I proposition 2000/01:109 Skadelidandes rätt att ta del av
uppgifter ur nedlagda förundersökningar, m.m.
föreslår regeringen att riksdagen antar de förslag
till ändringar i sekretesslagen (1980:100), i
rättegångsbalken samt i bötesverkställighetslagen
(1979:189) som lagts fram i propositionen.
Regeringens förslag återges i bilaga 1 och
lagförslagen i bilaga 2. Inga motioner har väckts
med anledning av propositionen.
Under den allmänna motionstiden 2000 väcktes ett
antal motioner som gäller offentlighet och
sekretess. Förslagen i motionerna återges i bilaga
1.
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet regeringens
förslag i proposition 2000/01:109 Skadelidandes rätt
att ta del av uppgifter ur nedlagda
förundersökningar, m.m. Regeringen föreslår bl.a.
att nya bestämmelser införs i 9 kap. 17 §
sekretesslagen (1980:100) innebärande att en
skadelidande som är i behov av uppgifter i avslutade
förundersökningar för att kunna få anspråk på
skadestånd eller på bättre rätt till egendom
tillgodosett skall ges möjlighet att trots sekretess
få del av uppgifterna. Rätten till insyn föreslås
också gälla i andra avslutade brottsutredningar
enligt 23 kap. rättegångsbalken och i avslutade
utredningar enligt 31 § lagen (1967:167) med
särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.
Möjligheten att få del av uppgifter skall gälla även
för den som övertagit den skadelidandes rätt. Vidare
föreslås en ändring i rättegångsbalken, som innebär
att den underrättelse om att ett beslag kan komma
att hävas, som skall sändas till den person som
gjort anspråk på beslagtagen egendom, också skall
innehålla upgift om hos vem beslaget gjorts.
Möjligheten till undantag från sekretessen i detta
fall föreslås framgå av sekretesslagen. Slutligen
föreslås en ändring i bötesverkställighetslagen
(1979:189) som innebär att om det uppstår ett
överskott vid uppbörd av böter skall överskottet
betalas tillbaka till den bötfällde bara om det
uppgår till minst 50 kr. Lagändringarna föreslås
träda i kraft den 1 juli 2001. Utskottet tillstyrker
regeringens förslag.
I betänkandet behandlar utskottet också motioner
från den allmänna motionstiden 2000 som gäller
offentlighet och sekretess. Utskottet avstyrker
samtliga motioner. I ärendet finns en reservation
(v, mp) och ett särskilt yttrande (fp).
Propositionen
I proposition 2000/01:109 föreslås att riksdagen antar
regeringens förslag till
1. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
2.
3. lag om ändring i rättegångsbalken,
4.
5. lag om ändring i bötesverkställighetslagen
(1979:189).
6.
Motioner från allmänna
motionstiden
2000/01:K216 av Birger Schlaug (mp) vari yrkas:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om vikten av öppenhet i
och offentlighet av obduktionsprotokoll då en
statschef eller statsminister mördas.
2. Riksdagen begär att regeringen återkommer med
förslag som medför att offentligheten, i den mening
som framförs i motionen, stärks då statschef eller
statsminister mördats.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att Olof Palmes obduktionsprotkoll skall
offentliggöras.
2000/01:K251 av Carl Erik Hedlund (m) vari yrkas:
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag
till sådan ändring av lagstiftningen att berörda
forskare kan få relevant information ur SÄPO:s och
MUST:s arkiv.
2000/01:K291 av Britt-Marie Danestig m.fl. (v) vari
yrkas:
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att de forskare som fått uppdrag inom
Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådets
forskningsprogram om militär underrättelse- och
säkerhetstjänst bör placeras i högsta möjliga av de
tre säkerhetsklasser som anger tillgången till
sekretessbelagt material.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att den bör överväga möjligheterna att genom
ändring av gällande regler, eller genom särskilda
direktiv, förkorta handläggningstiderna vid militära
underrättelse- och säkerhetstjänsten vid
Försvarsmaktens högkvarter för ärenden som rör
forskningsprogrammet.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att den bör ge enhetliga direktiv för lagring
och förvaring av hemliga uppgifter samt deras
hantering efter forskningsprogrammets slutförande.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att tidsgränserna bör preciseras då det
gäller tillgången till arkivmaterial för forskare
inom forskningsprogrammet.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att personer som företräder den verksamhet
som forskningen gäller bör lösas från tystnadsplikt
gentemot forskare inom forskningsprogrammet.
2000/01:K306 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas:
2. Riksdagen begär att regeringen samlat redovisar
vilka konsekvenser det svenska EU-medlemskapet har
haft för den svenska offentlighetsprincipen.
2000/01:K307 av Murad Artin m.fl. (v) vari yrkas:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
att hemligstämplingen av vårt lands
ambassadrapporter om mänskliga rättigheter snarast
hävs.
2000/01:K316 av Maud Ekendahl (m) vari yrkas:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att skydda poliser i
offentliga register.
2000/01:K341 av Åsa Torstensson m.fl. (c) vari
yrkas:
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att göra det svårare
att ändra sekretessbestämmelser.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om kraftfulla insatser
för att värna offentligheten i den egna hanteringen
av EU-ärenden.
2000/01:K394 av Rune Berglund (s) vari yrkas:
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag
till ändring av sekretsslagen i enlighet med vad i
motionen anförs om tillgång till skatteregister för
skattebrottsenheterna.
2000/01:K397 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari yrkas:
15. Riksdagen beslutar att 7 kap. 16 § i
sekretesslagen upphävs.
2000/01:Ju929 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas:
6. Riksdagen beslutar om ändring i sekretesslagen
i enlighet med vad som anförs i motionen.
Utskottets överväganden
Skadelidandes rätt att ta del av
uppgifter ur avslutade
förundersökningar m.m.,
underrättelser enligt 27 kap. 8 §
rättegångsbalken, m.m.
Utskottets förslag i korthet
Utskottet föreslår att riksdagen antar
regeringens förslag till lagändringar.
Skadelidandes rätt att ta del av uppgifter ur
avslutade förundersökningar m.m
Gällande bestämmelser
I 9 kap. 17 § sekretesslagen (1980:100) finns regler
om sekretess i förundersökning m.m. till skydd för
enskilda intressen. Enligt paragrafen gäller
sekretess - om inte annat följer av 9 kap. 18 § -
för uppgifter om enskildas personliga eller
ekonomiska förhållanden i ett antal myndigheters
olika verksamheter som har anknytning till
brottsutredningar av olika slag. Sålunda gäller
sekretess i bl.a. utredning enligt bestämmelserna om
förundersökning i brottmål, i angelägenhet som avser
användning av tvångsmedel i sådant mål eller i annan
verksamhet för att förebygga brott, i angelägenhet
som avser registerkontroll och särskild
personutredning enligt säkerhetsskyddslagen samt i
åklagarmyndighets, polismyndighets,
skattemyndighets, Statens kriminaltekniska
laboratoriums, Tullverkets eller Kustbevakningens
verksamhet i övrigt för att förebygga, uppdaga,
utreda eller beivra brott.
Våren 1999 genomfördes genomgripande förändringar
i lagstiftningen rörande polisens register. I
samband med dessa ändringar ändrades också
bestämmelsen i 9 kap. 17 § sekretesslagen. Ändringen
innebar att skaderekvisitet i paragrafens första
stycke ändrades från ett s.k. rakt till ett s.k.
omvänt skaderekvisit. Vid rakt skaderekvisit gäller
sekretess endast om det kan antas att den enskilde
eller någon honom närstående lider skada eller men
om uppgiften röjs. Vid ett omvänt skaderekvisit
gäller sekretess om det inte står klart att
uppgiften kan röjas utan att utlämnandet vållar
skada eller men för den enskilde, dvs. presumtion
råder för sekretess.
I 9 kap. 18 § sekretesslagen finns vissa väsentliga
undantag från sekretessen enligt 9 kap. 17 §. Enligt
9 kap. 18 § första stycket 1 gäller sekretessen inte
åklagarens beslut huruvida åtal skall väckas, beslut
om att förundersökning inte skall inledas samt
beslut om att förundersökning skall läggas ned.
Enligt punkt 2 är handläggningen i ärenden om
strafföreläggande eller föreläggande om ordningsbot
inte underkastade sekretess, och enligt punkt 3
gäller detsamma, uppgift som avser omhändertagande
enligt 13 § andra stycket polislagen.
Vilka uppgifter om den misstänkte som blir
offentliga när beslut fattas om att en
förundersökning skall läggas ned eller om att åtal
inte skall väckas m.m. skiftar till följd av olika
datasystem och rutiner. I vissa fall anges den
misstänktes fullständiga identitet i beslutet och i
andra fall endast den misstänktes namn. Det
förekommer också brottsutredningar där inga
uppgifter alls lämnas om den misstänkte. De
uppgifter som en skadelidande kan få tillgång till
om den misstänkte genom att ta del av beslut enligt
9 kap. 18 § första stycket 1 sekretesslagen varierar
således.
Propositionen
Det har enligt regeringen kunnat konstateras att
ändringen i 9 kap. 17 § sekretesslagen har medfört
försämrade möjligheter för skadelidande att ta del
av uppgifter i förundersökningar som de kan ha behov
av för att kunna ta till vara sin rätt. Enligt
Sveriges försäkringsförbund har lagändringen bl.a.
fått till följd att enskildas intresse av en
effektiv och rationell skadereglering allvarligt
försvåras. Bland annat har det skapats stora
svårigheter för försäkringsbolagen att i många fall
ta ställning i ersättningsfrågan. Den uppkomna
situationen är enligt regeringens mening oacceptabel
för den enskildes vidkommande. Enligt regeringens
bedömning är den situation som uppkommit av akut
karaktär. Regeringen finner det motiverat att nu
föreslå en begränsad reform för att utvidga
skadelidandes rätt till insyn i
förundersökningsförfarandet m.m. i vissa avseenden.
Enligt regeringen finns ett behov av att förbättra
skadelidandes möjligheter att ta del av uppgifter ur
brottsutredningar för att kunna ta till vara sin
rätt till skadestånd m.m. Enligt regeringen bör
begreppet skadelidande användas. Begreppet omfattar
alla dem som tillfogats skada oavsett om detta har
skett på grund av brott, i samband med brott eller
utan att brottslig gärning föreligger. Då det skulle
medföra betydande praktiska och lagtekniska
svårigheter att, inom ramen för detta
lagstiftningsprojekt, låta en förbättrad rätt till
insyn omfatta även pågående förundersökningar
begränsas regeringens förslag till att avse endast
rätt till insyn i avslutade förundersökningar.
Skadelidande kan ha behov av att få ut uppgifter
även ur andra brottsutredningar än
förundersökningar. Regeringen anser att även s.k.
förutredningar, primärutredningar enligt 23 kap. 3 §
tredje stycket och förenklade utredningar enligt 23
kap. 22 § rättegångsbalken bör omfattas av
förslaget. Förutsättningarna för insyn i dessa fall
bör vara att utredningen avslutats på annat sätt än
med beslut att väcka åtal, strafföreläggande eller
föreläggande av ordningsbot.
Under vissa förutsättningar får en utredning
rörande brott inledas enligt 31 § lagen (1964:167)
med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare
när någon kan misstänkas för att före femton års
ålder ha begått brott. Även den som är under femton
år är skadeståndsrättsligt ansvarig för person-
eller sakskada som han eller hon vållat. En
skadelidande kan således ha samma behov av att få
del av uppgifter ur en avslutad brottsutredning
enligt 31 § lagen med särskilda bestämmelser om unga
lagöverträdare som ur en brottsutredning enligt
rättegångsbalken. Regeringen anser att den som lidit
skada skall få möjlighet att ta del av uppgifterna
också ur en sådan utredning när den avslutats.
Den som övertagit ett anspråk på skadestånd m.m.
torde, enligt regeringen, ha ett lika tungt vägande
intresse som den som lidit skadan av att få del av
uppgifter ur en brottsutredning för att kunna ta
till vara sin rätt. Regeringen anser därför att även
den som övertagit den skadelidandes rätt skall ges
möjlighet till insyn i brottsutredningen.
Brottsutredningar innehåller inte sällan
integritetskänsliga uppgifter och andra uppgifter
vars röjande kan orsaka skada eller men för både
allmänna och enskilda intressen. Enligt regeringens
mening är det mot den bakgrunden inte rimligt att
införa en generell rätt till insyn för skadelidande
i förundersökningen. I stället bör det ställas krav
på att den skadelidande verkligen är i behov av de
efterfrågade uppgifterna samtidigt som hänsyn tas
till eventuella motstående intressen. Den situation
där det i första hand bör finnas en rätt för en
skadelidande att få del av uppgifterna är, enligt
regeringen, när han eller hon är i behov av dem för
att kunna få ett anspråk på ersättning för skada,
som uppkommit vid den i förundersökningen eller i
annan brottsutredning utredda händelsen,
tillgodosett. Exempelvis kan en skadelidande ha
behov av att få veta vem som vållat en skada för att
kunna vända sig till denne med sitt anspråk,
antingen direkt eller via domstol. Är den
skadelidandes försäkringsbolag inblandat är
utbetalningen av försäkringsersättningen inte sällan
beroende av att bolaget får tillgång till vissa
upplysningar ur förundersökningen. En skadelidande
kan också ha behov av att få ut uppgifter för att
kunna göra gällande bättre rätt till viss egendom.
Sådana omständigheter bör enligt regeringen leda
till att uppgifterna kan lämnas ut. Regeringen
föreslår därför att rätt till insyn skall föreligga
när den skadelidande behöver uppgifterna för att få
ett anspråk på skadestånd eller på bättre rätt till
viss egendom tillgodosett.
Den omständigheten att en skadelidande har ett
berättigat behov av efterfrågade uppgifter bör dock
inte alltid medföra att uppgifterna får lämnas ut.
En avvägning bör, enligt regeringen, ske mellan den
skadelidandes behov av uppgifterna och motstående
intressen av att uppgifterna inte röjs.
Uppgifter om enskildas personliga och ekonomiska
förhållanden av det slag som nu diskuteras skyddas
av sekretessen i 9 kap. 17 § sekretesslagen. När en
skadelidande har ett berättigat behov av uppgifter i
en avslutad utredning bör han eller hon kunna få del
av uppgifterna utan hinder av sekretess. För att
inte allvarligt skada enskilda intressen anser
regeringen att uppgifterna dock inte bör lämnas ut
när det bedöms vara av synnerlig vikt för den som
uppgifterna rör, eller dennes närstående, att de
inte röjs.
Utskottets ställningstagande
Utskottet delar regeringens bedömning och
tillstyrker regeringens förslag.
Underrättelser enligt 27 kap. 8 §
rättegångsbalken
Gällande bestämmelser
Enligt 27 kap. 8 § rättegångsbalken skall ett beslag
av sådan egendom som någon framställt anspråk på
inte hävas förrän tre veckor efter det att den som
framställt anspråket underrättats om att så kommer
att ske. Därigenom har den som framställt anspråket
getts en möjlighet att själv väcka talan om bättre
rätt till egendomen, innan den lämnas tillbaka till
den hos vilken beslaget skedde. Bestämmelsen trädde
i kraft den 1 januari 1999. Syftet med att införa
underrättelseskyldigheten var att stärka
målsägandens rätt och ge denne ökade praktiska
möjligheter att få sin rätt prövad.
Propositionen
Det omvända skaderekvisitet i 9 kap. 17 §
sekretesslagen har medfört att en målsägande som
vill framställa anspråk på ett föremål som tagits i
beslag i vissa fall har nekats att få information om
identiteten på den hos vilken beslaget gjorts.
Därmed har målsäganden inte kunnat ta till vara sin
rätt på det sätt som var avsikten med
underrättelseskyldigheten.
Regeringens förslag ger en skadelidande möjlighet
till insyn i avslutade förundersökningar. Med stöd
av detta förslag skulle skadelidande, i de fall
beslaget hävs i anledning av att förundersökningen
läggs ned eller beslut fattas om att åtal inte skall
väckas, kunna få upplysning om hos vem beslaget
gjorts. En mer praktisk och ändamålsenlig lösning
för dessa fall synes enligt regeringens mening
emellertid vara att bestämmelsen om
underrättelseskyldighet i 27 kap. 8 §
rättegångsbalken kompletteras på så vis att det i
bestämmelsen anges att underrättelsen skall
innehålla uppgift om hos vem beslaget har gjorts.
Enligt 1 kap. 2 § sekretesslagen får uppgift för
vilken sekretess gäller enligt denna lag inte röjas
för enskild i annat fall än som anges i
sekretesslagen eller i lag eller förordning till
vilken sekretesslagen hänvisar. Kompletteringen i 27
kap. 8 § rättegångsbalken kräver därför en
hänvisning i sekretesslagen.
Utskottets ställningstagande
Utskottet delar regeringens bedömning och
tillstyrker regeringens förslag.
En särskild reglering av möjligheten att lämna
ut uppgifter till enskilda rörande
trafikolyckor
Gällande bestämmelser
I 2 kap. 8 § trafikförordningen (1998:1276) anges
att en trafikant som med eller utan skuld haft del i
en trafikolycka skall stanna kvar på platsen. På
begäran av någon annan som haft del i olyckan eller
vars egendom skadats vid olyckan skall trafikanten
uppge namn och adress samt lämna upplysningar om
händelsen. Om egendom har skadats och ingen är
närvarande som kan ta emot uppgifter och
upplysningar skall trafikanten snarast möjligt
underrätta den som lidit skada eller polis. Har
någon person skadats och är skadan inte obetydlig
skall trafikanten snarast möjligt underrätta polis.
Propositionen
När en trafikant i enlighet med regleringen
underrättar polisen om att han haft del i en
trafikolycka där egendom eller person skadats anses
de lämnade uppgifterna normalt vara skyddade enligt
9 kap. 17 § sekretesslagen. De lämnas därför inte ut
till den skadelidande, vilket av många har
uppfattats som orimligt. Regeringen delar den
uppfattningen. En trafikants upplysning till polisen
om att han orsakat en skada leder inte alltid till
att en brottsutredning enligt 23 kap.
rättegångsbalken görs. För denna situation krävs
enligt regeringen en annan lösning än den tidigare
föreslagna för att den skadelidande skall få
möjlighet att tillvarata sin rätt.
Regeringen föreslår att utan hinder av sekretessen
i 9 kap. 17 § sekretesslagen skall polisen på
begäran av enskild som lidit person- eller sakskada
vid en trafikolycka få lämna uppgift om identiteten
hos en trafikant som haft del i olyckan.
Utskottets ställningstagande
Utskottet delar regeringens bedömning och
tillstyrker regeringens förslag.
Bötesverkställighetslagen (1979:189)
Gällande bestämmelser
Enligt 1 § bötesverkställighetslagen (1979:189)
skall bötesstraff verkställas genom uppbörd eller
indrivning. Rikspolisstyrelsen är central
uppbördsmyndighet. Enligt 5 § skall överskott vid
uppbörd återbetalas såvida överskottet inte avräknas
mot andra böter. Återbetalning skall ske oavsett
beloppets storlek. Överskott vid inbetalningar av
böter kan uppstå av flera skäl. Ett av de vanligaste
fallen är att överskott uppstått när utländsk valuta
växlats till svenska kronor.
Propositionen
Återbetalning av böter är förenat med kostnader för
Rikspolisstyrelsen. Genomsnittlig kostnad per
återbetalningsärende enligt nuvarande rutiner är 90
kr inom landet och 110 kr till utlandet. Kostnaden
för återbetalning är således inte helt obetydlig.
Mot den bakgrunden framstår det enligt regeringens
mening som rimligt att ha en nedre gräns för när
återbetalning inte behöver ske. Gränsen bör sättas
så att kostnaden för återbetalningen står i rimlig
proportion till det belopp som skall betalas
tillbaka. Liknande bestämmelser finns på flera
ställen i skattelagstiftningen, exempelvis i 5 kap.
6 § lagen (1984:151) om punktskatter och
prisregleringsavgifter. Enligt den bestämmelsen
skall återbetalning ske endast om beloppet uppgår
till minst 50 kr. Regeringen föreslår att
återbetalning av överskott på bötesbelopp skall ske
endast om överskottet uppgår till minst 50 kr.
Med hänsyn till de låga belopp det här är fråga om
finner regeringen det inte motiverat att införa en
särskild regel om att överskott som orsakats av fel
i myndighets handläggning skall betalas tillbaka
även om beloppet är lägre än 50 kr, något som skulle
förutsätta en särskild klagomöjlighet. Regeringen
föreslår därför att återbetalning inte heller skall
behöva ske i sådana fall.
Utskottets ställningstagande
Regeringen föreslår att återbetalning av överskott
på bötesbelopp endast skall ske om överskottet
uppgår till minst 50 kr.
Om uppbörd inte har lett till
full betalning skall böterna
enligt 6 §
bötesverkställighetslagen
(1979:189) lämnas till
indrivning. Regeringen får
enligt paragrafen föreskriva
att indrivning inte behöver
begäras för ett ringa belopp.
Av 25 §
bötesverkställighetsförordningen
(1979:197) framgår att
indrivning inte behöver begäras
för en fordran som understiger
100 kr om indrivning inte krävs
från allmän synpunkt. En
reglering, liknande den av
regeringen föreslagna, som är
till den bötfälldes fördel
finns således. Med hänsyn
härtill samt till att utskottet
delar regeringens bedömning
tillstyrker utskottet den
föreslagna ändringen i
bötesverkställighetslagen.
Motioner från den allmänna
motionstiden
Skydd för poliser i offentliga
register
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker motionen om ändring i
sekretesslagen för att skydda poliser i
offentliga register.
Motionen
I motion 2000/01:K316 av Maud Ekendahl (m) hemställs
att riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att skydda poliser i
offentliga register. Uppgifter i passregister och i
många andra register är offentliga. I dessa
offentliga register kan medborgare hämta uppgifter
såsom foto, namnteckning och andra uppgifter om en
enskild person. Uppgifterna kan användas i
brottsligt syfte, t.ex. mot polisman eller dennes
familj. Det lagliga skyddet för en polisman och
dennes anhöriga måste, enligt motionären, stärkas
för att minska möjligheten att genom hot eller på
annat sätt skrämma polismannen eller hans/hennes
anhöriga till tystnad. Uppgifter i offentliga
register som gäller en polisman bör, enligt
motionären, omgärdas av en större sekretess än vad
som i dag är fallet. När någon begär uppgifter från
ett offentligt register om en polisman bör kontroll
ske. Dessutom bör polismannen i fråga underrättas.
Gällande bestämmelser, m.m.
Enligt 2 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen (TF) skall varje
svensk medborgare till främjande av ett fritt
meningsutbyte och en allsidig upplysning ha rätt att
ta del av allmänna handlingar. Rätten att ta del av
allmänna handlingar får enligt 2 kap. 2 § TF
begränsas endast om det är påkallat med hänsyn till
bl.a. intresset av att förebygga och beivra brott
(punkt 4) och skyddet för enskilds personliga eller
ekonomiska förhållanden (punkt 6).
Begränsningen av rätten att ta del av allmänna
handlingar skall anges noga i bestämmelse i
sekretesslagen eller i annan lag som sekretesslagen
hänvisar till. Efter bemyndigande i sådan
bestämmelse får dock regeringen genom förordning
meddela närmare föreskrifter om bestämmelsens
giltighet.
Enligt 7 kap. 15 § första stycket 1 sekretesslagen
gäller sekretess i verksamhet som avser
folkbokföringen eller annan liknande registrering av
befolkningen och, i den utsträckning regeringen
föreskriver det, i annan verksamhet som avser
registrering av betydande del av befolkningen, för
uppgift om enskilds personliga förhållanden, om det
av särskild anledning kan antas att den enskilde
eller någon honom närstående lider men om uppgiften
röjs. Regeringen har i 1 b § sekretessförordningen
(1980:657) föreskrivit att folkbokföringssekretessen
gäller för bl.a. det centrala passregistret och
körkortsregistret.
Enligt 7 kap. 11 § fjärde stycket sekretesslagen
gäller sekretess i myndighets personaladministrativa
verksamhet för uppgift om enskilds personliga
förhållanden, om det kan antas att den enskilde
eller någon honom närstående utsätts för våld eller
annat allvarligt men om uppgiften röjs. Vidare
gäller, i den utsträckning regeringen föreskriver,
sekretess i personaladministrativ verksamhet hos
myndighet där personalen särskilt kan riskera att
utsättas för sådant men, för uppgift om enskilds
bostadsadress, hemtelefonnummer och personnummer, om
det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att
den enskilde eller någon honom närstående lider men.
Enligt 1 a § sekretessförordningen (1980:657) gäller
sekretess i personaladministrativ verksamhet för
uppgift om enskilds bostadsadress, hemtelefonnummer
och personnummer, om det inte står klart att
uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller
någon honom närstående lider men, hos bl.a.
domstolar, polismyndigheter, åklagarmyndigheter och
kriminalvårdens myndigheter.
I proposition 1993/94:165 föreslogs att 7 kap. 11 §
fjärde stycket sekretesslagen skulle få sin
nuvarande lydelse. I propositionen skriver
regeringen bl.a. följande:
Man får emellertid inte glömma bort att för de
allra flesta offentliganställda är uppgifter om
hemadress och telefonnummer helt harmlösa
uppgifter ur integritetssynpunkt. Vissa
yrkesgrupper är emellertid mer utsatta för hot
och trakasserier än andra. Som exempel kan nämnas
polisen, åklagare, domare, socialtjänstpersonal
och kronofogdar. I de fall ett reellt hot
existerar finns redan i dag ett visst skydd.
Emellertid kan det många gånger vara svårt för de
personer på myndigheternas personalavdelningar
som skall tillämpa sekretessbestämmelsen att i
det enskilda fallet bedöma om det finns fog för
att anta att uppgifterna om den anställde är i
behov av ett sekretesskydd. De måste ju på egen
hand försöka bedöma avsikterna hos den som begär
att få ut en uppgift om en tjänstemans
telefonnummer eller adress. Om det inte finns
något i uppträdandet hos den som vill ha reda på
dessa uppgifter eller någonting annat som tyder
på att han har en avog inställning till
tjänstemannen, kan den handläggare på myndigheten
som skall pröva frågan om utlämnande med den
nuvarande sekretessbestämmelsen inte hemlighålla
de begärda uppgifterna. Det torde också mera
sällan förekomma att den som är ute i
otillbörliga syften redan då denna begär
uppgifterna självmant redogör för sina syften.
- - -
Regeringen delar den grundläggande bedömningen
som tidigare har gjorts att man skall vara
restriktiv vid införande av sekretess på områden
där sekretess inte tidigare har gällt.
Myndigheternas personaladministrativa verksamhet
är ett sådant område där det sedan gammalt gällt
en långtgående offentlighet. Denna offentlighet
måste dock få inskränkas om det är påkallat med
hänsyn till de anställdas och deras familjers
trygghet. Så sent som 1987 infördes också vissa
begränsningar. Mot bakgrund av de synpunkter som
framförts under remissbehandlingen gör regeringen
emellertid den bedömningen att skyddet för de
anställdas integritet ytterligare bör förstärkas.
En regel om utvidgad sekretess inom detta
område måste emellertid begränsas till uppgifter
och områden där behovet av skydd framstår som
särskilt stort. Främst är det skyddet för
uppgifter om bostadsadresser och hemtelefonnummer
som bör stärkas. Skyddet bör även omfatta adress
och telefonnummer till sommarbostaden. Rätten
till insyn i myndigheternas verksamhet kräver
först och främst att var och en kan få ta del av
sådant som rör anställdas tjänst, tjänsteutövning
och att den anställde kan nås på arbetsplatsen.
Något starkare intresse av att allmänheten skall
kunna nå tjänstemannen i hemmet, om inte
tjänstemannen själv vill det, finns normalt inte.
Att införa bättre sekretesskydd för uppgift om
adress och telefonnummer är ett enkelt sätt att
bättre skydda anställda och deras familjer inom
utsatta områden mot hot och trakasserier, även om
man inte bör göra sig överdrivna föreställningar
om skyddets effekter därför att det är fråga om
uppgifter som oftast finns t.ex. i
telefonkataloger. För att bestämmelsen skall få
avsedd effekt bör därför även personnummer kunna
omfattas av sekretess inom den
personaladministrativa verksamheten.
Att låta en regel om sekretess för bl.a.
adresser omfatta alla offentligt anställda kan
dock inte anses vara i överensstämmelse med den
restriktiva inställning som skall gälla vid
införande av sekretess i personaladministrativ
verksamhet. Bestämmelsen bör därför begränsas
till att gälla endast hos sådana myndigheter där
det finns ett mera påtagligt behov av
sekretessskydd. Som exempel kan nämnas polis-,
åklagar- och kronofogdemyndigheter samt
myndigheter inom socialtjänsten. För att
tillgodose kravet på att sekretess endast skall
gälla inom områden där ett verkligt behov finns
bör det uttryckligen regleras i vilka
myndigheters personaladministrativa verksamhet
sekretess för uppgifterna kan gälla. Eftersom
kretsen av myndigheter kan komma att förändras
över tiden är det mindre lämpligt att ge denna
reglering i lag. Det bör därför överlämnas till
regeringen att i sekretessförordningen föreskriva
hos vilka myndigheter sekretess kan gälla. I
sekretesslagen bör dock anges att sekretess
endast skall gälla hos sådana myndigheter där
personalen särskilt kan riskera att utsättas för
våld eller annat allvarligt men. Endast uppgifter
hos sådana myndigheter där de anställda på grund
av arbetets karaktär regelmässigt utsätts för hot
och trakasserier skall kunna skyddas.
För att skyddet skall bli tillfredsställande
bör en sekretessbestämmelse utformas med ett
omvänt skaderekvisit. Endast om det står klart
att uppgiften kan lämnas ut utan fara för att den
anställde eller någon honom närstående lider men
skall uppgiften få röjas. Vid en begäran om
utlämnande kommer den tjänsteman som har att
pröva framställningen många gånger att behöva
fråga vad uppgiften skall användas till. Inget
hindrar dock att det efterfrågas om det behövs
för att göra sekretessbedömningen. En bestämmelse
med nu föreslaget innehåll kan tas in i fjärde
stycket i 7 kap. 11 §. Någon inskränkning i
meddelarfriheten föreslås inte.
I departementspromemorian Sekretessen för passfoton
m.m. (Ds 2000:57) föreslås en rad ändringar i
sekretesslagen. Bland annat att
folkbokföringssekretessen enligt 7 kap. 15 §
sekretesslagen skall skärpas för uppgifter i form av
fotografier av enskilda. Enligt förslaget skall
sekretessen gälla om det kan antas att den enskilde
eller någon honom närstående lider men om uppgiften
röjs. Kravet på att det måste föreligga en särskild
anledning för ett sådant antagande skall alltså tas
bort enligt förslaget.
Frågan om sekretess för fotografier i pass-
respektive körkortsregistret bereds, enligt vad
utskottet inhämtat från Justitiedepartementet,
vidare i Regeringskansliet.
Utskottets ställningstagande
Enligt utskottet bör frågans beredning i
Regeringskansliet i och för sig avvaktas. Samtidigt
anser utskottet att denna beredning bör ske
skyndsamt så att ställning kan tas till frågan.
Utskottet avstyrker motion K316.
Samarbete mellan myndigheter
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker motionen om ändring i
sekretesslagen för att underlätta samarbete
mellan myndigheter.
Motionen
I motion 2000/01:Ju929 av Gun Hellsvik m.fl. (m)
hemställs att riksdagen beslutar om ändring i
sekretesslagen i enlighet med vad som anförs i
motionen (yrkande 6). Sekretesslagen får, enligt
motionärerna, inte försvåra samarbetet mellan
myndigheter. Moderata samlingspartiet har upprepade
gånger påtalat att större ansträngningar måste göras
för att minska ungdomsbrottsligheten och för att
hindra att unga människor fastnar i kriminalitet.
Bland annat har partiet återkommande föreslagit en
ändring i sekretesslagen i syfte att underlätta
samarbetet mellan berörda myndigheter. Enligt
motionärerna har ingenting mer hänt än att
regeringen aviserat att en översyn av sekretesslagen
kommer att vara klar i maj 2001. Regeringens
agerande är, enligt motionärerna, besynnerligt
eftersom det redan finns ett lagförslag som innebär
att uppgifter hos socialtjänsten om ungdomar och
deras närstående skall kunna lämnas till polisen om
det finns en påtaglig risk att den unge skulle begå
brott och uppgifterna dessutom kunde antas bidra
till att förhindra brott. Enligt motionärerna är det
hög tid att regeringen avkrävs ett förslag som
undanröjer nuvarande hinder för effektivt
brottsförebyggande samarbete mellan myndigheterna.
Gällande bestämmelser, m.m.
Gäller sekretess enligt sekretesslagen för uppgift
som förekommer hos viss myndighet, får uppgiften
enligt 1 kap. 3 § inte röjas för annan myndighet i
andra fall än som anges i sekretesslagen eller i
förordning till vilken sekretesslagen hänvisar. Vad
som sägs om myndighet samt i särskilda bestämmelser
om överföring av sekretess mellan myndigheter gäller
också i förhållandet mellan olika verksamhetsgrenar
inom samma myndighet när de är att betrakta som
självständiga i förhållande till varandra. Av 1 kap.
5 § framgår emellertid att sekretessen inte hindrar
att en uppgift lämnas ut, om det är nödvändigt för
att den utlämnande myndigheten skall kunna fullgöra
sin verksamhet. Bestämmelsen skall tillämpas
restriktivt och kan inte åberopas för att hjälpa en
annan myndighet att fullgöra sin verksamhet (prop.
1979/80:2 del A s. 465 och 494).
Enligt 14 kap. 1 § sekretesslagen hindrar inte
sekretess att uppgift lämnas till annan myndighet om
uppgiftsskyldighet följer av lag eller förordning.
Bestämmelser om sådan uppgiftsskyldighet för
myndigheterna på vårdområdet finns i ett flertal
författningar. Undantag gäller också enligt 14 kap.
2 § för vissa angivna fall då uppgifter får lämnas
trots sekretess. Härutöver får enligt 14 kap. 3 §
sekretessbelagd uppgift lämnas till myndighet, om
det är uppenbart att intresset av att uppgiften
lämnas har företräde framför det intresse som
sekretessen skall skydda. Detta gäller emellertid
inte i fråga om sekretess enligt 7 kap. 1 §, dvs.
området för hälso- och sjukvårdssekretess. Skälet
till detta är att vården bygger på att den enskilde
skall känna förtroende för dem som har hand om
vården. En konsekvens är att samråd med andra
myndigheter i princip inte skall ske utan den
enskildes samtycke (jfr prop. 1981/82:186 s. 14 f.).
Det finns, som angetts ovan, åtskilliga
författningar som föreskriver att uppgifter skall
lämnas från en hälso- och sjukvårdsmyndighet till
andra myndigheter. Sådana föreskrifter innebär att
uppgifterna får lämnas utan hinder av sekretess. Som
exempel kan nämnas lagen (1998:531) om
yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område
enligt vilken uppgift om huruvida någon vistas på en
sjukvårdsinrättning skall lämnas ut, om uppgiften i
ett särskilt fall begärs av en domstol,
åklagarmyndighet, polismyndighet,
kronofogdemyndighet eller skattemyndighet. Uppgift
som behövs för en rättsmedicinsk undersökning eller
som Socialstyrelsens råd för vissa rättsliga,
sociala och medicinska frågor behöver för sin
verksamhet skall också lämnas ut. Även uppgift som
Vägverket behöver för prövning av någons lämplighet
att ha körkort eller traktorkort skall lämnas till
verket.
När frågan om sekretess mellan myndigheter
övervägdes i samband med sekretesslagens tillkomst
anförde departementschefen sammanfattningsvis att
sekretessen mellan myndigheter borde regleras på i
princip samma sätt som sekretessen i förhållande
till enskilda. Han förutsatte dock att frågan inte
fått sin slutliga lösning genom den nya
sekretesslagen (prop. 1979/80:2, del A, s. 90-91).
Efter sekretesslagens tillkomst har det skett stora
förändringar när det gäller myndigheternas
organisation. Det gäller främst de förändringar som
följde efter det att den fria kommunala
nämndorganisationen infördes 1992. För närvarande
pågår en försöksverksamhet med samtjänst vid
medborgarkontor, som innefattar samverkan mellan
flera myndigheter. Den skall pågå till utgången av
juni 2002. Vidare kan nämnas den möjlighet som
infördes den 1 augusti 1997 för kommuner och
landsting att samverka i gemensamma nämnder.
I Justitiedepartementets promemoria Sekretess vid samarbetet
mot ungdomsbrott och ekobrott (Ju 1994:E) föreslogs
bl.a. att det i 14 kap. 2 § sekretesslagen (SekrL)
skulle införas ett nytt stycke, som innebar att
socialtjänstsekretessen inte hindrar att uppgifter
om ungdomar och deras närstående lämnas till polisen
i vissa fall. Sådana uppgifter skulle få lämnas, om
det finns en påtaglig risk att den unge skall begå
brott och uppgifterna dessutom kan antas bidra till
att förhindra brott. Syftet med den föreslagna
ändringen anges vara att underlätta socialtjänstens
och polisens brottsförebyggande insatser när det
gäller ungdomar.
I promemorian anförs att kontakter som har tagits
i ärendet med Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen och
Kriminalvårdsstyrelsen bekräftar att det förekommer
samarbetsproblem mellan framför allt polisen och
socialtjänsten och att de sekretessbestämmelser som
är tillämpliga för de olika myndigheterna är en av
anledningarna till detta. Det är framför allt
polisen som - i arbetet med ungdomar som är på väg
in i kriminalitet - vill få uppgifter dels om den
unges personliga förhållanden, dels om vilka
åtgärder socialtjänsten har genomfört eller avser
att genomföra. Med dessa uppgifter som underlag
anser polisen att man lättare skulle kunna förhindra
att en underårig fortsätter en utveckling mot
brottslighet och missanpassning.
Enligt promemorian synes det huvudsakliga skälet
till de problem som påtalats vara den långtgående
sekretessen inom socialtjänsten. Det omvända
skaderekvisitet som gäller på socialtjänstens område
medför att uppgifter om en enskilds personliga
förhållanden inte kan lämnas ut utan dennes
samtycke, om inte uppgifterna är helt harmlösa. Så
snart uppgifterna kan leda till ingripanden eller
andra åtgärder som den enskilde uppfattar som
negativa för honom föreligger hinder mot att lämna
ut dem. I promemorian anförs vidare att det
emellertid inte är uteslutet att lämna ut
sekretessbelagda uppgifter till andra myndigheter,
eftersom vissa undantag finns. En föreskrift i en
lag eller förordning att uppgifter skall lämnas till
en annan myndighet gäller sålunda framför
sekretessen (14 kap. 1 § SekrL). När det gäller
adressuppgifter finns en föreskrift om att
socialtjänsten måste lämna ut uppgifter till bl.a.
polisen om huruvida någon vistas i ett hem för vård
eller boende (66 § socialtjänstlagen). Ett annat
undantag är att misstankar om brott, som finns hos
socialtjänsten, får lämnas ut om misstankarna gäller
antingen brott för vilket inte är stadgat lindrigare
straff än fängelse i två år eller brott enligt 3, 4
och 6 kap. brottsbalken mot någon som inte fyllt
arton år (14 kap. 2 § SekrL). Det kanske viktigaste
undantaget torde enligt promemorian vara det som
innebär att den enskilde själv har rätt att förfoga
över den sekretess som gäller i hans intresse. Han
kan samtycka till att uppgifter om honom lämnas ut
till andra myndigheter (14 kap. 4 § SekrL).
Enligt promemorian är utrymmet för socialtjänstens
tjänstemän att lämna ut uppgifter, även om man
beaktar undantagsbestämmelserna, mycket begränsat.
Vidare anförs i promemorian att bakgrunden till den
långtgående sekretessen inom socialtjänstområdet är
den avgörande betydelse det har för
socialtjänstmyndigheterna att den enskilde kan känna
sig förvissad om att de uppgifter han lämnar inte
blir kända för andra än dem som handlägger hans
ärende. Socialtjänstlagens grundläggande principer
om frivillighet och självbestämmande har haft en
avgörande betydelse för reglernas utformning.
Lagstiftaren har i tidigare lagstiftningsärenden
iakttagit stor återhållsamhet och undvikit att
införa mer generella begränsningar i sekretessen
trots att det stått klart att den restriktiva
sekretesslagstiftningen kan medföra problem vid
samarbetet mellan olika myndigheter.
Justitiedepartementets promemoria Ju 1994:E har
remissbehandlats. Samtliga remissinstanser utom tre
tillstyrkte förslaget. Promemorieförslaget har inte
lagts till grund för något lagförslag.
Regeringen beslutade den 16 april 1998 att en
kommitté skulle tillkallas med uppgift att bl.a.
göra en allmän översyn av sekretesslagen (dir.
1998:32). Kommittén skall enligt direktiven utreda
bl.a. förutsättningarna för att öka möjligheterna
att lämna sekretessbelagda uppgifter mellan och inom
myndigheterna i syfte att förbättra
förutsättningarna för deras samverkan.
Utgångspunkten skall vara att sekretessbelagda
uppgifter inte får spridas i onödan och att de skall
få ett tillräckligt starkt sekretesskydd hos
mottagarna, så att de negativa konsekvenserna av
uppgiftsutlämnandet minimeras.
Kommittén skall ta reda på vilka uppgifter polisen
behöver från socialtjänsten och andra myndigheter
för att kunna förebygga ungdomsbrott. Kommittén
skall vidare redogöra för vilka av dessa uppgifter
polisen kan få del av inom ramen för nuvarande
bestämmelser, bl.a. genom att ta del av
erfarenheterna från samverkansprojekt på lokal nivå,
och därefter redovisa vilken effekt återstående
uppgifter kan få för polisens brottsförebyggande
arbete. Kommittén skall bedöma i vilken utsträckning
nyttan av en begränsning av sekretessen i
brottsförebyggande syfte uppväger den skada som
detta kan innebära om det medför svårigheter i
socialtjänstens allmänna klientsamarbete och när det
gäller kontakten mellan enskilda och de andra
myndigheter som kan vara aktuella. Kommitténs
slutsatser skall utmynna i en rekommendation om
huruvida det bör införas någon lättnad i
socialtjänstsekretessen eller andra ändringar av
sekretessbestämmelserna och, om det förordas, hur
den eller dessa bör utformas. Utredningsarbetet
skall vara avslutat senast den 30 juni 2002.
Utskottets tidigare behandling
Utskottet behandlade i betänkande 1999/2000:KU17 en
motion med samma yrkande som det nu aktuella.
Utskottet ansåg att de frågor som togs upp i
motionen ryms inom det uppdrag som Offentlighets-
och sekretesskommittén har fått. Enligt utskottet
borde resultatet av kommitténs uppdrag inte
föregripas. Utskottet avstyrkte därför motionen.
Utskottets ställningstagande
Offentlighets- och sekretesskommittén skall bl.a.
utreda förutsättningarna för att öka möjligheterna
att lämna sekretessbelagda uppgifter mellan och inom
myndigheterna i syfte att förbättra
förutsättningarna för deras samverkan. Resultatet av
kommitténs arbete bör enligt utskottet inte
föregripas. Utskottet avstyrker därför motion Ju929.
Obduktionsprotokoll
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker motionen om att
obduktionsprotokoll efter det att en
statschef eller statsminister mördats skall
vara offentligt.
Motionen
I motion 2000/01:K216 av Birger Schlaug (mp)
hemställs att riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som i motionen anförs om vikten
av öppenhet och offentlighet av obduktionsprotokoll
då en statschef eller statsminister mördas (yrkande
1), att riksdagen begär att regeringen återkommer
med förslag som medför att offentligheten, i den
mening som framförs i motionen, stärks då statschef
eller statsminister mördats (yrkande 2) och att
riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
att Olof Palmes obduktionsprotokoll skall
offentliggöras (yrkande 3). En statsministers eller
statschefs död är inte enbart en
familjeangelägenhet, utan en nationell angelägenhet.
Ett mord på en statschef eller statsminister är i
ännu högre grad något som berör ett helt land, de
människor som bor och verkar i landet. Mordet på
Olof Palme är fortfarande olöst.
Obduktionsprotokollet har hemligstämplats, med
undantag för utvalda delar. Skälet för att
hemligstämpla obduktionsprotokoll kan grundas på att
familjen så önskar eller på grund av rättsligt
motiverade skäl. Enligt motionären är det orimligt
att offentlighet av obduktionsprotokoll förhindras
på grund av att familjen Palme så önskar. Det är
inte heller rimligt att av påstådda rättsligt
motiverade skäl, i årtionden, låta hemligstämpeln
ligga över demokratins krav på öppenhet. Tvärtom
borde det i en öppen demokrati vara självklart att
obduktionsprotokoll efter ett mord på en statschef
eller en statsminister skall vara offentligt i alla
sina delar så fort det är möjligt. Enligt motionären
är det väl uppenbart så att mordet på en
statsminister i modern tid knappast varit något som
funnits i tankarna när regelverk och praxis vad
gäller t.ex. sekretess av obduktionsprotokoll vuxit
fram. Regeringen bör därför ges i uppdrag att se
över regelverken och återkomma till riksdagen med
förslag som innebär att offentlighetskravet ökar.
Gällande bestämmelser, m.m.
Enligt 5 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100) gäller
sekretess för uppgift som hänför sig till bl.a.
förundersökning i brottmål om det kan antas att
syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder
motverkas eller den framtida verksamheten skadas om
uppgiften röjs.
Enligt 9 kap. 17 § första stycket punkt 1
sekretesslagen gäller sekretess för uppgift om
enskilds personliga och ekonomiska förhållanden i
utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i
brottmål, om det inte står klart att uppgiften kan
röjas utan att den enskilde eller någon honom
närstående lider skada eller men. Av 9 kap. 18 §
samma lag framgår att sekretess i förevarande fall
upphör om uppgifterna lämnats till domstol med
anledning av åtal. Sekretess upphör emellertid inte
om uppgiften finns i handling som har erhållits från
annan myndighet där sekretess gäller för uppgiften.
Enligt 7 kap. 1 § sekretesslagen gäller sekretess i
rättsmedicinsk undersökning för uppgift om enskilds
hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden,
om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan
att den enskilde eller någon honom närstående lider
men.
Regeringsrätten har i flera avgöranden prövat frågan
om utlämnande av obduktionsprotokoll gällande
statsminister Olof Palme.
I avgörande RÅ 1990 not. 106 hade en person hos
Rikspolisstyrelsen begärt att, ur förundersökningen
rörande mordet på statsminister Olof Palme, få ta
del av obduktionsprotokollet. Kammarrätten skrev i
sitt avgörande, i vilket Regeringsrätten inte gjorde
någon ändring, att med hänsyn till att sekretess
gäller enligt 7 kap. 1 § sekretesslagen hos den
myndighet från vilken obduktionsprotokollet
erhållits och då det kan antas att de närstående
till Olof Palme lider men om uppgifterna i
protokollet röjs finner kammarrätten att hinder för
utlämnade föreligger enligt 9 kap. 17 §
sekretesslagen.
Utskottets ställningstagande
Bestämmelser i sekretetesslagen om sekretess med
hänsyn till skyddet för enskilds förhållande av
personlig karaktär gäller till förmån för alla
personer. Utskottet, som ser ett stort värde i
detta, avstyrker motion K216.
Forskare
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avslår motionerna som gäller
forskningsprogrammet om militär
underrättelse- och säkerhetstjänst. Jämför
reservationen.
Motioner
I motion 2000/01:K251 av Carl Erik Hedlund (m)
hemställs att riksdagen begär att regeringen lägger
fram förslag till sådan ändring av lagstiftningen
att berörda forskare kan få relevant information ur
Säpos och MUST:s arkiv. Följetongen om regeringens
och det socialdemokratiska partiets ständiga
mörkanden i frågan om övervakning och registrering
av vanliga medborgare verkar, enligt motionären,
aldrig ta slut. Antingen bör frågan redas ut en gång
för alla genom att ändra de lagar som i dag hindrar
forskarna från att få del av relevant arkivmaterial.
Alternativt skall inga pengar anslås till den här
typen av forskning. Regeringen bör, enligt
motionären, uppmanas att stå vid sitt ord att ge
forskarna tillgång till behövligt källmaterial. Vi
vet att många människor utsatts för kränkande
granskning och att övertramp har begåtts i den
övervakning som myndigheterna ägnat sig åt. Därför
är det, enligt motionären, angeläget att få klarhet
i vad som skett, så att vi kan lära av historien och
lämna den bakom oss.
I motion 2000/01:K291 av Britt-Marie Danestig
m.fl. (v) hemställs att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening att de forskare som fått
uppdrag inom Humanistisk-samhällsvetenskapliga
forskningsrådets forskningsprogram om militär
underrättelse- och säkerhetstjänst bör placeras i
högsta möjliga av de tre säkerhetsklasser som anger
tillgången till sekretessbelagt material (yrkande
2), att regeringen bör överväga möjligheterna att
genom ändring av gällande regler, eller genom
särskilda direktiv, förkorta handläggningstiderna
vid den militära underrättelse- och
säkerhetstjänsten vid Försvarsmaktens högkvarter för
ärenden som rör forskningsprogrammet (yrkande 3),
att regeringen bör ge enhetliga direktiv för lagring
och förvaring av hemliga uppgifter samt deras
hantering efter forskningsprogrammets slutförande
(yrkande 4), att tidsgränserna bör preciseras då det
gäller tillgången till arkvimaterial för forskare
inom forskningsprogrammet (yrkande 5) och att
personer som företräder den verksamhet som
forskningen gäller bör lösas från tystnadsplikt
gentemot forskare inom forskningsprogrammet (yrkande
6). När MUST-programmet initierades lovade de
ansvariga statsråden att forskarna i MUST-programmet
skulle få tillgång till arkiven och få möjlighet att
genomföra intervjuer med berörda personer utan
hinder av sekretesslagen. I sin dokumentation av de
hittillsvarande erfarenheterna från programmet visar
emellertid professor Christer Jönsson, ordförande i
programgruppen för MUST, på de stora svårigheter som
forskarna mött i kontakterna med SÄPO och den
militära underrättelse- och säkerhetstjänsten vid
försvarsmaktens högkvarter. Väntetider på beställt
material visades sig vara långa och sökvägarna
begränsade. Myndigheternas hållning i fråga om vad
som kunde lämnas ut var mycket restriktiv. De
dokument som lämnades ut hade utsorterats,
förhandsgranskats och i många fall försetts med
strykningar. Intervjuer med företrädare för
verksamheten var omöjliga att få till stånd med
hänvisning till tystnadsplikten. Regeringsuppdragets
vaga senare tidsgräns orsakade också problem, dels
därför att vissa av programmets frågeställningar
krävde tillgång till senare material, dels därför
att själva vagheten visade sig vara en stötesten i
kontakten mellan forskare och myndigheterna. För att
förbättra forskarnas arbetsvillkor och inte
ytterligare försena forskningsuppdraget anser
motionärerna att regeringen bör vidta föreslagna
åtgärder.
Bakgrund
Den 11 december 1997 uppdrog regeringen
(U97/4479/F) åt Humanistisk-samhällsvetenskapliga
forskningsrådet (HSFR) att genomföra ett särskilt
forskningsprogram om militär underrättelse- och
säkerhetstjänst i enlighet med vad som angavs i
den till beslutet fogade bilagan.
Forskningsprogrammet skall enligt beslutet pågå
under längst 5 år och genomföras inom en total
kostnadsram om högst 20 miljoner kronor. Av
bilagan till regeringsbeslutet framgår följande.
Den svenska militära underrättelse- och
säkerhetstjänstens inrikes verksamhet under 1960-
och 1970-talen har under senare tid blivit
föremål för livlig diskussion. I debatten har
talats om att s.k. inrikesspionage bedrivits av
Informationsbyrån (IB), som ingick i den militära
underrättelse- och säkerhetstjänsten.
Uppmärksamheten har kretsat kring bl.a. den s.k.
sjukhusspionaffären 1975. Nu senast riktades
uppmärksamheten på den s.k. Leander-affären, som
gällde frågan om åsiktsregistrering.
Frågorna har tidigare varit föremål för
offentlig granskning. bl.a. genom den
parlamentariska utredningen om IB-affären och
Justitiekanslerns (JK) granskning av den s.k.
sjukhusspionaffären.
Som en följd av IB-affären tillkallades 1974
års underrättelseutredning. Den lade år 1976 fram
betänkandet (SOU 1976:19) Den militära
underrättelsetjänsten. På grundval av betänkandet
redovisade regeringen vissa riktlinjer för den
militära underrättelsetjänsten samt föreslog
grunder för insyn i och kontroll av verksamheten
(prop. 1975/76:189). Den s.k. sjukhusspionaffären
utreddes av Justitieombudsmannen år 1976 och av
Justitiekanslern år 1979. Därefter tillsattes en
kommitté som bl.a fick i uppdrag att pröva
gränsdragningen mellan den militära
underrättelsetjänsten och den polisiära
säkerhetstjänsten. Kommittén redovisade sitt
arbete år 1980 i betänkandet (Ds Fö 1980:8)
Verksamheten vid IB m.m.
Enligt regeringens mening finns det ett starkt
allmänt intresse av att dessa frågor blir
grundligt belysta genom oberoende forskning. Ett
särskilt forskningsprogram bör därför inrättas
med inriktning mot de svenska underrättelse- och
säkerhetsorganens verksamhet under en längre
tidsperiod.
Forskningen bör inriktas på sådan verksamhet
som svensk militär underrättelse- och
säkerhetstjänst kan ha bedrivit inom Sverige och
som har varit inriktad mot organisationer och
enskilda personer. Det är också det som
diskussionen kring IB har gällt. Forskningen bör
avse tiden från slutet av 1920-talet till och med
början av 1980-talet. Den senare delen täcker
IB:s verksamhet.
Det är angeläget att forskningen sätter in
underrättelse- och säkerhetsverksamheten i sitt
historiska och sociala sammanhang. Den hotbild
som ansågs motivera underrättelse- och
säkerhetsorganens verksamhet bör därför belysas.
Ett led i detta kan vara att uppmärksamma olika
kommunistiska partiers samröre med utländska
kontakter och aktiviteter på arbetsplatser i
Sverige samt olika nazistorganisationers
verksamhet. I sammanhanget kan även eventuella
nazistsympatier i den svenska officerskåren och
olika former av registrering av personer av
judisk börd eller andra åsikstsregister studeras.
Även om forskningsinsatserna fokuseras på den
militära underrättelse- och säkerhetstjänstens
historia är det inte uteslutet att
Säkerhetspolisen (SÄPO) kan komma att beröras när
det gäller förhållandet till IB. Det är allmänt
bekant att skiljelinjerna mellan SÄPO:s och den
militära underrättelse- och säkerhetstjänstens
verksamhetsområden under en tid var oklara.
Många av de uppgifter som en forskning med
denna inriktning behöver få tillgång till kan
omfattas av sekretess. Sekretess gäller enligt 2
kap. 2 § sekretesslagen (1980:100) för uppgift
som angår verksamhet för att försvara landet
eller planläggning eller annan förberedelse av
sådan verksamhet eller som i övrigt rör
totalförsvaret, om det kan antas att det skadar
landets försvar eller på annat sätt vållar fara
för rikets säkerhet om uppgiften röjs. Enligt 1 §
sekretessförordningen (1980:657) gäller i dessa
fall sekretessen för uppgifterna i högst 70 år.
Sekretessbestämmelserna behöver dock inte
hindra forskningsinsatserna på området. Vid en
närmare granskning av uppgifterna i fråga kan det
visa sig att de inte längre omfattas av
sekretess. Vidare får regeringen enligt 14 kap. 8
§ sekretesslagen när det är påkallat av
synnerliga skäl för särskilt fall förordna om
undantag från sekretess.
Mot bakgrund av det stora allmänna intresset
för dessa frågor samt det faktum att händelserna
ligger långt tillbaka i tiden och rimligen inte
borde kunna skada landets försvar eller störa
nuvarande utrikespolitiska relationer utgår
regeringen från att ett forskningsprogram av
detta slag, trots gällande sekretesslagstiftning,
kan genomföras för att bringa klarhet i vad som
har förekommit. I den händelse frågor angående
sekretess förs till regeringen i enlighet med 14
kap. 8 § sekretesslagen kommer regeringens
prövning att ske mot den nu angivna bakgrunden.
Det är angeläget att resultaten av detta
forskningsprogram får vidast möjliga spridning.
Professor Christer Jönsson, ordförande i
programgruppen för MUST har, på uppdrag av
Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet, i
skriften Sanning och konsekvens, Erfarenheter från
forskningsprogrammet om militär underrättelse- och
säkerhetstjänst från år 2000 försökt dokumentera
erfarenheterna från MUST-programmet. Av
dokumentationen framgår bl.a.:
Verkligheten ligger väldigt långt från
regeringens inledande försäkringar om öppnade
arkiv. Allt tar på tok för lång tid, alldeles för
lite lämnas ut, kvaliteten på det man får se är
tvivelaktig, forskarna har inga möjligheter att
bedöma hur representativt det material de får
tillgång till är och chanserna att få till stånd
större öppenhet via överklaganden till rättsliga
instanser förefaller försvinnande små. - - - Det
står klart att regeringen inte avser att agera
för att förbättra forskarnas arbetsvillkor trots
upprepade påtryckningar från HSFR och forskarna
själva. - - - Samtidigt som det är lätt att bli
pessimistisk inför alla de svårigheter och hinder
som programmet mött, skall man inte glömma bort
att det faktiskt bedrivs forskning inom de olika
projekten. Det är inte tal om att programmet
"havererat", som det upprepade gånger framställts
i media. Man kan lugnt förutsäga att programmet
kommer att producera intressanta
forskningsresultat, särskilt i fråga om att
"kontextualisera", underrättelse- och
säkerhetstjänsten, dvs. att sätta in den i ett
större politiskt, juridiskt, socialt och
idéhistoriskt sammanhang. Däremot kan man
knappast förvänta sig den typen av "avslöjanden"
och "grundlig genomlysning" som journalister och
en bredare allmänhet kanske vill se. Kort sagt
har forskarna med nuvarande arbetsvillkor inte
möjlighet att granska verksamheten i sådan detalj
som regeringsdeklarationen i samband med
lanseringen lät påskina.
Av dokumentationen framgår vidare att HSFR i
skrivelse till regeringen den 4 november (1998,
föredr. anm.) identifierat sex olika problem "som
behöver lösas för att forskningen skall kunna
bedrivas i den utsträckning och i de former som
uppdraget kräver" och som "kräver åtgärder från
regeringens sida".
I regeringsbeslut den 31 mars 1999
(Ju1998/3782/PÅ) behandlar regeringen HSFR:s
skrivelse. Regeringen redogör för HSFR:s
hemställan enligt följande:
HSFR har hemställt att regeringen
1. inplacerar de forskare som har fått uppdrag
inom forskningsprogrammet i högst möjliga
säkerhetsklass,
2. löser de personer med stor kännedom om
underrättelse- och säkerhets-tjänsten från deras
tystnadsplikt gentemot forskarna, för att dessa
skall kunna fullgöra sina forskningsuppgifter,
3. ger enhetliga direktiv för lagring och
förvaring av hemliga uppgifter som lämnas till
forskarna med förbehåll och för uppgifternas
hantering efter forskningsuppdraget,
4. preciserar de tidsgränser som gäller för
tillgång till arkivmaterial,
5. utfäster sig att hantera tvister om sekretess
och
6. dels (a) förkortar handläggningstiderna vid
Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten
(MUST) och SÄPO genom att ändra gällande regler,
ge särskilda direktiv eller förfara på annat
sätt, dels (b) ger sådana direktiv att forskarna
kan få ta del av den arkivöversikt som har
utarbetats av Försvarets underrättelsenämnd
(FUN).
Regeringens avslog samtliga krav från HSFR utom
såvitt avser punkten 6 b. Som skäl för beslutet
angav regeringen bl.a.
1. - - - Reglerna i säkerhetsskyddslagen om
placering av vissa anställningar m.m. i
säkerhetsklasser med följande registerkontroller
är inte till för sådana situationer som är
aktuella i detta ärende.
2. Enligt 14 kap. 8 § sekretesslagen och 9 a §
polisregisterlagen kan regeringen, förutom när
det särskilt anges i bestämmelse om sekretess,
för särskilt fall förordna om undantag från
sekretess när det är påkallat av synnerliga skäl.
Redan av det faktum att undantaget skall avse
särskilt fall följer att ett sådant generellt
undantag från sekretessen som begärs inte är
möjligt att medge. - - -
3. En myndighet kan ställa upp förbehåll vid
utlämnande av uppgifter till enskild. - - - Ett
förbehåll kan emellertid inte meddelas i förväg
för en viss typ av information utan skall föregås
av en prövning i varje särskilt fall. Regeringen
kan sålunda inte i förväg ge några direktiv för
lagring och förvaring av handlingar som
innehåller uppgifter som en myndighet kan lämna
ut med förbehåll. Det ankommer på myndigheten att
ställa upp förbehållet. - - -
4. Enligt det uppdrag som regeringen har lämnat
till HSFR bör forskningen avse tiden från slutet
av 1920-talet till och med början av 1980-talet.
Tidsangivelsen sätter inte någon tidsgräns för
tillgång till arkivmaterial. När en handling
begärs utlämnad skall myndigheten tillämpa de
regler som gäller om allmänna handlingars
offentlighet. Enligt regeringens mening finns det
därför inte skäl att precisera tidsangivelsen.
5. Om en myndighet har avslagit en begäran att
få del av en handling eller lämnat ut en handling
med förbehåll, får beslutet överklagas. - - -
Gällande regler innehåller alltså möjligheter
till överprövning, när det råder oenighet om en
handling kan lämnas ut eller inte. Något skäl för
en särskild ordning för att hantera tvister finns
inte.
6 a. I regleringsbrevet för Försvarsmakten för
år 1999 har regeringen lämnat i uppdrag till
Försvarsmakten att lämna stöd till HSFR. I
uppdraget ligger bl.a. att MUST skall verka för
att relevant arkivmaterial för HSFR:s
forskningsprogram om militär underrättelse- och
säkerhetstjänst skyndsamt tas fram. Såvitt nu kan
bedömas finns det inte skäl att utfärda
ytterligare direktiv till Försvarsmakten.
Regeringen har denna dag beslutat att ge SÄPO i
uppdrag att säkerställa att kravet på skyndsamhet
även fortsättningsvis uppfylls vid handläggningen
av framställningar från Humanistisk-
samhällsvetenskapliga forskningsrådet angående
utlämnande av för rådets forskningsprogram
relevant arkivmaterial.
6 b. FUN har utarbetat två arkivöversikter,
dels "Kartläggning över de register som har
använts inom den militära säkerhetstjänsten
m.m.", dels "Kartläggning över de register som
har använts inom den militära säkerhetstjänsten,
m.m., delrapport 2". Kartläggningarna innehåller
uppgifter som rör totalförsvaret främst vad
gäller underrättelse- och säkerhetsorganens
uppbyggnad eller arbetsmetoder. Eftersom det kan
antas att det skadar Sveriges försvar eller på
annat sätt vållar fara för rikets säkerhet om
uppgifterna röjs, omfattas de i den delen av
sekretess enligt 2 kap. 2 § sekretesslagen
(1980:100).
Handlingarna innehåller emellertid också
uppgifter om verksamhet som underrättelse- och
säkerhetsorganen har bedrivit mot vad man
uppfattade som säkerhetshotande verksamhet inom
landet. I den mån uppgifterna inte gäller
underrättelse- och säkerhetsorganens uppbyggnad
och arbetsmetoder kan det enligt regeringens
mening inte antas att det skadar Sveriges försvar
eller på annat sätt vållar fara för rikets
säkerhet om de röjs. På grund härav, och eftersom
uppgifterna inte heller omfattas av annan
sekretess, kan de i den delen lämnas ut.
Regeringen avslog i ett beslut den 31 mars 1999 en
begäran från Dennis Töllborg, som arbetade med
forskningsprogrammet, att regeringen enligt 14 kap.
8 § sekretesslagen skulle besluta om generellt
undantag från sekretess för honom och Lars Olof
Lampers avseende alla kända och hittills okända
dokument som kan vara av betydelse för att bringa
klarhet i "Övervaknings-Sverige". Töllborg hade
också begärt att regeringen enligt 9 a §
polisregisterlagen skulle medge undantag från
sekretess så att forskarna skulle kunna få tillgång
till allt material som de under "resans gång"
bedömer centralt för att kunna genomföra det uppdrag
som ålagts dem. Regeringen avslog framställningen.
Regeringen anförde som skäl bl.a. att av
bestämmelserna i 14 kap. 8 § sekretesslagen och 9 a
§ polisregisterlagen framgår att undantag från
sekretessen kan göras för särskilda fall. Redan till
följd härav är en generell dispens för hela
myndigheter, samtliga handlingar i myndighetens
arkiv och från alla sekretessbestämmelser inte
möjlig. Dennis Töllborgs framställan kan därför inte
bifallas.
Utskottets ställningstagande
Regeringen får enligt 14 kap. 8 § sekretesslagen för
särskilt fall förordna om undantag från sekretess
när det är påkallat av synnerliga skäl. För det fall
en forskare inte får tillgång till begärda uppgifter
från en myndighet finns således möjligheten att hos
regeringen begära undantag från sekretessen.
Utskottet är inte berett att förorda någon ändring
av lagstiftningen. Motion K251 avstyrks.
De yrkanden som framställs i motion K291 torde ha
prövats i regeringsbeslutet den 31 mars 1999.
Motionen avstyrks.
Offentlighetsprincipen och EU
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker motionerna om
offentlighetsprincipen. Jämför särskilda
yttrandet.
Motioner
I motion 2000/01:K306 av Gudrun Schyman m.fl. (v)
begärs att regeringen samlat redovisar vilka
konsekvenser det svenska EU-medlemskapet har haft
för den svenska offentlighetsprincipen (yrkande 2).
Medlemskapet i Europeiska unionen har, enligt
motionärerna, urholkat den svenska
offentlighetsprincipen. Därför bör riksdagen begära
att regeringen samlat redovisar vilka konsekvenser
det svenska EU-medlemskapet har haft för den svenska
offentlighetsprincipen.
I motion 2000/01:K341 av Åsa Torstensson m.fl. (c)
begärs att riksdagen ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om kraftfulla insatser för att värna
offentligheten i den egna hanteringen av EU-ärenden
(yrkande 8). Möjligheten att få gehör för Sveriges
synpunkter inom det europeiska samarbetet är i stor
utsträckning beroende av att vi hävdar dem
nationellt, även då det innebär konflikter med andra
länder inom EU. Svenska myndigheter bör därför
konsekvent hävda den svenska offentlighetsprincipen
då EU-dokument handläggs och bedöma undantag från
offentlighet enligt den svenska
sekretesslagstiftningen. Genom det europeiska
samarbetets påverkan på traditionellt
inrikespolitiska frågor bör inte heller
utrikessekretessen kunna komma i fråga vad gäller
sådana bedömningar.
Gällande bestämmelser, m.m.
Sedan den 1 januari 1995 gäller, enligt 2 kap. 1 §
sekretesslagen (1980:100), sekretess för uppgift som
angår Sveriges förbindelser med annan stat eller i
övrigt rör annan stat, mellanfolklig organisation,
myndighet, medborgare eller juridisk person i annan
stat eller statslös, om det kan antas att det stör
Sveriges mellanfolkliga förbindelser eller på annat
sätt skadar landet om uppgiften röjs.
Utgångspunkten är sedan den 1 januari 1995 att
alla uppgifter som rör Sveriges förbindelser med
andra stater och mellanfolkliga organisationer är
offentliga. Förslaget var enligt proposition
1994/95:112 motiverat i första hand av en strävan
att även inom ramen för ett svenskt deltagande i EU-
samarbetet säkerställa rätten till insyn i allmänna
angelägenheter. I propositionen uttalar regeringen
att den avser att vid ett svenskt medlemskap i EU
noga följa utvecklingen på området och att den är
beredd att överväga ytterligare åtgärder för
öppenhet.
Konstitutionsutskottet behandlade i betänkande
1995/96:KU30 s. 27 f. en anmälan i vilken
begärdes att utskottet skulle granska regeringens
och Regeringskansliets prövning av utlämnande av
allmänna handlingar i ärende som berör Sveriges
förhållande till EU. Utskottet begärde svar från
varje departement inom Regeringskansliet om bl.a.
tillämpningen av offentlighetsprincipen avseende
EU-handlingar inom Regeringskansliet. Utskottet
sammanfattade departementens svar enligt
följande:
Det är svårt att avgöra om den från den 1 januari
1995 gällande lydelsen av 2 kap. 1 §
sekretesslagen angående utrikessekretessen lett
till någon förändring i antalet utlämnade
dokument. Underlaget är för litet för att en
jämförelse skall kunna göras med vad som gällde
tidigare. En presumtion för offentlighet finns
numera i motsats till vad som gällde tidigare.
Detta leder till att den i viss mån mer
"schablonmässiga" sekretessbedömningen som
tidigare kanske skedde ersatts av en mer ingående
bedömning.
När det gäller diarieföringen av EU-handlingar
är departementens erfarenheter att det inte
föreligger några svårigheter att avgöra vilka EU-
handlingar som är allmänna. Eventuellt kan det
någon gång vara problem för enskilda tjänstemän
att avgöra vad som skall diarieföras och
betraktas som allmänna handlingar speciellt när
det är fråga om handlingar som tjänstemännen
erhållit i samband med möten i EU:s
arbetsgrupper. Rutinerna för diarieföringen av
EU-handlingar följer de generella principer som
antagits för Regeringskansliet (EU-Dia).
När det gäller hanteringen av de handlingar som
upprättats inom Regeringskansliet (t.ex.
bakgrunds-, analys- och diskussionsmaterial) har
inte departementen funnit några större
svårigheter att avgöra vilka handlingar som är
att anse som allmänna och vid vilken tidpunkt de
är att anse som allmänna.
När det gäller överlämnande av handlingar till
riksdagens EU-nämnd har detta inte berett några
större problem. EU-nämnden har fått de handlingar
som nämnden skall ha eller som nämnden begärt att
få. Handlingar som lämnas över till riksdagens
EU-nämnd har upprättats utifrån det faktum att de
blir allmänna handlingar genom överlämnandet.
Utskottet gjorde följande bedömning (bet.
1995/96:KU30 s. 29). "Regerings-kansliet synes ha
ett väl fungerande system för hantering av EU-
handlingar. Dokumentregistreringssystemet EU-Dia som
infördes den 1 april 1995 har av vad som framgår av
departementens svar fungerat väl under den relativt
korta period som det varit i bruk. Vissa svårigheter
vid hanteringen/registreringen gäller dock de
handlingar som enskilda tjänstemän erhåller på t.ex.
arbetsgruppsmöten inom EU utomlands. Dessa
handlingar är allmänna handlingar och bör
registreras i Regeringskansliet liksom alla allmänna
handlingar. Rutinerna för hanteringen av dessa
handlingar bör följas inom Regeringskansliet. Det
har enligt utskottets mening gått för kort tid för
att en mer ingående utvärdering av
Regeringskansliets hantering av EU-handlingar skall
kunna göras. Frågan bör bli föremål för granskning
sedan en längre tid förflutit."
Utskottet granskade även i betänkande
1998/99:KU10 regeringens och Regeringskansliets
hantering av allmänna handlingar som berör
Sveriges förhållande till EU (s. 33 f.).
Utskottet begärde hos Regeringskansliet en
promemoria med svar på följande frågor:
1) Vad har den fr.o.m. den 1 januari 1995
gällande lydelsen av 2 kap. 1 § sekretesslagen
angående utrikessekretessen inneburit i praktiken
för utlämnandet av handlingar/uppgifter som har
beröring med EU? Kan man t.ex. göra den
bedömningen att fler handlingar/uppgifter numera
lämnas ut än vad som tidigare varit fallet? Om så
är fallet, är det möjligt att ange vilken typ av
handlingar/uppgifter som lämnas ut nu men inte
tidigare?
2) Vilka erfarenheter har departementet gjort i
fråga om diarieföringen av inkomna handlingar
från EU? Föreligger t.ex. svårigheter att avgöra
vilka handlingar som är att betrakta som
allmänna, särskilt vad gäller de handlingar som
överlämnas till departementets tjänstemän vid
deras deltagande i beredningsprocesser i de olika
EU-organen? Har inom departementet upprättats
rutiner för diarieföringen av inkomna EU-
handlingar och i så fall vilka rutiner?
3) Mot bakgrund av att en del av
lagstiftningsprocessen numera utgörs av den
gemensamma beslutsprocessen inom EU anser
utskottet det vara av vikt att även få belyst
vilka erfarenheter som har gjorts i fråga om
hanteringen av de handlingar som härvid
upprättats inom Regeringskansliet (t.ex.
bakgrunds-, analys- och diskussionsmaterial).
Föreligger vad gäller dessa handlingar t.ex.
svårigheter att avgöra vilka handlingar som är
att anse som allmänna och när de är att anse som
allmänna?
4) Utskottet önskar vidare få del av de beslut
som under år 1998 har fattats av statsråd eller
regeringen (och som hör till departementets
beredningsområde) som utgör helt eller delvis
avslag på begäran om utlämnande av handlingar
som berör EU.
Regeringskansliet överlämnade redogörelser från
departementen som svar på utskottets frågor.
Utskottet sammanfattade i betänkandet
departementens svar enligt följande.
Sedan Sverige blev medlem i EU har departementens
tillgång till EU-handlingar ökat. Departementen
lämnar i allmänhet ut fler handlingar i dag
jämfört med tidigare. Om det beror på ökningen av
antalet handlingar eller på den ändrade lydelsen
när det gäller utrikessekretess synes svårt att
avgöra. Enligt Justitiedepartementet är intrycket
emellertid att den ändrade lydelsen när det
gäller utrikessekretess gör att departementet
oftare än förr lämnar ut handlingar där delar
"maskats över" på grund av sekretess, i stället
för att som tidigare inte lämna ut någonting.
Enligt Jordbruksdepartementet är det troligt att
fler handlingar lämnas ut än före lagändringen.
Pappersflödet har emellertid ökat så markant att
det möjligen inte är någon reell ökning. Allt
efter det att tiden gått och vanan att hantera
EU-handlingar ökat har själva frågan om
utlämnande avdramatiserats enligt
Jordbruksdepartementet och hanteringen blivit en
vana på samma sätt som utlämnandet var före
medlemskapet. Handlingar/uppgifter lämnas i
Arbetsmarknadsdepartementet ut i samma omfattning
som år 1996. Inom Kulturdepartementets område
har ändringen av sekretessbestämmelsen inte haft
någon praktisk betydelse. EU-medlemskapet har
enligt Miljödepartementet inneburit en mycket
stor ökning av antalet handlingar av sådan
karaktär att utrikessekretess kan vara aktuell.
Med hänsyn till att sådana handlingar knappast
fanns i departementet före medlemskapet är det
svårt att yttra sig om ändringen i
utrikessekretessregeln haft någon praktisk
betydelse. Rutinerna i Miljödepartementet innebär
att hemligstämpling av EU-handlingar sker i ett
begränsat fall då det är klart att handlingen
innehåller uppgifter som inte kan lämnas ut.
Regeringskansliet tillämpar sedan flera år
dokumentregistret EU-Dia. Det föreligger inga
svårigheter att avgöra vilka EU-handlingar som är
allmänna när det gäller handlingar inkomna från
EU. Enligt Justitiedepartementet kan allmänt
sägas att åtskilliga EU-handlingar blir föremål
för registrering trots att detta strängt taget
inte är nödvändigt enligt en strikt tillämpning
av sekretesslagen. Enligt
Utbildningsdepartementet finns det emellertid
fortfarande behov av att kontrollera att
handlingar som överlämnas till departementets
tjänstemän vid EU-möten registreras i de fall de
skall registreras. Rutinerna fungerar enligt
Jordbruksdepartementet bra; ibland kan det
emellertid vara viss eftersläpning på grund av
det stora antalet dokument. När det gäller vissa
arbetspapper i utkast kan det enligt
Inrikesdepartementets svar ibland vara svårt för
enskilda tjänstemän att avgöra om handlingar som
överlämnats t.ex. i samband med möten i olika EU-
organ skall diarieföras och betraktas som
allmänna handlingar.
När det gäller hanteringen av de handlingar som
upprättats inom Regeringskansliet (t.ex.
bakgrunds-, analys- och diskussionsmaterial) är
uppfattningen att det inte är svårt att avgöra om
det är fråga om allmänna handlingar.
Gränsdragningen för vad som är allmän handling
uppfattas enligt Finansdepartementet inte
generellt som svårare när det gäller EU-
handlingar än när det gäller andra handlingar.
Enligt Kommunikationsdepartementet har rutinerna
blivit mer etablerade och kända, varför arbetet
flyter bättre. Enligt Miljödepartementet innebär
medlemskapet inte någon ändring när det gäller
frågan om vilka handlingar som skall diarieföras
och när det skall ske.
För den tid under år 1998 som redogörelsen
avser, har endast fem beslut fattats som innebär
avslag på begäran om utlämnande av handlingar som
berör EU. Samtliga dessa var regeringsbeslut.
Utskottet ansåg i sin bedömning (bet.1998/99:KU10 s.
37) att såvitt framgick av departementens
redogörelser fungerar hanteringen av EU-handlingar i
Regeringskansliet väl. Utskottet kunde konstatera
att det vid hanteringen av EU-handlingar som
departementens tjänstemän erhåller vid
arbetsgruppsmöten eller andra EU-möten ibland kan
vara svårt för enskilda tjänstemän att avgöra
huruvida dokumentet skall diarieföras och betraktas
som en allmän handling. Utskottet utgick emellertid
från att Regeringskansliet följer upp att
hanteringen av dessa handlingar sker i enlighet med
gällande bestämmelser. Regeringskansliet synes lämna
ut fler handlingar i dag jämfört med tidigare. De
beslut som regeringen enligt redogörelsen
dittintills hade fattat under år 1998 och som
innebar avslag eller delvis avslag på en begäran att
få ta del av en handling som berör EU uppgick till
fem. Utskottet, som inte granskat de aktuella
avslagsbesluten i sak, konstaterade att utvecklingen
inneburit en avsevärd minskning av antalet
avslagsbeslut jämfört med år 1995 - den tidigare
granskade perioden, då regeringen fattade 23 beslut
som innebar avslag eller delvis avslag. Granskningen
föranledde inte något annat uttalande från
konstitutionsutskottet.
Regeringen beslutade den 16 april 1998 att tillkalla
en kommitté med uppgift att göra en översyn av
bestämmelserna om allmänna handlingars offentlighet
i syfte att vidga möjligheterna för
offentlighetsprincipens tillämpning i IT-samhället
(dir. 1998:32). Enligt direktiven skall kommittén
göra en allmän översyn av sekretesslagen. Kommittén
skall också göra en uppföljning av utvecklingen i
frågor om utrikessekretess mot bakgrund av bl.a.
Sveriges inträde i EU och en utvärdering av
tillämpningen av bestämmelsen om utrikessekretess.
Utredningsarbetet skall vara avslutat senast den 30
juni 2002.
Under Sveriges EU-ordförandeskap har förhandlingar
om handlingsoffentlighet i EU:s institutioner förts.
Den 25 april 2001 godkände kommissionen, Coreper och
det närmast ansvariga parlamentsutskottet var för
sig en förhandlingstext. Vid omröstningen i
Europaparlamentet den 3 maj 2001 ställde sig
parlamentet bakom texten med stor majoritet.
Ministerrådet kommer enligt planerna att i maj 2001
fatta beslut om den nya förordningen, vilken i så
fall kommer att träda i kraft inom loppet av sex
månader. Fråga har uppkommit om Sverige kan godta
överenskommelsen med hänsyn till
offentlighetsprincipen. Regeringens uppfattning är
att den föreslagna texten inte begränsar den svenska
offentlighetsprincipen.
Utskottets ställningstagande
Enligt utskottet är det av väsentlig betydelse att
den svenska offentlighetsprincipen inte inskränks.
Offentlighets- och sekretesskommittén har bl.a. i
uppgift att göra en uppföljning av utvecklingen i
frågor om utrikessekretess mot bakgrund av bl.a.
Sveriges inträde i EU och en utvärdering av
tillämpningen av bestämmelsen om utrikessekretess.
Enligt regeringen kommer den svenska
offentlighetsprincipen inte att begränsas med
anledning av resultatet av förhandlingarna om
förordningen om handlingsoffentlighet i EU:s
institutioner. Utskottet anser att motionerna K306
och K341 får anses tillgodsedda. Motionerna
avstyrks.
Ambassadrapporter om mänskliga
rättigheter
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker motionen om att rapporter
om mänskliga rättigheter inte skall vara
hemligstämplade.
Motionen
I motion 2000/01:K307 av Murad Artin m.fl. (v)
begärs att riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening att hemligstämplingen av vårt lands
ambassadrapporter om mänskliga rättigheter snarast
hävs. Varje år rapporterar vårt lands ambassadörer
världen över till Utrikesdepartementet om läget när
det gäller mänskliga rättigheter i de länder där de
är ackrediterade. Dessa rapporter sammanställs i
några tjocka häftade böcker. Dessa sammanställningar
är i dag hemligstämplade. Argumentet att ett
offentliggörande av de svenska ambassadrapporterna
skulle innebära skada när det gäller Sveriges
förhållande till andra stater, vilket inte sällan
används i samband med hemligstämpling, kan knappast
anses som godtagbart när det gäller rapportering av
brott mot mänskliga rättigheter. Snarare är det,
enligt motionärerna, hemlighetsmakeriet och
benägenheten att sopa brott mot mänskliga
rättigheter under mattan som skadar Sveriges
anseende i internationella sammanhang.
Hemligstämplingen av vårt lands ambassadrapporter
om mänskliga rättigheter skall, enligt motionärerna,
hävas så att den svenska allmänheten och andra
intresserade ute i världen kan ta del av dem.
Gällande bestämmelser
Sekretess gäller enligt 2 kap. 1 § sekretesslagen
(1980:100) för uppgift som angår Sveriges
förbindelser med annan stat eller i övrigt rör annan
stat, mellanfolklig organisation, myndighet,
medborgare eller juridisk person i annan stat eller
statslös, om det kan antas att det stör Sveriges
mellanfolkliga förbindelser eller på annat sätt
skadar landet om uppgiften röjs.
Utskottets ställningstagande
Sekretess gäller för uppgift som angår Sveriges
förbindelser med annan stat eller i övrigt rör annan
stat om det kan antas att det stör Sveriges
mellanfolkliga förbindelser eller på annat sätt
skadar landet om uppgiften röjs. Utskottet utgår
från att bestämmelsen tillämpas korrekt, vilket
innebär att inga offentliga handlingar hålls hemliga
utan stöd i bestämmelsen. Utskottet avstyrker därför
motion K307.
Skatteregister
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker motionen om ändring av
sekretesslagen.
Motionen
I motion 2000/01:K394 av Rune Berglund (s) hemställs
att riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till ändring i sekretesslagen i enlighet med
vad i motionen anförs om tillgång till
skatteregister för skattebrottsenheterna. Den
brottsutredande verksamheten inom skattemyndigheten
betraktas från sekretessynpunkt som en särskild
verksamhetsgren för vilken s.k.
förundersökningssekretess gäller. Det innebär att
ekobrottsutredarna inte har direktåtkomst till
nuvarande skatteregister, eftersom deras verksamhet
inte omfattas av ändamålen i skatteregisterlagen.
För att de skall få tillgång till dessa uppgifter
måste de begära utskrifter av terminalbilder, och
sedan sekretessprövning skett kan de få
papperskopior av bilderna. En viss del av
skatteregistrens information är visserligen
offentlig men kan ändå inte hämtas av
skattebrottsenheterna eftersom registerlagens
ändamålsbegränsning sätter stopp för detta. För att
få tag på de offentliga uppgifterna måste
ekobrottsutredarna köpa uppgifterna från ett privat
bolag som i sin tur köper dem från
skattemyndigheten. Konsekvenserna av detta är,
enligt motionären, att arbetet blir ineffektivt.
Gällande bestämmelser, m.m.
Sekretess gäller, enligt 9 kap. 1 § sekretesslagen
(1980:100) i myndighets verksamhet som avser
bestämmande av skatt eller som avser taxering eller
i övrigt fastställande av underlag för bestämmande
av skatt, för uppgift om enskilds personliga eller
ekonomiska förhållanden. Motsvarande sekretess
gäller i myndighets verksamhet som avser förande av
eller uttag ur register som avses i
skatteregisterlagen (1980:343) för uppgift som har
tillförts sådant register och hos kommun eller
landsting för uppgift som lämnats dit i ett ärende
om förhandsbesked i skatte- eller taxeringsfråga.
Gäller sekretess enligt sekretesslagen för uppgift
som förekommer hos viss myndighet, får uppgiften
enligt 1 kap. 3 § sekretesslagen inte röjas för
annan myndighet i andra fall än de som anges i
sekretesslagen eller i lag eller förordning till
vilken sekretesslagen hänvisar. Vad som sägs om
myndighet samt i särskilda bestämmelser i
sekretesslagen om överföring av sekretess mellan
myndigheter gäller också i förhållandet mellan olika
verksamhetsgrenar inom samma myndighet, när de är
att betrakta som självständiga i förhållande till
varandra.
Enligt 14 kap. 2 § sekretesslagen hindrar inte
sekretess att uppgift lämnas till myndighet om
uppgiften behövs där för t.ex. förundersökning eller
rättegång. Enligt 14 kap. 3 § får sekretessbelagd
uppgift lämnas till myndighet om det är uppenbart
att intresset av att uppgiften lämnas har företräde
framför det intresse som sekretessen skall skydda.
Regeringen föreslog i proposition 2000/01:33 ny
författningsreglering av behandling av
personuppgifter inom bl.a. skatteförvaltningens
verksamhet med beskattning och folkbokföring.
Syftet med den nya regleringen är att förenkla,
modernisera och effektivisera regelsystemet. Av
propositionen (s. 126) framgår bl.a.:
Riksskatteverket har anfört att uppgifterna i
databasen även bör få användas i
skattemyndigheternas brottsutredande verksamhet.
Regeringen har i samband med införandet av lagen
om behandling av personuppgifter i
skattemyndigheternas brottsutredande verksamhet
behandlat frågan om skattebrottsenheternas
åtkomst till skatteregistret (prop. 1998/99:34,
s. 60 ff.). Regeringen ansåg att övervägande skäl
talade för att direkt åtkomst till
skatteregistret inte borde medges och anförde
därvid bl.a. att det är väsentligt att det inte
råder något tvivel om att den fiskala och den
brottsutredande verksamheten inom
skattemyndigheten bedrivs åtskilda. Det kunde
dock enligt regeringen finnas skäl att återkomma
till frågan när erfarenheter vunnits av
skattebrottsenheternas verksamhet. Enligt
regeringens mening har det inte framkommit några
skäl som motiverar att skattebrottsenheterna nu
får tillgång till beskattningsdatabasen.
Skattebrottsenheterna får i dag tillgång till de
uppgifter som behövs på annat sätt.
Utskottets ställningstagande
Utskottet delar regeringens bedömning att det är
väsentligt att det inte råder något tvivel om att
den fiskala och den brottsutredande verksamheten
bedrivs åtskilda. Utskottet, som inte är berett att
utvidga möjligheten till direktåtkomst till
skatteregistret, avstyrker motion K394.
Sekretesslagen
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker motionerna om ändringar i
sekretesslagen (1980:100).
Motionen
I motion 2000/01:K397 av Lennart Daléus m.fl. (c)
hemställs att riksdagen beslutar att 7 kap. 16 §
sekretesslagen (1980:100) upphävs (yrkande 15).
Centerpartiet ser enligt motionärerna mycket
allvarligt på de tendenser till att begränsa
yttrande- och offentlighetsprinciperna som
förekommit, vanligen med hänvisning till EU-regler.
Både riksdag och regering har vid upprepade
tillfällen meddelat att offentlighetsprincipen skall
tillämpas fullt ut, oaktat medlemskapet i EU.
Samtidigt förekommer inskränkningar, t.ex. genom
personuppgiftslagen. I samband med att
personuppgiftslagen antogs ändrades även
sekretesslagen så att "sekretess gäller för
personuppgift, om det kan antas att ett utlämnande
skulle medföra att uppgiften behandlas i strid med
personuppgiftslagen" (SekrL 7:16). Centerpartiet har
svårt att se att denna paragraf kan tillämpas utan
att syftet med att efterfråga handlingen undersöks,
liksom identiteten hos den som efterfrågar
handlingen. Intentionerna i paragrafen kan således
antas stå i strid med den grundlagsfästa
offentlighetsprincipen. Riksdagen bör därmed besluta
att sekretesslagens 7 kap. 16 § upphävs.
I motion 2000/01:K341 av Åsa Torstensson m.fl. (c)
begärs att riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om att göra det
svårare att ändra sekretessbestämmelser (yrkande 6).
Det är enligt motionärerna ingen självklarhet att
det skall vara enkelt att begränsa
offentlighetsprincipen genom förändringar i
sekretesslagen. Sedan den nuvarande sekretesslagen
antogs 1980 har den ändrats mer än 220 gånger. Det
har säkerligen många gånger varit angelägna
ändringar och ändringar som påkallats av förändrad
numrering i andra lagar, men de frekventa
ändringarna måste enligt motionärerna aktualisera
frågan om behovet av att diskutera huruvida
processen att utöka sekretesslagen bör göras
trögare. I många fall är det självfallet påkallat
med sekretess, som t.ex. i fråga om personlig
integritet. Det är inte sekretess i sig som är fel,
utan det faktum att man med stor lätthet kan utöka
undantagen från en grundlagsfäst rättighet. Ett
sådant förfarande innebär också att debatten kring
vilka undantag som bör finnas och hur de bör göras
försvåras, inte minst med tanke på hur ofta
lagstiftningen ändras. Mot denna bakgrund finns det
enligt motionärerna skäl att låta en utredning
överväga om åtgärder bör vidtas för att göra det
svårare att ändra i sekretessbestämmelserna, t.ex.
genom att kräva att undantag från
offentlighetsprincipen bör beslutas på samma sätt
som grundlag.
Gällande bestämmelser, m.m.
Till främjande av ett fritt meningsutbyte och en
allsidig upplysning skall varje svensk medborgare,
enligt 2 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen (TF), ha
rätt att ta del av allmänna handlingar.
Rätten att ta del av allmänna handlingar får,
enligt 2 kap. 2 § TF, begränsas endast om det är
påkallat med hänsyn till
1. rikets säkerhet eller dess förhållande till
annan stat eller mellanfolklig organisation,
2.
3. rikdets centrala finanspolitik,
penningpolitik eller valutapolitik,
4.
5. myndighets verksamhet för inspektion,
kontroll eller annan tillsyn,
6.
7. intresset av att förebygga eller beivra
brott,
8.
9. det allmännas ekonomiska intresse,
10.
11.skyddet för enskilds personliga eller
ekonomiska förhållanden,
12.
13.intresset av att bevara djur- eller växtart.
14.
Enligt 8 § personuppgiftslagen tillämpas inte
bestämmelserna i lagen i den utsträckning det skulle
inskränka en myndighets skyldighet enligt 2 kap.
tryckfrihetsförordningen att lämna ut
personuppgifter.
Enligt 7 kap. 16 § sekretesslagen (1980:100)
gäller sekretess för person-uppgift om det kan antas
att ett utlämnande skulle medföra att uppgiften
behandlas i strid med personuppgiftslagen
(1998:204). Bestämmelsen trädde i kraft samtidigt
som personuppgiftslagen, den 24 oktober 1998.
Dessförinnan gällde sekretess för personuppgift i
personregister som avses i datalagen (1973:289),
bl.a. om det kunde antas att utlämnande skulle
medföra att uppgiften användes för automatisk
databehandling i strid med datalagen. Enligt
regeringen innebar ändringen att sekretesslagen
samordnades med bestämmelserna i personuppgiftslagen
(prop. 1997/98:44 s. 147).
Utskottet behandlade i betänkande 1999/2000:KU7 ett
motionsyrkande om att 7 kap. 16 § sekretesslagen
skulle upphävas. Utskottet, som avstyrkte motionen,
gjorde bedömningen att den ändring som gjordes i 7
kap. 16 § sekretesslagen i samband med att
personuppgiftslagen trädde i kraft inte innebar att
det gjordes någon inskränkning av
offentlighetsprincipen.
I betänkande 2000/01:KU19 behandlar utskottet ett
antal motioner från allmänna motionstiden 2000 som
rör frågor om behandling av personuppgifter och
vissa frågor som berör till IT-området. Under
rubriken Översyn av personuppgiftslagen och EG:s
dataskyddsdirektiv anför utskottet bl.a. (s. 13 f.)
I enlighet med vad utskottet anfört tidigare
utgår utskottet alltjämt från att regeringen i
sitt arbete för en revidering av
dataskyddsdirektivet kraftfullt agerar för att
slå vakt om den svenska offentlighetsprincipen.
Mot bakgrund av uppdraget till Offentlighets- och
sekretesskommittén att göra en allmän översyn av
sekretesslagen finns det vidare anledning att
utgå från att kommittén kommer att behandla
frågan om hur avvägningen mellan insyns-
respektive integritetsintressen skall göras och
komma till uttryck i den svenska lagstiftningen,
särskilt när det gäller bestämmelsen i 7 kap. 16
§ sekretesslagen. Denna bestämmelse innebär i dag
att en myndighet inte skall lämna ut en
personuppgift, om det kan antas att ett
utlämnande skulle medföra att uppgiften behandlas
i strid med personuppgiftslagen. Utgångspunkten
för kommitténs översyn är att balansen bibehålls
mellan intresset av offentlighet och insyn å ena
sidan och integritets- och andra
sekretesskyddsintressen å andra sidan.
Utskottets ställningstagande
Offentlighets- och sekretesskommittén skall enligt
sina direktiv göra en allmän översyn av
sekretesslagen. I denna ingår att undersöka i vilken
utsträckning lagen kan förbättras, t.ex. genom att
onödiga bestämmelser upphävs och att lagen görs mer
överskådlig, med bibehållen balans mellan intresset
av offentlighet och insyn å ena sidan och
integritets- och andra sekretesskydds-intressen å
den andra. Kommitténs arbete skall vara avslutat den
30 juni 2002. Enligt utskottet bör resultatet av
kommitténs arbete avvaktas. Motionerna K397 och K341
avstyrks därför.
Reservation
Utskottets förslag till riksdagsbeslut och
ställningstaganden har föranlett följande
reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken
punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som
behandlas i avsnittet.
Forskare (punkt 5)
av Kenneth Kvist (v), Per Lager (mp) och Peter
Pedersen (v).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 5 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager med bifall till motion
2000/02:K291yrkandena 2-6 samt med anledning av
motion 2000/01:K251 som sin mening för regeringen
vad som anförs i reservationen.
Ställningstagande
När MUST-programmet initierades uttalade regeringen
att det fanns ett starkt allmänt intresse att dessa
frågor blir grundligt belysta genom oberoende
forskning. Regeringen uttalade vidare att
sekretessbestämmelserna inte behöver hindra
forskningsinsatserna på området. Vid en närmare
granskning av uppgifterna i fråga kunde det, enligt
regeringen, visa sig att de inte längre omfattades
av sekretess. Vidare anförde regeringen att den när
det är påkallat av synnerliga skäl för särskilt fall
kan förordna om undantag från sekretess.
När professor Christer Jönsson, ordförande i
programgruppen för MUST, konstaterar att
verkligheten ligger väldigt långt från regeringens
inledande försäkringar om öppnade arkiv är det lätt
att hålla med.
För att förbättra forskarnas arbetsvillkor och
inte ytterligare försena forskningsuppdraget anser
vi att regeringen snarast bör återkomma till
riksdagen med förslag med utgångspunkt i vad som
anförs i motion K291, som underlättar för de berörda
forskarna att slutföra sitt arbete.
Särskilt yttrande
Offentlighetsprincipen och EU (punkt 6)
Helena Bargholtz (fp) anför:
EU:s institutioner måste präglas av större öppenhet.
Genom ökad öppenhet och insyn kan fusk och
oegentligheter bekämpas och medborgarnas förtroende
för unionen stärkas. Insyn och ett gott agerande
gentemot medborgarna måste vara en ledstjärna för
EU:s institutioner. Sverige bör verka för att den
svenska synen på allmänna handlingars offentlighet
får en motsvarighet också inom EU. Öppenhet bör vara
regel, sekretess undantag, i stället för tvärtom.
Sverige bör driva fram en sådan tillämpning av EU:s
nya offentlighetsprincip att den också blir praktisk
verklighet överallt i EU:s beslutsfattande.
Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
Med hänvisning till de motiveringar som
framförs under Utskottets överväganden
föreslår utskottet att riksdagen fattar
följande beslut:
1. Skadelidandes rätt att ta del av
uppgifter ur nedlagda förundersökningar,
m.m.
Riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
2.
3. lag om ändring i rättegångsbalken,
4.
5. lag om ändring i bötesverkställighetslagen
(1979:189).
6.
2. Skydd för poliser i offentliga
register
Riksdagen avslår motion 2000/01:K316.
3. Samarbete mellan myndigheter
Riksdagen avslår motion 2000/01:Ju929 yrkande
6.
4. Obduktionsprotokoll
Riksdagen avslår motion 2000/01:K216.
5. Forskare
Riksdagen avslår motionerna 2000/01:K251 och
2000/01:K291 yrkandena 2-6.
Reservation (v, mp)
6. Offentlighetsprincipen och EU
Riksdagen avslår motionerna 2000/01:K306
yrkande 2 och 2000/01:K341 yrkande 8.
7. Ambassadrapporter om mänskliga
rättigheter
Riksdagen avslår motion 2000/01:K307.
8. Skatteregister
Riksdagen avslår motion 2000/01:K394.
9. Sekretesslagen
Riksdagen avslår motionerna 2000/01:K397 yrkande
15 och 2000/01:K341 yrkande 6.
Stockholm den 15 maj 2001
På konstitutionsutskottets vägnar
Per Unckel
Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Per
Unckel (m), Göran Magnusson (s), Barbro Hietala
Nordlund (s), Pär Axel Sahlberg (s), Kenneth Kvist
(v), Ingvar Svensson (kd), Mats Berglind (s), Inger
René (m), Kerstin Kristiansson Karlstedt (s), Björn
von der Esch (kd), Per Lager (mp), Helena Bargholtz
(fp), Britt-Marie Lindkvist (s), Per-Samuel Nisser
(m), Peter Pedersen (v), Sven Bergström (c) och
Margareta Nachmanson (m).
Bilaga 2
Regeringens lagförslag
1. Förslag till lag om ändring i
sekretesslagen (1980:100)
Härigenom föreskrivs att 9 kap. 17 § sekretesslagen
(1980:100)[1] skall ha följande lydelse.
-----------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
-----------------------------------------------------
9 kap.
17 §[2]
Sekretess gäller för uppgift om enskilds
personliga och ekonomiska förhållanden, om inte
annat följer av 18 §
1. i utredning enligt bestämmelserna om
förundersökning i brottmål,
2. i angelägenhet, som avser användning av
tvångsmedel i sådant mål eller i annan verksamhet
för att förebygga brott,
3. i angelägenhet som avser registerkontroll och
särskild personutredning enligt säkerhetsskyddslagen
(1996:627),
4. i åklagarmyndighets, polismyndighets,
skattemyndighets, Statens kriminaltekniska
laboratoriums, Tullverkets eller Kustbevakningens
verksamhet i övrigt för att förebygga, uppdaga,
utreda eller beivra brott,
5. i Statens biografbyrås verksamhet att biträda
Justitiekanslern, allmän åklagare eller
polismyndighet i brottmål,
6. i register som förs av Rikspolisstyrelsen
enligt polisdatalagen (1998:622) eller som annars
behandlas där med stöd av samma lag,
7. i register som förs enligt lagen (1998:621) om
misstankeregister,
8. i register som förs av Riksskatteverket enligt
lagen (1999:90) om behandling av personuppgifter vid
skattemyndigheters medverkan i brottsutredningar
eller som annars behandlas där med stöd av samma
lag,
9. i särskilt ärenderegister över brottmål som
förs av åklagarmyndighet, om uppgiften inte hänför
sig till registrering som avses i 15 kap. 1 §,
10. i register som förs av Tullverket enligt lagen
(2001:85) om behandling av personuppgifter i
Tullverkets brottsbekämpande verksamhet eller som
annars behandlas där med stöd av samma lag,
om det inte står klart att uppgiften kan röjas
utan att den enskilde eller någon honom närstående
lider skada eller men.
Sekretess gäller i verksamhet, som avses i första
stycket, för anmälan eller utsaga från enskild, om
det kan antas att fara uppkommer för att någon
utsätts för våld eller annat allvarligt men om
uppgiften röjs.
-----------------------------------------
Utan hinder av
sekretessen får en
skadelidande, eller
den som den
skadelidande
överlåtit sin rätt
till, ta del av en
uppgift
1. i en nedlagd
förundersökning
eller i en
förundersökning som
avslutats med ett
beslut om att åtal
inte skall väckas,
2. i en annan
brottsutredning som
utförts enligt
bestämmelserna i 23
kap.
rättegångsbalken
och som avslutats
på annat sätt än
med beslut att
väcka åtal, med
strafföreläggande
eller med föreläg-
gande av
ordningsbot, eller
3. i en avslutad
utredning enligt 31
§ lagen (1964:167)
med särskilda
bestämmelser om
unga lag-
överträdare,
om den
skadelidande eller
den som den
skadelidande
överlåtit sin rätt
till, behöver
uppgiften för att
kunna få ett
anspråk på skades-
tånd eller på
bättre rätt till
viss egendom
tillgodosett och
det inte bedöms
vara av synnerlig
vikt för den som
uppgiften rör eller
någon närstående
till honom att den
inte lämnas ut.
-----------------------------------------
Utan hinder av Utan hinder av
sekretessen får sekretessen får en
uppgift lämnas till uppgift också
enskild enligt vad lämnas ut
som föreskrivs i
den särskilda 1. till enskild
lagstiftningen om enligt vad som
unga lagöverträdare föreskrivs i den
och i särskilda lagstift-
säkerhetsskyddslagen ningen om unga
(1996:627) samt i lagöverträdare,
förordning som har
stöd i sistnämnda 2. till enskild
lag. Utan hinder av enligt vad som
sekretessen får föreskrivs i
uppgift vidare säkerhetsskyddslagen
lämnas ut enligt (1996:627) samt i
vad som föreskrivs förordning som har
i lagen (1998:621) stöd i den lagen,
om
misstankeregister, 3. enligt vad som
polisdatalagen föreskrivs i lagen
(1998:622), lagen (1998:621) om
(1999:90) om misstankeregister,
behandling av polisdatalagen
personuppgifter vid (1998:622), lagen
skattemyndigheters (1999:90) om
medverkan i behandling av
brottsutredningar person-uppgifter
och i lagen vid skatte-
(2001:85) om myndigheters
behandling av medverkan i brotts-
personuppgifter i utredningar och i
Tullverkets lagen (2001:85) om
brottsbekämpande behandling av
verksamhet samt i personuppgifter i
förordningar som Tullverkets
har stöd i dessa brottsbekämpande
lagar. verksamhet samt i
förordningar som
har stöd i dessa
lagar,
-----------------------------------------
4. till enskild
enligt vad som
föreskrivs i 27
kap. 8 §
rättegångsbalken.
Utan hinder av
sekretessen får
polisen på begäran
av en enskild som
lidit person- eller
sakskada vid en
trafikolycka lämna
uppgift om
identiteten hos en
trafikant som haft
del i olyckan.
-----------------------------------------
I fråga om uppgift i allmän handling
gäller sekretessen i högst sjuttio år.
__________________
Denna lag träder i kraft den 1 juli
2001.
**FOOTNOTES**
[1]: Lagen omtryckt 1992:1474.
[2]: Senaste lydelse 2001:86.
2. Förslag till lag om ändring i
rättegångsbalken
Härigenom föreskrivs att 27 kap. 8 §
rättegångsbalken skall ha följande
lydelse.
-----------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
-----------------------------------------------------
27 kap.
8 §[3]1
Om det inte inom den tid som avses i 7
§ har väckts åtal eller kommit in någon
begäran till rätten om förlängning av
tiden eller om det annars inte längre
finns skäl för beslag, skall beslaget
omedelbart hävas.
-----------------------------------------------------
Beslag av föremål som Beslag av föremål som
någon framställt anspråk någon har framställt
på får dock hävas först anspråk på får dock hävas
tre veckor efter det att först tre veckor efter
en underrättelse om att det att en underrättelse
beslaget kan komma att om att beslaget kan komma
hävas har sänts till den att hävas har sänts till
som framställt anspråket. den som framställt
Om denne medger det, anspråket. Om denne
skall dock beslaget hävas medger det, skall dock
omedelbart. Den som beslaget hävas
beslaget har gjorts hos omedelbart. Av
behöver inte underrättas. underrättelsen skall det
framgå hos vem beslaget
har gjorts. Den som
beslaget har gjorts hos
behöver inte underrättas.
-----------------------------------------------------
Ett beslag hävs av rätten eller, om
beslaget inte har meddelats eller
fastställts av rätten, av
undersökningsledaren eller åklagaren.
När målet avgörs, skall rätten pröva
om ett beslag fortfarande skall bestå.
Om målet avgörs genom dom, skall andra
stycket inte tillämpas. Rätten får i
samband med dom besluta om beslag.
______________
Denna lag träder i kraft den 1 juli
2001.
**FOOTNOTES**
[3]:1 Senaste lydelse 1998:1573.
3. Förslag till lag om ändring i
bötesverkställighetslagen
(1979:189)
Härigenom föreskrivs att 5 §
bötesverkställighetslagen (1979:189)
skall ha följande lydelse.
-----------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
-----------------------------------------------------
5 §
Uppkommer överskott vid uppbörd, får
det avräknas på andra böter som den
bötfällde är skyldig att betala. I den
mån avräkning ej sker, skall överskott
återbetalas.
-----------------------------------------------------
Endast överskott som
uppgår till minst femtio
kronor skall återbetalas.
Beloppet skall avrundas
till närmaste lägre hela
krontal.
-----------------------------------------------------