I betänkandet behandlas under skilda rubriker
motioner som rör rikets styrelse.
Inledningsvis avstyrker utskottet motioner om en
bred författningsutredning. Därefter behandlas olika
frågor om allmänna val, nämligen frågor om
rösträttsåldern, valsystemet och mandatfördelningen,
antalet riksdagsledamöter, tidsbegränsning av
förtroendeuppdrag och valdagarnas förläggning.
Utskottet avstyrker motionerna i dessa frågor.
Utskottet tillstyrker däremot motioner om att
folkomröstningsinstitutet skall utredas på nytt,
denna gång med parlamentarisk medverkan.
Motioner om möjligheten att binda regeringen i EU-
förhandlingar genom uttalanden av EU-nämnden och om
riksdagens kontrollmakt avstyrks. Vidare avstyrks en
motion om riksdagens möjlighet att tillsätta
kommissioner och en motion om medborgarskapskravet
för statsråd. En motion rör riksdagsledamöters skydd
mot åtal. Utskottet anser att det kan finnas
anledning att i lämplig ordning och i lämpligt
sammanhang klarlägga detta. Utskottet föreslår att
detta ges regeringen till känna. Motioner som rör
statschefen och kungahuset avstyrks. Det gäller
motioner om kungen som statschef, om principerna för
ersättning till statschefen och om bekännelsekravet
för den kungliga familjen.
Utskottet behandlar vidare frågor om lagprövning,
om domstolarnas ställning och tillsättning av högre
statliga tjänster samt om författningsregleringen av
Svenska kyrkan och om adeln.
Utskottet föreslår att regeringen skall låta utreda
frågor om skyldigheten enligt 11 kap. 14 §
regeringsformen för domstolar och andra offentliga
organ att i vissa fall inte tillämpa en föreskrift
och om undantaget från denna skyldighet, det s.k.
uppenbarhetsrekvisitet. Utredningen bör omfatta
frågan på vilket sätt en utvidgad lagprövning bör
kunna utövas. I detta innefattas frågan om en
speciell författningsdomstol behövs.
Utskottet avstyrker föreliggande motioner om
förändring av domstolarnas ställning, om
tjänstetillsättning och om Svenska kyrkan. Såvitt
avser författningar om adeln anser utskottet att
regeringen bör pröva förutsättningarna för och
konsekvenserna av att ändra nuvarande ordning, som
innebär att beslut om ändring i riddarhusordningen
överlämnas till regeringen för stadfästelse och att
riddarhusordningen och 1723 års privilegiebrev
publiceras i SFS.
Utskottets beslut att tillstyrka utredningar om
folkomröstningsinstitutet och om lagprövningsfrågor
har fattats av en majoritet bestående av m-, kd-, c-
, fp- och mp-ledamöterna.
I betänkandet finns 15 reservationer och ett
särskilt yttrande.
Motioner
Motioner väckta under allmänna motionstiden
1998
1998/99:K303 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp, m, kd,
c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om
rättssäkerhet.
1998/99:K328 av Helena Bargholtz och Barbro
Westerholm (fp) vari yrkas
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att avskaffa
"uppenbarhetsrekvisitet" i lagprövningsrätten.
Motioner väckta under allmänna motionstiden
1999
1999/2000:K202 av Sten Andersson (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om behovet av en
utredning avseende spärrar till riksdagsval,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om antalet
riksdagsledamöter.
1999/2000:K204 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari
yrkas
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om en
rättspolitisk utredning.
1999/2000:K206 av Bo Lundgren m.fl. (m) vari yrkas
7. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
att ta bort uppenbarhetsrekvisitet m.m. i enlighet
med vad som anförts i motionen,
8. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
förstärkning av domstolarnas konstitutionella
ställning i enlighet med vad som anförts i motionen,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om utnämningar av de
högsta domarna och regeringens utnämningspolitik vid
utnämning av statliga verkschefer m.m.,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om
folkomröstningar,
12. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
minskat antal ledamöter i enlighet med vad som
anförts i motionen,
15. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
skilda valdagar för riksdagsval och kommunalval i
enlighet med vad som anförts i motionen,
16. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
ändring av tidpunkten för kommunalval i enlighet med
vad som anförts i motionen,
17. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
ändring av tidpunkten för riksdagsval i enlighet med
vad som anförts i motionen,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om reformbehovet
av författningen.
1999/2000:K207 av Rolf Gunnarsson (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att sänka antalet
ledamöter i Sveriges riksdag till 249 ledamöter.
1999/2000:K244 av Helena Bargholtz m.fl. (fp) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att riksdagen i
särskilda fall skall kunna tillsätta särskilda
riksdagskommissioner,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att avskaffa
uppenbarhetsrekvisitet i lagprövningsrätten,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en
författningsdomstol,
1999/2000:K251 av Johan Lönnroth m.fl. (v, fp, s)
vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär
förslag om upphävande av all offentligrättslig
reglering specifik för adel.
1999/2000:K257 av Ingvar Svensson m.fl. (kd) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att genomföra
en noggrann utredning kring lagprövningsrättens
ställning i Sverige.
1999/2000:K261 av Margit Gennser (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om nya, förbättrade former
för regeringens rekrytering av statliga verkschefer.
1999/2000:K264 av Kenneth Kvist m.fl. (v) vari yrkas
att riksdagen hos regeringen begär förslag till
ändring av ersättningsprinciperna för statschefen
och hans kansli i enlighet med vad i motionen
anförts.
1999/2000:K273 av Elver Jonsson (fp) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
vederbörlig författningsförändring som möjliggör
allmänna val under våren.
1999/2000:K279 av Ingvar Svensson (kd) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en parlamentarisk
utredning om folkomröstningsinstitutet.
1999/2000:K293 av Karin Pilsäter och Johan Pehrson
(fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om
utredning av rösträttsålder.
1999/2000:K320 av Sören Lekberg (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att utreda vilka följder
ett valsystem av tysk modell skulle få i Sverige.
1999/2000:K323 av Tomas Högström och Catharina
Elmsäter-Svärd (m) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om öppna utskottsförhör.
1999/2000:K339 av Willy Söderdahl (v) vari yrkas att
riksdagen beslutar att åldern för rösträtt sänks
till 16 år för röstning i kommunalval och vid
folkomröstningar.
1999/2000:K348 av Per Lager och Birger Schlaug (mp)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om
behovet av en utredning om inrättandet av en svensk
författningsdomstol.
1999/2000:K349 av Per Unckel m.fl. (m) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en utredning av
riksdagens kontrollmakt.
1999/2000:Fi510 av Karin Pilsäter m.fl. (fp) vari
yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om statens chefspolicy.
Motioner väckta under allmänna motionstiden
2000
2000/01:K202 av Margareta Viklund (kd) vari yrkas:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
att det i bestämmelserna för rådgivande
folkomröstningar skrivs in ett tillägg med
innebörden att utfallet av en rådgivande
folkomröstning skall ha en tidsbegränsad giltighet.
2000/01:K212 av Sten Andersson (m) vari yrkas:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om behovet av en utredning
avseende spärrar till riksdagsval och antalet
riksdagsledamöter.
2000/01:K215 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari
yrkas: Riksdagen begär att regeringen återkommer med
förslag till åtgärdsplan för att avveckla monarkin.
2000/01:K217 av Rolf Gunnarsson (m) vari yrkas:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att sänka antalet ledamöter
i Sveriges riksdag till 249 ledamöter.
2000/01:K221 av Rolf Gunnarsson m.fl. (m) vari
yrkas: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om utnämningssystemet
för bl.a. landshövdingar/generaldirektörer.
2000/01:K229 av Per Lager m.fl. (mp) vari yrkas:
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag
till ändring av successionsordningen vad gäller
bekännelsekravet riktat till den kungliga familjen.
2000/01:K230 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari
yrkas: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att återkomma
med förslag till ny lagtext som likställer alla
medborgare vid bildande av regering så att ett
första beslut kan fattas före riksdagsvalet år 2002.
2000/01:K234 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas:
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag
till ändring av vallagen så att de som fyller 18 år
under år då allmänna val hålls blir röstberättigade.
2000/01:K244 av Lars Hjertén och Lars Elinderson (m)
vari yrkas: Riksdagen begär att regeringen lägger
fram förslag om en folkomröstning i enlighet med vad
som anförs i motionen.
2000/01:K255 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas:
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag
till ändring av berörda lagar i syfte att åstadkomma
ett slutligt skiljande av Svenska kyrkan från staten
i enlighet med vad i motionen anförs.
2000/01:K257 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas:
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag
till sådan ändring av grundlagarna som möjliggör
övergång till republikanskt statsskick.
2000/01:K268 av Ingvar Svensson m.fl. (kd) vari
yrkas
2. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en
utredning om mandatfördelningstekniken vid val till
riksdagen med syfte att fatta ett första beslut
under mandatperioden 2002-2006,
2000/01:K278 av Per Unckel m.fl. (m) vari yrkas
6. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag om att ta bort uppenbarhetsrekvisitet m.m. i
enlighet med vad som anförs i motionen,
7. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag om förstärkning av domstolarnas
konstitutionella ställning i enlighet med vad som
anförs i motionen,
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om utnämningar av de
högsta domarna och regeringens utnämningspolitik vid
utnämning av statliga verkschefer m.m.
2000/01:K295 av Elver Jonsson (fp) vari yrkas
1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till ändring som möjliggör allmänna val
under våren/försommaren.
2000/01:K296 av Sofia Jonsson och Margareta
Andersson (c) vari yrkas: Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen anförs om
försöksverksamhet med sänkt rösträttsålder i
kommunvalet 2002.
2000/01:K298 av Rigmor Stenmark (c) vari yrkas:
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag
till ändring av förtroendevaldas uppdrag att
begränsas till max tre mandatperioder per uppdrag.
2000/01:K303 av Bo Lundgren m.fl. (m) vari yrkas
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om folkomröstningar.
6. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag om minskat antal ledamöter i riksdagen i
enlighet med vad som anförs i motionen.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om författningens
utveckling på längre sikt.
2000/01:K353 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
att den sittande Författningsutredningen ges
tilläggsdirektiv för att ändra grundlagen så att
riksdagen kan delegera makt till ett riksdagsorgan,
exempelvis EU-nämnden, som skall kunna binda
regeringen för en politisk handlingslinje inför
beslut om förordningar och direktiv i EU:s
ministerråd i enlighet med vad i motionen anförs.
2000/01:K370 av Göran Magnusson m.fl. (s) vari
yrkas: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om översyn av 4 kap. 8
§ åtalsregler för riksdagsledamot.
2000/01:K396 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari
yrkas
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en
författningsdomstol.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om skilda valdagar vid
skilda tidpunkter.
2000/01:K397 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari yrkas
2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag om en parlamentarisk kommitté för att belysa
möjligheten för beslutande nationella
folkomröstningar.
2000/01:K401 av Matz Hammarström m.fl. (mp) vari
yrkas
2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till ändringar i relevant lagstiftning så
att rösträttsåldern kan sänkas till 16 år på
samtliga nivåer och för folkomröstningar.
6. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till ändringar i relevant lagstiftning så
att valsystemet kan reformeras i enlighet med vad
som anförs i kapitel 5.1 i motionen.
2000/01:Ju415 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att flytta över
frågor som rör domstolsväsendet till
konstitutionsutskottet.
2000/01:Ju933 av Siw Persson och Johan Pehrson (fp)
vari yrkas
31. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om den svenska
rättsordningen och EU.
32. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om inrättandet av en
författningsdomstol.
2000/01:N383 av Matz Hammarström m.fl. (mp) vari
yrkas
35. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om skilda valdagar.
Utskottet
Författningsutredningar
Bestämmelser i regeringsformen med bakgrund
De centrala bestämmelserna om rikets styrelse finns
i regeringsformen, som i sin ursprungliga lydelse
trädde i kraft den 1 januari 1975.
I regeringsformens tretton kapitel finns
bestämmelser om statsskickets grunder (1 kap.), om
grundläggande fri- och rättigheter (2 kap.), om
riksdagen (3 kap.), om riksdagsarbetet (4 kap.), om
statschefen (5 kap.), om regeringen (6 kap.), om
regeringsarbetet (7 kap.), om lagar och andra
föreskrifter (8 kap.), om finansmakten (9 kap.), om
förhållandet till andra stater (10 kap.), om
rättskipning och förvaltning (11 kap.), om
kontrollmakten (12 kap.) och om krig och krigsfara
(13 kap.).
I regeringsformens portalparagraf (1 kap. 1 §) sägs
att den svenska folkstyrelsen bygger på fri
åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt samt
att den förverkligas genom ett representativt och
parlamentariskt statsskick och genom kommunal
självstyrelse.
1974 års regeringsform hade föregåtts av flera
utredningar, och även sedan den trätt i kraft den 1
januari 1975 har det gjorts utredningar om många av
de frågor som regleras i regeringsformen.
Den första utredningen, Författningsutredningen,
tillsattes år 1954 och avgav sitt slutbetänkande med
förslag till ny regeringsform och ny riksdagsordning
år 1963 (SOU 1963:16-18, Sveriges statsskick).
Den andra parlamentariska utredningen,
Grundlagberedningen (GLB) tillsattes år 1966. GLB
avgav ett betänkande om en partiell
författningsreform år 1967 (SOU 1967:26, Partiell
författningsreform) och sitt slutbetänkande med
förslag till ny regeringsform och ny riksdagordning
år 1972 (SOU 1972:15, Ny regeringsform, Ny
riksdagsordning). Proposition avlämnades år 1973
(prop. 1973:90). Förslaget antogs med vissa
ändringar slutgiltigt år 1974.
Frågan om grundlagsskyddet för fri- och rättigheter
utreddes vidare i olika etapper - Fri- och
rättighetsutredningen (SOU 1975:75, Medborgerliga
fri- och rättigheter Regeringsformen),
Rättighetsskyddsutredningen (SOU 1978:34, Förstärkt
skydd för fri- och rättigheter) och Fri- och
rättighetskommittén (SOU 1993:40, Fri- och
rättighetsfrågor) - och nya bestämmelser infördes
också i regeringsformen.
Utredningarna om olika delar av valsystemet har
varit många. En första utredning,
Grundlagskommittén, avgav sitt betänkande år 1981
(SOU 1981:15, Grundlagsfrågor), men partierna var
oeniga på de centrala punkterna, och betänkandet
föranledde inte någon åtgärd. En andra utredning,
Folkstyrelsekommittén, ledde inte heller till något
resultat i detta avseende (SOU 1987:6,
Folkstyrelsens villkor). Kommittén diskuterade även
andra frågor, som en utbyggnad av
folkomröstningsinstitutet och införandet av en
författningsdomstol. Kommittén var i båda fallen
negativt inställd. Även Fri- och rättighetskommittén
ställde sig i sitt betänkande avvisande till
införandet av en författningsdomstol.
Efter förslag av Personvalskommittén (SOU 1993:21,
Ökat personval) beslöts 1994 att införa en
bestämmelse i regeringsformen om möjlighet för
väljarna att avge särskild personröst. Samtidigt
förlängdes valperioden till fyra år.
Riksdagens arbetsformer har samtidigt varit föremål
för ett kontinuerligt utredningsarbete, till stor
del inom riksdagen.
Även EU-anslutningen har lett till
grundlagsändringar. Efter förslag av
Grundlagsutredningen inför EG (SOU 1993:14, EG och
våra grundlagar) infördes bestämmelser i
regeringsformen om överlåtelse av beslutanderätt
till Europeiska gemenskaperna.
Aktuella utredningar
En parlamentarisk utredning om vissa frågor som rör
regeringsformen pågår också för närvarande (Ju
1999:13, dir. 1999:71, 2000:21 och 2000: 61).
Kommittén, som tagit namnet 1999 års
författningsutredning, skall enligt sina
ursprungliga direktiv dels se över lydelsen av
regeringsformens bestämmelse om egendomsskydd, dels
utreda förutsättningarna för att införa en möjlighet
för riksdagen att på begäran av regeringen på
förhand lämna sitt godkännande till att regeringen
ingår en viss internationell överenskommelse som
ännu inte finns i slutligt skick, och dels närmare
analysera om utvecklingen av samarbetet inom
Europeiska unionen går mot en minskad uppdelning
mellan en gemenskapsdel och övriga delar av
unionssamarbetet och i samband därmed överväga om
det kan finnas anledning att ändra ordalydelsen av
10 kap. 5 § första stycket regeringsformen.
Redan då de ursprungliga direktiven beslöts,
förutskickades att kommittén senare skulle få
tilläggsdirektiv. Kommittén har också genom
tilläggsdirektiv (dir. 2000:21) fått sitt uppdrag
utvidgat till att även innefatta att
· utreda frågorna om skilda valdagar och vårval,
· överväga om de största valkretsarna bör minskas,
· se över partibegreppet i 3 kap. 7 §
regeringsformen,
· överväga vilken giltighet blanka valsedlar skall
ha, och
· föreslå hur skyddet för miljön samt
funktionshindrades och andra utsatta gruppers
delaktighet och jämlikhet i samhället skall
regleras i 1 kap. 2 § regeringsformen.
Kommittén har härefter fått i uppdrag också att
lämna förslag till en ny bestämmelse i
regeringsformen som skall reglera regeringens
skyldighet att informera och samråda med riksdagen i
EU-frågor.
Kommittén har den 13 februari 2001 avlämnat ett
delbetänkande (SOU 2001:19) Vissa grundlagsfrågor. I
betänkandet behandlas de delar av kommitténs uppdrag
som hänför sig till bestämmelser dels i 1 kap. 2 §
regeringsformen om skydd för miljön samt
funktionshindrades och andra utsatta gruppers
delaktighet och jämlikhet i samhället, dels i 2 kap.
18 § andra stycket regeringsformen om skydd för
egendom. Vidare föreslås en möjlighet för riksdagen
att godkänna en internationell överenskommelse inom
ramen för samarbetet i Europeiska unionen, även om
överenskommelsen inte föreligger i slutligt skick.
Kommittén lämnar också förslag till ändrad lydelse
av 10 kap. 5 § regeringsformen, som ger riksdagen
möjlighet att överlåta beslutanderätt inom ramen för
hela EU-samarbetet. Enligt förslaget skall
överlåtelse inte kunna ske av sådan beslutanderätt
som rör principerna för statsskicket, och för en
överlåtelse bör, liksom hittills för överlåtelse
till Europeiska gemenskaperna, krävas att fri- och
rättighetsskyddet inom det samarbetsområde till
vilket överlåtelsen sker motsvarar det som ges i
regeringsformen och i Europakonventionen. De
särskilda beslutsformer som gällt för överlåtelse
till gemenskaperna skall gälla även för den vidgade
överlåtelsemöjligheten. Slutligen omfattar
betänkandet den del av uppdraget som avser förslag
till en ny bestämmelse i 10 kap. regeringsformen om
regeringens skyldighet att informera och samråda med
riksdagen i EU-frågor. Förslaget innebär i den delen
att skyldigheten föreskrivs redan i regeringsformen
i stället för i riksdagsordningen.
Kommittén skall fortsätta sitt arbete med att
utreda frågorna om skilda valdagar och vårval, att
överväga om de tre största valkretsarna bör minskas,
att se över partibegreppet i 3 kap. 7 §
regeringsformen samt att överväga vilken giltighet
valsedlar som saknar partibeteckning skall ha. Detta
arbete beräknas vara slutfört i april 2002.
Arbetet med att se över riksdagens arbetsformer har
fortsatt. I december 1998 beslöt talmanskonferensen
att tillkalla en kommitté med parlamentarisk
sammansättning med uppdrag att se över och utvärdera
vissa frågor som rör riksdagens arbetsformer.
Riksdagskommittén, som tidigare har lämnat förslag
om en ny revisionsmyndighet under riksdagen, har
nyligen också lämnat sitt huvudbetänkande Riksdagen
inför 2000-talet (2000/01:RS1). I betänkandet
behandlas kommitténs tre andra huvuduppgifter,
nämligen att utvärdera den nya budgetprocessen och
överväga behovet av förändringar, att kartlägga och
analysera riksdagens nuvarande former och resurser
för uppföljning, utvärdering och kontroll samt att
utreda behovet av förändringar i riksdagens
organisation och arbetssätt i syfte att stärka
riksdagens ställning när det gäller arbetet med EU-
frågor.
Rådet för utvärdering av 1998 års val (Ju 1997:13,
dir. 1997:87, 1998:99, 1997:73 och 1999:61) har haft
i uppdrag bl.a. att utvärdera de tekniska,
ekonomiska, organisatoriska och praktiska effekterna
av det nya systemet med personval. Rådet har vidare
haft i uppdrag att analysera orsakerna till det låga
valdeltagandet i 1999 års val till
Europaparlamentet.
Rådet har publicerat rapportantologin (SOU 1992:92)
Premiär för personval samt avlämnat betänkandena
(SOU 1999:136) Personval 1998 - En utvärdering av
personvalsreformen och (SOU 2000:81) Valdeltagandet
och Europaparlamentsval. Förslagen i betänkandet
Personval 1998 redovisas närmare i avsnittet om
valsystemet.
En parlamentarisk kommitté, Demokratiutredningen (SB
1997:01, dir. 1997:101 och 1998:101), har haft i
uppdrag att bl.a. belysa de nya förutsättningar,
problem och möjligheter som det svenska folkstyret
möter inför 2000-talet samt att utreda orsakerna
till det sjunkande valdeltagandet och att föreslå
åtgärder för att öka medborgarnas delaktighet och
engagemang i det demokratiska systemet.
Demokratiutredningen har publicerat en rad skrifter
och forskarrapporter i SOU-serien. Utredningen
avlämnade i februari 2000 sitt slutbetänkande (SOU
2000:1) En uthållig demokrati!. I betänkandet
redovisar utredningen i olika avsnitt sina tankar om
demokratin, de förändrade förutsättningarna, den
globala offentligheten, den flexibla
flernivåstyrningen, det villkorade deltagandet, det
mångtydiga medborgarskapet, den mångvetenskapliga
demokratiforskningen och politik för folkstyrelse på
2000-talet. I det sistnämnda avsnittet framhåller
utredningen behovet att stärka den demokratiska
medvetenheten, att utveckla deltagandet, att stärka
självstyrelsen, att öka den institutionella
ansvarigheten och att utvärdera folkstyrelsen.
Demokratiutredningen har således diskuterat och lagt
fram förslag i många av de frågor som behandlas i
detta utskottsbetänkande. Utredningens överväganden
och förslag redovisas närmare i olika avsnitt nedan.
Regeringen har också låtit tillkalla en
demokratidelegation (Ju 2000:P) med uppgift att
följa och stödja demokratiutveckling. Arbetet skall
pågå fram till utgången av år 2002. Mottot för
utvecklingsarbetet är Tid för demokrati.
Delegationen leds av statsrådet Britta Lejon.
De aktiviteter som delegationen genomför skall
anknyta till utvecklingsarbetets tre
huvudaktiviteter: nationellt rådslag om demokrati
och delaktighet, stöd till demokratiutveckling och
80-årsjubiléet av den allmänna rösträtten. Syftet
med rådslaget är att få in synpunkter på analyserna,
resonemangen och förslagen i Demokratiutredningens
slutbetänkande.
Regeringen tillsatte i november 1999 en
parlamentariskt sammansatt kommitté med uppdrag att
bl.a. föreslå åtgärder som skall öka medborgarnas
möjligheter till insyn och deltagande i den
kommunala demokratin samt stärka den kommunala
representativa demokratins funktionssätt och former
(Ju 2000:03, dir. 1999:98). Kommittén, som tagit
namnet Kommundemokratikommittén, skall redovisa sina
resultat till regeringen senast den 31 maj 2001.
Motioner
I motion 1999/2000:K206 av Bo Lundgren m.fl. (m) tas
upp flera frågor om den svenska författningen. En
del av dessa behandlas i detta betänkande. I
anslutning till yrkande 22 anför motionärerna att
flera viktiga författningsfrågor, utöver
vallagsfrågorna, behöver utredas och att behovet
därmed kvarstår av att ta ett vidare grepp om
arbetet med att reformera regeringsformen. Huruvida
resterande frågor skall utredas inom ramen för en
bred grundlagsutredning som får arbeta under längre
tid än några år eller om det är lämpligare med flera
partiella utredningar bör bli föremål för
överläggningar mellan partierna.
Även i motion 2000/01:K303 av Bo Lundgren m.fl. (m)
yrkande 8 föreslås att riksdagen gör ett
tillkännagivande för regeringen om författningens
utveckling på längre sikt. I denna motion pekas
särskilt på frågan om mer fundamentala ändringar i
maktdelande riktning.
Utskottets bedömning
1999 års författningsutredning har som nämnts
nyligen avlämnat ett delbetänkande med förslag om
skydd för miljön och funktionshindrades och andra
utsatta gruppers delaktighet och jämlikhet i
samhället och om skydd för egendom samt om vissa
frågor som rör förhållandet till Europeiska unionen.
Utredningen skall fortsätta sitt arbete med att
bl.a. utreda frågorna om skilda valdagar och vårval
och att se över partibegreppet i regeringsformen.
Utskottet behandlar nedan i detta betänkande
motioner om ändringar i regeringsformen som gäller
den nationella nivån och i betänkande 2000/01:KU12
motioner om en närmare reglering i regeringsformen
av den kommunala självstyrelsen. Utskottet anser
inte att något tillkännagivande om en bred utredning
om regeringsformen nu är påkallat. Utskottet
avstyrker därmed motionerna 1999/2000:K206 (m)
yrkande 22 och 2000/01:K303 (m) yrkande 8.
Rösträttsålder
Motioner
Frågan om en sänkning av rösträttsåldern tas upp i
flera motioner.
I motion 2000/01:K234 av Gudrun Schyman m.fl. (v)
föreslås att riksdagen begär att regeringen lägger
fram förslag till ändring av vallagen så att de som
fyller 18 år under år då allmänna val hålls blir
röstberättigade.
I motion 1999/2000:K339 av Willy Söderdahl (v)
begärs att riksdagen skall besluta att åldern för
rösträtt sänks till 16 år för röstning i kommunalval
och vid folkomröstningar. Motionären anser att
rösträtt i kommunalvalet för ungdomar från 16 år bör
påbörja en demokratisk skolning och ge ungdomarna
ett ökat intresse för att ta ansvar för sin
närmiljö. Även för folkomröstningar bör
rösträttsåldern vara 16 år. Motionären påpekar att
en folkomröstning gäller en speciell fråga, ofta en
fråga som kommer att påverka landet under en lång
tid framåt.
I motion 2000/01:K296 av Sofia Jonsson och
Margareta Andersson (c) föreslås att riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om försöksverksamhet med sänkt
rösträttsålder i kommunvalet 2002. Motionärerna
anför att frågan om sänkt rösträttsålder kräver
noggranna bedömningar om samspelet med valbarhet och
myndighetsålder och att förlängningen av
mandatperioderna till fyra år innebär en faktisk
höjning av rösträttsåldern. Motionärerna vill gärna
se en generell sänkning av rösträttsåldern till 16
år och hänvisar till förslag av
Åldersgränsutredningen 1996 och av Ungdomspolitiska
kommittén 1997.
I motion 1999/2000:K293 av Karin Pilsäter och Johan
Pehrson (fp) begärs ett tillkännagivande till
regeringen om utredning av frågan om att sänka
rösträttsåldern till förslagsvis 16 år. Motionärerna
anför att kunskapsnivån och omvärldsorienteringen
hos unga människor har ökat högst avsevärt sedan
rösträttsåldern sänktes till 18 år.
I motion 2000/01:K401 av Matz Hammarström m.fl.
(mp) yrkande 2 föreslås att riksdagen begär att
regeringen lägger fram förslag till ändringar i
relevant lagstiftning så att rösträttsåldern kan
sänkas till 16 år på samtliga nivåer och för
folkomröstningar. Valbarhetsåldern bör dock enligt
motionärerna även i fortsättningen vara densamma som
myndighetsåldern.
Bakgrund
Gällande ordning
Bestämmelser om rösträtten finns i 3 kap. 2 §
regeringsformen, 1 kap. 2-5 §§ vallagen (1997:157)
och 4 kap. 2-4 §§ kommunallagen (1991:900).
Rätt att rösta i val till riksdagen har svenska
medborgare som fyller 18 år senast på valdagen och
som är bosatta i landet eller någon gång har varit
folkbokförda här.
I landstings- och kommunalval har, utom de som har
rösträtt i riksdagsval, också medborgare i någon av
Europeiska unionens medlemsstater (unionsmedborgare)
samt medborgare i Island eller Norge rösträtt i de
kommuner där de är folkbokförda. Andra utlänningar
har rösträtt vid val till landstings- och
kommunfullmäktige om de har varit folkbokförda i
landet tre år i följd före valdagen. För val till
Europaparlamentet gäller att de som har rösträtt i
riksdagsval också kan delta i Europaparlamentsval.
Därtill har unionsmedborgare rösträtt om de är
folkbokförda i Sverige och inte röstar i någon annan
medlemsstat inom Europeiska unionen.
Rösträttsåldern sänktes, liksom den civilrättsliga
myndighetsåldern, från 21 till 20 år 1969. Genom
1974 års regeringsform sänktes rösträttsåldern
ytterligare till nuvarande 18 år. Som skäl framhölls
bl.a. (prop. 1973:90 s. 162 f.) att
samhällsutvecklingen fört med sig att ungdomen i
allmänhet hade större insikter i sociala, politiska
och ekonomiska frågor än tidigare och att en
sänkning av rösträttsåldern borde kunna medverka
till att rikta ungdomens intresse i samhällsfrågor
till den politiska aktivitet som hade den
representativa demokratin och dess olika organ som
bas. Det ansågs samtidigt värdefullt att bevara
sambandet mellan rösträttsåldern och
myndighetsåldern, som sänktes till 18 år genom en
ändring i föräldrabalken 1974.
Förslag i utredningsbetänkanden
Åldersgränsutredningen föreslog i sitt betänkande
(SOU 1996:111) Bevakad övergång - Åldersgränser för
unga upp till 30 år att den som fyllt 16 år skulle
få rösta i kommunala val och i kommunala
folkomröstningar. Begränsningen till rösträtt vid
kommunalval och kommunal folkomröstning byggde inte
på föreställningen att de politiska frågorna rörande
riksdagsvalet skulle vara svårare att ta ställning
till och därmed mindre lämpliga för ungdomar under
18 år att ta ställning till. Däremot kunde enligt
utredningen sägas att de kommunala frågorna som
regel ligger medborgarna närmare och att det därför
var viktigt att i första hand ge så många
kommunmedlemmar som möjligt inflytande över den
kommunala verksamheten. Utredningen stannade för 16-
årsgränsen mot bakgrund av att personer fr.o.m. den
åldern tillerkänns - visserligen i begränsad
utsträckning - civilrättslig handlingsförmåga och
att skolplikten upphör vid denna ålder.
Utredningen hade hämtat in uppgifter om
rösträttsåldern för nationella val i olika länder.
Av redovisade länder i Europa hade samtliga
rösträttsåldern 18 år, utom Österrike och Turkiet
där rösträttsåldern var 19 år.
Ungdomspolitiska kommittén föreslog i sitt
betänkande (SOU 1997:71) Politik för unga i fråga om
rösträttsåldern att en försöksverksamhet med sänkt
rösträttsålder till 16 år för val till
kommunfullmäktige skall genomföras i ett tiotal
kommuner och att rösträtten skall följa kalenderår.
Kommittén valde 16-årsgränsen av två skäl: dels att
det skulle innebära att i stort sett alla som går i
gymnasieskolan får rösträtt, dels att 16 år redan är
en viktig åldersgräns, t.ex. får den som har fyllt
16 år bestämma över sin arbetsförtjänst och driva
egen rörelse.
Ungdomspolitiska kommittén genomförde i samarbete
med Statistiska centralbyrån en enkät med frågor om
ungas syn på bl.a. makt och inflytande. 2 000 unga
mellan 15 och 25 år tillfrågades om sin syn på en
sänkning av rösträttsåldern. Resultatet är
publicerat i bilaga 2 till kommitténs betänkande (s.
176) och svaren fördelar sig enligt följande tabell.
Är det en bra eller dålig idé att sänka
rösträttsåldern för att på så sätt öka ungas
inflytande i politiken?
------------------------------------------------------
15-17 18-20 21-22 23-25 Alla
------------------------------------------------------
Ja, det är en
bra idé 28 11 6 8 14
%
------------------------------------------------------
En halvbra
idé 32 18 25 18 23
%
------------------------------------------------------
Nej, det är
en dålig idé 31 54 57 50 48
%
------------------------------------------------------
Vet inte
7 10 8 10 9
%
------------------------------------------------------
Inget svar
2 6 4 13 6
%
------------------------------------------------------
Kommittén påpekar att de tillfrågade över lag är
negativt inställda till tanken att sänka
rösträttsåldern men att en sänkning av
rösträttsåldern tilltalar dem som ännu inte har
rösträtt. Av dem som inte fyllt 18 år svarade 60 %
att det är en bra eller halvbra idé. Kommittén
noterar att inom denna grupp hela 13 % avstått från
att svara på frågan. Att tanken på en sänkning av
rösträttsåldern tilltalar de yngsta blev enligt
kommittén extra tydligt vid en jämförelse utifrån
utbildningserfarenheter. Av de svarande med
högskoleutbildning, av naturliga skäl svagt
representerade i de yngsta åldersgrupperna, svarade
60 % att det var en dålig idé, medan motsvarande
andel med endast grundskoleutbildning (varav hälften
i åldern 15-17 år) var 30 %.
Demokratiutredningen uttalar i sitt betänkande (SOU
2000:1) En uthållig demokrati! att ungdomar är
politiskt intresserade och att detta bekräftas av
djupintervjuer med ungdomar mellan 19 och 25 år.
Även om de intervjuade ungdomarna hyste ett allmänt
intresse för samhällsfrågor kanaliserades detta inte
särskilt väl till de politiska institutionerna och
beslutsfattarna, utan ungdomarna kände ett visst
avstånd och hyste även misstro mot politiken. Att
rösta var inte någon självklarhet, men valhandlingen
upplevdes inte sakna betydelse. Demokratiutredningen
fann det angeläget att de etablerade organen bejakar
det engagemang som ungdomar visar och skapar
möjligheter till dialog.
Tidigare utskottsbedömning
Utskottet behandlade frågor om rösträtten senast i
sitt av riksdagen godkända betänkande 1999/2000:KU2.
I frågan om rösträttsåldern höll utskottet fast vid
tidigare ställningstagande och ansåg inte att det
fanns skäl att sänka rösträttsåldern under den gräns
som gäller för civilrättslig myndighet. Utskottet
avstyrkte motioner om en sådan sänkning, liksom
motioner om rösträtt fr.o.m. det kalenderår man
fyller 18 år.
Utskottets bedömning
Utskottet vidhåller sitt tidigare ställningstagande
om rösträttsåldern. Motionerna 2000/01:K234 (v),
1999/2000:K339 (v), 2000/01:K296 (c), 1999/2000:K293
(fp) och 2000/01:K401 (mp) yrkande 2 avstyrks.
Valsystemet
Motioner
Kombinerat person- och partilistval
I motion 1999/2000:K320 av Sören Lekberg (s) yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att utreda vilka
följder ett valsystem av tysk modell skulle få i
Sverige. Motionären anför att det tyska valsystemet
tillgodoser kraven såväl på ett riktigt personval
som på strikt proportionalitet. Det är därför väl
värt att studera. Systemet innebär att ungefär
hälften av mandaten i Förbundsdagen utses i
enmansvalkretsar och den andra hälften i ett rent
listval. Varje väljare har två röster. Den ena
rösten läggs i personvalet och den andra i
listvalet. De stora partiernas genomslag i
majoritetsvalet kompenseras genom listvalet, där man
tar hänsyn till de små partiernas röster. I det
utredningsarbete som pågår i författningsfrågorna
borde också det tyska valsystemet särskilt belysas.
Framför allt skulle det vara intressant att närmare
få utrett vilka konsekvenser ett sådant valsystem
skulle få om det infördes i Sverige.
Småpartispärren
I motion 2000/01:K268 av Ingvar Svensson m.fl. (kd)
yrkande 2 föreslås att riksdagen begär att
regeringen tillsätter en utredning om
mandatfördelningstekniken vid val till riksdagen med
syfte att ett första beslut skall fattas under
mandatperioden 2002-2006. Motionärerna anser att den
nuvarande fyraprocentsspärren bör ersättas med ett
annat system. De kritiserar spärrens tröskeleffekter
och anser att en intrappningsskala bör vara möjlig
att konstruera men att även andra lösningar bör
kunna övervägas för att göra valsystemet smidigare
och leda till en ökning av demokratins intensitet
och effektivitet.
I motion 1999/2000:K202 av Sten Andersson (m)
yrkande 1 begärs att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om
behovet av en utredning avseende spärrar till
riksdagsval. Motionären anser att
fyraprocentsspärren bör höjas till 8 %. En höjd
spärr innebär enligt motionären att
majoritetsförhållandet i riksdagen blir klarare och
bör ge möjligheter till en för landet gynnsam
politik. Samma motionär återkommer i motion
2000/01:K212 (delvis) med förslaget att riksdagen
skall göra ett tillkännagivande för regeringen om
behovet av en utredning avseende spärrar till
riksdagsval.
Bakgrund
Gällande ordning
För val till riksdagen är riket indelat i valkretsar
med 310 fasta mandat och 39 utjämningsmandat (3 kap.
6 § RF). Det riksproportionella valsystem som
tillämpats sedan valet 1970 innebär bl.a. att, sedan
de fasta valkretsmandaten fördelats, avvikelser från
ett proportionellt rättvisande resultat korrigeras
med hjälp av utjämningsmandat. Principen om
riksproportionalitet genombryts dock av den s.k.
småpartispärren, som innebär att endast partier som
fått minst 4 % av rösterna i hela riket deltar i
fördelningen av mandaten. Därutöver kan ett parti få
mandat i en valkrets där partiet fått minst 12 % av
rösterna. Vid mandatfördelningen används den s.k.
jämkade uddatalsmetoden, innebärande att ett partis
röstetal divideras med 1,4 innan partiet tilldelas
sitt första mandat.
Motivet till bestämmelsen om den aktuella spärren
är en önskan om att motverka uppkomsten av
småpartier och partisplittring, vilket utvecklas
närmare i förarbetena till 1968 års partiella
författningsreform (SOU 1967: 26, prop. 1968:27).
Enligt Grundlagberedningens mening var det
nödvändigt att liksom i det tidigare valsystemet ha
vissa spärrar som utestängde mycket små partier från
representation i riksdagen. Det skulle kunna
äventyra det parlamentariska styrelseskicket om man
vid valen till enkammarriksdagen tillämpade ett
valsystem som gjorde det lätt för småpartier att
erövra mandat. Utländska erfarenheter visade enligt
beredningen att förekomsten i folkrepresentationen
av många småpartier i vissa lägen kunde försvåra
lösningen av regeringsfrågan och minska
möjligheterna att få en handlingskraftig
parlamentsmajoritet.
Folkstyrelsekommittén föreslog i sitt betänkande
(SOU 1987:6) Folkstyrelsens villkor ingen ändring av
spärreglerna. Erfarenheterna från andra länder
visade enligt kommittén att det för demokratins
funktionsduglighet var väsentligt att valsätten inte
ledde till långtgående partisplittring i
parlamentet.
Under riksdagsbehandlingen delade
konstitutionsutskottet Folkstyrelsekommitténs
uppfattning i frågan.
Bestämmelser om personröstning infördes i
regeringsformen 1994 och tillämpades första gången i
val till Europaparlamentet år 1995. I riksdagsval
tillämpades bestämmelserna första gången år 1998.
Aktuella utredningar
Rådet för utvärdering av 1998 års val (Ju 1997:13)
har haft i uppdrag bl.a. att utvärdera de tekniska,
ekonomiska, organisatoriska och praktiska effekterna
av det nya systemet med personval och också avlämnat
betänkanden.
Enligt rådets betänkande (SOU 1999:136) Personval
1998 är personvalssystemets genomslag i de största
valkretsarna påtagligt lågt och personvalssystemet
kan i detta avseende sägas lida av en demokratisk
obalans. Ytterligare erfarenheter av systemet bör
avvaktas enligt rådet.
Rådet anser att det finns skäl att hålla fast vid
uppfattningen att ökad kännedom om politiker bland
väljarna är en bra grogrund för ett förtroendefullt
förhållande mellan väljare och valda. Frågan om
kandidatinformation är enligt rådet avgörande för
personvalssystemets utveckling. För dess framtida
legitimitet är det viktigt att otillbörlig
kampanjfinansiering inte förekommer, och rådet
bedömer att partier och enskilda kandidater har ett
stort ansvar härvidlag.
Frågan om samband mellan personvalsreformen och det
låga valdeltagandet i 1998 års val har undersökts
särskilt inom ramen för de forskningsprojekt som
rådet initierat. Varken dessa forskningsresultat
eller de valstatistiska analyser som rådet gjort
visar på något samband. Orsakerna till det låga
valdeltagandet bedöms ha orsaker som ligger utanför
valsystemets ram.
Valtekniska utredningen år 2000 har i januari 2001
överlämnat sitt betänkande (SOU 2000:125) Teknik och
administration i valförfarandet. I betänkandet gör
utredningen en teknisk och administrativ översyn av
vissa frågor. Översynen avser främst bestämmelserna
om indelningen i valdistrikt, möjligheterna att
förtidsrösta och att rösta i vallokal, formerna för
utlandssvenskarnas röstning och om
röstsammanräkningen och mandatfördelningen kan
utföras snabbare. I uppdraget har också ingått att
se över bestämmelserna om framställning av
röstlängder och röstkort samt om rättelse i
röstlängden.
Bestämmelser om val till den tyska förbundsdagen
Bestämmelserna om val till den tyska förbundsdagen
är avsedda att ge
· en rättvis representation partierna emellan, dvs.
en så god proportionell representation för
partierna som möjligt
· en god personlig kontakt mellan väljare och valda
· underlag för regeringsdugliga majoriteter genom
att motverka splittring på alltför många partier.
Hälften av ledamöterna i förbundsdagen väljs genom
majoritetsval i 328 enmansvalkretsar, och hälften
väljs genom proportionella val (d'Hondts metod),
varvid delstaten utgör valkrets.
I valet har den röstande två röster. Den första av
dessa (Erststimme) gäller valet i enmansvalkretsen,
där väljaren röstar på en av de personer som
kandiderar. Mandatet tillfaller den kandidat som
erhåller flest röster relativt sett. Den andra
rösten (Zweitstimme) gäller flermansvalkretsen, då
väljaren röstar på ett parti. Även här gäller valet
328 mandat. De båda rösterna är oberoende av
varandra, och väljaren kan alltså rösta på ett annat
parti i listvalet än det parti han eller hon röstat
på i personvalet.
Utgången av partilistevalet har givits en styrande
funktion på den totala mandatfördelningen. Ett
partis proportionella representation beräknas
utifrån det sammanlagda resultatet av
partilistevalet. Därefter fördelas dessa mandat så
att delstaterna får mandat i förhållande till hur
stor del av det totala antalet röster på partiet de
svarar för. På det viset får man fram hur många
mandat partiet totalt skall ha och hur många som
skall komma från varje delstat.
När det är gjort, beräknas hur många mandat partiet
vann i enmansvalkretsarna i respektive delstat, dvs.
hur många mandat partiet vunnit med hjälp av
väljarnas förstaröster. Därefter minskas partiets
totala antal röster för delstaterna med det antalet.
Man får på det viset fram hur många av kandidaterna
på partilistan som blir ledamöter av förbundsdagen.
Detta innebär att, även om halva antalet ledamöter i
förbundsdagen valts med vardera metoden,
fördelningen av representationen för de olika
delstaterna kan variera. Vidare gäller att, om ett
parti vinner fler mandat i enmansvalkretsar än det
visar sig bli berättigat till enligt den
proportionella mandatfördelningsmetoden, får partiet
behålla de överskjutande mandaten. Antalet ledamöter
i förbundsdagen kan således variera mellan
valperioderna.
En spärr mot småpartier är inbyggd i systemet. För
att få delta vid fördelningen av de proportionella
mandaten (listvalet) måste ett parti ha uppnått
antingen minst 5 % av de angivna rösterna i landet
eller minst tre mandat i enmansvalkretsvalet.
Tidigare utskottsbedömning av frågan om
småpartispärr
Utskottet behandlade motioner om fyraprocentsspärren
motsvarande de nu aktuella senast i sitt betänkande
1999/2000:KU2, som godkänts av riksdagen. Utskottet
vidhöll sin tidigare uttalade uppfattning att den
gällande nivån, 4 % av rösterna i hela riket, inte
borde ändras. Något skäl att utreda frågan, som
föreslogs i motionerna, fanns därför inte.
Utskottet har behandlat andra valfrågor i sitt
betänkande 2000/01:KU7. Bland annat uttalade sig
utskottet om spärrnivån för personval. Utskottet
ansåg att ytterligare erfarenheter av systemet borde
avvaktas innan några förändringar föreslogs.
Utskottets bedömning
Grunderna för hur riksdagens ledamöter utses genom
val är självfallet av väsentlig betydelse för den
svenska folkstyrelsen. Det är därför angeläget att
erfarenheter av den gällande ordningen fortlöpande
värderas och diskuteras. En sådan diskussion ingår i
en levande demokrati. Att övergå till ett kombinerat
parti- och personval skulle emellertid innebära en
genomgripande förändring av det svenska valsystemet.
Det finns enligt utskottets mening för närvarande
inte skäl att, som begärs i motion 1999/2000:K320
(s), utreda följderna av en sådan förändring.
Utskottet avstyrker därmed motionen.
Utskottet har tidigare avstyrkt motioner om att
slopa fyraprocentsspärren och uttalat att utskottet
delade Folkstyrelsekommitténs uppfattning i fråga om
spärren. Under föregående riksmöte avstyrkte
utskottet en motion om att utreda
fyraprocentsspärren, där kritik riktades mot
tröskeleffekterna och möjligheten att ersätta
spärren med en intrappningsskala diskuterades.
Utskottet ansåg att det inte fanns något skäl att
utreda frågan. Utskottet vidhåller den inställningen
och avstyrker motion 2000/01:K268 (kd) yrkande 2.
Utskottet har också tidigare avstyrkt förslag om en
höjning av fyraprocentsspärren för
partirepresentation i riksdagen och ser ingen
anledning att ändra detta ställningstagande.
Motionerna 1999/2000:K202 (m) yrkande 1 och
2000/01:K212 (m) i denna del avstyrks således.
Antal riksdagsledamöter
Motioner
I motion 1999/2000:K206 av Bo Lundgren m.fl. (m)
yrkande 12 hemställs att riksdagen hos regeringen
skall begära förslag om minskat antal
riksdagsledamöter. Enligt motionen har Sveriges
riksdag med sina 349 ledamöter en i förhållande till
landets folkmängd osedvanligt stor representation
jämfört med andra demokratiska länder, och en
minskning till 249 har diskuterats. Om antalet
ledamöter minskade skulle det enligt motionärerna
medverka till att de folkvalda inte bara blev mer
kända, utan också förstärka ledamöternas möjligheter
att fullgöra sin uppgift. Detta kan i sin tur leda
till en mera arbetsduglig riksdag. Mot argumentet
att det krävs relativt många riksdagsledamöter för
att alla delar av landet skall få en god
representation i riksdagen hävdar motionärerna att
det måste vägas in att den moderna IT-utvecklingen
och tillgången till Internet har lett till helt nya
möjligheter till kontakt - oberoende av geografiskt
avstånd - mellan väljare och valda.
Även i motion 2000/01:K303 av Bo Lundgren m.fl. (m)
yrkande 6 föreslås att riksdagen begär att
regeringen lägger fram förslag om minskat antal
ledamöter i riksdagen i enlighet med vad som anförs
i motionen.
Liknande yrkanden framställs i ytterligare motioner
av ledamöter från Moderata samlingspartiet. I
motionerna 1999/2000:K207 och 2000/01:K217 av Rolf
Gunnarsson (m) yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
att sänka antalet ledamöter till 249. I motionerna
1999/2000:K202 av Sten Andersson (m) yrkande 2 och
2000/01:K212 (delvis) av samma motionär begärs ett
tillkännagivande om att regeringen bör tillsätta en
utredning för att minska antalet riksdagsledamöter.
En minskning av antalet till 175 skulle enligt
motionären ge en nivå som bättre motsvarar
befolkningsantalet på det vis som gäller i många
andra länder. Dessutom bör förslaget skapa
möjligheter till bättre nödvändig service för
riksdagsledamöter utan att det kostar mer pengar.
Bakgrund
Gällande ordning
Antalet ledamöter i riksdagen bestäms i 3 kap. 1 §
regeringsformen. Riksdagen består sedan 1971 av en
kammare. Den har 349 ledamöter.
Författningsutredningen hade föreslagit att antalet
ledamöter i den nya enkammarriksdagen skulle uppgå
till 290. Grundlagberedningen ansåg att
enkammarriksdagen borde bestå av 350 ledamöter, och
riksdagen godtog det förslaget. Antalet minskades
senare till 349. Folkstyrelsekommittén diskuterade
frågan i sitt betänkande (SOU 1987:6) Folkstyrelsens
villkor. Kommittén ansåg att antalet ledamöter i
riksdagen inte gärna kunde minskas om man ville
behålla en rimlig representation även för de rena
glesbygdsområdena.
Tidigare utskottsbedömning
Konstitutionsutskottet har behandlat motioner med
förslag om att minska antalet ledamöter i riksdagen
flera gånger tidigare, senast i sitt betänkande
1999/2000:KU2, som godkänts av riksdagen. Utskottet
vidhöll sin tidigare inställning, som innebar att en
minskning av antalet ledamöter - mer än helt
marginell - skulle medföra svårigheter att behålla
såväl en rimlig partirepresentation som en
representation över huvud taget från olika delar av
landet. Ett minskat antal ledamöter skulle enligt
utskottet göra det ännu svårare för framför allt
ledamöterna från de mindre partierna att
tillfredsställa önskemål om deltagande i
sammankomster och andra aktiviteter i valkretsarna.
Utskottets bedömning
Utskottet har inte anledning att ändra sin tidigare
bedömning om antalet ledamöter i riksdagen vid ett
isolerat ställningstagande i denna fråga och
utskottet avstyrker motionerna 1999/2000:K202 (m)
yrkande 2 1999/2000:K206 (m) yrkande 12,
1999/2000:K207 (m), 2000/01:K212 (m) i denna del,
2000/01:K217 (m) och 2000/01:K303 (m) yrkande 6.
Tidsbegränsning av förtroendeuppdrag
Motion
I motion 2000/01:K298 av Rigmor Stenmark (c)
föreslås att riksdagen begär att regeringen lägger
fram förslag till en sådan ändring att
förtroendevaldas uppdrag tidsbegränsas så att de kan
väljas högst tre mandatperioder per uppdrag.
Bakgrund
För att vara valbar till riksdagen krävs enligt 3
kap. 10 § regeringsformen att man uppfyller
villkoren för rösträtt. Motsvarande krav gäller
enligt kommunallagen (1991:900) för valbarhet till
kommunala församlingar. Partierna har fri rätt att
nominera kandidater till sina listor.
Utskottets bedömning
Utskottet kan ha förståelse för de önskemål om
större spridning av förtroendeuppdrag som får antas
ligga bakom motion 2000/01:K298 (c). Utskottet anser
det emellertid uteslutet att göra en sådan
inskränkning i partiernas nomineringsrätt eller - än
mindre - i väljarnas fria val som skulle bli följden
av en reglering enligt motionen. Motionen avstyrks.
Valdagar
Motioner
I motion 1999/2000:K206 av Bo Lundgren m.fl. (m)
framställs tre yrkanden om att riksdagen hos
regeringen skall begära förslag om tidpunkten för
olika val. Yrkande 15 gäller skilda valdagar för
riksdagsval och kommunalval, yrkande 16 ändring av
tidpunkten för kommunalval och yrkande 17 ändring av
tidpunkten för riksdagsval.
Frågan om skilda valdagar tas också upp i motion
2000/01:K396 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkande
2. Motionärerna föreslår ett tillkännagivande till
regeringen om skilda valdagar för riksdags-
respektive kommunalval. Frågan om skilda år eller
skilda tidpunkter under samma år bör enligt
motionärerna prövas ytterligare.
Frågan om valdagens förläggning tas upp av Elver
Jonsson (fp) i motionerna 1999/2000:K273 yrkande 1
och 2000/01:K295 yrkande 1. I motionerna begärs
förslag om vederbörlig författningsförändring som
möjliggör allmänna val under våren eller
försommaren.
Även i motionerna 2000/01:K401 av Matz Hammarström
m.fl. (mp) yrkande 6 och 2000/01:N383 av samma
motionärer yrkande 35 tas frågan upp om reformering
av valsystemet för att ge större tyngd åt lokala
frågor. Motionärerna föreslår i den förstnämnda
motionen att riksdagen begär att regeringen lägger
fram förslag till ändringar i lagstiftningen så att
riksdagsval och kommunalval hålls skilda år. I den
sistnämnda motionen begärs ett tillkännagivande om
skilda valdagar.
Bakgrund
Gällande ordning
Valdagsbestämmelser finns i regeringsformen,
riksdagsordningen och vallagen (1997:157). Ordinarie
val till riksdagen förrättas enligt 3 kap. 3 §
regeringsformen vart fjärde år. Sådana val hålls
enligt 1 kap. 1 § riksdagsordningen i september.
Närmare bestämmelser om tidpunkten finns i 1 kap. 10
§ vallagen (1997:157). Valdag skall vara den tredje
söndagen i september. Ordinarie val till riksdagen
och ordinarie val till landstings- och
kommunfullmäktige skall hållas samma dag.
Aktuell utredning
Riksdagen beslöt den 20 oktober 1999 med bifall till
motioner att göra ett tillkännagivande till
regeringen om behovet att utreda såväl frågan om att
flytta valdagen till en annan tidpunkt än tredje
söndagen i september som frågan om skilda dagar för
val till riksdagen respektive till landstings- och
kommunfullmäktige (bet. 1999/2000:KU2, rskr.
1999/2000:5).
1999 års författningsutredning har härefter genom
de ovan nämnda tilläggsdirektiven (dir. 2000:21)
fått i särskilt uppdrag att utreda frågorna om
skilda valdagar och vårval. Det är enligt direktiven
angeläget att frågorna, som är av stor betydelse för
den politiska och samhälleliga verksamheten i
landet, får en så balanserad och allsidig belysning
som möjligt och att de överväganden som görs baseras
på ett tillförlitligt forskningsunderlag. Kommittén
skall senast i april 2002 slutföra sitt arbete i
frågorna om skilda valdagar och vårval.
Demokratiutredningen framhåller i sitt betänkande
(SOU 2000:1) En uthållig demokrati! fördelarna med
skilda dagar för val till riksdagen och till
kommunala församlingar.
Utskottets bedömning
Resultatet av 1999 års författningsutrednings
överväganden bör avvaktas. Utskottet avstyrker
därmed motionerna 1999/2000:K206 (m) yrkandena
15-17, 1999/2000:K273 (fp) yrkande 1, 2000/01:K295
(fp) yrkande 1, 2000/01:K396 (fp) yrkande 2,
2000/01:K401 (mp) yrkande 6 och 2000/01:N383 (mp)
yrkande 35.
Folkomröstningsinstitutet
Motioner
Frågor om folkomröstningsinstitutet tas upp i fem
motioner.
I motion 1999/2000:K206 av Bo Lundgren m.fl. (m)
yrkande 11 begärs en utredning i frågan.
Motionärerna hänvisar till den ordning för
folkomröstning som gäller i Danmark. Där är det
möjligt för en tredjedel av Folketingets ledamöter
att få till stånd en folkomröstning om ett beslut
som Folketinget har fattat. En motsvarande
bestämmelse i svensk rätt skulle kunna ta sin
utgångspunkt i de regler som gäller för beslutande
folkomröstning i grundlagsfrågor, men enligt dansk
förebild kräva att en nej-majoritet måste uppgå till
minst en tredjedel av de röstberättigade för att
riksdagsbeslutet skall hävas. IT-utvecklingen bör
beaktas vad gäller formerna för folkomröstning.
I motion 2000/01:K303 av Bo Lundgren m.fl. (m)
yrkande 5 återkommer motionärerna med förslaget.
I motion 1999/2000:K279 av Ingvar Svensson (kd)
begärs ett tillkännagivande om en parlamentarisk
utredning om folkomröstningsinstitutet. Motionären
hänvisar till betänkandet (SOU 1997:56) Folket som
rådgivare och beslutsfattare, som avlämnades av en
särskild utredare. Arbetet bör enligt motionären
fullföljas av en parlamentarisk utredning.
I motion 2000/01:K397 av Lennart Daléus m.fl. (c)
yrkande 2 föreslås att riksdagen begär att
regeringen lägger fram förslag om en parlamentarisk
kommitté för att belysa möjligheten för beslutande
nationella folkomröstningar. Motionärerna anför att
medborgarna blir mer delaktiga i en beslutsprocess,
om möjligheten finns till folkomröstning i en fråga
även om någon sådan omröstning inte hålls.
I motion 2000/01:K202 av Margareta Viklund (kd) tas
en aspekt på frågan om folkomröstningar upp. I
motionen föreslås att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening att det i bestämmelserna
för rådgivande folkomröstningar bör skrivas in ett
tillägg med innebörden att utfallet av en rådgivande
folkomröstning skall ha en tidsbegränsad giltighet.
Bakgrund
Gällande ordning
Bestämmelser om folkomröstning finns i
regeringsformen, i riksdagsordningen och
folkomröstningslagen (1979:369).
I 8 kap. 4 § regeringsformen anges att föreskrifter
om rådgivande folkomröstning i hela riket och om
förfarandet vid folkomröstning i grundlagsfråga
meddelas genom lag.
I 8 kap. 15 § regeringsformen, som innehåller
bestämmelser om stiftande av grundlag, anges
förutsättningarna för att folkomröstning om vilande
grundlagsförslag skall anordnas samt ges
föreskrifter om omröstningen. För att sådan
folkomröstning skall anordnas, krävs bl.a. att minst
en tredjedel av riksdagens ledamöter röstar för det.
Folkomröstningen skall hållas samtidigt med val till
riksdagen. Vid omröstningen får de delta som har
rösträtt vid valet. Förslaget faller, om de flesta
av dem som deltar i omröstningen röstar mot
förslaget och de är fler än hälften av dem som har
avgett godkända röster vid riksdagsvalet. Om
förslaget inte faller, tar riksdagen upp det till
slutlig prövning.
Folkomröstning kan även aktualiseras enligt 10 kap.
regeringsformen, som gäller förhållandet till andra
stater.
Inför rådgivande folkomröstning skall i särskild
lag anges den fråga som skall ställas till folket
samt tidpunkten för omröstningen (18 §
folkomröstningslagen).
Utredningsbetänkande
Riksdagen biföll våren 1994 på förslag av utskottet
(bet. 1993/94:KU44) motioner om en utredning om
folkomröstningsinstitutet. Enligt utskottet fanns
det brister i den gällande ordningen. En sådan brist
var att möjligheten att göra omröstningar formellt
beslutande var begränsad. Genom att flera alternativ
än två kunde förekomma vid en omröstning kunde
resultatet bli att inget alternativ fick absolut
majoritet, och tvister kunde då uppstå om hur
resultatet skulle tolkas. Det fanns enligt
utskottets uppfattning anledning att sammanställa
och utvärdera erfarenheter av folkomröstningar i
Sverige och i andra länder. Sammanställningen borde
ligga till grund för en översyn av gällande regler
och ett övervägande av behovet av nya regler.
Övervägandena borde innefatta frågan hur nära
bestämmelserna borde anknyta till de regler som
gäller för folkomröstningar i grundlagsfrågor och
frågan om vilket minoritetsskydd som behövdes.
Mot utskottets förslag om en utredning hade
reservation anmälts av företrädarna för
Socialdemokraterna.
Då riksdagen hösten 1995 åter behandlade motioner
om en utredning om folkomröstningsinstitutet, hade
någon åtgärd i frågan ännu inte vidtagits av
regeringen. Ett denna gång enigt utskott vidhöll i
sitt betänkande 1995/96:KU6 sin tidigare bedömning,
och riksdagen beslöt enligt utskottets förslag.
Regeringen tillkallade härefter en särskild
utredare med uppdrag att sammanställa och utvärdera
erfarenheter av folkomröstningar i Sverige och i
andra länder (dir. 1996:6). Utvärderingen skulle
ligga till grund för en översyn av gällande regler
och ett övervägande av behovet av
författningsändringar. Övervägandena borde innefatta
frågan om vilket minoritetsskydd som behövs.
Utredaren skulle inleda sitt arbete med att
sammanställa och utvärdera erfarenheter av
folkomröstningar i Sverige och i andra länder.
Därefter skulle frågan om förändringar i det
gällande regelverket övervägas. Dessa överväganden
borde innefatta frågan om hur nära bestämmelserna
bör anknyta till de regler som nu gäller för
folkomröstningar i grundlagsfrågor och frågan om
vilket minoritetsskydd som behövs. Frågor som rör
kommunala folkomröstningar skulle inte omfattas av
uppdraget. Inte heller skulle frågor om anslag av
statliga medel för partiers och organisationers
kampanjer vid folkomröstningar behandlas av
utredaren. Inom de angivna ramarna hade utredaren
stor frihet att lägga fram förslag till de
författningsändringar som föranleddes av utredarens
ställningstaganden. Utredaren skulle hålla sig
informerad om det utredningsarbete som bedrevs av
Demokratiutvecklingskommittén.
Utredaren, som antog namnet 1996 års
Folkomröstningsutredning, har avlämnat sitt
betänkande (SOU 1997:56) Folket som rådgivare och
beslutsfattare.
I betänkandet ansåg utredaren att det inte finns
anledning att överväga någon principiell förändring
av möjligheten till beslutande folkomröstning i
grundlagsfrågor enligt 8 kap. 15 § regeringsformen.
Utredaren ansåg emellertid att det borde bli möjligt
att anordna beslutande folkomröstningar utöver vad
som för närvarande är möjligt. Enligt ett av
förslagen, A, skulle medborgarna kunna acceptera
eller förkasta ett av riksdagen antaget beslut i ett
lagstiftningsärende. Enligt detta förslag skulle
riksdagen först fatta ett beslut som, om riksdagen
så önskar, underställs medborgarna för ett
slutgiltigt beslut. Enligt ett annat förslag, B,
skulle inte riksdagen först fatta beslut utan
avgörandet i den aktuella lagstiftningsfrågan skulle
läggas direkt i medborgarnas händer. För att ett
lagförslag skall antas skulle enligt förslaget
krävas att en majoritet av röstande stöder något av
de alternativ som föreläggs dem. Denna majoritet
skall sammantaget utgöra minst 40 % av de
röstberättigade (kvorumregel).
Utredaren ansåg utvecklingen mot att låta
rådgivande folkomröstningar uppfattas som bindande
är olycklig av flera skäl. Ett var den risk för
oklarhet som alltid inryms i bristen på
överensstämmelse mellan vad en regel säger och hur
den kommit att tillämpas. Ett annat skäl var
avsaknaden av en kvorumregel. Utredaren framhöll att
en utvidgning av folkomröstningsinstitutet borde
leda till att rågången mellan beslutande och
rådgivande folkomröstningar tydliggjordes.
Beredningen av utredarens förslag inom
Regeringskansliet har enligt vad som inhämtats från
Regeringskansliet avslutats i samband med att 1999
års författningsutredning fick sina tilläggsdirektiv
att utreda bl.a. frågan om skilda valdagar.
Tidigare utskottsbedömning
Utskottet behandlade en motion om
folkomröstningsinstitutet senast i betänkande
1999/2000:KU2. Utskottet ansåg därvid att
beredningen inom Regeringskansliet av
Folkomröstningsutredningens betänkande borde
avvaktas.
Utskottets bedömning
Den svenska folkstyrelsen bygger historiskt på att
folkets vilja förverkligas genom valda ombud. Enligt
utskottets uppfattning är emellertid en folkstyrelse
genom ombud inte nog. Folkstyrelsen skulle
vitaliseras genom att medborgarna i folkomröstning
deltar i och påverkar besluten på ett tydligare
sätt. Som ett komplement till den representativa
demokratin finns det därför skäl att öka
användningen av folkomröstningsinstitutet.
En förstärkning av minoritetsskyddet skulle kunna
utgöra ett väsentligt inslag i den allmänna strävan
att stärka demokratin. En möjlighet för en viss
minsta minoritet av riksdagen att få till stånd en
folkomröstning där medborgarna kan förkasta ett
beslut som fattats av riksdagen är en modell som kan
vara av intresse att överväga. Även möjligheten i
övrigt att öka användningen av beslutande
folkomröstningar bör ses över.
Utskottet anser med hänsyn till det anförda att
regeringen i enlighet med motionerna 1999/2000:K206
(m) yrkande 11, 2000/01:K303 (m) yrkande 5,
1999/2000:K279 (kd) och 2000/01:K397 (c) yrkande 2
på nytt bör låta utreda folkomröstningsinstitutet.
Utredningen bör ha parlamentarisk sammansättning.
Den bör bygga på och följa upp 1996 års
Folkomröstningsutrednings arbete. Utskottet föreslår
således att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört.
Frågan om begränsad giltighet för rådgivande
folkomröstningar bör efter en sådan utredning som
utskottet förordar förlora det mesta av sin
aktualitet. Utskottet erinrar om att det inte finns
någon formell skyldighet för riksdagen att följa ett
utslag av en rådgivande folkomröstning utan att det
är riksdagen - de folkvalda och de politiska
partierna - som själv avgör hur
omröstningsresultatet skall påverka riksdagens
beslut. Motion 2000/01:K202 (kd) avstyrks.
Behörighet för riksdagsorgan i EU-frågor
Motion
I motion 2000/01:K353 av Gudrun Schyman m.fl. (v)
föreslås att riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening att den sittande
Författningsutredningen ges tilläggsdirektiv för att
ändra grundlagen så att riksdagen kan delegera makt
till ett riksdagsorgan, exempelvis EU-nämnden, som
skall kunna binda regeringen för en politisk
handlingslinje inför beslut om förordningar och
direktiv i EU:s ministerråd i enlighet med vad i
motionen anförs.
Bakgrund
Gällande bestämmelser
Riksdagen består enligt 3 kap. 1 § regeringsformen
av en kammare med 349 ledamöter. Riksdagens beslut
fattas i och av kammaren.
I samband med Sveriges anslutning till Europeiska
unionen infördes i riksdagsordningen (RO)
bestämmelser som reglerar samverkan mellan riksdagen
och regeringen i frågor som rör Europeiska unionen
(prop. 1994/95:19, 1994/95:TK1, bet. 1994/95:KU22,
rskr. 1994/95:65 och 66). Bestämmelserna samlades
genom en lagändring som trädde i kraft den 1 januari
1997 i ett nytt 10 kap. (bet. 1996/97:KU2, rskr.
1996/97:74, 75 och 76). Enligt 10 kap. 1 §
riksdagsordningen skall regeringen bl.a. fortlöpande
informera riksdagen om vad som sker inom ramen för
samarbetet i Europeiska unionen, och enligt 10 kap.
4 § riksdagsordningen skall riksdagen, för samråd
med regeringen i frågor som gäller Europeiska
unionen, inom sig tillsätta en nämnd för Europeiska
unionen (EU-nämnden).
Aktuella utredningar
Den av talmanskonferensen tillkallade
Riksdagskommittén, som nämnts ovan, utsåg för sina
olika uppgifter referensgrupper. En sådan grupp
behandlade riksdagens hantering av EU-frågor.
Referensgruppen framhöll i sin slutrapport att
bestämmelserna om samverkan mellan riksdag och
regering är av mycket stor betydelse för
möjligheterna för riksdagen att påverka utvecklingen
inom de områden som samarbetet i EU avser, att
riksdagen bör ges ett ännu starkare inflytande över
EU-frågorna än över den traditionella
utrikespolitiken och att ett sätt att markera den
starka ställning som riksdagen bör ha i dessa frågor
är att riksdagens roll regleras i regeringsformen.
Mot denna bakgrund föreslog gruppen att regeringens
skyldighet att informera och samråda med riksdagen i
EU-frågor skall regleras i en särskild bestämmelse i
10 kap. regeringsformen. Regeringen borde ta
initiativ till en samordning mellan gruppens förslag
och den sittande författningsutredningen.
Riksdagskommittén överlämnade genom talmannen frågan
till regeringen.
1999 års författningsutredning fick härefter i
särskilt uppdrag (dir. 2000:61) att lämna förslag
till en ny bestämmelse i regeringsformen som skall
reglera regeringens skyldighet att informera och
samråda med riksdagen i EU-frågor.
Ett förslag lämnas i utredningens delbetänkande
(SOU 2001:19) Vissa grundlagsfrågor. Enligt
förslaget skall den grundläggande föreskriften om
regeringens skyldighet att informera och samråda med
riksdagen föras över till regeringsformen.
Föreskriften innebär att regeringen fortlöpande
skall informera riksdagen och samråda med organ som
utses av riksdagen om vad som sker inom ramen för
samarbetet i EU och att närmare bestämmelser om
informations- och samrådsskyldigheten meddelas i
riksdagsordningen.
I Riksdagskommitténs nu lämnade betänkande
Riksdagen inför 2000-talet behandlas även frågan om
EU-nämndens ställning.
Kommittén konstaterar att regeringen alltid är
ansvarig inför riksdagen och att de sedvanliga
parlamentariska kontrollinstrumenten står till
förfogande också i EU-frågor. Konstitutionsutskottet
hade, när nämnden inrättades, påpekat att den
föreslagna ordningen innebar en möjlighet att
förankra den ståndpunkt regeringen ämnade inta vid
förhandlingarna i rådet och att kunna försäkra sig
om riksdagens accept av förhandlingsståndpunkten,
samtidigt som regeringen agerar med fullt politiskt
ansvar vid rådets möten (bet. 1994/95:KU22).
Uttalanden av nämnden om dess inställning i frågor
där regeringen framlagt förhandlingsståndpunkter
saknar formell rättslig betydelse, men
konstitutionsutskottet hade i sammanhanget erinrat
om att man bör kunna utgå från att "regeringen inte
kommer att företräda en ståndpunkt som står i strid
med vad nämnden har gett uttryck för i samrådet"
(bet. 1996/97:KU2).
Kommittén påpekar att parlamentarismens princip
innebär att regeringen skall handla så att den
tolereras av riksdagen och att, i ett
förtroendefullt samarbete mellan riksdag och
regeringen, regeringen får förutsättas agera i
enlighet med riksdagens ståndpunkter.
Kommittén konstaterar vidare att praxis har
utvecklats så att det inte anses tillräckligt att
regeringen inte gör något som står i strid med EU-
nämndens synpunkter utan i stället agerar i enlighet
med nämndens råd och ståndpunkter. Denna praxis bör
enligt kommittén bestå. Kommittén påpekar dock att
en fråga kan utvecklas på ett sätt som gör att
regeringen bedömer att en avvikelse från nämndens
ståndpunkt är nödvändig, och kommittén vill i det
sammanhanget erinra om möjligheten för regeringen
att söka förnyad kontakt med nämnden. Om regeringen
ändå inte agerar i enlighet med nämndens
ställningstaganden, skall regeringen enligt
kommitténs förslag tydligt redovisa skälen för
avvikelsen i den skriftliga återrapport som skall
tillställas kammarkansliet och EU-nämnden efter
rådsmötet. Som konstitutionsutskottet påpekat måste
mycket goda skäl föreligga för att regeringen inte
skall företräda nämndens ståndpunkt.
Kommittén lämnar även förslag om uppföljningen av
regeringens agerande i EU. Regeringens skyldighet
att redovisa sitt agerande i EU för riksdagen skall
regleras i riksdagsordningen. Regeringen bör enligt
förslaget i den årliga EU-skrivelsen redovisa vilka
eventuella åtgärder domar från EG-domstolen som rör
Sverige har föranlett. I skrivelsen bör också de
direktiv redovisas som Sverige inte genomfört trots
att tidsfristen för genomförandet löpt ut liksom de
åtgärder som regeringen avser att vidta för att
avhjälpa bristerna i genomförandet.
Kommitténs betänkande har överlämnats till
riksdagsstyrelsen, som beslutat lägga fram förslag
till riksdagen (förslag 2000/01:RS1) enligt
kommitténs betänkande.
Utskottets bedömning
Beredningen av Riksdagskommitténs förslag bör enligt
utskottets mening avvaktas. Utskottet avstyrker
därmed motion 2000/01:K353 (v). Utskottet kommer
senare att få ta ställning till förslag även med
anledning av 1999 års författningsutredning.
Riksdagens kontrollmakt
Motion
I motion 1999/2000:K349 av Per Unckel m.fl. (m), som
delvis handlar om att inrätta ett revisionsorgan
underställt riksdagen, begärs också ett
tillkännagivande till regeringen om en utredning av
riksdagens kontrollmakt (yrkande 2). Motionärerna
anför att riksdagens kontrollmakt utgör en
sammanhållen helhet som skall säkerställa att
maktutövningen sker på ett för medborgarna gagneligt
sätt. Till kontrollmakten hör
konstitutionsutskottets granskning av regeringen.
Denna granskning måste kunna ske på ett sätt som
klarlägger undersökta händelseförlopp för att ge
riksdagen möjlighet att bedöma hur regeringen utfört
sina uppgifter. - I regeringsformen anges hur
kontrollmakten ser ut. Motionärerna anser att det
finns skäl att överväga om den givits en utformning
som står i överensstämmelse med vårt samhälles krav.
Mot den bakgrunden förordar motionärerna att
utformningen av riksdagens kontrollmakt bör bli
föremål för utredning, förslagsvis inom ramen för
den författningsutredning som regeringen beslutat
tillsätta.
Bakgrund
Gällande bestämmelser
Regeringen styr enligt 1 kap. 4 § regeringsformen
riket och är ansvarig inför riksdagen. Bestämmelser
om riksdagens kontrollmakt finns i 12 kap.
regeringsformen.
Det centrala inslaget i den parlamentariska
kontrollen är reglerna om regeringens
avgångsskyldighet. Dessa är konstruerade så att
riksdagen kan förklara att ett statsråd inte har
riksdagens förtroende. Ett statsråd som drabbats av
misstroendeförklaring skall entledigas. Är
misstroendeförklaringen riktad mot statsministern,
skall alla statsråd entledigas.
Det finns två inskränkningar i skyldigheten att
avgå. Den ena avser en möjlighet för regeringen att
inom en vecka från misstroendeförklaringen förordna
om extra val. Den andra innebär att
regeringsledamöterna, om de alla har entledigats,
skall stanna kvar i sina befattningar som s.k.
expeditionsministär till dess en ny regering har
tillträtt.
I riksdagens kontroll av regeringen ingår enligt 12
kap. 1 § regeringsformen konstitutionsutskottets
granskning av statsrådens tjänsteutövning och
regeringsärendenas handläggning. Granskningen gäller
till stor del regeringens åtgärder som högsta
förvaltningsmyndighet men också dess sätt att utöva
sin förordningsmakt och att ge normgivningsmakt
vidare genom bemyndiganden för underordnade
förvaltningsmyndigheter och kommuner. Även andra
åtgärder av regeringen inom normgivningen kan
granskas av konstitutionsutskottet, såsom remisser
till Lagrådet och publicering av författningar.
Konstitutionsutskottet skall minst en gång om året
avge ett granskningsbetänkande.
Konstitutionsutskottet har ännu en principiellt
viktig funktion i kontrollen av regeringen, nämligen
att fatta beslut i fråga om åtal mot statsråd. Dessa
handlar i sin statsrådssyssla under ett allmänt
straffrättsligt ansvar, men ansvar kan ådömas bara
om ett statsråd anses ha grovt åsidosatt sin
tjänsteplikt. Åtal väcks direkt i Högsta domstolen.
Till de parlamentariska kontrollinstituten kan man
också hänföra frågeinstituten, dvs. interpellationer
och frågor enligt 12 kap. 5 § regeringsformen. Till
kontrollinstituten hör också Riksdagens ombudsmän
och Riksdagens revisorer.
Beslut om Riksrevisionen
Riksdagen fattade i december 2000 efter beredning i
konstitutionsutskottet beslut att en ny
revisionsmyndighet under riksdagen skall bildas
(bet. 2000/01:KU8, rskr. 2000/01:116-119).
Myndigheten, kallad Riksrevisionen, skall inrättas
under det första halvåret 2003. Den skall ansvara
för den statliga redovisnings- och
effektivitetsrevisionen och rapportera till
riksdagen och regeringen. Riksdagen har gett
regeringen i uppdrag att tillsätta en utredning med
uppgift att utarbeta det förslag till
grundlagsändring och de övriga lagförslag som krävs
för att reformen av den statliga revisionens
organisation och ledning skall kunna genomföras.
Riksdagsstyrelsen gavs samtidigt i uppdrag att
efter utredning återkomma till riksdagen med förslag
som i enlighet med vad utskottet anfört tillgodoser
riksdagens eget behov av revisionsliknande insatser.
Utskottets bedömning
Delar av riksdagens kontrollmakt kommer att beröras
i de utredningar som föranleds av beslutet att
inrätta den nya revisionsmyndigheten under
riksdagen. Enligt utskottets mening finns det inte
skäl att nu initiera ytterligare utredningar om
riksdagens kontrollmakt. Motion 1999/2000:K349 (m)
yrkande 2 avstyrks.
Riksdagskommissioner
Motion
I motion 1999/2000:K244 av Helena Bargholtz m.fl.
(fp) yrkande 1 begärs ett tillkännagivande till
regeringen om att riksdagen i särskilda fall skall
kunna tillsätta särskilda riksdagskommissioner. En
lag om sådana kommissioner bör stiftas. Enligt
motionärerna visar debatten om den s.k. IB-affären
på ett behov av att riksdagen i särskilda fall skall
kunna utse särskilda riksdagskommissioner. Dessa bör
vara komplement till den granskning som
konstitutionsutskottet löpande gör och avse sådana
mer omfattande undersökningar som utskottet
svårligen kan klara inom sin ram. I varje särskilt
fall bör ställning tas till om dessa kommissioner
skall ha möjlighet att ta upp vittnesmål under
sanningsförsäkran och ha möjlighet att befria
personer från gällande tystnadsplikter.
Bakgrund
Gällande regler m.m.
Statliga myndigheter lyder enligt 11 kap. 6 §
regeringsformen under regeringen, om myndigheten
inte enligt regeringsformen eller annan lag lyder
under riksdagen. Utredningsväsendet ligger, med
undantag för frågor om riksdagsarbetet, under
regeringen. Författningsutredningen framhöll i sitt
betänkande (SOU 1963:17) Sveriges statsskick
beträffande riksdagens granskande funktion att
riksdagen i förhållande till rikets styrelse och
förvaltning har en särskild och alltmer väsentlig
kontrollfunktion. Utredningen underströk att det
från funktionsuppdelningssynpunkt är av betydelse
att kontrollfunktionen utövas enligt bestämda i
grundlagen fastställda former: möjligheten till
misstroendeförklaring, interpellations- och
frågeinstitutet, konstitutionsutskottets
granskningsverksamhet, Riksdagens ombudsmän (JO)
samt Riksdagens revisorer.
Tidigare utskottsbehandling
Utskottet behandlade den aktuella frågan senast i
sitt betänkande 1998/99:KU20, som godkänts av
riksdagen. Utskottet vidhöll då sin tidigare
ståndpunkt, nämligen att frågan om inrättandet av
ett kommissionsinstitut var av den digniteten att
den borde behandlas inom ramen för en översyn av
författningen i mer samlad form och att utskottet
inte såg något skäl att föreslå ett sådant
översynsarbete.
Vid utskottets behandling av regeringens
proposition Förhör m.m. hos kommissionen för
granskning av de svenska säkerhetstjänsternas
författningsskyddande verksamhet (prop. 1998/99:140)
återgav utskottet regeringens uttalande att fråga
var om ett unikt behov av kartläggning och
granskning och att kommissionen skulle komma att bli
en unik företeelse samt att det enligt regeringens
mening därför knappast fanns någon risk för att
kommissionen skulle komma att tjäna som modell för
framtida granskningsorgan. Utskottet underströk
(bet. 1999/2000:KU4 s. 13) att kommissionen skulle
komma att inta en unik ställning och att detta kunde
accepteras endast med hänsyn till det starka
allmänintresse som förelåg i fråga om kartläggning
av säkerhetstjänsternas underrättelseverksamhet samt
att kommissionen inte fick bilda mönster för
framtiden utan borde ses som en engångsföreteelse.
Utskottets bedömning
Utskottet vidhåller sin tidigare ståndpunkt i frågan
om riksdagskommissioner och vill erinra om sitt nyss
återgivna uttalande vid behandlingen av frågan om
att inrätta en säkerhetstjänstkommission. Motion
1999/2000:K244 (fp) yrkande 1 avstyrks.
Riksdagsledamöters skydd mot åtal
Motion
I motion 2000/01:K370 av Göran Magnusson m.fl. (s)
föreslås att riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om behovet av
en översyn av reglerna i regeringsformen om åtal mot
riksdagsledamöter. Motionärerna hänvisar till att
arbetet som riksdagsledamot utförs inte bara i
samband med riksdagens verksamhet i den formella
mening som nämns i regeringsformens förarbeten utan
också utanför riksdagen - i den egna valkretsen, i
partiorganisationen m.m. Denna dubbla roll leder
ibland enligt motionärerna till svårigheter att
särskilja uppdraget från ett eget politiskt
engagemang och egen politisk övertygelse. Samtidigt
som avsikten med bestämmelsen är att en ledamot inte
skall hindras från att framföra sina åsikter - en ur
demokratisk synpunkt viktig aspekt - är det också
viktigt att riksdagsledamöter inte omfattas av
regler som är annorlunda än de som gäller andra
medborgare. Syftet med den översyn som motionärerna
förordar är att i ljuset av de erfarenheter som
vunnits och de förändringar av riksdagsarbetet som
kan ha skett överväga om regleringen är rätt avvägd.
Bakgrund
Gällande bestämmelser
Bestämmelser om riksdagsarbetet finns i 4 kap.
regeringsformen. Riksdagsledamöternas formella
ställning i riksdagen regleras i 6-8 §§. I 8 § finns
regler om skydd mot åtal och frihetsberövande för
riksdagsledamöter. Den som utövar eller har utövat
uppdrag som riksdagsledamot får enligt första
stycket i paragrafen inte åtalas eller berövas
friheten eller hindras att resa inom riket på grund
av sina yttranden eller gärningar under utövandet av
uppdraget, om inte riksdagen har medgivit det. Ett
sådant medgivande måste beslutas av minst fem
sjättedelar av de röstande. Ärenden av detta slag
bereds enligt riksdagsordningen av
konstitutionsutskottet.
Med utövande av uppdrag som riksdagsledamot avses
enligt Grundlagberedningen ledamotens verksamhet i
kammaren och i vissa riksdagsorgan där verksamheten
har samband med det egentliga riksdagsarbetet.
Bestämmelsen torde sålunda omfatta ledamotens
handlande i utskotten, valberedningen, krigs- och
lönedelegationerna, talmanskonferensen och
Utrikesnämnden (SOU 1972:15 s. 137). Utanför
tillämpningsområdet anges däremot falla verksamheten
i andra riksdagsorgan, såsom förvaltningsstyrelsen,
Riksdagens revisorer eller fullmäktige i Riksbanken
(jämför i fråga om dessa och andra organ de
särskilda åtalsreglerna i 9 kap. 8 §
riksdagsordningen).
Särskilda bestämmelser om åtal gäller också för
andra grupper, främst för statsråd (12 kap. 3 §
regeringsformen), men också för exempelvis
riksdagens ombudsmän (9 kap. 8 § riksdagsordningen).
Tidigare utskottsuttalanden
Under 1990-talet har åklagare vid två tillfällen
gjort framställningar om riksdagens medgivande att
väcka åtal mot en riksdagsledamot. Det ifrågasatta
åtalet gällde i det ena fallet mutbrott som skulle
bestå i att ledamoten fakturerat och uppburit ett
belopp som enligt åklagarens gärningsbeskrivning
utgjort otillbörlig belöning för tjänster som hört
till uppdraget som riksdagsledamot eller haft
anknytning till detta uppdrag (bet. 1993/94:KU49).
Det andra fallet gällde ett ifrågasatt brott mot
upphovsrättslagen bestående i att ledamoten spridit
det s.k. scientologimaterialet genom att ge in det
till ett stadsbibliotek (bet. 1999/2000:KU21).
I sin bedömning erinrade konstitutionsutskottet vid
båda tillfällena om att bestämmelsen i 4 kap. 8 §
första stycket regeringsformen ger riksdagsledamöter
ett visst immunitetsskydd och därmed en särställning
i förhållande till andra. Vad som i detta sammanhang
skall avses med utövande av uppdraget som
riksdagsledamot borde därför enligt utskottet i
enlighet med vad som uttalas i förarbetena till
bestämmelsen tolkas restriktivt och begränsas till
att gälla ledamöternas verksamhet i kammaren och i
andra riksdagsorgan med direkt anknytning till
arbetet i riksdagen. Åklagarens framställning avsåg
inte i någotdera av fallen en gärning som hade
begåtts i den verksamheten. Något medgivande av
riksdagen för att väcka ifrågavarande åtal behövdes
således inte. Riksdagen borde därför i båda fallen
lämna framställningen utan vidare åtgärd.
Riksdagen följde vid båda tillfällena utskottets
förslag.
Bestämmelser i jämförbara länder
Europaparlamentet har 1996 publicerat en
sammanställning om parlamentarisk immunitet i
Europeiska unionens medlemsstater och i
Europaparlamentet (Serien för rättsliga ärenden W-
8).
Utskottets bedömning
Enligt utskottets mening kan det finnas anledning
att i lämplig ordning och i lämpligt sammanhang
klarlägga de frågor som berörs i motion
2000/01:K370. Utskottet föreslår att detta med
anledning av motionen ges regeringen till känna.
Behörighet som statsråd
Motion
I motion 2000/01:K230 av Birger Schlaug m.fl. (mp)
föreslås att riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som i motionen anförs om att
återkomma med förslag till ny lagtext som likställer
alla medborgare vid bildande av regering så att ett
första beslut kan fattas före riksdagsvalet år 2002.
Bakgrund
Gällande bestämmelser
I 6 kap. 9 § regeringsformen föreskrivs att endast
den får vara statsråd som är svensk medborgare sedan
minst tio år.
Kravet har motiverats främst med "faran för
påtryckningar i ett spänt läge" (prop. 1973:90 s.
283). Enligt 1809 års regeringsform gällde att
statsråd skulle ha blivit svensk medborgare genom
födseln.
Utredning om medborgarskapskrav i lagstiftningen
En översyn av medborgarskapskrav och andra krav
relaterade till medborgarskap i lagstiftningen har
nyligen avslutats (Ku 1999:02, dir. 1999:4).
Utredningen har haft till uppgift att bl.a.
kartlägga i vilka sammanhang det i lagar och andra
författningar ställs krav på svenskt medborgarskap
eller andra krav relaterade till medborgarskap samt
analysera dels de argument med vilka förekommande
krav tidigare motiverats, dels vad olika krav
relaterade till medborgarskap i praktiken innebär.
Utredaren har haft att pröva relevansen av
befintliga krav samt vid behov föreslå
författningsändringar. Som ledande princip i arbetet
har angivits att lika rättigheter och skyldigheter
oavsett medborgarskap i största möjliga utsträckning
skall gälla för landets invånare. Bakom krav på
svenskt medborgarskap eller andra krav relaterade
till medborgarskap skall det alltid ligga i
sammanhanget godtagbara sakliga skäl. Sådana skäl
kan enligt direktiven vara t.ex. hänsyn till rikets
säkerhet eller allmän säkerhet eller förhållandet
till främmande stat eller mellanfolklig
organisation.
Utredningen överlämnade i december 2000 betänkandet
Medborgarskapskrav i svensk lagstiftning (SOU
2000:106). Utredningen anser att kravet på tio års
medborgarskap för statsråd är sakligt motiverat. Med
hänsyn till rikets säkerhet och förhållandet till
andra stater är det enligt utredningen ett
oeftergivligt krav att endast svenska medborgare får
ha befattning som statsråd, och den särskilda
kvalifikationstiden bör behållas, eftersom den
borgar för att statsråden är tillräckligt förtrogna
med allmänna och mer långsiktiga frågor som rör det
svenska samhällets grundläggande struktur och
värderingar. Faran för påtryckningar i ett spänt
läge torde vidare enligt utredningen vara något
mindre för den som har varit svensk medborgare en
längre tid innan han eller hon utses till statsråd.
Utskottets bedömning
Utskottet anser att beredningen av det nämnda
utredningsbetänkandet bör avvaktas. Utskottet
avstyrker motion 2000/01:K230 (mp).
Frågor om statschefen
Motioner
Tre motioner tar upp frågan om monarki eller
republik.
I motion 2000/01:K257 av Gudrun Schyman m.fl. (v)
föreslås att riksdagen begär att regeringen lägger
fram förslag till sådan ändring av grundlagarna som
möjliggör övergång till republikanskt statsskick.
Motionärerna anför som skäl i korthet följande.
Det är oförenligt med demokratiska principer
att landets i formell mening främsta uppdrag,
statschefens, skall vara ärftligt.
Monarkin är en historisk kvarleva från den
fördemokratiska perioden med antidemokratiskt
idémässigt innehåll, och monarkin som
institution är därför, oavsett statschefens
formella maktbefogenheter, ovärdig en
demokratisk stat.
Monarkin och dess anakronistiska ceremoniel
fungerar som ideologisk konservering av icke-
demokratiska föreställningar om överhetens
utvaldhet och "det kungliga blodets" betydelse.
Även en statschefspost med uteslutande
representativa funktioner kräver kompetens och
goda insikter i vårt lands politiska,
ekonomiska och sociala förhållanden, och med
det monarkiska statsskicket finns inga
garantier för att statschefsposten besätts av
en tillräckligt kompetent person, än mindre med
den som är mest lämpad.
Att statschefen berövats sina formella
beslutsbefogenheter i politiska frågor innebär
inte att han eller hon saknar politisk makt.
Till exempel. kan statschefen under perioder av
yttre hot och inre motsättningar frestas att
utnyttja sin förmenta ställning "ovan"
partierna och riksdagen till ingrepp i den
politiska processen genom uttalanden, hot om
abdikation eller på annat sätt.
Motionärerna kritiserar därefter bristen på seriöst
debattmotstånd i frågan samt går igenom och bemöter
de argument de kan tänka sig finnas för att bevara
monarkin. De betonar bl.a. att de inte vill avskaffa
monarkin i strid med folkets vilja. De vill se en
bred diskussion om statsskickets framtida utformning
med utgångspunkt i konkreta och realistiska förslag
och ställer sig inte främmande för att den
grundlagsändring som krävs för att monarkin skall
avskaffas underställs folket i en folkomröstning.
I motion 2000/01:K215 av Birger Schlaug m.fl. (mp)
föreslås att riksdagen begär att regeringen
återkommer med förslag till åtgärdsplan för att
avveckla monarkin. Motionärerna anför att ärftlig
monarki är främmande för demokratiska principer och
anser att en utredning bör se över också
okonventionella metoder att utse statschef om en
sådan behövs i ett modernt samhälle.
I motion 2000/01:K244 av Lars Hjertén och Lars
Elinderson (m) föreslås att riksdagen begär att
regeringen lägger fram förslag om en folkomröstning
i enlighet med vad som anförs i motionen.
Motionärerna påpekar att det finns enskilda och
organisationer som vill låta rikets högsta ämbete
innehas av en president och anser att frågan om en
kung/drottning eller en president skall utöva
statschefsämbetet borde få avgöras i en
folkomröstning. En sådan omröstning skulle enligt
motionärerna väcka stort intresse med ett högt
valdeltagande till gagn för demokratin.
Frågan om kravet i successionsordningen på en viss
trosbekännelse tas upp i en motion. I motion
2000/01:K229 av Per Lager m.fl. (mp) föreslås att
riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag
till ändring av successionsordningen vad gäller
bekännelsekravet riktat till den kungliga familjen.
Motionärerna framhåller att religionsfriheten
skyddas i 2 kap. 1 och 2 §§ regeringsformen och
ifrågasätter att den inte skall gälla kungahuset.
En motion har också väckts om ersättningsprinciperna
för statschefen och hans kansli.
I motion 1999/2000:K264 av Kenneth Kvist m.fl. (v)
hemställs att riksdagen hos regeringen skall begära
förslag till ändring av ersättningsprinciperna för
statschefen och hans kansli. I väntan på övergång
till republik är det enligt motionärernas mening
rimligt att apanagesystemet ses över. Statschefen
och hans familj bör givetvis ha ett arvode som kan
användas för privata utgifter. I övrigt bör anslagen
för representation och för det antal tjänstemän som
skall ingå i statschefens kansli och till familjens
personliga service diskuteras, budgeteras, redovisas
och revideras på samma sätt som gäller för den
övriga statsförvaltningen. Hovförvaltningen bör bli
en öppet redovisad och reviderad verksamhet, som är
fallet med resten av den offentliga sektorn. Hovets
personal skall alltså vara av staten på sedvanligt
sätt anställd personal.
Bakgrund
Statsskickets grunder
I regeringsformens portalparagraf (1 kap. 1 §) sägs
att all offentlig makt i Sverige utgår från folket
samt att den svenska folkstyrelsen bygger på fri
åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt och
förverkligas genom ett representativt och
parlamentariskt statsskick och genom kommunal
självstyrelse. I inledningskapitlet sägs vidare att
riksdagen är folkets främsta företrädare (4 §) och
att konungen eller drottning, som enligt
successionsordningen innehar Sveriges tron, är
rikets statschef.
Förutsättningarna för att få tjänstgöra som
statschef anges i 5 kap. regeringsformen. Som
statschef får endast den tjänstgöra som är svensk
medborgare och har fyllt aderton år. Den som skall
tjänstgöra som statschef får inte samtidigt vara
statsråd eller utöva uppdrag som talman eller
riksdagsledamot. För konung som statschef gäller
därutöver, som närmare redovisas nedan, krav på viss
trosbekännelse. Successionsrätten till Sveriges tron
för manliga och kvinnliga efterkommande till konung
Carl XVI Gustaf regleras i successionsordningen.
Bestämmelser om statschefens uppgifter finns dels i
5 kap. regeringsformen, dels i andra kapitel i
regeringsformen och i riksdagsordningen.
Statschefens uppgifter inskränktes vid införandet av
den nuvarande regeringsformen till att avse vissa
funktioner. Regeringsskifte äger rum vid en särskild
konselj, som hålls inför statschefen. Konselj skall
"när så erfordras" hållas under statschefens
ordförandeskap. Statschefen är ordförande vid
sammanträde med Utrikesnämnden. Statschefen
förklarar också riksmötet öppnat. I övrigt bestäms
statschefens representativa uppgifter till stor del
genom sedvana. Av särskilt intresse anses rollen
vara som rikets främste företrädare i förhållande
till andra länder. Vidare fullgör statschefen
inrikes representationsuppgifter av mer eller mindre
officiell karaktär på skilda områden i
samhällslivet. För att kunna fullgöra sina
representativa uppgifter måste statschefen vara väl
orienterad om rikets in- och utrikespolitiska
angelägenheter, vilket är bakgrunden till
föreskriften om informationskonseljer under
statschefens ordförandeskap.
Inför 1974 års regeringsform hölls inom
Grundlagberedningen ingående överläggningar om
statschefens ställning, innan beredningens ledamöter
nådde fram till en gemensam ståndpunkt i de
väsentliga frågorna rörande statschefens ställning,
den s.k. Torekovskompromissen. Föredragande
statsrådet konstaterade i propositionen (prop.
1973:90 s. 172) att beredningens ledamöter hade
enats om att i den nya regeringsformen inte frångå
den dittills gällande statsformen och att denna
ståndpunkt hade vunnit mycket stark anslutning vid
remissbehandlingen. Statsrådet tillade att
konungadömets bevarande var en given utgångspunkt
vid utformningen av en ny författning, om
författningen skulle få önskvärt stöd i riksdagen
och folkopinionen.
Frågan om att avskaffa monarkin behandlades i
riksdagen senast hösten 1999 (bet. 1999/2000:KU2).
Utskottet erinrade i sitt betänkande om att
riksdagen tidigare vid ett stort antal tillfällen
behandlat motionsyrkanden om övergång till republik,
senast hösten 1995, då utskottet i sitt av riksdagen
godkända betänkande 1995/96:KU6, liksom tidigare
hänvisade till att sådana motionsyrkanden avstyrkts
under erinran om den ståndpunkt angående
statsskicket som intogs vid 1974 års
författningsreform. I det senaste betänkandet, som
godkändes av riksdagen, avstyrkte utskottet med
hänvisning till sina tidigare uttalanden den
föreliggande motionen.
Bekännelsekravet för den kungliga familjen
I 2 § i 1809 års regeringsform föreskrivs att
konungen alltid skall vara av den rena evangeliska
läran, sådan som den uti den oförändrade
Augsburgiska bekännelsen samt Uppsala mötes beslut
av år 1593 antagen och förklarad är. Enligt punkt 14
av övergångsbestämmelserna till 1974 års
regeringsform görs ej ändring i vad som dittills
gällt enligt 2 § i den äldre regeringsformen.
I successionsordningen hänvisas beträffande
konungen till den angivna bestämmelsen i 1809 års
regeringsform samt föreskrivs att också prinsar och
prinsessor av det kungliga huset skall uppfödas i
samma lära och inom riket. Den i familjen som inte
bekänner sig till samma lära utesluts från all
successionsrätt.
Även bekännelsekravet för kungen och den kungliga
familjen behandlades i riksdagen senast hösten 1999
(bet. 1999/2000:KU2).
Utskottet erinrade då om att utskottet i samband
med behandlingen våren 1998 av propositionen Staten
och trossamfunden - grundlagsfrågor (prop.
1997/98:49, bet. 1997/98:KU20) avstyrkt en rad
motioner om upphävande av bl.a. 4 §
successionsordningen och om att utskottet då, liksom
regeringen, konstaterade att det förelåg delade
meningar om hur frågan om statschefens tro borde
betraktas. Bland andra Riksmarskalksämbetet hade
föreslagit att den rättsliga regleringen av frågan
om bekännelsekravet för statschefen skulle
bibehållas. Frågan hade i sig inte varit beroende av
de då aktuella grundlagsförslagen och borde enligt
vad utskottet framhöll lösas först när den var mera
brett förankrad i samhället. Riksdagen beslutade i
enlighet med utskottets förslag.
Vid behandlingen av frågan hösten 1999 hänvisade
utskottet till sitt tidigare uttalande och ansåg att
det inte fanns någon anledning att föreslå att
riksdagen skulle företa någon åtgärd "för
närvarande". Även då beslöt riksdagen i enlighet med
utskottets förslag.
Principerna för ersättning till statschefen
Anslaget Kungliga hov- och slottsstaten avser att
täcka kostnaderna för statschefens officiella
funktioner inklusive kostnaderna för den kungliga
familjens resor. Från anslaget betalas också
driftkostnader för de kungliga slotten utom rent
fastighetsunderhåll. Vidare betalas Kungl.
Husgerådskammarens underhåll och vård av de
konstverk, möbler och andra inventarier som tillhör
staten, men som disponeras av konungen.
Husgerådskammaren förvaltar även de Bernadotteska
stiftelsernas bestånd av möbler, konst och
konsthantverk samt administrerar
Bernadottebiblioteket.
En fyllig redogörelse för bakgrunden till gällande
ordning för anslaget lämnades i utskottets
betänkande 1996/97:KU1.
Riksmarskalksämbetet gjorde år 1996 på regeringens
uppdrag en översyn av vissa frågor med anknytning
till konungens apanage. Bakgrunden var bl.a.
oklarheter om hur redovisning och revision skulle
genomföras och rapporteras, sedan tre olika anslag
förts samman till det nya samlade anslaget för
statschefen med benämningen Kungliga hov- och
slottsstaten fr.o.m. budgetåret 1995/96.
Mot bakgrund av Riksmarskalksämbetets utredning kom
hovstaterna och regeringen överens om att
Riksrevisionsverket även i fortsättningen skall
granska Ståthållarämbetet och Husgerådskammaren men
att apanagedelen (inkl. Riksmarskalksämbetet)
undantas från detta. En överenskommelse träffades
också om att hovstaterna årligen skall lämna en
berättelse över den samlade verksamheten.
Vid anslagsbehandlingen för budgetåret 1995/96
förklarade konstitutionsutskottet att det inte hade
något att erinra mot regeringens förslag om ett nytt
samlat anslag för statschefen, benämnt Kungliga hov-
och slottsstaten. Utskottet ville samtidigt
framhålla vikten av att regeringens anslagsberäkning
redovisades på ett sådant sätt att den gav
tillräckligt underlag för riksdagens bedömning av
medelsbehovet. För att underlätta uppföljning och
utvärdering i detta avseende ansåg utskottet att
regeringen fortsättningsvis borde redovisa i
budgetpropositionen hur tilldelade medel hade
använts (bet. 1994/95:KU32).
I regleringsbrevet för Kungliga hov- och
slottsstaten, utfärdat den 15 juni 1995, fastslogs
att förordningen (1993:134) om myndigheters
årsredovisning och anslagsframställning med visst
undantag skulle tillämpas på Riksmarskalksämbetet,
inklusive Ståthållarämbetet och Husgerådskammaren.
Förordningen skulle däremot inte tillämpas
beträffande den anslagspost som benämndes
Hovförvaltningen, apanage.
Efter det att Riksmarskalksämbetet framfört
invändningar mot att omfattas av förordningen
beslutade regeringen den 7 mars 1996 om ändring av
regleringsbrevet för budgetåret 1995/96. Ändringen
bestod i att endast Ståthållarämbetet och
Husgerådskammaren ålades redovisningsskyldighet. I
gengäld skulle Riksmarskalksämbetet göra en översyn
av vad som skulle ingå i apanaget och därmed
undantas från förordningen om myndigheters
årsredovisning och anslagsframställning. En
utgångspunkt skulle enligt regeringen därvid vara de
krav som riksdagen ställt på att det måste finnas
ett tillräckligt underlag för att bedöma
medelsbehovet och följa upp hur tilldelade medel har
använts. Översynen skulle resultera i att
förordningen skulle vara möjlig att tillämpa,
förutom på Ståthållarämbetet och Husgerådskammaren,
även på Riksmarskalksämbetet, sedan vissa delar av
ämbetet hänförts till apanaget. Översynen skulle
också innehålla förslag till hur redovisningen kunde
utgöra ett bättre beslutsunderlag vid
anslagstilldelningen och anslagsuppföljningen,
exempelvis genom verksamhetsberättelse.
Riksmarskalksämbetet överlämnade den 1 augusti 1996
till regeringen en utredning angående årsredovisning
och revision för Kungl. Hov- och Slottsstaten. Till
utredningen var fogad en PM med analys av rättsläget
när det gällde konungens apanage och tillhörande
frågor. Riksmarskalksämbetet konstaterade, med
hänvisning till den juridiska analysen, att
hovstaterna inte är någon myndighet och att de står
utanför den statliga förvaltningsorganisationen, att
offentlighetsprincipen inte gäller för hovstaterna
samt att regeringen inte har någon förordningsmakt
gentemot hovstaterna, vilka lyder direkt under
statschefen. Riksmarskalksämbetet drog av den
sistnämnda punkten slutsatsen att regeringen inte
kan ge Riksrevisionsverket direktiv att granska
hovstaternas ekonomiska redovisning. Att detta
hittills ändå skett för de delar av hovets budget
som avser Ståthållarämbetet och Husgerådskammaren
byggde enligt Riksmarskalksämbetet på tidigare
överenskommelser mellan regeringen och ämbetet.
Motiven till denna överenskommelse var att
verksamheten vid dessa delar av hovstaterna dels var
av stor ekonomisk omfattning (tillsammans över
hälften av den totala budgeten), dels var av annan
art än övrig verksamhet. Medan verksamheten vid
övriga enheter var inriktad på att bistå och stödja
konungen i hans roll som statschef, var verksamheten
vid Ståthållarämbetet och Husgerådskammaren inriktad
på att vårda och för allmänheten visa det nationella
kulturarv som finns i de kungliga slotten och deras
omgivningar.
Beträffande konungens apanage anförde
Riksmarskalksämbetet följande. Gränsen mellan
konungens privata ekonomi och hans ekonomi som
statschef är mycket svår att dra. Konungen är rikets
statschef dygnet runt när han vistas i landet. Vad
gäller egendom är lösöret på de kungliga slotten en
blandning av statlig, stiftelseägd och privat
egendom, som allt brukas av konungen både som
statschef och som privatperson. För att undvika
ständiga diskussioner i denna gränsdragningsfråga
lovade riksdagen (då ständerna) år 1809 att årligen
utge ett penningbelopp (apanage) till konungens
hovhållning. I utbyte överlämnade konungen
uppräknade kungliga slott och kungsgårdar till
staten med förbehåll om dispositionsrätt för honom
av vissa av dessa slott, inklusive inredning. För
det belopp som utgavs för hovhållningen skulle
varken krävas någon speciell anhållan eller
redogörelse för hur medlen använts. Enligt
Riksmarskalksämbetet är denna ordning än i dag
gällande i Danmark och Norge, där beloppen endast
justeras årligen med hänsyn till kostnadsindex.
Riksmarskalksämbetet inger årligen en
anslagsframställning för hovstaternas del av
statsbudgeten. Verksamhetsberättelser avges för
Ståthållarämbetets och Husgerådskammarens
verksamheter. En motsvarande redogörelse för övrig
verksamhet skulle, enligt Riksmarskalksämbetet,
strida mot den ursprungliga överenskommelsen, som
förnyas vid varje trontillträde. Enligt utredningen
avser Riksmarskalksämbetet likväl att framdeles, i
informations- och PR-syfte, producera en årlig
rapport över den samlade verksamheten vid
hovstaterna.
En berättelse över den samlade verksamheten inom de
Kungl. Hovstaterna lämnas numera årligen.
Utskottet erinrade i det nämnda betänkandet
1996/97:KU1 om att hovstaterna och regeringen kommit
överens om att Riksrevisionsverket även i
fortsättningen skulle granska Ståthållarämbetet och
Husgerådskammaren, men att apanagedelen, inklusive
Riksmarskalksämbetet, skulle undantas härifrån. För
att framtida medelsbehov skulle kunna bedömas hade
hovstaterna och regeringen också kommit överens om
att hovstaterna årligen skulle lämna en berättelse
över den samlade verksamheten.
Utskottet såg med tillfredsställelse på att dessa
överenskommelser nåtts. Utskottet avstyrkte en
motion, vari begärdes att de delar av apanaget som
inte utgick som arvode till kungafamiljen skulle
underkastas redovisning och revision på samma sätt
som andra statsutgifter.
Från och med budgetåret 1999 svarar Riksdagens
revisorer i stället för Riksrevisionsverket för den
årliga revisionen av Ståthållarämbetet och
Husgerådskammaren (se bet. 1998/99:KU1 och
1998/99:KU16).
Utskottets bedömning
I frågan om att avskaffa monarkin vidhåller
utskottet sin tidigare bedömning och avstyrker under
hänvisning till den ståndpunkt angående statsskicket
som intogs vid 1974 års regeringsform motionerna
2000/01:K257 (v) och 2000/01:K215 (mp). Någon
folkomröstning är inte påkallad, och utskottet
avstyrker även motion 2000/01:K244 (m).
Även i fråga om principerna för ersättning till
statschefen vill utskottet erinra om sin tidigare
bedömning, där utskottet sett med tillfredsställelse
på att överenskommelser hade nåtts mellan
hovstaterna och regeringen om principerna för
hovstaternas redovisning av anslagna medel.
Utskottet avstyrker motion 1999/2000:K264 (v).
Inte heller i frågan om bekännelsekravet för den
kungliga familjen vill utskottet nu frångå sin
tidigare bedömning. Motion 2000/01:K229 (mp)
avstyrks således.
Lagprövning och författningsdomstol
Motioner
Frågan om lagprövningsrätten och
uppenbarhetsrekvisitet tas upp i ett antal motioner,
liksom frågan om att inrätta en författningsdomstol.
I motion 2000/01:K278 av Per Unckel m.fl. (m)
yrkande 6 föreslås att riksdagen begär att
regeringen lägger fram förslag om att ta bort
uppenbarhetsrekvisitet m.m. i enlighet med vad som
anförs i motionen. Motionärerna anför att
rekvisitet, som en följd av den rättsmiljö som
Sverige numera är en del av bl.a. till följd av EU-
medlemskapet, har förlorat en del i betydelse samt
påpekar att EG-rätten har företräde framför svensk
lagstiftning utan att det finns något krav på
uppenbar motstridighet. Motionärerna anför också att
Europadomstolen i Strasbourg inte tillämpar
uppenbarhetsrekvisitet vid sin prövning samt att
både Europadomstolen och EG-domstolen i Luxemburg
redan i dag kan underkänna svenska föreskrifter som
har beslutats av riksdagen eller regeringen, medan
svenska domstolar bara kan underlåta att tillämpa
svenska föreskrifter om felet är uppenbart. Vidare
hänvisar motionärerna till att Demokratiutredningen
pekat på ett behov att stärka den juridiska
kvalitetssäkringen. De anser att det, även om ett
utmönstrande av uppenbarhetsrekvisitet kommer att
innebära ökade möjligheter för domstolarna att
underkänna lagstiftning som strider mot grundlagen,
kan finnas skäl att diskutera behovet av en funktion
motsvarande en författningsdomstol. Det kan inte
uteslutas att det även i Sverige - med en stärkt
judiciell kontroll i övrigt - kommer att finnas ett
behov av en rättslig instans som med största möjliga
auktoritet kan hävda svenska intressen i förhållande
till EG-rättsliga regler. Denna instans behöver
emellertid enligt motionärerna inte utgöras av en ny
domstol, utan den funktion som bör tillkomma en
författningsdomstol kan fullgöras av Högsta
domstolen och/eller Regeringsrätten genom att
domstolen ges denna möjlighet.
Även i en motion från föregående riksmöte, motion
1999/2000:K206 av Bo Lundgren m.fl. (m), hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag om att ta
bort uppenbarhetsrekvisitet m.m. i enlighet med vad
som anförts i motionen (yrkande 7).
I motion 1999/2000:K257 av Ingvar Svensson m.fl.
(kd) hemställs att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om att
genomföra en noggrann utredning kring
lagprövningsrättens ställning i Sverige. En god
demokratisk utveckling måste enligt motionärerna
bygga på en klar maktdelning, och det måste finnas
klara korrektiv mot maktmissbruk och
maktkoncentration. I och med inträdet i EU har
"judikaliseringen" fått inträde i den svenska
debatten, och maktdelningsfrågorna tenderar alltmer
att hamna i centrum för den författningspolitiska
debatten, anser motionärerna. Motionärerna
framhåller också att frågeställningen kring
lagprövningsrätten inte närmare har studerats på
senare år. De menar därför att det finns goda skäl
att genomföra en noggrann utredning kring
lagprövningsrättens ställning i Sverige.
I motion 1999/2000:K204 av Lennart Daléus m.fl. (c)
hemställs att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om en
rättspolitisk utredning (yrkande 13). En grund för
rättsstaten och en viktig demokratisk förutsättning
är enligt motionärerna att makten utövas under
lagarna. Motionärerna menar att frågan om
lagprövning berör förhållandet mellan politiken och
grundlagarna samt mellan juridiken och politiken och
att den fått förnyad aktualitet genom medlemskapet i
EU. Enligt motionärerna har svenska domstolar svårt
att hävda lagprövningsrätten på grund av
uppenbarhetsrekvisitet. I synnerhet
uppenbarhetsrekvisitet vad gäller regeringens beslut
finner motionärerna anmärkningsvärt, då regeringen
inte har befogenhet att stifta lagar utan är satt
att styra riket under de lagar som riksdagen
fastställer. Som en möjlig form att förstärka
lagprövningen pekar motionärerna på ett förstärkt
lagråd, som kan ingripa innan lagarna antas av
riksdagen. Vidare framhåller motionärerna att
rättegångsformerna i Sverige har påverkats genom
kravet på att inhämta förhandsbesked från EG-
domstolen, vilket medför fördröjningar av processen.
Motionärerna menar att en rättspolitisk utredning
bör tillsättas för att belysa frågan om ett
avskaffande av uppenbarhetsrekvisitet liksom
frågorna om Lagrådets ställning och svenska
domstolars förhållande till EG-rätten.
I motion 2000/01:K396 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)
yrkande 1 föreslås att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen anförs om
en författningsdomstol. Motionärerna anför att
Sverige i förhållande till andra stater har ett
relativt svagt skydd för de fri- och rättigheter som
medborgarna är tillförsäkrade i grundlagen. De
hänvisar till att Demokratiutredningen pekat på
behovet av att utveckla ett säkrare system för
extern tillsyn och domstolskontroll för medborgarnas
fri- och rättigheter, och de anser att en
författningsdomstol bör införas.
I motion 1999/2000:K244 av Helena Bargholtz m.fl.
(fp) hemställs att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om att
avskaffa uppenbarhetsrekvisitet i lagprövningsrätten
(yrkande 3) och att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om en
författningsdomstol (yrkande 4). Enligt motionärerna
torde det vara osäkert om den begränsning som
uppenbarhetsrekvisitet innebär stämmer överens med
EG-rätten och Europakonventionen. Motionärerna
framhåller vidare att EU-medlemskapet medfört att
Sverige med EG-domstolen i Luxemburg har fått vad
som vanligen menas med en författningsdomstol. Det
förefaller enligt motionärerna märkligt om den enda
författningsdomstol vi har skall vara placerad i
Luxemburg och ha till uppgift att pröva om lagar och
bestämmelser strider mot EG-rätten, medan eventuella
kollisioner mellan olika svenska lagar i övrigt inte
skulle kunna prövas av en författningsdomstol i
Sverige. Motionärerna menar att det vid ett
eventuellt införande av författningsdomstol
självfallet får prövas vilka ändringar som då skulle
behöva ske i Lagrådets arbete och i utformningen av
lagprövningsrätten.
I motion 2000/01:Ju933 av Siw Persson och Johan
Pehrson (fp) yrkande 32 föreslås att riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening att en
författningsdomstol bör inrättas. Motionärerna
hänvisar till detta krav i Folkpartiets partimotion
i frågan. I samma motion yrkande 31 begärs ett
tillkännagivande till regeringen om den svenska
rättsordningen och EU. Enligt motionärerna har det
förhållandet att EG-rätten blivit en integrerad del
av svensk lagstiftning och att Europakonventionen om
mänskliga rättigheter och grundläggande friheter
gjorts till svensk lag påverkat den svenska
rättsordningen och det svenska juridiska tänkandet i
grunden. Den svenska rätten har europeiserats, och
motionärerna anser att det finns skäl att se detta
som positiva förändringar. Motionärerna kritiserar
därvid förarbetens starka ställning i svensk
rättstillämpning.
I motion 1998/99:K328 av Helena Bargholtz och
Barbro Westerholm (fp) hemställs att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att avskaffa uppenbarhetsrekvisitet i
lagprövningsrätten (yrkande 12). Enligt motionärerna
torde det vara osäkert om den begränsning som
uppenbarhetsrekvisitet innebär stämmer överens med
EG-rätten och Europakonventionen.
I motion 1999/2000:K348 av Per Lager och Birger
Schlaug (mp) hemställs att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
behovet av en utredning om inrättandet av en svensk
författningsdomstol. Motionärerna framhåller att EG-
rätten sedan EU-inträdet har en överordnad roll och
att förhållandet mellan rättssystemen numera också
finns reglerat i 10 kap. 5 § regeringsformen. Vårt
medlemskap i EU innebär enligt motionärerna att vår
egen rättstradition och rättskultur urholkas
allteftersom nya direktiv får giltighet i Sverige.
Motionärerna menar att det finns ett behov av en
domstol som kan hävda, hålla uppsikt över och skydda
våra fri- och rättigheter, men också andra delar av
grundlagen som kommer i fråga. De anser därför att
det är viktigt att utreda möjligheterna att införa
en författningsdomstol med uppgift att exempelvis
påpeka konflikter mellan vår egen grundlag och
implementeringen av EG:s direktiv, men också att
utgöra domstol för enskilda och vissa juridiska
personer vid "författningsbesvär". Möjligen finns
det enligt motionärerna fler uppgifter som en sådan
domstol skulle kunna handha. Motionärerna anser att
utredningen bör utreda om så är fallet och vilka
uppgifter det i så fall skall vara.
I motion 1998/99:K303 av Kerstin Heinemann m.fl.
(fp,m,kd,c) hemställs att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
rättssäkerhet. Enligt motionärerna är grundlagen det
fundament som rättsordningen vilar på och den
garanterar stabiliteten i en rättsstat. Motionärerna
påpekar att det i flera andra länder, bl.a. USA och
Tyskland, finns en författningsdomstol som övervakar
att de lagar och förordningar som stiftas
överensstämmer med grundlagen. En sådan domstol
anser motionärerna bör inrättas även i Sverige.
Bakgrund
Gällande ordning
Skyddet för de grundläggande fri- och rättigheterna
består bl.a. av ett system med lagrådsgranskning,
minoritetsskydd i riksdagen och med lagprövningsrätt
som yttersta garanti.
Bestämmelserna om lagrådsgranskning finns i 8 kap.
18 § regeringsformen. Enligt detta stadgande skall
det för att avge yttrande över lagförslag finnas ett
lagråd, vari ingår domare i Högsta domstolen och
Regeringsrätten. Yttrande av Lagrådet kan inhämtas
av regeringen och riksdagsutskott och bör enligt
bestämmelsen inhämtas bl.a. innan riksdagen beslutar
grundlag om tryckfriheten och lag som begränsar
någon av de grundläggande fri- och rättigheterna.
Lagrådets granskning skall bl.a. avse hur förslaget
förhåller sig till grundlagarna och rättsordningen i
övrigt samt hur det förhåller sig till
rättssäkerhetens krav.
Lagprövningsrätten är reglerad i 11 kap. 14 §
regeringsformen. När stadgandet infördes i
regeringsformen år 1980 betydde det att den
lagprövningsrätt som tidigare utvecklats i praxis
lagfästes. Lagprövningsrätten innebär att en domstol
eller ett annat offentligt organ, som i sin
rättstillämpande verksamhet finner att en föreskrift
står i strid med bestämmelse i grundlag eller annan
överordnad författning eller att stadgad ordning i
något väsentligt hänseende har åsidosatts vid
föreskriftens tillkomst, inte får tillämpa
föreskriften. Har riksdagen eller regeringen
beslutat föreskriften, skall tillämpningen dock
underlåtas endast om felet är uppenbart. Det är
enligt det svenska lagprövningssystemet inte möjligt
att hos en domstol begära prövning enbart av frågan
om en föreskrifts grundlagsenlighet. Denna fråga
måste ha kommit upp vid tillämpning av föreskriften
i ett visst fall för att kunna prövas av domstolen.
Motivuttalanden till gällande ordning m.m.
I sitt betänkande Medborgerliga fri- och rättigheter
(SOU 1975:75) behandlade 1973 års fri- och
rättighetsutredning bl.a. frågan om inrättande av en
författningsdomstol. Utredningen uttalade bl.a. att
ett judiciellt skyddssystem inte får innebära några
förskjutningar i det vanliga politiska maktsystemet.
En ordning som blandar in domstolarna i det
fortgående politiska skeendet skulle enligt
utredningen inte bara stå i strid med grundläggande
demokratiska principer utan den skulle också medföra
uppenbara risker för politisering av
domarutnämningarna och därmed hota rättsväsendets
integritet. Utredningen ansåg därför att en ordning
med författningsdomstol eller något annat liknande
organ för regelmässig prövning av lagbeslut inte kan
godtas. Enligt utredningen var lagprövningsrätt av
den typ som förelåg i svensk praxis ett lämpligt
kontrollinstrument.
I proposition 1975/76:209 delade regeringen
utredningens åsikt att det inte var lämpligt att
införa ett system med författningsdomstol för
kontroll av grundlagens efterlevnad. Enligt
regeringen var ett sådant system helt främmande för
svensk författningstradition och gick svårligen att
förena med kravet att en fri- och
rättighetsreglering inte får innebära att politisk
makt förs över till icke politiska organ.
I samband med riksdagsbehandlingen av propositionen
avstyrkte ett enigt konstitutionsutskott en motion
om inrättande av en författningsdomstol (bet. KU
1975/76:56). Enligt utskottet saknade den i motionen
väckta tanken på en specialdomstol för
lagprövningsfrågor, en författningsdomstol, "f.n."
all aktualitet i vårt land.
Rättighetsskyddsutredningen hade bl.a. i uppgift
att ta ställning till lagprövningsrättens roll i
rättighetsskyddet och hur denna rätt borde vara
utformad i framtiden. Utredningen föreslog i sitt
betänkande Förstärkt skydd för fri- och rättigheter
(SOU 1978:34) att den lagprövningsrätt som
utvecklats i rättspraxis skulle lagfästas genom en
föreskrift i regeringsformen. När det gäller frågan
om inrättande av en författningsdomstol uttalade
utredningen att den delade den "gängse
uppfattningen, att en författningsdomstol eller
dylikt inte är aktuellt hos oss" (s. 109).
I proposition 1978/79:195 ställde sig regeringen i
allt väsentligt bakom Rättighetsskyddsutredningens
förslag. Föredragande statsråd anförde bl.a.
följande (s. 41).
Enligt min mening är det givet att rättighetsskyddet
får erforderlig styrka först om rättighetsreglerna
förbinds med rättsligt verkande garantier som är
oberoende av de politiska organen. Emellertid måste
ett skydd av detta slag utformas på sådant sätt att
det inte ger upphov till några förskjutningar i det
vanliga politiska maktsystemet. Mot bl.a. denna
bakgrund saknar tanken att införa ett system med
författningsdomstol för kontrollen av
grundlagsreglernas efterlevnad varje aktualitet. Ett
sådant system är dessutom främmande för svensk
författningstradition. Den form av judiciell
kontroll som är aktuell för vårt lands vidkommande
är något slag av lagprövningsrätt inom ramen för
myndigheternas vanliga rättstillämpningsverksamhet.
Liksom min företrädare anser jag att det innehåll
den svenska lagprövningsrätten f.n. har innebär en
lämplig avvägning mellan de olika intressen som här
står mot varandra. Å ena sidan kan man vara säker på
att domstolarna och andra myndigheter inte kommer
att få någon ställning som politiska maktfaktorer. Å
andra sidan har de möjlighet att utnyttja ett
oförbrukat förtroendekapital i undantagsbetonade
lägen där ett ingripande måste anses befogat (jfr
prop. 1975/76:209 s. 94).
Vid riksdagsbehandlingen uttalade
konstitutionsutskottet enhälligt att det inte kunde
komma i fråga att i något hänseende förändra
lagprövningsrätten (bet. KU 1978/79:39). Enligt
utskottet måste uppenbarhetsrekvisitet få en
särskild betydelse när det gäller av riksdagen
beslutad lag eller annan föreskrift.
Konstitutionsutskottet anförde att riksdagen enligt
grundlagen är den främste lagstiftaren och att
endast riksdagen kan stifta grundlag. Utskottet
ansåg därför att det är naturligt att riksdagen är
den instans som är bäst ägnad att pröva om en viss
föreskrift är grundlagsenlig. Uppenbarhetsrekvisitet
medförde i detta fall enligt utskottet att
riksdagens tillämpning av visst grundlagsstadgande
måste respekteras så länge den håller sig inom ramen
för en möjlig tolkning av bestämmelsen i fråga. För
att underlåta tillämpning av en av riksdagen
beslutad föreskrift måste det därför, enligt
utskottet, fordras att föreskriften materiellt sett
är oförenlig med ett grundlagsstadgande eller att
det vid föreskriftens beslutande förekommit ett
klart och direkt åsidosättande av ett uttryckligt
stadgande i grundlag eller riksdagsordningen om
lagstiftningsproceduren som uppenbarligen måste
anses vara av väsentlig betydelse för denna.
Fri- och rättighetskommittén övervägde i sitt
betänkande Fri- och rättighetsfrågor (SOU 1993:40)
dels frågan om inrättande av en särskild
författningsdomstol, dels frågan om utvidgning av
lagprövningsrätten genom borttagande av
uppenbarhetsrekvisitet. Kommittén anförde en rad
argument mot inrättandet av författningsdomstol. Ett
huvudproblem med inrättandet var enligt kommittén
att ett sådant system är svårt att förena med kravet
att en rättighetsreglering inte får innebära att
politisk makt förs över till icke politiska organ.
De frågor en författningsdomstol skulle ta ställning
till menade kommittén skulle bli fokuserade på ett
helt annat sätt än vad som sker vid en lagprövning
enligt den ordning vi nu har. Redan den
centralisering av normkontrollen som systemet skulle
innebära gjorde enligt kommittén att det skulle bli
mer aktuellt med en politisk styrning av den dömande
verksamheten. Det skulle i sin tur, ansåg kommittén,
leda till onödiga spänningar mellan den politiska
och den dömande makten. Kommittén anförde vidare att
det är svårt att komma till rätta med en befarad
politisering av en sådan domstol genom att
konstruera ett lämpligt system för tillsättning av
dess ledamöter. Man kan enligt kommittén inte komma
ifrån att resultatet lätt kan bli någon form av
blandad politisk-juridisk bedömning av ett slag som
vi inte eftersträvar. Det anförda utgjorde enligt
kommittén ett tungt skäl mot införandet av en
författningsdomstol i vårt land.
När det gäller lagprövningsrätten menade kommittén
att man normalt kan utgå från att statsmakterna utan
vidare följer grundlagens bestämmelser. Enligt
kommittén är lagprövningen som kontrollmedel därför
endast tänkt att verka som en säkerhetsanordning som
utlöses i sällsynta fall då lagstiftningen inte
utgjort ett tillräckligt skydd för de medborgerliga
fri- och rättigheterna. Vidare konstaterade
kommittén att domstolarna och myndigheterna genom
den nuvarande ordningen inte fått någon ställning
som politiska maktfaktorer och att de därför har
möjligheter att utnyttja ett oförbrukat
förtroendekapital, när ett ingripande till fri- och
rättigheternas skydd undantagsvis måste ske.
Kommittén fann att den gällande ordningen med krav
på uppenbar motstridighet mellan föreskrift i lag
eller förordning och överordnad författning för att
ett åsidosättande av lagen eller förordningen skall
få ske var motiverad och föreslog därför inga
ändringar vad gäller den materiella regleringen av
lagprövningsrätten.
Regeringen behandlade Fri- och rättighetskommitténs
betänkande i proposition 1993/94:117. Frågorna om
inrättande av en författningsdomstol respektive
utvidgad lagprövningsrätt diskuterades inte särskilt
i propositionen.
Vid riksdagsbehandlingen av propositionen prövade
konstitutionsutskottet motioner om inrättande av en
författningsdomstol och om lagprövningsrätten (bet.
1993/94:KU24). Utskottet avstyrkte motionerna med
hänvisning till de skäl som Fri- och
rättighetskommittén hade anfört och som återgivits
ovan.
Frågan om att inrätta en författningsdomstol har
därefter behandlats av konstitutionsutskottet i
betänkandena 1995/96:KU6, 1996/97:KU26 och
1997/98:KU26. Vid samtliga tillfällen har utskottet
uttalat att utskottet vidhåller sin tidigare
inställning och avstyrkt de aktuella motionerna.
Frågan om att ta bort uppenbarhetsrekvisitet i
lagprövningsrätten behandlades ingående av
konstitutionsutskottet i betänkande 1996/97:KU26.
Utskottet, som inte ansåg att det fanns skäl att
överväga någon förändring, avstyrkte den aktuella
motionen med följande motivering.
Utskottet konstaterar att genom Sveriges medlemskap
i EU och införlivandet av Europakonventionen i
svensk rätt har utrymmet för att tillämpa
uppenbarhetsrekvisitet i 11 kap. 14 § RF minskat.
EG-rätten har ju företräde framför svensk lag utan
att det finns något krav på uppenbar motstridighet.
Vissa delar av Europakonventionen - de som ingår i
EG-rätten - skall därmed tillämpas omedelbart
framför svensk lag, medan andra delar av
konventionen skall tillämpas först om ett "uppenbart
fel" föreligger. Europadomstolen i Strasbourg
tillämpar emellertid inte uppenbarhetsrekvisitet vid
sin prövning. Om EU skulle ansluta sig till
Europakonventionen skulle konventionen i sin helhet
bli EG-rätt med generell tillämpning och utrymmet
för att i Sverige tillämpa uppenbarhetsrekvisitet
vid normkollisioner bli ännu mindre.
Utskottet vill dock påpeka att lagprövningsregeln i
11 kap. 14 § RF tar sikte på konflikter mellan
svenska rättsnormer av skilda valörer. Lagprövningen
med dess uppenbarhetsrekvisit är utformad för att
domstolarna endast skall kunna gripa in mot
kränkningar av rättighetsskyddet i de fall då det
verkligen framstår som påkallat.
Frågan om att ta bort uppenbarhetsrekvisitet i
lagprövningsrätten behandlades åter av utskottet i
betänkande 1997/98:KU26. Utskottet redogjorde för
bedömningen från riksmötet 1996/97 och uttalade att
utskottet vidhöll sin tidigare inställning.
Demokratiutredningen har i sin skriftserie
publicerat en skrift med titeln Löser juridiken
demokratins problem? (SOU 1999:58) där bl.a.
frågorna om lagprövning och författningsdomstol
diskuteras. Utredningen har också publicerat
forskarvolymen Maktdelning (SOU 1999:76) där
forskare utifrån olika ideal belyser förhållandet
mellan folksuveränitetens och rättsstatens
principer. I sitt slutbetänkande (SOU 2000:1) En
uthållig demokrati! har Demokratiutredningen anfört
att staten har skäl att utveckla säkrare system för
extern tillsyn och domstolskontroll till skydd för
medborgarnas rättigheter och integritet samt pekat
på slopandet av det s.k. uppenbarhetsrekvisitet som
ett sätt att säkra medborgarnas skydd mot
myndigheters misstag och övergrepp. Enligt
utredningen förefaller den tilltagande
europeiseringen och EG-rättens inflytande att göra
de svenska domstolarna mer benägna att finna
uppenbarhetsrekvisitet uppfyllt.
Utskottsseminarium
Konstitutionsutskottet höll den 23 mars 2000 ett
offentligt seminarium med anledning av utskottets
behandling av motioner om bl.a. lagprövningsrätt och
författningsdomstol och tillsättningen av högre
statliga tjänster. Utfrågade var forskare, ämbetsmän
och journalister. En utskrift från utfrågningen har
publicerats i skriftserien Utredningar från
riksdagen (1999/2000:URD1).
Utskottets bedömning
I motioner och av Demokratiutredningen har
framhållits den s.k. europeiseringen av svensk rätt,
som kan härledas bl.a. från EU-medlemskapet.
Utskottet har vid tidigare tillfällen konstaterat
att utrymmet för att tillämpa uppenbarhetsrekvisitet
i 11 kap. 14 § andra punkten regeringsformen har
minskat genom Sveriges medlemskap i EU och
införlivandet av Europakonventionen i svensk rätt.
EG-rätten har ju företräde framför svensk lag utan
att det finns något krav på uppenbar motstridighet.
Vissa delar av Europakonventionen - de som ingår i
EG-rätten - skall därmed tillämpas omedelbart
framför svensk lag, medan andra delar av
konventionen skall tillämpas först om "felet är
uppenbart". Europadomstolen i Strasbourg tillämpar
inte något uppenbarhetsrekvisit vid sin prövning. Om
EU skulle ansluta sig till Europakonventionen så att
konventionen i sin helhet blir EG-rätt med generell
tillämpning, blir utrymmet för att i Sverige
tillämpa uppenbarhetsrekvisitet vid normkollisioner
ännu mindre.
Även om, som utskottet också pekat på tidigare,
regeln i 11 kap. 14 § regeringsformen tar sikte på
konflikter mellan svenska rättsnormer av skilda
valörer, är det tveksamt om någon klar skiljelinje i
längden kan upprätthållas i rättstillämpningen
mellan situationer som synes reglerade av endast
nationell rätt och situationer då den "europeiska"
rätten inverkar. Envar av de normer som ställs mot
varandra vid en lagprövning kan härledas ur
politiska beslut, och det kan därför inte anses stå
i strid med demokratins grundsatser att en norm av
högre statsrättslig valör, som antagits i
demokratisk ordning, ges företräde framför en norm
av lägre statsrättslig valör.
Utskottet anser mot bakgrund av det anförda att
regeringen bör ges i uppdrag att låta utreda frågor
om skyldigheten enligt 11 kap. 14 § regeringsformen
för domstolar eller andra offentliga organ att i
vissa fall inte tillämpa en föreskrift och om
undantaget från denna skyldighet, det s.k.
uppenbarhetsrekvisitet. Uppenbarhetsrekvisitet bör
belysas, inte minst med hänsyn till att
Europakonventionen införlivats med svensk rätt och
att Sverige anslutit sig till EU. Utredningen bör
omfatta frågan på vilket sätt en förstärkt
lagprövning bör kunna utövas. Detta bör t.ex. kunna
innefatta överväganden kring Lagrådets ställning och
frågan om behovet av en speciell författningsdomstol
eller om prövning bör ske inom det vanliga
domstolsväsendet. Det är angeläget att utredningen
belyser möjligheterna att även fortsättningsvis
garantera domstolsväsendets självständighet och
undvika politisering av domstolarna.
Riksdagen bör med bifall till motionerna
1999/2000:K257 (kd) och 1999/2000:K204 (c) yrkande
13 och med anledning av motionerna 1999/2000:K206
(m) yrkande 7, 2000/01:K278 (m) yrkande 6,
1998/99:K328 (fp) yrkande 12, 1999/2000:K244 (fp)
yrkandena 3 och 4, 2000/01:K396 (fp) yrkande 1,
2000/01:Ju933 (fp) yrkandena 31 och 32,
1999/2000:K348 (mp) och 1998/99:K303 (fp, m, kd, c)
ge regeringen det anförda till känna.
Domstolars ställning
Motioner
I motion 1999/2000:K206 av Bo Lundgren m.fl. (m)
yrkande 8 begärs förslag om förstärkning av
domstolarnas konstitutionella ställning. En av
domstolarnas viktigaste uppgifter är enligt
motionärerna att värna rättsstatens principer. För
att kunna fullgöra denna uppgift har domstolarna
fått en särställning i förhållande till andra
myndigheter, vilket kommer till uttryck i
regeringsformen. I en del avseenden är skyddet för
domstolarnas självständighet fragmentariskt eller
obefintligt. En oklar punkt är t.ex. i vad mån
riksdagens normgivningsmakt kan delegeras till
myndigheter av lägre rang. Regeringsformen är enligt
motionärerna otydlig när det gäller att förbehålla
riksdagen normgivningsmakten beträffande
rättskipningen och domstolarna. Detsamma gäller
regleringen av domstolsorganisationen och
utnämningsmakten. Ett sätt att stärka domstolarnas
konstitutionella ställning kan vara att i
regeringsformen ge domstolarna ett
normgivningsbemyndigande att besluta om sina egna
arbetsordningar, dvs. rättskipnings- och
domstolsfrågor. I dag kan sådana föreskrifter som
inte enligt 8 kap. regeringsformen måste beslutas
enligt lag meddelas av myndighet under regeringen
som regeringen överlåtit denna befogenhet till.
Efter delegering kan således även andra myndigheter
(främst Domstolsverket) än domstolarna besluta om
bindande normer för domstolarnas verksamhet. Kritik
har riktats mot denna ordning eftersom den riskerar
urholka domstolarnas självständighet och därmed
rubbar maktbalansen till nackdel för den dömande
verksamheten, vilket äventyrar allmänhetens
förtroende för domstolarna. - I riksdagen sorterar
domstolsväsendet under justitieutskottets
ansvarsområde. Med nuvarande ordning tenderar
domstolarna att uppfattas mer som en
brottsbekämpningsmyndighet, inplacerad mellan
åklagarväsendet och kriminalvården, än som den
rättsstatens kärna som domstolarna utgör. Mot denna
bakgrund kan diskuteras om inte domstolsväsendet
borde föras över till konstitutionsutskottets
ansvarsområde i syfte att tydligare inskärpa
domstolarnas konstitutionella ställning.
Också i motion 2000/01:K278 av Per Unckel m.fl. (m)
yrkande 7 föreslås med samma motivering att
riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag
om förstärkning av domstolarnas konstitutionella
ställning i enlighet med vad som anförs i motionen.
I motion 2000/01:Ju415 av Gun Hellsvik m.fl. (m)
yrkande 1 begärs ett tillkännagivande till
regeringen om att ärenden om domstolarna skall föras
över från justitieutskottets till
konstitutionsutskottets beredningsområde.
Bakgrund
Gällande ordning m.m.
I regeringsformens inledningskapitel (1 kap. 8 §)
föreskrivs att det för rättskipningen finns
domstolar och för den offentliga förvaltningen
statliga och kommunala förvaltningsmyndigheter.
En domstol får enligt 2 kap. 11 § inte inrättas för
redan begången gärning och inte heller för en viss
tvist eller i övrigt för visst mål.
I 11 kap. 1-5 §§ regeringsformen finns bestämmelser
till skydd för domstolarnas och domarnas
oavhängighet. Hit hör den fundamentala bestämmelsen
att ingen myndighet och inte heller riksdagen får
besluta hur en domstol skall döma i det enskilda
fallet eller hur en domstol i övrigt skall tillämpa
rättsregel i särskilt fall (11 kap. 2 §). Högsta
domstolen och Regeringsrätten nämns särskilt. Om
andra domstolar föreskrivs att de skall inrättas med
stöd av lag. Vid domstolar skall det finnas
ordinarie domare. Undantag från den regeln får göras
i lag för domstolar som har inrättats för
handläggning av en viss bestämd grupp eller vissa
bestämda grupper av mål.
Den som har utnämnts till ordinarie domare får
endast i vissa särskilt angivna fall skiljas från
tjänsten (11 kap. 5 § RF). Dessa fall är dels om
domaren genom brott eller grovt eller upprepat
åsidosättande av tjänsteåliggande har visat sig
uppenbarligen olämplig att inneha tjänsten, dels om
domaren har uppnått gällande pensionsålder eller
annars enligt lag är skyldig att avgå med pension.
Om det påkallas av organisatoriska skäl, får den som
har utnämnts till ordinarie domare förflyttas till
annan jämställd domartjänst.
En tjänst vid domstol skall enligt 11 kap. 9 §
regeringsformen tillsättas av regeringen eller av
myndighet som regeringen bestämmer, och vid
tillsättning av statlig tjänst skall avseende fästas
endast vid sakliga grunder, såsom förtjänst och
skicklighet.
Föreskrifter om domstolarnas
rättskipningsuppgifter, om huvuddragen av deras
organisation och om rättegången skall ges i lag (11
kap. 4 § RF). Enligt 8 kap. 13 § första stycket 2
regeringsformen får regeringen genom förordning
besluta föreskrifter som ej enligt grundlag skall
beslutas av riksdagen. Av paragrafens tredje stycke
framgår att regeringen i sådan förordning får
överlåta åt myndighet under regeringen att meddela
bestämmelser i ämnet.
Föreskrifter om de allmänna domstolarna och om
rättegången i dessa domstolar finns främst i
rättegångsbalken. Motsvarande bestämmelser för de
allmänna förvaltningsdomstolarnas del finns i lagen
(1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar och i
förvaltningsprocesslagen (1971:292). Vidare finns i
förordningar med instruktioner för respektive
domstol bestämmelser av administrativ karaktär.
Såvitt avser de allmänna domstolarna har regeringen
utfärdat förordningar med tingsrättsinstruktion
(1996:381), hovrättsinstruktion (1996:379) och
instruktion för Högsta domstolen (1996:377).
Förordningar av motsvarande slag finns för
Regeringsrätten (1996:378), för kammarrätterna
(1996:380) samt för länsrätterna (1996:382). Av
instruktionerna för tingsrätter och länsrätter
framgår att grunderna för fördelningen av
arbetsuppgifterna och de övriga bestämmelser som
behövs för verksamheten skall framgå av
arbetsordningen. I instruktionerna erinras om att
Domstolsverket meddelar allmänna råd om utformningen
av arbetsordningarna.
I förordningen (1988:317) med instruktion för
Domstolsverket föreskrivs att verket är central
förvaltningsmyndighet för bl.a. de allmänna
domstolarna och de allmänna förvaltningsdomstolarna.
Verket skall, utöver vad som följer av särskilda
bestämmelser, med iakttagande av domstolarnas
självständighet enligt regeringsformen vid
fullgörande av deras dömande och rättstillämpande
uppgifter inom sitt verksamhetsområde i
administrativt hänseende leda och samordna
verksamheten, meddela föreskrifter och allmänna råd
samt se till att verksamheten bedrivs effektivt.
Verket får inte föreskriva att en viss rotel eller
ett visst mål eller ärende skall tilldelas en viss
enskild domare eller på annat sätt bestämma hur
dömande uppgifter skall fördelas mellan enskilda
domare.
Frågan om domstolars arbetsordningar berördes
kortfattat av 1993 års Domarutredning. Utredningen
föreslog en ny bestämmelse i 11 kap. 4 § RF av
innebörd att domstolarna gavs ett
normgivningsbemyndigande att besluta om sina egna
arbetsordningar (SOU 1994:99 del A s. 215). Härmed
skulle domstolarnas arbetsordningar och deras
karaktär av normer ges sin utgångspunkt i RF (bet.
s. 386).
Enligt riksdagsordningen (tilläggsbestämmelse 4.6.4)
skall ärenden som rör domstolarna beredas av
justitieutskottet. Ärenden om anslag inom
utgiftsområde 4 Rättsväsendet, dit domstolarna och
Domstolsverket hör, tillhör justitieutskottets
beredning.
Internationella åtaganden
Inom FN antogs vid en kongress i Milano 1985 Basic
Principles on the Independence of the Judiciary.
Enligt principerna skall bl.a. domarnas
självständighet garanteras av staten antingen i
konstitutionen eller i lag. Staten skall även se
till att det finns tillräckliga medel så att domarna
på rätt sätt kan utföra sina göromål.
Europarådet antog på grundval av artikel 6 i
Europakonventionen den 13 oktober 1994 en
rekommendation till medlemsstaterna avseende
domarnas självständighet, effektivitet och roll, Nr
R (94) 12. Enligt rekommendationen bör alla
nödvändiga steg tas av medlemsstaterna för att
respektera, försvara och främja domarnas
självständighet. När det gäller arbetsorganisationen
uttalas att denna skall vara sådan att domarna kan
arbeta effektivt, bl.a. genom att ett tillräckligt
antal domare tillsätts och genom tillhandahållande
av lämplig utbildning för domarna samt tillräckligt
med biträdespersonal och hjälpmedel.
Tidigare bedömning i riksdagen
Vid riksmötet 1996/97 hade konstitutionsutskottet
att ta ställning till ett motionsyrkande av
motsvarande innebörd som det nu förevarande.
Konstitutionsutskottet ville inte förorda en
ytterligare utredning av frågan om att i grundlag
bemyndiga domstolarna att besluta om sina
arbetsordningar. Enligt utskottets uppfattning fanns
det emellertid skäl att uppmärksamma gränsdragningen
mellan dömande och administrativ verksamhet. Andra
myndigheters befogenhet att besluta om bindande
normer för domstolarnas administration fick
naturligtvis inte utnyttjas på det sättet att det
inkräktade på domstolarnas självständighet och
integritet när det gällde den dömande verksamheten,
framhöll utskottet, som med det anförda avstyrkte
motionsyrkandet (bet. 1996/97:KU26 s. 17 f.).
Justitieutskottet behandlade frågan med anledning
av en motion i sitt betänkande 1997/98:JuU24.
Justitieutskottet anmärkte att sådana allmänna råd
som Domstolsverket meddelar om domstolars
arbetsordningar inte är bindande och fann för sin
del inte skäl att inta en annan ståndpunkt än
konstitutionsutskottet.
Justitieutskottet behandlade frågor om domstolarnas
ställning senast i sitt betänkande 2000/01:JuU1, som
godkänts av riksdagen.
Justitieutskottet lämnade i betänkandet (s. 61 f.)
en ingående redogörelse för Domstolsverkets
ställning och bakgrunden till den gällande ordningen
samt för motsvarande institution i Danmark, benämnd
Domstolsstyrelsen. Utskottet hänvisade i fråga om
verkets ställning till den uppfattning utskottet
uttalat tidigare: att Domstolsverkets verksamhet
inte i något hänseende fick inkräkta på domstolarnas
självständighet i deras rättstillämpande och dömande
verksamhet, att verkets uppgift i stället var att
tillhandahålla kvalificerad service åt domstolarna i
administrativa frågor, att verket visserligen borde
eftersträva att domstolsorganisationen var effektiv,
men att strävan efter effektivitet inte fick gå ut
över rättssäkerheten och att det redovisade
synsättet också väl kom till uttryck i
Domstolsverkets instruktion. Utskottet avstyrkte
föreliggande motionsyrkanden om förändring av
Domstolsverket och av dess roll.
Utredningsbetänkande om domstolsledning och
utnämningen av högre domare
En parlamentarisk kommitté (Ju 1998:08, dir.
1998:84) har haft regeringens uppdrag att se över
dels domstolschefens roll, dels kriterierna vid
tillsättning av ordförande i Högsta domstolen och
Regeringsrätten samt överväga vilka uppgifter och
vilket ansvar han eller hon skall ha som chef för
domstolen. Kommittén skulle klarlägga vilka krav som
bör ställas på domstolschefen vad avser den
administrativa styrningen av domstolsverksamheten
och tillsynen över den dömande verksamheten samt
vilka instrument domstolschefen bör ha i denna
tillsyn. Kommittén skulle också lämna förslag om hur
domstolarnas ledningsfunktion och chefsrollen kan
utformas så att den administrativa styrningen av
domstolarna och tillsynen över den dömande
verksamheten förstärks.
Kommittén lämnade i december 2000 sitt betänkande
Domarutnämningar och domstolsledning - frågor om
utnämning av högre domare och domstolschefens roll
(SOU 2000:99). Kommitténs förslag var inte enigt.
Om utnämningen av domare sägs i betänkandet att
regeringen även fortsättningsvis bör vara det organ
som utnämner de högre domarna och inte bör kunna
delegera uppgiften att utnämna ordinarie domare.
Beredningen av utnämningen till högre
domarbefattningar bör enligt betänkandet inledas i
ett särskilt från såväl riksdag som regering
organisatoriskt självständigt beredningsorgan, en
förslagsnämnd, som lämnar regeringen förslag på
lämpliga kandidater. Förslagsnämnden bör vara
lagreglerad. Alla lediga befattningar bör
tillkännages offentligt och ett system med
intresseanmälningar införas. Nämnden skall lämna
regeringen ett offentligt förslag på lämpliga
kandidater till högre befattningar. Regeringen bör
enligt kommittébetänkandet kunna välja fritt bland
de personer som nämnden fört upp på förslag. Om
regeringen vill utse någon person som nämnden inte
fört upp på förslag, skall regeringen anmäla det
till justitieutskottet, som skall hålla offentlig
utfrågning. Om utskottet därefter yttrar sig till
förmån för någon av kandidaterna skall regeringen
vara bunden av yttrandet.
Om domstolschefens roll och domstolsledningens
utformning sägs att diskussionen bör ta sin
utgångspunkt i de grundläggande värden som bär upp
domstolarnas verksamhet och att ledningen skall vara
så utformad och verka på sådant sätt att den bidrar
till att bibehålla och stärka dessa värden. Det
konstitutionella kravet på en oavhängig rättskipning
är enligt kommittén till för att säkra medborgarnas
rättigheter i en rättsstat, och det är ett viktigt
medborgarintresse att principen om domarnas
självständighet i dömandet upprätthålls.
Självständigheten medför, påpekar kommittén, en
inskränkning i chefskapet när domaren befattar sig
med ett enskilt mål. Medan domaren råder
självständigt över den rättsliga handläggningen och
i avgörandet, är han eller hon intill gränsen för
självständigheten i dömandet - liksom övriga
anställda - underkastad lydnadsplikt i förhållande
till domstolschefen och domstolens ledning. En
utgångspunkt för bedömningen av gränsdragningen
mellan självständigheten och lydnadsplikten bör
enligt kommittén vara att området för
domstolschefens möjligheter att agera och ingripa
med hänsyn till domarnas självständighet i vart fall
inte är mindre än motsvarande utrymme för JO och JK.
Av hänsyn till domarnas självständiga ställning bör
enligt kommittén vissa i författning särskilt
angivna administrativa ledningsbeslut som är av
särskild vikt för den dömande verksamheten fattas av
ett internt domarkollegium i domstolen. Som ett
moment vid sidan av ordningen med domarkollegialt
beslutsfattande bör det också införas en möjlighet
för den enskilde domaren att överklaga ett
administrativt ledningsbeslut som de menar kränker
deras självständiga ställning i dömandet eller
beslutsfattandet. Ett internt tillsynsorgan inom
domstolsväsendet bör inrättas.
Arbetet med att föra ut fler administrativa
funktioner från Domstolsverket till domstolarna bör
enligt kommittén gå vidare.
Kommittén ser fördelar med att införa
tidsbegränsade chefskap men är tveksam till om det
är väl förenligt med principen om oavhängiga
domstolar. Kommittén ser gärna att olika lösningar
som bygger på frivillighet och kan överenskommas
mellan arbetsmarknadens parter prövas under en
försöksperiod. Kommittén stöder föreliggande planer
på att införa obligatoriska utbildningsinslag i
ledningsfrågor för yngre domare och anser att det
finns anledning att överväga sådana
utbildningsinslag för alla domare.
Betänkandet remissbehandlas för närvarande.
Remisstiden går ut i juli 2001.
Utskottets bedömning
Justitieutskottet, och riksdagen, har under
innevarande riksmöte behandlat motioner som rört
förhållandet mellan domstolarna och Domstolsverket
och inte funnit skäl till någon förändring.
Konstitutionsutskottet anser inte att det nu finns
skäl till en sådan förändring av riksdagsutskottens
beredningsområden som begärs i motion 2000/01:Ju415
(m) yrkande 1, och utskottet anser inte heller att
ett överförande av ärenden om domstolarna till
konstitutionsutskottets beredningsområde skulle
innebära någon ändring av domstolarnas
konstitutionella ställning. Utskottet vill anmärka
att frågan om utskottsindelningen kan komma upp i en
senare riksdagsintern utredning. Motionerna
1999/2000:K206 (m) yrkande 8 och 2000/01:K278 (m)
yrkande 7 bör inte heller i övriga avseenden
föranleda förändringar. Motionerna avstyrks.
Tillsättning av högre statliga tjänster
Motioner
I motion 1999/2000:K206 av Bo Lundgren m.fl. (m)
yrkande 9 begärs ett tillkännagivande till
regeringen om utnämningar av de högsta domarna och
regeringens utnämningspolitik vid utnämning av
statliga verkschefer m.m.
Utnämningen av de högsta domarna bör enligt
motionärerna ske på ett så öppet sätt som möjligt.
En möjlighet är att regeringen väljer från en
offentligt redovisad lista över kvalificerade
jurister. Även riksdagen bör kunna ges en roll i det
sammanhanget. Ett annat alternativ kan vara att
inrätta ett särskilt organ - bestående av både
domare och företrädare för medborgarna - med uppgift
att föreslå domare.
Regeringens utnämningsmakt behöver enligt
motionärerna ses över i syfte att öka det
parlamentariska inflytandet vid regeringens
tillsättningar även av statliga verkschefer och
andra topptjänster. Motionärerna anser att
regeringen missbrukar sin utnämningsmakt, vilket
aktualiserar frågan om behovet av en
förutsättningslös översyn av utnämningspolitikens
grunder. Ett missbruk kan tvinga fram att
verkschefer och andra statliga befattningshavare
måste bytas ut efter ett regeringsskifte. För att
motverka detta bör övervägas att införa en nyordning
där regeringen inte ensam förfogar över
utnämningsmakten. Ett sätt att öka det
parlamentariska inflytandet vid regeringens
utnämningar av personer till tjänster utan
ansökningsförfarande vore att låta vederbörande
frågas ut offentligt inför det riksdagsutskott under
vilket tjänsten sorterar. Ett sådant förfarande
skulle kunna ge en bild av personens kunskap och
kompetens men ändå överlåta till regeringen att ha
sista ordet.
Också i motion 2000/01:K278 av Per Unckel m.fl. (m)
yrkande 8 föreslås att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen anförs om
utnämningar av de högsta domarna och regeringens
utnämningspolitik vid utnämning av statliga
verkschefer m.m.
I motion 1999/2000:K323 av Tomas Högström och
Catharina Elmsäter (m) begärs att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om öppna utskottsförhör. Motionärerna anser
att systemet för att tillsätta centrala
befattningar, såsom generaldirektörsposter, bör
reformeras och att riksdagen bör hålla offentliga
utskottsförhör med regeringens kandidater till
sådana befattningar.
I motion 2000/01:K221 av Rolf Gunnarsson m.fl. (m)
föreslås att riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
utnämningssystemet för bl.a. landshövdingar och
generaldirektörer. Motionären anser att det skall
vara kvalifikationerna som avgör om en person skall
utnämnas till landshövding eller generaldirektör och
att de nuvarande utnämningsgrunderna bör förändras.
I motion 1999/2000:K261 av Margit Gennser (m)
begärs ett tillkännagivande till regeringen om nya,
förbättrade former för regeringens rekrytering av
statliga verkschefer. Motionären anför att
rekryteringen för närvarande fungerar som ett slutet
system, dvs. personer som redan är kända av
regeringen och dess närmaste medarbetare utgör
rekryteringsbasen. Andra rutiner tillämpas enligt
motionären i Danmark, Storbritannien och
Nederländerna. Deras förfaranden bygger på en
oberoende kommission - ett utnämningsråd - som har
listor på lämpliga kandidater och som utifrån
kravspecifikationer och en professionell
rekryteringsprocess kan ge sin regering råd och
vägledning vid olika viktigare utnämningsärenden av
högre chefer.
I motion 1999/2000:Fi510 av Karin Pilsäter m.fl.
(fp) yrkande 5 begärs ett tillkännagivande till
regeringen om statens chefspolicy. Motionären
hänvisar till att Statskontorets rapport Det viktiga
valet av verkschef visat att Regeringskansliet inte
är tillräckligt professionellt vad gäller att ställa
upp tydliga krav och förväntningar på
myndighetschefer och verksledningar då dessa skall
tillsättas. Chefstillsättningar får inte vara eller
kunna misstänkas vara förläningar utan måste vara
utslag av beslut grundade på kompetens och förmåga
att bäst utföra given uppgift. Regeringskansliet och
regeringen måste förändra sitt sätt att arbeta med
chefstillsättning och hur man fungerar som
arbetsgivare.
Bakgrund
Allmänt om statliga tjänster
Enligt 11 kap. 9 § regeringsformen tillsätts tjänst
vid en domstol eller vid en förvaltningsmyndighet
som lyder under regeringen av regeringen eller av en
myndighet som regeringen bestämmer. Vid tillsättning
av statlig tjänst skall avseende fästas endast vid
sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet.
Närmare bestämmelser finns i lagen (1994:260) om
offentlig anställning. Enligt 4 § skall
skickligheten sättas främst, om det inte finns
särskilda skäl för något annat. I förarbetena till
lagen (prop. 1993/94:65) påpekades att förtjänst och
skicklighet i regeringsformen nämns endast som
exempel och att även andra sakliga grunder kan vägas
in vid bedömningen. Enligt 4 §
anställningsförordningen (1994:373), som trädde i
kraft samtidigt med 1994 års lag om offentlig
anställning, skall myndigheten utöver skickligheten
och förtjänsten också beakta sådana sakliga grunder
som stämmer överens med allmänna arbetsmarknads-,
jämställdhets-, social- och sysselsättningspolitiska
mål.
I verksledningspropositionen (prop. 1986/87:99)
framhölls att verkschefskarriären framöver i
normalfallet borde kunna inrymma perioder av
chefskap för olika verksamheter, åtföljda eller
avbrutna av kvalificerade uppdrag eller tjänstgöring
på andra poster i förvaltningen. Denna rörlighet
borde enligt propositionen ske på frivillig väg och
grundas på överenskommelser med berörda verkschefer.
Trots att de eftersträvade omplaceringarna i de helt
övervägande fallen förutsattes kunna genomföras
efter överenskommelse kunde man enligt propositionen
inte bortse från att det kunde finnas skäl för att
också mot en verkschefs vilja förflytta honom eller
henne under löpande förordnandetid. Den situationen
kunde exempelvis uppstå att regeringen finner det
önskvärt att bryta ett i och för sig väl fungerande
chefskap för att av en övergripande orsak kunna
genomföra en omstrukturering, som berör flera verk
och verkschefer, alltså fall där en förflyttning
påkallas av organisatoriska skäl. Ett annat skäl är
att en chef visat sig mindre lämplig för sin uppgift
och att regeringen av den anledningen vill förflytta
honom eller henne till en annan tjänst. Enligt
propositionen kan det givetvis även uppkomma andra
fall där det finns fullgoda skäl att förflytta en
verkschef. Det avgörande borde enligt statsrådet
vara vad som är nödvändigt med hänsyn till
myndighetens bästa.
Myndighetschefer och vissa andra chefer tillsätts
normalt för en bestämd tid, i allmänhet sex år
första gången och därefter tre år per period. Enligt
33 § lagen om offentlig anställning får chefen för
ett statligt affärsverk eller för Statens
arbetsgivarverk - om denne är anställd för bestämd
tid - skiljas från sin anställning före utgången av
denna tid, om det är nödvändigt av hänsyn till
verkets bästa. Är chefen för någon annan
förvaltningsmyndighet som lyder omedelbart under
regeringen anställd för bestämd tid, får han eller
hon förflyttas till en annan statlig anställning som
tillsätts på samma sätt, om det är påkallat av
organisatoriska skäl eller annars är nödvändigt med
hänsyn till myndighetens bästa.
I regeringens proposition 1997/98:136 Statlig
förvaltning i medborgarnas tjänst har regeringen
redogjort för sin bedömning av chefsförsörjningen i
statsförvaltningen. Regeringen har enligt
propositionen (s. 50 f.) mot bakgrund av
utnämningsmaktens ökade betydelse sett över sin
chefspolicy och utvecklat riktlinjer för
beredningsprocessen inom Regeringskansliet. Särskild
uppmärksamhet skall ägnas åt att bredda
rekryteringsbasen och få en bättre balans av
kompetens och erfarenheter i kollektivet av
myndighetschefer.
Chefspolicyn omfattar rekrytering, introduktion,
chefsutveckling, mål- och resultatdialog, rörlighet
samt löner och anställningsvillkor.
I fråga om rekryteringen av myndighetschefer anges
att den skall ske utifrån preciserade krav, ett
brett sökförfarande och ett omsorgsfullt
urvalsförfarande. En skriftlig kravprofil, baserad
på myndighetens nuvarande och kommande verksamhet,
skall alltid tas fram innan sökandet efter
kandidater påbörjas. Särskild vikt bör läggas vid
ledaregenskaper och tidigare erfarenheter som chef.
Ett brett sökförfarande innebär att regeringen söker
kandidater även från näringslivet, kommuner och
landsting. Vidare skall det så långt möjligt alltid
finnas en kvinnlig kandidat med i det slutliga
urvalet. Målet att rekrytera så kvalificerade ledare
som möjligt inom statsförvaltningen skall uppnås
genom att ta vara på den kompetens som finns bland
såväl kvinnor som män.
Enligt Statsrådsberedningens PM 1997:4
Samrådsformer i Regeringskansliet har statsministern
särskild betydelse vid beredningen av
utnämningsärenden, och flertalet utnämningar skall
beredas gemensamt med Statsrådsberedningen.
Anställningsförordningen ger möjlighet att
tidsbegränsa en verksledande tjänst.
Statskontoret har på eget initiativ genomfört en
studie om regeringens utnämningsmakt. I studien har
jämförts hur det går till när verkschefer rekryteras
i Sverige med hur det går till i Danmark, England
och Holland. Studien har publicerats under rubriken
Det viktiga valet av verkschef (1999:21).
I studien pekas på att om man vill vidta åtgärder
för att öka förståelsen, trovärdigheten och
öppenheten vad gäller regeringens utövning av
utnämningsmakten kan man diskutera
kompletterande/stödjande insatser under en eller
flera av följande faser i utnämningsprocessen:
sök- och urvalsfasen
utnämningsfasen
uppföljningsfasen.
Såvitt avser sök- och urvalsfasen pekas i studien
på att regeringen skulle kunna bredda
beslutsunderlaget för sina verkschefsutnämningar
genom att ta fram skriftliga kravprofiler, annonsera
ut lediga verkschefstjänster, ta stöd av
professionella chefsrekryterare, använda
professionella urvalsmetoder och ingående
anställningsintervjuer med flera kandidater samt
referenstagning. Ett sådant mer formaliserat
urvalsförfarande skulle enligt studien ställa krav
på större beredningsresurser än vad regeringen nu
har till sitt förfogande.
Såvitt avser utnämningsfasen anges att i de
studerade länderna prövats vägen att regeringen tar
råd inför enskilda utnämningsbeslut av någon form av
fristående organ med uppgift att bilda sig en
uppfattning om och rangordna de mest kvalificerade
kandidaterna. Organet skulle utses av regeringen och
bestå av fyra eller fem personer med hög integritet
och ingående erfarenhet av såväl offentlig som
ideell och privat verksamhet.
I fråga om uppföljningsfasen framhålls att mål- och
resultatdialogen är en hörnsten i regeringens
chefspolitik. Den skall normalt bestå av två delar.
Under den första delen behandlas verksamhetens mål
och uppnådda resultat. Den andra delen har formen av
ett enskilt utvecklingssamtal mellan verkschefen och
statsrådet eller statssekreteraren. Under denna del
av samtalet behandlas chefens arbetssituation, behov
av utveckling etc. Enligt studien finns det behov av
att genomföra mål- och resultatdialogen fullt ut och
att vidareutveckla uppföljningsfasen.
Utskottet har vid ett flertal tillfällen inom ramen
för sin granskning av statsrådens tjänsteutövning
och regeringsärendenas handläggning granskat
regeringens utnämningar till statliga chefstjänster.
Senast skedde det vid 1999/2000 års riksmöte (se
bet. 1999/2000:KU20 s. 58 f.). Utskottet inhämtade
en promemoria i ärendet från Regeringskansliet och
höll utfrågning med statsminister Göran Persson. I
betänkandet uttalade utskottet följande.
Vid tillsättning av statlig tjänst skall avseende
fästas endast vid sakliga grunder såsom förtjänst
och skicklighet.
Av Justitiedepartementets promemoria framgår att
regeringen ägnar särskild uppmärksamhet och stor
omsorg åt att bredda rekryteringsbasen och att få en
bra balans av kompetens och erfarenheter i
kollektivet av myndighetschefer. Ett brett
sökförfarande innebär att regeringen söker
kandidater även från näringslivet, kommuner och
landsting. För att ta vara på den kompetens som
finns bland såväl kvinnor som män ser regeringen
till, så långt som det är möjligt, att kvinnliga
kandidater finns med i varje urval som görs under
beredningen. Den omständigheten att en person har en
politisk bakgrund skall enligt utskottet inte vara
diskvalificerande vid tillsättningen av t.ex. en
generaldirektörstjänst, så länge endast sakliga
grunder som förtjänst och skicklighet är tillämpliga
vid tillsättningen. Utskottet vill i stället
framhålla att politisk erfarenhet ofta kan vara en
viktig erfarenhet när det gäller att leda offentliga
verksamheter. Att det är svårare att rekrytera
personer från näringslivet kan enligt utskottet ha
ett samband med de högre lönenivåer som ofta
tillämpas i näringslivet. Detta kan också vara en
förklaring till att det kan uppfattas som att det
föreligger en politisk obalans i
tillsättningsärendena.
Granskningen föranledde i denna del inga
ytterligare uttalanden från utskottet.
Domare
Som närmare redovisas i avsnittet om domstolars
konstitutionella ställning innehåller 11 kap.
regeringsformen bestämmelser om rättskipning och om
ordinarie domare.
Den som har utnämnts till ordinarie domare får
enligt 11 kap. 5 § regeringsformen endast i vissa
särskilt angivna fall skiljas från tjänsten.
Anställningar som justitie- och regeringsråd,
hovrätts- och kammarrättspresident, hovrätts- och
kammarrättslagman, ordförande i Arbetsdomstolen,
domare i Marknadsdomstolen, ordförande och vice
ordförande i Patentbesvärsrätten, lagman i de tre
största tingsrätterna och länsrätterna samt chef för
de tre största arrende- och hyresnämnderna beslutas
direkt av regeringen efter ett kallelseförfarande.
Detta innebär att anställningarna beslutas utan
något ansökningsförfarande eller något formellt
anmälningsförfarande. Anställningarna som ordförande
i Arbetsdomstolen skiljer sig från de övriga på så
sätt att de är tidsbegränsade till tre år.
Anställningsärendena aktualiseras genom att
domstolen tar kontakt med det ansvariga
departementet eller genom att departementet bevakar
frågan. Beslutsunderlaget tas fram på olika sätt,
t.ex. genom förslag från den aktuella domstolen
eller genom att någon informellt har anmält
intresse. Kandidaterna diskuteras med chefen för den
aktuella domstolen eller med presidenten för den
hovrätt eller kammarrätt som underrätten hör under.
Vid utnämning av justitieråd och regeringsråd
redovisar justitieministern kandidatförslaget i
domstolens plenum. Lämplighetsbedömningen sker i
första hand inom departementet. Synpunkter på de
tilltänkta kandidaterna inhämtas under hand, vilket
innebär att någon egentlig dokumentation inte görs
av de uppgifter som lämnas inför regeringens beslut
om utnämningen.
Utredningsbetänkande om utnämningen av högre domare
Anställningsförfarandet för högre domartjänster
behandlades i 1993 års domarutrednings betänkande
(SOU 1994:99) Domaren i Sverige inför framtiden.
Utredningens och remissinstansernas övergripande
uppfattning var att beredningen av dessa
anställningsärenden behövde förstärkas och bli mer
öppen.
Med anledning av ett par motioner behandlade
justitieutskottet frågan i sitt betänkande
Processrättsliga frågor (bet. 1997/98:JuU24 s. 3
f.). Utskottet ansåg att en allsidig garanti för
domstolarnas och de enskilda domarnas
självständighet fordrar ett utnämningsförfarande som
innebär att självständigheten inte med fog kan
sättas i fråga. Härvidlag kunde man, enligt
utskottets mening, inte nöja sig med att falla
tillbaka på den allmänna regeln i 11 kap. 9 §
regeringsformen att avseende endast får fästas vid
sakliga grunder vid utnämningen. Även frågan om vem
som skall utnämna domare och i vilka former måste
vägas in. I enlighet med justitieutskottets
hemställan beslutade riksdagen i maj 1998 om ett
tillkännagivande av innebörd att regeringen fick i
uppdrag att tillsätta en parlamentarisk utredning
med uppgift att se över rekryteringen till de
domaranställningar som i dag tillsätts efter ett
kallelseförfarande (rskr. 1997/98:228).
Efter riksdagens tillkännagivande tillsattes den
tidigare nämnda parlamentariska kommittén med
regeringens uppdrag att lämna förslag bl.a. om hur
rekryteringen av domstolschefer skall bedrivas.
Kommittén skulle också överväga om det finns
anledning att införa en möjlighet att tidsbegränsat
anställa domstolschefer. Kommittén skulle vidare se
över kriterierna vid tillsättning av ordförande i
Högsta domstolen och Regeringsrätten samt överväga
vilka uppgifter och vilket ansvar han eller hon
skall ha som chef för domstolen.
Kommittén skulle vidare se över förfarandet vid
utnämningar av domare efter kallelse. Kommittén
skulle lämna förslag om hur förfarandet kan utformas
så att det väl tillgodoser kraven på en allsidig
rekrytering, där olika erfarenheter beaktas från
t.ex. lagstiftande, dömande, rättsvetenskaplig eller
praktisk verksamhet. Kommittén skulle också överväga
om Tjänsteförslagsnämnden för domstolsväsendet kan
ges en roll i sammanhanget. Kommittén fick även
utreda andra alternativ.
Kommittén lämnade i december 2000 sitt betänkande
Domarutnämningar och domstolsledning - frågor om
utnämning av högre domare och domstolschefens roll
(SOU 2000:99).
I kommitténs betänkande, som inte var enigt, sägs
att regeringen även fortsättningsvis bör vara det
organ som utnämner de högre domarna och inte bör
kunna delegera uppgiften att utnämna ordinarie
domare. Beredningen av utnämningen till högre
domarbefattningar bör enligt betänkandet inledas i
ett särskilt från såväl riksdag som regering
organisatoriskt självständigt beredningsorgan, en
förslagsnämnd, som lämnar regeringen förslag på
lämpliga kandidater. Förslagsnämnden bör vara
lagreglerad. Alla lediga befattningar bör
tillkännages offentligt och ett system med
intresseanmälningar införas. Nämnden skall lämna
regeringen ett offentligt förslag på lämpliga
kandidater till högre befattningar. Regeringen skall
enligt kommittébetänkandet kunna välja fritt bland
de personer som nämnden fört upp på förslag. Om
regeringen vill utse någon person som nämnden inte
fört upp på förslag, skall regeringen anmäla det
till justitieutskottet, som skall hålla offentlig
utfrågning. Om utskottet därefter yttrar sig till
förmån för någon av kandidaterna skall regeringen
vara bunden av yttrandet.
Utskottets bedömning
Såvitt gäller utnämningen av domare anser utskottet
att beredningen av betänkandet Domarutnämningar och
domstolsledning bör avvaktas och avstyrker
motionerna 1999/2000:K206 (m) yrkande 9 i denna del
och 2000/01:K278 (m) yrkande 8 i denna del.
Utskottet anser att den nämnda beredningen är av
intresse även för bedömningen av
tillsättningsförfarandet för andra högre tjänster,
och utskottet ser inte någon anledning till åtgärd
med anledning av motionerna 1999/2000:K206 (m)
yrkande 9 i denna del, 1999/2000:K261 (m),
1999/2000:K323 (m), 2000/01:K278 (m) yrkande 8 i
denna del, 2000/01:K221 (m) och 1999/2000:Fi510 (fp)
yrkande 5.
Svenska kyrkan
Motion
I motion 2000/01:K255 av Gudrun Schyman m.fl. (v)
föreslås att riksdagen begär att regeringen lägger
fram förslag till ändring av berörda lagar i syfte
att åstadkomma ett slutligt skiljande av Svenska
kyrkan från staten i enlighet med vad i motionen
anförs. Motionärerna framhåller att ännu efter alla
de konkreta lagändringar som skiljandet krävde har
Svenska kyrkan en särställning och de formella
banden till staten är inte helt avskurna. Som
exempel nämns att det i en särskild lag om Svenska
kyrkan sägs bl.a. att denna organisation är ett
"evangelisk-lutherskt trossamfund" och "en öppen
folkkyrka", att Svenska kyrkan i begravningslagen
ges en särställning som huvudman för
begravningsverksamheten, även för begravningsplatser
för andra trosriktningar och för icketroende, och
att Svenska kyrkan i lagen om trossamfund ges rätt
till hjälp av staten med indrivning av
medlemsavgifter. Motionärerna anser att det inte
finns några hållbara argument för att ge ett
religiöst samfund en sådan särställning som Svenska
kyrkan har.
Bakgrund
Riksdagen fattade år 1995 ett principbeslut om
ändrade relationer mellan staten och Svenska kyrkan
(prop. 1995/96:80, bet. 1995/96:KU12).
Principbeslutet följdes upp under följande år genom
en serie beslut. Av dessa får här anses vara av
främst betydelse de ändringar i regeringsformen och
tryckfrihetsförordningen samt de lagar om
trossamfund, om Svenska kyrkan och om införande av
lagen om Svenska kyrkan som beslöts år 1998 (prop.
1997/98:116, bet. 1997/98:KU20, 1998/99:KU5).
Betydelsefulla ändringar i gällande lagstiftning,
som gäller begravningsverksamheten, kulturminnena,
personal och avgiftsbetalning, beslöts också år 1999
(prop. 1998/99:38, bet. 1998/99:KU18). Samma år
fattades beslut om statens stöd till trossamfund
(prop. 1998/99:124, bet. 1999/2000:KU5).
I lagen (1998:1591) om Svenska kyrkan finns
föreskrifter bl.a. om Svenska kyrkan som
trossamfund, om dess organisatoriska uppbyggnad, om
kyrkoavgiften, om kyrklig egendom, om rätten att ta
del av kyrkans handlingar och om kyrkans arkiv.
I lagen (1998:1593) om trossamfund finns
bestämmelser om bl.a. registrering av trossamfund
och om statlig hjälp med avgifter till registrerade
trossamfund. Bestämmelser om statligt stöd finns
också i lagen (1999:932) om stöd till trossamfund.
De ändringar som år 1999 gjordes i begravningslagen
(1990:1144) innebar inte någon ändring av Svenska
kyrkans huvudmannaskap för den helt övervägande
delen av begravningsverksamheten. Huvudman för
begravningsverksamheten är den församling eller
kyrkliga samfällighet inom Svenska kyrkan eller -
efter särskilt beslut av regeringen - den kommun som
är skyldig att anordna och hålla allmänna
begravningsplatser för dem som är folkbokförda inom
ett visst geografiskt avgränsat förvaltningsområde.
Som huvudman tillhandahåller församlingarna och
samfälligheterna särskilda gravplatser för dem som
inte tillhör något kristet trossamfund. Lag-
ändringarna innebar en förstärkt tillsyn genom
ombud, som tillsätts av länsstyrelsen, och särskilda
regler om samråd. Begravningsavgiften skall
fastställas på grundval av särkostnadsredovisning av
verksamhetens intäkter och kostnader för att
säkerställa att de medel som inflyter från dem som
inte tillhör Svenska kyrkan används enbart för
begravningsverksamheten och inte kommer kyrkans
religiösa verksamhet till del. En skyldighet
infördes också för församlingarna och
samfälligheterna att samråda med företrädare för
andra trossamfund och andra berörda parter i frågor
som gäller anläggning, utvidgning eller ändring av
en befintlig begravningsplats.
Utskottets bedömning
De ändrade relationerna mellan staten och Svenska
kyrkan beslutades efter ett omfattande utrednings-
och förhandlingsarbete. Ändringarna har varit i
kraft under drygt ett år. Utskottet finner inget
skäl att förorda en ändring eller omprövning av
relationerna. Motion 2000/01:K255 (v) avstyrks.
Författningsreglering av adeln
Motion
I motion 1999/2000:K251 av Johan Lönnroth m.fl. (v,
fp, s) begärs förslag av regeringen om upphävande av
all offentligrättslig reglering specifik för adel.
Motionärerna anför att Ridderskapets och adelns
privilegier enligt privilegiebrev (SFS 1723:1016 s.
1) utgör en rest från ståndsriksdagens tid, även om
det inte finns något materiellt innehåll i brevet.
Både privilegiebrevet och riddarhusordningen (SFS
1866:37 s. 1) är enligt motionärerna upptagna i
registret över gällande SFS-författningar, och de
anför att det från demokratisk synpunkt är angeläget
att adel inte längre har offentligrättslig status.
Bakgrund
Företrädare för Riddarhusdirektionen har vid besök
hos utskottet den 23 november 2000 lämnat synpunkter
med anledning av motionen.
Både det nämnda brevet och riddarhusordningen finns
intagna även i Rixlex. Brevet är både ålderdomligt
och svårtillgängligt. Beträffande några av
paragraferna har antecknats att de får anses ha
upphört att gälla. Riddarhusordningen innehåller
bestämmelser bl.a. om vilka som utgör "Sveriges
ridderskap och adel", om
riddarhuskapitationsavgiften, om adelsmöte, om
numreringen av bänkar i Riddarhussalen och om
utseende av riddarhusdirektion. I sista paragrafen
anges att, om ridderskapet och adeln beslutar
ändring eller tillägg i riddarhusordningen,
överlämnas beslutet därom till regeringen för
stadfästelse.
Riddarhusordningen ändrades senast år 1992. I
förordning (SFS 1992:949) föreskrev regeringen,
"efter framställning av ridderskapet och adeln", en
ny lydelse av 5 § 1 mom. om skyldigheten att erlägga
riddarhuskapitationsavgift. Regeringen tillkännagav
samtidigt i SFS den nya storleken av avgiften.
Konstitutionsutskottet behandlade i sitt betänkande
KU 1987/88:10 en motion om att ur statliga
förordningar mönstra ut bestämmelser rörande adeln.
Utskottet inhämtade i det ärendet yttrande från
Riddarhusdirektionen, som erinrade om de
överväganden om den kvarvarande regleringen rörande
adelns rättsliga ställning som gjordes i
Grundlagberedningens betänkande år 1972 (SOU
1972:15). Grundlagberedningen hade gjort en
genomgång av bestämmelser i 1809 års regeringsform
som inte borde få någon motsvarighet i den nya
regeringsformen. Till dem hörde 37 § om kungens rätt
att nobilitera och om riddarhusordningen.
Grundlagberedningen uttalade att ridderskapet och
adeln var att betrakta som en offentligrättslig
korporation för vården av gemensamma angelägenheter
och att grunden för denna ställning, vilken adeln
erhöll genom 1626 års riddarhusordning, utgjordes i
första hand av 1866 års riddarhusordning, i vars 33
§ - utan hänvisning till 37 § RF - stadgas att av
ridderskapet och adeln beslutade ändringar i eller
tillägg till riddarhusordningen skall stadfästas av
Konungen. Adelns rättsliga ställning förändrades
således enligt Grundlagberedningen om 37 § andra
stycket RF upphävdes inte på annat sätt än att
förankringen i grundlag upphörde. (Se a.a. s. 315
f.)
Under hänvisning till den prövning som företogs av
Grundlagberedningen av frågan om den rättsliga
regleringen av ridderskapet och adeln fann utskottet
inte skäl förorda att man "nu" vidtog åtgärder för
att utmönstra kvarvarande bestämmelser som
huvudsakligen torde beröra formerna för
administrationen av vissa för adeln gemensamma
fastigheter.
1809 års regeringsform innehöll föreskrifter som rör
adeln.
I § 37 fanns föreskrifter i första stycket om
erhållande och förlust av adelskap, i andra stycket
om riddarhusordningen. Enligt föreskriften om
riddarhusordningen fastställdes den av Konungen samt
ridderskapet och adeln gemensamt och bestämde hur
ridderskapet och adeln fick sammanträda för att
besluta om sina gemensamma angelägenheter.
I § 114 föreskrevs att de forna riksståndens
privilegier, förmåner, rättigheter och friheter
fortfarande skulle gälla, där de inte ägt
oskiljaktigt sammanhang med den stånden förut
tillkommande representationsrätten och således
upphört att gälla med den. Ändring eller upphävande
av de nämnda privilegierna m.m. fick inte ske annat
än genom Konungens och riksdagens sammanstämmande
beslut och med bifall, om frågan rörde ridderskapet
och adelns nämnda privilegier m.m., av ridderskapet
och adeln.
Grundlagberedningen angav vid sin genomgång av
motsvarigheter mellan 1809 års regeringsform och
GLB:s förslag som motsvarighet till § 114 i den
gamla regeringsformen punkt 9 i
övergångsbestämmelserna. Denna punkt reglerade
bestämmelser om Svenska kyrkan och prästeståndets
privilegier. (Se a.a. s. 34 och 228 f.)
Utskottets bedömning
Det förhållandet att riddarhusordningen och
privilegiebrevet publiceras i offentligrättslig
ordning i SFS och finns med i register över gällande
författningar kan - liksom det förhållandet att
beslut om ändring i riddarhusordningen överlämnas
till regeringen för stadfästelse - ses som en
påminnelse om förhållandena vid tiden för
ståndsriksdagens avveckling. Enligt utskottets
mening finns det skäl att pröva förutsättningarna
för och konsekvenserna av en ändring av den
nuvarande regleringen. Utskottet föreslår att
riksdagen med anledning av motion 1999/2000:K251 (v,
fp, s) ger regeringen detta till känna.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande bred grundlagsutredning
att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:K206 yrkande 22 och
res. 1 (m)
2. beträffande rösträttsålder
att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:K293,
1999/2000:K339, 2000/01:K234, 2000/01:K296 och
2000/01:K401 yrkande 2,
res. 2 (v)
res. 3 (mp)
3. beträffande kombinerat person- och
partilistval
att riksdagen avslår motion 1999/2000:K320,
res. 4 (m)
4. beträffande höjning av småpartispärren
vid riksdagsval
att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:K202 y
5. beträffande mandatfördelningstekniken
vid riksdagsval
att riksdagen avslår motion 2000/01:K268 yrkande 2,
res. 5 (v, kd, mp)
6. beträffande antalet riksdagsledamöter
att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:K202
res. 6 (m)
7. beträffande tidsbegränsning av
förtroendeuppdrag
att riksdagen med bifall till motionerna 1999/2000:K206
yrkande 11, 1999/2000:K279, 2000/01:K303 yrkande
5 och 2000/01:K397 yrkande 2 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
res. 7 (s, v)
10. beträffande rådgivande
folkomröstning
att riksdagen avslår motion 2000/01:K202,
11. beträffande uttalanden i EU-nämnden
att riksdagen avslår motion 2000/01:K353,
12. beträffande riksdagens kontrollmakt
att riksdagen avslår motion 1999/2000:K349 yrkande 2,
13. beträffande riksdagskommissioner
att riksdagen avslår motion 1999/2000:K244 yrkande 1,
res. 8 (fp)
14. beträffande riksdagsledamöters skydd mot
åtal
att riksdagen med anledning av motion 2000/01:K370 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
15. beträffande behörighet som statsråd
att riksdagen avslår motion 2000/01:K230,
res. 9 (v, mp)
16. beträffande statschefen
att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:K264,
2000/01:K215, 2000/01:K244 och 2000/01:K257,
res. 10 (v, mp)
17. beträffande bekännelsekravet för den
kungliga familjen
att riksdagen avslår motion 2000/01:K229,
res. 11 (v, fp, mp)
18. beträffande lagprövningsfrågor
att riksdagen med bifall till motionerna 1999/2000:K204
yrkande 13 och 1999/2000:K257 och med anledning
av motionerna 1998/99:K303, 1998/99:K328
yrkande 12, 1999/2000:K206 yrkande 7,
1999/2000:K244 yrkandena 3 och 4,
1999/2000:K348, 2000/01:K278 yrkande 6,
2000/01:K396 yrkande 1 och 2000/01:Ju933
yrkandena 31 och 32 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
res. 12 (s, v)
19. beträffande domstolarnas ställning
att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:K206 yrkande 8,
2000/01:K278 yrkande 7 och 2000/01:Ju415 yrkande
1,
res. 13 (m)
20. beträffande tillsättning av högre
statliga tjänster
att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:K206 yrkande 9,
1999/2000:K261, 1999/2000:K323, 1999/2000:Fi510
yrkande 5, 2000/01:K221 och 2000/01:K278 yrkande
8,
res. 14 (m, fp)
21. beträffande Svenska kyrkans
ställning
att riksdagen avslår motion 2000/01:K255,
res. 15 (v, mp)
22. beträffande riddarhusordningen
att riksdagen med anledning av motion
1999/2000:K251 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört.
Stockholm den 22 februari 2001
På konstitutionsutskottets vägnar
Per Unckel
I beslutet har deltagit: Per Unckel
(m), Göran Magnusson (s), Barbro
Hietala Nordlund (s), Pär Axel
Sahlberg (s), Kenneth Kvist (v),
Ingvar Svensson (kd), Mats Berglind
(s), Inger René (m), Kerstin
Kristiansson Karlstedt (s), Mats
Einarsson (v), Nils Fredrik
Aurelius (m), Per Lager (mp), Åsa
Torstensson (c), Helena Bargholtz
(fp), Britt-Marie Lindkvist (s),
Per-Samuel Nisser (m) och Maria
Larsson (kd).
Reservationer
1. Bred grundlagsutredning (mom. 1)
Per Unckel (m), Inger René (m), Nils Fredrik
Aurelius (m) och Per-Samuel Nisser (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10
börjar med "1999 års" och på s. 11 slutar med
"yrkande 8." bort ha följande lydelse:
I motion 2000/01:K303 framhålls att den svenska
författningen utgår från parlamentarismen som idé
och att, även om den har goda skäl för sig, den inte
är den enda demokratiidé som vunnit acceptans och
spridning. I motionen pekas på att andra länder
tydligare bygger på en delning av makten, på en
balans mellan sinsemellan olika men demokratiskt
förankrade strukturer. 1999 års
författningsutredning har arbetat med och arbetar
med vissa frågor med begränsad räckvidd. Utskottet
delar motionärernas uppfattning att det med fog kan
ifrågasättas om inte mer fundamentala ändringar, som
utvecklar författningen i maktdelande riktning,
skulle vara till gagn för ett vitalt folkstyre.
Fler viktiga frågor än de som ingår i uppdraget för
den nämnda författningsutredningen behöver således
utredas, och behovet av att ta ett vidare grepp om
arbetet med att reformera regeringsformen kvarstår.
Huruvida resterande frågor skall utredas inom ramen
för en bred grundlagsutredning, som får arbeta under
längre tid än några år, eller om det är lämpligare
med flera partiella utredningar, bör bli föremål för
överläggningar mellan partierna.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha
följande lydelse:
1. beträffande bred grundlagsutredning
att riksdagen med bifall till motionerna 1999/2000:K206
yrkande 22 och 2000/01:K303 yrkande 8 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
2. Rösträttsålder (mom. 2)
Kenneth Kvist (v) och Mats Einarsson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14
börjar med "Utskottet vidhåller" och slutar med
"yrkande 2 avstyrks." bort ha följande lydelse:
Utskottet vidhåller sitt tidigare ställningstagande
om att rösträttsåldern inte bör sänkas till 16 år.
Motionerna 1999/2000:K339 (v), 2000/01:K296 (c),
1999/2000:K293 (fp) och 2000/01:K401 (mp) yrkande 2
avstyrks således. Utskottet delar däremot
uppfattningen i motion 2000/01:K234 (v) att rätten
att rösta bör inträda det kalenderår då väljaren
fyller 18 år, oavsett om han eller hon har uppnått
denna ålder på valdagen. Regeringen bör således
återkomma till riksdagen med förslag om ändring i
regeringsformen och i annan lagstiftning av denna
innebörd. Det innebär att önskemålen i den sist
nämnda motionen tillgodoses.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha
följande lydelse:
2. beträffande rösträttsålder
att riksdagen med bifall till motion 2000/01:K234 och med
avslag på motionerna 1999/2000:K293,
1999/2000:K339, 2000/01:K296 och 2000/01:K401
yrkande 2 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
3. Rösträttsålder (mom. 2)
Per Lager (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14
börjar med "Utskottet vidhåller" och slutar med
"yrkande 2 avstyrks." bort ha följande lydelse:
Utskottet delar uppfattningen att politiken måste
göras mera tillgänglig och intressant, om demokratin
skall kunna utvecklas och förbättras. Genom sänkt
rösträttsålder kan det politiska intresset bland
ungdomar stimuleras. Rösträtt ger unga en verklig
anledning att sätta sig in i vad de olika partierna
står för, och sänkt rösträttsålder tvingar partierna
att på ett helt annat sätt än i dag faktiskt satsa
på att synliggöra sin politik på ett sätt som är
intressant för unga. Därför bör enligt utskottets
mening riksdagen, som föreslås i motion 2000/01:K401
(mp) yrkande 2, hos regeringen begära förslag till
sådan ändring i gällande lagstiftning att
rösträttsåldern sänks till 16 år vid val till
riksdagen och kommun- och landstingsfullmäktige samt
vid folkomröstningar. Härigenom tillgodoses i olika
mån motionerna 1999/2000:K339 (v), 2000/01:K296 (c)
och 1999/2000:K293 (fp).
När rösträttsåldern sänks till 16 år, kommer frågan
om att ge rösträtt till unga det kalenderår de
fyller 18 år att bli inaktuell. Motion 2000/01:K234
(v) avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha
följande lydelse:
2. beträffande rösträttsålder
att riksdagen med bifall till motionerna 1999/2000:K293,
1999/2000:K339, 2000/01:K296 och 2000/01:K401
yrkande 2 och med avslag på motion 2000/01:K234
som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
4. Kombinerat person- och partilistval
(mom. 3)
Per Unckel (m), Inger René (m), Nils Fredrik
Aurelius (m) och Per-Samuel Nisser (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17
börjar med "Grunderna för" och slutar med "därmed
motionen." bort ha följande lydelse:
Grunderna för hur riksdagens ledamöter utses genom
val är självfallet av väsentlig betydelse för den
svenska folkstyrelsen. Det är därför angeläget att
erfarenheter av den gällande ordningen fortlöpande
värderas och diskuteras. En sådan diskussion ingår i
en levande demokrati. Enligt utskottets mening är
det angeläget att personvalet får fullt genomslag i
Sverige. I motion 1999/2000:K230 (s) föreslås att
följderna skall utredas av att införa ett valsystem
av tysk modell i Sverige. En sådan utredning skulle
enligt utskottets mening ge ett värdefullt bidrag
till den diskussion om hur en vital demokrati kan
vidmakthållas och förnyas.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha
följande lydelse:
3. beträffande kombinerat person- och
partilistval
att riksdagen med bifall till motion 1999/20:K320
mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
5. Mandatfördelningstekniken vid
riksdagsval (mom. 5)
Kenneth Kvist (v), Ingvar Svensson (kd), Mats
Einarsson (v), Per Lager (mp) och Maria Larsson (kd)
anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17
börjar med "Utskottet har tidigare" och slutar med
"yrkande 2." bort ha följande lydelse:
Mandatfördelningsspärrar brukar motiveras utifrån
behovet av stabila regeringsmajoriteter. Syftet sägs
vara att undvika partisplittring. I och för sig
finns det skäl som talar för att det vore bra med
stabila regeringsmajoriteter, men sådana hör till
sällsyntheterna i Sverige, trots vårt valsystem.
Det normala har alltsedan 1970 års val varit att
Sverige har en minoritetsregering.
Majoritetsregeringar tillhör undantagen. Det finns
heller inga garantier för att stabila
regeringsunderlag etableras bara för att det finns
en kraftig mandatfördelningsspärr.
Mandatfördelningsspärrarna är heller inte någon
garanti för att inte ett stort antal partier skall
kunna etableras i riksdagen.
Mandatfördelningsspärren på 4 % har tämligen
abrupta effekter. Valsedelsbeteckningar som samlar
strax över 200 000 röster blir helt utan mandat
medan beteckningar som samlar strax över 220 000
röster får minst 14-15 mandat. Dessa tröskel- eller
falluckeeffekter är helt orimliga. I vissa fall kan
det leda till att en mycket stor del av svenska
folket saknar representation i landets parlament.
Man kan ha förståelse för att valsystemet inte
alltför mycket skall uppmuntra till partibildningar
utifrån opportunistiska vindar, men samtidigt är det
viktigt att valsystemet heller inte diskriminerar
nya politiska rörelser genom helt orimliga
tröskeleffekter. Det måste finnas dynamik och
möjlighet till vitalisering i det demokratiska
systemet.
Det finns självklart olika tekniska lösningar för
att göra det svenska valsystemet mer representativt
för väljaropinionen. I debatten framställs gärna en
handlingsduglig riksdag som motpol till en
vitaliserad demokrati öppen för nya politiska
opinioner. Men det behöver inte vara motstridiga
krav om man avstår från en absolut
millimeterrättvisa när det gäller
riksproportionaliteten. Det har man ju redan gjort
genom nuvarande system. Om en absolut
millimeterrättvisa skulle gälla skulle de mandat som
inte fördelas till partibeteckningar under 4 %
egentligen vara obesatta i riksdagen. Redan nu
förekommer alltså en viss överrepresentation för
partierna i riksdagen.
Systemet med fyraprocentsspärren vid fördelning av
mandaten bör avvecklas. Det bör också påpekas att
man skulle slippa alltför kraftiga marginaleffekter
i mandatfördelningen, om nuvarande riksspärr på 4 %
ersattes med en intrappningsskala. För partier är
det ju viktigare att ha någon representation i
parlamentet än att stå utanför helt i ett system med
kraftig initialspärr.
Det är sant att små partigrupper i sig får svårt
att greppa hela riksdagsarbetet, och utskotten kan
knappast ha högre ledamotstal än 17. Men det bör
inte vara ett avgörande skäl mot en differentierad
representation; även ett parti som erhållit ett
lokalt mandat genom att passera tolvprocentsspärren
i en valkrets har ju rätt till representation, trots
att partiet inte kan få utskottsrepresentation.
En intrappningsskala i ett valsystem kan möjligen
vara svår att konstruera men är fullt möjlig. Men
även andra lösningar bör kunna övervägas för att
göra valsystemet smidigare och leda till en ökning
av demokratins intensitet och effektivitet.
Valresultatet 1998 indikerar ju också att tre
partier riskerar att akut hamna strax under spärren.
Ett icke önskvärt scenario för svensk demokrati och
politik vore ju om 12-13 % av väljarkåren - de
röstande - skulle bli utan representation i Sveriges
riksdag.
Riksdagen bör begära att regeringen tillsätter en
utredning som bör arbeta utifrån perspektivet att
eventuella förändringar om fyraprocentsspärren skall
kunna beslutas i samband med valet 2006 och träda i
kraft först 2010, såvida inte nyval inträffar under
den senare mandatperioden. Utskottet tillstyrker
därmed motion 2000/01:K268 yrkande 2 (kd) och
avstyrker motionerna 1999/2000:K202 (m) yrkande 1
och 2000/01:K202 (m) i denna del.
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha
följande lydelse:
5. beträffande mandatfördelningstekniken vid
riksdagsval
att riksdagen med bifall till motion 2000/01:K268 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
6. Antalet riksdagsledamöter (mom. 6)
Per Unckel (m), Inger René (m), Nils Fredrik
Aurelius (m) och Per-Samuel Nisser (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19
börjar med "Utskottet har" och slutar med "i denna
del." bort ha följande lydelse:
Sveriges riksdag har med sina 349 ledamöter en i
förhållande till landets folkmängd osedvanligt stor
representation jämfört med andra demokratiska
länder. En minskning av antalet ledamöter skulle
enligt utskottets mening medverka till att
ledamöterna blev mer kända och förstärka deras
möjligheter att fullgöra sin uppgift. Ledamöterna
skulle kunna ges bättre stöd i sitt arbete utan att
detta skulle kosta mera pengar. Riksdagen skulle
därmed bli mer arbetsduglig. Genom den moderna IT-
utvecklingen och tillgången till Internet har
skapats nya möjligheter till kontakt mellan väljare
och valda oberoende av geografiskt avstånd.
Som nämns i motionerna 1999/2000:K206 (m) yrkande
12 och 2000/01:K303 (m) yrkande 6 har antalet 249
diskuterats, och utskottet anser det vara ett
lämpligt antal. Riksdagen bör med bifall till de
nämnda motionerna begära att regeringen efter
utredning lägger fram förslag om en sådan minskning
av antalet riksdagsledamöter. Härigenom tillgodoses
också motionerna 1999/2000:K217 (m) och, i viss mån,
1999/2000:K202 (m) yrkande 2 och 2000/01:K212 (m) i
denna del.
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha
följande lydelse:
6. beträffande antalet riksdagsledamöter
att riksdagen med bifall till motionerna 1999/2000:K206
yrkande 12 och 2000/01:K303 yrkande 6 och med
anledning av motionerna 1999/2000:K202 yrkande
2, 1999/2000:K217 och 2000/01:K212 i denna del
som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
7. Folkomröstningsutredning (mom. 9)
Göran Magnusson (s), Barbro Hietala Nordlund (s),
Pär Axel Sahlberg (s), Kenneth Kvist (v), Mats
Berglind (s), Kerstin Kristiansson Karlstedt (s),
Mats Einarsson (v) och Britt-Marie Lindkvist (s)
anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 24
börjar med "Den svenska folkstyrelsen" och slutar
med "2000/01:K202 (kd) avstyrks." bort ha följande
lydelse:
Den representativa demokratins principer är
grundläggande för det svenska statsskicket. De
regler som gäller för folkomröstning i den svenska
författningen har utvecklats med utgångspunkt i
dessa principer.
Ett vidgat bruk av folkomröstningar och ett
införande av beslutande folkomröstningar kommer
enligt utskottets mening att allvarligt försvaga det
parlamentariska styrelseskicket och motverka
strävandena att stärka riksdagens ställning. En
sådan utveckling är inte önskvärd.
Beredningen inom Regeringskansliet av 1996 års
Folkomröstningsutrednings förslag avslutades i
samband med att 1999 års författningsutredning fick
sina tilläggsdirektiv att utreda bl.a. frågan om
skilda valdagar. Beredningen har inte lett till
något förslag från regeringen.
Utskottet anser inte att det nu finns anledning att
ytterligare utreda frågan om folkomröstningar.
Motionerna 1999/2000:K206 (m) yrkande 11,
2000/01:K303 (m) yrkande 5, 1999/2000:K279 (kd) och
2000/01:K397 (c) yrkande 2 avstyrks.
Någon skyldighet finns inte för riksdagen att följa
ett utslag av en rådgivande folkomröstning, utan det
är riksdagen som själv avgör hur
omröstningsresultatet skall påverka riksdagens
beslut. Motion 2000/01:K202 (kd) avstyrks därmed.
dels att utskottets hemställan under 9 bort ha
följande lydelse:
9. beträffande folkomröstningsutredning
att riksdagen avslår motionerna 1999/2000:K206 yrkande 11,
1999/2000:K279, 2000/01:K303 yrkande 5 och
2000/01:K397 yrkande 2,
8. Riksdagskommissioner (mom. 13)
Helena Bargholtz (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 29
börjar med "Utskottet vidhåller" och slutar med
"1999/2000:K244 avstyrks." bort ha följande lydelse:
Debatten om den s.k. IB-affären visar enligt
utskottets mening på ett behov av att riksdagen
skall kunna utse särskilda riksdagskommissioner, som
bör vara ett komplement till den granskning som
konstitutionsutskottet löpande gör och avse sådana
mera omfattande undersökningar som utskottet
svårligen kan klara av inom ramen för den ordinarie
granskningen. I varje särskilt fall bör enligt
utskottets mening ställning tas till om dessa
kommissioner skall ha möjlighet att befria personer
från gällande tystnadsplikter. Med hänvisning till
detta bör riksdagen, som begärs i motion
1999/2000:K244 (fp), uppdra åt regeringen att utreda
och förelägga riksdagen förslag som möjliggör
tillsättande av riksdagskommissioner.
dels att utskottets hemställan under 13 bort ha
följande lydelse:
13. beträffande riksdagskommissioner
att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:K244
mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
9. Behörighet som statsråd (mom. 15)
Kenneth Kvist (v), Mats Einarsson (v) och Per Lager
(mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 32
börjar med "Utskottet anser" och slutar med
"2000/01:K230 (mp)." bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets uppfattning skall alla medborgare
ha samma rättigheter, möjligheter och skyldigheter,
och den som har fått svenskt medborgarskap skall
inte diskrimineras därför att han eller hon inte har
haft detta medborgarskap tillräckligt länge.
Den som riksdagen godkänner som statsminister utser
statsråden bland svenska medborgare. Det är sedan
det parlamentariska systemet - i sista hand väljarna
- som kontrollerar att statsministerns bedömningar
är rimliga. En regel om tioårigt medborgarskap
innebär enligt utskottets mening att
folksuveränitetens och parlamentarismens principer
och effektivitet underkänns.
Regeringen bör således, som föreslås i motion
2000/01:K230 (mp), återkomma till riksdagen med
förslag till ändring i regeringsformen som innebär
att kravet på att ha varit svensk medborgare i tio
år för att kunna bli statsråd upphävs.
dels att utskottets hemställan under 15 bort ha
följande lydelse:
15. beträffande behörighet som statsråd
att riksdagen med bifall till motion 2000/01:K230 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
10. Statschefen (mom. 16)
Kenneth Kvist (v), Mats Einarsson (v) och Per Lager
(mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 38
börjar med "I frågan" och slutar med "motion
1999/2000:K264 (v)." bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets uppfattning bör statschefen, som
innehar det främsta ämbetet i en demokrati,
tillsättas på ett sätt som står i överensstämmelse
med den demokratiska grunduppfattning som i alla
andra offentliga sammanhang anses självklar.
Monarkins själva existens fungerar som en ideologisk
konservering av icke-demokratiska föreställningar om
"överhetens" utvaldhet och "naturliga"
maktbefogenheter. Statschefens representativa
funktion understryker ytterligare det orimliga i att
statschefen föds till sitt ämbete. Dessa
förhållanden motiverar enligt utskottets mening att
statschefen utses bland personer som kan förväntas
ha erfarenhet av att representera nationen och som
åtnjuter ett brett politiskt förtroende.
En bred diskussion bör initieras om statsskickets
framtida utformning med utgångspunkt i konkreta och
realistiska förslag. Regeringen bör därför, som
begärs i motionerna 2000/01:K257 (v) och
2000/01:K215 (mp), ta fram förslag till sådana
ändringar som gör det möjligt att avskaffa monarkin.
Det kan senare finnas anledning att underställa
folket frågan om erforderlig grundlagsändring i en
folkomröstning. Att utan sådana förslag och en sådan
bred diskussion anordna en folkomröstning i frågan
är enligt utskottets mening inte meningsfullt, och
utskottet avstyrker motion 2000/01:K244 (m).
I avvaktan på att den ovan angivna förändringen av
statsskicket kan träda i kraft bör, som framhålls i
motion 1999/2000:K264 (v), de delar av kungens
apanage som inte utgår som arvode till kungafamiljen
underkastas redovisningsskyldighet och revision på
samma sätt som andra statsutgifter. Bortsett från
arvodesdelen bör alltså såväl representationsanslag
som det antal tjänstemän som skall finnas vid ett
statschefskansli redovisas, budgeteras och revideras
som inom övriga statsförvaltningen. Det torde också
ligga i hovets intresse att så öppet som möjligt
redovisa hur skattebetalarnas medel används.
Utskottet anser vidare, liksom motionärerna, att
hovet, i meningen uppvaktning och liknande, bör
avskaffas. Då statschefen, hans maka eller deras
ställföreträdare vid representation och liknande
uppgifter behöver människor vid sin sida skall dessa
vara av staten på sedvanligt sätt anställda
tjänstemän.
Vad utskottet här anfört bör riksdagen med bifall
till motionen som sin mening ge regeringen till
känna.
dels att utskottets hemställan under 16 bort ha
följande lydelse:
16. beträffande statschefen
att riksdagen med bifall till motionerna 1999/2000:K264,
2000/01:K215 och 2000/01:K257 och med avslag på
motion 2000/01:K244 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
11. Bekännelsekravet för den kungliga
familjen (mom. 17)
Kenneth Kvist (v), Mats Einarsson (v), Per Lager
(mp) och Helena Bargholtz (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 38
börjar med "Inte heller" och slutar med "avstyrks
således." bort ha följande lydelse:
Bestämmelserna i successionsordningen som innebär
att Konungen eller Drottningen, om hon är statschef,
alltid skall vara "av den rena evangeliska läran"
och att prinsar och prinsessor av det kungliga huset
skall uppfödas i samma lära är enligt utskottets
uppfattning otidsenlig i en tid när Svenska kyrkan
skiljs från staten, och därigenom också en
neutralitet i religiösa frågor från statsmaktens
sida upprättas. Kravet på att statschefen skall
omfatta en viss religiös tro står i strid med såväl
grundlagens 2 kap. 1 § angående religionsfrihet som
den annars numera allmänt omfattade åsikten att
staten skall förhålla sig neutral i religiösa
spörsmål. Utskottet, som instämmer i vad som anförs
i motion 2000/01:K229 (mp), anser att tiden nu är
mogen att ändra på den rådande ordningen vad gäller
bekännelsekravet i successionsordningen. Riksdagen
bör därför med bifall till motionen hos regeringen
begära förslag till ändring av den nämnda
bestämmelsen i successionsordningen.
dels att utskottets hemställan under 17 bort ha
följande lydelse:
17. beträffande bekännelsekravet för den
kungliga familjen
att riksdagen med bifall till motion 2000/01:K229 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
12. Lagprövningsfrågor (mom. 18)
Göran Magnusson (s), Barbro Hietala Nordlund (s),
Pär Axel Sahlberg (s), Kenneth Kvist (v), Mats
Berglind (s), Kerstin Kristiansson Karlstedt (s),
Mats Einarsson (v) och Britt-Marie Lindkvist (s)
anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 45
börjar med "I motioner" och på s. 46 slutar med
"till känna." bort ha följande lydelse:
All offentlig makt i Sverige utgår från folket. Så
inleds 1974 års regeringsform. Bestämmelsen ger
uttryck åt folkstyrelsen som den bärande principen
för det svenska statsskicket.
Riksdagen är folkets främsta företrädare. Riksdagen
stiftar lag. Detta är fundamentet för det svenska
folkstyret. Folket har att besluta i eget hus. Inga
andra statsorgan skall ställas ovanför folkets valda
representanter. En utgångspunkt måste därför vara
att det är riksdagens uppgift att tolka grundlagen.
Utskottet vill framhålla att Sverige har en unik
tradition och ett utvecklat system för att i förväg
pröva ett tilltänkt lagförslags lämplighet från
olika utgångspunkter. Beredningen av ett lagförslag
omfattar normalt utredning, remissförfarande och
lagrådsgranskning.
Lagrådets granskning av ett lagförslag skall enligt
8 kap. 18 § regeringsformen avse bl.a. hur förslaget
förhåller sig till grundlagarna och rättsordningen i
övrigt och hur det förhåller sig till
rättssäkerhetens krav samt vilka problem som kan
uppstå vid tillämpningen.
Lagrådets yttranden har praktiskt taget genomgående
varit av juridisk-teknisk art. Inriktningen på
Lagrådets yttranden har inneburit att det i
praktiken kunnat förenas med folkstyret.
Ett noggrant beredningsförfarande, som omfattar
även den juridisk-tekniska granskningen av Lagrådet
men där riksdagen som lagstiftare har det yttersta
ansvaret, är enligt utskottets uppfattning den bästa
garanten för att lagstiftningen uppfyller högt
ställda krav på rättssäkerhet och ändamålsenlighet.
Enligt gällande ordning finns visst utrymme för
prövning i efterhand av en föreskrifts förenlighet
med bestämmelse i grundlag eller annan överordnad
författning. Det gäller föreskrifter såväl i lag
eller regeringsförordning som i
myndighetsföreskrifter. En föreskrift i lag eller
regeringsförordning får dock sättas åt sidan på
grund av bristande överensstämmelse med överordnad
författning endast om felet är uppenbart. Både
domstolar och andra offentliga organ har utrymme för
- rätt och skyldighet att göra - en sådan prövning.
Men lagprövningsinstitutet är inget normalt inslag i
svensk rättstillämpning.
Ett slopande av uppenbarhetsrekvisitet leder enligt
utskottets uppfattning till osäkerhet och skadar
förtroendet för rättsordningen. Ett stort antal
instanser ges rätt och skyldighet att i avsevärt
större omfattning än med nuvarande regler överpröva
beslut som fattats av riksdagen eller regeringen. En
lagprövning som centraliseras till ett organ, såsom
en författningsdomstol, skulle leda till att detta
organs maktställning blir mycket stark - alltför
stark för att vara väl förenlig med
folkstyrelseprincipen. Ingen av dessa lösningar är
enligt utskottets uppfattning tillfredsställande. I
praktiken juridifieras politiken, i stället för att
demokratiseras.
Utskottet vill erinra om att författningsdomstolar
främst förekommer i förbundsstater.
Författningsdomstolens viktigaste uppgift i Tyskland
är att slita kompetenskonflikter mellan delstater
och förbundsrepubliken.
Utskottet vill också framhålla att en ökad
lagprövningsrätt för domstolar innebär en
politisering av juridiken, där domare allt oftare
kommer att kunna - men också avkrävas - politiska
ställningstaganden. Utvidgad lagprövningsrätt
innebär att domstolarna får en ökad politisk makt.
All internationell erfarenhet visar att i länder där
den judiciella makten är stark, som i USA, är
utnämningarna av domare starkt politiserade. Det
judiciella upphör att vara judiciellt och blir
politik. Med nuvarande ordning föranleder
domarutnämningar sällan politiska kontroverser i
vårt land. Ger vi domstolarna större och större rätt
att överpröva riksdagens uppfattning att dess beslut
är lagliga, finns risken att varje politisk rörelse
också kommer att försöka se till att utnämna domare
som har åsikter i linje med rörelsens ideologi. Det
objektiva och förhållandevis sakliga
statstjänstemannaidealet skulle enligt utskottets
uppfattning riskera att gå till historien vad gäller
domarkåren.
Grundläggande förändringar av Sveriges författning
bör enligt utskottets uppfattning ske endast i bred
politisk enighet. 1974 års regeringsform var
resultatet av en sådan uppgörelse. De förändringar
som motionärerna föreslår innefattar en väsentlig
maktförskjutning till nackdel för folkstyret.
Utskottet är inte berett att förorda en sådan
maktförskjutning.
Utskottet uttalade vid behandlingen av regeringens
proposition med anledning av
Rättighetsskyddsutredningens förslag enhälligt att
det inte kunde komma i fråga att i något hänseende
förändra lagprövningsrätten och att
uppenbarhetsrekvisitet måste få en särskild
betydelse när det gäller av riksdagen beslutad lag
eller annan föreskrift (bet. KU 1978/79:39).
Utskottet uttalade att riksdagen enligt grundlagen
är den främste lagstiftaren och att endast riksdagen
kan stifta grundlag. Utskottet ansåg därför att det
är naturligt att riksdagen är den instans som är
bäst ägnad att pröva om en viss föreskrift är
grundlagsenlig. Uppenbarhetsrekvisitet medförde i
detta fall enligt utskottet att riksdagens
tillämpning av visst grundlagsstadgande måste
respekteras så länge den håller sig inom ramen för
en möjlig tolkning av bestämmelsen i fråga. För att
underlåta tillämpning av en av riksdagen beslutad
föreskrift måste det därför, enligt utskottet,
fordras att föreskriften materiellt sett är
oförenlig med ett grundlagsstadgande eller att det
vid föreskriftens beslutande förekommit ett klart
och direkt åsidosättande av ett uttryckligt
stadgande i grundlag eller riksdagsordningen om
lagstiftningsproceduren som uppenbarligen måste
anses vara av väsentlig betydelse för denna.
Sveriges medlemskap i EU innebär att EG-rätten har
företräde framför svensk lag utan att det finns
något krav på uppenbar motstridighet. Detta
förhållande kan visserligen ses som en minskning av
utrymmet för att tillämpa uppenbarhetsrekvisitet.
Utskottet vill dock påpeka att lagprövningsregeln i
11 kap. 14 § regeringsformen tar sikte på
konflikter mellan svenska rättsnormer av skilda
valörer och anser att de återgivna uttalandena
alltjämt äger giltighet.
dels att utskottets hemställan under 18 bort ha
följande lydelse:
18. beträffande lagprövningsfrågor
att riksdagen avslår motionerna 1998/99:K303, 1998/99:K328
yrkande 12, 1999/2000:K204 yrkande 13,
1999/2000:K206 yrkande 7, 1999/2000:K244
yrkandena 3 och 4, 1999/2000:K257,
1999/2000:K348, 2000/01:K278 yrkande 6,
2000/01:K396 yrkande 1 och 2000/01:Ju933
yrkandena 31 och 32,
13. Domstolarnas ställning (mom. 19)
Per Unckel (m), Inger René (m), Nils Fredrik
Aurelius (m) och Per-Samuel Nisser (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 51
börjar med "Justitieutskottet, och" och slutar med
"Motionerna avstyrks." bort ha följande lydelse:
Ärenden om domstolsväsendet bereds i riksdagen av
justitieutskottet. Domstolarna tenderar därmed att
uppfattas mer som en brottsbekämpningsmyndighet,
inplacerad mellan åklagarväsendet och
kriminalvården, än som den rättsstatens kärna som
domstolarna bör utgöra. Domstolarnas roll är till
stor del av konstitutionell art. För att tydliggöra
domstolsväsendets särskilda ställning i
konstitutionellt hänseende bör domstolsfrågorna, som
framhålls i motion 2000/01:Ju415 (m) yrkande 1, i
framtiden beredas av konstitutionsutskottet.
Härigenom tillgodoses i viss mån också motionerna
1999/2000:K206 (m) yrkande 8 och 2000/01:K278 (m)
yrkande 7. Riksdagskommittén bör ges i uppdrag att
beakta detta i sitt fortsatta arbete. I övrigt bör
beredningen av betänkandet om domarutnämningar och
domstolsledning avvaktas.
dels att utskottets hemställan under 19 bort ha
följande lydelse:
19. beträffande domstolarnas ställning
att riksdagen med bifall till motion 2000/01:Ju415 yrkande 1
och med anledning av motionerna 1999/2000:K206
yrkande 8 och 2000/01:K278 yrkande 7 som sin
mening ger riksdagsstyrelsen till känna vad
utskottet anfört,
14. Tillsättning av högre statliga tjänster
(mom. 20)
Per Unckel (m), Inger René (m), Nils Fredrik
Aurelius (m), Helena Bargholtz (fp) och Per-Samuel
Nisser (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 57
börjar med "Utskottet anser" och slutar med "yrkande
5." bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets uppfattning bör regeringens
utnämningsmakt ses över i syfte att öka det
parlamentariska inflytandet vid tillsättningen av
statliga myndighets- eller verkschefer och andra
topptjänster. En möjlighet att öka detta inflytande
skulle kunna vara att låta kandidater till sådana
tjänster frågas ut offentligt inför det
riksdagsutskott som bereder ärenden som rör
myndighetens eller verkets område. Regeringen bör
utreda frågan och återkomma till riksdagen med
förslag som tillgodoser ett ökat parlamentariskt
inflytande i dessa frågor.
Riksdagen bör med bifall till motionerna
1999/2000:K206 (m) yrkande 9 och 2000/01:K278 (m)
yrkande 8 i dessa delar och motion 1999/2000:K323
(m) samt med anledning av motionerna 2000/01:K221
(m), 1999/2000:K261 (m) och 1999/2000:Fi510 (fp)
yrkande 5 som sin mening ge regeringen till känna
vad utskottet anfört.
Såvitt avser utnämning av domare anser utskottet
att beredningen av betänkandet om domarutnämningar
och domstolsledning bör avvaktas. Motionerna
1999/2000:K206 (m) yrkande 9 och 2000/01:K278 (m)
yrkande 8 i dessa delar lämnas därmed utan bifall.
dels att utskottets hemställan under 20 bort ha
följande lydelse:
20. beträffande tillsättning av högre statliga
tjänster
att riksdagen med bifall till motionerna 1999/2000:K206
yrkande 9 i denna del, 1999/2000:K323 och
2000/01:K278 yrkande 8 i denna del och med
anledning av motionerna 1999/2000:K261,
2000/01:K221 och 1999/2000:Fi510 yrkande 5 samt
med avslag på motionerna 1999/2000:K206 yrkande
9 i denna del och 2000/01:K278 yrkande 8 i denna
del som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
15. Svenska kyrkans ställning (mom. 21)
Kenneth Kvist (v), Mats Einarsson (v) och Per Lager
(mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 59
börjar med "De ändrade" och slutar med "2000/01:K255
(v) avstyrks." bort ha följande lydelse:
Som anförs i motion 2000/01:K255 (v) finns det inte
några hållbara argument för att ge ett religiöst
samfund en sådan särställning som Svenska kyrkan har
även efter det att relationerna mellan kyrkan och
staten ändrats fr.o.m. år 2000. Regeringen bör
därför, som begärs i motionen, lägga fram förslag
till ändring i lagstiftningen som gäller trossamfund
och Svenska kyrkan som gör att Svenska kyrkan
slutgiltigt skiljs från staten.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 21 bort ha
följande lydelse:
21. beträffande Svenska kyrkans ställning
att riksdagen med bifall till motion
2000/01:K255 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet
anfört,
Särskilt yttrande
Bred grundlagsutredning (kd)
Ingvar Svensson och Maria Larsson (båda kd) anför:
Frågan om en större översyn av regeringsformen
behandlades med anledning av en kd-motion i
utskottets betänkande 1999/2000:KU11. Motionen
gällde en utredning om regeringsformen som
grundläggande rättsnorm. Utredningen skulle syfta
till att sortera ut rättspositivismen ur
regeringsformen, att fastställa och utöka de
mänskliga fri- och rättigheterna och deras rättsliga
konsekvenser i regeringsformen, som till exempel
rätten till liv och integritet, föräldrarätten och
den negativa föreningsfriheten, att överväga
möjligheten att göra familjen till rättssubjekt, att
inrätta en författningsdomstol, att inskriva
subsidiaritetsprincipen som arbetsverktyg i
maktdelningen, att införa ett förstärkt
grundlagsskydd för de kommunala nivåerna, att varje
institution som har domstols befogenhet också skall
arbeta och sammansättas som domstol, att överväga
diskrimineringsskydd för människans integritet
oberoende av religion, ålder, ras, kön, sexuell
identitet, ekonomisk eller social ställning,
funktionshinder, etnisk eller politisk tillhörighet
samt att förstärka äganderätten.
Utskottet avstyrkte motionen och ansåg att de
frågor som togs upp i den inte borde bli föremål för
utredning i vidare mån än vad som redan skedde. Vi
har inte nu något yrkande i denna del men vill
erinra om att det, när den sittande 1999 års
författningsutredning har avslutat sitt arbete, kan
finnas anledning pröva om en mer samlad
grundlagsöversyn omfattande också kvarstående frågor
enligt vår tidigare motion bör företas.