I detta ärende behandlar utskottet ett antal
motionsyrkanden som rör frågor om unga
lagöverträdare. I huvudsak handlar det om reglerna
om straffmätning och påföljdsval samt om
frihetsberövanden.
Utskottet föreslår, med anledning av ett
motionsyrkande från Vänsterpartiet, ett
tillkännagivande om att regeringen bör låta utreda
frågan om en särskild reglering för hur häktade
personer under 18 år skall behandlas.
När det gäller övriga motioner hänvisar utskottet
till pågående beredningsarbete och gällande
regelverk, och utskottet föreslår att riksdagen
avslår dem.
I ärendet finns sex reservationer, varav tre från
(m), en från (m, kd, mp), en från (m, kd, fp) och en
från (m, kd, fp, c). Vidare finns ett särskilt
yttrande från (m).
Motioner från allmänna
motionstiden
2000/01:Ju503 av Alice Åström m.fl. (v) vari yrkas:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
att regeringen snarast skall återkomma till
riksdagen med förslag till regleringar vad beträffar
unga i häkte i enlighet med vad i motionen anförs.
2000/01:Ju515 av Ann-Kristine Johansson m.fl. (s)
vari yrkas: Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
medlingsprojekt i Värmland.
2000/01:Ju810 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd) vari
yrkas: Riksdagen beslutar om sådan ändring i lagen
(1964:167) med särskilda bestämmelser om unga
lagöverträdare, att kroppsbesiktning tillåts på
person under 15 år i enlighet med vad i motionen
anförs.
2000/01:Ju818 av Cristina Husmark Pehrsson och Berit
Adolfsson (m) vari yrkas: Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen anförs om
nödvändigheten av att se över reglerna för häktning
och anhållan av unga lagöverträdare och då särskilt
beakta de "synnerliga skäl" som anförs för ungdomar
under 18 år.
2000/01:Ju907 av Sten Tolgfors (m) vari yrkas:
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att föräldrarnas
ansvar för barnen bör understrykas genom information
om föräldrarnas skadeståndsansvar.
3. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag vad gäller rätten att begära hjälp av polis
eller socialtjänst att få hem sina barn, som utan
lov vistas på stan eller i andra olämpliga miljöer
nattetid i enlighet med vad som anförs i motionen.
5. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag vad gäller möjligheten att drogtesta också
ungdomar under 15 år vid misstanke om drogpåverkan,
i enlighet med vad som anförs i motionen.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att ungdomar under
18 år som begått allvarliga brott skall kunna dömas
till ett särskilt frihetsberövande ungdomsstraff på
kriminalvårdshem för unga.
7. Riksdagen begär att regeringen utreder
möjligheten att införa ett villkorat
frihetsberövande straff, i enlighet med vad som
anförs i motionen.
8. Riksdagen begär att regeringen utreder
möjligheten att kunna döma unga brottslingar till
ett s.k. weekendfängelsestraff, i enlighet med vad
som anförs i motionen.
9. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till ändring av lagstiftningen som innebär
att straffet utmäts på samma sätt för alla
brottslingar över 18 år, i enlighet med vad som i
motionen anförs.
10. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till ändring av lagstiftningen som innebär
att straffmyndighetsåldern sänks till 13 år, i
enlighet med vad som i motionen anförs.
11. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till ändring av lagstiftningen som ökar
möjligheterna att anhålla ungdomar mellan 15 och 18
år, i enlighet med vad som i motionen anförs.
2000/01:Ju911 av Bo Lundgren m.fl. (m) vari yrkas:
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om betydelsen av att
avskaffa påföljden överlämnande till vård enligt
socialtjänsten.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en ny påföljd
benämnd ungdomsstraff för ungdomar i åldern 15-17
år.
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att inrätta
särskilda kriminalvårdshem.
13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om särskilda regler för
verkställighet av ungdomsstraff.
14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om särbehandling av
unga lagöverträdare.
15. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag om villkorligt fängelse i enlighet med vad
som anförs i motionen.
2000/01:Ju913 av Alf Svensson m.fl. (kd) vari yrkas:
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om drogförebyggande
åtgärder.
2000/01:Ju921 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari
yrkas:
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ett fast och
konsekvent agerande mot ungdomsbrottslighet.
2000/01:Ju928 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas:
3. (delvis) Riksdagen begär att regeringen lägger
fram lagförslag om höjda krav på skötsamhet m.m. som
förutsättning för villkorlig frigivning samt
möjlighet till särbehandling av unga lagöverträdare.
12. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
lagförslag om införandet av tydliga tabeller
gällande straffnedsättningar för unga
lagöverträdare.
16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om anhållande av
personer under 18 år.
2000/01:Ju929 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas:
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om föräldrars rätt till
polisstöd.
3. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till lagändring som möjliggör för polisen
att ta blod- och urinprov även på personer under 15
år i enlighet med vad som anförs i motionen.
12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om
familjegruppskonferenser och medlingsverksamhet.
13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om betydelsen av att
avskaffa påföljden överlämnande till vård enligt
socialtjänsten.
14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en ny påföljd
benämnd ungdomsstraff för ungdomar i åldern 15-17
år.
15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att inrätta
särskilda kriminalvårdshem.
17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om särskilda regler för
verkställighet av ungdomsstraff.
18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om särbehandling av
unga lagöverträdare.
19. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag om införande av villkorligt fängelse i
enlighet med vad som anförs i motionen.
2000/01:Ju930 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas:
15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om brottsoffrens behov
av uppgifter om omyndig lagöverträdares
vårdnadshavare.
2000/01:Ju931 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas:
3. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag om drogtester.
2000/01:Ju933 av Siw Persson och Johan Pehrson (fp)
vari yrkas:
24. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om medling och
familjerådslag.
Elanders Gotab, Stockholm 2001
Utskottets överväganden
I detta ärende behandlar utskottet ett antal
motioner som väckts under den allmänna motionstiden
år 2000 och som rör unga lagöverträdare. Utskottet
behandlar också ett par motionsyrkanden som väckts
med anledning av regeringens skrivelse Brott kan
förebyggas! Utvecklingen av det brottsförebyggande
arbetet (skr. 2000/01:62).
Påföljdssystemet för unga
lagöverträdare
Motionerna
I motionerna Ju911 och Ju929 (båda m) yrkas att
påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten
skall avskaffas. I motionerna föreslås vidare,
liksom i motion Ju907 (m), att en ny påföljd -
ungdomsstraff - införs. Ungdomsstraff skall
verkställas på särskilda kriminalvårdshem i
kriminalvårdens regi, och särskilda regler för
verkställigheten bör införas som avviker från vad
som normalt gäller verkställighet av fängelsestraff,
bl.a. på det sätt att det blir en plikt för den unge
att delta i vård och behandling.
I motionerna förordas vidare att en ordning med
villkorligt fängelse införs. Tanken i motionerna är
att verkställigheten av ett utdömt fängelsestraff
helt eller delvis skall anstå och att
verkställigheten i den delen endast skall ske om den
unge döms för nya brott.
I motionerna Ju911 och Ju929, liksom i motion
Ju928 (m), föreslås också att unga lagöverträdare
som dömts till fängelse skall kunna friges när
halva, i stället för två tredjedelar av, straffet
avtjänats. I den sistnämnda motionen efterfrågas
också en reglering av hur stor strafflindringen
skall vara för unga lagöverträdare. I motion Ju907
begärs ett avskaffande av det krav på särskilda skäl
som gäller för att en person som begått ett brott
efter 18 års ålder men innan han fyllt 21 år skall
kunna dömas till fängelse.
I motionerna Ju6 (c), Ju515 (s), Ju929 (m) och
Ju933 (fp) förespråkas medling och
familjegruppskonferenser. I motion Ju921 (c)
understryks vikten av ett fast och konsekvent
agerande när det gäller unga lagöverträdare.
I motion Ju907 föreslås att weekendfängelse
införs. Motionärens tanke är att ett kort
fängelsestraff skulle övertyga den unge om att i
fortsättningen avstå från brott.
Bakgrund
Våren 1998 beslutade riksdagen om nya påföljder för
unga lagöverträdare (prop. 1997/98:96, JuU21). De
nya reglerna trädde i kraft den 1 januari 1999.
Regleringen innebär en uppstramning av åtgärderna
när ungdomar begår brott. Möjligheten att överlämna
den unge till vård inom socialtjänsten finns kvar,
men en förutsättning för denna påföljd är att
socialnämnden lämnat in en vårdplan till rätten och
att de planerade åtgärderna kan anses tillräckligt
ingripande med hänsyn till brottslighetens
straffvärde och art och den unges tidigare
brottslighet. Ett överlämnande till socialtjänsten
kan förenas med böter eller en föreskrift om
ungdomstjänst. Den sistnämnda påföljden liknar
samhällstjänst och skall fullgöras i socialtjänstens
regi. Vid allvarlig brottslighet där påföljden
annars måste bli fängelse kan den unge i stället
överlämnas till sluten ungdomsvård. Detta är en
tidsbestämd påföljd med ett maximum på fyra år som
verkställs på institutioner som drivs av Statens
institutionsstyrelse. Verkställigheten regleras i en
särskild lag om verkställighet av sluten
ungdomsvård.
I brottsbalken finns regler om särbehandling av
unga lagöverträdare. Av 30 kap. 5 § följer att det
krävs synnerliga skäl för att en person skall kunna
dömas till fängelse för brott han begått före 18 års
ålder. Vidare gäller att för brott som någon begått
efter det att han fyllt 18 år men innan han fyllt 21
år fängelse endast får dömas ut om det med hänsyn
till gärningens straffvärde eller annars finns
särskilda skäl för det. Den unges ålder skall
dessutom enligt 29 kap. 7 § beaktas vid
straffmätningen.
Frågan om ålderns inverkan vid straffmätning har
prövats i Högsta domstolen under hösten 2000 (dom
den 22 september 2000 i mål nr B 3066-00).
Tingsrätten och hovrätten hade ansett att
straffvärdet för de brott som de tilltalade dömdes
för uppgick till tre år respektive två år och tre
månader. Straffen bestämdes till fängelse i ett år
respektive nio månader.
Riksåklagaren anförde i sitt överklagande att det
skulle främja intresset av konsekvens, förutsebarhet
och en enhetlig rättstillämpning vid brott begångna
av unga lagöverträdare, om domstolarna tillämpade en
metod, enligt vilken straffen med stöd av 29 kap. 7
§ brottsbalken i princip nedsattes med en viss
procent enligt en alltefter levnadsåldern fallande
skala. Det kunde sålunda enligt Riksåklagarens
uppfattning vara rimligt om straffet för brott med
ett straffvärde av t.ex. fängelse fyra år nedsattes
för en 15-åring med 80 %, för en 18-åring med 50 %
och för en 20-åring med 20 %. Med denna modell som
utgångspunkt yrkade Riksåklagaren att straffen i det
aktuella målet skulle höjas till fängelse ett år och
sex månader respektive ett år och två månader.
Högsta domstolen anförde att det emellertid inte
enbart är åldern som bör vara avgörande för hur stor
straffnedsättningen skall bli enligt 29 kap. 7 §
brottsbalken. Vid långvariga fängelsestraff kan det
ofta vara rimligt att nedsätta straffet mera än vid
kortare frihetsstraff eller bötesstraff, och
brottens art kan - anförde Högsta domstolen - också
vara av betydelse i detta sammanhang. Även de
omständigheter som anges i 29 kap. 4 och 5 §§
brottsbalken - exempelvis återfall och att den
tilltalade frivilligt angett sig - påverkar
självfallet straffmätningen. Någon schematisk regel
om en på levnadsålder grundad procentuell
straffnedsättning i förhållande till straffvärdet
skulle, menade Högsta domstolen, bl.a. med hänsyn
till dessa förhållanden behöva förses med så många
undantag och förbehåll att den inte skulle tjäna
till verklig vägledning.
I det aktuella fallet gjorde Högsta domstolen
bedömningen att straffen för de tilltalade med
hänsyn till att de var 18 år när brotten begicks,
till brottens straffvärden och övriga omständigheter
borde ha bestämts till ungefär hälften av de angivna
straffvärdena. Trots det ändrades inte hovrättens
avgörande. Här tillämpade Högsta domstolen i stället
bestämmelsen i 29 kap. 5 § första stycket 8
brottsbalken vari föreskrivs att rätten utöver
straffvärdet i skälig omfattning skall beakta om
någon omständighet föreligger som påkallar att den
tilltalade får ett lägre straff än brottets
straffvärde motiverar. Här vägde Högsta domstolen
bl.a. in omständigheter som hade att göra med de
tilltalades skolgång.
Under den försöksverksamhet som BRÅ samordnade
fram till årsskiftet 1999/2000 drevs 32
medlingsprojekt som fördelade sig över hela landet.
Flera av dem har kommit att drivas vidare även efter
det att försöksverksamheten formellt upphört.
Sammantaget pågår för närvarande i vart fall 25
medlingsprojekt i landet. Projekten går ut på att
medla mellan brottsoffret och den unge
gärningsmannen. Socialtjänsten är som regel huvudman
för dem. En redovisning av verksamheten har lämnats
till regeringen (Medling vid brott, BRÅ-rapport
2000:8). I redovisningen gör BRÅ bl.a. bedömningen
att medlingsverksamheten i fortsättningen lämpligast
bör bedrivas av kommunerna inom ramen för
socialtjänsten. BRÅ pekar också på behovet av ett
tydligare regelverk, något som skulle kunna ge
medlingsverksamheten ökad legitimitet och
genomslagskraft.
Den nyzeeländska familjegruppskonferensen (Family
Group Conference) har tjänat som förebild för två
projekt i Sverige som genomförts av Svenska
Kommunförbundet. Man har valt att översätta det nyss
nämnda engelska uttrycket med familjerådslag. I det
senaste projektet prövades familjerådslagsmodellen
för ungdomar som begått brott. Projektet, som pågått
under åren 1998 och 1999 i tio kommuner, redovisas i
rapporten Familjerådslag för unga som begått brott.
Grundtanken är liksom vid medling att den unge skall
konfronteras med brottsoffret, be om ursäkt och
komma överens om gottgörelse. Härefter skall
familjen göra upp en plan för den unge i syfte att
komma till rätta med problemen. Till sin hjälp har
familjen en fristående samordnare och andra
professionella personer, t.ex. socialtjänsten,
polisen och skolan.
Inom ramen för projektet ägde familjerådslag rum i
ett sjuttiotal fall. Ungdomarna och deras föräldrar
bjöd in sina privata nätverk för att diskutera och
planera för ungdomarnas framtid. I ca 40 av fallen
hade den unge erkänt att han begått brott. De flesta
ungdomarna var i åldern 15-17 år och brotten var
främst egendomsbrott. När brottsoffren medverkade
hade rådslagen inslag av medling. Brottsoffren
deltog i rådslaget i första hand för den unges
skull. Gärningsmannens ånger och uppriktiga ursäkt
var viktigare än ekonomisk ersättning. I en del fall
betraktades familjens handlingsplan som en vårdplan
när den unge dömdes i domstol, och påföljden
bestämdes till vård inom socialtjänsten.
I resten av fallen hade rådslag hållits utan att
något erkänt brott var orsaken till att rådslaget
sammankallades. Här handlade det om ungdomar som
varit aktuella hos socialtjänsten på grund av deras
beteende och socialt utsatta situation. I vissa fall
hade de också varit uppmärksammade av polisen.
En särskild utredare har på regeringens uppdrag
analyserat medlingens roll i rättssystemet.
Uppdraget redovisas i betänkandet Medling vid
ungdomsbrott (SOU 2000:105). I betänkandet görs
bl.a. bedömningen att medling vid ungdomsbrott är en
åtgärd som bör användas i större utsträckning.
Utredningen föreslår att det införs en särskild lag
om medling vid ungdomsbrott. Det är enligt
utredningen inte lämpligt att införa medling som en
särskild påföljd eftersom den bygger på
brottsoffrets frivilliga medverkan. Vidare anser
utredningen att det inte bör införas ett system med
villkorade åtalsunderlåtelser där villkoret består i
att den unge skall delta i ett medlingsförfarande.
Däremot bör det kunna komma i fråga att meddela
åtalsunderlåtelse om den unge deltagit i medling.
Också vid straffmätning och påföljdsval bör det
enligt utredningen bli möjligt att beakta att
medling ägt rum. Att organisera medlingsverksamheten
bör enligt utredningen bli en uppgift för
socialtjänsten. Utredningen lämnar också vissa
förslag som gäller formerna för medling vid
ungdomsbrott.
Utredningen innehåller också en redovisning av
Svenska Kommunförbundets försöksverksamhet med
familjerådslag. Försöksverksamheten har enligt
utredningen varit alltför begränsad för att det
skall gå att dra några mer långtgående slutsatser av
den, men utredningen menar att familjerådslag kan ha
en positiv inverkan på gärningsmannen.
Betänkandet remissbehandlas för närvarande.
Frågan om weekendfängelse eller, som det kallades
då, veckoslutsfängelse, behandlades av
Ungdomsbrottskommittén. I betänkandet Reaktion mot
ungdomsbrott (SOU 1993:35 del A s. 454 f) tog
kommittén avstånd från tanken på veckoslutsfängelse.
Kommittén förde ett resonemang i två led. I det ena
avhandlades frågan om verkställighet av ett utdömt
fängelsestraff under veckoslut. Detta avvisades av
kommittén främst därför att en sådan verkställighet
bara borde kunna bli aktuell vid mindre allvarliga
brott och korta strafftider medan ungdomar som döms
till fängelse som regel har begått svåra brott med
jämförelsevis lång strafftid. Det andra ledet avsåg
veckoslutsstraff som en särskild påföljdsform för
unga som skulle kunna dömas ut på mindre stränga
kriterier än som gäller allmänt för fängelsestraff
för ungdomar. Kommittén ansåg emellertid att en
sådan ordning skulle medföra att påföljdssystemet
blev mer komplicerat och svåröverskådligt. Vidare
skulle påföljdernas inbördes stränghet bli svårare
att ange, och risken fanns att domstolarnas
påföljdsval skulle bli ojämnt och orättvist.
Dessutom fanns risken för en allmän upptrappning av
påföljdsvalet. Även den tanken avvisades således av
kommittén.
Frågan om villkorligt fängelse är aktuell inom
Justitiedepartementet. Regeringen avser att ta
initiativ till en fortsatt analys av frågor som rör
påföljdssystemet, bl.a. möjligheterna att skapa ett
system med villkorligt fängelse.
När utskottet senast (bet. 1999/2000:JuU16 s. 8 f)
behandlade dessa frågor framhöll utskottet att de
nya reglerna beträffande påföljdsval för unga
tillämpats under lite drygt ett år. Det var därför
alltjämt för tidigt att bedöma om det fanns skäl att
göra nya överväganden i ämnet. Utskottet var således
inte berett att ompröva principerna för
socialtjänstens respektive kriminalvårdens ansvar
för ungdomarna. Utskottet framhöll också att den nya
påföljden sluten ungdomsvård i mycket motsvarade de
krav som framfördes i de även då aktuella motionerna
om ungdomsstraff och kriminalvårdshem.
Utskottet fann inte heller något behov av att
införa en möjlighet till halvtidsfrigivning för
unga, och i övrigt fanns enligt utskottet väl
avvägda möjligheter till särbehandling genom att den
tilltalades ålder skall beaktas som skäl för
strafflindring.
Utskottet var inte berett att aktualisera frågan
om weekendfängelse för ungdomar.
När det gällde frågan om villkorligt fängelse hade
utskottet alltjämt en positiv grundinställning, men
i rådande beredningsläge borde inte riksdagen ta
ställning i frågan.
I fråga om familjegruppskonferenser utgick
utskottet från att de erfarenheter som vunnits genom
Kommunförbundets då nyligen avslutade
försöksverksamhet med familjerådslag skulle tas till
vara på lämpligt sätt. Såvitt gällde medling
hänvisade utskottet till sin tidigare intagna
ståndpunkt, nämligen att den försöksverksamheten
borde avvaktas.
I regleringsbrevet för BRÅ avseende år 2001
aviseras en utvärdering av det nya påföljdssystemet
för unga lagöverträdare.
Överväganden
Utskottet vill inledningsvis understryka att
utskottet delar den uppfattning som kommer till
uttryck i motion Ju921, nämligen att ungdomar som
begår brott skall mötas med fasthet och konsekvens.
Det torde råda en i det närmaste total enighet om
att så bör ske. Någon åtgärd från riksdagens sida
behövs alltså inte. Utskottet föreslår att riksdagen
avslår motion Ju921 i denna del.
Vad härefter gäller önskemålen om medling och
familjegruppskonferenser eller familjerådslag
erinrar utskottet om den pågående remissbehandlingen
av betänkandet Medling vid ungdomsbrott. I nuvarande
beredningsläge bör riksdagen inte uttala sig.
Utskottet föreslår att riksdagen avslår såväl motion
Ju515 som motionerna Ju6, Ju929 och Ju933 i här
aktuella delar.
I likhet med vad utskottet anförde förra våren ser
utskottet inget behov av att införa en möjlighet
till halvtidsfrigivning för unga. Som framgår nedan
anser utskottet att särbehandlingen bör ske i form
av straffnedsättning. Motionerna Ju911, Ju928 och
Ju929 bör i dessa delar avslås av riksdagen.
Önskemålet om reglering av hur stor strafflindring
unga skall få bygger på den modell som Riksåklagaren
tog upp i det ovan refererade rättsfallet. De skäl
som Högsta domstolen redovisade emot en sådan modell
talar också i viss utsträckning emot en
lagreglering. Ungdomsbrottsligheten spänner över
hela det straffrättsliga området, från
trafikförseelser till de grövsta våldsbrotten. När
det gäller ungdomar är det dessutom andra påföljder
än fängelse som står i förgrunden, och vissa av
dessa påföljder kan bara komma i fråga för unga
lagöverträdare. Den modell som motionärerna vill
lägga till grund för lagstiftning skulle i praktiken
bara kunna komma till användning i de få fall där
fängelse döms ut. Högsta domstolens resonemang visar
också på svårigheten med en sådan tabell. Utskottet
anser alltså att dagens regler är ändamålsenliga.
Detta utesluter naturligtvis inte att det kan finnas
behov av vägledande avgöranden. Det ovan refererade
avgörandet bidrar till denna rättsbildning.
Utskottet är alltså inte berett att ställa sig bakom
önskemålet om en tabell för straffmätningen i
ungdomsmål. Detsamma gäller förslaget att avskaffa
kravet på särskilda skäl för att döma personer som
begått brott i åldern 18-21 år till fängelse.
I avvaktan på resultatet av den aviserade
översynen av påföljdssystemet för unga
lagöverträdare ser utskottet ingen anledning att
ändra uppfattning i fråga om socialtjänstens
respektive kriminalvårdens ansvar för de unga
lagöverträdarna; sålunda behövs inte heller någon ny
lag om verkställighet. Liksom tidigare anser
utskottet vidare att riksdagen inte i rådande
beredningsläge bör uttala sig i fråga om villkorligt
fängelse. Såvitt slutligen gäller weekendfängelse
ser utskottet fortfarande ingen anledning att ta
något initiativ.
Utskottet föreslår att riksdagen avslår motionerna
Ju907, Ju911, Ju928 och Ju929 i här aktuella delar.
Häktning och anhållande
Motionerna
I motion Ju503 (v) efterfrågas särskilda regler för
behandlingen av häktade under 18 år. I motionerna
Ju818, Ju907 och Ju928 (alla m) förordas utvidgade
möjligheter att anhålla ungdomar under 18 år.
Bakgrund
Reglerna om häktning och anhållande finns i 24 kap.
rättegångsbalken. De innebär i huvudsak att
brottsmisstanken skall avse ett brott som har en
straffskala som innefattar ett års fängelse och att
det skall finnas sannolika skäl för misstanken.
Vidare krävs att det finns risk för att den
misstänkte undandrar sig lagföring, försvårar
utredningen eller återfaller i brott. Av 23 § lagen
(1964:167) med särskilda bestämmelser om unga
lagöverträdare (LUL) följer dessutom att den som
inte fyllt 18 år får häktas endast om det finns
synnerliga skäl. Beslut om häktning fattas av
rätten.
Om det finns skäl att häkta någon får han anhållas
i avvaktan på rättens prövning av häktningsfrågan.
Anhållande får vidare ske om det finns skälig
misstanke och det är av synnerlig vikt att den
misstänkte tas i förvar i avvaktan på ytterligare
utredning. Beslut om anhållande fattas av åklagaren.
Polisen kan alltså inte anhålla någon. Däremot kan
en polisman gripa en person som det finns skäl att
anhålla.
Den som häktats skall utan dröjsmål överföras till
häkte. Några särskilda bestämmelser om behandlingen
av häktade ungdomar finns inte.
Barnkommittén, som hade i uppdrag att göra en bred
översyn av hur svensk lagstiftning och praxis
förhåller sig till bestämmelserna i FN:s
barnkonvention, har inte funnit anledning att lägga
fram några förslag till förändringar i denna del
(SOU 1997:116 s. 436 f).
Av Kriminalvårdsstyrelsens månatliga
verksamhetsstatistik framgår hur många personer
under 18 år som var inskrivna i häkte per den första
i varje månad. Beräknat för tiden januari
2000-januari 2001 var det i genomsnitt fråga om 13
personer under 18 år. Av dessa var nio häktade.
Övriga fall handlade i huvudsak om gripna, anhållna
eller omhändertagna enligt lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU).
Motsvarande siffror för år 1999 var åtta respektive
fem.
Ur statistiken kan också utläsas hur många som
under en månad tagits in i häkte eller bytt
kategori, exempelvis häktats efter att tidigare ha
varit anhållna. Under år 2000 rörde det sig om i
genomsnitt drygt 110 personer under 18 år under en
månad. Viss osäkerhet om innebörden är dock
förknippad med den siffran just eftersom den
innefattar sådana som bytt kategori. Vidare saknas
uppgifter om hur länge varje frihetsberövande varat.
Av årsredovisningen för år 2000 avseende Statens
institutionsstyrelse (SIS) framgår att man hade
problem med att snabbt kunna placera alla ungdomar
som behövde vård enligt LVU. Detta berodde på att
ungdomar dömda till sluten ungdomsvård
prioriterades, att en institution lades ner och att
avdelningar var tillfälligt stängda. Av de ungdomar
där kommunerna efterfrågade vård enligt LVU
placerades 52 % omgående och 75 % inom en vecka. Av
de 800 ungdomar som ställdes i kö för vård
placerades 25 % efter en till tre dagar. Ungefär en
lika stor andel väntade på plats mellan fyra och sju
dagar.
Från SIS har utskottet inhämtat att man varje dag
har mellan 30 och 50 ungdomar på kö till placering.
Frågan om hur häktade ungdomar skall hanteras har
varit aktuell i utskottet vid flera tillfällen,
senast våren 2000 (bet. 1999/2000:JuU16 s. 20 f).
Utskottet framhöll att det i denna fråga finns
motstridiga intressen och anförde vidare att
häktning är ett straffprocessuellt tvångsmedel som
används för att förhindra att den misstänkte
avviker, försvårar utredningen eller fortsätter att
begå brott. Det framstår trots detta, fortsatte
utskottet, som klart att det kan behövas särskilda
insatser för ungdomar som häktas. Men eftersom
ungdomarna i häktena utgjorde en relativt liten
andel av samtliga häktade lämpade sig frågan inte
för några generella bedömningar. I stället höll
utskottet fast vid den uppfattning utskottet
tidigare gett uttryck för, nämligen att det även i
fortsättningen bör vara en fråga för kriminalvården
att avgöra vilka särskilda åtgärder som bör vidtas
för ungdomar under 18 år som häktas. Utskottet såg
det som självklart att kriminalvården utan påpekande
från riksdagen följer såväl ordalydelsen i som
intentionerna bakom FN:s barnkonvention. Slutligen
såg utskottet inget skäl att förorda vidgade
möjligheter att anhålla personer under 18 år.
Regeringen har därefter i kriminalvårdens
regleringsbrev för budgetåret 2001 begärt att
kriminalvården redovisar hur den arbetar med häktade
personer under 18 år.
Överväganden
Utskottet noterar först att antalet häktade ungdomar
synes ha ökat något, liksom antalet inskrivna som
inte är häktade. Tillgänglig statistik ger inte svar
på om ökningen har något samband med platsbristen på
SIS institutioner. Uppgifterna i årsredovisningen
från SIS tyder emellertid på att så kan vara fallet.
Inte heller i övrigt går det att utläsa vad ökningen
beror på.
När det sedan gäller motion Ju503 noterar
utskottet att de häkten som finns i dag är utformade
för vuxna intagna. Intagningen i häkte medför en
särskilt stor påfrestning för de intagna som är
under 18 år. Det är därför angeläget att största
möjliga hänsyn tas till ungdomarna under
häktningstiden. I sammanhanget vill utskottet
särskilt påpeka att FN:s barnkonvention bl.a.
innebär att varje frihetsberövat barn skall
behandlas humant. Barnet skall också behandlas med
respekt för människans inneboende värdighet och på
ett sätt som beaktar behoven hos personer i dess
ålder.
Kunskaperna om i vilken utsträckning ungdomarnas
särskilda behov verkligen blir beaktade är
otillräckliga i dag. Det uppdrag som kriminalvården
har enligt regleringsbrevet är visserligen ett steg
i rätt riktning. Utskottet anser dock att en bredare
analys behövs på området. En utredning bör därför
ges i uppdrag att kartlägga situationen för den
grupp av häktade som är under 18 år. I
utredningsuppdraget bör också ingå att lägga fram
ett förslag till reglering av hur unga skall
behandlas i häktena. Detta bör riksdagen med
anledning av motion Ju503 som sin mening ge
regeringen till känna.
I fråga om möjligheterna till anhållande har
ingenting framkommit som motiverar en annan
bedömning än den utskottet gjorde förra året.
Utskottet föreslår att riksdagen avslår såväl motion
Ju818 som motionerna Ju907 och Ju928 i här aktuella
delar.
Skadestånd
Motionerna
I motion Ju907 (m) förespråkas att information skall
spridas om föräldrars skadeståndsansvar i samband
med barns brottslighet. I motion Ju930 (m)
efterfrågas rutiner för att brottsoffer skall få
upplysning om vårdnadshavaren när gärningsmannen är
under 18 år. Motionärerna menar att detta skulle
förbättra brottsoffrets möjligheter att utverka
skadestånd.
Bakgrund
Ett barn står under vårdnad av båda föräldrarna
eller en av dem om inte rätten har anförtrott
vårdnaden åt en eller två särskilt förordnade
vårdnadshavare. Den som har vårdnaden om ett barn
har ansvaret för barnets personliga förhållanden och
för att barnets behov av omvårdnad, trygghet och en
god fostran blir tillgodosedda. Vårdnadshavaren
svarar också för att barnet får den tillsyn det
behöver med hänsyn till dess ålder, utveckling och
övriga omständigheter. Vårdnadshavaren skall också
bevaka att barnet får tillfredsställande försörjning
och utbildning. I syfte att hindra att barnet
orsakar skada för någon annan skall vårdnadshavaren
svara för att barnet står under uppsikt eller att
andra lämpliga åtgärder vidtas (se 6 kap. 2 §
föräldrabalken). Vårdnadshavaren kan bli
skadeståndsskyldig enligt skadeståndslagens
bestämmelser, om han uppsåtligen eller av
vårdslöshet försummar sitt tillsynsansvar.
När det gäller målsägandens möjligheter att få
reda på vem som är vårdnadshavare för en underårig
lagöverträdare bör till att börja med erinras om att
målsäganden under förundersökningsförfarandet inte
är att anse som part. Han har således inte någon
rätt till partsinsyn (se JO 1995/96 s. 49 f). För
målsäganden gäller därför att han har rätt att ta
del av allmänna handlingar i den mån någon
sekretessregel inte hindrar det. Här är
bestämmelserna i 9 kap. 17 och 18 §§ sekretesslagen
(1980:100) aktuella. Bestämmelserna torde innebära
att sekretess i regel råder för uppgifter om den
misstänktes vårdnadshavare.
I departementspromemorian Brottsoffers möjligheter
att få del av uppgifter ur förundersökningar m.m.
(Ds 2000:64) föreslås bl.a. en ändring i
sekretesslagen som innebär att målsägande som är i
behov av uppgifter i avslutade förundersökningar för
att kunna få ett enskilt anspråk tillgodosett skall
ges möjlighet att utan hinder av sekretessen få del
av uppgifterna. Rätten till insyn skall även gälla
när andra slags utredningar avslutats, exempelvis en
sådan utredning som sker när en person under 15 år
misstänks ha begått ett brott.
Promemorian har remissbehandlats och regeringen
beslutade den 1 mars i år om en lagrådsremiss. En
proposition har aviserats till den 22 mars 2001.
Utskottet avstyrkte liknande yrkanden förra våren
(bet. 1999/2000:JuU16 s. 4 f). Utskottet höll fast
vid sin tidigare intagna ståndpunkt, nämligen att
någon särskild information inte behöver spridas till
föräldrar om skyldigheten att betala ersättning. Vad
gällde frågan om möjligheten att få reda på vem som
i egenskap av vårdnadshavare är ersättningsskyldig
noterade utskottet att reglerna om sekretess synes
innebära svårigheter för målsägandena i vissa fall.
Utskottet ansåg det därför positivt att regeringen,
som nyss framgått, tagit initiativ till att se över
reglerna. Det då aktuella motionsyrkandet ansågs
vara tillgodosett.
Överväganden
Utskottet ser fortfarande inget behov av att sprida
information om föräldrars skadeståndsskyldighet.
Motion Ju907 i denna del bör avslås av riksdagen.
Utskottet gör alltjämt bedömningen att önskemålet
om möjligheterna att få uppgifter ur
förundersökningar för att kunna föra talan om
skadestånd är tillgodosett med det förslag som
numera bereds i Regeringskansliet. Utskottet förelår
att riksdagen avslår motion Ju930 i denna del.
Övrigt
Drogtest från barn under 15 år
I motionerna Ju4 (kd), Ju810 (kd), Ju907 (m), Ju913
(kd), Ju929 (m) och Ju931 (m) efterfrågas
möjligheter för polisen att ta blodprov och urinprov
på barn under 15 år i syfte att klarlägga om barnet
använt narkotika.
Denna fråga har återkommande behandlats av
utskottet. En utförlig beskrivning av gällande rätt
finns i betänkande 1996/97:JuU12 s. 11 f.
Sammanfattningsvis innebär reglerna att en
provtagning av aktuellt slag betraktas som
kroppsbesiktning enligt 28 kap. rättegångsbalken.
Detta tvångsmedel får inte användas mot någon som
inte fyllt 15 år. Däremot finns en, låt vara
begränsad, möjlighet att företa läkarundersökning
med stöd av 32 § LVU.
Frågan om att tvångsvis drogtesta barn under 15 år
har behandlats av Narkotikakommissionen. I
betänkandet Vägvalet - Den narkotikapolitiska
utmaningen (SOU 2000:126) tar kommissionen ställning
mot att införa en sådan möjlighet.
Betänkandet remissbehandlas under våren.
I en lagrådsremiss som beslutades den 8 februari i
år föreslås vissa ändringar i de sociala
vårdlagarna. I fråga om LVU föreslås bl.a. att den
som tvångsvårdas därför att han själv utsätter sin
hälsa eller utveckling för en påtaglig risk för
skada skall kunna avkrävas ett drogtest vid
ankomsten till hemmet samt inför vistelser utanför
hemmet. Förutsättningen föreslås vara att det kan
misstänkas att den intagne är påverkad av något
sådant medel. Någon nedre åldersgräns finns inte.
Ett drogtest kan således även omfatta barn under 15
år.
När utskottet behandlade frågan senast (bet.
1999/2000:JuU16 s. 16 f) ansåg utskottet att det då
pågående arbetet skulle avvaktas.
I avvaktan på resultatet av beredningen av
Narkotikakommissionens betänkande ser utskottet
ingen anledning att ändra uppfattning i frågan om
drogtester. Utskottet föreslår att riksdagen avslår
såväl motion Ju810 som motionerna Ju4, Ju907, Ju913,
Ju929 och Ju931 i här aktuella delar.
Föräldrastöd från polisen
I motionerna Ju907 och Ju929 (båda m) föreslås att
föräldrarna skall kunna begära hjälp av polisen för
att föra hem sina barn.
Enligt 12 § polislagen (1984:387) får polisen
omhänderta barn under 18 år, om barnet påträffas i
en olämplig miljö. Polisen skall skyndsamt överlämna
barnet till dess föräldrar. Någon sådan mer allmän
möjlighet till bistånd av polisen som efterfrågas i
nu aktuella motioner finns däremot inte.
Utskottet har tidigare tagit avstånd från tanken i
motionerna och hänvisat till att en sådan ordning
riskerar att innebära en alltför stor belastning på
polisens resurser. Utskottet har därvid också ansett
motionsyrkandena i stort vara tillgodosedda genom
möjligheten att omhänderta och t.ex. köra hem barn
under 18 år som påträffas i olämpliga ungdomsmiljöer
och genom möjligheten till ingripanden enligt den
sociala vårdlagstiftningen i vissa fall (se senast
bet. 1999/2000:JuU16 s. 14).
Utskottet vidhåller den uppfattning som redovisats
ovan, och utskottet föreslår att riksdagen avslår
motionerna Ju907 och Ju929 i här aktuella delar.
Straffmyndighetsåldern
I motion Ju907 (m) hävdas att straffbarhetsåldern
bör sänkas från 15 år till 13 år.
I 1 kap. 6 § brottsbalken föreskrivs att för brott
som någon begått innan han fyllt 15 år får inte
dömas till påföljd.
Straffansvarsutredningen har i sitt betänkande
Straffansvarets gränser (SOU 1996:185 s. 563 f)
berört frågan om barns straffansvar. Utredningen har
inte funnit skäl att ändra på åldersgränsen.
När utskottet förra våren behandlade ett likadant
yrkande anförde utskottet att det inte fann någon
anledning att överväga en förändring (bet.
1999/2000:
JuU16 s. 14 f).
Utskottet anser inte att det framkommit något som
motiverar en annan bedömning än den utskottet gjorde
förra året. Utskottet föreslår att riksdagen avslår
motion Ju907 i denna del.
Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Fredrik
Reinfeldt (m), Ingvar Johnsson (s), Märta Johansson
(s), Margareta Sandgren (s), Alice Åström (v),
Ingemar Vänerlöv (kd), Ann-Marie Fagerström (s),
Maud Ekendahl (m), Helena Zakariasén (s), Yvonne
Oscarsson (v), Ragnwi Marcelind (kd), Jeppe Johnsson
(m), Kia Andreasson (mp), Gunnel Wallin (c), Siw
Persson (fp), Anita Sidén (m) och Nalin Pekgul (s).
Reservationer
Utskottets förslag till riksdagsbeslut och
ställningstaganden har föranlett följande
reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken
punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som
behandlas i avsnittet.
1. Medling och familjegruppskonferenser
(punkt 2)
av Fredrik Reinfeldt (m), Ingemar Vänerlöv (kd),
Maud Ekendahl (m), Ragnwi Marcelind (kd), Jeppe
Johnsson (m), Gunnel Wallin (c), Siw Persson (fp)
och Anita Sidén (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager med anledning av motionerna
2000/01:Ju6 yrkande 6, 2000/01:Ju929 yrkande 12 och
2000/01:Ju933 yrkande 24 samt med avslag på motion
2000/01:Ju515 som sin mening för regeringen vad som
anförs i denna reservation.
Ställningstagande
Vi anser att påföljdssystemet för unga behöver
kompletteras med nya påföljdsalternativ.
Möjligheterna att lagföra ungdomar genom medling
eller familjegruppskonferenser bör därför övervägas.
Dessa åtgärder innebär att den unge tvingas ta
ansvar för sitt handlande, något som vi ser som
eftersträvansvärt.
Kommunförbundets försöksverksamhet med
familjerådslag har varit för begränsad för att medge
några säkra slutsatser. Den bör därför följas av en
utvidgad försöksverksamhet där hänsyn tas till
hittills gjorda erfarenheter, och hinder som
observerats i möjligaste mån undanröjs. Också denna
försöksverksamhet bör naturligtvis utvärderas.
Regeringen bör ges i uppdrag att vidta åtgärder med
anledning av det anförda.
Vi ser det som glädjande att ett lagförslag om
medling nu arbetats fram. Med hänsyn till
regeringens senfärdighet i fråga om
försöksverksamheten med medling bör riksdagen
bestämma att regeringen skall återkomma till
riksdagen med ett förslag rörande medling under
denna mandatperiod.
Det anförda innebär att vi ställer oss bakom
motionerna Ju6, Ju929 och Ju933 i här aktuella
delar. Motion Ju515 bör inte föranleda någon åtgärd
från riksdagen.
2. Påföljdssystemet i övrigt för unga
lagöverträdare (punkt 4)
av Fredrik Reinfeldt (m), Maud Ekendahl (m),
Jeppe Johnsson (m) och Anita Sidén (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 4 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager med anledning av motionerna
2000/01:Ju907 yrkandena 6, 7 och 9, 2000/01:Ju911
yrkandena 9-11, 13 och 15, 2000/01:Ju928 yrkande 12
och 2000/01:Ju929 yrkandena 13-15, 17 och 19 samt
med avslag på motion 2000/01:Ju907 yrkande 8 som sin
mening för regeringen vad som anförs i denna
reservation.
Ställningstagande
Enligt vår mening byggde 1998 års beslut om
påföljder för unga lagöverträdare på den felaktiga
utgångspunkten att det är lämpligt att det överlåts
åt socialtjänsten att ha hand om verkställighet av
ungdomspåföljderna. Detta skall naturligtvis vara en
uppgift för kriminalvården. Dagens ordning medför
att ungdomarna lätt kan inbilla sig att samhället
ser mildare på deras lagöverträdelser än på vuxnas.
Detta i sin tur leder alltför ofta till att den unge
inte i fortsättningen avstår från brott. Vi anser
således att påföljdssystemet för unga lagöverträdare
behöver en genomgripande översyn där utgångspunkten
skall vara att verkställighet av påföljder också för
unga skall ske inom kriminalvården. Detta innebär
bl.a. att påföljden överlämnande till vård inom
socialtjänsten avskaffas och att den slutna
ungdomsvården skall verkställas på särskilda
kriminalvårdshem enligt särskilda för ungdomar
anpassade regler. Vidare bör nya påföljder som
villkorligt fängelse övervägas.
När det gäller särbehandling av unga
lagöverträdare anser vi att det saknas anledning att
upprätthålla ett krav på särskilda skäl för att döma
till fängelse för brott som en person som är myndig
har begått. Bestämmelsen i 30 kap.
5 § brottsbalken bör ändras i enlighet härmed. Den
strafflindring som skall komma unga till del enligt
29 kap. 7 § brottsbalken bör å andra sidan göras
tydligare. Detta bör ske genom en regel som
uttrycker en på levnadsålder grundad procentuell
straffnedsättning.
Detta är ett omfattande lagstiftningsarbete som
regeringen genast bör ta itu med. Den aviserade
utvärderingen av 1998 års reform bör inte avvaktas.
Även i denna fråga bör riksdagen besluta om
tidpunkten för när arbetet skall vara klart.
Regeringen bör alltså återkomma till riksdagen med
ett förslag före utgången av denna mandatperiod.
Det anförda innebär att vi ställer oss bakom
motionerna Ju907, Ju911, Ju928 och Ju929 i här
aktuella delar. Förslaget om weekendfängelse i den
förstnämnda motionen bör dock inte föranleda någon
åtgärd från riksdagens sida.
3. Möjligheterna att anhålla ungdomar under 18
år (punkt 6)
av Fredrik Reinfeldt (m), Maud Ekendahl (m),
Jeppe Johnsson (m) och Anita Sidén (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 6 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager med anledning av motionerna
2000/01:Ju818, 2000/01:Ju907 yrkande 11 och
2000/01:Ju928 yrkande 16 som sin mening för
regeringen vad som anförs i denna reservation.
Ställningstagande
Kravet på synnerliga skäl för häktning hindrar i
praktiken anhållningsbeslut som i övrigt kan
motiveras med bl.a. att risk finns för att den
misstänkte på fri fot försvårar utredningen.
Reglerna om anhållande och häktning bör därför ses
över i syfte att åstadkomma vidgade möjligheter att
anhålla personer under 18 år. Regeringen bör ges i
uppdrag att återkomma till riksdagen med ett
lagförslag.
4. Föräldrars skadeståndsansvar (punkt 7)
av Fredrik Reinfeldt (m), Ingemar Vänerlöv (kd),
Maud Ekendahl (m), Ragnwi Marcelind (kd), Jeppe
Johnsson (m), Siw Persson (fp) och Anita Sidén
(m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 7 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager med anledning av motion
2000/01:Ju907 yrkande 2 som sin mening för
regeringen vad som anförs i denna reservation.
Ställningstagande
Många föräldrar tror att de inte kan bli
skadeståndsskyldiga för skador som deras barn
orsakar genom brott. Det kan heller inte anses
allmänt känt bland personer som utsatts för brott av
barn att de kan ha rätt till skadestånd av barnets
föräldrar. Enligt vår mening finns det alltså ett
behov av att sprida information om föräldrars
skadeståndsskyldighet. En positiv bieffekt av en
sådan kunskap är att den med säkerhet skulle ha viss
brottsförebyggande effekt. Det får ankomma på
regeringen att se till att information i ämnet
sprids.
5. Drogtest från barn under 15 år (punkt 9)
av Fredrik Reinfeldt (m), Ingemar Vänerlöv (kd),
Maud Ekendahl (m), Ragnwi Marcelind (kd), Jeppe
Johnsson (m), Kia Andreasson (mp) och Anita Sidén
(m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 9 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager med anledning av motionerna
2000/01:Ju4 yrkande 4, 2000/01:Ju810, 2000/01:Ju907
yrkande 5, 2000/01:Ju913 yrkande 5, 2000/01:
Ju929 yrkande 3 och 2000/01:Ju931 yrkande 3 som sin
mening för regeringen vad som anförs i denna
reservation.
Ställningstagande
Vi anser att verkningsfulla åtgärder måste till för
att stävja narkotikamissbruket som kryper allt
längre ned i åldrarna. En sådan åtgärd skulle vara
att införa en möjlighet till provtagning - blodprov
och urinprov - också från barn under 15 år när
narkotikamissbruk misstänks. Denna lagfästa
möjlighet skulle komma till användning när barnet,
eller dess föräldrar, inte vill medverka till
provtagning. Syftet med provtagningen skulle vara
att ge socialtjänsten underlag för en bedömning av
vilka stödåtgärder som behövs i det enskilda fallet.
Det är således inte fråga om en provtagning i
bevissyfte av den typ som är möjlig att genomföra på
straffmyndiga personer med stöd av rättegångsbalkens
regler. Remissvaren på Narkotikakommissionens
betänkande behöver inte inväntas. Regeringen bör
redan nu få i uppdrag att lägga fram ett lagförslag
för riksdagen med den inriktning vi här angett.
6. Föräldrastöd från polisen (punkt 10)
av Fredrik Reinfeldt (m), Maud Ekendahl (m),
Jeppe Johnsson (m) och Anita Sidén (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 10 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager med anledning av motionerna
2000/01:Ju907 yrkande 3 och 2000/01:Ju929 yrkande 2
som sin mening för regeringen vad som anförs i denna
reservation.
Ställningstagande
Enligt vår mening är det inte tillräckligt att
polisen har möjlighet att köra hem ett barn som
vistas i en olämplig miljö. Det finns andra
situationer, t.ex. när föräldrarna beslutat att
barnet skall vara hemma en viss tid, då föräldrar
kan behöva myndigheternas bistånd. Införandet av en
rätt till föräldrastöd från polisen i sådana
situationer bör ses som ett komplement till det
skadeståndsansvar som åvilar föräldrar som brister i
tillsynen. Den förbättrade föräldrakontroll som ett
polisstöd skulle medföra skulle också verka
brottsförebyggande. Enligt vår mening bör regeringen
låta utreda förutsättningarna för föräldrastöd från
polisen.
Särskilt yttrande
Målsägandes rätt att få uppgifter
från polisen
Fredrik Reinfeldt (m), Maud Ekendahl (m), Jeppe
Johnsson (m) och Anita Sidén (m) anför:
Vi anser att brottsoffrens möjligheter att erhålla
skadestånd måste förbättras. I de fall där ett brott
begåtts av en omyndig och förundersökningen läggs
ner kan det i praktiken bli svårt för den som
drabbats av brottet att väcka talan om skadestånd.
En förutsättning för en sådan talan är ju att han
vet mot vem den skall väckas. De regler om sekretess
som lägger hinder i vägen bör därför ändras. Det är
mot denna bakgrund glädjande att ett lagförslag med
denna inriktning nu arbetats fram i
Regeringskansliet. Vi har därför valt att inte
reservera oss till förmån för motion Ju930.
Bilaga
Förteckning över behandlade förslag
Motioner väckta med anledning av
skrivelse 2000/01:62
2000/01:Ju4 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd) vari
yrkas:
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av insatser
för att motverka alkohol- och narkotikamissbruket
bland ungdomar.
2000/01:Ju6 av Gunnel Wallin m.fl. (c) vari yrkas:
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om vikten av att
verksamheten med medling fortsätter.