Konstitutionsutskottets betänkande

2000/01:KU03

Statlig förvaltning

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan
• Reservationer

2000/01

KU3

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet motioner från de
allmänna motionstiderna 1998, 1999 och 2000 som
gäller t.e.x. ombudsmannaorganisationen,
myndigheters service och alkoholfri representation.
Med anledning av motioner om
ombudsmannaorganisationen föreslår utskottet ett
tillkännagivande till regeringen om att en utredning
bör tillsättas med uppgift att undersöka om det
finns förutsättningar för att slå samman några av
eller samtliga ombudsmannainstitutioner som är
underställda regeringen till en
ombudsmannaorganisation. Utskottet avstyrker övriga
motioner. Sju reservationer har fogats till
betänkandet.

Motionerna

Motion från den allmänna motionstiden 1998

1998/99:K231 av Helena Bargholtz m.fl. (fp) vari
yrkas

3. att riksdagen beslutar att myndigheter skall
vara skyldiga att lägga ut protokoll och diarier på
nätet,

Motioner från den allmänna motionstiden
1999

1999/2000:K204 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari
yrkas

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om en medborgarnas
rättighetslista.

1999/2000:K213 av Göte Jonsson m.fl. (m) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om principer för
avgiftsuttag vid tillsynsverksamhet.

1999/2000:K242 av Berit Adolfsson och Anne-Katrine
Dunker (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
att en ombudsman för mänskliga rättigheter skapas i
enlighet med vad som anförts i motionen.

1999/2000:K259 av Kenneth Lantz (kd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om
informationsmöjlighet för allmänheten om
socialförsäkringar, skatteregler och andra
samhälleliga frågor inom Danmark och Sverige,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att tillsätta en
utredare som får till uppgift att förbereda ett
förslag om hur samhällsinformation skall möjliggöras
för Öresundspendlarna.

1999/2000:K267 av andre vice talman Eva Zetterberg
m.fl. (v, s, mp, fp, kd, c) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om alkoholfri representation.

1999/2000:K303 av Johan Lönnroth m.fl. (v) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om en översyn av
möjligheten att införa ett 020-nummer till
myndigheterna.

1999/2000:K313 av Amanda Agestav (kd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om myndigheters
nåbarhet via e-post,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om offentliga
handlingar på Internet.

1999/2000:K326 av Bertil Persson (m) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag om en
utredning syftande till försök med länsstyrelser
bestående av länets riksdagsledamöter.

1999/2000:Sf639 av Fanny Rizell m.fl. (kd) vari
yrkas

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att
Diskrimineringsombudsmannen skall vara en myndighet
underställd riksdagen.

1999/2000:So327 av Kenneth Johansson m.fl. (c) vari
yrkas

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
sådan ändring i förvaltningslagen som anförts i
motionen.

1999/2000:T705 av Eva Flyborg m.fl. (fp) vari yrkas

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
att myndigheter skall vara skyldiga att lägga ut
protokoll och liknande handlingar på nätet.

1999/2000:N214 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari
yrkas

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att permanenta
verksamhet med medborgarkontor.

1999/2000:A715 av Mikael Odenberg m.fl. (m) vari
yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om avskaffande av
jämställdhetsombudsmannen (JämO), ombudsmannen mot
etnisk diskriminering (DO), handikappombudsmannen
och ombudsmannen mot diskriminering på grund av
sexuell läggning (HomO),

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om inrättande av ett
nytt sammanslaget ombudsmannaämbete,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att den nya
ombudsmannen skall utgöra en myndighet direkt under
riksdagen.

Motioner från den allmänna motionstiden
2000

2000/01:K228 av Björn von der Esch (kd) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen begär att regeringen ser över
Justitiekanslerns (JK) nuvarande åligganden.

2000/01:K250 av Fanny Rizell och Tuve Skånberg (kd)
vari föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen och
riksdagsstyrelsen som sin mening vad i motionen
anförs om en policy för alkoholfri representation
för statlig förvaltning och för riksdagen.

2000/01:K252 av Per Lager m.fl. (mp) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:

3. Riksdagen begär att regeringen utreder
möjligheterna att organisera alla ombudsmän i en
gemensam ombudsmannainstitution för mänskliga
rättigheter - MRO - under riksdagen.

2000/01:K262 av Lars Hjertén och Lars Elinderson (m)
vari föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag
till ändring av lagen i enlighet med vad som anförs
i motionen.

2000/01:K265 av Ingvar Svensson m.fl. (kd) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag
till lag om dröjsmålstalan.

2000/01:K266 av Ingvar Svensson m.fl. (kd) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen begär att regeringen tillsätter en
parlamentarisk utredning med anledning av vad i
motionen anförs om en gemensam organisation i
Rättighetsombudsmannen.

2000/01:K287 av Cecilia Magnusson och Anita Sidén
(m) vari föreslås att riksdagen fattar följande
beslut: Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening att myndigheter inte skall ägna sig åt
ideologisk produktion i enlighet med vad som anförs
i motionen.

2000/01:K293 av Rolf Olsson och Tanja Linderborg (v)
vari föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen begär att regeringen fastställer en policy
för konferens- och mötesverksamhet under det svenska
ordförandeskapet enligt vad i motionen anförs om att
alkohol inte skall serveras vid arbetsluncher.

2000/01:K310 av Yvonne Oscarsson (v) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen
beslutar att all representation skall vara
alkoholfri under den tid som Sverige är
ordförandeland i EU.

2000/01:K323 av Anne-Katrine Dunker och Berit
Adolfsson (m) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att skapa en
ombudsman för mänskliga rättigheter.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att den nya enheten
för mänskliga rättigheter skall lyda under
riksdagen.

2000/01:K328 av Carl Erik Hedlund (m) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:

2. Riksdagen beslutar att avskaffa de
ombudsmannainstitut vars uppgift är att bevaka de i
yrkande 1 omnämnda diskrimineringslagarna.

2000/01:K330 av Agneta Brendt och Birgitta Ahlqvist
(s) vari föreslås att riksdagen fattar följande
beslut: Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om behovet av
integration mellan statliga myndigheter, allmän
försäkringskassa och kommun vad gäller
servicegivning och information till medborgare via
integrerade medborgarkontor.

2000/01:K341 av Åsa Torstensson m.fl. (c) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om öppna diarier på
nätet.

2000/01:K348 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att utarbeta
jämställdhetsmål, återrapporteringskrav och uppdrag
gemensamma för statsförvaltningen.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att utarbeta
myndighetsspecifika mål för verk och myndigheter.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om vikten av utbildning
och kunskapshöjande insatser med könsper-spektiv
riktade till berörda inom regering och myndigheter.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att ge
jämställdhetsarbetet större vikt i budgetdialog och
i regleringsbrev vad gäller myndigheter inom
konstitutionsutskottets område.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att ge
jämställdhetsarbetet större vikt i budgetdialog och
i regleringsbrev vad gäller myndigheter inom
finansutskottets område.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att ge
jämställdhetsarbetet större vikt i budgetdialog och
i regleringsbrev vad gäller myndigheter inom
skatteutskottets område.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att ge
jämställdhetsarbetet större vikt i budgetdialog och
i regleringsbrev vad gäller myndigheter inom
justitieutskottets område.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att ge
jämställdhetsarbetet större vikt i budgetdialog och
i regleringsbrev vad gäller myndigheter inom
lagutskottets område.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att ge
jämställdhetsarbetet större vikt i budgetdialog och
i regleringsbrev vad gäller myndigheter inom
utrikesutskottets område.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att ge
jämställdhetsarbetet större vikt i budgetdialog och
i regleringsbrev vad gäller myndigheter inom
försvarsutskottets område.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att ge
jämställdhetsarbetet större vikt i budgetdialog och
i regleringsbrev vad gäller myndigheter inom
socialförsäkringsutskottets område.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att ge
jämställdhetsarbetet större vikt i budgetdialog och
i regleringsbrev vad gäller myndigheter inom
socialutskottets område.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att ge
jämställdhetsarbetet större vikt i budgetdialog och
i regleringsbrev vad gäller myndigheter inom
kulturutskottets område.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att ge
jämställdhetsarbetet större vikt i budgetdialog och
regleringsbrev vad gäller myndigheter inom
utbildningsutskottets område.

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att ge
jämställdhetsarbetet större vikt i budgetdialog och
i regleringsbrev vad gäller myndigheter inom
trafikutskottets område.

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att ge
jämställdhetsarbetet större vikt i budgetdialog och
i regleringsbrev vad gäller myndigheter inom miljö-
och jordbruksutskottets område.

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att ge
jämställdhetsarbetet större vikt i budgetdialog och
i regleringsbrev vad gäller myndigheter inom
näringsutskottets område.

18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att ge
jämställdhetsarbetet större vikt i budgetdialog och
i regleringsbrev vad gäller myndigheter inom
arbetsmarknadsutskottets område.

19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att ge
jämställdhetsarbetet större vikt i budgetdialog och
i regleringsbrev vad gäller myndigheter inom
bostadsutskottets område.

2000/01:K349 av Åke Gustavsson m.fl. (s) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om konsekvensanalyser vid
förändring av viktiga samhällsfunktioner.

2000/01:K358 av Henrik S Järrel (m) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen
begär att regeringen återkommer till riksdagen med
förslag till reformering av de s.k.
ombudsmannainstituten med sikte på en sammanhållen
organisation under riksdagens primära insyn.

2000/01:K373 av Kristina Zakrisson m.fl. (s) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om kvinnors möjligheter till
utveckling i skogslänen genom samordning av
offentlig verksamhet.

2000/01:K384 av Jan Backman (m) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om behovet av en översyn av
överlämnande av myndighetsuppgifter.

2000/01:K399 av Per Lager m.fl. (mp) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:

2. Riksdagen begär att regeringen utreder en
samordning av de nuvarande ombudsmännen i en
myndighet - Ombudsmannen för mänskliga rättigheter,
i enlighet med vad som anförs i motionen (avsnitt
3.4).

2000/01:Ju933 av Siw Persson och Johan Pehrson (fp)
vari föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

33. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om det svenska
ombudsmannasystemet.

2000/01:L459 av Ana Maria Narti m.fl. (fp) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om sammanförandet av
JämO, DO, HomO och Handikappombudsmannen till ett
gemensamt ombudsmannaämbete.

2000/01:Sf645 av Magda Ayoub m.fl. (kd) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

34. Riksdagen beslutar att Ombudsmannen mot
diskriminering ges ett speciellt ansvar i
opinionsbildningen mot diskriminering,
främlingsfientlighet och rasism och att DO skall
vara en myndighet underställd riksdagen.

2000/01:So354 av Kenneth Johansson m.fl. (c) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

3. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till ändring i förvaltningslagen kring
bemötandefrågor.

2000/01:T713 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att myndigheter
skall erbjuda samtliga tjänster som intelligenta
tjänster från den 1 januari 2004.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att det bör ankomma
på regeringen att ge erforderliga uppdrag åt
myndigheter och att tillskjuta medel inom ramen för
utgiftsområdena för att förverkliga idén om en
myndighetskontakt.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om användarvänlighet i
myndigheternas IT-baserade information.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att genom
regleringsbrev påskynda myndigheters anpassning till
ett gemensamt SHS-system.

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om IT och demokrati.

2000/01:N323 av Eva Flyborg m.fl. (fp) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om myndigheternas
service och öppettider.

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om kontaktpersoner vid
statliga myndigheter och i kommunerna.

Utskottet

Ombudsmän

Motionerna

I motion 1999/2000:K242 av Berit Adolfsson och Anne-
Katrine Dunker (m) hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att en ombudsman för mänskliga
rättigheter skapas i enlighet med vad som anförts i
motionen. I motion 2000/2001:K323 av Berit Adolfsson
och Anne-Katrine Dunker (m) föreslås att riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att skapa en ombudsman för
mänskliga rättigheter (yrkande 1) och vad i motionen
anförs om att den nya enheten för mänskliga
rättigheter skall lyda under riksdagen (yrkande 2).
För att vidmakthålla FN:s deklaration om mänskliga
rättigheter i Sverige har fem olika ombudsmän
skapats i Sverige; nämligen JämO, DO, BO, HO och
HomO. Den splittrade hanteringen av diskriminering i
olika former motverkar, enligt motionärerna, ett
genomslag för uppfattningen att mänskliga
rättigheter är något absolut och universiellt och
inte något förhandlingsbart eller relativt.
Mänskliga rättigheter riskerar att kränkas om de
människor som utsätts inte ingår i de etablerade
ombudsmännens ansvarsområden. Motionärerna föreslår
en sammanslagning av de fem ombudsmännen till en
ombudsman för mänskliga rättigheter. FN:s
generalförsamling betonade i de s.k.
Parisprinciperna från 1992 betydelsen av att organ
för skydd för mänskliga rättigheter skall vara
rättsligt och politiskt självständiga. Ombudsmannen
för mänskliga rättigheter skall därför, enligt
motionärerna, lyda under riksdagen som står fri från
regeringen, och ha samma status som
Justitieombudsmannen.

I motion 1999/2000:Sf639 av Fanny Rizell m.fl. (kd)
hemställs att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om att
Diskrimineringsombudsmannen skall vara en myndighet
underställd riksdagen (yrkande 17). Den
kristdemokratiska grundsynen om att alla människor
är lika mycket värda innebär, enligt motionärerna,
en skyldighet att ständigt och i alla sammanhang ta
avstånd från och motverka diskriminering,
främlingsfientlighet och rasism. Ombudsmannen mot
etnisk diskriminering bör, enligt motionärerna, ha
ett speciellt ansvar och fungera som motor i
opinionsbildningen mot dessa företeelser.
Motionärerna anser att DO bör vara en myndighet
underställd riksdagen.

I motion 1999/2000:A715 av Mikael Odenberg m.fl.
(m) hemställs att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om
avskaffande av Jämställdhetsombudsmannen,
ombudsmannen mot etnisk diskriminering,
handikappombudsmannen och ombudsmannen mot
diskriminering på grund av sexuell läggning (yrkande
1), att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om inrättande av ett
nytt sammanslaget ombudsmannaämbete (yrkande 2) och
att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att den nya
ombudsmannen skall utgöra en myndighet direkt under
riksdagen (yrkande 3). Enligt motionärerna talar
effektivitetsskäl för en sammanläggning av de fyra
ombudsmännen och jämställdhetsnämnden och nämnden
mot diskriminering. En myndighet bör ha uppgiften
att följa alla former av olaga diskriminering i
arbetslivet. Det nya ombudsmannaämbetet bör läggas
direkt under riksdagen. Därigenom åstadkoms en
bättre överensstämmelse med de s.k.
Parisprinciperna, vilka antogs av FN:s
generalförsamling för sex år sedan. I dessa
principer betonas självständigheten gentemot
regeringen för samhällsorgan som skall skydda
mänskliga rättigheter.

I motion 2000/01:K252 av Per Lager m.fl. (mp)
föreslås att riksdagen begär att regeringen utreder
möjligheterna att organisera alla ombudsmän i en
gemensam ombudsmannaorganisation för mänskliga
rättigheter - MRO - under riksdagen (yrkande 3).
Förutom JO sorterar alla ombudsmännen under
regeringen. Motionärerna förordar med tanke på att
alltfler ombudsmannainstitutioner skapas, att alla
ombudsmän ingår i en gemensam institution och att
den sorterar under riksdagen med beteckningen
Ombudsmannen för mänskliga rättigheter (MRO).

I motion 2000/01:K399 av Per Lager m.fl. (mp)
föreslås att riksdagen begär att regeringen utreder
en samordning av de nuvarande ombudsmännen i en
myndighet - Ombudsmannen för mänskliga rättigheter,
i enligt med vad som anförs i motionen (yrkande 2).
De nuvarande ombudsmännen bör samordnas i en ny
myndighet, en ombudsman för mänskliga rättigheter.
Diskrimineringsfrågorna är uppdelade på fem
departement och minst fyra riksdagsutskott.
Ombudsmännens uppdrag faller under fyra olika
ministrars ansvarsområden. Med en utgångspunkt i
mänskliga rättigheter i stället för särintressen
skulle det politiska arbetet bli mer fokuserat. De
nuvarande ombudsmännen bör således samordnas i en ny
myndighet.

I motion 2000/01:K266 av Ingvar Svensson m.fl. (kd)
föreslås att regeringen tillsätter en parlamentarisk
utredning med anledning av vad i motionen anförs om
en gemensam organisation i Rättighetsombudsmannen.
De ombudsmän som tillkommit efter JO har inte fått
samma fristående ställning under riksdagen. De
ligger i stället under regering och departement.
Dessa ombudsmän förordnas av regeringen. Alla är
självständiga myndigheter utom KO som är inordnad i
Konsumentverket. Runt om i världen har det svenska
ombudsmannaämbetet fått efterföljare, men då i samma
fristående ställning som vårt JO. Ombudsmännen i
olika länder utses antingen av parlamentet eller
presidenten, men inte av regeringen. I Sverige bör
även rättighetsombudsmännen utses av riksdagen.
Ämbeten under regering och departement kan
misstänkas för beroendeställning, även om det skulle
kunna vara omotiverat. Med alltfler
rättighetsombudsmän riskerar vi enligt motionärerna
att få en uppsplittring av resurser. Medborgarnas
möjligheter att hitta rätt i floran av ombudsmän
blir allt svårare. Förutom en mer fristående
ställning för dessa ombudsmän borde därför även
själva organisationen förändras. Det finns enligt
motionärerna flera fördelar med att skapa ett
sammanhållet ombudsmannaämbete med ett antal
rättighetsombudsmän som var och en har
specialkompetens och ansvar inom ett antal områden.
Ämbetet bör lämpligen kallas Rättighetsombudsmannen
(RO). För medborgarna skulle det underlätta att bara
behöva hålla reda på JO och RO.

I motion 2000/01:K328 av Carl Erik Hedlund (m)
föreslås att riksdagen beslutar att avskaffa de
ombudsmannainstitut vars uppgift är att bevaka lagen
om åtgärder mot etnisk diskriminering i arbetslivet,
lagen om förbud i arbetslivet mot diskriminering av
personer med funktionshinder, lagen om förbud mot
diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell
läggning och lagen mot diskriminering på grund av
etnicitet, handikapp, sexuell läggning eller kön
(yrkande 2). Lagar mot diskriminering går enligt
motionären på flera sätt emot grundläggande värden i
en liberal rättsstat. Den typen av lagar är med
nödvändighet godtyckliga, de riktar sig mot en till
stor del oskyldig kategori människor (arbetsgivare),
de motverkar också sitt påstådda syfte att få in
människor ur marginaliserade grupper på
arbetsmarknaden. Det finns därför goda skäl att
avskaffa diskrimineringslagarna.

I motion 2000/01:K358 av Henrik S Järrel (m)
föreslås att riksdagen begär att regeringen
återkommer till riksdagen med förslag till
reformering av de s.k. ombudsmannainstituten med
sikte på en sammanhållen organisation under
riksdagens primära insyn. FN har rekommenderat sina
medlemsländer att inrätta ett fristående organ med
uppgift att skydda och främja mänskliga rättigheter.
Övervägande skäl talar enligt motionären för att
sammanföra ombudsmannainstituten för att vinna ökad
slagkraft, spridning av övergripande kompetens och
ett bättre, samlat tillvaratagande av den enskildes
rättigheter. Ett sådant rättighetsorgan torde med
fördel kunna sortera direkt under riksdagen för att
markera större oberoende, konstitutionell tyngd och
demokratisk insyn.

I motion 2000/01:Ju933 av Siw Persson och Johan
Pehrson (fp) föreslås att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen anförs om
det svenska ombudsmannasystemet (yrkande 33). Under
senare år har vi fått en hel flora av ombudsmän. Den
ursprunglige JO med ämbetsansvaret som vapen var ett
av de valda ombudens redskap för att tillse att
statens ämbetsmän följde folkrepresentationens
intentioner och behandlade medborgarna med
tillbörlig respekt. Med ämbetsanvarets avskaffande
minskade JO:s makt och med införandet av en rad nya
ombudsmän har ombudsmannafunktionen nedsjunkit till
att bli ett ämbetsverk bland andra. Ombudsmannaidén
har försvagats och uttunnats.
Ombudsmannainstitutionen bör enligt motionärerna nu
tydliggöras och förenklas. Ingripanden mot statliga
och kommunala ämbetsmän och myndigheter bör
samordnas under JO-ämbetet. Övriga ombudsmän bör
slås samman till ett ombudsmannaämbete. Hit kan då
föras eventuella nya ombudsmannauppgifter. Stor
återhållsamhet bör dock enligt motionärerna
iakttagas när det gäller att införa sådana. Med
sådana åtgärder skulle de enskilda medborgarnas
möjligheter öka och JO kanske återfå något av sin
forna status. Det sammanslagna ombudsmannaämbetet
skulle få större kraft.

I motion 2000/01:L459 av Ana Maria Narti m.fl. (fp)
föreslås att riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
sammanförandet av JämO, DO, HomO och
Handikappombudsmannen till ett gemensamt
ombudsmannaämbete (yrkande 11). Att slå ihop vissa
ombudsmannainstitut till en gemensam myndighet vore
en viktig åtgärd för att samordna insatserna mot
diskriminering. Sammanslagningen bör enligt
motionärerna avse JämO, Handikappombudsmannen, DO
och HomO. Grundprincipen skall vara att den framtida
ombudsmannen skall ha samma mandat att arbeta mot
diskriminering oavsett vilken i lag nämnd egenskap
diskrimineringen avser.

I motion 2000/01:Sf645 av Magda Ayoub m.fl. (kd)
föreslås att riksdagen beslutar att Ombudsmannen mot
diskriminering ges ett speciellt ansvar i
opinionsbildningen mot diskriminering,
främlingsfientlighet och rasism och att DO skall
vara en myndighet underställd riksdagen (yrkande
34). Den kristdemokratiska grundsynen om alla
människors lika och absoluta värde innebär en
skyldighet att ständigt och i alla sammanhang ta
avstånd från och motverka diskriminering,
främlingsfientlighet och rasism. Ombudsmannen mot
diskriminering bör enligt motionärerna ha ett
speciellt ansvar och fungera som motor i
opinionsbildningen mot dessa företeelser. DO bör
vara en från regeringen fristående myndighet och i
stället underställas riksdagen.

Bakgrund

Riksdagens ombudsmän (JO) är ett ämbete under
riksdagen som utövar en del av riksdagens
kontrollmakt. JO-ämbetet tillkom år 1809. JO:s
verksamhet regleras allmänt i 12 kap. 6 och 8 §§
regeringsformen samt i 8 kap. 10 §
riksdagsordningen. De mer detaljerade reglerna
återfinns i lagen (1986:765) med instruktion för
Riksdagens ombudsmän. JO skall ha tillsyn över att
de som utövar offentlig makt efterlever lagar och
andra författningar samt i övrigt fullgör sina
åligganden. JO:s tillsyn bedrivs genom prövning av
klagomål från allmänheten samt genom inspektioner
och andra undersökningar som JO finner påkallade.

Samtliga övriga ombudsmannafunktioner,
Jämställdhetsombudsmannen (JämO), Ombudsmannen mot
etnisk diskriminering (DO), Barnombudsmannen (BO),
Handikappombudsmannen (HO) och Ombudsmannen mot
diskriminering på grund av sexuell läggning (HomO),
är myndigheter som lyder under regeringen. Deras
verksamhet regleras av en förordning med instruktion
för respektive ombudsman. JämO:s, DO:s, BO:s, HO:s
och HomO:s verksamheter regleras i grundläggande
hänseende i jämställdhetslagen (1991:433), lagen
(1999:131) om Ombudsmannen mot etnisk
diskriminering, lagen (1993:335) om Barnombudsman,
lagen (1994:749) om Handikappombudsmannen respektive
lagen (1999:133) om förbud mot diskriminering i
arbetslivet på grund av sexuell läggning, till vilka
förordningar med instruktion för respektive
ombudsman är knutna.

JämO, DO, BO, HO och HomO utnämns av regeringen och
är rapporteringsskyldiga till regeringen. Deras
uppgift kan närmast sägas vara att im-plementera
viss lagstiftning, genom t.ex. rådgivning och
upplysningsverksamhet, och att främja utvecklingen
på området, både nationellt och internationellt.

Utredningen mot diskriminering i arbetslivet på
grund av sexuell läggning (SEDA) lämnade i
betänkandet Förbud mot diskriminering i arbetslivet
på grund av sexuell läggning (SOU 1997:175) bl.a.
förslag till en ny lag om diskriminering i
arbetslivet på grund av sexuell läggning. Vidare
föreslog utredningen, bl.a. mot bakgrund av att
Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO) hade en
väl inarbetad organisation med relativt lång
erfarenhet av diskrimineringsfrågor, att rådgivande
och processförande funktioner enligt den nya lagen
skulle omhändertas av DO.

I proposition 1997/98:180 behandlade regeringen
utredningens betänkande och föreslog lagen om förbud
mot diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell
läggning och tillskapandet av ett nytt
ombudsmannainstitut. Regeringen uttalade när det
gällde förslaget om en ny ombudsman bl.a. följande:

Att det medför effektivitetsvinster om resurserna
för liknande uppgifter samordnas är uppenbart. En
sådan samordning mellan olika ombudsmannafunktioner
kan emellertid inte ske utan att dess effekter på de
olika funktionerna analyseras. Regeringen avser
därför att under år 1999 ta initiativ till att ett
sådant arbete påbörjas med inriktning att en
sammanslagning skall ske av bl.a. dessa två
ombudsmannainstitut till en gemensam myndighet. Till
dess att resultatet av en sådan analys föreligger
bör även den nu föreslagna ombudsmannen emellertid
utgöra en egen myndighet. Dock bör redan nu en
samordning ske så att den nya ombudsmannen samverkar
med DO i fråga om bl.a. lokaler, telefonväxel m.m.

Regeringen bemyndigade år 1997 chefen för
Socialdepartementet att tillkalla en särskild
utredare med uppgift att se över och utvärdera
Handikappombudsmannens verksamhet. Enligt direktiven
(dir. 1997:131) skulle utredaren bl.a. kartlägga
likheter och olikheter mellan Handikappombudsmannens
verksamhet och den verksamhet som bedrivs av andra
ombudsmän och om det finns några oklarheter i
fördelningen av arbetsuppgifter och ansvarsområden
mellan Handikappombudsmannen och andra ombudsmän.

Utredningen om översyn av handikappombudsmannen
överlämnade i maj 1999 betänkandet
Handikappombudsmannnens framtida förutsättningar och
arbetsuppgifter (SOU 1999:73). När det gäller en
samordning av ombudsmännens arbete har utredaren
uttalat bl.a:

Jag har kartlagt likheter och olikheter mellan
Handikappombudsmannens verksamhet och den som
bedrivs av övriga ombudsmän. Mot den bakgrunden
reser jag frågan om inte alla ombudsmän borde slås
samman till ett gemensamt ombudsmannainstitut. Efter
att ha analyserat denna fråga avvisar jag en sådan
lösning, eftersom jag inte tror den skulle stärka
ombudsmännens ställning. Jag vill däremot att
samarbetet kan utvecklas genom en lokalmässig
samordning. Jag förordar således ingen
sammanslagning av de olika ombudsmännen.

I mars 1998 beslutade regeringen att tillkalla en
särskild utredare med uppdrag att göra en översyn av
Barnombudsmannens verksamhet. Utredningen fick
enligt direktiven (dir. 1998:21) bl.a. i uppdrag att
gå igenom och belysa hur den speciella karaktären av
ombudsmannamyndighet påverkat BO:s arbete. Av
särskild betydelse var därvid BO:s förmåga att agera
självständigt i förhållande till regeringen
samtidigt som BO är en myndighet underställd
regeringen, en myndighet som har att följa sin
instruktion, sitt regleringsbrev och de uppdrag
regeringen ger den. Utredaren skulle enligt
direktiven belysa de konflikter som denna situation
skulle kunna innebära för myndigheten, och, om det
fanns några problem, hur dessa i så fall skulle
kunna lösas. Fler och fler medborgargrupper har fått
sin egen ombudsman. Farhågor har framförts att detta
riskerar att tunna ut ombudsmannafunktionen och göra
den mindre verkningsfull. Den särskilde utredaren
skulle därför enligt direktiven beskriva likheter
och olikheter mellan BO:s roll och arbetssätt och
andra statliga ombudsmäns. Om det finns
överlappningar mellan BO:s och andra ombudsmäns
roller och ansvarsområden skulle utredaren beskriva
dessa.

Utredningen, som antog namnet BO-utredningen,
överlämnade i maj 1999 betänkandet Barnombudsmannen
- företrädare för barn och ungdomar (SOU 1999:65)
till regeringen. När det gäller Barnombudsmannens
självständighet skriver utredningen bl.a:

Ett viktigt kriterium för en ombudsman är
självständighet både i förhållande till regeringen
och till politiska partier, frivilligorganisationer
och andra. Det är dock viktigt att framhålla att en
statlig ombudsman aldrig kan bli helt fri. Lagen,
liksom huvudmannens rätt att besluta om
ombudsmannens budget, sätter vissa gränser för
ombudsmannens arbete.

Enligt utredningens uppfattning finns det två sätt
att öka ombudsmannens självständighet. Det ena är
att Barnombudsmannen lyder under riksdagen på samma
sätt som Justitieombudsmannen och det andra är att
Barnombudsmannen förblir en myndighet under
regeringen men ges så mycket självständighet som är
möjligt med ett oförändrat huvudmannaskap.

Om man enbart ser till frågan om självständighet i
förhållande till regeringen är självfallet det
första alternativet att föredra. En sådan lösning
skulle helt frikoppla Barnombudsmannen från
regeringen, men väcker dock frågor av annat slag.
Ett ändrat huvudmannaskap för Barnombudsmannen
skulle innebära en avvikelse från den
konstitutionella ansvarsfördelningen enligt
regeringsformen. En annan fråga som uppkommer med
ett förändrat huvudmannaskap är Barnombudsmannens
självständighet i förhållande till riksdagen. En del
av riksdagen eller riksdagen i dess helhet kan lika
väl som en regering ha önskemål om och synpunkter på
ombudsmannens verksamhet. För att uppnå önskad
självständighet måste således denna garanteras
oavsett om huvudmannen är riksdag eller regering.
Genom att det praktiska genomförandet av
barnkonventionens principer är öppet för olika
politiska ställningstaganden kan Barnombudsmannen se
sig nödsakad att hålla en lägre profil än som är
möjligt som ett regeringsorgan.

Mot denna bakgrund anser utredningen att ett
förändrat huvudmannaskap inte skulle innebära den
förstärkning av Barnombudsmannen som eftersträvas.
Regeringen bör därför även i fortsättningen vara
huvudman för Barnombudsmannen. Självständigheten bör
i stället ökas genom valet av författningsform och
ökade möjligheter för Barnombudsmannen att själv
bestämma sina arbetsuppgifter genom bland annat
begränsningar i användandet av regleringsbrev som
styrform.

Utredningen föreslår därför att Barnombudsmannens
alla uppgifter tydligt bör framgå av lag och inte av
instruktion. Det är alltså riksdagen som skall
bestämma mandatet och regeringen skall inte själv
kunna ändra på ombudsmannens uppdrag.

Enligt vad utskottet inhämtat från Regeringskansliet
föreligger för närvarande inga planer på att föreslå
förändringar när det gäller de organisatoriska
frågorna. Frågorna om sammanslagning av fler
ombudsmän till en och om en gemensam lagstiftning är
emellertid alltid akutella. Man vill emellertid
invänta vad som händer inom EU. Där pågår arbete med
bl.a. ett arbetslivsdirektiv som skall behandla
diskriminering p.g.a. funktionshinder, sexuell
läggning och ålder. Direktivet förväntas bli
antaget denna höst. Europeiska unionens råd antog
sommaren 2000 det s.k. etniska direktivet som skall
genomföras i svensk lagstiftning senast den 19 juli
2003.

Utskottet har vid flera tillfällen behandlat förslag
i motioner om bl.a. förändringar av olika slag av
ombudsmannafunktionen samt om tillskapande av en
rättighetsombudsman (bet. 1992/93:KU2, 1995/96:KU5,
1996/97:KU24, 1997/98:KU21 och 1999/2000:KU3).
Utskottet har bl.a. framhållit den särställning som
Riksdagens ombudsmän har. Enligt utskottet har det
inte funnits anledning att ifrågasätta JO:s
ställning och verksamhet. Utskottet har vidare
uttalat att det kan finnas anledning att diskutera
de ombudsmannaorgan som är underställda regeringen.
Utskottet har i detta sammanhang uttalat sin
förståelse för de farhågor som framförts om att
ombudsmannafunktionen kan tunnas ut om alltför många
olika ombudsmän inrättas och att alltför många
specialiserade ombudsmän medför risk för att vissa
grupper kan falla mellan de olika ombudsmännens
verksamheter. Utskottet har också utgått från att
regeringen är medveten om dessa synpunkter och
fortlöpande prövar organisationen av den verksamhet
som de regeringen underställda ombudsmännen
bedriver.

Utskottets bedömning

Utskottet vill åter framhålla den särställning som
Riksdagens ombudsmän har. Någon anledning att
ifrågasätta JO:s ställning och verksamhet anser
utskottet inte att det finns.

När det gäller frågan om att föra ihop de ombudsmän
som är underställda regeringen till en
ombudsmannaorganisation anser utskottet tiden nu
vara mogen att utreda frågan. Enligt utskottet bör
således en utredning tillsättas med uppgift att
undersöka om det finns förutsättningar för att slå
samman några av eller samtliga dessa
ombudsmannainstitutioner till en institution. Frågan
om huvudmannaskapet för dessa ombudsmän måste,
enligt utskottet, ses i ljuset av de uppgifter
ombudsmännen tilldelas. Enligt utskottet bör
riksdagen, med anledning av motionerna
1999/2000:K242, 1999/2000:Sf639 yrkande 17,
1999/2000:A715 yrkandena 1-3, 2000/01:K252 yrkande
3, 2000/01:K266, 2000/01:K323 yrkandena 1 och 2,
2000/01:K358, 2000/01:
K399 yrkande 2, 2000/01:Ju933 yrkande 33,
2000/01:L459 yrkande 11 och 2000/01:Sf645 yrkande 34
som sin mening ge regeringen detta till känna.
Motion 2000/01:K328 yrkande 2 avstyrks.

Justitiekanslerns roll

Motionen

I motion 2000/01:K228 av Björn von der Esch föreslås
att riksdagen begär att regeringen ser över
Justitiekanslerns (JK) nuvarande åligganden. Till
JK:s åligganden hör att företräda statens intressen
gentemot enskilda men också att i vissa ärenden
företräda den enskilde gentemot staten. Dessa dubbla
lojaliteter visar sig naturligt nog framkalla en
känsla av rättsosäkerhet hos den enskilde
medborgaren. Denne upplever att JK:s tillvaratagande
av den enskildes intressen ej sällan påverkas av
denna dubbla lojalitet till den enskildes nackdel.
Vare sig denna förmodan är välgrundad eller inte
finns det enligt motionären starka skäl från
rättssäkerhetssynpunkt att undanröja orsakerna till
att sådana misstankar kan uppstå. JK:s nuvarande
åligganden att tillvarata enskildas intressen
gentemot staten bör enligt motionären därför
överföras till JO som åtnjuter stort förtroende hos
allmänheten. Därigenom renodlas JK:s roll till att
vara endast regeringens företrädare och allmänhetens
osäkerhet till följd av JK:s dubbla lojalitet är
undanröjd.

Bakgrund

Justitiekanslern (JK) lyder enligt 11 kap. 6 §
regeringsformen (RF) under regeringen.

JK har enligt lagen (1975:1339) tillsyn över att de
som utövar offentlig verksamhet efterlever lagar och
andra författningar samt i övrigt fullgör sina
åligganden. JK får enligt lagens 5 § som särskild
åklagare väcka åtal mot befattningshavare som har
begått brottslig gärning genom att åsidosätta vad
som åligger honom i tjänsten eller uppdraget. JK kan
enligt 12 kap. 8 § RF väcka åtal för brott i
utövningen av tjänst som ledamot av Högsta domstolen
eller Regeringsrätten. JK:s tillsyn omfattar dock
inte regeringen, statsråd, riksdagens myndigheter
eller anställda och uppdragstagare vid riksdagens
myndigheter.

Enligt 1 § förordningen (1975:1345) med instruktion
för Justitiekanslern är JK regeringens högste
ombudsman. Det åligger JK, enligt 2 §, att under
regeringen bevaka statens rätt. I mål som rör
statens rätt skall han, om det inte ankommer på
någon annan myndighet, föra eller låta föra statens
talan. JK skall tillhandagå regeringen med råd och
utredningar i juridiska angelägenheter.

Det åligger JK att vaka över tryckfriheten och
yttrandefriheten enligt bestämmelserna i
tryckfrihetsförordningen och
yttrandefrihetsgrundlagen.

Regeringen tillsatte i december 1991 en särskild
utredare med uppdrag att se över Justitiekanslerns
arbetsuppgifter m.m.

Utredningen som antog namnet 1991 års JK-utredning
lämnade i april 1993 sitt betänkande,
Justitiekanslern, En översyn av JK:s arbetsuppgifter
m.m. (SOU 1993:37). När det gäller frågan om
konfliktsituationer anförde utredningen bl.a:

För JK:s verksamhet i dess helhet gäller - liksom
för alla andra förvaltnings-myndigheter -
regeringsformens krav på saklighet och opartiskhet
(1 kap. 9 § RF). Ett strikt iakttagande av detta
överordnade krav även när JK skall bevaka i och för
sig motstående intressen utesluter konflikter i
egentlig mening. Erfarenheten visar emellertid att -
i brist på en mera inträngande analys -
föreställningar uppkommer att JK inte alltid
samtidigt kan fullgöra uppgifter inom olika
ansvarsområden. Sådana föreställningar kan dessvärre
skada JK:s anseende och i ett vidare perspektiv
inverka menligt på hans funktion. Det är oftast när
JK:s tillsynsuppgift är inblandad som denna
komplikation uppträder. Som en i och för sig olustig
eftergift åt i själva verket ogrundade misstankar
föreslår utredningen att JK generellt skall kunna
underlåta att fullgöra en tillsynsuppgift om den kan
uppfattas som svårförenlig med en annan uppgift som
åvilar honom.

Utredningens betänkande föranledde inte några
åtgärder från regeringens sida.

Utskottet behandlade i betänkande 1999/2000:KU3 en
motion i vilken det begärdes ett tillkännagivande
från riksdagen till regeringen om vad som anförts om
en utredning för att skapa en klar rollfördelning
mellan de olika uppgifter som ingår i JK:s uppdrag.
Utskottet gjorde följande bedömning. Enligt 1 kap. 9
§ regeringsformen skall domstolar samt förvaltnings-
myndigheter och andra som fullgör uppgifter inom den
offentliga förvaltningen i sin verksamhet beakta
allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och
opartiskhet. Utskottet anser inte att
Justitiekanslerns olika uppgifter medför att det
finns anledning att befara att dessa inte utförs med
iakttagande av saklighet och opartiskhet. Utskottet
är inte heller berett att föreslå en utredning med
uppgift att bl.a. analysera Justitiekanslerns olika
befogenheter. Utskottet avstyrkte motionen.

Utskottets bedömning

JK är regeringens högste ombudsman. Det åligger JK
att under regeringen bevaka statens rätt och att i
mål som rör statens rätt föra statens talan.
Samtidigt har JK tillsyn över att de som utövar
offentlig verksamhet efterlever lagar och andra
författningar samt i övrigt fullgör sina åligganden.
Enligt utskottet finns det en risk för att JK:s här
nämnda uppgifter uppfattas som motstridiga. Även
1991 års JK-utredning uttryckte att "JK skall bevaka
i och för sig motstående intressen...". Att
medborgarna kan uppfatta detta som en konflikt är
enligt utskottet förståeligt. JK skall emellertid i
sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt
iaktta saklighet och opartiskhet. Utskottet anser
därför att det inte finns anledning att befara att
JK inte utför sina uppgifter med iakttagande av
saklighet och opartiskhet. Utskottet avstyrker
därför motion 2000/01:K228.

Medborgarkontor

Motionerna

I motion 1999/2000:N214 av Lennart Daléus m.fl. (c)
hemställs att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om att
permanenta verksamhet med medborgarkontor (yrkande
14). På flera håll har man inom kommunen
samlokaliserat olika myndighets- och
servicefunktioner. Öppettiderna har förbättrats och
servicenivån höjts. Det är, enligt motionärerna,
dags att nu permanenta verksamheten med
medborgarkontor/samhällets hus. Sektorssamverkan i
den kommunala verksamheten bör stimuleras.

I motion 2000/01:K262 av Lars Hjertén och Lars
Elindersson (m) föreslås att riksdagen begär att
regeringen lägger fram förslag till ändring av lagen
i enlighet med vad som anförs i motionen. I ett
medborgarkontor kommer den enskilde medborgaren till
rätt instans från början och får därmed omedelbar
hjälp med sitt behov. Medborgarens behov är att få
sitt ärende avklarat och varje myndighet har många
frågor som är lämpliga att lösa över disk. Detta gör
att den enskilde inte skall behöva hänvisas till
olika myndigheter för att få sitt ärende löst. Genom
samordning kan man förbättra tillgängligheten bland
annat genom ett ökat öppethållande. Sårbarheten hos
varje myndighet minskar också. De ekonomiska
resurserna nyttjas så effektivt som möjligt, vilket
också medverkar till att servicen kan behållas. Det
krävs enligt motionärerna en lagändring för att mera
generellt kunna genomföra den typ av medborgarkontor
som beskrivs i motionen. Utan att ta ställning till
hur en lagändring skall utformas vill motionärerna
betona att ett väl fungerande medborgarkontor är en
stor tillgång för medborgarna i kommunen, vilket
gör förslaget om en lagändring som kan öppna
möjligheten för ett sådant kontor angelägen.

I motion 2000/01:K330 av Agneta Brendt och Birgitta
Ahlqvist (s) föreslås att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen anförs om
behovet av integration mellan statliga myndigheter,
allmän försäkringskassa och kommun vad gäller
servicegivning och information till medborgare via
integrerade medborgarkontor. Ca 35-40 kommunala
medborgarkontor har, enligt motionärerna, kommit
till under de senaste åren, dvs. sådana
medborgarkontor som horisontellt har integrerat
information och service från många/alla kommunala
förvaltningar, men där statlig individinriktad
service ännu ej ingår. Den offentliga sektorns
individinriktade medborgarservice åvilar i huvudsak
följande aktörer: försäkringskassa,
arbetsförmedling, lokal skattemyndighet,
polisdistrikt, länsstyrelse samt kommun. Den helt
övervägande delen av medborgarnas kontakter med
offentliga instanser sker sålunda med sådana som har
statligt huvudmannaskap. Samtidigt kan emellertid
konstateras att merparten av medborgarnas krav på en
god samhällsservice ställs på kommunen och dess
politiker. I grunden handlar det om den offentliga
sektorns legitimitet. Skattebetalarna har rätt att
få en tillgänglig och användbar medborgarservice.

I motion 2000/01:K373 av Kristina Zakrisson m.fl.
(s) föreslås att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen anförs om
kvinnors möjlighet till utveckling i skogslänen
genom samordning av offentlig verksamhet.
Befolkningsminskningen i skogslänen innebär att det
är svårt att bibehålla samhällsservicen på många
mindre orter. Det i sin tur kan medföra att
utflyttningen accelererar i stället för att avta.
Omflyttningen av främst unga kvinnor fortsätter från
glesbygd till tätort, från små kommuner till större,
från skogslän till storstadsregioner. För att nå en
långsiktigt hållbar utveckling i skogslänen krävs
att kvinnorna ges förutsättningar att verka och
utvecklas på sin hemort. För att säkerställa service
i offentlig förvaltning, och för att kunna erbjuda
även kvinnor i skogslänen möjlighet till egen
försörjning, bör möjligheten att samordna olika
verksamheter och kombinationstjänster underlättas.
Motionärerna föreslår att regeringen på ett antal
orter i inlandet påbörjar försöksverksamhet med
samordning av statlig, kommunal och
landstingskommunal verksamhet.

Bakgrund

Lagen (1994:686) om försöksverksamhet med
medborgarkontor trädde i kraft den 1 juli 1994
(prop. 1993/94:187, bet. 1993/94:KU39, rskr.
1993/94:392). Ett medborgarkontor har beskrivits som
en inrättning - en plats för offentlig verksamhet -
där lokala förvaltningsmyndigheter samverkar för att
ge service till medborgarna. En grundläggande tanke
med medborgarkontor är att de skall kunna
organiseras utifrån de lokala behov som kan finnas.

Med stöd av försökslagen kunde en kommun träffa
avtal, s.k. samverkansavtal, med en statlig
myndighet, en allmän försäkringskassa eller ett
landsting om att åt dessa utföra sådana
förvaltningsuppgifter som inte innebär
myndighetsutövning. De uppgifter som kunde bli
aktuella genom ett samverkansavtal var service och
rådgivning av enklare och mer rutinbetonat slag,
allt från att ge information eller tillhandahålla
blanketter, broschyrer och annat material till att
ge enklare råd samt att vara behjälplig vid
ifyllandet av ansökningar. Ett samverkansavtal måste
vara skriftligt och ha godkänts av regeringen.

I proposition 1996/97:90 föreslog regeringen en lag
om försöksverksamhet med samtjänst vid
medborgarkontor. Syftet med försöksverksamheten var
att få ytterligare kunskaper om och erfarenheter av
hur ett organiserat samarbete över myndighetsgränser
kunde utformas. Utvidgningen innebar att statliga
myndigheter, en allmän försäkringskassa, ett
landsting eller en kommun inom ramen för ett
samverkansavtal skulle få använda varandras personal
till att utföra enklare förvaltningsuppgifter som
innefattar myndighetsutövning eller som kräver
tillgång till personregister.

Regeringen understryker i propositionen att
verksamheten har karaktär av försök och att
försöksverksamhet ingår som ett betydelsefullt
moment i utredningsmetodiken. Det handlar enligt
regeringen om att vinna erfarenheter i praktisk
verksamhet för att efter utvärdering komma fram till
en permanent ordning. Regeringen betonade
utvärderingens betydelse och framhöll att en
arbetsgrupp tillsatts i Inrikesdepartementet för att
följa och stödja arbetet med att utveckla
medborgarkontor och andra former av kontakter mellan
medborgarna och offentliga organ.

Konstitutionsutskottet tillstyrkte i betänkande
1996/97:KU9 regeringens förslag till lag om
försöksverksamhet med samtjänst vid medborgarkontor.
Lagen trädde i kraft den 1 juli 1997 och gäller till
utgången av juli 2002.

Arbetsgruppen för att följa och stödja
utvecklingsarbetet med medborgarkontor och andra
kontakter mellan medborgare och myndigheter
avlämnade i maj 1999 rapporten Medborgarkontor i
utveckling (Ds 1999:26). I rapporten redovisar
arbetsgruppen bakgrund, nuläge och möjligheter till
en fortsatt utveckling av medborgarkontor och andra
former av kontakter mellan medborgare och
myndigheter. Av de undersökningar som arbetsgruppen
har genomfört framgår att det i dag finns ett
hundratal medborgarkontor i en fjärdedel av landets
kommuner. Därtill kommer att frågan utreds i många
kommuner. Sammanlagt har ca 40 % av kommunerna tagit
upp frågan om att inrätta medborgarkontor.
Arbetsgruppens bedömning är att konceptet
"medborgarkontor" nu har blivit så etablerat i
medborgarnas och myndigheternas medvetande att
utvecklingsarbetet bör kunna gå in i en
fördjupningsfas.

Utskottet behandlade hösten 1999 en motion med
yrkande om att påskynda processen att inrätta
medborgarkontor i varje kommun (bet. 1999/2000:
KU3). Utskottet gjorde då följande bedömning.

Försöksverksamheten med samtjänst vid
medborgarkontor kommer att pågå till utgången av
juli 2002. Arbetsgruppen för att följa och stödja
utvecklingsarbetet med medborgarkontor avlämnade i
maj i år sin rapport Medborgarkontor i utveckling.
Rapporten har remitterats till bl.a. samtliga
kommuner för synpunkter. Utskottet anser inte att
resultatet av försöksverksamheten eller
arbetsgruppens uppföljning skall föregripas och
avstyrker därför motionen.

Enligt vad utskottet inhämtat från
Justitiedepartementet bereds frågan om
medborgarkontor och samverkan mellan myndigheter
fortlöpande i Regeringskansliet. Två forskare vid
Mitthögskolan i Sundsvall har regeringens uppdrag
att följa utvecklingen av försöksverksamheten i ett
20-tal kommuner. Forskarna skall under hösten 2000
avlämna en rapport till Justitiedepartementet.

Utskottets bedömning

En kommun kan, som redogjorts för ovan, genom s.k.
samverkansavtal med en statlig myndighet, en allmän
försäkringskassa eller ett landsting träffa avtal om
att åt dessa utföra sådana förvaltningsuppgifter som
innebär myndighetsutövning. Försöksverksamheten med
samtjänst vid medborgarkontor kommer att pågå till
utgången av juli 2002. Två forskare har regeringens
uppdrag att följa upp utvecklingen av
försöksversamheten i ett 20-tal kommuner. Utskottet
anser inte att forskarnas uppföljning skall
föregripas och avstyrker därför motionerna
1999/2000:N214 yrkande 14, 2000/01:K262,
2000/01:K330 och 2000/01:K373.

Information från myndigheter, IT

Motionerna

I motion 1998/99:K231 av Helena Bargholtz m.fl. (fp)
hemställs att riksdagen beslutar att myndigheter
skall vara skyldiga att lägga ut protokoll och
diarier på nätet (yrkande 3) och i motion
1999/2000:T705 av Eva Flyborg m.fl. (fp) hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag om att
myndigheter skall vara skyldiga att lägga ut
protokoll och liknande handlingar på nätet (yrkande
2). Informationstekniken ger, enligt motionärerna,
medborgarna nya möjligheter att bevaka sina
intressen gentemot myndigheter och att göra sin
stämma hörd på ett snabbt och effektivt sätt. För
att underlätta de demokratiska vinster som finns att
hämta med IT föreslår motionärerna att myndigheter
skall vara skyldiga att lägga ut protokoll och andra
viktiga handlingar på nätet.

I motion 1999/2000:K313 av Amanda Agestav (kd)
hemställs att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om dels
myndigheters nåbarhet via e-post (yrkande 1), dels
offentliga handlingar på Internet (yrkande 2). Det
är enligt motionären angeläget att myndigheter görs
nåbara via den nya tekniken. Det behövs en IT-
strategi på varje myndighet som bör utgå ifrån
medborgarnas behov av att nå den berörda
myndigheten. Alla myndigheter bör, enligt
motionären, nås med e-post. Offentlighetsprincipen
är ett flaggskepp i vår demokrati. Det är viktigt
att medborgare får möjlighet att ta del av
offentliga handlingar även via nätet. Alla
offentliga handlingar som efterfrågas fr.o.m. 1998
och framåt bör, enligt motionären, göras
tillgängliga via Internet.

I motion 2000/01:K341 av Åsa Torstensson m.fl. (c)
föreslås att riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om öppna
diarier på nätet (yrkande 7). Regering och riksdag
bör enligt motionärerna stärka
offentlighetsprincipen i det egna arbetet. Ett
rimligt första steg är att lägga ut de egna
diarierna tillgängliga och sökbara på Internet, och
inleda överläggningar om sådana insatser i landets
alla kommuner med kommun- och landstingsförbund.

I motion 2000/01:T713 av Lennart Daléus m.fl. (c)
föreslås att riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om att
myndigheter skall erbjuda samtliga tjänster som
intelligenta tjänster från den 1 januari 2004
(yrkande 10), om att det bör ankomma på regeringen
att ge erforderliga uppdrag åt myndigheter och att
tillskjuta medel inom ramen för utgiftsområdena för
att förverkliga idén om en myndighetskontakt
(yrkande 11), om användarvänlighet i myndigheternas
IT-baserade information (yrkande 12), om att genom
regleringsbrev påskynda myndigheters anpassning till
ett gemensamt SHS-system (yrkande 13) och om IT och
demokrati (yrkande 16). Statskontoret har i skriften
"Intelligenta tjänster och elektroniska blanketter"
redovisat såväl arbetet med att utveckla
intelligenta tjänster inom ett antal myndigheter som
vilka steg som bör tas för att komma vidare. Bland
annat RFV har de senaste åren lagt ned ett stort
arbete på att anpassa sina tjänster för att utnyttja
Internet som medium. Motionärerna anser att
regeringen valt en onödigt passiv hållning i frågan
och själv borde ta initiativet till att underlätta
för myndigheter att erbjuda digitala tjänster. På
sikt bör regeringen kräva av myndigheterna att de
erbjuder samtliga tjänster som intelligenta
tjänster. Detta mål bör sättas till den 1 januari
2004. Målsättningen bör enligt motionärerna vara att
en medborgare i behov av kontakt med myndigheter
skall kunna få den kontakten utifrån sin situation,
inte efter hur myndigheter är organiserade eller hur
uppgifter delas mellan myndigheter. Idén om en
myndighetskontakt finns t.ex. i de medborgarkontor
en del kommuner byggt upp och borde återfinnas i en
modern, serviceinriktad statsförvaltning. Det bör
ankomma på regeringen att ge erforderliga uppdrag åt
myndigheter och tillskjuta medel inom ramen för
utgiftsområdena för att åstadkomma detta. En
avgörande aspekt på de intelligenta tjänsterna är
användarvänligheten. Som var och en som sökt
offentlig information via Internet kan konstatera,
är denna av mycket skiftande kvalitet.
Funktionshindrade och äldre är exempel på två
kategorier användare som har behov av
specialanpassade gränssnitt för att kunna
tillgodogöra sig den funktionalitet andra användare
har tillgång till. Frågan om utformning av
användargränssnitt har i stor utsträckning varit
eftersatt i den svenska IT-diskussionen. Som ett led
i att öka den offentliga sektorns IT-baserade
service till medborgarna bör regeringen ta
initiativet till att stärka forskningen kring detta
i Sverige och att sprida resultaten till berörda
myndigheter. Utöver detta bör regeringen i
regleringsbrev till myndigheterna lägga in ett
uppdrag att se över hur väl olika grupper har
tillgång till myndigheternas IT-baserade
information. Statskontoret driver tillsammans med
tolv andra myndigheter ett projekt för att etablera
den svenskutvecklade SHS-standarden för säker
Internetkommunikation mellan myndigheter och mellan
myndigheter och företag eller medborgare. Regeringen
bör påskynda myndigheters anpassning till ett
gemensamt SHS-system med regleringsbrev. Varje
offentlig institution bör enligt motionärerna
erbjuda olika former att ta del av information och
att avge synpunkter. Som ett komplement till
elektroniska anslagstavlor bör åtminstone e-
postlistor finnas vid varje myndighet där man kan få
information om eller diskutera kring verksamheten.
Motionärerna vill varna för en övertro på IT som
direktdemokratiskt redskap. En ensidig fokusering på
rösthandlingen i en demokrati riskerar att föra
utvecklingen i riktning mot en mentometerdemokrati.
Rådgivande omröstningar och ökade inslag av
direktdemokrati på den nära politiska nivån kan dock
vara av stor vikt i förening med andra åtgärder för
att stärka deltagandet. Detta förutsätter dock att
det finns tillförlitliga system för att kontrollera
identitet och bevara rösthemligheten. Regeringen har
en viktig uppgift i att stimulera försök kring ökade
inslag av direktdemokrati med IT-stöd som ett led i
en större demokratisatsning.

Bakgrund

I regeringens skrivelse 1997/98:19 Utvecklingen i
informationssamhället framhålls att Sverige är ett
av världens ledande och mest utvecklade länder vad
gäller såväl tillgången till som användningen av
avancerad informations- och kommunikationsteknik.
Förutom väl utbyggda nät för tele- och
datakommunikation växer också användningen av
Internet mycket snabbt. Under de senaste åren har
informationsspridningen via Internet från svenska
offentliga databaser ökat snabbt. Denna spridning
sker bl.a. genom den s.k. webben. Webben (World Wide
Web, www) är ett informationssystem som använder
standardiserade programspråk, vilket gör det lätt
att hämta information från olika källor över hela
världen. Webbtekniken skapades ursprungligen för att
underlätta kunskapsutbyte mellan forskare. Tekniken
har dock utvecklats så att privatpersoner, företag,
myndigheter och andra kan publicera information på
s.k. hemsidor. Enligt regeringen har IT-utvecklingen
uppmärksammats och behandlats av statsmakterna på
flera sätt. I januari 1995 tillsatte regeringen IT-
kommissionen som skall ge regeringen råd i
övergripande och strategiska frågor inom
informationsteknikens område. I propositionen
Åtgärder för att bredda och utveckla användningen av
informationsteknik (prop. 1995/96:125), den s.k. IT-
propositionen, lämnade regeringen förslag till mål
för en övergripande nationell IT-strategi.
Regeringen har därvid förespråkat tre prioriterade
statliga områden - rättsordningen, utbildningen och
samhällets informationsförsörjning - samt redovisat
ett handlingsprogram för att bredda och utveckla IT-
användningen. Riksdagen har sedan i huvudsak
beslutat i enlighet med propositionen. Vad gäller
området för samhällets informationsförsörjning
angavs i propositionen att målet är att utforma en
infrastruktur som ger hög tillgänglighet till
basinformation som är tillväxtbefrämjande.
Regeringen noterade också att Sverige vid en
internationell jämförelse ligger långt fram när det
gäller utvecklingen av grundläggande offentliga
databaser.

Enligt 2 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen (TF) har
varje svensk medborgare rätt att ta del av allmänna
handlingar. Att myndigheter lägger ut information på
Internet är inget inslag i myndighetens skyldighet
att tillhandahålla allmänna handlingar enligt 2 kap.
TF. Offentlighetsprincipens reglering i 2 kap. TF
innebär i fråga om elektroniska upptagningar endast
en skyldighet att lämna ut en utskrift.

Regeringen har tillsatt en kommitté med uppgift att
göra en översyn av bestämmelserna om allmänna
handlingars offentlighet i syfte att vidga
möjligheterna för offentlighetsprincipens
tillämpning i IT-samhället (dir. 1998:32). Enligt
regeringen behövs det en översyn av
offentlighetsprincipen i syfte att vidga dess
tillämpningsområde i IT-samhället. Med den snabba
utvecklingen på IT-området, som bl.a. medfört att
alltfler har tillgång till Internet öppnas, enligt
regeringen, nya möjligheter för allmänheten att få
insyn i myndigheternas verksamhet. För myndigheterna
innebär detta en möjlighet att på ett effektivt och
billigt sätt sprida information till allmänheten på
elektronisk väg. Det gäller både sådan
informationsspridning som sker inom ramen för
myndigheternas allmänna service och sådan som
innebär utlämnande av allmänna handlingar. Ett
utlämnande av uppgifter på elektronisk väg innebär
emellertid också risker för t.ex. den personliga
integriteten. Det måste enligt regeringen råda en
god balans mellan myndigheternas användning av IT
för informationsspridning och skyddet för känsliga
uppgifter. Kommitténs uppdrag skall i denna del vara
avslutat senast den 31 december 2000.

Regeringen gav i december 1999 Statskontoret i
uppdrag att ta fram ett förslag till kriterier som
skall ligga till grund för begreppet 24 timmars-
myndighet. En viktig förvaltningspolitisk fråga är
utvecklandet av statliga myndigheters service
gentemot enskilda medborgare och företag. Målet är
enligt regeringen att statliga myndigheter skall
vara tillgängliga och tillmötesgående, kunna
deklarera vilka tjänster som erbjuds och i vilka
former detta sker, ge enskilda medborgare och
företag tillfälle till dialog och möjlighet att
lämna synpunkter på den verksamhet de berörs av samt
medge insyn och kontroll av myndighetens verksamhet.
Vad gäller statliga myndigheters tillgänglighet är
målet att enskilda medborgare och företag skall
kunna få information, ställa frågor och uträtta
ärenden när det passar dem oberoende av kontorstider
och geografisk belägenhet. Som ett komplement till
manuella tjänster bör det enligt regeringen finnas
elektroniska tjänster för självbetjäning.

Statskontoret redovisade i maj 2000 sitt uppdrag i
rapporten "24-timmarsmyndighet, Förslag till
kriterier för statlig elektronisk förvaltning i
medborgarnas tjänst. Statskontoret 2000:21". I
rapporten lämnar Statskontoret förslag till en
utvecklingstrappa i fyra steg för hur en myndighet
kan förverkliga målet att öka sin tillgänglighet och
vara en 24-timmars-myndighet. Statskontoret förordar
att kriterierna primärt skall ta fasta på
myndigheternas förmåga att elektroniskt
tillhandahålla interaktiva tjänster till medborgare
och företag. Som komplement föreslår Statskontoret
kriterier rörande allmän myndighetsinformation och
dess presentation samt medborgarnas insyn i
myndighetens verksamhet. Förslag lämnas också till
hur Regeringskansliet och myndigheterna kan påskynda
och stimulera utvecklingen mot en elektronisk
förvaltning.

I proposition 1999/2000:86 Ett informationssamhälle
för alla föreslog regeringen mål, inriktning och
prioriteringar av områden för IT-politiken. Det IT-
politiska målet är att Sverige som första land blir
ett informationssamhälle för alla. Den vägledande
inriktningen för IT-politiken skall vara att främja
tillväxt, sysselsättning, regional utveckling,
demokrati och rättvisa, livskvalitet, jämställdhet
och mångfald, en effektiv offentlig förvaltning och
ett hållbart samhälle. Den effektiva förvaltningen
skall främjas genom att låta den offentliga
förvaltningen bli en föregångare i användningen av
IT och genom att bidra till att elektronisk
kommunikation sker på ett säkert sätt mellan
myndigheter, människor och företag. När det bl.a.
gäller regelsystem, utbildning och infrastruktur
skall staten prioritera att öka tilliten till IT,
kompetensen att använda IT samt tillgängligheten
till informationssamhällets tjänster i syfte att
skapa ett informationssamhälle för alla i enlighet
med den föreslagna inriktningen av IT-politiken.

Regeringen har i skriften En förvaltning i
demokratins tjänst - ett handlingsprogram från år
2000 redovisat sitt handlingsprogram för att uppnå
de förvaltningspolitiska målen. I programmet
presenteras samlat de åtgärder som planeras.
Programmet riktar sig till verksledningar och
anställda. Under avsnittet Staten som föredömlig IT-
användare skriver regeringen bl.a.:

Det främsta redskapet för att utveckla servicen i
förvaltningen är informationstekniken. Tjänster som
riktar sig till individer och företag skall också
erbjudas via Internet. Statliga myndigheter måste
samverka såväl med varandra som med kommuner,
landsting och näringsliv för att skapa rationella
servicelösningar för alla parter. Enskilda individer
och företag bör - så långt som det är möjligt -
enkelt kunna hämta och lämna den information som är
relevant i varje enskild situation oavsett hur
informationsansvaret är fördelat mellan myndigheter
eller mellan stat, kommun och landsting.

Informationstekniken är ett utmärkt instrument
också för att underlätta insyn och kontroll samt för
att i större utsträckning informera och hämta in
synpunkter från medborgare och företag.

En gemensam, öppen och säker IT-infrastruktur
baserad på Internet skall ligga till grund för de
elektroniska kontakterna med enskilda individer och
företag. Särskilt bör små och medelstora företags
kontakter med myndigheter elektroniskt underlättas.

Ett omfattande arbete pågår när det gäller att
utveckla IT-infrastrukturens olika delar. Ett system
för spridning och hämtning av information har
utvecklats i samverkan mellan statliga myndigheter,
det s.k. SHS-systemet. Användningen av digitala
signaturer påskyndas genom myndighetssamverkan. En
så långt möjligt heltäckande gemensam elektronisk
ingång, Sverige Direkt, baserad delvis på livs- och
affärssituationer har tagits fram och skall
tillsammans med mer specialiserade elektroniska
ingångar, s.k. portaler, underlätta medborgar- och
företagskontakterna. Det gäller för statliga
myndigheter att ta till vara det infrastrukturarbete
som görs.

Statliga myndigheter bör ha en webbplats på
Internet med en hemsida av hög kvalitet som är
kopplad till Sverige Direkt. Hemsidan bör snabbt
leda till grundläggande fakta om myndigheten och
annan för medborgarna intressant sakinformation. Den
bör också möjliggöra för medborgarna att till
myndigheten sända in uppgifter och initiera ärenden
elektroniskt etc.

Informationstekniken bör också användas som ett
instrument i den gemensamma kunskaps- och
kompetensutvecklingen inom statsförvaltningen.
Myndigheterna bör samverka i uppbyggnaden av IT-
baserade kunskapsbaser och nätverk för
erfarenhetsutbyte kring frågor som är gemensamma för
förvaltningen.

Ansvaret för regelgivningen i samhället ligger på
alla tre nivåerna inom statsförvaltningen: riksdag,
regering och myndigheter. Myndigheternas ansvar är
att utforma tillämpningsföreskrifter till lagar och
förordningar. De grundläggande kraven på
myndigheternas föreskriftsarbete finns i
verksförordningen.

Enligt verksförordningen skall myndigheterna innan
de beslutar om föreskrifter eller allmänna råd göra
en konsekvensutredning och ge dem som är berörda
samt Ekonomistyrningsverket tillfälle att yttra sig.
Som ett led i arbetet med att förbättra villkoren
för små företag har regeringen beslutat om en
förordning om särskilda konsekvensanalyser av
reglers effekter för små företags villkor. Enligt
förordningen skall myndigheterna årligen före den
1 februari rapportera till regeringen om sitt arbete
med sådana konsekvensanalyser.

Reglerna i samhället skall leda till avsedda
effekter till rimliga kostnader, vara tillgängliga
och lätta att förstå för alla som berörs. Detta
innebär att kraven på kvalitet i arbetet med att
utforma regler är höga, på riksdag och regering
såväl som på myndigheterna. Myndigheternas
regelgivning skall bygga på ett kompetent och
högkvalitativt förarbete. I detta skall det bl.a.
ingå konsekvensutredningar, prövning av alternativa
åtgärder och kunskaps-inhämtning från berörda
parter.

Förvaltningen bör fortlöpande och systematiskt
förenkla och förbättra regelsystemen såväl
innehållsligt som redaktionellt och språkligt.

Bland de åtgärder som planeras nämner regeringen i
rapporten bl.a.

Gemensamma säkerhetslösningar kommer att utvecklas
för att garantera hög säkerhet i den elektroniska
kommunikationen mellan myndigheter, företag och
medborgare. Riksskatteverket skall tillsammans med
Riksförsäkringsverket, Patent- och
registreringsverket samt Statskontoret föreslå hur
man i statsförvaltningen bör organisera ansvaret för
en säker hantering av elektroniska signaturer.
Departementsvisa översyner av lagar och förordningar
skall genomföras i syfte att underlätta införandet
av interaktiva och integrerade elektroniska
tjänster. En strategi utformas för att effektivisera
och underlätta tillgängligheten till den
grundläggande elektroniska samhällsinformationen.

Enligt vad utskottet inhämtat från
Justitiedepartementet bereds frågor som gäller "24-
timmarsmyndigheter" och IT i förvaltningen
fortlöpande i Regeringskansliet.

Utskottets bedömning

I några motioner begärs att myndigheterna skall
lägga ut allmänna handlingar på Internet. Det skulle
enligt utskottet vara en stor fördel om medborgarna
har möjlighet att ta del av allmänna handlingar på
Internet. Myndigheterna skulle på detta sätt kunna
bli öppnare för medborgarna. Den kommitté som har
till uppgift att göra en översyn av bestämmelserna
om allmänna handlingars offentlighet i syfte att
vidga möjligheterna för offentlighetsprincipens
tillämpning i IT-samhället skall enligt direktiven
redovisa resultatet av sitt arbete i december 2000.
Kommittén har i uppdrag att utreda t.ex. möjligheten
att ta del av allmänna handlingar på Internet.
Eftersom utskottet inte anser att kommitténs arbete
bör föregripas avstyrker utskottet motionerna
1998/99: K231 yrkande 3, 1999/2000:T705 yrkande 2,
1999/2000:K313 yrkande 2 och 2000/01:K341 yrkande 7.

Regeringen har i skriften En förvaltning i
demokratins tjänst - ett handlingsprogram
presenterat olika planerade åtgärder. Enligt
regeringen bör enskilda individer och företag, så
långt det är möjligt, enkelt kunna hämta och lämna
den information som är relevant i varje enskild
situation oavsett hur informationsansvaret är
fördelat mellan myndigheter eller mellan stat,
kommun och landsting. Informationstekniken är ett
utmärkt instrument också för att underlätta insyn
och kontroll samt för att i större utsträckning
informera och hämta in synpunkter från medborgare
och företag. En gemensam öppen och säker IT-
infrastruktur baserad på Internet skall, enligt
regeringen, ligga till grund för de elektroniska
kontakterna med enskilda individer och företag.
Statliga myndigheter bör ha en webbplats på Internet
med en hemsida av hög kvalitet som är kopplad till
Sverige Direkt. Hemsidan bör snabbt leda till
grundläggande fakta om myndigheten och annan för
medborgarna intressant sakinformation. Den bör,
enligt regeringen, också möjliggöra för medborgarna
att till myndigheten sända in uppgifter och initiera
ärenden elektroniskt etc. Utskottet hoppas att de
föreslagna åtgärderna kommer att underlätta för
medborgarna att t.ex. erhålla information från och
anhängiggöra ärenden hos myndigheter. Utskottet
anser att det är mycket viktigt att myndigheterna är
öppna och lättillgängliga för medborgarna.
Resultaten av planerade åtgärder bör emellertid
avvaktas. Genom de planerade åtgärderna anser
utskottet att motionerna 1999/2000:K313 yrkande 1
och 2000/01:T713 yrkandena 10-13 och 16 får anses
tillgodosedda varför de avstyrks.

Myndigheters service, m.m.

Motionerna

I motion 1999/2000:K204 av Lennart Daléus m.fl. (c)
hemställs att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om en
medborgarnas rättighetslista (yrkande 14).
Motionärerna vill pröva möjligheten att gentemot
statliga myndigheter och förvaltningar inrätta en
medborgarnas rättighetslista. En sådan
rättighetslista bör innehålla krav på att dröjsmål
inte får förekomma utan giltigt skäl samt längsta
tid innan medborgaren får svar från myndigheten m.m.
Den bör också innehålla krav på vänligt och korrekt
bemötande från myndigheters företrädare.

I motion 1999/2000:So327 av Kenneth Johansson m.fl.
(c) hemställs att riksdagen hos regeringen begär
sådan ändring i förvaltningslagen som anförts i
motionen (yrkande 4) och i motion 2000/01:So354 av
Kenneth Johansson m.fl. (c) föreslås att riksdagen
begär att regeringen lägger fram förslag till
ändring i förvaltningslagen kring bemötandefrågor
(yrkande 3). Många medborgare uppger att de i sina
kontakter med myndigheter och förvaltningar känner
sig kränkta då de inte bemöts med respekt och
förståelse. I förvaltningslagen finns angivet vilka
rättigheter medborgare har i fråga om att ta del av
handlingar, information m.m. Det motionärerna i
detta sammanhang saknar är riktlinjer för bemötande
av medborgarna. I förvaltnings-lagen bör, enligt
motionärerna, införas ett tillägg angående
bemötandefrågor.

I motion 1999/2000:K303 av Johan Lönnroth m.fl. (v)
hemställs att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om en
översyn av möjligheten att införa ett 020-nummer
till myndigheterna. Det har enligt motionärerna
blivit allt svårare att med telefonens hjälp nå
myndigheter för att få råd och stöd eller för att
diskutera ett uppkommet problem. Vänsterpartiet
anser att medborgarna till en låg kostnad skall
kunna få råd och stöd av myndigheter. Kostnaden bör
också vara densamma var man än bor i landet.
Regeringen bör därför, enligt motionärerna, se över
frågan om ett införande av ett 020-nummer hos alla
myndigheter i Sverige och de eventuella kostnader
som ett sådant införande kan medföra.

I motion 2000/01:K265 av Ingvar Svensson m.fl. (kd)
föreslås att riksdagen begär att regeringen lägger
fram förslag till lag om dröjsmålstalan. I en
rättsstat är det viktigt att medel står till buds
som garanterar den enskilde medborgarens rätt till
en säker och snabb handläggning av ett ärende. Detta
är enligt motionärerna särskilt angeläget vad gäller
fall av myndighetsutövning mot den enskilde. En
förstärkning av den enskildes ställning gentemot den
offentliga förvaltningen föreslås därför genom
införandet av en s.k. dröjsmålstalan. En sådan talan
ger den enskilde en möjlighet att i domstol få
prövat om ett förvaltningsärende onödigt uppehålls
hos den myndighet som har att fatta beslut i
ärendet. Möjlighet till dröjsmålstalan bör enligt
motionärerna finnas avseende förvaltningsärenden som
omfattar myndighetsutövning mot den enskilde.

I motion 2000/01:K287 av Cecilia Magnusson och
Anita Sidén (m) föreslås att riksdagen tillkännager
för regeringen som sin mening vad i motionen anförs
om att myndigheter inte skall ägna sig åt ideologisk
produktion. I regeringsformen 1 kap. 9 § stipuleras
att domstolar och förvaltningsmyn-dighet i sin
verksamhet skall "iakttaga saklighet och
opartiskhet". Opartiskhet lämnar enligt motionärerna
inte något utrymme för myndigheter att syssla med
egen ideologisk produktion vid sidan av de politiska
partierna. Likväl sker detta. Till exempel agerar
Glesbygdsverket lobbyorganisation för glesbygdens
särintressen. Ett annat exempel är Ungdomsstyrelsen
som försöker påverka regeringen med kontroversiella
kravlistor, förment med ungdomars bästa för ögonen.
Motionärerna är inte omedvetna om att myndigheter i
största allmänhet agerar med medborgarnas bästa för
ögonen, och kan till viss del instämma i vad som
emellanåt framförs av de ovan uppräknade
myndigheterna. Motionärerna vänder sig inte mot att
myndigheter ägnar sig åt att förmedla regeringens
budskap i enlighet med vad regleringsbreven anger.
Däremot vänder sig motionärerna mot att myndigheter
sysslar med opinionsbildning och ideologisk
produktion i syfte att påverka regeringen. Därför
måste regeringen på ett otvetydigt sätt klargöra för
myndigheter att agera med saklighet och opartiskhet
i sin myndighetsutövning. I de fall berörda
myndigheter anser att de agerar i enlighet med och
försöker tolka de intentioner regeringen gett
uttryck för i andra lagar bör denna invändning
avvisas med hänvisning till att grundlagens
formulering har tolkningsföreträde framför andra
eventuella lagutrymmen.

I motion 2000/01:N323 av Eva Flyborg m.fl. (fp)
föreslås att riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
myndigheternas service och öppettider (yrkande 15),
och om kontaktpersoner vid statliga myndigheter i
kommunerna (yrkande 16). Sverige behöver många nya
företagare. Då måste det också bli lättare och
lönsammare för människor att göra verklighet av sina
planer att starta eget. Myndigheterna skall enligt
motionärerna bli mer tillgängliga t.ex. genom att ha
öppet- och telefontider även på kvällar och
klämdagar. Kontaktpersoner för företagare skall
finnas vid statliga myndigheter och kommuner för att
rätt kunna hänvisa den som söker information.

Bakgrund

Enligt 1 kap. 2 § regeringsformen (RF) skall den
offentliga makten utövas med respekt för alla
människors lika värde och för den enskilda
människans frihet och värdighet. Enligt 1 kap. 9 §
RF skall domstolar samt förvaltnings-myndigheter och
andra som fullgör uppgifter inom den offentliga
förvaltningen i sin verksamhet beakta allas likhet
inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet.

Enligt 4 § förvaltningslagen (FL) skall varje
myndighet lämna upplysningar, vägledning, råd och
annan sådan hjälp till enskilda i frågor som rör
myndighetens verksamhetsområde. Hjälpen skall lämnas
i den utsträckning som är lämplig med hänsyn till
frågans art, den enskildes behov av hjälp och
myndighetens verksamhet. Frågor från enskilda skall
besvaras så snart som möjligt.

Myndigheterna skall enligt 5 § ta emot besök och
telefonsamtal från enskilda. Om särskilda tider för
detta är bestämda skall allmänheten underrättas om
dem på ett lämpligt sätt. En myndighet skall ha
öppet under minst två timmar varje helgfri
måndag-fredag för att kunna ta emot och registrera
allmänna handlingar och för att kunna ta emot
framställningar om att få ta del av allmänna
handlingar som förvaras hos myndigheten. Detta
gäller dock inte om en sådan dag samtidigt är
midsommarafton, julafton eller nyårsafton.

Varje ärende där någon enskild är part skall,
enligt 7 § FL, handläggas så enkelt, snabbt och
billigt som möjligt utan att säkerheten eftersätts.
Vid handläggningen skall myndigheten beakta
möjligheten att själv inhämta upplysningar och
yttranden från andra myndigheter, om sådana behövs.
Myndigheten skall sträva efter att uttrycka sig
lättbegripligt. Även på andra sätt skall myndigheten
underlätta för den enskilde att ha med den att göra.

Riksdagens ombudsmän (JO) skall enligt 12 kap. 6 §
regeringsformen utöva tillsyn över tillämpningen i
offentlig verksamhet av lagar och andra
författningar.

Av justitieombudsmännens ämbetsberättelser framgår
att JO i sin verksamhet i förekommande fall framför
kritik mot olika myndigheter för långsam
handläggning av särskilda ärenden. Av JO:s
ämbetsberättelser 1994/95-1998/99 framgår att JO i
1-3 ärenden dessa år påtalat dröjsmål med
handläggningen.

Justitiekanslern (JK) har enligt lagen (1975:1339)
tillsyn över att de som utövar offentlig verksamhet
efterlever lagar och andra författningar samt i
övrigt fullgör sina åligganden. Enligt 9 §
förordningen (1975:1345) med instruktion för
Justitiekanslern skall JK granska de
ärendeförteckningar som myndigheterna lämnar JK
enligt särskilda föreskrifter.

Enligt 30 § verksförordningen (1995:1322) skall en
myndighet senast den 1 mars varje år lämna JK en
förteckning över de ärenden som kommit in till
myndigheten före den 1 juli föregående år men som
inte avgjorts vid årets utgång.

Av den granskning som JK utförde beträffande
ärendeförteckningar för år 1997 avseende ärenden som
kommit in till berörda myndigheter före den 1 juli
1996 men inte slutförts före utgången av 1996
framgår följande. 179 ärendeförteckningar hade
kommit in till JK. Av myndigheterna hade 58 inga
ärenden i balans medan 121 hade ärenden i balans. JK
hade med anledning av redovisad ärendebalans gjort
förfrågan i 2 fall. Ärenden som lett till åtgärd hos
JK uppgick till 2 samt till inspektion till 1.

Av den granskning som JK utförde beträffande
ärendeförteckningar för år 1998 avseende ärenden som
kommit in till berörda myndigheter före den 1 juli
1997 men inte slutförts före utgången av 1997
framgår följande. 181 ärendeförteckningar hade
kommit in till JK. Av myndigheterna hade 58 inga
ärenden i balans medan 123 hade ärenden i balans. JK
hade med anledning av redovisad ärendebalans gjort
förfrågan i 3 fall.

Fri- och rättighetskommittén avlämnade i augusti
1994 slutbetänkandet Domstolsprövning av
förvaltningsärenden (SOU 1994:117). Kommittén
föreslog bl.a. att en generell möjlighet till talan
mot den offentliga förvaltningens underlåtenhet att
avgöra ärenden borde införas i svensk rätt. Detta
var enligt kommittén av vikt för att den svenska
rättsordningen väl skall ansluta sig till den
europeiska standarden vad gäller domstolsprövning av
förvaltningsärenden. Det innebär också en
förstärkning av den enskildes rättsskydd gentemot
förvaltningen. Den enskilde är nämligen enligt
kommittén ofta tvungen att invänta ett tillstånd
från det offentliga för att kunna sätta i gång med
näringsverksamhet, byggnation eller andra projekt.
En långsam behandling i förvaltningsorganen kan
skapa inte bara en otrygghet för den enskilde utan
även ekonomiska förluster då investeringar och andra
projekteringar kan vara svåra att planera. Detta
talar enligt kommittén för att den enskilde bör vara
tillförsäkrad att ärendehandläggningen inte drar ut
på tiden genom en möjlighet att föra talan mot
dröjsmål hos en myndighet.

I proposition 1995/96:133 Några frågor om
rättsprövning m.m. övervägde regeringen om det i
svensk rätt borde införas en generell möjlighet till
s.k. dröjsmålstalan i förvaltningsärenden som avser
myndighetsutövning mot enskild. Av de
remissinstanser som yttrat sig över Fri- och
rättighetskommitténs förslag avstyrkte de flesta
kommitténs förslag. Regeringen gjorde bl.a. följande
bedömning:

En grundläggande förutsättning för att införa en
rätt till dröjsmålstalan är att det verkligen finns
ett behov av ett sådant institut. Såsom flera av
remissinstanserna har påpekat, har vi i Sverige
medel mot långsam handläggning, främst genom JO:s
och JK:s tillsynsverksamhet. Kommitténs redogörelse
för vissa tillsynsärenden hos JO, JK och
konstitutionsutskottet visar i och för sig att det
ibland förekommer oacceptabelt långa
handläggningstider hos förvaltningsmyndigheterna och
även hos regeringen. Därav kan man dock inte dra den
slutsatsen att långsam ärendehandläggning är ett
omfattande problem. I de fall långa
handläggningstider förekommer är det inte klarlagt
vad detta i allmänhet beror på. Är hög
arbetsbelastning hos myndigheterna huvudorsaken, är
det tveksamt om handläggningstiderna totalt sett
blir kortare, om det ges en rätt till
dröjsmålstalan. Det skulle tvärtom kunna resultera i
längre handläggningstider både hos
förvaltningsmyndigheterna och hos de länsrätter som
skall pröva dröjsmålstalan. Det kan inte heller
uteslutas att bestämda handläggningstider och en
rätt till dröjsmålstalan skulle kunna få en negativ
inverkan på noggrannheten i ärendehandläggningen.
Det är även osäkert vilka kostnadseffekter ett
införande av en generell rätt till dröjsmålstalan
skulle få.

Med hänsyn till det negativa remissutfallet och mot
bakgrund av det anförda anser regeringen att
kommitténs förslag om dröjsmålstalan inte bör
genomföras.

I proposition 1997/98:136 Statlig förvaltning i
medborgarnas tjänst lade regeringen fram riktlinjer
för regeringens fortsatta arbete med att utveckla
den statliga förvaltningen. Regeringens mål är
enligt propositionen att den svenska
statsförvaltningen, med höga krav på rättssäkerhet,
effektivitet och demokrati, skall vara tillgänglig
och tillmötesgående och därigenom vinna medborgarnas
fulla förtroende.

Inom ramen för kvalitetsarbetet inrättade
regeringen en särskild myndighet, Statens kvalitets-
och kompetensråd. Myndighetens verksamhet startade
den 1 januari 1999 och är enligt förordningen
(1998:1647) med instruktion för Statens kvalitets-
och kompetensråd en central förvaltningsmyndighet
med uppgift att i medborgarnas intresse stödja och
stimulera arbetet med kvalitetsutveckling och
kompetensförsörjning inom den statliga
förvaltningen. Rådet skall stödja myndigheterna att
utöva sitt ansvar för kvalitetsutveckling och
kompetensförsörjning.

Konstitutionsutskottet behandlade regeringens
förslag samt motioner som väckts bl.a. med anledning
av propositionen i betänkande 1997/98:KU31.

Med anledning av en motion i vilken det föreslogs
att det i förvaltningslagen borde införas riktlinjer
beträffande myndigheternas bemötande av medborgarna
anförde utskottet att det enligt utskottets mening
torde vara mer effektivt att inom förvaltningen
motverka felaktigt bemötande av allmänheten genom
utbildningsinsatser och andra liknande åtgärder än
genom att göra ändringar i förvaltningslagen.
Utskottet avstyrkte motionen.

I betänkande 1999/2000:KU3 behandlade utskottet en
motion med liknande yrkande samt en motion med
yrkande om införande av s.k. dröjsmålstalan. Enligt
utskottet hade det inte visat sig föreligga ett
generellt behov av att införa en rätt till
dröjsmålstalan eller ett system med punktlighetsmål
vid myndighetsutövning. I de fall det ändå
förekommer långsam handläggning finns enligt
utskottet möjligheten att JO eller JK i sin
tillsynsverksamhet granskar denna. Utskottet ansåg
vidare att det är viktigt att medborgarna får ett
korrekt bemötande i sina kontakter med bl.a.
myndigheter. Utskottet vidhöll sin uppfattning att
det torde vara mer effektivt att inom förvaltningen
motverka felaktigt bemötande av allmänheten genom
utbildningsinsatser och andra liknande åtgärder än
genom att göra ändringar i förvaltningslagen.

Utskottet behandlade i betänkande 1998/99:KU28 dels
regeringens proposition 1998/99:52 Myndigheters
öppethållande, dels en motion i vilken framfördes
bl.a. att myndigheter som har kontakt med
småföretagare bör vara tillgängliga exempelvis under
kvällstid och vid s.k. klämdagar. Utskottet delade
regeringens bedömning i propositionen att det i
förvaltningslagen behövs en uttrycklig bestämmelse
med krav på viss minsta tid för öppethållande inom
förvaltningen på s.k. klämdagar och tillstyrkte
regeringens förslag till lagändring, samt ansåg att
motionen därigenom fick anses tillgodosedd.

Regeringen har i skriften En förvaltning i
demokratins tjänst - ett handlingsprogram från år
2000 redovisat sitt handlingsprogram för att uppnå
de förvaltningspolitiska målen. I programmet
presenteras samlat de åtgärder som planeras.
Programmet riktar sig till verksledningar och
anställda. Under rubriken En förvaltning med
förändringsförmåga och kvalitet sägs bl.a.

Medborgarna har rätt att kräva att
förvaltningsmyndigheter gör sitt yttersta för att
uppfylla de mål som regeringen fastställer och att
dess tjänster produceras med hög kvalitet till låg
kostnad. Ett systematiskt kvalitetsarbete bör ingå
som en viktig del i myndighetens arbete med att
utveckla sin verksamhet. Arbetet med att utveckla
och effektivisera verksamheten bör även innefatta
jämförelser med och lärande av andra, samverkan
mellan myndigheter och med andra sektorer i
samhället för att ta till vara långtgående
möjligheter till förbättringar för medborgare och
företag, utveckling av målen för verksamheten samt
mått och indikatorer på hur målen för verksamheten
uppfylls samt uppföljning av medborgarnas åsikter om
myndighetens verksamhet.

Regeringen beskriver sina åtgärder när det gäller
bättre service till medborgare och företag enligt
följande.

Som ett led i utvecklingen av den elektroniska
förvaltningen utarbetas kriterier för 24-
timmarsmyndigheter. Syftet är att stimulera
myndigheterna att utveckla elektroniska tjänster på
ett sätt som passar medborgares, företags och andra
avnämares behov. En försöksverksamhet med
servicedeklarationer startas vid myndigheter med
bred kontaktyta mot medborgare och företag. Syftet
är att myndigheterna öppet skall redovisa sina
åtaganden vad gäller service samt skapa en dialog
med sina avnämare om hur servicen kan utvecklas. Den
verksamhet som i dag bedrivs i projektform under
benämningen Sverige Direkt ges en permanent form.
För att förbättra dialogen med blivande och
befintliga företagare vidareutvecklas användningen
av Internet genom särskilda ingångar till relevant
och situationsanpassad myndighetsinformation för
företagare, s.k. portalfunktioner. Syftet med en
gemensam portal på Internet är att underlätta
företags myndighetskontakter och ge lätttillgänglig
och innehållsmässigt korrekt information om
relevanta ämnen.

Regeringen har påbörjat det som skall bli en årligen
återkommande undersökning av attityderna hos ett
antal myndigheters företagskunder när det gäller
myndigheters information och tillgänglighet. I syfte
att förbättra servicen till medborgaren, bl.a. med
utgångspunkt i ett antal olika livssituationer,
behövs ökad samverkan mellan statliga och kommunala
myndigheter. Ett utvecklingsarbete kommer att
påbörjas med inriktning på att definiera områden där
ansvarsgränsen är oklar och skapa integrerade
servicelösningar, dvs. lösningar som är gemensamma
för statliga och kommunala tjänster. Gemensamma
säkerhetslösningar kommer att utvecklas för att
garantera hög säkerhet i den elektroniska
kommunikationen mellan myndigheter, företag och
medborgare. Riksskatteverket skall tillsammans med
Riksförsäkringsverket, Patent- och
registreringsverket samt Statskontoret föreslå hur
man i statsförvaltningen bör organisera ansvaret för
en säker hantering av elektroniska signaturer.
Departementsvisa översyner av lagar och förordningar
skall genomföras i syfte att underlätta införandet
av interaktiva och integrerade elektroniska
tjänster. En strategi utformas för att effektivisera
och underlätta tillgängligheten till den
grundläggande elektroniska samhällsinformationen
från offentlig sektor.

Regeringen tillsatte i april 1991 STATTEL-
delegationen (dir. 1991:29) med uppdrag att
genomföra åtgärder för att effektivisera statliga
myndigheters telekommunikationer. Arbetet skulle
leda till att statliga myndigheter ges möjlighet att
köpa gemensamma telekommunikationstjänster.
Tjänsterna skulle vara grundade på standarder och
kosta väsentligt mindre än dåvarande tjänster. I
direktiven uppmärksammas 020-tjänsten, som innebär
att den som abonnerar på denna står för
trafikavgifterna för inkommande samtal med undantag
för avgiften för den första markeringen, vilken den
uppringande står för. Det betonas i direktiven att
ett införande av en sådan tjänst bedöms kraftigt öka
statens kostnader, varför även andra lösningar måste
utredas. Enligt direktiven skall STATTEL-
delegationen i arbetet eftersträva att successivt
erbjuda statliga myndigheter delresultat som
förbilligar och förbättrar deras telekommunikationer
och telefonservice åt allmänheten.

STATTEL-delegationen avslutade sitt arbete under år
1996. Delegationen har genom upphandling i
konkurrens, som var slutförd den 28 februari 1996,
träffat avtal om olika tjänster, bl.a.
telefonitjänster och interaktiva tal-svarstjänster.
Statliga myndigheter, kommuner och landsting har
genom STATTEL-delegationens upphandling möjlighet
att erhålla dessa tjänster.

Statskontoret har sedan STATTEL-delegationens
arbete slutförts i uppdrag att följa upp avtalen.
Statskontoret anordnar också seminarier m.m. för att
myndigheter skall få information om de upphandlade
tjänsterna.

Med anledning av en motion vari det begärdes ett
tillkännagivande om att alla statliga myndigheter
bör införa ett 020-nummer gjorde utskottet i
betänkande 1996/97:KU24 bedömningen att
myndigheterna har en långtgående serviceskyldighet
gentemot enskilda i samhället. Det är därför viktigt
att de som vill komma i kontakt med myndigheter inte
stöter på hinder av något slag. Det skall enligt
utskottet vara enkelt för enskilda att ta kontakt
med myndigheter. Genom STATTEL-delegationens
upphandling av teletjänster kan numera statliga
myndigheter, kommuner och landsting erhålla olika
teletjänster anpassade efter myndigheternas
skiftande behov. Med hänsyn härtill ansåg utskottet
att motionen fick anses tillgodosedd.

Enligt uppgift från Statskontoret avgör respektive
myndighet vilka telefonitjänster de vill ha. Någon
ny upphandling av telefonitjänster har inte skett
sedan STATTEL-delegationens upphandling.

Enligt vad utskottet inhämtat från
Justitiedepartementet bereds frågor som gäller
myndigheternas service, "24-timmarsmyndigheter" och
IT i förvaltningen fortlöpande i Regeringskansliet.

Utskottets bedömning

Varje ärende där någon enskild är part skall enligt
förvaltningslagen handläggas så enkelt, snabbt och
billigt som möjligt utan att säkerheten eftersätts.
I Sverige har medborgarna möjligheten att vända sig
till t.ex. JO och påtala en myndighets långsamma
handläggning. Utskottet har inte tidigare ansett att
det förelegat ett generellt behov av att införa en
rätt till dröjsmålstalan eller ett system med
punktlighetsmål vid myndighetsutövning. Utskottet
vidhåller denna uppfattning och avstyrker motionerna
2000/01:K265 och 1999/2000:
K204 yrkande 14.

Utskottet anser att det är viktigt att medborgarna
bemöts på ett vänligt och korrekt sätt i sina
kontakter med myndigheter. Utskottet vidhåller sin
uppfattning att det torde vara mer effektivt att
inom förvaltningen motverka felaktigt bemötande av
allmänheten genom utbildningsinsatser och andra
liknande åtgärder än genom att göra ändringar i
förvaltningslagen. Utskottet avstyrker motionerna
1999/2000:So327 yrkande 4 och 2000/01:So354 yrkande
3.

STATTEL-delegationen har genom upphandling i
konkurrens träffat avtal om olika tjänster, bl.a.
telefonitjänster och interaktiva talsvarstjänster.
Statliga myndigheter, kommuner och landsting har
genom denna upphandling möjlighet att erhålla sådana
tjänster. Det är enligt utskottet viktigt att de
medborgare som vill komma i kontakt med myndigheter
inte stöter på hinder av något slag. Det skall, som
utskottet uttalat tidigare, vara enkelt för enskilda
att ta kontakt med myndigheter. Myndigheterna kan
erhålla olika teletjänster anpassade efter
myndigheternas skiftande behov. Varje myndighet
avgör emellertid vilka telefonitjänster de vill ha.
Med hänsyn härtill anser utskottet att motion
1999/2000:K303 får anses tillgodosedd. Utskottet
avstyrker motionen.

Enligt regeringsformen skall
förvaltningsmyndigheter iaktta saklighet och
opartiskhet i sin verksamhet. Riksdagens ombudsmän
skall enligt regeringsformen utöva tillsyn över
tillämpningen i offentlig verksamhet av lagar och
andra författningar. Utskottet som utgår från att
myndigheterna iakttar saklighet och opartiskhet i
sin verksamhet avstyrker motion 2000/01:K287.

Enligt den ändring i förvaltningslagen som
genomfördes 1999 skall en myndighet ha öppet under
minst två timmar varje helgfri måndag-fredag. Skälet
till ändringen var att få myndigheterna att ordna
sitt öppethållande på s.k. klämdagar. Regeringen har
i skriften En förvaltning i demokratins tjänst - ett
handlingsprogram beskrivit sina åtgärder när det
gäller bättre service till medborgare och företag.
Som ett led i utvecklingen av den elektroniska
förvaltningen utarbetas kriterier för 24-
timmarsmyndigheter. Syftet är att stimulera
myndigheterna att utveckla elektroniska tjänster på
ett sätt som passar t.ex. företags behov. En
försöksverksamhet med servicedeklarationer startas
vid myndigheter med bred kontaktyta mot t.ex.
företag. För att förbättra dialogen med blivande och
befintliga företagare vidareutvecklas användningen
av Internet genom särskilda ingångar till relevant
situationsanpassad myndighetsinformation för
företagare, s.k. portalfunktioner. Syftet är att
underlätta företags myndighetskontakter och ge
lättillgänglig och innehållsmässigt korrekt
information om relevanta ämnen. Genom dessa åtgärder
anser utskottet att myndigheterna torde bli mer
tillgängliga för t.ex. företagare. Något som
utskottet anser är viktigt. Motion 2000/01:N323
yrkandena 15 och 16 får härigenom anses tillgodsedda
och avstyrks därför.

Information vid Öresund

Motionen

I motion 1999/2000:K259 av Kenneth Lantz (kd)
hemställs att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts dels om
informationsmöjlighet för allmänheten om
socialförsäkringar, skatteregler och andra
samhälleliga frågor inom Danmark och Sverige
(yrkande 1), dels om att tillsätta en utredare som
får till uppgift att förbereda ett förslag om hur
samhällsinformation skall möjliggöras för
Öresundspendlarna (yrkande 2). Även om både Danmark
och Sverige är medlemmar i Europeiska unionen är det
enligt motionären lång väg till dess att
socialförsäkringar, skattesystem och andra
samhälleliga tjänster blir harmoniserade länderna
emellan. Utöver att reglerna är olika möts
Öresundspendlarna av täta lagändringar som för
privatpersoner är i stort sett omöjliga att följa
upp och efterleva. Regeringen bör enligt motionären
få i uppdrag att utreda på vilket sätt medborgarna
skall kunna tillgodogöra sig lagar och förordningar
på ett pedagogiskt sätt. Det måste vara enkelt att
få svar på olika typer av samhällsfrågor om t.ex.
socialförsäkringarna i såväl Danmark som Sverige.
Behov finns av en tjänst/service för medborgarna via
telefon eller Internet.

Bakgrund

Sommaren 2000 startade projektet "Öresund Direkt".
Projektet finansieras från svensk sida av
Utrikesdepartementet. Genom projektet samordnas
kunskap och information om t.ex. skatt, arbete,
pensioner och bidrag. Öresund Direkt har en egen
hemsida, www.oresunddirekt.com, där man t.ex. kan
erhålla information under rubrikerna medborgare och
företag. Rubriken medborgare har underrubrikerna att
flytta, att arbeta, att söka arbete och att studera.
Där tas frågor upp som gäller områdena sjukdom,
inkomst, familj och barn, anställningsförhållanden,
fackförening, tjänstledighet, pension och skatt.

Utskottets bedömning

Genom projektet "Öresund Direkt" får motionen anses
tillgodsedd. Utskottet avstyrker motion
1999/2000:K259.

Myndigheternas externa jämställdhetsarbete

Motionen

I motion 2000/01:K348 av Ulla Hoffmann m.fl. (v)
föreslås att riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om att utarbeta
jämställdhetsmål, återrapporteringskrav och uppdrag
gemensamma för statsförvaltningen (yrkande 1), vad i
motionen anförs om att utarbeta myndighetsspecifika
mål för verk och myndigheter (yrkande 2), vad i
motionen anförs om vikten av utbildning och
kunskapshöjande insatser med könsperspektiv riktade
till berörda inom regering och myndigheter (yrkande
3). Vidare föreslås att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen anförs om
att ge jämställdhetsarbetet större vikt i
budgetdialog och i regleringsbrev vad gäller
myndigheter inom konstitutionsutskottets område
(yrkande 4), myndigheter inom finansutskottets
område (yrkande 5), myndigheter inom
skatteutskottets område (yrkande 6), myndigheter
inom justitieutskottets område (yrkande 7),
myndigheter inom lagutskottets område (yrkande 8),
myndigheter inom utrikesutskottets område (yrkande
9), myndigheter inom försvarsutskottets område
(yrkande 10), myndigheter inom
socialförsäkringsutskottets område (yrkande 11),
myndigheter inom socialutskottets område (yrkande
12), myndigheter inom kulturutskottets område
(yrkande 13), myndigheter inom utbildningsutskottets
område (yrkande 14), myndigheter inom
trafikutskottets område (yrkande 15), myndigheter
inom miljö- och jordbruksutskottets område (yrkande
16), myndigheter inom näringsutskottets område
(yrkande 17), myndigheter inom
arbetsmarknadsutskottets område (yrkande 18) och
myndigheter inom bostadsutskottets område (yrkande
19). Jämställdhet handlar enligt motionärerna om
makt och inflytande, om rättvisa och fördelning av
ekonomisk och politisk makt. Genom historien har en
patriarkal samhällsstruktur verkat och reproducerats
med resultat att vi i Sverige i dag, trots formell
jämställdhet mellan kvinnor och män, har ett
samhälle som systematiskt underordnar kvinnor. Det
patriarkala maktmönstret genomsyrar förhållandet
mellan könen på alla områden, i såväl familjen,
statsapparaten, myndighetsutövningen som de
politiska församlingarna. Motionärerna anser att det
är av största vikt att man identifierar tydliga
verksamhetsmål som är relevanta för myndigheten och
som går i linje med de övergripande
jämställdhetsmålen. Jämställdhet är ett kunskaps-
område där det sker ny forskning fortlöpande, men
där det fortfarande återstår många obesvarade
frågor. Det är helt avgörande att personer som
påverkar och beslutar om myndigheternas
regleringsbrev likväl som de som arbetar inom
myndigheterna besitter kunskaper om könsstrukturer i
samhället. Mycket återstår enligt motionärerna att
göra. En väg att gå är att inhämta kunskaper i
forskning, men lika viktig är insikten om att vi
alla är bärare av föreställningar om manligt,
kvinnligt och vilka roller vi ser som självklara hos
män och kvinnor. Motionärerna anser att man bör
prioritera utbildning och kunskapshöjande insatser
med könsperspektiv riktade till berörda inom
regering och myndigheter. Om regeringen avser att
prioritera jämställdhets-arbetet hos myndigheterna
bör frågan, enligt motionärerna, ges större vikt vid
budgetdialog och regleringsbrev.

Bakgrund

Regeringen gav i september 1999 Riksrevisionsverket
i uppdrag att för budgetåret 1999 granska hur
jämställdhetsaspekten kommer till uttryck i
regeringens regleringsbrev till myndigheterna. RRV
skulle även granska om och på vilket sätt
myndigheterna i sina årsredovisningar har
återrapporterat det externa jämställdhetsarbetet i
enlighet med regeringens direktiv, dvs. det arbete i
vilket myndigheten skall verka för jämställdhet inom
sin respektive samhällssektor. RRV skulle vidare
analysera den utveckling som skett mellan åren 1997
och 1999 och lägga fram förslag till möjliga
förändringar. Enligt regeringen pågår i
Regeringskansliet ett arbete som syftar till att
utveckla former och metoder för att säkerställa att
jämställdhetsperspektivet får det önskade
genomslaget. Ett led i detta utvecklingsarbete är
att utgå ifrån gjorda erfarenheter av hur
jämställdhetsperspektivet speglas i styrningen och
uppföljningen av myndigheternas verksamhet.

RRV presenterade i juni 2000 uppdraget i rapporten
Jämställdhet - hur styr regeringen? RRV 2000:17.
Enligt RRV är kopplingen mellan de övergripande
jämställdhetspolitiska målen och målformuleringarna
i regleringsbreven otydlig. Både målformuleringar
och återrapporteringskrav är mycket allmänt hållna.
RRV anser att regeringen bör formulera tydligare
strategi för jämställdhetspolitiken avseende det
externa, utåtriktade arbetet. Här bör ingå att
definiera det externa jämställdhetsområdet och att
identifiera och formulera mål, återrapporteringskrav
och uppdrag som kan vara gemensamma för hela eller
stora delar av statsförvaltningen. Därefter kan vid
behov myndighetsspecifika mål, återrapporteringskrav
och uppdrag formuleras. RRV föreslår att regeringen
tar principiell ställning till vilka myndigheter som
berörs respektive inte berörs av de
jämställdhetspolitiska målen avseende det externa
arbetet. Ett sådant ställningstagande skulle
underlätta för respektive departement att formulera
mål, återrapporteringskrav och uppdrag till
myndigheterna. Arbetet för ett jämställt samhälle
skall genomsyra alla nivåer i samhället. I
regeringens jämställdhetsstrategi bör enligt RRV
klargöras att mainstreaming är det arbetssätt som
myndigheterna skall använda för att nå de
jämställdhetspolitiska målen. RRV föreslår att
regeringen utnyttjar möjligheten att styra
myndigheterna mot ett sådant arbetssätt mer
långsiktigt via ett tillägg till verksförordningen.
Om ytterligare preciseringar anses nödvändiga, kan
bestämmelser också tas in i respektive myndighets
instruktion. Ingen myndighet har fått invändning i
revisionsberättelsen på grund av brister i
återrapporteringen av det externa
jämställdhetsarbetet. Granskningen visar att mål och
återrapporteringskrav i många fall är allmänt
formulerade vilket medfört att även myndigheternas
återrapportering blir allmänt hållen. I praktiken
kan, enligt RRV, revisionen därför sällan komma fram
till en annan bedömning än att
återrapporteringskraven är uppfyllda. Om regeringen
önskar prioritera det externa jämställdhetsarbetet
så bör, enligt RRV:s uppfattning, frågan tillmätas
större vikt i den årliga budgetdialogen, i
regleringsbrev och i andra lämpliga sammanhang.

Enligt vad utskottet inhämtat från Regeringskansliet
pågår ständigt arbete i departementen med
jämställdhetsfrågor, dels inom Regeringskansliet,
dels när det gäller departementens arbete i
förhållande till myndigheterna.

Utskottets bedömning

Utskottet anser att de frågor som RRV tar upp i den
av regeringen beställda rapporten Jämställdhet - hur
styr regeringen är av synnerlig stor betydelse för
regeringens jämställdhetsarbete. Utskottet anser att
regeringen bör främja det externa
jämställdhetsarbetet. Detta bör enligt RRV ske genom
att frågan tillmäts större vikt i den årliga
budgetdialogen, i regleringsbrev och i andra
lämpliga sammanhang. Utskottet delar denna bedömning
och utgår från att regeringen beaktar RRV:s
synpunkter i sitt fortsatta jämställdhetsarbete.
Motion 2000/01:K348 får därför anses tillgodosedd
och avstyrks.

Konsekvensanalys vid förändring av viktiga
samhällsfunktioner, m.m.

Motionerna

I motion 2000/01:K349 av Åke Gustavsson m.fl. (s)
föreslås att riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
konsekvensanalyser vid förändring av viktiga
samhällsfunktioner. Den planerade omstruktureringen
av Posten har väckt stor oro. Innan Posten och andra
viktiga samhällsinrättningar vidtar så stora
förändringar som Posten nu planerar måste noggranna
konsekvensanalyser göras. Det är enligt motionären
inte rimligt att varje för medborgaren viktig
samhällsfunktion på egen hand och enbart utifrån
sitt eget perspektiv drastiskt förändrar
verksamheten. Inte minst det som sker vid Posten
aktualiserar behovet av att hitta nya lösningar för
att ge medborgarna tillfredsställande service. På
många orter utvecklas lokala servicekontor för att
klara samhällsservicen till medborgarna. För att
bibehålla en tillfredsställande regional balans och
ge alla en rimlig service måste viktiga serviceorgan
finnas nära medborgarna. Motionärerna föreslår att
regeringen tar initiativ till att dels modeller
utvecklas för att bättre analysera konsekvenserna av
stora förändringar av viktiga samhällsfunktioner,
dels belyser hur samordningen av sådana
samhällsfunktioner bättre kan samordnas i lokala
servicekontor.

I motion 2000/01:K384 av Jan Backman (m) föreslås
att riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av en
översyn av överlämnandet av myndighetsuppgifter.
Enligt Utredningen om verksamheter som är beroende
av statligt stöd (SOU 1994:147) skall statlig
verksamhet handhas av statliga myndigheter och
endast i undantagsfall föras över till enskilda
organ. Situationen i dag är att uppgifter som
innefattar myndighetsutövning ofta fullgörs av
privaträttsliga organ som inrättats av enskilda.
Finansdepartementet utfärdade 1997 nya riktlinjer
för regleringsbrevsarbetet. Enligt dessa skulle
styrningen av de organisationer som inte är
myndigheter ske enligt principen att
organisationerna själva lägger fast målen för
verksamheten och regering och riksdag endast anger
syftet med statens bidragsgivning. Regeringen bör
enligt motionärerna få i uppdrag att närmare utreda
hur överlämnandet av förvaltningsuppgifter skall
regleras eller ersättas av ett annat system.

Bakgrund

Riksdagens revisorer anförde i ett förslag till
riksdagen (1996/97:RR7) att regeringen för riksdagen
skall redovisa för vilken typ av beslut regeringen
har för avsikt att utarbeta ekonomiska
konsekvensanalyser och att regeringen efter några år
redovisar i vilken omfattning regeringen och
riksdagen har använt ekonomiska konsekvensanalyser
som en del av underlaget för sina beslut. I yttrande
till justitieutskottet (1996/97:FiU2y) anförde
finansutskottet att det inte är meningsfullt att
ställa generella krav på ekonomiska
konsekvensanalyser. Justitieutskottet och riksdagen
beslutade att ge regeringen detta till känna.

Regeringen delar (skr. 1998/99:150) riksdagens
uppfattning att ekonomiska konsekvensanalyser kan
vara ett värdefullt hjälpmedel inför beslut där
olika handlingsalternativ övervägs. Frågan om
ekonomiska konsekvensanalyser skall läggas till
grund för ett beslut måste prövas från fall till
fall. Mot denna bakgrund har regeringen svårt att se
att man kan gå längre än att som allmän riktlinje
ange att ekonomiska konsekvensanalyser skall
användas i de fall de bedöms ha väsentlig betydelse
för beslutet i fråga. Det är enligt regeringens
mening varken möjligt eller lämpligt att införa en
ordning som mer i detalj lägger fast för vilka typer
av beslut som ekonomiska konsekvensanalyser skall
användas och ange den närmare arten av sådana
analyser. Att utveckla metoderna för och öka
användningen av ekonomiska och andra
konsekvensanalyser ingår som en viktig del i det
arbete som pågår för att allmänt förbättra
kvaliteten i regeringens och riksdagens
beslutsunderlag. Det statliga kommittéväsendet och
remissförfarandet hör till grundstenarna i den
svenska förvaltningstraditionen. I samband med den
nya kommittéförordningen har kraven på ekonomiska
och andra konsekvensanalyser setts över och
reglerats på ett mera samlat och överskådligt sätt
än tidigare. Av förordningen framgår att om
förslagen i ett betänkande påverkar kostnaderna
eller intäkterna för staten, kommuner, landsting,
företag eller andra enskilda skall en beräkning av
dessa konsekvenser redovisas i betänkandet. Om
förslaget innebär samhällsekonomiska konsekvenser i
övrigt, skall dessa redovisas. Om förslagen i ett
betänkande har betydelse för den kommunala
självstyrelsen, skall konsekvenserna i det avseendet
anges i betänkandet. Detsamma gäller när ett förslag
har betydelse för brottsligheten och det
brottsförebyggande arbetet, för sysselsättning och
offentlig service i olika delar av landet, för små
företags arbetsförutsättningar, konkurrensförmåga
eller villkor i övrigt i förhållande till större
företag, för jämställdheten mellan kvinnor och män
eller för möjligheterna att nå de
integrationspolitiska målen. Regeringen anför vidare
att den avser att även i fortsättningen använda det
ekonomiska beslutsunderlag som den i varje enskilt
fall anser var lämpligt för att ett välgrundat
beslut skall kunna fattas eller föreslås riksdagen.

Enligt 11 kap. 6 § regeringsformen kan
förvaltningsuppgift överlämnas till bl.a. bolag,
förening, stiftelse eller till enskild individ.
Innefattar uppgiften myndighetsutövning, skall det
ske med stöd av lag.

Utskottets bedömning

Utskottet anser att det är av central betydelse att
regeringen redovisar konsekvensanalyser när den
lägger fram förslag till t.ex. förändringar av
viktiga samhällsfunktioner. Regeringen har också
uttalat att ekonomiska konsekvensanalyser kan vara
ett värdefullt hjälpmedel inför beslut där olika
handlingsalternativ övervägs. Frågan om ekonomiska
konsekvensanalyser skall läggas till grund för ett
beslut måste enligt regeringen prövas från fall till
fall. Att utveckla metoderna för och öka
användningen av ekonomiska och andra
konsekvensanalyser ingår som en viktig del i det
arbete som allmänt pågår för att förbättra
kvaliteten i regeringens och riksdagens
beslutsunderlag. Utskottet anser att
konsekvensanalyser bör vara huvudregel när
regeringen lägger fram förslag samt att regeringen,
när den inte anser sådana behövliga, bör redovisa
skälen för detta. Utskottet avstyrker motion
2000/01:K349.

Enligt 11 kap. 6 § regeringsformen skall
förvaltningsuppgift som innebär att
myndighetsutövning överlämnas till t.ex. bolag,
förening, stiftelse eller till enskild individ ske
med stöd av lag. Utskottet anser att när
förvaltningsuppgifter överlämnas till t.ex. bolag
eller enskild individ så bör detta ha föregåtts av
en ordentlig belysning av samtliga konsekvenser som
kan bli följden av ett sådant beslut. Utskottet
utgår från att regeringen i respektive proposition
redogör för konsekvenserna av ett eventuellt beslut
på ett tillfredsställande sätt. Motion 2000/01:K384
får härigenom anses tillgodosedd och avstyrks.

Alkoholfri representation

Motionerna

I motion 1999/2000:K267 av Eva Zetterberg m.fl. (v,
s, mp, fp, kd, c) hemställs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om alkoholfri representation. Den offentliga
representationen kritiseras ofta av allmänheten,
särskilt när alkohol förekommer. Det anses stötande
att politiker och grupper i samhället som har goda
inkomster dessutom i representationssammanhang ofta
bjuds på måltider där alkohol förekommer. Detta
gäller såväl företag som statliga eller kommunala
bolag och myndigheter. Enligt motionärerna skulle
riksdagen kunna vara föregångare i det offentliga
livet med att införa alkoholfri representation i
alla de sammanhang där riksdagen står som värd.
Riksdagen bör också rekommendera statliga och
kommunala bolag, myndigheter och förvaltningar att
helt avstå från eller kraftigt minska tillgången på
alkohol vid representationstillfällen.

I motion 2000/01:K250 av Fanny Rizell och Tuve
Skånberg (kd) föreslås att riksdagen tillkännager
för regeringen och riksdagsstyrelsen som sin mening
vad i motionen anförs om en policy för alkoholfri
representation för statlig förvaltning och för
riksdagen. Det finns bland allmänheten en irritation
över att politiker, på det som faktiskt är deras
arbetstid, dricker alkohol på skattebetalarnas
bekostnad. Bruket av offentliga medel i form av
statlig och kommunal representation med alkohol har
därför med rätta kritiserats. Politiker, inte minst
riksdagsledamöter, måste enligt motionärerna visa
sin vilja att prioritera och föregå med gott
exempel. Motionärerna föreslår en policy där all
representation under arbetstid är helt alkoholfri
och representation vid övriga tillfällen spritfri.

I motion 2000/01:K293 av Rolf Olsson och Tanja
Linderborg (v) föreslås att riksdagen begär att
regeringen fastställer en policy för konferens- och
mötesverksamhet under det svenska ordförandeskapet
enligt vad i motionen anförs om att alkohol inte
skall serveras vid arbetsluncher. Under Sveriges
ordförandeskap i EU kommer ett stort antal möten och
konferenser att hållas på olika platser i Sverige.
Sverige har en del traditioner som blivit till
oskrivna regler. En sådan är att alkohol och arbete
inte är förenligt. Detta har till följd att det inte
serveras alkohol i samband med arbetsluncher.
Motionärerna anser att denna regel bör gälla även
under det svenska ordförandeskapet och därför bör en
policy om detta utarbetas.

I motion 2000/01:K310 av Yvonne Oscarsson (v)
föreslås att riksdagen beslutar att all
representation skall vara alkoholfri under den tid
som Sverige är ordförandeland i EU. Sverige försöker
hålla vissa zoner fria från alkohol. Dit hör trafik,
graviditet och arbetstid. Politiska
förtroendeuppdrag kan mycket väl jämställas med
arbete. Eftersom det krävs skärpa och en stark
medvetenhet borde det vara självklart att all
politisk representation är alkoholfri. Sverige för
en restriktiv alkoholpolitik som får gehör inte bara
i Europa utan även utanför Europas gränser. Vi har
enligt motionärerna en unik möjlighet att i handling
visa att vi menar allvar med vår medvetna politik

Bakgrund

Socialutskottet har avstyrkt motioner med krav på
att all offentlig representation skall vara
alkoholfri (bet. 1990/91:SoU23). Socialutskottets
uppfattning var att stat och kommun bör visa
återhållsamhet med alkoholservering vid offentlig
representation. Socialutskottet utgick från att så
skedde utan att riksdagen tog något initiativ i
saken, varför motionerna avstyrktes. I betänkande
1995/96:SoU3 fann socialutskottet ingen anledning
att frångå riksdagens tidigare ställningstagande.

Även konstitutionsutskottet har tidigare behandlat
motioner med yrkanden om alkoholfri representation.
Utskottet har i likhet med socialutskottet inte
funnit anledning att frångå riksdagens
ställningstagande. Utskottet behandlade senast
hösten 1999 motioner om alkoholfri representation
(bet. 1999/2000:KU3). Utskottet vidhöll
uppfattningen att stat och kommun bör visa
återhållsamhet med alkoholservering vid offentlig
representation och utgick från att så sker utan att
riksdagen tar något initiativ i saken. Utskottet
avstyrkte därför motionerna.

Utskottets bedömning

Utskottet vidhåller sin uppfattning att stat och
kommun bör visa återhållsamhet med alkoholservering
vid offentlig representation och utgår liksom
tidigare från att så sker utan att riksdagen tar
något inititativ i saken. Inte heller när det gäller
den representation som kommer att äga rum i samband
med det svenska EU-ordförandeskapet är utskottet
berett att ta initiativ till någon särskild
reglering. Utskottet avstyrker motionerna
1999/2000:K267, 2000/01:
K250, 2000/01:K293 och 2000/01:K310.

Riksdagsledamöter som länsstyrelse

Motionen

I motion 1999/2000:K326 av Bertil Persson (m)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag
om en utredning syftande till försök med
länsstyrelser bestående av länets riksdagsledamöter.
Länsstyrelsen är statens förlängda arm och
kontrollorgan ute i län och regioner. Därför blir
rollfördelningen principiellt felaktig när
länsstyrelserna utses av företrädare för
sekundärkommunerna. Ett enkelt sätt att tillgodose
de nationella intressena samtidigt med de
demokratiska vore enligt motionären att i stället
låta riksdagsledamöterna jämväl utgöra
länsstyrelsen. Ett sådant system bör enligt
motionären utredas.

Bakgrund

Länsstyrelserna lyder, enligt 11 kap. 6 §
regeringsformen, under regeringen. Landshövdingen,
som tillsätts av regeringen, är chef för
länsstyrelsen och är styrelsens ordförande.
Länsstyrelsens styrelse består, utöver ordföranden,
av 14 ledamöter som utses genom val. Valet
förrättas, enligt 1 § lagen (1976:891) om val av
ledamöter i länsstyrelses styrelse, av
landstingsfullmäktige. Ledamöter skall vara
folkbokförda i länet.

Styrelsen skall enligt 12 § förordningen
(1997:1258) med länsstyrelseinstruktion besluta om
viktigare frågor om samhällsplaneringen, miljön och
regionala utvecklingsinsatser eller andra åtgärder
som är betydelsefulla för länets utveckling,
viktigare frågor om länsstyrelsens
verksamhetsinriktning, inrättande av särskilda
nämnder och rennäringsdelegationer samt
fastställande av deras ansvarsområden. Länsstyrelsen
får enligt 13 § överlåta till landshövdingen att
besluta om sådana föreskrifter som inte är av
principiellt slag eller annars av större vikt.

En försöksverksamhet bedrivs, enligt lagen
(1996:1414) om försöksverksamhet med ändrad regional
ansvarsfördelning, i Kalmar, Gotlands, Skåne och
Västra Götalands län. I försökslänen skall ett
regionalt självstyrelseorgan överta uppgifter från
länsstyrelsen, bl.a. ansvaret för det
sektorsövergripande arbetet med att utarbeta en
strategi för länets långsiktiga utveckling och
ansvaret för frågor om länsplaner från regional
transportinfrastruktur. Försöksverksamheten skall
pågå till utgången av år 2002.

Utskottets bedömning

Utskottet är inte berett att föreslå regeringen att
en utredningen, syftande till försök med
länsstyrelser bestående av länets riksdagsledamöter,
tillsätts. Utskottet avstyrker motion
1999/2000:K326.

Tillsynsavgifter

Motionen

I motion 1999/2000:K213 av Göte Jonsson m.fl. (m)
hemställs att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om
principer för avgiftsuttag vid tillsynsverksamhet.
Olika lagar och bestämmelser som antagits under
senare år har medfört krav på tillsyn när det gäller
tillämpningen och efterlevnaden av bestämmelsen i
fråga. Följden har i många fall blivit att
näringsidkare blir föremål för tillsyn och
kontroller från flera olika myndigheter under ett
år, och varje myndighet har rätt att ta ut en avgift
för sin tillsyn. I vissa fall tas det ut en årlig
generell avgift utan att någon från
tillsynsmyndigheten ens besöker företaget i fråga.
Motionärerna anser att reglerna för
tillsynsmyndigheternas rätt att ta ut avgifter måste
klarläggas och att vissa principer måste läggas
fast. En tillsynsmyndighet skall aldrig ha rätt att
ta ut avgift utan att ha utfört en konkret
prestation. En annan huvudregel bör enligt
motionärerna vara att avgift inte skall utgå för den
näringsidkare som vid kontroll fullföljt sina
åligganden så att det inte finns något att anmärka.
Regeringen skall enligt motionärerna återkomma till
riksdagen med förslag till övergripande
avgiftsregler för tillsyn.

Bakgrund

Enligt 8 kap. 3 § regeringsformen meddelas
föreskrifter om förhållandet mellan enskilda och det
allmänna, som gäller åligganden för enskilda eller i
övrigt avser ingrepp i enskildas personliga eller
ekonomiska förhållanden, genom lag. Utan hinder av
denna bestämmelse kan regeringen eller kommun,
enligt 9 § andra stycket, efter riksdagens
bemyndigande meddela sådana föreskrifter om avgifter
som på grund av 3 § annars skall meddelas av
riksdagen.

Som exempel på föreskrifter om tillsynsavgift kan
nämnas bestämmelserna i alkohollagen. Alkohollagen
gäller tillverkning och införsel av alkoholdrycker
och handel med sådana drycker. Servering av
spritdrycker, vin och starköl får ske endast om
tillstånd har meddelats (serveringstillstånd).
Ansökan om serveringstillstånd görs skriftligen hos
kommunen. Kommunen får enligt 7 kap. 13 §
alkohollagen ta ut avgift för prövningen. Kommunen
får också ta ut avgift för tillsyn av den som har
serveringstillstånd. I propositionen (prop.
1994/95:89 s. 81) uttalade regeringen när det gäller
uttaget av tillsynsavgift bl.a. följande.

När det gäller kommunernas hantering av
serveringstillstånden bör enligt regeringens
uppfattning också kommunerna beredas möjlighet att
ta ut avgifter dels för arbetet med en ansökan om
serveringstillstånd, dels för tillsynsarbetet.
Kommunernas möjligheter att ta ut ansöknings- och
tillsynsavgifter måste naturligtvis också grunda sig
på en självkostnadsprincip. Grunderna för
avgiftsuttaget bör bestämmas av kommunfullmäktige.
De avgifter som tas ut bör betraktas efter någon
form av schablon och uppdelning på olika
avgiftsklasser.

Utskottets bedömning

När det gäller frågan om att ta ut tillsynsavgifter
anser utskottet att detta bör ske enligt vissa
principer. Av redogörelsen ovan, som gäller avgifter
i kommunernas tillsyn enligt alkohollagen, framgår
att dessa avgifter naturligtvis skall grunda sig på
en självkostnadsprincip. Utskottet är medvetet om
att kommunerna ändå inte alltid får täckning för de
verkliga kostnader som kan uppstå i tillsynsarbetet.
Utskottet som inte är berett att föreslå ytterligare
reglering av hur tillsynsavgifter skall bestämmas
avstyrker motion 1999/2000:K213.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande ombudsmännen

att riksdagen med avslag på motion 2000/01:K328 yrkande 2
samt med anledning av motionerna
1999/2000:K242, 1999/2000:Sf639 yrkande 17,
1999/2000:A715 yrkandena 1-3, 2000/01:K252
yrkande 3, 2000/01:K266, 2000/01:K323 yrkandena
1 och 2, 2000/01:K358, 2000/01:K399 yrkande 2,
2000/01:Ju933 yrkande 33, 2000/01:L459 yrkande
11 och 2000/01:Sf645 yrkande 34 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

res. 1 (s, v)

2. beträffande Justitiekanslerns
verksamhet

att riksdagen avslår motion 2000/01:K228,

res. 2 (kd, fp)

3. beträffande medborgarkontor

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:N214 yrkande 14,
2000/01:K262, 2000/01:K330 och 2000/01:K373,

4. beträffande protokoll och diarier på
nätet

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:K231 yrkande 3,
1999/2000:
T705 yrkande 2, 1999/2000:K313 yrkande 2 och
2000/01:K341 yrkande 7,

res. 3 (c)

5. beträffande IT och förvaltningen

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:K313 yrkande 1 och
2000/01:T713 yrkandena 10-13 och 16,

res. 4 (c)

6. beträffande dröjsmålstalan

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:K204 yrkande 14
och 2000/01:K265,

res. 5 (m, kd, c, fp)

7. beträffande myndigheters bemötande

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:So327 yrkande 4
och 2000/01:So354 yrkande 3,

res. 6 (c)

8. beträffande myndigheters service,
m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:K303, 2000/01:K287
och 2000/01:N323 yrkandena 15 och 16,

9. beträffande information Öresund

att riksdagen avslår motion 1999/2000:K259,

10. beträffande myndigheternas
jämställdhetsarbete

att riksdagen avslår motion 2000/01:K348,

11. beträffande konsekvensanalyser

att riksdagen avslår motionerna 2000/01:K349 och
2000/01:K384,

12. beträffande alkoholfri
representation

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:K267,
2000/01:K250, 2000/01:K293 och 2000/01:K310,

res. 7 (v, mp)

13. beträffande riksdagsledamöter som
länsstyrelse

att riksdagen avslår motion 1999/2000:K326,

14. beträffande tillsynsavgifter

att riksdagen avslår motion 1999/2000:K213.

Stockholm den 9 november 2000

På konstitutionsutskottets vägnar

Göran Magnusson

I beslutet har deltagit: Göran
Magnusson (s), Barbro Hietala
Nordlund (s), Pär Axel Sahlberg
(s), Kenneth Kvist (v), Ingvar
Svensson (kd), Mats Berglind (s),
Inger René (m), Kerstin
Kristiansson Karlstedt (s), Kenth
Högström (s), Björn von der Esch
(kd), Nils Fredrik Aurelius (m),
Per Lager (mp), Åsa Torstensson
(c), Helena Bargholtz (fp), Per-
Samuel Nisser (m), Alice Åström (v)
och Carl-Erik Skårman (m).

Reservationer

1. Ombudsmännen (mom. 1)

Göran Magnusson (s), Barbro Hietala Nordlund (s),
Pär Axel Sahlberg (s), Kenneth Kvist (v), Mats
Berglind (s), Kerstin Kristiansson Karlstedt (s),
Kenth Högström (s) och Alice Åström (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13
börjar med "När det gäller" och slutar med "detta
till känna." bort ha följande lydelse:

När det gäller frågan om att föra ihop de ombudsmän
som är underställda regeringen till en
ombudsmannaorganisation har utskottet tidigare
utgått från att regeringen fortlöpande prövar
organisationen av den verksamhet som de regeringen
underställda ombudsmännen bedriver. Dessa ombudsmän
har en annan funktion än vad JO har. Dessa ombudsmän
utgör snarare regeringens politiska verktyg för att
främja utvecklingen inom respektive område samt
bistå allmänheten med rådgivning och
upplysningsverksamhet.

Utskottet, som inte är berett att föreslå att dessa
ombudsmän skall sammanföras till ett
ombudsmannaämbete eller underställas riksdagen,
avstyrker motionerna 1999/2000:K242, 1999/2000:Sf639
yrkande 17, 1999/2000:A715 yrkandena 1-3,
2000/01:K252 yrkande 3, 2000/01:K266, 2000/01:K323
yrkandena 1 och 2, 2000/01:K358, 2000/01:K399
yrkande 2, 2000/01:Ju933 yrkande 33, 2000/01:L459
yrkande 11 och 2000/01:Sf645 yrkande 34. Även motion
2000/01:K328 yrkande 2 avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha
följande lydelse:

1. beträffande ombudsmännen

att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:K242,
1999/2000:Sf639 yrkande 17, 1999/2000:A715
yrkandena 1-3, 2000/01:K252 yrkande 3,
2000/01:K266, 2000/01:K323 yrkandena 1 och 2,
2000/01:K358, 2000/01:K399 yrkande 2,
2000/01:Ju933 yrkande 33, 2000/01:L459 yrkande
11, 2000/01:Sf645 yrkande 34 och 2000/01:K328
yrkande 2,

2. Justitiekanslerns verksamhet (mom. 2)

Ingvar Svensson (kd), Björn von der Esch (kd) och
Helena Bargholtz (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15
börjar med "JK är regeringens" och slutar med
"därför motion 2000/01:K228." bort ha följande
lydelse:

Justitiekanslern är dels regeringens ombudsman och
utredare av olika företeelser inom den statliga
förvaltningen, dels åklagare som beslutar om åtal
mot domare i Högsta domstolen och Regeringsrätten.
Justitiekanslern är också åklagare i vissa mål
enligt tryckfrihetsförordningen och
yttrandefrihetsgrundlagen. Till JK:s åligganden hör
att företräda statens intressen gent-emot enskilda
men också att i vissa sammanhang fördela medel till
enskilda. Enligt utskottet är dessa olika roller
diskutabla. Konflikter kan uppstå genom denna
rolldelning inom ett och samma ämbete. Regeringen
bör göra en översyn av JK:s nuvarande åligganden.
Detta bör riksdagen, med bifall till motion
2000/01:K228, ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha
följande lydelse:

2. beträffande Justitiekanslerns verksamhet

att riksdagen med bifall till motion 2000/01:K228 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

3. Protokoll och diarier på nätet (mom. 4)

Åsa Torstensson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23
börjar med "I några motioner" och på s. 24 slutar
med "yrkande 7." bort ha följande lydelse:

Regering och riksdag bör enligt utskottet stärka
offentlighetsprincipen i det egna arbetet. Ett
rimligt första steg är att lägga ut de egna
diarierna tillgängliga och sökbara på Internet och
inleda överläggningar om sådana insatser i landets
alla kommuner med kommun- och landstingsförbund.
Detta bör riksdagen, med bifall till motion
2000/01:K341 yrkande 7 och med anledning av
motionerna 1998/99:K231 yrkande 3, 1999/2000:T705
yrkande 2, 1999/2000:K313 yrkande 2, som sin mening
ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha
följande lydelse:

4. beträffande protokoll och diarier på nätet

att riksdagen med bifall till motion 2000/01:K341 yrkande 7
och med anledning av motionerna 1998/99:K231
yrkande 3, 1999/2000:T705 yrkande 2,
1999/2000:K313 yrkande 2 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. IT och förvaltningen (mom. 5)

Åsa Torstensson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 24
börjar med "Regeringen har i" och slutar med
"varför de avstyrks." bort ha följande lydelse:

Utskottet menar emellertid att de av regeringen
redovisade åtgärderna är av alltför vag och
övergripande natur för att fungera som effektiva
styrinstrument för ökad användning av IT i den
statliga förvaltningen.

Svenska myndigheter ligger redan långt framme i
fråga om IT-användning och Internetbaserade
tjänster. Samtidigt varierar ambitionsnivån och
beredskapen för att erbjuda alltfler tjänster
elektroniskt, varför det förefaller motiverat att nu
sätta upp ett mål för när s.k. intelligenta tjänster
skall erbjudas från alla myndigheter, på samma sätt
som skett t.ex. i Storbritannien. En rimlig
ambitionsnivå torde vara att detta skall vara
genomfört från den 1 januari 2004 i enlighet med vad
som anförts i motion 2000/01:T713 yrkande 10.

Vidare konstaterar utskottet att den gemensamma
webbplats för myndigheter som regeringen beskriver
inte motsvarar idén om en myndighetskontakt, närmare
beskriven i samma motion yrkande 11. Att förverkliga
idén om en myndighetskontakt innebär att en
myndighet får det samlade ansvaret inom en
samhällssektor för kontakt med medborgarna. Det är
därefter myndighetens ansvar att de riktiga
kontakterna görs mellan myndigheter för att erbjuda
den efterfrågade tjänsten. Ett uppenbart exempel är
att det vore önskvärt att sammanföra alla de
kontakter som måste tas med en myndighet då ett
företag startas. Enligt utskottet är detta en
eftersträvansvärd ordning, då den tar sin
utgångspunkt i människors vardag, inte i
myndigheters organisation och ansvarsavgränsningar.

Ett fungerande informationssystem inom och mellan
myndigheter är närmast en förutsättning för att
detta ska fungera. Det är därmed av största vikt att
informationshanteringen inom hela den offentliga,
dock främst den statliga, sektorn blir enhetlig och
att information blir utbytbar. Frågan om
interoperabilitet berörs inte närmare i regeringens
skrifter, utan lämnas, vad utskottet kan utläsa,
till varje myndighet att själv ta ansvar för, vilket
bl.a. skett förtjänstfullt inom ramen för SHS-
projektet. Det är enligt utskottets uppfattning en
otillräcklig hållning som riskerar att fördröja
introduktionen av intelligenta tjänster och en
myndighetskontakt i hela den offentliga sektorn.
Regeringen bör därför ta initiativet till att
genomdriva enhetliga system för
informationshantering inom den statliga sektorn.
Detta arbete bör ta en naturlig utgångspunkt i det
arbete som redan lagts ned i det svenska SHS-
projektet i enlighet med vad som beskrivits i motion
2000/01:T713 yrkande 13.

Det råder bred enighet mellan riksdagens partier om
värdet av medborgares delaktighet och
påverkansmöjligheter. IT erbjuder nya möjligheter
att stärka delaktighet och insyn, vilket dock
förutsätter en medveten strategi från statsmakternas
sida. En ensidig fokusering vid tjänster och
informationsspridning riskerar att reducera IT till
ett medium bland många andra och blunda för det
verkligt revolutionerande i en teknik som erbjuder
fler människor möjlighet att delta i ett öppet
samtal på lika villkor. Som ett komplement till
ökade inslag av deltagande i offentlig verksamhet är
det värt att pröva möjligheten till begränsade
direktdemokratiska inslag, i synnerhet på de nära
politiska och administrativa nivåerna. Regeringen
bör i detta sammanhang uppmuntra såväl till ökad
försöksverksamhet som till utveckling av verktyg för
och utvärdering av försök med elektronisk
direktdemokrati på det sätt som beskrivits i motion
2000/01:T713 yrkande 16.

Riksdagen bör, med anledning av motion 2000/01:T713
yrkandena 10-13 och 16, som sin mening ge regeringen
detta till känna.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha
följande lydelse:

5. beträffande IT och förvaltningen

att riksdagen med anledning av motion 2000/01:T713 yrkandena
10-13 och 16 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,

5. Dröjsmålstalan (mom. 6)

Ingvar Svensson (kd), Inger René (m), Björn von der
Esch (kd), Nils Fredrik Aurelius (m), Åsa
Torstensson (c), Helena Bargholtz (fp), Per-Samuel
Nisser (m) och Carl-Erik Skårman (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 31
börjar med "Varje ärende" och slutar med "yrkande
14." bort ha följande lydelse:

I en rättsstat är det viktigt att medel står till
buds som garanterar den enskilde medborgarens rätt
till en säker och snabb handläggning av ett ärende.
Detta är enligt utskottet särskilt angeläget vad
gäller fall av myndighetsutövning mot den enskilde.
En förstärkning av den enskildes ställning gentemot
den offentliga förvaltningen föreslås därför genom
införandet av en så kallad dröjsmålstalan. En sådan
talan ger den enskilde en möjlighet att i domstol få
prövat om ett förvaltningsärende onödigt uppehålls
hos den myndighet som har att fatta beslut i
ärendet. Möjlighet till dröjsmålstalan bör enligt
utskottet finnas avseende förvaltningsärenden som
omfattar myndighetsutövning mot den enskilde. Enligt
utskottet bör riksdagen, med bifall till motionerna
2000/01:K265 och 1999/2000:K204 yrkande 14, begära
att regeringen lägger fram förslag till lag om
dröjsmålstalan.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha
följande lydelse:

6. beträffande dröjsmålstalan

att riksdagen med bifall till motionerna 1999/2000:K204
yrkande 14 och 2000/01:K265 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

6. Myndigheters bemötande (mom. 7)

Åsa Torstensson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 31
börjar med "Utskottet anser att" och slutar med
"yrkande 3." bort ha följande lydelse:

I förvaltningslagen finns angivet vilka rättigheter
medborgarna har i fråga om att ta del av handlingar,
information m.m. Det som saknas är enligt utskottet
riktlinjer för bemötande av medborgarna. Behovet av
ett värdigt bemötande av medborgarna gäller alla
myndigheter som t.ex. försäkringskassor,
arbetsförmedlingar och taxeringsmyndigheter. I
förvaltningslagen bör därför införas ett tillägg
angående bemötandefrågor. Med bifall till motion
1999/2000:So327 yrkande 4 och 2000/01:So354 yrkande
3 bör riksdagen som sin mening ge regeringen detta
till känna.

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha
följande lydelse:

7. beträffande myndigheters bemötande

att riksdagen med bifall till motionerna 1999/2000:So327
yrkande 4 och 2000/01:So354 yrkande 3 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

7. Alkoholfri representation (mom. 12)

Kenneth Kvist (v), Per Lager (mp) och Alice Åström
(v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 39
börjar med "Utskottet vidhåller" och slutar med
"2000/01:K310." bort ha följande lydelse:

Under Sveriges ordförandeskap i EU kommer ett stort
antal möten och konferenser att hållas på olika
platser i Sverige. Sverige har en del traditioner
som blivit till oskrivna regler. En sådan är att
alkohol och arbete inte är förenligt. Detta har till
följd att det inte serveras alkohol i samband med
arbetsluncher. Enligt utskottet bör denna regel
gälla även under det svenska ordförandeskapet och
därför bör en policy om detta utarbetas. Sverige för
en restriktiv alkoholpolitik som får gehör inte bara
i Europa utan även utanför Europas gränser. Enligt
utskottet har Sverige en unik möjlighet att i
handling visa att vi menar allvar med vår medvetna
politik. Enligt utskottet bör riksdagen, med bifall
till motionerna 2000/01:K293 och 2000/01:K310 samt
med anledning av motionerna 1999/2000:K267 och
2000/01:K250 begära att regeringen fastställer en
policy för konferens- och mötesverksamhet under det
svenska ordförandeskapet om att alkohol inte skall
serveras vid arbetsluncher.

dels att utskottets hemställan under 12 bort ha
följande lydelse:

12. beträffande alkoholfri representation

att riksdagen med anledning av motionerna
1999/2000:K267, 2000/01:K250 samt med bifall till
motionerna 2000/01:K293 och 2000/01:K310 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,