I detta betänkande behandlar utskottet olika
straffrättsliga frågor som väckts under den allmänna
motionstiden år 2000.
Motionerna tar upp frågor om brott och påföljderna
för brott, t.ex. om en svensk tortyrlagstiftning,
brott med homofobiska eller rasistiska motiv,
sexualbrott begångna mot barn, IT-relaterad
brottslighet, livstidsstraffet, domstolarnas
straffmätning och påföljderna för narkotikabrott.
Utskottet hänvisar i betänkandet till att gällande
regelverk är ändamålsenliga och till pågående
utredningar och beredningsarbete. Mot den bakgrunden
föreslår utskottet att samtliga motioner avslås.
I ärendet finns 14 reservationer, varav fem från
(m), en från (v), en från (kd), en från (mp), en
från (c), två från (fp), två från (m, fp) och en
från (v, mp, fp). Vidare finns två särskilda
yttranden, varav ett från (m) och ett från (m, kd,
c, fp).
Utskottets överväganden
Inledning
I detta betänkande behandlar utskottet ett antal
motioner som väckts under den allmänna motionstiden
år 2000. Motionerna rör i huvudsak frågor om brott
och påföljder för brott.
Frågor om brott
Ett särskilt tortyrbrott, m.m.
I motion U635 (v, kd, c, fp, mp) begärs en utredning
om att tillskapa ett särskilt tortyrbrott i svensk
lagstiftning. Liknande önskemål framförs i motion
Ju705 (v).
Svensk lagstiftning upptar inte något
självständigt tortyrbrott. Tortyrhandlingar är
emellertid straffbara enligt olika bestämmelser,
främst de i 3 och 4 kap. brottsbalken (dvs. brott
mot liv och hälsa eller mot frihet och frid). I vart
fall torde en tortyrhandling vara att bedöma
åtminstone som misshandel.
Sverige har ratificerat en av Förenta nationernas
generalförsamling den 10 december 1984 antagen
konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig
eller förnedrande behandling eller bestraffning, den
s.k. tortyrkonventionen (prop. 1985/86:17, bet.
UU11, rskr. 38).
Konventionen upptar 33 artiklar. Här kan följande
nämnas.
I konventionen förstås med tortyr varje handling
genom vilken allvarlig smärta eller svårt lidande,
fysiskt eller psykiskt, medvetet tillfogas någon
antingen för sådana syften som att erhålla en
information eller bekännelse av honom eller en
tredje person, att straffa honom för en gärning som
han eller en tredje person har begått eller
misstänks ha begått eller att hota eller tvinga
honom eller en tredje person eller också av något
skäl som har sin grund i någon form av
diskriminering, under förutsättning att smärtan
eller lidandet åsamkas av eller på anstiftan eller
med samtycke eller medgivande av en offentlig
tjänsteman eller någon annan person som handlar
såsom företrädare för det allmänna. Tortyr
innefattar inte smärta eller lidande som uppkommer
enbart genom eller är förknippade med lagenliga
sanktioner (artikel 1.1).
Varje konventionsstat skall vidta effektiva
legislativa, administrativa, rättsliga eller andra
åtgärder för att förhindra tortyrhandlingar inom
varje territorium under dess jurisdiktion (artikel
2.1).
Varje konventionsstat skall härvid säkerställa att
alla tortyrhandlingar utgör brott enligt dess
strafflag. Detsamma gäller försök att utöva tortyr
samt av någon person vidtagen handling som utgör
medverkan till eller deltagande i tortyr.
Tortyrbrotten skall beläggas med adekvata straff
(artikel 4).
I konventionen stadgas vidare att varje
konventionsstat skall vidta åtgärder för att kunna
hävda domsrätt för i konventionen avsedda brott i
följande fall:
a) när brottet begås inom något territorium under
dess jurisdiktion eller ombord på fartyg eller
luftfartyg som är registrerat i den staten;
b) när den påstådde förövaren är medborgare i den
staten;
c) när offret är medborgare i den staten, om denna
stat anser det vara lämpligt.
Varje konventionsstat skall också vidta åtgärder
för att kunna lagföra en påstådd förövare som
anträffas inom dess territorium, om den inte
utlämnar honom till en annan konventionsstat som har
jurisdiktion enligt konventionen (artikel 5).
I propositionen framhöll departementschefen att
konventionens definition av tortyr inte innebar
några svårigheter från svensk rätts synpunkt. En
sådan handling föll oftast i vart fall under
begreppet misshandel i brottsbalken. Därunder föll
nämligen handlingar som orsakade fysisk smärta eller
skada, men också svårare former av psykisk skada. De
handlingar som ligger nära gränsen till misshandel
torde ofta vara straffbara enligt gällande
bestämmelser enligt 3 eller 4 kap. brottsbalken.
Gällande svenska bestämmelser torde väl täcka
innehållet i artikel 1, framhöll departementschefen.
När det så gällde förpliktelsen enligt artikel 4
att se till att tortyrhandlingar utgör brott enligt
konventionsstatens strafflag, täckte, enligt
departementschefen, brotten i 3 kap. och 4 kap.
brottsbalken sammanställda med medverkansreglerna i
23 kap. brottsbalken konventionens krav. Han
konstaterade också att försök till misshandel, som
inte är ringa, var straffbart enligt 3 kap. 10 §
brottsbalken (numera 3 kap. 11 §). Det borde även
noteras att en tortyrhandling naturligtvis kunde
vara straffbar också enligt andra bestämmelser,
t.ex. som övergrepp i rättssak (17 kap. 10 §
brottsbalken).
Vad gällde bestämmelserna om tillämplig strafflag
i artikel 5 ansåg departementschefen att reglerna i
2 kap. brottsbalken om svensk lags tillämplighet
uppfyllde konventionens krav. Visserligen gav svensk
lag inte alltid möjlighet att lagföra en gärning som
begåtts mot ett svenskt brottsoffer utomlands men en
sådan skyldighet följde inte heller av konventionen
(prop. s. 12 f).
Sammanfattningsvis ansåg departementschefen att
Sveriges tillträde till tortyrkonventionen inte
påkallade några ändringar i svensk lagstiftning.
Utrikesutskottet hade ingen erinran mot denna
bedömning.
Justitieutskottet prövade motionsönskemål liknande
de nu aktuella i januari 2000. Utskottet hade därvid
inte några invändningar mot de bedömningar som
gjordes i samband med Sveriges ratifikation av
tortyrkonventionen. Utskottet anförde vidare att
gällande svensk lagstiftning alltså täcker de krav
som tortyrkonventionen ställer på Sverige. Något
behov av att införa en längre gående lagstiftning
hade inte heller visats i rättstillämpningen.
Utskottet fann därför inte skäl att förorda en sådan
lagstiftning (bet. 1999/2000:JuU7 s. 10 f).
I sammanhanget bör nämnas att regeringen den 12
oktober 2000 beslutade att tillsätta en utredare som
skall se över den svenska straffrättsliga
lagstiftningen när det gäller sådana s.k.
internationella brott som enligt folkrätten skall
föranleda individuellt straffrättsligt ansvar, t.ex.
folkmord och folkrättsbrott (dir. 2000:76). Vid
översynen i denna del skall utredaren särskilt
beakta den för straffrätten relevanta utvecklingen
inom folkrätten.
Bland annat skall utredaren, mot bakgrund av den
senaste tidens debatt när det gäller frågan om
svenska domstolars möjligheter att pröva anklagelser
mot utländska diktatorer eller f.d. diktatorer om
exempelvis tortyr, överväga om de svenska
straffbestämmelsernas utformning kan få alltför
begränsade konsekvenser för de svenska
myndigheternas möjligheter att pröva anklagelser om
sådana gärningar som begåtts utomlands.
Uppdraget skall redovisas till regeringen senast
den 31 oktober 2002.
Utskottet delar i och för sig motionärernas
uppfattning att det är viktigt att säkerställa att
svensk lag täcker de brottsliga handlingar som
omfattas av tortyrkonventionen. En utredare har
också tillsatts för att se över bl.a. denna fråga.
Härigenom får motionärernas önskemål anses vara
tillgodosedda. Utskottet föreslår att riksdagen
avslår motionerna Ju705 och U635 i här berörda
delar.
I motion Ju719 (kd) begärs att
preskriptionsbestämmelserna såvitt avser folkmord
upphävs samt att Sverige gör vissa
konventionsåtaganden i denna fråga.
Av lagen (1964:169) om straff för folkmord följer
att den som förövar gärning, för vilken enligt lag
är stadgat fängelse i fyra år eller däröver, mot en
nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös
folkgrupp med avsikt att förgöra gruppen helt eller
delvis skall dömas för folkmord. Påföljden för
brottet skall bestämmas till fängelse på viss tid,
lägst fyra och högst tio år, eller på livstid.
Enligt svensk lagstiftning preskriberas alla brott
efter viss tid. Bestämmelserna härom finns intagna i
35 kap. brottsbalken. Av 35 kap. 1 § brottsbalken
följer att påföljd inte får ådömas om den misstänkte
inte häktats eller erhållit del av åtal för brottet
inom en viss tid, vilken är relaterad till det
svåraste straffet som kan följa på brottet. Om
livstids fängelse kan följa på brottet, såsom är
fallet med folkmord, är preskriptionstiden 25 år.
Inom ramen för den ovan nämnda översynen av den
svenska straffrättsliga lagstiftningen såvitt gäller
internationella brott skall utredaren också överväga
frågor om preskription (dir. 2000:76). Enligt
regeringen finns det starka skäl att bibehålla
principen att brott skall kunna preskriberas.
Samtidigt har, anför regeringen, olika händelser på
senare tid visat på behovet av att på nytt överväga
frågan om det verkligen är rimligt att ha regler om
preskription även för de allvarligaste
internationella brotten enligt folkrätten. Det finns
därför skäl att nu utreda om inte reglerna om
preskription för sådana brott bör avskaffas.
Översynen i denna del bör även avse möjligheten att
avskaffa preskription för redan begångna brott som
ännu inte har preskriberats.
Utskottet konstaterar att den av regeringen
tillsatta utredaren bl.a. skall överväga om reglerna
om preskription för vissa brott, t.ex. folkmord, bör
avskaffas. Detta arbete bör inte föregripas.
Utskottet föreslår att riksdagen avslår motion
Ju719.
I motion Ju705 (v) begärs vidare en översyn av
reglerna om forum i tvistemål. Motionärerna
ifrågasätter om dagens regler gör det möjligt att i
Sverige pröva anspråk som avser skadestånd på grund
av krigsförbrytelser och andra grova kränkningar av
mänskliga rättigheter.
Motionsönskemålet rör i första hand frågan om
svensk domstols behörighet.
Vissa bestämmelser i ämnet finns i lagen
(1998:538) om domstols internationella behörighet
och om verkställighet av utländska domar enligt
Brysselkonventionen och i lagen (1992:794) med
anledning av Sveriges tillträde till
Luganokonventionen. Luganokonventionen har
ratificerats av EU:s samtliga nuvarande
medlemsstater och av EFTA-staterna Island, Norge och
Schweiz. Brysselkonventionen kan endast tillträdas
av EU:s medlemsstater. Båda konventionerna gäller
som lag här i landet. Enligt konventionerna kan en
talan avseende skadestånd utanför avtalsförhållanden
mot den som har hemvist i en konventionsstat väckas
i en annan konventionsstat vid domstolen i den ort
där skadan inträffade.
För det fall någon konventionsbaserad lag inte är
tillämplig gäller som huvudregel att en tvist är
underkastad svensk domsrätt, om svensk lag anvisar
ett forum här i landet. Reglerna om forum i
tvistemål innebär - såvitt nu är aktuellt - i
huvudsak följande.
Enligt 22 kap. 1 § rättegångsbalken får talan mot
den misstänkte om enskilt anspråk med anledning av
brott föras i samband med åtal för brottet. Om talan
inte förs i samband med åtalet skall talan föras i
den för tvistemål stadgade ordningen. Det sistnämnda
innebär att svarandens hemvist avgör i vilken
domstol talan skall föras.
Mot den som inte har känt hemvist vare sig inom
eller utom riket får talan väckas där han uppehåller
sig. Om den sökte är svensk medborgare som
uppehåller sig utom riket eller om hans uppehållsort
är okänd, kan talan mot honom föras där han inom
riket senast haft hemvist eller uppehållit sig.
Mot den som inte har känt hemvist inom riket får,
i fråga om tvist som gäller betalningsskyldighet,
talan föras där vederbörande har egendom.
En talan i anledning av en skadegörande handling
får vidare tas upp i den ort där handlingen företogs
eller där skadan uppkom.
Det anförda innebär - såvitt gäller utländska
medborgare med hemvist utomlands - att en talan som
enbart avser skadestånd på grund av brott begånget
utomlands i praktiken inte kan föras här.
När det gäller verkställighet av domar är
huvudregeln att domar som meddelats i en annan stat
inte erkänns, om det inte finns någon
överenskommelse om annat. De ovan nämnda Bryssel-
och Luganokonventionerna innehåller bl.a.
bestämmelser om erkännande av utländska domar på
privaträttens område.
Utskottet uttalade sig om liknande motionsönskemål
under våren år 1999. Utskottet höll i och för sig
med motionärerna om att skadestånd många gånger är
en viktig sanktion för att en målsägande skall få
upprättelse. När det gällde motionsönskemålet ville
utskottet dock erinra om att redan gällande regler
ger en möjlighet att föra en skadeståndstalan här om
åtalet prövas här. Att föra en skadeståndstalan i
den aktuella typen av mål utan samband med ett åtal
framstod enligt utskottet som orealistiskt av flera
skäl, bl.a. skulle målsäganden inte ha den fördel i
fråga om utredningen om den skadegörande handlingen
som samordningen med ett åtal normalt sett innebär.
Härtill kom att en sådan dom med stor sannolikhet
endast skulle kunna verkställas i stater inom EU
eller i Norge, Island och Schweiz. Mot denna
bakgrund var utskottet inte berett att förorda att
ett utredningsarbete sattes i gång i frågan (bet.
1998/99:JuU26 s. 15 f).
Utskottet vidhåller sina tidigare uttalanden i
frågan och föreslår att riksdagen avslår motion
Ju705 i här behandlad del.
Brott mot homosexuella m.fl.
Ett stort antal motioner tar upp frågor om brott med
homofobiska och rasistiska motiv. I motion Ju921 (c)
begärs att skyddet för homosexuella och bisexuella
skall förstärkas. I samma syfte begärs i motionerna
Ju713 (kd) och So450 (mp) att bestämmelsen om hets
mot folkgrupp skall utvidgas till att omfatta även
homosexuella. Vidare begärs i motionerna Ju724 (v,
s, c, fp, mp) och L459 (fp) en översyn av
tillämpningen av bestämmelsen i 29 kap. 2 § 7
brottsbalken vid homofobiska brott. När det gäller
brott med rasistiska motiv begärs i motion So450
(mp) att åtgärder vidtas för att förstärka kampen
mot sådana brott. Liknande synpunkter, men mer
övergripande, framförs i motion Ju727 (s). Här pekar
motionären särskilt på det hot mot det demokratiska
samhällssystemet som den tilltagande
våldsanvändningen utgör. Han föreslår att det i
brottsbalken införs ett nytt kapitel rubricerat
brott mot demokratin.
Vidare berörs i några motioner frågor om
diskriminering. Motionärerna bakom motion Ju724 (v,
s, c, fp, mp) begär att bestämmelsen om olaga
diskriminering utvidgas till att omfatta även s.k.
transpersoner, medan motionären bakom motion A808
(mp) begär att 1999 års diskrimineringsutredning (se
nedan s. 14) i tilläggsdirektiv skall ges i uppdrag
att överväga om även diskriminering på grund av
någons kön bör förbjudas.
I 16 kap. 8 § brottsbalken föreskrivs att den som
i uttalande eller i annat meddelande som sprids
hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp
eller annan sådan grupp av personer med anspelning
på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung
eller trosbekännelse döms för hets mot folkgrupp.
Straffet för brottet skall bestämmas till fängelse i
högst två år eller, om brottet är ringa, till böter.
I 16 kap. 9 § första stycket brottsbalken
föreskrivs att en näringsidkare som i sin verksamhet
diskriminerar någon på grund av hans ras, hudfärg,
nationella eller etniska ursprung eller
trosbekännelse genom att inte gå honom tillhanda på
de villkor som näringsidkaren i sin verksamhet
tillämpar i förhållande till andra skall dömas för
olaga diskriminering. Straffet för brottet skall
bestämmas till böter eller fängelse i högst ett år.
Enligt paragrafens andra stycke tillämpas den
nämnda bestämmelsen också på den som är anställd i
näringsverksamhet eller annars handlar på en
näringsidkares vägnar samt på den som är anställd i
allmän tjänst eller innehar allmänt uppdrag.
Vidare gäller, enligt paragrafens tredje stycke,
att ansvar för olaga diskriminering också drabbar
anordnare av allmän sammankomst eller offentlig
tillställning och medhjälpare till sådan anordnare,
om han diskriminerar någon på grund av hans ras,
hudfärg, nationella eller etniska ursprung eller
trosbekännelse genom att vägra honom tillträde till
sammankomsten eller tillställningen på de villkor
som gäller för andra.
Slutligen gäller, enligt paragrafens fjärde
stycke, att om någon som avses i paragrafens
första-tredje stycke på där angivet sätt
diskriminerar annan på grund av att denne har
homosexuell läggning, inträder likaledes ansvar för
olaga diskriminering.
För straffbarhet fordras att det avgörande motivet
för gärningen varit någons ras, hudfärg, nationella
eller etniska ursprung, trosbekännelse eller
homosexuella läggning.
Av 29 kap. 2 § 7 brottsbalken följer att det, vid
bedömningen av straffvärdet för ett brott, skall ses
som en försvårande omständighet om ett motiv för
brottet varit att kränka en person, en folkgrupp
eller en annan sådan grupp av personer på grund av
ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung,
trosbekännelse eller annan liknande omständighet.
Med annan liknande omständighet avses enligt
motivuttalanden till bestämmelsen främst sexuell
läggning (prop. 1993/94:101 s. 22).
Det kan i sammanhanget nämnas att det även utanför
det straffrättsliga området finns lagstiftning som
förbjuder diskriminering på olika grunder. Till
exempel följer det av 15-16 §§ jämställdhetslagen
(1991:433) att det i arbetslivet är förbjudet att
diskriminera en person på grund av dennes kön.
Förbuden mot könsdiskriminering avser diskriminering
vid anställning m.m., beträffande löne- och andra
anställningsvillkor, genom arbetsledning samt vid
uppsägning och omplacering m.m. De åtgärder som blir
aktuella vid otillåten könsdiskriminering är av
civilrättslig karaktär, t.ex. kan ett avtal
förklaras ogiltigt eller skadestånd utgå.
Regeringen beslutade den 20 augusti 1998 att en
parlamentariskt sammansatt kommitté skulle
tillsättas med uppdrag att utreda frågor om
straffansvar för deltagande i organisationer som
sysslar med brottslig verksamhet samt vissa andra
frågor med anknytning därtill (dir. 1998:66).
Kommittén skulle bl.a. ta upp frågan om att
straffbelägga hets mot homosexuella och granska
argumenten för och emot en sådan kriminalisering.
Kommittén, som antog namnet Kommittén om
straffansvar för organiserad brottslighet, m.m.,
redovisade sitt uppdrag till regeringen i oktober
2000 i betänkandet Organiserad brottslighet, hets
mot folkgrupp, hets mot homosexuella, m.m. -
straffansvarets räckvidd (SOU 2000:88).
Kommittén föreslår bl.a. att bestämmelsen i 16
kap. 8 § brottsbalken om hets mot folkgrupp skall
utvidgas så att den omfattar även kränkning av
homosexuella. Brottet bör då benämnas hets mot
homosexuella. Vidare föreslås att det i 29 kap. 2 §
7 brottsbalken uttryckligen anges att det är en
försvårande omständighet om ett motiv för brottet
har varit att kränka en person eller
befolkningsgrupp på grund av homosexuell läggning.
När det gäller brott med rasistiska inslag föreslår
kommittén bl.a. ett förtydligande av rekvisiten
avseende brottet hets mot folkgrupp samt att ett
nytt brott benämnt grovt förargelseväckande beteende
införs. Syftet med det senare förslaget är att göra
klart att vissa typer av beteenden på allmän plats,
t.ex. utförande av s.k. Hitlerhälsning eller bärande
av en nazistisk symbol, i princip alltid skall vara
straffbara.
Betänkandet är för närvarande ute på remiss.
Utredningens förslag kommer därefter att beredas
inom Justitiedepartementet.
Regeringen beslutade vidare den 17 juni 1999 att
tillkalla en särskild utredare med uppgift att göra
en översyn av bestämmelsen om olaga diskriminering
(dir. 1999:49). I uppdraget ingår bl.a. att göra en
analys av rättsväsendets tillämpning av
bestämmelsen. Utredaren skall ta ställning till om
lagstiftningen om olaga diskriminering har en
lämplig omfattning och utformning för att kunna
utgöra ett effektivt medel mot diskriminering. I
uppdraget ingår också att överväga om ett förbud mot
diskriminering kan upprätthållas mera effektivt om
det sanktioneras på annat sätt än genom straff.
Dessutom skall utredaren behandla frågan om
användningen av termen sexuell läggning. Syftet
härmed är att åstadkomma en konsekvent användning av
denna term i lagstiftningen. Utredaren, som tagit
namnet 1999 års diskrimineringsutredning, skall
enligt sina direktiv redovisa sitt uppdrag till
regeringen senast den 30 april 2001.
Uppdraget har genom tilläggsdirektiv beslutade den
8 februari 2001 begränsats (dir. 2001:14). 1999 års
diskrimineringsutredning skall inte längre ha till
uppgift att lämna konkreta förslag till
författningsändringar eller andra åtgärder.
Utredningen skall i stället övegripande redovisa
sina resultat och ställningstaganden i de frågor
uppdraget nu omfattar samt lämna förslag till
inriktning på det fortsatta arbetet i dessa frågor.
Anledningen till begränsningen av uppdraget är att
regeringen avser att ge en ny utredning i uppdrag
att studera möjligheterna till en mer generell
lagstiftning mot diskriminering som omfattar alla
eller flertalet samhällsområden och
diskrimineringsgrunder. Frågor som exempelvis vilka
sanktionsformer som är lämpligast i syfte att
åstadkomma en effektiv lagstiftning mot
diskriminering bör lämpligen behandlas vidare inom
ramen för en sådan bredare översyn. I denna översyn
skall 1999 års diskrimineringsutrednings
ställningstaganden ingå som ett underlag.
Utskottet delar motionärernas uppfattning om att
brott med homofobiska och rasistiska motiv måste tas
på stort allvar. Utskottet noterar därför med
tillfredsställelse att arbete pågår med den
inriktning som motionärerna efterfrågar. Detta
arbete bör inte föregripas. Utskottet föreslår att
riksdagen avslår motionerna Ju713, Ju724, Ju727,
Ju921, L459 och So450 i här behandlade delar.
Vad gäller motionsönskemålet om att 1999 års
diskrimineringsutredning skall ges tilläggsdirektiv
att överväga om diskriminering på grund av någons
kön bör förbjudas konstaterar utskottet att ett
sådant förbud redan finns inom arbetslivet. Detta
förbud är enligt utskottets mening av stor betydelse
för att främja att båda könen behandlas lika i
samhället. Utskottet kan emellertid inte, med
hänvisning till det kommande utredningsarbetet som
inte bör föregripas, se att behov nu skulle
föreligga att införa ett allmänt straffrättsligt
förbud på området. Mot den bakgrunden föreslår
utskottet att riksdagen avslår motion A808 i här
behandlad del.
Sexualbrott, m.m.
I flera motioner väcks frågor rörande sexualbrott. I
motion Ju732 (s) begärs att kravet på tvång genom
våld eller hot vid våldtäkt tas bort om offret är
ett barn. I motion Ju717 (m) begärs att sexualbrott
begångna mot barn skall undantas från bestämmelserna
om preskription. Liknande synpunkter framförs i
Ju728 (s). I motion So455 (kd) begärs att regeringen
skall verka för att sexualbrott som begås mot barn i
länder där handlingen inte är straffbar i större
utsträckning åtalas i Sverige.
En närliggande fråga väcks i motion Ju734 (s),
nämligen att man skall skärpa synen på brott som
begås med sexistiska motiv.
Regeringen beslöt den 4 juni 1998 att tillkalla en
parlamentarisk kommitté med uppgift att göra en
översyn av bestämmelserna om sexualbrott (dir.
1998:48). Översynen skall avse såväl det materiella
innehållet som systematik, lagteknik och språk.
Utredningen, som har antagit namnet 1998 års
sexualbrottskommitté, skall enligt sina direktiv
särskilt
- undersöka domstolarnas straffmätning och
bedömning av straffvärdet i mål om sexualbrott och
presentera de åtgärder den anser nödvändiga,
- utreda om det nuvarande kravet på tvång, våld
eller hot för vissa sexualbrott bör tas bort; om det
inte bedöms lämpligt att ta bort detta krav skall
kommittén utreda vilken grad av tvång som bör krävas
för olika sexualbrott,
- finna en lösning som innebär att
våldtäktsbegreppet omfattar allvarliga sexuella
övergrepp mot små barn även om något tvång inte har
använts,
- utreda om koppleribestämmelsen bör utvidgas och
om de skadliga effekterna av s.k. sexklubbar kan
undvikas genom lagstiftning eller på annat sätt,
- utreda om det nuvarande kravet på s.k. dubbel
straffbarhet för sexualbrott mot barn utomlands bör
tas bort,
- utreda om det absoluta förbudet att använda barn
under 15 år vid sexuell posering och framställning
av pornografiska bilder bör omfatta även ungdomar
mellan 15 och 18 år,
- utreda om det finns behov av ett särskilt brott
som tar sikte på handel med människor, främst
kvinnor och barn, för sexuella ändamål,
- utreda om bestämmelserna om kränkande uttalanden
med sexuell anspelning är tillfredsställande
utformade samt
- utreda om tidpunkten för åtalspreskription även
för sexuellt ofredande mot barn under 15 år bör
börja löpa först när barnet fyllt eller skulle ha
fyllt 15 år.
Utredningen kommer att redovisa sitt uppdrag till
regeringen den 6 mars 2001.
Utskottet konstaterar att Sexualbrottskommittén
har fått i uppdrag att göra en översyn av
bestämmelserna om sexualbrott. Kommittén har också
getts i uppdrag att särskilt utreda flertalet av de
frågor som tas upp i de nu aktuella motionerna.
Detta arbete bör inte föregripas. Utskottet föreslår
att riksdagen avslår motionerna Ju717, Ju728, Ju732,
Ju734 och So455 i nu behandlade delar.
Försäljning av sexuella tjänster
I motion Ju716 (m) yrkas att lagen (1998:408) om
förbud mot köp av sexuella tjänster skall avskaffas.
Lagen om förbud mot köp av sexuella tjänster
trädde i kraft den 1 januari 1999. Enligt lagen
skall den som mot ersättning skaffar sig en
tillfällig sexuell förbindelse dömas - om inte
gärningen är belagd med straff enligt brottsbalken -
för köp av sexuella tjänster till böter eller
fängelse i högst sex månader (prop. 1997/98:55, bet.
1997/98:13, rskr. 250).
Vid riksdagsbehandlingen av förslaget att införa
lagen anförde utskottet bl.a. följande. Det råder
enligt utskottets mening inte någon tvekan om att
prostitutionen medför allvarliga skador både för de
enskilda och för samhället. Omkring de prostituerade
förekommer i regel en omfattande kriminalitet av
olika slag som t.ex. narkotikahandel,
koppleriverksamhet, misshandel m.m. De prostituerade
har också i allmänhet en mycket svår social
situation. Det är därför en viktig
samhällsangelägenhet att prostitutionen bekämpas.
Även om det kan anföras argument mot att
kriminalisera köp av sexuella tjänster anser
utskottet ändå, i likhet med regeringen, att
argumenten för en kriminalisering väger så tungt att
det är rimligt att nu införa ett förbud mot köp av
tillfälliga sexuella förbindelser. Därigenom
markeras samhällets inställning i denna fråga. Genom
ett förbud kan också prostitutionen och dess
skadeverkningar bekämpas på ett effektivare sätt än
vad det hittillsvarande arbetet mot prostitutionen
har åstadkommit (bet. 1997/98:JuU13 s. 27).
Det kan i sammanhanget nämnas att Polismyndigheten
i Skåne, på uppdrag av Rikspolisstyrelsen,
utvärderat den praktiska tillämpningen av lagen och
övervägt de metoder med vilka denna brottslighet
bekämpas. Av rapporten framgår bl.a. följande. I
Stockholm har man efter det att lagen infördes haft
en kraftig nedgång av den synliga
gatuprostitutionen. Även i Malmö har en viss nedgång
skett. Det finns dock inga belägg för att
prostitutionen som företeelse har minskat. Vissa
problem har uppstått för polisen i dess försök att
bekämpa brott enligt lagen. Ett problem har varit
att domstolarna ställt synnerligen höga krav på den
bevisning som krävs för att lagföra och döma
sexköpare. Detta har för polisen bl.a. medfört att
motstridiga intressen uppstått - å ena sidan har
polisen en lagstadgad skyldighet att avvärja och
förhindra brott i ett tidigt skede, medan å andra
sidan kraven på bevisning förutsätter ett ingripande
från polisens sida först när brottet är fullbordat.
Utskottet konstaterar att den ovan nämnda
rapporten pekar på att tillämpningen av lagen inte
är helt okomplicerad. Därav bör dock inte omedelbart
slutsatsen dras att lagen bör avskaffas. Utskottet
vill särskilt understryka att i den helhetsbedömning
som så småningom bör göras måste också de
moralbildande effekterna av lagstiftningen vägas in.
Utskottet ser alltså inte för närvarande skäl att
frångå sina tidigare uttalanden i frågan. Utskottet
föreslår att riksdagen avslår motion Ju716.
Barnpornografi
I motion Ju715 (kd) begärs en översyn av
bestämmelsen om innehav av barnpornografi. Enligt
motionärerna har det förekommit att innehav av
kränkande barnpornografiska framställningar
tillåtits eftersom de har ansetts vara konstnärliga
verk.
Barnpornografiska alster faller utanför
regleringen i tryckfrihetsförordningen och
yttrandefrihetsgrundlagen.
Sedan den 1 januari 1999 stadgas i 16 kap. 10 a §
brottsbalken straff för barnpornografibrott. I
paragrafen straffbeläggs olika förfaranden med
pornografiska bilder av barn, bl.a. innehav.
Straffet för barnpornografibrott är fängelse i högst
två år eller, om brottet är ringa, böter eller
fängelse i högst sex månader. Är brottet grovt, döms
för grovt barnpornografibrott till fängelse lägst
sex månader och högst fyra år.
Undantag från bestämmelsen om förbud att inneha
barnpornografiska bilder görs för den som tecknar,
målar eller på något annat liknande hantverksmässigt
sätt framställer sådan bild om bilden inte är avsedd
att spridas, överlåtas, upplåtas, förevisas eller på
annat sätt göras tillgänglig för andra. Innehav av
barnpornografisk bild skall inte heller utgöra brott
om gärningen med hänsyn till omständigheterna är
försvarlig.
Enligt motiven till bestämmelsen skall en gärning
anses försvarlig t.ex. om det rör sig om seriös
nyhetsförmedling, forskning eller opinionsbildning
(bet. 1997/98:KU19, rskr. 214).
Utskottet delar i och för sig motionärernas
uppfattning att det är viktigt att det finns ett
effektivt förbud mot befattning med
barnpornografiskt material. Enligt utskottet har
bestämmelsen härom också fått en lämplig utformning.
Utskottet föreslår att riksdagen avslår motion
Ju715.
Uthyrning av videofilmer till barn under 15 år
I motion Ju929 (m) begärs en skärpning av
bestämmelserna om videohandlares ansvar för
otillåten utlämning av film eller videogram.
Enligt 16 kap. 10 c § första stycket brottsbalken
döms den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet i
yrkesmässig verksamhet eller annars i förvärvssyfte
till den som är under femton år lämnar ut en film,
ett videogram eller en annan teknisk upptagning med
rörliga bilder som innefattar ingående skildringar
av verklighetstrogen karaktär som återger våld eller
hot om våld mot människor eller djur för otillåten
utlämning av teknisk upptagning till böter eller
fängelse i högst sex månader. Från
straffbestämmelsen görs vissa undantag. Sålunda
gäller bestämmelsen inte filmer eller videogram som
Statens biografbyrå har godkänt för visning för
någon åldersgrupp av barn under femton år. Den
gäller inte heller en teknisk upptagning med rörliga
bilder med samma innehåll som en film eller ett
videogram som har godkänts av biografbyrån.
Straffbestämmelsen gäller inte heller offentliga
förevisningar av filmer eller videogram. Ansvar
enligt straffbestämmelsen ådöms inte om en teknisk
upptagning med rörliga bilder försetts med ett intyg
om att en film eller ett videogram med samma
innehåll har godkänts av Statens biografbyrå för
visning för någon åldersgrupp av barn under femton
år, såvida inte intyget var oriktigt och den som har
lämnat ut upptagningen insett eller bort inse detta.
Allmänt åtal för brott mot paragrafen får enligt 16
kap. 19 § brottsbalken väckas endast efter
medgivande av Statens biografbyrå.
Av 10 § lagen (1990:886) om granskning och
kontroll av filmer och video-gram följer att det är
en uppgift för Statens biografbyrå att utöva tillsyn
över efterlevnaden av den nu aktuella
straffbestämmelsen.
Regeringen uppdrog den 19 april 2000 åt
Brottsförebyggande rådet (BRÅ) att följa upp
rättsväsendets insatser vad gäller tillämpningen av
den aktuella straffbestämmelsen. BRÅ skulle bl.a.
beskriva i vilken utsträckning och på vilket sätt
polisen arbetar för att upptäcka och beivra brott
mot förbudet.
Utskottet har tidigare behandlat liknande
motionsyrkanden, senast under våren år 2000.
Utskottet klargjorde därvid inledningsvis att det
naturligtvis är av största vikt att barn under 15 år
inte får tillgång till filmer med sådant innehåll
som avses i den nu aktuella bestämmelsen och som
inte godkänts för den åldersgruppen. Utskottet kunde
också konstatera att frågan om hur videohandlarnas
ansvar skulle kunna effektiviseras hade
uppmärksammats. Utskottet ansåg därför att det inte
behövdes något initiativ från riksdagen i frågan
(bet. 1999/2000:JuU16 s. 18 f).
BRÅ redovisade det ovan nämnda uppdraget till
regeringen i oktober 2000 (dnr Ju2000/2038/KRIM). Av
rapporten följer bl.a. att videohandeln torde spela
en ytterst marginell roll vad gäller minderårigas
åtkomstvägar till "barnförbjudna" filmer. Åtkomsten
av sådana filmer sker oftare genom betalkanaler och
Internet. Dessutom följer att polisens kontakt med
det aktuella problemet torde vara begränsad. Normalt
sett förutsätter brott mot utlämningsförbudet en
anmälan från allmänheten för att kunna upptäckas.
Enligt Statens biografbyrå torde det inte ha
inträffat att allmänheten hört av sig till
biografbyrån med anledning av sådana brott. Detta,
tillsammans med det faktum att den aktuella
straffbestämmelsen knappast har tillämpats, utgör
enligt BRÅ:s mening motiv för att överväga den
aktuella kriminaliseringens ändamålsenlighet. Det
talar också för att åtgärderna mot ett eventuellt
problem huvudsakligen måste sökas utanför
rättsväsendet.
Utskottet anser i likhet med motionärerna att det
är viktigt att begränsa minderårigas tillgång till
videofilmer som innefattar skildringar av
verklighetstrogen karaktär av våld eller hot. Av
BRÅ:s rapport följer emellertid att videohandeln
torde spela en ytterst marginell roll vad gäller
minderårigas åtkomstvägar till sådana filmer. Enligt
BRÅ talar mycket för att åtgärderna mot de problem
som finns på området måste sökas utanför
rättsväsendet. Mot den bakgrunden är utskottet inte
berett att förorda någon skärpning av bestämmelsen
om videohandlares ansvar för otillåten utlämning av
film eller videogram. Utskottet föreslår att
riksdagen avslår motion Ju929 i nu behandlad del.
Elektroniska anslagstavlor
I motion K341 (c) yrkas att lagen om ansvar för
elektroniska anslagstavlor skall upphävas.
Motionärerna menar att lagen, i förening med
personuppgiftslagen, gör så gott som alla
Internetleverantörer i Sverige till lagbrytare.
Sedan den 1 maj 1998 gäller lagen (1998:112) om
ansvar för elektroniska anslagstavlor. Med
elektronisk anslagstavla förstås i lagen en tjänst
för förmedling av elektroniska meddelanden. Lagen
innebär att den som tillhandahåller en elektronisk
anslagstavla skall ha uppsikt över den.
Tillhandahållaren skall vidare vara skyldig att
lämna användare av tjänsten viss information. Han är
också, enligt lagens 5 §, skyldig att i följande
fall ta bort eller förhindra vidare spridning av
meddelanden som en användare sänder in till
anslagstavlan:
- om meddelandets innehåll uppenbart är sådant som
avses i bestämmelserna i 16 kap. 5 § brottsbalken om
uppvigling, 16 kap. 8 § brottsbalken om hets mot
folkgrupp, 16 kap. 10 a § brottsbalken om
barnpornografibrott eller 16 kap. 10 b §
brottsbalken om olaga våldsskildring eller
- om det är uppenbart att användaren har gjort
intrång i upphovsrätt eller i rättighet som skyddas
genom föreskrift i 5 kap. lagen (1960:729) om
upphovsrätt till litterära eller konstnärliga verk
genom att sända in meddelandet.
Om tillhandahållaren inte lämnar föreskriven
information eller om han försummar sin skyldighet
att ta bort vissa meddelanden kan han straffas.
Ansvaret för tillhandahållaren enligt lagen om
elektroniska anslagstavlor tar sålunda sikte på
spridning av vissa otillåtna meddelanden och inte på
behandling av personuppgifter.
I den proposition som föregick lagen berörde
regeringen frågan om särlagstiftning och anförde
bl.a. att det fanns ett flertal exempel på att
elektroniska anslagstavlor använts för att sprida
meddelanden med ett innehåll som typiskt sett är
straffbart. Spridningen av meddelanden med hjälp av
elektroniska anslagstavlor omfattades självfallet av
gällande straffrättsliga regler. Om den som
förmedlade meddelanden med hjälp av en elektronisk
anslagstavla inte själv var att betrakta som
gärningsman, torde ansvar för förmedlaren ibland
kunna komma i fråga för medverkan till brott som
användaren gjort sig skyldig till genom spridning av
meddelandet. Det hade emellertid visat sig svårt att
spåra de användare som ursprungligen avsänt det
straffbara meddelandet, varför det inte alltid var
säkert att brottsbalkens bestämmelser var
tillräckliga för att reglera ansvaret i dessa
situationer. Det hade också visat sig att det fanns
en brist på kontroll över de elektroniska
anslagstavlorna som kunde utnyttjas för brottsliga
ändamål. Eftersom de elektroniska anslagstavlorna
medgav att meddelanden med straffbart innehåll kunde
nå ett stort antal personer och påverka framför allt
barn och ungdomar, var det angeläget att förhindra
att vissa slag av meddelanden spreds på detta sätt.
Det fanns därför starka skäl att införa en
särreglering på området som syftade till att ge
tjänsterna en acceptabel struktur och som framför
allt klart fastställde tillhandahållarens ansvar för
förekomsten av vissa meddelanden (prop. 1997/98:15
s. 8 f).
Utskottet ansåg att det fanns ett klart behov av
att kunna begränsa spridningen av brottsliga
meddelanden genom elektroniska anslagstavlor. En
särskild reglering framstod som ett effektivt
komplement till de vanliga straffrättsliga reglerna
och borde kunna bidra till att utveckla
rättsmedvetandet på det IT-rättsliga området (bet.
1997/98:JuU11 s. 5 f).
När utskottet vid riksmötet 1999/2000 hade att ta
ställning till motionsyrkanden om bl.a. lagens
upphävande anförde utskottet att det inte, sedan
utskottet sist behandlat frågan, hade framkommit
något som skulle tala för ett upphävande av lagen.
Utskottet underströk därvid att lagen om ansvar för
elektroniska anslagstavlor inte tar sikte på
behandling av personuppgifter (bet. 1999/2000:JuU7
s. 19 f).
Utskottet vidhåller sina tidigare uttalanden i
frågan och föreslår att riksdagen avslår motion K341
i nu behandlad del.
IT-relaterad brottslighet
I motion T717 (m) begärs en översyn av
lagstiftningen såvitt gäller IT-relaterad
brottslighet.
BRÅ har under år 1999 genomfört en kartläggning av
den IT-relaterade brottsligheten i Sverige.
Kartläggningen redovisas i BRÅ-rapport 2000:2 IT-
relaterad brottslighet. Enligt BRÅ är de flesta IT-
relaterade brott av vardagskaraktär, det vill säga
att fråga är om traditionella brott. Ett par
allvarligare IT-relaterade brott har dock kommit
fram i BRÅ:s undersökningar, bland annat stöld av
information. BRÅ anser att framför allt näringslivet
måste satsa på förebyggande åtgärder för att skydda
känsliga uppgifter. Vidare måste rättsväsendet bli
bättre skickade att hantera ärenden och mål rörande
IT-relaterade brott. En förutsättning för en
effektiv bekämpning av brott av detta slag är enligt
BRÅ ett fungerande internationellt samarbete på
området.
Inom Europarådet håller man för närvarande på att,
i samarbete med vissa andra länder såsom USA, arbeta
fram en konvention rörande IT-relaterad
brottslighet. Konventionen kommer att innehålla tre
delar:
- en uppräkning av vilka brott som skall omfattas
av konventionen,
- processrättsliga regler om t.ex. jurisdiktion
och beslag och husrannsakan i datorer, samt
- bestämmelser om hur samarbete på området skall
bedrivas mellan konventionsstaterna.
Enligt vad utskottet har erfarit är man från EU-
staternas sida inriktade på att slutföra arbetet med
Europarådskonventionen för att sedan, med
utgångspunkt i denna, kunna arbeta vidare med de
eventuella brister som finns i lagstiftningen på
detta område.
Därtill kommer att EU-kommissionen håller på och
utarbetar ett dokument i vilket man kommer att peka
på behovet av tillnärmning av de materiella
bestämmelserna om t.ex. barnpornografi. En
policydiskussion i frågan kommer troligen att hållas
vid ministerrådet för rättsliga och inrikes frågor i
maj 2001.
Utskottet anser i likhet med motionärerna att det
är viktigt att det finns en effektiv lagstiftning
såvitt avser IT-relaterad brottslighet. Arbete pågår
också inom Europarådet och EU med att finna
gemensamma bestämmelser på detta område. Utskottet
utgår från att regeringen när detta arbete är
slutfört kommer att se över den svenska
lagstiftningen och, vid behov, återkomma till
riksdagen med förslag till ny lagstiftning. Mot den
bakgrunden saknas det anledning för riksdagen att
göra något särskilt uttalande i frågan. Utskottet
föreslår att riksdagen avslår motion T717 i här
behandlad del.
Psykisk misshandel
I motion A812 (fp) begärs en utredning om att införa
en straffbestämmelse för lindrig psykisk misshandel.
Enligt 3 kap. 5 § brottsbalken döms den som
tillfogar annan person kroppsskada, sjukdom eller
smärta, eller försätter honom eller henne i vanmakt
eller något annat sådant tillstånd, för misshandel
till fängelse i högst två år eller, om brottet är
ringa, till böter eller fängelse i högst sex
månader.
Sjukdom i paragrafens mening innefattar även
psykisk sjukdom och psykisk invaliditet. Under
sjukdom faller också sådant psykiskt lidande som ger
en medicinskt påvisbar effekt, t.ex. en psykisk
chock. När det gäller gränsdragningen mellan fysiskt
och psykiskt lidande i paragrafen är avsikten
således att vissa svårare former av psykisk påverkan
skall falla under misshandelsbegreppet. I
gränsfallen torde en gärning, som inte är att anse
som misshandel, ofta vara att bedöma som ett brott
enligt 4 kap. mot frihet eller frid, t.ex. ofredande
enligt 4 kap. 7 § brottsbalken (NJA II 1962 s. 104
f).
Utskottet hade vid riksmötet 1990/91 att ta
ställning till ett motionsyrkande om översyn av den
straffrättsliga regleringen av psykiskt våld.
Utskottet uttalade att en sådan översyn var
erforderlig. Bland annat borde en uppskattning göras
av antalet straffbara övergrepp, och det borde
övervägas i vilken utsträckning det var möjligt att
genom en tydligare straffrättslig reglering öka
skyddet för människor som utsattes för psykiskt
våld. Vad utskottet uttalat gav riksdagen som sin
mening regeringen till känna (bet. 1990/91:JuU3
s. 10 f, rskr. 15).
Regeringen behandlade tillkännagivandet i
proposition 1992/93:141 om ändring i brottsbalken
m.m. Departementschefen framhöll därvid bl.a. att
kriminaliseringen sådan den då var utformad väl
torde räcka till för att fånga in de straffvärda
fallen av psykiskt våld. Även om det således inte i
första hand var straffrättsliga åtgärder som borde
vidtas, fanns det ingen anledning att avvakta med de
straffrättsliga åtgärder som framstod som befogade.
Departementschefen framhöll att hon i samband med
propositionens förslag till förändrade straffskalor
för misshandel, olaga hot, ofredande och sexuellt
ofredande betonat vikten av att förekomsten av
psykiskt våld och sådant vålds effekter beaktades
vid straffmätningen (prop. s. 58).
Utskottet hade inget att anföra beträffande
propositionen i denna del (bet. 1992/93:JuU16).
Utskottet uttalade sig senast i frågan i januari
2000. Utskottet kunde därvid inte finna att det
framkommit något som gav anledning till en annan
bedömning än den som gjorts i det nyssnämnda
lagstiftningsärendet. Att söka straffbelägga
psykiskt våld i större utsträckning än vad som i dag
är fallet skulle, enligt utskottets bedömning,
medföra påtagliga svårigheter i fråga om att
avgränsa det straffbara området (bet. 1999/2000:JuU7
s. 13).
Utskottet vidhåller sina tidigare uttalanden i
frågan och föreslår att riksdagen avslår motion A812
i nu behandlad del.
Rån
I motion Ju712 (m) yrkas att rån med vapen eller
vapenliknande föremål alltid skall bedömas som
grovt.
Den som stjäl medelst våld å person eller medelst
hot som innebär trängande fara eller för den hotade
framstår som trängande fara, döms enligt 8 kap. 5 §
brottsbalken för rån. Påföljden är fängelse i lägst
ett och högst sex år. Är brottet grovt döms enligt 6
§ samma kapitel för grovt rån till fängelse i lägst
fyra och högst tio år. Vid bedömande av om brottet
är grovt skall särskilt beaktas om våldet varit
livsfarligt eller om gärningsmannen tillfogat svår
kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller om han
eljest visat synnerlig råhet eller på ett
hänsynslöst sätt utnyttjat den rånades skyddslösa
ställning.
Utskottet har tidigare vid flera tillfällen tagit
ställning till liknande mo-tionsyrkanden som de nu
aktuella. Våren år 1994 konstaterade utskottet (bet.
1993/94:JuU19 s. 37) att brott som förövas med vapen
ofta bedömdes som grova av domstolarna. Så var
fallet exempelvis när det gällde våldtäkt, stöld och
rån. Det ankom emellertid, anförde utskottet, på
domstolarna att vid bedömandet av ett brotts
svårhetsgrad göra en sammanvägning av samtliga
omständigheter i målet av vilka frågan om vapen
kommit till användning var en betydelsefull
omständighet. Våren år 1996 framhöll utskottet att
samma synsätt borde anläggas på bedömningen när
vapenattrapper kommit till användning (bet.
1995/96:JuU14 s. 8 f). Utskottet tillade därvid att
redan rån av normalgraden var ett allvarligt brott
som i allmänhet medförde ett långvarigt
fängelsestraff. När det särskilt gällde rekvisiten
för grovt rån konstaterade utskottet att dessa gav
utrymme för att beakta sådana omständigheter som
gärningens farlighet och hänsynslöshet samt de
effekter i form av skada, psykiska besvär och annat
obehag som gärningen medförde för den enskilde.
Utskottet kunde inte se att det härutöver behövdes
en reglering som tog sikte på vilken typ av redskap
som kommit till användning vid gärningens
genomförande.
När utskottet vid riksmötet 1999/2000 senast
behandlade frågan såg utskottet inte någon anledning
att frångå sina tidigare ställningstaganden i fråga
om rån med användande av vapen eller vapenatrapper.
Enligt utskottets uppfattning återspeglade
straffskalan för rån och grovt rån väl hur
allvarligt lagstiftaren ser på denna typ av
brottslighet (bet. 1999/2000:JuU7 s. 23 f).
Utskottet ser inte heller nu någon anledning att
frångå sina tidigare uttalanden i frågan. Som
utskottet anförde vid det förra riksmötet
återspeglar straffskalan för rån och grovt rån väl
hur allvarligt lagstiftaren ser på denna typ av
brottslighet. Utskottet föreslår att riksdagen
avslår motion Ju712.
Tillgrepp av militära vapen och ammunition
I motion Ju921 (c) framhålls att en straffskärpning
bör ske vad gäller tillgrepp av militära vapen och
ammunition.
Tillgrepp av militära vapen och ammunition utgör
inte något särskilt brott utan sådana gärningar
bedöms enligt bestämmelserna om tillgreppsbrott i
brottsbalken. Normalt sett bedöms de som antingen
grova stölder enligt 8 kap. 4 § brottsbalken eller
grova rån enligt 8 kap. 6 § samma balk beroende av
omständigheterna kring tillgreppet. För grov stöld
döms gärningsmannen till fängelse, lägst sex månader
och högst sex år. För grovt rån döms gärningsmannen
till fängelse, lägst fyra år och högst tio år.
Utskottet uttalade sig under riksmötet 1999/2000
om ett liknande motions-önskemål. Utskottet anförde
därvid att det delade motionärernas uppfattning att
man måste se mycket allvarligt på tillgrepp av
militära vapen och ammunition. Utskottet ansåg dock
inte att det fanns skäl att göra något uttalande i
frågan eftersom dessa brott enligt gällande
reglering bedöms som mycket allvarliga och kan leda
till långa fängelsestraff (bet. 1999/2000:JuU9 s.
20).
Utskottet vidhåller sina tidigare uttalanden i
frågan och föreslår att riksdagen avslår motion
Ju921 i denna del.
Klotter
Ett par motioner rör åtgärder mot klotter. I motion
Ju707 (kd) yrkas att straffet för grov skadegörelse
skall höjas till fängelse ett år samt att försök och
förberedelse till skadegörelse skall straffbeläggas.
I motionen efterfrågas också en nationell
handlingsplan mot klotter. I motion Ju805 (m) begärs
att signaturavslöjande bilder skall få användas som
bevisning i mål om skadegörelse.
Av 12 kap. 1 § brottsbalken framgår att straffet
för skadegörelse är böter eller fängelse i högst sex
månader. Enligt 12 kap. 3 § samma balk är straffet
för grov skadegörelse fängelse i högst fyra år.
Försök och förberedelse är straffbelagda endast i
fråga om grov skadegörelse. Underlåtenhet att
avslöja sådant brott är, som framgår av 12 kap. 5 §
brottsbalken, också straffbar.
Vad gäller bevisningen följer av 35 kap. 1 §
rättegångsbalken att rätten, efter samvetsgrann
prövning av allt som förekommit i målet, skall
avgöra vad som är bevisat i målet. Det finns alltså
inga principiella, eller lagenliga, hinder mot att
signaturavslöjande bilder används i bevisningen i
mål om ansvar för skadegörelse i form av klotter.
Principen om fri bevisprövning leder tvärtom till
att just sådana omständigheter kan beaktas.
Den dåvarande justitieministern besvarade den 17
mars 1999 en riksdagsfråga om klotter (fråga
1998/99:444). I frågesvaret framhöll hon att det, i
fråga om åtgärder mot klotter, var självklart att
fortsätta satsningen på ett systematiskt och lokalt
bedrivet brottsförebyggande arbete. Hon underströk
samtidigt att det fanns skäl att göra nya
överväganden i fråga om ändrad lagstiftning i vissa
avseenden. När det gällde lagstiftningen måste en
noggrann analys göras av vilka åtgärder som var
motiverade för att på ett effektivare sätt stävja
klottret. Vad gällde bl.a. förberedelsebrottets
utformning och omfattning pågick redan beredning
inom Justitiedepartementet, och hon avsåg att
återkomma till riksdagen beträffande vilka åtgärder
regeringen avsåg att vidta när det gällde att
motverka klotter.
Den 26 oktober 1999 anordnade
Justitiedepartementet ett seminarium rörande klotter
och bekämpandet av klotter. I seminariet deltog
bl.a. företrädare för BRÅ, Riksåklagaren,
Rikspolisstyrelsen, Statens järnvägar,
Storstockholms lokaltrafik och Svenska
Kommunförbundet. Erfarenheterna från seminariet har
tagits till vara i det pågående beredningsarbetet.
Utskottet har flera gånger haft att ta ställning
till motionsyrkanden om åtgärder mot klotter, senast
i januari 2000. Utskottet framhöll därvid att
överväganden av vilka åtgärder som kan anses
påkallade för en effektiv bekämpning av klotter
pågick i Regeringskansliet och att detta
beredningsarbete inte borde föregripas (bet.
1999/2000:JuU7 s. 18 f).
Frågan om vilka åtgärder som bör vidtas för att på
ett effektivt sätt stävja klotter pågår alltjämt i
Justitiedepartementet. Departementet räknar med att
kunna presentera en promemoria i ämnet under våren
år 2001.
Det pågående arbetet bör inte föregripas.
Utskottet föreslår att riksdagen avslår motionerna
Ju707 och Ju805.
Brott mot poliser m.fl. i deras tjänsteutövning
I motion Ju708 (m) begärs att skyddet för poliser,
åklagare och andra personer som i sin
tjänsteutövning utsätts för våld, hot om våld och
kränkningar skall förstärkas.
Den som med våld eller hot om våld förgriper sig
på någon i hans myndighetsutövning eller för att
tvinga honom från åtgärd däri eller hämnas för sådan
åtgärd döms för våld eller hot mot tjänsteman till
fängelse i högst fyra år eller, om brottet är ringa,
till böter eller fängelse i högst sex månader.
Detsamma gäller om någon förgriper sig mot den som
tidigare har utövat myndighet för vad denne däri
gjort eller underlåtit (17 kap. 1 § brottsbalken).
Även andra brott kan bli aktuella för den som på
något sätt förgriper sig på t.ex. en polis i hans
tjänsteutövning.
Den praxis som finns på området visar att
domstolarna ser allvarligt på våld och hot mot
tjänstemän. Högsta domstolen har t.ex. uttalat att
en icke frihetsberövande påföljd för sådant brott -
frånsett ringa fall - i regel bör komma i fråga
endast när den brottsliges personliga förhållanden
talar för det med särskild styrka (NJA 1984 s. 898).
Det kan i sammanhanget nämnas att regeringen den 1
februari 2001 beslutade att till Lagrådet remittera
ett förslag om ersättning för ideell skada. Enligt
förslaget skall en tydligare regel om
kränkningsersättning införas i skadeståndslagen.
Vidare skall det i lagen anges vad som särskilt
skall beaktas när sådan ersättning bestäms.
Regeringen förespråkar i motiven till bestämmelsen
en något förstärkt rätt till kränkningsersättning
för sådana yrkesgrupper som är särskilt utsatta för
brott i tjänsten, t.ex. poliser.
Utskottet konstaterar att såväl straffskalan för
våld och hot mot tjänstemän som rättspraxis på
området återspeglar allvaret i denna typ av
brottslighet. Något behov av att skärpa de
straffrättsliga bestämmelserna på området finns för
närvarande inte. Utskottet föreslår att riksdagen
avslår motion Ju708.
Övergrepp i rättssak
I motion Ju930 (m) yrkas att straffet för övergrepp
i rättssak skall skärpas och anpassas till vad som
gäller för mened.
Enligt 17 kap. 10 § brottsbalken gäller att den
som med våld eller hot om våld angriper någon för
att denne gjort anmälan, fört talan, avlagt
vittnesmål eller annars vid förhör avgivit utsaga
hos en domstol eller annan myndighet eller för att
hindra någon från en sådan åtgärd, döms för
övergrepp i rättssak till böter eller fängelse i
högst två år. Detsamma skall gälla, om man med någon
annan gärning, som medför lidande, skada eller
olägenhet, eller med hot om en sådan gärning
angriper någon för att denne avlagt vittnesmål eller
annars avgivit utsaga vid förhör hos en myndighet
eller för att hindra honom från att avge en sådan
utsaga. Är brottet grovt, döms till fängelse, lägst
ett och högst sex år.
Paragrafen erhöll sin nuvarande avfattning genom
lagstiftning år 1997 (prop. 1996/97:135, bet.
1996/97:JuU19, rskr. 218, SFS 1997:389). De
ändringar som då gjordes innebar att straffmaximum
för normalgraden av brottet höjdes från ett till två
års fängelse, under det att straffminimum för grovt
brott höjdes från sex månaders till ett års fängelse
och straffmaximum från fyra till sex års fängelse.
Att under laga ed lämna osann uppgift eller
förtiga sanningen bestraffas enligt 15 kap. 1 §
brottsbalken som mened. Straffet är fängelse i högst
fyra år eller, om brottet är ringa, böter eller
fängelse i högst sex månader. Är brottet grovt, är
straffet fängelse, lägst två och högst åtta år.
Utskottet har vid flera tillfällen behandlat
motioner med liknande önskemål som de nu aktuella,
senast under riksmötet 1999/2000. Utskottet föreslog
då att riksdagen skulle ge regeringen följande till
känna. De gärningar som faller under rubriceringen
övergrepp i rättssak utgör angrepp på själva
rättsordningen. Det finns därför starka skäl att se
allvarligt på sådana gärningar, och utskottet anser
att tiden nu är mogen att låta ett strängare synsätt
komma till uttryck vid utformningen av straffskalan
för övergrepp i rättssak. Enligt utskottets
uppfattning kan en jämförelse göras med
menedsbrottet som också avser gärningar som hotar
rättssäkerheten och förutsättningarna för att skipa
rätt. Övergrepp i rättssak bör tillmätas samma
straffvärde som mened och straffskalan för det
förstnämnda brottet bör utformas i enlighet härmed.
Det får ankomma på regeringen att låta utarbeta och
till riksdagen återkomma med ett lagförslag om
skärpning av straffet för övergrepp i rättssak av
denna innebörd (bet. 1999/2000:JuU7 s. 21 f).
Regeringen har uppdragit åt Kommittén om
straffansvar för organiserad brottslighet, m.m. att
bereda frågan. Kommittén har i sitt betänkande
Organiserad brottslighet, hets mot folkgrupp, hets
mot homosexuella, m.m. - straff-ansvarets räckvidd
(SOU 2000:88) föreslagit att straffskalan för
övergrepp i rättssak skall anpassas till
straffskalan för mened. Kommittén uttalar också att
mycket starka skäl, liksom är fallet beträffande
brottet mened, talar för att fängelse skall väljas
som påföljd för övergrepp i rättssak (s. 260 f).
Som anförts ovan bereds betänkandet för närvarande
i Justitiedepartementet.
Utskottet konstaterar att regeringen, på uppdrag
av riksdagen, bereder ett förslag som tillgodoser
motionärernas önskemål. Mot den bakgrunden föreslår
utskottet att riksdagen avslår motion Ju930 i nu
behandlad del.
Varusmuggling
I motion Ju704 (m) begärs att en särskild
smugglingsavgift skall införas för ägare av fordon,
i vilka smuggelgods anträffas. I motion Ju720 (s)
begärs en ordning med skärpta straff för
varusmuggling innebärande att ägaren respektive
föraren av det fordon, i vilket smuggelgods
anträffas, skall åläggas strikt ansvar för brottet.
Fordonet, som fraktar smuggelgods, bör enligt
motionärernas uppfattning förverkas.
En översyn av smugglingslagstiftningen har nyligen
gjorts (prop. 1999/2000:124, bet. 2000/01:JuU2,
rskr. 28). Lagen (1960:418) om straff för
varusmuggling ersattes därvid från och med den 1
januari 2001 av lagen (2000:1225) om straff för
smuggling (smugglingslagen).
I likhet med den tidigare lagstiftningen krävs för
att en gärning skall vara straffbar att
gärningsmannen handlat med uppsåt eller, i vissa
fall, av grov oaktsamhet. Gärningsmannen skall
alltså ha förfarit på ett sätt som uppfyller de i
den tillämpliga paragrafen uppställda objektiva
förutsättningarna för straffansvar, och förfarandet
skall ha skett med den grad av subjektiv insikt som
krävs enligt det enskilda straffbudet. En person som
är ägare till eller förare av ett fordon, i vilket
smuggelgods anträffas, kan alltså inte straffas
enbart i sin egenskap av ägare eller förare.
När det gäller förverkande finns bestämmelser i
16-18 §§ smugglingslagen. I korthet innebär dessa
att en vara som har varit föremål för brott enligt
smugglingslagen eller en sådan varas värde skall, om
det inte är uppenbart oskäligt, förklaras förverkad.
Även utbyte av brott enligt lagen samt ersättning av
omkostnader vid utförande av brott kan förverkas.
Slutligen får även egendom som har använts som
hjälpmedel vid brott enligt smugglingslagen
förverkas, om förverkandet behövs för att förebygga
brott enligt lagen eller det annars finns särskilda
skäl för det.
Det kan i sammanhanget nämnas att det vid sidan av
smugglingslagen finns annan lagstiftning som
innehåller påföljder av olika slag vid överträdelser
av införsel- och utförselregleringar. Så finns t.ex.
i lagen (1994:1565) om beskattning av viss
privatinförsel bestämmelser om beskattning av
alkoholdrycker och tobaksvaror som en enskild person
har förvärvat i ett annat EU-land för personligt
bruk och själv transporterat till Sverige. I den
lagen finns också bestämmelser om straff för den som
underlåter att deklarera sådana varor samt
bestämmelser som, i vissa fall, ger möjlighet att
omhänderta och förverka införda varor. Vidare finns
enligt lagen (1998:506) om punktskattekontroll av
transporter m.m. av alkoholvaror, tobaksvaror och
mineral-oljeprodukter bestämmelser som ger tullen
möjlighet att i vissa fall utföra kontroller av
yrkesmässiga transporter. I lagen finns också
bestämmelser om påföljder som kan påföras
transportören och upplagshavaren om de inte
fullgjort sina skyldigheter enligt lagen, samt
bestämmelser om omhändertagande och förverkande av
varorna i transporten.
Utskottet har tidigare behandlat motionsyrkanden
av motsvarande innebörd som de nu aktuella, senast
vid riksmötet 1999/2000. Utskottet vidhöll då sina
tidigare uttalanden i frågan, nämligen följande.
Ansvar för brott förutsätter i svensk rätt normalt
sett att gärningsmannen handlat uppsåtligen eller,
när det särskilt angivits, av oaktsamhet. En bärande
tanke bakom kravet på att gärningsmannen skall ha
handlat uppsåtligen eller av oaktsamhet kan sägas
vara att endast den som haft möjlighet att rätta sig
efter lagen, men inte gjort det, skall kunna
straffas. Ett strikt ansvar för varusmuggling av det
slag som förordades i den då aktuella motionen var,
enligt utskottets mening, oförenligt med
grundläggande straffrättsliga principer. När det
gällde förverkande av fordon som fraktat smuggelgods
gav, betonade utskottet, gällande lag vidsträckta
möjligheter (bet. 1999/2000:JuU7 s. 31 f).
Utskottet konstaterar att en översyn av
smugglingslagen nyligen gjorts. Den straffrättsliga
regleringen synes härvid ha givits en lämplig
utformning. Som utskottet tidigare framhållit är ett
strikt ansvar för varusmuggling oförenligt med
grundläggande straffrättsliga principer. Endast den
som har haft möjlighet att rätta sig efter lagen men
inte gjort det skall kunna göras ansvarig för
överträdelser av denna. Vad gäller förverkande av
fordon som fraktat smuggelgods ger den nya
smugglingslagen, i likhet med tidigare lagstiftning,
vidsträckta möjligheter. Mot bakgrund av det anförda
föreslår utskottet att riksdagen avslår motionerna
Ju704 och Ju720.
Trafikbrott
Rattfylleri
I motion T211 (fp) efterfrågas en s.k. nollgräns vid
rattfylleri.
Enligt 4 § första stycket trafikbrottslagen
(1951:649) skall den dömas för rattfylleri som för
ett motordrivet fordon eller en spårvagn efter att
ha förtärt alkoholhaltiga drycker i så stor mängd
att alkoholkoncentrationen under eller efter färden
uppgick till minst 0,2 % i hans blod eller 0,10
milligram per liter i hans utandningsluft.
För rattfylleri döms också, enligt paragrafens
andra stycke, den som för ett motordrivet fordon
eller en spårvagn efter att ha intagit narkotika som
avses i 8 § narkotikastrafflagen (1968:64) i så stor
mängd att det under eller efter färden finns något
narkotiskt ämne kvar i blodet. Detta gäller dock
inte om narkotikan intagits i enlighet med läkares
eller annan behörig receptutfärdares ordination.
Av tredje stycket i samma paragraf framgår att
även den som vid förandet av ett motordrivet fordon
eller en spårvagn är så påverkad av alkoholhaltiga
drycker att det kan antas att han eller hon inte på
betryggande sätt kan föra fordonet skall dömas för
rattfylleri. Detsamma gäller om föraren är lika
påverkad av något annat medel (s.k. kliniskt
rattfylleri).
Straffet för rattfylleri är böter eller fängelse i
högst sex månader.
Är brottet grovt, skall föraren enligt 4 a §
trafikbrottslagen dömas för grovt rattfylleri till
fängelse i högst två år. Vid bedömande av om brottet
är grovt skall särskilt beaktas om föraren har haft
en alkoholkoncentration som uppgått till minst 1,0 %
i blodet eller 0,50 milligram per liter i
utandningsluften, om föraren annars har varit
avsevärt påverkad av alkohol eller något annat medel
eller om framförandet av fordonet har inneburit en
påtaglig fara för trafiksäkerheten.
Frågan om promillegränsen för alkohol vid
rattfylleri övervägdes i samband med 1990 års
ändringar i rattfyllerilagstiftningen. Utskottet
uttalade därvid följande med anledning av
motionsyrkanden om bl.a. nollgräns.
En utgångspunkt var att alkohol och trafik inte
hörde ihop. Också lagstiftningen borde - inom ramen
för rättssäkerhetens krav - förmedla detta
pedagogiska budskap. Även om det fanns skäl att
sänka den dåvarande gränsen, borde detta ske med den
återhållsamhet som grundläggande straffrättsliga
principer påbjöd. Utskottet underströk att
strafflagstiftning i princip är ett medel som skall
användas endast mot gärningar som är klart skadliga
eller farliga för enskilda eller för samhället, och
för att utvidga det straffbara området skall det
krävas mycket starka skäl. Redan den av utskottet
förordade sänkningen (från 0,5 till 0,2 %) innebar
en kraftig utvidgning av det straffbara området, och
en ytterligare utvidgning, som förordades i några av
motionerna, skulle medföra att det kriminaliserade
området utvidgades i en omfattning som inte var
motiverad från trafiksäkerhetssynpunkt. En
ytterligare utvidgning skulle också möta kraftiga
erinringar med hänsyn till vikten av att rationellt
utnyttja rättsväsendets knappa resurser. I
förlängningen låg här också en kriminalpolitiskt
sett allvarlig fara för upprätthållandet av den
allmänna laglydnaden. Utskottet avstyrkte med det
anförda införande av en absolut nollgräns vid
bilkörning (bet. 1989/90:JuU2 s. 18 f).
Utskottet har senast vid riksmötet 1999/2000 haft
att ta ställning till ett motionsyrkande om
nollgräns vid rattfylleri. Utskottet avstyrkte
motionen med hänvisning till sina tidigare
uttalanden i frågan (bet. 1999/2000:JuU7 s. 35
f).
Utskottet vidhåller sina tidigare uttalanden i
frågan. Utskottet vill i sammanhanget också
framhålla den i juli 1999 införda lagstiftningen om
att den som för ett motordrivet fordon efter att ha
intagit narkotika i så stor mängd att det under
eller efter färden finns något narkotiskt ämne kvar
i blodet normalt skall dömas för rattfylleri. Denna
bestämmelse innebär i princip en nollgräns vid
bilkörning under narkotikapåverkan. Undantag görs
endast om narkotikan intagits i enlighet med läkares
eller annan behörig receptutfärdares ordination. Med
det anförda föreslår utskottet att riksdagen avslår
motion T211 i nu behandlad del.
Vårdslöshet i trafik
I motion Ju726 (s) begärs en översyn av
tillämpningen av 1 § trafikbrottslagen. Enligt
motionären har införandet av rekvisitet "i väsentlig
mån" i paragrafen lett till brister i
trafiklagstiftningen.
Av 1 § trafikbrottslagen följer att vägtrafikant,
den som för spårvagn eller den som någon annanstans
än på väg för motordrivet fordon skall dömas för
vårdslöshet i trafik om han eller hon i väsentlig
mån brister i den omsorg och varsamhet som till
förekommande av trafikolycka betingas av
omständigheterna. Påföljden för gärningen skall
bestämmas till dagsböter.
Paragrafen erhöll sin nuvarande avfattning genom
lagstiftning år 1994 (prop. 1994/95:23, bet. JuU2,
rskr. 40, SFS 1994:1416). Den ändring som gjordes
innebar att det straffbara området för vårdslöshet i
trafik inskränktes från och med den 1 januari 1995.
Anledningen till inskränkningen var att ansvar för
vårdslöshet i trafik skulle förbehållas sådana
beteenden i trafiken som är att betrakta som
vårdslösa i egentlig mening. Detta innebar ett
kraftigare understrykande av att det trafikfarliga
beteendet verkligen skall vara täckt i subjektivt
hänseende. Sålunda skulle från det straffbara
området för vårdslöshet i trafik undantas sådana
förfaranden där trafikanten, på grund av tillfällig
ouppmärksamhet eller bristande förmåga, gjort en
felbedömning av trafiksituationen. Likaså borde rena
manövreringsmisstag normalt inte leda till ansvar
(prop. s. 57 f).
Utskottet vill inledningsvis framhålla att en av
tankarna bakom inskränkningen av det straffbara
området var att effektivisera brottsbekämpningen
genom att polis och åklagare skulle kunna använda
sina resurser på ett mer ändamålsenligt sätt. Detta
synes också ha blivit effekten av ändringen. Endast
sådana trafikfarliga beteenden som är vårdslösa i
egentlig mening är nu straffbara. Däremot kvarstår
naturligtvis den civilrättsliga
skadeståndsskyldighet som åvilar den som orsakat en
trafikolycka oavsett om vårdslösheten når straffbar
nivå eller inte. Utskottet ser inte skäl att för
närvarande initiera en översyn av tillämpningen av 1
§ trafikbrottslagen. Motion Ju726 bör därför avslås.
Frågor om straff
Psykiskt störda lagöverträdare
I motion Ju703 (fp, c) efterfrågas ett förslag till
ny lagstiftning som tillgodoser att psykiskt störda
lagöverträdare verkligen får adekvata påföljder för
sina brott. I motion Ju729 (s) begärs att
brottslingar som döms till sluten psykiatrisk vård
som huvudregel ges en tidsangivelse avseende den
minsta strafftid som skall avtjänas. Om patienten
tillfrisknar innan den fastställda tiden utgår skall
han kunna överföras till vanligt fängelse för
resterande del av vårdtiden.
Enligt 30 kap. 6 § brottsbalken får en person som
har begått ett brott under påverkan av en allvarlig
psykisk störning inte dömas till fängelse. Om
påföljden inte bedöms kunna stanna vid böter och
personen alltjämt lider av en allvarlig psykisk
störning kan han emellertid under vissa
förutsättningar överlämnas till rättspsykiatrisk
vård enligt 31 kap. 3 § brottsbalken. Finns det till
följd av den psykiska störningen risk för att han
återfaller i brottslighet av allvarligt slag får
rätten härvid besluta att vården skall vara förenad
med särskild utskrivningsprövning.
Regeringen fattade den 20 maj 1999 beslut om att
tillkalla en parlamentariskt sammansatt kommitté med
uppdrag att utreda frågor om ansvar och påföljder
för psykiskt störda lagöverträdare (dir. 1999:39).
Kommittén skall lämna förslag till en reformerad
reglering av det straffrättsliga ansvaret samt
formerna för ingripanden mot denna grupp av
lagöverträdare. Reformen skall syfta till att
åstadkomma en ordning som innebär att psykiskt
störda personer som begår brott och som är
straffrättsligt ansvariga också kan dömas till en
påföljd som tillgodoser kravet på ett rimligt
ingripande med hänsyn till det begångna brottet,
samt att psykiatrin inte skall bära ett ansvar för
straffrättsliga aspekter eller behovet av
samhällsskydd under längre tid än som motiveras av
ett vårdbehov. Uppdraget skall redovisas till
regeringen senast vid utgången av år 2001.
Utskottet har tidigare prövat motionsönskemål med
liknande innehåll, senast under våren år 2000.
Utskottet anförde därvid att det kände förståelse
för motionärernas synpunkter. Enligt utskottet var
det av stor vikt att de starka skyddsintressen som
föreligger tillgodoses. Även andra intressen gör sig
dock gällande i fråga om psykiskt störda
lagöverträdare. Så måste t.ex. de psykiskt störda
personernas vårdbehov beaktas. Utskottet ansåg
därför att det, om en ny ordning skall införas i
fråga om behandlingen av psykiskt störda
lagöverträdare, var av vikt att alla de krav på
rättvisa, humanitet och samhällsskydd som i detta
sammanhang gör sig gällande beaktades. Mot den
bakgrunden var det, anförde utskottet, positivt att
regeringen hade tillkallat en kommitté med uppdrag
att föreslå de förändringar som bedöms nödvändiga i
påföljdssystemet för denna grupp av lagöverträdare.
Kommitténs arbete borde enligt utskottets mening
avvaktas (yttr. 1999/2000:JuU3y s. 2 f).
Utskottet anser alltjämt att kommitténs arbete bör
avvaktas. Riksdagen bör därför avslå motionerna
Ju703 och Ju729.
Livstidsstraffet
Flera motioner berör frågan om livstidsstraffet
skall behållas eller inte. I motionerna Ju702 (mp)
och Ju933 (fp) begärs att livstidsstraffet skall
ersättas med tidsbestämda straff. I motionerna Ju706
(v), Ju710 (kd) och Ju921 (c) begärs att regeringen
tillsätter en utredning om förutsättningarna att
ersätta livstidsstraffet med tidsbestämda straff.
Fängelse på livstid stadgas för närvarande,
förutom för vissa av brotten i 22 kap. brottsbalken
om landsförräderi m.m., för ett fåtal brott, bl.a.
för mord, grov mordbrand, grov allmänfarlig
ödeläggelse, grovt spioneri och folkmord.
Regeringen kan av nåd tidsbestämma ett
livstidsstraff. Längden av de tidsbestämda straffen
har sedan mitten av 90-talet ökat något. Detta kan
förklaras bl.a. av behovet att anpassa de omvandlade
straffen till de straffskärpningsregler för återfall
i brott och vid flerfaldig brottslighet som numera
finns. En viktig förklaring ligger också i att
tidsbestämningen av livstidsstraffen på senare år i
allt högre grad kommit att ske efter en, i varje
enskilt fall, individuell prövning av
omständigheterna kring det begångna brottet och den
dömdes personliga förhållanden. Efter det att
straffet tidsbestämts tillämpas reglerna om
villkorlig frigivning i vanlig ordning.
Under åren 1990-2000 tidsbestämdes 20
livstidsstraff. Av dessa frigavs en person
omedelbart på grund av hälsoskäl. Av de återstående
fick två sina straff omvandlade till fängelse 15 år,
tre fick sina straff omvandlade till fängelse 16 år,
fyra fick sina straff omvandlade till fängelse 18
år, en fick sitt straff omvandlat till fängelse 18
år och åtta månader, två fick sina straff omvandlade
till fängelse 19 år, två fick sina straff omvandlade
till 20 år, en fick sitt straff omvandlat till
fängelse 21 år och 5 månader, tre fick sina straff
omvandlade till fängelse 23 år och en fick sitt
straff omvandlat till fängelse 25 år.
Antalet intagna med livstidsstraff var i januari
2001 ca 100.
Utskottet har tidigare behandlat liknande
motionsyrkanden som de nu aktuella (se senast bet.
1999/2000:JuU7 s. 29 f). Utskottet vidhöll då sin
tidigare inställning att det fanns ett behov av att
kunna döma till fängelse på livstid vid särskilt
grova brott.
Regeringen har därefter, den 30 november 2000,
beslutat att tillsätta en särskild utredare som
skall utarbeta förslag till en ny ordning för
prövning av frigivning av livstidsdömda (dir.
2000:85). Utredaren skall lämna förslag till hur ett
system bör utformas som innebär en skyldighet för en
nämnd, domstol eller annat organ att pröva frågan om
villkorlig frigivning skall ske av personer dömda
till livstidsstraff efter en viss tids avtjänande.
Uppdraget avser såväl frågan om kriterier för sådan
frigivning som hur prövningsförfarandet skall vara
utformat. Utredaren bör t.ex., med utgångspunkt
bl.a. i de omständigheter som regeringen i dag
beaktar inför en tidsbestämning av livstidsdömda,
ange vilka kriterier som skall beaktas vid en
frigivningsprövning. Utredaren skall också redovisa
för- och nackdelar med en överflyttning av frågor om
frigivning från livstidsstraffet från regeringen
till ett annat organ.
Utredarens förslag skall vara inriktat på att
förbättra förutsebarheten för kriminalvården och de
livstidsdömda, främst för att verkställighetstiden
bättre än i dag skall kunna användas effektivt och
ändamålsenligt och tidigt inriktas på
frigivningsförberedande åtgärder. En annan
grundläggande målsättning skall vara att genom
systemets utformning stärka den livstidsdömdes
rättssäkerhet, trots att straffet per definition är
tidsobestämt.
Den nya ordningen skall inte inskränka regeringens
grundlagsfästa rätt att benåda en livstidsdömd
person, men den praktiska betydelsen av
benådningsrätten bör minska när prövningsorganets
obligatoriska prövning av frigivningsfrågor
inträder.
Uppdraget skall redovisas till regeringen senast
den 31 mars 2002.
Utskottet konstaterar att regeringen nyligen
tillsatt en utredare som skall utarbeta ett förslag
till en ny ordning för prövning av frigivning av
livstidsdömda. Förslaget skall utgå från att en
nämnd, domstol eller annat, från regeringen
fristående, organ efter en viss tids avtjänande
skall pröva om den livstidsdömde skall friges
villkorligt. Syftet med uppdraget är att förbättra
förutsebarheten såväl för kriminalvården, som för de
livstidsdömda. Enligt utskottet bör utredarens
arbete inte föregripas. Utskottet föreslår att
riksdagen avslår motionerna Ju702, Ju706, Ju710,
Ju921 och Ju933 i nu behandlade delar.
Återfall i brott
I motion Ju933 (fp) begärs att personer som vid
upprepade tillfällen återfaller i brottslighet
skall, successivt och systematiskt, dömas till allt
längre fängelsestraff. I motionerna Ju911 (m) och
Ju928 (m) efterfrågas en ordning som innebär att den
dömde alltid skall erhålla maxstraffet för brottet
när han återfaller i likartad brottslighet för
tredje gången.
Det finns i det nuvarande påföljdssystemet
möjlighet att beakta återfall i brott på olika sätt.
Enligt 30 kap. 4 § brottsbalken får rätten som ett
skäl att välja fängelse, i stället för en icke
frihetsberövande påföljd, beakta att den tilltalade
tidigare gjort sig skyldig till brott.
Vidare skall rätten normalt sett, om den som är
villkorligt frigiven från ett fängelsestraff
återfaller i brott under prövotiden, förverka den
villkorligt medgivna friheten eller del av denna (34
kap. 4 § brottsbalken).
Om det förhållandet att en person har återfallit i
brott inte tillräckligt kan beaktas genom
påföljdsvalet eller genom förverkande av villkorligt
medgiven frihet skall rätten vid straffmätningen,
utöver brottets straffvärde, beakta återfallet (29
kap. 4 § brottsbalken).
Vid återfall i brott finns också i vissa fall en
möjlighet för domstolarna att döma till ett högre
straff än vad som annars kan följa på det aktuella
brottet (26 kap. 3 § brottsbalken).
Den dåvarande justitieministern besvarade den 25
maj 2000 en riksdagsfråga om straffet för
återfallsförbrytare (fråga nr 1999/2000:910). I
frågesvaret framhöll hon sammanfattningsvis att
regelsystemet är utformat så att återfall i brott
beaktas på flera olika sätt. Det fanns, mot den
bakgrunden, inte något skäl att föreslå ändringar i
reglerna om påföljd vid återfall i brott.
Utskottet anser, i likhet med den tidigare
justitieministern, att gällande lagstiftning ger
goda möjligheter för domstolarna att vid
straffmätningen beakta att en person har återfallit
i brott. Någon lagändring är således inte påkallad.
Utskottet föreslår att riksdagen avslår motionerna
Ju911, Ju928 och Ju933 i nu behandlade delar.
Strängare straff
I motionerna Ju911 och Ju928 (båda m) begärs vissa
förändringar i brottsbalkens påföljdsbestämmelser,
bl.a. förespråkas att påföljderna i vissa fall bör
skärpas. I motion Ju928 begärs att
tillämpningsområdet för påföljden villkorlig dom
skall inskränkas. Enligt motionärerna bör denna
påföljd endast kunna väljas då det finns särskild
anledning att anta att den tilltalade inte kommer
att begå nya brott. Vidare begärs att bestämmelserna
om samhällstjänst ändras på så sätt att påföljden
inte får användas vid s.k. artbrott, samt att den
s.k. mängdrabatten som tillämpas när någon skall
dömas för flera brott minskas. Slutligen begärs i
motionen en samlad översyn av straffskalorna i
brottsbalken. I motion Ju911 förespråkas en höjning
av straffsatserna för våldsbrott.
Rätten får döma till villkorlig dom för ett brott
för vilket påföljden inte bedöms kunna stanna vid
böter. Vid val av påföljd skall rätten som skäl för
villkorlig dom beakta om det saknas särskild
anledning att befara att den tilltalade inte kommer
att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet (30
kap. 7 § brottsbalken).
När brottsbalken infördes förutsattes en
förhållandevis restriktiv tillämpning av påföljden
villkorlig dom. Villkorlig dom fick i princip endast
väljas om den tilltalade hade en så god prognos att
det fanns grundad anledning att anta att någon mer
ingripande påföljd inte behövdes för att avhålla den
tilltalade från fortsatt brottslighet.
Rekvisiten för att välja villkorlig dom ändrades
dock år 1983 då bestämmelsen fick sin nuvarande
innebörd (prop. 1982/83:85, JuU26, rskr. 241).
Ändringen syftade i första hand till att göra det
möjligt att i större utsträckning än tidigare välja
villkorlig dom som påföljd för
förstagångsförbrytare.
Departementschefen anförde som skäl för ändringen
bl.a. att utvidgningen av tillämpningsområdet för
villkorlig dom skulle skapa möjligheter till en
rationellare användning av frivårdens resurser.
Därtill kom enligt departementschefen att en klarare
gränsdragning mellan villkorlig dom och
skyddstillsyn kunde bidra till att göra
påföljdssystemet enklare och mera överskådligt
samtidigt som man för dem som återföll i brott fick
en naturlig skala med successivt skärpta ingripanden
(prop. s. 62 f).
Villkorlig dom får, om den tilltalade samtycker
till det, förenas med en föreskrift om
samhällstjänst. Även skyddstillsyn får, med den
tilltalades samtycke, förenas med en föreskrift om
samhällstjänst. En sådan föreskrift skall avse
skyldighet att utföra oavlönat arbete i lägst 40 och
högst 240 timmar (27 kap. 2 a § och 28 kap. 2 a §
brottsbalken).
Samhällstjänst infördes på försök den 1 januari
1990. En föreskrift om samhällstjänst kunde då
endast beslutas i samband med dom på skyddstillsyn.
Systemet med samhällstjänst såsom alternativ till
fängelse permanentades genom lagstiftning år 1998.
Samtidigt infördes en möjlighet att meddela
föreskrift om samhällstjänst vid villkorlig dom. Den
nya lagstiftningen trädde i kraft den 1 januari 1999
(prop. 1997/98:96, bet. JuU21, rskr. 275, SFS
1998:604).
I propositionen uttalade sig regeringen bl.a. i
frågan om möjligheten att använda samhällstjänst vid
s.k. artbrott. Regeringen framhöll därvid bl.a.
följande. För närvarande är samhällstjänsten avsedd
att användas för främst två kategorier brottslingar,
nämligen den grupp som döms till frihetsstraff efter
återfall i inte alltför allvarliga förmögenhets-
eller våldsbrott och den grupp som med hänsyn till
brottslighetens art döms till korta fängelsestraff
från 14 dagar till några få månader. Samhällstjänst
kan alltså användas även vid artbrottslighet, t.ex.
misshandelsbrott av inte alltför allvarlig art. Det
är inte regeringens avsikt att den nu aktuella
reformen skall innebära någon ändring av gällande
rätt såvitt avser användningen av samhällstjänst vid
artbrottslighet. Möjligheten att välja villkorlig
dom eller skyddstillsyn med samhällstjänst i stället
för fängelse som påföljd för brott som med hänsyn
till sin art annars skulle ha lett till ett
fängelsestraff bör således tillämpas med
utgångspunkt i den praxis som har utvecklats på
grundval av lagen om samhällstjänst (s. 95 f).
I propositionen anförde regeringen också att den
hade för avsikt att utvärdera påföljdsreformen när
den varit i kraft en tid (s. 182).
Frågan om i vilken utsträckning det är möjligt att
döma till skyddstillsyn med föreskrift om
samhällstjänst respektive villkorlig dom med
föreskrift om samhällstjänst har varit föremål för
Högsta domstolens prövning i ett antal fall. Av
Högsta domstolens domar torde man kunna dra
slutsatsen att det är möjligt att döma till
samhällstjänst i rätt stor utsträckning även för
brott som är av sådan art att starka skäl talar för
fängelse. Avgörande för om samhälls-tjänst eller
fängelse har valts som påföljd har varit
omständigheterna kring brottet i det aktuella fallet
samt den tilltalades personliga förhållanden.
När det så gäller den s.k. mängdrabatten följer
det av 30 kap. 3 § brottsbalken att rätten, om någon
döms för flera brott, normalt sett skall döma till
gemensam påföljd för brottet.
Härvid gäller att böter får användas som gemensamt
straff endast om böter kan följa på vart och ett av
brotten. Fängelse får däremot användas som gemensamt
straff om fängelse kan följa på något av brotten (25
kap. 5 § och 26 kap. 2 § brottsbalken).
Bestämmelser om fängelsestraffets längd när någon
döms för flera brott finns i 26 kap. 2 §
brottsbalken. Härav följer att fängelse på viss tid
inte får överstiga de högsta straffen för brotten
sammanlagda med varandra. Fängelsestraffet får inte
heller överstiga det svåraste straffet med mer än
ett år om det svåraste straffet är kortare än
fängelse i fyra år. Om det svåraste straffet är
fängelse i fyra år men inte uppgår till fängelse i
åtta år får det svåraste straffet överskridas med
två år. Om slutligen det svåraste straffet är
fängelse i åtta år eller längre får det svåraste
straffet överskridas med fyra år. Det anförda
innebär t.ex. att straffet för två eller flera fall
av misshandel och/eller stöld maximalt är fängelse i
tre år. Om däremot flera fall av t.ex. grov stöld
föreligger till bedömning är det maximala straffet
fängelse i åtta år.
I sammanhanget bör även nämnas att det enligt 29
kap. 1 § brottsbalken är den samlade brottslighetens
straffvärde som skall ligga till grund för
domstolens bedömning beträffande straffmätningen.
Utskottet har tidigare behandlat motionsyrkanden
rörande den s.k. mängd-rabatten, senast vid
riksmötet 1999/2000. Utskottet vidhöll då vad
utskottet tidigare anfört, nämligen att
straffmaximum i en avsevärd utsträckning fick
överskridas när någon skulle dömas för flera brott.
Härtill kom enligt utskottet att det alltid var det
samlade straffvärdet av de brott som förelåg till
bedömning som skulle läggas till grund för
domstolens ställningstagande i påföljdsfrågan.
Utskottet ansåg mot denna bakgrund att de nuvarande
reglerna erbjöd goda möjligheter att nyansera
påföljdsbedömningen för det fall att den tilltalade
samtidigt skulle dömas för flera brott (bet.
1999/2000:JuU7 s. 30 f).
Utskottet anser att brottsbalkens bestämmelser om
påföljdsval och straffmätning har fått en
tillfredsställande utformning. Enligt utskottets
mening ger gällande lagstiftning domstolarna goda
möjligheter att utifrån brottet och den tilltalades
personliga förhållanden välja en adekvat påföljd för
brottet. Goda möjligheter finns också till att
nyansera påföljdsbedömningen för det fall att den
tilltalade samtidigt skall dömas för flera brott.
Vad gäller önskemålet om en samlad översyn av
straffskalorna i brottsbalken kan utskottet inte se
att det för närvarande finns behov av en sådan
översyn. Utskottet föreslår att riksdagen avslår
motionerna Ju911 och Ju928 i nu behandlade delar.
Straffmätningen
Ett par motioner rör domstolarnas straffmätning. I
motion Ju722 (m) begärs att påföljdssystemet skall
ses över för att garantera att människor döms lika
oberoende av var i landet de bor. Vidare framhålls i
motion Sf611 (c) vikten av att en tilltalads etniska
eller kulturella bakgrund inte påverkar valet av
påföljd för honom eller henne.
Av 29 kap. 1 § första stycket brottsbalken följer
att straff skall, med beaktande av intresset av en
enhetlig rättstillämpning, bestämmas inom ramen för
den tillämpliga straffskalan efter brottets eller
den samlade brottslighetens straffvärde.
Av andra stycket i samma paragraf följer att det,
vid bedömningen av straffvärdet, särskilt skall
beaktas den skada, kränkning eller fara som
gärningen inneburit, vad den tilltalade insett eller
borde ha insett om detta samt de avsikter eller
motiv som han haft.
Bestämmelsen infördes den 1 januari 1989 i samband
med den nya regleringen av straffmätning och
påföljdsval i 29 och 30 kap. brottsbalken. Av
motivuttalanden följer att föreskriften att
straffvärdet skall vara avgörande för
straffmätningen är ett uttryck för den vikt som bör
läggas på principerna om ekvivalens och
proportionalitet eller, med andra ord, att lika
svåra brott skall ges lika stränga straff och att
svårare brott skall straffas hårdare än lindrigare
brott. Även med en sådan reglering som finns i andra
stycket är det emellertid, anförde
departementschefen, uppenbart att det finns utrymme
för högst skiftande uppfattningar om vilket
straffvärde olika brott bör anses ha. Avsikten är
emellertid att enskilda domares värdering i detta
hänseende inte skall vara avgörande för
straffmätningen. Intresset av en enhetlig behandling
innebär att straffnivån för olika brott i princip
skall vara oberoende av vilken domare som dömer i
det enskilda fallet. Den principiella innebörden av
stadgandet i det första stycket är sålunda att
domstolarna vid sin bedömning av straffvärdet skall
utgå från den allmänna värdering som lagstiftningen
ger uttryck för samt i övrigt anpassa sig till de
principer som har utvecklat sig genom rättspraxis
(prop. 1987/88:120 s. 77 f).
BRÅ har gjort en analys rörande andelen
tingsrättsdomar som ger fängelse runt om i landet
(BRÅ-rapport 2000:13). Analysen bygger dels på
statistik över antalet fängelsedomar från landets
tingsrätter under åren 1995-97, dels på en genomgång
av ett urval domar från några utvalda tingsrätter.
Av analysen följer att den övervägande majoriteten
av landets tingsrätter utdömer fängelsestraff i en
omfattning som inte i nämnvärd grad avviker från
riksgenomsnittet, men att det finns ett antal
tingsrätter som tydligt avviker från detta. Bland
dessa finns det både tingsrätter som tenderar att
oftare döma ut fängelsestraff och tingsrätter som
mer sällan tenderar att döma ut fängelsestraff. Ur
ett strikt juridiskt perspektiv kan man dock inte
generellt säga att dessa domar är uppenbart
avvikande, utan det fanns vanligen omständigheter i
de granskade fallen som kunde förklara den valda
påföljden.
Utskottet konstaterar att det av BRÅ:s rapport
framgår att vissa skillnader finns i vilken påföljd
domstolarna väljer för ett brott. I flertalet av de
granskade fallen fanns det dock enligt BRÅ
omständigheter som kunde förklara den valda
påföljden.
Som motionärerna framhållit är det givetvis av
vikt att människor döms lika oberoende av var man är
bosatt eller vilket etniskt ursprung man har.
Domstolarna skall alltså döma på det sättet att lika
svåra brott ges lika stränga straff. Denna
skyldighet har också, som framgår ovan, kommit till
uttryck i 29 kap. 1 § brottsbalken. Vid bedömningen
av vilken påföljd som skall väljas måste dock hänsyn
tas också till omständigheterna i det enskilda
fallet. Detta innebär att en individuell prövning av
påföljdsfrågan skall göras i varje enskilt fall.
Hänsyn kan därvid tas till en rad faktorer av vilka
vissa inte har direkt med brottet att göra utan kan
hänföras till t.ex. gärningsmannens ålder eller
hälsotillstånd. Om påföljdsvalet i det enskilda
fallet framstår som omotiverat ankommer det på
åklagaren eller den tilltalade att överklaga domen.
En mer enhetlig bedömning åstadkommes alltså i
första hand genom utveckling av rättspraxis. Med det
anförda föreslår utskottet att riksdagen avslår
motionerna Ju722 och Sf611 i nu behandlade delar.
Nöd och nödvärn
I motion Ju733 (s) begärs att lagstiftningen ändras på så sätt
att det ses som en starkt förmildrande omständighet
om en misshandel har skett för att förhindra ett
brott, om en kvinna har skadat sin partner/expartner
när han på något sätt har hotat eller angripit henne
eller om en svagare part skadar en starkare part för
att värja sig själv eller någon annan.
Av 24 kap. 1 § brottsbalken följer att en gärning
som någon begår i nödvärn inte utgör brott om inte
gärningen med hänsyn till angreppets beskaffenhet,
det angripnas betydelse och omständigheterna i
övrigt är uppenbart oförsvarlig.
Rätt till nödvärn föreligger mot ett påbörjat
eller överhängande brottsligt angrepp på person
eller egendom, den som med våld eller hot om våld
eller på annat sätt hindrar att egendomen återtas på
bar gärning, den som olovligen trängt in eller
försöker tränga in i rum, hus, gård eller fartyg,
eller den som vägrar att lämna en bostad efter
tillsägelse.
Av 24 kap. 6 § brottsbalken följer att en person
som har handlat i nödvärn skall gå fri från ansvar
även om han eller hon har gjort mer än vad nöden
kräver, om omständigheterna var sådana att han eller
hon svårligen kunde besinna sig (s.k.
nödvärnsexcess).
Utskottet konstaterar att gällande rätt ger goda
möjligheter att beakta om en gärning har skett för
att förhindra ett brott eller avvärja ett angrepp.
Någon ändring härvidlag synes inte påkallad.
Utskottet föreslår att riksdagen avslår motion
Ju733.
Påföljderna för narkotikabrott
I några motioner väcks frågor rörande påföljderna
för narkotikabrott. I motion Ju723 (s) begärs att
den som gör sig skyldig till narkotikabrott alltid
skall dömas till en frihetsberövande påföljd. I
motion Ju701 (m) begärs att åtgärder bör vidtas för
att höja straffsatserna i vad avser hantering av
drogen kat. Slutligen begärs i motion Ju931 (m) en
lagändring så att livstids fängelse införs för grov
narkotikabrottslighet.
Den som olovligen överlåter narkotika, framställer
narkotika som är avsedd för missbruk, förvärvar
narkotika i överlåtelsesyfte, anskaffar, bearbetar,
förpackar, transporterar, förvarar eller tar annan
sådan befattning med narkotika som inte är avsedd
för eget bruk, bjuder ut narkotika till försäljning,
förvarar eller befordrar vederlag för narkotika,
förmedlar kontakter mellan säljare och köpare eller
företar någon annan sådan åtgärd, om förfarandet är
ägnat att främja narkotikahandel, eller innehar,
brukar eller tar annan befattning med narkotika döms
för narkotikabrott till fängelse i högst tre år (1 §
narkotikastrafflagen (1968:64).
Är brott som avses ovan, med hänsyn till arten och
mängden narkotika samt övriga omständigheter, att
anse som ringa döms till böter eller fängelse i
högst sex månader (2 § samma lag).
Är brottet däremot att anse som grovt skall
personen dömas för grovt narkotikabrott till
fängelse i lägst två och högst tio år. Vid bedömande
av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om det
har utgjort ett led i en verksamhet som har
bedrivits i större omfattning eller yrkesmässigt,
avsett särskilt stor mängd narkotika eller eljest
varit av särskilt farlig eller hänsynslös art.
Bedömningen skall grundas på en sammanvägning av
omständigheterna i det enskilda fallet (3 § samma
lag).
När fråga är om flera brott får enligt 26 kap. 2 §
brottsbalken fängelse sättas över det svåraste av
det högsta straff som kan följa på brotten. Detta
innebär, när det gäller grovt narkotikabrott, att
påföljden som högst kan bestämmas till fängelse i 14
år. Vid återfall kan härutöver den särskilda
straffskärpningsregeln i 26 kap. 3 § brottsbalken
användas. Det maximala straffet blir då fängelse i
18 år.
Regeringen beslutade den 7 maj 1998 att tillkalla
en narkotikakommission som skulle göra en
utvärdering av samhällets narkotikapolitiska
insatser sedan mitten av 1980-talet och med
utgångspunkt i denna lägga förslag till sådana
effektiviseringar av narkotikapolitiken som
kommissionen fann möjliga (dir. 1998:19).
Narkotikakommissionen överlämnade sitt
slutbetänkande Vägvalet - Den narkotikapolitiska
utmaningen (SOU 2000:126) till regeringen den 19
januari 2001. Av betänkandet framgår att
kommissionen inom ramen för sitt uppdrag bl.a. har
granskat straffbestämmelserna i
narkotikastrafflagen. Den har därvid kommit fram
till att det inte finns anledning att föreslå några
förändringar i de gällande straffbestämmelserna.
Detta innebär bl.a. att kommissionen inte anser att
det finns skäl att införa livstids fängelse i
straffskalan för grovt narkotikabrott. Kommissionen
har vidare funnit att den straffmätning som
tillämpas i narkotikamål i dag får anses vara
lämplig. Enligt kommissionens mening bör dock synen
på ringa narkotikabrott avseende cannabisharts
skärpas, liksom hanteringen av växtdrogen kat (s.
197 f).
Betänkandet kommer inom kort att skickas ut på
remiss.
De närmare övervägandena bakom
Narkotikakommissionens ställningstaganden framgår av
kommissionens diskussionspromemoria nr 11 Kontroll
av den illegala narkotikahandeln - åtgärder för att
begränsa tillgången på narkotika. I frågan om
livstidsstraff bör införas för grovt narkotikabrott
eller inte anför kommissionen att livstidsstraffet
bör förbehållas den allra grövsta brottsligheten som
t.ex. mord. Enligt kommissionens mening finns det
inte heller något som pekar på att ett införande av
livstidsstraff för grovt narkotikabrott skulle
avhålla dem som handlar med stora mängder narkotika
från att begå dessa brott. Vid en jämförelse med
andra länders lagstiftning kan Sverige inte heller
enligt kommissionens mening befaras utgöra en
fristad för grova narkotikabrottslingar; de
fängelsestraff som döms ut i Sverige är mycket
långa. Vad gäller frågan om straffmätningen anser
Narkotikakommissionen sammanfattningsvis att såväl
mängden narkotika som narkotikans renhet beaktas i
domstolarnas straffmätning och att den praxis som
har utvecklats på området är i huvudsak lämplig.
Kommissionen anser dock att frågan om mängden
narkotika bör diskuteras såvitt gäller innehav av
cannabisharts. Kommissionen framhåller härvid att
cannabis fortfarande är den typ av narkotika som det
stora flertalet av ungdomarna använder sig av, även
om de syntetiska drogerna fått stå i fokus under
senare tid. De cannabispreparat som tas fram i dag
är också mer potenta än vad de var för några år
sedan. Mot den bakgrunden är den gräns för mängden
cannabisharts som enligt rättspraxis gäller för när
ringa brott övergår i brott av normalgraden,
maximalt 60 gram, något hög. Detta blir, anför
kommissionen, inte minst tydligt vid en jämförelse
med vad som gäller enligt praxis för ecstasy, där
innehav av endast några enstaka tabletter medför att
brottet bedöms som narkotikabrott av normalgraden.
Motsvarande resonemang kan enligt kommissionen föras
när det gäller växtdrogen kat. Även om missbruket av
kat inte är lika utbrett som det av cannabis vållar
det stora problem i vissa grupper i samhället.
Enligt kommissionens mening finns det anledning att
diskutera om man hittills inte sett för milt på
hanteringen av kat. För att ett brott av
normalgraden skall föreligga krävs ett innehav av
minst två kilo kat, och gränsen för grovt brott
synes i praxis vara 400 kg. Enligt kommissionens
mening framstår dessa mängder som höga. Gränserna
bör därför sänkas.
Utskottet har tidigare behandlat motionsyrkanden
rörande bl.a. frågan om livstidsstraff för grovt
narkotikabrott, senast i januari 2000. Utskottet
vidhöll därvid tidigare gjorda uttalanden som i
korthet gick ut på att någon ytterligare skärpning
av straffen för narkotikabrott inte var erforderlig
(bet. 1999/2000:Ju7 s. 31).
Utskottet konstaterar att Narkotikakommissionen i
sitt betänkande berört såväl frågan om införande av
livstidsstraff för grovt narkotikabrott som frågan
om straffmätningen vid narkotikabrott. Betänkandet
skall nu remissbehandlas för att därefter beredas
inom Regeringskansliet. Detta arbete bör inte
föregripas. Utskottet föreslår att riksdagen avslår
motionerna Ju701, Ju723 och Ju931 i nu behandlade
delar.
Straffen inom EU för vissa brott
I motion Ju914 (kd) begärs att regeringen skall
verka för att inom EU komma överens om gemensamma
minimistraff för vissa brott, såsom försäljning av
narkotika och sexhandel med barn.
Inom EU pågår på olika håll arbete med att finna
överenskommelser i fråga om straffskalorna för vissa
brott. Man försöker i dessa sammanhang normalt sett
att enas om minsta gemensamma maximistraff för de
aktuella brotten.
I rambeslutet om förstärkning av det
straffrättsliga och övriga skyddet mot förfalskning
i samband med införandet av euron (EGT L 140,
14.06.2000, s. 1) har medlemsstaterna enats om
ett minsta gemensamt maximistraff om fängelse åtta
år för den som i bedrägligt syfte framställer eller
ändrar pengar. Rambeslutet godkändes av riksdagen
den 18 maj 2000 (prop. 1999/2000:85, bet. JuU20,
rskr. 217).
Vid ministerrådet för rättsliga och inrikes frågor
den 17 oktober 2000 träffades en
principöverenskommelse om ett rambeslut om
penningtvätt, m.m. I rambeslutet föreskrivs ett
minsta gemensamt maximistraff för penningtvätt om
fängelse fyra år. Regeringen har i proposition
2000/01:58 föreslagit att riksdagen skall godkänna
rambeslutet.
I december 2000 lade kommissionen fram förslag
till två rambeslut, ett rörande människohandel och
ett rörande sexuell exploatering av barn. I
rambesluten föreslås bl.a. bestämmelser om minsta
gemensamma maximistraff för sådana brott
(KOM(2000)854).
Kommissionen arbetar också med ett förslag till
rambeslut som rör narkotikahandel. Rambeslutet
kommer att bygga på en undersökning om domstolars
och brottsbekämpande organs definitioner,
brottspåföljder och praktiska tillämpning av lagar i
fråga om olaglig narkotikahandel som kommissionen
låtit utföra. I rambeslutet kommer frågan om
minimiregler för brottsrekvisit och påföljder för
olaglig narkotikahandel att tas upp.
Utskottet konstaterar att det på olika håll inom
EU pågår arbete för att i viss utsträckning
harmonisera medlemsländernas straffskalor för vissa
brott. Den svenska regeringen deltar aktivt i detta
arbete. Motionsönskemålet får härigenom anses i
huvudsak tillgodosett. Utskottet föreslår att
riksdagen avslår motion Ju914 i denna del.
Övriga frågor
Vapentillstånd, m.m.
Ett antal motioner berör frågor om tillstånd att
inneha vapen och ammunition. I motion Ju714 (m)
begärs att vapenlagen ändras på så sätt att den som
innehar vapentillstånd för jaktvapen också bör ha
tillstånd att förvärva och inneha ammunition oavsett
dess kaliber. I motion Ju725 (m) begärs att
begränsningarna i fråga om möjligheten att erhålla
vapentillstånd för jakt för vissa typer av vapen,
t.ex. salongsgevär, tas bort. Slutligen begärs i
motion Ju902 (m) att kravet på tillstånd för att få
använda ljuddämpare på jaktvapen tas bort för
ljuddämpare som inte reducerar ljudet mer än till en
nivå av 125 decibel.
Vapenlagen (1996:67) har nyligen varit föremål för
en översyn (prop. 1999/2000:27, bet. 1999/2000:JuU9,
rskr. 1999/2000:150). Riksdagen beslutade därvid om
vissa skärpningar i vapenlagen, bl.a. i fråga om
möjligheterna att erhålla vapentillstånd. Det
främsta syftet med ändringarna var att motverka att
skjutvapen kommer till användning vid våldsbrott
eller på annat sätt missbrukas.
När det gäller tillstånd till innehav av jaktvapen
följer det av 2 kap. 4 § vapenförordningen (1996:70)
att den som har avlagt jägarexamen skall anses ha
behov av jaktvapen, om inte särskilda skäl
föranleder annat. Behovet skall anses motsvara fyra
vapen om det inte finns omständigheter som talar för
att sökanden behöver fler jaktvapen än så. Tillstånd
till fler än sex jaktvapen får beviljas endast om
sökanden visar att det finns ett mycket kvalificerat
behov.
Av 2 kap. 5 § samma förordning följer att
tillstånd att inneha s.k. salongsgevär endast får
meddelas för avlivande av fällfångat vilt.
Enligt vad utskottet har inhämtat från
Rikspolisstyrelsen är skälet till begränsningen
såvitt avser salongsgevär att detta vapen har
ansetts mindre lämpligt för jakt än andra liknande
vapentyper, t.ex. s.k. klass 4-studsare.
Av 2 kap. 8 § vapenlagen följer att den som har
tillstånd eller rätt att inneha ett visst vapen för
skjutning utan särskilt tillstånd får inneha
ammunition till vapnet. I övrigt krävs särskilt
tillstånd för att få inneha ammunition.
Tillstånd krävs också för innehav av ljuddämpare.
Av 2 kap. 5 § vapenförordningen följer att sådant
tillstånd får meddelas till skydd för hälsa eller
miljö vid jakt och målskjutning, om det är särskilt
påkallat.
Den dåvarande justitieministern besvarade den 25
maj 2000 en riksdagsfråga om ljuddämpare på
jaktvapen (fråga 1999/2000:969). I frågesvaret
framhöll hon bl.a. följande. Skälet till att
tillståndsplikt infördes var bl.a. att motverka
olaga jakt med hjälp av vapen försedda med sådan
utrustning. Ljuddämpare är vidare eftertraktade i
vissa kriminella kretsar. En ljuddämpare som
reducerar ljudet till 125 decibel torde inte medföra
att vapnets skottljud blir så lågt att det skulle
underlätta olaga jakt i någon större utsträckning.
Däremot minskar risken för hörselskador redan vid
den nivån. Det finns därför anledning att analysera
förutsättningarna för att använda ljuddämpare som
reducerar ljudet till 125 decibel för att förebygga
hörselskador. Inom Rikspolisstyrelsen pågår ett
sådant arbete.
Enligt vad utskottet har inhämtat arbetar
Rikspolisstyrelsen med ett förslag till regeringen
om möjligheterna att ta bort kravet på tillstånd för
ljuddämpare som reducerar ljudet ner till 125
decibel.
Utskottet vill inledningsvis framhålla att de
ändringar som gjordes i vapenlagen under föregående
år bl.a. syftade till att minska tillgången till
skjutvapen för att motverka att sådana vapen kommer
till användning vid våldsbrott eller på annat sätt
missbrukas. Enligt utskottet vore det oförenligt med
ett sådant ställningstagande att tillåta innehav av
vapen och ammunition i vidare omfattning än den
nuvarande regleringen medger. Utskottet föreslår att
riksdagen avslår motionerna Ju714 och Ju725.
Vad gäller frågan om tillståndskravet för
ljuddämpare anser utskottet att
Rikspolisstyrelsens arbete i frågan bör
avvaktas. Utskottet föreslår att riksdagen
avslår motion Ju902.
Språket i brottsbalken
Ett enklare språk i brottsbalken efterfrågas i
motion Ju718 (s).
Allmänt gäller enligt de av Statsrådsberedningen
utgivna Riktlinjer för författningsskrivning (Ds
1998:66) att språket i en författning skall vara så
enkelt och klart som möjligt. I författningsarbetet
bör följas de skrivregler och riktlinjer för
författningsspråket som Statsrådsberedningen givit
ut.
I samband med att utskottet behandlade en
skrivelse från regeringen om ett nytt offentligt
rättsinformationssystem (bet. 1998/99:JuU11)
uttalade utskottet att det alltid måste vara en
strävan att göra språket i t.ex. lagar och
förordningar så enkelt och klart som möjligt. Ett
språkvårdande arbete pågår också sedan länge på
många håll inom den offentliga förvaltningen. I
Regeringskansliet finns t.ex. en särskild enhet med
uppgift att bl.a. granska - och förbättra - den
språkliga utformningen av lagar och förordningar.
Utskottet uttalade sig senast i frågan i januari
2000. Utskottet framhöll då att språket i lagar och
andra författningar bör vara så enkelt och klart som
möjligt. Samtidigt underströk utskottet att sådana
texter måste uppfylla bl.a. krav på klarhet,
stringens och inbördes logiskt sammanhang, vilka
inte alltid låter sig förena med en långt driven
enkelhet i språket. Det behov av rent språkliga
förändringar som kan finnas i fråga om brottsbalken
borde enligt utskottets mening beaktas inom ramen
för det fortlöpande lagstiftningsarbetet. Någon
särskild språklig översyn kunde enligt utskottet
inte anses erforderlig (bet. 1999/2000:Ju7 s. 39).
Utskottet vidhåller sina tidigare uttalanden i
frågan och föreslår att riksdagen avslår motion
Ju718.
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
1.Ett särskilt tortyrbrott, m.m.
Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju705
(delvis), 2000/01:Ju719 och 2000/01:U635
yrkande 3.
2.Skadestånd vid tortyr, m.m.
Riksdagen avslår motion 2000/01:Ju705 (delvis).
Reservation 1 (v)
3.Brott mot homosexuella, bisexuella och
transpersoner
Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju713,
2000/01:Ju724 yrkandena 2 och 5,
2000/01:Ju921 yrkande 5, 2000/01:L459
yrkande 10 och 2000/01:So450 yrkande 18.
4.Brott med rasistiska motiv
Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju727 och
2000/01:So450 yrkande 19.
Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju911
yrkande 2 och 2000/01:Ju928 yrkandena 2, 4, 5 och
6.
Reservation 13 (m)
24.Straffmätningen
Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju722 och
2000/01:Sf611 yrkande 10.
25.Nöd och nödvärn
Riksdagen avslår motion 2000/01:Ju733.
26.Påföljderna för narkotikabrott
Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju701,
2000/01:Ju723 och 2000/01:Ju931 yrkande 8.
Reservation 14 (m)
27.Straffen inom EU för vissa brott
Riksdagen avslår motion 2000/01:Ju914 yrkande
3.
28.Vapentillstånd, m.m.
Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju714,
2000/01:Ju725 och 2000/01:Ju902.
29.Språket i brottsbalken
Riksdagen avslår motion 2000/01:Ju718.
Stockholm den 6 mars 2001
På justitieutskottets vägnar
Fredrik Reinfeldt
Följande ledamöter har deltagit i beslutet:
Fredrik Reinfeldt (m), Ingvar Johnsson (s), Märta
Johansson (s), Margareta Sandgren (s), Ingemar
Vänerlöv (kd), Anders G Högmark (m), Ann-Marie
Fagerström (s), Maud Ekendahl (m), Morgan Johansson
(s), Yvonne Oscarsson (v), Ragnwi Marcelind (kd),
Jeppe Johnsson (m), Kia Andreasson (mp), Gunnel
Wallin (c), Siw Persson (fp), Göran Norlander (s)
och Sven-Erik Sjöstrand (v).
Reservationer
Utskottets förslag till riksdagsbeslut och
ställningstaganden har föranlett följande
reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken
punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som
behandlas i avsnittet.
1. Skadestånd vid tortyr, m.m. (punkt 2)
av Yvonne Oscarsson (v) och Sven-Erik Sjöstrand
(v).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager med anledning av motion
2000/01:Ju705 (delvis) som sin mening för regeringen
vad som anförts i denna reservation.
Ställningstagande
För offren för krigsförbrytelser och andra grova
kränkningar av mänskliga rättigheter är det viktigt
att rättvisa skipas och att de drabbade ges
upprättelse. Det är naturligtvis av största
betydelse att de ansvariga ställs inför rätta och
döms för sina brott. För att offren skall kunna
gottgöras är det också viktigt att det finns
möjligheter att driva en skadeståndsprocess mot
förövarna. Vi ifrågasätter om de svenska reglerna om
forum i tvistemål är tillräckliga i detta avseende.
Regeringen bör därför ges i uppdrag att utreda
möjligheterna att i de aktuella fallen utvidga
rätten att föra en talan om skadestånd i Sverige.
2. Diskriminering på grund av kön (punkt 5)
av Kia Andreasson (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 5 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager med anledning av motion
2000/01:A808 yrkande 12 som sin mening för
regeringen vad som anförts i denna reservation.
Ställningstagande
Enligt min uppfattning är det otillfredsställande
att könsdiskriminering endast är förbjuden inom
arbetslivet. Det är inte ovanligt att kvinnor
diskrimineras på grund av sitt kön även i andra
sammanhang. Till exempel kan en näringsidkare i dag
avslå en låneansökan eller kräva extra säkerhet med
motiveringen att ensamstående kvinnor är dåliga på
att betala tillbaka lån. Regeringen bör därför ge
den utredning som skall studera möjligheterna till
en mer generell lagstiftning mot diskriminering i
uppdrag att särskilt överväga införandet av ett
allmänt förbud mot diskriminering på grund av någons
kön.
3. Försäljning av sexuella tjänster (punkt 7)
av Fredrik Reinfeldt (m), Anders G Högmark (m),
Maud Ekendahl (m), Jeppe Johnsson (m) och Siw
Persson (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 7 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager med anledning av motion
2000/01:Ju716 som sin mening för regeringen vad som
anförts i denna reservation.
Ställningstagande
I samband med riksdagens behandling av förslaget
till lag om förbud mot köp av sexuella tjänster
uttalade vi att nackdelarna med en sådan
kriminalisering övervägde. Vi framhöll att
lagstiftningen skulle bli ineffektiv, eftersom den
skulle medföra bevissvårigheter. Vi framhöll också
att lagen kunde öka den dolda prostitutionen, vilket
skulle försvåra de sociala myndigheternas kamp mot
nyrekryteringen till prostitutionen. Slutligen
underströk vi att det här var mera fråga om ett
socialpolitiskt än ett kriminalpolitiskt problem. Vi
anser att de erfarenheter som finns av lagens
tillämpning visar på styrkan i vad vi den gången
anförde. Enligt vår mening bör lagen därför
upphävas. Det ankommer på regeringen att återkomma
till riksdagen med ett lagförslag som tillgodoser
detta.
4. Barnpornografi (punkt 8)
av Ingemar Vänerlöv (kd) och Ragnwi Marcelind
(kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 8 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager med anledning av motion
2000/01:Ju715 som sin mening för regeringen vad som
anförts i denna reservation.
Ställningstagande
Det undantag som gjorts från det straffbara området
har bl.a. medfört att innehav av vissa
barnpornografiska framställningar inte kunnat
föranleda åtal trots att fråga varit om alster som
skildrat verkliga barn och som av barnorganisationer
och en stor del av allmänheten uppfattats som
barnpornografiska. Som exempel kan nämnas ett
nyligen aktualiserat fall där åtal inte väcktes i
fråga om en av Moderna museet visad videofilm som
framställde en vuxen man med ett naket litet barn i
en starkt sexualiserad framställning. Organisationen
Barnens rätt i samhället, BRIS, sade om filmen att
den riskerar att stimulera till pedofili.
Enligt vår uppfattning måste denna lagstiftning ha
ett barnperspektiv och se på frågan utifrån barnets
bästa. Det är inte acceptabelt att lagen tycks skapa
vissa barnpornografiska frizoner. Regeringen bör
därför ges i uppdrag att se över lagstiftningen och
återkomma till riksdagen med ett förslag till
lagändring.
5. Elektroniska anslagstavlor (punkt 10)
av Gunnel Wallin (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 10
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager med anledning av motion
2000/01:K341 yrkande 4 som sin mening för regeringen
vad som anförts i denna reservation.
Ställningstagande
Jag anser att det inte är rimligt att en
tillhandahållare av en elektronisk anslagstavla
skall kontrollera alla de meddelanden som skickas in
till den. De mängder av meddelanden som strömmar in
låter sig i praktiken knappast kontrolleras. Härtill
kommer att kommunikation via en elektronisk
anslagstavla snarast liknar kommunikation via
telefon. Att införa en särskild reglering av denna
form av kommunikation bara för att den utnyttjar
datatekniken innebär en onödig särlagstiftning.
Problemen med elektroniska anslagstavlor bör i
stället lösas inom ramen för de straffrättsliga
regler som redan finns. Lagen om ansvar för
elektroniska anslagstavlor bör således upphävas. Det
ankommer på regeringen att återkomma till riksdagen
med ett lagförslag som tillgodoser detta.
6. IT-relaterad brottslighet (punkt 11)
av Fredrik Reinfeldt (m), Anders G Högmark (m),
Maud Ekendahl (m), Jeppe Johnsson (m) och Siw
Persson (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 11 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager med anledning av motion
2000/01:T717 yrkande 14 som sin mening för
regeringen vad som anförts i denna reservation.
Ställningstagande
Det är i och för sig bra att arbete pågår inom
Europarådet och EU på området. Detta är dock inte
tillräckligt. Enligt vår uppfattning måste hela det
straffrättsliga området snarast anpassas till de
krav som den nya IT-världen ställer. Det gäller inte
minst att säkerställa att lagskydd inte blir
beroende av huruvida det skyddsvärda återfinns i
logisk eller fysisk form. Regeringen bör få i
uppdrag att tillsätta en utredning som skall se över
frågan om IT-relaterade brott och vilka
lagstiftningsåtgärder som krävs för att på ett
effektivt sätt kunna bekämpa sådana brott.
7. Psykisk misshandel (punkt 12)
av Siw Persson (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 12
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager med anledning av motion
2000/01:A812 yrkande 17 som sin mening för
regeringen vad som anförts i denna reservation.
Ställningstagande
Vid mindre allvarliga former av psykisk misshandel
kan det vara svårt att styrka att denna lett till
sådana medicinskt påvisbara effekter som krävs för
att kunna döma till ansvar för misshandel. Det vore
enligt min uppfattning värdefullt om det gick att
kriminalisera även "lindrig" psykisk misshandel.
Regeringen bör därför ges i uppdrag att utreda
frågan.
8. Rån (punkt 13)
av Fredrik Reinfeldt (m), Anders G Högmark (m),
Maud Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 13 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager med anledning av motion
2000/01:Ju712 som sin mening för regeringen vad som
anförts i denna reservation.
Ställningstagande
Antalet rån och rånförsök ökar ständigt. Det blir
också allt vanligare att skjutvapen och
vapenattrapper används i dessa sammanhang. De
brottsoffer som utsätts för ett rån som sker medelst
ett skjutvapen eller en vapenattrapp upplever ofta
ett dödligt hot. Mot den bakgrunden finns det
anledning att se ännu allvarligare på sådana brott.
Rån som begås med hjälp av skjutvapen eller
vapenattrapper skall sålunda alltid vara att
rubricera som grova rån. Det ankommer på regeringen
att återkomma till riksdagen med ett lagförslag som
tillgodoser vad vi nu anfört.
9. Brott mot poliser m.fl. i deras
tjänsteutövning (punkt 16)
av Fredrik Reinfeldt (m), Anders G Högmark (m),
Maud Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 16 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager med anledning av motion
2000/01:Ju708 som sin mening för regeringen vad som
anförts i denna reservation.
Ställningstagande
Enskilda tjänstemän vars uppgift är att upprätthålla
rättsordningen, t.ex. poliser, åklagare och personal
inom kriminalvården, utsätts i ökande utsträckning
för våld och hot om våld. I vissa fall har det hänt
att dessa personer inte har fått något stöd från
samhället när de har utsatts för sådana brott
eftersom de på grund av sitt utsatta arbete har haft
att tåla mer än vad andra grupper skulle behöva
göra. Detta är enligt vår mening helt oacceptabelt.
Det borde vara så att den som i sitt arbete försöker
upprätthålla rättsordningen också får ett starkt
stöd av samhället. Regeringen bör därför ges i
uppdrag att utreda hur skyddet för
myndighetsutövande personal kan bli bättre och
återkomma till riksdagen med förslag till
erforderliga lagändringar.
10. Livstidsstraffet (punkt 21)
av Yvonne Oscarsson (v), Kia Andreasson (mp), Siw
Persson (fp) och Sven-Erik Sjöstrand (v).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 21 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager med anledning av motionerna
2000/01:Ju702, 2000/01:Ju706, 2000/01:Ju710 yrkande
1 och 2000/01:Ju933 yrkande 28 och med avslag på
motion 2000/01:Ju921 yrkande 20 som sin mening för
regeringen vad som anförts i denna reservation.
Ställningstagande
Antalet livstidsdömda i svenska
kriminalvårdsanstalter har ökat under 1990-talet.
Härtill har framför allt bidragit att regeringens
nådepraxis blivit mera restriktiv, vilket medfört
att den faktiska strafftiden blivit längre.
Livstidsstraffet är enligt vår mening inte
tillfredsställande från förutsägbarhetssynpunkt,
eftersom straffet regelmässigt genom nåd omvandlas
till ett tidsbestämt straff. Denna ordning innebär
dessutom att det är regeringen och inte domstolen
som bestämmer straffets längd, vilket är
otillfredsställande från konstitutionell
utgångspunkt. Vi anser därför att livstidsstraffet
skall avskaffas. Det får ankomma på regeringen att
tillsätta en utredning med uppgift att se över hur
man kan ersätta livstidsstraffet med tidsbestämda
fängelsestraff.
Det anförda innebär att vi ställer oss bakom
motionerna Ju702, Ju706, Ju710 och Ju933 i här
behandlad del. Motion Ju921 bör däremot avslås.
11. Återfall i brott (punkt 22)
av Fredrik Reinfeldt (m), Anders G Högmark (m),
Maud Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 22 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager med anledning av motionerna
2000/01:Ju911 yrkande 4, 2000/01:Ju928 yrkande 1 och
2000/01:Ju933 yrkande 27 som sin mening för
regeringen vad som anförts i denna reservation.
Ställningstagande
Det är allmänt känt att det är en liten del kroniska
brottslingar som svarar för en stor del av den
totala brottsligheten i Sverige. Det borde enligt
vår mening vara en självklarhet att dessa personer
blev föremål för en särskild behandling av de
rättsvårdande myndigheterna. Återfall i brottslighet
av samma art och svårhet måste på ett tydligt sätt
leda till straffskärpningar. Det finns enligt vår
mening inte anledning att ge personer som har begått
likartad brottslighet vid tre eller flera tillfällen
någon särskild rabatt. Dessa borde i stället alltid
ådömas det maximala straff som kan följa på brottet.
Det får ankomma på regeringen att till riksdagen
återkomma med ett lagförslag som tillgodoser vad vi
nu anfört.
Det anförda innebär att vi ställer oss bakom
motionerna Ju911, Ju928 och Ju933 i nu berörda
delar.
12. Återfall i brott (punkt 22)
av Siw Persson (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 22
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager med anledning av motion
2000/01:Ju933 yrkande 27 och med avslag på
motionerna 2000/01:Ju911 yrkande 4 och
2000/01:Ju928 yrkande 1 som sin mening för
regeringen vad som anförts i denna reservation.
Ställningstagande
Studier visar att en begränsad grupp personer står
för en mycket stor andel av brottsligheten. Mot den
bakgrunden kan det te sig som stötande för
allmänheten, inte minst de personer som varit
utsatta för brott, att återfallsförbrytare i vissa
fall får en betydande straffrabatt eller slipper
åtal för mindre förseelser. Enligt min mening skall
brottslingar som vid upprepade tillfällen återfaller
i brottslighet successivt och systematiskt ådömas
allt längre straff. Detta bör komma till klarare
uttryck i brottsbalken. Det ankommer på regeringen
att till riksdagen återkomma med ett förslag som
tillgodoser vad jag nu anfört.
Det anförda innebär att jag ställer mig bakom
motion Ju933. Jag är däremot inte beredd att ställa
mig bakom den lösning som förordas i motionerna
Ju911 och Ju928, varför dessa motioner bör avslås.
13. Strängare straff (punkt 23)
av Fredrik Reinfeldt (m), Anders G Högmark (m),
Maud Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 23 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager med anledning av motionerna
2000/01:Ju911 yrkande 2 och 2000/01:Ju928 yrkandena
2, 4, 5 och 6 som sin mening för regeringen vad som
anförts i denna reservation.
Ställningstagande
Varje rättssamhälle måste ha ett fungerande och
allmänt accepterat påföljdssystem. För att
upprätthålla lagen är det nödvändigt att utdöma
tydliga och proportionerliga straff. Enligt vår
uppfattning brister dagens svenska påföljdssystem i
proportionalitet. De fastlagda straffskalorna i
kombination med en rad regler för påföljdsbestämning
och straffmätning har lett till en domstols-praxis
som inte sällan strider mot medborgarnas uppfattning
om lämpliga straffnivåer. För att komma till rätta
med detta problem och åstadkomma ett mer
proportionerligt påföljdssystem anser vi att en rad
åtgärder måste vidtas.
Tillämpningsområdet för villkorlig dom måste
inskränkas. Enligt vår uppfattning borde villkorlig
dom endast kunna komma i fråga i de fall då det
finns särskild anledning att anta att den tilltalade
inte kommer att begå nya brott.
Vidare måste bestämmelserna om samhällstjänst
ändras. Enligt vår mening skall det framgå av lagen
att en person aldrig skall kunna ådömas samhälls-
tjänst vid s.k. artbrottslighet. Det är direkt
stötande att en person som misshandlat sin hustru
eller sambo skall kunna få samhällstjänst som
påföljd för brottet.
Härutöver krävs det att bestämmelserna om s.k.
mängdrabatt ändras. Enligt vår mening skall varje
brott avspeglas i straffet på ett tydligare sätt än
vad som sker i dag. Ett regelsystem som innebär att
samtliga brott på ett tydligt sätt beaktas vid
straffmätningen skulle enligt vår mening ge flera
goda effekter. Bland annat skulle det sända en
tydlig signal från samhället om att ytterligare
brottslighet inte accepteras. Det skulle dessutom
leda till färre brott och brottsoffer.
Slutligen måste en samlad översyn av
straffskalorna i brottsbalken göras. De nu gällande
straffskalorna har tillkommit vid olika tidpunkter
under en 60-årsperiod och har därför en rad
samordningsbrister. Speciellt överlappningen mellan
olika gradindelade brott är ibland svår att
överblicka. Vid översynen bör regeringen också
överväga att höja straffskalorna för vissa brott.
Detta gäller särskilt straffskalorna för våldsbrott.
För denna typ av brott, t.ex. misshandel, visar
domstolarnas praxis på att alltför låga straff döms
ut. Enligt vår mening är det viktigt att det straff
som en person kan förvänta sig att få till följd av
brottet verkar så avskräckande att han avhåller sig
från att begå brott.
Det får ankomma på regeringen att till riksdagen
återkomma med ett lagförslag som tillgodoser vad vi
nu anfört.
14. Påföljderna för narkotikabrott (punkt 26)
av Fredrik Reinfeldt (m), Anders G Högmark (m),
Maud Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 26 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager med anledning av motionerna
2000/01:Ju701 och 2000/01:Ju931 yrkande 8 och med
avslag på motion 2000/01:Ju723 som sin mening för
regeringen vad som anförts i denna reservation.
Ställningstagande
Narkotikamissbruket är ett stort samhällsproblem,
inte minst med hänsyn till de stora sociala problem
det orsakar. Därtill kommer att det inom
narkotikahanteringen finns enorma vinster att göra,
vilket medför att narkotikabrottslingarna profiterar
hänsynslöst på andra människors beroende och olycka.
I detta perspektiv - och med hänsyn till det
allmänna rättsmedvetandet - är de straff som i dag
döms ut inte alltid tillräckliga.
Enligt vår mening måste regeringen verka för att
riktpunkten för när hantering med drogen kat är att
bedöma som grovt narkotikabrott avsevärt sänks.
Vidare borde regeringen ges i uppdrag att till
riksdagen återkomma med ett förslag till lagändring
som innebär att livstids fängelse kan dömas ut för
grovt narkotikabrott.
Det nu anförda innebär att vi ställer oss bakom
motionerna Ju701 och Ju931 i berörda delar. Motion
Ju723 bör däremot inte föranleda någon åtgärd.
Särskilda yttranden
1. Klotter
Fredrik Reinfeldt (m), Ingemar Vänerlöv (kd),
Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl (m), Ragnwi
Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m), Gunnel Wallin
(c) och Siw Persson (fp) anför:
Klotter är enligt vår uppfattning ett mycket stort
samhällsproblem. Det är därför tillfredsställande
att ändrad lagstiftning och andra åtgärder mot
klotter nu övervägs inom Regeringskansliet. Vi utgår
från att de förslag regeringen kommer att lägga fram
innebär att klottret kan bekämpas med kraftfulla
medel på ett mer effektivt sätt.
2. Vapentillstånd m.m.
Fredrik Reinfeldt (m), Anders G Högmark (m), Maud
Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m) anför:
Tio procent av den svenska befolkningen har en
hörselskada. Av dessa hundratusentals människor är
en stor del jägare. Att tillåta jägare att använda
ljuddämpare som reducerar ljudet ner till en nivå av
125 decibel skulle betydligt minska risken för
ytterligare hörselskador. Sådana ljuddämpare borde
därför, i likhet med kikarsikte, vara ett tillbehör
som inte kräver något särskilt tillstånd. Med hänsyn
till att Rikspolisstyrelsen för närvarande arbetar
med frågan avstår vi emellertid från att reservera
oss till förmån för motion Ju902.
Förteckning över behandlade
förslag
Motioner från allmänna motionstiden
2000/01:Ju701 av Elizabeth Nyström och Lars Björkman
(m) vari yrkas: Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen anförs om
ändrad riktpunkt för grovt narkotikabrott vid
innehav av drogen kat.
2000/01:Ju702 av Kia Andreasson m.fl. (mp) vari
yrkas: Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till ändring i lagen så att livstidsstraffet
omvandlas till ett tidsbestämt straff.
2000/01:Ju703 av Johan Pehrson och Sofia Jonsson
(fp, c) vari yrkas: Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen anförs om
brottsbalkens påföljdsregler då lagöverträdaren är
påverkad av allvarlig psykisk störning.
2000/01:Ju704 av Jeppe Johnsson (m) vari yrkas:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om införande av
smugglingsavgift.
2000/01:Ju705 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari
yrkas: Riksdagen begär att regeringen tillsätter en
utredning med uppgift att utforma förslag om
implementering av FN:s tortyrkonvention i svensk
rätt genom tillskapandet av ett särskilt
tortyrbrott, samt med uppgift att se över
jurisdiktionsreglerna i tvistemål i enlighet med vad
i motionen anförs.
2000/01:Ju706 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari
yrkas: Riksdagen begär att regeringen tillsätter en
utredning med uppdrag att utreda förutsättningarna
för att ersätta livstidsstraffet med tidsbestämda
straff.
2000/01:Ju707 av Mikael Oscarsson (kd) vari yrkas:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att förberedelse och
försök till skadegörelse straffbeläggs.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att straffet för
grova skadegörelsebrott skärps till ett års
fängelse.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en riksomfattande
handlingsplan mot klotter.
2000/01:Ju708 av Maud Ekendahl (m) vari yrkas:
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag
till lagändring så att skyddet för
myndighetsutövande personal blir bättre när de i sin
myndighetsutövning utsätts för våld, hot om våld och
kränkningar.
2000/01:Ju710 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd) vari
yrkas:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att utreda
livstidsstraffet.
2000/01:Ju712 av Maud Ekendahl och Leif Carlson (m)
vari yrkas: Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om att alla rån
där hot med skjutvapen alternativt vapenattrapper
förekommer skall klassas som grova.
2000/01:Ju713 av Magnus Jacobsson (kd) vari yrkas:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om översyn av lagen om hets
mot folkgrupp.
2000/01:Ju714 av Carl G Nilsson (m) vari yrkas:
Riksdagen beslutar om ändring av vapenlagstiftningen
i enlighet med vad som anförs i motionen.
2000/01:Ju715 av Alf Svensson och Inger Davidson
(kd) vari yrkas: Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen anförs om
att lagen om innehav av barnpornografi skall ses
över.
2000/01:Ju716 av Gunnar Axén (m) vari yrkas:
Riksdagen beslutar att avskaffa lagen (1998:408) om
förbud mot köp av sexuella tjänster.
2000/01:Ju717 av Björn Leivik (m) vari yrkas:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om ändring av brottsbalken
avseende ändring av preskriptionstiden för
sexualbrott.
2000/01:Ju718 av Karin Olsson och Marianne Carlström
(s) vari yrkas: Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen anförs om
behovet av ett förenklat språk i brottsbalken.
2000/01:Ju719 av Alf Svensson och Per Landgren (kd)
vari yrkas:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ett upphävande av
preskriptionsbestämmelserna i brottsbalken vad
gäller folkmord.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ratificering av
Europarådets konvention om förbud mot preskription
av bl.a. folkmordsbrott från 1974 samt av ovan
refererade FN-konvention från 1968.
2000/01:Ju720 av Kerstin Kristiansson Karlstedt
m.fl. (s) vari yrkas: Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen anförs om
skärpt straff för smuggling.
2000/01:Ju722 av Maud Ekendahl och Elizabeth Nyström
(m) vari yrkas: Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen anförs om
att domstolarna bör döma lika.
2000/01:Ju723 av Hans Hoff och Bengt Silfverstrand
(s) vari yrkas: Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen anförs om
en ändring av narkotikastrafflagen.
2000/01:Ju724 av Tasso Stafilidis m.fl. (v, s, c,
fp, mp) vari yrkas:
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en översyn av
tillämpningen av brottsbalkens stadgande om
försvårande omständighet (29 kap. 2 § 7 BrB) vid
homofobiska brott.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om undantag för
transpersoner från skydd mot diskriminering på grund
av sexuell läggning.
2000/01:Ju725 av Olle Lindström (m) vari yrkas:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen framförs om att avskaffa
särlagstiftningen gällande utseende, funktion, längd
och vikt på skjutvapen.
2000/01:Ju726 av Göran Norlander m.fl. (s) vari
yrkas: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en översyn av
tillämpningen av trafikbrottslagen.
2000/01:Ju727 av Bengt Silfverstrand (s) vari yrkas:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om en översyn av
lagstiftningen vad gäller brott mot demokratin.
2000/01:Ju728 av Karin Olsson m.fl. (s) vari yrkas:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att incestbrott och mord
inte skall omfattas av någon preskriptionstid.
2000/01:Ju729 av Urban Ahlin och Monica Green (s)
vari yrkas: Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om att införa
en minimitid för personer dömda till
rättspsykiatrisk vård.
2000/01:Ju732 av Catherine Persson (s) vari yrkas:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om särskild lagstiftning
avseende sexualbrott och barn.
2000/01:Ju733 av Hillevi Larsson (s) vari yrkas:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att lagstiftningen
ändras så att det ses som en starkt förmildrande
omständighet vid misshandel av brottsling om denna
misshandel skett i samband med att en medborgare
visat civilkurage och ingripit för att förhindra ett
brott.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att det bör vara en
starkt förmildrande omständighet om en kvinna skadat
sin partner/expartner när han brutit mot
besöksförbud och trängt sig in i hennes bostad eller
på annat sätt hotat eller angripit henne.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att det bör vara en
starkt förmildrande omständighet när en svagare part
skadar en starkare part för att värja sig själv
eller någon annan.
2000/01:Ju734 av Hillevi Larsson (s) vari yrkas:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att brott med sexistiska
motiv av rättsväsendet skall betraktas som lika
allvarliga som brott med rasistiska motiv.
2000/01:Ju805 av Maud Ekendahl och Elizabeth Nyström
(m) vari yrkas: Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen anförs om
intensifierad kamp mot klottrarna genom att
signaturavslöjande bilder godkänns som
bevismaterial.
2000/01:Ju902 av Jan-Evert Rådhström och Lars
Björkman (m) vari yrkas: Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen anförs om
att ljuddämpare ner till 125 decibel på jaktvapen
bör undantas från licenskrav.
2000/01:Ju911 av Bo Lundgren m.fl. (m) vari yrkas:
2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till ändring av brottsbalken i syfte att
höja straffsatserna för våldsbrott.
4. Riksdagen beslutar att införa lagstadgade
minimistraff för återfallsförbrytare i enlighet med
vad som anförs i motionen.
2000/01:Ju914 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd) vari
yrkas:
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en gemensam
europeisk straffrätt för vissa grova brott.
2000/01:Ju921 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari
yrkas:
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att skydda
minoriteter mot brott.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att en strängare
lagteknisk syn på militära vapenstölder införs.
20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en översyn av
livstidsstraff och införande av ett tidsbestämt
maximistraff vid sidan om.
2000/01:Ju928 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas:
1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
lagförslag om obligatoriska maxstraff i enlighet med
vad i motionen anförs.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av en
generell översyn av straffskalorna.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om mängdrabatterna vid
flerfaldig brottslighet.
5. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
lagförslag om villkorlig dom i enlighet med vad som
anförs i motionen.
6. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
lagförslag om samhällstjänst vid artbrottslighet.
2000/01:Ju929 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas:
8. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till ändring av de nuvarande bestämmelserna
i 16 kap. 10 c § brottsbalken om otillåten utlämning
av film eller videogram i enlighet med vad som
anförs i motionen.
2000/01:Ju930 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas:
9. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till skärpning av straff för övergrepp i
rättssak.
2000/01:Ju931 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas:
8. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till straffskärpning för grovt
narkotikabrott i enlighet med vad som anförs i
motionen.
2000/01:Ju933 av Siw Persson och Johan Pehrson (fp)
vari yrkas:
27. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om återfallsförbrytare.
28. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om livstidsstraff.
2000/01:K341 av Åsa Torstensson m.fl. (c) vari
yrkas:
4. Riksdagen beslutar att lagen (1998:112) om
ansvar för elektroniska anslagstavlor skall upphöra
att gälla.
2000/01:L459 av Ana Maria Narti m.fl. (fp) vari
yrkas:
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en översyn av
brottsbalkens straffskärpningsbestämmelse.
2000/01:U635 av andre vice talman Eva Zetterberg
m.fl. (v, kd, c, fp, mp) vari yrkas:
3. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en
utredning med uppgift att utforma förslag om
implementering av FN:s tortyrkonvention i svensk
rätt genom tillskapandet av en lagstiftning om
tortyr.
2000/01:Sf611 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari
yrkas:
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att den etniska
eller kulturella bakgrunden inte får påverka
utfallen av rättsliga processer.
2000/01:So450 av Matz Hammarström m.fl. (mp) vari
yrkas:
18. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till ändring i relevant lagstiftning så att
homosexuella omfattas av bestämmelsen om hets mot
folkgrupp.
19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om våld mot invandrare
och homosexuella.
2000/01:So455 av Inger Davidson m.fl. (kd) vari
yrkas:
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att regeringen skall
verka för effektiv extraterritoriell lagstiftning
gällande sexbrott mot barn.
2000/01:T211 av Kenth Skårvik m.fl. (fp) vari yrkas:
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att fylleri och
droger måste bekämpas i all trafik.
2000/01:T717 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas:
14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om översyn av
straffrätten inom IT-området.
2000/01:A808 av Matz Hammarström m.fl. (mp) vari
yrkas:
12. Riksdagen begär att regeringen enligt vad som
anförs i motionen ger tilläggsdirektiv till
Diskrimineringsutredningen.
2000/01:A812 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari
yrkas:
17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att en
kriminalisering av "lindrig" psykisk misshandel blir
föremål för förnyat utredande.