I detta ärende behandlar utskottet ett antal
motionsyrkanden som väckts under den allmänna
motionstiden år 2000 och som tar upp
processrättsliga frågor. Motionerna rör bl.a. rätten
till domstolsprövning, avskaffande av
specialdomstolarna, frågor rörande nämndemän samt
straffprocessuella tvångsmedel.
Utskottet avstyrker samtliga motioner.
I ärendet finns åtta reservationer (m, v, kd, mp
och fp) samt ett särskilt yttrande (m, kd, c och
fp).
Motioner från allmänna motionstiden
2000/01:Ju304 av Bengt Silfverstrand och Claes-Göran
Brandin (s):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om skärpt lagstiftning
mot grövre brottslighet.
2000/01:Ju403 av Stig Rindborg m.fl. (m):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om marknadsdomstolen
och partssammansatta domstolar.
2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag om hur special- och partssammansatta
domstolar kan avvecklas samt deras mål och ärenden
inordnas i det allmänna domstolsväsendet.
2000/01:Ju406 av Helena Bargholtz m.fl. (fp):
Riksdagen begär att regeringen tillsätter en
utredning om ett nytt tillsättningsförfarande när
det gäller nämndemän.
2000/01:Ju413 av Agneta Lundberg m.fl. (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att arbeta för att
nämndemännen i Sveriges domstolar utgör en så
representativ sammansättning som möjligt vad gäller
Sveriges befolkning.
2000/01:Ju417 av Eskil Erlandsson (c):
Riksdagen tillkännager för regeringen vad som
anförs om behovet av introduktion av nämndemän och
kontinuerlig fortbildning av desamma.
2000/01:Ju804 av Gudrun Schyman m.fl. (v):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att en oberoende utvärdering av behovet och
effektiviteten av de hemliga tvångsmedel som finns i
dag skall genomföras.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att en kraftig förstärkning av den statistik
som ligger till grund för den parlamentariska
kontrollen skall genomföras.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att regler måste införas som innebär att den
som utsatts för hemliga tvångsmedel skall under-
rättas om det efter avslutad förundersökning och ges
möjlighet att överklaga felaktiga beslut.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att alla hemliga tvångsmedel som används
skall vara reglerade i lag.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att användandet av så kallad
överskottsinformation skall regleras i lag.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att ett oberoende kontrollorgan skall
inrättas som har till enda uppgift att tillgodose
rättsskyddet dels vid tillståndsprövningen av
hemliga tvångsmedel, dels vid genomförandet av
tvångsåtgärden.
2000/01:Ju809 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd):
Riksdagen begär att regeringen ser över
möjligheterna att avskaffa kravet på särskilt
prövningstillstånd vid bötesdomar.
2000/01:Ju813 av Maud Ekendahl och Cristina Husmark
Pehrsson (m):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av åtgärder
syftande till att göra rättsintygen tydligare.
2000/01:Ju814 av Birgitta Sellén (c):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att göra en ny
rättegångsutredning.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att införa
jourdomstolar i Sverige.
2000/01:Ju817 av Marina Pettersson (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om möjligheterna att
inrätta jourdomstolar.
2000/01:Ju913 av Alf Svensson m.fl. (kd):
14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att nämndemännens
arvoden, inklusive barnomsorgskostnader för
hemarbetande, ses över.
2000/01:Ju930 av Gun Hellsvik m.fl. (m):
6. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till ändring av delgivningsreglerna.
11. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till ändring av regler för ersättning till
vittnen.
2000/01:Ju931 av Gun Hellsvik m.fl. (m):
7. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag om möjligheten att använda kräksirap i
enlighet med vad som anförs i motionen.
2000/01:Ju933 av Siw Persson och Johan Pehrson (fp):
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om strafförelägganden.
18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om rätten till prövning
i två instanser.
20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ett nytt system för
nämndemän.
30. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om integritet och
tvångsmetoder.
2000/01:So301 av Barbro Feltzing (mp):
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om rättshjälp vid
pisksnärtsskador.
2000/01:So450 av Matz Hammarström m.fl. (mp):
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om rättsintyg.
2000/01:So545 av Lena Ek m.fl. (c):
15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om behovet av att förbättra
rättsintygens användbarhet.
Utskottets överväganden
I detta betänkande behandlar utskottet ett antal
motioner med anknytning till processrättsliga
frågor. Motionerna har väckts under den allmänna
motionstiden år 2000.
Vissa domstolsfrågor
Rätten till domstolsprövning
Utskottets förslag i korthet
Utskottet föreslår att riksdagen avslår
motionsyrkanden om att utöka möjligheterna
till överprövning av domstolsavgöranden.
Jämför reservation 1 (kd, fp).
I motion Ju809 (kd) begärs att kravet på
prövningstillstånd vid överklagande av tingsrättens
avgöranden i brottmål skall tas bort. I motion Ju933
(fp) efterfrågas ökade möjligheter att få mål
prövade i två instanser.
I brottmål krävs prövningstillstånd i vissa fall
när en dom överklagas till hovrätt. Sedan år 1993
krävs alltså prövningstillstånd om den tilltalade
inte dömts till svårare påföljd än böter eller om
han frikänts från ansvar för brott för vilket inte
är föreskrivet svårare straff än fängelse sex
månader (49 kap. 13 § rättegångsbalken). Innebörden
i regleringen är att den tilltalade kan få en
fullständig prövning i hovrätten om åtalet bifallits
och om påföljden därvid bestämts till någonting
annat än böter.
Justitieutskottet behandlade under föregående
riksmöte ett liknande yrkande om rätten till
domstolsprövning (bet. 1999/2000:JuU4 s. 3 f). Då
begärdes ett tillkännagivande av innebörd att rätten
till domstolsprövning inte får urholkas, något
motionärerna menade i viss mån redan skett genom
bl.a. krav på prövningstillstånd vid överklaganden.
Av grundläggande betydelse för frågan om rätt till
domstolsprövning är den europeiska konventionen av
den 4 november 1950 angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna
(Europakonventionen). Konventionen med dess
tilläggsprotokoll gäller enligt lagen (1994:1219)
sedan den 1 januari 1995 som lag här i riket.
Enligt artikel 6.1 i Europakonventionen skall var
och en, vid prövning av hans civila rättigheter och
skyldigheter eller av en anklagelse mot honom för
brott, vara berättigad till en rättvis och offentlig
förhandling inom skälig tid och inför en oavhängig
och opartisk domstol som upprättats enligt lag. En
utförlig redogörelse för den närmare innebörden av
artikeln, liksom för exempel på de svenska
lagstiftningsåtgärder som föranletts av
konventionens krav, finns i justitieutskottets ovan
nämnda betänkande.
Hovrättsprocessutredningen uttalade i sitt
betänkande Ett reformerat hovrättsförfarande (SOU
1995:124) att Europakonventionen inte torde hindra
att det i svensk rätt införs ett system med krav på
prövningstillstånd med möjlighet till s.k.
ändringsdispens vid fullföljd av talan från
tingsrätt till hovrätt i brottmål. Eftersom
konventionen inte föreskriver någon rätt till
överklagande av domar i tvistemål, kunde den inte
heller anses lägga hinder i vägen för krav på
prövningstillstånd när sådana mål fullföljs från
tingsrätt till hovrätt (SOU 1995:124 s. 159 f).
Vid behandlingen av föregående års motion delade
utskottet motionärernas uppfattning angående
betydelsen av rätten till domstolsprövning. Rätten
till domstolsprövning, framhöll utskottet, är i
själva verket en förutsättning för att man skall
kunna tala om en rättsstat. Enligt utskottets mening
är den rätt till domstolsprövning som följer av
såväl Europakonventionen som rättsstatens principer
tillgodosedd i svensk rätt när det gäller
anklagelser för brott och tvister mellan enskilda.
Utskottet pekade också på att svensk lagstiftning
under senare år utformats så att även
förvaltningsbeslut som rör ett enskilt subjekts
civila rättigheter och skyldigheter skall kunna
domstolsprövas. Mot denna bakgrund ansåg utskottet
att det saknades anledning för riksdagen att förorda
några åtgärder med anledning av motionen, och den
avstyrktes i denna del.
Det finns enligt utskottets mening inte anledning
att inta någon annan hållning i frågan med anledning
av de nu väckta motionsyrkandena. Utskottet föreslår
att riksdagen avslår motion Ju809 samt motion Ju933
i här aktuell del.
Slutligen skall i sammanhanget nämnas att
regeringen - på grundval av
Hovrättsprocessutredningens ovannämnda betänkande -
våren 1997 föreslog ett system med generellt
prövningstillstånd i ledet mellan tingsrätt och
hovrätt (prop. 1996/97:131 Prövningstillstånd i
hovrätten). Emellertid återkallades propositionen
sedan det visat sig att erforderligt stöd inte fanns
i riksdagen (regeringens skrivelse 1996/97:168).
Inte minst från domstolshåll har även härefter
efterlysts regeländringar som på olika sätt är
avsedda att begränsa hovrätternas befattning med
målen till vad som kan vara motiverat i det enskilda
fallet. En arbetsgrupp, i vilken samtliga hovrätter
varit representerad, har bl.a. föreslagit en något
utvidgad tillämpning av dagens regler om
prövningstillstånd (Hovrätternas processgrupp,
promemorian Effektivare hovrättsförfarande, dnr
Ju1999/4445). Av den till riksdagen nyligen
överlämnade skrivelsen Reformeringen av
domstolsväsendet - information och uppföljning av
handlingsplanen (skr. 2000/01:112, s. 34) framgår
att det inom Regeringskansliet för närvarande pågår
ett arbete med att på grundval av
Hovrättsprocessutredningens och processgruppens
olika förslag ta fram en departementspromemoria om
hur hovrättsprocessen bör se ut i framtiden.
Promemorian beräknas bli remitterad under första
halvåret 2001.
Avskaffande av specialdomstolarna
Utskottets förslag i korthet
Utskottet anser att de specialdomstolar som i
dag finns kvar bör bedömas utifrån sina egna
meriter och anser därför att riksdagen skall
avslå ett yrkande om att avskaffa samtliga
sådana domstolar. Jämför reservation 2 (m).
I motion Ju403 (m) yrkas att special- och
partssammansatta domstolar skall avvecklas och att
deras uppgifter skall övertas av de allmänna
domstolarna.
De helt fristående specialdomstolar som finns i
dag är Patentbesvärsrätten, Marknadsdomstolen och
Arbetsdomstolen. De tre domstolarna är belägna i
Stockholm och deras domkretsar omfattar hela riket.
Såväl Arbetsdomstolen som Marknadsdomstolen är i
vissa typer av mål den enda instansen. Deras
avgöranden kan emellertid komma under Högsta
domstolens eller Regeringsrättens prövning vid
frågor om resning och återställande av försutten
tid.
I Arbetsdomstolen utövas beslutanderätten av
lagfarna ledamöter tillsammans med s.k.
intresseledamöter.
Under början av 1990-talet avvecklades flera
specialdomstolar, nämligen försäkringsrätterna,
Försäkringsöverdomstolen och Bostadsdomstolen.
Regeringen gjorde i sin skrivelse Reformeringen av
domstolsväsendet - en handlingsplan (1999/2000:106)
bedömningen att den dömande verksamheten i landet så
långt som möjligt bör ske i de allmänna domstolarna
eller de allmänna förvaltningsdomstolarna.
Regeringen anförde bl.a. att en allomfattad princip
under det senaste decenniet varit att
specialdomstolar utanför de bägge domstolsslagen bör
undvikas. Regeringen uttalade bl.a. att
personalförsörjning, ökad flexibilitet, minskad
sårbarhet och högre effektivitet talade för en
lösning med en sammanhållen organisation. I sin till
riksdagen nyligen överlämnade skrivelse om
information och uppföljning av handlingsplanen har
regeringen vidhållit denna inställning (skr.
2000/01:112 s. 54).
Regeringen tillsatte med denna inriktning en
utredning om Patentbesvärsrätten (dir. 1999:28).
Utredningsarbetet har bedrivits under namnet 1999
års patentprocessutredning och ett betänkande har
nyligen överlämnats till regeringen (SOU 2001:33).
Där föreslås bl.a. att den verksamhet som för
närvarande bedrivs i Patentbesvärsrätten förs över
till Stockholms tingsrätt. En konsekvens av
förslaget blir att Patentbesvärsrätten upphör. Efter
sedvanligt remissförfarande avser regeringen att ta
ställning till vilka förändringar som bör
genomföras.
Även utskottet har tidigare intagit en restriktiv
hållning till specialdomstolar. Våren 1994 uttalade
sålunda utskottets dåvarande majoritet att
specialdomstolar i möjligaste mån borde avskaffas
(bet. 1993/94:JuU31 s. 9). I en reservation anförde
dock den socialdemokratiska minoriteten att varje
specialdomstols fortsatta verksamhet borde bedömas
efter dess egna meriter och inte utifrån
principiella ståndpunkter.
Våren 1998 behandlade utskottet en motion liknande
den nu aktuella (bet. 1997/98:JuU24 s. 12 f).
Utskottet ansåg då att det fanns anledning att se
mera nyanserat på frågan om specialdomstolar. Dessa
fick nämligen anses besitta en särskild kompetens
som leder till att målen behandlas skickligt, snabbt
och ekonomiskt effektivt. De återstående
specialdomstolarnas fortsatta verksamhet borde
bedömas efter sina egna meriter och inte endast
utifrån principiella ståndpunkter.
Vad gällde Patentbesvärsrätten ansåg utskottet att
det då pågående beredningsarbetet borde avvaktas.
Några skäl att förorda ett avskaffande av
Marknadsdomstolen eller Arbetsdomstolen kunde
utskottet inte finna. Utskottet avstyrkte den då
aktuella motionen.
Utskottet har även vid de två senaste riksmötena
haft att ta ställning till motionsyrkanden
motsvarande de nu ifrågavarande. Utskottet har då
stått fast vid uppfattningen att specialdomstolarna
även i framtiden får bedömas på sina egna meriter
och avstyrkt motionsyrkandena (se senast bet.
1999/2000:JuU4 s. 11 f).
Utskottet vidhåller denna sin uppfattning och
avstyrker motion Ju403.
Inrättande av jourdomstolar
Utskottets förslag i korthet
Utskottet föreslår att riksdagen avslår
motionsönskemål om att införa jourdomstolar.
I motionerna Ju814 (c) och Ju817 (s) anförs att det
bör inrättas jourdomstolar för handläggningen av
s.k. bagatellartad brottslighet respektive för
ungdomsmål. I den förstnämnda motionen anförs att en
särskild rättegångsutredning bör utreda frågan.
Frågan om att inrätta jourdomstolar är inte ny. I
olika sammanhang har önskemål framförts om att
sådana skall inrättas för en särskilt snabb
handläggning av vissa måltyper. Eftersom det anses
särskilt viktigt att ungdomskriminaliteten möts med
en snabb reaktion från samhällets sida är mål med
unga lagöverträdare en kategori mål som därvid
nämnts särskilt.
I samband med att den s.k. ungdomsmålsreformen
genomfördes år 1995 tog regering och riksdag
ställning till att jourdomstolar inte skulle
inrättas för handläggning av mål med unga
lagöverträdare (prop. 1994/95:12 s. 34 f, bet. JuU1,
rskr. 39). Till samma slutsats kom utredningen om
handläggningen av ungdomsmål år 1999 (SOU 1999:108
s. 109). Även om lagföringen av unga - som det i
båda fallen varit fråga om - går snabbt, har det
inte ansetts vara nödvändigt att den unge tas direkt
från brottsplatsen till domstolen. Det bakomliggande
kriminalpolitiska syftet med ungdoms- eller
jourdomstolar för handläggning av ungdomsmål bör i
stället tillgodoses genom att handläggningen i den
vanliga brottmålsordningen går så fort som möjligt.
Regeringen förde inte frågan om jourdomstolar
vidare när den behandlade 1999 års betänkande. Inte
heller aktualiserades frågan om jourdomstolar vid
handläggningen av ungdomsmål motionsvägen när
riksdagen nyligen behandlade propositionen (prop.
2000/01:56, bet. JuU18).
I samband med 1995 års lagstiftningsärende
påpekade regeringen att ambitionen att engagera
vårdnadshavare och liknande i lagföringen i
praktiken försvåras om åtgärder skall vidtas inom
mycket korta tidrymder. Sådana svårigheter kan också
befaras när det gäller socialtjänstens medverkan.
Slutligen anförde regeringen att lagföringen inte
får gå så snabbt att den påtagligt försvårar
målsägandens möjligheter att få sina
skadeståndsanspråk prövade i rättegången.
Utskottet hade under föregående riksdagsår att ta
ställning till ett motionsyrkande om att inrätta
jourdomstolar i ungdomsmål (bet. 1999/2000:JuU16 s.
17 f). Även om det är viktigt med en snabb
handläggning ansåg utskottet att det inte kunde
bortse från de ovannämnda svårigheter som pekades på
i samband med 1995 års lagstiftning. I avvaktan på
beredningen av betänkandet om handläggning av
ungdomsmål var utskottet inte berett att inta någon
annan ståndpunkt och avslog motionen i denna del.
Andra skäl mot ett system med jourdomstolar som
framförts - och som får anses äga sin giltighet även
vid andra måltyper än ungdomsmål - är de praktiska
problem som kan uppstå med att genomföra vittnes-
och målsägandeförhör nattetid. Vidare skulle
säkerligen många av de misstänkta och andra som
skall höras vara påverkade av alkohol eller
narkotika. Andra svårigheter uppkommer när det
gäller att snabbt få fram den personutredning som
kan behövas för att avgöra påföljdsfrågan (prop.
1994/95:12 s. 34 f).
De ovan beskrivna svårigheterna är enligt
utskottets mening av sådant slag att de talar mot
ett införande av jourdomstolar. Utskottet avstyrker
motionerna Ju814 och Ju817.
I sammanhanget bör dock nämnas att en annan fråga
är det krav på snabbhet i brottmålsförfarandet som
allmänt får anses vara påkallat. Här vidtas för
närvarande ett antal åtgärder för att bl.a. korta
handläggningstiderna i brottmål. Som exempel kan
nämnas att regeringen i december förra året
tillsatte en särskild beredning för rättsväsendets
utveckling (dir. 2000:90). Beredningens uppdrag kan
beskrivas så att den skall undersöka möjligheterna
att - med bibehållen rättssäkerhet - öka
effektiviteten och kvaliteten i rättsväsendets
arbete. En av de huvuduppgifter som lagts på
beredningen är att undersöka möjligheterna att
förkorta genomströmningstiderna i brottmål.
Som exempel på åtgärder som vidtagits för att
korta handläggningstiderna i brottmål kan nämnas
projektet KLÖS (Kvickare Lagföring genom Ökad
Samverkan) i Jönköpings län, som involverar polis,
åklagare, domstolar och kriminalvård. Också i Handen
bedrivs ett projekt för snabbare lagföring (SL-
projektet) i samverkan mellan myndigheterna inom
rättsväsendet.
Ersättning till vittnen
Utskottets förslag i korthet
Utskottet föreslår att riksdagen avslår ett
yrkande om att höja ersättningen till
vittnen, eftersom ersättningen höjts relativt
nyligen. Jämför reservation 3 (m).
I motion Ju930 (m) förordas att vittnen får rätt
till ersättning för förlorad arbetsinkomst vid
väntetid.
För de fall där ersättning till vittnen enligt lag
eller annan författning skall utgå av allmänna medel
gäller förordningen (1982:805) om ersättning av
allmänna medel till vittnen, m.m. Av förordningens 1
§ framgår att ersättningen kan avse nödvändiga
kostnader för resa (reseersättning) och uppehälle
(traktamente) samt ersättning för mistad inkomst
eller annan ekonomisk förlust (ersättning för
tidsspillan). Ersättning för inställelse, som inte
skett yrkesmässigt, utgör inte skattepliktig
inkomst. Enligt 5 § får ersättning för tidsspillan
betalas till den som på grund av inställelsen mister
inkomst eller gör annan ekonomisk förlust.
Ersättningen får bestämmas till det belopp som
motsvarar den faktiska förlusten, dock högst 700 kr
per dag. Högre belopp kan i vissa fall betalas till
den som är bosatt på utrikes ort.
Förordningens regler om ersättning för förlorad
inkomst skiljer alltså inte mellan den tid ett
vittne får vänta och den tid han faktiskt avlägger
sitt vittnesmål.
Utskottet tog ställning till ett yrkande
motsvarande det nu framställda vid behandlingen av
budgetpropositionen för år 2000. Utskottet framförde
då att den i likhet med motionärerna ansåg det vara
angeläget för rättsväsendets funktion att vittnen
får ersättning för den inkomst de kan förlora till
följd av att de är skyldiga att inställa sig vid
domstol. Utskottet anförde att regeringen emellertid
då nyligen hade höjt den skattefria ersättningen för
inkomstförlust och ansåg inte att ytterligare
höjningar kunde anses påkallade. Motionsyrkandet
avstyrktes (bet. 1999/2000:JuU1 s. 66).
Inte heller nu anser utskottet det
vara påkallat med någon höjning av
vittnesersättningen och avstyrker
motion Ju930 i denna del.
Nämndemän
Rekrytering av och ersättning till nämndemän
Utskottets förslag i korthet
Utskottet föreslår att riksdagen avslår
motionsyrkanden om att se över
tillsättningsförfarandet av nämndemän med
hänvisning till att en utredning nyligen
tillsatts. Vidare anser utskottet att ett
motionsyrkande om ändrade ersättningsregler
bör avslås i avvaktan på resultatet av
utredningen.
I motionerna Ju406 (fp), Ju413 (s) och Ju933 (fp)
begärs en översyn av tillsättningsförfarandet av
nämndemän för att åstadkomma en för befolkningen mer
representativ nämndemannakår. I motion Ju913 (kd)
begärs att hemarbetande nämndemän skall erhålla
ersättning för barnomsorgskostnader.
Utskottet har behandlat frågor kring rekryteringen
av liksom ersättningen till nämndemän vid
åtskillliga tillfällen. I betänkande 1999/2000:JuU1
finns en utförlig redogörelse för gällande
bestämmelser. Därefter har frågan om ersättning även
behandlats av utskottet i betänkande 1999/2000:JuU22
(s. 16).
Regeringen har nyligen tillsatt en parlamentarisk
kommitté med uppdrag att se över rekryteringen av
nämndemän (dir. 2000:79). I syfte att åstadkomma en
mer allsidig sammansättning av nämndemännen skall
kommittén överväga hur man i högre grad än i dag
skall kunna rekrytera nämndemän som inte har sin
bakgrund i partipolitisk verksamhet. För att
säkerställa att uppdraget som nämndeman cirkulerar i
betydligt större omfattning än i dag, att
sammansättningen av nämndemännen speglar
befolkningen och att samtliga delar av en domstols
upptagningsområde blir representerat skall kommittén
överväga vilka förändringar av regelverket som krävs
och vilka övriga insatser som är nödvändiga.
Kommittén bör enligt direktiven särskilt överväga om
en begränsning av valbarheten som nämndeman till
exempelvis två mandatperioder skall införas. I
uppdraget ingår vidare att pröva ersättningsreglerna
för nämndemän. Uppdraget skall redovisas senast den
30 juni 2002.
Genom tillsättandet av den parlamentariska
kommittén anser utskottet att motionerna Ju406 och
Ju413 liksom Ju933 i här aktuell del får anses vara
tillgodosedda och bör avslås.
Enligt utredningsdirektiven skall bl.a. frågan om
ersättning till nämndemän ses över.
Utredningsarbetet bör enligt utskottets mening
avvaktas, och utskottet föreslår att även yrkandet i
motion Ju913 om ersättning till hemarbetande
nämndemän avslås.
Fortbildning för nämndemän
Utskottets förslag i korthet
Utskottet föreslår att riksdagen avslår en
motion om fortbildning för nämndemän,
eftersom det numera framgår av domstolarnas
instruktioner att domstolscheferna skall
svara för att nämndemän får
introduktionsutbildning och regelbunden
information.
I motion Ju417 (c) framhålls att nämndemän bör
erhålla introduktion och kontinuerlig fortbildning.
Även frågan om utbildning för nämndemän har
tidigare varit föremål för behandling i utskottet
vid ett stort antal tillfällen. I sitt betänkande
1997/98:JuU1 (s. 48 f) underströk utskottet att
nämndemän deltar i domstol i egenskap av lekmän.
Utskottet uttalade vidare att en mera omfattande
utbildning av nämndemän knappast var förenlig med
lekmannarollen. Utskottet ville ändå framhålla att
nämndemän måste få en sådan grundläggande utbildning
att de kunde utföra sitt uppdrag på det sätt
lagstiftaren avsett. Denna grundläggande utbildning
borde ha samma innehåll för nämndemän i hela landet.
Härutöver var det nödvändigt att nämndemän erhöll
fortlöpande information om mera omfattande
förändringar inom de rättsområden som de kom i
kontakt med. Enligt utskottets mening måste denna
utbildning och information äga rum i reglerade
former. För nyvalda nämndemän borde det alltså
ordnas en introducerande utbildning som skulle ha
samma innehåll för nämndemän i hela riket.
Nämndemännen skulle vidare erhålla fortlöpande
information. Ansvaret för denna utbildning och
information borde åvila Domstolsverket. Det ankom på
regeringen att utfärda erforderliga föreskrifter.
Vad utskottet anförde gav riksdagen regeringen som
sin mening till känna (rskr. 1997/98:87).
Domstolsverket redovisade därefter, på regeringens
uppdrag, dels i vilken utsträckning utbildning och
information erbjöds nämndemän, dels en plan för
introduktionsutbildning och fortbildning av
nämndemän. Enligt planen borde utbildning och
information ombesörjas av domstolarna.
Introduktionsutbildning bör erbjudas nytillträdda
nämndemän, medan fortlöpande information borde
lämnas vid årliga sammanträffanden mellan
företrädare för domstolen och nämndemännen.
När utskottet senast behandlade frågan om
utbildning av nämndemän - i betänkande 1998/99:JuU1
(s. 30 f) - bereddes frågan i Justitiedepartementet.
Utskottet konstaterade att riksdagen redan uttalat
sig på ett sätt som tillgodosåg motionärens önskemål
och avstyrkte de aktuella motionsyrkandena.
Regeringen har härefter ändrat i domstolarnas
instruktioner så att lagmännen vid tingsrätterna
respektive länsrätterna samt hovrätterna och
kammarrätterna, efter samråd med Domstolsverket,
skall svara för att nämndemän får
introduktionsutbildning och regelbunden information.
Genom de åtgärder som på utskottets
initiativ vidtagits och genom
ändringarna i
domstolsinstruktionerna anser
utskottet att önskemålet i motion
Ju417 får anses vara tillgodosett.
Motionen bör enligt utskottets
mening avslås.
Straffprocessuella tvångsmedel
Hemliga tvångsmedel
Utskottets förslag i korthet
Mot bakgrund av att frågan om hemliga
tvångsmedel för närvarande bereds i
Regeringskansliet föreslår utskottet att
riksdagen avstyrker ett antal motionsyrkanden
som har anknytning till bl.a. frågan om
buggning. Jämför reservationerna 4 (v) och 5
(mp).
I några motioner behandlas frågor om hemliga
tvångsmedel. I motionerna Ju304 (s) och Ju933 (fp)
anser motionärerna att buggning bör tillåtas i
kampen mot den grova brottsligheten. I motion Ju804
(v) begärs bl.a. en oberoende utvärdering av de
hemliga tvångsmedlen, en lagreglering av samtliga
hemliga tvångsmedel liksom av användandet av s.k.
överskottsinformation samt inrättande av ett
oberoende kontrollorgan.
I april förra året presenterade regeringen en
lagrådsremiss om hemlig avlyssning m.m. I remissen
föreslog regeringen bl.a. att buggning skulle
införas som ett nytt hemligt tvångsmedel, benämnt
hemlig avlyssning, vid vissa typer av brott och
under vissa förutsättningar. Vidare föreslog
regeringen vissa utvidgningar av tvångsmedlen hemlig
kameraövervakning, hemlig teleavlyssning och hemlig
teleövervakning. Här kan också nämnas att det enligt
förslaget skulle införas ett system med offentliga
ombud i ärenden om hemliga tvångsmedel i syfte att
öka enskildas rättssäkerhet. Förslagen byggde på
Buggningsutredningens betänkande Om buggning och
andra hemliga tvångsmedel (SOU 1998:46) och
remissbehandlingen av detsamma.
Lagrådet gjorde den bedömningen att hemlig
avlyssning bör kunna godtas som nytt
straffprocessuellt tvångsmedel med väsentligen det
föreslagna tillämpningsområdet, om behovet är reellt
och starkt. En förutsättning var dock enligt
Lagrådet att tvångsmedelsanvändningen är förenad med
tillräckliga rättssäkerhetsgarantier. Här pekade
Lagrådet på svagheter i remissförslaget bl.a. såvitt
gällde systemet med offentliga ombud.
En särskild fråga var behandlingen av s.k.
överskottsinformation, dvs. uppgifter om t.ex. andra
brott än det som föranlett tvångsmedlet. Den stora
bristen i remissen ansåg Lagrådet vara avsaknaden av
en utförligare reglering angående behandlingen av
överskottsinformation. Lagrådet framhöll särskilt
att denna fråga måste lösas; detta var enligt
Lagrådet en förutsättning för att en lagstiftning om
buggning skall kunna godtas.
Inom Justitiedepartementet pågår nu den fortsatta
beredningen av lagstiftningsärendet. Bland annat
skall frågan om en lagreglering av
överskottsinformation utredas.
Enligt utskottets mening bör det pågående
utredningsarbetet inte föregripas. Motionerna Ju304
och Ju933 i nu aktuella delar, liksom motion Ju804,
bör avslås.
Tvångsmedicinering
Utskottets förslag i korthet
Utskottet föreslår att riksdagen avslår ett
motionsyrkande om att tillåta
tvångsmedicinering med kräkmedel i syfte att
säkra bevisning om narkotikabrott. Skälet
för avslag är att Narkotikakommissionens
förslag om sådan tvångsmedicinering för
närvarande bereds i Regeringskansliet. Jämför
reservation 6 (m).
I motion Ju931 (m) yrkas att en misstänkt bör kunna
ges kräkmedel i syfte att säkra bevisning om
narkotikabrott när den misstänkte svalt narkotikan.
Regler om undersökning av människokroppen vid
brottsmisstanke finns i 28 kap. 12 §
rättegångsbalken. Av paragrafen, jämförd med 28 kap.
11 § rättegångsbalken, framgår att kroppsbesiktning
får göras på den som skäligen kan misstänkas för ett
brott på vilket fängelse kan följa för att söka
efter föremål som kan tas i beslag eller annars för
att utröna omständigheter som kan vara av betydelse
för utredning av brottet. Med kroppsbesiktning avses
undersökning av människokroppens yttre och inre samt
tagande av prov från människokroppen samt
undersökning av sådana prov. En undersökning får
inte utföras så att den undersökte riskerar framtida
ohälsa eller skada.
Av 28 kap. 13 § rättegångsbalken följer att
förordnande om kroppsbesiktning meddelas av
undersökningsledaren, åklagaren eller rätten. Är
fara i dröjsmål, får beslutet fattas av polisman.
Annan mera ingående undersökning än blodprov får
endast utföras av läkare. Vid kroppsbesiktning,
liksom vid användning av övriga straffprocessuella
tvångsmedel, råder den s.k.
proportionalitetsprincipen. Sådan besiktning får
sålunda beslutas endast om skälen för den uppväger
det intrång eller men i övrigt som åtgärden medför
för den misstänkte eller för något annat motstående
intresse (28 kap. 13 § första stycket
rättegångsbalken jämförd med 28 kap. 3 a § samma
balk).
Rättegångsbalkens bestämmelser om kroppsbesiktning
erhöll - med visst undantag som här saknar intresse
- sin nuvarande utformning genom lagstiftning år
1993 (prop. 1993/94:24, JuU7, rskr. 67). I den
promemoria som låg till grund för propositionen -
Ändrade regler om kroppsvisitation och
kroppsbesiktning, m.m. (Ds 1991:56) - föreslogs att
den misstänkte skulle kunna medicineras mot sin
vilja om förfarandet påtagligt skulle underlätta
möjligheterna att utföra en kroppsbesiktning. I
propositionen anfördes bl.a. att det är ett mycket
allvarligt ingrepp i den kroppsliga integriteten att
utsätta någon för tvångsmedicinering och att mycket
starka skäl därför krävdes för att införa en sådan
möjlighet i rättegångsbalken. Enligt
departementschefen måste vid en sådan bedömning
brottsbekämpande effektivitetshänsyn träda tillbaka.
Något förslag om tvångsmedicinering lades därför
inte fram i propositionen (prop. s. 48).
Under utskottets behandling av propositionen hade
utskottet att ta ställning till en motion, i vilken
föreslogs att begreppet kroppsbesiktning skulle
omfatta även åtgärder i form av medicinering med
kräkmedel samt magpumpning. Utskottet förklarade sig
inte ha någon annan uppfattning i denna fråga än vad
departementschefen uttalat i propositionen och
avstyrkte bifall till motionen (bet. 1993/94:JuU7 s.
7).
I betänkande 1996/97:JuU8 vidhöll utskottet denna
uppfattning (bet. s. 4). Motsvarande inställning
intog utskottet vid riksmötet 1997/98 (bet.
1997/98:JuU24 s. 15).
Frågan om tvångsmedicinering behandlades därefter
av Polisrättsutredningen i dess slutbetänkande
Tvångsmedel enligt 27 och 28 kap. RB samt polislagen
(SOU 1995:47). Utredningen fann med hänsyn till vad
departementschefen anfört i proposition 1993/94:24
inte anledning att närmare beröra frågan om
tvångsmedicinering i syfte att genomföra en
kroppsbesiktning. Inte heller borde det införas
några bestämmelser som skulle göra det möjligt att
med stöd av den misstänktes samtycke ge honom
medicin för att möjliggöra en kroppsbesiktning.
Skillnaden för den misstänkte mellan att bli
erbjuden av polisen att ta t.ex. kräkmedel och att
tvingas att ta medlet var nämligen, enligt
utredningens uppfattning, mycket liten (SOU 1995:47
s. 337 f).
Polisrättsutredningens slutbetänkande bereds
alltjämt i Justitiedepartementet.
Narkotikakommissionen har i sitt slutbetänkande
Vägvalet - Den narkotikapolitiska utmaningen (SOU
2000:126) föreslagit att det i narkotikastrafflagen
(1968:64) skall tas in en bestämmelse om att den som
är skäligen misstänkt för narkotikabrott, som inte
är ringa, skall kunna ges läkemedel eller liknande
vid en kroppsbesiktning. Avsikten är att det vid
skälig misstanke om försäljning av narkotika skall
kunna fattas beslut om att använda kräkmedel eller
liknande vid kroppsbesiktning i sådana fall där det
i dag beslutas om att placera den misstänkte på s.k.
tulltoalett. Däremot anser kommissionen inte att
kräkmedel skall få användas när misstanken avser en
köpare som svalt narkotika. Beslut om att använda
kräkmedel skall fattas av åklagare och åtgärden
enligt förslaget genomföras av läkare (betänkandet
s. 208 f).
Narkotikakommissionens betänkande är för
närvarande föremål för remissbehandling.
Utskottet anser att beredningen av
kommissionens förslag bör avvaktas
och avstyrker motion Ju931 i nu
aktuell del.
Övriga frågor
Preskriptionsavbrott
Utskottets förslag i korthet
Utskottet föreslår att riksdagen avslår ett
motionsyrkande om att ändra reglerna om
preskription. Utskottet anser att nuvarande
reglering är såväl ändamålsenlig som
tillräcklig. Jämför reservation 7 (m).
I motion Ju930 (m) begärs att preskriptionsavbrott
skall inträda redan när en misstänkt delges
förundersökningsprotokollet. Enligt motionärernas
uppfattning innebär nuvarande regler inte bara en
risk för åtalspreskription utan också för att
brottsoffret går miste om brottsskadeersättning
enligt brottsskadelagen (1978:413).
Av 35 kap. 1 § brottsbalken framgår att den
tidsfrist efter vars utgång påföljd för brott i
allmänhet inte kan ådömas, dvs. åtalspreskription
inträder, endast kan avbrytas genom att den
misstänkte häktas eller erhåller del av åtal för
brottet. Frågan om på vilket sätt åtalspreskription
skall kunna avbrytas övervägdes ingående under
förarbetena till brottsbalken. Departementschefen
anförde i denna fråga att det inte fanns
tillräckliga skäl att låta delgivning av misstanke
om brott vara preskriptionsavbrytande. En sådan
ordning skulle i många fall leda till en betydande
förlängning av preskriptionsfristerna och kunna leda
till processuella komplikationer, t.ex. i frågan om
huruvida delgiven misstanke avsett den sedermera
åtalade gärningen. Det kunde visserligen inte
förnekas att de möjligheter gällande ordning gav den
misstänkte att själv förhindra
preskriptionsavbrottet kunde leda till föga
tillfredsställande resultat. Enligt
departementschefen kunde emellertid varje
gränsdragning, hur den än skedde, i enskilda fall
medföra mindre gynnsamma konsekvenser (NJA II 1962
s. 564 f).
Utskottet hade vid riksmötet 1997/98 att ta
ställning till ett motionsyrkande motsvarande det nu
aktuella (1997/98:JuU1 s. 48). Efter att ha erinrat
om att en annan ordning finns i skattebrottslagen
(1971:69) förklarade utskottet att det inte var
berett att frångå den reglering i fråga om
åtalspreskriptionen som kommit till uttryck i
brottsbalken och avstyrkte det då förevarande
motionsyrkandet. Utskottet har vidhållit denna
inställning när det under de senaste åren behandlat
frågan (se senast bet. 1999/2000:JuU7 s. 26 f), och
gör så även nu. Utskottet avstyrker motion Ju930 i
nu aktuell del.
Såvitt avser brottsskadeersättning antog riksdagen
vid riksmötet 1998/99 en lag om ändringar i
brottsskadelagen (prop. 1998/99:41, bet. JuU20,
rskr. 175, SFS 1999:253). Ändringarna i denna del
innebar sammanfattningsvis att rätten till
brottsskadeersättning numera kvarstår under en
längre tidsperiod än tidigare. Om allmänt åtal har
väckts, skall ansökan om brottsskadeersättning göras
inom två år från det att dom eller slutligt beslut
har vunnit laga kraft. Har allmänt åtal inte väckts
men förundersökning inletts, skall ansökan göras
inom två år från det att förundersökningen lagts ned
eller avslutats. I övriga fall skall ansökan göras
inom två år från det att brottet begicks. Om det
finns synnerliga skäl, kan dock en ansökan prövas
även om den kommit in för sent.
I enlighet med äldre rätt skall alltjämt gälla att
ansökan prövas endast om brottet har anmälts till
polis eller åklagare eller om sökanden visar giltig
anledning till att någon sådan anmälan inte har
gjorts.
Genom samma lagstiftningsärende infördes en
särskild bestämmelse om preskription av fordran på
brottsskadeersättning. En fordran på
brottsskadeersättning skall preskriberas enligt
samma regler som gäller för en fordran på skadestånd
med anledning av brottet.
Särskilda regler om preskription av skadestånd på
grund av brott finns i 3 § preskriptionslagen
(1981:130). Dessa preskriptionsregler innebär bl.a.
att en fordran på skadestånd i anledning av brott
preskriberas tidigast tio år efter brottet men att
tiden förlängs i vissa fall. Förlängning kan ske i
de fall då tiden för åtalspreskription för brottet
är tio år eller längre. Den nya lagregleringen
innebär att också preskriptionstiden för anspråk på
brottsskadeersättning kan förlängas på motsvarande
sätt.
Utskottet har behandlat motionsyrkanden
motsvarande de nu aktuella vid ett par tidigare
tillfällen. Utskottet har då, i fråga om risken för
preskription av rätt till brottsskadeersättning,
anfört att de nya bestämmelserna i brottsskadelagen
måste anses tillräckliga för att rättsförluster för
brottsoffer skall undvikas. Motionsyrkandena har
avstyrkts (se senast bet. 1999/2000:JuU7 s. 27).
Utskottet har inte någon annan uppfattning nu och
den ovan nämnda motion Ju930 avstyrks även i denna
del.
Strafföreläggande
Utskottets förslag i korthet
Utskottet föreslår att riksdagen avslår ett
motionsyrkande om att låta strafföreläggande
avse även fängelse. Enligt utskottets mening
vore det olämpligt bl.a. ur
rättssäkerhetssynpunkt. Jämför reservation 8
(fp).
I motion Ju933 (fp) begärs en möjlighet att låta
strafföreläggande avse även fängelse.
Strafföreläggande är en summarisk process i vilken
åklagaren kan lagföra brott som hör under allmänt
åtal. Reglerna om strafföreläggande finns i 48 kap.
rättegångsbalken och i strafföreläggandekungörelsen
(1970:60).
Strafföreläggande innebär att den misstänkte till
godkännande omedelbart eller inom viss tid föreläggs
ett bötesstraff efter vad åklagaren anser att
brottet bör föranleda. Strafföreläggande får vidare
avse villkorlig dom eller sådan påföljd i förening
med böter i fall då det är uppenbart att rätten
skulle döma till sådan påföljd. Detta gäller dock
inte för brott som har begåtts av någon som inte
fyllt 18 år eller om det finns anledning att förena
den villkorliga domen med föreskrift om
samhällstjänst. Vidare kan ett strafföreläggande
också omfatta ett enskilt anspråk som avser
betalningsskyldighet.
Är ett brott förenat med egendoms förverkande
eller annan sådan särskild rättsverkan i form av
avgift enligt lagen (1994:419) om brottsofferfond,
skall också den särskilda rättsverkan föreläggas den
misstänkte till godkännande. Detsamma gäller kostnad
för blodprovstagning och blodundersökning som avser
den misstänkte och som har gjorts för utredning om
brottet.
Ett strafföreläggande utfärdas av åklagare.
Strafföreläggandet eller ett skriftligt besked om
dess innehåll skall lämnas eller sändas till den
misstänkte för godkännande. Har ett
strafföreläggande godkänts, gäller det som
lagakraftvunnen dom. Godkänner den misstänkte inte
föreläggandet, skall åtal normalt väckas. Ett
godkännande som sker sedan åklagaren utfärdad
stämning eller stämningsansökan är utan verkan.
Utskottet hade under föregående riksmöte att ta
ställning till ett motionsyrkande motsvarande det nu
framställda. Efter en grundlig redovisning av de
gällande bestämmelserna på området - och motiven för
dessa - framstod det enligt utskottets mening som
klart olämpligt att utvidga tillämpningsområdet för
strafföreläggande på det sätt motionärerna begärt.
Utskottet anförde att här inte bara bör framhållas
att det från rättssäkerhetssynpunkt framstår som
oacceptabelt att frihetsberövande skulle kunna ske
utan domstolsprövning utan också att allvaret i en
gärning som förskyllt fängelse bör inskärpas genom
lagföring inför domstol. Härtill kommer, fortsatte
utskottet, att det framstår som principiellt
felaktigt att i ännu ett avseende ge en åklagare
större möjlighet att bestämma påföljd än vad som
tillkommer en ensam lagfaren domare. Utskottet
avstyrkte motionsyrkandet (bet. 1999/2000:JuU18 s. 4
f).
Utskottet vidhåller denna tidigare inställning och
avstyrker motion Ju933 i denna del.
Rättsintyg
Utskottets förslag i korthet
Utskottet understryker vikten av att
regeringen påskyndar det utvecklingsarbete
som tar sikte på åtgärder för att förbättra
kvaliteten på rättsintyg avseende misshandel
av kvinnor. Med hänvisning härtill föreslår
utskottet att riksdagen skall avslå motioner
i frågan.
I motionerna Ju813 (m), So450 (mp) och So545 (c)
begärs åtgärder för att förbättra kvaliteten på
rättsintyg avseende misshandel av kvinnor.
Av 2 kap. 4 § lagen (1998:531) om yrkesverksamhet
på hälso- och sjukvårdens område följer att den som
i sin yrkesverksamhet inom hälso- och sjukvården
utfärdar ett intyg om bl.a. någons hälsotillstånd
skall utforma det med noggrannhet och omsorg.
Enligt 2 kap. 3 § förordningen (1998:1513) om
yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område
gäller att en läkare eller tandläkare som är verksam
inom den offentligt bedrivna hälso- och sjukvården
är skyldig att, i den omfattning övriga åligganden i
yrkesutövningen inte hindrar det eller det annars
inte finns särskilda skäl däremot, utföra
undersökningar och avge utlåtande över dessa på
begäran av länsstyrelse, domstol, åklagarmyndighet
eller polismyndighet.
Socialstyrelsen har utfärdat föreskrifter för
hälso- och sjukvårdspersonal om avfattande av intyg
m.m. (SOSFS 1981:25). Dessa föreskrifter skall
iakttas när rättsintyg utfärdas.
Socialstyrelsen har i samråd med
Rikspolisstyrelsen, Riksåklagaren och
Rättsmedicinalverket samt efter hörande av
Domstolsverket utfärdat allmänna råd om rättsintyg
vid utredning av vålds- och sexualbrott (SOSFS
1997:5). Råden riktar sig till läkare och tandläkare
som utfärdar rättsintyg vid utredning av sådana
brott. Med rättsintyg förstås i de allmänna råden
ett utlåtande av en läkare som grundar sig antingen
på läkarens egen eller annan läkares undersökning av
en misstänkt eller ett brottsoffer eller på
uppgifter om sådana personer i en patientjournal och
som är avsett att användas som bevis i
brottsutredning eller i rättegång. I de allmänna
råden behandlas bl.a. hur en skadebeskrivning bör
utformas, hur en undersökning bör gå till i vissa
fall samt utformningen av själva utlåtandet. Vidare
understryks vikten av att den som utfärdar intyget
har erforderlig kompetens.
Rättsmedicinalverket (RMV) har prövat ett
alternativt sätt att höja standarden på rättsintyg.
Läkare i Kalmar och Värmlands län har kontrakterats,
fått särskild utbildning och därefter kontinuerligt
erhållit stöd från den rättsmedicinska avdelningen i
Linköping. Denna har i samråd med berörda
polismyndigheter gjort en utvärdering av
försöksverksamheten, som visar att en god standard
erhållits på de rättsintyg som utfärdats av de
kontrakterade läkarna. Enligt vad RMV anför har
polisen i alltför ringa utsträckning utnyttjat dessa
läkare men polisen önskar att den inledda
verksamheten fortsätter (RMV årsredovisning 1999 s.
14).
Utskottet hade att ta ställning till ett yrkande
motsvarande de nu aktuella under förra riksmötet.
Med hänsyn till den stora betydelse som rättsintyg
har vid utredning av vålds- och sexualbrott
underströk utskottet den utomordentliga vikten av
att intygen håller en för sitt ändamål tillräckligt
hög kvalitet. Att de utförliga anvisningar som
meddelas inte synes vara tillräckliga för att
garantera en sådan kvalitet ingav enligt utskottet
betänkligheter. Utskottet såg därför med
tillfredsställelse på den försöksverksamhet som RMV
inlett, och som nyss beskrivits, och utgick från att
RMV skulle följa upp denna och vidta de ytterligare
åtgärder som kan visa sig erforderliga. Någon åtgärd
av riksdagen ansåg utskottet inte då vara nödvändig,
och utskottet avstyrkte motionen (bet.
1999/2000:JuU23 s. 39 f).
I en skrivelse till regeringen i november 2000 har
RMV - efter samråd med Riksåklagaren,
Rikspolisstyrelsen, Domstolsverket och
Socialstyrelsen - föreslagit en organisation för
vissa rättsintygsskrivande läkare. Förslaget innebär
att, vid grövre vålds- och sexualbrott, rättsintyg i
huvudsak bör utfärdas av särskilt utbildade och
kontrakterade läkare eller av läkare anställda vid
de rättsmedicinska enheterna. Vidare innebär
förslaget att RMV ges ett huvudmannaskap för denna
del av rättsintygsverksamheten med ansvar för
organisation, innehåll, uppföljning och
kvalitetssäkring och ges bemyndigande att utfärda
nödvändiga föreskrifter och allmänna råd på detta
område. De kontrakterade läkarna skall enligt RMV:s
årsredovisning för år 2000 erhålla handledning och
fortbildning från den rättsmedicinska avdelningen
inom upptagningsområdet.
Förslaget bereds för närvarande i
Justitiedepartementet.
Utskottet vill återigen understryka vikten av att
rättsintygen håller en hög kvalitet. Det är därför
med tillfredsställelse som utskottet konstaterar att
RMV nu lämnat förslag till konkreta åtgärder för att
åstadkomma en förbättring. Mot bakgrund härav anser
utskottet att det inte krävs något uttalande från
riksdagens sida. Utskottet vill emellertid samtidigt
framhålla det angelägna i att regeringen ser till
att utvecklingsarbetet bedrivs skyndsamt, så att en
kvalitetsförhöjning snarast kommer till stånd.
Med hänvisning till att motion Ju813 liksom
motionerna So450 och So545 i nu aktuella delar får
anses tillgodosedda föreslår utskottet att riksdagen
avslår desamma.
Rättshjälp vid s.k. pisksnärtsskador
Utskottets förslag i korthet
Utskottet föreslår att riksdagen avslår ett
yrkande om större möjligheter till rättshjälp
vid s.k. pisksnärtsskador. Enligt utskottets
bedömning innebär gällande reglering att den
som drabbats av en pisksnärtsskada inte av
kostnadsskäl bör behöva avstå från att driva
frågor om ersättning för skadan. Något behov
av att utöka möjligheten att erhålla
rättshjälp i fråga om tvister om
pisksnärtsskador anser utskottet inte
föreligga.
I motion So301 (mp) efterfrågas större möjligheter
till rättshjälp vid s.k. pisksnärtsskador.
Med pisksnärtsskada förstås en skada i
nackregionen som kan uppkomma i samband med
påkörningar bakifrån och vissa andra slag av
trafikolyckor.
Av trafikskadelagen (1975:1410) följer att
personskada till följd av trafik med motordrivet
fordon i princip ger rätt till
trafikskadeersättning, som utgår ur
trafikförsäkringen för fordonet.
Trafikskadeersättning beräknas på motsvarande sätt
som skadestånd enligt skadeståndslagens (1972:207)
bestämmelser.
När det gäller ersättning ur trafikförsäkring,
riktas anspråken normalt mot försäkringsgivaren,
dvs. den som försäkrat fordonet. Den skadelidande
har i och för sig rätt att i stället begära
skadestånd enligt skadeståndslagens bestämmelser och
talan riktas då mot skadevållaren. Sådana processer
torde dock i praktiken vara sällsynta.
Av 10 § första stycket 10 rättshjälpslagen
(1996:1619) framgår att rättshjälp inte får beviljas
i en angelägenhet som rör trafikskadeersättning
enligt trafikskadelagen. Rättshjälp får dock
beviljas i en sådan angelägenhet om ett mål eller
ärende har inletts vid domstol eller enbart rör
annan skada än personskada.
Enligt lagmotiven var ett huvudsakligt skäl för
denna bestämmelse, som infördes år 1988, att det
allmänna inte skulle behöva betala kostnader för
sådant rättsligt bistånd som slutligen kom
försäkringsbolagen till godo. Det rör sig här om
tvister där det egentligen är försäkringsbolagen som
berörs och inte de formella parterna. Regleringen
innebär således att någon rättshjälp inte får
beviljas så länge tvisten om trafikskadeersättning
är utomprocessuell. Under detta skede förutsätts
försäkringsbolagen bära parternas kostnader för
rättsligt biträde.
I motiven framhålls dock att i de fall den
skadelidande och försäkringsgivaren inte kan komma
överens om skadeståndsskyldigheten eller om
skadeersättningens storlek, återstår för den
skadelidande att väcka talan vid domstol. När ett
skadeståndsärende gått så långt brukar
försäkringsbolagen i allmänhet upphöra att ta
ansvaret för den skadelidandes kostnader för
förfarandet. Är saken anhängig vid domstol, bör
därför den skadelidande ha möjligheter till
rättshjälp (prop. 1987/88:73 s. 29).
Väljer den som drabbats av en trafikskada att
väcka talan mot skadevållaren i stället för att
begära trafikskadeersättning, torde bestämmelsen
inte hindra att rättshjälp beviljas.
Utskottet hade att pröva ett motionsyrkande
motsvarande det nu aktuella under förra riksmötet.
Utskottet anförde då att det för sin del, mot
bakgrund av det kostnadsansvar som
försäkringsbolagen normalt åtar sig, inte kunde
finna annat än att gällande reglering innebär att
den som drabbats av en pisksnärtsskada inte av
kostnadsskäl skall behöva avstå från att driva
frågor om ersättning för skadan. Något behov av att
utöka möjligheten att erhålla rättshjälp i fråga om
tvister om pisksnärtsskador förelåg inte enligt
utskottets uppfattning. Motionsyrkandet avstyrktes
(bet. 1999/2000:JuU14 s. 6 f).
Utskottet vidhåller att någon utvidgning av
rättshjälpsbestämmelserna inte föreligger för nämnda
situationer och avstyrker motion So301 i nu aktuell
del.
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
1. Rätten till domstolsprövning
Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju809 och
2000/01:Ju933 yrkande 18.
Reservation 1 (kd, fp)
2. Avskaffande av specialdomstolarna
Riksdagen avslår motion 2000/01:Ju403.
Reservation 2 (m)
3. Inrättande av jourdomstolar
Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju814 och
2000/01:Ju817.
4. Ersättning till vittnen
Riksdagen avslår motion 2000/01:Ju930 yrkande
11.
Reservation 3 (m)
5. Rekrytering av nämndemän
Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju406,
2000/01:Ju413 och 2000/01:Ju933 yrkande 20.
Följande ledamöter har deltagit i beslutet:
Fredrik Reinfeldt (m), Ingvar Johnsson (s), Märta
Johansson (s), Margareta Sandgren (s), Alice Åström
(v), Ingemar Vänerlöv (kd), Ann-Marie Fagerström
(s), Maud Ekendahl (m), Helena Zakariasén (s),
Morgan Johansson (s), Yvonne Oscarsson (v), Ragnwi
Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m), Kia Andreasson
(mp), Gunnel Wallin (c), Anita Sidén (m) och Staffan
Werme (fp).
Reservationer
Utskottets förslag till riksdagsbeslut och
ställningstaganden har föranlett följande
reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken
punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som
behandlas i avsnittet.
1. Rätten till domstolsprövning (punkt 1)
av Ingemar Vänerlöv (kd), Ragnwi Marcelind (kd)
och Staffan Werme (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager med anledning av motionerna
2000/01:Ju809 och 2000/01:Ju933 yrkande 18 som sin
mening för regeringen vad som anförs i reservation
1.
Ställningstagande
Under senare år har möjligheten att få sin sak
prövad i två instanser inskränkts. Samtidigt med
denna utveckling har förenklingar i
underrättsförfarandet införts, bl.a. har
delgivningsförfarandet blivit mer summariskt. Enligt
vår mening främjas inte rättssäkerheten av att
prövningen i första instans blir enklare och mer
summarisk samtidigt som möjligheten att få till
stånd en överprövning minskar.
Inte minst gäller detta kravet på
prövningstillstånd i brottmål. Även om påföljden
stannar vid böter kan den som döms drabbas mycket
hårt. Det är i högsta grad otillfredsställande att
bara en instans prövar mål som kan få vittgående
konsekvenser för den enskilde.
Mot bakgrund av det anförda anser vi att
regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag
om att utöka möjligheterna till överprövning av
domstolsavgöranden.
2. Avskaffande av specialdomstolarna (punkt 2)
av Fredrik Reinfeldt (m), Maud Ekendahl (m),
Jeppe Johnsson (m) och Anita Sidén (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager med anledning av motion
2000/01:Ju403 som sin mening för regeringen vad som
anförs i reservation 2.
Ställningstagande
Vi står fast vid det principiella synsätt i fråga om
specialdomstolarna som utskottet gav uttryck för
under riksmötet 1993/94, nämligen att
specialdomstolarna i möjligaste mån bör avskaffas.
Enligt vår uppfattning bör deras uppgifter övertas
av de allmänna domstolarna. Vid en sådan överföring
är det givetvis av stor vikt att man tar till vara
den kompetens som utvecklats vid specialdomstolarna.
Särskilt angeläget är det att avskaffa
Marknadsdomstolen som till höga kostnader avgör ett
begränsat antal mål och ärenden.
Regeringen bör alltså få i uppdrag att återkomma
till riksdagen med ett förslag om hur de återstående
specialdomstolarna skall kunna avvecklas och deras
uppgifter överföras till de allmänna domstolarna.
3. Ersättning till vittnen (punkt 4)
av Fredrik Reinfeldt (m), Maud Ekendahl (m),
Jeppe Johnsson (m) och Anita Sidén (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 4 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager med anledning av motion
2000/01:Ju930 yrkande 11 som sin mening för
regeringen vad som anförs i reservation 3.
Ställningstagande
Enligt vår mening bör reglerna för ersättning av
allmänna medel till vittnen ses över. Nuvarande
ersättningsbelopp är alltför låga. Det får ankomma
på regeringen att vidta erforderliga åtgärder. Detta
bör ges regeringen till känna.
4. Hemliga tvångsmedel (punkt 8)
av Alice Åström (v) och Yvonne Oscarsson (v).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 8 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager med anledning av motion
2000/01:Ju804 och med avslag på motionerna
2000/01:Ju304 yrkande 1 och 2000/01:Ju933 yrkande 30
som sin mening för regeringen vad som anförs i
reservation 4.
Ställningstagande
Svenskar har hittills i högre grad än medborgare i
andra länder litat på myndigheternas goda avsikter
när det varit fråga om att använda sig av hemliga
tvångsmedel. Det har lett till att vi i Sverige har
ovanligt suddiga gränser kring statens rätt att
tillgripa tvång, vilket i sin tur leder till
försämrad rättssäkerhet. Som exempel kan nämnas att
inte alla hemliga tvångsmedel lagreglerats och att
den parlamentariska kontrollen försvåras av att
underlaget för densamma innehåller vaga och
intetsägande uppgifter.
Mot denna bakgrund menar vi att det omgående krävs
grundläggande åtgärder för att stärka
rättssäkerheten vid användningen av hemliga
tvångsmedel. Sådana åtgärder måste vidtas innan man
ens diskuterar en utvidgning av metoderna för
övervakningen. Det krävs för det första en oberoende
utvärdering av behovet och effektiviteten av de
hemliga tvångsmedel och andra övervakningsmetoder
som används i dag. För det andra krävs en kraftig
förstärkning av tillförlitligheten i den statistik
som ligger till grund för den parlamentariska
kontrollen. För det tredje måste det införas regler
om att den som utsatts för hemliga tvångsmedel skall
underrättas om det i efterhand och få möjlighet att
överklaga beslutet. För det fjärde bör alla hemliga
tvångsmedel som i dag används, exempelvis annan s.k.
teknisk avlyssning och pejling, regleras i lag. För
det femte är det nödvändigt att införa bestämmelser
om användning av överskottsinformation, dvs.
information om annat än det brott som föranlett
tvångsmedelsanvändningen, som polisen fått som en
följd av den hemliga övervakningen. För det sjätte
måste det inrättas ett oberoende kontrollorgan som
har till uppgift att tillgodose rättsskyddet dels
vid tillståndsprövningen, dels vid själva
genomförandet av tvångsåtgärden.
Det får ankomma på regeringen att återkomma till
riksdagen med förslag till sådana lagändringar och
andra åtgärder som vi anser bör vidtas.
Vi ställer oss alltså bakom motion Ju804. Av vårt
ställningstagande följer att motionerna Ju304 och
Ju933 i här aktuella delar bör avslås av riksdagen.
5. Hemliga tvångsmedel (punkt 8)
av Kia Andreasson (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 8 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager med anledning av motion
2000/01:Ju804 yrkandena 1, 2 och 4-6 och med avslag
på motionerna 2000/01:Ju304 yrkande 1, 2000/01:Ju804
yrkande 3 och 2000/01:Ju933 yrkande 30 som sin
mening för regeringen vad som anförs i reservation
5.
Ställningstagande
På de skäl som anförs i reservation 4 yrkar jag
bifall till motion Ju804 yrkandena 1, 2 samt 4-6.
När det gäller förslaget i yrkande 3 om att det
måste införas regler om att den som utsatts för
hemliga tvångsmedel skall underrättas om det i
efterhand har jag en från motionen avvikande
uppfattning. Det är enligt min mening svårt att
överblicka vilka konsekvenser en sådan
underrättelseskyldighet skulle kunna få. Innan
ställning tas krävs en djupare utredning och analys.
Jag yrkar därför avslag på motionen i denna del.
Detta innebär alltså att jag ställer mig bakom
motion Ju804 yrkandena 1, 2 och 4-6 och regeringen
bör få ett uppdrag i enlighet med detta. Av mitt
ställningstagande följer att motionerna Ju304
yrkande 1, Ju804 yrkande 3 och Ju933 yrkande 30 bör
avslås av riksdagen.
6. Tvångsmedicinering (punkt 9)
av Fredrik Reinfeldt (m), Maud Ekendahl (m),
Jeppe Johnsson (m) och Anita Sidén (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 9 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager med anledning av motion
2000/01:Ju931 yrkande 7 som sin mening för
regeringen vad som anförs i reservation 6.
Ställningstagande
Vi anser att det är av största vikt att polisen
förfogar över så effektiva medel som möjligt i
kampen mot den illegala narkotikahanteringen. Ett
särskilt problem i sammanhanget är den form av
heroinförsäljning som innebär att heroinet säljs i
inlindade kapslar som förvaras i munnen. Vid ett
polisingripande kan den som innehar heroinet
omedelbart svälja kapslarna. Nuvarande regler om
kroppsbesiktning innebär att polisen inte har någon
effektiv metod för att säkra bevisning om
narkotikainnehavet. För att råda bot på denna brist
anser vi att det bör vara möjligt för polisen att i
den nu beskrivna situationen låta sjukvårdspersonal
ge den misstänkte kräkmedel. Visserligen kan en
tvångsmedicinering av detta slag vara diskutabel
från etisk synpunkt, men det bör framhållas att
narkotikalangarna systematiskt utnyttjar polisens
utredningssvårigheter.
Frågan om användning av kräkmedel som ett
tvångsmedel har utretts och beretts i
Regeringskansliet i många år. Mot den bakgrunden är
det enligt vår mening inte rimligt att nu också
invänta beredningen av Narkotikakommissionens
betänkande även om det innehåller ett förslag om att
tillåta kräkmedel i vissa situationer. Det bör i
stället ankomma på regeringen att snarast återkomma
till riksdagen med ett förslag i enlighet med vad vi
nu anfört.
7. Preskriptionsavbrott (punkt 10)
av Fredrik Reinfeldt (m), Maud Ekendahl (m),
Jeppe Johnsson (m) och Anita Sidén (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 10 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager med anledning av motion
2000/01:Ju930 yrkande 6 som sin mening för
regeringen vad som anförs i reservation 7.
Ställningstagande
Nuvarande regler om preskription av brott innebär
att den misstänkte måste häktas eller få del av åtal
för att preskriptionsavbrott skall inträda. I vissa
fall har den misstänkte kunnat hålla sig undan
delgivning så länge att brottet preskriberats. För
brottsoffret innebär detta - förutom oro och
frustration över att gärningsmannen går fri - att
möjligheten att få bistånd av åklagare vid talan om
skadestånd på grund av brott går förlorad. Den som
drabbats av brottet är då hänvisad till att själv
föra talan om skadestånd, såvida inte detta anspråk
preskriberats enligt civilrättsliga regler. Om
gärningsmannen undandrar sig delgivning kan det
möjligen också påverka brottsoffrets möjligheter att
erhålla brottsskadeersättning. Ett sätt att komma
till rätta med de nu redovisade problemen skulle
vara att ändra delgivningsreglerna så att
åtalspreskriptionen avbröts redan genom att den
misstänkte delgavs förundersökningsprotokollet.
Regeringen bör få i uppdrag att återkomma till
riksdagen med lagförslag som tillgodoser det nu
anförda.
8. Strafföreläggande (punkt 11)
av Staffan Werme (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 11
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager med anledning av motion
2000/01:Ju933 yrkande 11 som sin mening för
regeringen vad som anförs i reservation 8.
Ställningstagande
Enligt min mening finns det utrymme för att låta
strafförelägganade avse också fängelse. Särskilt
gäller detta vid s.k. artbrott, t.ex. rattfylleri,
där det finns en fast påföljdspraxis. Att använda
strafföreläggande i dessa fall skulle innebära både
en snabb reaktion på brottet och ett effektivare
utnyttjande av samhällets brottsbekämpande resurser.
Jag anser därför att det bör utredas om
strafföreläggande skall kunna avse fängelse som
påföljd. Det får ankomma på regeringen att tillsätta
en sådan utredning.
Nämndemännen fyller en viktig funktion i våra
domstolar. Det är därför angeläget att försöka
åstadkomma en för befolkningen mer representativ
nämndemannakår än vad som är fallet i dag. För detta
krävs förändringar. Vi anser t.ex. att det kan
ifrågasättas om inte nuvarande regler om nämndemäns
ersättning motverkar den i lag uppställda
målsättningen att nämndemannakåren skall ha en
allsidig sammansättning med hänsyn till ålder, kön
och yrke. En åtgärd som kan vidtas för att
underlätta för en spridning av nämndemannauppdragen
är att låta ersättningen även omfatta
barnomsorgskostnader för hemarbetande nämndemän.
För att kunna fullgöra sina uppdrag krävs det att
nämndemän får en ordentlig introduktion vid
tillträdet. Än viktigare är det emellertid med en
kontinuerlig fortbildning för dessa förtroendevalda.
Enligt vår mening är det här inte tillräckligt med
regelbunden information.
Med hänsyn till att en utredning om bl.a.
rekryteringen av nämndemän nu tillsatts har vi valt
att inte reservera oss. Enligt vår mening bör
utredningen särskilt beakta vad vi nu anfört.