I betänkandet behandlar utskottet
motioner från de allmänna motionstiderna
åren 1998, 1999 och 2000 om yttrande-
och tryckfrihetsfrågor. Motionerna rör
bl.a. följande ämnen
Utskottet avstyrker samtliga motioner.
Till betänkandet har fogats nio
reservationer.
Motionerna
Motion från allmänna motionstiden 1998
1998/99:T809 av Johnny Gylling och
Amanda Grönlund (kd) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om censur på Internet,
Motioner från allmänna motionstiden 1999
1999/2000:K201 av Sten Andersson (m)
vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att yttrandefrihet bör
garanteras för alla.
1999/2000:K214 av Per Unckel m.fl. (m)
vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär
förslag till lagändring som innebär att
kraven på oavhängighet och opartiskhet
vid valet av jurymän uppfylls i enlighet
med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen hos regeringen begär
förslag till lagändring som innebär att
möjligheten att överklaga beslut i
jävsfrågan till Högsta domstolen införs.
1999/2000:K222 av Sten Andersson (m)
vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att erforderliga åtgärder bör
vidtas i syfte att även i praktiken
garantera yttrandefrihet och skydda
medborgare som tillämpar densamma.
1999/2000:K250 av Mats Einarsson m.fl.
(v) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag till ändring av
lagstiftningen till skydd för
yttrandefriheten i enlighet med vad i
motionen anförts.
1999/2000:K258 av Helena Bargholtz m.fl.
(fp) vari yrkas att riksdagen beslutar
om sådana ändringar i 7 kap. 4 §
tryckfrihetsförordningen och 16 kap. 8 §
brottsbalken i enlighet med vad som
anförts i motionen.
1999/2000:K266 av Claes Stockhaus m.fl.
(v) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om offentliganställdas
yttrandefrihet på arbetsplatsen.
1999/2000:K272 av Lars Wegendal och
Carina Adolfsson (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om
begränsning av vissa hemsidor på
offentliga datorer.
1999/2000:K276 av Per Unckel m.fl. (m)
vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om etableringsfrihetens
betydelse för tryck- och
yttrandefriheten,
1999/2000:K286 av Tuve Skånberg och
Erling Wälivaara (kd) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om en
lag mot religionskränkning.
1999/2000:K292 av Märta Johansson m.fl.
(s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att noggrant följa
utvecklingen när det gäller arbetet med
att minska våldsskildringarna.
1999/2000:K299 av Johan Lönnroth m.fl.
(v) vari yrkas att riksdagen begär att
regeringen tillsätter en parlamentarisk
utredning om en fristående nationell
nyhetsbyrå i allmänhetens tjänst enligt
vad som anförts i motionen.
1999/2000:K301 av Ewa Larsson m.fl. (mp)
vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att anspelningspornografi i
alla dess former förbjuds.
1999/2000:K309 av Yvonne Ruwaida och
Mikael Johansson (mp) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär ett
lagförslag enligt vad som anförts i
motionen.
1999/2000:K330 av Ronny Olander m.fl.
(s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om Internet.
1999/2000:K356 av Marianne Samuelsson
m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att kunskapen om
yttrandefrihetens innehåll behöver höjas
i Sverige,
1999/2000:Ju722 av Birger Schlaug m.fl.
(mp) vari yrkas
7. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att utreda möjligheten till
att exponering av pornografi förbjuds på
samma sätt som reklam för tobak och
alkohol.
1999/2000:Ju906 av Gun Hellsvik m.fl.
(m) vari yrkas
7. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om sanering av medievåld,
1999/2000:L430 av Anita Johansson (s)
vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om översyn av lagstiftningen om
hets mot folkgrupp,
1999/2000:So225 av Barbro Westerholm
m.fl. (fp, s, v, c, mp) vari yrkas
1. (DEL) att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ändring av
tryckfrihetsförordningens, brottsbalkens
och regeringsformens bestämmelser om
kränkning av och hets mot person grundat
på tillhörighet till folkgrupp,
1999/2000:Kr232 av Ewa Larsson (mp) vari
yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om inrättandet av en 18-
årsgräns,
6. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om att videogramgranskning skall
vara obligatorisk,
1999/2000:Kr314 av Lennart Kollmats och
Kenth Skårvik (fp) vari yrkas
15. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om en ny åldersgräns på 18 år i
samband med att vuxencensuren bör
avskaffas.
1999/2000:T705 av Eva Flyborg m.fl. (fp)
vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om grundlagsskydd för
elektroniska medier,
1999/2000:A819 av Birger Schlaug m.fl.
(mp) vari yrkas
25. att riksdagen hos regeringen begär
sådan ändring i lag så att pornografisk
reklam förbjuds på liknande sätt som
tobaks- och alkoholreklam.
Motioner från allmänna motionstiden 2000
2000/01:K210 av Sten Andersson (m) vari
föreslås att riksdagen fattar följande
beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att erforderliga åtgärder vidtas i syfte
att även i praktiken garantera
yttrandefrihet och att skydda medborgare
som tillämpar densamma.
2000/01:K211 av Sten Andersson (m) vari
föreslås att riksdagen fattar följande
beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att yttrandefrihet bör garanteras för
alla.
2000/01:K277 av Per Unckel m.fl. (m)
vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut:
1. Riksdagen begär att regeringen
lägger fram förslag till lagändring som
innebär att kraven på oavhängighet och
opartiskhet vid valet av jurymän
uppfylls,
2. Riksdagen begär att regeringen
lägger fram förslag till lagändring som
innebär att det skall bli möjligt att
överklaga beslut i jävsfråga till Högsta
domstolen.
2000/01:K292 av Tanja Linderborg (v)
vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att alla anställda inom offentlig
verksamhet skall få grundläggande
information om meddelarfriheten som
tillkommer dem enligt yttrande- och
tryckfrihetsgrundlagarna.
2000/01:K315 av Ulla-Britt Hagström
m.fl. (kd) vari föreslås att riksdagen
fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening att lagförslag mot
porrindustrin bör utredas med motivet
att koppleri är straffbart.
2000/01:K341 av Åsa Torstensson m.fl.
(c) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut:
2. Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att utsträcka den reella
yttrandefriheten till nya medier,
9. Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att stärka Justitiekanslerns
möjligheter att värna
offentlighetsprincipen.
2000/01:K363 av Peter Pedersen (v) vari
föreslås att riksdagen fattar följande
beslut:
Riksdagen begär att regeringen lägger
fram förslag till ändring av lag
(1998:814) med särskilda bestämmelser om
gaturenhållning och skyltning (den s.k.
affischeringslagen), så att ideella
föreningars yttrandefrihet enligt vad
som anförs i motionen säkras.
2000/01:K380 av Sylvia Lindgren m.fl.
(s) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om ett förbud mot porrklubbar,
2. Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om ett förbud mot reklam för
porrklubbar.
2000/01:K400 av Per Unckel m.fl. (m)
vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
etableringsfrihetens betydelse för tryck-
och yttrandefriheten.
2000/01:Ju724 av Tasso Stafilidis m.fl.
(v, s, c, fp, mp) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut:
1. (DEL) Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om ändring av
tryckfrihetsförordningens, brottsbalkens
och regeringsformens bestämmelser om
kränkning av och hets mot person grundad
på tillhörighet till folkgrupp.
2000/01:Ju929 av Gun Hellsvik m.fl. (m)
vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut:
7. Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om sanering av medievåld.
2000/01:L459 av Ana Maria Narti m.fl.
(fp) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut:
7. Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om tryckfrihetsförordningens
bestämmelse om hets mot folkgrupp,
2000/01:Ub821 av Charlotta L Bjälkebring
och Tasso Stafilidis (v) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
5. Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att det är upp till varje
vuxen individ att få tillägna sig
sexuellt upphetsande alster och att det
inte är samhällets uppgift att lägga
någon värdering i det, under
förutsättning att ingen skadas eller
kränks.
2000/01:A808 av Matz Hammarström m.fl.
(mp) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut:
36. Riksdagen begär att regeringen
lägger fram förslag till förbud mot
anspelningspornografi.
39. Riksdagen begär att regeringen
lägger fram förslag till ändring i lag
så att pornografisk reklam förbjuds på
liknande sätt som tobaks- och
alkoholreklam.
Utskottet
Yttrandefrihet
Motioner
I motionerna 1999/2000:K201 och
2000/01:K211 båda av Sten Andersson (m)
begärs ett tillkännagivande till
regeringen om vad i motionerna anförts
om att yttrandefrihet bör garanteras för
alla. Enligt motionären skall, i ett
demokratiskt samhälle som Sverige, alla
ha rätt att framföra sina åsikter. Det
måste vara upp till varje medborgare att
värdera budskapens bärighet. Motionären
menar att yttrandefriheten aldrig får
baseras på trender eller politikers
tyckande då gränsdragningar mellan
acceptabelt och inte acceptabelt inte
bör förekomma. Såväl kommunister som
nazister bör enligt motionären få
möjlighet att framföra sina ideologier
utan att riskera att bli dömda av
domstol för detta. Motionären anser att
lagstiftningen bör ändras så att Sverige
till fullo lever upp till FN:s regler om
mänskliga fri- och rättigheter avseende
åsikts- och yttrandefrihet.
Offentliganställdas yttrandefrihet
I motion 1999/2000:K266 av Claes
Stockhaus m.fl. (v) begärs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om offent
liganställdas yttrandefrihet på
arbetsplatsen. Motionärerna anför, med
hänvisning till en studie utförd av
Arbetslivsinstitutet, att
offentliganställda inte vågar säga sin
mening om förhållanden på sina
arbetsplatser. Studien visar att rädslan
och tystnaden är större bland de
offentliganställda än bland de
privatanställda, trots att
offentliganställda i lag har rätt att
öppet kritisera sin arbetsplats. Enligt
motionärerna uppfattas denna rätt i
praktiken som motsatsen, och därför
anser motionärerna att regeringen måste
återkomma med förslag till riktlinjer om
hur offentliga arbetsgivare skall fås
att följa sedan länge beslutad
lagstiftning.
Privatanställdas yttrandefrihet
I motion 1999/2000:K250 av Mats
Einarsson m.fl. (v) begärs att riksdagen
hos regeringen begär förslag till
ändring av lagstiftningen till skydd för
yttrandefriheten i enlighet med vad i
motionen anförts. Motionärerna anför att
privata arbetsgivare utan hinder av
grundlagen kan sätta munkavle på sina
anställda och pekar på ett antal
uppmärksammade fall som avgjorts i
Arbetsdomstolen (Värö bruk 1994,
Samariten 1997 m.fl.). Enligt
motionärerna har Arbetsdomstolen
klargjort hur svag yttrandefriheten är
när den kommer i konflikt med den
lojalitet som arbetsgivare anser sig ha
rätt att kräva av de anställda. Att tala
med massmedier om allvarliga
missförhållanden på arbetsplatsen eller
att utnyttja sina demokratiska
rättigheter som folkvald utan att fråga
arbetsgivaren om lov har av
Arbetsdomstolen bedömts som illojalitet
- även om man inte alltid ansett brottet
så allvarligt att det motiverat avsked.
Den långtgående lojalitetsplikt som den
anställde anses ha gentemot sin
arbetsgivare och som bl.a. innebär att
arbetsgivaren kan förbjuda sina
anställda att delta i samhällsdebatten
eller på andra sätt utnyttja sina
demokratiska rättigheter anser
motionärerna vara i akut behov av
reformering. Även offentliga
arbetsgivare har enligt motionärerna
börjat betrakta "lojalitet" som synonymt
med tystnad. En undersökning utförd av
SKTF visar att offentliganställda är mer
rädda att kritisera sina arbetsgivare än
privatanställda, trots att deras
yttrandefrihet är grundlagsskyddad.
Motionärerna anser därför att riksdagen
av regeringen bör begära förslag till
lagstiftning som innebär att
yttrandefriheten och meddelarfriheten
utvidgas till att även gälla
förhållanden utanför den offentliga
sektorn.
Skydd för yttrandefriheten
I motionerna 1999/2000:K222 och
2000/01:K210 båda av Sten Andersson (m)
begärs att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionerna
anförts om att erforderliga åtgärder bör
vidtas i syfte att även i praktiken
garantera yttrandefrihet och skydda
medborgare som tillämpar densamma.
Enligt motionären är många människor
"tysta" och vågar av olika skäl inte
offentliggöra sin åsikt. Läget har
förvärrats under senare år. Dagligen
offentliggörs hur människor i privatliv
och på arbetsplatser, framför allt inom
stat, landsting och kommun, upplever att
de måste vara "tysta" av olika skäl. Av
i huvudsak rädsla för att förlora arbete
och karriär tiger man inför oförrätter
och vågar inte framföra berättigad
kritik. Dessutom drar sig människor
alltmer för att ställa upp som vittnen i
domstolar av rädsla för hot om fysiska
konsekvenser. Inte heller törs människor
kritisera den svenska flyktingpolitiken,
eftersom kritiken viftas bort av
politiker med hjälp av medierna som
okunnig och även främlingsfientlig.
Enligt motionären är det av stor vikt då
det gäller medborgarnas förtroende för
myndigheterna att dessa skapar resurser
och agerar så att yttrandefriheten
fungerar även vid sidan om högtidliga
middagstal.
Information om yttrandefriheten
I motion 1999/2000:K356 av Marianne
Samuelsson m.fl. (mp) begärs att
riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att
kunskapen om yttrandefrihetens innehåll
behöver höjas i Sverige (yrkande 1).
Motionärerna anser att yttrandefriheten
är en förutsättning för varje
demokratiskt samhällsskick. Trots detta
breder enligt motionärerna en tystnad ut
sig på arbetsplatserna runt om i
Sverige. Motionärerna frågar hur det
kommer sig att t.ex. kommunpolitiker,
chefstjänstemän och företagsledare är
okunniga om innehållet i
yttrandefriheten, de bakomliggande
motiven och dess olika delar såsom
meddelarskydd och skillnaden mellan vad
man får och inte får säga i tjänsten
respektive som medborgare. Vidare anför
motionärerna att frågan om
yttrandefriheten på vissa stora
arbetsplatser mest ses som en
arbetsrättslig fråga om hur mycket
arbetsgivaren skall tåla att en anställd
"läcker". Kompetensen om
yttrandefrihetens innehåll behöver höjas
i Sverige innan en praxis skapas
innebärande att yttrandefriheten i
praktiken inskränks på grund av att så
många personer är okunniga om dess
innehåll och gränser, anser
motionärerna. En inskränkning riskerar
annars att ske utan att vi i är medvetna
om att det händer.
I motion 2000/01:K292 av Tanja
Linderborg (v) begärs ett
tillkännagivande till regeringen om att
alla anställda inom offentlig verksamhet
skall få grundläggande information om
den meddelarfrihet som tillkommer dem
enligt yttrande- och
tryckfrihetsgrundlagarna.
Skyddet för offentlighetsprincipen
I motion 2000/01:K341 av Åsa Torstensson
m.fl. (c) begärs ett tillkännagivande
till regeringen om att stärka
Justitiekanslerns möjligheter att värna
offentlighetsprincipen (yrkande 9). För
att anställda skall våga utnyttja
meddelarfriheten är det enligt
motionärerna av stor vikt att det finns
sanktioner vid övergrepp. Motionärerna
anser därför att det bör övervägas att
ge Justitiekanslern möjlighet att
använda disciplinära åtgärder mot
anställda eller att bestraffa
myndigheter som hindrar
offentlighetsprincipen.
Ideella föreningars yttrandefrihet
I motion 2000/01:K363 av Peter Pedersen
(v) begärs att regeringen skall lägga
fram förslag till ändring i lagen
(1998:814) med särskilda bestämmelser om
gaturenhållning och skyltning (den s.k.
affischeringslagen), så att ideella
föreningars yttrandefrihet säkras.
Motionären framhåller att affischering
är ett sätt för den breda allmänheten
och det ideella föreningslivet att
sprida sitt budskap och att informera om
möten och olika arrangemang. Sedan den 1
januari 1999 har polisen i Stockholm
tillsammans med Gatu- och
fastighetsnämnden samt Skönhetsrådet
beslutat angripa affischerande med s.k.
nolltolerans. Det innebär att man nu
ingriper omedelbart och river ned alla
affischer samt hotar med höga böter för
såväl arrangörer som affischerare. Detta
inskränker yttrandefriheten för den
ideella föreningsverksamheten och kan
också leda till att affischer sätts upp
på mindre lämpliga platser. Enligt
motionären bör landets kommuner ställa
ett rimligt antal anslagstavlor till
förfogande för sina föreningar. Ju fler
föreningar och ju fler invånare i en
kommun, desto fler anslagstavlor med
rätt till affischering.
Affischeringslagen bör därför ändras på
ett sätt som gynnar ideella föreningars
möjligheter att sprida information om
sin verksamhet och sina olika
aktiviteter och därigenom säkrar deras
yttrandefrihet.
Bakgrund
Gällande bestämmelser m.m.
Varje svensk medborgare är, enligt 2
kap. 1 § regeringsformen, gentemot det
allmänna tillförsäkrad bl.a.
yttrandefrihet, dvs. frihet att i tal,
skrift eller bild eller på annat sätt
meddela upplysningar samt uttrycka
tankar, åsikter och känslor.
Yttrandefriheten kan begränsas i lag.
Enligt 2 kap. 12 § regeringsformen får
bl.a. yttrandefriheten begränsas genom
lag i den utsträckning som 13-16 §§
medgiver. Sådan begränsning får dock
göras endast för att tillgodose ändamål
som är godtagbart i ett demokratiskt
samhälle. Den får aldrig gå utöver vad
som är nödvändigt med hänsyn till det
ändamål som föranlett den. Begränsningen
får inte heller sträcka sig så långt att
den utgör ett hot mot den fria
åsiktsbildningen såsom en av
folkstyrelsens grundvalar. Vidare får en
begränsning aldrig göras enbart på grund
av politisk, religiös, kulturell eller
annan sådan åskådning.
Enligt 2 kap. 13 § regeringsformen får
yttrandefriheten begränsas med hänsyn
till rikets säkerhet, folkförsörjningen,
allmän ordning och säkerhet, enskilds
anseende, privatlivets helgd eller
förebyggandet och beivrandet av brott
eller i övrigt om särskilt viktiga skäl
föranleder det. Vid bedömandet av vilka
begränsningar som får ske, skall
särskilt beaktas vikten av vidaste
möjliga yttrandefrihet i politiska,
religiösa, fackliga, vetenskapliga och
kulturella angelägenheter.
Med tryckfrihet förstås enligt 1 kap. 1
§ tryckfrihetsförordningen varje svensk
medborgares rätt att, utan några av
myndighet eller annat sådant allmänt
organ i förväg lagda hinder, utgiva
skrifter, att sedermera endast inför
laglig domstol kunna tilltalas för deras
innehåll, och att icke i annat fall
kunna straffas därför, än om detta
innehåll strider mot tydlig lag, given
att bevara allmänt lugn, utan att
återhålla allmän upplysning.
Varje svensk medborgare är, enligt 1
kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen,
gentemot det allmänna tillförsäkrad rätt
att i ljudradio, television och vissa
liknande överföringar samt filmer,
videogram, ljudupptagningar och andra
tekniska upptagningar offentligen
uttrycka tankar, åsikter och känslor och
i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne
som helst. Yttrandefriheten har till
ändamål att säkra ett fritt
meningsutbyte, en fri och allsidig
upplysning och ett fritt konstnärligt
skapande. I den får inga andra
begränsningar göras än de som följer av
yttrandefrihetsgrundlagen. Inte heller
på detta område får det förekomma censur
eller andra hinder för offentliggörande
och spridning bland allmänheten från
myndigheter eller andra allmänna organ.
Tryckfrihetsförordningen och
yttrandefrihetsgrundlagen innehåller
regler som syftar till att skydda den
som medverkar vid tillkomsten av en
tryckt skrift eller ett radio- eller TV-
program eller en teknisk upptagning av
text, bild eller ljud genom att lämna
uppgifter för offentliggörande. Skyddet
åstadkoms genom bestämmelser om
meddelarfrihet och anonymitetsskydd.
Grundläggande bestämmelser om
meddelarfrihet finns i 1 kap. 1 § tredje
stycket tryckfrihetsförordningen och i
1 kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen.
Meddelarfriheten innebär att det i viss
utsträckning är möjligt att straffritt
lämna normalt sekretessbelagda uppgifter
för publicering i tryckt skrift, radio
eller TV eller teknisk upptagning.
Enligt 1 kap. 1 § tredje stycket
tryckfrihetsförordningen har var och en
rätt att lämna meddelanden i vilket ämne
som helst för publicering i tryckta
skrifter. Meddelandet skall lämnas till
skriftens författare, till någon annan
upphovsman till en framställning i
skriften, till dennas utgivare, till
skriftens redaktion eller till en
nyhetsbyrå. Bestämmelsen innebär att
uppgiftslämnaren går fri från ansvar och
skadeståndsskyldighet, även om
meddelandet normalt skulle vara
straffbart som brott mot tystnadsplikt.
Undantag från denna huvudregel gäller
bara i den mån sådana är angivna i
tryckfrihetsförordningen. Vidare har
enligt 1 kap. 1 § fjärde stycket
tryckfrihetsförordningen var och en rätt
att anskaffa uppgifter och
underrättelser i vilket ämne som helst
för att antingen själv offentliggöra dem
i tryckt skrift eller lämna meddelande
som avses i det nyss beskrivna tredje
stycket i paragrafen. Också undantag
från detta anskaffarskydd skall ha stöd
i tryckfrihetsförordningen. En
motsvarande reglering av
meddelarfriheten och skyddet för
anskaffare för andra medier än tryckt
skrift finns i 1 kap. 2 §
yttrandefrihetsgrundlagen.
Bestämmelser om anonymitetsskydd finns
i 3 kap. tryckfrihetsförordningen.
Anonymitetsskyddet består av flera
delar. En är rätten till anonymitet som
innebär att författare, meddelare samt
utgivare av icke periodiska skrifter
inte är skyldiga att låta sina namn
sättas ut på skriften (1 §). En viktig
del i anonymitetsskyddet utgör vidare
bestämmelserna i 3 § om tystnadsplikt
för dem som tagit befattning med
tillkomsten eller utgivningen av tryckt
skrift och för dem som varit verksamma
vid t.ex. bokförlag och nyhetsbyråer.
Dessa får enligt huvudregeln inte röja
vem som är författare, meddelare eller
utgivare av en icke periodisk skrift. En
annan väsentlig del i anonymitetsskyddet
är efterforskningsförbudet i 4 §. Detta
innebär att myndigheter och andra
allmänna organ inte får efterforska
författaren till en framställning som
har införts eller varit avsedd att
införas i en tryckt skrift, den som har
gett ut eller avsett att ge ut tryckt
skrift eller den som lämnat ett
meddelande för publicering. Författaren,
meddelaren eller utgivaren får dock
efterforskas då detta behövs för åtal
eller annat ingripande som är tillåtet
enligt tryckfrihetsförordningen. Vid
sådan efterforskning skall den i 3 §
stadgade tystnadsplikten beaktas.
Motsvarande bestämmelser om
anonymitetsskydd finns i 2 kap. 1, 3 och
4 §§ yttrandefrihetsgrundlagen.
Den som uppsåtligen utför otillåtna
efterforskningar döms till böter eller
fängelse i högst ett år, 3 kap. 5 §
tryckfrihetsförordningen respektive
2 kap. 5 § yttrandefrihetsgrundlagen.
Från meddelarfriheten finns undantag.
Om någon lämnar ett meddelande som avses
i 1 kap. 1 § tredje stycket
tryckfrihetsförordningen och därmed gör
sig skyldig till någon av de gärningar
som anges i 7 kap. 3 § första stycket,
gäller om ansvar för sådant brott det
som är föreskrivet i vanlig lag, dvs.
brottsbalken. Motsvarande reglering
gäller enligt 5 kap. 3 §
yttrandefrihetsgrundlagen. De gärningar
som anges indelas i tre punkter. I punkt
1 räknas högförräderi och vissa andra
allvarliga brott mot rikets säkerhet
upp. I punkt 2 upptas oriktigt
utlämnande av allmän handling som inte
är tillgänglig för envar eller
tillhandahållande av sådan handling i
strid med myndighets förbehåll vid dess
utlämnande, när gärningen är uppsåtlig.
I punkt 3 anges uppsåtligt åsidosättande
av en tystnadsplikt i de fall som anges
i särskild lag. I 16 kap. 1 §
sekretesslagen (1980:100) ges en
uppräkning av de tystnadsplikter som har
företräde framför principen om
meddelarfrihet.
I sammanhanget bör också nämnas att,
enligt 1 kap. 9 § sekretesslagen, gäller
vad som föreskrivs i
tryckfrihetsförordningen om rätt att ta
del av allmänna handlingar också
handlingar hos aktiebolag, handelsbolag,
ekonomiska föreningar och stiftelser där
kommuner eller landsting utövar ett
rättsligt bestämmande inflytande. Även
på detta område gäller principen om
meddelarfrihet (prop. 1993/94:48, bet.
1993/94:KU13).
Meddelarskyddet innebär att de
offentliga funktionärerna, dvs. de som
är anställda hos myndigheterna och andra
personer som deltar i en myndighets
verksamhet på grund av uppdrag,
tjänsteplikt eller annan liknande grund,
kan utsättas för sanktioner för att de
har lämnat ett meddelande för
publicering bara i de fall och i den
ordning som tryckfrihetsförordningen och
yttrandefrihetsgrundlagen anvisar. För
andra personkategorier gäller frågan
närmast om det är möjligt att
avtalsvägen avstå från rättigheter som
tryckfrihetsförordningen ger och om
skadestånd och andra påföljder kan
inträda vid kontraktsbrott genom
uppgiftslämnande för offentliggörande
utan att detta kolliderar med reglerna i
tryckfrihetsförordningen och
yttrandefrihetsgrundlagen. Övervägande
skäl har ansetts tala för att avtalade
tystnadsplikter generellt tar över
meddelarfriheten (prop. 1986/87:151 s.
117-119).
Frågan om att utvidga meddelarfriheten
utanför myndighetsområdet har flera
gånger varit föremål för utredning och
övervägande.
Yttrandefrihetsutredningen (SOU
1983:70) lämnade förslag om en
utvidgning av meddelarfriheten.
Regeringen (prop. 1986/87:151) valde
dock att inte föra fram förslaget.
Konstitutionsutskottet (bet. KU
1987/88:36) ansåg att det fanns skäl att
utvidga meddelarfriheten att i princip
gälla förhållandet även utanför den
offentliga sektorn. Enligt utskottet var
dock det material som förelåg i ärendet
inte tillräckligt. Utskottet ansåg att
regeringen i stället borde se till att
frågan blev föremål för utredning.
Meddelarskyddskommittén (SOU 1990:12)
föreslog en grundlagsreglering om rätt
för enskilda inom företag och
organisationer att lämna uppgifter, som
omfattas av avtalad tystnadsplikt, för
publicering utan att drabbas av straff
eller andra rättsföljder. Regeringen
(prop. 1990/91:64) konstaterade att
förslaget mött starkt motstånd bland
remissinstanserna och fann att det inte
var möjligt att föra fram frågan om en
vidgad insyn inom den privata sektorn
till grundlagsstiftning i samband med
1991 års riksdagsval.
Konstitutionsutskottet (bet.
1990/91:KU21) ansåg att det var
angeläget att öka insynen i det privata
näringslivet och i de stora
organisationerna. Vilken väg man
lagstiftningstekniskt skulle gå var
enligt utskottet en komplicerad fråga.
Också utskottet kunde konstatera att det
inte hade varit möjligt att föra fram
frågan om ett förstärkt meddelarskydd på
den privata sektorn inför riksdagsvalet
år 1991. Liksom regeringen ansåg
utskottet att frågan borde ägnas
fortsatt uppmärksamhet.
Kommunala förnyelsekommittén drog, i
sitt slutbetänkande Förnyelse av
kommuner och landsting (SOU 1996:169),
följande slutsatser.
Offentlighetsprincipens tillämpning i
kommunala företag är inskränkt i
förhållande till vad som gäller på
myndighetsområdet. Reglerna har dock
inte varit i kraft tillräckligt länge
för att det skall gå att dra några
generella slutsatser om utfallet.
Utvecklingen bör följas kontinuerligt.
Yttrande- och meddelarfriheten för
kommunalt anställda har påverkats
negativt under 1990-talets
förnyelsearbete och neddragningar. Det
krävs insatser i form av utbildning och
uppföljning för att komma till rätta med
de problem som visat sig. - Reglerna om
handlingsoffentlighet har inte alltid
tillämpats tillfredsställande. Även på
detta område behöver insatser göras för
att åstadkomma en varaktig förbättring.
- Kommittén har inte funnit anledning
att föreslå någon lagändring rörande
offentlighetsprincipen utan anser att de
problem som finns kan åtgärdas genom
utbildnings- och informationsinsatser.
Demokratiutredningen ansåg, i
betänkandet En uthållig demokrati!
Politik för folkstyrelse på 2000-talet
(SOU 2000:1), det angeläget att utvidga
och förstärka meddelarskyddet så att det
gäller även för privatanställda,
eftersom offentlig finansiering av
privat verksamhet blir vanligare - t.ex.
inom sjukvård eller miljöfarlig
verksamhet. Utredningen menade att
demokratiska värderingar och etiska
principer är lika viktiga när andra
aktörer övertar offentligfinansierad
verksamhet.
Enligt 5 § lagen (1975:1339) om
Justitiekanslerns tillsyn får
Justitiekanslern (JK) som särskild
åklagare väcka åtal mot
befattningshavare som har begått
brottslig gärning genom att åsidosätta
vad som åligger honom i tjänsten eller
uppdraget. Att inte tillräckligt
skyndsamt pröva en begäran om att få ta
del av allmänna handlingar är att
betrakta som tjänstefel enligt 20 kap.
1 § BrB (se NJA 1993 s. 216).
Om en befattningshavare har åsidosatt
vad som åligger honom i hans tjänst och
felet kan beivras genom disciplinärt
förfarande får JK, enligt 6 §, göra
anmälan till den som har befogenhet att
besluta om disciplinpåföljd. Anser JK
det vara påkallat att befattningshavare
avskedas eller avstängs från sin tjänst
på grund av brottslig gärning eller grov
eller upprepad tjänsteförseelse, får JK
göra anmälan härom till den som har
befogenhet att besluta om sådan åtgärd.
Av 14 § lagen (1994:260) om offentlig
anställning framgår att en arbetstagare,
som uppsåtligen eller av oaktsamhet
åsidosätter sina skyldigheter i
anställningen, får meddelas
disciplinpåföljd för tjänsteförseelse.
Disciplinpåföljderna är varning och
löneavdrag. Disciplinpåföljd får
meddelas bara om arbetstagaren inom två
år från förseelsen skriftligen har
underrättats om vad som anförs mot honom
(17 §). När en åtgärd har vidtagits för
att åtal skall väckas mot en
arbetstagare får arbetsgivaren, enligt
18 § första stycket, inte inleda eller
fortsätta ett disciplinärt förfarande
med anledning av vad som har föranlett
åtgärden. Om en gärning har prövats i
straffrättslig ordning, får ett
disciplinärt förfarande inledas eller
fortsättas bara om gärningen, av någon
annan orsak än bristande bevisning, inte
har ansetts vara något brott. Disci
plinpåföljd får, enligt 19 § första
stycket, inte meddelas efter det att
arbetstagarens anställning har upphört
eller uppsägning har ägt rum.
Lagen (1998:814) med särskilda
bestämmelser om gaturenhållning och
skyltning (LGS) tillkom samtidigt med
miljöbalken. I lagen sammanfördes vissa
bestämmelser från de numera upphävda
lagarna renhållningslagen (1979:596) och
naturvårdslagen (1964:822), vilka inte
ansågs passa in i miljöbalken. Enligt 9
§ LGS skall affisch eller annan
tillfällig anordning utomhus för reklam,
propaganda eller liknande ändamål tas
bort inom fyra veckor efter uppsättandet
av den som ansvarar för anordningen, om
inte myndighet medgett annat. Paragrafen
motsvarar i sak 22 § tredje stycket
naturvårdslagen. I förarbetena till den
bestämmelsen (prop. 1974:166) uttalade
föredragande statsråd att det var
angeläget att komma till rätta med
olägenheterna av tillfällighetsreklam,
eftersom det förekom alltför ofta att
mer eller mindre trasiga affischer satt
kvar avsevärd tid efter det att den
tilldragelse som affischen avsåg
inträffat. Statsrådet föreslog därför
att det vid straffansvar skulle åligga
den som utomhus anbringat eller låtit
anbringa sådan tillfällighetsreklam att
avlägsna den inom fyra veckor.
Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet
bryter mot 9 § LGS kan dömas till böter
(14 §). Kommunen får vid äventyr av vite
besluta om de förelägganden och de
förbud som behövs i ett enskilt fall för
att lagen eller föreskrifter meddelade
med stöd av lagen skall efterlevas. Blir
ett föreläggande eller förbud inte
åtlytt får kommunen låta vidta åtgärder
på den ansvariges bekostnad (12 §).
Tidigare riksdagsbehandling
Våren 1995 avstyrkte utskottet en motion
där det begärdes att meddelarskyddet
skulle utvidgas till att gälla utanför
den offentliga sektorn. Utskottet
uttalade att det var angeläget att öka
insynen i det privata näringslivet och i
de stora organisationerna, men att
frågan lagstiftningstekniskt var mycket
svår att lösa med hänsyn till de olika
motstående intressen som gjorde sig
gällande. Enligt utskottet var det
möjligt att resultatet av arbetet i den
då nyligen tillsatta Kommunala
förnyelsekommittén (Fi 1995:02) skulle
kunna ge vissa uppslag som förde frågan
framåt. Utredningens arbete borde därför
avvaktas (bet. 1994/95:KU14).
Våren 1999 behandlade utskottet en
motion med motsvarande yrkande som i
motionerna 1999/2000:K201 och
2000/01:K211. Utskottet uttalade då att
svensk yttrandefrihetslagstiftning
uppfyller kraven i den europeiska
konventionen om skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande
friheterna och FN:s konvention om
medborgerliga och politiska rättigheter.
Utskottet var inte berett att föreslå
någon ändrad lagstiftning med anledning
av den då aktuella motionen, varför den
avstyrktes (bet. 1998/99:KU22).
Justitieutskottet behandlade olika
frågor om vittnesskydd våren 2000 (bet.
1999/2000:JuU23). I betänkandet
redovisade justitieutskottet ett antal
åtgärder som vidtagits under senare år i
syfte att förbättra situationen för
vittnen och målsägande i domstol, bl.a.
att straffet för övergrepp i rättssak
skärpts år 1997 och att ytterligare
skärpningar är att vänta, att
Domstolsverket på regeringens uppdrag
finansierat en försöksverksamhet med
vittnesstöd samt att det pågår en
försöksverksamhet med användning av
videoteknik i rättegång. Videotekniken
används exempelvis i fall då vittnen på
grund av rädsla eller fruktan för sin
säkerhet inte anser sig kunna inställa
sig i rättssalen. Vidare framhöll
justitieutskottet att regeringen gett
Rikspolisstyrelsen i uppdrag att
utarbeta ett nationellt handlingsprogram
för skydd av vittnen. I betänkandet
avstyrkte justitieutskottet motioner om
förstärkt vittnesskydd m.m. med
motiveringen att ytterligare åtgärder
inte var påkallade.
Pågående utredningsarbete
I budgetpropositionen för 2001 redovisar
regeringen att en särskild utredare
givits i uppdrag att se över yttrande-
och meddelarfrihet för anställda i
verksamheter med anknytning till det
allmänna (Ju 2000:R). Uppdraget gäller
t.o.m. den 1 maj 2001 (prop. 2000/01:1
volym 2 utgiftsområde 1).
Regeringen upplyser i propositionen
också att en kampanj kommer att
genomföras för att öka kunskapen och
medvetenheten i samhället och bland de
anställda i förvaltningen om
offentlighetsprincipen och dess roll för
öppenhet och demokrati. Arbetet skall
pågå under åren 2000 och 2001 och ledas
av en ordförande samt ett
offentlighetsråd med företrädare för
bl.a. stat, kommun och landsting. -
Målet med kampanjen, som benämns Öppna
Sverige, är att göra Sverige till ett
föredöme internationellt samt att alla
medborgare, särskilt chefer och
anställda i offentlig sektor, skall ha
god kunskap om
offentlighetslagstiftningen. Öppna
Sverige skall stimulera till en bred
diskussion om regleringen ute på
arbetsplatserna och strävar efter att så
många organi-sationer som möjligt skall
delta i öppenhetsarbetet. Kampanjen har
nyligen tillsammans med ordförandena i
Svenska Kommunförbundet och Lands-
tingsförbundet samt statsrådet Britta
Lejon gått ut med ett upprop till de
politiska och administrativa ledningarna
i offentlig sektor att delta i arbetet.
Utskottets bedömning
Motionerna 1999/2000:K356 yrkande 1 (mp)
och 2000/01:K292 (v) angående
information om yttrandefriheten får i
allt väsentligt anses tillgodosedda
genom den nyligen inledda kampanjen
Öppna Sverige. Motionerna avstyrks.
Även motionerna 1999/2000:K222 (m) och
2000/01:K210 (m) om skydd för
yttrandefriheten får huvudsakligen anses
tillgodosedda genom Öppna Sverige-
kampanjen. Motionerna avstyrks. Likaså
kommer de frågor som tas upp i motion
2000/01:Kr341 yrkande 9 (c) om skydd för
offentlighetsprincipen att höra till det
som kommer att behandlas i den pågående
kampanjen. Därtill kommer att
Justitiekanslern enligt utskottets
mening redan har vittgående befogenheter
att ingripa när offentlighetsprincipen
träds för när. Motionen avstyrks.
Enligt vad regeringen redovisar i
budgetpropositionen för 2001 har en
särskild utredare givits i uppdrag att
se över yttrande- och meddelarfrihet för
anställda i verksamheter med anknytning
till det allmänna. Uppdraget gäller
t.o.m. den 1 maj 2001.
Demokratiutredningens förslag att
utvidga meddelarskyddet så att det
gäller även för privatanställda
remissbehandlas för närvarande.
Utskottet finner inte skäl att föregripa
dessa arbeten. Motionerna 1999/2000:K266
(v) och 1999/2000:K250 (v) om
offentliganställdas respektive
privatanställdas yttrandefrihet
avstyrks.
Utskottet har tidigare flera gånger,
senast våren 1999, gjort bedömningen att
svensk yttrandefrihetslagstiftning
uppfyller kraven i den europeiska
konventionen om skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande
friheterna och FN:s konvention om
medborgerliga och politiska rättigheter.
Utskottet vidhåller den inställningen.
Motionerna 1999/2000:K201 (m) och
2000/01:K211 (m) om yttrandefrihet för
alla avstyrks.
I motion 2000/01:K363 (v) tas frågan om
ideella föreningars yttrandefrihet upp.
Lagen (1998:814) med särskilda
bestämmelser om gaturenhållning och
skyltning bygger på en balansgång mellan
möjligheterna att sprida information om
olika tilldragelser m.m. och
möjligheterna att komma till rätta med
olägenheter - t.ex. nedskräpning - av
sådan tillfällighetsreklam. Utskottet
förutsätter att regeringen följer hur
lagstiftningen tillämpas och vidtar de
åtgärder som kan visa sig nödvändiga.
Utskottet är inte berett att nu föreslå
några ändringar i lagstiftningen.
Motionen avstyrks därför.
Internet
Motioner
I motion 1998/99:T809 av Johnny Gylling
och Amanda Grönlund (kd) begärs att
riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om
censur på Internet (yrkande 2).
Motionärerna anser att Sverige bör ha
ett system med ansvariga utgivare för
elektroniska anslagstavlor och olika
Internettjänster. Vidare menar
motionärerna att diskussionsforum och
hemsidor måste behandlas på samma sätt
som vanliga tidningar och TV eller
radio. Dock måste lagstiftningen
anpassas för det elektroniska mediet.
Enligt motionärerna kan däremot censur
av Internet inte komma i fråga.
Införande av censur anser motionärerna
skulle vara samma sak som att öppna alla
brev och paket som skickades med vanlig
post eller att avlyssna telefonsamtal.
I motion 1999/2000:K272 av Lars Wegendal
och Carina Adolfsson (s) begärs att
riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om
begränsning av vissa hemsidor på
offentliga datorer. Motionärerna menar
att det är rimligt att söka finna
tekniska lösningar för att de yngsta
barnen, när de använder datorer i
offentlig miljö, inte skall riskera att
hamna på sidor med innehåll som inte är
försvarbart ur en allmän moralisk
synpunkt, t.ex. sidor med pornografi
eller narkotikaförsäljning. Möjligen går
det enligt motionärerna att finna
begränsningsmöjligheter i de
programvaror man använder sig av.
I motion 1999/2000:K330 av Ronny Olander
m.fl. (s) begärs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om Internet.
Motionärerna anför att bruket av
Internet måste omgärdas med en helt
annan kritisk hållning än vad som gäller
medier i allmänhet, eftersom ingen
extern part kan kvalitetssäkra
innehållet. Motionärerna menar att man
inte kan tillåta gränsöverskridande
medier/Internet att sprida
våldshandling, rasism, pornografi och
barnpornografi samt att man inte kan
tillåta bristande respekt mot vuxna
människor, barn och djur. Regeringen bör
enligt motionärerna agera både
nationellt och internationellt för att
motverka att Internet används i brutala,
ovärdiga sammanhang. Vidare anser
motionärerna att regeringen bör inleda
ett långsiktigt strategiskt arbete i
samma syfte med olika aktörer, där
frivillig- och föräldraorganisationer
med inriktning på barn och ungdomar bör
ha en självskriven plats.
I motion 1999/2000:T705 av Eva Flyborg
m.fl. (fp) begärs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om grundlagsskydd för
elektroniska medier (yrkande 3). Att ett
sådant skydd inte finns i dag är enligt
motionärerna att hänföra till att dessa
medier inte var utvecklade vid den tiden
yttrandefrihetsgrundlagen skrevs.
Motionärerna menar att det är angeläget
att yttrandefrihetsgrundlagen
kompletteras med grundlagsskydd för
elektroniska medier. Regeringen bör före
ordinarie riksdagsval 2002 återkomma
till riksdagen med förslag till ändring
i yttrandefrihetsgrundlagen, anser
motionärerna.
I motion 2000/01:K341 av Åsa Torstensson
m.fl. (c) begärs ett tillkännagivande
till regeringen om vad i motionen anförs
om att utsträcka den reella
yttrandefriheten till nya medier
(yrkande 2). Motionärerna anför att det
fria ordet inte är skyddat på
individuell nivå av yttrandefrihets- och
tryckfrihetsgrundlagarna. Bland annat
detta förhållande menar motionärerna har
gjort det möjligt att inskränka
yttrandefriheten på Internet.
Möjligheten att individualisera
yttrandefriheten genom att utsträcka
skyddet för det fria ordet till att
omfatta enskilda individer bör enligt
motionärerna därför prövas, förslagsvis
som ett tilläggsdirektiv till
Offentlighets- och sekretesskommittén.
Bakgrund
Enligt 1 kap. 10 §
yttrandefrihetsgrundlagen är grundlagen
tillämplig på sådana tekniska
upptagningar som sprids till allmänheten
i Sverige genom att spelas upp, säljas
eller tillhandahållas på annat sätt.
Yttrandefrihetsgrundlagens föreskrifter
om radioprogram skall, enligt 1 kap.
9 §, tillämpas när en redaktion för en
tryckt periodisk skrift eller för
radioprogram, ett företag för
yrkesmässig framställning av tekniska
upptagningar eller en nyhetsbyrå med
hjälp av elektromagnetiska vågor på
särskild begäran tillhandahåller
allmänheten upplysningar direkt ur ett
register med upptagningar för automatisk
databehandling. Det gäller dock inte om
den mottagande kan ändra innehållet i
registret.
Termen tekniska upptagningar fördes in
i yttrandefrihetsgrundlagen den
1 januari 1999 (prop. 1997/98:43, bet.
1997/98:KU19 och 1998/99:KU4, rskr.
1997/98:214 och 1998/99:2). Detta har
stor betydelse för
yttrandefrihetsgrundlagens tillämplighet
på nya former av upptagningar av
information (nya fysiska databärare).
Tekniska upptagningar utgör i detta
sammanhang en samlingsterm för
upptagningar som innehåller text,
stillbilder, rörliga bilder eller ljud
och som kan läsas, avlyssnas eller på
annat sätt uppfattas endast med tekniska
hjälpmedel. Ändringen medför att även cd-
romskivor och datordisketter med endast
text eller stillbilder omfattas av
yttrandefrihetsgrundlagen. En bok som
ges ut endast i form av en cd-romskiva
omfattas sålunda sedan årsskiftet av
grundlagsregleringen.
I lagstiftningsärendet väcktes ett par
motioner om just teknikberoendet. I en
motion yrkades att riksdagen hos
regeringen skulle begära en utredning om
och förslag till en teknikoberoende,
generell yttrandefrihetsgrundlag efter
mönster av bl.a. den europeiska
konventionen om skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande
friheterna. I en annan motion yrkades
däremot att riksdagen skulle ge
regeringen till känna att det tryckta
ordet har en speciell ställning inom
opinionsbildningen och samhällsdebatten
och att det därför är viktigt att slå
vakt om tryckfrihetsförordningens
särställning. Konstitutionsutskottet
avstyrkte yrkandet som rörde en generell
yttrandefrihetsgrundlag. Enligt
utskottet framgick det av propositionen
att regeringen var väl medveten om
frågans stora principiella betydelse.
Utskottet uppgav vidare att man utgick
från att regeringen ser till att denna
och sammanhängande frågor övervägs i
lämpligt sammanhang. Även yrkandet om
ett tillkännagivande om det tryckta
ordets särställning avstyrktes.
Utskottet instämde i och för sig i att
det tryckta ordet har en speciell
ställning i den fria opinionsbildningen
och samhällsdebatten men underströk
samtidigt att regeringen inte föreslagit
något som tunnar ut tryckfriheten (bet.
1997/98:KU19).
Lagen (1998:112) om ansvar för
elektroniska anslagstavlor antogs av
riksdagen våren 1998 (bet.
1997/98:JuU11, rskr. 149). Med
elektronisk anslagstavla förstås i lagen
en tjänst för förmedling av elektroniska
meddelanden. Lagen innebär att den som
tillhandahåller en elektronisk
anslagstavla skall ha uppsikt över den.
Tillhandahållaren skall vidare vara
skyldig att lämna användare av tjänsten
viss information och att ta bort vissa
slag av straffbara meddelanden. Om
tillhandahållaren inte lämnar
föreskriven information eller om han
försummar sin skyldighet att ta bort
vissa meddelanden kan han straffas.
Den 16 april 1998 tillkallade regeringen
en parlamentarisk kommitté,
Offentlighets- och sekretesskommittén
(Ju 1999:06, dir. 1998:32), med uppgift
att bl.a. göra en översyn av
bestämmelserna om allmänna handlingars
offentlighet i syfte att vidga
möjligheterna för
offentlighetsprincipens tillämpning i IT-
samhället. Kommittén skall redovisa sitt
arbete i denna del senast den 31
december 2000.
Regeringen beslutade den 4 februari 1999
att en parlamentariskt sammansatt
kommitté skall analysera behovet av och
förutsättningarna för en mer teknik
oberoende grundlagsreglering av
yttrandefriheten (Ju 1999:01, dir.
1999:8). Utvecklingen inom
informationstekniken har enligt
direktiven gått snabbt sedan
yttrandefrihetsgrundlagen trädde i kraft
år 1992. De medier som omfattas av
yttrandefrihetsgrundlagen har
fortlöpande utvecklats. Nya fysiska
bärare av information har tillkommit och
tillkommer alltjämt. De blir
tillgängliga och användbara för i stort
sett alla. Samtidigt skapas enligt
direktiven nya medel för kommunikation
med hjälp av elektromagnetiska vågor.
Till bilden hör också en fortgående
internationalisering.
Den snabba utvecklingen gör det
nödvändigt att kontinuerligt bevaka och
anpassa regelverken på området.
Införandet av termen tekniska
upptagningar i yttrandefrihetsgrundlagen
kan enligt direktiven förväntas att på
ett tillfredsställande sätt möta den
tekniska utvecklingen när det gäller
upptagningar med sådana yttranden som
yttrandefrihetsgrundlagen är avsedd att
skydda. Det som nu behöver utredas är
således i första hand
yttrandefrihetsgrundlagens tillämplighet
på ny kommunikation med hjälp av
elektromagnetiska vågor, dvs. på
informationsöverföringar som sker på
annat sätt än genom att fysiska
databärare transporteras mellan
avsändare och mottagare. Det som nu har
sagts hindrar enligt direktiven inte att
vissa justeringar kan behöva göras i
såväl tryckfrihetsförordningen som
yttrandefrihetsgrundlagen för att
reglerna skall anpassas till
utvecklingen på informationsteknikens
område. Kommittén, som antagit namnet
Mediegrundlagsutredningen, skall
redovisa sitt uppdrag senast den 31
december 2000.
I regeringens skrivelse 1999/2000:137
Barn - här och nu, Redogörelse för
barnpolitiken i Sverige med utgångspunkt
i FN:s konvention om barnets rättigheter
behandlas bl.a. frågan om skydd av barn
från skadligt innehåll i medierna.
Regeringen anför i skrivelsen bl.a.
följande.
Under det svenska ordförandeskapet i EU
våren 2001 har regeringen beslutat att
arrangera ett expertseminarium med
namnet Barn och unga i det nya
medielandskapet. Mötet kommer att
fokusera på frågor som rör hur barn
skall skyddas från skadligt
medieinnehåll. Bland annat kommer TV,
Internet samt dator- och TV-spel att
behandlas.
Seminariet ligger i linje med det redan
pågående arbetet inom EU med att skapa
en acceptabel skyddsnivå för barn i ett
medielandskap kännetecknat av
globalisering, snabb teknikutveckling
och framväxt av nya system för medie
distribution. Informationen flyter allt
friare över nationsgränserna. I takt med
att medieutbudet ökar blir också risken
att barn får tillgång till skadligt me
dieinnehåll större. Globaliseringen och
teknikutvecklingen visar på behovet av
att, vid sidan av nationell
lagstiftning, förstärka insatserna för
att skapa dialog med branscherna,
etablera internationella nätverk samt
förebygga skadeverkningar genom
kunskapsinsamling och
informationsspridning.
Inom EU är medvetenheten och enigheten
om att det nya medielandskapet kräver
nya metoder för att skydda barn stor.
Under år 1998 antog ministerrådet dels
en rekommendation (Rådets rekommendation
nr 98/560/EG av den 24 september 1998)
om skydd av minderåriga och den
mänskliga värdigheten i audiovisuella
tjänster och informationstjänster, dels
en handlingsplan (Europaparlamentets och
rådets beslut nr 276/1999/EG av den 25
januari 1999) för att främja en säkrare
användning av Internet.
Rekommendationen, vars effekter skall
utvärderas under år 2000, omfattar alla
audiovisuella tjänster och
informationstjänster som görs
tillgängliga för allmänheten, oavsett
spridningssätt. Det rör t.ex. tjänster
via Internet men även radio- och TV-
sändningar. Medlemsstaterna
rekommenderas bl.a. att "främja
inrättandet på frivillig grund" av
självreglerande nationella system.
Våldsskildringsrådet, som är en
kommitté under Kulturdepartementet, fick
i tilläggsdirektiv i december 1998
ansvaret för att informera branscherna
om rekommendationens innehåll, följa
branschernas självreglerande arbete och
fungera som deras stöd och
samtalspartner i frågor som rör skydd av
barn i media. Insatserna riktar sig även
mot datorspelsbranschen vars
organisation MDTS till julhandeln år
1999 införde en gemensam åldersmärkning
av spelprodukter med våldsinslag som en
direkt följd av rekommendationen.
Även handlingsplanen syftar till att
främja branschens självreglering. Under
fyra år har 25 miljoner euro avsatts för
branschprojekt som syftar till bättre
övervakning av innehållet på Internet,
bl.a. genom s.k. hot-lines och
utvecklandet av filtreringsverktyg som
ger föräldrar och skolpersonal möjlighet
att välja bort innehåll som anses
olämpligt för barn. Information och
medvetandegörande insatser tilldelas
också medel.
Utskottets bedömning
Mediegrundlagsutredningen har i uppdrag
att analysera behovet av och
förutsättningarna för en mer
teknikoberoende grundlagsreglering av
yttrandefriheten. Frågorna om att censur
på Internet inte skall få förekomma, som
tas upp i motion 1998/99:T809 yrkande 2
(kd), och om grundlagsskydd för
elektroniska medier, som tas upp i
motion 1999/2000:T705 yrkande 3 (fp),
kan förväntas bli behandlade av
kommittén. Det finns inte skäl att
föregripa det arbetet. Motionerna
avstyrks. Detsamma gäller frågan om att
utsträcka den reella yttrandefriheten
till nya medier, som tas upp i motion
2000/01:K341 yrkande 2 (c). Följaktligen
avstyrks även den motionen.
I motion 1999/2000:K272 (s) tas upp
frågan om begränsning av vissa hemsidor
på offentliga datorer och i motion
1999/2000:K330 (s) diskuteras
begränsningar av utbudet på Internet.
Syftet bakom bägge motionerna är främst
att skydda barn från skadligt eller
olämpligt innehåll. Regeringen pekar i
sin redogörelse för barnpolitiken (skr.
1999/2000:137) på att det bedrivs ett
omfattande arbete i syfte att skydda
barn från skadligt innehåll i medierna
både nationellt och inom EU. Under år
1998 antog ministerrådet en
rekommendation om skydd av minderåriga
och den mänskliga värdigheten i
audiovisuella tjänster och
informationstjänster och år 1999 antogs
en handlingsplan för att främja en
säkrare användning av Internet. Såväl
rekommendationen som handlingsplanen
syftar till att främja branschens
självreglering. Under fyra år har 25
miljoner euro avsatts för branschprojekt
som syftar till bättre övervakning av
innehållet på Internet, bl.a. genom s.k.
hot-lines och utvecklandet av
filtreringsverktyg som ger föräldrar och
skolpersonal möjlighet att välja bort
innehåll som anses olämpligt för barn.
Utskottet kan således konstatera att det
redan pågår ett omfattande arbete som
syftar till att skydda barn från
skadligt och olämpligt medieinnehåll.
Motionerna avstyrks.
Etableringsfrihet
Motioner
I motionerna 1999/2000:K276 och
2000/01:K400 båda av Per Unckel m.fl.
(m) begärs tillkännagivanden till
regeringen om etableringsfrihetens
betydelse för tryck- och
yttrandefriheten (yrkande 1).
Motionärerna anför att det fria ordet
har en direkt betydelse för
informationsfriheten och medborgarnas
frihet. Öppenheten för nya tankar och
möjligheten att pröva dem i verkligheten
möjliggör, tillsammans med den kritiska
granskningen av maktutövning och
existerande föreställningar, en ständigt
pågående utveckling av det mänskliga
samhället. Det kommer till uttryck genom
yttrandefrihet och tryckfrihet, genom
pressfrihetens självklara traditioner i
Sverige och genom att massmedierna står
fria och oberoende från den offentliga
makten. Motionärerna menar att
lagstiftaren bör inskränka sin uppgift
till att upprätta ett brett, stabilt
ramverk som säkerställer det fria ordet,
skyddar individens integritet och får
marknadsekonomin att fungera. Inom detta
ramverk kan sedan såväl allehanda
tekniska lösningar som nya och gamla
medier och tjänster rymmas.
Yttrandefriheten och tryckfriheten är
enligt motionärerna centrala värden i
det fria samhället. Det skall råda stor
frihet att ge ut och distribuera
medieprodukter och att pröva deras
ekonomiska bärkraft. Inom ramen för
dagens tekniska begränsningar för medier
skall det vara läsarna, lyssnarna,
tittarna och användarna som genom sina
val avgör vilka medier som skall ha
förutsättningar att distribueras. Det
kan inte vara, och får inte vara,
politiskt grundat godtycke som avgör
mediernas utveckling. Staten skall verka
för etableringsfrihet så långt tekniken
förmår. Inom ramen för tillgängliga
frekvenser eller kanaler skall var och
en behandlas likvärdigt.
Etableringsfrihet är det bästa sättet
att utan offentliga regleringar motverka
mediekoncentration. Därmed uppnås en
mångfald på publikens och samhällets
villkor. För ett vitalt kultursamhälle
är det av stor vikt att det finns så
många forum för skapande som möjligt, så
många kanaler för att nå publiken som
tekniken medger och så många alternativ
att välja mellan som det finns intresse
att sända och som publiken efterfrågar.
En politik för fria medier kommer också
att leda till att teknikens utveckling
sker utifrån de enskilda medborgarnas
behov och intressen. Det innebär att
gränserna mellan olika medier luckras
upp, samtidigt som lagar och regler som
är teknikbundna snabbt kommer att bli
både otidsenliga och motverka sina egna
syften. Det ställer krav på lagstiftning
som ger en frihet för de nya mediernas
utveckling, från Internettjänster till
television. Sverige skall vara ett land
där denna utveckling är naturlig och
internationellt ledande.
Den nya tidens medier skall, liksom den
fria pressen, stå oberoende från stat
och kommun. Staten skall inte genom
politiska beslut och godtyckliga val
avgöra vem eller vilka som skall få
sända.
Bakgrund
Enligt 4 kap. 1 §
tryckfrihetsförordningen har varje
svensk medborgare eller svensk juridisk
person rätt att genom tryckpress
framställa tryckalster. Rätt att
saluhålla, försända eller på annat sätt
sprida tryckta skrifter gäller på samma
sätt enligt 6 kap. 1 §. Även rätten att
importera tryckta skrifter är
säkerställd i tryckfrihetsförordningen
(13 kap. 5 § tredje stycket). Dessa
regler om etableringsfrihet,
spridningsrätt och införselrätt har
tillsammans med censurförbudet av
regeringen ansetts innebära att det
allmänna inte kan hindra ett fritt
meningsutbyte och en allsidig upplysning
som förmedlas genom tryckta skrifter
(prop. 1990/91:64 s. 77).
Yttrandefrihetsgrundlagen tillförsäkrar
i 3 kap. 1 § varje svensk medborgare och
svensk juridisk person rätt att sända
radioprogram genom tråd. Rätten att
sända radioprogram på annat sätt än
genom tråd får dock, enligt 3 kap. 2 §
första stycket regleras genom lag som
innehåller föreskrifter om tillstånd och
villkor för att sända. Eftersom
frekvensutrymmet inte är obegränsat, är
det av tekniska skäl inte möjligt att
uppnå en grundlagsfäst etableringsfrihet
i tryckfrihetsrättslig mening när det
gäller radiosändningar (prop. 1990/91:64
s. 116). I syfte att så långt som
möjligt låta de värderingar som bör vara
vägledande vid lagstiftning om tillstånd
och villkor för att sända, föreskrivs i
bestämmelsens andra stycke att det
allmänna skall eftersträva att
radiofrekvenserna tas i anspråk på ett
sätt som leder till vidaste möjliga
yttrandefrihet och informationsfrihet.
Detta utgör en principiell målsättning
för såväl normgivning som beslut i
enskilda fall.
Utskottet avstyrkte motionsyrkanden
motsvarande det nu aktuella yrkandet
såväl år 1998 som år 1999. Vid det
första tillfället hänvisade utskottet
till pågående utredningsarbete och till
att riksdagen då nyligen hade tagit
ställning i fråga om sändningstillstånd
och tillståndsvillkor. Mot bakgrund av
dessa omständigheter menade utskottet
att det saknades skäl att göra
tillkännagivanden till regeringen i
fråga om grundläggande principer och
former för programföretags verksamhet
(bet. 1997/98:KU16). Vid det sistnämnda
tillfället motiverades avstyrkandet med
att utskottet inte fann skäl att frångå
sin tidigare bedömning när det gällde
grundläggande principer och former för
programföretagens verksamhet (bet.
1998/99:KU23).
Mediekoncentrationskommittén lämnade
sitt betänkande Yttrandefriheten och
konkurrensen, Förslag till
mediekoncentrationslag m.m. (SOU
1999:30) i februari 1999. Kommittén hade
till uppgift att lägga fram förslag om
lagstiftning för att slå vakt om
mångfalden i svenska medier och motverka
sådan ägar- och maktkoncentration inom
massmedierna som kan skada ett fritt och
brett meningsutbyte och en fri och
allsidig upplysning. I betänkandet
föreslår kommittén bl.a. ändringar i
tryckfrihetsförordningen och
yttrandefrihetsgrundlagen samt att det
införs en särskild
mediekoncentrationslag. Förslagen
innebär i korthet att en koncentration
skall kunna förbjudas, om den
1. skapar, förstärker eller förändrar
kontrollen över en dominerande
ställning, som väsentligt hämmar eller
är ägnad att hämma förekomsten eller
utvecklingen av en effektiv konkurrens i
fråga om en sådan verksamhet som enligt
det föregående har särskild betydelse
för opinionsbildningen - dagspress,
radio och TV - eller en ställning som
innefattar ett väsentligt inflytande
inom flera sådana verksamheter, och
2. i betraktande av koncentrationens
art, marknadsförhållandena och berörda
företags förväntade agerande kan befaras
vara ägnad att hämma ett fritt
meningsutbyte och en allsidig
upplysning.
Kommitténs förslag har remissbehandlats
och bereds för närvarande i
Regeringskansliet. Enligt
Kulturdepartementets verksamhetsplan för
år 2001 är en proposition med anledning
av kommitténs arbete att vänta under
senare delen av året. Beredningen sker
med beaktande av det arbete som pågår
kring mediegrundlagarna inom
Justitiedepartementet.
Utskottets bedömning
I motionerna 1999/2000:K276 yrkande 1
och 2000/01:K400 yrkande 1 (båda m) tas
frågan om etableringsfrihetens betydelse
för tryck- och yttrandefriheten upp.
Utskottet har avstyrkt motsvarande
motionsyrkanden vid flera tillfällen
tidigare, senast vid riksmötet 1998/99.
Det har i sak inte framkommit någonting
nytt som föranleder en förändrad
bedömning. Vidare anser utskottet att
det pågående beredningsarbetet avseende
Mediekoncentrationskommitténs förslag
inte bör föregripas. Utskottet avstyrker
motionerna.
Hets mot homosexuella m.m.
Motioner
I motion 1999/2000:K258 av Helena
Bargholtz m.fl. (fp) begärs att
riksdagen beslutar om sådana ändringar i
7 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen och
16 kap. 8 § brottsbalken i enlighet med
vad som anförts i motionen. Motionärerna
anför att skyddet för homosexuella inte
är tillräckligt. Homosexuella tillhör de
klassiska, ideologiska måltavlorna för
nazistiska och fascistiska idéer.
Förtrycket mot homosexuella ökar alltmer
och tar sig många obehagliga uttryck.
Undersökningar gjorda av bl.a.
kriminologiska institutionen vid
Stockholms universitet visar enligt
motionärerna att var fjärde homosexuell
någon gång blivit utsatt för våld eller
hot om våld. Motionärerna menar därför
att även homosexuella borde få skydd av
bestämmelsen som förbjuder hets mot
folkgrupp. Enligt motionärerna är det
viktigt att samhället reagerar mot de
övergrepp som förekommer. Ett förbud
förbättrar också polisens möjligheter
att motverka nazistisk verksamhet.
Beträffande den lagtekniska utformningen
av ett förbud av hets mot homosexuella
hänvisar motionärerna till den s.k.
Homosexutredningens överväganden (SOU
1984:63). Motionärerna anför också att
motsvarande bestämmelser i andra länder
har visat sig fungera på avsett vis.
Frågan om förbud av hets mot
homosexuella tas också upp i motion
1999/2000:K309 av Yvonne Ruwaida och
Mikael Johansson (mp). Motionärerna, som
yrkar att riksdagen hos regeringen begär
ett lagförslag enligt vad som anförts i
motionen, framhåller att nazister
bedriver en ideologiskt motiverad
hatpropaganda mot judar och andra
religiösa minoriteter, invandrare,
färgade samt homo- och bisexuella och
att den grova brottsligheten mot
homosexuella ofta har ideologiska
förtecken. Enligt motionärerna bör
bestämmelsen om hets mot folkgrupp
ändras så att åtal kan väckas även mot
nazistiska hatskrifter mot homo- och
bisexuella. Den av regeringen tillsatta
utredningen som har till uppgift att
undersöka bl.a. denna fråga bör få i
uppdrag att skyndsamt avge ett förslag
till ändring av tryckfrihetsförordningen
och brottsbalken för att ge homo- och
bisexuella skydd av bestämmelsen om hets
mot folkgrupp.
De homosexuellas rättigheter behandlas
även i motion 1999/2000:L430 av Anita
Johansson (s). Motionären begär att
riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om
översyn av lagstiftningen om hets mot
folkgrupp (yrkande 1). I motionen
framhålls att alla människor är olika
och att intolerans mot olikheter bland
enskilda människor och grupper av
människor riskerar att till sist bli en
intolerans som kan vändas mot vem som
helst. Intolerans undergräver
demokratins jordmån och förråar hela
samhällsklimatet. Därför är tolerans ett
livsavgörande värde för alla människor i
samhället, och ett gemensamt värde att
försvara, anser motionären. Med hänsyn
härtill menar motionären att det är en
brist i lagstiftningen att bestämmelsen
om hets mot folkgrupp inte går att
tillämpa på hets mot homosexuella.
Motionären pekar på att det finns
straffrättslig lagstiftning om hets mot
homosexuella som grupp i ett flertal
europeiska länder och att erfarenheterna
från t.ex. Danmark och Norge visar att
sådan lagstiftning inte medför någon
omotiverad inskränkning i tryck- och
yttrandefriheten. Vidare poängterar
motionären att de organisationer som
arbetar för homosexuellas rättigheter
står eniga bakom kravet på en
lagändring.
I motion 1999/2000:So225 av Barbro
Westerholm m.fl. (fp, s, v, c, mp)
begärs att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om ändring av
tryckfrihetsförordningens, brottsbalkens
och regeringsformens bestämmelser om
kränkning av och hets mot person grundat
på tillhörighet till folkgrupp (yrkande
1 delvis). Enligt motionärerna är det
oacceptabelt att våld, hot och
diskriminering mot homo-/bisexuella och
transpersoner är vardagliga företeelser
i Sverige och övriga världen. Därför,
menar motionärerna, måste arbetet att
bekämpa våld, hot och diskriminering mot
homo-/bisexuella och transpersoner
bedrivas både i Sverige och
internationellt. Konkreta åtgärder som
enligt motionärerna behöver vidtas är
bl.a. att komplettera
tryckfrihetsförordningens bestämmelse om
hets mot folkgrupp så att den även
omfattar hets mot homo-/bisexuella och
transpersoner.
Motsvarande resonemang förs i motion
2000/01:Ju724 av Tasso Stafilidis m.fl.
(v, s, c, fp, mp) där det också begärs
ett tillkännagivande till regeringen om
ändring av tryckfrihetsförordningens,
brottsbalkens och regeringsformens
bestämmelser om kränkning av och hets
mot person grundad på tillhörighet till
folkgrupp (yrkande 1 delvis).
I motion 2000/01:L459 av Ana Maria
Narti m.fl. (fp) begärs ett
tillkännagivande till regeringen om
ändring av tryckfrihetsförordningens
bestämmelse om hets mot folkgrupp
(yrkande 7). Motionärerna vill att
bestämmelsen skall omfatta också hets
mot homosexuella och bisexuella.
Bakgrund
Gällande bestämmelser
Enligt 1 kap. 2 § första stycket
regeringsformen skall den offentliga
makten utövas med respekt för alla
människors lika värde och för den
enskilda människans frihet och
värdighet. Några bestämmelser som direkt
tar sikte på homosexuella finns däremot
inte i grundlagarna.
Den som i uttalande eller i annat
meddelande som sprids hotar eller
uttrycker missaktning för folkgrupp
eller annan sådan grupp av personer med
anspelning på ras, hudfärg, nationellt
eller etniskt ursprung eller
trosbekännelse, döms enligt 16 kap. 8 §
brottsbalken (BrB) för hets mot
folkgrupp till böter eller fängelse i
högst två år. Begås gärningen genom
tryckt skrift skall den enligt 7 kap.
4 § 11 tryckfrihetsförordningen anses
som tryckfrihetsbrott och begås
gärningen i ett radioprogram, en film
eller en ljudupptagning skall den enligt
5 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen
anses som yttrandefrihetsbrott.
Enligt 16 kap. 9 § BrB kan en
näringsidkare som i sin verksamhet
diskriminerar någon på grund av att
denne har homosexuell läggning samt den
som anordnar allmän sammankomst eller
offentlig tillställning och
diskriminerar någon av samma anledning,
dömas för olaga diskriminering till
böter eller fängelse i högst ett år.
Den som smädar annan genom kränkande
tillmäle eller beskyllning eller genom
annat skymfligt beteende mot honom döms
enligt 5 kap. 3 § BrB för förolämpning.
Förolämpning får i princip inte åtalas
av annan än målsägande. Ett undantag
från denna regel är dock bl.a.
förolämpning mot någon med anspelning på
att han har homosexuell läggning. Enligt
5 kap. 5 § BrB får åklagaren i sådana
fall åtala, om målsäganden angett
brottet till åtal och åtal av särskilda
skäl anses påkallat ur allmän synpunkt.
Brottet kan utgöra tryckfrihetsbrott
eller yttrandefrihetsbrott om det begås
genom tryckt skrift respektive i ett
radioprogram, en film eller en
ljudupptagning.
I 29 kap. 2 § BrB stadgas att som
försvårande omständighet vid bedömandet
av straffvärdet skall vid sidan av vad
som gäller för varje brottstyp särskilt
beaktas bl.a. om ett motiv för brottet
varit att kränka en person, en folkgrupp
eller en annan sådan grupp av personer
på grund av ras, hudfärg, nationellt
eller etniskt ursprung, trosbekännelse
eller annan liknande omständighet.
Enligt förarbetena (prop. 1993/94:101,
s. 22) tar bestämmelsen sikte inte bara
på hets mot folkgrupp utan även på t.ex.
fall där ett motiv för brottet varit att
kränka någon på grund av dennes sexuella
läggning.
Tidigare riksdagsbehandling m.m.
Utredningen om homosexuellas situation i
samhället föreslog i betänkandet
Homosexuella och samhället (SOU 1984:63)
att bestämmelserna om hets mot folkgrupp
i brottsbalken och
tryckfrihetsförordningen skulle ändras
så att anspelning på sexuell läggning
också skall vara straffbar. Regeringen
ansåg dock att tillräckliga skäl inte
förelåg att föreslå en ändring av
bestämmelserna om hets mot folkgrupp
(prop. 1986/87:124). Socialutskottet
förklarade sig vara tveksamt till
behovet av en regeländring och avstyrkte
ett motionsyrkande motsvarande
utredningsförslaget (bet. SoU
1986/87:31).
Frågan om kriminalisering av hets mot
homosexuella har senare behandlats av
Konstitutionsutskottet vid ett flertal
tillfällen.
Vid 1992/93 års riksmöte uttalade
utskottet bland annat att det vid
utformningen av straffbestämmelser
gäller att finna den rätta avvägningen
mellan yttrandefrihetsintresset och
olika gruppers behov av skydd mot
nedsättande omdömen eller kritik. Mot
bakgrund av vikten av vidast möjliga
yttrandefrihet saknades det, enligt
utskottets mening, anledning att ändra
straffbestämmelserna (bet. 1992/93:KU2).
Vid påföljande riksmöte, då frågan
återigen väcktes genom ett par mo
tionsyrkanden, hänvisade utskottet åter
till att tryckfriheten sedan lång tid
har ett mycket starkt skydd i
tryckfrihetsförordningen och i
yttrandefrihetsgrundlagen. Utskottet
förklarade sig i allt väsentligt dela
den uppfattning som framförts av
departementschefen i propositionen om
homosexuellas situation i samhället.
Utskottet tillade att man inte kunde
bortse från möjligheten att en
lagändring kunde leda till att de
homosexuella, på ett sätt som många av
dem inte önskar, pekas ut som en
speciell grupp i samhället. Utskottet
vidhöll således sitt tidigare
ställningstagande och avstyrkte
motionerna (bet. 1993/94:KU2).
Utskottet tog vid 1995/96 års riksmöte,
i anledning av två motioner, på nytt
ställning till frågan och förklarade sig
bestämt ta avstånd från alla former av
nedsättande uttalanden om homosexuella.
Under hänvisning till bestämmelserna i
BrB om förolämpning, uppvigling och
olaga diskriminering framhöll utskottet
emellertid att det i lagstiftningen
finns tillräckliga medel för att komma
åt sådana uttalanden om homosexuella som
individer. Enligt utskottets mening
måste dock denna lagstiftning i större
utsträckning omsättas i konkret
handlande. Utskottet framhöll att det är
en angelägen uppgift för såväl polis som
åklagare att agera effektivt mot denna
typ av brottslighet och det underströks
att åklagare och domstolar bör
uppmärksamma
straffskärpningsbestämmelsen i 29 kap. 2
§ 7 BrB. I frågan om att utsträcka
straffstadgandet om hets mot folkgrupp
till att omfatta även homosexuella ansåg
utskottet inte att det framkommit några
nya omständigheter som talade för en
kriminalisering. Utskottet vidhöll att
en kriminalisering skulle innebära en
omotiverad inskränkning i den
grundlagsskyddade tryck- och
yttrandefriheten och att en sådan skulle
medföra oöverblickbara konsekvenser.
Slutligen återkom utskottet till sin
tidigare mening, att en lagändring
skulle kunna leda till att de
homosexuella, på ett sätt som många av
dem inte önskar, pekas ut som en
särskild grupp i samhället. Utskottet
avstyrkte motionsyrkandena (bet.
1995/96:KU8).
Utskottet tog vidare upp frågan om
kriminalisering av hets mot homosexuella
vid 1996/97 års riksmöte. Utskottet
ansåg emellertid inte att några nya
omständigheter hade framkommit som
talade för en utvidgning av förbudet mot
hets mot folkgrupp till att omfatta även
hets mot homosexuella, och avstyrkte
därför två motionsyrkanden i frågan
(bet. 1996/97:KU15).
Motionsyrkanden om kriminalisering av
hets mot homosexuella behandlades på
nytt vid 1997/98 års riksmöte. Utskottet
hänvisade då till den utredning som
skulle tillsättas inom kort för att
bl.a. se över frågan om kriminalisering
av hets mot homosexuella och ansåg att
dess arbete inte borde föregripas. De
aktuella motionerna avstyrktes därför
(bet. 1997/98:KU32).
Vid 1998/99 års riksmöte avstyrkte
utskottet motionsyrkanden om
kriminalisering av hets mot homosexuella
med hänvisning till pågående
utredningsarbete. Utskottet konstaterade
att en parlamentarisk kommitté hade fått
i uppdrag att bl.a. ta upp frågan om att
straffbelägga hets mot homosexuella och
granska argumenten för och emot en sådan
kriminalisering. Utskottet, som
välkomnade att frågan om kriminalisering
av hets mot homosexuella var föremål för
utredning och utgick från att frågan
skulle komma att bli grundligt utredd,
ville inte föregripa resultatet av
kommitténs arbete och avstyrkte därför
samtliga motioner (bet. 1998/99:KU22).
Kommittén om straffansvar för
organiserad brottslighet, m.m. slutförde
sitt arbete i oktober 2000 genom att
lämna betänkandet Organiserad
brottslighet, hets mot folkgrupp, hets
mot homosexuella, m.m. (SOU 2000:88). I
betänkandet anför kommittén att
övervägande skäl talar för att hets mot
homosexuella skall kriminaliseras.
Kommittén föreslår att det skall ske
genom en utvidgning av bestämmelsen om
hets mot folkgrupp i 16 kap. 8 § BrB och
att brottet skall benämnas hets mot
homosexuella. Vidare föreslår kommittén
att en motsvarande förändring görs i
7 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen,
vilket även innebär en motsvarande
ändring på yttrandefrihetsgrundlagens
område. I betänkandet diskuteras om
kriminaliseringen skall avse hets mot
just homosexuella eller om den skall
avse även hets mot personer med annan
sexuell läggning. Av kommitténs direktiv
framgick inte annat än att kommittén
skulle pröva frågan om hets mot
homosexuella skall kriminaliseras.
Kommittén konstaterar att uttrycket
sexuell läggning ofta används i
juridiskt språkbruk som en övergripande
term för hetero-, homo- och bisexualitet
och uttalar vidare bl.a. följande.
Det är möjligt att man genom användande
av begreppet sexuell läggning i och för
sig kan avgränsa nykriminaliseringen så
att den avser hets mot grupper av
personer på grund av deras
heterosexuella, homosexuella eller
bisexuella läggning utan att därmed ge
skydd för alla former av sexuellt
beteende. Frågan är dock om det finns
skäl att utsträcka nykriminaliseringen
till annat än hets mot homosexuella.
Heterosexuella utgör en majoritet av
befolkningen och det ter sig tämligen
långsökt att någon skulle bedriva hets
mot denna del av befolkningen. Likaså
har man svårt att tänka sig att någon
skulle ägna sig åt hetspropaganda som
specifikt skulle avse bisexualitet. Med
hänsyn härtill och till utformningen av
våra direktiv samt - inte minst - till
att 1999 års diskrimineringsutredning
har i uppdrag att behandla frågan om
användningen av termen sexuell läggning
i lagstiftningen, föreslår vi att
bestämmelsen om hets mot folkgrupp nu
utvidgas så att den kommer att omfatta
även hets mot grupper av personer på
grund av homosexuell läggning. Brottet
skall enligt vårt förslag i sådana fall
benämnas hets mot homosexuella.
Kommitténs förslag bereds för närvarande
i Regeringskansliet.
Det kan i sammanhanget nämnas att
Kommittén om vissa frågor som rör
regeringsformen (Ju 1999:13) enligt
tilläggsdirektiv har fått i uppgift att
överväga på vilket sätt
funktionshindrades och andra utsatta
gruppers delaktighet och jämlikhet i
samhället skall komma till tydligare
uttryck i 1 kap. 2 § regeringsformen
(dir. 2000:21).
Utskottets bedömning
Kommittén om straffansvar för
organiserad brottslighet, m.m. har i
sitt nyligen lämnade betänkande
Organiserad brottslighet, hets mot
folkgrupp, hets mot homosexuella, m.m.
(SOU 2000:88) föreslagit att hets mot
homosexuella skall kriminaliseras. I
betänkandet diskuteras om
kriminaliseringen även bör avse andra
sexuella läggningar, t.ex. bisexualitet.
Det kan därför på goda grunder antas att
de frågor som tas upp i motionerna
kommer att behandlas under
beredningsarbetet avseende kommitténs
förslag. Detta arbete bör inte
föregripas. Utskottet avstyrker därför
motionerna 1999/2000:K258 (fp),
1999/2000:K309 (mp), 1999/2000:L430
yrkande 1 (s), 1999/2000:So225 yrkande 1
delvis (fp, s, v, c, mp), 2000/01:Ju724
yrkande 1 delvis (v, s, c, fp, mp) och
2000/01:L459 yrkande 7 (fp).
Religionskränkningar
Motion
I motion 1999/2000:K286 av Tuve Skånberg
och Erling Wälivaara (kd) begärs att
riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om en
lag mot religionskränkning. Motionärerna
anför att det i mångkulturellt och
pluralistiskt samhälle som det svenska
är angeläget att skapa respekt och
trygghet inte bara för den enskildes
politiska eller ideologiska övertygelse,
etniska bakgrund, eller sexuella
läggning, utan också för hans eller
hennes religiösa tro och bruk. När
företrädare för olika religiösa
riktningar protesterade mot att, vad man
menade vara, djupt kränkande bilder i
utställningen Ecce Homo visades i
Uppsala domkyrka, bemöttes de enligt
motionärerna av nedsättande och
föraktfulla omdömen. Före år 1970 fanns
i Sverige skydd mot religionskränkning i
lagen om trosfrid (tidigare lagen mot
hädelse), men den lagen togs bort med
hänvisning till att lagstiftningen om
hets mot folkgrupp skulle ge ett
tillfredsställande skydd mot att
religiösa värden inte skulle kränkas.
Vidare anför motionärerna att den
religiösa pluralismen ökat sedan år
1970, vilket innebär att situationer där
olika religiösa seder, bruk och
trosföreställningar förekommer och kan
kollidera, har blivit långt fler än man
då kunde förutse. Enligt motionärerna
har lagstiftningen om hets mot folkgrupp
visat sig vara obrukbar för att skydda
medborgarnas legitima rätt att slippa se
sin tro eller trosutövning kränkt.
Därför, anser motionärerna, bör återigen
en lag om trosfrid införas. Den norska
lagstiftningen på området skulle enligt
motionärerna kunna vara en god modell
för att utforma en modern lag mot
religionskränkning även i Sverige.
Bakgrund
Före år 1971 gällde enligt 16 kap. 9 §
brottsbalken att den som offentligen
skymfade det som hölls heligt av Svenska
kyrkan eller annat i Sverige verksamt
trossamfund kunde dömas för brott mot
trosfrid. En motsvarande bestämmelse
fanns i 7 kap. 4 § 13
tryckfrihetsförordningen.
Regeringen föreslog i proposition
1970:125 att bestämmelserna skulle
upphävas. Till grund för förslaget låg
betänkanden från Kommittén för
lagstiftning om yttrande- och
tryckfrihet. Kommitténs majoritet hade
emellertid föreslagit att
trosfridsbestämmelsen skulle behållas,
men med ett delvis ändrat innehåll: det
skulle vara straffbart att i strid mot
rätten till religionsfrihet offentligen
skymfa sådant som enligt annans
trosuppfattning hölls heligt. Två
reservanter föreslog att
trosfridsparagrafen skulle upphävas.
Regeringen anslöt sig till
reservanternas uppfattning, att den
inskränkning i yttrande- och
tryckfriheten som bestämmelsen om brott
mot trosfrid medförde inte längre var
berättigad. Regeringen anförde också att
utvecklingen i samhället hade gått i
riktning mot en allt generösare
inställning mot oliktänkande. Vidare
ansåg regeringen att gällande
bestämmelser om bl.a. straff för hets
mot folkgrupp, förargelseväckande
beteende och ärekränkning samt störande
av förrättning eller allmän sammankomst
utgjorde ett tillfredsställande skydd
mot att medborgarnas känsla för
religiösa värden skulle kränkas genom
otillbörliga förfaranden.
Konstitutionsutskottet (utlåtande nr 39
år 1970) biföll propositionen och
avstyrkte motioner som anslöt sig till
kommitténs förslag. Utskottet anförde:
I likhet med föredragande
departementschefen anser sig utskottet
kunna konstatera att utvecklingen i
samhället gått i riktning mot en allt
generösare inställning mot oliktänkande.
Enligt de värderingar som sedan länge
har gällt i vårt land bör man vara
mycket restriktiv med inskränkningar i
yttrande- och tryckfriheten. Självfallet
kan dock inte uppfattningen om vilka
restriktioner som bör finnas vara
fastlagd en gång för alltid. Tvärtom är
det naturligt att denna uppfattning
förskjuts allt efter
samhällsutvecklingen. Behovet av att
genom lagstiftning särskilt garantera
religionsfriheten är enligt utskottets
mening numera inte så starkt att det
motiverar en inskränkning i yttrande-
och tryckfriheten. Den punkt i
tryckfrihetsförordningens brottskatalog
som avser brott mot trosfrid kan därför
tas bort utan att ersättas med någon
annan bestämmelse.
Enligt 7 kap. 4 § 11
tryckfrihetsförordningen anses en
gärning varigenom någon i tryckt skrift
hotar eller uttrycker missaktning för
folkgrupp eller annan sådan grupp av
personer med anspelning på
trosbekännelse såsom ett
tryckfrihetsbrott: hets mot folkgrupp.
Motsvarande reglering gäller även på det
yttrandefrihetsrättsliga området.
Utskottets bedömning
Motionärerna i motion 1999/2000:K286
(kd) vill att det införs en lag mot
religionskränkningar. En sådan
lagstiftning fanns i Sverige fram t.o.m.
år 1970, men togs bort med hänvisning
bl.a. till samhällets utveckling mot en
allt generösare inställning mot
oliktänkande och till att behovet att
genom lagstiftning särskilt garantera
religionsfriheten inte längre var så
starkt att det motiverade en
inskränkning i yttrande- och
tryckfriheten. De skäl som anfördes år
1970 för borttagande av bestämmelsen om
trosfrid, är minst lika aktuella i dag.
Motionen avstyrks därför.
Våldsskildringar
Motioner
I motion 1999/2000:K292 av Märta
Johansson m.fl. (s) begärs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att noggrant
följa utvecklingen när det gäller
arbetet med att minska
våldsskildringarna. Enligt motionärerna
bör det vidtas åtgärder mot det ökande
våldet i samhället. Genom TV, radio och
tidningar erfars dagligen hur
våldshandlingar av olika slag har ägt
rum i vårt land. Våldet är ofta mycket
grovt, grövre än vad det var för bara
några tiotal år sedan menar
motionärerna. Analyser har gjorts, som
försökt förklara varför utvecklingen
varit sådan. En analys säger att
våldsfilmer på TV, video och dataspel
påverkar vissa människor så negativt att
de blir oförmögna att skilja på film och
verklighet. Motionärerna anser därför
att man noga bör följa utvecklingen när
det gäller arbetet med att minska
våldsskildringarna och därvid bl.a.
undersöka hur den nya lagstiftningen som
trädde i kraft 1 januari 1999 om
spridning av olaga våldsskildringar har
fallit ut.
I motionerna 1999/2000:Ju906 och
2000/01:Ju929 båda av Gun Hellsvik m.fl.
(m) begärs att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i
motionerna anförts om sanering av
medievåld (yrkande 7). Motionärerna
framhåller att vuxenvärlden i alla
civiliserade samhällen har ett gemensamt
ansvar för normbildning och överföring
av normer och levnadsregler i umgänget
människor emellan. Det senaste årets
brutala våldshändelser har på nytt väckt
frågan om medievåldets betydelse för
utvecklingen av våldstendenser bland
barn och ungdomar. Det är viktigt att ta
avstånd från yttringar som uppmuntrar
till människoförakt och våld. Moderata
samlingspartiet är motståndare till att
införa censur eller förbud. Anledningen
är övertygelsen om att förbud inte är
bästa lösningen på den här sortens
problem. Det primära bör vara att
föräldrar och andra vuxna i barns och
unga människors närhet försöker
förstärka barns naturliga
avståndstagande till våld och förklarar
de orealistiska inslagen i de inspelade
scenerna med s.k. underhållningsvåld.
Det är viktigt att goda exempel lyfts
fram. Direktionen vid Åhléns varuhus har
enligt motionärerna fastställt en icke-
våldspolicy som syftar till att klargöra
hur Åhléns skall bidra till att
samhället totalt tar avstånd från
människoförakt, förnedrande företeelser
och våld. Policyn styr Åhléns agerande
som stor detaljhandelskedja och verkar
för ökad respekt för människors lika
värde, demokrati och fred. Icke-
våldspolicyn påverkar sortimentsvalet,
varurepresentation och reklamutformning.
Åhléns betonar dock särskilt att detta
inte innebär att de tar avstånd från
allt våld som ingår i t.ex.
barnskildringar utan från de skildringar
där våld visas endast som något
spännande, ofarligt eller där våldet
glorifieras och upphöjs till något
positivt. Motionärerna anser att det
initiativ som Åhléns har tagit utgör ett
gott exempel på att en aktör på
marknaden också är beredd att ta ansvar
för saneringen av medievåldet. Enligt
motionärerna bör regeringen notera detta
och på olika sätt stödja och uppmuntra
en utveckling i riktning mot en
självsanering av medievåldet.
I motion 1999/2000:Kr232 av Ewa Larsson
(mp) begärs dels att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om inrättandet av en 18-
årsgräns (yrkande 3), dels att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att
videogramgranskning skall vara
obligatorisk (yrkande 6). Motionären
anför att ungdomar mellan 15 och 24 år
är den åldersgrupp som oftast går på bio
och som därmed i störst utsträckning
blir utsatt för det alltmer förråade och
sexualiserade kommersiella våldet som
enligt motionärerna vräks ut på film.
Genom att införa en 18-årsgräns kanske
svenska filmare skulle välja att göra
sina filmer mindre våldsamma för att
inte förlora denna kommersiellt viktiga
grupp. Vidare anför motionären att den
frivilliga förhandsgranskning av
videogram som sker i dag till största
delen avser våldsporr. Flertalet av de
granskade filmerna föreläggs någon form
av restriktion såsom fastställande av
åldersgräns eller klippning. All film
som inte granskas vet vi inget om annat
än att den inte har någon fastställd
åldersgräns och kan innehålla vilka
vidriga scener som helst. Motionären
anser att den film som hyrs ut skall
vara granskad och försedd med
åldersgräns.
I motion 1999/2000:Kr314 av Lennart
Kollmats och Kenth Skårvik (fp) begärs
att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om en ny åldersgräns på 18 år i
samband med att vuxencensuren bör
avskaffas (yrkande 15). Motionärerna
anser att förhandsgranskningen av
vuxenfilmer skall avskaffas. Enda skälet
till statlig granskning av film skall
vara att sätta en åldersgräns för den
granskade filmens publik. Det skulle
innebära att biofilm som inte har
granskats ej heller får visas för barn
och ungdom. Ytterligare en åldersgräns
på 18 år bör enligt motionärerna
införas.
Bakgrund
Enligt 1 kap. 1 §
yttrandefrihetsgrundlagen är varje
svensk medborgare gentemot det allmänna
tillförsäkrad rätt att i ljudradio,
television och vissa liknande
överföringar samt filmer, videogram,
ljudupptagningar och andra tekniska
upptagningar offentligen uttrycka
tankar, åsikter och känslor och i övrigt
lämna uppgifter i vilket ämne som helst.
Bestämmelser om censur
Av 1 kap. 3 § yttrandefrihetsgrundlagen
framgår att det inte får förekomma att
något som är avsett att framföras i ett
radioprogram eller en teknisk upptagning
först måste granskas av en myndighet
eller något annat allmänt organ. Det får
dock genom lag meddelas föreskrifter om
granskning och godkännande av rörliga
bilder i filmer, videogram eller andra
tekniska upptagningar som skall visas
offentligt. Sådana föreskrifter finns i
lagen (1990:886) om granskning och
kontroll av filmer och videogram. Av 1 §
i den lagen framgår att en framställning
i en film eller ett videogram skall vara
granskad och godkänd av Statens
Biografbyrå, innan den får visas vid
allmän sammankomst eller offentlig
tillställning. Enligt 4 § får
framställningen i en film eller ett
videogram eller en del därav inte
godkännas för visning, om händelserna
skildras på sådant sätt och i sådant
sammanhang att framställningen kan verka
förråande. Vid bedömningen skall
särskilt beaktas om framställningen
innehåller närgångna eller utdragna
skildringar av grovt våld mot människor
eller djur, skildrar sexuellt våld eller
tvång eller skildrar barn i
pornografiska sammanhang. Enligt 5 § får
framställningen i en film eller ett
videogram inte godkännas för visning för
barn under sju år, under elva år eller
under femton år, om den kan vålla barn i
den aktuella åldersgruppen psykisk
skada. Statens Biografbyrå utövar
tillsyn över efterlevnaden av lagen.
Byrån skall därvid verka för att
överträdelser av bestämmelserna beivras.
Bestämmelser om förbud att sprida
våldsskildringar m.m.
Enligt 16 kap. 10 b § brottsbalken (BrB)
döms den som i bild skildrar sexuellt
våld eller tvång med uppsåt att bilden
eller bilderna sprids eller som sprider
en sådan skildring för olaga
våldsskildring till böter eller fängelse
i högst två år. Detsamma gäller den som
i rörliga bilder närgånget eller
utdraget skildrar grovt våld mot
människor eller djur med uppsåt att
bilderna sprids eller som sprider en
sådan skildring. Bestämmelserna om
ansvar för olaga våldsskildring är
tillämpliga också om någon i yrkesmässig
verksamhet eller eljest i förvärvssyfte
av oaktsamhet sprider en framställning
som innefattar olaga våldsskildring.
Dessa bestämmelser gäller dock inte
filmer eller videogram som Statens
Biografbyrå har godkänt för visning.
Begås olaga våldsskildring i t.ex. en
film eller videogram skall gärningen
enligt 5 kap. 1 §
yttrandefrihetsgrundlagen anses som
yttrandefrihetsbrott.
Utan hinder av
yttrandefrihetsgrundlagen gäller, enligt
3 kap. 11 § yttrandefrihetsgrundlagen,
det som föreskrivs i lag för det fall
att någon i förvärvssyfte till den som
är under femton år lämnar ut filmer med
ingående skildringar av
verklighetstrogen karaktär som återger
våld eller hot om våld mot människor
eller djur. Enligt 16 kap. 10 c § BrB
döms den som uppsåtligen eller av grov
oaktsamhet i yrkesmässig verksamhet
eller annars i förvärvssyfte till den
som är under femton år lämnar ut en
film, ett videogram eller en annan
teknisk upptagning med rörliga bilder
som innefattar ingående skildringar av
verklighetstrogen karaktär som återger
våld eller hot om våld mot människor
eller djur för otillåten utlämning av
teknisk upptagning till böter eller
fängelse i högst sex månader.
Bestämmelsen gäller inte filmer eller
videogram som Statens Biografbyrå
godkänt för visning för någon
åldersgrupp av barn under femton år.
Enligt 6 kap. 2 § radio- och TV-lagen
(1996:844) får TV-program som innehåller
ingående våldsskildringar av
verklighetstrogen karaktär eller
pornografiska bilder inte sändas under
sådan tid och på sådant sätt att det
finns en betydande risk för att barn kan
se programmen, såvida det inte av
särskilda skäl ändå är försvarligt.
Sådana program skall antingen föregås av
en varning i ljud eller innehålla en
varning som anges löpande i bild under
hela sändningstiden. Enligt förarbetena
(prop. 1995/96:160, s. 93 f.) skall det
vid tillämpningen göras en samlad
bedömning av det skadliga innehåll
sändningen har, vid vilken tidpunkt
sändningen skett samt den allmänna
tillgängligheten av sändningen, dvs. om
den är krypterad.
Om någon vid upprepade tillfällen
sänder sådana våldsskildringar eller
pornografiska bilder i televisionen får
Justitiekanslern förelägga honom eller
henne att inte på nytt sända sådana
program på tider och på sådant sätt att
det finns betydande risk för att barn
kan se programmen. Föreläggandet får
förenas med vite. I fall av väsentliga
brott mot bestämmelsen om sändning av
våldsskildringar och pornografiska
bilder kan Justitiekanslern efter
anmälan av regeringen väcka talan vid
allmän domstol om återkallelse av ett
sändningstillstånd som meddelats av
regeringen.
Utredningar m.m.
Rådet mot skadliga våldsskildringar (U
1990:3), Våldsskildringsrådet,
inrättades år 1990 som ett organ med
uppgift att samordna verksamhet mot
skadliga våldsskildringar i rörliga
bilder.
Enligt direktiven (dir. 1990:40) är en
grundläggande uppgift för rådet att vara
ett samarbetsorgan för
Skolöverstyrelsen, Socialstyrelsen,
Statens biografbyrå, Brottsförebyggande
rådet, Statens ungdomsråd, Arkivet för
ljud och bild och Barnmiljörådet.
Tyngdpunkten i rådets samordnande
uppgifter skall ligga på information och
utbildning.
Våldsskildringsrådet överlämnade i maj
1993 betänkandet En gräns för
filmcensuren (SOU 1993:39). Rådet
föreslog att vuxencensuren skulle tas
bort. Rådet förordade också att
åldersgränserna för filmvisning på
biografer skulle finnas kvar oförändrade
och att ytterligare en gräns vid arton
år införs. Betänkandet har
remissbehandlats men regeringen har inte
lämnat några förslag med anledning av
detta.
Nordiska Dokumentationscentralen för
Masskommunikationsforskning (Nordicom)
finns i Göteborg och har funnits i drygt
tjugo år. Nordicoms uppgift är att
sprida kunskap om medie- och
kommunikationsförsörjningen i de
nordiska länderna. Genom olika
nationella och nordiska kanaler
förmedlar Nordicom kunskap om
forskningen och dess resultat till
forskare, studenter, beslutsfattare,
mediepraktiker, journalister,
informatörer, lärare och den
intresserade allmänheten.
Nordicom fick år 1997 i uppdrag av
Unesco att bilda ett
informationscentrum, International
Clearinghouse on Children and Violence
on the Screen, för att sprida
information i hela världen om forskning
kring barn, ungdomar och medievåld. En
bakomliggande tanke är att förståelsen
av frågor som rör barn och medievåld
måste breddas och fördjupas via en
effektiv kunskapsspridning. En
övergripande utgångspunkt för Nordicoms
arbete är konventionen om barns
rättigheter. Det är ur denna synvinkel
begreppet våld betraktas.
Verksamhetsområdet innefattar kunskap om
våldshandlingar i TV-fiktionsprogram och
långfilmer på bio, nyhets- och
faktaprogram, video- och dataspel,
bilder och texter tillgängliga på
Internet.
Europeiska unionens råd har antagit
rådets rekommendation 98/560/EG av den
24 september 1998 om utvecklingen av
konkurrenskraften hos den europeiska
industrin för audiovisuella tjänster och
informationstjänster genom främjande av
nationella system för att uppnå en
jämförbar och effektiv skyddsnivå för
minderåriga och för den mänskliga
värdigheten. Rekommendationen vänder sig
till medlemsstaterna, berörda branscher
och kommissionen. Den omfattar alla
audiovisuella tjänster och
informationstjänster som görs
tillgängliga för allmänheten, oavsett
spridningssätt. Som exempel nämns radio-
och TV-sändningar, privata
direktanslutna tjänster eller tjänster
på Internet. Medlemsstaterna
rekommenderas att, som ett komplement
till lagstiftningen, främja inrättandet
på frivillig grund av nationella system
för skydd av minderåriga och den
mänskliga värdigheten inom de olika
mediebranscherna. Vidare rekommenderas
medlemsstaterna att samarbeta på
gemenskapsnivå för att utveckla metoder
för en jämförbar utvärdering.
Kommissionen ansvarar för att utveckla
dessa metoder tillsammans med berörda
nationella myndigheter. Två år efter
antagandet av rekommendationen skall
kommissionen överlämna en
utvärderingsrapport om dess effekter
till Europaparlamentet och
ministerrådet.
Med anledning av Europeiska unionens
råds rekommendation har Rådet för
skadliga våldsskildringar i
tilläggsdirektiv den 22 december 1998
(dir. 1998:110) fått i uppdrag att
informera berörda branscher om
innehållet i rekommendationen, följa
branschernas självreglerande arbete med
de frågor som rekommendationen omfattar,
fungera som samtalspartner i frågor som
rör skydd av barn och den mänskliga
värdigheten om branscherna så önskar och
fortlöpande rapportera till
Kulturdepartementet och
Näringsdepartementet om hur branschernas
självregleringsarbete fortskrider.
Arbetet med uppdraget skall enligt
direktivet fortsätta så länge
rekommendationen gäller eller regeringen
fattar annat beslut. -
Våldsskildringsrådet lämnade i juni 2000
en rapport om självregleringen i Sverige
till de berörda departementen.
Regeringen har i likhet med fem andra
medlemsstater avgett rapport till
kommissionen. Kommissionen har
emellertid ännu inte överlämnat någon
utvärderingsrapport till ministerrådet
respektive Europaparlamentet.
Enligt beslut vid regeringssammanträde
den 8 juni 2000 skall en särskild
utredare analysera och överväga behovet
av ändringar i radio- och TV-lagen
(1996:844) bl.a. beträffande skydd av
barn. Utredaren skall överväga olika
sätt att förbättra möjligheten att
skydda barn mot olämpligt
programinnehåll, t.ex. genom att det
ställs upp krav på att visst innehåll
skall kunna blockeras eller att det
skall vara möjligt att utesluta program
med visst innehåll från abonnemanget.
Utredaren skall föreslå de lagändringar
som föranleds av övervägandena.
Uppdraget omfattar dock inte förslag
till grundlagsändringar. Uppdraget skall
vara slutfört före utgången av maj 2001
(dir. 2000:43).
Tidigare riksdagsbehandling
I samband med riksdagens behandling av
proposition 1989/90:70 om
våldsskildringar i rörliga bilder m.m.,
i vilken lagen om granskning och
kontroll av film och videogram
föreslogs, yttrade
konstitutionsutskottet bl.a. följande
till kulturutskottet (1989/90:KU7y) när
det gällde frågan om förhandsgranskning
av film och videogram för privat bruk.
Mot obligatorisk förhandsgranskning kan
anföras viktiga principiella
invändningar. Den utgör en form av
censur och innebär därför ett allvarligt
ingrepp i yttrandefriheten. Den enda
form av censur som förekommer i vårt
land är den sedan länge förekommande
förhandsgranskningen av filmer och
videogram som skall visas offentligt.
När det gäller förhandsgranskning av
filmer och videogram som är avsedda för
privat bruk gör sig emellertid enligt
utskottet de principiella invändningarna
mot censur gällande i avsevärt högre
grad. Sedan länge har det inte
förekommit någon censur av yttranden som
är avsedda att spridas till medborgarna
i deras hem. Att införa obligatorisk
förhandsgranskning av videogram och
filmer som är avsedda för privat bruk
skulle därför innebära ett betydande
avsteg från de principer som gäller på
det yttrandefrihetsrättsliga området.
För en sådan censur krävs således mycket
starka skäl. Det är inte förenligt med
regeringsformen att införa
förhandsgranskning för att komma till
rätta med problemet med
våldsskildringarna, om det finns någon
annan lika effektiv och mindre
ingripande metod. Utskottet anser att
det åtgärdsprogam som läggs fram i
propositionen - särskilt när det gäller
förslagen om straffbestämmelserna och om
bättre kontroll och tillsyn - har goda
förutsättningar att få större effekt än
obligatorisk förhandsgranskning. I
likhet med regeringen finner utskottet
därför att det inte bör införas en
lagstiftning om obligatorisk
förhandsgranskning av videogram som
sprids till den enskilde konsumenten
genom uthyrning eller försäljning.
När det gällde frågan om avskaffande av
vuxencensuren uttalade utskottet
följande. Enligt utskottets mening
framstår det som helt klart att det bör
förekomma förhandsgranskning av filmer
och videogram som skall visas offentligt
för barn. En förhandsgranskning av
filmer avsedda att visas offentligt för
barn inger inte heller några större
yttrandefrihetsrättsliga betänkligheter.
En mycket mera komplicerad fråga är om
förhandsgranskningen också skall gälla
för vuxna. Här gör sig givetvis de
yttrandefrihetsrättsliga aspekterna
gällande med betydande styrka. Det kan
dock knappast hävdas att en lagstiftning
som går ut på att förhindra offentlig
visning av mycket extrema
våldsskildringar av spekulativ karaktär
eller av barnpornografi utgör en fara
för yttrandefriheten. Det förekommer
tendenser till spekulation i våld på
mediemarknaden. Enligt utskottet måste
samhället ange gränser för vad som kan
tolereras när det gäller offentligt
visade skildringar med sådant innehåll.
Utskottet anser att filmcensuren bör
vara kvar och bedrivas i huvudsak på det
sätt som sker i dag.
Vid riksmötet 1993/94 behandlade
utskottet ett motionsyrkande om
avskaffande av biografcensuren.
Utskottet hänvisade till beredningen i
regeringskansliet av
Våldsskildringsrådets förslag om
avskaffande av den statliga
förhandsgranskningen av filmer som skall
visas offentligt för vuxna. Utskottet
uttalade att beredningen inte borde
föregripas genom något uttalande från
riksdagens sida och avstyrkte därför
motionen (bet. 1993/94:KU2).
Utskottet behandlade vid riksmötet
1994/95 bl.a. en motion vari yrkades att
förhandsgranskningen av biograffilm för
vuxna skulle avskaffas och att i stället
en ny åldersgräns på 18 år borde införas
för offentlig visning av filmer och
videogram samt en motion vari förordades
en tvingande 18-årsgräns både för filmer
som skall visas på biografer och för
distribution via videogram. Utskottet
gjorde följande bedömning.
Våldsbrottsligheten är ett allvarligt
samhällsproblem. På senare tid har
förekommit flera fall av oprovocerat
våld där unga människor är inblandade.
Händelserna har gett upphov till oro på
många håll. I motionerna finns också
uttryck för sådan oro. En rad åtgärder
har vidtagits för att begränsa
skadeverkningarna av våldsskildringarna
i medierna. De flesta videogram som
distribueras är numera också föremål för
frivillig förhandsgranskning. Utskottet
har dock tidigare uttalat sig mot
obligatorisk förhandsgranskning.
Utskottet har erfarit att regeringen
skall inleda ett brett upplagt arbete
mot våldet i samhället. Utskottet utgår
från att regeringen redovisar resultatet
av arbetet och att regeringen förelägger
riksdagen förslag till lämpliga
åtgärder. De ämnen som tas upp i
motionerna bör enligt utskottets mening
kunna bli föremål för en samlad analys
och bedömning i det sammanhanget. Mot
den bakgrunden bör riksdagen inte nu ta
ställning i sak till de olika frågor som
tas upp i motionerna. Riksdagen bör
däremot med anledning av motionerna göra
ett tillkännagivande i enlighet med det
anförda. - Utskottet behandlade också
motionsyrkanden om ytterligare forskning
om negativ påverkan av våldet i
medierna. Utskottet konstaterade i sin
bedömning att en av
Våldsskildringsrådets uppgifter är att
ta initiativ till projekt inom
forskning, utbildningsväsende och
föreningsliv. Som exempel på sådana
projekt nämner utskottet en TV-
våldsundersökning som gjordes vid
institutionen för journalistik, medier
och kommunikation vid Stockholms
universitet. Vad som förespråkades i
motionerna kunde enligt utskottet
tillgodoses genom rådets verksamhet.
Några åtgärder från riksdagens sida med
anledning av motionerna var därför inte
påkallade. Utskottet avstyrkte
motionerna (bet. 1994/95:KU14).
Under riksmötet 1996/97 behandlade
utskottet motionsyrkanden om åtgärder
mot våldsskildringar (bet.
1996/97:KU15). Utskottet som avstyrkte
motionerna gjorde bl.a. följande
bedömning.
Det är enligt utskottet viktigt att
samhället på olika sätt informerar om
och söker motverka skadlig inverkan på
barn och ungdomar av underhållningsvåld.
Utskottet kan också konstatera att en
rad åtgärder har vidtagits. I radio- och
TV-lagen, som trädde i kraft den 1
december 1996, har en ny bestämmelse
införts enligt vilken program med
ingående våldsskildringar av
verklighetstrogen karaktär eller med
pornografiska bilder inte får sändas i
televisionen under sådan tid och på
sådant sätt att det finns en betydande
risk för att barn kan se programmen. År
1990 inrättades Våldsskildringsrådet som
har i uppgift bl.a. att ta initiativ
till projekt inom forskning,
utbildningsväsende och föreningsliv.
Nordiska Dokumentationscentralen för
Masskommunikationsforskning (Nordicom)
har under 1996 fått Unescos uppdrag att
bilda ett informationscentrum för att
över hela världen sprida information om
forskning kring barn, ungdomar och
medievåld. Som utskottet tidigare
konstaterat är samarbete om
gränsöverskridande television en fråga
för Europarådet och EU.
Utskottet vill också peka på
regeringens nationella
brottsförebyggande arbete. Det
samhällsproblem som brottsligheten utgör
bör som regeringen förordar angripas
utifrån en bred kriminalpolitisk ansats.
Utskottet utgår från att regeringen i
sammanhanget uppmärksammar sambandet
mellan medievåld och brottslighet. De
frågor som tas upp i motionerna bör
därefter kunna bli föremål för en samlad
analys och bedömning.
Vid det följande riksmötet, 1997/98,
behandlades ånyo motionsyrkanden om
åtgärder mot våldsskildringar i
utskottet (bet. 1997/98:KU19).
Motionsyrkandena avstyrktes med följande
motivering:
Utskottet utgår från att regeringen
fortlöpande uppmärksammar de frågor som
är förknippade med medievåld och de
problemområden som tagits upp i
motionerna. Utskottet som vidhåller sin
tidigare bedömning finner inte anledning
att vidta någon åtgärd med anledning av
motionerna. Motionerna avstyrks.
Senast utskottet behandlade
motionsyrkanden som på olika sätt rör
våldsskildringar var vid riksmötet
1998/99. Utskottet, som avstyrkte
samtliga motioner, uttalade bl.a. att
"medievåldet skall angripas främst genom
information och frivilliga åtgärder,
inte i första hand genom
förbudslagstiftning och censuråtgärder,
såsom obligatorisk förhandsgranskning av
videogram". Vidare uttalade utskottet
att frågan om avskaffande av den s.k.
vuxencensuren inte var helt
oproblematisk och att den granskning av
filmer och videogram som förekom kan ha
en viss återhållande effekt på
våldsskildringar. Utskottet var därför
inte berett att föreslå någon ändring
(bet. 1998/99:
KU22).
Utskottets bedömning
I motionerna 1999/2000:K292 (s),
1999/2000:Ju906 yrkande 7 (m),
1999/2000:Kr232 yrkandena 3 och 6 (mp),
1999/2000:Kr314 yrkande 15 (fp) och
2000/01:Ju929 yrkande 7 (m) begärs
åtgärder av olika slag avseende
våldsskildringar. Utskottet har vid
flera tillfällen behandlat motioner
liknande de nu aktuella, senast våren
1999. Utskottet har då utgått från att
regeringen fortlöpande uppmärksammar de
frågor som är förknippade med medievåld
och de problemområden som tagits upp i
motionerna. Vidare har utskottet pekat
på Våldsskildringsrådets och Nordicoms
omfattande arbete med att samla och
sprida kunskap om medievåld.
Utskottet konstaterar att
Våldsskildringsrådet och Nordicom
fortsätter sitt arbete på området.
Vidare förutsätter utskottet att
regeringen alltjämt kontinuerligt
uppmärksammar de frågor som är
förknippade med medievåld. Som utskottet
tidigare uttalat är det viktigt att
samhället på olika sätt informerar om
och söker motverka skadlig inverkan,
särskilt på barn och ungdomar, av
medievåld. Utskottet vidhåller sin
uppfattning att medievåldet skall
angripas främst genom information och
frivilliga åtgärder, inte i första hand
genom förbudslagstiftning och
censuråtgärder. Den förhandsgranskning
som sker i dag av filmer och videogram
har sannolikt en viss återhållande
effekt på utbudet av våldsskildringar.
Utskottet är inte berett att föreslå
några åtgärder med anledning av
motionerna och avstyrker därför samtliga
motioner.
Pornografi
Motioner
I motion 1999/2000:K301 av Ewa Larsson
m.fl. (mp) begärs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att
anspelningspornografi i alla dess former
förbjuds. Förbudet mot barnpornografi
tar enbart hänsyn till explicita uttryck
av att barn porträtteras i en sexuell
kontext. Däremot uppfattas inte s.k.
anspelningspornografi - pornografi där
vuxna kvinnor och män klär ut sig till
barn - som barnpornografi enligt
gällande lag. För att på allvar ta itu
med barnpornografin måste det, enligt
motionärerna, även lagstiftas mot
anspelningspornografin. Motionärerna
anser att alla pornografiska sammanhang,
där någon framställs som barn (med
blöjor, napp, barnkläder eller annat)
måste förbjudas. Den kränker inte bara
barn i allmänhet, utan även alla vuxna
människor. Även reklamen tenderar,
enligt motionärerna, att bli alltmer
sexualiserad och inriktad på barn.
Gränserna mellan modereklam och
pornografi suddas ut alltmer, vilket
till viss del skapar konstlade och
sexistiska könsroller. Miljöpartiet
anser att anspelningspornografi måste
kriminaliseras lika hårt som övrig
barnpornografi.
Även i motion 2000/01:A808 av Matz
Hammarström m.fl. (mp) föreslås förbud
mot anspelningspornografi (yrkande 36).
I motion 1999/2000:Ju722 av Birger
Schlaug m.fl. (mp) begärs att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att utreda
möjligheten till att exponering av
pornografi förbjuds på samma sätt som
reklam för tobak och alkohol (yrkande
7). Enligt motionärerna är våra medier
skickliga på att fånga upp, spela på och
förstärka de stereotypa bilder som finns
av manlighet respektive kvinnlighet.
Detta gäller inte minst inom reklamens
värld. Här framställs kvinnan som passiv
och hennes främsta uppgift är att se
ung, vacker, smal och sexig ut. En man
däremot avbildas som aktiv, potent och
med pondus och muskelstyrka. Samma
bilder återfinns inom pornografin men
här är de så mycket mer extrema och med
ett mycket klarare uttalat sexuellt
tema. Alla, kvinnor som män, är ständigt
sexuellt redo. Motionärerna vill verka
för att utbudet av pornografi minskas i
samhället. Detta kan till exempel ske
genom att exponering av pornografi
förbjuds på samma sätt som reklam för
tobak och alkohol. Pornografi förmedlar
enligt motionärerna en snedvriden syn på
kvinnor och mäns sexualitet.
I motion 1999/2000:A819 av Birger
Schlaug m.fl. (mp) begärs att riksdagen
hos regeringen begär sådan ändring i lag
så att pornografisk reklam förbjuds på
liknande sätt som tobaks- och
alkoholreklam (yrkande 25). Enligt
motionärerna förmedlar pornografin en
snedvriden bild av både mäns och
kvinnors sexualitet. Motionärerna vill
att utbudet av pornografin i samhället
skall minska genom att exponering av
pornografi förbjuds på samma sätt som
reklam för tobak och alkohol är
förbjuden. Även reklam i rörelse skall
falla under samma lag som annan reklam.
Även i motion 2000/01:A808 av Matz
Hammarström m.fl. (mp) framförs önskemål
om att riksdagen skall begära att
regeringen lägger fram förslag till
ändring i lag så att pornografisk reklam
förbjuds på liknande sätt som tobaks-
och alkoholreklam (yrkande 39).
I motion 2000/01:K315 av Ulla-Britt
Hagström m.fl. (kd) begärs ett
tillkännagivande till regeringen om att
lagförslag mot porrindustrin bör utredas
med motivet att koppleri är straffbart.
Enligt motionärerna visar filmen
Schocking Truth verkligen synen på
kvinnan som ett objekt, en produkt som
helt saknar egen identitet. Porren
bygger på förnedring och kvinnohatande.
För att skydda våra familjer mot
våldsporr måste lagarna skärpas, anser
motionärerna. Ett övergrepp alltid är
ett övergrepp, oavsett om det sker
framför en kamera eller ej. Ett
lagförslag som enligt motionärerna
skulle slå hårt mot den svenska
porrindustrin skulle kunna baseras på
brottsbalkens bestämmelse om koppleri.
I motion 2000/01:K380 av Sylvia Lindgren
m.fl. (s) begärs tillkännagivanden till
regeringen om förbud mot porrklubbar
(yrkande 1) och om förbud mot reklam för
porrklubbar (yrkande 2). Motionärerna
anser att porrklubbarnas verksamhet inte
är förenlig med en jämställd syn på
människor. Reklamen för porrklubbar och
massageinstitut bidrar enligt
motionärerna till att ge en snedvriden
syn på relationer mellan män och
kvinnor. Den påverkar även långsiktigt
kvinnosynen i samhället och synen på
sexualitet. Motionärerna framhåller att
det ofta förekommer prostitution och
annan brottslig verksamhet i anknytning
till porrklubbar. På Stockholms gator
kan man alltför ofta se mindre lastbilar
med ljusreklam för porrklubbsverksamhet.
Andra klubbar använder sig av metoden
att sprida reklamen genom att slänga
lappar på stadens gator och trottoarer.
Motionärerna anser därför att det är hög
tid att den offentliga miljön befrias
från denna sociala och miljömässiga
nedsmutsning och förnedring. För att
komma till rätta med den motorburna
porreklamen torde det enligt
motionärerna inte vara omöjligt att
införa regler eller tolka gällande
lagrum på ett sådant sätt att
verksamheten kan stoppas, t.ex. genom
att motorfordon som endast har till
uppgift att vara reklambärare blir
tillståndspliktiga.
I motion 2000/01:Ub821 av Charlotta L
Bjälkebring och Tasso Stafilidis (båda
v) begärs ett tillkännagivande till
regeringen om att det är upp till varje
vuxen individ att få tillägna sig
sexuellt upphetsande alster och att det
inte är samhällets uppgift att lägga
någon värdering i det, under
förutsättning att ingen skadas eller
kränks (yrkande 5). Motionärerna menar
att man inte kan se sexuellt upphetsande
alster som kvinnoförnedrande och
kvinnoförtryckande, eftersom man då
generaliserar genom att blanda ihop
sexualitet med våld och kränkning samt
moraliserar utifrån sin egen syn på
sexuell njutning. Pornografi är ett i
samhället vedertaget begrepp för alster
som visar sexuella skildringar och att
då diskutera gränsdragningar genom att
kalla skildringarna för erotik i stället
för pornografi anser motionärerna som en
omöjlighet. Enligt motionärerna är det
därför fel att fördöma den sexualitet
eller skildring som man inte förstår sig
på. Motionärerna menar att gränserna i
samhället i stället skall sättas vid
frivillighet och att ingen kränks eller
kommer till skada.
Bakgrund
Gällande bestämmelser
Den som i bild skildrar sexuellt våld
eller tvång med uppsåt att bilden eller
bilderna sprids eller som sprider en
sådan skildring kan, om inte gärningen
med hänsyn till omständigheterna är
försvarlig, dömas för olaga
våldsskildring enligt 16 kap. 10 b §
brottsbalken (BrB).
I 1 kap. 9 § tryckfrihetsförordningen
föreskrivs att utan hinder av
tryckfrihetsförordningen gäller vad i
lag är stadgat om förbud mot kommersiell
annons i den mån annonsen används för
marknadsföring av alkoholhaltiga drycker
eller tobaksvaror. I lagen (1978:763)
med vissa bestämmelser om marknadsföring
av alkoholdrycker och i tobakslagen
(1993:581) finns särskilda bestämmelser
om marknadsföring av alkohol respektive
tobak.
Enligt 2 kap. 14 § ordningslagen
(1993:1617) får offentlig tillställning
som utgör pornografisk föreställning
inte anordnas. Straffet för överträdelse
av förbudet är enligt 2 kap. 29 § 5
samma lag böter eller fängelse i högst
sex månader. Med offentlig tillställning
förstås, enligt 2 kap. 3 §
ordningslagen, bl.a. tävlingar och
uppvisningar, danstillställningar,
marknader och mässor. För att en
tillställning skall anses som offentlig
krävs att den anordnas för allmänheten
eller att allmänheten har tillträde till
den. En tillställning till vilken
tillträdet är begränsat genom krav på
inbjudan, medlemskap i en viss förening
eller annat villkor är dock att anse som
en tillställning som allmänheten har
tillträde till, om tillställningen
uppenbarligen är en del av en rörelse
vars verksamhet uteslutande eller
väsentligen består i att anordna
tillställningar av detta slag. Detsamma
gäller om tillställningen med hänsyn
till omfattningen av den krets som äger
tillträde, de villkor som gäller för
tillträdet eller andra liknande
omständigheter är att jämställa med
sådan tillställning.
Enligt 6 kap. 8 § BrB gäller att den som
främjar eller på ett otillbörligt sätt
ekonomiskt utnyttjar att annan har
tillfälliga sexuella förbindelser mot
ersättning döms för koppleri till
fängelse i högst fyra år. Av 6 kap. 9 §
BrB framgår att, om brottet är grovt,
straffet skall bestämmas till fängelse,
lägst två och högst sex år. Vid
bedömande av om brottet är grovt skall
särskilt beaktas om den som begått
gärningen främjat tillfälliga sexuella
förbindelser mot ersättning i större
omfattning eller hänsynslöst utnyttjat
annan. Syftet med koppleribestämmelserna
är att motverka prostitution.
Enligt 16 kap. 10 a § BrB döms den för
barnpornografibrott som
1. skildrar barn i pornografisk bild,
2. sprider, överlåter, upplåter,
förevisar eller på annat sätt gör en
sådan bild av barn tillgänglig för någon
annan,
3. förvärvar eller bjuder ut en sådan
bild av barn,
4. förmedlar kontakter mellan köpare
och säljare av sådana bilder av barn
eller vidtar någon annan liknande åtgärd
som syftar till att främja handel med
sådana bilder, eller
5. innehar en sådan bild av barn.
Straffet är fängelse i högst två år
eller, om brottet är ringa, böter eller
fängelse i högst sex månader. Är brottet
att anse som grovt skall dömas för grovt
barnpornografibrott till fängelse lägst
sex månader och högst fyra år.
Med barn avses enligt bestämmelsen en
person vars pubertetsutveckling inte är
fullbordad eller som, när det framgår av
bilden och omständigheterna kring den,
är under 18 år.
Varken tryckfrihetsförordningen eller
yttrandefrihetsgrundlagen är tillämpliga
på skildring av barn i pornografisk bild
(1 kap. 10 § respektive 1 kap. 13 §).
Skildringar av barn i pornografisk bild
får, enligt lagen (1998:1443) om förbud
mot införsel och utförsel av
barnpornografi, inte föras in i eller ut
ur Sverige.
Tidigare riksdagsbehandling m.m.
Utskottet behandlade vid riksmötet
1993/94 motioner om en allmän översyn av
den lagstiftning som berör pornografin
och dess tillämpning samt om en översyn
av definitionen av pornografi. Enligt
utskottet fanns det anledning att
avvakta ytterligare erfarenheter av
tillämpningen av straffbestämmelsen om
olaga våldsskildring och av den nya
yttrandefrihetsgrundlagen innan
ställning togs till behovet av
ytterligare lagstiftningsåtgärder.
Utskottet avstyrkte motionerna (bet.
1993/94:KU1).
Vid riksmötena 1994/95 och 1996/97
avstyrkte utskottet motioner om förbud
mot anspelningspornografi med hänvisning
till pågående utredningsarbete i
Barnpornografiutredningen (bet.
1994/95:KU14 och 1996/97:KU15).
Barnpornografiutredningen (SOU 1997:29)
gjorde bedömningen att ett barn som ser
en film där vuxna personer framställs
som barn rimligen inte kan antas
identifiera sig med dessa personer. Barn
i allmänhet borde enligt utredningen
därför inte kunna anses kränkta av denna
typ av pornografi på samma sätt som av
barnpornografi. Vidare menade
utredningen att det inte torde vara
möjligt att avgränsa en kriminalisering
av befattning med dessa alster till
befattning med sådana som uppmuntrar
till tankar på sexuellt umgänge med unga
personer. Därmed ansåg utredningen att
det inte var möjligt att generellt
straffbelägga denna typ av pornografi av
annat skäl än att den kan såra den
allmänna anständighetskänslan, vilket
utredningen menade inte räckte som en
grund för kriminalisering. Utredningens
slutsats blev följaktligen att
straffrättsliga åtgärder mot denna
kategori av pornografiska bilder inte
borde genomföras.
Regeringen gjorde ingen annan bedömning
än den som utredningen hade gjort (prop.
1997/98:43).
Under riksmötet 1997/98 behandlade
utskottet motioner med yrkanden bl.a. om
en översyn av lagstiftningen om
kvinnoförnedrande pornografi, om att
begränsa tillgängligheten av pornografi,
om en åldersgräns för köp av
pornografiska skrifter samt om förbud
mot rullande reklam för pornografi.
Utskottet (bet. 1997/98:KU19) gjorde
följande bedömning.
Enligt den lagstiftning vi har i dag kan
den som t.ex. i stillbild eller i en
rörlig bild skildrar sexuellt våld eller
tvång med uppsåt att bilden eller
bilderna sprids eller som sprider en
sådan skildring dömas för olaga
våldsskildring till böter eller fängelse
i högst två år. Begås gärningen genom
tryckt skrift eller t.ex. i en film
skall de anses som tryckfrihets-
respektive yttrandefrihetsbrott.
Utskottet är inte berett att föreslå
ytterligare lagstiftningsåtgärder med
anledning av motionerna varför dessa
avstyrks.
Vid riksmötet 1998/99 avstyrkte
utskottet motioner om en översyn av
lagstiftningen om pornografi, om
åtgärder mot pornografi i
dagligvaruhandeln, om införande av en 18-
årsgräns för köp av pornografiska
tidsskrifter och videofilmer samt vid
uthyrning av pornografiska videofilmer
och om att förbjuda pornografisk reklam
på liknande sätt som tobaks- och
alkoholreklam. Utskottet ansåg det
viktigt att samhället på olika sätt
söker motverka pornografi, men inte i
första hand genom lagstiftning. Även
opinionsbildningens betydelse för att på
sikt skapa värdefulla
attitydförändringar betonades. Utskottet
uttalade att det inte enbart är TV,
radio och tidningar utan även politiska
partier, föreningar, offentliga personer
och privatpersoner som har en viktig
roll när det gäller att motverka
pornografi i alla dess former (bet.
1998/99:KU22).
Justitieutskottet behandlade vid
riksmötet 1999/2000 en motion om förbud
mot porrklubbar och om att stoppa
motorburen reklam för porrklubbar (bet.
1999/2000:JuU23). Justitieutskottet
pekade på att 1998 års sexualbrotts
kommitté enligt sina direktiv bl.a.
skulle se över om de skadliga effekterna
av s.k. sexklubbar kan undvikas genom
lagstiftning eller på annat sätt. Det
fanns enligt justitieutskottet inte skäl
för riksdagen att föregripa kommitténs
överväganden i fråga om ingripanden mot
sexklubbar, varför motionen avstyrktes.
I betänkandet avstyrkte
justitieutskottet också en motion om
ingripanden mot kontaktannonser och
kontaktverksamhet med stöd av förbudet
mot koppleri. Justitieutskottet
konstaterade att ansvar för koppleri kan
aktualiseras i den mån kontaktannonser
och kontaktverksamhet främjar
prostitution och pekade särskilt på att
tryckfrihetsförordningens bestämmelser
inte hindrar prövning i vanlig
brottmålsordning av ett åtal för
koppleri begånget genom publicering av
kontaktannonser i pressen (jfr NJA 1979
s. 602). Att kontaktannonser sprids på
datanät hindrar inte heller att frågan
om de utgjort led i brott prövas enligt
allmänna regler. Vidare pekade
justitieutskottet på att det i uppdraget
till 1998 års sexualbrottskommitté
ingick att se över frågan om
koppleribrottet är adekvat utformat.
Justitieutskottet uttalade att frågan
huruvida kontaktannonser eller
kontaktverksamhet kan grunda ansvar för
koppleri får prövas i det enskilda
fallet och att några åtgärder av
riksdagen inte var påkallade.
Bostadsutskottet avstyrkte vid samma
riksmöte ett motionsyrkande om att en
hyresgäst som bedriver
porrklubbsverksamhet i en lokal eller
annan lägenhet skall kunna sägas upp och
avhysas. Bostadsutskottet ansåg att det
inte fanns tillräckliga skäl att i
hyreslagen införa en allmänt verkande
regel om att en porrklubbsverksamhet
skall leda till att den hyresgäst som
bedriver verksamheten skall kunna sägas
upp och avhysas från den lägenhet där
verksamheten bedrivs. Vidare uttalade
bostadsutskottet att hyresvärden enligt
gällande rätt kan ingripa mot vissa
typer av sådan verksamhet. En hyresrätt
kan förverkas om lägenheten helt eller
till väsentlig del används för
näringsverksamhet eller liknande
verksamhet som är brottslig eller där
brottsligt förfarande ingår till en inte
oväsentlig del. Förverkande kan också
ske om lägenheten används för
tillfälliga sexuella förbindelser mot
ersättning (42 § första stycket 9
hyreslagen). En hyresvärd kan också ha
rätt att säga upp hyresgästen, om en
ändamålsbeskrivning beträffande en
lokals användning tagits in i
hyreskontraktet och lokalen används i
strid med vad som bestämts. En
bostadslägenhet får i princip inte
användas för annat ändamål än som
bostad. När en porrklubbsverksamhet
beskrivs som problematisk består det
egentliga problemet enligt
bostadsutskottet i vissa fall av att en
mindre nogräknad hyresvärd inte önskar
ingripa mot verksamheten beroende på att
det finns stora pengar att tjäna på
uthyrningen. Bostadsutskottet ansåg att
den av motionärerna önskade lagändringen
inte skulle lösa denna typ av problem
(bet. 1999/2000:BoU3).
Pågående utredningsarbete m.m.
Enligt beslut vid regeringssammanträde
den 8 juni 2000 skall en särskild
utredare analysera och överväga behovet
av ändringar i radio- och TV-lagen
(1996:844) bl.a. beträffande skydd av
barn. Utredaren skall överväga olika
sätt att förbättra möjligheten att
skydda barn mot olämpligt
programinnehåll, t.ex. genom att det
ställs upp krav på att visst innehåll
skall kunna blockeras eller att det
skall vara möjligt att utesluta program
med visst innehåll från abonnemanget.
Utredaren skall föreslå de lagändringar
som föranleds av övervägandena.
Uppdraget omfattar dock inte förslag
till grundlagsändringar. Uppdraget skall
vara slutfört före utgången av maj 2001
(dir. 2000:43).
Med anledning av att de filmsekvenser
som visades i dokumentärfilmen Shocking
Truth var granskade och godkända av
Statens biografbyrå efter s.k. frivillig
förhandsgranskning, beslutade
kulturministern i juni 2000 att det inom
Kulturdepartementet skall göras en
översyn och precisering av
granskningslagens censurkriterium
"förråande". Resultatet av översynen,
som främst skall inriktas på
sexualskildringar, skall redovisas den
30 november 2000.
Regeringen beslutade i juni 2000 att
filmcensorerna vid Statens biografbyrå
skall förordnas för sammanlagt högst sex
år, i stället för som för närvarande
högst tolv år. Bakgrunden var bl.a. en
begäran från Biografbyrån att
förordnandeperioderna skulle kortas med
hänvisning till att arbetet blivit
alltmer påfrestande då granskningen av
pornografisk film markant ökat i
omfattning.
1998 års sexualbrottskommitté (Ju
1998:03) har bl.a. i uppdrag att utreda
om koppleribestämmelsen bör utvidgas och
om de skadliga effekterna av s.k.
sexklubbar kan undvikas genom
lagstiftning eller på annat sätt.
Kommittén skall avsluta sitt arbete
senast den 1 februari 2001. I direktiven
(dir. 1998:48) uttalar regeringen bl.a.
följande.
Enligt de nuvarande straffbestämmelserna
om koppleri krävs det att gärningsmannen
främjar eller på ett otillbörligt sätt
utnyttjar att en annan person har
tillfälliga sexuella förbindelser. Det
skall vara fråga om att främja en
verksamhet, dvs. att främja att någon
ett flertal gånger har tillfälliga
sexuella förbindelser mot ersättning.
Främjandet kan t.ex. bestå i att upplåta
en lokal som används för prostitution,
att lämna anvisning på adresser till
prostituerade, att psykiskt påverka en
person att prostituera sig eller att
underlätta för någon att prostituera
sig, t.ex. genom att hålla vakt eller
sköta transporter. Det har nyligen
beslutats att köp av en tillfällig
sexuell förbindelse skall vara
straffbart. Kommittén skall mot bakgrund
av detta utreda om koppleribrottet är
adekvat utformat. Särskilt bör utredas
om kravet på att främjandet skall avse
ett flertal sexuella förbindelser skall
tas bort.
Kommittén skall också undersöka om
bestämmelserna mot koppleri även i
övrigt är lämpligt utformade med hänsyn
till att de omfattar "tillfälliga
sexuella förbindelser". Med uttrycket
torde avses samlag eller annat sexuellt
umgänge. Enligt doktrinen omfattas inte
nakenposering. Stadigvarande
förbindelser omfattas inte heller, även
om de tar formen av samlag inför publik
på en sexklubb (Jareborg, Brotten I, 2
uppl. s. 319).
Prostitutionsutredningen föreslog att
koppleribestämmelserna skulle utvidgas
till framställning av pornografiska
bilder. Enligt gällande rätt omfattas
inte den som betalar en person för att
medverka i pornografiska filmer av
koppleriansvaret, trots att hans
drivkraft ofta är ekonomisk vinning.
Enligt förslaget skulle även den som
främjar eller på ett otillbörligt sätt
bereder sig vinning av att någon annan,
i samband med framställning av
pornografiska bilder eller filmer, mot
ersättning har tillfällig sexuell
förbindelse som innefattar samlag eller
har grovt kränkande karaktär kunna
straffas för koppleri. Enligt förslaget
skulle även sexuell posering omfattas av
det utvidgade ansvaret. Förslaget tog
sikte på pornografibranschen och
sexklubbverksamhetens huvudaktörer och
syftade till att jämställa dessa med den
traditionella kopplaren. Regeringen har
i prop. 1997/98:55 bedömt att det för
närvarande inte bör ske någon ändring av
koppleribestämmelsen med motiveringen
att konsekvenserna för tryckfriheten och
yttrandefriheten inte belysts
tillräckligt. Kommittén skall med
anledning av detta utreda frågan om
koppleriansvaret kan utvidgas till att
omfatta det angivna syftet på något
annat sätt än det som
Prostitutionsutredningen har föreslagit.
En utgångspunkt bör vara att förslagen
inte skall leda till inskränkningar i de
grundlagsfästa reglerna om tryckfrihet
och yttrandefrihet. Det är inte
kommitténs uppgift att föreslå ett
allmänt förbud mot pornografi.
Kommittén skall vidare utreda om det
finns skäl och möjligheter att införa
regler som begränsar eller försvårar för
s.k. sexklubbar att rekrytera unga
personer till sin verksamhet och om
andra skadliga effekter av sådana
klubbar kan undvikas genom lagstiftning
eller på annat sätt.
Utskottets bedömning
När det gäller frågan om
anspelningspornografi, som tas upp i
motionerna 1999/2000:K301 (mp) och
2000/01:A808 yrkande 36 (mp), har såväl
Barnpornografiutredningen som regeringen
gjort bedömningen att en kriminalisering
inte bör ske. Utskottet finner inte skäl
att göra någon annan bedömning.
Motionerna avstyrks.
Utskottet har tidigare avstyrkt ett
motionsyrkande om att förbjuda
pornografisk reklam på liknande sätt som
tobaks- och alkoholreklam (bet.
1998/99:KU22). Utskottet framhöll då att
det är viktigt att samhället på olika
sätt söker motverka pornografi, men inte
i första hand genom lagstiftning. Även
opinionsbildningens betydelse för att på
sikt skapa värdefulla
attitydförändringar betonades. Vidare
uttalade utskottet att det inte enbart
är TV, radio och tidningar utan även
politiska partier, föreningar,
offentliga personer och privatpersoner
som har en viktig roll när det gäller
att motverka pornografi i alla dess
former. Utskottet, som alltjämt gör
samma bedömning, avstyrker motionerna
1999/2000:Ju722 yrkande 7 (mp),
1999/2000:A819 yrkande 25 (mp) och
2000/01:A808 yrkande 39 (mp).
Sexualbrottskommittén har bl.a. i
uppdrag att utreda om
koppleribestämmelsen bör utvidgas och om
de skadliga effekterna av s.k.
sexklubbar kan undvikas genom
lagstiftning eller på annat sätt.
Kommittén skall avsluta sitt arbete
senast den 1 februari 2001. De frågor
som tas upp i motionerna 2000/01:K315
(kd) och 2000/01:K380 (s) bör komma att
bli behandlade i kommitténs arbete.
Detta bör inte föregripas. Motionerna
avstyrks.
I motion 2000/01:Ub821 yrkande 5 (v)
begärs ett tillkännagivande till
regeringen om att det är upp till varje
vuxen individ att få tillägna sig
sexuellt upphetsande alster och att det
inte är samhällets uppgift att lägga
någon värdering i det, under
förutsättning att ingen skadas eller
kränks. Utskottet vill i anledning av
motionen peka på att befattning med
pornografi som sådan inte är
kriminaliserad i Sverige. Däremot är
skildringar av barn i pornografisk bild
kriminaliserat som barnpornografibrott
(16 kap. 10 § BrB). Detta gäller även
innehav av sådan bild. Utskottet finner
inte skäl att föreslå någon åtgärd med
anledning av motionen, varför den
avstyrks.
Jurysystemet
Motioner
I motionerna 1999/2000:K214 och
2000/01:K277 båda av Per Unckel m.fl.
(m) begärs att riksdagen hos regeringen
begär förslag till lagändring som
innebär att kraven på oavhängighet och
opartiskhet vid valet av jurymän
uppfylls i enlighet med vad som anförts
i motionerna (yrkande 1) och att
riksdagen hos regeringen begär förslag
till lagändring som innebär att
möjligheten att överklaga beslut i
jävsfrågan till Högsta domstolen införs
(yrkande 2). Ett utslag i
Europadomstolen innebär, enligt
motionärerna, att Sverige måste ändra i
jurysystemet i tryckfrihetsmål.
Förhållandet att jurymedlemmar i en
svensk jury utses av en politiskt
sammansatt valkorporation gör att juryn
av Europadomstolen inte anses opolitisk.
Detta innebär att juryn i vissa mål inte
är opartisk. Det finns dessutom brister
i möjligheten att överklaga.
Motionärerna anser att problemen i det
svenska systemet uppkommer när
tryckfrihets- eller yttrandefrihetsmålet
handlar om en skrift eller ansvarig
utgivare som är knuten eller har
kopplingar till ett politiskt parti.
Juryn, som är tillsatt av ett politiskt
organ, kan då inte hävdas vara opartisk.
Detta inträffade i det s.k. Holmmålet
där käranden ansåg sig förtalad i en
bok, utgiven av det socialdemokratin
närstående förlaget Tidens bokförlag AB.
I juryn, som inte fann uttalandena i
boken brottsliga, fanns fem ledamöter
med olika anknytning till
Socialdemokraterna. Sverige måste,
enligt motionärerna, få en ordning där
de som känner sig förtalade får en
rättegång med en jury som är oavhängig
och opartisk. Detta måste gälla även om
framställningen gjorts i en skrift eller
i tal som står nära ett politiskt parti.
Nuvarande sätt att utse jurymedlemmar
måste därför ändras så att det
partipolitiska inslaget vid valet av
dessa försvinner. Alternativt kan
kopplingar av det slag som förekom i
fallet Holm prövas inom ramen för de
redan existerande reglerna om jäv mot
domare. Även möjligheten att överklaga
jävsfrågan anser motionärerna bör ändras
så att Högsta domstolen kan pröva om jäv
föreligger.
Bakgrund
Till tryckfrihets- och
yttrandefrihetsmål hör mål om ansvar och
enskilt anspråk på grund av tryckfrihets-
och yttrandefrihetsbrott. Handläggningen
av sådana mål skiljer sig i flera
avseenden från vad som vanligen gäller i
fråga om brottmål och tvistemål.
Grundläggande bestämmelser om
rättegången i tryckfrihetsmål finns i 12
kap. tryckfrihetsförordningen. Av 9 kap.
1 § yttrandefrihetsgrundlagen framgår
att dessa bestämmelser även gäller
rättegången i yttrandefrihetsmål.
I mål, vari talan förs om ansvar för
brott, har en part alltid rätt till
juryprövning. Endast om båda parter är
ense om det prövas målet utan jury. I så
fall handläggs brottmålet i vanlig
ordning, dvs. oftast med en lagfaren
domare och nämnd.
Juryn som består av nio personer har
till uppgift att avgöra om brott har
begåtts. Om juryn finner att så inte är
fallet skall rätten - bestående av tre
lagfarna domare - frikänna den
tilltalade. Om däremot juryn finner att
brott har begåtts skall även rätten
pröva den frågan. Rätten kan i så fall
frikänna den tilltalade eller hänföra
brottet under en mildare
straffbestämmelse än den som juryn har
tillämpat.
Jurymän utses i varje län för en tid av
fyra år. De väljs i regel av
landstingsfullmäktige. De skall vara
svenska medborgare och bosatta inom
länet. En juryman får inte vara
underårig eller ha förvaltare enligt
föräldrabalken. En juryman bör vara känd
för omdömesgillhet, självständighet och
rättrådighet. Bland jurymännen bör olika
samhällsgrupper och meningsriktningar
samt olika delar av länet vara
företrädda. I praktiken är det oftast
medlemmar av politiska partier som utses
till jurymän.
Rättegångsbalkens jävsregler gäller även
jurymän. I 4 kap. 13 § RB görs en
uppräkning av olika preciserade
jävsgrunder. I den sista punkten av
stadgandet finns en generalklausul
enligt vilken en domare är jävig att
handlägga mål om det eljest föreligger
någon särskild omständighet som är ägnad
att rubba förtroendet till hans
opartiskhet i målet.
Den europeiska konventionen angående
skydd för de mänskliga rättigheterna och
grundläggande friheterna
(Europakonventionen) med dess ändrings-
och tilläggsprotokoll är svensk lag
sedan den 1 januari 1995. Enligt artikel
6.1 i konventionen gäller bl.a. att var
och en, vid prövningen av hans civila
rättigheter och skyldigheter eller av en
anklagelse mot honom för brott, skall
vara berättigad till en rättvis och
offentlig förhandling inom skälig tid
och inför en oavhängig och opartisk
domstol, som upprättats enligt lag. När
det gäller opartiskheten har
Europadomstolen i sin praxis urskilt två
element, nämligen dels kravet på att
varje domare faktiskt skall döma
opartiskt mellan parterna (den
subjektiva opartiskheten), dels kravet
på att det för en objektiv iakttagare
inte får föreligga några legitima tvivel
om domstolens opartiskhet (den objektiva
opartiskheten).
I målet Holm mot Sverige fann
Europadomstolen att det hade skett en
kränkning av artikel 6.1 i
Europakonventionen i fråga om rätten
till prövning av en oavhängig och
opartisk domstol. Domstolen konstaterade
att det fanns kopplingar mellan
svarandena och fem av jurymännen som
kunde ge upphov till farhågor
beträffande dessa jurymäns oavhängighet
och opartiskhet.
1993 års domarutredning diskuterade i
betänkandet Domaren i Sverige inför
framtiden (SOU 1994:99) bl.a. de frågor
som aktualiserades genom
Europadomstolens dom i Holmmålet samt
lade fram förslag till en ny bestämmelse
i tryckfrihetsförordningen. Den
föreslagna bestämmelsen innebar i
huvudsak följande. I mål om allmänt åtal
förenat med enskilt anspråk och i mål om
enskilt åtal skall skuldfrågan prövas
utan jury dels om parterna är ense om
det, dels om medverkan av jury kan
uppfattas strida mot kravet på en
oavhängig och opartisk prövning. Frågan
om ett mål skall prövas utan jury skall
i det senare fallet avgöras av Högsta
domstolen på yrkande av part eller efter
framställning av tingsrätten.
Domarutredningen ansåg också att vissa
andra justeringar i lagstiftningen borde
övervägas för att bättre säkerställa den
objektiva opartiskheten i tryckfrihets-
och yttrandefrihetsmål, dock utan att
lägga fram några konkreta
författningsförslag. Förbudet i 54 kap.
8 § RB att överklaga hovrättens beslut
angående jäv mot domare i tingsrätten
borde enligt utredningen upphävas.
Efter remissbehandlingen av
Domarutredningens betänkande har de
frågor som aktualiseras genom
Europadomstolens dom i Holmmålet beretts
vidare inom Justitiedepartementet. Ett
resultat av detta arbete är promemorian
Jurymedverkan och fallet Holm - En
översyn och analys (Ds 1997:25). Någon
lagändring behövs enligt promemorian
inte.
I proposition 1997/98:43 tog regeringen
upp frågan om jury i tryckfrihets- och
yttrandefrihetsmål. Enligt regeringen
borde de problem som aktualiserades
genom Europadomstolens dom i Holmmålet
kunna lösas inom ramen för existerande
lagstiftning.
Enligt regeringen är syftet med
juryprövningen, enligt förarbetena till
tryckfrihetsförordningen, att en allmänt
medborgerlig uppfattning skall kunna
göra sig gällande i tryckfrihetsmål. I
förarbetena framhålls också att den
fristående ställning som juryn har är av
stor betydelse som en folklig garanti
för tryckfriheten, främst den politiska
yttrandefriheten. För den tilltalade
eller svaranden är, enligt regeringen,
en juryprövning förenad med vissa
fördelar. För att juryn skall kunna
komma till slutsatsen att brott
föreligger krävs kvalificerad majoritet
(sex röster av nio), och såväl
tingsrätten som högre rätt är bundna av
juryns friande utlåtande. Det är därför
enligt regeringen naturligt att den
tilltalade eller svaranden i de flesta
fall vill ha juryprövning.
Domarutredningens förslag innebär att
ett mål under vissa förhållanden skall
prövas utan jury trots att ena parten
eller båda parter vill att jury skall
medverka. Ett sådant åsidosättande av
jurysystemet skulle, enligt regeringen,
kunna medföra betydande ingrepp i
skyddet för tryck- och yttrandefriheten.
Enligt regeringen bör utredningens
förslag därför inte genomföras.
Sedan Holms jävsinvändning prövades av
de svenska domstolarna har en i detta
sammanhang betydelsefull förändring av
rättsläget skett. Från och med den 1
januari 1995 är Europakonventionen
svensk lag. Före inkorporeringen kunde
konventionsbestämmelserna inte tillämpas
direkt av svenska domstolar utan de
kunde bara få betydelse som element vid
tolkningen av svensk lag. Numera är både
konventionen och Europadomstolens praxis
en del av den svenska rättsordningen,
och svenska domstolar måste tillämpa
konventionen på samma sätt som all annan
svensk lagstiftning. Av stor betydelse
för bedömningen av jävsfrågor är enligt
regeringen särskilt den omständigheten
att rättsläget vad gäller jäv av
politisk natur har klarnat genom
Europadomstolens dom i Holmmålet.
Regeringen gjorde i propositionen den
bedömningen att någon särskild
lagstiftningsåtgärd inte erfordras för
att svensk rätt skall överensstämma med
Europakonventionens krav. Det torde vara
tillräckligt att domstolarna i
fortsättningen tillämpar RB:s generella
jävsregel och artikel 6.1 i
Europakonventionen såsom den har tolkats
av Europadomstolen i fallet Holm. Någon
ändring av RB:s jävsregler bedömdes inte
vara nödvändig. Inte heller gjorde
regeringen den bedömningen att
klagoförbudet i 54 kap. 8 § RB bör
upphävas.
Utskottet delade i betänkande
1997/98:KU19 regeringens bedömning att
de problem som aktualiserades genom
Europadomstolens dom i Holmmålet borde
kunna lösas inom ramen för existerande
lagstiftning och avstyrkte
motionsyrkanden motsvarande det nu
aktuella om förändringar i jurysystemet.
Utskottet delade även regeringens
bedömning att klagoförbudet i 54 kap. 8
§ rättegångsbalken inte skall upphävas.
Riksdagen följde utskottet.
I betänkande 1998/99:KU22 behandlade
utskottet en motion med motsvarande
yrkanden som i de nu aktuella
motionerna. Utskottet avstyrkte motionen
med hänvisning till sin tidigare
bedömning. Riksdagen följde utskottet.
Utskottets bedömning
Vid riksmötena 1997/98 och 1998/99
behandlade utskottet motioner med
yrkanden om förändringar i jurysystemet
motsvarande de nu aktuella
motionsyrkandena. Utskottet ansåg vid
dessa tillfällen att de problem som
aktualiserades genom Europadomstolens
dom i Holmmålet borde kunna lösas inom
ramen för existerande lagstiftning och
att det saknades skäl att upphäva
klagoförbudet i 54 kap. 8 §
rättegångsbalken. Utskottet vidhåller
denna inställning. Motionerna
1999/2000:K214 (m) och 2000/01:K277 (m)
avstyrks.
Nationell nyhetsbyrå
Motion
I motion 1999/2000:K299 av Johan
Lönnroth m.fl. (v) yrkas att riksdagen
begär att regeringen tillsätter en
parlamentarisk utredning om en
fristående nationell nyhetsbyrå i
allmänhetens tjänst enligt vad som
anförts i motionen. Motionärerna anför
att Tidningarnas Telegrambyrå, TT, under
de senaste 80 åren har varit svenska
folkets i särklass viktigaste enskilda
nyhetskälla. Varhelst man bott i landet
har man nåtts av den kvalificerade
informationen från TT, via lokaltidning,
rikstidning, radio eller TV. Tack vare
TT-journalisternas goda sakkunskap har
nyhetsbyrån stundtals fungerat som det
är tänkt med den tredje statsmakten, som
ett allmänhetens revisionsverk. För
makthavare, liksom för läsare, tittare
och lyssnare, har nyheter från TT haft
en kvalitetsstämpel som inneburit att
informationen utsatts för hård
journalistisk granskning innan den
vidarebefordrats. Denna bild håller
enligt motionärerna nu drastiskt på att
förändras. TT som tidigare varit klart
dominerande och nästan ensam som svensk
nyhetsbyrå har fått känna av konkurrens
och hårdare krav från ägarna. Det är nog
för mycket begärt att medieföretag med
vinstkrav som ett prioriterat mål skall
satsa pengar på en så pass osäker och
föga lönsam verksamhet som att driva en
obunden, personalintensiv nyhetsbyrå där
de enda intäkterna kommer från vad
medieföretagen är villiga att betala för
att abonnera på byråns tjänster.
Motionärerna anser att en parlamentarisk
utredning bör undersöka möjligheten att
tillförsäkra Sverige en fristående
nationell nyhetsbyrå i allmänhetens
tjänst och av hög kvalitet.
Utgångspunkten bör vara att ge förslag
till en konstruktion som möjliggör en
rikstäckande nationell nyhetsbyrå med
tillräckliga resurser för att granska
och rapportera från Sveriges riksdag,
regering, centrala myndigheter, EU och
FN. Enligt motionärerna måste
ägarkonstruktionen vara sådan att
oberoendet av både statsmakter och
storfinans garanteras. Motionärerna
anser att det i en sådan undersökning
kan vara värt att titta närmare på en
konstruktion liknande Rundradiofonden
och en ägarstyrning av den typ som finns
för SVT/SR. Tillskottet av allmänna
medel menar motionärerna bör kunna ske
inom ramen för nuvarande presstöd.
Tidningarnas Telegrambyrå
Tidningarnas Telegrambyrå (TT), som
började sin verksamhet år 1922, är
Sveriges största nyhetsbyrå med 110
medarbetare varav ca 95 är journalister.
TT är ett aktiebolag med den svenska
pressen som ägare som står fritt
gentemot statliga och politiska
intressen. Huvuduppgiften är att förse
press, radio och TV med nyheter från
Sverige och utlandet. TT ger löpande ut
snabba nyheter, som kompletteras och
fördjupas med bakgrunder, intervjuer och
analyser. Ytterligare information om
verksamheten m.m. finns på TT:s
webbplats: www.tt.se.
Utskottets bedömning
Tryckfrihetsförordningens principer om
etableringsfrihet, spridningsrätt och
införselrätt samt dess censurförbud
skapar, i förening med den likaledes
grundlagfästa principen om massmediernas
oberoende, förutsättningar för ett fritt
meningsutbyte och en allsidig
upplysning. Utskottet är inte berett att
föreslå några åtgärder med anledning av
motion 1999/2000:K299 (v), varför den
avstyrks.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande information om
yttrandefriheten
att riksdagen avslår motionerna
1999/2000:K356 yrkande 1 och
2000/01:K292,
res. 1 (v)
2. beträffande skydd för
yttrandefriheten och
offentlighetsprincipen
att riksdagen avslår motionerna
1999/2000:K222, 2000/01:K210 och
2000/01:Kr341 yrkande 9,
3. beträffande
offentliganställdas respektive
privatanställdas yttrandefrihet
att riksdagen avslår motionerna
1999/2000:K250 och 1999/2000:
K266,
res. 2 (v)
4. beträffande yttrandefrihet
för alla
att riksdagen avslår motionerna
1999/2000:K201 och 2000/01:K211,
5. beträffande ideella
föreningars yttrandefrihet
att riksdagen avslår motion
2000/01:K363,
6. beträffande grundlagsskydd
för elektroniska medier m.m.
att riksdagen avslår motionerna
1998/99:T809 yrkande 2 och
1999/2000:T705 yrkande 3,
7. beträffande yttrandefrihet
och nya medier
att riksdagen avslår motion
2000/01:K341 yrkande 2,
res. 3 (c)
8. beträffande begränsningar på
Internet
att riksdagen avslår motionerna
1999/2000:K272 och 1999/2000:K330,
9. beträffande
etableringsfrihet
att riksdagen avslår motionerna
1999/2000:K276 yrkande 1 och
2000/01:K400 yrkande 1,
att riksdagen avslår motionerna
1999/2000:K292, 1999/2000:Ju906
yrkande 7, 1999/2000:Kr232 yrkandena
3 och 6, 1999/2000:Kr314 yrkande 15
och 2000/01:Ju929 yrkande 7,
res. 5 (mp)
res. 6 (fp)
13. beträffande
anspelningspornografi
att riksdagen avslår motionerna
1999/2000:K301 och 2000/01:A808
yrkande 36,
res. 7 (mp)
14. beträffande förbud mot
pornografisk reklam
att riksdagen avslår motionerna
1999/2000:Ju722 yrkande 7,
1999/2000:A819 yrkande 25 och
2000/01:A808 yrkande 39,
res. 8 (mp)
15. beträffande koppleri,
sexklubbar m.m.
att riksdagen avslår motionerna
2000/01:K315, 2000/01:K380 och
2000/01:Ub821 yrkande 5,
16. beträffande jurysystemet
att riksdagen avslår motionerna
1999/2000:K214 och 2000/01:K277,
res. 9 (m, kd)
17. beträffande nationell
nyhetsbyrå
att riksdagen avslår motion
1999/2000:K299.
Stockholm den 5 december 2000
På konstitutionsutskottets vägnar
Per Unckel
I beslutet har deltagit: Per Unckel (m),
Göran Magnusson (s), Barbro Hietala
Nordlund (s), Pär Axel Sahlberg (s),
Kenneth Kvist (v), Ingvar Svensson (kd),
Inger René (m), Kerstin Kristiansson
Karlstedt (s), Björn von der Esch (kd),
Nils Fredrik Aurelius (m), Per Lager
(mp), Åsa Torstensson (c), Helena
Bargholtz (fp), Britt-Marie Lindkvist
(s), Per-Samuel Nisser (m), Anders
Bengtsson (s) och Peter Pedersen (v).
Reservationer
1. Information om yttrandefriheten
(mom. 1)
Kenneth Kvist (v) och Peter Pedersen (v)
anser
dels att den del av utskottets yttrande
som på s. 14 börjar med "Motionerna
1999/2000:K356" och slutar med
"Motionerna avstyrks" bort ha följande
lydelse:
I motionerna 2000/01:K292 (v) och
1999/2000:K356 yrkande 1 (mp) tas frågan
angående information om yttrandefriheten
upp. Kampanjen Öppna Sverige tar sikte
på att öka kunskapen om
offentlighetsprincipen och dess roll för
öppenhet och demokrati, något som
utskottet finner vällovligt. Enligt
utskottets mening behövs det emellertid
också ges en riktad grundläggande
information till alla anställda inom
offentlig verksamhet om den
meddelarfrihet som tillkommer dem enligt
yttrande- och tryckfrihetsgrundlagarna.
Detta bör regeringen med anledning av
motion 1999/2000:K356 yrkande 1 och med
bifall till motion 2000/01:K292 ges till
känna.
dels att utskottets hemställan under 1
bort ha följande lydelse:
1. beträffande information om
yttrandefriheten
att riksdagen med anledning av motion
1999/2000:K356 yrkande 1 och med
bifall till motion 2000/01:K292 som
sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
2. Offentliganställdas respektive
privatanställdas yttrandefrihet (mom. 3)
Kenneth Kvist (v) och Peter Pedersen (v)
anser
dels att den del av utskottets yttrande
som på s. 14 börjar med "Enligt vad" och
slutar med "yttrandefrihet avstyrks"
bort ha följande lydelse:
Arbetslivsinstitutet har i en studie
visat att offentliganställda inte vågar
säga sin mening om förhållanden på sina
arbetsplatser. Studien visar att rädslan
och tystnaden är större bland de
offentliganställda än bland de
privatanställda, trots att
offentliganställda i lag har rätt att
öppet kritisera sin arbetsplats.
Regeringen har nyligen tillsatt en
särskild utredare för att se över
yttrande- och meddelarfrihet för
anställda i verksamheter med anknytning
till det allmänna. Enligt utskottets
mening är detta emellertid inte
tillräckligt. Regeringen bör därför
återkomma med förslag till riktlinjer om
hur offentliga arbetsgivare skall fås
att följa sedan länge beslutad
lagstiftning. - När det gäller
privatanställda kan utskottet konstatera
att Arbetsdomstolen klargjort hur svag
yttrandefriheten är när den kommer i
konflikt med den lojalitet som
arbetsgivare anser sig ha rätt att kräva
av de anställda. Att tala med massmedier
om allvarliga missförhållanden på
arbetsplatsen eller att utnyttja sina
demokratiska rättigheter som folkvald
utan att fråga arbetsgivaren om lov har
av Arbetsdomstolen bedömts som
illojalitet, även om man inte alltid
ansett brottet så allvarligt att det
motiverat avsked. Den långtgående
lojalitetsplikt som den anställde anses
ha gentemot sin arbetsgivare och som
bl.a. innebär att arbetsgivaren kan
förbjuda sina anställda att delta i
samhällsdebatten eller på andra sätt
utnyttja sina demokratiska rättigheter
är enligt utskottets mening i behov av
reformering. Demokratiutredningens
förslag om att utvidga och förstärka
meddelarskyddet så att det gäller även
för privatanställda är inte tillräckligt
tydligt. Regeringen bör därför återkomma
med förslag till lagstiftning som
innebär att yttrandefriheten och
meddelarfriheten utvidgas till att även
gälla förhållanden utanför den
offentliga sektorn. - Vad utskottet
anfört om offentliganställdas respektive
privatanställdas yttrandefrihet bör
regeringen, med bifall till motionerna
1999/2000:K266 och 1999/2000:K250 (båda
v), ges till känna.
dels att utskottets hemställan under 3
bort ha följande lydelse:
3. beträffande offentliganställdas
respektive privatanställdas
yttrandefrihet
att riksdagen med bifall till
motionerna 1999/2000:K266 och
1999/2000:K250 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet
anfört,
3. Yttrandefrihet och nya medier
(mom. 7)
Åsa Torstensson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande
som på s. 18 börjar med "Detsamma
gäller" och slutar med "den motionen"
bort ha följande lydelse:
I motion 2000/01:K341 tas frågan om att
utsträcka den reella yttrandefriheten
till nya medier upp. Det fria ordet inte
är skyddat på individuell nivå av
yttrandefrihets- och
tryckfrihetsgrundlagarna. Bland annat
detta förhållande har enligt utskottets
uppfattning gjort det möjligt att
inskränka yttrandefriheten på Internet.
Utskottet anser därför att möjligheten
att individualisera yttrandefriheten
genom att utsträcka skyddet för det fria
ordet till enskilda individer bör
prövas. Detta kan förslagsvis ske genom
tilläggsdirektiv till Offentlighets- och
sekretesskommittén. Vad utskottet anfört
bör regeringen med bifall till motion
2000/01:K341 yrkande 9 (c) ges till
känna.
dels att utskottets hemställan under 7
bort ha följande lydelse:
7. beträffande yttrandefrihet och
nya medier
att riksdagen med bifall till motion
2000/01:K341 yrkande 9 som sin mening
ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
4. Etableringsfrihet (mom. 9)
Per Unckel (m), Inger René (m), Nils
Fredrik Aurelius (m), Helena Bargholtz
(fp) och Per-Samuel Nisser (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande
som på s. 21 börjar med "I motionerna"
och slutar med "avstyrker motionerna"
bort ha följande lydelse:
Det fria ordet har en direkt betydelse
för informationsfriheten och
medborgarnas frihet. Yttrandefriheten
och tryckfriheten utgår från att
mångfald bäst skyddas och stärks av
etableringsfrihet. Enligt utskottets
mening bör lagstiftaren inskränka sin
uppgift till att upprätta ett brett,
stabilt ramverk som säkerställer det
fria ordet, skyddar individens
integritet och anger villkoren för
marknadsekonomin. Inom detta ramverk bör
olika tekniska lösningar, nya och gamla
medier och tjänster rymmas. Det måste
enligt utskottets mening råda en stor
frihet att ge ut och distribuera
medieprodukter och att pröva deras
ekonomiska bärkraft. Utskottet anser att
det så långt som möjligt inom ramen för
de tekniska begränsningarna bör vara
läsarna, lyssnarna, tittarna och
användarna som genom sina val avgör
vilka medier som skall ha
förutsättningar att distribueras. Det
får inte vara politiskt grundat godtycke
som avgör mediernas utveckling.
Etableringsfrihet är enligt utskottets
uppfattning det bästa sättet att utan
offentliga regleringar motverka
mediekoncentration. Genom
etableringsfrihet uppnås en mångfald på
publikens och samhällets villkor och en
teknisk utveckling utifrån de enskilda
medborgarnas behov och intressen. Vad
utskottet anfört om etableringsfrihetens
betydelse för tryck- och
yttrandefriheten bör regeringen med
bifall till motionerna 1999/2000:K276
yrkande 1 och 2000/01:K400 yrkande 1
(båda m) ges till känna.
dels att utskottets hemställan under 9
bort ha följande lydelse:
9. beträffande etableringsfrihet
att riksdagen med bifall till
motionerna 1999/2000:K276 yrkande 1
och 2000/01:K400 yrkande 1 som sin
mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
5. Våldsskildringar (mom. 12)
Per Lager (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande
som på s. 35 börjar med "Utskottet
konstaterar" och på s. 36 slutar med
"samtliga motioner" bort ha följande
lydelse:
Ungdomar mellan 15 och 24 år är den
åldersgrupp som oftast går på bio och
som därmed i störst utsträckning blir
utsatt för det alltmer förråade och
sexualiserade kommersiella våldet. Om en
18-årsgräns infördes, skulle svenska
filmare sannolikt göra sina filmer
mindre våldsamma för att inte förlora
denna kommersiellt viktiga målgrupp.
Regeringen bör återkomma med förslag
till en sådan lagstiftning. - Statens
biografbyrå sköter granskningen av film
och videogram. När det gäller
videogrammen är denna kontroll
frivillig. För att minska våldsutbudet
för barn och ungdomar anser utskottet
att granskningen skall vara obligatorisk
och utsträckas till att gälla samtliga
videogram. Regeringen bör återkomma med
förslag till sådan lagstiftning. - Vad
utskottet anfört om inrättande av en 18-
årsgräns och om granskning av videogram
bör riksdagen med bifall till motion
1999/2000:Kr232 yrkandena 3 och 6 (mp)
samt med avslag på övriga motioner
rörande våldsskildringar som sin mening
ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 12
bort ha följande lydelse:
12. beträffande våldsskildringar
att riksdagen med avslag på
motionerna 1999/2000:K292, 1999/2000:
Ju906 yrkande 7, 1999/2000:Kr314
yrkande 15 och 2000/01:Ju929 yrkande
7 samt med bifall till motion
1999/2000:Kr232 yrkandena 3 och 6 som
sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört om inrättande av
en 18-årsgräns och om granskning av
videogram,
6. Våldsskildringar (mom. 12)
Helena Bargholtz (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande
som på s. 35 börjar med "Utskottet
konstaterar" och på s. 36 slutar med
"samtliga motioner" bort ha följande
lydelse:
Utskottet konstaterar att
Våldsskildringsrådet och Nordicom
fortsätter sitt arbete på området.
Vidare förutsätter utskottet att
regeringen alltjämt kontinuerligt
uppmärksammar de frågor som är
förknippade med medievåld. Som utskottet
tidigare uttalat är det viktigt att
samhället på olika sätt informerar om
och söker motverka skadlig inverkan,
särskilt på barn och ungdomar, av
medievåld. Utskottet vidhåller sin
uppfattning att medievåldet skall
angripas främst genom information och
frivilliga åtgärder, inte i första hand
genom förbudslagstiftning och
censuråtgärder. Enligt utskottet bör
censuren av vuxenfilmer avskaffas. I
stället bör ytterligare en åldersgräns,
på 18 år, införas för offentlig visning
av filmer. Det enda skälet för att
granska en film skall vara att
fastställa en åldersgräns för den
granskade filmens publik. Enligt
utskottets förslag skulle då en biofilm
som inte granskats inte heller få visas
för barn och ungdom. Regeringen bör
återkomma med förslag till lagstiftning
i enlighet härmed. Med bifall till
motion 1999/2000:Kr314 yrkande 15 (fp)
samt med avslag på övriga motioner
rörande våldsskildringar bör detta ges
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 12
bort ha följande lydelse:
12. beträffande våldsskildringar
att riksdagen med avslag på
motionerna 1999/2000:K292,
1999/2000:Ju906 yrkande 7,
1999/2000:Kr232 yrkandena 3 och 6 och
2000/01:Ju929 yrkande 7 samt med
bifall till motion 1999/2000:Kr314
yrkande 15 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet
anfört om avskaffande av
vuxencensuren,
7. Anspelningspornografi (mom. 13)
Per Lager (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande
som på s. 42 börjar med "När det" och
slutar med "Motionerna avstyrks" bort ha
följande lydelse:
Förbudet mot barnpornografi tar enbart
hänsyn till tydliga fall där barn
porträtteras i sexuella sammanhang.
Däremot anses inte s.k.
anspelningspornografi - pornografi där
vuxna kvinnor och män klär ut sig till
barn - som barnpornografi. Enligt
utskottets mening bör all pornografi där
någon framställs som barn (med blöjor,
napp, barnkläder eller annat) förbjudas.
Regeringen bör återkomma med förslag
till sådan lagstiftning. Detta bör
regeringen med bifall till motionerna
1999/2000:K301 och 2000/01:A808 yrkande
36 ges till känna.
dels att utskottets hemställan under 13
bort ha följande lydelse:
13. beträffande
anspelningspornografi
att riksdagen med bifall till
motionerna 1999/2000:K301 och
2000/01:A808 yrkande 36 som sin
mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
8. Förbud mot pornografisk reklam
(mom. 14)
Per Lager (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande
som på s. 43 börjar med "Utskottet har"
och slutar med "39 (mp)" bort ha
följande lydelse:
Pornografin förmedlar en snedvriden och
förnedrande bild av både mäns och
kvinnors sexualitet. Utskottet anser
därför att utbudet av pornografi i
samhället måste minska. Enligt
utskottets mening bör exponering av
pornografi förbjudas på liknande sätt
som reklam för tobak och alkohol.
Riksdagen bör därför hos regeringen
begära en sådan lagändring. Med bifall
till motionerna 1999/2000:Ju722 yrkande
7, 1999/2000:A819 yrkande 25 och
2000/01:A808 yrkande 39 (alla mp) bör
regeringen ges detta till känna.
dels att utskottets hemställan under 14
bort ha följande lydelse:
14. beträffande förbud mot
pornografisk reklam
att riksdagen med bifall till
motionerna 1999/2000:Ju722 yrkande 7,
1999/2000:A819 yrkande 25 och
2000/01:A808 yrkande 39 som sin
mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
9. Jurysystemet (mom. 16)
Per Unckel (m), Ingvar Svensson (kd),
Inger René (m), Björn von der Esch (kd),
Nils Fredrik Aurelius (m) och Per-Samuel
Nisser (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande
som på s. 46 börjar med "Vid riksmötena"
och slutar med "(m) avstyrks" bort ha
följande lydelse:
Europadomstolens dom i fallet Holm har
väckt frågor om det svenska jurysystemet
i tryckfrihetsmål. Förhållandet att
svenska jurymedlemmar utses av en
politiskt sammansatt valkorporation har
enligt utskottet underkänts av
Europadomstolen. Den nuvarande ordningen
innebär således att juryn i vissa mål
inte är opartisk. Dessutom finns enligt
utskottet brister i möjligheten att
överklaga. Regeringen bör därför
återkomma till riksdagen med förslag
till lagändringar som innebär dels att
kraven på oavhängighet och opartiskhet
uppfylls, dels att möjligheten att
överklaga beslut i jävsfråga även till
Högsta domstolen införs. Med bifall till
motionerna 1999/2000:K214 och
2000/01:K277 (båda m) bör detta ges
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 16
bort ha följande lydelse:
16. beträffande jurysystemet
att riksdagen med bifall till
motionerna 1999/2000:K214 och
2000/01:K277 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet
anfört,