:L439,
13. beträffande barn till missbrukande
föräldrar
att riksdagen avslår motion 2000/01:L429,
res. 4 (m, kd)
14. beträffande gode män och förvaltare
att riksdagen avslår motionerna 2000/01:L413, 2000/01:L415
och 2000/01:L417,
15. beträffande ekonomiskt utnyttjande av
hjärnskadade
att riksdagen avslår motion 2000/01:L448.
Stockholm den 8 mars 2001
På lagutskottets vägnar
Tanja Linderborg
I beslutet har deltagit: Tanja
Linderborg (v), Rolf Åbjörnsson
(kd), Marianne Carlström (s), Rune
Berglund (s), Karin Olsson (s),
Henrik S Järrel (m), Elizabeth
Nyström (m), Marina Pettersson (s),
Christina Nenes (s), Tasso
Stafilidis (v), Kjell Eldensjö
(kd), Berit Adolfsson (m), Anders
Berglöv (s), Ana Maria Narti (fp),
Anne-Katrine Dunker (m), Raimo
Pärssinen (s) och Agne Hansson (c).
Reservationer
1. Talerätt vid hävande av faderskap
(mom. 1)
Rolf Åbjörnsson (kd), Henrik S Järrel (m), Elizabeth
Nyström (m), Kjell Eldensjö (kd), Berit Adolfsson
(m), Ana Maria Narti (fp), Anne-Katrine Dunker (m)
och Agne Hansson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9
börjar med "Utskottet har" och på s. 10 slutar med
"och L453" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas uppfattning i fråga
om vikten av att ingen felaktigt förklaras vara far
till ett barn. Att faderskapet blir riktigt
fastställt måste givetvis anses ligga i såväl
barnets som moderns och den utpekade faderns
intresse. Vad först gäller den situation att
faderskapet har fastställts genom presumtion kan
utskottet konstatera att nuvarande lagstiftning i
fråga om talerätt för en avliden mans maka och
arvingar bygger på avvägningar mellan de olika
intressen som gör sig gällande. Några motsvarande
avvägningar har inte skett när det gäller talerätt
för mannens änka och arvingar vid ogiltigförklaring
av faderskapsbekräftelse. Utskottet anser att det är
otillfredsställande att det inte finns några klara
regler i fråga om talerätten i sådana fall. Vad
härefter angår talerätten i fråga om faderskap som
har fastställts genom dom får rättsläget, enligt
utskottets mening, betraktas som oklart. Även mot
bakgrund av att det på senare år vuxit fram nya
former av familjebildningar framstår nuvarande
inskränkningar i talerätten som en brist.
Som framhålls i motionerna är i dag metoderna för
fastställande av faderskap helt andra än tidigare.
Vetenskapen om blodundersökningar har utvecklats så
att fastställelse av faderskap är möjligt långt
efter det att den utpekade fadern avlidit. Detta har
blivit möjligt genom att med DNA-teknik undersöka
levande släktingars blod.
Sammanfattningsvis anser utskottet att de nu
redovisade förhållandena bör bli föremål för en
förutsättningslös utredning där olika aspekter på
problemen och de olika intressen som gör sig
gällande blir noggrant genomlysta.
Vad utskottet nu anfört bör, med bifall till
motionerna L416, L433 och L453, ges regeringen till
känna.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha
följande lydelse:
1. beträffande talerätt vid hävande av
faderskap
att riksdagen med bifall till motionerna 2000/01:L416,
2000/01:L433 och 2000/01:L453 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. Allmän översyn av
adoptionslagstiftningen (mom. 3)
Rolf Åbjörnsson (kd), Henrik S Järrel (m), Elizabeth
Nyström (m), Kjell Eldensjö (kd), Berit Adolfsson
(m), Anne-Katrine Dunker (m) och Agne Hansson (c)
anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17
börjar med "I avvaktan" och slutar med "yrkande 1"
bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att internationella adoptioner är
mycket betydelsefulla och positiva för alla i vårt
samhälle. Det finns därför all anledning att se till
att utvecklingen vad beträffar adoptioner fortsätter
på ett bra sätt. Av den anledningen så behövs en
genomgripande översyn av adoptionslagstiftningen
samt en satsning på kunskap och forskning på detta
område. Huruvida en person är lämplig att bli
adoptivförälder eller inte avgörs alltid efter en
utredning av socialnämnden i varje enskilt fall. Mot
denna bakgrund förefaller det enligt utskottets
mening inte självklart att den 25-årsgräns som
gäller för att komma i fråga som adoptivförälder är
motiverad. Regeringen bör därför se över huruvida en
åldersgräns som är högre än myndighetsåldern är
befogad. Utskottet vill slutligen peka på att det av
tillgänglig forskning och statistik framgår att barn
adopterade av ensamstående i än högre grad än barn
som är adopterade av par är överrepresenterade i
barnpsykiatrisk vård. Dessa barn är vidare
överrepresenterade i barn- och ungdomspsykiatrisk
vård jämfört med en normalpopulation. Enligt
utskottets mening saknas det tillräcklig kunskap om
situationen för barn som adopterats av ensamstående
varför situationen för dessa barn liksom rätten för
ensamstående att adoptera bör ses över. Det får
ankomma på regeringen att föranstalta om en
utredning vari bl.a berörda spörsmål får en noggrann
genomlysning.
Vad utskottet nu anfört bör, med bifall till
motionerna L406 yrkandena 1-3 och Sf241 yrkande 1,
ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha
följande lydelse:
3. beträffande allmän översyn av
adoptionslagstiftningen
att riksdagen med bifall till motionerna 2000/01:L406
yrkandena 1-3 och 2000/01:Sf241 yrkande 1 som
sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
3. Talerätt om umgänge (mom. 11)
Henrik S Järrel (m), Elizabeth Nyström (m), Berit
Adolfsson (m), Ana Maria Narti (fp) och Anne-Katrine
Dunker (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23
börjar med "Liknande motionsyrkanden" och på s. 24
slutar med "yrkande 15" bort ha följande lydelse:
I likhet med motionärerna kan utskottet konstatera
att den nuvarande ordningen med exklusiv talerätt
för socialnämnden i mål om umgänge med andra
anhöriga än barnets föräldrar visat sig mindre
lämplig. Utskottet anser att den nuvarande
lagstiftningen nedvärderar far- och morföräldrars
betydelse för barnen och barnens behov av nära
kontakter med närstående släktingar. Sådant umgänge
är oftast en rikedom för barnen, och sådana
relationer verkar i de flesta fallen för barnens
bästa. Bestämmelsen kommer såvitt utskottet har sig
bekant sällan till användning, och i de fall
socialnämnden inte vidtar de åtgärder som behövs för
att tillgodose barnets behov av umgänge med nära
anhöriga, såsom mor- och farföräldrar, bör dessa
enligt utskottet ha möjlighet att föra talan vid
domstol om sådant umgänge. Enligt utskottet bör
regeringen återkomma till riksdagen med förslag till
erforderliga lagändringar.
Vad utskottet nu anfört bör, med bifall till
motionerna L402, L421 och So458 yrkande 15, ges
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 11 bort ha
följande lydelse:
11. beträffande talerätt om umgänge
att riksdagen med bifall till motionerna 2000/01:L402,
2000/01:L421 och 2000/01:So458 yrkande 15 som
sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
4. Barn till missbrukande föräldrar
(mom. 13)
Rolf Åbjörnsson (kd), Henrik S Järrel (m), Elizabeth
Nyström (m), Kjell Eldensjö (kd), Berit Adolfsson
(m) och Anne-Katrine Dunker (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 26
börjar med "Våren 2000" och slutar med "motionen
L429" bort ha följande lydelse:
Som anförs i motionen kan en god man utses som en
tillfällig lösning om föräldrarna är sjuka eller av
annan orsak inte kan utöva sitt förmyndarskap. Om
lösningen avser en längre period kan en ny
förmyndare för barnet utses. Utskottet delar
motionärernas uppfattning att barn till missbrukare,
psykiskt sjuka och våldsverkare väldigt sällan har
någon utomstående vuxenkontakt och att de, om inte
föräldraskapet fungerar, är några av de mest utsatta
i samhället i dag. I dessa situationer är enligt
utskottets mening en av tingsrätten utsedd god man
en bra lösning. Av en god man krävs bland annat sunt
förnuft och ett ansvarsfullt förhållningssätt.
Sådana människor står säkert att finna i barnens
närhet. När den offentliga sektorn inte räcker till
bör personer lämpliga som gode män kunna rekryteras
från frivilligorganisationerna. Personer från dessa
organisationer bör kunna skapa förutsättningar för
utsatta barn att utvecklas och växa till fullvärdiga
medborgare.
Med hänsyn till det anförda delar utskottet
motionärernas bedömning att regeringen bör ges i
uppdrag att utreda om lagstiftningen rörande god man
kan förändras så att barn i utsatta miljöer kan få
tillgång till en sådan vuxen person som i vardagslag
följer barnet och ser till att det får en human
barndom. Uppdraget bör även innefatta att frivilliga
organisationer ges möjlighet att komplettera den
offentliga sektorn i dessa sammanhang.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med
bifall till motion L429, som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 13 bort ha
följande lydelse:
13. beträffande barn till missbrukande
föräldrar
att riksdagen med bifall till motion
2000/01:L429 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet
anfört.
Särskilda yttranden
1. Adoption m.m.
Tanja Linderborg och Tasso Stafilidis (båda v)
anför:
Vi vill uttala att betänkandet Barn i homosexuella
familjer som nyligen lämnats av Kommittén om barn i
homosexuella familjer är ett mycket stort steg
framåt i strävandena att behandla alla människor
lika oavsett sexuell läggning. Vi ställer oss bakom
betänkandet vad det gäller rätten för homosexuella
att bli prövade för internationell adoption. Vi
ställer oss även bakom betänkandets åsikt om
anhörigadoptioner för homosexuella samt möjlighet
till assisterad insemination för lesbiska par.
Huvudfrågan är om barnet kan få tillräcklig omsorg
och kärlek från sin eller sina kommande föräldrar.
Föräldrarnas sexuella läggning har ingen betydelse,
utan lämpligheten som föräldrar avgörs av andra
faktorer. I utredningen framkommer inga bevis för
att homosexuella skulle vara sämre föräldrar än
heterosexuella. Mot denna bakgrund anser vi det
mycket angeläget att beredningen av betänkandet Barn
i homosexuella familjer ges hög prioritet inom
Regeringskansliet så att ett lagförslag i enlighet
med kommitténs förslag kan föreläggas riksdagen inom
en inte alltför avlägsen framtid.
Vi har inte ansett det erforderligt att avge någon
formell reservation till förmån för de motioner som
vill ha till stånd en ordning som innebär rätt för
alla människor att bli prövade som adoptivföräldrar,
då vi utgår ifrån att regeringen kommer att utforma
sin proposition i frågan i enlighet med betänkandet
från kommittén om barn i homosexuella familjer.
2. Adoption m.m.
Agne Hansson (c) anför:
Jag delar den uppfattning som förts fram i motion
K397 yrkande 14 och anser således att alla skall
behandlas lika inför lagar och regler. Mot denna
bakgrund anser jag att alla myndiga personer bör ha
rätt att bli prövade som adoptivföräldrar. Det är
dock väsentligt att poängtera att en adoption alltid
måste ske med utgångspunkt i barnets bästa och att
det är barnets rätt till föräldrar som är styrande
för en eventuell adoption och inte de vuxnas rätt
till ett barn.
Ett färdigt lagförslag som är i linje med denna min
uppfattning föreligger nu. Jag förutsätter att
lagförslaget efter remissbehandling och ytterligare
beredning kommer under riksdagens prövning. Jag
avstår därför från att avge någon formell
reservation i anledning av motion K397 yrkande 14.
3. Adoption m.m.
Ana Maria Narti (fp) anför:
I vår motion om sexuellt likaberättigande har vi
påpekat att partiet redan tagit ställning för en
omedelbar ändring av adoptionslagen i frågan om
adoption av styvbarn i homosexuella par. Det gäller
fall där en biologisk förälder avlider och då det
redan finns etablerade starka känslomässiga
kontakter mellan barnet och en homosexuell partner
till den överlevande föräldern. I ett sådant fall är
det uppenbart att en person i ett homosexuellt par
kan komma i fråga som adoptivförälder.
Lagstiftningen bör inte förhindra detta.