I betänkandet behandlar utskottet 45 motionsyrkanden
från den allmänna motionstiden år 2000 i skilda
frågor rörande främst lagstiftningen om äktenskap,
partnerskap och samboende.
Utskottet avstyrker bifall till samtliga motioner,
de flesta med hänvisningar till tidigare
ställningstaganden och pågående lagstiftningsarbete.
Till betänkandet har fogats elva reservationer och
elva särskilda yttranden.
Motionerna
2000/01:L403 av Sten Tolgfors (m) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen beslutar att avskaffa sambolagen -
lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem i
enlighet med vad som anförs i motionen.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att ekonomiska
förhållanden mellan sammanboende personer skall
regleras genom frivilliga avtal i stället för i lag.
2000/01:L404 av Tasso Stafilidis m.fl. (v) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till ändring i äktenskapsbalken så att
borgerlig ändras till civil.
2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till ändring av äktenskapsbalken och lagen
om partnerskap så att det får samma rättsverkan.
3. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till ändring av äktenskapsbalken så att
endast den civila vigselceremonin blir den juridiskt
bindande.
2000/01:L407 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen beslutar om ändring av 1 kap. 1 §
äktenskapsbalken med de ändringar som krävs i annan
relevant lagstiftning.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att regeringen bör
återkomma med ett lagförslag där uppdraget som
äktenskaps- och partnerskapsförrättare utgör ett
förordnande.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om
partnerskapsförrättare i alla kommuner.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om
partnerskapsförrättare på ambassader.
2000/01:L410 av Stig Rindborg m.fl. (m) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen beslutar om sådan lagändring att lagen
(1987:232) om sambors gemensamma hem och lagen
(1987:813) om homosexuella sambor enbart blir
gällande efter avtal mellan de samboende.
2000/01:L411 av Stig Rindborg m.fl. (m) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag
till sådan lagändring att staten inte missgynnar par
som formaliserat sitt samliv genom att registrera
partnerskap eller ingå äktenskap i enlighet med vad
som anförs i motionen.
2000/01:L420 av Tuve Skånberg (kd) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om klarläggandet av hur och i vilken
utsträckning de tyska rasistiska Nürnberglagarna kom
att tillämpas i Sverige.
2000/01:L422 av Tuve Skånberg (kd) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en lagstiftning som
prioriterar äktenskapet som samlevnadsform.
2000/01:L423 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till ändring i äkteskapsbalken som innebär
att dom om skilsmässa inte skall kunna överklagas.
2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till ändring i lagen om vissa
internationella rättsförhållanden rörande äktenskap
och förmyndarskap som innebär att utländska män och
kvinnor boende i Sverige ges samma ovillkorliga rätt
till skilsmässa som svenska medborgare.
2000/01:L424 av Britt-Marie Danestig (v) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen begär att regeringen tillsätter en
utredning med syfte att lämna förslag om hur
regelsystem och lagstiftning skall utformas när det
gäller kvinnor och män som är sammanboende utan
gemensamma barn enligt vad i motionen anförs om
behovet av konsekvens när det gäller hur man räknas
som en ekonomiskt oberoende individ respektive som
en gemensam ekonomisk enhet.
2000/01:L425 av Ewa Thalén Finné och Cristina
Husmark Pehrsson (m) vari föreslås att riksdagen
fattar följande beslut: Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen anförs om
möjlighet att överlåta intjänad pension.
2000/01:L427 av Ragnwi Marcelind och Maria Larsson
(kd) vari föreslås att riksdagen fattar följande
beslut: Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om att
hindersprövningens utformning bör ändras så att
eventuella barn till parterna finns angivna däri.
2000/01:L430 av Christina Axelsson och Inger
Segelström (s) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut: Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen anförs om
att utreda förslag till lag om snabb bodelning då
våld eller hot om våld tvingar den ena parten till
skyddad identitet.
2000/01:L431 av Lena Ek (c) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om ändring av reglerna rörande
bodelning när det gäller låneskuld i anledning av
skilsmässa.
2000/01:L432 av Cristina Husmark Pehrsson (m) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om vikten av att på alla
nivåer se till att kraftigt minimera att unga under
18 år ingår äktenskap.
2000/01:L435 av Alf Svensson och Per Landgren (kd)
vari föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om en värdekommission.
2000/01:L437 av Carina Ohlsson och Monica Green (s)
vari föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om lägsta äktenskapsålder.
2000/01:L444 av Lars Lindblad (m) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om lagen om sambors
gemensamma hem.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om äktenskapsbalken
samt lagen om rätt att förrätta vigsel inom andra
trossamfund än Svenska kyrkan.
2000/01:L450 av Inger Segelström m.fl. (s) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att införa en ny och
neutral sambolagstiftning.
2000/01:L451 av Lena Ek (c) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om möjligheten att fördela och dela
pensionspoäng mellan makar.
2000/01:L454 av Siw Wittgren-Ahl m.fl. (s) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att
anknytningsvillkoren i lagen om registrerat
partnerskap bör avskaffas.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att trossamfund bör
ges möjlighet att förrätta partnerskap.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att länsstyrelsernas
förordnanden om äktenskapsförrättare och
partnerskapsförrättare bör göras till ett och samma
uppdrag.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att
utlandsmyndigheterna bör bemyndigas att förrätta
partnerskap.
2000/01:L455 av Lisbeth Staaf-Igelström m.fl. (s)
vari föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om bodelning.
2000/01:L456 av Hillevi Larsson (s) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om barnäktenskap.
2000/01:L458 av Gunilla Wahlén (v) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen begär
att regeringen tar initiativ till en öppen dialog om
etiska dilemman mellan allmänhet, forskare och
folkvalda.
2000/01:L459 av Ana Maria Narti m.fl. (fp) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om partnerskapslagens
krav på svenskt medborgarskap och hemvist i Sverige.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om sammanförandet av
uppdragen som förrättare av borgerlig vigsel och
förrättare av partnerskapsregistrering till ett
samlat uppdrag.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om möjligheten att ingå
partnerskap på Sveriges ambassader.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av en
internationellt privaträttslig konvention om
partnerskap.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en ny
sambolagstiftning som behandlar homosexuella och
heterosexuella sambor lika.
2000/01:Ju724 av Tasso Stafilidis m.fl. (v, s, c,
fp, mp) vari föreslås att riksdagen fattar följande
beslut:
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om avskaffande av
anknytningsvillkoret i lagen om registrerat
partnerskap.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om möjlighet att ingå
partnerskap på svenska ambassader.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om lagändring för att
möjliggöra att trossamfund kan få rätt att förrätta
partnerskap.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om terminologin i lagen
om registrerat partnerskap.
2000/01:Sf228 av Tuve Skånberg (kd) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att förlänga
betänketiden, för par som har barn under 16 år, från
dagens halvår till ett helt år, antingen båda eller
bara den ena föräldern önskar skilsmässa.
Utskottet
Inledning
I betänkandet behandlar utskottet 45 motionsyrkanden
från den allmänna motionstiden år 2000 i skilda
frågor rörande främst lagstiftningen om äktenskap,
partnerskap och samboende. Motionsyrkandena gäller
bl.a. äktenskapets och partnerskapets ställning,
äktenskap för homosexuella, åldersgränsen för
äktenskap, hindersprövning, vigsel,
partnerskapsförrättare, rätten för utländska
medborgare att ingå partnerskap i Sverige,
partnerskapsregistreringar utomlands, vissa frågor
om äktenskapsskillnad och bodelning samt upphävande
och tillämpningen av sambolagstiftningen. Ett
motionsyrkande gäller en s.k. värdekommission.
Som en allmän bakgrund till de i ärendet aktuella
motionsyrkandena vill utskottet erinra om att den
familjerättsliga lagstiftningen varit föremål för en
genomgripande omarbetning under de senaste
decennierna. Efter en lång rad av delreformer på
äktenskapsrättens område fattade riksdagen år 1987
beslut om att giftermålsbalken skulle ersättas med
en ny balk, äktenskapsbalken (prop. 1986/87:1, bet.
LU18, rskr. 159). I samband med äktenskapsbalken
antog riksdagen lagen (1987:232) om sambors
gemensamma hem (sambolagen) och senare samma år
lagen (1987:813) om homosexuella sambor (prop.
1986/87:124, bet. LU28, rskr. 350). Lagstiftningen
trädde i kraft den 1 januari 1988.
Äktenskapsbalken innebar betydelsfulla
förändringar, främst i fråga om fördelningen av
makars egendom vid äktenskapets upplösning. Ett
uttalat syfte med lagändringarna var att åstadkomma
en högre grad av ekonomisk rättvisa mellan makarna
vid äktenskapsskillnad. I äktenskapsbalken finns
bestämmelser som innehåller de grundläggande
principerna om äktenskap. Där anges bl.a. villkoren
för äktenskapets ingående och upplösning. Äktenskap
ingås mellan en kvinna och en man. Härigenom
markeras att äktenskapet är en monogam förbindelse,
som endast får ingås mellan personer av olika kön.
Äktenskapsbalken innehåller också bestämmelser om
vigsel. Vidare regleras makarnas ekonomiska
förhållanden, och i särskilda kapitel finns
förhållandevis detaljerade regler om makars
skyldighet att bidra till varandras och till
familjens underhåll, om giftorätt och giftorättsgods
respektive enskild egendom, om gåvor mellan makar
samt om bodelning.
Sambolagen är tillämplig i fråga om sådana
samboförhållanden i vilka en ogift man och en ogift
kvinna lever tillsammans under äktenskapsliknande
förhållanden. Lagen var framför allt föranledd av
behovet av att tillförsäkra den svagare parten i ett
samboförhållande vissa rättigheter i fråga om det
gemensamma hemmet då sammanlevnaden upphör. När ett
samboförhållande upplöses får samborna en
giftorättsliknande rätt till delning av sådan
egendom i det gemensamma hemmet som har anskaffats
för gemensamt begagnande. På socialrättens område
har i flera lagar införts bestämmelser som knyter an
till sambobegreppet i sambolagen och ger sambor i
princip samma rättigheter och skyldigheter som äkta
makar. Även inom andra rättsområden förekommer det
att äktenskapsliknande samlevnad likabehandlas med
äktenskap. Avsikten med sambolagen har dock inte
varit att söka uppnå en med äktenskapet jämförbar
reglering av samboförhållanden.
Genom lagen om homosexuella sambor har sambolagen
och regler i vissa andra lagar gjorts tillämpliga
också på homosexuella samboförhållanden.
När det gäller homosexuella parförhållanden
beslutade riksdagen år 1994 att anta ett inom
lagutskottet utarbetat förslag till lagstiftning som
gör det möjligt för två personer av samma kön att
registrera sitt partnerskap (bet. 1993/94:LU28,
rskr. 414). Registreringen innebär att de flesta
bestämmelser som gäller för äktenskap blir gällande
också för registrerade partnerskap. Lagen
(1994:1117) om registrerat partnerskap trädde i
kraft den 1 januari 1995, och genom lagen har
homosexuella par fått möjlighet att trygga ett
parförhållande på motsvarande sätt som står till
buds för heterosexuella par. Lagstiftning om
registrerat partnerskap finns också i Danmark,
Norge, Island och Nederländerna.
Utskottet övergår därmed till att under skilda
rubriker behandla de olika frågor som har
aktualiserats i motionerna.
Äktenskapets ställning
Frågor rörande äktenskapets rättsliga ställning i
förhållande till sambolagstiftningen behandlades av
utskottet i samband med äktenskapsreformen år 1987.
I sitt av riksdagen godkända betänkande LU
1986/87:18 framhöll utskottet att det bör vara ett
mål för lagstiftningen att äktenskapet bevaras som
den normala och naturliga formen för
familjebildningar för det helt övervägande antalet
människor. Genom att ingå äktenskap får parterna
tillgång till ett regelsystem som tillhandahåller
lösningar på praktiska problem och som ger dem skydd
i åtskilliga hänseenden. Trots detta, konstaterade
utskottet, väljer många människor av olika skäl att
sammanleva utan att ingå äktenskap. Detta
förhållande måste lagstiftaren ta hänsyn till.
Utrymme måste ges människorna att själva forma sitt
personliga liv och bestämma vilka normer som skall
gälla för deras familjeliv. Samtidigt måste det,
anförde utskottet, beaktas att en ordning där
människors grundläggande behov och väsentliga
intressen blir sämre tillgodosedda eller helt
åsidosatta enbart av den anledningen att de inte
vill ingå äktenskap inte är godtagbart i ett modernt
samhälle. På åtskilliga områden måste därför,
framhöll utskottet vidare, eftersträvas att reglerna
i sak blir enhetliga för alla sammanlevande
oberoende av om samlevnaden sker i äktenskap eller
inte. Vid utformningen av sådana regler är det
självfallet angeläget att man inte påverkar
människors val av samlevnadsform så att de förlorar
på att gifta sig eller vinner på att separera.
Enligt utskottets mening kunde det heller inte med
fog hävdas att lagstiftningen i vårt land generellt
missgynnar äktenskapet. I samma ärende strök
utskottet också under att man inte bör skapa så
utförliga regler för sambor att man därigenom
åstadkommer vad som skulle kunna betecknas som
äktenskapsliknande system av lägre dignitet.
I motion L411 begär Stig Rindborg m.fl. (m) att
regeringen skall lägga fram förslag till sådana
lagändringar att staten inte missgynnar par som
formaliserat sitt samliv genom att registrera
partnerskap eller ingå äktenskap.
Tuve Skånberg (kd) förespråkar i motion L422 ändrad
lagstiftning som prioriterar äktenskapet som
samlevnadsform. I motionen yrkas ett
tillkännagivande därom (yrkande 1).
Utskottet har vid flera tidigare tillfällen
avstyrkt motionsyrkanden med samma inriktning som de
nu aktuella. Våren 1999 konstaterade utskottet i
sitt av riksdagen godkända betänkande 1998/99:LU18
att gällande lagstiftning i huvudsak låg i linje med
de ovan redovisade uttalandena från år 1987. Vad
särskilt gällde motionsyrkanden om en prioritering
av äktenskapet som samlevnadsform strök utskottet
under att äktenskapet, och numera även
partnerskapet, utgör en institution som är
överlägsen andra samlevnadsformer i fråga om bl.a.
juridisk stabilitet samt att äktenskapsbalken utgör
ett heltäckande juridiskt regelsystem för dem som
väljer att ingå äktenskap. Mot denna bakgrund kunde
utskottet inte finna annat än att lagstiftningen var
utformad i enlighet med det synsätt som kom till
uttryck i de då aktuella motionerna. I övrigt
vidhöll utskottet uppfattningen att lagstiftningen
så långt som möjligt bör vara neutral i förhållande
till olika samlevnadsformer och moraluppfattningar
och att det inte bör ankomma på riksdagen att styra
enskilda individer i valet av samlevnadsform.
Till samma slutsatser kom utskottet våren 2000 i
sitt av riksdagen godkända betänkande
1999/2000:LU16.
Enligt utskottets mening har det inte framkommit
några omständigheter som bör föranleda något annat
ställningstagande än det som riksdagen gjorde våren
1999 och våren 2000.
Utskottet avstyrker därmed bifall till motionerna
L411 och L422 yrkande 1.
Äktenskap för personer av samma kön
I 1 kap. 1 § äktenskapsbalken föreskrivs att
äktenskap ingås mellan en kvinna och en man. De som
har ingått äktenskap med varandra är makar. I 1 kap.
1 § lagen (1994:1117) om registrerat partnerskap
föreskrivs att två personer av samma kön kan låta
registrera sitt partnerskap.
I motion L404 anser Tasso Stafilidis m.fl. (v) att
det är omotiverat att två personer av samma kön inte
skall ha samma rättigheter och skyldigheter som två
personer av motsatt kön. Därför anser motionärerna
att regeringen bör ges i uppdrag att återkomma med
ett förslag om att homosexuella skall kunna ingå
äktenskap på samma sätt och med samma
rättsverkningar som heterosexuella. I motionen
begärs lagförslag som innebär att äktenskapsbalken
och partnerskapslagen får samma rättsverkningar
(yrkande 2).
Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) anför i motion L407 att
partnerskapslagen bör ersättas av en gemensam
äktenskapslag för både hetero- och homosexuella.
Nuvarande ordningen legitimerar, enligt
motionärernas mening, fördomar och diskrimineringar
mot homosexuella. Motionärerna anser att
äktenskapslagstiftningen skall ändras så att den
omfattar alla former av parnerskap, såväl
homosexuella som heterosexuella. I motionen yrkas
att riksdagen skall besluta att ändra 1 kap. 1 §
äktenskapsbalken så att äktenskap kan ingås också
mellan personer av samma kön (yrkande 1).
Frågan om införande av äktenskap för personer av
samma kön har behandlats i olika sammanhang under de
två senaste decennierna. I proposition 1986/87:124
med förslag till lag om homosexuella sambor avvisade
regeringen tanken på homosexuellt äktenskap med
hänvisning till de grundmurade värderingarna i
samhället om äktenskapet som en institution för
familjebildningen mellan en man och en kvinna.
Utskottet delade i sitt av riksdagen godkända
betänkande 1986/87:LU28 regeringens uppfattning och
tillade att en lagstiftning som medger äktenskap för
två personer av samma kön skulle stå i strid med den
allmänna uppfattningen inom ett centralt livsområde.
När frågan om äktenskap för personer av samma kön
var föremål för utskottets bedömning våren 1998 med
anledning av motioner uttalade utskottet i sitt av
riksdagen godkända betänkande 1997/98:LU10 att
äktenskap även fortsättningsvis endast skall få
ingås av en man och en kvinna. I anslutning därtill
avstyrkte utskottet motionsyrkanden om att
familjebegreppet skulle utvidgas till att även
omfatta bi- och homosexuella med hänvisning till att
begreppet familj inte är definierat i den
familjerättsliga lagstiftningen och att inget
hindrar att begreppet används också i homosexuella
relationer.
Våren 1999 vidhöll utskottet i sitt av riksdagen
godkända betänkande 1998/99:LU18 de uppfattningar
riksdagen gett uttryck för året dessförinnan och
avstyrkte bifall till de då aktuella motionerna.
Utskottet anser också i dag att det inte finns skäl
för riksdagen att frångå tidigare ställningstaganden
i fråga om äktenskap för personer av samma kön, och
utskottet avstyrker bifall till motionerna L404
yrkande 2 och L407 yrkande 1.
Åldersgränsen för äktenskap
I äldre rätt var äktenskapsåldern olika för man och
kvinna. I 1734 års lag var den bestämd till 21 år
för man och 15 år för kvinna. Mannens
äktenskapsålder låg sedan fast ända till 1969 då den
sänktes till 18 år (prop. 1968:136, bet. 1LU49). För
kvinnan hade äktenskapsåldern redan tidigare höjts,
1892 till 17 år och 1916 till 18 år.
De nuvarande bestämmelserna om lägsta
äktenskapsålder finns dels i äktenskapsbalken, dels
i lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella
rättsförhållanden rörande äktenskap och
förmynderskap. Lagreglerna innebär
sammanfattningsvis följande.
Om någon vill ingå äktenskap inför svensk
myndighet, prövas hans eller hennes rätt till detta
som huvudregel enligt lagen i det land där han eller
hon är medborgare. En svensk medborgare som är under
18 år och bosatt i Sverige får inte ingå äktenskap
utan att tillstånd lämnats av länsstyrelsen. I 2
kap. 1 § äktenskapsbalken föreskrivs att den som är
under 18 år inte får ingå äktenskap utan tillstånd
av länsstyrelsen i det län där den underårige har
sitt hemvist. Av 1904 års lag framgår att en svensk
medborgare, som sedan minst två år har hemvist i
främmande stat, har möjlighet att få sin rätt att
ingå äktenskap prövad enligt lagen i den främmande
staten, om den med vilken han eller hon avser att
ingå äktenskap medger det. Motsvarande gäller
utländska medborgare, som sedan minst två år har
hemvist här i riket eller i annan främmande stat än
den han eller hon tillhör. För en utländsk
medborgare som vistas i Sverige gäller således
hemlandets lagar i fråga om rätten att ingå
äktenskap och då också beträffande lägsta
äktenskapsålder. Har en utländsk medborgare haft
hemvist i Sverige i mer än två år eller i ett annat
land än sitt medborgarland, har han eller hon dock i
vissa fall rätt att få denna fråga prövad enligt
svensk lag respektive det andra landets lag. Oavsett
vilket lands lag som skall tillämpas får dock ingen
som är under 15 år enligt 1 kap. 3 § 1904 års lag
ingå äktenskap inför svensk myndighet utan tillstånd
av länsstyrelsen.
Enligt 1 kap. 7 § 1904 års lag är ett äktenskap som
ingåtts utomlands enligt utländsk lag giltigt i
Sverige om det är giltigt i den stat där det ingicks
eller i den stat eller i de stater där mannen och
kvinnan är medborgare. Motivet för denna regel är
att det skulle förorsaka problem om den som är
lagligen gift i ett land inte - åtminstone som
huvudregel - kunde räkna med att betraktas som gift
också i andra länder.
Av 7 kap. 4 § 1904 års lag följer att en beslut som
meddelats av utländsk myndighet inte får tillämpas i
Sverige om det skulle vara uppenbart oförenligt med
grunderna för den svenska rättsordningen, dvs. det
skulle strida mot ordre public. Det förhållandet att
en av kontrahenterna i ett äktenskap som ingåtts
utomlands är mycket ung kan medföra att äktenskapet
anses oglitigt enligt de svenska ordre public-
reglerna. En bedömning görs i varje särskilt fall, i
första hand av de rättstillämpande myndigheterna.
I sammanhanget bör även nämnas FN-konventionen
angående samtycke till, minimålder för samt
registering av äktenskap. Konventionen, som trädde i
kraft år 1964, har tillträtts av bl.a. Sverige. I
artikel 2 föreskrivs att stat, som är ansluten till
konventionen, i sin lag skall stadga en minimiålder
för äktenskaps ingående. Äktenskap får inte ingås av
en person som inte har uppnått denna ålder såvida
inte befrielse från ålderskravet meddelats av
behörig myndighet i fall då allvarliga skäl därtill
föreligger och befrielsen är i de blivande makarnas
intresse. Konventionen syftar till att bringa
äktenskapsrätten i samklang med FN:s stadga om den
Allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna.
I motion L432 anför Cristina Husmark Pehrsson (m)
att barnäktenskap inte kunnat stoppas trots att
svensk lag förbjuder äktenskap före 18 års ålder.
Motionären pekar på att år 1999 var 367 flickor
under 18 år i Sverige folkbokförda som gifta, varav
332 med utländsk härkomst. I motionen yrkas att
riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförts om vikten av att på alla
nivåer se till att kraftigt minimera att unga under
18 år ingår äktenskap.
Carina Ohlsson och Monica Green (båda s) anför i
motion L437 att de svenska lagreglerna om lägsta
äktenskapsålder medför risk att utländska barn
boende i Sverige diskrimineras. Enligt motionärerna
finns flera utländska flickor som tvingats till
äktenskap i sina hemländer och som sedan i Sverige
har svårt att fullfölja sin skolgång. Regeringen
bör, enligt motionärernas mening, se över de svenska
reglerna. Under tiden som översynen pågår måste
andra lagar träda in som gör det möjligt att skydda
de minderåriga flickorna och ogiltigförklara
äktenskap som flickorna tvingats in i. Svensk
lagstiftning måste, anför motionärerna, skydda alla
bosatta i Sverige antingen de är födda av svenska
eller utländska föräldrar. I motionen yrkas att
riksdagen skall tillkännage för regeringen som sin
mening vad i motionen anförts om lägsta
äktenskapsålder.
I motion L456 anför Hillevi Larsson (s) att
barnäktenskap inte borde få förekomma i Sverige. Som
reglerna är utformade i dag gäller olika regler för
svenskar och utländska medborgare. Det innebär,
anför motionären vidare, att barn som ännu inte
blivit svenska medborgare kan gifta sig fr.o.m. 15
års ålder. Barnäktenskap innebär ofta allvarliga
problem för flickornas skolgång, och många avbryter
sin skolgång i förtid. I motionen läggs fram ett
antal förslag till åtgärder i syfte att förhindra
barnäktenskap och yrkas att riksdagen tillkännager
för regeringen som sin mening vad i motionen anförts
om barnäktenskap.
Utskottet har stor förståelse för den omtanke om
unga kvinnor och flickor som ligger bakom
motionsyrkandena. Enligt utskottets mening kan den
nuvarande 15-årsgränsen i 1904 års lag ifrågasättas.
Vidare kan diskuteras om bestämmelsen i 7 kap. 4 §
innebär tillräckliga möjligheter att i enskilda fall
ogiltigförklara äktenskap som ingåtts utomlands av
mycket unga personer. Utskottet är emellertid inte
berett att inom ramen för förevarande ärende förorda
några formella tillkännagivanden rörande
åldersgränsen för äktenskap i internationella
förhållanden. Av regeringens skrivelse
1999/2000:137, Barn - här och nu. Redogörelse för
barnpolitiken i Sverige med utgångspunkt i FN:s
konvention om barnets rättigheter, framgår nämligen
att det inom Justitiedepartementet pågår en översyn
av de svenska reglerna som berör frågan om lägsta
äktenskapsålder i förhållanden med internationell
anknytning och att resultatet av översynen kan
väntas inom några år.
Därutöver måste beaktas att det av
Integrationsverkets rapport Låt oss tala om flickor
(Integrationsverkets rapportserie 2000:6) framgår
att det är ett relativt litet antal flickor som
befinner sig i en utsatt situation till följd av
äktenskap, graviditet eller andra familjeskäl.
Problemet kan emellertid vara stort för dem som är
berörda, och i rapporten föreslås en rad åtgärder i
syfte att underlätta situationen för dessa flickor.
Rapporten bereds för närvarande inom
Regeringskansliet.
Enligt utskottets mening bör resultatet av de
pågående arbetena inom Regeringskansliet avvaktas
och inte föregripas av några uttalanden från
riksdagens sida. Nämnas kan också att problemet med
barnäktenskap är uppmärksammat på nordisk nivå.
Nordiska ministerrådet har publicerat en rapport,
Arrangerte ekteskap og tvangsekteskap i Norden.
Till saken hör också att förevarande problem inte
är helt lätt att lösa lagstiftningsvägen. Sålunda
kan ifrågasättas det lämpliga i att förorda en
lösning som innebär att alla äktenskap som ingåtts
utomlands av en person under 18 år med automatik
skulle frånkännas rättsverkan i Sverige. Om
exempelvis en 17-årig kvinna som är gift sedan några
år och har två barn skulle betraktas som en ogift
mor när hon med make och barn flyttar eller flyr
till Sverige skulle detta med största sannolikhet
medföra problem både för henne och barnen.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till
motionerna L432, L437 och L456.
Hindersprövning
Av 2 kap. 3 § äktenskapsbalken framgår att äktenskap
inte får ingås mellan dem som är släkt med varandra
i rätt upp- och nedstigande led eller är helsyskon.
Halvsyskon får inte ingå äktenskap med varandra utan
tillstånd av regeringen eller den myndighet
regeringen bestämmer. Av 2 kap. 4 § framgår att den
som är gift eller partner i ett registrerat
partnerskap inte får ingå äktenskap.
I 3 kap. 1 § äktenskapsbalken föreskrivs att innan
äktenskap ingås skall prövas om det finns något
hinder mot äktenskapet. Denna prövning görs av
skattemyndigheten i den region där kvinnan eller
mannen är folkbokförda eller, om ingen av dem är
folkbokförd här i landet, i det län där någon av dem
vistas. Hindersprövningen skall begäras av kvinnan
och mannen gemensamt hos valfri skattemyndighet
eller försäkringskassa.
Enligt 3 kap. 3 § skall kvinnan och mannen vid
hindersprövningen skriftligen försäkra på heder och
samvete att de inte är släkt med varandra i rätt
upp- och nedstigande led eller helsyskon. Har de
inte tillstånd till äktenskap enligt 2 kap. 3 §
skall deras försäkran också avse att de inte är
halvsyskon. De som begär hindersprövning skall
vidare på heder och samvete skriftligen uppge om de
tidigare har ingått äktenskap eller låtit registrera
partnerskap. Den som tidigare har ingått äktenskap
eller låtit registrera partnerskap skall styrka att
äktenskapet eller partnerskapet har blivit upplöst,
om inte detta framgår av folkbokföringen eller av
intyg från utländsk myndighet. Finner
skattemyndigheten att det inte föreligger något
hinder mot äktenskapet skall myndigheten enligt 3
kap. 4 § äktenskapsbalken på begäran av kvinnan och
mannen utfärda intyg om detta.
I motion L427 yrkar Ragnwi Marcelind och Maria
Larsson (båda kd) att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen anförts om
att hindersprövningens utformning bör ändras så att
eventuella barn till någon av parterna finns angivna
däri. En sådan ordning skulle, enligt motionärernas
mening, förhindra att eventuella faderskap kommer
att uppdagas först i samband med att någon av
makarna dör.
Utskottet erinrar om att gällande bestämmelser om
hindersprövning tillkommit i syfte att få till stånd
en kontroll av att bestämmelserna om
äktenskapshinder inte överträds. Barn kan, enligt
utskottets mening, aldrig ses som ett
äktenskapshinder, och utskottet kan inte ställa sig
bakom en sådan ändring av reglerna om
hindersprövning som motionärerna begär.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till
motion L427.
Vigsel
Bestämmelser om vigsel finns i 4 kap.
äktenskapsbalken. I 1 § föreskrivs att äktenskap
ingås genom vigsel i närvaro av släktingar eller
andra vittnen. Enligt 2 § skall kvinnan och mannen
vid vigseln samtidigt vara närvarande. De skall var
för sig på fråga av vigselförrättaren ge till känna
att de samtycker till äktenskapet. Vigselförrättaren
skall därefter förklara att de är makar.
Behörig att vara vigselförrättare är, enligt 3 §
präst i Svenska kyrkan (p. 1), sådan präst eller
annan befattningshavare i ett annat trossamfund som
har förordnande enligt lagen (1993:305) om rätt att
förrätta vigsel inom andra trossamfund än Svenska
kyrkan (p. 2), lagfaren domare i tingsrätt (p. 3)
eller den som länsstyrelsen har förordnat till
vigselförrättare (p. 4). Skiljandet av Svenska
kyrkan från staten den 1 januari 2000 har inte
inneburit någon ändring i förevarande bestämmelser.
Vigsel av präst i Svenska kyrkan eller i annat
trossamfund brukar benämnas kyrklig vigsel. Vigsel
av domare eller av länsstyrelsen förordnad
vigselförrättare brukar benämnas borgerlig vigsel.
Begreppen kyrklig vigsel respektive borgerlig vigsel
förekommer inte i lagtexten. Där används endast det
gemensamma begreppet vigsel.
Vigsel i borgerlig ordning började successivt
tillåtas för allt större grupper i samhället under
senare delen av 1800-talet för att slutligen 1908
bli tillåten för alla svenska medborgare. I
förordningen (1987:1019) med närmare föreskrifter om
vigsel som förrättas av domare eller särskilt
förordnad vigselförrättare finns föreskrifter om
vilka ord vigselförrättaren skall rikta till mannen
och kvinnan.
De nuvarande sekelgamla reglerna om vigsel bygger
på principen om valfrihet och medför att vigsel kan
ske antingen vid en kyrklig cermoni eller genom s.k.
borgerlig vigsel. När det gäller den kyrkliga
vigseln har sedan slutet av 1800-talet även andra
trossamfund än Svenska kyrkan kunnat få tillstånd
att förrätta vigsel. Den nuvarande ordningen innebär
inte bara att medlem av Svenska kyrkan skall kunna
välja mellan vigsel inom denna kyrka och borgerlig
vigsel, utan även att medlem av annat religiöst
samfund i princip skall ha motsvarande rätt att
välja.
I motion L404 yrkar Tasso Stafilidis m.fl. (v) att
riksdagen skall begära att regeringen lägger fram
förslag till ändring i äktenskapsbalken så att
begreppet borgerlig vigsel ändras till civil
(yrkande 1). Vidare yrkas att riksdagen skall begära
att regeringen lägger fram förslag till ändring i
äktenskapsbalken så att endast den civila
vigselceremonin blir den juridiskt bindande (yrkande
3). I motionen anförs att den nuvarande ordningen
innebär att man kan gifta sig antingen i kyrkan
eller borgerligt. Vid millennieskiftet genomfördes
en radikal förändring av relationerna mellan staten
och Svenska kyrkan. För att ytterligare anpassa
denna förändring bör, enligt motionärernas mening,
den juridiskt bindande vigseln föras ut ur Svenska
kyrkan och andra trossamfund. Civil vigsel skulle
innebära att ett par först måste låta registrera
sitt äktenskap. Först när denna registrering är
gjord, blir äktenskapet juridiskt bindande. Före
eller efter registrering kan paret, om det vill, på
samma sätt som görs i Tyskland och Frankrike ha en
cermoni - religiös eller inte religiös - som de
själva bestämmer innehållet i. Med utgångspunkt i
principen om statens neutralitet i religiösa frågor
menar motionärerna att det är rimligt att
äktenskapet sekulariseras på sätt som föreslås i
motionen.
Motionsyrkandena har varit föremål för
remissbehandling. Remissyttranden har avgetts av
Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet,
Teologiska fakulteten vid Lunds universitet,
Islamiska Samarbetsrådet och Sveriges Kristna Råd.
Också Judiska Centralrådet har beretts tillfälle att
yttra sig. Något remissvar från rådet har emellertid
inte inkommit.
En sammanställning av remissvaren har tagits in som
bilaga till betänkandet.
Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet
pekar beträffande yrkande 1 på att varken termen
borgerlig eller termen civil förekommer i
äktenskapsbalken och att det därför saknas underlag
för en sådan ändring som motionärerna tänkt sig.
Termen borgerlig vigsel används i dagligt tal för
att utmärka motsatsen till kyrklig vigsel. Ordet
borgerlig, i betydelsen medborgerlig och inte
kyrklig, har gammal hävd i svenskt språkbruk.
Fakultetsnämnden kan inte se något skäl till att
riksdagen skulle söka påverka språkbruket. När det
gäller yrkande 3 anför fakultetsnämnden att den
reella frågan som yrkandet aktualiserar gäller om
möjligheten i äktenskapslagstiftningen till antingen
borgerlig eller kyrklig vigsel bör bibehållas, eller
om vigselreglerna skall utformas på ett sätt som
nödvändiggör dubbla förfaranden för dem som vill
gifta sig i kyrkan. Så länge vigselrätten står öppen
för alla trossamfund, som uppfyller kraven för att
få förrätta vigsel, kan det nuvarande systemet,
enligt fakultetsnämndens uppfattning, inte gärna
anses strida mot den av motionärerna åberopade
principen om statens neutralitet i religiösa frågor.
Tvärtom bidrar det nuvarande systemet, anför
fakultetsnämnden, till att både de enskilda
människornas önskan om kyrklig vigsel respekteras
som godtagbar enligt lag och att olika trossamfund
ges samma möjlighet. Valfrihet och religionsfrihet
talar snarare, anför fakultetsnämnden, för än emot
den gällande ordningen. Därtill kommer den praktiska
fördelen för par som vill gifta sig kyrkligt att ett
giltigt äktenskap kan komma till stånd genom en enda
vigsel. Vidare anför fakultetsnämnden att
majoriteten av alla äktenskap ingås genom kyrklig
vigsel varför införande av obligatoriskt
civiläktenskap inte kan antas ha stöd av en
folkmajoritet. I sammanhanget noterar
fakultetsnämnden att ingående av äktenskap genom
antingen kyrklig vigsel eller borgerlig vigsel för
närvarande är möjligt enligt äktenskapslagarna i
alla de fem nordiska länderna. En ändring härvidlag
skulle inte bara kunna orsaka överraskningar för
enskilda människor som flyttar mellan Sverige och
ett annat av dessa länder. En lagändring i Sverige
skulle dessutom avvika från eventuella önskemål om
större och inte mindre harmonisering av
äktenskapslagstiftningen i de nordiska länderna. Den
nordiska enhetligheten är enligt fakultetsnämnden
viktigare än den av motionärerna gjorda jämförelsen
med Frankrike och Tyskland.
Teologiska fakultetsrådet vid Lunds universitet
tillstyrker att ordet "borgerlig" ändras till
"civil" (yrkande 1). När det gäller yrkande 2
instämmer fakultetsrådet principiellt i förslaget
att "endast den civila vigselceremonin blir den
juridiskt bindande". Rådet anför att historiska
faktorer har lett till att kyrkor och religiösa
samfund har vigselrätt i Sverige, men då skillnaden
mellan den sekulära äktenskapsrätten och de olika
religiöst grundade äktenskapssynerna alltmer
vidgats, framstår en sådan ordning som mindre
lämplig. I stället för att tala om juridiskt
bindande vigselceremoni vill fakultetsrådet tala om
och förorda en registrering med rättsverkan. En
sådan registrering vid folkbokföringsmyndighet med
åtföljande rättsverkan kan, enligt fakultetsrådets
mening, ske sedan en viss tid förflutit efter
hindersprövning. Den religiösa eller profana
ceremoni som eventuellt sker därefter anordnas i
enlighet med respektive samfunds ordning. Det är
inte, påpekar fakultetsrådet, en ceremoni som
kontrahenterna själva bestämmer innehållet i. Det
religiöst grundade äktenskapet är inte heller en
angelägenhet enbart för paret. Det är, anför
fakultetsrådet, även en angelägenhet för det
religiösa samfund i vilket ceremonin sker.
Fakultetsrådet förutsätter att konsekvenserna av en
så genomgripande nyordning som motionen innebär blir
föremål för ytterligare utredning.
Islamska Samarbetsrådet instämmer i förslaget att
"civil vigsel" bör ersätta s.k. borgerlig vigsel.
Rådet anser dock att den religiösa vigseln skall
finnas kvar. Sveriges 400 000 muslimer anser att den
religiösa vigseln är den som är juridiskt bindande
och absolut måste finnas kvar för att deras vigslar
skall godkännas i den muslimska världen. Många
muslimska länder godkänner inte heller civila
vigslar. Samarbetsrådet vill således behålla
nuvarande ordning som ger olika folkgrupper fritt
val att gifta sig antingen i kyrkan, moskén eller
civilt. I remissvaret anförs vidare att Sverige är
ett mångkulturellt och religiöst samhälle och att
man borde ta hänsyn till invandrare med olika
kulturer och trosövertygelser.
Sveriges Kristna Råd, som består av 25
medlemskyrkor och tre observatörer, är en gemenskap
av praktiskt taget samtliga kristna kyrkor i
Sverige. Rådet anför att Svenska kyrkan av tradition
svarar för merparten av de vigslar som genomförs i
Sverige, numera drygt 60 %. Under senare hälften av
1990-talet har också de flesta av rådets övriga
medlemskyrkor fått vigselrätt. Många svenska
medlemskyrkor har sina rötter i andra länder och
kulturer, där endast den civila vigseln är juridiskt
bindande, och kyrkornas roll är att ansvara för en
kyrklig vigsel som har karaktär av sakramental
handling eller välsignelseakt. Bland medlemskyrkorna
finns således, anför rådet vidare, vitt skilda
traditioner och uppfattningar i frågan. Rådet har
därför beslutat att inleda ett fördjupat arbete med
frågan om kyrkorna och vigselrätten med syfte att
belysa den ekumeniskt ur såväl teologiska, etiska,
själavårdsmässiga, juridiska, politiska som
internationella perspektiv. Med denna
lägesbeskrivning vill Sveriges Kristna Råd i sitt
remissvar tydliggöra att de frågor som väckts i
motionen är intressanta och viktiga att bearbeta men
att medlemskyrkorna i rådet inte ännu har underlag
för några gemensamma ställningstaganden i de
principfrågor som akualiserats.
Utskottet erinrar om att yrkanden med innebörd att
frånkänna den kyrkliga vigseln rättslig betydelse
har avslagits av riksdagen vid ett flertal
tillfällen tidigare. Riksdagen har därvid bl.a.
hänvisat till att lagstiftningen om äktenskapets
ingående bygger på den grundläggande principen om
valfrihet mellan kyrklig och borgerlig vigsel och
att ett obligatoriskt civiläktenskap skulle tvinga
många människor att genomgå två vigselceremonier.
När utskottet avstyrkte ett liknande yrkande våren
1999 i sitt av riksdagen godkända betänkande
1998/1999:LU18 påminde utskottet om riksdagens
tidigare ställningstaganden i saken och kunde för
sin del inte heller se det ändamålsenliga i den av
motionärerna föreslagna ordningen. För ett
bibehållande av gällande ordning talade även, enligt
utskottet, att den torde vara väl förankrad hos
allmänheten.
Våren 2000, när utskottet på nytt behandlade
motsvarande motionsspörsmål i betänkande
1999/2000:LU16, hade det enligt utskottets
uppfattning inte framkommit skäl att frångå tidigare
ställningstaganden från riksdagens sida i fråga om
den kyrkliga vigselns rättsliga giltighet. Därutöver
noterade utskottet att begreppen borgerlig
respektive kyrklig vigsel år 1988 ersatts med det
gemensamma begreppet vigsel i samband med
äktenskapsbalkens ikraftträdande. Att i lagtexten
införa begreppet civiläktenskap respektive civil
vigsel borde enligt utskottets mening inte komma i
fråga.
Enligt utskottets uppfattning har det i förevarande
ärende inte framkommit skäl att frångå tidigare
ställningstaganden, och utskottet avstyrker därför
bifall till motion L404 yrkandena 1 och 3.
Partnerskapsförrättare inom trossamfund
I 1 kap. 8 § lagen (1994:1117) om registrerat
partnerskap föreskrivs att lagfaren domare i
tingsrätt eller den som länsstyrelsen har förordnat
är behörig att vara registreringsförrättare. Av
bestämmelserna i 1 kap. framgår vidare att
registreringen skall ske i närvaro av vittnen. Vid
registreringen skall båda parter samtidigt vara
närvarande. De skall var för sig på fråga av
registreringsförrättaren ge till känna att de
samtycker till registreringen.
Registreringsförrättaren skall därefter förklara att
de är registrerade partner. Förfarandet vid
registreringen av partnerskap motsvarar vad som
gäller för förfarandet vid borgerlig vigsel.
Närmare föreskrifter om förrättningen finns i
förordningen (1994:1341) om registrerat partnerskap.
Av denna framgår att registrering av partnerskap som
skall förrättas av domare i tingsrätt förrättas av
lagmannen eller någon annan domare som lagmannen
utser. För särskilt förordnade
registreringsförrättare bestämmer länsstyrelsen
tjänstgöringstiden.
Av lagen (1993:305) om rätt att förrätta vigsel
inom andra trossamfund än Svenska kyrkan framgår att
annat trossamfund än Svenska kyrkan kan ges
tillstånd att förrätta vigsel, om samfundets
verksamhet är varaktig och samfundet har en sådan
organisation att det på goda grunder kan antas att
äktenskapsbalkens bestämmelser om vigsel och därmed
sammanhängande åtgärder kommer att iakttas. Frågor
om tillstånd prövas av Kammarkollegiet efter ansökan
av samfundet. Har tillstånd givits får vigsel inom
samfundet förrättas av den som kollegiet förordnat.
Ett sådant förordnande får ges till en präst eller
någon annan befattningshavare inom samfundet. Innan
en person förordnas till vigselförrättare skall
Kammarkollegiet pröva att han eller hon har de
kunskaper som behövs för uppdraget. Kollegiet får
uppdra åt trossamfundet att utföra denna prövning.
I motion L444 begär Lars Lindblad (m) ett
tillkännagivande som går ut på att lagstiftningen
skall ändras så att de präster inom andra
trossamfund än Svenska kyrkan som förrättar
partnerskap skall kunna förordnas som
partnerskapsförrättare på samma sätt som präster
inom dessa trossamfund kan förordnas som
vigselförrättare (yrkande 2). Den omständigheten att
andra trossamfund måste ansöka hos länsstyrelsen för
att få tillstånd att förrätta registrerat
partnerskap försvårar, enligt motionärens mening,
för homosexuella par att ingå partnerskap.
Ett motsvarande yrkande framställs i motion L454 av
Siw Wittgren-Ahl m.fl. (s) (yrkande 2). Motionärerna
anför att samtliga trossamfund, inklusive Svenska
kyrkan, med nuvarande lagstiftning förhindras att
förrätta partnerskap.
I motion Ju724 anför Tasso Stafilidis m.fl. (v, s,
c, fp, mp) att lagstiftningen bör ändras så att
trossamfund får möjlighet att registrera
partnerskap. I motionen yrkas att riksdagen skall
tillkännage för regeringen som sin mening vad i
motionen anförts om lagändringar för att möjliggöra
att trossamfund kan få rätt att förrätta partnerskap
(yrkande 9).
Utskottet kan för sin del inte finna skäl att
förorda några initiativ från riksdagens sida med
anledning av de nu aktuella motionerna. Eftersom
reglerna om registrering av partnerskap motsvarar
vad som gäller för förfarandet för borgerlig vigsel
bör också reglerna om förordnande av
vigselförrättare och partnerskapsförrättare vara
desamma. Därtill kommer att det inte finns några
lagliga hinder mot att exempelvis en präst inom ett
visst trossamfund förordnas som
registreringsförrättare.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till
motionerna L444 yrkande 2, L454 yrkande 2 och Ju724
yrkande 9.
Förordnande av partnerskapsförrättare och
vigselförrättare
I motion L454 yrkar Siw Wittgren-Ahl m.fl. (s) att
riksdagen skall tillkännage för regeringen som sin
mening att länsstyrelsernas förordnande om
äktenskapsförrättare och partnerskapsförrättare bör
göras till ett och samma uppdrag (yrkande 3). I
motionen anförs att partnerskapsförrättare saknas i
vissa kommuner. Enligt motionärernas mening är det
viktigt att det finns partnerskapsförrättare i hela
landet så att servicen till homosexuella inte skall
vara beroende av var de bor.
Ett liknande yrkande framställs av Yvonne Ruwaida
m.fl. (mp) i motion L407. I motionen yrkas att
riksdagen skall tillkännage för regeringen som sin
mening vad i motionen anförts om att regeringen bör
återkomma med ett lagförslag där uppdraget som
äktenskaps- och partnerskapsförrättare utgör ett
förordnande (yrkande 2). Vidare framställs ett
yrkande om tillkännagivande från riksdagen till
regeringen med innebörd att partnerskapsförrättare
skall finnas i alla kommuner (yrkande 3).
I motion L459 anför Ana Maria Narti m.fl. (fp) att
endast omkring 60 % av landets förordnade
vigselförrättare har behörighet att förrätta
registrering av partnerskap. Motionärerna anser att
de som åtar sig uppdrag som vigselförrättare också
skall vara beredda att åta sig uppdrag som
partnerskapsförrättare. Lagstiftningen bör, enligt
motionärernas mening, ändras på denna punkt. I
motionen yrkas att riksdagen skall tillkännage för
regeringen som sin mening vad i motionen anförts om
sammanförande av uppdragen som förrättare av
borgerlig vigsel och förrättare av
partnerskapsregistreringar till ett samlat uppdrag
(yrkande 2).
Utskottet vill först erinra om att utskottet redan
vid partnerskapslagens tillkomst i sitt av riksdagen
godkända betänkande 1993/94:LU28 uttalat att
ingenting hindrar att länsstyrelserna ger en och
samma person behörighet att vara såväl
vigselförrättare som registreringsförrättare.
Våren 2000 behandlade utskottet motionsyrkanden med
samma innehåll som de nu aktuella. Utskottet
konstaterade då att man inom Regeringskansliet i
november 1998 påbörjat ett arbete med syfte att få
en bild över tillgången till registreringsförrättare
runt om i landet. Inom ramen för detta arbete hade
gjorts en enkätundersökning bland landets samtliga
länsstyrelser med frågor rörande tillgången på
registreringsförrättare i respektive län och vilka
åtgärder länsstyrelserna avsåg att vidta om behovet
inte var tillgodosett. Resultatet av undersökningen
visade att det då alltjämt i vissa kommuner saknades
av länsstyrelsen förordnade partnerskapsförrättare.
Med anledning härav underströk utskottet vikten av
att det finns tillgång till registreringsförrättare
i hela landet. En sådan ordning skulle kunna
åstadkommas, anförde utskottet, genom att
vigselförrättare och partnerskapsförrättare görs
till gemensamt uppdrag. Det fick ankomma på
regeringen att verka för detta, och regeringen borde
i lämpligt sammanhang återkomma till riksdagen med
en redovisning av vilka åtgärder som vidtagits och
vilka resultat som uppnåtts.
Vad utskottet sålunda anförde i betänkande
1999/2000:LU22 med anledning av de då aktuella
motionerna gav riksdagen som sin mening regeringen
till känna (rskr. 218).
När nu utskottet åter har att behandla
motionsyrkanden med krav på att vigselförrättare och
partnerskapsförrättare skall göras till ett
gemensamt uppdrag konstaterar utskottet att
regeringen, med anledning av riksdagens
tillkännagivande förra våren, i regleringsbreven för
länsstyrelserna för innevarande budgetår gett
länsstyrelserna i uppdrag att undersöka tillgången
på partnerskapsförrättare i respektive län och att
vid behov på lämpligt sätt verka för att
vigselförrättare och partnerskapsförrättare görs
till ett gemensamt uppdrag. Länsstyrelserna skall
till regeringen (Justitiedepartementet), senast den
1 februari 2002, redogöra för andelen kommuner där
partnerskapsförrättare finns, samt redogöra för de
åtgärder som har vidtagits med anledning av
uppdraget. Redogörelsen skall även innehålla de
aktiviteter som i övrigt har gjorts för att främja
tillgången till partnerskapsförrättare i kommunerna,
samt en redovisning av hur tillgången förändrats.
Utskottet ser med tillfredsställelse på de åtgärder
regeringen nu vidtagit, men förutsätter alltjämt att
regeringen i lämpligt sammanhang återkommer till
riksdagen och redovisar vilka resultat som uppnåtts.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till
motionerna L407 yrkandena 2 och 3, L454 yrkande 3
samt L459 yrkande 2.
Anknytningskraven i lagen om registrerat
partnerskap
Rätten till registrering av partnerskap är beroende
av parternas anknytning till Sverige. I 1 kap. 2 §
lagen (1994:1117) om registrerat partnerskap
föreskrivs att registrering får ske om en av
parterna har hemvist här i landet sedan minst två år
eller en av parterna är svensk medborgare med
hemvist här i landet. Med svensk medborgare
jämställs medborgare i Danmark, Island,
Nederländerna och Norge. Nuvarande bestämmelser
infördes den 1 juli 2000 (prop. 1999/2000, bet.
LU22).
I 1 kap. 1 § lagen (1904:26 s. 1) om vissa
internationella rättsförhållanden rörande äktenskap
föreskrivs som huvudregel att om någon vill ingå
äktenskap inför svensk myndighet prövas hans rätt
därtill enligt lagen i den stat där han är
medborgare.
I motion L454 yrkar Siw Wittgren-Ahl m.fl. (s) att
riksdagen skall tillkännage för regeringen vad i
motionen anförts om att anknytningsvillkoren i lagen
om registrerat partnerskap bör avskaffas (yrkande
1). I motionen erinras om att skillnaderna mellan
den äktenskapsrättsliga och partnerskapsrättsliga
lagstiftningen i förevarande hänseende har
motiverats med att äktenskap ingångna i Sverige
mellan utländska medborgare i de flesta fall blir
giltiga även i makarnas hemland medan så oftast inte
är fallet med partnerskap som registreras här. När
det gäller utländska medborgare bosatta i Sverige är
detta förhållande, enligt motionärernas mening,
knappast ett tillräckligt skäl att behålla en
lagstiftning som hindrar registrering av partnerskap
i Sverige. En persons medborgarskap säger inte något
om var han eller hon kommer att vara bosatt i
framtiden. De berörda personerna kan och bör, anförs
vidare, informeras om den svenska partnerskapslagens
territoriella begränsningar. På så sätt kan
eventuella överraskningar på grund av vad som gäller
enligt medborgarskapsstatens lag undvikas. Sedan bör
det, enligt motionärernas mening, vara upp till den
enskilde själv av avgöra om han eller hon vill ingå
partnerskap i Sverige. I motionen föreslås vissa
lagändringar i partnerskapslagen och i 1904 års lag.
Ana Maria Narti m.fl. (fp) anför i motion L459 att
det har hävdats att anknytningskravet behövs,
eftersom det annars skulle uppstå problem med att
parterna betraktas som registrerade i Sverige och
icke registrerade enligt andra länders lagar. Detta
problem kvarstår dock, anför motionärerna, även med
ett anknytningskrav. Argumentet handlar, enligt
motionärernas mening, inte om anknytningskravet utan
visar snarare att det behövs någon form av
internationell privaträttslig konvention om
partnerskap. Motionärerna vill ha till stånd en
sådan konvention. Vidare anför motionärerna att
argumenten för anknytningskrav inte har någon
bärkraft. Motionärerna vill därför att
anknytningskraven skall avskaffas och att det inte
skall ställas hårdare krav på hemvist eller
medborgarskap i Sverige för personer som vill ingå
partnerskap jämfört med personer som vill gifta sig.
I motionen yrkas att riksdagen skall tillkännage för
regeringen som sin mening vad i motionen anförts
dels om partnerskapslagens krav på svenskt
medborgarskap och hemvist i Sverige (yrkande 1),
dels om behovet av en internationell privaträttslig
konvention om partnerskap (yrkande 4).
I motion Ju724 anför Tasso Stafilidis m.fl. (v, s,
c, fp, mp) att de uppmjukningar i partnerskapslagens
anknytningskrav som beslutades våren 2000 inte är
tillräckliga, och motionärerna är kritiska till att
övriga länders homosexuella medborgare inte kan ingå
partnerskap i Sverige på samma villkor som
heterosexuella kan ingå äktenskap. Nuvarande regler
innebär, anför motionärerna, exempelvis att två
svenska partner som under en tidsperiod bor i London
inte kan åka hem till Sverige och ingå partnerskap
och att två finska partner som flyttar till Sverige
måste vänta minst två år innan de kan ingå
partnerskap även om deras avsikt är att bosätta sig
i Sverige. I motionen påpekas att motsvarande
begränsningar inte gäller för dem som vill ingå
äktenskap här i landet. Motionärerna yrkar att
riksdagen skall tillkännage för regeringen som sin
mening vad i motionen anförts om avskaffande av
anknytningsvillkoren i lagen om registrerat
partnerskap (yrkande 7).
Utskottet vill erinra om de uttalanden och
ställningstaganden som utskottet gjorde den 9 maj
2000 i samband med att riksdagen beslutade de
nuvarande anknytningsvillkoren i 1 kap. 2 §.
Utskottet behandlade då motionsyrkanden med
motsvarande innehåll som de nu aktuella. I sitt av
riksdagen godkända betänkande 1999/2000:LU22 anförde
utskottet bl.a. följande. Eftersom ett svenskt
partnerskap som regel inte medför några
rättsverkningar eller endast begränsade
rättsverkningar i stater som saknar
partnerskapslagstiftning bör det i sådana fall också
krävas någon form av anknytning till Sverige för att
registrering skall kunna ske här. Man kan inte
heller bortse från att andra stater kan vara
tveksamma till att deras medborgare kan registrera
partnerskap här, trots att de inte har tillräcklig
anknytning till landet. Det bör alltså finnas ett
anknytningskrav i partnerskapslagen som skiljer ut
dem som typiskt sett inte har sin framtid i Sverige.
Det anförda innebar att utskottet inte kunde ställa
sig bakom uppfattningen i de då aktuella motionerna
om att anknytningskravet borde tas bort helt.
Utskottets ställningstagande innebar inte att frågan
om möjligheterna att registrera partnerskap i
Sverige därmed var avgjord en gång för alla. Det bör
exempelvis undersökas, anförde utskottet, om det som
gäller för att ingå äktenskap i Sverige på sikt kan
gälla för möjligheten att ingå registrerat
partnerskap här. Enligt vad regeringen uppgav i den
då aktuella propositionen kommer frågan om
ytterligare uppmjukning av anknytningsvillkoren
avseende krav på hemvist och medborgarskap att
beredas bl.a. i samråd med de andra nordiska
länderna, och regeringen avsåg att återkomma i
frågan. Med det anförda tillstyrkte utskottet
propositionens lagförslag och avstyrkte bifall till
de då aktuella motionerna.
Utskottet finner inte skäl att nu tio månader
senare frångå dessa uttalanden, och utskottet
avstyrker bifall till motionerna L454 yrkande 1,
L459 yrkande 1 samt Ju724 yrkande 7.
Ställningstagandet innebär att också yrkande 4 i
motion L459 bör lämnas utan bifall.
Partnerskapsregistreringar utomlands
Enligt 1 kap. 5 § lagen (1904:26 s.1) om vissa
internationella rättsförhållanden rörande äktenskap
och förmyndarskap har regeringen inom vissa närmare
angivna ramar rätt att utfärda bemyndiganden att
förrätta vigsel utomlands enligt svensk lag och att
förrätta vigsel i Sverige enligt utländsk lag.
Huvudskälet till denna ordning är att ge svenska
medborgare bosatta i vissa länder en möjlighet att
där ingå äktenskap. Med stöd av bestämmelsen i 1904
års lag har regeringen utfärdat bemyndiganden som
innebär att det med vissa diplomatiska och konsulära
tjänster och med vissa prästerliga befattningar
följer rätt att förrätta vigsel enligt svensk lag
utomlands. I vissa fall är bemyndigandena
begränsade, exempelvis på det sättet att
vigselrätten endast gäller vigsel av svenska
medborgare. De bemyndiganden som lämnas föregås
regelmässigt av förhandlingar med respektive länders
regeringar.
Vid partnerskapslagens tillkomst behandlades frågan
om huruvida regeringens rätt att utfärda
bemyndiganden att förrätta vigsel utomlands borde
omfatta även registrering av partnerskap. I sitt av
riksdagen godkända betänkande 1993/94:LU28 anförde
utskottet att möjligheten till registrering
utomlands troligen kommer att aktualiseras endast i
fråga om länder som har lagstiftning som motsvarar
vad som gäller för registrerat partnerskap. Även om
behovet mot denna bakgrund kunde antas vara mycket
litet under den närmaste tiden, kunde dock enligt
utskottet utvecklingen i andra länder på sikt komma
att förändra läget. Utskottet stannade därför för
att regeringens rätt att utfärda bemyndiganden att
förrätta vigsel utomlands borde utvidgas till att
omfatta även registrering av partnerskap. I 1 kap. 9
§ tredje stycket lagen (1994:1117) hänvisas därför
till bl.a. 1 kap. 5 § 1904 års lag.
I motion L407 anför Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) att
det är en viktig principiell fråga att svenska
myndigheter skall ge sina medborgare samma service
och bemötande oavsett sexuell läggning. Regeringen
bör därför, enligt motionärernas mening, få i
uppdrag att skyndsamt utse partnerskapsförrättare på
samtliga de ambassader och konsulat där det i dag
finns vigselförrättare och där godkännande har
givits från respektive värdland. I motionen yrkas
att riksdagen skall tillkännage för regeringen som
sin mening vad i motionen anförts om
partnerskapsförrättare på ambassader (yrkande 4).
Siw Wittgren-Ahl m.fl. (s) anför i motion L454 att
svenska utlandsmyndigheter bör få förrätta
partnerskapsregistreringar. Förevarande åtskillnad
mellan rätten att ingå äktenskap respektive
frånvaron av att ingå partnerskap är, enligt
motionärernas mening, en omotiverad skillnad mellan
homo- och heterosexuella. I motionen yrkas att
riksdagen skall tillkännage för regeringen som sin
mening vad i motionen anförts om att
utlandsmyndigheterna bör bemyndigas att förrätta
partnerskap (yrkande 4).
I motion L459 anser Ana Maria Narti m.fl. (fp) att
partnerskap skall kunna få ingås på svenska
ambassader. Om ambassadens värdland lämnar sitt
godkännande måste, enligt motionärernas mening,
svenska ambassader erbjuda samma sevice vad gäller
både partnerskap och borgerliga vigslar. I motionen
yrkas att riksdagen skall tillkännage för regeringen
som sin mening vad i motionen anförts om möjligheten
att ingå partnerskap på Sveriges ambassader (yrkande
3).
Tasso Stafilidis m.fl. (v, s, c, fp, mp) anför i
motion Ju724 att det måste vara en självklarhet att
de ambassader som förrättar borgerliga vigslar även
skall kunna förrätta partnerskap. I motionen yrkas
att riksdagen skall tillkännage för regeringen som
sin mening vad i motionen anförts om möjlighet att
ingå partnerskap på svenska ambassader (yrkande 8).
Motionsyrkanden med samma inriktning som de nu
aktuella har avslagits av riksdagen vid ett flertal
tidigare tillfällen. Utskottet har därvid i sina av
riksdagen godkända betänkanden 1996/97:LU8,
1997/98:LU10 och 1998/99: LU18 uttalat att
förordnanden att registrera partnerskap vid ambassad
och konsulat, i likhet med vad som gäller
förordnanden att förrätta partnerskap, bör bygga på
ett konstaterat behov i det land som avses. Eftersom
huvudskälet till att ambassadtjänstemän över huvud
taget förordnas som vigselförrättare är att ge
svenska medborgare bosatta i vissa länder en
möjlighet att där ingå äktenskap, och
partnerskapslagens anknytningsvillkor innebär att
sådana personer inte kan registrera sitt partnerskap
enligt svensk rätt, har utskottet funnit att det
inte föreligger något behov av att
registreringsförrättare förordnas utomlands.
När motionsspörsmålet behandlades senast våren 2000
i samband med att partnerskapslagens
anknytningsvillkor ändrades vidhöll utskottet i sitt
av riksdagen godkända betänkande 1999/2000:LU22 den
uppfattning riksdagen tidigare givit uttryck för.
För det fall anknytningsvillkorens utformning i
framtiden skulle leda till att även svenska
medborgare med hemvist utomlands kan få sitt
partnerskap registrerat enligt svensk rätt, utgick
utskottet från att regeringen överväger spörsmålet
på nytt. Med det anförda avstyrkte utskottet bifall
till de då aktuella motionerna.
Utskottet har inte nu tio månader senare ändrat
uppfattning, och utskottet avstyrker därför bifall
till motionerna L407 yrkande 4, L454 yrkande 4, L459
yrkande 3 och Ju724 yrkande 8.
Terminologin i lagen om registrerat
partnerskap
I motion Ju724 kritiserar Tasso Stafilidis m.fl. (v,
s, c, fp, mp) terminologin i lagen (1994:1117) om
registrerat partnerskap. I lagen sägs att "två
personer av samma kön kan låta registrera sitt
partnerskap" och att "parterna förklaras för
registrerade partner". I äktenskapsbalken används
däremot begreppet "äktenskapets ingående" samt att
vigselförrättare förklarar dem som ingått äktenskap
för "makar". Enligt motionärernas mening borde lagen
om registrerat partnerskap harmoniseras med
äktenskapsbalken. Det finns, enligt motionärernas
mening, ingen anledning att använda ett så
oromantiskt ord som "registrering". En motsvarande
terminologi i äktenskapsbalken skulle innebära
uttryck som "registrerat äktenskap" och
"registrerade makar". Motionärerna anser vidare att
rubriken till lagen om registrerat partnerskap bör
ändras till partnerskapslagen samt att ordet
"registrera" byts ut till "ingå" så att två personer
av samma kön ingår partnerskap samt att personerna
förklaras för "partner", inte som "registrerade
partner". I motionen yrkas att riksdagen skall
tillkännage för regeringen som sin mening vad i
motionen anförts om terminologin i lagen om
registrerat partnerskap (yrkande 10).
Partnerskapskommittén ansåg i sitt betänkande, (SOU
1993:98) Partnerskap, att ordet registrering i
samband med begreppet partnerskap borde undvikas
eftersom ordet enligt kommittén gav associationer
till olika former av registrering av homosexuella.
Kommittén föreslog därför att lagen skulle
rubriceras "lag om partnerskap" och - i stället för
uttrycket registrering av partnerskap - "ingående av
partnerskap".
I sitt av riksdagen godkända betänkande
1993/94:LU28 konstaterade utskottet att de av
kommittén föreslagna uttryckssätten avvek från den
terminologi som valts i Danmark och i Norge. I
engelska språket används begreppet "registered
partnership", sannolikt efter dansk förebild. Till
följd härav och då "registrerat partnerskap" ansågs
vara inarbetat i det allmänna rättsmedvetandet genom
den debatt som förekommit måste, framhöll utskottet,
lämpligheten av att introducera de av kommittén
valda uttryckssätten sättas i fråga. Vidare pekade
utskottet på att det bland remissinstanserna
framhållits att institutet bör betecknas
"registrerat partnerskap" för att klart särskiljas
från andra samboendeformer och att fara för
sammanblandningar eljest skulle komma att föreligga
vid bl.a. översättningar till andra språk och i
sammanhang där det är viktigt att understryka att
lagreglerna om partnerskap endast gäller
samboförhållanden som konfirmerats genom
registrering. Därutöver framhöll utskottet att
partner och avledningen partnerskap i allmänt
språkbruk inte var något entydigt begrepp och
hänvisade till att Svenska akademins ordbok gav
flera betydelser av partner: "person med vilken man
samarbetar eller tillsammans med vilken man utför
något eller bildar ett lag eller par o.d., särskilt
om bolagsman eller kompanjon i ett ekonomiskt
företag, make resp. maka i ett äktenskap,
motspelare, medspelare". Att på sätt som kommittén
föreslagit använda ett så mångtydigt ord som
partnerskap som beteckning för ett nytt rättsligt
institut var enligt utskottets mening inte lämpligt.
Eftersom i allmänt språkbruk partnerskap
uppenbarligen kan avse bl.a. två personer som genom
sammanboende eller på annat sätt har etablerat en
nära relation framstår det närmast, anförde
utskottet, som förvirrande att beteckna en senare i
tiden genomförd registrering av relationen som
"ingående av partnerskap".
Till följd av det anförda, och då det, enligt
utskottets mening, saknades anledning att föreslå
ett helt nytt begrepp, borde den terminologi
användas som genom den danska och norska
lagstiftningen redan måste anses etablerad.
Vad utskottet sålunda anförde i samband med att
lagen om registrerat partnerskap kom till våren 1994
äger alltjämt giltighet, och utskottet kan inte
finna skäl att förorda någon ändrad terminologi i
enlighet med motionsönskemålen.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till
motion Ju724 yrkande 10.
Betänketiden vid äktenskapsskillnad
Bestämmelserna om äktenskapsskillnad finns i 5 kap.
äktenskapsbalken. I 1 § föreskrivs att makarna har
rätt till äktenskapsskillnad om de är ense om att
äktenskapet skall upplösas. Äktenskapsskillnad skall
föregås av betänketid om båda makarna begär det
eller om någon av dem varaktigt bor tillsammans med
eget barn under 16 år som står under den makens
vårdnad. Vill bara en av makarna att äktenskapet
skall upplösas har den maken enligt 2 § rätt till
äktenskapsskillnad endast efter betänketid. I 3 §
föreskrivs att betänketiden inleds när makarna
gemensamt ansöker om äktenskapsskillnad eller när
den ena makens yrkande om äktenskapsskillnad delges
den andra maken. Har betänketid löpt under minst sex
månader, skall dom på äktenskapsskillnad meddelas om
någon av makarna då framställer ett särskilt yrkande
om det. Har ett sådant yrkande inte framställts inom
ett år från betänketidens början faller frågan om
äktenskapsskillnad med automatik. I fall då makarna
lever åtskilda sedan minst två år har var och en av
dem enligt 4 § rätt till äktenskapsskillnad utan
föregående betänketid. Också i vissa andra speciella
fall som närmare anges i 5 § har makarna rätt till
äktenskapsskillnad utan föregående betänketid. När
en dom på äktenskapsskillnad vunnit laga kraft, dvs.
när tiden för överklagande har gått ut, är
äktenskapet upplöst.
I motion Sf228 anför Tuve Skånberg (kd) att enligt
Statistiska centralbyrån år 1994 anser hälften av
alla män och två tredjedelar av kvinnorna att det är
för lätt att skiljas i Sverige. För barnens skull
anser motionären att betänketiden för par som har
barn under 16 år skall förlängas till ett år, vare
sig båda eller bara den ena föräldern vill ha
äktenskapsskillnad. I motionen yrkas att riksdagen
som sin mening skall tillkännage detta för
regeringen (yrkande 3).
Nuvarande bestämmelser om betänketid vid
äktenskapsskillnad tillkom i samband med vissa
ändringar i giftermålsbalken, som trädde i kraft den
1 januari 1974 (prop. 1973:32, bet. LU 1973:20,
rskr. 256). Dessförinnan gällde att en
äktenskapsskillnad skulle föregås av ett års
hemskillnad. I det då aktuella lagstiftningsärendet
anslöt sig departementschefen, i likhet med det
stora antalet remissinstanser, till
Familjelagssakkunnigas förslag i betänkandet (SOU
1974:41) Familj och äktenskap att ersätta
hemskillnaden med en betänketid om minst sex
månader. I propositionen anförde departementschefen
att det var föga sannolikt att det skulle behövas
längre tid än sex månader för att motverka
förhastade beslut om skilsmässa, samtidigt som den
föreslagna betänketiden var tillräckligt lång för
att makarna skulle hinna bli upplysta om
möjligheterna till familjerådgivning och genomgå
sådan rådgivning. Mot denna bakgrund ansågs den av
Familjelagssakkunniga föreslagna betänketiden om
minst sex månader vara väl avvägd.
Utskottet hade i sitt av riksdagen godkända
betänkande LU 1973:20 för sin del inget att erinra
mot regeringens förslag om betänketidens längd, och
riksdagen följde utskottet.
Våren 2000 avstyrkte utskottet ett likalydande
motionsyrkande. Utskottet anförde då i sitt av
riksdagen godkända betänkande 1999/2000:LU16 att
motionärerna inte anfört någon omständighet som
utgjorde skäl till att ompröva det ställningstagande
som riksdagen gjorde år 1973 om betänketidens längd.
Lagutskottet gör nu elva månader senare samma
bedömning, och utskottet avstyrker bifall till
motion Sf228 yrkande 3.
Överklagande av dom på äktenskapsskillnad
Bestämmelser om äktenskapsmål finns i 14 kap.
äktenskapsbalken. Äktenskapsmål är bl.a. mål om
äktenskapsskillnad. Av 3 § framgår att äktenskapsmål
tas upp av tingsrätten i den ort där kvinnan eller
mannen har sitt hemvist. Har ingen av dem hemvist
här i landet tas målet upp av Stockholms tingsrätt.
I 4 § föreskrivs att makarna gemensamt får ansöka om
äktenskapsskillnad om båda vill ha
äktenskapsskillnad. I andra fall skall talan i
äktenskapsmål väckas genom ansökan om stämning.
Enligt 5 § får domstolen i mål om
äktenskapsskillnad pröva frågor om underhållsbidrag,
vårdnad om barn, barns boende, umgänge med barn,
rätt att bo kvar i makarnas gemensamma bostad till
dess bodelning sker och förbud att besöka varandra.
Sedan talan om äktenskapsskillnad har väckts, skall
domstolen pröva om dom på äktenskapsskillnad kan
medddelas genast. Behövs betänketid, skall domstolen
underrätta parterna om att betänketid löper och ge
besked om målets fortsatta handläggning. I 10 §
föreskrivs att särskilt yrkande om dom på
äktenskapsskillnad efter betänketid skall
framställas muntligen inför domstolen eller
skriftligen. Har yrkande framställts av endast en av
makarna, skall domstolen bereda den andra maken
tillfälle att yttra sig över yrkandet. Genom denna
bestämmelse får den andra maken tillfälle att
framställa egna yrkanden i följdfrågor som
aktualiseras av äktenskapsskillnaden.
Enligt 49 kap. 1 § rättegångsbalken gäller som en
allmän regel att en tingsrätts dom får överklagas.
Motsvarande gäller enligt 54 kap. 1 §
rättegångsbalken i fråga om överklagande av hovrätts
dom. I 2 kap. 1 § föreskrivs att hovrätt är överrätt
i mål som får fullföljas från tingsrätt, och i 3
kap. 1 § föreskrivs att Högsta domstolen är överrätt
i mål som får fullföljas från hovrätt. För att
Högsta domstolen skall pröva hovrättens dom krävs
enligt 54 kap. 9 § prövningstillstånd. Sådant
tillstånd får meddelas om det är av vikt för ledning
av rättstillämpningen att överklagandet prövas av
Högsta domstolen.
I motion L423 anför Ulla Hoffmann m.fl. (v) att de
flesta skilsmässor fortlöper utan komplikationer. I
några fall utnyttjar dock en av parterna rätten att
överklaga en dom på äktenskapsskillnad till att
förhala och trakassera motparten. Exempel finns,
anför motionärerna, där en gift kvinna efter flera
års misshandel beslutar sig för att skiljas men där
mannen genom att överklaga lyckats hindra att
äktenskapsskillnad kommer till stånd. Så länge
äktenskapet varar har mannen tillgång till makarnas
bostad och kan fortsätta misshandeln. Motionärerna
anför att det inte kan ha varit lagstiftarens mening
att rätten att överklaga skall användas på detta
sätt. I motionen yrkas att riksdagen skall begära
att regeringen lägger fram förslag till ändring i
äktenskapsbalken som innebär att dom om skilsmässa
inte skall kunna överklagas (yrkande 1).
Enligt utskottets mening skulle det naturligtvis
vara värdefullt om lagstiftaren kunde tillhandahålla
ett regelverk som innebär att sådana otillbörliga
förfaranden som beskrivs i motionen, inte minst i
äktenskapsmål, helt kunde förhindras. Utskottet kan
emellertid inte ställa sig bakom den lösning som
förordats i den aktuella motionen. I sammanhanget
måste nämligen beaktas att ett överklagandeförbud av
nödvändighet måste gälla för båda parter och oavsett
kön. Som redovisats ovan innehåller en dom på
äktenskapsskillnad också beslut om annat än
äktenskapsskillnad - exempelvis om underhållsbidrag,
vårdnad om barn och barns boende. Ett
överklagandeförbud i enlighet med motionsyrkandet
skulle innebära att exempelvis den av parterna som
tillerkänts vårdnaden om makarnas barn inte skulle
kunna få ett befogat överklagande rörande
underhållsbidragets storlek prövat av en högre
instans. Med hänsyn till sådana oönskade
konsekvenser av ett överklagandeförbud vill
utskottet inte förorda ett sådant förslag till
lagändringar som begärts i motionen.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till
motion L423 yrkande 1.
Utländska medborgares rätt till
äktenskapsskillnad
I 3 kap. 2 § lagen (1904 s.1) om vissa
internationella rättsförhållanden rörande äktenskap
och förmyndarskap anges i vilka fall äktenskapsmål
får tas upp av svensk domstol. Sådana mål får tas
upp av svensk domstol bl.a. om båda makarna är
svenska medborgare (p. 1), om käranden är svensk
medborgare och har hemvist här i riket eller
tidigare haft hemvist här sedan han eller hon fyllt
18 år (p. 2), om käranden inte är svensk medborgare
men har hemvist här i riket sedan minst ett år (p.
3) eller om svaranden har hemvist här i riket (p.
4).
I 3 kap. 4 § första stycket 1904 års lag föreskrivs
som huvudregel att talan om äktenskapsskillnad skall
prövas enligt svensk lag. I andra stycket och tredje
stycket finns dock undantag. Är båda makarna
utländska medborgare och har inte någon av dem
hemvist här i riket sedan minst ett år, får inte mot
makes bestridande dömas till äktenskapsskillnad om
grund till äktenskapets upplösning inte föreligger
enligt lagen i den stat där makarna eller någon av
dem är medborgare. Enligt förarbetena räcker det,
för att äktenskapsskillnad skall kunna beviljas, att
grund för äktenskapets upplösning föreligger enligt
någondera makes nationella lag (prop. 1973:158). Är
i annat fall båda makarna utländska medborgare och
åberopar ena maken att grund för äktenskapets
upplösning saknas enligt lagen i det land där han
eller hon är medborgare, får inte dömas till
äktenskapsskillnad, om det med hänsyn till samma
makes eller gemensamma barns intressen föreligger
särskilda skäl däremot.
Dessa bestämmelser kritiseras av Ulla Hoffmann
m.fl. (v) i motion L423. En kvinna som kommit till
Sverige i ett arrangerat äktenskap och som
misshandlats kan, anför motionärerna, inte få
skilsmässa såvida det inte föreskrivs i hemlandets
lagstiftning att misshandel är grund för
äktenskapsskillnad. Att behålla regler som hindrar
kvinnor från att söka skilsmässa på samma villkor
som kvinnor med svenskt medborgarskap är, enligt
motionärernas mening, diskriminering. Motionärerna
anser därför att lagstiftningen måste förändras. I
motionen yrkas att riksdagen skall begära att
regeringen lägger fram förslag till ändring i 1904
års lag som innebär att utländska män och kvinnor
boende i Sverige ges samma ovillkorliga rätt till
skilsmässa som svenska medborgare (yrkande 2).
Som redovisats i det tidigare avsnittet om
åldersgränsen för äktenskap pågår inom
Justitiedepartementet en översyn av de svenska
reglerna som berör frågan om lägsta äktenskapsålder
i förhållanden med internationell anknytning.
Utskottet förutsätter att de frågeställningar som
aktualiserats i den nu aktuella motionen övervägs
inom ramen för detta arbete.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till
motion L423 yrkande 2.
Bodelning
Allmänna bestämmelser om bodelning finns i 9 kap.
äktenskapsbalken. Enligt 1 § skall, när ett
äktenskap upplöses, makarnas egendom fördelas mellan
dem genom bodelning. Bodelning behövs inte om
makarna endast har enskild egendom och ingen av dem
begär att få ta över bostad eller bohag från den
andra maken. I 3 § föreskrivs att varje make är
skyldig att tills bodelning förrättas redovisa för
sin egendom och för sådan egendom som maken haft
hand om men som tillhör den andra maken. Makarna är
även i övrigt skyldiga att lämna de uppgifter som
kan vara av betydelse vid bodelningen.
Av 4 § framgår att bodelning med anledning av
äktenskapsskillnad skall förrättas när äktenskapet
har upplösts. Om någon av makarna begär bodelning
när ett mål om äktenskapsskillnad pågår, skall
bodelningen dock förrättas genast. Om det, när talan
om äktenskapsskillnad har väckts, behövs för att
skydda den ena makens rätt till bodelning, skall
domstolen, enligt 8 § sätta den andra makens egendom
eller del därav under särskild förvaltning. Mot en
makes bestridande får dock en sådan åtgärd inte
vidtas, om godtagbar säkerhet ställs. Ett beslut om
särskild förvaltning gäller tills vidare intill dess
att bodelning förrättas.
I mål om äktenskapsskillnad får domstolen, enligt
14 kap. 7 § äktenskapsbalken, för tiden till dess
frågan har avgjorts genom dom, på yrkande av någon
av makarna bestämma vem av makarna som skall ha rätt
att bo kvar i makarnas gemensamma bostad för tiden
till dess bodelning har skett. Ett sådant beslut får
verkställas på samma sätt som en dom. I ett mål om
äktenskapsskillnad får domstolen också, för tiden
till dess att skillnadsfrågan har slutligt avgjorts
genom dom, på yrkande av någon av makarna förbjuda
makarna att besöka varandra. Överträder någon ett
sådant förbud tillämpas lagen (1988:688) om
besöksförbud. De sanktioner som då kan komma i fråga
är böter eller fängelse i högst ett år.
I motion L430 anför Christina Axelsson och Inger
Segelström (båda s) att det blivit alltmer vanligt
att kvinnor får skyddad identitet vid hot om våld
och misshandel i hemmet. En skyddad identitet
innebär emellerid inte att kvinnans egendom skyddas.
När kvinnan tvingas fly måste hon lämna sin egendom
i hemmet. Enligt motionärernas mening borde hemmet
och makarnas gemensamma tillgångar plomberas och
juridiskt biträde göra en snabb bodelning så att
vardera parten får det som tillhör den. Motionärerna
anser att regeringen borde tillsätta en utredning
med uppgift att ta fram förslag till en sådan lag. I
motionen yrkas att riksdagen skall tillkännage för
regeringen som sin mening vad i motionen anförts om
att utreda förslag till lag om snabb bodelning då
våld eller hot om våld tvingar den ena parten till
skyddad identitet.
Lisbeth Staaf-Igelström m.fl. (s) pekar i motion
L455 på att det vid bl.a. skilsmässor förekommer
att bodelning inte kan komma till stånd på grund av
att den ena parten håller sig undan. Enligt
motionärerna finns exempel på fall där tvist om
bodelning av sådan anledning pågått i mer än sex år.
Enligt motionärernas mening är detta oacceptabelt.
En tänkbar lösning kan vara att den som saboterar
mister sina tillgångar till den andra parten.
Motionärerna anser att en översyn eller utredning av
de rättsliga reglerna om bodelning bör komma till
stånd i syfte att påskynda förfarandet. I motionen
yrkas att riksdagen skall tillkännage för regeringen
som sin mening vad i motionen anförts om bodelning.
Utskottet kan inte finna annat än att
äktenskapsbalkens nuvarande bestämmelser innebär
goda möjligheter för en utsatt make att på ett
tidigt stadium i en äktenskapsskillnadsprocess
gentemot den andra maken kunna säkra sin kommande
rätt till egendom. Som framgår av vad som redovisats
ovan kan en av makarna redan när ett äktenskapsmål
inleds få till stånd domstolsbeslut och även
verkställighet för att skydda sina tillgångar och
rättigheter inför en kommande bodelning. Utskottet
ser därför inga skäl att ta initiativ till ändringar
i äktenskapsbalkens bodelningsregler.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till
motionerna L430 och L455.
Även om utskottet således inte är berett att
förorda några initiativ till lagändringen bör,
enligt utskottets mening, ifrågasättas om inte
informationen om gällande rättsregler till utsatta
kvinnor borde förbättras. Om exempelvis en utsatt
kvinna redan i samband med att hon ansöker om att få
skyddad identitet fick upplysningar om vilka
civilrättsliga möjligheter hon har att skydda sina
rättigheter inför en kommande bodelning skulle med
all sannnolikhet sådana situationer som beskrivs i
motionerna kunna undvikas.
Gemensamma lån vid bodelning
När två eller flera personer gemensamt tar ett lån
är de enligt 1 kap. 2 § skuldebrevslagen (1936:81)
solidariskt ansvariga för skulden, såvida inte
förbehåll har gjorts om delad ansvarighet. Det
solidariska ansvaret innebär att långivaren har rätt
att vända sig mot vilken som helst av låntagarna och
utkräva hela skuldbeloppet. Den låntagare som därvid
tvingas att betala mer än vad som belöper på honom
eller henne har sedan rätt att kräva övriga
gäldenärer på vad som belöper på dem, s.k.
regressrätt.
Lena Ek (c) anför i motion L431 att många
frånskilda makar, trots genomförd skilsmässa,
fortfarande tvingas till egendomsmässig gemenskap
med sin förre make. Det gäller fall då makarna har
haft gemensamma banklån och där banken i samband med
äktenskapsskillnaden vägrat att dela upp lånet
mellan makarna. Bankerna tvingar därigenom rättsligt
skilda makar att även efter äktenskapsskillnaden ta
ekonomiskt ansvar för varandra. Då exempelvis en av
de f.d. makarna av hämndmotiv inte betalar sin del
av räntor och amorteringar hamnar den andra maken
ofta i ekonomiska svårigheter. Det naturliga borde,
enligt motionärens mening, vara att bankerna efter
en skilsmässa skall vara tvingade, såvida inte
makarna avtalat annat, att dela upp lånet mellan de
båda låntagarna. Motionären anser att reglerna för
bodelning med anledning av skilsmässa bör ändras så
att en make kan kräva en sådan uppdelning av en
gemensam skuld. I motionen yrkas att riksdagen skall
tillkännage för regeringen som sin mening vad i
motionen anförts om ändring av reglerna rörande
bodelning när det gäller låneskuld i anledning av
skilsmässa.
Våren 1996 behandlade utskottet i betänkande
1995/96:LU18 en motion vari, liksom i den nu
aktuella, pekades på vissa problem som hänger samman
med bl.a. solidariskt betalningsansvar för lån.
Utskottet ifrågasatte då inte att ett solidariskt
betalningsansvar i enskilda fall kunde leda till
olyckliga konsekvenser. Samtidigt uttalade utskottet
att lånevillkoren till alla delar måste betraktas
som en integrerad del av låneavtalet, och att
ändringar i avtalet - i enlighet med grundläggande
civilrättsliga principer - inte kan komma till stånd
utan att avtalets parter är överens om det. En
lösning på problemet måste således, framhöll
utskottet, innefatta en överenskommelse med
långivaren. Med det anförda avstyrkte utskottet
bifall till den då aktuella motionen, och riksdagen
följde utskottet.
Våren 1997 behandlade utskottet en motion med i
huvudsak samma innehåll som den våren 1996. I sitt
av riksdagen godkända betänkande 1996/97:LU6 vidhöll
utskottet sin ståndpunkt. Utskottet uttalade därvid
att den allmänna utgångspunkten för kreditavtal,
liksom för andra civilrättsliga avtal, måste vara
att villkor inte kan ändras såvida inte båda parter
är överens om detta.
Med hänvisning till de uttalanden som utskottet
gjorde 1996 och 1997 avstyrker utskottet bifall till
motion L431.
Pensionsrättigheter vid bodelning
Det finns olika sätt att se på makars
pensionsrättigheter i samband med en
äktenskapsskillnad. Enligt ett synsätt är
pensionsrättigheter rättigheter av ekonomisk art som
i princip bör delas lika mellan makarna på samma
sätt som andra tillgångar av ekonomiskt värde.
Enligt ett annat synsätt är en makes
pensionsrättigheter en större eller mindre del av
makens förmåga att försörja sig efter äktenskapets
upplösning, och utjämning mellan makarna av
pensionsrättigheter bör därför komma i fråga bara i
överensstämmelse med de principer som gäller om
underhållsskyldighet vid äktenskapsskillnad.
Som stöd för det första synsättet brukar anföras
att det går relativt enkelt att beräkna det
matematiska nuvärdet av en framtida
pensionsrättighet. När det gäller privata
försäkringar lämnar försäkringsbolagen regelmässigt
sådana uppgifter minst en gång per år. Mot detta
brukar invändas att det ekonomiska värdet av en
framtida pensionsrättighet är osäker för innehavaren
eftersom han eller hon inte vet om han eller hon
kommer att leva så länge att han eller hon får
uppbära någon pension och att rättighetens värde i
varje fall är oåtkomlig för honom eller henne fram
till dess att de individuella pensionsbeloppen
förfaller till betalning. Att det ekonomiska värdet
av en tillgång är i någon bemärkelse osäkert utgör
visserligen allmänt sätt inte något hinder mot att
tillgången tas med i bodelning. Speciellt för
pensionsrättigheter är emellertid att osäkerheten
finns där bara för den berörda individen -
statistiskt och matematiskt är värdet i princip
säkert - och att individen oftast inte kan undanröja
osäkerheten genom att flytta sitt tillgodohavande
till någon annan placering.
Ytterligare invändningar är att det kapitaliserade
värdet av framtida pensionsrättigheter ofta är
mycket stort i förhållande till värdet av
tillgångarna i övrigt i ett genomsnittligt bo. Om
pensionsrättigheten vid en likadelning i sin helhet
skulle läggas på den make som äger rättigheten,
torde det inte sällan betyda att den andra maken får
all övrig egendom i boet. Med tanke på att
pensionsrättigheten är oåtkomlig för den berättigade
till dess att de enskilda pensionsbeloppen förfaller
till betalning skulle ett konsekvent genomförande av
det första synsättet i många fall leda till
orimliga resultat.
För det andra synsättet anses tala bl.a. en
jämförelse med hur man behandlar makarnas förmåga
att skaffa sig inkomster genom förvärvsarbete. Om
arbetsfördelningen mellan makarna under äktenskapet
varit sådan att exempelvis mannen har kunnat skaffa
sig en position i förvärvslivet med goda
inkomstmöjligheter, medan kvinnan gått miste om
denna möjlighet genom att hon ägnat sin tid åt
barnen och hemmet, kan det i vissa fall utgöra skäl
för underhållsbidrag även efter en övergångstid.
Däremot har det inte hävdats att man borde beräkna
nuvärdet av mannens framtida förvärvsinkomster och
låta detta nuvärdebelopp påverka bodelningen. Med
det nu diskuterade synsättet skulle pensioner på
motsvarande sätt hållas utanför delningen.
Inställningen till de olika synsätten som nu har
angetts påverkas i stor utsträckning av vilken
konkret situation man har för ögonen. Om man tänker
sig ett fall där en make efter ett kortvarigt
äktenskap blir tvungen att avstå från all övrig
egendom i boet för att behålla sin pensionsrättighet
och att han eller hon flera år senare avlider strax
innan pensionen skall börja betalas ut, blir man
mest benägen att hålla med om att
pensionsrättigheter är en del av den framtida
försörjningsförmågan och har inte något egentligt
värde innan pensionen börjar betalas ut. Tänker man
å andra sidan ett fall där två makar strax före
bådas pensionering skiljer sig efter ett långvarigt
äktenskap och den ena maken får behålla en väl
tilltagen pensionsförsäkring och därutöver får halva
bobehållningen, medan den andra maken helt saknar
pensionsförsäkring och därför får leva på en
betydligt mera spartansk nivå, framstår det första
synsättet som mer närliggande.
Som påpekats i olika sammanhang går det inte
entydigt att säga att det ena av de båda redovisade
synsätten är riktigt och det andra felaktigt.
Hittills har dock frågorna om vardera makens
framtida försörjningsmöjligheter setts som de mest
praktiska och principiellt viktigaste. Detta har
inneburit att pensionsrättigheter som utgångspunkt
inte dras med i bodelningen. När det gäller vissa
slag av pensionsrättigheter har det dock legat
närmast till hands att betrakta dessa som
rättigheter av ekonomisk art som i princip bör delas
mellan makarna på samma sätt som andra tillgångar av
ekonomiskt värde. Det gäller framför allt privata
pensionsförsäkringar och det individuella
pensionssparandet.
I enlighet därmed föreskrivs i 10 kap. 3 § tredje
stycket äktenskapsbalken att vid bodelning med
anledning av äktenskapsskillnad en rätt till pension
som någon av makarna har på grund av
pensionssparavtal enligt lagen om individuellt
pensionssparande helt eller delvis undantas från
bodelningen, om det med hänsyn till makarnas
ekonomiska förhållanden och omständigheterna i
övrigt skulle vara oskäligt att hela pensionsrätten
ingick. Detsamma gäller rätt till pension på grund
av försäkring om det belopp som skall betalas ut
skall beskattas som inkomst och försäkringen gäller
rätt till ålderspension eller sjukpension (p. 1)
eller efterlevandepension om det finns en rätt till
utbetalning av pensionen vid bodelning (p. 2).
Tredje stycket innebär att i särskilda fall kan en
jämkning ske av de pensionsrättigheter som enligt
huvudregeln skall ingå i bodelningen vid
äktenskapsskillnad.
I 10 kap. 3 § andra stycket äktenskapsbalken
föreskrivs däremot att vid bodelning med anledning
av en makes död en rätt till pension som den
efterlevande har på grund av pensionssparavtal
enligt lagen (1993:931) om individuellt
pensionssparande inte skall ingå i bodelningen.
Detsamma gäller en rätt till pension som den
efterlevande maken har på grund av försäkring, om
det belopp som skall betalas ut skall beskattas
såsom inkomst. Om pensionssparkontot eller
försäkringen ägdes av den avlidna maken, tillämpas i
stället bestämmelserna i lagen (1927:77) om
försäkringsavtal. Bestämmelserna i andra stycket
innebär att det vid bodelning med anledning av ena
makens död inte finns möjlighet att ens undantagsvis
dra in en pensionsrätt i bodelningen.
Vad som nu redovisats innebär att rätt till pension
på grund av privat pensionsförsäkring eller pension
på grund av pensionssparavtal enligt lagen
(1993:931) om individuellt pensionssparande enligt
huvudregeln skall ingå i bodelning efter
äktenskapsskillnad. Övriga former av
pensionsrättigheter, exempelvis tjänstepensioner,
pensioner enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring och pension enligt det reformerade
ålderspensionssystemet ingår däremot inte i
bodelningen.
För de fall då det finns en snedfördelning av
makarnas pensionsskydd har i 6 kap. äktenskapsbalken
om underhåll anvisats olika vägar för att jämna ut
olikheterna och förbättra situationen efter
äktenskapsskillnad för en make som har dåligt
pensionsskydd och otillräckliga möjligheter att
själv förbättra skyddet. Av 6 kap. 7 § framgår att
varje make efter äktenskapsskillnad svarar för sin
försörjning. Om den ena maken behöver bidrag till
sitt underhåll under en övergångstid har den maken
rätt att få underhållsbidrag av den andra maken
efter vad som är skäligt med hänsyn till denna makes
förmåga och övriga omständigheter. Har den ena maken
svårigheter att försörja sig själv efter att ett
långvarigt äktenskap har upplösts eller finns det
andra synnerliga skäl, har den maken rätt till
underhållsbidrag av den andra maken för en längre
tid. Den omständigheten att den
underhållsberättigade behöver bidraget för att
skaffa sig pensionsskydd kan vara skäl för att
bestämma att bidraget skall betalas med ett
engångsbelopp. I 8 § föreskrivs att underhållsbidrag
efter äktenskapsskillnad skall betalas fortlöpande.
Finns det särskilda skäl, såsom att den
underhållsberättigade behöver ett bidrag för att
skaffa sig pensionsskydd, får domstolen dock
bestämma att bidraget skall betalas med ett
engångsbelopp.
När det gäller frågor om hur pensionsrättigheter
skall värderas vid bodelning hänvisas till
proposition 1997/98:106, s. 53.
I motion L425 av Ewa Thalén Finné och Christina
Husmark Pehrsson (båda m) anförs att det borde
finnas en möjlighet för parterna att vid boskillnad
avtala om att dela på intjänad pensionsrätt. Vid
skilsmässa framkommer ofta att en part, oftast
kvinnan, har arbetat deltid då barnen varit små. Den
pension som den andra maken under denna denna tid
tjänat in borde, enligt motionärernas mening, kunna
delas. I motionen yrkas att riksdagen skall
tillkännage för regeringen som sin mening vad i
motionen anförts om möjlighet att överlåta intjänad
pension.
Lena Ek (c) anför i motion L451 att den förälder
som stannat hemma med barnen vid en skilsmässa blir
missgynnad genom att han eller hon får sämre
pension. Enligt motionärernas mening vore det
rimligt att båda makar har samma förutsättningar
inför sin ålderdom att dela pensionspoäng på samma
sätt som man delar annan egendom. I motionen yrkas
att riksdagen skall tillkännage för regeringen som
sin mening vad i motionen anförts om möjligheten att
fördela och dela pensionspoäng mellan makar.
De ovan redovisade reglerna om pensionsrättigheter
vid bodelning, som trädde i kraft den 1 januari
1999, kom till efter ingående överväganden våren
1998 till följd av de av riksdagen år 1994 beslutade
genomgripande ändringarna i reglerna för
ålderspensionssystemet (prop. 1997/98:106, bet.
LU25). De allmänna utgångspunkterna för behandling
av makars pensionsrättigheter vid bodelning med
anledning av äktenskapsskillnad var då att
pensionsrättigheter i form av exempelvis
tjänstepensioner, pension enligt lagen (1962:381) om
allmän försäkring och pension enligt det reformerade
allmänna ålderspensionssystemet inte skall ingå,
medan däremot rätten till pension på grund av privat
pensionsförsäkring och pension på grund av
pensionssparavtal enligt lagen (1993:931) om
individuellt pensionssparande som regel skall ingå.
För de fall då det finns en snedfördelning mellan
makarnas pensionsskydd beslutades ovan redovisade
bestämmelser i 6 kap. äktenskapsbalken som markerar
att pensionsskyddet kan ha betydelse för
underhållsfrågan. Ett enigt utskott och en enig
riksdag ställde sig bakom lagstiftningen.
Utskottet finner inte skäl att nu, endast drygt två
år efter det att de nuvarande bestämmelserna om
pensionsrättigheter vid bodelning varit i kraft,
förorda några ändringar.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till
motionerna L425 och L451.
Sambolagen och dess tillämpning
Lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem
(sambolagen) trädde i kraft den 1 januari 1988,
samtidigt med äktenskapsbalken. Lagen är tillämplig
på sådana samboförhållanden där en ogift man och en
ogift kvinna lever tillsammans under
äktenskapsliknande förhållanden. Den innehåller
bestämmelser om bodelning vid upplösning av
samboförhållandet, om en sambos rätt att i vissa
fall ta över bostad som inte ingår i bodelningen, om
inskränkningar i rätten att förfoga över det
gemensamma hemmet och om rättegången i tvister
mellan sambor.
Huvudregeln vid bodelning är att värdet av den
gemensamma bostaden och det gemensamma bohaget skall
delas lika mellan samborna. I 5 § första stycket
föreskrivs att när ett samboförhållande upphör,
skall på begäran av någon av samborna deras
gemensamma bostad och bohag fördelas mellan dem
genom bodelning, om egendomen har förvärvats för
gemensamt begagnande. Avlider en sambo, skall
begäran om en sådan bodelning framställas av den
efterlevande sambon senast när bouppteckningen
förrättas. Enligt 5 § andra stycket gäller inte
första stycket om samborna har kommit överens om det
i ett skriftligt avtal som har undertecknats av dem
båda.
Våren 1997 tillkallade regeringen en parlamentarisk
kommitté med uppgift att utvärdera huruvida
huvudsyftet med sambolagen - att ge ett minimiskydd
åt den svagare parten när ett samboförhållande
upplöses - har uppnåtts och bl.a. överväga om
skillnaderna i den rättsliga behandlingen av
heterosexuella och homosexuella sambor är motiverade
(dir. 1997:75). Kommittén antog namnet
Samboendekommittén. Utredningsarbetet redovisades i
september 1999 i betänkandet (SOU 1999:104) Nya
samboregler.
Sten Tolgfors (m) anför i motion L403 att
sambolagen inskränker enskilda människors
möjligheter att själva besluta över sina
samlevnadsformer. Lagen inkräktar också, enligt
motionärens mening, på människors integritet och
äganderätt. Sambolagen bör därför avskaffas. Till
skillnad från äktenskapet och partnerskapet är det
reglerade samboförhållandet inte följden av ett
aktivt val. Det par som önskar få del av ett
rättsligt skydd kan exempelvis välja att gifta sig
med varandra. Om människor inte väljer att gifta sig
skall staten, enligt motionärens mening, inte lägga
sig i detta. Regleringen av ekonomiska förhållanden
bör bli gällande först när sambopar aktivt väljer
detta på samma sätt som gäller för äktenskap och
registrerat partnerskap. Mot denna bakgrund anser
motionären att sambolagen bör avskaffas och ersättas
med en möjlighet till frivilliga avtal om
sammanboende pars inbördes ekonomiska förhållanden.
På så sätt blir, enligt motionären, de ömsesidiga
ekonomiska förhållandena föremål för människors
aktiva och medvetna val. I motionen yrkas att
riksdagen skall besluta avskaffa sambolagen (yrkande
1) och att riksdagen skall tillkännage för
regeringen som sin mening vad i motionen anförts om
att ekonomiska förhållanden mellan sammanboende
personer skall regleras genom frivilliga avtal i
stället för i lag (yrkande 2).
I motion L410 framför Stig Rindborg m.fl. (m)
kritik mot den nuvarande sambolagstiftningen.
Motionärerna anför att sambolagen visat sig skapa en
falsk känsla av trygghet. Gemene man uppfattar i
många fall att sambolagen ger ett juridiskt skydd
motsvarande vad som gäller för äktenskap och regi-
strerade partnerskap. Denna falska trygghet innebär,
enligt motionärernas mening, att de samboende inte
tänker igenom vilka regler som gäller för bl.a.
egendomen. En lång rad olika samlevnadsformer har
uppstått, och de som bor under samma tak är ytterst
sällan medvetna om att sambolagen kan komma att
tillämpas när sammanlevnaden upphör. Bevisläget är
dessutom komplicerat när den ena parten hävdar att
samlevnaden skett under äktenskapsliknande former
medan den andra hävdar att samlevnaden såg ut på
annat vis. Motionärerna vill ha till stånd en ny
ordning som innebär att parterna avtalsvägen skall
kunna bestämma om sambolagen skall vara tillämplig
på deras samlevnad. I motionen yrkas att riksdagen
skall besluta om sådana lagändringar att lagen om
sambors gemensamma hem och lagen om homosexuella
sambor enbart blir gällande efter avtal mellan de
samboende.
Vad först gäller motion L403 yrkande 1 vill
utskottet framhålla att innan sambolagen infördes
var sammanboende par som inte ingått äktenskap
hänvisade till att träffa avtal om sina inbördes
förhållanden. Det var emellertid oklart vilka
rättsverkningar som kan åstadkommas genom avtal
mellan sambor, och om sådana avtal blir gällande mot
tredje man. De undersökningar som gjordes innan
sambolagen infördes visade dessutom att det var
mycket ovanligt att några avtal träffades mellan
parterna i samboförhållanden. Även om det i och för
sig inte kan tas för givet att de lösningar som
sambolagen tillhandahåller passar alla sambor i
samtliga situationer anser utskottet att lagen
behövs. Sambolagen ger också parterna möjlighet att
avtala bort bodelningsreglerna.
Vidare vill utskottet hänvisa till att det vid
Samboendekommitténs hearingar i många avseenden
framförts kritik mot sambolagen, men att ingen
därvid ansett att sambolagen borde upphävas. Även om
bodelningsresultatet i flera fall blir orättvist
bedömdes sambolagen vara till hjälp för den svagare
parten i många fall. Samboendekommittén har bedömt
att sambolagens övergripande syfte att bereda den
svagare parten ett minimiskydd vid ett
samboförhållandes upplösning även fortsättningsvis
skall bestå samt lagt fram förslag till vissa
förtydliganden och andra lagändringar.
Inte heller utskottet finner skäl att förorda att
sambolagen skall upphävas.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till
motion L403 yrkande 1.
När det sedan gäller yrkande 2 i motion L403 och
motion L410 vill utskottet peka på att
Samboendekommittén lagt fram förslag till en
bestämmelse som tydligare än den nuvarande klargör
att sambor kan avtala såväl att bodelning över huvud
taget inte skall ske som att viss egendom inte skall
ingå i bodelningen samt att samborna genom ett nytt
avtal kan ändra vad de tidigare har överenskommit. I
avvaktan på resultatet av den fortsatta beredningen
av kommitténs förslag anser utskottet att motionerna
L403 yrkande 2 och L410 inte skall föranleda någon
riksdagens vidare åtgärd.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till
motionerna L403 yrkande 2 och L410.
I motion L424 av Britt-Marie Danestig (v) yrkas att
riksdagen skall begära att regeringen tillsätter en
utredning med syfte att lämna förslag om hur
regelsystem och lagstiftning skall utformas när det
gäller kvinnor och män som är sammanboende utan
gemensamma barn enligt vad i motionen anförts om
behovet av konsekvens när det gäller hur man räknas
som en ekonomiskt oberoende individ respektive som
en ekonomisk enhet. Motionären anför bl.a. att det
är svårt för enskilda att förstå i vilka sammanhang
deras sammanboende skall ses som ett enda hushåll
med gemensam ekonomi och i vilka sammanhang de skall
ses som två av varandra ekonomiskt oberoende
individer. Enligt motionärens mening upplever många
människor att de utsätts för godtyckliga
bedömningar. Detta skapar frustration och försvårar
planeringen av den personliga ekonomin.
Vad som tas upp i motionen synes, såvitt utskottet
kan bedöma, till övervägande del vara att se som ett
informationsproblem. Utskottet erinrar om att också
Samboendekommittén ansett att informationen om
sambolagen måste förbättras. En allsidig och brett
upplagd information bör, enligt kommittén, finnas
tillgänglig för allmänheten. Innehållet i
informationen skall vara tydligt och lättförståeligt
och riktas till både sambor av motsatt kön och av
samma kön. Det skall eftersträvas att informationen
lämnas på ett sådant sätt att den når ut till ett så
stort antal berörda personer som möjligt.
Utskottet förutsätter att sådana
informationsinsatser som Samboendekommittén
föreslagit kommer till stånd och avstyrker därför
bifall till motion L424.
Lagstiftningen om sambor av samma kön
För personer som lever tillsammans i ett
homosexuellt förhållande men som inte har
registrerat sitt partnerskap gäller lagen (1987:813)
om homosexuella sambor. Lagen innebär att sambolagen
och vissa andra bestämmelser om sambor är
tillämpliga också på homosexuella samboförhållanden.
I motion L444 anför Lars Lindblad (m) att likheten
inför lagen är en viktig princip som måste gälla
oavsett sexuell läggning. Motionären anser därför
att reglerna i sambolagen också skall gälla
homosexuella sambor. I motionen yrkas att riksdagen
skall tillkännage för regeringen som sin mening vad
i motionen sålunda anförts om lagen om sambors
gemensamma hem (yrkande 1).
Inger Segelström m.fl. (s) kritiserar i motion L450
den nuvarande uppdelningen i två sambolagar - en för
heterosexuella och en för homosexuella. Motionärerna
förordar därför en ny sambolagstiftning som innebär
att alla samboförhållanden regleras i en och samma
lag. I motionen yrkas att riksdagen skall
tillkännage för regeringen som sin mening vad i
motionen anförts om att införa en ny och neutral
sambolagstiftning.
Också Ana Maria Narti m.fl. (fp) anser i motion
L459 att en gemensam sambolagstiftning bör införas
för hetero- och homosexuella. Härigenom får, anför
motionärerna, alla sambopar lika rättigheter och
skyldigheter. I motionen yrkas att riksdagen skall
tillkännage för regeringen som sin mening vad i
motionen anförts om en ny sambolagstiftning som
behandlar homosexuella och heterosexuella sambor
lika (yrkande 5).
Inför ett ställningstagande till de aktuella
motionsyrkandena vill utskottet peka på att
Samboendekommittén i sitt betänkande (SOU 1999:104)
Nya samboregler framlagt lagförslag som innebär att
lagen om homosexuella sambor skall upphävas och att
alla samboförhållanden skall regleras i en och samma
sambolag. Det föreligger således ett färdigt
lagförslag med den inriktning som motionärerna
förespråkar. Enligt utskottets mening bör resultatet
av det fortsatta beredningsarbetet avvaktas.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till
motionerna L444 yrkande 1, L450 och L459 yrkande 5.
Värdekommission, m.m.
I januari 1998 tillsatte den dåvarande norska
regeringen en kommission, den s.k. Verdikommisjonen,
som bestod av dels en styrgrupp om 12 ledamöter,
dels ett råd på 37 ledamöter. Styrgruppen och rådet
har en bred sammansättning av människor från en
mängd olika samhällssektorer. Kommissionen
finansieras med statliga medel, men är i övrigt helt
fristående från den norska staten. Huvudmålet för
kommissionen är att bidra till bred värdemässig och
samhällsetisk mobilisering för att stärka
gemenskapsvärderingar och ansvar för miljön och
samhället. Kommissionen skall bl.a. bidra till att
skapa en större medvetenhet om värdefrågor och
etiska problemställningar, bidra till analys och
kunskapsförmedling på området, identifiera aktuella
värdemässiga och samhällsetiska utmaningar och
uppmana till handling. Arbetet bedrivs bl.a. genom
utfrågningar, seminarier, konferenser,
massmedieutspel, institutionsbesök, folkmöten och
genom publicering av rapporter och andra
publikationer.
Verdikommisjonen har bedrivit projekt som gäller
bl.a. användningen av Norges oljetillgångar,
folkhälsa, mediernas betydelse, miljö, krig och
fred, våld, minoriteter och religon. Vidare har
kommissionen givit ut ett antal publikationer i vitt
skilda ämnen. Kommissionens arbete skall i sin
helhet redovisas i en slutrapport senast under
hösten 2001.
I motion L435 anför Alf Svensson och Per Landgren
(båda kd) att det är angeläget med en samlad och
samordnad hantering av vår tids svåra etiska frågor
med utgångspunkt i de etiska ståndpunkter vi har
intagna i grundlagen och i internationella
konventioner och deklarationer om mänskliga fri- och
rättigheter. En svensk genomlysning av samhällets
fundament, dvs. den värdebas som håller ihop
samhället, är angelägen, menar motionärerna. Vad
gäller bredden och planeringen kan den norska
Verdikommisjonen fungera som gott exempel. I
anslutning till tidigare motioner anser motionärerna
att en svensk värdekommission med mönster från vårt
grannland Norge bör tillsättas. I motionen yrkas att
riksdagen skall tillkännage för regeringen som sin
mening vad i motionen anförts om en värdekommission.
Gunilla Wahlén (v) anför i motion L458 att det
måste finnas en arena för etisk dialog. Kunskapen
och insikten om de etiska värderingarna som råder i
samhället måste öka hos forskare och beslutsfattare.
För att öka möjligheterna att göra rätt val eller
fatta riktiga avgöranden måste vi prata med varandra
om dessa viktiga saker. Samtalet måste, anför
motionären, finnas hemma med familjen, i skolan,
mellan arbetskamrater, mellan människor med olika
bakgrund, kultur och religion, med personalen i
vården, läkarna med forskarna, beslutsfattarna och
lagstiftarna. Motionären menar att det finns ett
oändligt behov av en öppen dialog för att
medborgarna skall få kunskap och ha beredskap att ta
ställning i etiska dilemman och skapa en gemensam
värdegrund. I motionen yrkas att riksdagen skall
begära att regeringen tar initiativ till en öppen
dialog om etiska dilemman mellan allmänhet, forskare
och folkvalda.
I motion L420 yrkar Tuve Skånberg (kd) att
riksdagen skall tillkännage för regeringen som sin
mening vad i motionen anförts om klarläggande av hur
och i vilken utsträckning de tyska rasistiska
Nürnberglagarna kom att tillämpas i Sverige. Enligt
vad som anförs i motionen tillämpades i Sverige
under 1930- och 1940-talen nazistiska raslagar på
familjerättens område på så sätt att tyska
medborgare som flytt till Sverige genom lagen
(1904:26 s.1) om vissa internationella
rättsförhållanden rörande äktenskap och
förmyndarskap hindrades att ingå äktenskap över
rasbarriären. Motionären anser att det är angeläget
att riksdagen uttalar behovet av att klarlägga hur
och i vilken utsträckning så kom att ske.
Motionsyrkanden om tillsättande av en
värdekommission har avstyrkts av utskottet våren
1999 i betänkande 1998/99:LU18 och våren 2000 i
betänkande 1999/2000:LU16. Utskottet har därvid
erinrat om att vissa åtgärder redan vidtagits för
att lyfta fram sådana spörsmål som tas upp av
motionärerna och därvid nämnt den s.k.
Millenniekommittén, Värdegrundsprojektet inom
grundskolan och Demokratiutredningen. För en närmare
redovisning av dessa arbeten hänvisas till
lagutskottets betänkande 1998/99:LU18.
Utskottet har självfallet inte någon annan
uppfattning än motionärerna vad gäller det angelägna
i att det i så många sammanhang som möjligt förs
samtal, diskussioner och debatter i sådana frågor
som tas upp i motionerna. Som utskottet fann våren
1999 och våren 2000 är dock den föreslagna
värdekommissionen inte en framkomlig väg om man vill
komma vidare med de tankegångar som utskottet givit
uttryck för. Det föreligger nämligen en risk för att
bara tillsättandet av en statlig kommission av många
kan uppfattas som ett försök att lägga fast en för
alla människor gemensam syn på de frågeställningar
som förts fram av motionärerna. Det kan inte heller
uteslutas att samtal och diskussioner i andra
sammanhang kring grundläggande mänskliga värden
avstannar och det synsätt som kommer till uttryck i
kommissionen blir allenarådande. Vad en
värdekommission kan lägga fast kan dessutom endast
bli redovisningar av uppfattningar hos enskilda
ledamöter i en statlig kommitté. Därtill kommer att
det inte går att bortse från att kommissionens
slutsatser kan bli så allmänt hållna att de framstår
som ointressanta och arbetet därmed utförts i
onödan.
Därtill kommer att ytterligare arbeten nu slutförts
som lyfter fram och har förslag rörande sådana
spörsmål som motionärerna önskar få belysta. Vad som
därvid tas upp har nära beröringspunkter med delar
av den norska Verdikommisjonens arbete.
Utskottet vill därvid först hänvisa till
Bioteknikkommitténs slutbetänkande (SOU 2000:103)
Att spränga gränser - Bioteknikens möjligheter och
risker. I betänkandet anför kommittén att det är
angeläget att de enskilda medborgarnas möjligheter
att få insyn, vara delaktiga och utöva inflytande
när det gäller teknikutvecklingen i samhället
förbättras väsentligt. Behovet av en dialog mellan
dessa, experter och politiker måste tillgodoses.
Kommittén menar att Sverige bör inrätta ett
teknologiråd med ett brett arbetsområde omfattande
olika typer av teknologier. Rådet skall främja
debatten om teknologi, dvs. teknik och dess
användning. Därutöver skall rådet värdera teknologin
- alltså peka på teknologins problem och
möjligheter, på behov av ställningstaganden och på
lösningar - och ge råd till riksdagen och regeringen
i teknologiska frågor. Bioteknikkommittén anser att
teknologirådet bör bestå av en styrelse, ett
representantskap och ett sekretariat. I styrelsen
ingår lämpligen omkring tio ledamöter, som utses av
regeringen på förslag av olika intressenter som
forskningsråd och arbetsmarknadens parter.
Representantskapet kan bestå av omkring 50 ledamöter
och fungera som ett forum för en öppen debatt om
aktuella ämnen med anknytning till
teknologivärdering. Representantskapet bör ha en
betydligt bredare anknytning till samhället än
styrelsen, bl.a. genom företrädare för konsumenter,
producenter och miljörörelsen och olika
ungdomsorganisationer. Rådet bör självt bestämma
vilka frågor som skall tas upp. Såväl regeringen och
dess organ som riksdagen har möjlighet att ge
förslag på arbetsuppgifter. Även organisationer och
enskilda skall, enligt kommittén, ha denna
möjlighet. Rådet kan också självmant ta upp områden
där arbete bör utföras. Dess arbetssätt skall vara
sådant att det skapar en brygga mellan medborgare,
forskare eller andra experter och politiker.
Teknologirådet föreslås vara en myndighet under
riksdagen och skall löpande lämna rapporter till
riksdagen, regeringen och allmänheten.
Bioteknikkommittén anser att en särskild
organisationskommitté bör tillsättas för att
förbereda och genomföra organisationen av rådet. -
Bioteknikkommitténs betänkande bereds för närvarande
inom Regeringskansliet.
Ett annat betänkande som bör beaktas i förevarande
sammanhang är (SOU 2001:5) Forum för Levande
historia som nyligen överlämnats till chefen för
Kulturdepartementet från Kommittén för Levande
historia. I betänkandet föreslår kommittén att ett
nytt kunskapscentrum, Forum för Levande historia,
skall inrättas. Det övergripande målet för detta
forum skall vara att stärka viljan hos var och en
att aktivt verka för alla människors lika värde.
Forumet skall behandla frågor som rör demokrati,
tolerans och mänskliga rättigheter med utgångspunkt
i Förintelsen. Förslaget skall ses mot bakgrund av
de positiva erfarenheterna av informationssatsningen
Levande historia och som en konkret åtgärd i linje
med många av de andra initiativ och utredningar som
genomförts under 1990-talet mot rasism,
antisemitism, antiziganism, främlingsfientlighet och
antidemokratiska krafter i syfte att stärka
demokratin. Forumets unika syfte skall vara att
främja arbete med, diskussion om och reflektion över
demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter i
samtiden utifrån historiska perspektiv, från
Förintelsen och från svensk 1900-talshistoria.
Forumet skall bl.a. förmedla och ge tillgång till
fakta, föra offentliga debatter i aktuella frågor,
stimulera till dialog genom att vara mötesplats för
olika ämnesdiscipliner, yrkesgrupper, kulturer och
generationer samt utveckla ett samarbete med
myndigheter, organisationer och institutioner,
liksom med internationella organisationer.
Det redovisade leder utskottet fram till samma
slutsatser som våren 1999 och våren 2000. Utskottet
är således inte berett att ställa sig bakom kravet
på inrättandet av en svensk värdekommission, och
motion L435 bör därför lämnas utan bifall.
När det gäller motionerna L420 och L458 anser
utskottet att riksdagen nu i första hand bör avvakta
resultatet av de ovan redovisade förslagen från
Bioteknikkommittén och Kommittén för Levande
historia, och utskottet avstyrker bifall också till
dessa motionsyrkanden.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande äktenskapets ställning
att riksdagen avslår motionerna 2000/01:L411 och
2000/01:L422 yrkande 1,
res. 1 (m)
res. 2 ( kd)
2. beträffande äktenskap för personer av
samma kön
att riksdagen avslår motionerna 2000/01:L404 yrkande 2 och
res. 3 (v)
3. beträffande åldersgränsen för äktenskap
att riksdagen avslår motionerna
2000/01:L432, 2000/01:L437 och 2000/01:L456,
4. beträffande hindersprövning
att riksdagen avslår motion 2000/01:L427,
5. beträffande vigsel
att riksdagen avslår motion 2000/01:L404
yrkandena 1 och 3,
res. 4 (v)
6. beträffande partnerskapsförrättare inom
trossamfund
att riksdagen avslår motionerna 2000/01:L444 yrkande 2, 2000/01:
res. 5 (v)
7. beträffande partnerskapsförrättare och
vigselförrättare
att riksdagen avslår motionerna 2000/01:L407 yrkandena 2 och 3,
8. beträffande anknytningskraven
att riksdagen avslår motionerna 2000/01:L454 yrkande 1,
2000/01:Ju724 yrkande 7,
att riksdagen avslår motionerna 2000/01:L407 yrkande 4, 2000/01
yrkande 3 och 2000/01:Ju724 yrkande 8,
res. 7 (v, fp)
10. beträffande terminologin i lagen om
registrerat partnerskap
att riksdagen avslår motion 2000/01:Ju724 yrkande 10,
res. 8 (v)
11. beträffande betänketiden vid
äktenskapsskillnad
att riksdagen avslår motion 2000/01:Sf228 yrkande 3,
12. beträffande överklagande av dom på
äktenskapsskillnad
att riksdagen avslår motion 2000/01:L423 yrkande 1,
13. beträffande utländska medborgares rätt
till äktenskapsskillnad
att riksdagen avslår motion 2000/01:L423 yrkande 2,
14. beträffande bodelning
att riksdagen avslår motionerna 2000/01:L430 och
2000/01:L455,
15. beträffande gemensamma lån vid
bodelning
att riksdagen avslår motion 2000/01:L431,
16. beträffande pensionsrättigheter vid
bodelning
att riksdagen avslår motionerna 2000/01:L425 och 20
17. beträffande upphävande av sambolagen
att riksdagen avslår motion 2000/01:L403 yrkande 1,
res. 9 (m, kd)
18. beträffande sambolagens tillämpning
att riksdagen avslår motionerna 2000/01:L403 yrkande 2 och 2000/
res. 10 (m)
19. beträffande information om samboregler
att riksdagen avslår motion 2000/01:L424,
20. beträffande lagstiftningen om sambor
av samma kön
att riksdagen avslår motionerna 2000/01:L444 yrkande 1,
2000/01: L450 och 2000/01:L459 yrkande 5,
21. beträffande en svensk värdekommission
att riksdagen avslår motion 2000/01:L435,
res. 11 (kd)
22. beträffande etiska dilemman och
Nürnberglagarna
att riksdagen avslår motionerna 2000/01:L420 och
2000/01:L458.
Stockholm den 13 februari 2001
På lagutskottets vägnar
Tanja Linderborg
I beslutet har deltagit: Tanja
Linderborg (v), Rolf Åbjörnsson
(kd), Stig Rindborg (m), Karin
Olsson (s), Henrik S Järrel (m),
Nikos Papadopoulos (s), Elizabeth
Nyström (m), Marina Pettersson (s),
Christina Nenes (s), Tasso
Stafilidis (v), Kjell Eldensjö
(kd), Berit Adolfsson (m), Anders
Berglöv (s), Viviann Gerdin (c),
Ana Maria Narti (fp), Christina
Pettersson (s) och Raimo Pärssinen
(s).
Reservationer
1. Äktenskapets ställning (mom. 1)
Stig Rindborg, Henrik S Järrel, Elizabeth Nyström
och Berit Adolfsson (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 7
börjar med "Utskottet har" och slutar med "yrkande
1" bort ha följande lydelse:
I likhet med vad som anförts i motion L411 anser
utskottet att lagstiftningsåtgärder är påkallade i
syfte att stärka äktenskapets och partnerskapets
rättsliga ställning. Under de senaste åren har många
par avstått från att ingå äktenskap eller registrera
partnerskap med hänsyn till rent ekonomiska
förhållanden. Det får, enligt utskottets mening,
inte vara så att samhället behandlar par som
formaliserat sitt samliv efter de normer som
samhället ställt upp mer ofördelaktigt än andra. I
likhet med motionärerna anser utskottet att det inte
finns någon anledning att straffa två individer som
använder de av lagstiftningen tillhandahållna
standardreglerna för samlevnad. Som dagens
lagstiftning ser ut missgynnas de par som väljer att
genom äktenskap eller partnerskap offentliggöra sin
samlevnad.
Mot bakgrund av vad som sålunda anförts bör
regeringen lägga fram förslag till sådana
lagändringar att staten inte missgynnar par som
formaliserat sitt samliv genom att registrera
partnerskap eller ingå äktenskap i enligt med vad
som nu anförts.
Med det anförda tillstyrker utskottet bifall till
motion L411 och avstyrker bifall till motion L422
yrkande 2.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha
följande lydelse:
1. beträffande äktenskapets ställning
att riksdagen med bifall till motion 2000/01:L411
och med avslag på motion 2000/01:L422
yrkande 1 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,
2. Äktenskapets ställning (mom. 1)
Rolf Åbjörnsson och Kjell Eldensjö (båda kd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 7
börjar med "Utskottet har" och slutar med "yrkande
1" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas uppfattning att den
neutrala synen på samlevnad som genomsyrat den
familjerättsliga lagstiftningen under de senaste
decennierna bör ersättas med en lagstiftning som gör
äktenskapet till en än mer attraktiv samlevnadsform.
Fakta visar att äktenskapet redan nu, trots många
skilsmässor, ändå är den stabilaste
samlevnadsformen. I likhet med den danska
utredningen om samlevnadsformer anser utskottet att
äktenskapet är den bästa rättsliga ramen för att
säkra känslomässig och ekonomisk trygghet för
familjen. För att minska antalet spruckna relationer
och för att flera skall välja äktenskapet som
samlevnadsform är det därför angeläget med
opinionsbildning och en politisk viljeinriktning på
familjerättens område som framhåller äktenskapet som
den bästa samlevnadsformen. En sådan medveten
inriktning markerar vikten av att uppnå ökad
rättssäkerhet och jämställdhet mellan makar,
samtidigt som barnens trygghet förstärks.
Erforderliga lagförslag i linje med vad utskottet nu
anfört bör framläggas utan dröjsmål.
Vad utskottet nu anfört om inriktningen av
lagstiftningen på familjerättens område bör
riksdagen, med bifall till motion L422 yrkande 1 och
med avslag på motion L411, som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha
följande lydelse:
1. beträffande äktenskapets ställning
att riksdagen med bifall till motion 2000/01:L422
yrkande 1 och med avslag på motion
2000/01:L411 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,
3. Äktenskap för personer av samma kön
(mom. 2)
Tanja Linderborg och Tasso Stafilidis (båda v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8
börjar med "Frågan om" och slutar med "yrkande 1"
bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas uppfattning om att
människors kärlek och önskan att leva med varandra
skall erkännas och respekteras, oavsett om kärleken
är homosexuell eller heterosexuell. Några bärande
skäl för att särskilja homo- och heterosexuella i
lagstiftningen föreligger sålunda inte.
Genom införandet av partnerskapslagen har Sverige
tillsammans med Danmark, Norge, Island samt numera
även Nederländerna påbörjat arbetet med att avskaffa
den rättsliga särbehandlingen av homosexuell
samlevnad. Flera andra länder följer nu efter.
Enligt utskottet är tiden mogen att ta ytterligare
ett steg i detta arbete och ge homosexuella
möjlighet att ingå äktenskap på samma villkor och
med samma rättsverkningar som heterosexuella.
Konsekvensen av detta blir att partnerskapslagen kan
avskaffas och att de partner som redan registrerat
sitt partnerskap kan betraktas som makar enligt den
nya lagstiftningen. Härigenom kommer
familjebegreppet att utvidgas i överensstämmelse med
vad som begärts i de aktuella motionerna. Som ett
led i strävan att skapa en lagstiftning på det
familjerättsliga området som inte diskriminerar
människor på grund av sexuell läggning, bör
regeringen återkomma till riksdagen med förslag till
ändringar i äktenskapslagstiftningen i enlighet med
vad utskottet nu skisserat.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med bifall
till motionerna L404 yrkande 2 och L407 yrkande 1,
som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha
följande lydelse:
2. beträffande äktenskap för personer av samma
kön
att riksdagen med bifall till motionerna
2000/01:L404 yrkande 2 och 2000/01:L407
yrkande 1 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,
4. Vigsel (mom. 5)
Tanja Linderborg och Tasso Stafilidis (båda v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14
börjar med "Utskottet erinrar" och på s. 15 slutar
med "och 3" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas uppfattning att den
kyrkliga vigseln nu bör frånkännas rättslig
betydelse. Som anförs i motionen är nämligen
gällande ordning inte i överensstämmelse med
principen om statens neutralitet i religiösa frågor,
en princip som har accentuerats ytterligare i och
med skiljandet av Svenska kyrkan från staten den 1
januari 2000. Endast äktenskap ingånget inför civil
myndighet, dvs. s.k. civiläktenskap, bör således
vara juridiskt bindande och läggas till grund för de
rättigheter och skyldigheter som är förenade med
äktenskapet. En sådan ordning skulle innebära ett
för alla enhetligt sätt att ingå äktenskap där de i
lag påbjudna kraven begränsas till vad som är
nödvändigt från praktisk synpunkt, samtidigt som den
enskilde ges möjlighet att utforma eventuella
ceremonier efter eget gottfinnande. För
motionärernas förslag talar även den omständigheten
att svensk rätt genom införandet av civiläktenskap
skulle komma i bättre överensstämmelse med vad som
sedan lång tid tillbaka gäller i många andra länder,
exempelvis i Frankrike.
Mot bakgrund av vad som nu anförts bör regeringen
återkomma med ett lagförslag som innebär införande
av civiläktenskap och att den kyrkliga vigseln
frånkänns sin rättsliga verkan. I avvaktan på ett
sådant lagförslag bör regeringen ta initiativ till
de författningsändringar som krävs för att begreppen
civiläktenskap och civil vigsel redan nu införs i
äktenskapsbalken och därmed anslutande
författningar. Därmed skulle begreppsapparaten komma
i bättre överensstämmelse med de begrepp som används
utomlands samtidigt som risken för att den icke-
kyrkliga vigseln förknippas med borgerlig politik
undanröjs. De nya reglerna skall givetvis inte
påverka redan ingångna äktenskap.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med
bifall till motion L404 yrkandena 1 och 3, som sin
mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha
följande lydelse:
5. beträffande vigsel
att riksdagen med bifall till motion 2000/01:L404
yrkandena 1 och 3 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
5. Partnerskapsförrättare inom trossamfund
(mom. 6)
Tanja Linderborg och Tasso Stafilidis (båda v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16
börjar med "Utskottet kan" och slutar med "yrkande
9" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas uppfattning att
nuvarande lagstiftning inte är tillfredsställande
när det gäller möjligheten för homosexuella att ingå
partnerskap. En ordning som motsvarar den som finns
i 1993 års lag om rätt att förrätta vigsel inom
andra trossamfund än Svenska kyrkan bör införas
också för partnerskap. Enligt utskottets mening bör
regeringen omgående lägga fram förslag som innebär
att partnerskap kan komma till stånd inom
trossamfund på samma sätt som äktenskap kan komma
till stånd inom sådana samfund.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med
bifall till motionerna L444 yrkande 2, L454 yrkande
2 och Ju724 yrkande 9, som sin mening ge regeringen
till känna.
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha
följande lydelse:
6. beträffande partnerskapsförrättare inom
trossamfund
att riksdagen med bifall till motionerna
2000/01:L444 yrkande 2, 2000/01:L454
yrkande 2 och 2000/01:Ju724 yrkande 9 som
sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
6. Anknytningskraven (mom. 8)
Tanja Linderborg (v), Tasso Stafilidis (v), Viviann
Gerdin (c) och Ana Maria Narti (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19
börjar med "Utskottet vill" och slutar med "utan
bifall" bort ha följande lydelse:
Partnerskapslagen har varit i kraft i mer än sex
år, och enligt utskottets mening visar de gångna
årens erfarenheter att argumenten för nuvarande
anknytningskrav inte har den bärkraft som man antog
vid lagens införande. Som framhålls i motionerna
motverkar anknytningskravet inte problem med den
internationella rättstillämpningen, och vidare kan
man nu säkert säga att någon partnerskapsturism inte
är att befara om anknytningskravet avskaffas. Inte
heller argumentet att andra länder skulle ställa sig
tveksamma till att deras medborgare kan registrera
sitt partnerskap här trots att de inte har
tillräcklig anknytning till Sverige är bärkraftigt.
Även om anknytningskravet nu har mjukats upp
kvarstår, enligt utskottets mening, den principiella
problematiken med ett sådant krav. Denna inställning
delas också av de båda myndigheter som har att
bevaka homosexuellas situation, nämligen
Folkhälsoinstitutet och HomO, liksom av
Riksförbundet för sexuellt likaberättigande (RFSL).
Det får ankomma på regeringen att lägga fram
erforderliga lagförslag i enlighet med anförda.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med
bifall till motionerna L454 yrkande 1, L459
yrkandena 1 och 4 samt Ju724 yrkande 7, som sin
mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 8 bort ha
följande lydelse:
8. beträffande anknytningskraven
att riksdagen med bifall till motionerna
2000/01:L454 yrkande 1, 2000/01:L459
yrkandena 1 och 4 samt 2000/01:Ju724
yrkande 7 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,
7. Partnerskapsregistreringar utomlands
(mom. 9)
Tanja Linderborg (v), Tasso Stafilidis (v) och Ana
Maria Narti (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21
börjar med "Motionsyrkanden med" och slutar med
"yrkande 8" bort ha följande lydelse:
Beträffande registrering av partnerskap vid svenska
ambassader utomlands anser utskottet i likhet med
motionärerna att det ur principiell synpunkt är
viktigt att svenska utlandsmyndigheter erbjuder alla
svenskar samma service, oavsett personernas sexuella
läggning. Utskottet konstaterar att
partnerskapslagen redan i dag ger regeringen rätt
att utfärda bemyndiganden för registrering. Enligt
utskottets mening bör denna rätt självfallet
utnyttjas i de fall värdlandet lämnar sitt
godkännande till verksamheten. Regeringen bör, mot
den nu angivna bakgrunden, snarast vidta sådana
åtgärder att de personer som uppfyller kraven för
registrering enligt svensk lag ges möjlighet att få
sitt partnerskap registrerat på ambassader
utomlands.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med bifall
till motionerna L407 yrkande 4, L454 yrkande 4, L459
yrkande 3 och Ju724 yrkande 8, som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 9 bort ha
följande lydelse:
att riksdagen med bifall till motionerna 2000/01:L407 yrkande
4, 2000/01:L454 yrkande 4, 2000/01:L459 yrkande
3 och 2000/01:Ju724 yrkande 8 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
8. Terminologin i lagen om registrerat
partnerskap (mom. 10)
Tanja Linderborg och Tasso Stafilidis (båda v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 22
börjar med "I sitt" och slutar med "yrkande 10"
bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas uppfattning om att
terminologin i partnerskapslagen bör harmonisera med
äktenskapsbalken och att ordet "registrering" över
huvud taget inte borde få användas i en
familjerättslig lag av förevarande slag. Det bör
ankomma på regeringen att föranstalta om en språklig
och redaktionell översyn av partnerskapslagen och
därefter återkomma till riksdagen med förslag till
lagändringar. Partnerskapskommitténs förslag kan
vara en lämplig utgångspunkt för ett sådant arbete.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med bifall
till motion Ju724 yrkande 10, som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 10 bort ha
följande lydelse:
10. beträffande terminologin i lagen om
registrerat partnerskap
att riksdagen med bifall till motion 2000/01:Ju724
yrkande 10 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,
9. Upphävande av sambolagen (mom. 17)
Rolf Åbjörnsson (kd), Stig Rindborg (m), Henrik S
Järrel (m), Elizabeth Nyström (m), Kjell Eldensjö
(kd) och Berit Adolfsson (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 32
börjar med "Vad först" och på s. 33 slutar med
"yrkande 1" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar den kritik mot sambolagen som förts
fram i motionerna L403 och L410. Lagstiftningen är
till sin karaktär en skyddslagstiftning men det har,
såsom redovisats i motionerna, visat sig att den
skapar en falsk känsla av trygghet och skydd
eftersom parterna aldrig med full säkerhet kan utgå
från om den är tillämplig just i deras fall.
Det får ankomma på regeringen att närmare överväga
vilka övergångsbestämmelser som ett upphörande av
sambolagen kan behöva medföra och därefter framlägga
erforderliga lagförslag till riksdagen.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med
bifall till motion L403 yrkande 1, som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 17 bort ha
följande lydelse:
17. beträffande upphävande av sambolagen
att riksdagen med bifall till motion 2000/01:L403 yrkande 1
som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
10. Sambolagens tillämpning (mom. 18)
Stig Rindborg, Henrik S Järrel, Elizabeth Nyström
och Berit Adolfsson (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 33
börjar med "När det" och slutar med "och L410" bort
ha följande lydelse:
Utskottet delar de synpunkter som förts fram i
motionerna L403 yrkande 2 och L410 och förordar
således en lagstiftning som innebär att en ny typ av
sambolag blir tillämplig endast i de fall då
parterna träffat ett särskilt avtal härom. Härigenom
skulle det en gång för alla klart och tydligt framgå
i vilka lägen sambolagen skall tillämpas.
Det får ankomma på regeringen att inom ramen för
pågående beredningsarbete med anledning av
Samboendekommitténs betänkande utarbeta ett sådant
lagförslag och återkomma till riksdagen.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med
anledning av motionerna L403 yrkande 2 och L410, som
sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 18 bort ha
följande lydelse:
18. beträffande sambolagens tillämpning
att riksdagen med anledning av motionerna
2000/01:L403 yrkande 2 och 2000/01:L410 som
sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
11. En svensk värdekommission (mom. 21)
Rolf Åbjörnsson och Kjell Eldensjö (båda kd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 35
börjar med "Motionsyrkanden om" och på s. 37 slutar
med "utan bifall" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärens uppfattning vad gäller
vikten av att sådana frågeställningar som tas upp i
motionen blir föremål för diskussion. Som anförs i
motionen skulle härigenom en mycket värdefull
genomlysning av samhällets fundament och värdebas
komma till stånd. Med hänsyn härtill anser utskottet
att regeringen skall föranstalta om att en
värdekommission omgående tillsätts i enlighet med
vad som anförts i motionen. Den norska
Verdikommisjonen bör därvid kunna tjäna som modell.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med
bifall till motion L435, som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 21 bort ha
följande lydelse:
21. beträffande en svensk värdekommission
att riksdagen med bifall till motion
2000/01:L435 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet
anfört.
Särskilda yttranden
1. Registreringsförrättare
Rolf Åbjörnsson och Kjell Eldensjö (båda kd) anför:
I enlighet med lagutskottets betänkande
1999/2000:LU22 beslutade riksdagen våren 2000 att ge
regeringen till känna att det får ankomma på
regeringen att verka för att det finns tillgång till
registreringsförrättare över hela landet, och att en
sådan ordning skulle åstadskommas genom att
vigselförrättare och partnerskapsförrättare görs
till ett gemensamt uppdrag. Vi reserverade oss mot
detta beslut och refererade bl.a. till utskottets
betänkande vid beslutet om att registrerat
partnerskap skulle införas: "Utskottet vill erinra
om att riksdagen vid partnerskapslagens tillkomst
uttalat att ingenting hindrar att länsstyrelserna
ger en och samma person behörighet att vara såväl
vigselförrättare som registreringsförrättare, men
att detta inte innebär att förordnad
vigselförrättare skall vara skyldig att ta emot ett
förordnande att även förrätta registrering av
partnerskap (bet. 1993/94:LU28)."
Vidare uttalade vi i vår reservation att riksdagens
uttalande i samband med partnerskapslagens tillkomst
fortfarande äger giltighet och att vi således inte
kan ställa oss bakom krav på obligatoriska
gemensamma förordnanden som registrerings- och
vigselförrättare. Vi vidhåller denna ståndpunkt.
Utskottet tog således redan i ovan nämnda
betänkande ställning för en inriktning enligt
yrkandet i den nu aktuella motionen. Vi reserverade
oss vid samma tillfälle.
Vi vill nu med detta särskilda yttrande än en gång
markera vår inställning i denna fråga.
2. Förordnande av partnerskapsförrättare
och vigselförrättare
Tanja Linderborg (v), Tasso Stafilidis (v) och Ana
Maria Narti (fp) anför:
Vi ser positivt på det uppdrag regeringen nu gett
till länsstyrelserna. Emellertid borde enligt vår
uppfattning regeringen ha varit tydligare och klart
uttalat att alla nya förordnanden skall vara
gemensamma - dvs. att vigselförrättare och
partnerskapsförrättare skall vara ett förordnande.
Vi har emellertid inte funnit skäl att nu
formellt avge en reservation till förmån
för de aktuella motionerna.
3. Betänketiden vid äktenskapsskillnad
Rolf Åbjörnsson och Kjell Eldensjö (båda kd) anför:
Antalet äktenskapsskillnader är mycket högt i
Sverige. Som anförts i motion L422 leder
äktenskapsskillnad oftast till mycket lidande för
makarna. De verkligt stora förlorarna är dock
barnen. Varje år får 45 000 barn vara med om en
separation, för 10 000 av dem för andra gången. En
fjärdedel av dessa barn kommer efter några år att
helt förlora kontakten med sin pappa. Även långt
fram i tiden, kanske hela livet, kan föräldrarnas
skilsmässa sätta negativa spår i barnens liv.
Dessutom är kostnaderna för samhället sammantaget
till följd av alla skilsmässor enorma. Alla skulle
vinna på färre spruckna äktenskap.
Vi menar emellertid att den viktigaste uppgiften i
första hand är att öka det förebyggande stödet för
familjer som har relationsproblem eller som är i
kris. Det är därför högst angeläget att resurserna
för familjerådgivning i kommunerna ökar så att
familjer utan köbildning vid behov snabbt kan få
kvalificerat stöd och hjälp att på ett positivt sätt
lösa upp problemknutarna. Information om existensen
och vikten av att få denna hjälp måste också
intensifieras på olika sätt, t.ex. via
mödravårdscentraler och vid föräldrautbildning.
Vi sympatiserar i och för sig med den tanke
som ligger bakom förslaget om förlängd
betänketid vid skilsmässa då det finns barn
under 16 år i familjen. Samtidigt finner vi
det mest angelägna just nu vara att öka
stödjande och förebyggande åtgärder, också
i de fall då anmälan om äktenskapsskillnad
lämnats. Detta skulle med all sannolikhet
medföra att fler utnyttjar hela det år som
redan den nuvarande lagen medger de sökande
att tänka över situationen och följderna av
en skilsmässa.
4. Överklagande av dom på
äktenskapsskillnad
Tanja Linderborg och Tasso Stafilidis (båda v)
anför:
Som framhållits i motion L423 yrkande 1
förekommer det i många fall att den ena
parten i en skilsmässa utnyttjar rätten att
överklaga en dom på äktenskapsskillnad
enbart i syfte att trakassera sin motpart.
Ett sådant förfarande är oacceptabelt.
Trots detta har vi valt att inte reservera
oss eftersom en dom på äktenskapsskillnad
också innehåller beslut om bl.a.
underhållsstöd, vårdnad om barn och barns
boende.Vi tycker att det ur
rättssäkerhetssynpunkt är viktigt att den
av parterna som exempelvis tillerkänts
vårdnaden om makarnas barn har, om det är
befogat, möjlighet att få
underhållsbidragets storlek prövat av högre
instans.
5. Utländska medborgares rätt till
äktenskapsskillnad
Tanja Linderborg och Tasso Stafilidis (båda v)
anför:
Vi har valt att avstå från att yrka bifall till
motion L423 yrkande 2 då vi utgår från att
frågeställningen som berörs i motionen kommer att
bli föremål för den översyn som pågår inom
Justitiedepartementet av de svenska reglerna som
berör frågan om lägsta äktenskapsålder i
förhållanden med internationell anknytning.
6. Bodelning och gemensamma lån vid
bodelning
Ana Maria Narti (fp) anför:
Den svaga partnern i ett upplöst äktenskap kan lätt
bli offer för trakasserier, hämnd och olika former
av psykiskt förtryck utövade av den starkare i
familjen. En del orättvisor uppstår i förhållande
till delning av egendom eller ekonomiskt ansvar för
tidigare tagna gemensamma lån. Ofta inträffar detta
i förhållanden i vilka en man misshandlar sin fru
före äktenskapets upplösning. Många svenska kvinnor
tvingas på så sätt in i svåra ekonomiska kriser som
de själva inte har vållat. Kvinnan kan drabbas av
stora svårigheter också i många fall då mannen
hämtade henne i ett annat land utan att informera
henne om alla rättigheter som garanteras av Sveriges
lagar. Sådana ibland mycket allvarliga följder av
äktenskapets upplösning kan inte förhindras via
lagstiftningen. Ett förebyggande arbete är alltså
nödvändigt. Detta kräver bättre information riktad
mot kvinnor och invandrare och intensiv rådgivning
angående invånarnas rättigheter och deras
möjligheter att skydda sig ekonomiskt via avtal. Att
lämna ut information och sätta i gång effektiv
rådgivning ligger lämpligen på kommunala rådgivare
och på personer och grupper aktiva inom
konsumentpolitiken.
Mot denna bakgrund har jag inte funnit skäl att
reservera mig till förmån för de motioner som gäller
bodelning och gemensamma lån vid bodelning.
7. Pensionsrättigheter vid bodelning
Rolf Åbjörnsson (kd), Stig Rindborg (m), Henrik S
Järrel (m), Elizabeth Nyström (m), Kjell Eldensjö
(kd) och Berit Adolfsson (m) anför:
Vi har uppfattat motion L425 på så sätt att
motionärerna vill ha till stånd en ordning som
innebär att makarnas avtal i samband med en
bodelning om att dela på en av deras pensionsrätter
skall få verkan gentemot den som har att betala ut
pensionen. Utbetalaren skall således efter det att
bodelningen har avslutats vara skyldig att framgent
fördela utfallande pensionsbelopp mellan parterna i
enlighet med deras överenskommelse i samband med
bodelningen.
Vi stöder detta förslag, samtidigt som vi
konstaterar att den av motionärerna föreslagna
ordningen inte lämpligen bör komma till stånd genom
ändringar i äktenskapsbalkens bodelningsregel. Mot
denna bakgrund har vi inte ansett oss kunna
reservera oss till förmån för motion L425.
8. Lagstiftningen om sambor av samma kön
Tanja Linderborg och Tasso Stafilidis (båda v)
anför:
Vi utgår från att regeringen inom kort kommer att
lägga fram ett förslag till en gemensam sambolag för
hetero- och homosexuella och har därför inte funnit
anledning att reservera oss till förmån för
motionerna L444 yrkande 1, L450 och L459 yrkande 5.
9. En svensk värdekommission
Stig Rindborg, Henrik S Järrel, Elizabeth Nyström,
Berit Adolfsson (alla m) anför:
Såvitt vi kunnat utröna var det viktigaste,
underliggande syftet med den norska s k
Verdikommissionen att hos den enskilda individen
stimulera till eget personligt reflekterande över
egna förhållningssätt till en rad olika
samhällsföreteelser och till hela skalan av
variationsrika yttringar av mänskligt liv och
uppträdande, dvs. att uppmuntra individen att själv
utforska sina mer eller mindre medvetandegjorda
värdegrunder och förhållningssätt till etiska och
moraliska begrepp och dilemman. Med det synsättet
blir det själva "resan i det inre" snarare än
slutmålet som är mödan värd.
Vi delar i och för sig denna syn och tror att en
sådan process kan stimuleras även utan tillkomsten
av en värdekommission. Vi menar att det på allt sätt
är angeläget att balansera den tendens till "yrkes-
och proffstyckande" som lätt uppstår i och kring
politiskt till- och sammansatta kommittéer och
utredningar av de slag som hänvisas till i
betänkandet, i synnerhet kanske när syftet bakom
dessa kommittéers tillkomst också är att bidra till
en brett förankrad, samhällelig värdediskussion.
Som exempel på sådana kommittéer som på senare år
haft att arbeta aktivt utåtriktat med inbjudan,
stimulans och uppmuntran till offentlig debatt,
dialog och samtal i värdegrundade ämnen må här
nämnas Demokratiutredningen och den s k
Millenniekommittén.
Såvitt vi erfarit har dock den norska
Verdikommissionens arbete avbrutits i samband med
ett regeringsskifte, varför någon samlad uppföljning
eller försök till utvärdering av dess verksamhet
inte föreligger. Det är på sätt och vis att beklaga
eftersom en sådan i bästa fall kunnat ge oss en viss
vägledning för vårt närmare ställningstagande i
fråga om nyttan av en värdekommission enligt norsk
modell.
Djupt oroande utvecklingstendenser i samhället -
såsom t.ex. det ökande bruket av våld i skolan och
annorstädes, främlings- och utanförskap m.m. - är i
sig symtom på skadebringande norm- och
värdeupplösande processer som på olika sätt måste
motarbetas.
För vår del anser vi att det för framtiden kan
ligga ett särskilt värde i att till kommittéer och
utredningar som arbetar med etik- och
moralrelaterade värdefrågor knyta brett sammansatta
referensgrupper (jfr Verdikommissionens "råd" med 37
personer där flertalet företräder mycket alldagliga
yrken och professioner) som mera får rollen att
initiera, aktivera, frammana och spegla "vardagsmän-
niskans" olika perspektiv, vilka annars lätt kan
hamna i skymundan av proffstyckarnas och
yrkesfilosofernas synpunkter.
Vi har övervägt att i en reservation framföra vad
vi nu anfört, men eftersom vi i sak för närvarande
är ense med majoriteten om att en värdekommission
enligt norsk modell inte bör tillsättas, har vi
slutligen valt att utveckla vårt ställningstagande i
detta särskilda yttrande.
10. En svensk värdekommission
Viviann Gerdin (c) anför:
Inom Centerpartiet är värdegemenskaper viktiga delar
i en humanistisk människosyn, och det är för oss
angeläget att ha en dialog med dessa utgångspunkter.
Centerpartiet anser att alla människor måste ges
likvärdiga möjligheter men också att alla bör ta sin
del av ansvaret för det gemensamma. Strävan i
gemenskapen måste vara att människor känner sig
behövda, accepterade och att de fyller en funktion i
samhället.
En politik för livskvalitet utgår från en
helhetssyn på människan som en biologisk, social,
andlig och kännande varelse. Ett
livskvalitetsperspektiv innebär att denna helhetssyn
vägs in i allt beslutsfattande.
Genom att skapa många mötesplatser i tid och rum
för samtal är det vår förhoppning att människor
själva skall stimuleras till att delta i debatten om
värdefrågor. I ett öppet samhälle där människor får
växa, där olikheter och mångfald bejakas, där skapar
vi förutsättningar för att värna alla människors
lika rätt att vara delaktiga. Det innebär att vi
anser att ingen sluten grupp eller kommission har
ensamrätt att definiera sanningen.
11. En svensk värdekommission
Ana Maria Narti (fp) anför:
Som framkommer av utskottets betänkande pågår i dag
i Sverige ett viktigt arbete med analys och
uppvärdering av etiska ställningstaganden på
samhällets offentliga arenor, i de institutioner,
myndigheter och organisationer som ger struktur till
vardagens samtal och handlingar. I detta sammanhang
vill vi, Folkpartiet liberalerna, påpeka att stora
brister förekommer i diskussionen om den mycket
grymma intolerans som har sina rötter i marxismen.
Denna art av intolerans har under hela 1900-talet
och även tidigare gett upphov till oändligt många
våldsamma konflikter, terror och blodbad.
Fröet ur vilket stora kedjereaktioner av våld och
massmord har vuxit är en politisk filosofi som
sätter i centrum för samhällsutvecklingen kriget
mellan sociala grupper - den s.k. klasskampen och
alltså också klasshatet. Den praktiska politik som
har hämtat inspiration från denna lära har
fullständigt misslyckats överallt där den har
tillämpats. Men dessa tankegångar har en fantastisk
förmåga att gömma sig bakom milda formuleringar och
på nytt propagera för en aktiv hatpolitik.
Trots Berlinmurens fall har politiska
ställningstaganden som försöker ursäkta kommunismens
brott mot mänskliga rättigheter fortfarande stor
spridning i hela världen. Oftast hämtar dessa
strömmar sin styrka ur det som bör kallas för
vänsterns revisionism - alltså en systematisk
historieförfalskning som syftar till att antingen
förminska eller helt bortförklara marxismens
praktiska effekter på politik och samhällsliv. I
kampanjen Levande Historia och i de svenskt
initierade konferenserna om intoleransen bör
vänsterrevisionismen blir objekt för ständiga
analyser och allt djupare avslöjanden.
Också andra typer av intolerans
behöver ägnas större uppmärksamhet
i arbetet med etisk förnyelse. Både
den religiösa fanatismen och den
ateism som inte respekterar andra
livsuppfattningar än den egna bör
bemötas aktivt och systematiskt.
Historieundervisningen bör få en
betydligt starkare ställning än i
dag i grundskolor och gymnasier,
på högskolor och universitet.
Remissyttranden över motion
2000/01:L404
På lagutskottets begäran har yttranden över motionen
avgivits av Uppsala universitet - Juridiska
fakultetsnämnden, Lunds universitet - Teologiska
fakulteten, Islamiska Samarbetsrådet och Sveriges
Kristna Råd.
Remissinstanserna har därvid anfört följande.
Uppsala universitet - Juridiska fakulteten
Angående förslag 1. "Ändring av begreppet borgerlig"
I motionen föreslås att riksdagen av regeringen
skall begära "förslag till ändring i
äktenskapsbalken så att borgerlig ändras till
civil".
Varken termen borgerlig eller termen civil
förekommer i äktenskapsbalken. Kap. 4 i balken
handlar enbart om vigsel och vem som kan vara
vigselförrättare. Det saknas därför underlag för en
sådan ändring som motionärerna tänkt sig.
En sak för sig är att termen borgerlig vigsel
används i dagligt tal och i lagförarbeten för att
utmärka motsatsen till kyrklig vigsel. Ordet
borgerlig, i betydelsen medborgerlig och inte
kyrklig, har gammal hävd i svenskt språkbruk.
Fakultetsnämnden kan inte se något skäl till att
riksdagen skulle söka påverka språkbruket.
Motionärerna föreslår att riksdagen av regeringen
skall begära "förslag till ändring av
äktenskapsbalken så att endast den civila
vigselceremonin blir den juridiskt bindande".
I motionen anförs som motiv för förslaget bl.a. den
förändrade relationen mellan staten och Svenska
kyrkan liksom principen om statens neutralitet i
religiösa frågor; äktenskapet borde därför
"sekulariseras". Följaktligen borde äktenskapet bli
giltigt endast om ett par "låtit registrera sitt
äktenskap". "Före eller efter registreringen kan
paret, om det vill, ha en ceremoni som de själva
bestämmer innehållet i. Den kan vara religiös eller
inte religiös."
Äktenskapet är i juridiskt hänseende ett
statusförhållande i den meningen att de juridiska
verkningarna kommer till stånd genom vigseln enligt
äktenskapsbalkens regler. Karaktären av
statusförhållandet beror bl.a. på lämpligheten av
att det i förväg prövas om förutsättningar finns för
ett av lagen erkänt äktenskap. Samtidigt bygger
äktenskapet på ett avtal mellan makarna i den
meningen, att deras förklaringar i samband med
vigseln, att de vill gifta sig med varandra, är
nödvändiga för vigselns giltighet. Parternas
viljeförklaringar bör följaktligen avges i direkt
anslutning till det förfarande, kallat vigsel, då
äktenskapet får rättsverkningar genom
vigselförrättarens förklaring att parterna blivit
äkta makar.
I sitt betänkande Familj och äktenskap (SOU 1972:41
s. 150 ff) föreslog familjelagssakkunnigas majoritet
att äktenskap skulle kunna komma till stånd genom
ett anmälningsförfarande av enkelt slag (dock med
krav på båda parters personliga närvaro och särskild
prövning av förutsättningarna för äktenskap).
Samtidigt tänkte sig utredningen att även "kyrkliga
personer" skulle kunna utses av länsstyrelse för att
motta anmälningar. Det förutsattes vidare att
mottagandet av en anmälan borde kunna inramas av en
religiös eller borgerlig ceremoni, som parterna i
princip skulle kunna utforma på egen hand. Förslaget
tänktes med andra ord inte leda till krav på dubbla
förfaranden i den mån parterna ville gifta sig genom
kyrklig vigsel.
Familjelagssakkunnigas förslag blev dock inte
genomfört. Chefen för justitiedepartementet ansåg
sig bl.a. inte kunna komma förbi invändningen, att
förslaget stred mot den av Sverige antagna FN-
konventionen angående registrering av äktenskap,
eftersom konventionen kräver att parternas samtycke
till äktenskap skall avges i vittnens närvaro. (Se
prop. 1973:32 s. 102 ff.) Emellertid föreslogs i
stället en översyn av det borgerliga
vigselformuläret för åstadkommande av det förenklade
förfarande som innebär, att de som så vill kan gifta
sig vid en vigsel helt utan ceremoniell prägel.
Den reella fråga som motionen aktualiserar gäller
om möjligheten i äktenskapslagstiftningen till
antingen borgerlig eller kyrklig vigsel bör
bibehållas eller om vigselreglerna skall utformas på
ett sätt som nödvändiggör dubbla förfaranden för dem
som vill gifta sig i kyrkan.
Äktenskapet är alltsedan början av 1900-talet
sekulariserat i den svenska lagstiftningen på så
sätt att det inte finns några kvarstående
rättsverkningar med religiös prägel. Den kyrkliga
vigseln har visserligen historisk bakgrund. I dagens
samhälle kan den emellertid ses som en av praktiska
skäl erbjuden möjlighet för de enskilda, som så
önskar, att få till stånd ett giltigt äktenskap i
ett enda steg genom vigsel i ett sådant trossamfund
som erhållit vigselrätt.
Så länge vigselrätten står öppen för alla
trossamfund, som uppfyller kraven för att få
förrätta vigsel, kan det nuvarande systemet inte
gärna anses strida mot den av motionärerna åberopade
principen om statens neutralitet i religiösa frågor.
Tvärtom bidrar det nuvarande systemet både till att
de enskilda människornas önskan om kyrklig vigsel
respekteras som godtagbar enligt lag och att olika
trossamfund ges samma möjlighet. Valfrihet och
religionsfrihet talar snarare för än emot den
gällande ordningen.
Därtill kommer den praktiska fördelen för par som
vill gifta sig kyrkligt, att ett giltigt äktenskap
kan komma till stånd genom en enda vigsel, som också
- när parterna väljer borgerlig vigsel - kan enligt
deras önskan ges en mer eller mindre ceremoniell
prägel.
Majoriteten av alla äktenskap i Sverige ingås
genom kyrklig vigsel varför införande av
obligatoriskt civiläktenskap inte kan antas ha stöd
av en folkmajoritet. För övrigt kan i särskilda fall
ett krav på obligatoriskt civiläktenskap förefalla
särskilt olägligt för blivande makar. Det är t.ex.
inte ovanligt att par gifter sig i svenska kyrkor
utomlands. Glädjen i att göra så kanske inte blir
lika stor, om det krävs ytterligare en vigsel i Sve-
rige.
I sammanhanget kan det också noteras att ingående
av äktenskap genom antingen kyrklig eller borgerlig
vigsel för närvarande är möjligt enligt
äktenskapslagarna i alla de fem nordiska länderna.
En ändring härvidlag skulle inte bara kunna orsaka
överraskningar för enskilda människor som i endera
riktningen flyttar mellan Sverige och ett annat av
dessa länder. En lagändring enbart i Sverige skulle
dessutom avvika från eventuella önskemål om större
och inte mindre harmonisering av äktenskapslagstift-
ningen i de nordiska länderna. Den nordiska
enhetligheten är viktigare än den av motionärerna
gjorda jämförelsen med Frankrike och Tyskland.
Man kan också tänka sig en ytterligare praktisk
nackdel av ett krav på dubbla vigselceremonier med
ett motsvarande krav på dubbla viljeförklaringar av
parterna. Om nämligen en kyrklig vigsel föregår en
senare borgerlig, får man kanske undantagsvis räkna
med att den borgerliga vigseln, och därmed
äktenskapet, aldrig kommer till stånd. En sådan
kalamitet skulle kunna bero på mellankommande hinder
för makarna (oföretagsamhet eller rentav dödsfall)
eller på att en av parterna ångrat sig efter den
kyrkliga vigseln. Även om sådana fall blir
sällsynta, är det bättre om de helt kan undvikas.
Förslaget om obligatoriskt civiläktenskap skulle
kunna föranleda ytterligare överväganden om tänkbara
påverkanseffekter på giftermålsfrekvensen av
utformningen av reglerna om ingående av äktenskap.
Det är emellertid omöjligt att veta hur eventuella
orsakssamband ser ut. Fakultetsnämnden avstår från
hypoteser. För övrigt är det nog främst utformningen
av den samlade lagstiftningen i andra hänseenden och
på olika rättsområden som kan tänkas inverka både på
äktenskapsfrekvensen och på separationsfrekvensen
bland gifta och samboende. Möjligheten av ett sådant
orsakssamband har dock sällan uppmärksammats i
lagstiftningsarbetet.
Lunds universitet- Teologiska
fakultetsrådet
1. Teologiska fakultetsrådet konstaterar först, att
den inledande historiska skissen i mer än ett
hänseende är förenklad, men ser som sin främsta
uppgift att yttra sig över det förslag till
riksdagsbeslut som framläggs. Ett problem därvid
är, att motionen inte är entydig i sin
terminologi. Vigsel, vigselceremoni och
registrering används på oklart sätt. I det
följande gör vi en klarare åtskillnad mellan
begreppen.
2. Den föreslagna ändringen i äktenskapsbalken så
att "borgerlig" ändras till "civil" tillstyrker
vi. Dock måste uppmärksamhet ägnas ev. övriga
fall i lagstiftningen där "borgerlig" används på
ett liknande sätt.
3. Förslaget att partnerskap får samma rättsverkan
som äktenskap avstår vi från att yttra oss över.
Vi förutsätter att detta måste utredas
ytterligare.
4.
Förslaget att "endast den civila vigselceremonin
blir den juridiskt bindande" instämmer vi
principiellt i. Historiska faktorer har lett till
att kyrkor och religiösa samfund har vigselrätt i
Sverige, men då skillnaden mellan den sekulära
äktenskapsrätten och de olika religiöst grundade
äktenskapssynerna alltmera vidgats, framstår en
sådan ordning som mindre lämplig. I stället för att
tala om juridiskt bindande vigselceremoni vill vi
tala om och förorda en registrering med rättsverkan.
En sådan registrering vid folkbokföringsmyndighet
med åtföljande rättsverkan kan ske sedan en viss tid
förflutit efter hindersprövning.
Den religiösa eller profana ceremoni, som sedan
ev. sker, anordnas i enlighet med resp. samfunds
ordning. Det är inte, som det heter i motionen, en
ceremoni som kontrahenterna själva bestämmer
innehållet i. Det religiöst grundade äktenskapet är
inte heller, som det heter i motionen, en
angelägenhet enbart för paret. Det är även en
angelägenhet för det religiösa samfund i vilket
ceremonin sker.
Fakultetsrådet förutsätter att konsekvenserna av
en så genomgripande nyordning som motionen innebär
måste utredas ytterligare. Rådet vill även betona
vikten av information när en så betydande förändring
införs. Pricipiellt tillstyrker vi motionens förslag
i punkterna 1 och 3.
Islamiska Samarbetsrådet
Islamiska Samarbetsrådets företrädare instämmer i
förslaget att Civil vigsel skall ersätta s.k.
borgerlig vigsel enligt förslaget.
Islamiska Samarbetsrådet anser dock att den
religiösa vigseln skall finnas kvar i sidan om en
Civil vigsel. Sveriges 400 000 muslimer anser att
den religiösa vigseln är den som är juridiskt
bindande och absolut måste för att våra vigslar
skall godkännas i den muslimska världen. Många
muslimska länder godkänner inte heller den s.k.
Civila vigseln.
Vi avvisar förslaget att Civil vigsel skall ersätta
den religiösa vigseln. Vi vill behålla nuvarande
ordning som ger de olika folkgrupperna fritt val att
gifta sig antingen i kyrkan/moskén och civilt
(borgerligt). Den juridiskt bindande religiösa
vigseln som registreras hos skattemyndigheterna
borde finnas kvar i kyrkan, synagogan och moskén
sida vid sida med den civila vigseln.
Sverige är mångkulturellt och religiöst samhälle
och man borde ta hänsyn till invandrare med olika
kulturer och trosövertygelse.
Vi anser också att äktenskap är en förening mellan
kvinna och man. Vi anser också att det är omotiverat
att två personer av samma kön skall ingå äktenskap
varken religiöst eller civilt p.g.a. att äktenskap
är grunden till etablering av familj och födande av
barn. Förslaget uppmuntrar till adoption som kan
äventyras p.g.a. att tredje världens kulturella och
religiösa bestämmelser tillåter inte att adoptera
bort sina egna barn till homosexuella par som ingått
den civila vigseln. Ateister och sekulariserade har
i dag möjlighet att gifta sig civilt, varför skall
de tvinga andra att överge sina religiösa
traditioner just p.g.a. att staten är sekulariserad.
Det religiöst grundade äktenskapet bör, oavsett
religion vara juridiskt bindande och borde skiljas
juridiskt från den civila vigseln. Därför anser vi
att regeringen skall behålla nuvarande
äktenskapsregler och bestämmelser.
Sveriges Kristna Råd
Sveriges Kristna Råd, SKR, som med sina 25
medlemskyrkor och 3 observatörer utgör en gemenskap
av praktiskt taget samtliga kristna kyrkor i
Sverige, har beretts tillfälle att yttra sig över
motion 2000/01:L404, yrk. 1 och 3 om Civiläktenskap.
De två yrkandena handlar om ändring av begreppet
"borgerlig vigsel" till "civil vigsel" samt om att
göra civil vigsel obligatorisk för äktenskapets
juridiska giltighet.
En diskussion i den senare frågan har initierats i
Sveriges Kristna Råd under innevarande år, delvis
motiverat av förändrade relationer mellan staten och
trossamfunden, men också som en viktig del av det
ekumeniska samtalet mellan kyrkor med olika
historiska traditioner och olika principiell
hållning i denna fråga.
Av tradition svarar Svenska kyrkan för merparten av
de vigslar som genomförs i Sverige, även om andelen
under 1990-talet reducerats till drygt 60 %. Under
senare hälften av 1900-talet har också de flesta av
SKRs övriga medlemskyrkor successivt fått
vigselrätt. Många av medlemskyrkorna har sina rötter
i andra länder och kulturer, där endast den civila
vigseln är juridiskt bindande och kyrkornas roll är
att ansvara för en kyrklig vigsel som har karaktär
av sakramental handling eller välsignelseakt.
Bland Sveriges Kristna Råds medlemskyrkor finns
alltså vitt skilda traditioner och uppfattningar i
denna fråga. SKR har därför beslutat att inleda ett
fördjupat arbete med frågan om kyrkorna och
vigselrätten med syfte att belysa den ekumeniskt ur
både teologiska, etiska, själavårdsmässiga,
juridiska, politiska och internationella perspektiv.
Avsikten är att ett studie- och samtalsmaterial ska
utarbetas som stöd för en fortsatt och fördjupad
bearbetning av frågan inom och mellan kyrkorna.
Med denna lägesbeskrivning vill vi
tydliggöra att Sveriges Kristna Råd
finner de frågor som väcks i
motionen intressanta och viktiga
att bearbeta men att
medlemskyrkorna i rådet inte ännu
har underlag för några gemensamma
ställningstaganden i de
principfrågor som aktualiseras.