I detta ärende behandlar utskottet ett antal
motioner som väckts under den allmänna motionstiden
år 2000. Motionerna rör frågor om kriminalvård,
bl.a. behandlingsmetoder och permissioner.
Utskottet hänvisar till gällande regelverk och
pågående utvecklings- och beredningsarbete.
Utskottet föreslår att riksdagen avslår samtliga
motioner.
I ärendet finns sex reservationer, varav tre från
(m), två från (m, kd, fp) och en från (m, kd, c,
fp). Vidare finns fem särskilda yttranden, varav två
från (m), ett från (m, kd, c, fp), ett från (m, kd,
c) och ett från (c).
Motioner från allmänna motionstiden
2000/01:Ju502 av Lars Björkman och Elizabeth Nyström
(m) vari yrkas: Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen anförs om
försök med GPS-övervakning av permittenter med
fotboja.
2000/01:Ju505 av Elizabeth Nyström och Maud Ekendahl
(m) vari yrkas: Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen anförs om
skärpta permissionsregler för livstidsdömda och
dömda till längre fängelsestraff.
2000/01:Ju506 av Mikael Oscarsson (kd) vari yrkas:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om behovet av en översyn av
den rättspsykiatriska vården.
2000/01:Ju507 av Mikael Oscarsson (kd) vari yrkas:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om en översyn av hanteringen
av permissioner för interner dömda för grova brott.
2000/01:Ju508 av Ola Karlsson och Ingvar Eriksson
(m) vari yrkas
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att utländska
medborgare som begått brott i Sverige skall utvisas
för att avtjäna sina straff i hemlandet.
2000/01:Ju509 av Maud Ekendahl och Jeppe Johnsson
(m) vari yrkas: Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen anförs om
kvarhållande av medel som täcker kostnaderna för den
avvisades hemresa.
2000/01:Ju510 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd) vari
yrkas: Riksdagen begär att regeringen ser över
lekmannaarvodet för övervakare i enlighet med vad i
motionen anförs.
2000/01:Ju513 av Håkan Juholt m.fl. (s) vari yrkas:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om systemet med
"brandmansfångar".
2000/01:Ju516 av Johan Pehrson (fp) vari yrkas:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om bristen på
lekmannaövervakare.
2000/01:Ju517 av Anne-Katrine Dunker och Berit
Adolfsson (m) vari yrkas
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om vikten av
behandling i kombination med fängelsestraff när det
gäller pedofiler.
2000/01:Ju518 av Björn Kaaling m.fl. (s) vari yrkas:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om kostnadsfördelning för
rättspsykiatrisk vård.
2000/01:Ju710 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd) vari
yrkas
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att införa en plan
där särskilda avdelningar inrättas för livstidsdömda
tills livstidsstraffsfrågan har utretts.
2000/01:Ju911 av Bo Lundgren m.fl. (m) vari yrkas
8. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag om att medicinering skall vara ett villkor
vid villkorlig frigivning av sexualförbrytare i
enlighet med vad som anförs i motionen.
12. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till en ny verkställighetslagstiftning i
enlighet med vad som anförs i motionen.
16. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till lagstiftning rörande elektronisk
intensivövervakning av permissioner och frigångar.
2000/01:Ju913 av Alf Svensson m.fl. (kd) vari yrkas
15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av
individuella handlingsplaner inom kriminalvården.
20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om farmakologisk och
motivationsbehandling för sexualbrottsdömda.
2000/01:Ju928 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas
3. (delvis) Riksdagen begär att regeringen lägger
fram lagförslag om höjda krav på skötsamhet m.m. som
en förutsättning för villkorlig frigivning samt
möjlighet till särbehandling av unga lagöverträdare.
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om återrapportering om
genomförande av vårdplaner fastställda av domstol.
13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att sätta
allmänhetens skyddsbehov före den intagnes behov av
vistelser utanför anstalt.
14. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag om intensivövervakning av permissioner med
hjälp av elektronisk fotboja.
2000/01:Ju929 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas
16. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till ändring av
verkställighetslagstiftningen i enlighet med vad som
anförs i motionen.
Utskottets överväganden
I detta betänkande behandlar utskottet ett antal
motioner som rör kriminalvårdsfrågor. Motionerna har
väckts under den allmänna motionstiden år 2000.
En ny verkställighetslag
I motionerna Ju911 och Ju929 (båda m) begärs att
regeringen snarast tar initiativ till en ny
verkställighetslag.
I proposition 1997/98:95 Ändringar i
kriminalvårdslagstiftningen, m.m. övervägde
regeringen Fängelseutredningens förslag till en ny
lag om verkställighet av fängelsestraff (SOU
1993:76). Regeringen gjorde därvid bedömningen att
det då inte fanns anledning att lägga fram något
förslag om en ny verkställighetslag.
Utskottet konstaterade vid behandlingen av
propositionen att det i och för sig fanns en del
omständigheter som talade för en ny lag om
verkställighet av fängelsestraff. Här tänkte
utskottet bl.a. på de förändringar som hade skett
när det gäller verkställighetsinnehållet. En ny lag
krävde dock enligt utskottet en mer genomgripande
redaktionell översyn av bestämmelserna i lagen
(1974:203) om kriminalvård i anstalt (KvaL). Vidare
hade kriminalvårdens verksamhet efter det att
Fängelseutredningens arbete avslutats genomgått en
hel del förändringar, både organisatoriskt och vad
gällde den närmare utformningen av verkställighetens
innehåll. Detta innebar enligt utskottets
uppfattning att ytterligare överväganden i frågan
krävdes. Därtill konstaterade utskottet att några
mer påtagliga tillämpningsproblem inte hade visat
sig såvitt avsåg regleringen i KvaL. Utskottet
delade därför regeringens uppfattning att det just
då inte borde läggas fram något förslag om en ny lag
om verkställighet. Utskottet var inte heller berett
att förorda att ett ytterligare utredningsarbete
sattes i gång (bet. 1997/98:JuU19 s. 7).
När utskottet senast behandlade denna fråga under
våren 2000 (bet. 1999/2000:JuU15 s. 3 f) noterade
utskottet att frågan om en ny verkställighetslag
skulle övervägas i samband med att en systematisk
och redaktionell översyn av KvaL görs. Utskottet
anförde, i likhet med tidigare uttalanden, att det
finns en del omständigheter som talar för en ny lag
om verkställighet av fängelsestraff. Utskottet ansåg
emellertid att det förestående arbetet inte borde
föregripas.
Utskottet har inhämtat att frågan om direktiv till
en sådan översyn bereds i Regeringskansliet med
inriktning på ett beslut under hösten år 2001.
Utskottet anser att resultatet av den aviserade
översynen bör avvaktas. Riksdagen bör avslå
motionerna Ju911 och Ju929 i dessa delar.
Verkställighetsinnehållet för sexualbrottsdömda, m.m.
I motionerna Ju517 (m), Ju911 (m) och Ju913 (kd)
framställs bl.a. önskemål om att farmakologisk
behandling som syftar till att minska sexualdriften
skall gälla som villkor för villkorlig frigivning av
personer som dömts för sexualbrott.
Dagens regler innebär att det inte finns någon
möjlighet att ställa villkor för frigivningen.
Däremot kan den lokala kriminalvårdsmyndigheten
besluta att den frigivne skall ställas under
övervakning (26 kap. 11 § brottsbalken). Vidare kan
övervakningsnämnden besluta att den dömde skall
iaktta vissa föreskrifter under prövotiden, dvs. den
tid som motsvarar den återstående strafftiden, dock
minst ett år (26 kap. 15 och 16 §§ samma balk). Här
handlar det bl.a. om nykterhetsvård eller annan vård
eller behandling.
Såvitt gäller själva behandlingen inom
kriminalvården finns bestämmelser i KvaL. En intagen
skall enligt 10 § KvaL ges möjlighet till lämplig
sysselsättning som främjar utsikterna för honom att
efter frigivningen inordna sig i samhället, t.ex.
särskilt anordnad verksamhet som syftar till att
motverka brott. En intagen som har behov av
medicinskpsykologisk eller någon annan särskild
behandling skall också beredas sådan, om det kan ske
med hänsyn till anstaltstidens längd och den
intagnes förutsättningar.
Enligt 12 § KvaL är en intagen normalt skyldig att
delta i den verksamhet och ha den sysselsättning som
anvisas honom. Att delta i anvisad programverksamhet
är således obligatoriskt. Medicinsk behandling
däremot kan, liksom eljest inom samhället, normalt
endast ges på frivillig grund. Undantag härvidlag är
den behandling som kan ske med stöd av lagen
(1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård.
Kriminalvårdsstyrelsen har på regeringens uppdrag
kartlagt vilka program som används för behandling av
män som har dömts för våldsbrott mot kvinnor.
Programmen genomförs huvudsakligen i samtalsform i
grupp och ofta i samarbete med polis och
socialtjänst. Problematiken tas även upp i sex- och
samlevnadskurser eller i gruppsamtal om relationer
vid anstalter som har allmänna våldsbrottsprogram.
I sammanhanget bör även nämnas att regeringen
avsatt 2 miljoner kronor för en utvärdering av i
vilken utsträckning befintliga behandlingsmetoder
för män som har begått vålds- och sexualbrott mot
kvinnor är lämpliga och verksamma (se bet.
1997/98:JuU13 s. 45 f). En del av de avsatta medlen
har nyligen använts till att finansiera en
internationell konferens.
Inom kriminalvården arbetar man för att utveckla
insatserna för män som dömts för vålds- eller
sexualbrott mot kvinnor. Målsättningen är att alla
sexualbrottsdömda skall delta i brottsrelaterade
program som är direkt utformade för dem. En
försöksverksamhet pågår för sexualbrottsdömda på
anstalt med ett risk- och behovsinstrument (SVR-20).
Instrumentet är ett hjälpmedel för att bedöma
riskfaktorer för återfall i likartade brott i syfte
att möta den intagnes behov av insatser, särskilt
med avseende på psykoterapeutisk behandling. Ett
liknande bedömningsinstrument (SARA) används på
försök för att utveckla insatserna för dem som har
dömts för misshandel av sin partner eller före detta
partner (kriminalvårdens budgetunderlag för år 2000
s. 22 och för år 2001 s. 26).
Inom Kriminalvårdsstyrelsen pågår ett arbete som
syftar till att differentieringen såvitt gäller de
sexualbrottsdömda skall öka. Arbetet beräknas vara
klart under våren 2001.
Karolinska Institutet (KI) har på uppdrag av
Kriminalvårdsstyrelsen undersökt förutsättningarna
för en senare effektstudie av behandlingsinsatser
för sexualbrottsdömda på kriminalvårdsanstalt.
Undersökningen redovisas i rapporten Att påverka och
påverkas. I rapporten skisseras också hur ett
instrument för rutinmässig fortlöpande uppföljning
skulle kunna utformas och tillämpas. Undersökningen
bygger på intervjuer med berörd personal och en
registerundersökning. Sammanfattningsvis resulterade
arbetet i bedömningen att den vetenskapliga
underbyggnaden, anpassningen till målgruppen och
genomförandet av program för sexualbrottsdömda i
fängelse i dag inte är tillfredsställande. Formerna
för prioritering av klienter till behandling samt
dokumentation av såväl programmens innehåll som
genomförda insatser på individnivå är bristfälliga.
Sammantaget bedöms förutsättningarna inte vara
uppfyllda för meningsfulla effektstudier av
behandlingen. Emellertid förefaller - anförs det -
möjligheterna att på lite längre sikt kvalitetssäkra
och vidareutveckla programverksamheten vara relativt
goda. Förutom en motivation och önskan till
vidareutbildning hos många av de
kriminalvårdsanställda som arbetar med
programverksamhet för sexualbrottsdömda, finns ett
samhälleligt stöd för att genom påverkan av den
dömde minska den individuella risken för återfall i
brott. I rapporten rekommenderas kriminalvården att
avvakta några år med att genomföra effektstudier.
Utvärderingar är dyrbara och arbetskrävande och
kunskapsläget sådant att man först bör överväga att
styra in verksamheten mot mer vetenskapligt
underbyggda behandlingsformer.
Utskottet har tidigare vid flera tillfällen haft
att ta ställning till motionsyrkanden med liknande
innehåll som de nu aktuella, senast under våren 2000
(bet. 1999/2000:JuU15 s. 6 f). Såvitt gällde de då
aktuella motionsyrkandena anförde utskottet att det
var av största vikt att män som har begått vålds-
eller sexualbrott erhåller adekvat behandling i
syfte att minimera risken för att de återfaller i
sådan brottslighet. Det var därför positivt att en
kartläggning hade skett av de behandlingsinsatser
som görs för män som har begått våldsbrott och att
initiativ tagits till den nyss nämnda utvärderingen
av i vilken utsträckning befintliga
behandlingsmetoder för män som har begått vålds-
eller sexualbrott mot kvinnor är lämpliga och
verksamma. Resultaten av arbetet borde enligt
utskottet avvaktas.
Utskottet vill nu inledningsvis understryka att
utskottet - liksom tidigare - har en positiv
grundinställning till det utvecklingsarbete som
pågår i fråga om behandlingsmetoder för
sexualbrottsdömda. Som utskottet tidigare framhållit
är det viktigt att kunskaperna ökar om dessa
metoders effekter. Den undersökning som nu
genomförts av Karolinska Institutet visar att nya
behandlingsmetoder bör föregås av noggranna
överväganden så att metoderna blir möjliga att
utvärdera. Utskottet utgår från att detta kommer att
beaktas i det fortsatta arbetet.
När det sedan gäller frågan om det för frigivning
skall kunna ställas villkor om farmakologisk
behandling kan utskottet i och för sig ha förståelse
för att ett sådant krav kan framstå som lockande.
Utskottet vill dock påpeka att ett sådant system
knappast kan ges annan räckvidd än under tiden för
villkorlig frigivning och att det, som all annan
medicinsk behandling, torde kräva noggrann kontroll
och uppföljning. Det finns också anledning att räkna
med att en del dömda inte kommer att vilja
underkasta sig behandlingen och därmed inte kunna
friges förrän hela strafftiden gått till ända. Denna
skillnad gentemot andra dömda kan framstå som
svårmotiverad samtidigt som frågan kompliceras
ytterligare av de begränsningar som gäller för vård
under tvång. Utskottets utgångspunkt är alltså att
andra metoder bör väljas för att minska risken för
återfall i den aktuella typen av brott. Här är det
möjligt att den i motionerna åsyftade behandlingen
om den ges på frivillig grund i vissa fall kan vara
till nytta.
Utskottet föreslår att riksdagen avslår motionerna
Ju517, Ju911 och Ju913 i här aktuella delar.
I motion Ju513 (s) efterlyses nya
behandlingsformer som bidrar till de dömdas
återanpassning i samhället. Som exempel nämns att
man i USA låtit intagna fungera som brandmän.
I budgetpropositionen för år 2001 (utg.omr. 4
avsnitt 4.4.4) redovisar regeringen sin uppfattning
om den framtida inriktningen på verksamheten inom
kriminalvården. Där anförs bl.a. att det är viktigt
att göra arbetsdriften mer meningsfull och anpassad
efter de intagnas behov.
Utskottet håller i och för sig med om att det är
viktigt att arbetet inom kriminalvården bedrivs så
att de dömda uppfattar verksamheten som meningsfull.
Som framgår ovan behövs det dock inte något
riksdagsinitiativ för att åstadkomma detta. Med det
anförda föreslår utskottet att riksdagen avslår
motion Ju513.
Permission
I motion Ju928 (m) framhålls att permissioner bör
beviljas restriktivt då allmänhetens skyddsintresse
måste anses vara det primära. Motionärerna
understryker att de intagnas individuella vårdplaner
skall läggas till grund för beslut om i vilken
utsträckning permission bör beviljas. I motionerna
Ju505 (m) och Ju507 (kd) efterfrågas en översyn av
permissionsreglerna i fråga om långtidsdömda.
För att underlätta anpassningen i samhället kan en
intagen enligt 32 § första stycket KvaL beviljas
tillstånd att lämna anstalten för viss kort tid
(normalpermission), om det inte finns påtaglig fara
för fortsatt brottslig verksamhet eller avsevärd
fara för annat missbruk. Vid denna bedömning skall
särskilt beaktas om den intagne nyttjat eller
förfarit olagligt med narkotika inom anstalten eller
utan giltigt skäl vägrat att lämna urinprov.
Permission får enligt 32 § andra stycket också
beviljas om någon annan särskild anledning
föreligger (särskild permission).
För permission får ställas de villkor som anses
erforderliga beträffande vistelseort,
anmälningsskyldighet eller annat. Om noggrann
tillsyn behövs kan det föreskrivas att den intagne
under permissionen skall stå under bevakning.
I fråga om permissioner gäller dessutom vissa
kvalifikationstider. Sålunda bör enligt 12 § första
stycket förordningen (1974:248) om kriminalvård i
anstalt (KvaF) den som dömts till minst två års
fängelse inte utan särskilda skäl beviljas
permission innan han har avtjänat sex månader av
straffet.
Riksrevisionsverket har på regeringens uppdrag
granskat kriminalvården och hur den utnyttjar sina
resurser. Uppdraget redovisades i rapporten
Effektivare kriminalvård - En hindersanalys, RRV
1999:27. Riksrevisionsverket fann vid sin granskning
brister i bl.a. styrningen. Verket riktade också
kritik mot den uppföljning som sker.
Med anledning av Riksrevisionsverkets kritik och
att en av de misstänkta för de s.k. Malexandermorden
var på permission när brotten begicks beordrade
generaldirektören för Kriminalvårdsstyrelsen i en
skrivelse den 18 juni 1999 samtliga myndighetschefer
att omedelbart förvissa sig om att man hade
erforderlig kontroll över långtidsdömdas
utevistelser. Vidare tillsattes en arbetsgrupp inom
kriminalvården för att se över den praktiska
tillämpningen av gällande regler för utevistelser
och, i mån av behov, föreslå erforderliga
förändringar i regelverket. Översynen skulle
särskilt avse utevistelser för personer dömda för
grov brottslighet till fängelse fyra år eller mer
som hade eller kunde förväntas bli föremål för
normalpermissioner före den 1 februari 2000.
Arbetsgruppen, som antog namnet 1999 års
permissionsutredning, undersökte bl.a. i vilken grad
kunskaper från riksmottagningen på
kriminalvårdsanstalten Kumla används i
riskbedömningen och i vad mån en förnyad
riskbedömning görs. Uppdraget gick också ut på att
granska de förberedelser som görs för utevistelser
och tillämpningen av villkor i samband med
utevistelser. Det innefattade vidare att undersöka
tillämpningen av förekommande beslutsdelegation och
att beskriva i vilken omfattning myndighetscheferna
involveras i bedömning och beslut angående enskilda
intagna.
Arbetsgruppen redovisade i januari år 2000 sitt
uppdrag i rapporten Långtidsdömdas utevistelser. Av
rapporten framgår att det fanns brister i det
dåvarande regelverket samt i fråga om den praktiska
tillämpningen av detta. Sammanfattningsvis ansågs
att lagstiftningen på området var
tillfredsställande, men att Kriminalvårdsstyrelsens
föreskrifter i vissa delar borde arbetas om.
Arbetsgruppens främsta kritik rörde dock den
praktiska tillämpningen av regelverket samt brister
i intern kontroll och uppföljning. Permissioner hade
i många fall beviljats slentrianmässigt och
särskilda permissioner hade ibland beviljats för
tveksamma ändamål. I många fall hade särskilda
villkor för utevistelserna saknats trots att de hade
behövts. Härtill kom att kontrollen av de intagna
varit bristfällig. Kriminalvården hade i ett flertal
fall haft dålig kännedom om under vilka förhållanden
som den intagne tillbringat permissionen. Någon mer
ingående uppföljning efter genomgången permission
hade inte skett utan i regel hade endast drogfrihet
och färdhandlingar kontrollerats vid återkomsten
till anstalten. Enligt arbetsgruppen krävdes det en
stramare tillämpning, bättre kontroll och minskad
volym av utevistelser. En rad åtgärder föreslogs,
bl.a. att lokala och regionala chefer omedelbart
skulle ges i uppdrag att snarast göra en genomgång
av samtliga intagnas utevistelser och därvid
särskilt kontrollera att regelsystemet tillämpades
korrekt.
Justitieministern uttalade sig den 3 februari 2000
i ett interpellationssvar i fråga om
permissionsreglerna för fängelsedömda. Hon hänvisade
därvid till ovan redovisad rapport och anförde att
det är en självklarhet att varje permission skall
planeras, kontrolleras och följas upp. Hon utgick
från att Kriminalvårdsstyrelsen omedelbart skulle
vidta åtgärder för att förbättra kontrollinsatserna.
Hon anförde vidare i fråga om behovet av
farlighetsbedömningar bl.a. följande. Ett arbete med
att utveckla möjligheterna att göra säkrare risk-
och farlighetsbedömningar pågår inom kriminalvården.
Ett exempel är riksmottagningen vid Kumla där alla
långtidsdömda män utreds och en individuell
riskprofil tas fram. Den används som en del i
bedömningen av vilka särskilda villkor som skall
gälla för långtidsdömda, bl.a. vid permissioner. För
att förhindra permissionsmissbruk är den
riskbedömning som inledningsvis görs av
långtidsdömda emellertid inte tillräcklig.
Kriminalvården måste hitta bättre metoder och
arbetssätt för att göra risk- och
farlighetsbedömningar. Regeringen har därför gett
Kriminalvårdsstyrelsen i uppdrag att redovisa vilka
åtgärder som vidtagits för att göra säkrare risk-
och farlighetsbedömningar (riksdagens snabbprotokoll
1999/2000:60).
Återrapportering av uppdraget att redovisa vilka
insatser som genomförts i fråga om risk- och
farlighetsbedömningarna skall ske i samband med att
kriminalvården avger sin årsredovisning för år 2000
(kriminalvårdens regleringsbrev för år 2000).
De nya föreskrifterna och allmänna råden är nu
klara (KVVFS 2000:7) och innehåller i huvudsak
följande. Inledningsvis understryks vikten av en väl
genomtänkt permissionsplanering och att permissioner
alltid måste prövas efter lagstiftningens krav.
Vidare innehåller de en uppräkning av faktorer som
bör beaktas vid den riskbedömning som skall göras
inför varje permissionstillfälle. Där anges bl.a. de
förhållanden under vilka den intagne kommer att
tillbringa den eventuella permissionen. Härvid bör
beaktas risken för att vistelsemiljön kan innebära
tillgång till alkohol, droger, vapen och potentiella
eller identifierade brottsoffer. Kontrollen av
vistelsemiljön kan ske på olika sätt, t.ex. kan
polismyndighet eller frivård kontaktas för att
efterhöra om de har någon information om den
tilltänkta permissionsadressen. Vid osäkerhet om
riskerna bör utredningen kompletteras med ett
utlåtande från en i riskvärdering tränad psykiater
eller psykolog. Då ett sådant utlåtande begärs bör
särskilt den intagnes grad av psykopati efterfrågas.
I de allmänna råden sägs också att det vid
prövningen avseende intagen som deltagit i gäng-
eller ligabrottslighet även bör beaktas tidpunkter
för målskamraters utevistelser i de fall samtidiga
utevistelser bedöms medföra risk för fortsatt
brottslighet.
Bland föreskrifterna upptas även bestämmelser om
kvalifikationstid (1 §). I anslutning till den
bestämmelsen upplyses att minimitiden inte utgör
någon utfästelse om permission vid viss tidpunkt. En
intagen bör inte beviljas normalpermission vid
minimitid i ett antal närmare uppräknade fall,
exempelvis om han under tidigare eller pågående
verkställighet misskött permissioner eller annan
utevistelse.
Såvitt gäller särskild permission framhålls att
alla förutsebara aktiviteter bör inplaneras för att
utföras under normalpermission. Som exempel på när i
stället särskild permission får beviljas nämns
närvaro vid närståendes begravning och vissa fall av
inställelse vid domstolsförhandling.
I föreskrifterna anges vidare att en skriftlig
permissionsplan skall upprättas för varje
permissionstillfälle (5 §) och att villkor om att
följa planen skall ställas om det inte bedöms vara
obehövligt (7 §). Även i övrigt ges vissa allmänna
råd om när villkor för permissioner skall ställas
och vilka slags villkor som kan användas.
Bestämmelser finns också om uppföljning efter
permission (11 §) innebärande att utfallet skall
kontrolleras, vilket anges kunna ske genom kontroll
av drogfrihet, färdbiljetter, intyg m.m.
Utskottet har inhämtat att det inom
Kriminalvårdsstyrelsen pågår ett arbete med att
följa upp de nya permissionsföreskrifterna. Arbetet
beräknas vara färdigt under våren 2001.
När utskottet senast behandlade yrkanden om en
restriktivare hållning i fråga om permissioner
konstaterade utskottet i likhet med motionärerna att
det under år 1999 hade skett flera allvarliga fall
av permissionsmissbruk som gav anledning att strama
upp permissionsbestämmelserna och deras tillämpning
(bet. 1999/2000:JuU15 s. 8 f). Utskottet noterade,
som nämnts ovan, att alla lokala chefer inom
kriminalvården fått i uppdrag att gå igenom samtliga
utevistelser, göra en behovsprövning i varje enskilt
fall, överväga i vilken mån permissionerna skall
förenas med särskilda villkor och förbättra
kontrollen av permissionerna. Vidare pågick som
redan nämnts en översyn av Kriminalvårdsstyrelsens
föreskrifter och allmänna råd om permissioner.
Utskottet kan nu konstatera att föreskrifterna på
området stramats upp och att det dessutom aviserats
en uppföljning av dem. Föreskrifterna synes ha fått
en ändamålsenlig utformning. Förutsättningarna för
att i framtiden minska antalet fall av missbruk av
permissionssystemet framstår alltså som goda. För
närvarande finns det inte skäl för riksdagen att
initiera några ytterligare ändringar av
permissionsreglerna. Utskottet föreslår att
riksdagen avslår motionerna Ju505 och Ju507 samt
motion Ju928 i här aktuell del.
I motionerna Ju502, Ju911 och Ju928 (alla m)
begärs att elektronisk övervakning skall användas
vid permissioner och frigång.
Även frågan om att använda elektronisk övervakning
vid permissioner berördes av 1999 års
permissionsutredning. Enligt utredningens
uppfattning är sådan övervakning varken praktiskt
möjlig eller särskilt effektiv för att kontrollera
kortvariga utevistelser. Utredningen hänvisade dock
till att arbete pågår i Justitiedepartementet i
frågan.
I promemorian Från anstalt till frihet (Ds
2000:37) görs bedömningen att det, åtminstone för
närvarande, inte finns tillräckliga skäl att
lagreglera möjligheten att använda
intensivövervakning i samband med permissioner. I
promemorian anförs sammanfattningsvis att
intensivövervakning inte utgör något hinder mot att
begå brott, att de kontroll- och stödeffekter som
skulle kunna uppnås i de flesta fall skulle kunna
uppnås genom att villkor ställs och att bl.a.
installation av utrustningen skulle bli så
resurskrävande att det inte skulle stå i proportion
till vinsterna.
I en nyligen beslutad lagrådsremiss delar
regeringen den uppfattning som kommer till uttryck i
promemorian.
När utskottet behandlade liknande yrkanden förra
våren hänvisade utskottet till det här redovisade
arbetet inom Regeringskansliet. Arbetet borde enligt
utskottet avvaktas.
Utskottet noterar att regeringen inom kort kommer
att för riksdagen redovisa sina överväganden i
frågan. I avvaktan på det bör riksdagen inte ta
ställning till om elektronisk övervakning bör komma
till användning även vid permissioner. Utskottet
föreslår att riksdagen avslår motion Ju502 samt
motionerna Ju911 och Ju928 i här aktuella delar.
Psykiskt störda lagöverträdare
I motion Ju518 (s) framhålls att kostnadsansvaret
för personer dömda till rättspsykiatrisk vård bör
åvila staten.
Om en person överlämnas till rättspsykiatrisk vård
har i regel landstingen att stå för de vårdkostnader
som uppkommer.
Regeringen beslutade den 20 maj 1999 att tillkalla
en parlamentariskt sammansatt kommitté med uppdrag
att utreda frågor om ansvar och påföljder för
psykiskt störda lagöverträdare (dir. 1999:39).
Kommittén skall lämna förslag till en reformerad
reglering av det straffrättsliga ansvaret samt
formerna för ingripanden mot denna grupp av
lagöverträdare. Kommittén skall därvid bl.a.
analysera argumenten för och emot införandet av en
tillräknelighetsreglering och de konsekvenser en
sådan förändring skulle medföra, ta ställning till
hur påföljdsregleringen för de psykiskt störda
lagöverträdarna skall utformas och lämna förslag
till hur ansvaret för den rättspsykiatriska vården
skall fördelas. Utredningen skall också överväga om
det finns behov av att lagreglera frågan om ansvar
vid tillfällig sinnesförvirring som uppkommit utan
eget vållande och om det finns ett påtagligt
praktiskt behov av en särreglering när det gäller
de utvecklingsstörda. Uppdraget skall redovisas
senast vid utgången av år 2001.
När utskottet behandlade denna fråga våren 2000
(bet. 1999/2000:JuU15 s. 14 f) konstaterade
utskottet att en utredning hade tillsatts för att
utreda frågor om ansvar och påföljder för psykiskt
störda lagöverträdare. I uppdraget ligger också,
påpekade utskottet, att utreda vem som, formellt och
finansiellt, skall ansvara för den rättspsykiatriska
vården. Det pågående utredningsarbetet borde enligt
utskottet inte föregripas.
Utskottet anser fortfarande att det pågående
utredningsarbetet bör avvaktas, och utskottet
föreslår att riksdagen avslår motion Ju518.
I motion Ju506 (kd) hävdas att uppgifterna i
belastningsregistret om personer dömda till
rättspsykiatrisk vård är bristfälliga.
I 6 § förordningen (1999:1134) om
belastningsregister föreskrivs att registret skall
innehålla uppgifter om intagning i eller utskrivning
från en sjukvårdsinrättning angående den som av
domstol har överlämnats till rättspsykiatrisk vård.
Enligt 35 § samma förordning skall bl.a.
chefsöverläkare lämna sådana uppgifter till
Rikspolisstyrelsen.
I 28 § lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård
finns bestämmelser om att målsägande i vissa fall
skall underrättas om att den dömde är på fri fot.
I sammanhanget bör även nämnas att regeringen
beslutat att ge en särskild utredare i uppdrag att
följa genomförandet av den nya
polisregisterlagstiftningen (dir. 1999:99). Den
fråga som väckts i motionen får anses ligga inom
ramen för utredningens uppdrag.
Utskottet har inhämtat att det inom ramen för en
undersökning som utförs inom Socialstyrelsen
framkommit att vissa uppgifter inte rapporterats
till belastningsregistret. Med anledning därav har
styrelsen informerat chefsöverläkarna om
skyldigheten att lämna uppgifter. Den nu aktuella
undersökningen förväntas bli klar under våren.
Utskottet kan konstatera att det finns skäl som
talar för att inrapporteringen av uppgifter inte
till fullo fungerar. Som framgår ovan har dock
frågan uppmärksammats. Utskottet utgår också från
att regeringen vidtar de åtgärder som kan behövas -
de författningsändringar som kan behövas ligger på
förordningsnivå. Utskottet föreslår att riksdagen
avslår motion Ju506.
Lekmannaövervakare
I motionerna Ju510 (kd) och Ju516 (fp) begärs att
arvodet till s.k. lekmannaövervakare skall höjas.
I förordningen (1998:642) om verkställighet av
frivårdspåföljder anges att övervakaren har rätt
till ersättning enligt de normer som fastställs av
regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer (5 kap. 17 §).
Kriminalvårdsstyrelsen har den 9 januari 2001
beslutat att ersättningen skall höjas från 300 kr
per månad till 400 kr. Efter höjningen utgår 150 kr
som arvode och 250 kr för omkostnader. Sistnämnda
del är skattefri.
I budgetpropositionen för år 2001 (utg.omr. 4,
avsnitt 4.4.4) anförde regeringen att en
förutsättning för att den dömde skall kunna
återanpassas till ett liv utan kriminalitet är att
han eller hon under verkställighetstiden ges
möjlighet till kontakter utanför anstalten. Att
kontakterna med familj och barn i möjligaste mån bör
upprätthållas är, anförde regeringen, i det närmaste
en självklarhet. Här fyllde de besökslägenheter som
inrättats på många anstalter en viktig funktion. Det
var enligt regeringen emellertid också nödvändigt
att försöka finna andra vägar för de dömda att knyta
sociala kontakter. I det sammanhanget spelade bl.a.
lekmannaövervakarna en viktig roll. Det personliga
engagemang och intresse som frivilliga insatser
innebär kan, påpekade regeringen, aldrig helt
ersättas av det stöd som erbjuds inom ramen för ett
tjänstemannaansvar. Vikten av de frivilliga
krafternas inslag i kriminalvården kunde därför inte
nog betonas. Ideella insatser är dock inte alltid
tillräckligt. Även frivilliga krafter borde få
rimliga utlägg täckta. Regeringen skulle därför
överväga hur stödet till de frivilliga insatserna
skall utformas i framtiden.
Antalet lekmannaövervakare pendlade under åren
1995-1999 mellan ca 4 550 och 5 050. Vid utgången av
år 1999 uppgick antalet till 4 609. Enligt vad
regeringen anförde i budgetpropositionen (utg.omr.
4, avsnitt 4.6.4) finns det uppgifter som tyder på
att den nedgång av antalet som skett under år 1999
inte är tillfällig utan ett tecken på en successiv
nedgång, eftersom det är allt svårare att rekrytera
nya lekmannaövervakare. Dessa är, anfördes det, en
stor tillgång i kriminalvården, och regeringen ansåg
därför att det är angeläget att frivården, bl.a.
genom information och medverkan i skilda former av
utbildning, medverkar till att stimulera fler att
bli lekmannaövervakare.
Justitieministern har i ett frågesvar under våren
2000 gett uttryck för en liknande uppfattning (svar
på frågorna 1999/2000:872 och 883).
I kriminalvårdens regleringsbrev för år 2001 har
Kriminalvårdsstyrelsen getts i uppdrag att komma med
förslag till hur samarbetet med ideella
organisationer kan utvecklas och stödjas. Uppdraget
skall redovisas senast den 1 maj 2001.
Utskottet vill inledningsvis uttrycka sin
uppskattning för de insatser som lekmannaövervakarna
gör för kriminalvården. Med sitt engagemang bidrar
de på ett mycket värdefullt sätt bl.a. till att
frivårdens klienter ges möjlighet att skapa ett
socialt kontaktnät. Lekmannaövervakarna utgör alltså
en tillgång för kriminalvården. Utskottet delar
också motionärernas uppfattning om vikten av att
dessa personer ges såväl en rimlig ersättning som
stöd i sina uppdrag. Det är därför glädjande att
dessa frågor uppmärksammats på olika håll. Här
tänker utskottet bl.a. på den nyligen beslutade
höjningen av ersättningen men också på det uppdrag
som Kriminalvårdsstyrelsen fått och som skall
redovisas redan under våren. Med det anförda
föreslår utskottet att riksdagen avslår motionerna
Ju510 och Ju516.
Övrigt
Kostnaden för utvisades hemresor
I motion Ju509 (m) begärs att
kriminalvårdsanstalterna skall ges befogenhet att
kvarhålla del av den ersättning fängelsedömda som
skall utvisas erhåller under tiden i anstalt. Medlen
skall användas till att bekosta deras hemresa när de
utvisas.
Enligt 9 kap. 1 § utlänningslagen (1989:529) är en
utlänning som utvisas skyldig att betala kostnaden
för sin egen resa till den ort han sänds eller
åläggs att resa genom en myndighets försorg.
Av uppgifter som utskottet erhöll våren 2000 från
Rikspolisstyrelsen och Polismyndigheten i Örebro
län, där Kriminalvårdsmyndigheten Kumla är belägen,
framgår att bestämmelsen mycket sällan tillämpas.
Anledningen till detta är att den som skall utvisas
som regel antingen saknar medel eller motsätter sig
att betala för resan. Eftersom det inte finns någon
särskild ordning för indrivning i dessa fall måste
polisen, om den som skall utvisas vägrar att betala,
ansöka om stämning i domstol samt kvarstad för att
kunna utverka den utvisades medel. Detta är tids-
och resurskrävande och anses i regel inte
meningsfullt att göra.
Vad gäller den ersättning en intagen erhåller
under anstaltsvistelsen gäller enligt 44 § KvaL att
regeringen, eller den myndighet som regeringen
bestämmer, meddelar föreskrifter beträffande
användningen av ersättningen. Regeringen har med
stöd av 38 § KvaF delegerat denna befogenhet till
Kriminalvårdsstyrelsen.
Kriminalvårdsstyrelsen har reglerat frågor rörande
de intagnas ersättningar i KVVFS 1999:4. Av 15 § i
föreskrifterna följer att 10 % av den intagnes
ersättning skall innehållas för permissions- och
frigivningsändamål. De innehållna medlen skall i
första hand användas till utgifter i samband med
permission och frigivning, t.ex. för resa,
uppehälle, inköp av klädutrustning eller liknande.
Enligt Kriminalvårdsstyrelsen är det möjligt att
använda dessa medel också för den dömdes hemresa i
samband med utvisning. Detta förutsätter dock att
den intagne samtycker till det.
För det fall att den intagne inte frivilligt vill
betala sådant som han är skyldig att betala, t.ex.
kostnaden för hemresa, gäller i princip samma regler
som för indrivning av fordringar från andra
människor i samhället. Det krävs alltså en dom som
kan verkställas. För intagna i kriminalvårdsanstalt
gäller dock särskilda regler i fråga om
möjligheterna till utmätning. I 45 § KvaL föreskrivs
sålunda att om en intagen uppsåtligen förstört
egendom som tillhör anstalten, får ersättning för
det tas ut av den ovan nämnda ersättningen. I övrigt
får dock utmätning inte ske i den ersättning som för
den intagnes räkning står inne hos
kriminalvårdsmyndighet. En dom som går ut på att den
intagne skall betala något kan alltså bara
verkställas genom utmätning i annan egendom som den
intagne har.
När utskottet behandlade denna fråga våren 2000
(bet. 1999/2000:JuU15 s. 15 f) konstaterade
utskottet att det redan finns en möjlighet för
kriminalvården att innehålla del av den intagnes
arbetsersättning för att betala hans hemresa efter
frigivningen. Svårigheterna består i stället,
anförde utskottet, i att det inte är möjligt att ta
medlen i anspråk utan ett rättsligt förfarande, om
inte den intagne samtycker till det. Detta var
naturligtvis otillfredsställande men utskottet var
inte berett att ta något initiativ i frågan.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att det
är rimligt att den som dömts till utvisning också
betalar för hemresan. Detta är också innebörden av
gällande lagstiftning. Som framgår av det ovan sagda
finns det inte möjlighet att tvinga en intagen att
betala för resan. För det krävs en reglering
motsvarande den som nu gäller i fråga om ersättning
för uppsåtligen förstörd egendom som tillhör
anstalten. Som skäl för en sådan ordning kan i och
för sig anföras att den typ av fordran som
motionärerna tar upp har ett så nära samband med
straffverkställigheten att det framstår som rimligt
att staten kan tvinga fram betalning. Utskottet kan
emellertid också se skäl som talar emot en sådan
ordning, och utskottet är för närvarande inte berett
att förorda en lagändring. Utskottet föreslår att
riksdagen avslår motion Ju509.
Särskilda avdelningar för livstidsdömda
I motion Ju710 (kd) anförs att särskilda avdelningar
bör inrättas för livstidsdömda.
Utskottet har inhämtat att
Kriminalvårdsmyndigheten Kumla planerar att öppna en
avdelning med 24 platser för livstidsdömda den 1
mars 2001.
Utskottet konstaterar att motionsönskemålet är
tillgodosett med det initiativ som tagits inom
kriminalvården. Utskottet föreslår att riksdagen
avslår motion Ju710 i denna del.
Individuella behandlingsplaner
I motion Ju913 (kd) understryks vikten av att
individuella behandlingsplaner upprättas för alla
intagna.
Enligt 6 § KvaF skall för varje intagen upprättas
en behandlingsplan. Planen skall, under
hänsynstagande till anstaltstidens längd och övriga
omständigheter, inriktas på åtgärder som är ägnade
att främja den intagnes anpassning i samhället och
som förbereder honom för tillvaron utanför
anstalten. Till ledning för upprättandet av
behandlingsplanen skall behandlingsundersökning
utföras, i den mån erforderlig utredning inte redan
finns tillgänglig. De närmare föreskrifterna om
behandlingsplanering m.m. meddelas enligt 8 § KvaF
av Kriminalvårdsstyrelsen.
Av Kriminalvårdsstyrelsens anstaltsföreskrifter
(KVVFS 1998:8) följer att behandlingsplanen skall
upprättas inom tre veckor från intagningen.
Behandlingsplanen prövas och fastställs av
anstaltens behandlingskollegium.
Utskottet har inhämtat att det inom
Kriminalvårdsstyrelsen pågår ett arbetet med att ta
fram nya föreskrifter om verkställighetsplaneringen.
Inom ramen för det kommer även den av motionärerna
väckta frågan att tas upp. De nya föreskrifterna
beräknas bli färdiga under år 2001.
BRÅ har i rapporten Från anstalt till livet i
frihet - inför muck (BRÅ-rapport 2000:20) undersökt
bl.a. anstalternas planering och dokumentation av
behandlingsinsatser. I rapporten anför BRÅ att
behandlingsplaneringen i mindre än hälften av fallen
som ingick i undersökningen innehöll en planering
som motsvarade kraven. De flesta planer hade dock
upprättats inom föreskriven tid.
Hösten 1999 behandlade utskottet ett liknande
yrkande (bet. 1999/2000:JuU1 s. 74 f). Utskottet
konstaterade att regeringen i KvaF delegerat till
Kriminalvårdsstyrelsen att besluta om den närmare
utformningen av behandlingsplaneringen. Utskottet
utgick från att Kriminalvårdsstyrelsen härvid vägt
olika för- och nackdelar mot varandra för att
åstadkomma en ändamålsenlig utformning. Utskottet
utgick också från att Kriminalvårdsstyrelsen följer
upp och ser till att regleringen fungerar på ett
ändamålsenligt sätt. Mot bakgrund härav och då det
enligt utskottets mening knappast var lämpligt att
riksdagen gick in och i detalj reglerade hur
behandlingsplaneringen skall gå till avstyrkte
utskottet den då aktuella motionen.
Utskottet konstaterar att den studie som BRÅ
genomfört tyder på att det finns vissa brister i
fråga om behandlingsplanerna. Något ingripande från
riksdagens sida behövs emellertid inte eftersom
problemen redan uppmärksammats inom kriminalvården
och nya föreskrifter är att vänta. Utskottet
föreslår att riksdagen avslår motion Ju913 i denna
del.
Villkorlig frigivning
I motion Ju928 (m) hävdas att den intagnes
skötsamhet bör beaktas i större utsträckning vid
beslut om villkorlig frigivning.
I samband med att utskottet behandlade regeringens
förslag om ändrade regler för villkorlig frigivning
våren 1998 (bet. 1997/98:JuU21 s. 12 f) tog
utskottet ställning till ett motionsyrkande liknande
det nu aktuella. Utskottet ville till att börja med
framhålla att starka rättviseskäl talar för att
reglerna om villkorlig frigivning i princip skall
vara obligatoriska. En långtgående fakultativitet
där omständigheterna i det enskilda fallet skall
avgöra om en intagen friges villkorligt eller inte
öppnar, enligt vad utskottet anförde, för godtycke
och social diskriminering. Det leder också, påpekade
utskottet, till att intagna som av domstolen får
samma straff kan komma att avtjäna olika lång tid i
anstalt. För att skapa goda förhållanden på
anstalten och för att främja den dömdes
rehabilitering borde, å andra sidan, i någon
utsträckning markeras att den dömde kan påverka sin
verkställighet genom att vara skötsam. Fakultativa
inslag kunde därför inte helt undvaras. Utskottet
delade därför regeringens bedömning att villkorlig
frigivning borde kunna, såsom föreslogs i det då
aktuella ärendet, senareläggas vid misskötsamhet
från den intagnes sida under verkställigheten.
Enligt utskottets då redovisade mening understryker
ett sådant system vikten av att den intagne iakttar
de regler som gäller och ger möjlighet till
sanktioner mot överträdelser.
Utskottet håller fast vid sina ovan redovisade
överväganden från 1998. Reglerna om villkorlig
frigivning har alltså fått en ändamålsenlig
utformning. Utskottet föreslår att riksdagen avslår
motion Ju928 i denna del.
Uppföljning av vårdpåföljder
I motion Ju928 (m) efterfrågas en översyn av hur
påföljder som innehåller en av domstol fastställd
vårdplan fungerar.
Den typ av plan som motionärerna åsyftar
förekommer inom ramen för påföljden skyddstillsyn
och då som en särskild föreskrift om att den dömde
skall följa en särskild behandlingsplan (s.k.
kontraktsvård). Vidare förekommer beslut om vårdplan
när det gäller överlämnande till vård inom
socialtjänsten av unga lagöverträdare.
Skyddstillsyn innebär att den dömde ställs under
övervakning. Rätten kan i domen meddela föreskrifter
som t.ex. kan gå ut på att den dömde skall genomgå
vård. Sådana föreskrifter kan också meddelas av
övervakningsnämnden. Följer den dömde inte vad som
åligger honom kan övervakningsnämnden vidta
åtgärder, t.ex. besluta att den dömde skall meddelas
en varning. Under vissa förutsättningar kan
övervakningsnämnden begära att åklagare hos domstol
för talan om att skyddstillsynen skall undanröjas.
I fråga om s.k. kontraktsvård, som alltså är en
särskild form av skyddstillsyn, innebär gällande
ordning att rätten som ett särskilt skäl att välja
påföljden skyddstillsyn skall beakta om missbruk av
beroendeframkallande medel eller något annat
särskilt förhållande som kräver vård eller
behandling i väsentlig grad har bidragit till att
brottet har begåtts och den tilltalade förklarar sig
villig att genomgå lämplig behandling som enligt en
för honom uppgjord plan kan anordnas i samband med
verkställigheten (30 kap. 9 § andra stycket 3
brottsbalken). Någon sådan behandlingsplan
förekommer inte i de ordinära fallen av
skyddstillsyn.
Om den planerade behandlingen är av avgörande
betydelse för att döma till skyddstillsyn skall
rätten i domslutet ange hur långt fängelsestraff som
skulle ha dömts ut, om fängelse i stället hade valts
som påföljd. I sådana fall skall dessutom en
föreskrift meddelas om behandlingsplanen. I samband
med en sådan behandlingsplan får föreskrivas att den
som ansvarar för behandlingen skall anmäla till den
lokala kriminalvårdsmyndigheten och åklagaren, om
den dömde allvarligt åsidosätter sina åligganden
enligt planen (28 kap. 6 a § brottsbalken). Åklagare
får föra talan om undanröjande av skyddstillsynen,
om den dömde allvarligt har åsidosatt sina
åligganden enligt den behandlingsplan som gäller för
honom (28 kap. 8 § brottsbalken). Denna möjlighet
föreligger även om övervakningsnämnden inte gjort
anmälan om saken.
Såvitt gäller vård inom socialtjänsten innebär
gällande ordning att domstolen meddelar en
föreskrift om att den unge skall genomgå den vård
eller bli föremål för en sådan åtgärd som vårdplanen
innehåller. I vissa fall kan också föreskrift om
s.k. ungdomstjänst meddelas (31 kap. 1 §
brottsbalken).
Om den dömde i väsentlig grad bryter mot en
föreskrift som har meddelats får, efter ansökan av
åklagare, den domstol som först dömt i målet
undanröja förordnandet om överlämnande till vård och
döma till annan påföljd för brottet. I stället för
att undanröja förordandet får rätten besluta att
meddela varning, om detta är en tillräcklig åtgärd.
Möjligheten att undanröja förordnande gäller också i
några andra fall. Här handlar det dels om fall där
den planerade vården eller åtgärderna som
socialnämnden planerat inte kommer till stånd eller
om vården i väsentlig utsträckning avviker från den
planerade, dels om fall där den dömde överlämnats
till vård enligt lagen om vård av missbrukare i
vissa fall och den planerade vården visar sig inte
kunna anordnas (38 kap.
2 § brottsbalken).
I 65 a § socialtjänstlagen (1980:620) föreskrivs
att socialnämnden skall underrätta
åklagarmyndigheten om vården eller andra åtgärder
som redovisats i vårdplanen inte kommer till stånd.
Detsamma gäller om den dömde bryter mot en
föreskrift om ungdomstjänst.
I 5 § förordningen (1994:1763) med särskilda
bestämmelser om unga lagöverträdare föreskrivs att
åklagaren genast skall vidta åtgärder, om det på
grund av en underrättelse enligt nyss nämnda
bestämmelse i socialtjänstlagen uppkommer fråga om
att, med stöd av 38 kap. 2 § brottsbalken, undanröja
ett förordnande om överlämnande till vård inom
socialtjänsten.
I regleringsbrevet för BRÅ avseende år 2001 anges
att regeringen under året kommer att fatta beslut om
en utvärdering av de förändringar av
påföljdssystemet för unga lagöverträdare som
beslutades våren 1998 (prop. 1997/98:96, JuU21).
Utskottet kommer under våren 2001 att anordna en
offentlig utfrågning rörande påföljden överlämnande
till vård inom socialtjänsten. Utfrågningen äger rum
på initiativ från företrädare för Moderata
samlingspartiet.
Utskottet vill inledningsvis påpeka att det finns
ett system för övervakning av att överlämnanden till
vård inom socialtjänsten - i likhet med vad som
gäller när påföljden bestäms till s.k. kontraktsvård
- kommer att innehålla det som redovisats i
vårdplanerna. Härmed är dock inte sagt att det inte
skulle finnas några problem såvitt gäller
tillämpningen av regelverket. Mot den bakgrunden
anser utskottet att det finns skäl att välkomna den
aviserade utvärderingen av det nya påföljdssystemet
för unga lagöverträdare. Den av Moderata
samlingspartiet initierade utfrågningen på området
kommer också att ge värdefulla kunskaper. Utskottet
ser inget skäl till att riksdagen nu skulle uttala
sig i frågan, och utskottet föreslår att riksdagen
avslår motion Ju928 i denna del.
Straffverkställighet utomlands
I motion Ju508 (m) hävdas att de som dömts till
fängelse och utvisning bör få avtjäna
fängelsestraffet i sitt hemland.
Lagen (1972:260) om internationellt samarbete
rörande verkställighet av brottmålsdom (IVL) - som
bygger på de s.k. överförande- och brottmåls-
domskonventionerna - och lagen (1963:193) om
samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge
angående verkställighet av straff m.m. (NVL) innebär
att det redan i dag är möjligt att låta personer som
här i riket dömts till fängelse och utvisning
verkställa sina straff i hemlandet.
Överförande av verkställighet till annan stat
förutsätter, när varken brottmålsdomskonventionen
eller överförandekonventionen är tillämpliga, att
det föreligger någon annan internationell
överenskommelse. Vidare kan regeringen enligt 3 §
IVL om det föreligger synnerliga skäl för visst fall
träffa överenskommelse med främmande stat om
överförande av straffverkställighet. Ett exempel på
en bilateral överenskommelse är det avtal om
verkställighet av straffrättsliga påföljder som
Sverige ingått med Thailand (SÖ 1990:35).
Våren 2000 behandlade utskottet regeringens
förslag om att riksdagen skulle godkänna ett
tilläggsprotokoll till överförandekonventionen jämte
vissa lagändringar. Förslagen innebar bl.a. att den
dömdes samtycke inte längre krävs för överförande
när den dömde i samband med domen utvisas på grund
av brottet. I samma ärende behandlade utskottet ett
motionsyrkande liknande det nu aktuella (bet.
1999/2000:JuU13 s. 10 f). Utskottet framhöll då att
förslagen i det ärendet gick i den riktning
motionärerna efterlyste. Sålunda framhölls i
propositionen som en allmän utgångspunkt att en
återanpassning torde bli mer effektiv om den dömde i
ett tidigt skede överförs till sitt hemland. I
förhållande till stater som är anslutna till
brottmålsdomskonventionen eller
överförandekonventionen med tilläggsprotokollet
syntes motionsönskemålen väsentligen tillgodosedda
genom propositionens förslag.
Vad gällde stater som inte är anslutna till någon
av de nämnda konventionerna utgick utskottet - i
likhet med tidigare uttalanden - alltjämt från att
regeringen, utan något särskilt riksdagsinitiativ,
undersöker möjligheterna att ingå bilaterala avtal i
den omfattning som är önskvärd.
Utskottet vidhåller den uppfattning utskottet gav
uttryck för i våras, och utskottet föreslår att
riksdagen avslår motion Ju508 i denna del.
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
1. En ny verkställighetslag
Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju911
yrkande 12 och 2000/01:Ju929 yrkande 16.
Reservation 1 (m)
2. Verkställighetsinnehållet för
sexualbrottsdömda, m.m.
Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Gun
Hellsvik (m), Ingvar Johnsson (s), Margareta
Sandgren (s), Alice Åström (v), Ingemar Vänerlöv
(kd), Anders G Högmark (m), Ann-Marie Fagerström
(s), Maud Ekendahl (m), Helena Zakariasén (s),
Morgan Johansson (s), Ragnwi Marcelind (kd), Jeppe
Johnsson (m), Kia Andreasson (mp), Gunnel Wallin
(c), Siw Persson (fp), Yilmaz Kerimo (s) och Sture
Arnesson (v).
Reservationer
Utskottets förslag till riksdagsbeslut och
ställningstaganden har föranlett följande
reservationer. I rubriken anges inom
parentes vilken punkt i utskottets förslag
till riksdagsbeslut som behandlas i
avsnittet.
1. En ny verkställighetslag (punkt 1)
av Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud
Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager med anledning av motionerna
2000/01:Ju911 yrkande 12 och 2000/01:Ju929 yrkande
16 som sin mening för regeringen vad som anförts i
denna reservation.
Ställningstagande
Regeringen har i och för sig aviserat en översyn av
KvaL. Detta är enligt vår mening inte tillräckligt.
Vi anser att regeringen snarast skall ta initiativ
till en utredning med uppdrag att lämna förslag till
en helt ny lagstiftning. Då det finns ett stort
pedagogiskt värde med att förse en ny
straffverkställighetslagstiftning med ett namn som
överensstämmer med lagstiftningens syfte, nämligen
att ange de regler som skall gälla för hur
fängelsestraff skall verkställas, bör den nya lagen
benämnas fängelselagen.
Regeringen bör ges i uppdrag att snarast vidta
åtgärder med anledning av vad vi nu har anfört.
2. Verkställighetsinnehållet för
sexualbrottsdömda, m.m. (punkt 2)
av Gun Hellsvik (m), Ingemar Vänerlöv (kd),
Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl (m), Ragnwi
Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m), Gunnel Wallin
(c) och Siw Persson (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager med anledning av motionerna
2000/01:Ju517 yrkande 1, 2000/01:Ju911 yrkande 8 och
2000/01:Ju913 yrkande 20 samt med avslag på motion
2000/01:Ju513 som sin mening för regeringen vad som
anförts i denna reservation.
Ställningstagande
Det är som majoriteten anfört mycket viktigt att män
som har begått sexualbrott får adekvat behandling
för att undvika att de återfaller i likartad
brottslighet. En möjlighet är att använda sig av
farmakologisk behandling i syfte att minska
sexualdriften. I dag kan dessa brottslingar
frivilligt genomgå sådan behandling. Kriminalvården
har dock inte någon möjlighet att ensam besluta om
behandling utan den bestäms och utförs inom ramen
för hälso- och sjukvården oavsett om den medicinska
behandlingen påbörjats i frihet eller under
verkställigheten. Enligt vår uppfattning bör
medicinsk behandling i kombination med terapi
användas mer frekvent inom kriminalvården.
Härutöver bör enligt vår mening ställas som
villkor för frigivning att den dömde underkastar sig
farmakologisk behandling. Härigenom skulle
allmänhetens skyddsintresse ges en större tyngd.
De frågor som vi nu valt att lyfta fram inbegriper
flera svåra överväganden. Regeringen bör ges i
uppdrag att utreda dem och återkomma till riksdagen
med ett lagförslag. Detta innebär att vi ställer oss
bakom motionerna Ju517, Ju911 och Ju913 i dessa
delar. Motion Ju513 bör inte föranleda någon åtgärd.
3. Permission (punkt 3)
av Gun Hellsvik (m), Ingemar Vänerlöv (kd),
Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl (m), Ragnwi
Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m) och Siw
Persson (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 3 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager med anledning av motionerna
2000/01:Ju502, 2000/01:Ju505, 2000/01:Ju507,
2000/01:Ju911 yrkande 16 samt 2000/01:Ju928
yrkandena 13 och 14 som sin mening för regeringen
vad som anförts i denna reservation.
Ställningstagande
Den praktiska tillämpningen av permissionsreglerna i
KvaL har inte alls fungerat. Det är därför i och för
sig positivt att kriminalvårdens
tillämpningsföreskrifter på området reviderats. Med
tanke på att det fortfarande är samma grundläggande
regler i fråga om permissioner som gäller i KvaL
känner vi emellertid en viss tvekan inför
möjligheterna att med tillämpningsföreskrifter som
verktyg åstadkomma en stramare hantering. Vi anser
därför att dessa bestämmelser måste ändras. En
utgångspunkt för en sådan förändring bör vara att
det vid beslut om permission måste ske en avvägning
mellan den intagnes intresse av att få permission
och medborgarnas berättigade krav på skydd och
säkerhet. Vid denna avvägning bör allmänhetens
skyddsintresse ges en större tyngd än vad som är
fallet i dag, särskilt när det är fråga om
återfallsbrottslingar. Den intagnes intresse bör
bedömas utifrån en individuellt bestämd vårdplan.
Härigenom ökar förutsättningarna för att
permissionen används till något som långsiktigt
bidrar till den dömdes återanpassning till
samhället.
Härutöver är det viktigt att kontrollen av dem som
beviljas permission är effektiv. I det sammanhanget
vill vi påpeka att de utvärderingar som har gjorts
av verkställighet i form av intensivövervakning med
elektronisk kontroll har visat på ett övervägande
positivt resultat. Vi anser att de erfarenheter
kriminalvården erhållit skulle kunna användas även i
andra sammanhang. Så skulle t.ex. elektronisk
övervakning kunna införas som en extra
säkerhetsåtgärd vid permissioner och frigångar. En
försöksverksamhet bör inledas.
Regeringen bör låta utreda de frågor vi nu tagit
upp och återkomma till riksdagen med erforderliga
lagförslag.
4. Kostnaden för utvisades hemresor (punkt 6)
av Gun Hellsvik (m), Ingemar Vänerlöv (kd),
Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl (m), Ragnwi
Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m) och Siw
Persson (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 6 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager med anledning av motion
2000/01:Ju509 som sin mening för regeringen vad som
anförts i denna reservation.
Ställningstagande
Vi anser att det är stötande att kriminalvården inte
har befogenhet att utan den intagnes samtycke betala
ut kvarhållna medel för att täcka kostnaderna för
hans hemresa. Detta innebär också att den dömdes
skyldighet att betala, som följer av stadgandet i 9
kap. 1 § utlänningslagen, inte kan upprätthållas. En
sådan möjlighet bör därför införas för
kriminalvården.
Regeringen bör ges i uppdrag att snarast återkomma
till riksdagen med ett lagförslag som tillgodoser
vad vi nu har anfört.
5. Villkorlig frigivning (punkt 9)
av Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud
Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 9 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager med anledning av motion
2000/01:Ju928 yrkande 3 (delvis) som sin mening för
regeringen vad som anförts i denna reservation.
Ställningstagande
Vår utgångspunkt är att utdömda fängelsestraff skall
avtjänas. Villkorlig frigivning bör kunna komma i
fråga om den dömde har skött sig under
verkställigheten, dvs. deltagit i undervisning och
programverksamhet eller utfört anvisat arbete. Även
hur den intagne uppfört sig i allmänhet bör beaktas.
Härigenom blir den intagne stimulerad att sköta sig
och uppträda på ett korrekt sätt. Det sagda innebär
att det fakultativa inslaget vid bedömningen av när
villkorlig frigivning får ske bör vara större. En
sådan ordning är av både moralbildande och
moralförstärkande betydelse för den intagne.
Regeringen bör ges i uppdrag att utreda frågan och
återkomma till riksdagen med ett lagförslag som
tillgodoser det anförda.
6. Uppföljning av vårdpåföljder (punkt 10)
av Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud
Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 10 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager med anledning av motion
2000/01:Ju928 yrkande 11 som sin mening för
regeringen vad som anförts i denna reservation.
Ställningstagande
Det är viktigt att de påföljder som döms ut också
verkställs i enlighet med de föreskrifter som
meddelats i domen. I annat fall riskerar man att
domstolarnas auktoritet undergrävs. Det är mot denna
bakgrund viktigt med en fungerande kontroll av de
domar som innehåller föreskrifter om vård. Denna
fråga är av så grundläggande betydelse för
rättsväsendet att riksdagen redan nu bör besluta att
regeringen skall låta utreda frågan och vid behov
återkomma till riksdagen med ett förslag till
lagändringar. Det finns inte skäl att avvakta den
aviserade utvärderingen av påföljdssystemet för unga
lagöverträdare.
Särskilda yttranden
1. Permission
Gunnel Wallin (c) anför:
Jag anser att det är viktigt att reglerna för när
permission skall beviljas bygger på en avvägning
mellan å ena sidan samhällets skyddsintresse och å
andra sidan den intagnes behov av rehabilitering.
Som jag tolkar de nya föreskrifterna ger de också
uttryck för en sådan balans. Jag har därför valt att
inte reservera mig till förmån för de motioner som
är aktuella i denna del.
2. Psykiskt störda lagöverträdare
Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud
Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m) anför:
Vi anser det angeläget att frågan om vem som skall
stå kostnadsansvaret för dem som döms till
rättspsykiatrisk vård får en lösning som återspeglar
fördelningen av beslutsbefogenheter. I avvaktan på
resultatet av den utredning som arbetar med frågan
ser vi dock inget skäl att reservera oss till förmån
för motion Ju518.
3. Lekmannaövervakare
Gun Hellsvik (m), Ingemar Vänerlöv (kd), Anders G
Högmark (m), Maud Ekendahl (m), Ragnwi Marcelind
(kd), Jeppe Johnsson (m) och Gunnel Wallin (c)
anför:
Den nuvarande ersättningen till
lekmannaövervakare framstår som
uppseendeväckande låg. Den höjning som
kunnat ske inom ramen för kriminalvårdens
anslag är otillräcklig. Vi föreslog i höstas
att kriminalvården skulle få ett betydligt
högre anslag än det som regeringens förslag
innebar. Våra budgetalternativ röstades ner
av riksdagens majoritet. Om de vunnit gehör
hade det funnits möjlighet att höja
ersättningen till lekmannaövervakarna
betydligt mer än som nu skett.
4. Individuella behandlingsplaner
Gun Hellsvik (m), Ingemar Vänerlöv (kd), Anders G
Högmark (m), Maud Ekendahl (m), Ragnwi Marcelind
(kd), Jeppe Johnsson (m), Gunnel Wallin (c) och
Siw Persson (fp) anför:
Vi anser att det är mycket glädjande att problemen
med behandlingsplanerna uppmärksammats. Vi ser fram
mot resultatet av det arbete som nu inletts i
frågan. Vi har därför valt att inte reservera oss
till förmån för motion Ju913 i denna del.
5. Straffverkställighet utomlands
Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud
Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m) anför:
Med den lagstiftning som infördes genom riksdagens
beslut i våras ökade möjligheterna att låta
utvisningsdömda avtjäna sitt straff i hemlandet i
stället för i Sverige. I vilken mån regeringen
framöver kommer att träffa bilaterala avtal med
stater som inte ansluter sig till
tilläggsprotokollet till överförandekonventionen får
framtiden utvisa. Vi har därför valt att i dagsläget
inte reservera oss till förmån för motion Ju508.