I detta betänkande behandlar utskottet regeringens förslag till anslag
under utgiftsområde 4 Rättsväsendet samt ett antal motioner som väckts
under den allmänna motionstiden i år.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag till anslag för
utgiftsområdet som uppgår till totalt knappt 24 miljarder kronor. De
tyngsta anslagsposterna är polisväsendet (12 833 miljoner kronor),
domstolsväsendet (3 515 miljoner kronor) och kriminalvården (4 148
miljoner kronor). Moderata samlingspartiet, Kristdemokraterna,
Centerpartiet och Folkpartiet liberalerna har, med hänvisning till sina
respektive förslag till medelsanvisning för utgiftsområdet, inte
deltagit i beslutet såvitt avser tilldelningen på anslag. I stället
redovisar dessa partier sina ställningstaganden i särskilda yttranden.
Utskottet tillstyrker vidare regeringens förslag avseende en ändring
i rättegångsbalken som gör det möjligt för en tingsrätt att ha kansli
på mer än en ort. Utskottet tillstyrker också regeringens förslag i de
delar som avser att sjöfartsregistret i fortsättningen skall föras av
Sjöfartsverket och att inskrivningen av företagshypotek
fortsättningsvis skall tas hand om av Patent- och registreringsverket.
Vidare tillstyrker utskottet regeringens förslag om en ny
sammansättning m.m. av Tjänsteförslagsnämnden för domstolsväsendet.
Förslaget innebär bl.a. att en advokat skall ingå i nämnden.
Regeringen föreslår också att den skall bemyndigas att närmare ange
detaljer och tidsfrister för de obligatoriska momenten i domarbanan.
Här avses bl.a. längden på den obligatoriska tjänstgöring i olika
domstolsinstanser som skall fullgöras före assessorsförordnandet.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag. I denna del reserverar sig
Moderata samlingspartiet.
I ärendet behandlar utskottet också som redan framgått ett antal
motionsyrkanden som väckts under allmänna motionstiden. I yrkandena tas
i första hand upp frågor som rör resurser samt organisations-, mål- och
prioriteringsfrågor för myndigheterna inom rättsväsendet. Utskottet
avstyrker samtliga yrkanden.
I ärendet föreligger reservationer och särskilda yttranden från
Moderata samlingspartiet, Kristdemokraterna, Centerpartiet och
Folkpartiet liberalerna. Sammanlagt handlar det om 34 reservationer,
varav 12 är gemensamma för de fyra partierna, och 11 särskilda
yttranden. Vidare föreligger ett särskilt yttrande från Vänsterpartiet
och Miljöpartiet de gröna.
Propositionen
I proposition 2000/01:1 utgiftsområde 4 Rättsväsendet har regeringen
föreslagit att riksdagen
dels
1. antar regeringens förslag till lag om ändring i rättegångsbalken,
dels
2. godkänner att sjöfartsregistret förs över från Stockholms
tingsrätt till Sjöfartsverket och att inskrivning enligt lagen
(1984:649) om företagshypotek förs över från Malmö tingsrätt till
Patent- och registreringsverket,
3. godkänner att en advokat skall ingå i Tjänsteförslagsnämnden för
domstolsväsendet och att ordföranden i nämnden skall ansvara för
ärendenas beredning,
4. bemyndigar regeringen att närmare ange detaljer och tidsfrister
för de obligatoriska momenten i domarbanan,
dels
5. för budgetåret 2001 anvisar anslagen under utgiftsområde 4
Rättsväsendet enligt följande uppställning (i tkr):
För en förteckning över motionerna i nummerföljd, se bilaga 2.
Inledning
2000/01:Ju911 av Bo Lundgren m.fl. (m) vari yrkas
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om det individuella ansvaret för brott.
2000/01:So358 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari yrkas
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs om ökad rättstrygghet för livskvalitet.
Utgiftsramen och anslagen
2000/01:Fi211 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas
12. Riksdagen anvisar för budgetåret 2001 anslagen under
utgiftsområde 4 Rättsväsendet enligt uppställning i bilaga 2 (i
motionen).
2000/01:Ju211 av Sofia Jonsson (c) yrkas
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om ökade resurser till polis och rättsvårdande
myndigheter.
2000/01:Ju228 av Anne-Katrine Dunker och Patrik Norinder (m) vari yrkas
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om vikten av ökade resurser till polisen.
2000/01:Ju408 av Sofia Jonsson och Johan Pehrson (c, fp) vari yrkas
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om ökade anslag till rättsväsendet.
2000/01:Ju907 av Sten Tolgfors (m) vari yrkas
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om allmänhetens tillgång till polis och lokala
tingsrätter.
2000/01:Ju913 av Alf Svensson m.fl. (kd) vari yrkas
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om behovet av att anställa fler poliser och
civilanställda inom polisen.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att höja statusen på och utveckla
närpolisverksamheten.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om behovet av utökad kompetensutveckling samt
utbildning för åklagare och annan personal inom åklagarorganisationen.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om särskilda ungdomsrotlar inom åklagarväsendet.
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om behovet av utökade resurser till tingsrätterna.
16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att utveckla brotts- och missbruksrelaterade
påverkansprogram samt tillskapa resurser och säkerställa tillgången på
personal som möjliggör genomförandet av rehabiliteringen.
17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att förstärka instrumenten för att uppnå målet
drogfria anstalter.
18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att anpassa kriminalvården så att barn inte
ofrivilligt fråntas rätten att hålla en kontinuerlig kontakt och
gemenskap med sina föräldrar då dessa vistas på anstalt.
19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om tillgång till psykologisk expertis för föräldrar som
sitter på anstalt och deras barn.
21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om behovet av att anställa sociologer, terapeuter,
psykologer och annan kompetent personal i kriminalvården.
24. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om Brottsoffermyndighetens arbetssituation.
25. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad
i motionen anförs om att kampanjen "föräldrar är samhällets
viktigaste
brottsförebyggande resurs" genomförs.
27. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om det brottsförebyggande arbetet ute i kommunerna.
28. Riksdagen anvisar med följande ändringar i förhållande till
regeringens förslag anslagen under utgiftsområde 4 Rättsväsendet enligt
uppställning:
-------------------------------------------------------------
Anslag (tkr) RegeringensAnslagsförändring
förslag
-------------------------------------------------------------
4:1 Polisorganisationen 12 298 318 290 000
-------------------------------------------------------------
4:3 Åklagarorganisationen 729 777 67 000
-------------------------------------------------------------
4:5 Domstolsväsendet m.m. 3 515 117 350 000
-------------------------------------------------------------
4:6 Kriminalvården 4 148 078 250 000
-------------------------------------------------------------
4:10 16 852 3 000
Brottsoffermyndigheten
-------------------------------------------------------------
4:15 Brottsförebyggande 7 200 40 000
arbete
-------------------------------------------------------------
Summa för utgiftsområdet 23 973 166 1 000 000
-------------------------------------------------------------
2000/01:Ju919 av Olle Lindström (m) vari yrkas: Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökade resurser till
rättsväsendet.
2000/01:Ju921 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari yrkas
17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om kriminalvården.
18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om en utveckling av kriminalvårdens programverksamhet.
2000/01:Ju926 av Gunnel Wallin m.fl. (c) vari yrkas: Riksdagen anvisar
med följande ändringar i förhållande till regeringens förslag anslagen
under utgiftsområde 4 Rättsväsendet enligt följande uppställning:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om behovet av poliser och civil personal.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om behovet av att öka polisens effektivitet genom att
öka tillgången till expertis och specialistkompetens.
7. Riksdagen anvisar i enlighet med vad i motionen anförs till
utgiftsområde 4:1 Polisorganisationen för budgetåret 2001 895 000 000
kr utöver vad regeringen föreslagit eller således 13 193 318 000 kr.
8. Riksdagen anvisar i enlighet med vad i motionen anförs till
utgiftsområde 4:3 Åklagarorganisationen för budgetåret 2001 15 000 000
kr utöver vad regeringen föreslagit eller således 744 777 000 kr.
11. Riksdagen anvisar i enlighet med vad i motionen anförs till
utgiftsområde 4:5 Domstolsväsendet m.m. för budgetåret 2001 80 000 000
kr utöver vad regeringen föreslagit eller således 3 595 117 000 kr.
12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att meningsfull kriminalvård, farlighetsbedömningar
etc. förutsätter tillräckliga resurser.
13. Riksdagen anvisar i enlighet med vad i motionen anförs till
utgiftsområde 4:6 Kriminalvården för budgetåret 2001 29 000 000 kr
utöver vad regeringen föreslagit eller således 4 217 078 000 kr.[1]
15. Riksdagen anvisar i enlighet med vad i motionen anförs till
utgiftsområde 4:8 Rättsmedicinalverket för budgetåret 2001 5 000 000 kr
utöver vad regeringen föreslagit eller således 194 386 000 kr.
16. Riksdagen anvisar i enlighet med vad i motionen anförs till
utgiftsområde 3:1 Kronofogdemyndigheten för budgetåret 2001 30 000 000
kr mindre än vad regeringen föreslagit eller således 1 331 669 000 kr.
2000/01:Ju933 av Siw Persson och Johan Pehrson (fp) vari yrkas
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om en förstärkning av polisen.
26. Riksdagen beslutar att upphäva rättshjälpslagen (1996:1619) så
att den allmänna rättshjälpen återställs till vad som gällde före den 1
december 1997.
34. Riksdagen anvisar med följande ändringar i förhållande till
regeringens förslag anslagen under utgiftsområde 4 Rättsväsendet enligt
uppställning:
16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att uppmärksamma äldre personers utsatthet för våld
och övergrepp i utemiljö och i hemmen.
Polisväsendet
2000/01:Ju201 av Rolf Gunnarsson (m) vari yrkas
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om åtgärder för att minska brottsligheten.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om ytterligare resurser till polisen i Dalarna.
2000/01:Ju203 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) vari yrkas: Riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om
behovet av en speciell pott med pengar till Stockholmspolisen för
regeringsbeslutade arrangemang.
2000/01:Ju205 av Lennart Kollmats (fp) vari yrkas: Riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om
medelsfördelningen för polisverksamhet i Halland.
2000/01:Ju206 av Berndt Sköldestig m.fl. (s) vari yrkas: Riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om
fördelningen av tilldelade ekonomiska resurser till polisen.
2000/01:Ju207 av Stefan Hagfeldt och Gunnar Axén (m) vari yrkas:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om ytterligare resurser till länspolismyndigheten i
Östergötland.
2000/01:Ju208 av Mikael Oscarsson (kd) vari yrkas: Riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om
vikten av att bekämpa vardagsbrottslighet i form av cykelstölder.
2000/01:Ju210 av Margareta Cederfelt och Catharina Elmsäter-Svärd (m)
vari yrkas
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att tillföra Stockholmspolisen ekonomisk
kompensation för de uppdrag polisen åläggs att utföra som extra
uppdrag, det vill säga riksangelägenheter.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att extra studieplatser tillförs Polishögskolan i
Stockholm.
2000/01:Ju211 av Sofia Jonsson (c) vari yrkas
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att renodla polisens arbetsuppgifter.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om utbildning för landets poliser.
2000/01:Ju212 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd) vari yrkas: Riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om
behovet av att analysera och utvärdera de senaste årens avskrivningar
inom polisen.
2000/01:Ju213 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd) vari yrkas
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om behovet av en ny polishögskola.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att antalet närpoliser bör vara en per 1 000
invånare.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om polisens arbetssituation.
2000/01:Ju214 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd) vari yrkas
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att Nationella insatsstyrkan skall läggas under
Rikspolisstyrelsen.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om Nationella insatsstyrkans arbetsuppgifter som resurs
i bekämpningen av organiserad brottslighet.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att omgående åtgärda de missförhållanden som
Rikspolisstyrelsens interna inspektion uppdagat.
2000/01:Ju215 av Johnny Gylling (kd) vari yrkas
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om ökade polisresurser i Blekinge.
2000/01:Ju217 av Ulla-Britt Hagström och Birgitta Carlsson (kd, c) vari
yrkas: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att polisutbildningen förläggs till Skövde.
2000/01:Ju218 av Inger Strömbom m.fl. (kd) vari yrkas
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om ökade polisresurser till Stockholms län.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om behovet av att närpolisreformens intentioner kan
uppfyllas i Stockholms län.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om särskilda resurser för att kunna prioritera
ungdomsbrottsligheten i Stockholms län.
2000/01:Ju219 av Mikael Oscarsson (kd) vari yrkas: Riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att
se över förutsättningarna för att ge polisen extra resurser för att
kunna stoppa ungdomsrånen.
2000/01:Ju222 av Anita Johansson m.fl. (s) vari yrkas: Riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om
behovet av en väl fungerande polisverksamhet i Stockholms län.
2000/01:Ju223 av Anita Johansson m.fl. (s) vari yrkas: Riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om
utveckling av polisens organisation för ökad trygghet och minskad
brottslighet.
2000/01:Ju226 av Lars Gustafsson och Ester Lindstedt-Staaf (kd) vari
yrkas: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om en översyn av fördelningen av polisens resurser.
2000/01:Ju227 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) vari yrkas: Riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om
behovet av gemensam grund-, fort- och vidareutbildning för poliser,
tullpersonal och kustbevakare.
2000/01:Ju228 av Anne-Katrine Dunker och Patrik Norinder (m) vari yrkas
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om vikten av att öka antalet utbildningsorter och
därmed antalet aspiranter för utbildning av poliser.
2000/01:Ju229 av Henrik Westman (m) vari yrkas
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att Sverige behöver fler poliser.
2000/01:Ju231 av Rolf Kenneryd (c) vari yrkas
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att ta fram fördelningsnycklar för tilldelning av
polistjänster med inriktning på att befolkningstalen och sommarboende
ges större tyngd.
2000/01:Ju232 av Barbro Andersson Öhrn och Tone Tingsgård (s) vari
yrkas: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om fördelning av resurser till Polismyndigheten i
Uppsala län.
2000/01:Ju233 av Agne Hansson (c) vari yrkas: Riksdagen tillkännager
för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en förstärkning
av Polisen i Kalmar län.
2000/01:Ju234 av Ingvar Eriksson och Cristina Husmark Pehrsson (m) vari
yrkas: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om granskning av polis- och åklagarväsendets funktion
och effekterna på rättssystemet.
2000/01:Ju235 av Lars Björkman och Elizabeth Nyström (m) vari yrkas
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om ytterligare en polishögskola.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att en ny
polishögskola skall lokaliseras till Borås.
2000/01:Ju236 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas
1. Riksdagen begär att regeringen i samband med vårpropositionen
återkommer med en handlingsplan för utvecklingen av den polisiära
verksamheten. Denna plan bör även innehålla en redovisning av behovet
av resurstillskott som uppkommer vid genomförandet av planen i enlighet
med vad i motionen anförs.
2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag så att
polismyndigheterna åläggs att avsätta en viss del av sin budget till
nyrekrytering.
3. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till riktlinjer
för hur mycket återkommande utbildning i den löpande verksamheten varje
polis skall erhålla.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om decentraliserat budgetansvar.
2000/01:Ju238 av Kjell Eldensjö (kd) vari yrkas: Riksdagen tillkännager
för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att i Borås
etablera grundutbildning av poliser.
2000/01:Ju239 av Marianne Andersson (c) vari yrkas: Riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att
den nya polishögskolan måtte lokaliseras till Borås.
2000/01:Ju243 av Lennart Klockare och Monica Öhman (s) vari yrkas:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om utbildningskvoter vid polisutbildningen för att underlätta
framtida rekrytering.
2000/01:Ju244 av Lena Ek (c) vari yrkas: Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen anförs om särskild ersättning
till länspolismyndigheten i Östergötland med anledning av de tragiska
händelserna i Malexander.
2000/01:Ju245 av Per Bill (m) vari yrkas: Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rättvisa resurser
till polisen i Uppsala län.
2000/01:Ju246 av Karl Gustav Abramsson m.fl. (s) vari yrkas: Riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om
behovet av riktlinjer för fördelning av resurser till de olika
polismyndigheterna.
2000/01:Ju248 av Bertil Persson (m) vari yrkas
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att skapa fungerande aktionsgrupper mot
ungdomsvåldet.
2000/01:Ju409 av Rigmor Stenmark (c) vari yrkas
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att medel för polisväsendet i Uppsala utökas så att
verksamheten kan bedrivas på ett för medborgarna bra sätt.
2000/01:Ju709 av Ingvar Eriksson och Leif Carlson (m) vari yrkas
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att spåra och effektivt beivra all kriminell
hantering av vapen.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att kontrollen vid våra gränser förstärks i syfte
att förhindra illegal vapeninförsel.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om en ökning av polisens personella och materiella
resurser.
2000/01:Ju911 av Bo Lundgren m.fl. (m) vari yrkas
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om behovet av 3 000 nya poliser.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om prioriterade målsättningar för polisarbetet.
6. Riksdagen begär att regeringen utreder möjligheterna att förstärka
polis-ens utredningsorganisation med civila utredningsmän i enlighet
med vad som anförs i motionen.
7. Riksdagen begär att regeringen lägger fram en nationell
handlingsplan för att rädda närpolisorganisationen i enlighet med vad
som anförs i motionen.
2000/01:Ju921 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari yrkas
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs angående antagningen till polisutbildningen.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om effektivare resursanvändning inom polisväsendet.
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om nödvändigheten av ett ökat antal civilanställda inom
polisen.
12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att kvalitetssäkra polisens
brottsutredningsverksamhet.
13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om inriktningen av närpolisens verksamhet.
23. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att förkorta handläggningstiderna.
24. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om utökad samverkan mellan rättsväsendets myndigheter.
2000/01:Ju927 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas
3. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning om hur
polisutbildningen kan utvecklas och reformeras på lång sikt i enlighet
med vad som anförs i motionen.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om behovet av information och utbildning av chefer i
det nya arbetstidsavtalet.
2000/01:Ju933 av Siw Persson och Johan Pehrson (fp) vari yrkas
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att inrätta en tredje polisskola i södra Sverige.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om vikten av ökad status och karriärmöjligheter samt
behovet av specialkompetens inom hela polisväsendet.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om mindre byråkrati, tydliga mål, ledarskapet och
ledningsfunktionen inom polisen.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om en radikal utrensning av icke-polisiära
arbetsuppgifter inom polis-verksamheten.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om en omläggning av polisarbetet mot nolltolerans mot
brott.
2000/01:So547 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om ökade resurser till polisen för att motverka
langning m.m.
2000/01:Kr342 av Ewa Larsson m.fl. (mp) vari yrkas
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att överväga om ytterligare resurser behöver sättas
in för att komma tillrätta med olaglig spridning av material på
hemsidor.
2000/01:T215 av Johan Pehrson (fp) vari yrkas
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om polisens arbete.
2000/01:N225 av Elver Jonsson och Runar Patriksson (fp) vari yrkas
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om upprättandet av en rättstrygghet som inkluderar
rimliga krav på nära samhällsservice med fullföljande av
närpolisreformen.
2000/01:N321 av Carl-Erik Skårman m.fl. (m) vari yrkas
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om behovet av ökade polisresurser i Stockholms län.
Åklagarväsendet
2000/01:Ju302 av Carin Lundberg och Mats Lindberg (s) vari yrkas:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om förläggning av ekobrottsmyndighetskontor till Umeå.
2000/01:Ju305 av Bengt Silfverstrand och Anders Karlsson (s) vari
yrkas: Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om åklagarmyndigheternas resurser och kompetens i syfte
att stävja ekonomisk brottslighet.
2000/01:Ju306 av Catherine Persson (s) vari yrkas: Riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om
specialistkompetens för åklagare.
2000/01:Ju913 av Alf Svensson m.fl. (kd) vari yrkas
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om Ekobrottsmyndigheten.
2000/01:Ju933 av Siw Persson och Johan Pehrson (fp) vari yrkas
13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att avskaffa den särskilda ekobrottsmyndigheten.
Domstolsväsendet
2000/01:Ju404 av Eskil Erlandsson (c) vari yrkas: Riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om
behovet av bevarande av nuvarande två tingsrätter i Kronobergs län
(Växjö och Ljungby).
2000/01:Ju407 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd) vari yrkas
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att antalet tingsrätter i princip skall behållas
oförändrat.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att riksdagens delegation till regeringen att
fastställa domstolsorganisationen bör återkallas.
2000/01:Ju408 av Sofia Jonsson och Johan Pehrson (c, fp) vari yrkas
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att pågående försöksverksamheter, såsom t.ex.
Hallsbergs tingsrätt bör följas upp.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att varje förändring av domstolsorganisationen skall
föregås av ett riksdagsbeslut.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att bevara den nuvarande tingsrättsorganisationen i
Karlskoga och Lindesberg.
2000/01:Ju409 av Rigmor Stenmark (c) vari yrkas
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att Tierps tingsrätts verksamhetsområde utökas.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att betydelsen av notarietjänstgöring hos mindre
tingsrätter uppmärksammas.
2000/01:Ju412 av Hans Stenberg m.fl. (s) vari yrkas: Riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en
överflyttning av registrering av företagshypotek till Patent- och
registreringsverket, RSV.
2000/01:Ju414 av Agne Hansson (c) vari yrkas: Riksdagen tillkännager
för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att
bevara nuvarande tre tingsrätter i Kalmar län.
2000/01:Ju415 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas
2. Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag till
inrättandet av ett fristående råd för domarutnämningar.
3. Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag till
reformering av domstolsadministrationen.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om den framtida domstolsorganisationen.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om ett närmande mellan de allmänna domstolarna och
förvaltningsdomstolarna.
6. Riksdagen avslår regeringens förslag om bemyndigande för
regeringen att besluta om de obligatoriska momenten i domarbanan.
2000/01:Ju418 av Lennart Klockare (s) vari yrkas: Riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om
konsekvensen om tingsrätten för Luleå och Boden blir förlagd till
Boden.
2000/01:Ju820 av Åsa Torstensson (c) vari yrkas: Riksdagen tillkännager
för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att riksdagen
skall avgöra hur rättsväsendet organiseras och därmed besluta om
huruvida tingsrätter skall avvecklas.
2000/01:Ju913 av Alf Svensson m.fl. (kd) vari yrkas
12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att slå ihop de allmänna domstolarna med
förvaltningsdomstolarna.
2000/01:Ju921 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari yrkas
14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att beslut som rör förändringar av
domstolsorganisationen skall fattas av riksdagen.
15. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om en
parlamentarisk kommitté för att utreda förslaget om att lägga ned
Domstolsverket och decentralisera ut dess verksamhet.
16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om en översyn av notariemeriteringssystemet.
2000/01:Ju927 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas
9. Riksdagen avslår i enlighet med vad i motionen anförs regeringens
begäran om bemyndigande att närmare ange detaljer och tidsfrister för
de obligatoriska momenten i domarbanan.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om behovet av en övergripande plan för reformarbetet av
domstolsväsendet.
2000/01:Ju933 av Siw Persson och Johan Pehrson (fp) vari yrkas
14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om organisation och samordning inom domstolsväsendet.
15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om en förutsättningslös och samlad utredning om
domstolsväsendet.
16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om nedläggning av mindre tingsrätter.
19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om tillsättning av de högsta domartjänsterna efter
öppet ansökningsförfarande.
Kriminalvården
2000/01:Ju501 av Maud Ekendahl (m) vari yrkas: Riksdagen tillkännager
för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att som ett
första led verka för minst en drogfri anstalt i respektive
kriminalvårdsregion.
2000/01:Ju504 av Kjell Eldensjö och Ingemar Vänerlöv (kd) vari yrkas:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om försöksverksamhet med intensivövervakning med s.k.
elektronisk fotboja enligt "back door"-modellen.
2000/01:Ju511 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd) vari yrkas
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om drogfria anstalter.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om behovet av fler motivations- och behandlingsplatser.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om väl fungerande motivationsavdelningar med kognitiva
program.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att införa generella regler för övervakade besök för
dem som dömts till fängelse för narkotikabrott i två tre månader.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att utöka personalen på anstalterna och fortbilda
personalen för kvalificerade insatser.
2000/01:Ju512 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd) vari yrkas: Riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att
omedelbart åtgärda situationen på landets häkten.
2000/01:Ju514 av Roy Hansson (m) vari yrkas: Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för
personer som blir frigivna från fängelse.
2000/01:Ju913 av Alf Svensson m.fl. (kd) vari yrkas
22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om behovet av en kontaktperson i samband med och efter
frigivningen.
23. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om utslussningsboende för långtidsdömda för att
uppmuntra självständighet och ansvarstagande.
2000/01:Ju921 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari yrkas
19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att förbättra narkotikasituationen inom
kriminalvården.
21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om livet efter fängelsevistelsen.
2000/01:Ju927 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas
14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om narkotikafria anstalter.
2000/01:Ju931 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om narkotikafria fängelser och att det inom varje
kriminalvårdsregion bör skapas minst en drogfri anstalt.
2000/01:Ju933 av Siw Persson och Johan Pehrson (fp) vari yrkas
29. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om kvinnor i kriminalvården.
2000/01:So449 av Thomas Julin m.fl. (mp) vari yrkas
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om missbruksvård i kriminalvården.
2000/01:Bo405 av Sten Lundström m.fl. (v) vari yrkas
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om hemlöshet för personer som vårdats inom
kriminalvården.
Brottsförebyggande rådet, m.m.
2000/01:Ju231 av Rolf Kenneryd (c) vari yrkas
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om en bred och folklig offensiv mot brott och
våldstendenser.
2000/01:Ju905 av Magnus Jacobsson och Amanda Agestav (kd) vari yrkas:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen
anförs om behovet av en konkret plan för att minska
ungdomskriminalitet.
2000/01:Ju909 av Sofia Jonsson (c) vari yrkas: Riksdagen tillkännager
för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utforma ett
nationellt handlingsprogram för att minska antalet ungdomar som gör sig
skyldiga till tillgrepp på fortskaffningsmedel och för att minska
ungdomsvåldet.
2000/01:Ju916 av Ingemar Vänerlöv m.fl. (kd) vari yrkas: Riksdagen
begär att regeringen lägger fram förslag till åtgärder i syfte att
minska minderårigas brottslighet.
2000/01:Ju917 av Sten Andersson (m) vari yrkas: Riksdagen tillkännager
för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om krav på en
utredning om konsekvenser av ungdomsrån.
2000/01:Ju921 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari yrkas
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att stärka normbildningen inom familjen.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att stärka normbildningen inom det civila samhället.
22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om gemensamma ärendehanteringssystem.
2000/01:Ju929 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas
1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram en kartläggning av hur
lagstiftningen kan förbättras i syfte att förtydliga föräldrars och
andra vårdnadshavares ansvar i rollen som normöverförare i enlighet med
vad som anförs i motionen.
2000/01:Ju933 av Siw Persson och Johan Pehrson (fp) vari yrkas
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om förebyggande insatser från skola och sociala
myndigheter för att minska risken för att barn kommer snett i livet.
2000/01:So543 av Matz Hammarström m.fl. (mp) vari yrkas
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om en tvärvetenskaplig forsknings- och
utvecklingsverksamhet.
2000/01:Bo223 av Lennart Daléus (c) vari yrkas
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om trygghet för medborgarna.
Brottsoffermyndigheten
2000/01:Ju911 av Bo Lundgren m.fl. (m) vari yrkas
17. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om ett 20-
procentigt avdrag på de intagnas ersättning för att finansiera
Brottsofferfonden.
2000/01:Ju930 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas
2. Riksdagen beslutar återställa den ursprungliga ordningen avseende
dispositionen av influtna medel till Brottsofferfonden i enlighet med
vad i motionen anförs.
4. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om ett 20-
procentigt avdrag på fångarnas ersättning att användas till
finansieringen av Brottsofferfonden.
5. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring i
45 § lagen (1974:03) om kriminalvård i anstalt.
Utskottet
Inledning
Allmänt
Utgiftsområde 4 Rättsväsendet omfattar anslag till bl.a. polisväsendet,
åklagarväsendet, domstolsväsendet, kriminalvården,
kronofogdemyndigheterna, Brottsförebyggande rådet,
Rättsmedicinalverket, Gentekniknämnden, Brottsoffermyndigheten och
rättshjälpskostnader. För år 2000 anslogs knappt 22,7 miljarder kronor
medan utgifterna beräknas uppgå till 23,5 miljarder kronor -
mellanskillnaden utgörs av vissa tillskott på tilläggsbudget och
ianspråktaget anslagssparande. De tyngsta anslagsposterna är polisen
med - efter tillskott på tilläggsbudget under året - 11,6
miljarder kronor, kriminalvården med 3,8 miljarder kronor och
domstolsväsendet med 3,4 miljarder kronor.
För år 2001 har riksdagen bestämt utgiftsramen för rättsväsendet till
23 973 166 000 kr.
Inom rättsväsendets verksamhet kan urskiljas två huvudsakliga
områden. Det ena området rör kriminalpolitiken, sammanfattningsvis
frågor om brott och straff och, inte minst, frågor som rör
brottsförebyggande verksamhet. Det andra området rör rättskipningen och
organisationen av rättsväsendet.
Den centrala uppgiften för rättsväsendets myndigheter är att värna
den enskildes rättssäkerhet och rättstrygghet. Detta ger verksamheten
inom rättsväsendet en särställning i den statliga verksamheten, och den
är en förutsättning för ett fritt och demokratiskt samhälle. Uppgiften
fullgörs bl.a. genom att myndigheterna inom rättsväsendet förebygger
och beivrar brott och sörjer för verkställighet av utdömda straff. Inom
rättsväsendet löses också tvister, såväl mellan enskilda som mellan
enskilda och det allmänna. Vidare verkställs rättsanspråk som inte
kunnat regleras på frivillig väg.
Verksamheten inom rättsväsendet är i princip av den karaktären att
den är och också fortsättningsvis skall vara en statlig angelägenhet.
Detta ställer särskilda krav på verksamheten. Sådana krav är t.ex. att
polisen har resurser att förebygga och bekämpa brott och att
verkställigheten av straff präglas av säkerhet och humanitet samt att
enskilda som vänder sig till domstolarna kan få sin sak prövad på ett
rättssäkert sätt och inom rimlig tid och få hjälp med verkställigheten
av dom eller beslut när det behövs.
Inom rättsväsendet pågår sedan ett antal år ett omfattande
moderniseringsarbete i syfte att öka rättstryggheten och
rättssäkerheten samt för att öka rationaliteten och effektiviteten i
rättsväsendets arbete. Detta ger också bättre förutsättningar för att
förebygga och bekämpa brottslighet och för att öka tryggheten. Viktiga
utgångspunkter i förändringsarbetet är medborgarperspektivet och en
helhetssyn som ställer krav på en långtgående samverkan mellan
rättsväsendets myndigheter, givetvis med respekt för den grundläggande
rollfördelningen. Här förtjänar domstolarnas och domarnas oberoende
ställning särskilt att framhållas. Centrala beståndsdelar i arbetet
bör, som regeringen anför, vara frågor om verksamhetsutveckling hos
myndigheterna, kontinuerlig fortbildning av personalen, främjande av
jämställdhet och etnisk och kulturell mångfald, en fortsatt utveckling
av organisationsstrukturerna och en ständigt pågående översyn och
anpassning av lagstiftningen.
Genomgripande organisatoriska förändringar har redan gjorts inom
polisen, åklagarverksamheten och kriminalvården. Det har inte varit
utan svårigheter att förena organisationsförändringarna med de
besparingsambitioner som funnits inom rättsväsendet likaväl som inom
all annan statlig verksamhet. Samtidigt har dessutom genomförts
väsentliga reformer som polisens nya problemorienterade arbetssätt och
reformeringen av påföljdssystemet. Som regeringen anför måste
utvecklingsarbetet fortsätta. Utskottet återkommer under rubriken
Kriminalpolitikens inriktning till hithörande frågor.
När det gäller domstolsorganisationen har utvecklingsarbetet
emellertid ännu inte nått fullt så långt som inom nyssnämnda områden.
En betydelsefull orsak härtill är den befintliga, komplicerade
organisationsstrukturen och att regeringen, med riksdagens instämmande,
valt att arbeta med en förutsättningslös modell där hänsyn kan tas till
de olika förutsättningar som råder i olika delar av landet. Utskottet
återkommer till denna fråga när anslaget till Domstolsväsendet
behandlas. Utskottet vill ändå här konstatera att moderniseringen av
domstolsväsendet i ökande utsträckning skall utgå från en helhetssyn på
verksamheten, en långtgående myndighetssamverkan och ett
medborgarperspektiv. Grundläggande delar är renodling av domstolarnas
arbetsformer och arbetsuppgifter och en reformering av
tingsrättsorganisationen.
Slutligen vill utskottet i detta avsnitt något beröra betydelsen av
att det internationella samarbetet ökar. Detta är långtifrån enbart en
följd av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen och det nu
förestående svenska ordförandeskapet i unionen även om detta
naturligtvis ställer särskilda krav, bl.a. på nationell samordning
mellan verksamhetsområden och myndigheter liksom mellan
Justitiedepartementet och myndigheterna inom rättsväsendet. En
huvudfråga vid sidan av det internationella utvecklingssamarbetet är
således utvecklingen av det internationella polis- och
åklagarsamarbetet liksom samarbetet mellan andra organ inom
rättsväsendet i skilda länder. Detta kräver i sin tur att det
internationella samarbetet i lagstiftningsfrågor vidareutvecklas så att
nationella och internationella regelverk anpassas till dagens och
morgondagens krav.
Kriminalpolitikens inriktning
Målet för kriminalpolitiken är att minska brottsligheten och öka
människors trygghet. Den kriminalpolitiskt inriktade verksamheten
syftar framför allt till att upprätthålla allmän ordning och säkerhet,
att förebygga brott och lagföra dem som begår brott, att verkställa
påföjder och rättsanspråk och ge stöd till dem som drabbas av brott.
Arbetet skall utgå från principen om alla människors lika värde och
respekt för den enskildes integritet och värdighet.
Det kriminalpolitiska arbetet bör enligt utskottets mening grundas på
en helhetssyn och på en inriktning av den allmänna politiken som leder
till social trygghet, en rättvis fördelning och ett samhälle som vilar
på solidaritet mellan människor. Hänsynen till brottsoffren är en del
av den helhetssyn som utskottet här gör sig till tolk för.
Utskottet vill också understryka betydelsen av det brottsförebyggande
arbetet som en hörnsten i de kriminalpolitiska strävandena.
Brottsligheten måste angripas med en bred kriminalpolitisk ansats. Här
är vissa delar av samhällspolitiken särskilt betydelsefulla. Åtgärder
som rör barn och ungdomar, alkohol och droger, arbets- och
bostadsmarknaden och utbildning har särskilt stor potential när det
gäller att förebygga brottslighet. Det råder också allmän enighet om
vikten av att det brottsförebyggande arbetet koncentreras på breda
åtgärder som riktar sig till barn och ungdom och att föräldrar, skola
och föreningsliv engageras i det arbetet. Vidare måste de brott som
begås leda till adekvata reaktioner från samhällets sida. I det ingår
naturligtvis att ta till vara brottsoffrens intressen men också att det
finns en human och säker kriminalvård vars verksamhet inriktas på att
motverka återfall i brott.
Ett centralt inslag är, som regeringen framhåller, att medborgarper-
spektivet präglar kriminalpolitiken. I det brottsförebyggande arbetet
är detta perspektiv och kravet på samverkan mellan myndigheter och
andra berörda tydligare än på många andra områden. En grundtanke med
det nationella brottsförebyggande programmet Allas vårt ansvar (Ds
1996:59) och med det brottsförebyggande arbete som bedrivs inom
kommunerna, bl.a. med stöd av Brottsförebyggande rådet, är just att
brottsligheten måste angripas i samverkan med dem som berörs av den.
Detta gör sig naturligtvis särskilt starkt gällande i fråga om den s.k.
vardagsbrottsligheten, som utgör majoriteten av antalet anmälda brott.
Här har närpolisverksamheten och närpolisens samarbete med t.ex.
skolan, brottsofferjourer, föreningslivet och andra
frivilligorganisationer en särskild betydelse. Brottsförebyggande
insatser i storstadsområdena är en mycket angelägen uppgift samtidigt
som det brottsförebyggande arbetet där är mer komplicerat genom att det
visat sig svårare att i ett brottsförebyggande arbete engagera invånare
och kommunala organ i sådana områden där brottsligheten är särskilt
hög. Här görs särskilda insatser av Brottsförebyggande rådet.
Den organiserade brottsligheten måste emellertid angripas med andra
metoder. Utskottet tänker här bl.a. på tvångsmedelsregleringen och på
möjligheten att använda modern teknik i kriminalunderrättelsearbetet.
Också samarbetet inom den öppna polisen och mellan den öppna polisen
och Säkerhetspolisen har betydelse. Här kan nämnas att hithörande
frågor övervägs i betänkandet Den centrala polisen (SOU 2000:25) där
remissbehandlingen nyligen avslutats och beredning nu pågår i
Justitiedepartementet.
När det gäller den grova, i många fall organiserade och gränsöver-
skridande, brottsligheten är det internationella samarbetet särskilt
viktigt. Av stort värde för insatserna mot den internationella
brottsligheten i Europa är samarbetet inom den europeiska polisbyrån
Europol. Inom EU pågår också i övrigt ett omfattande arbete med att
förbättra såväl det polisiära samarbetet som samarbetet på den
internationella straffprocessrättens område och ett samarbete på
åklagarnivå, Eurojust, har inletts. Schengensamarbetet, som numera
genom Amsterdamfördraget är helt knutet till EU, kommer också att
stärka det polisiära och rättsliga samarbetet. För svenskt vidkommande
räknar regeringen med att Sverige blir operativ medlem i Schengen i
mars 2001. I Östersjöområdet är de svenska insatserna på det rättsliga
området särskilt inriktade på ett fördjupat samarbete med grannländerna
Estland, Lettland, Litauen och Polen. Också inom ramen för FN:s
narkotikaprogram och FN:s brottsförebyggande och straffrättsliga
kommission pågår ett viktigt utvecklingsarbete. Här kan nämnas att det
pågår ett lagstiftningsarbete som syftar till ratificering av stadgan
för FN:s internationella brottmålsdomstol. Samarbetet på internationell
nivå leder alltså till ständigt förbättrade möjligheter att effektivt
ingripa mot den grova brottsligheten med internationell anknytning.
Samtidigt kommer svensk polis med fredsfrämjande uppdrag i ökad
utsträckning att ingå som en del i humanitärt stöd och
utvecklingsbistånd i samband med återskapande eller uppbyggnad av
rättsväsendet i ett konflikt-område.
Ett självklart krav på rättsväsendet är att brott utreds och att
lagföring sker inom rimlig tid. Under senare tid har kritik riktats mot
den brottsutredande verksamheten, och riksdagen har tillkännagivit att
regeringen bör låta utreda frågan om ett oberoende organ för tillsyn av
polisens och åklagarnas förundersökningsarbete; vidare borde frågan om
en specialisering av utredningsverksamheten inom närpolisen utredas
(Riksdagens revisorers förslag 1999/2000:RR7, bet. 1999/2000:JuU11,
rskr. 1999/2000:211). Regeringen anmäler i propositionen sin avsikt att
inom kort besluta om en översyn av brottsutredningsverksamheten.
Utskottet vill för sin del i detta sammanhang understryka att ett
snabbt utredningsförfarande innebär en säkrare bedömning av brottet
eftersom tilltalade, målsägande och vittnen har händelsen i färskt
minne. En snabb behandling gör påfrestningen på målsägande och vittnen
mindre och den har också, inte minst när det gäller unga
lagöverträdare, pedagogisk betydelse - det ligger enligt utskottets
mening ett stort värde i att det på en brottslig gärning snabbt följer
en reaktion från samhällets sida.
I budgetpropositionen anlägger regeringen just ett sådant brett
perspektiv på brottsbekämpningen som utskottet förordar. Här beskrivs
också förändringsarbetet som inte bara omfattar sådana faktorer som
utskottet nu nämnt utan också t.ex. en beskrivning av myndigheternas
åtgärder mot den särskilt allvarliga brottsligheten. En utveckling av
verkställighetsinnehållet i det straffrättsliga påföljdssystemet är en
annan väsentlig del där siktet är inställt på åtgärder som skall
förhindra återfall i brott. Ett annat viktigt uppdrag för
kriminalvården är att inom ramen för en human kriminalvård öka
säkerheten inom anstalterna och förhindra att intagna missbrukar
permissioner eller avviker.
Utskottet vill för sin del understryka vikten av att bakomliggande
orsaker till kriminalitet undanröjs och att tidiga åtgärder sätts in.
Missbruk, arbetslöshet och andra omständigheter av social karaktär har
stor betydelse för brottslighetens utveckling. Utskottet noterar med
tillfredsställelse den storstadssatsning som pågår sedan förra året.
Inom ramen för storstadsarbetet kommer det brottsförebyggande arbetet
enligt vad regeringen anför att ges större tyngd. Det långsiktiga målet
är att alla stadsdelar i storstäderna skall uppfattas som attraktiva
och trygga av sina invånare och utgöra goda och hälsosamma livsmiljöer.
Det sagda innebär, som utskottet inledningsvis anförde, att
brottsligheten måste angripas på bred front. Det är således inte
tillräckligt att, i linje med vad som anförs i motion Ju911 (m),
hänvisa till det individuella ansvaret för brott även om utskottet kan
instämma i att det straffrättsliga ansvaret vilar på individen.
Betydelsen av samhällsutvecklingen i stort får enligt utskottets mening
inte underskattas. Utskottet vill här särskilt understryka att
samhällets insatser för barn och ungdomar, liksom verksamheten inom
skola och socialtjänst, är centrala delar av en kriminalpolitik som
bygger på helhetssyn och kunskap. Motionen avstyrks.
Vad utskottet nu anfört hindrar naturligtvis inte att också
brottsbekämpningen har stor betydelse. Brottsligheten innebär ett
angrepp på människors liv, hälsa, integritet eller egendom och
förorsakar lidande och otrygghet. Den medför också betydande kostnader
för enskilda och samhället och kan i sina grövsta uttrycksformer och i
sin förlängning utgöra ett hot med den demokratiska rättsstaten och
grunderna för vår samhällsgemenskap. Utskottet delar alltså den i
motion So358 (c) framförda uppfattningen att rättstryggheten är en
väsentlig del av livskvaliteten. Något särskilt uttalande i saken -
utöver vad utskottet nu anfört - behövs dock inte, och utskottet
avstyrker bifall till motionen i berörd del.
Utskottet delar regeringens uppfattning att en förhållandevis stor
del av rättsväsendets resurser inom det kriminalpolitiska området bör
inriktas på att förebygga och bekämpa den allvarligaste brottsligheten
som våldsbrottslighet, narkotikabrott och ekonomisk brottslighet
inklusive miljöbrott. Samtidigt vill utskottet dock understryka att
merparten av de brott som kommer till polisens kännedom inte har denna
allvarliga karaktär. Från trygghetssynpunkt är det också viktigt att
den s.k. vardagsbrottsligheten förhindras och, när den ändå förekommer,
beivras. Det stora flertalet brott tillhör den kategorin, och de medför
betydande skador för enskilda och för samhället samtidigt som de, också
för dem som inte direkt drabbas, skapar en allmän känsla av olust och
otrygghet.
Utgiftsramen och anslagen
Inledning
I detta avsnitt behandlar utskottet regeringens budgetförslag och de
motioner som väckts med anledning av budgetpropositionen och som avser
fördelningen på anslag inom rättsväsendet. Yrkandena framgår av tabell,
se bilaga 3. Vidare behandlar utskottet en del motionsyrkanden som mer
allmänt rör resursfrågor eller verksamheten och prioriteringar m.m. och
som utskottet ansett bör behandlas i detta sammanhang.
Utgiftsramen 2001-2003
Regeringen föreslår i budgetpropositionen en utgiftsram för
rättsväsendet för år 2001 på 23 973 166 000 kr. Utskottet anförde i
sitt yttrande till finansutskottet (2000/01:JuU1y) att utskottet delar
regeringens bedömningar såväl i fråga om medelsbehovet som i fråga om
prioriteringar inom utgiftsområdet men framhöll samtidigt att det inte
är lätt att förutsäga det framtida medelsbehovet. Riksdagen har nyligen
beslutat i enlighet med regeringens förslag. Beslutet innebär att
rättsväsendet i enlighet med beslutet i våras (prop. 1999/2000:100,
FiU20, JuU4y) tillförs 1 000 miljoner kronor varav 180 miljoner kronor
avser avgiftsinkomster som polisen får disponera. Vid fastställandet av
ramen har hänsyn bl.a. tagits till den planerade överföringen av
bouppteckningsverksamheten till skatteförvaltningen samt av de ökade
kostnaderna för sluten ungdomsvård för vilka medel överförts till
Statens institutionstyrelse. För åren 2002 och 2003 har riksdagen
beräknat utgiftsområdets ram till preliminärt 25 082 respektive 25 726
miljoner kronor. Beloppen skall tjäna som riktlinjer för regeringens
budgetarbete. Sammantaget innebär det sagda att den största satsningen
någonsin, 4,1 miljarder kronor, görs på rättsväsendet under den
kommande treårsperioden. Samtidigt aviserar regeringen i
budgetpropositionen (s. 16), mot bakgrund av den ansträngda ekonomiska
situationen inom rättsväsendet, sin avsikt att noga följa
rättsväsendets verksamhet och resultat och att återkomma till riksdagen
om de ytterligare insatser som erfordras för att fullfölja
statsmakternas intentioner för utvecklingen av rättsväsendet.
Anslag för budgetåret 2001
Regeringen har lagt fram ett förslag till fördelning av utgiftsramen på
anslagen inom rättsväsendet för år 2001, se bilaga 3, där även övriga
partiers förslag sammanfattas.
Regeringens förslag innebär bl.a. att de ökade resurserna om 1 000
miljoner kronor skall fördelas på polisorganisationen (575 miljoner
kronor), åklagarorganisationen (15 miljoner kronor),
Ekobrottsmyndigheten (10 miljoner kronor), domstolsväsendet (120
miljoner kronor), kriminalvården (271 miljoner kronor),
Rättsmedicinalverket (7 miljoner kronor) och Brottsoffermyndigheten (2
miljoner kronor).
I motion Ju927 (m) föreslås anslagsförändringar som innebär en ökning
av den fastställda utgiftsramen med 1 034 miljoner kronor.
Motionsönskemålet innebär förstärkningar till polisorganisationen (895
miljoner kronor), åklagarorganisationen (15 miljoner kronor),
domstolsväsendet (80 miljoner kronor), kriminalvården (69,2 miljoner
kronor) och Rättsmedicinalverket (5 miljoner kronor) samtidigt som
anslaget till kronofogdemyndigheterna föreslås sänkt (30 miljoner
kronor). Motionärerna anser att regeringen i sitt budgetförslag inte
tagit tillräcklig hänsyn till en rad faktorer. De anför bl.a. att
polisen behöver utöka sin civilanställda personal. Det är också
nödvändigt att öka rekryteringen av poliser. Förstärkningen av polisen
kommer att medföra ökade behov inom åklagarorganisationen som också
behöver medel för att kunna anlita utomstående experter. När det gäller
domstolsväsendet framförs att det pågående förändringsarbetet av hänsyn
till rättssäkerheten inte bör förenas med ytterligare besparingskrav
och när det gäller kriminalvården anförs att en förutsättning för att
kunna bedriva en säker, modern och human kriminalvård är tillräckliga
resurser. I fråga om Rättsmedicinalverket hänvisas till ett ökat
resursbehov på grund av att arbetsbelastningen kan beräknas öka.
Beträffande kronofogdemyndigheterna slutligen anser motionärerna att
verksamheten med konkurstillsyn successivt bör avvecklas, vilket
möjliggör en minskning av anslaget.
Liknande synpunkter beträffande i första hand polisen och domstolarna
framförs i motionerna Ju228, Ju907 och Ju919 (alla m).
I motion Ju913 (kd) föreslås anslagsökningar som innebär en ökning av
den fastställda utgiftsramen med 1 000 miljoner kronor.
Motionsönskemålet innebär förstärkningar till polisorganisationen (290
miljoner kronor), åklagarorganisationen (67 miljoner kronor),
domstolsväsendet (350 miljoner kronor), kriminalvården (250 miljoner
kronor), Brottsoffermyndigheten (3 miljoner kronor) och bidrag till
brottsförebyggande arbete (40 miljoner kronor). Satsningar bör enligt
motionärerna göras på att utöka polisorganisationen och förbättra
närpolisverksamheten. Vidare behövs kompetensförstärkning och särskilda
ungdomsrotlar inom åklagarverksamheten, och domstols-väsendet, särskilt
tingsrätterna, behöver extra resurser för att med bibehållen kvalitet
på avgörandena få ned handläggningstiderna. Detsamma gäller
Brottsoffermyndigheten där en resursförstärkning är nödvändig för att
myndigheten skall kunna leva upp till målen för verksamheten. Inom
kriminalvården bör särskilda satsningar göras för att förstärka
programverksamheten och åtgärderna mot narkotika på anstalterna.
Slutligen framställs önskemål om en kraftfull satsning på
brottsförebyggande arbete i kommunerna där ett viktigt inslag är en
landsomfattande kampanj mot ungdomsbrott.
I motion So363 (kd) understryks betydelsen av att rättsväsendet har
tillräckliga resurser för att öka de äldres trygghet.
I motion Ju926 (c) föreslås anslagsökningar som innebär en ökning av
den fastställda utgiftsramen med 260 miljoner kronor. Motionsönskemålet
innebär förstärkningar till polisorganisationen (200 miljoner kronor),
kriminalvården (59,5 miljoner kronor) och Brottsoffermyndigheten (0,5
miljoner kronor). Satsningar bör enligt motionärerna göras på en ökning
av såväl antalet poliser som på civilanställd personal inom polisen.
Vidare behövs ett tillskott av medel för att i enlighet med vad som
även anförs i motion Ju921 förbättra behandlingsinnehållet i
kriminalvården genom att bl.a. förstärka personalens kompetens.
Slutligen behöver Brottsoffermyndigheten ett extra tillskott för att
öka kunskapen och medvetenheten om brottsoffers situation.
Liknande synpunkter framförs i motionerna Ju211 och Ju408 (båda c).
I motionerna Ju933 och Fi211 (båda fp) föreslås anslagsökningar som
innebär en ökning av den fastställda utgiftsramen med 402 miljoner
kronor. Motionsönskemålen innebär förstärkningar till
polisorganisationen (220 miljoner kronor), åklagarorganisationen (10
miljoner kronor), domstolsväsendet (100 miljoner kronor),
Brottsoffermyndigheten (16 miljoner kronor) och rättshjälpskostnader
(56 miljoner kronor). Motionärerna anför bl.a. att det inom polisen
behövs administrativ personal som kan frigöra polis för renodlade
polisuppgifter, att åklagarorganisationen och domstolsväsendet behöver
förstärkas och att stödet till brottsoffer m.fl. måste öka genom en
satsning på brottsofferjourer. Slutligen bör medel anslås för att kunna
återgå till de regler som gällde för allmän rättshjälp före den 1
december 1997.
Samtliga partier (m, kd, c och fp) fullföljer sina här nämnda förslag
avseende år 2001 med yrkanden avseende utgiftsramen för rättsväsendet
för åren 2002 och 2003. Dessa yrkanden har behandlats av
finansutskottet (se 2000/01:FiU1, JuU1y).
Överväganden
Som framgått har riksdagen just beslutat om utgiftsramen för
rättsväsendet för år 2001, ett beslut som utskottet i sitt yttrande
till finansutskottet tillstyrkte. Ett bifall till här aktuella yrkanden
skulle innebära att utgiftsramen överskrids. Motionerna Ju211, Ju228,
Ju408, Ju907, Ju913, Ju919, Ju921, Ju926, Ju927, Ju933, Fi211 och So363
i ifrågavarande delar avstyrks. Utskottet tillstyrker alltså
regeringens förslag till fördelning på anslag inom utgiftsområde 4
Rättsväsendet.
Polisväsendet
Inledning
Polisens verksamhet syftar till att förebygga och beivra brott,
upprätthålla allmän ordning och säkerhet samt att i övrigt tillförsäkra
allmänheten skydd och annan hjälp.
Rikspolisstyrelsen är central förvaltningsmyndighet för polisväsendet
och har tillsyn över detta. Till Rikspolisstyrelsen hör
Säkerhetspolisen, Rikskriminalpolisen och Polishögskolan. Till
polisväsendet hör också Statens kriminaltekniska laboratorium, som är
en myndighet under Rikspolisstyrelsen. Rikspolisstyrelsen är också
ansvarig myndighet för totalförsvarsfunktionen Ordning och säkerhet
m.m., som hör till utgiftsområde 6 Totalförsvaret.
Inom varje län finns en polismyndighet som ansvarar för
polisverksamheten där. För ledningen av polismyndigheten finns en
polisstyrelse. Den består av myndighetens chef och det antal övriga
ledamöter som regeringen bestämmer. Regeringen utser de ledamöter som
utöver polischefen skall ingå i styrelsen.
Den 31 december 1999 fanns det 22 009 anställda inom polisen. Av dem
var 16 201 poliser och 5 808 civilanställda. Jämfört med utgången av år
1998 hade antalet civilanställda ökat med 286. Antalet poliser hade
minskat med 228.
Under behandlingen av budgetpropositionen har utskottet haft en
utfrågning där representanter för Rikspolisstyrelsen medverkat.
Resultatuppföljning
Det övergripande målet för polisverksamheten är att tillförsäkra den
enskilde rättssäkerhet och rättstrygghet, förebygga och upptäcka brott
samt att se till att den som begått brott identifieras och lagförs. I
detta avsnitt redovisas resultatet fördelat på de olika verksamhetsmål
som det övergripande målet brutits ned på.
Polisorganisationen
Följande verksamhetsmål ställdes upp för år 1999.
Kampen mot våldsbrott, narkotikabrott och ekonomisk brottslighet
(inklusive miljöbrott) skulle prioriteras. Vidare skulle särskild
uppmärksamhet ägnas den grova och gränsöverskridande brottsligheten,
den mc-relaterade brottsligheten, brott med rasistiska inslag, våld mot
kvinnor samt övergrepp mot barn. Insatserna mot vardagsbrottsligheten
skulle öka.
Ett annat verksamhetsmål var att polisen skulle samverka med dem som
berörs av brottsligheten eller kan påverka den, vilket skulle ske i
syfte att utveckla och förbättra det brottsförebyggande arbetet.
Vidare skulle den brottsutredande verksamheten bli effektivare.
Produktiviteten och kvaliteten i utredningsverksamheten skulle öka.
Polismyndigheterna skulle anpassa utryckningsresurserna till normala
variationer i behovet, använda dem problemorienterat och planera
utryckningsverksamheten så att den inte stör utvecklingen av
närpolisverksamheten.
Polisens stöd till brottsoffer skulle förbättras.
Gränskontrollen skulle förstärkas och effektiviseras. Sådana åtgärder
skulle genomföras som medför att Sverige kan inträda som operativ
medlem i Schengensamarbetet under år 2000.
Slutligen skulle polisen medverka till att uppnå de nationella
trafiksäkerhetsmålen om färre dödade och skadade i trafiken.
I det följande beskrivs polisväsendets resultat jämte regeringens
bedömning med fokus på de nu angivna målen. Avslutningsvis redovisar
utskottet sin uppfattning.
Utvecklingen av polisens brottsutredningsverksamhet åskådliggörs i
följande tabell.
Genomströmningstiderna - som redovisas med en genomsnittssiffra
- har alltså blivit längre samtidigt som andelen ärenden som kan
betecknas som gamla blivit mindre. Antalet ärenden som redovisats till
åklagare har också minskat, vilket regeringen till en del
förklarar med att antalet inkomna ärenden minskat och att
de nya reglerna om förundersökningsledning ger polisen ökade
befogenheter att slutföra handläggningen av vissa brott.
Förutom statistik redovisar regeringen också det arbete som läggs ned
inom polisen och som syftar till en bättre verksamhet. Här handlar det
om de s.k. åklagarmentorerna, översyner av de lokala överenskommelser
som träffats om fördelningen av ansvaret att leda förundersökningar,
kvalitetssäkringsmetoder, försöksverksamheter som syftar till att
förkorta genomströmningstiderna för vissa brottmål och om resultatet av
Rikspolisstyrelsens inspektionsverksamhet i fråga om s.k.
andrahandsåtgärder.
Regeringen noterar att det riktats kritik mot polisens
brottsutredande verksamhet från flera håll och att riksdagen beslutat
ett tillkännagivande om att regeringen bör låta utreda frågan om ett
oberoende organ för tillsyn av polisens och åklagarnas arbete med
förundersökningar. Inom kort kommer regeringen att besluta om en
översyn av brottsutredningsverksamheten.
Beträffande de prioriterade brottstyperna innehåller regeringens
redovisning en uppdelning på våldsbrott, narkotikabrott och ekonomisk
brottslighet. Utvecklingen i fråga om våldsbrott beskrivs i följande
tabell.
Narkotikabrottslighetens andel av den totala kostnaden för
polisverksamheten var 6 % år 1999. Andelen har varit densamma både år
1997 och 1998.
Inom polisväsendet har man dragit slutsatsen att nyrekryteringen och
missbruket ökat framför allt bland ungdomar. Fler beslag har gjorts av
cannabisodlingar. I Stockholm anträffar polisen ofta tonåringar med ett
avancerat heroinmissbruk. Av de inkomna ärendena avsåg ca 11 000 -
dvs. hälften - ringa narkotikabrott bestående i eget bruk.
Regeringen anser att narkotikabekämpningen har prioriterats av
polisen och att arbetet under år 1999 varit framgångsrikt på flera
sätt. Området är ett exempel på en verksamhet som ofta bedrivs med en
problemorienterad ansats. Många polismyndigheter har kartlagt
narkotikamissbruket och beaktat resultaten tillsammans med annan
polisiär kunskap när inriktningen av insatserna har bestämts. En styrka
är också att ingripanden mot brottsligheten på gatunivån görs av såväl
poliser i närpolisorganisationen som av särskilt utbildad personal,
t.ex. inom gatulangningsgrupperna. Dessutom har flera polismyndigheter
organiserat särskilda punktinsatser som visat sig framgångsrika.
Rikspolisstyrelsens slutsats är att insatser mot narkotika och
langning på gatunivå är en effektiv arbetsmetod av framför allt tre
skäl. En sådan inriktning leder till tidig upptäckt av dem som börjat
använda narkotika. Det ökar möjligheterna att avbryta ett missbruk.
Utvärderingar visar också att arbetsmetoderna visat sig vara effektiva
för att klara upp fler brott, inte bara narkotikabrott.
Den tredje prioriterade brottstypen är ekonomisk brottslighet.
Utvecklingen inom det området redovisas i följande tabell.
Ekobrottslighetens andel av den totala kostnaden för
polisverksamheten var densamma som föregående år, nämligen 1 %.
Regeringen anför att minskningen av antalet inkomna ärenden beror på
att antalet konkurser minskat och att skattebrottsenheternas arbete
medfört ett minskat inflöde till polisen. Vidare framhålls att mer
omfattande ärenden återstod efter det att en avarbetning gjorts av
äldre ärenden. Trenden med längre genomströmningstider har fortsatt.
Rikspolisstyrelsen har pekat på svårigheterna att finna intresserad
och lämplig personal för ekobrottsbekämpningen.
Regeringen anför att de tidigare problemen med ett stort antal
balanserade ärenden är lösta.
Särskild uppmärksamhet skulle vidare ägnas bl.a. våld mot kvinnor och
barn. Härom anförs i budgetpropositionen att särskilda
utbildningssatsningar gjorts för att ytterligare förbättra personalens
attityder och bemötande av kvinnor som utsatts för våld. Vidare pågår
ett arbete med att utveckla en modell för hotbildsbedömningar.
Ett annat område som skulle ägnas särskild uppmärksamhet är brott med
rasistiska inslag. I denna del anförs i budgetpropositionen att
Rikspolisstyrelsen presenterat en strategi för polisens arbete med
frågor som har anknytning till dessa brott. Syftet är bl.a. att de
polisanställda skall ha god kunskap om grunden för den här typen av
brott och om situationen för de grupper som utsätts för dem.
Såvitt gäller verksamhetsmålet rörande brottsförebyggande verksamhet
konstaterar regeringen att den anmälda våldsbrottsligheten ökat under
1990-talet medan tillgreppsbrottsligheten minskat. Regeringen anför
vidare att allt synligt polisarbete har en brottsförebyggande effekt
men att det däremot är svårt att mäta resultatet. Förutsättningarna för
ett framgångsrikt brottsförebyggande polisarbete är dock enligt
regeringen goda.
Verksamhetsmålet rörande brottsförebyggande arbete innehåller också
att polisen skall samverka med dem som berörs av brott. Detta är en
grundbult i det problemorienterade arbetssättet. Här nämner regeringen
bl.a. att Polishögskolan fortsatt att bedriva utbildning i ämnet och
att visst utvecklingsarbete sker ute i polisväsendet.
Rikspolisstyrelsens bedömning är att det problemorienterade
arbetssättet ännu inte fått tillräckligt genomslag i polisverksamheten.
Tillämpningen varierar mellan myndigheterna, och enligt styrelsen finns
det utrymme för att genom fortsatt utveckling effektivisera både det
förebyggande och det förhindrande arbetet.
Det nu aktuella verksamhetsmålet hänger också samman med hur
närpolisreformen genomförts. Härom anför regeringen att reformens idéer
i princip bara tillämpas inom en del av närpolisen samt att
myndigheternas organisation och arbetssätt varierar.
Vad härefter gäller verksamhetsmålet rörande användningen av
utryckningsresurserna har regeringen valt att belysa det med hur väl
polisväsendet lyckats genomföra det problemorienterade arbetssättet.
Ett sätt att mäta graden av genomslag är, anför regeringen, hur väl
arbetstidsförläggningen anpassats efter verksamhetens behov. Enligt
uppgift från Polisförbundet ökade andelen närpoliser med periodplanerad
arbetstid från ca 15 % år 1998 till 19 % år 1999. Rikspolisstyrelsen
har redovisat polisväsendets arbete med att verksamhetsanpassa
arbetstiderna och gjort bedömningen att arbetet vid flera
polismyndigheter resulterat i en ökad flexibilitet och en bättre
anpassning av bemanningen till behovet av polisiära tjänster.
Förändringarna i polisens arbetstidsavtal såvitt avser den nya
förhandlingsordningen ger arbetsgivaren större befogenheter vid
oenighet mellan parterna och förbättrar möjligheterna att sluta
myndighetsanpassade arbetstidsavtal som beaktar lokala variationer.
Verksamhetsmålet rörande utryckningsresurserna tar även sikte på
närpo-lisverksamheten - utvecklingen av den skall inte störas. Här
konstaterar regeringen att svårigheten att finna en lämplig avvägning
mellan polisverksamheten i närpolisområdena och övrig verksamhet
kvarstår. Enligt Rikspolisstyrelsen har polismyndigheternas insatser
varit otillräckliga för att säkerställa en god styrning och planering
av verksamheten. Det har enligt Rikspolisstyrelsen varit nödvändigt att
minska närpolisens verksamhet för att klara av det som brukar kallas
"måsteverksamhet", nämligen i huvudsak ingripandeverksamheten.
I fråga om verksamhetsmålet rörande stöd till brottsoffer anför
regeringen att fyra polismyndigheter undersökt vad de som utsatts för
bostadsinbrott ansåg om det stöd de fått av polisen. I genomsnitt
uppgav 76 % att de var nöjda.
Antalet personer som begärt trygghetspaket minskade under året från
954 till 727. Den procentuella andelen bifall till ansökningar om
trygghetspaket var något mindre än föregående år - 79 % jämfört med 82
% året innan.
Några myndigheter har börjat använda särskilda hot- och
riskbildsbedömningar för att bl.a. på ett bättre sätt kunna anpassa
skyddet. I sammanhanget nämns också att regeringen i november 1999
givit Rikspolisstyrelsen i uppdrag att utforma ett nationellt
handlingsprogram för skydd av bevispersoner.
Såvitt gäller målet om en bättre gränskontroll redovisar regeringen
det arbete som polisväsendet lagt ned i fråga om förberedandet av
Sveriges inträde i Schengensamarbetet. Bland annat har flera
försöksverksamheter för att simulera gränskontroll m.m. bedrivits, och
dessa har enligt regeringen gett värdefull information för polisens
tillämpning av kommande lagstiftning på området. Vidare har samtliga
polismyndigheter upprättat genomförandeplaner över vilka åtgärder som
måste vidtas. Därtill kommer att Rikspolisstyrelsen i samarbete med
andra myndigheter tagit fram en nationell handlingsplan. Den planen är
enligt regeringen tillräckligt relevant och detaljerad för att
polismyndigheterna skall finna vägledning för arbetet i slutfasen av
förberedelserna.
Vad härefter gäller polisens medverkan för att uppfylla de nationella
trafiksäkerhetsmålen är redovisningen av polisens trafikövervakning av
intresse. Den kostade 914 miljoner kronor under år 1999, vilket
motsvarar 9 % av myndigheternas totala kostnader. Antalet rapporterade
trafikbrott fortsatte att öka. Antalet alkoholutandningsprov ökade
samtidigt som andelen prov med ett positivt utfall låg kvar på 1 %,
dvs. samma siffra som för de senaste tre åren. Också andelen
trafikolyckor där de inblandade varit påverkade av alkohol eller droger
har legat konstant de senaste tre åren. Polisen använder polismålade
fordon i högre utsträckning än tidigare.
När utskottet behandlade budgetpropositionen för innevarande år
noterade utskottet bl.a. att balanserna minskade och att
förutsättningarna för en hög grad av måluppfyllelse i fråga om
utredningsverksamheten var goda (bet. 1999/2000:JuU1 s. 24).
Utskottet kan nu konstatera att balanserna även under år 1999
minskade. Övriga uppgifter som rör polisens brottsutredande verksamhet
ger emellertid anledning till viss oro. Här tänker utskottet bl.a. på
det faktum att ett allt mindre antal ärenden redovisas till åklagare
och att de korta genomströmningstider som redovisas i majoriteten av
antalet ärenden tyder på att polisens arbetsinsatser ofta är
begränsade. Utskottet vill emellertid framhålla att det för närvarande
saknas underlag för att hävda att polisen inte sköter verksamheten på
ett acceptabelt sätt. Ur ett medborgarperspektiv kan det säkert
uppfattas som att polisen inte klarar sin uppgift. Men ur ett
rättskedjeper-spektiv kan saken te sig annorlunda. Om de ärenden som
inte redovisas till åklagare inte hade kunnat leda till att någon blev
lagförd framstår det som positivt att ärendet stannade hos polisen.
Utskottet konstaterar vidare att det i dagsläget är svårt att bilda
sig en säker uppfattning om polisen verkligen redovisar för få ärenden
till åklagare. Härtill bidrar bl.a. det faktum att det nya systemet för
ledning av förundersökningar ännu varit i drift under en alltför kort
tid. Som framgår längre fram i betänkandet finns det enligt utskottets
mening skäl att välkomna den översyn av brottsutredningsverksamheten
som regeringen aviserar i budgetpropositionen.
Såvitt avser uppgifterna om den ekonomiska brottsligheten noterar
utskottet att antalet äldre ärenden minskat, något som självfallet är
positivt. Samtidigt framgår att det är de mer omfattande ärendena som
återstår, vilket inger en viss oro.
I övrigt har ingenting framkommit som motsäger regeringens bedömning
i fråga om resultatet för polisorganisationen.
Säkerhetspolisen
I år redovisar regeringen för första gången resultatet av verksamheten
inom Säkerhetspolisen. Redovisningen sker utifrån en indelning av
verksamheten i fyra områden, nämligen säkerhetsskydd,
författningsskydd, kontraspionage och terrorismbekämpning.
Såvitt gäller säkerhetsskyddet anför regeringen att en viktig uppgift
för Säkerhetspolisen är att genom kontroll och rådgivning till
myndigheter och företag medverka till att dessa håller en
tillfredsställande säkerhetsnivå. Under år 1999 har ca 7 400 personer
fått någon form av rådgivning eller information genom Säkerhetspolisens
försorg. Inom denna del av verksamheten redovisas också
personskyddsverksamheten. Under år 1999 har hotnivån ansetts låg.
Förutom de grupper där ett permanent skyddsbehov föreligger - såsom för
den centrala statsledningen - har personskydd fått sättas in temporärt
för ca 90 personer, i de flesta fall i samband med statsbesök och
liknande händelser.
En annan av Säkerhetspolisens arbetsuppgifter är det s.k.
författningsskyddet. Regeringen anför att den redan allvarliga
hotbilden accentuerats ytterligare under år 1999. Framför allt kommer
hotet från utomparlamentariska grupper inom den rasideologiska s.k.
vitmaktrörelsen. Säkerhetspolisen gör - enligt vad regeringen redovisar
- som tidigare bedömningen att dessa grupper inte utgör något reellt
hot mot det svenska statsskicket. Säkerhetspolisen har under året ökat
sina insatser mot den högerextremistiska brottsligheten och fördjupat
sitt samarbete med den öppna polisen. Tack vare detta har, enligt
regeringen, ett stort antal brott med högerextrema förtecken kunnat
klaras upp och gärningsmännen kunnat lagföras.
Såvitt gäller verksamheten kontraspionage har Säkerhetspolisen gjort
bedömningen att underrättelsehotet mot Sverige kvarstår, men att det är
mindre än under 1980-talet. Samtidigt är hotet större än under 1990-
talets första hälft. Antalet utländska underrättelseofficerare i
Sverige har ökat de senaste åren och de har också blivit mer aktiva. En
stor del sker legalt, men i ökad utsträckning är det fråga om klassisk
konspirativ och illegal underrättelseverksamhet. Det finns också
indikationer på att främmande underrättelseverksamhet bedrivs under
täckmantel av utländsk affärsverksamhet samt på en sammanlänkning
mellan organiserad kriminalitet och underrättelseverksamhet.
Säkerhetspolisens insatser på området har bl.a. lett till att
underrättelsepersonal lämnat Sverige.
I fråga om terrorismbekämpning anförs att de hotbildsanalyser som
görs på detta område utgör grund också för andra polismyndigheters
skyddsinsatser. De har lett till skärpt bevakning och andra
förebyggande åtgärder. Ett annat viktigt inslag i den förebyggande
verksamheten i denna del är att verka för att utländska medborgare som
är aktiva i organisationer som utövar politiskt motiverat våld utvisas
eller avvisas från Sverige. Detta sker genom yttranden i ärenden om
asyl, uppehållstillstånd och medborgarskap. I de 322 ärenden som
Säkerhetspolisen behandlade under år 1999 avstyrktes bifall i 10 % av
fallen. I denna del förekommer också ett internationellt samarbete.
Regeringens slutsatser i fråga om Säkerhetspolisens verksamhet är
över lag positiva.
Utskottet ser det som värdefullt att regeringen på detta sätt
redovisar resultatet av verksamheten inom Säkerhetspolisen. Utskottet
har inte heller funnit något som motsäger regeringens bedömning i denna
del.
Prioriteringar inför budgetåret 2001
Regeringen anför i budgetpropositionen att utvecklingen med en
koncentration av den lokala polisverksamheten till närpolisområdena
skall fortsätta. Verksamheten skall omfatta de uppgifter som framgår av
polislagen och tydligare präglas av ett långsiktigt problemorienterat
arbetssätt med ett brottsförebyggande syfte. Antalet poliser skall öka.
Att förstärka och föryngra poliskåren är en viktig faktor för att
fullfölja närpolisreformen.
Det problemorienterade arbetssättet skall utvecklas inom all
polisverksamhet och särskilt genomsyra bekämpningen av de allvarligaste
brottstyperna - våldsbrott, narkotikabrott och ekonomisk brottslighet.
En problemorienterad ansats är nödvändig för att göra verksamhetsmålen
tydliga och skapa förutsättningar för en effektiv styrning och
uppföljning av verksamheten.
Polisen skall utveckla sin förmåga att bekämpa brott med rasistiska
eller främlingsfientliga, antisemitiska och homofobiska inslag. Detta
är särskilt viktigt när det gäller att kartlägga och analysera
hotbilder.
När det gäller brottsutredningarna anför regeringen att verksamheten
skall förstärkas så att fler brott kan klaras upp. Verksamheten skall
bedrivas snabbt och säkert samt präglas av hänsyn till brottsoffer och
vittnen. Polis och åklagare skall i nära samverkan finna optimala
former för samarbete och ansvarsfördelning.
Miljöbrottsbekämpningen skall förstärkas och utvecklas.
Utskottet har ingen erinran mot regeringens bedömningar i denna del.
Till frågan om prioritering av olika slags brottslighet återkommer
utskottet längre fram i betänkandet.
Från anslaget till polisorganisationen betalas kostnaderna för
verksamheten vid polismyndigheterna, Rikspolisstyrelsen (med undantag
av Säkerhetspolisen) och Statens kriminaltekniska laboratorium. Som
framgår ovan hör Rikskriminalpolisen och Polishögskolan till
Rikspolisstyrelsen.
Regeringen föreslår för budgetåret 2001 ett ramanslag till
polisorganisationen på 12 298 318 000 kr.
Regeringens förslag innebär att anslaget höjs med ca 670 miljoner
kronor jämfört med föregående år. Ökningen består till övervägande
delen av dels en ramhöjning på 395 miljoner kronor för att möta ett
ökat resursbehov, dels en s.k. pris- och löneomräkning med i stort sett
samma belopp för ökade kostnader för löner m.m. Pris- och
löneomräkningen innebär bl.a. att myndigheterna kompenseras för
löneökningar utifrån ett index baserat på löneutvecklingen inom den
privata tjänstesektorn med avräkning för produktivitetsutvecklingen
inom samma sektor. I övrigt innebär förslaget vissa justeringar med
anledning av tidigare beslut om ramhöjningar, engångssatsningar m.m.
I ett antal motioner yrkas att anslaget skall höjas i förhållande
till regeringens förslag. I motion Ju913 (kd) begärs sålunda att
anslaget skall höjas med 290 miljoner kronor för att finansiera fler
poliser. I samma syfte yrkas i motion Ju927 (m) en höjning med 895
miljoner kronor. Den ökningen skall vidare användas för att utrusta
polisväsendet med den kompetens och teknik som behövs för att möta
kommande krav på en effektiv brottsbekämpning. I motion Ju926 (c)
begärs en höjning med 200 miljoner kronor för att göra det möjligt att
utbilda fler poliser och anställa civil personal. I motionerna Ju933
och Fi211 (båda fp) begärs att anslaget skall höjas med 220 miljoner
kronor i syfte att finansiera fler poliser och civilanställda.
Slutligen efterfrågas resurs-ökningar i mer allmänna ordalag i
motionerna Ju211 (c), Ju228 (m), Ju919 (m), So363 (kd) och Ju907 (m).
Utskottet har behandlat anslagsyrkandena ovan i avsnittet
Utgiftsramen och anslagen. Som framgår där föreslår utskottet att
riksdagen antar regeringens förslag och avslår motionsyrkandena.
Säkerhetspolisen
Regeringen föreslår ett ramanslag till Säkerhetspolisen på 534 382 000
kr.
Utskottet har behandlat anslagsyrkandet ovan i avsnittet Utgiftsramen
och anslagen. Som framgår där föreslår utskottet att riksdagen antar
regeringens förslag.
Resursfördelningen inom polisen
Fördelningen mellan myndigheterna
Inom anslaget till polisorganisationen skall Rikspolisstyrelsen
tilldela polismyndigheterna länsramar. Enligt regleringsbrevet för
innevarande budgetår skall Rikspolisstyrelsen vid fördelningen av medel
mellan polismyndigheterna ta hänsyn till myndigheternas
arbetsbelastning och medborgarnas behov.
Rikspolisstyrelsen genomför varje år, tillsammans med ledningen för
varje polismyndighet, dels en budgetdialog på våren om medelsramarna
för de tre kommande åren, dels en resultatdialog på hösten om
verksamheten innevarande år samt resultatens konsekvenser för de
kommande åren. Dialogerna är viktiga instrument när det gäller att
fördela resurserna på ett sätt som säkerställer en rationell
polisverksamhet i hela landet.
I samband med det nya budgetsystemet år 1992 infördes en
fördelningsmodell. Enligt den modellen skulle invånarantalet för
respektive län beaktas, liksom att det i vissa län bedrivs speciella
typer av verksamhet. Som exempel på det sistnämnda kan nämnas
fjällräddning och gränskontroll. Härtill kom en särskild
storstadsfaktor. Denna modell har aldrig tillämpats fullt ut.
Bakgrunden till det är att en exakt tillämpning skulle ha inneburit
stora förändringar i den etablerade organisationen. Vissa
ansträngningar har gjorts i syfte att anpassa sig till modellen. Dessa
ansträngningar frystes i samband med det besparingskrav som ålades
polisen budgetåret 1995/96. I dagsläget är utgångspunkten för
fördelningen den fördelning som ägde rum 1995/96 med de tillägg och
ändringar som bl.a. motiveras av förändringar beträffande verksamheten.
Hur detta skall ske avgörs genom den ovan beskrivna budgetdialogen.
Ett antal yrkanden tar upp frågan om hur resurserna skall fördelas
inom polisväsendet. I några motioner yrkas ökade resurser till ett
visst särskilt angivet län. I motion Ju201 (m) yrkas sålunda att
ytterligare resurser skall tillföras Dalarna, i motionerna Ju207 (m)
och Ju244 (c) Östergötland, i motion Ju205 (fp) Halland, i motion Ju215
(kd) Blekinge, i motionerna Ju203 (m), Ju210 (m), Ju218 (kd), Ju222 (s)
och N321 (m) Stockholm, i motionerna Ju232 (s), Ju245 (m) och Ju409 (c)
Uppsala och i motion Ju233 (c) Kalmar. I motion Ju231 (c) anförs att
förekomsten av sommargäster skall vägas in i bedömningen av hur stor
andel av resurserna länet i fråga skall erhålla. I motion Ju206 (s)
efterfrågas en mer strikt tillämpning av fördelningsmodellen. I motion
Ju226 (kd) anförs i stället att modellen bör utredas. Motionärerna
bakom motion Ju246 (s) begär att regeringens styrning i fråga om
fördelningen av polisresurserna skall bli tydligare.
I budgetpropositionen anför regeringen (utg.omr. 4 avsnitt 4.6.1)
bl.a. att det är nödvändigt att antalet poliser ökar och att det är
viktigt att rekryteringen av poliser till glesbygdsområden förstärks.
Utskottet har behandlat liknande yrkanden tidigare. Senast skedde det
i samband med att utskottet behandlade budgetpropositionen för
innevarande år (bet. 1999/2000:JuU1 s. 27 f). Utskottet ansåg då bl.a.
att det nuvarande systemet för resurstilldelning fungerat tämligen bra,
och utskottet var inte då berett att ta initiativ till en annan
ordning.
Vid Rikspolisstyrelsen pågår ett arbete med att bredda
beslutsunderlaget för fördelningen av polisväsendets anslag till
polismyndigheterna.
Utskottet vill inledningsvis understryka att utskottets överväganden
här handlar om fördelningen av polisväsendets anslag mellan
polismyndigheterna. Ett bifall till något av yrkandena om högre anslag
till något särskilt utpekat län skulle alltså leda till att det blev
mindre över till övriga myndigheter. Utskottet saknar underlag för att
göra en sådan prioritering. Det är, och bör även i fortsättningen vara,
en uppgift för Rikspolisstyrelsen att fördela resurserna. Utskottet
utgår från att de speciella förhållanden som råder på olika håll blir
beaktade i tillbörlig omfattning. Riksdagen bör alltså inte uttala sig
med anledning av de nu aktuella motionsönskemålen. Utskottet föreslår
att riksdagen avslår motionerna Ju201, Ju203, Ju205, Ju207, Ju210,
Ju215, Ju218, Ju222, Ju232, Ju233, Ju244, Ju245, Ju409 och N321 i nu
behandlade delar.
Övriga här aktuella motionsönskemål tar upp frågan om
resursfördelningen utifrån mera principiella utgångspunkter. Här
konstaterar utskottet att frågan om hur resurserna skall fördelas
mellan polismyndigheterna uppmärksammats inom Rikspolisstyrelsen. I
avvaktan på resultatet av dessa överväganden är utskottet inte berett
att förorda att riksdagen uttalar sig i de frågor motionärerna tar upp.
Utskottet föreslår att riksdagen avslår motionerna Ju206, Ju226, Ju231
och Ju246 i nu behandlade delar.
Fördelningen inom myndigheterna
I motion Ju236 (m) tas upp frågor om fördelningen av resurser inom
polismyndigheterna. Motionärerna anser dels att polismyndigheterna bör
åläggas att budgetera för nyrekryteringar, dels att budgetansvar bör
delegeras i så hög utsträckning som möjligt i syfte att låta den som
har ansvar för verksamheten också disponera resurserna. Det bör
dessutom införas riktlinjer för att garantera att enskilda poliser får
erforderlig vidareutbildning. Regeringen bör enligt motionärerna lägga
fram en handlingsplan där åtgärder i angivna hänseenden presenteras.
I 3 kap. 1 § polisförordningen (1998:1558) föreskrivs att
polisstyrelsen särskilt skall se till att polisarbetet bedrivs i
överensstämmelse med de prioriteringar och riktlinjer som riksdagen och
regeringen lagt fast för polisverksamheten. I 3 kap. 2 § anges att
polisstyrelsen avgör viktiga frågor om planeringen och inriktningen av
verksamheten samt ekonomi.
I förordningen (1989:773) med instruktion för Rikspolisstyrelsen ges
styrelsen möjlighet att meddela föreskrifter om användningen av de
medel som tilldelas polismyndigheterna för att säkerställa att
polisverksamheten inriktas på de mål som statsmakterna angett (13 c §).
Nämnda möjlighet att meddela föreskrifter har inte utnyttjats.
Däremot sker en viss styrning genom de s.k. planeringsförutsättningarna
som tar sikte på den kommande treårscykeln. Dessa
planeringsförutsättningar sänds ut till myndigheterna i en preliminär
version i maj efter det att riksdagen behandlat den ekonomiska
vårpropositionen. I våras togs frågan om finansiering av en nettoökning
av antalet poliser upp i de preliminära planeringsförutsättningarna (s.
27 f). Utgångspunkten är där regeringens målsättning att
resurstillskottet för polisväsendet skall användas bl.a. för att öka
antalet poliser. Medel som motsvarar kostnaderna för en ökning av
antalet poliser kommer att fördelas. Rikspolisstyrelsen räknar med 0,4
miljoner kronor för varje ny polis. För år 2001 räknar man med en
nettoökning på 140 poliser, en beräkning som gjorts utifrån kända data
om antagning till polisutbildningen och påbörjade praktikperioder.
Sammanlagt handlar det alltså om 56 miljoner kronor för år 2001. Dessa
medel kommer att reserveras och efter hand fördelas till
polismyndigheterna när antalet poliser ökar i förhållande till det
antal som förelåg per den 31 december 2000. Detta innebär att
myndigheterna måste återbesätta tjänster för att få del av de 56
miljonerna.
Utskottet har inhämtat att det inom vissa polismyndigheter förekommer
en långtgående delegation av budgetansvar under det att det i andra
inte förekommer alls.
Utskottet vill inledningsvis framhålla att den resursförstärkning som
polisen nu föreslås få skall användas bl.a. för att öka antalet
poliser. För att resurstillskottet skall få avsedd effekt har också
åtgärder vidtagits i form av de preliminära
planeringsförutsättningarna. Härigenom har goda förutsättningar skapats
för att på sikt kunna öka antalet poliser. En sådan ökning är också -
som framgår ovan - en prioriterad uppgift inom polisorganisationen.
Utskottet vill i sammanhanget peka på att polisstyrelserna har till
uppgift att se till att statsmakternas prioriteringar får genomslag.
Härtill kommer att de frågor som motionärerna nu begär att riksdagen
skall uttala sig om enligt gällande ordning rör ämnen där det ankommer
på polisstyrelserna att fatta beslut. Utskottet kan emellertid hålla
med motionärerna om att det finns betydande fördelar med att låta den
som har ansvaret för en verksamhet också ha ett ekonomiskt ansvar.
Samtidigt kräver detta dels att den som ansvaret läggs på kan klara av
det, dels att noggranna överväganden görs så att fördelningen blir så
effektiv som möjligt. Det är självklart att dessa frågor måste
övervägas inom varje polismyndighet utifrån de förutsättningar som
råder lokalt. Motionsönskemålen lämpar sig med andra ord inte för
generella uttalanden.
Sammanfattningsvis finns det inte skäl för riksdagen att uttala sig i
de frågor som motionärerna tar upp. Härav följer att det inte heller
finns anledning för riksdagen att begära att regeringen skall lägga
fram en handlingsplan där åtgärder på området redovisas. Utskottet
föreslår att riksdagen avslår motion Ju236 i här aktuella delar.
Polisens arbetsuppgifter
I motionerna Ju211 (c), Ju223 (s), Ju921 (c) och Ju933 (fp) hävdas att
polisens verksamhet bör renodlas. I motion T215 (fp) anförs att polisen
inte bör syssla med fordonskontroller eller eskort vid utländska
statsbesök och liknande. I några av motionerna anförs att renodlingen
bör ske genom en ökad användning av civilanställda.
I regleringsbrevet för polisväsendet avseende budgetåret 2000 har
Rikspolisstyrelsen fått i uppdrag att tillsammans med
polismyndigheterna säkerställa en lämplig resurs- och arbetsfördelning
mellan poliser och annan personal.
I februari i år beslutade riksdagen på förslag av utskottet
(bet. 1999/2000:JuU6 s. 5 f) ett tillkännagivande om att regeringen bör
utreda frågan om vilka arbetsuppgifter polisen bör ha. I samma ärende
avstyrkte utskottet motionsyrkanden som tog sikte på en ökad andel
civilanställda inom polisen. Här hänvisade utskottet till att det är en
uppgift för Rikspolisstyrelsen att finna en rimlig fördelning mellan
polisutbildad personal och civilanställda.
I budgetpropositionen (utg.omr. 4, avsnitt 4.5.1) anför regeringen
att den har för avsikt att låta utreda frågan om renodling.
Utskottet håller fast vid den inställning som utskottet gav uttryck
för i våras. Resultatet av det aviserade utredningsarbetet bör avvaktas
innan riksdagen på nytt uttalar sig i frågan om renodling av polisens
arbetsuppgifter. Utskottet är inte heller berett att nu förorda att
antalet civilanställda ökas på bekostnad av antalet poliser. Motionerna
Ju211, Ju223, Ju921, Ju933 och T215 bör avslås av riksdagen.
Prioritering av olika slag av brottslighet
I flera motioner tas upp frågor om prioritering av olika typer av
brottslighet. I motion Ju709 (m) begärs sålunda att polisen skall
prioritera åtgärder som syftar till att begränsa tillgången på vapen i
samhället i stort för att förebygga våldsbrott. I motion Ju208 (kd)
begärs olika åtgärder för att komma till rätta med
vardagsbrottsligheten, exempelvis cykelstölder. I motionerna Ju218 och
Ju219 (båda kd) anförs att ungdomsrånen måste prioriteras. I motion
Ju248 (m) förordas särskilda insatser från polisens sida mot
ungdomsvåldet. I motion So547 (fp) begärs en satsning inom polisen för
att bekämpa langning. I motion Kr342 (mp) understryks vikten av att de
som tillhandahåller elektroniska anslagstavlor avkrävs ansvar i enligt
med den s.k. BBS-lagen.
Regeringens bedömning i fråga om vad som bör prioriteras inom polisen
redovisas ovan i avsnittet Prioriteringar inför budgetåret 2001.
I 3 kap. 1 § polisförordningen föreskrivs att polisstyrelsen särskilt
skall se till att polisarbetet bedrivs i överensstämmelse med de
prioriteringar och riktlinjer som riksdagen och regeringen lagt fast
för polisverksamheten.
Utskottet behandlade liknande yrkanden i samband med behandlingen av
budgetpropositionen för innevarande år (bet. 1999/2000:JuU1 s. 28 f).
Utskottet anförde bl.a. att beslut om hur stora resurser som skall
satsas på en viss typ av brott bäst fattas på lokal nivå inom ramen för
statsmakternas prioriteringar.
Utskottet har som framgår ovan i avsnittet om prioriteringar inför
budgetåret 2001 ställt sig bakom de bedömningar regeringen gjort.
I fråga om motionsönskemålen i denna del anser utskottet att
ett problem-orienterat sätt att angripa våldsbrottsligheten
rimligen innebär att - vilket efterfrågas i motion Ju709 -
bekämpa brottslighetdär vapen är inblandade.
Vad gäller önskemålen i motionerna Ju218, Ju219 och Ju248 vill
utskottet påpeka att såväl ungdomsrån som ungdomsvåld i allmänhet torde
omfattas av de redovisade prioriteringarna eftersom de tar upp bl.a.
våldsbrottslighet.
Utskottet är dessutom inte främmande för att de brottstyper som
motionärerna vill lyfta fram kan ha sådant samband med de prioriterade
brottstyperna att det problemorienterade arbetssättet i praktiken ändå
leder till att de kommer att inta en mer framskjuten plats än vad som
vid en första anblick kunde tänkas bli fallet. Om exempelvis
våldsbrottsligheten bland ungdomar i ett närpolisområde synes ha ett
starkt samband med alkoholförtäring framstår det som rimligt
att särskilda satsningar - vilket efterfrågas i motion So547
- görs för att förhindra langning av alkohol.
Som framhålls i motion Kr342 kan ungdomar tänkas komma i kontakt med
bl.a. nazistpropaganda på Internet, vilket visar på behovet av att
lagföra dem som bär ansvar för elektroniska anslagstavlor. Här vill
utskottet erinra om att det är en prioriterad uppgift för polisen att
utveckla sin förmåga att bekämpa exempelvis brott med antisemitiska
inslag.
Beträffande önskemålet i motion Ju208 om prioritering av
vardagsbrottsligheten vill utskottet understryka att närpolisen har en
särskild betydelse på detta område och att fullföljandet av
närpolisreformen hör till de prioriterade områdena. I sammanhanget vill
utskottet påpeka att det är en grundtanke i det nationella
brottsförebyggande programmet att brottsligheten skall angripas i
samverkan med dem som berörs av den, något som gör sig särskilt starkt
gällande i fråga om vardagsbrottsligheten.
Avslutningsvis vill utskottet poängtera att det förhållandet att
vissa typer av brottslighet betraktas som prioriterade självfallet inte
innebär att annan brottslighet skall lämnas åt sidan. Hur avvägningarna
i fråga om insatser mot olika typer av brottslighet skall göras bör
dock som nyss framgått avgöras lokalt ute i polismyndigheterna inom
ramen för statsmakternas prioriteringar.
Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen avslår motionerna
Ju208, Ju218, Ju219, Ju248, Ju709, So547 och Kr342 i här behandlade
delar.
Närpolisen
Närpolisreformen syftar till att medborgare i hela landet skall ha
tillgång till en polis med lokal förankring, hög kompetens och
tillräckliga resurser. Endast på det sättet skapas garantier för att
brott och ordningsstörningar i ett område kan bekämpas uthålligt och
med tillämpning av de bästa polisiära metoderna och kunskaperna.
Av resultatredovisningen framgår bl.a. att flertalet polismyndigheter
utgår från Rikspolisstyrelsens definition av närpolisverksamhet. Den
innebär i korthet bl.a. att verksamheten skall vara organiserad inom
ett geografiskt avgränsat område och bedrivas problemorienterat i nära
samverkan med dem som bor och verkar i området. Poliserna i området
skall arbeta mot brotts- och trygghetsrelaterade mål och tilldelas ett
personligt ansvarsområde. Detta ansvarsområde är vanligen geografiskt
men även funktionella ansvarsområden kan förekomma. Geografiska
ansvarsområden innebär i princip att varje polis bör kunna utföra de
flesta uppgifter inom sitt område och förutsätter därför en bred
kompetens hos varje polisman. Vid funktionsvisa ansvarsområden har i
stället varje polis eller arbetsgrupp huvudansvar för en viss
arbetsuppgift. Det kan t.ex. gälla ingripande- eller
utredningsverksamheten i området. Möjligheten att fokusera på en viss
uppgift har bl.a. ansetts främja kvaliteten i utredningsverksamheten.
En förutsättning för en sådan ordning är att det kan skapas särskilda
former för att sprida och gemensamt analysera den kunskap om
förhållanden i området som skall ligga till grund för det
brottsförebyggande arbetet.
Flera motioner tar upp frågor med anknytning till närpolisreformen. I
motionerna Ju218 (kd), Ju911 (m) och N225 (fp) understryks vikten av
att fullfölja arbetet med att genomföra reformen. I motion Ju213 (kd)
hävdas att det bör ske genom att antalet närpoliser ökas och i motion
Ju921 (c) förordas mindre utryckningstjänst för närpoliserna. I motion
Ju211 (c) påpekas behovet av utbildning för närpoliser. I motion Ju933
(fp) efterfrågas tydliga mål för verksamheten.
Regeringen anför att det är avgörande för hela polisväsendet att
närpolis-områdena nu får de resurser och den kompetens som behövs för
att den verkligen skall bli basen i polisverksamheten, något som kräver
insatser för kompetensutveckling och personaltillskott. De resurser som
nu tillförs gör det enligt regeringen möjligt att åter öka antalet
poliser så att svårigheter som beror på personalbrist skall kunna
undanröjas. På sikt bör enligt regeringens mening polisen i
närpolisområdena ansvara för all polisverksamhet som inte kräver
speciell kompetens eller av andra skäl bör bedrivas centralt.
Regeringen framhåller att en ökad integrering av ingripandeverksamheten
i närpolisen främjar utvecklingen av det problemorienterade arbetet och
skapar bättre förutsättningar för att personalgrupper skall få
tillräcklig storlek för en effektiv planering.
Vidare är det enligt regeringen viktigt att det klarläggs vilken
polisverksamhet som närpolisen skall ansvara för och hur
gränsdragningarna skall göras mot andra delar i organisationen.
Utgångspunkten bör vara att närpolisen har ett helhetsansvar för
polisverksamheten i det egna geografiska området varifrån vissa
undantag kan göras. Verksamhetsmål skall enligt regeringen utgå från en
probleminventering i lokalområdet. Målformuleringarna bör fastställas i
en process som också säkerställer att målen accepteras i
polisorganisationen.
Varje polismyndighet ansvarar för att polisverksamheten inom dess
område bedrivs effektivt och fungerar väl. Det ankommer också på
myndigheterna att anpassa polisverksamheten i närpolisområdena efter de
lokala förhållandena. Med den utgångspunkten är det enligt regeringens
uppfattning naturligt att polismyndigheterna själva väljer olika
lösningar för utformningen av verksamheten i närpolisområdena så länge
inte syftet med närpolisreformen äventyras.
Utskottet delar uppfattningen i motionerna Ju213, Ju218, Ju911 och
N225 att det behövs en del åtgärder för att närpolisreformen skall
kunna fullföljas. Det är därför glädjande att regeringen i
budgetpropositionen bedömt denna fråga som en prioriterad uppgift för
polisen, en prioritering som utskottet alltså ställer sig bakom.
När det sedan gäller motionsönskemålen om olika åtgärder vill
utskottet framhålla att de resurser som nu tillförs polisen syftar till
att antalet poliser skall öka.
Såvitt gäller önskemålet i motion Ju921 om mindre utryckningstjänst
kan utskottet i och för sig ha en viss förståelse för tanken att detta
skulle vara ett sätt att främja närpolisreformen. Utskottet vill
emellertid i likhet med regeringen framhålla att närpolisen på sikt bör
ansvara för all polisverksamhet som inte av olika skäl bör bedrivas
centralt. Tyngdpunkten bör alltså ligga i närpolisområdena som därmed
kommer att utgöra basen i polisorganisationen. Man bör alltså inte som
motionärerna utgå från att det finns ett motsatsförhållande mellan å
ena sidan närpolisverksamhet och å andra sidan utryckningsverksamhet.
Tvärtom bör både den planerade verksamheten och ingripandeverksamheten
bedrivas på ett problemorienterat sätt. För det ändamålet är det ofta
gynnsamt om verksamheterna bedrivs under gemensam ledning.
Avslutningsvis vill utskottet påpeka att resursfördelningen inom
polismyndigheterna är en fråga för respektive myndighet. Här bör, som
regeringen anför, olika lösningar kunna komma i fråga så länge inte
syftet med närpolisreformen äventyras.
Som framhålls i motion Ju211 är det viktigt att närpoliserna har en
god utbildning. Emellertid är även detta en fråga för
polismyndigheterna att avgöra lokalt.
Vad slutligen gäller önskemålet i motion Ju933 om målen för
verksamheten delar utskottet regeringens uppfattning att
verksamhetsmålen skall utgå från en probleminventering i lokalområdet.
Att målen skall vara tydliga förefaller självklart. Ett bifall till
motionsönskemålet skulle inte ha någon praktisk betydelse.
Sammantaget innebär det nu anförda att utskottet inte ser något behov
av att riksdagen uttalar sig för att närpolisreformen skall kunna
fullföljas. Utskottet föreslår att riksdagen avslår motionerna Ju211,
Ju213, Ju218, Ju911, Ju921, Ju933 och N225 i här behandlade delar.
Utredningsverksamheten
I flera motioner tas upp olika frågor med anknytning till polisens
brottsutredande verksamhet. I motion Ju212 (kd) efterfrågas sålunda en
granskning av polisens tillämpning av reglerna om avskrivning av
ärenden. I motion Ju911 (m) understryks vikten av att fler ärenden
redovisas till åklagare, och motionärerna vill se en förstärkning av
utredningsverksamheten med civila utredningsmän. I motion Ju921 (c)
efterlyses en kvalitetssäkring av utredningarna och kortare
handläggningstider. Motionärerna bakom Ju933 (fp) anser att tillgången
på specialistkompetens måste öka.
Utskottet avstyrkte liknande yrkanden förra året (bet. 1999/2000:JuU1
s. 35).
Som framgår ovan är utredningsverksamheten ett prioriterat område.
Den skall förstärkas så att fler brott kan klaras upp. Verksamheten
skall bedrivas snabbt och säkert och präglas av hänsyn till
brottsoffren och vittnen. Polis och åklagare skall i nära samverkan
finna optimala former för samarbete och ansvarsfördelning.
Riksåklagaren har i sitt budgetunderlag uttalat oro över utvecklingen
av polisens brottsutredande verksamhet och pekat på att möjligheterna
att klara upp brott minskat väsentligt under hela 1990-talet. Enligt
Riksåklagaren är situationen helt oacceptabel.
I budgetpropositionen (utg.omr. 4 avsnitt 4.6.1) aviserar regeringen
en kommande översyn av brottsutredningsverksamheten. Bakgrunden är
bl.a. riksdagens beslut i våras om att regeringen borde låta utreda
frågan om ett oberoende organ för tillsyn av polisens och åklagarnas
förundersöknings-arbete. Ett annat tillkännagivande i samma ärende
innebar dessutom att regeringen skulle se över frågan om en
specialisering av utredningsverksamheten inom närpolisen (bet.
1999/2000:JuU11 s. 3 f).
Vidare är det enligt regeringen viktigt att Rikspolisstyrelsen och
Riksåklagaren fortsätter att tillsammans analysera utredningsprocessen
och utifrån ett helhetsperspektiv se över kompetensförsörjning,
organisation och utredningsrutiner. Myndigheternas iakttagelser och
slutsatser inom ramen för den samordnade inspektionsverksamheten är en
viktig kunskapskälla (utg.omr. 4 avsnitt 4.4.3).
Metoder för kvalitetsuppföljning har utvecklats i bl.a. Östergötland.
I bl.a. Jönköping pågår försöksverksamheter som syftar till att
åstadkomma kortare genomströmningstider för vissa ärenden.
Utskottet har inhämtat att Polishögskolan hittills utbildat totalt
120 personer som inte är poliser till kvalificerade brottsutredare.
Under nästa år planerar man att utbilda ytterligare 50-60 sådana civila
utredare.
Utskottet har i avsnittet ovan om resultatuppföljning gett uttryck
för en viss oro när det gäller utredningsverksamheten. Mot den
bakgrunden anser utskottet att regeringens initiativ till en översyn
bör välkomnas. Utskottet utgår från att sådana frågor som aktualiseras
genom motionerna kommer att belysas i det sammanhanget och att åtgärder
vidtas om det behövs. Samtidigt noterar utskottet, som nyss framgått,
att vissa åtgärder redan vidtagits.
Det anförda innebär att utskottet inte ser något behov av ett
ingripande från riksdagens sida med anledning av de motioner som nu är
aktuella. Utskottet föreslår att riksdagen avslår motionerna Ju212,
Ju911, Ju921 och Ju933 i här aktuella delar.
Polisförsörjningen m.m.
Flera motioner berör frågor om möjligheterna att i framtiden bemanna
polis-organisationen så att den kan svara mot de krav som ställs på
den. I motionerna Ju229 (m) och Ju911 (m) understryks behovet av fler
poliser och fler civilanställda. Motion Ju213 (kd) tar upp behovet av
civilanställda med inriktning på personalvård. I samma motion liksom i
motionerna Ju228 (m) och Ju933 (fp) efterfrågas inrättandet av
polisutbildning på ytterligare en ort. I motion Ju243 (s) begärs
åtgärder för att säkerställa att polismyndigheterna i Norrland får
tillräckligt med utbildad personal. Vidare begärs i ett antal motioner
att riksdagen skall uttala sig till förmån för olika orter när det
gäller frågan var en ny polisutbildning skall förläggas. Här rör det
sig om Skövde i motion Ju217 (kd, c) samt Borås i motionerna Ju235 (m),
Ju238 (kd) och Ju239 (c). I motion Ju210 (m) hävdas att det behövs fler
utbildningsplatser vid polishögskolan i Stockholm.
Förra hösten behandlade utskottet en motion om antalet
utbildningsplatser i Stockholm. Utskottet pekade då bl.a. på att det är
en uppgift för Rikspolisstyrelsen att sköta personalförsörjningen inom
polisväsendet (bet. 1999/2000:JuU1 s. 33 f).
I budgetpropositionen föreslås att anslaget till polisorganisationen
skall höjas. Detta syftar bl.a. till göra det möjligt att öka antalet
poliser och höja kompetensen. En ökning av antalet poliser är som
framgår av avsnittet Prioriteringar inför budgetåret 2001 en
prioriterad uppgift för polisen.
Med de resurser som nu tillförs polisen kan utbildningskapaciteten
ökas så att det blir möjligt att öka antalet polisstuderande.
Regeringens beräkningar (utg.omr. 4 avsnitt 4.4.3) innebär att det vid
utgången av år 2003 kommer att finnas ca 16 800 poliser.
För att ytterligare poliser skall kunna rekryteras krävs enligt
regeringen att polisutbildning bedrivs vid fler orter än Stockholm och
Umeå. Rikspolisstyrelsen överväger för närvarande att förlägga ett
antal utbildningsplatser till ytterligare någon ort, vilket kommer att
möjliggöra att fler studerande kan antas till polisprogrammet.
Regeringen anför vidare att det är viktigt att rekryteringen av
poliser till glesbygdsområdena förstärks. Etableringen av en polisiär
grundutbildning i Umeå kommer att främja rekryteringen av nya poliser
till Norrlandsmyndigheterna.
När det gäller etableringen av polisutbildning till en tredje ort har
utskottet inhämtat följande i frågan.
Ett antal kommuner, högskolor m.m. runt om i landet har anmält sitt
intresse av att bedriva polisutbildning. Inom Rikspolisstyrelsen har
man berett dessa intresseanmälningar och ställt upp ett antal kriterier
att beakta vid arbetet. Det skall vara fråga om en ort i en del av
landet där det saknas poliser. Det skall finnas ett universitet eller
en högskola med lämplig profil på orten. Den polisiära infrastrukturen
på orten och i regionen skall vara bra. Lämpliga lokaler för teori och
praktik skall finnas på orten. Det skall inte röra sig om
Stockholmsområdet eller Norrland. Det skall finnas goda
kommunikationer, en professionell infrastruktur och god studentmiljö på
orten.
Härefter har Rikspolisstyrelsen i en skrivelse den 17 maj 2000
uppmanat dem som är intresserade att bekräfta detta, alltså även dem
som redan tidigare anmält intresse. Svarsfristen gick ut vid midsommar
2000. Då hade nio svar inkommit. Därefter har Rikspolisstyrelsen
beslutat att fyra orter skall beredas vidare, nämligen Linköping,
Växjö, Borås och Jönköping.
Inom Rikspolisstyrelsen räknar man med att fatta beslut i saken före
årsskiftet.
När det gäller fördelningen mellan de olika personalkategorierna är
det enligt regeringen av stor vikt att polisväsendet analyserar resurs-
och arbetsfördelningen mellan poliser och annan personal för att
säkerställa en ändamålsenlig personalsammansättning. Antalet
specialister och annan icke polisutbildad personal behöver enligt
regeringens bedömning öka, framför allt för att höja exempelvis
kvaliteten i brottsutredningarna.
Utskottet vill återigen understryka att syftet med de
resursförstärkningar som nu föreslås för polisen är att åstadkomma en
ökning av antalet poliser. Som utskottet framhållit tidigare är det en
uppgift för Rikspolisstyrelsen att sköta personalförsörjningen inom
polisväsendet. Här vill utskottet också peka på att åtgärder vidtagits
för att säkerställa att resursökningen används till att öka antalet
poliser. Som framhålls i några av motionerna är det av vikt att fler
utbildningsplatser inrättas. Den uppfattningen delas också av
regeringen. Här vill utskottet erinra om att regeringen i
budgetpropositionen understrukit vikten av att rekryteringen av poliser
till glesbygdsområdena förstärks. Utskottet konstaterar att det inte
behövs några åtgärder av riksdagen med anledning av motionerna Ju213,
Ju228, Ju229, Ju243, Ju911 och Ju933 i här aktuella delar. Dessa
motioner bör avslås av riksdagen.
När det sedan gäller frågorna om var den nya polisutbildningen skall
inrättas eller på vilken ort det kan tänkas finnas behov av fler
utbildningsplatser ser utskottet ingen anledning för riksdagen att
ingripa i det arbete som pågår inom Rikspolisstyrelsen. Utskottet
föreslår att riksdagen avslår motionerna Ju210, Ju217, Ju235, Ju238 och
Ju239 i dessa delar.
I några motioner tas upp olika frågor om organisationen av
polisutbildningen. Sålunda begärs i motion Ju921 (c) att
antagningssystemet skall ses över. Motionärerna menar att såväl
Polishögskolan som andra yrkesgrupper än poliser bör bli mer delaktiga
i förfarandet. I motion Ju927 (m) hävdas att polisutbildningen bör
utredas. I motion Ju227 (m) begärs att utbildningen av personal inom
polisen, tullen och Kustbevakningen organiseras så att den i viss
utsträckning sker gemensamt.
Den nuvarande grundutbildningen för poliser påbörjades i januari
1998.
Frågan om att utreda polisutbildningen har utskottet behandlat flera
gånger tidigare. Senast skedde det i våras. Utskottet var inte berett
att förorda en ny utredning av polisutbildningen (bet. 1999/2000:JuU6
s. 12 f).
Den 30 maj i år presenterades en utvärdering av polisutbildningen som
genomförts av en arbetsgrupp inom Rikspolisstyrelsen. I rapporten pekas
på vissa brister. Det anförs bl.a. att polisaspiranterna tillägnat sig
både adekvata och tillräckliga kunskaper för att verka som poliser, men
att deras förmåga är något sämre i vissa färdighetsämnen än inom det
teoretiska området. Vidare anges det nuvarande examinationsförfarandet
vara bristfälligt. Den nya pedagogiken med verklighetsbaserade
praktikfall har enligt arbetsgruppen mött övervägande positiva
reaktioner.
Arbetsgruppens rapport har remissbehandlats inom polisväsendet.
Polishögskolan har dessutom redovisat en rad genomförda eller planerade
åtgärder. Här handlar det bl.a. om ett ökat antal utbildningstimmar
såvitt gäller data och radio, en ny inriktning på polisbilskörningen
och fler undervisningstillfällen i fråga om konflikthantering och
självskydd. Vidare planeras vissa åtgärder beträffande
examinationsförfarandet.
Statskontoret har i rapporten Effektivare Kustbevakning
(Statskontoret 2000:1) föreslagit en utredning av frågan om en delvis
gemensam grundutbildning för dem som skall arbeta inom tullen, polisen
och Kustbevakningen. Förslaget bereds i Försvarsdepartementet.
Utskottet vill framhålla att den relativt nya polisutbildningen
utvärderats och att en rad åtgärder vidtagits eller planeras. Utskottet
är inte berett att förorda att ett nytt utredningsarbete sätts i gång.
Såvitt gäller motion Ju921 vill utskottet tillägga att Polishögskolan
är en enhet inom Rikspolisstyrelsen. I linje med vad utskottet
framhållit tidigare bör det inte ankomma på riksdagen att uttala sig om
vilken enhet inom polisen som skall sköta antagningen. Detsamma gäller
det i samma motion framställda önskemålet om vilka som skall vara
närvarande under den intervju som avslutar antagningsproceduren.
Vad slutligen gäller frågan om en gemensam utbildning för personal
inom tullen, Kustbevakningen och polisen - vilket förespråkas i motion
Ju227 - konstaterar utskottet att ett sådant förslag redan bereds i
Regeringskansliet. Resultatet av det arbetet bör inte föregripas.
Utskottet föreslår att riksdagen avslår motionerna Ju227, Ju921 och
Ju927 i här aktuella delar.
Polisens arbetstider
I motionerna Ju921 (c) och Ju927 (m) kritiseras polisväsendets
förläggning av arbetstiden.
Motionsyrkandena i denna del har samma inriktning som den kritik som
RRV riktat mot polisväsendet. Kritiken går bl.a. ut på att den
periodplanerade arbetstiden inte införts i tillräcklig omfattning. Även
där den tillämpas anser RRV att den är för svagt verksamhetsorienterad.
Andra brister är den otillräckliga styrningen av den genomsnittliga
veckoarbetstiden och dimensioneringen av utryckningsresurserna.
Företrädare för Riksrevisionsverket har vid en utfrågning inför
utskottets uppföljningsgrupp närmare redovisat sin kritik mot hur
arbetstiden förläggs i polisorganisationen. Svårigheterna synes enligt
RRV bero på att närpolischeferna inte förmått att driva arbetsgivarens
intresse i fråga om hur arbetstiden skall förläggas.
Flera polismyndigheter har påpekat att polisens arbetstidsavtal har
haft en konstruktion som har bidragit till att verksamhetsintresset
inte slagit igenom tillräckligt vid arbetstidsförläggningen. De
förändringar i avtalet som parterna numera kommit överens om bör enligt
såväl Rikspolisstyrelsen som Riksrevisionsverket kunna leda till bättre
lösningar. Det nya avtalet innehåller en ny förhandlingsordning som ger
arbetsgivaren större befogenheter vid oenighet mellan parterna och
förbättrar möjligheterna att sluta myndighetsanpassade arbetstidsavtal
som beaktar lokala variationer.
Regeringen gör i denna del bedömningen (utg.omr. 4 avsnitt 4.6.1) att
ändringarna har skapat förutsättningar för en bättre anpassning av
arbetstiden till verksamhetens krav. Det nya avtalet ger ökade
möjligheter att sprida den periodplanerade arbetstiden till större
delar av verksamheten och att utveckla periodplaneringen till ett
effektivare instrument än i dag. Det krävs nu att arbetsgivare och
arbetstagare på ett konstruktivt sätt tar till vara de verktyg som det
nya avtalet ger och använder dem för att åstadkomma en effektivare
polisverksamhet.
Också frågan om chefsutveckling tas upp i budgetpropositionen
(utg.omr. 4 avsnitt 4.6.1). Regeringen anför att polismyndigheternas
behov av rekrytering och utveckling av chefer har inventerats. Samtliga
myndigheter har chefsförsörjningsprogram och alla har prioriterat
utvecklingen av chefer. Flera myndigheter har öppnat möjlighet för
kompetensutveckling genom universitets- eller högskolestudier.
Det ledarskapscentrum som startats vid Polishögskolan arbetar på ett
övergripande plan med att utveckla ledarskapet inom polisväsendet
främst genom att öka kunskaperna och utveckla metoder för
myndigheternas egna insatser.
Utskottet har tidigare tagit ställning till motionsyrkanden rörande
polisens arbetstider. Senast skedde det i våras (bet. 1999/2000:JuU6 s.
15 f). Utskottet noterade då bl.a. att det ovan nämnda
arbetstidsavtalet slutits och att det syntes innebära ett steg i rätt
riktning.
Utskottet delar regeringens uppfattning att det nya avtalet skapat
förutsättningar för en bättre anpassning av arbetstiden till
verksamhetens krav. Detta ligger också väl i linje med vad utskottet
tidigare uttalat i frågan. Som regeringen påpekar är det viktigt att de
möjligheter som det nya avtalet ger tas till vara på ett konstruktivt
sätt. Mot bakgrund av den kritik som Riksrevisionsverket redovisat är
det också glädjande att frågor om chefsutveckling uppmärksammats inom
polisen.
Utskottet - som inte ser något behov av åtgärder från riksdagens sida
- föreslår att motionerna Ju921 och Ju927 avslås i här behandlade
delar.
Nationella insatsstyrkan
Av 2 kap. 17 § polisförordningen framgår att det vid Polismyndigheten i
Stockholms län skall finnas en beredskapsstyrka med uppgift att bekämpa
terroraktioner i landet. Styrkan får användas i annan polisverksamhet,
om det kan ske med hänsyn till huvuduppgiften.
I motion Ju214 (kd) begärs att Nationella insatsstyrkan
organisatoriskt skall tillhöra Rikspolisstyrelsen. Motivet till detta
är att styrkan skall vara en nationell resurs. Motionärerna ser en risk
för att polismyndigheterna kommer att avstå från att använda styrkan av
ekonomiska skäl, om den får ligga kvar hos Stockholmspolisen. I
motionen föreslås dessutom att styrkan skall få användas mot den
organiserade brottsligheten och att den skall få bättre utrustning.
Frågan om Nationella insatsstyrkans organisatoriska hemvist
behandlades utförligt i samband med behandlingen av budgetpropositionen
för innevarande år (bet. 1999/2000:JuU1 s. 31 f). Utskottet anförde att
det i och för sig kunde hålla med om att det faktum att en
polismyndighet ute i landet som vill nyttja resurser som finns vid
Polismyndigheten i Stockholms län då måste betala för det, inbjuder
till misstanken att myndighetscheferna avhåller sig från att nyttja
styrkans kompetens. Utskottet kunde emellertid inte finna fog för
någon
sådan misstanke. Utskottet hade nämligen svårt att tänka
sig att
myndighetscheferna - av ekonomiska skäl - skulle
avstå från att kallain den kompetens som krävs för att lösa en svår polisiär
uppgift.
I sammanhanget erinrade utskottet om att det kan vara fråga om
situationer där liv står på spel. Utskottet utgick från att
myndighetscheferna upprätthåller en professionell ambitionsnivå och vid
behov anlitar styrkan eller delar av den. Vidare underströk utskottet
att verksamheten vid styrkan knappast blir kostnadsfri bara för att den
ges ett organisatoriskt hemvist någon annanstans inom polisväsendet.
För att tillgodose önskemålet om att flytta styrkan till
Rikspolisstyrelsen måste ju rimligen anslaget till de olika länen dras
ned för att finansiera en ökad verksamhet vid Rikspolisstyrelsen.
Utskottet var alltså inte berett att ställa sig bakom det synsätt som
motionärerna byggde sitt yrkande på.
Utskottet noterade också att samtliga länspolismästare ställt sig
bakom förslaget att låta styrkan vara kvar vid Polismyndigheten i
Stockholms län.
Det fanns dessutom, anförde utskottet, flera avsevärda nackdelar med
att låta styrkan tillhöra Rikspolisstyrelsen. Här tänkte utskottet
främst på de begränsade möjligheterna att nyttja styrkan operativt,
vilket i sin tur skulle innebära att styrkan blev dåligt tränad för
realistiska uppgifter. Det symbolvärde som möjligen kunde ligga i att
styrkan sorterade under Rikspolisstyrelsen vägde lätt mot detta.
Det även förra året framställda yrkandet om en utvidgning av
Nationella insatsstyrkans arbetsuppgifter avstyrktes med hänvisning
till en då nyligen beslutad ändring i polisförordningen som innebär att
styrkan kan användas till annat än att bekämpa terroraktioner, om det
kan ske med hänsyn till huvuduppgiften. Bakgrunden var att den tidigare
begränsningen till enbart terroraktioner hade medfört betydande
tillämpningsproblem. I en rapport till regeringen föreslog
Rikspolisstyrelsen därför att styrkan skulle kunna sättas in i sådana
fall där en polisoperativ bedömning visar att det är lämpligt på grund
av de särskilda kunskaper som styrkans personal har.
Frågan om Nationella insatsstyrkans organisatoriska hemvist har
därefter tagits upp av SÄPO/Rikskrimkommittén. I betänkandet Den
centrala polisen (SOU 2000:25 s. 238 f) föreslås att kostnaden för
förstärkning som Nationella insatsstyrkan lämnar inte skall belasta den
polismyndighet som begär hjälp.
Rikspolisstyrelsen har inspekterat verksamheten vid Nationella
insatsstyrkan. I inspektionsprotokollet av den 6 september 2000 anförs
sammanfattningsvis att insatsstyrkans numerär har minskats, att dess
utrustning delvis är föråldrad och försliten och att förutsättningarna
för att vidmakthålla och utveckla styrkans kompetens inte kan anses
tillräckliga. Enligt inspektionsgruppens uppfattning kan den ekonomiska
situationen vid Polismyndigheten i Stockholms län innebära en risk för
att insatsstyrkans behov inte i tillräcklig grad tillgodoses. Gruppen
anser också att dess iakttagelser ger underlag för bedömningen att det
är tveksamt om Polismyndigheten i Stockholms län i dag kan anses ha de
ekonomiska, organisatoriska och personella förutsättningar som behövs
för att den nationella insatsstyrkan fortlöpande skall kunna anpassas
och utvecklas på det sätt som är nödvändigt för att den skall kunna
fullgöra sin huvuduppgift. Inspektionsgruppen anser därför att finns
starka skäl att överväga att inordna den nationella insatsstyrkan i
Rikspolisstyrelsens organisation eller i vart fall vidta andra åtgärder
som säkerställer styrkans funktion.
Utskottet har inhämtat att protokollet har remissbehandlats inom
polisväsendet. Ett beslut om eventuella åtgärder väntas inom kort.
Utskottet konstaterar att insatsstyrkans organisatoriska hemvist har
uppmärksammats inom Rikspolisstyrelsen och att det vid den ovan nämnda
inspektionen framkommit nya skäl som talar mot den nuvarande
organisatoriska lösningen. I avvaktan på resultatet av det pågående
arbetet är utskottet emellertid inte berett att frångå den uppfattning
som utskottet redovisade förra hösten. Av samma skäl ser utskottet
ingen anledning för riksdagen att uttala sig om insatsstyrkans
utrustning.
När det sedan gäller frågan om vilka arbetsuppgifter styrkan bör
kunna ha kan utskottet konstatera att den ändring som gjordes i
polisförordningen förra hösten syftade till att möjliggöra just det som
motionärerna efterfrågar, även om det inte var den organiserade
brottsligheten som åberopades som skäl för ändringen. I sammanhanget
vill utskottet påpeka att bekämpningen av den organiserade
brottsligheten i huvudsak fordrar andra polisiära metoder än de som
insatsstyrkans särskilda kompetens omfattar. Här vill utskottet också
understryka att insatsstyrkan får användas till annat än
terroristbekämpning när det är lämpligt ur polisoperativ synpunkt.
Detta innebär enligt utskottets mening mycket vida möjligheter att
använda styrkan till olika arbetsuppgifter.
Sammantaget innebär det anförda att utskottet föreslår att riksdagen
avslår motion Ju214.
Övrigt
Samlokalisering av myndigheter inom rättsväsendet
I motion Ju921 (c) begärs att polisen, åklagarna och domstolarna skall
samverka i fråga om administration och lokaler. Önskemålet syftar till
att förbättra förutsättningarna för samverkan mellan de berörda
myndigheterna.
Utskottet behandlade ett liknande yrkande förra hösten
(bet. 1999/2000:JuU1 s. 35 f). Sammanfattningsvis hade utskottet en
positiv inställning till de olika samverkansprojekt som drivs inom
rättsväsendet. I fråga om domstolarna pekade dock utskottet på att
intresset av självständighet måste beaktas.
Vid den utfrågning utskottet hållit med företrädare för
Rikspolisstyrelsen har framkommit att viss samverkan med
åklagarväsendet förekommer när det gäller lokaler.
Utskottet ser inga hinder för att myndigheterna inom rättsväsendet -
där det befinns lämpligt - samverkar såsom motionärerna föreslår. Så
sker också uppenbarligen i viss utsträckning. I fråga om domstolarnas
medverkan i sådana sammanhang har utskottet dock alltjämt uppfattningen
att sådan samverkan måste ske med iakttagande av kravet på domstolarnas
självständighet. Motion Ju921 i denna del bör avslås av riksdagen.
Polisens arbetsmetoder
I motion Ju933 (fp) anförs att polisen bör förändra sina arbetsmetoder
och övergå till s.k. nolltolerans.
När utskottet behandlade denna fråga senast (bet. 1999/2000:JuU6 s. 9
f) hänvisade utskottet till sitt tidigare ställningstagande i saken,
väsentligen att frågan inte lämpar sig för generella uttalanden.
Utskottet - som vidhåller den inställning utskottet gav uttryck för i
januari - föreslår att riksdagen avslår motion Ju933 i denna del.
Konsekvensanalyser
I motion Ju234 (m) begärs en granskning av effekterna av
organisationsförändringar inom rättsväsendet.
Riksdagens revisorer har på utskottets uppdrag granskat
konsekvenserna av organisationsförändringarna inom rättsväsendet.
Granskningen med förslag till åtgärder redovisades hösten 1999 (förs.
1999/2000:RR7).
Utskottet behandlade revisorernas förslag i våras (bet.
1999/2000:JuU11). Utskottet ställde sig bakom flera av revisorernas
förslag. Ett av dem gick ut på att regeringen före och efter större
förändringar inom rättsväsendet skall göra så omfattande bedömningar
som möjligt av vilka effekter förändringarna får för andra myndigheter
och samhället i övrigt. Ett annat förslag från revisorerna som
utskottet också ställde sig bakom var att regeringen i samband med
budgetpropositionen skall redovisa kostnadsutvecklingen inom
rättsväsendets olika delar under de senaste tio åren. I årets
budgetproposition finns en sådan redovisning av utgiftsutvecklingen
(utg.omr. 4, avsnitt 4.8).
I nämnda ärende avstyrkte utskottet ett liknande motionsyrkande som
det nu aktuella och anförde bl.a. att utskottet inte såg något behov av
ytterligare en sådan brett upplagd översyn som efterfrågades i
motionen.
Utskottet kan konstatera att revisorernas granskning - som alltså
skedde på utskottets initiativ - lett fram till flera
tillkännagivanden. Resultatet av det förestående utredningsarbetet bör
avvaktas innan ytterligare granskningar påbörjas. Motion Ju234 bör
avslås av riksdagen.
Åklagarväsendet
Inledning
Målet för åklagarverksamheten är att se till att den som begått brott
lagförs.
Åklagaren har en central roll inom rättsväsendet när det gäller att
bekämpa brottslighet. Till åklagarens uppgifter hör att leda
förundersökningar, fatta beslut i åtalsfrågor och föra talan om ansvar
för brott vid domstol. Inom ramen för förundersökningsledningen
beslutar åklagaren om personella och reella tvångsmedel av
integritetskränkande natur såsom anhållande, kroppsbesiktning,
reseförbud och husrannsakan. Åklagaren kan också begränsa eller lägga
ned en förundersökning. Andra viktiga uppgifter som ankommer på
åklagaren är att under vissa förutsättningar utfärda strafföreläggande
och besluta om åtalsunderlåtelse.
Ekobrottsmyndigheten, som har till uppgift att bekämpa ekonomisk
brottslighet, inrättades den 1 januari 1998. Verksamheten inleddes den
1 juni samma år. Av instruktionen för Ekobrottsmyndigheten framgår att
myndigheten dels är en åklagarmyndighet, dels en central
förvaltningsmyndighet under regeringen.
Under behandlingen av budgetpropositionen har utskottet haft en
utfrågning där representanter för Riksåklagaren medverkat.
Resultatuppföljning
I avsnitt 4.6.2 i budgetpropositionen redovisar regeringen sin
bedömning av resultatet inom åklagarväsendet.
Effektmålet för åklagarverksamheten för år 1999 innebar att denna
skulle bedrivas på ett sådant sätt att den enskilde tillförsäkrades
rättssäkerhet och rättstrygghet och så att den som begått brott
lagfördes.
Följande verksamhetsmål gällde för åklagarväsendet för år 1999.
Kampen mot våldsbrott, narkotikabrott och ekonomisk brottslighet
(inklusive miljöbrott) skulle prioriteras. Särskild uppmärksamhet
skulle ägnas den grova och gränsöverskridande brottsligheten, den mc-
relaterade brottsligheten, brott med rasistiska inslag, våld mot
kvinnor och övergrepp mot barn.
Förundersökningarnas kvalitet skulle höjas.
Antalet avslutade ärenden skulle uppgå till minst det antal som
kommit in. Genomströmningstiderna skulle minska, i synnerhet på de
prioriterade områdena.
Rättstillämpningen skulle vara enhetlig vid prövning av åtalsfrågan
och användning av frihetsberövanden.
Den del av åklagarnas arbetstid som ägnas åt kvalificerade
åklagaruppgifter skulle öka.
För Ekobrottsmyndighetens del gällde dessutom att myndigheten skulle
förhindra eller upptäcka ekonomisk brottslighet inom sitt
verksamhetsområde. Myndigheten skulle också genom nya arbetsmetoder och
hög kompetens skapa förutsättningar för en effektivare
ekobrottsbekämpning.
Målen för stabsuppgifterna vid Ekobrottsmyndigheten var att ge
regeringen och övriga intressenter en bättre helhetsbild av den
ekonomiska brottsligheten och bättre möjlighet att förutse utvecklingen
inom området. Berörda myndigheter skulle på ett så tidigt stadium som
möjligt informeras om nya former av ekonomisk brottslighet. Servicen
till statsmakterna i form av förslag till åtgärder mot den ekonomiska
brottsligheten och synpunkter på lagstiftningen m.m. skulle förbättras.
I samverkan med andra myndigheter skulle metoder utvecklas för att
effektivisera ekobrottsbekämpningen.
Som underlag för bedömningen av om verksamhetsmålen uppfyllts
redovisar regeringen i budgetpropositionen utförligt hur verksamheten
utvecklats inom åklagarväsendet under de senaste åren. Redovisningen
innebär att riksdagens underlag för bedömningen av verksamheten är
betydligt mer detaljerat än tidigare.
Regeringen bedömer att åklagarorganisationens verksamhetsresultat
under de senaste åren visat på en i huvudsak positiv utveckling. De mål
som slagits fast för verksamheten har i stort sett uppfyllts.
Regeringen framhåller emellertid att det är angeläget att
åklagarorganisationen ytterligare förbättrar verksamhetsresultaten
främst när det gäller handläggningstider och lagföringsprocent.
När det gäller målet att åklagarverksamheten skall bedrivas på ett
sådant sätt att den enskilde - såväl målsägande som brottsmisstänkta -
tillförsäkras rättssäkerhet och rättstrygghet kan konstateras att målet
är mycket allmänt hållet. Utskottet delar självfallet uppfattningen att
verksamheten bör bedrivas på det sättet men ser samtidigt betydande
svårigheter när det gäller möjligheterna att bedöma om målet uppnåtts.
Ledning för den bedömningen får sökas i det material som i första hand
tar sikte på verksamhetsmålen.
Av redovisningen i budgetpropositionen framgår att 41 % av
åklagarväsendets resurser satsats på de prioriterade brottstyperna.
Dessa utgjorde 18 % av de avslutade ärendena. Det är i stort sett samma
siffror som för år 1998. Att de prioriterade brottstyperna kräver en
större andel av resurserna än vad enbart deras antal motiverar faller
sig enligt utskottets mening naturligt. De prioriterade brottstyperna
består ju av mycket allvarliga brott.
När det gäller målet om en förbättrad kvalitet i förundersökningarna
kan noteras att utvecklingsarbetet under år 1999 också omfattat frågor
om kvalitetssäkring av brottsutredningar och genomförande av den
arbetsmetodik som utvecklats i samarbete med polisen. Kvalitetsarbetet
inom åklagarväsendet syftar till att utredningsverksamheten skall leva
upp till de krav som medborgarna, polisen, domstolarna och andra
samverkande myndigheter kan ställa på den. Utgångspunkten för
insatserna är Riksåklagarens promemoria Kvalitetssäkring av
brottsutredningar, vari olika modeller för kvalitativt bättre
brottsutredningar presenteras.
Utskottet konstaterade vid förra riksmötet att förutsättningarna för
en hög grad av måluppfyllelse på denna punkt framstod som goda (bet.
1999/2000:JuU1 s. 40). Utskottet kan inte nu finna skäl till någon
annan bedömning.
Målet att antalet avslutade ärenden skall uppgå till minst det antal
som kommer in innebär i klartext att balanserna inte skall öka utan
helst minska. Vid bedömningen av måluppfyllelsen är det av avgörande
betydelse hur stort inflödet är - om det är mindre än tidigare kan man
kanske kräva att balansen skall minska. Såsom målet formulerats har det
uppfyllts med en marginal om i runda tal 15 000 ärenden (192 000
avgjorda ärenden jämfört med 177 000 inkomna). Året innan var
marginalen 8 000 ärenden (202 000 avgjorda ärenden jämfört med 194 000
inkomna). Härav framgår att polisen redovisar allt
färre ärenden, något som bidragit till att balansläget förbättrats i
åklagarväsendet.
--------------------------------------------------------------
| | 1997 | 1998 | 1999 |
--------------------------------------------------------------
|Inkomna ärenden | 196 709 | 193 922 | 176 866|
--------------------------------------------------------------
|Avslutade ärenden | 208 467 | 201 922 | 192 141|
--------------------------------------------------------------
När det gäller den påverkan polisens utredningsarbete har på åklagarnas
arbete anför regeringen bl.a. följande.
Regeringen framhåller att åklagarmentorerna och andra åklagare
genomfört många betydelsefulla insatser när det gäller en närmare
samverkan med och utbildning av närpolisen. Enligt Riksåklagaren ledde
bl.a. de insatserna till att utredningsverksamheten förbättrades under
den senare delen av 1990-talet. Den positiva utvecklingen har
emellertid brutits och situationen i början av år 2000 var generellt
sett oacceptabel. Åklagarna hade svårt att höja lagföringsprocenten
och handläggningstiderna för många brott är alltför långa.
Ärendeinströmningen från polisen till åklagarorganisationen har sjunkit
från 385 000 år 1995 till 185 000 år 1998. Dessutom överlämnar polisen
endast 14 % av sina ärenden till åklagarna jämfört med 26 % i mitten av
1990-talet. Riksåklagaren har, redovisar regeringen, framhållit att
möjligheterna att klara upp brott minskat väsentligt under 1990-talet.
I sammanhanget bör nämnas att lagföringsandelen, dvs. den andel av
alla avslutade ärenden som lett till beslut om åtal, strafföreläggande
eller åtalsunderlåtelse var 58 % under 1999. Det är en minskning med
två procentenheter jämfört med 1998 (den uppgift om en lagföringsandel
om 64 % för 1998 som lämnades i förra årets budgetproposition synes ha
berott på ett statistikfel). Under perioden 1996-1999 var
lagföringsandelen i genomsnitt 60 % av samtliga ärenden.
Enligt utskottets uppfattning ger den kraftigt minskade
ärendeinströmningen från polis till åklagare anledning till oro - det
förbättrade balansläget hos åklagarmyndigheterna beror alltså inte
enbart på författningsändringar eller effektivare åklagararbete utan
också på en försämrad utredningsverksamhet hos polisen. Polisens
försämrade utredningsverksamhet synes också ha bidragit till att
lagföringsandelen hos åklagarmyndigheterna minskat. Här krävs enligt
utskottets mening kraftfulla åtgärder för att komma till rätta med
problemen inom polisorganisationen.
Såvitt avser genomströmningstiderna, upplyser regeringen att dessa
minskade för nästan alla brottstyper under 1999. Den genomsnittliga
genomströmningstiden från inkommet förundersökningsprotokoll till
beslut i åtalsfrågan minskade från 57 till 54 dagar jämfört med 1998.
Däremot ökade tiderna för åklagarledda förundersökningar i vilka även
handläggningstiden hos polisen är inräknad. I genomsnitt ökade denna
genomströmningstid från 123 till 125 dagar jämfört med 1998. Ökningen
torde delvis förklaras av att åklagarna under 1999 avslutade många
äldre ärenden men också av polisens bristande utredningsresurser. I
juli 2000 fattade Riksåklagaren beslut om en kompletterande
verksamhetsplan för åklagarorganisationen. Enligt planen skall
åklagarmyndigheterna under innevarande år förkorta
genomströmningstiderna väsentligt. En målsättning skall vara att tiden
från inkommet förundersökningsprotokoll till beslut i åtalsfrågan inte
skall överskrida 30 dagar. Åklagarmyndigheterna skall dessutom
eftersträva en ökning av antalet brottsmisstankar som avgörs inom 15
dagar. Under 1999 fattade, upplyser regeringen, åklagarna beslut om
hälften av alla brottsmisstankar inom 15 dagar från det att
förundersökningsprotokollet kom in från polisen.
I sammanhanget vill utskottet erinra om vad det anförde i denna fråga
vid behandlingen av budgetpropositionen för 2000.
De uppgifter om genomströmningstider som redovisas i
budgetpropositionen och fortsättningsvis i detta avsnitt avser siffror
som anger hur gammalt ett ärende är som avgjorts under den aktuella
redovisningsperioden. Siffrorna säger alltså ingenting om sådana
ärenden som inte avgjorts. Detta innebär att om en myndighet väljer att
prioritera ärenden som är äldre går genomströmningtiden upp. Om i
stället nyinkomna ärenden prioriteras blir förändringen den motsatta.
Genomströmningstiden påverkas dessutom av en mängd andra faktorer,
t.ex. den tid som läggs ned på ett enskilt ärende. Det är uppenbart att
förändringar som innebär längre genomströmningstider inte automatiskt
är av ondo, liksom att kortare tider inte heller generellt kan anses
vara något positivt. Mot den nu tecknade bakgrunden anser utskottet att
ett mer relevant mått vore en redovisning av den inneliggande balansens
ålder. Sådana uppgifter kan i sin tur kompletteras med uppgifter om
genomströmningstider m.m. (bet. 1999/2000:JuU1 s. 39).
Utskottet kan konstatera att någon redovisning av den inneliggande
balansens ålder inte gjorts i årets budgetproposition. Utskottet vill
framhålla vikten av att en sådan redovisning kommer till stånd inför
nästa års budgetbehandling.
Vad gäller målet att åklagarna skall lägga en större del av sin
arbetstid på kvalificerade arbetsuppgifter kan nämnas att den
övergripande inriktningen för det gemensamma utvecklingsarbete som
pågått sedan 1996 mellan åklagarväsendet och polisen har varit att
polisen skall ta ett utökat ansvar för förhållandevis enkla och
medelsvåra brottsutredningar medan åklagarna i högre utsträckning skall
koncentrera sig på de komplicerade målen och utöva aktiv
förundersökningsledning i dessa. Utvecklingsarbetet har resulterat i
olika åtgärder och nya arbetsmetoder. Riksåklagaren beslutade i
december 1997 efter samråd med Rikspolisstyrelsen om nya allmänna råd
för fördelningen mellan åklagare och polis av förundersökningsledning
(RÅFS 1997:12). Myndigheterna skall ta fram lokala överenskommelser
mellan åklagare och polis om vem som skall ha förundersökningsansvaret.
Överenskommelserna skall, självklart, utgå från den uppgiftsfördelning
som framgår av rättegångsbalken. Lokala förhållanden, brottets
generella straffvärde, ärendets karaktär och svårighetsgrad samt den
kompetens som finns vid polismyndigheten skall alltså vara avgörande
för ansvarsfördelningen. Lokala överenskommelser har träffats mellan
myndigheterna i flertalet län. Enligt vad Riksåklagaren uppgivit har de
lokala överenskommelserna hittills inte lett till några stora
förändringar i ansvarsfördelningen.
Här bör även nämnas att arbetet med att effektivisera lagföringen av
förhållandevis enkla förseelser fortsatt. De föreskrifter om
ordningsbot vid vissa brott (SFS 1999:178) som trädde i kraft den 1
oktober förra året samtidigt som den nya trafikförordningen bör enligt
regeringen föra med sig en ytterligare minskad ärendeinströmning till
åklagarorganisationen, eftersom fler brott lagförs genom att polisen
utfärdar ordningsbot.
Utskottet anser att inriktningen att polisen skall ta ett utökat
ansvar för enkla och medelsvåra brottsutredningar är riktig. Samtidigt
är det tydligt att denna inriktning kan fullföljas endast under
förutsättning att polisens utredningsverksamhet fungerar på ett
tillfredsställande sätt.
Ytterligare en faktor att analysera i detta sammanhang är frågan om
enhetlig rättstillämpning. Inte heller detta mål låter sig på något
enkelt sätt kvantifieras och mätas. Däremot kan man dra vissa
slutsatser av det arbete som lagts ned på att åstadkomma förbättringar.
Av budgetpropositionen framgår att Riksåklagaren lagt fram riktlinjer
för att skapa rationella och effektiva arbetsformer och att arbetet med
att omsätta dessa i praktiken fortsatt under år 1999. Vidare anförs att
kvalitetsarbetet inom åklagarväsendet syftar till att verksamheten
skall leva upp till de krav som medborgarna, polisen, domstolarna och
andra samverkande myndigheter kan ställa på den.
Regeringen understryker att Riksåklagarens verksamhet i Högsta
domstolen är viktig för rättsutvecklingen i stort och strategisk för
den operativa åklagar- och polisverksamheten. Riksåklagaren upprättar
därför varje år en rättsutvecklingsplan över frågor som bedöms ha
betydelse för enhetlig rättstillämpning. Överåklagarna skall
fortlöpande uppmärksamma mål som kan ha prejudikatintresse och redovisa
dem till Riksåklagaren. Riksåklagaren eftersträvar att i så stor
utsträckning som möjligt koncentrera sin verksamhet i Högsta domstolen
på de mål som bedöms ha störst betydelse för den praktiska
rättstillämpningen. Riksåklagaren har fört upp en rad kriminalpolitiskt
viktiga frågor om bl.a. påföljdsval, straffmätning, narkotikabrott och
rasistiska brott.
Enligt utskottets mening bör det kvalitetsarbete som bedrivs inom
åklagarväsendet på ett verksamt sätt kunna bidra till målet om en
enhetlig rättstillämpning. Härtill bidrar naturligtvis Riksåklagarens
strävanden att få vägledande avgöranden av Högsta domstolen i
kriminalpolitiskt viktiga mål.
När det sedan gäller Ekobrottsmyndigheten anser regeringen att dess
operativa verksamhet utvecklades i positiv riktning under år 1999.
Enligt regeringens uppfattning har myndigheten en central roll såväl
när det gäller operativ brottsutredningsverksamhet som strategiskt
långsiktiga åtgärder i kampen mot den ekonomiska brottsligheten.
Regeringens bedömning baseras huvudsakligen på följande uppgifter i
budgetpropositionen.
Det operativa arbetet bedrivs i nära arbetsgemenskap mellan åklagare,
poliser, ekonomer och personer med särskild kompetens på IT-området.
Ekobrottsmyndigheten har genomfört flera satsningar för att
ytterligare förbättra utredningsverksamheten. En effektiv
ekobrottsbekämpning bygger enligt myndigheten på tillgång till
underrättelseinformation, vilken myndigheten beställer från polisens
kriminalunderrättelseenheter. Enligt myndigheten är det emellertid
nödvändigt med snabbare och mer adekvat underrättelseinformation för
att utredningsåtgärderna skall få optimal effekt. Det är i huvudsak,
framhålls från myndighetens sida, polismyndigheterna i storstadslänen
som har bristande kompetens i fråga om ekobrottsbekämpning och därför i
många fall inte kan bistå med adekvat underrättelseinformation.
Ekobrottsmyndigheten har av detta skäl behov av egna resurser och
kompetens för spaningsärenden. Det finns därför enheter inom
myndighetens avdelningar som snabbt kan bistå med spaningsinformation i
utredningsarbetet.
Härutöver redovisar regeringen att Ekobrottsmyndigheten under det
gångna året fördjupat sitt samarbete med Finansinspektionen när det
gäller såväl övergripande som operativa frågor. Flera andra
samarbetsprojekt med såväl svenska som utländska myndigheter har
inletts. Nya arbetsformer för att effektivare kunna angripa omfattande
och allvarliga former av ekonomisk kriminalitet har utvecklats genom
detta samarbete.
När det gäller informationsutbytet mellan berörda myndigheter bör
nämnas det s.k. Ekorådet som består av Riksåklagaren, rikspolischefen,
generaltulldirektören samt generaldirektörerna för
Ekobrottsmyndigheten, Riksskatteverket, Finansinspektionen och
Brottsförebyggande rådet. Rådet har bildat en beredningsgrupp som
initierat projekt som berört flera av myndigheterna. Gruppen har också
haft en viktig roll när det gäller informationsutbytet.
Lagföringsandelen vid Ekobrottsmyndigheten var omkring 31 % under år
1999 jämfört med 23 % under 1998. Lagföringsandelen för de
ekobrottsärenden som handlades utanför Ekobrottsmyndigheten var omkring
37 % jämfört med 33 % under 1998. - Under det första halvåret 2000 var
lagföringsandelen 37 % vid Ekobrottsmyndigheten.
Genomströmningstiden för ekobrottsärenden ökade under år 1999 från
345 till 458 dagar eller med omkring 33 % jämfört med år 1998. Enligt
regeringen förklaras de längre genomströmningstiderna med att
myndigheten under år 1999 avslutat många äldre ärenden, bl.a. drygt 300
ärenden som var äldre än tre år. Från myndighetens sida har, enligt
regeringen, framhållits att den ökade satsningen på kompetensutveckling
och det förhållandet att åklagarna hade betydligt fler domstolsdagar
under år 1999 än under år 1998 bidragit till de längre
genomströmningstiderna. Under det första halvåret 2000 har
genomströmningstiderna ökat till 543 dagar. Ekobrottsmyndigheten
bedömer, anför regeringen, att ekobrottmålens svårighetsgrad ökat.
Såväl antalet inkomna som antalet avslutade ärenden minskade något
under 1999 jämfört med 1998.
--------------------------------------------------------------
| | 1998 | 1999 |
--------------------------------------------------------------
|Inkomna ärenden | 2 966 | 2 544|
--------------------------------------------------------------
|Avslutade ärenden | 2 597 | 2 562|
--------------------------------------------------------------
När det gäller redovisningen av ärenden anser utskottet att det även
beträffande Ekobrottsmyndighetens ärenden vore värdefullt med en
redovisning i budgetpropositionen av den inneliggande ärendebalansens
ålder.
Utskottet anser att det är tillfredsställande att lagföringsandelen
för Ekobrottsmyndighetens ärenden ökat påtagligt sedan myndigheten
inrättades. Ökningen av genomströmningstiderna - även om den delvis kan
förklaras av att äldre ärenden avarbetats - är emellertid ett
förhållande som noga bör följas inför bedömningen av kommande
anslagsbehov.
Sammantaget innebär det anförda att ingenting framkommit som motsäger
regeringens bedömning att åklagarväsendet i stort får anses ha uppfyllt
de mål som ställts upp för verksamheten.
Prioriteringar inför budgetåret 2001
I fråga om prioriteringar inför budgetåret 2001 anför regeringen
följande. Åklagarväsendet skall ytterligare förstärka och utveckla
åklagarrollen. Åklagarväsendet skall medverka i polisväsendets
kompetens- och verksamhetsutveckling för att säkerställa en effektiv
och snabb brottsutredningsverksamhet med högt ställda krav på
rättssäkerhet och kvalitet. Fler brott skall klaras upp.
Åklagarna skall i ännu större utsträckning ges utrymme att kunna
koncentrera sig på de mera kvalificerade brottmålsärendena och utöva
aktiv förundersökningsledning i dessa.
Utskottet har ingen erinran mot vad regeringen anfört.
Anslagen
Åklagarorganisationen
Tabell med jämförelse av regeringens och oppositionens förslag
(tusental kronor)
------------------------------------------------------------
|Anslag |Prop. | m | kd | c | fp |
|2000 |2001 | | | | |
------------------------------------------------------------
| 694 997 |729 777 |+15 000 |+67 000 | - |+10 000|
------------------------------------------------------------
Regeringen föreslår ett anslag till åklagarorganisationen på 729 777
000 kr. Förslaget innebär en ökning med ca 34,8 miljoner kronor.
Ökningen avser till övervägande delen poster av justeringskaraktär. En
ramhöjning föreslås dock om 15 miljoner kronor, pengar som skall
användas till att konsolidera och utveckla det omfattande reformarbete
som genomförts inom åklagarväsendet.
I motion Ju913 (kd) yrkas att anslaget till åklagarorganisationen
skall höjas med 67 miljoner kronor i förhållande till regeringens
förslag. I motionen förespråkas vidare åtgärder för kompetensutveckling
inom åklagarväsendet och inrättande av särskilda ungdomsrotlar inom
detta. Den föreslagna anslagsökningen skall möta kostnaderna för en
förväntad ökning av ärendetillströmningen till åklagarmyndigheterna
liksom för kompetensutveckling.
I motion Ju927 (m) föreslås att anslaget till åklagarorganisationen
skall höjas med 15 miljoner kronor. Dessa ytterligare medel skall bl.a.
möta kostnaderna för en förväntad ökning av de brottmålsutredningar som
kommer in till åklagarmyndigheterna.
En anslagsökning för åklagarväsendet om 10 miljoner kronor förordas i
motionerna Ju933 och Fi211, båda (fp).
Utskottet har behandlat anslagsyrkandena ovan i avsnittet
Utgiftsramen och anslaget. Som framgår där föreslår utskottet att
riksdagen antar regeringens förslag och avslår motionsyrkandena.
Ekobrottsmyndigheten
Regeringen föreslår ett anslag till Ekobrottsmyndigheten på 304
285 000 kr.
Det innebär en höjning av anslaget med omkring 40 miljoner kronor. I
huvudsak är det fråga om poster av justeringskaraktär. Regeringen
föreslår emellertid en ramhöjning om 10 miljoner kronor. Denna skall
användas för att fortsätta och förstärka uppbyggnaden av myndigheten.
Utskottet har behandlat anslagsyrkandet ovan i avsnittet Utgiftsramen
och anslaget. Som framgår där föreslår utskottet att riksdagen antar
regeringens förslag.
Organisationsfrågor
Åklagarorganisationen
I motion Ju305 (s) efterfrågas åtgärder för att bl.a. säkerställa
åklagarnas kompetens i fråga om ekobrott. Motionärerna pekar på
möjligheten att inrätta en särskild avdelning inom
Justitiedepartementet med uppgift att bekämpa ekonomisk brottslighet.
Enligt regleringsbrevet för åklagarväsendet för år 2000 skall
åklagarväsendet prioritera kampen mot bl.a. ekonomisk brottslighet.
Regeringen utfärdar årligen myndighetsgemensamma riktlinjer för kampen
mot den ekonomiska brottsligheten. I riktlinjerna preciseras sådana
regeringens krav på ekobrottsbekämpningen som är gemensamma för två
eller flera centrala verk med underställda myndigheter.
Som framgått ovan verkar sedan den 1 juni 1998 Ekobrottsmyndigheten
som en särskild åklagarmyndighet för bekämpning av ekonomisk
brottslighet. Av instruktionen för Ekobrottsmyndigheten (1997:898)
framgår att myndighetens uppgift är att i de tre storstadslänen jämte
Gotlands län och Hallands län handlägga mål som bl.a. rör brott mot
borgenärer, skattebrott, brott mot aktiebolagslagen (1975:1385), brott
mot insiderlagen (1990:1342) eller mål vars handläggning annars ställer
särskilda krav på kännedom om finansiella förhållanden,
näringslivsförhållanden, skatterätt eller liknande. Vidare handläggs
vid Ekobrottsmyndigheten mål som lämpligen bör handläggas där med
hänsyn till att målet rör kvalificerad ekonomisk brottslighet som har
nationell utbredning eller internationell anknytning eller är av
principiell natur eller av stor omfattning. I de län där
Ekobrottsmyndigheten inte har ansvaret för åklagarverksamheten
samordnar myndigheten under Riksåklagaren verksamhet som rör ekonomisk
brottslighet.
Utskottet delar naturligtvis motionärernas uppfattning att det är
angeläget att åklagarväsendet har erforderlig kompetens för att bekämpa
ekonomisk brottslighet. Inrättandet av Ekobrottsmyndigheten synes ha
varit av väsentlig betydelse för att säkerställa sådan kompetens. Några
ytterligare åtgärder från riksdagens sida kan utskottet inte nu finna
erforderliga. Motion Ju305 avstyrks.
I motion Ju306 (s) begärs att åklagare skall kunna skaffa sig
specialistkompetens, särskilt när det gäller bekämpandet av övergrepp
mot barn.
Riksåklagaren har tillskapat specialistbefattningar inom
åklagarväsendet. För dessa specialiståklagare anordnar Riksåklagaren
fr.o.m. hösten 2000 en obligatorisk högre utbildning som består av en
gemensam och en speciell del. Den speciella delen tar sikte på olika
brottstyper. Till dessa hör grova sexualbrott mot barn.
Kommittén mot barnmisshandel har i sitt delbetänkande Barnmisshandel
- polisens och åklagarnas handläggningstider och arbetsmetoder (SOU
2000:42) föreslagit att Riksåklagaren skall ges i uppdrag att inrätta
en gemensam vidareutbildning för åklagare inom området barnmisshandel
och sexuella övergrepp mot barn. Vidare bör uppdraget omfatta att
utforma en kontinuerlig fortbildning för åklagare som arbetar med
barnärenden.
Betänkandet bereds för närvarande i Justitiedepartementet.
Utskottet kan konstatera att åtgärder för att möjliggöra
specialisering för åklagare bl.a. när det gäller brott mot barn redan
har inletts eller är under övervägande. Motion Ju306 får därmed
väsentligen anses tillgodosedd, och den avstyrks.
Ekobrottsmyndigheten
I motion Ju933 (fp) begärs att Ekobrottsmyndigheten skall avskaffas.
Motionärerna anför bl.a. att det saknas skäl att ha särskilda
åklagarmyndigheter för vissa slag av brottslighet och att det
förhållandet att en åklagare kan behöva sakkunnigt biträde vid
utredningen av viss brottslighet inte är unikt för ekonomiska brott
utan gäller också för många andra brottstyper.
Av instruktionen för Ekobrottsmyndigheten följer att denna dels är en
åklagarmyndighet, dels en central förvaltningsmyndighet under
regeringen.
Utskottet har tidigare vid flera tillfällen behandlat frågan om
Ekobrotts-myndighetens ställning.
Vid riksmötet 1996/97 uttalade utskottet sin tillfredsställelse över
att regeringen hade för avsikt att inrätta en Ekobrottsmyndighet. Den
nya myndighetens tillkomst borde kunna innebära en betydande
förstärkning av samhällets insatser mot den ekonomiska brottsligheten.
Utskottet instämde i regeringens bedömning att Ekobrottsmyndigheten
borde inrättas som en självständig myndighet inom åklagarväsendet.
Därigenom skulle myndigheten på ett naturligt sätt knytas till den
organisation för brottsbekämpning som redan existerade (bet.
1996/97:JuU6 s. 9).
Utskottet har därefter vid flera tillfällen avstyrkt motionsyrkanden
av innebörd att Ekobrottsmyndigheten skulle avvecklas och verksamheten
helt inordnas under Riksåklagaren.
Vid riksmötet 1997/98 betonade utskottet att den omständigheten att
Ekobrottsmyndigheten delvis låg under regeringen inte fick påverka
Riks-åklagarens och Rikspolisstyrelsens ledning av den operativa
verksamheten. Utskottet erinrade i sammanhanget om att tidigare försök
att, inom ramen för den då befintliga verksamheten, förstärka
resurserna till ekobrottsbekämpning hade misslyckats (bet. 1997/98:JuU1
s. 38 f).
I budgetbetänkandet för år 1999 konstaterade utskottet att det ännu
var för tidigt att säga hur den nya organisationen och arbetsformerna i
detalj skulle komma att påverka ekobrottsbekämpningen. Enligt
utskottets mening stod det emellertid klart att det genom
Ekobrottsmyndighetens inrättande skapats helt andra förutsättningar för
en effektiv ekobrottsbekämpning (bet. 1998/99:JuU1 s. 22 f). Utskottet
vidhöll denna bedömning vid sin behandling av regeringens årliga
skrivelse om den ekonomiska brottsligheten (bet. 1998/99:JuU9 s. 4).
Vid budgetbehandlingen under förra riksmötet stod utskottet fast vid
sina uttalanden från riksmötet 1997/98 (bet. 1999/2000:JuU1 s. 44 f).
Utskottet kan inte finna något skäl att förorda att
Ekobrottsmyndigheten skulle avvecklas. Även om ytterligare erfarenhet
måste vinnas innan det går att med säkerhet uttala sig, talar de
uppgifter som ovan redovisats om dess verksamhet snarast för att den
väl fyller de syften för vilka den inrättats. Utskottet avstyrker
motion Ju933 i nu berörd del.
I motion Ju913 (kd) framhålls att all allvarlig ekonomisk
brottslighet, däri inbegripet grova miljöbrott, kräver operativa
insatser av sådan kvalificerad art att en enhetlig myndighetsstruktur
och ledning är nödvändig.
Som ovan anmärkts samordnar Ekobrottsmyndigheten, i de län där den
inte har ansvaret för åklagarverksamheten, under Riksåklagaren
verksamheten som rör ekonomisk brottslighet.
När det gäller handläggningen av grova miljöbrott behandlade
utskottet vid förra riksmötet ett motionsyrkande av innebörd att
allvarliga miljöbrott skulle handläggas vid Ekobrottsmyndigheten.
Utskottet hänvisade då till att regeringen i budgetpropositionen för år
2000 anfört att alla myndigheter inom åklagarväsendet skulle ha ett
operativt ansvar för bekämpningen av miljöbrott. Ekobrottsmyndigheten
skulle dock inte ha något sådant ansvar med undantag för situationer
där det fanns sådana samband mellan utredningar om ekonomisk
brottslighet och miljöbrottslighet att det var lämpligast att gemensam
handläggning skedde där. Utskottet - som anmärkte att Riksåklagaren
erhållit regeringens uppdrag att inrätta en åklagarorganisation för
miljöbrottsbekämpning - kunde inte finna annat än avgränsningen av fall
där Ekobrottsmyndigheten skulle ha ett operativt ansvar föreföll att ha
erhållit en lämplig utformning. Motionsyrkandet avstyrktes (bet.
1999/2000:JuU1 s. 45 f).
Den 1 januari 2000 inrättade Riksåklagaren i enlighet med regeringens
uppdrag och i samverkan med Rikspolisstyrelsen en ny och flexibel
organisation för bekämpning av brotten mot miljön. Åklagare och poliser
med specialistkompetens skall handlägga miljöbrottsärendena. En enhet
hos Riksåklagaren har ett nationellt ansvar för miljöbrottsbekämpningen
och biträder dessutom andra åklagarmyndigheter vid handläggningen av
komplicerade brott mot miljön.
Under år 1999 anställde Riksåklagaren en chefsåklagare och fjorton
specialiståklagare för miljöbrottsbekämpning. Även hos polisen finns
det kvalificerade utredare med specialistkompetens när det gäller
utredningar om brott mot miljön. Riksåklagaren har ett nationellt
samordningsansvar för miljöbrottsbekämpningen och bestämmer närmare hur
samordningen skall ske.
På Riksåklagarens initiativ har det i april innevarande år bildats
ett Miljöbrottsråd för att förstärka samverkan på central nivå. I rådet
ingår bl.a. riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Naturvårdsverket,
Kustbevakningen och Tullverket.
Utskottet kan för sin del inte finna annat än att avgränsningen
mellan de uppgifter som ankommer på Ekobrottsmyndigheten och de som
ankommer på åklagarväsendet i övrigt erhållit en i allt väsentligt
lämplig utformning. Behovet av att bekämpa grova miljöbrott bör kunna
väl tillgodoses inom ramen för Riksåklagarens organisation för
miljöbrottsbekämpning. Utskottet avstyrker motion Ju913 i nu
ifrågavarande del.
I motion Ju302 (s) begärs att en del av Ekobrottsmyndigheten skall
förläggas till Umeå.
Ekobrottsmyndigheten arbetar på tre regionala avdelningar, Östra,
Västra och Södra med kontor i Stockholm, Göteborg och Malmö.
Utredningsgrupper finns i Skövde, Borås, Halmstad, Kristianstad och
Visby. Härtill kommer den särskilda avdelningen i Stockholm.
Enligt vad utskottet erfarit finns det inga planer på att förlägga
någon enhet från Ekobrottsmyndigheten till Umeå.
Utskottet kan inte finna att det finns skäl för riksdagen att uttala
sig om lokaliseringen av Ekobrottsmyndighetens enheter. Motion Ju302
avstyrks.
Domstolsväsendet m.m.
Inledning
Domstolsväsendets uppgift är att utöva rättskipning. Härtill kommer ett
antal avgränsade uppgifter av mera rättsvårdande natur.
Domstolsverket är central förvaltningsmyndighet för de allmänna
domstolarna, de allmänna förvaltningsdomstolarna, arrendenämnderna,
hyresnämnderna och Rättshjälpsmyndigheten. Verket har vidare till
uppgift att på det allmännas vägnar föra talan mot beslut i
rättshjälpsfrågor.
Under behandlingen av budgetpropositionen har utskottet haft en
utfrågning där representanter för Domstolsverket medverkat.
Resultatuppföljning
Av regleringsbrevet för domstolsväsendet för budgetåret 1999 framgår
att domstolsväsendets del av effektmålet för rättsväsendet var att mål
och ärenden skulle avgöras på ett rättssäkert och effektivt sätt.
Verksamheten skulle präglas av ett medborgarperspektiv.
Rättssäkerheten och effektiviteten påverkas av ett antal faktorer.
Vissa av dessa är mätbara, medan andra, t.ex. kvalitet, är svårare att
mäta. Vissa indikatorer finns dock, som kan ge ett mått på såväl
rättssäkerheten som effektiviteten. Hit hör antalet inkomna, avgjorda
och balanserade mål samt om-loppstid och balansernas åldersstruktur.
Andra faktorer av betydelse är målens styckkostnad, andelen förordnade
offentliga försvarare och målsägandebiträden samt i vilken utsträckning
målen avgörs så snart de är färdigberedda. Vidare är tillgången på
personal och personalsammansättningen sådana faktorer.
Av regeringens redogörelse för arbetsläget i domstolarna framgår att
måltillströmningen under år 1999 fortsatt att minska i tingsrätterna
och i länsrätterna. Även måltillströmningen till hovrätterna och
kammarrätterna har minskat. Antalet inkomna mål har ökat i Högsta
domstolen, medan det är i stort sett oförändrat i Regeringsrätten.
För tingsrätternas del var antalet inkomna brottmål i stort sett
oförändrat under år 1999 medan antalet inkomna tvistemål minskade.
Antalet avgjorda mål i tingsrätterna ökade något under 1999 och den
samlade målbalansen minskade. I hovrätterna var antalet inkomna och
avgjorda tvistemål och brottmål i stort sett oförändrat jämfört med år
1998. Antalet mål i balans minskade. Under det gångna budgetåret ökade
också antalet inkomna mål i Högsta domstolen, medan avgjorda mål
minskade något, och antalet balanserade mål var i stort sett
oförändrat.
Vad gäller länsrätterna har antalet inkomna mål fortsatt att minska
kraftigt. Sålunda har antalet inkomna mål gått ned med omkring 8 000
jämfört med år 1998. Minskningen är särskilt markant när det gäller mål
enligt socialtjänstlagen där antalet inkomna mål mer än halverats.
Minskningen kan i huvudsak förklaras av de ändringar i
socialtjänstlagen som genomfördes under år 1998. Länsrätternas
målbalanser har fortsatt att minska kraftigt, oaktat att antalet
avgjorda mål minskade. Antalet avgjorda mål har ökat i kammarrätterna;
målbalansen har också förbättrats något. När det slutligen gäller
Regeringsrätten har såväl avgjorda som balanserade mål ökat i antal.
Utskottet redovisar i tabeller, se bilaga 6, antalet inkomna,
avgjorda och balanserade mål i de olika domstolsslagen under åren 1998
och 1999.
I regleringsbrevet för år 1999 fastställde regeringen vidare
verksamhetsmål för domstolarna.
Som allmänt verksamhetsmål gällde att den långsiktiga inriktningen
för domstolarna skulle vara att genomströmningstiderna skulle minska
för samtliga mål- och ärendekategorier samt att mål- och
ärendebalansernas åldersstruktur skulle förbättras.
För hovrätterna, kammarrätterna, tingsrätterna och länsrätterna
gällde verksamhetsmål avseende medianåldern för under året avgjorda mål
samt andelen balanserade mål som vid 1999 års utgång var äldre än sex
respektive tolv månader.
Följande tabell visar verksamhetsmålen och domstolarnas resultat i
fråga om dessa.
1 Antal mål äldre än sex månader/genomsnittligt antal inkomna mål inom
målkategorin under de senaste fyra verksamhetsåren.
2 Antal mål äldre än tolv månader/genomsnittligt antal inkomna mål
inom målkategorin de senaste fyra verksamhetsåren.
Regeringen ålade vidare Högsta domstolen och Regeringsrätten att
fastställa verksamhetsmål för vissa mål- och ärendekategorier.
Verksamhetsmålen skulle avse dels medianåldern för under året avgjorda
mål, dels antalet balanserade mål som vid årets utgång var äldre än sex
respektive tolv månader.
Följande tabeller visar Högsta domstolens och Regeringsrättens
måluppfyllelse.
----------------------------------------------------------------------------
| |Medianålder |Antal balanserade |Antal balanserade|
| |avgjorda mål |mål äldre än 6 mån |mål äldre än 12 mån
|
| |(månader) | | |
-------------------------------------------------------------------------
| | Mål |Resultat | Mål |Resultat | Mål |Resultat
|
-------------------------------------------------------------------------
|Högsta | | | | | | |
| | | | | | | |
|domstolen | | | | | | |
-------------------------------------------------------------------------
|Dispensfrågan| 2 | 2 |400 |330 |200 |140 |
-------------------------------------------------------------------------
|Tvistemål | 3 | 3 |200 |202 |100 |104 |
-------------------------------------------------------------------------
|Brottmål | 1 | 1 |75 |66 |25 |25 |
-------------------------------------------------------------------------
|Övriga mål | 2 | 2 |300 |258 |150 |135 |
-------------------------------------------------------------------------
Uppgiften om medianåldern för tvistemål, brottmål och övriga mål gäller
tiden fram till dispensfrågans avgörande. Raden dispensfrågan anger den
genomsnittliga tiden för dispensfrågans avgörande för samtliga
målkategorier. Uppgifterna om antal balanserade mål gäller samtliga
mål. I 97 % av de år 1999 dispensprövade målen beviljades ej
prövningstillstånd.
----------------------------------------------------------------------------
| |Medianålder |Antal balanserade |Antal balanserade|
| |avgjorda mål |mål äldre än 6 mån |mål äldre än 12 mån
|
| |(månader) | | |
-------------------------------------------------------------------------
| | Mål |Resultat | Mål |Resultat | Mål |Resultat
|
-------------------------------------------------------------------------
|Regeringsrätten| | | | | | |
-------------------------------------------------------------------------
|Dispensfrågan| 8,5 | 10,2 | | | | |
-------------------------------------------------------------------------
|Skattemål | 16,5 | 12,7 | 1 487 | 2 001 | 680 | 915|
-------------------------------------------------------------------------
|Socialförsäkringsmål|11,5| 13,3 | 1 210 | 1 559 | 484 | 685|
-------------------------------------------------------------------------
|Övriga mål | 5,4 | 8,5 | 1 621 | 1 323 | 766 | 709|
-------------------------------------------------------------------------
Uppgiften om dispensfrågan avser tiden för dispensfrågans avgörande i
mål som kräver prövningstillstånd. För skattemål, socialförsäkringsmål
och övriga mål gäller uppgiften om medianåldern tiden fram till målets
avgörande i sak. I 98 % av de år 1999 dispensprövade målen beviljades
ej prövningstillstånd.
I propositionen konstaterar regeringen att de verksamhetsmål som
regeringen fastställt för tingsrätterna, länsrätterna, hovrätterna och
kammarrätterna beträffande medianåldern för avgjorda mål endast har
uppfyllts för socialförsäkringsmål vid länsrätterna. Det är däremot
flera av de allmänna domstolarnas resultat som ligger nära
verksamhetsmålen. När det gäller resultatet i fråga om medianåldern för
dispensfrågan i mål där prövningstillstånd krävs i kammarrätterna
överstiger denna obetydligt verksamhetsmålet. Beträffande medianåldern
för övriga mål vid förvaltningsdomstolarna är det större skillnad
mellan verksamhetsmål och resultat.
De verksamhetsmål som tar sikte på en högsta andel äldre balanserade
mål har uppfyllts av tingsrätterna för FT-målen och av hovrätterna för
tvistemål äldre än sex månader. Övriga verksamhetsmål beträffande andel
äldre mål har inte uppfyllts. Generellt sett är det större avvikelser
mellan verksamhetsmålen och resultaten vid förvaltningsdomstolarna än
vid de allmänna domstolarna.
Högsta domstolen har i princip uppfyllt samtliga mål. Regeringsrätten
har uppfyllt målen för avgjorda skattemål och för antalet balanserade
övriga mål äldre än sex respektive tolv månader. Övriga mål har
Regeringsrätten inte uppfyllt.
Regeringen framhåller att domstolarna sammantaget får anses ha
uppfyllt målet att avgöra mål och ärenden på ett rättssäkert sätt.
Samtidigt uttalar regeringen, mot bakgrund särskilt av läget i de
allmänna förvaltningsdomstolarna, att domstolarna inte helt kan anses
ha uppfyllt målet att avgöra mål och ärenden på ett effektivt sätt.
Resursförstärkningar är, enligt regeringens mening, inte tillräckliga
för att komma till rätta med detta problem; det krävs också fortsatta
förändringar av arbetsformer, organisation och regelverk. Det
utvecklingsarbete som Domstolsverket påbörjat tillsammans med
domstolarna måste därför ges goda förutsättningar att bedrivas vidare
med kraft. Resultatet från 1999 visar, anför regeringen, att en
fortsatt satsning på avarbetning av balanser, främst i
förvaltningsdomstolarna, tillsammans med ett fortsatt reformarbete
kommer att få genomslag när det gäller genomströmningstiderna och
balansernas åldersstruktur i domstolarna, vilket i förlängningen leder
till ett för medborgarna mer effektivt och rättssäkert domstolsväsende.
Utskottet kan konstatera att regeringens iakttagelser i fråga om
domstolarnas måluppfyllelse är riktiga. Utskottet kan instämma i
regeringens bedömning av vilka åtgärder som är erforderliga för att
verksamhetsmålen skall uppfyllas. Samtidigt vill utskottet - i likhet
med vad det uttalade vid förra riksmötets budgetbehandling - framhålla
att verksamhetsmålen måste vara realistiska.
Vad gäller de i budgetpropositionen intagna uppgifterna om Högsta
domstolens och Regeringsrättens måluppfyllelse, anser utskottet att
dessa bör förtydligas något. Det bör sålunda framgå hur många av de
balanserade målen som avvaktar prövning i sak och hur många som
avvaktar dispens-prövning. För Högsta domstolens del bör vidare anges
medianåldern för avgjorda mål som prövats i sak, inklusive eventuell
tid för dispensprövning.
Sammantaget har inget framkommit som motsäger regeringens bedömning
att domstolarna uppfyllt effektmålet att mål och ärenden skulle avgöras
på ett rättssäkert sätt.
Verksamhetsmålet för Rättshjälpsmyndigheten för 1999 innebar att
myndigheten skulle hantera rättshjälpsfrågor snabbt och korrekt.
Rättshjälpsärenden som inleddes vid myndigheten skulle i genomsnitt
vara beslutade inom tjugo arbetsdagar.
Den genomsnittliga omloppstiden för rättshjälpsärenden 1999 var 10
arbetsdagar, vilket ryms väl inom verksamhetsmålet. Antalet ansökningar
om rättshjälp har minskat och antalet överklagade ärenden har minskat
avsevärt.
I regeringens proposition med förslag till ny rättshjälpslag
förutskickades att Rättshjälpsmyndigheten i och med den nya lagens
ikraftträdande endast skulle ha underlag för sin verksamhet under
ytterligare tre till fyra år (prop. 1996/97:9 s. 196 f). Regeringen gav
den 1 juli 1999 Domstolsverket i uppdrag att lämna förslag till hur de
ärenden som har handlagts av Rättshjälpsmyndigheten skall handläggas i
framtiden och om överklagade ärenden alltjämt skall prövas av
Rättshjälpsnämnden. Domstolsverket har den 21 augusti 2000 inkommit med
förslag till en framtida organisatorisk lösning när det gäller
Rättshjälpsmyndigheten (dnr Ju2000/3774). Förslaget bereds för
närvarande i Justitiedepartementet.
Regeringen konstaterar att Rättshjälpsmyndigheten uppfyllt målet om
en snabb handläggning av rättshjälpsärenden.
Utskottet har ingen erinran mot regeringens bedömning.
Prioriteringar inför budgetåret 2001
Regeringen anför i budgetpropositionen att domstolsväsendet skall
utvecklas för att motsvara högt ställda krav på verksamheten.
Reformarbetet skall inriktas på renodling av arbetsformer och
arbetsuppgifter. Det processuella regelverket skall förbättras.
Säkerheten för personalen och dem som besöker en domstol skall
förbättras. Tingsrätternas organisation skall reformeras för att
förbättra möjligheterna till utbildning och specialisering av personal.
Ökad samordning av ledningsfunktioner och administration mellan
tingsrätter och länsrätter skall eftersträvas där det är lämpligt. De
satsningar som genomförs skall noga följas upp och utvärderas.
Utskottet har inget att invända mot vad regeringen anfört.
Anslaget
Tabell med jämförelse av regeringens och oppositionens förslag
(tusental kronor)
------------------------------------------------------------
|Anslag |Prop. | m | kd | c | fp |
|2000 |2001 | | | | |
|inkl. TB | | | | | |
------------------------------------------------------------
|3 359 456 | 3 515 |+80 000 |+350 000 | - |+100 000
|
| | 117 | | | | |
------------------------------------------------------------
Från anslaget betalas kostnaderna för de allmänna domstolarna, de
allmänna förvaltningsdomstolarna, hyresnämnderna, arrendenämnderna och
Domstolsverket. Härutöver betalas från anslaget kostnaderna för
Rättshjälpsmyndigheten.
Enligt vad regeringen anför i propositionen beräknas
domstolsväsendets utgifter för år 2000 uppgå till 3 403 000 000 kr,
vilket är 44 miljoner kronor mer än anvisade medel för budgetåret.
Domstolarna har under flera år förbrukat mer än anvisade medel. Denna
förbrukning har finansierats av ett tidigare stort anslagssparande.
Regeringen bedömer att det är nödvändigt att avsätta resurser för att
med kraft kunna fortsätta reformarbetet inom domstolsväsendet.
Riksdagen har i enlighet med det beslut som fattades i samband med
regeringens vårproposition nyligen beslutat att tillföra rättsväsendet
1 000 miljoner kronor för år 2001 (prop. 2000/01:1, bet. FiU1, yttr.
JuU1y). I budgetpropositionen föreslår regeringen vidare att
domstolsväsendets anslagsram höjs med 120 miljoner kronor fr.o.m. år
2001.
Med anledning av att bouppteckningsverksamheten förs över till
skatteförvaltningen från rättsväsendet skall medel tillskjutas
skatteförvaltningen från anslaget för domstolsväsendet m.m. För år 2001
beräknas skatteförvaltningens kostnader för att inleda och påbörja
verksamheten till minst 33 miljoner kronor. Regeringen avser att under
år 2001 återkomma med den slutliga beräkningen för det året och den
totala kostnadsberäkningen för reformen.
På grund av ändringar i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård
och lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård överförs fr.o.m. år 2001
1 miljon kronor från utgiftsområde nio, anslag 13:3 Bidrag till hälso-
och sjukvård till anslaget 4:5 Domstolsväsendet m.m.
Anslaget tillfördes för budgetåret 2000 engångsvis 40 miljoner kronor
för avvecklingen av de allmänna advokatbyråerna. Under hänvisning
härtill och till att regeringen i budgetpropositionen för år 2000
förutskickade en ramhöjning med 15 miljoner kronor för regeringen nu
bort 25 miljoner kronor från anslaget.
Härutöver görs ett par mindre överföringar från anslaget för
domstolsväsendet m.m.
Som kompensation för beräknade utgiftsökningar för löner, lokaler
m.m. räknas anslaget upp med omkring 94 miljoner kronor.
I budgetpropositionen föreslås att riksdagen till Domstolsväsendet
m.m. för år 2001 anvisar ett ramanslag om 3 515 117 000 kr.
I motion Ju913 (kd) yrkas en höjning av anslaget med 350 miljoner
kronor. I motionen framhålls att domstolsväsendet, särskilt
tingsrätterna, behöver extra resurser för att med bibehållen kvalitet
på avgörandena få ned handläggningstiderna. I motion Ju927 (m) yrkas en
höjning med 80 miljoner kronor, medan en höjning av anslaget med 100
miljoner kronor begärs i motionerna Fi211 och Ju933, båda (fp).
I motion Ju408 (c, fp) anförs att bl.a. domstolsväsendet behöver
ökade anslag.
Utskottet har behandlat anslagsyrkandena ovan i avsnittet
Utgiftsramen och anslaget. Som framgår där föreslår utskottet att
riksdagen antar regeringens förslag och avslår motionsyrkandena.
Domstolsverkets ställning
I motion Ju415 (m) anförs att Domstolsverket bör ersättas med en efter
dansk förebild inrättad domstolsstyrelse. I motion Ju921 (c) begärs att
en nedläggning av Domstolsverket och en decentralisering av dess
verksamhet skall utredas.
Regeringsformen (RF) upptar i sitt 11 kap. bestämmelser till skydd
för domstolarnas självständighet. En i detta hänseende central
bestämmelse är 11 kap. 2 § RF vari föreskrivs att ingen myndighet, ej
heller riksdagen, får bestämma hur domstol skall döma i det enskilda
fallet eller hur domstol i övrigt skall tillämpa rättsregel i särskilt
fall.
Domstolsverket inrättades den 1 juli 1975 (prop. 1974:1 bil. 4, bet.
JuU 1974:6, rskr. 1974:128).
Utskottet hade år 1972 att ta ställning till det principiella
förslaget om inrättande av en central förvaltningsmyndighet för
domstolsväsendet (prop. 1972:1 bil. 4, bet. JuU 1972:8, rskr. 159). I
anledning av en motion uttalade utskottet bl.a. följande. De farhågor
som i motionen uttalats för att domstolarnas självständighet skulle
kunna äventyras av beslutet att inrätta en sådan myndighet föranledde
utskottet att, i överensstämmelse med uttalanden i direktiven för
Domstolsverksutredningen och i denna utrednings betänkande, mycket
bestämt framhålla att tillskapandet av en central förvaltningsmyndighet
för domstolsväsendet självfallet inte fick innebära något som helst
ingrepp i domstolarnas självständighet och integritet när det gällde
den dömande verksamheten. Att så inte blev fallet var en
rättssäkerhetsfråga av stor vikt som borde ägnas särskild uppmärksamhet
i detta sammanhang. Framför allt borde enligt utskottets mening
övervägas den problematik som sammanhängde med gränsdragningen mellan
dömande och administrativ verksamhet. Utskottet förutsatte att så
skedde i det fortsatta arbetet med fastläggandet av verkets ställning,
organisation och arbetsuppgifter. I sammanhanget kunde framhållas att
ett domstolsverk självfallet i vanlig ordning skulle bli underkastat
justitieombudsmännens och justitiekanslerns tillsyn samt att
vederbörande statsråd hade att se till att verksamheten hölls inom den
ram som Kungl. Maj:t och riksdagen gemensamt dragit upp. Man kunde
också utgå från att domstolarna själva hade förutsättningar att tillse
att ifrågavarande gränser inte överskreds (bet. JuU 1972:8 s. 4).
I samband med behandlingen av propositionen med förslag till
organisation av den nya centralmyndigheten för domstolsväsendet m.m.
(prop. 1974:149) återkom utskottet till de principiella frågorna kring
myndighetens ställning (bet. JuU 1975:1, rskr. 1). Härvid anförde
utskottet bl.a. följande.
När det nu gällde att dra upp de närmare riktlinjerna för den nya
domstolsförvaltningen ville utskottet framhålla att avsikten inte var -
och inte heller hade varit - att Domstolsverket skulle anförtros andra
uppgifter än sådana som var av rent administrativ karaktär. Att den
egentliga verksamheten inom domstolsväsendet, den dömande och
rättstillämpande verksamheten, måste falla utanför Domstolsverkets
kompetensområde följde redan av stadgandet i 11 kap. 2 § RF. För den
dömande verksamheten hade också byggts upp en särskild instansordning.
Att en centralmyndighet på domstolsväsendets område sålunda inte hade
att handlägga ärenden rörande den egentliga verksamheten inom
förvaltningsområdet gav myndigheten en särställning i förhållande till
andra centrala ämbetsverk och blev av avgörande betydelse vid
fastläggandet av dess uppgifter.
Som utskottet hade uttalat år 1972 var det en rättssäkerhetsfråga av
stor betydelse att den grundläggande principen om domstolarnas
självständighet i den dömande och rättstillämpande verksamheten
upprätthölls. Med beaktande härav ansåg utskottet, i likhet med
departementschefen, att det i centralmyndighetens instruktion skulle
tas in en erinran om att myndigheten vid fullgörandet av sina
åligganden hade att iaktta principen om domstolarnas grundlagsfästa
självständighet vid fullgörandet av de dömande och rättstillämpande
uppgifterna. I enlighet härmed borde det enligt utskottets mening av
instruktionen också framgå att centralmyndighetens åligganden enligt
instruktionen skulle gälla enbart den administrativa verksamheten inom
förvaltningsområdet. Av vad nu sagts följde att det genom
Domstolsverkets inrättande huvudsakligen tillskapats möjligheter för
domstolarna att få kvalificerad service i frågor av den art som
dittills hade ankommit på Domstolsväsendets organisationsnämnd. Något
subordinationsförhållande av för svensk förvaltning sedvanlig modell
skulle däremot inte komma till stånd (s. 13).
Beaktandet av självständighetsprincipen föranledde, fortsatte
utskottet, en begränsning i de uppgifter som skulle ankomma på
Domstolsverket på grund av dess ansvar för att verksamheten inom
förvaltningsområdet bedrevs effektivt och rationellt.
Centralmyndigheten borde verka för att verksamheten bedrevs effektivt,
men effektivitetskravet fick inte drivas så långt att det inkräktade på
det viktiga allmänna intresset av rättssäkerhetens upprätthållande. Vad
det för verkets del var fråga om var att genom en rationellt avpassad
organisation och genom ändamålsenliga administrativa rutiner skapa
förutsättningar för effektivt arbetande och i sin verksamhet
självständiga domstolar för vilka allmänheten hyste förtroende. Med
effektivitet måste i detta sammanhang i första hand avses säkerhet i
dömandet (s. 14 f).
År 1980 beslöt regeringen att tillkalla en särskild utredare med
uppgift att följa upp 1975 års reform av domstolsadministrationen.
Enligt direktiven skulle utredaren bl.a. undersöka om principen om
domstolarnas självständighet trätts för när genom Domstolsverkets
verksamhet och om uppgiftsfördelningen i administrativt hänseende
mellan domstolarna, verket och regeringen var ändamålsenlig. I
promemorian Domstolsverket och domstolarna (Ds Ju 1982:3) anförde
utredaren att Domstolsverkets verksamhet inte hade medfört något
intrång i domstolarnas självständighet samt att verket syntes ha ägnat
sig åt angelägna uppgifter och hade gjort en riktig prioritering av
dessa. Utredningen framhöll att Domstolsverkets servicefunktion
gentemot domstolarna var den allra viktigaste av verkets uppgifter och
att andra, i och för sig angelägna uppgifter, inte borde ges en sådan
omfattning att serviceverksamheten till någon del eftersattes.
Domstolsverkets verksamhet regleras numera i förordningen (1988:317)
med instruktion för Domstolsverket. Av denna framgår att verket är
central förvaltningsmyndighet för bl.a. de allmänna domstolarna och de
allmänna förvaltningsdomstolarna (1 §). Vidare gäller att verket, med
iakttagande av domstolarnas självständighet enligt regeringsformen vid
fullgörande av deras dömande och rättstillämpande uppgifter, skall,
utöver vad som följer av särskilda bestämmelser, inom sitt
verksamhetsområde i administrativt hänseende leda och samordna
verksamheten, meddela föreskrifter och allmänna råd samt se till att
verksamheten bedrivs effektivt. Verket får inte föreskriva att en viss
rotel eller ett visst mål eller ärende skall tilldelas en viss enskild
domare eller på annat sätt bestämma hur dömande uppgifter skall
fördelas mellan enskilda domare (2 §).
I en år 1992 inom Justitiedepartementet upprättad promemoria
Domstolsväsendet - Organisation och administration i framtiden (Ds
1992:38) föreslogs att Domstolsverket skulle avvecklas och dess
uppgifter fördelas mellan Regeringskansliet, ett centralt stabsorgan
och domstolarna. Efter remisskritik fullföljdes inte förslaget (prop.
1992/93:100 bil. 3 s. 26).
Vid behandlingen av budgetpropositionen för år 2000 hade utskottet
att ta ställning till motionsyrkanden liknande de nu förevarande.
Enligt utskottets då uttalade uppfattning var de ovan redovisade
uttalandena av utskottet rörande förhållandet mellan domstolarna och
Domstolsverket alltjämt giltiga. Av dessa följde att Domstolsverkets
verksamhet inte i något hänseende fick inkräkta på domstolarnas
självständighet i deras rättstillämpande och dömande verksamhet.
Domstolsverkets uppgift var i stället att tillhandahålla kvalificerad
service åt domstolarna i administrativa frågor. Visserligen borde
Domstolsverket eftersträva att domstolsorganisationen var effektiv, men
utskottet ville understryka att strävan efter effektivitet inte fick gå
ut över rättssäkerheten. Enligt utskottets uppfattning kom det nu
redovisade synsättet också väl till uttryck i Domstolsverkets
instruktion. Mot denna bakgrund ansåg utskottet inte att det fanns skäl
för att tillsätta en utredning om Domstolsverkets ställning i
förhållande till domstolarna. De då aktuella motions-yrkandena
avstyrktes (bet. 1999/2000:JuU1 s. 52 f).
I Danmark ankommer frågor om domstolsväsendets administration och
budget på en särskild statsinstitution, benämnd Domstolsstyrelsen.
Denna inrättades år 1998 genom en särskild lag, loven 1998-04-26 nr 401
om Domstolsstyrelsen. Av förarbetena till lagen framgår att ett
särskilt syfte med denna varit att markera domstolarnas självständiga
och oavhängiga ställning.
Enligt lagen är Domstolsstyrelsen en självständig statsinstitution
som leds av en styrelse och en direktör. Justitieministern har ingen
instruktionsrätt gentemot Domstolsstyrelsen, och dess avgöranden kan
inte heller överklagas till ministern. Det föreligger således inget
subordinationsförhållande mellan justitieministern och
Domstolsstyrelsen, och justitieministern utövar inte heller någon
tillsyn över dess verksamhet. Justitieministern har emellertid rätt att
begära upplysningar om verksamheten. Skulle de danska statsrevisorerna
framställa allvarliga anmärkningar mot Domstolsstyrelsen med anledning
av företagen revision, kan vidare justitieministern ålägga
Domstolsstyrelsen att vidta de åtgärder som statsrevisorerna och
justitieministern är ense om. Efterkommer Domstolsstyrelsen inte ett
sådant åläggande, kan justitieministern avsätta dess styrelse.
Styrelsen är det överordnade ledningsorganet för Domstolsstyrelsen
och har det övergripande ansvaret för dess verksamhet. Styrelsen skall
sörja för en ansvarig och ändamålsenlig drift av domstolarna. Häri
ligger en rätt att företa ändringar i domstolsadministrationen i syfte
att säkra en rättssäker och samtidigt effektiv drift av domstolarna.
Styrelsen skall vidare fatta beslut i alla frågor som är av väsentlig
betydelse. Hit hör att upprätta Domstolsstyrelsens förslag till budget
för det kommande budgetåret och att besluta fördelningen av beviljade
medel på de olika myndigheterna.
Styrelsen består av elva ledamöter, vilka utses av justitieministern.
I styrelsen ingår en ledamot från Högsta domstolen (Höjesteret), två
hovrättsdomare, två underrättsdomare, en företrädare för övrig juridisk
personal vid domstolarna, två företrädare för den administrativa
personalen vid domstolarna, en advokat och två ledamöter som skall ha
särskild erfarenhet av samhällsfrågor och ledningsfrågor. Ledamöterna
från Högsta domstolen och överrätterna utses efter förslag av
respektive domstol, advokatledamoten på förslag av advokatsamfundet.
Övriga ledamöter föreslås i former som justitieministern överenskommer
med berörda personalorganisationer.
Ledamöter av folketinget eller kommunala församlingar kan inte ingå i
styrelsen.
Domstolsstyrelsen står inte under tillsyn av folketingets ombudsman.
Styrelsens ledamöter utses för fyra år och kan få förnyat mandat.
Den dagliga ledningen av Domstolsstyrelsen utövas av en direktör i
enlighet med de anvisningar och riktlinjer som styrelsen bestämmer.
Om en ledamot av styrelsen gör sig skyldig till grov försummelse i
tjänsten eller eljest uppträder på ett sätt som i betydande grad
rubbar tilltron till att ledamoten kan utföra sitt uppdrag på ett
betryggande sätt, kan justitieministern vid domstol (Den Saerlige
Klageret) föra talan om att ledamoten skall avsättas.
Domstolsstyrelsen inledde sin verksamhet den 1 juli 1999.
Vid sin behandling av regeringens skrivelse om reformeringen av dom-
stolsväsendet uttalade utskottet att frågan om Domstolsverkets
ställning inte kommit i något annat läge sedan riksdagen uttalat sig i
ämnet vid budgetbehandlingen år 1999. Utskottet var alltså inte berett
att föreslå någon utredning om verkets ställning och avstyrkte då
förevarande motioner (bet. 1999/2000:JuU22 s. 14).
Utskottet står fast vid sina uttalanden från riksmötet 1999/2000 och
avstyrker motionerna Ju415 och Ju921 i nu ifrågavarande delar.
Domstolsorganisationen
Allmänna synpunkter
I motion Ju927 (m) yrkas att regeringen skall presentera en
övergripande plan för reformering av domstolsväsendet. I motion Ju933
(fp) begärs att regeringen skall tillsätta en förutsättningslös och
samlad utredning av domstolsväsendet och att inga mera betydande
förändringar i organisationen skall ske innan ett utredningsarbete
genomförts. I motion Ju407 (kd) framförs krav på att den nuvarande
tingsrättsorganisationen skall behållas.
Riktlinjerna för den nuvarande tingsrättsorganisationen drogs upp i
slutet av 1960-talet (prop. 1969:44, 1 bet. LU 1969:38). Då bestämdes
att häradsrätterna och rådhusrätterna skulle ersättas av tingsrätter.
När det gällde häradsrätternas domsagor var den ledande principen
länge att en domsaga inte borde vara större än att den sysselsatte en
ordinarie domare och ett par notarier och skrivbiträden.
Antalet domsagor hade i huvudsak varit konstant sedan 1900-talets
början. I propositionen noterades att det vid det tillfället fanns 29
städer med rådhusrätt och i övrigt 112 domsagor.
Såvitt gällde behovet av en reform anfördes att man på många håll
inom statsförvaltningen funnit det nödvändigt att göra större
organisatoriska enheter för att kunna möta de ökade krav som ställdes
på effektivitet och samordning. Vidare anfördes att en större
organisation är mer elastisk och därmed mindre känslig för tillfälliga
rubbningar i personaluppsättningen och arbetsmängden. Större
administrationsenheter hade också visat sig ge bättre förutsättningar
för rationell arbetsfördelning bland personalen och för ett ekonomiskt
utnyttjande av moderna kontorstekniska hjälpmedel. Allt tydde på att
det också inom domstolsorganisationen skulle kunna vinnas
organisatoriska och administrativa fördelar genom en sammanföring av
mindre enheter till större.
I 1969 års proposition föreslogs också att riksdagen skulle godkänna
i propositionen intagna riktlinjer för den framtida
domkretsindelningen. Dessa riktlinjer var väsentligen följande.
Domkretsarna borde inte göras mindre än att de ger arbetsunderlag för
minst tre domare. Vidare skulle avstånd och kommunikationsmöjligheter
beaktas i de särskilda fallen. Personaluppsättningen skulle ha en sådan
storlek att tillfälliga svårigheter på grund av förskjutningar i
arbetsmängden eller till följd av ledighet bland personalen kunde lösas
inom domstolen på ett någorlunda tillfredsställande sätt. Domkretsar
som gav underlag för endast en domare ansågs inte uppfylla dessa krav,
och domkretsar med underlag för endast två domare borde bara inrättas
om särskilda skäl av lokal natur påkallade det.
Också frågan om man som riktmärke borde uppställa en viss högsta
gräns för domkretsarnas storlek eller ange viss storlek såsom den
lämpligaste övervägdes. Slutsatsen blev att det inte generellt kunde
avgöras vilken storlek som är den ur olika synpunkter lämpligaste för
en allmän underdomstol.
Övriga riktlinjer innebar att endast en underrätt borde förläggas
till en och samma ort, att domkretsarna borde byggas upp med kommuner
som minsta enheter och att man borde sträva efter att gränserna skall
överensstämma med gränserna för rättsväsendets övriga
verksamhetsområden. Vidare innebar riktlinjerna att reformen skulle ske
successivt av hänsyn till uppkommande personal- och lokalproblem.
Slutligen anfördes i propositionen att särskilda utredningar skulle
göras beträffande de lokala förhållandena inom de domkretsar som berörs
av en förändring. Sådana undersökningar borde inriktas på bygdens
struktur och behov.
Vid riksdagsbehandlingen kom riktlinjerna i fråga om domkretsarnas
storlek att modifieras. Inledningsvis framhölls att praktiska skäl i de
särskilda fallen givetvis bör kunna föranleda avvikelser från
riktlinjerna. Allmänhetens berättigade krav på god rättsvård och en
fullgod service träder, anfördes det, i förgrunden då det gäller att
göra en lämplig indelning. Stor betydelse måste fästas vid
samhörigheten geografiskt och i annat hänseende mellan olika orter och
bygder, vid centralorternas uppgift att erbjuda kommunerna fullgod
allmän service, vid kommunikationer och vid förutsättningarna över
huvud taget för behövlig kontakt mellan domstolen och domkretsens olika
delar.
När det så gällde domkretsarnas storlek vände sig utskottet mot
uttalandet i propositionen om att domstolar med två domare skulle
inrättas endast om det fanns särskilda skäl av lokal natur. Utskottet
ansåg att hänsyn till skäl av lokal natur kunde leda till ett
bibehållande av tvådomardomsagor i större utsträckning än
departementschefen förutsatt. Utskottet ansåg sålunda att de föreslagna
riktlinjerna borde tillämpas med stor försiktighet. Om en domstol med
endast två domare är så belägen att en indragning påtagligt skulle
försämra den rättssökande allmänhetens krav på service eller eljest
medföra väsentliga olägenheter för enskilda eller för det allmänna
borde undantag från principen göras. I sammanhanget betonades även att
domsagokansli i centralort så långt möjligt borde behållas. Även
avstånd, kommunikationer och lokalfrågorna borde enligt utskottet kunna
påverka avgörandet. Utskottet utgick från att regeringen efter
aviserade utredningar skulle överväga frågan och utnyttja de
möjligheter som fanns att bevara även domstolar med endast två domare.
Skäl av nämnda slag kunde enligt utskottet befinnas vara så starka att
de motiverade bibehållande av domkretsar som ger arbete för endast en
domare. Med dessa jämkningar godtog utskottet propositionens förslag.
Om ändring i riktlinjerna framdeles fanns motiverade utgick utskottet
från att frågan skulle underställas riksdagen för prövning.
Frågan om tingsrättsorganisationen har därefter vid flera tillfällen
behandlats i riksdagen. År 1993 uttalade utskottet i sitt av riksdagen
godkända betänkande att de nyss nämnda riktlinjerna alltjämt hade
bärighet (bet. 1992/93:JuU24 s. 5, rskr. 289), och år 1995 instämde
utskottet i regeringens uppfattning att organisationen behövde ses över
(bet. 1994/95:JuU15 s. 11 f).
Genom beslut den 29 juni 1995 tillkallade regeringen en kommitté med
uppgift att göra en översyn av domstolsväsendet (dir. 1995:102).
Kommittén, som antog namnet 1995 års Domstolskommitté, skulle i en
första etapp lämna förslag till en ny organisation för domstolsväsendet
som helhet. I uppdraget låg även att lämna förslag beträffande
domstolarnas inre organisation. Kommittén erhöll kompletterande
direktiv år 1997 (dir. 1997:50). Genom tilläggsdirektiv av den 26 mars
1998 (dir. 1998:22) bestämdes att kommitténs uppdrag inte längre skulle
omfatta domstolarnas yttre organisation. Uppdraget begränsades till att
avse frågor om domstolarnas beredningsorganisation samt notarie- och
domarutbildningen. Samtidigt uppdrogs åt kommitténs ordförande att
sammanställa det grundmaterial som Domstolskommittén tagit fram rörande
domstolsorganisationen. Domstolskommittén överlämnade i juni 1998
betänkandet Domaren och beredningsorganisationen - utbildning och
arbetsfördelning (SOU 1998:88). Grundmaterialet har i november 1998
presenterats i betänkande SOU 1998:135.
Vid förra riksmötet överlämnade regeringen till riksdagen skrivelsen
Reformeringen av domstolsväsendet - en handlingsplan (1999/2000:106).
I skrivelsen redovisade regeringen det reformarbete som pågick när
det gällde domstolsorganisationen. Regeringen beskrev de allmänna
principer som borde bilda utgångspunkt vid reformeringen. Domstolarna
borde enligt regeringen finnas på sådana platser i landet att de allra
flesta medborgarna hade ett rimligt avstånd till en tingsrätt. För att
även i framtiden klara en snabb och kompetent handläggning fordrades en
stärkt beredningsorganisation, som kunde renodla domarens arbete till
verksamhet som krävde domarens kompetens. För att åstadkomma detta
behövdes ett större målunderlag än vad de allra minsta tingsrätterna
numera hade. Målunderlaget borde vara tillräckligt stort för att
möjliggöra specialisering. För att säkerställa ett brett
rekryteringsunderlag måste man se till att domstolarna var attraktiva
arbetsplatser med god arbetsmiljö och goda möjligheter till personlig
utveckling för de anställda. Behovet av kompetensutveckling måste kunna
tillgodoses. Starka praktiska skäl talade för en bättre geografisk
samordning med rättsväsendets övriga myndigheter, framför allt med
åklagarorganisationen.
Regeringen gjorde bedömningen att den organisatoriska lösningen borde
vara att större domkretsar skapades. Här tänkte sig regeringen tre
olika modeller. Den första gick ut på att tingsrätter lades samman. Den
andra lösningen var att verksamheten bedrevs i en domkrets med
permanent verksamhet på flera orter. Detta innebar att de befintliga
domstolarna bildade en myndighet med kanslier på flera orter. En tredje
lösning var att, i de fall målunderlaget inte bar permanent verksamhet
på mer än en ort, tillgängligheten och den lokala förankringen skulle
tillgodoses genom att domstolen hade s.k. tingsställe vid en eller
flera orter. Med tingsställe menas att personal från kansliorten med
viss regelbundenhet besöker orten i fråga för att hålla sammanträden
för företrädesvis huvudförhandling i brottmål.
Vid sin behandling av skrivelsen uttalade utskottet inledningsvis att
det i princip ställde sig bakom de utgångspunkter som regeringen
redovisat i skrivelsen. Detsamma gällde regeringens tankar i fråga om
de organisatoriska lösningarna.
Med anledning av ett motionsyrkande att regeringen borde ha
presenterat förslagen till reformeringen av domstolarna i form av en
proposition ville utskottet vidare understryka att de riktlinjer som
beslutades av statsmakterna år 1969 alltjämt var gällande. Riktlinjerna
måste dock ses i ljuset av hur domstolsväsendet var organiserat i
slutet av 1960-talet. Också utanför domstolsväsendet hade samhället
förändrats så att riktlinjerna i konkreta fall ledde till andra
resultat. Här tänkte utskottet bl.a. på befolkningsomflyttningen,
förbättrade kommunikationsmöjligheter och den tekniska utvecklingen.
Mot denna bakgrund ansåg sig utskottet ha fog för bedömningen att de
redovisade förändringarna av tingsrättsorganisationen låg inom ramen
för riktlinjerna. Det saknades därför anledning för riksdagen att kräva
att reformplanerna presenterades i en proposition (bet. 1999/2000:JuU22
s. 6).
I den nu förevarande budgetpropositionen hänvisar regeringen till vad
utskottet anförde i nyssnämnda betänkande. Regeringen redogör för
organisationsförändringar beträffande vissa tingsrätter och aviserar
att den till våren avser att till riksdagen anmäla ytterligare
förändringar (prop. 2000/01:1 utg.omr. 4 avsnitt 4.4.5).
Utskottet kan inte nu finna skäl till någon annan bedömning rörande
förändringarna av tingsrättsorganisationen än den som utskottet gjorde
vid riksmötet 1999/2000. Någon anledning för riksdagen att kräva en
utredning av domstolsväsendet eller att reformplanerna presenteras i
form av en proposition eller att eljest stoppa förändringsarbetet
föreligger således inte. Ett generellt uttalande om bevarande av den
nuvarande tingsrättsorganisationen finner utskottet uteslutet.
Utskottet avstyrker motionerna Ju407, Ju927 och Ju933 i nu behandlade
delar.
Domkretsindelningen
I motionerna Ju407 (kd) och Ju415 (m) begärs att
tingsrättsorganisationen skall bestämmas i lag. Att
tingsrättsorganisationen skall beslutas av riksdagen begärs i
motionerna Ju408 (c, fp), Ju820 och Ju921, båda (c).
Enligt 11 kap. 4 § regeringsformen (RF) gäller bl.a. att föreskrifter
om huvuddragen av domstolarnas organisation meddelas i lag. I
1 kap. 1 § rättegångsbalken (RB) stadgas inledningsvis att tingsrätt är
allmän underrätt och, om ej annat är föreskrivet, första domstol. Av
paragrafens andra stycke framgår att domsaga är tingsrättens domkrets
och att regeringen förordnar om indelningen i domsagor.
Tingsrätternas domkretsar bestäms genom förordningen (1982:996) om
rikets indelning i domsagor. Även om det sålunda är regeringen som
bestämmer om indelningen i domsagor och därmed om antalet tingsrätter
får, med hänsyn till de ändringar i anslagsbehov och
personaluppsättning som en domsagoreglering kan föranleda, riksdagen
ofta ett avgörande inflytande på frågan, se betänkandet Ny
domkretsindelning för underrätterna (SOU 1967:4) s. 32. Ett exempel
härpå utgör riksdagsbehandlingen av frågan om nedläggning av nuvarande
Ljusdals tingsrätt (bet. JuU 1973:44). Det bör också anmärkas att
regeringen under senare år i budgetpropositionen för riksdagen anmält
planerade organisationsförändringar när dessa inneburit att någon
tingsrätt skulle läggas ned.
Utskottet hade vid riksmötet 1998/99 att ta ställning till
motionsyrkanden om domstolsorganisationen, bl.a. i fråga om antalet
tingsrätter. Utskottet uttalade då att regeringen borde - som skett i
ärendet - anmäla organisationsförändringar som innebar att domstolar
lades ned. I övrigt hade utskottet inga invändningar mot det nödvändiga
utvecklingsarbete som bedrevs. Det saknades anledning för riksdagen att
då uttala sig om antalet tingsrätter. Utskottet avstyrkte de då
föreliggande motionerna (bet. 1998/99:JuU1 s. 35).
Utskottet vidhöll denna uppfattning vid budgetbehandlingen år 1999
(bet. 1999/2000:JuU1 s. 57).
I samband med behandlingen av regeringens skrivelse om reformeringen
av domstolsväsendet erinrade utskottet om att första lagutskottet i
1969 års ärende om riktlinjer för domstolsorganisationen avstyrkte
några motionsyrkanden om att förslag till ny domkretsindelning skulle
underställas riksdagen för yttrande innan beslut fattades.
Första lagutskottet hade i den delen anfört att ett sådant förfarande
skulle strida mot den praxis som dittills tillämpats vid indelningen
liksom mot vad som tillämpats i andra liknande sammanhang. Härtill kom
att ett tillmötesgående av motionärernas önskemål skulle kräva antingen
proposition till riksdagen vid varje planerad indelningsändring eller
utarbetande av ett förslag till ny indelning omfattande hela landet.
Den senare lösningen kunde vara möjlig om genomförandet kunde ske
samtidigt i hela landet. Första lagutskottet hade emellertid framhållit
att det av flera skäl, främst hänsyn till personalen och
lokalförhållandena, vore fördelaktigt om genomförandet kunde ske
successivt.
Efter att ha redovisat första lagutskottets uttalanden konstaterade
utskottet först att den nuvarande ordningen där regeringen beslutade om
indelningen i domsagor hade gällt sedan år 1969 utan att möta kritik.
Utskottet var alltjämt av uppfattningen att en lagreglering av
domkretsindelningen skulle bli en otymplig ordning som saknade
motsvarighet på andra jämförbara områden. Med den ordning som
regeringen aviserade i skrivelsen saknades dessutom motiv för den av
motionärerna förordade ordningen. Här tänkte utskottet på att
regeringen utfäst sig att också fortsättningsvis informera riksdagen om
kommande förändringar. Utskottet noterade att detta även gällde de
förändringar som kunde bli aktuella i fråga om s.k. kansliorter (bet.
1999/ 2000:JuU22 s. 7 f).
Utskottet, som anmärker att regeringen nu föreslår en lagändring som
skall möjliggöra att en tingsrätt har kansli på en eller flera orter,
står fast vid sina uttalanden vid förra riksmötet och avstyrker
motionerna Ju407, Ju408, Ju415, Ju820 och Ju921 i nu ifrågavarande
delar.
I detta sammanhang behandlar utskottet regeringens i
budgetpropositionen upptagna förslag till lag om ändring i
rättegångsbalken.
Enligt 1 kap. 5 § samma balk skall tingsrätt ha sitt kansli på den
ort regeringen bestämmer. Tingsrätten skall ha tingsställe på den
orten, om regeringen inte bestämmer annat, och får ha tingsställe också
på annan ort som regeringen bestämmer.
Enligt förslaget skall regeringen kunna bestämma att en tingsrätt
skall ha kansli på en eller flera orter. Tingsrätten skall ha
tingsställe på den eller de orterna om regeringen inte bestämmer annat.
I budgetpropositionen anför regeringen att det nu pågående
reformarbetet förutsätter att tingsrätter inrättas som har fast
verksamhet på flera orter inom en gemensam domkrets. Ett av syftena med
denna reform är att bibehålla dömande verksamhet och domstolspersonal
på mindre orter. För att reformen skall kunna fullföljas måste således
en tingsrätt kunna ha kansli på fler än en ort. Regeringen föreslår
därför att bestämmelsen i 1 kap. 5 § första meningen rättegångsbalken
förtydligas (prop. 2000/01:1 utg.omr. 4 avsnitt 4.8).
Utskottet instämmer i regeringens bedömning och tillstyrker
regeringens förslag. Samtidigt vill utskottet framhålla att regeringen
även i fortsättningen för riksdagen bör redovisa ändringar i fråga om
kansliorter.
En samordning av de geografiska ansvarsområdena för polis, åklagare
och domstolar efterfrågas i motion Ju933 (fp).
Frågan är inte behandlad i budgetpropositionen. Som anmärkts ovan
framhöll regeringen i skrivelsen rörande reformeringen av
domstolsväsendet att starka praktiska skäl talade för en bättre
geografisk samordning mellan domstolarna och rättsväsendets övriga
myndigheter, framför allt med åklagarorganisationen.
Utskottet kan konstatera att frågan om en bättre geografisk
samordning mellan domstolarna och rättsväsendets övriga myndigheter är
uppmärksammad av regeringen. Något särskilt uttalande av riksdagen
krävs därför inte. Utskottet avstyrker motion Ju933 i denna del.
Tingsrätterna
Flera motionsyrkanden går ut på bevarande av vissa tingsrätter. Sålunda
begärs i motion Ju404 (c) att tingsrätterna i Kronobergs län skall
behållas och i motion Ju414 (c) att tingsrätterna i Kalmar län skall
finnas kvar. I motion Ju408 (c, fp) yrkas att tingsrätterna i Karlskoga
och Lindesberg skall bevaras, under det att det i motion Ju409 (c)
anförs att tingsrätten i Tierp bör få en större domkrets. I motion
Ju418 (s) anförs att regeringen bör avvakta med att lägga samman
tingsrätterna i Boden och Luleå.
I motionerna framhålls bl.a. att små domstolar är effektiva och
håller en lika god kvalitet i sitt dömande som större domstolar.
Medborgarnas närhet till domstolarna är viktig från
rättssäkerhetssynpunkt och lokalkännedom hos domare och nämndemän
önskvärd. Läggs en tingsrätt ned, kan den juridiska servicen på orten i
form av t.ex. advokatbyråer också komma att försvinna.
Som ovan nämnts hade Domstolskommittén enligt sina ursprungliga
direktiv att lägga fram förslag till en helt ny domstolsorganisation. I
direktiven uttalades bl.a. att det var ofrånkomligt att antalet
tingsrätter skulle komma att minska. Sedan Domstolskommittén meddelat
regeringen att en så långtgående förändring av tingsrättsorganisationen
som de ursprungliga direktiven förutsatte inte kunde vinna ledamöternas
stöd, begränsades kommitténs uppdrag till att avse domstolsväsendets
inre organisation (dir. 1998:22).
I budgetpropositionen anför regeringen i huvudsak följande i dessa
frågor.
Under senare år har det blivit allt tydligare att domstolarnas
nuvarande organisation inte är riktigt anpassad till den omvärld i
vilken de har att verka som garanter för rättssäkerhet och
rättstrygghet. Den nuvarande organisationen behöver alltså ses över.
Regeringen har efter det att riksdagen ställt sig bakom regeringens
skrivelse rörande reformeringen av domstolsväsendet beslutat följande
domkretsreformer.
Tingsrätterna i Köping, Sala och Västerås bildar en gemensam domkrets
med kansliorter i Köping, Sala och Västerås. Motala, Mjölby och
Linköpings tingsrätter bildar en gemensam domkrets med kansliorter i
Linköping och Motala. Hallsbergs tingsrätt och Örebro tingsrätt läggs
samman med kansliort i Örebro. Tingsrätterna i Blekinge län bildar en
gemensam domkrets med kansliorter i Karlshamn och Karlskrona.
Hudiksvalls och Ljusdals tingsrätter läggs samman med kansliort i
Hudiksvall.
Den 1 juli 2000 sammanlades Jakobsbergs tingsrätt med Sollentuna
tingsrätt med kansliort i Sollentuna.
I budgetpropositionen anmäler regeringen vidare att den avser att ge
Domstolsverket i uppdrag att lägga samman vissa tingsrätter.
Sålunda skall Helsingborgs, Klippans och Ängelholms tingsrätter
senast den 1 juli 2002 läggas samman till en tingsrätt med kansliorter
i Helsingborg och Ängelholm. Vidare skall Falu, Hedemora och Ludvika
tingsrätter läggas samman senast den 1 juli 2001 med kansliort i Falun.
Senast samma datum skall Mora och Leksands tingsrätter läggas samman
med kansliort i Mora. Tingsrätterna i Skövde och Falköping skall senast
den 1 oktober 2001 läggas samman med kansliort i Skövde. Slutligen
skall Simrishamns och Ystads tingsrätter senast den 1 januari 2002
läggas samman med kansliort i Ystad.
Utskottet har ingen erinran mot de sammanläggningar av tingsrätter
som regeringen aviserar i budgetpropositionen. När det gäller
motionerna följer av den principiella inställning till reformarbetet
inom domstolsväsendet som riksdagen godkänt att den inte nu bör uttala
sig om de enskilda tingsrätter som omfattas av motionsyrkandena. I den
mån dessa tingsrätter kommer att beröras av nedläggningar eller
sammanläggningar får riksdagen tillfälle att ta ställning därtill när
regeringen anmäler sådana organisationsförändringar. Utskottet
avstyrker motionerna Ju404, Ju408, Ju409, Ju414 och Ju418 i nu
behandlade delar.
I motion Ju408 (c, fp) begärs vidare att en utvärdering skall göras
av de sammanläggningar av tingsrätter som ägt rum.
Enligt vad utskottet inhämtat har någon sådan utvärdering ännu inte
beslutats. Av regeringens förslag till prioriteringar för
domstolsväsendet för år 2001 framgår emellertid att de satsningar som
genomförs noga skall följas upp och utvärderas.
Utskottet utgår från att det pågående reformarbetet inom
domstolsväsendet kommer att grundligt följas upp och utvärderas. Något
skäl för riksdagen att nu uttala sig särskilt i frågan kan utskottet
inte finna. Motion Ju408 i nu berörd del avstyrks.
Allmänna domstolar och förvaltningsdomstolar
I motion Ju913 (kd) anförs att de allmänna domstolarna och
förvaltningsdomstolarna bör slås samman. En sådan sammanslagning bör
komma till stånd på sikt enligt motion Ju415 (m).
Frågan om sammanläggning av tingsrätter och länsrätter skulle
övervägas av Domstolskommittén (dir. 1997:50). Domstolskommittén lade
dock aldrig fram några förslag rörande domstolarnas yttre organisation.
I skrivelsen rörande reformeringen av domstolsväsendet anförde
regeringen att den specialisering som följde av att vissa mål hanteras
i de allmänna domstolarna och andra i de allmänna
förvaltningsdomstolarna borde bibehållas. Samtidigt borde samverkan
utvecklas ytterligare. Försöksverksamhet med gemensam ledning och
administrativ samverkan hade bedrivits vid Länsrätten i Blekinge län
och Karlskrona tingsrätt sedan år 1998 och vid Länsrätten i Kronobergs
län och Växjö tingsrätt sedan år 1999.
Verksamheten i Blekinge, som gick ut på att de båda domstolarna hade
en gemensam chef och även i övrigt samverkade, hade nyligen
utvärderats. Den samverkan som skett hade bl.a. inneburit att man
sambrukade förhandlingssalar och hade en gemensam telefonväxel och
reception. Vidare hade ett visst arbetsutbyte kunnat ske mellan
målkanslierna, notarierna och domarna. Enligt utvärderingen hade
samverkan medfört kostnadsbesparingar samtidigt som servicenivån
gentemot allmänheten höjts och arbetstrivseln ökat.
Regeringen anförde i skrivelsen att försöksverksamheten varit
framgångsrik. Vidare konstaterade regeringen att lösningen med en chef
och med en gemensam administration kunde vara en lämplig lösning på
vissa orter. Regeringen avsåg att återkomma till riksdagen med
organisationsförslag i budgetpropositionen för år 2001.
Regeringen betonade att man inte avsåg att minska den specialisering
som dömande i länsrätt respektive tingsrätt innebär. Det borde alltså
inte vara aktuellt att sprida dömandet av alla mål på alla domare. Om
domarna från respektive domstol hade möjlighet att avlasta i mål i den
andra domstolen var detta emellertid önskvärt. Det var dock viktigt,
anförde regeringen, att det överlag inte blev så att domarna generellt
dömde i både förvaltningsmål och i övriga mål eftersom specialiseringen
då tunnades ut. Denna lösning innebar att all personal, även domarna,
kunde få möjlighet till rörlighet.
Vid sin behandling av skrivelsen hade utskottet att ta ställning till
motions-yrkanden motsvarande de nu ifrågavarande. Utskottet anförde då
att det för sin del inte ville bestrida att det kunde finnas vissa
fördelar med en sammanslagning av de båda domstolsorganisationerna. Här
tänkte utskottet på att en sådan ordning antagligen skulle framstå som
lättare att överblicka för enskilda. Medborgarperspektivet skulle
alltså tjäna på detta. Mot en sådan ordning måste dock ställas
nackdelar som också de hade sitt samband med just
medborgarperspektivet. Ett viktig fråga i sammanhanget var nämligen att
allmänhetens berättigade krav på en kompetent rättskipning krävde
specialisering. Som regeringen påpekat skulle en förändring i den
riktning som förordas i motionerna kunna leda till att specialiseringen
tunnades ut. Utskottet kunde vidare konstatera att de övriga fördelar
som en sammanslagning skulle kunna erbjuda också kunde tas till vara
inom ramen för en sådan inriktning av reformarbetet som regeringen tog
upp i skrivelsen. Den genomförda utvärderingen hade pekat på några
sådana fördelar. Utskottet var för sin del inte berett att lägga fram
några mer långtgående förslag för riksdagen och avstyrkte de då
aktuella motionsyrkandena (bet. 1999/2000:JuU22 s. 9 f).
Några organisationsförslag rörande tingsrätter och länsrätter finns
inte i årets budgetproposition.
Enligt vad utskottet inhämtat har en utredare fått i uppdrag att
utvärdera den samverkan mellan länsrätt och tingsrätt som skett i
Blekinge respektive Kronobergs län. Utvärderingen skall vara klar den
31 januari 2001. Regeringen avser att under våren återkomma till
riksdagen i frågan.
Vad gäller den principiella frågan om sammanslagning av allmänna
domstolar och förvaltningsdomstolar vidhåller utskottet sina uttalanden
i det nyss nämnda betänkandet. När det gäller former för samverkan
mellan de båda domstolsslagen bör det pågående utvärderings- och
beredningsarbetet inte föregripas. Utskottet avstyrker motionerna Ju415
och Ju913 i nu aktuella delar.
Sidoverksamheter
I budgetpropositionen föreslår regeringen att riksdagen skall godkänna
att sjöfartsregistret förs över från Stockholms tingsrätt till
Sjöfartsverket och att inskrivning enligt lagen (1984:649) om
företagshypotek förs över från Malmö tingsrätt till Patent- och
registreringsverket.
I motion Ju412 (s) framställs ett med regeringens förslag såvitt
avser inskrivningen av företagshypotek överensstämmande yrkande.
I propositionen anför regeringen att verksamheten vid
Inskrivningsmyndigheten för företagsinteckningar och vid
Sjöfartsregistret har möjligheter att utvecklas och effektiviseras om
de flyttas över till Patent- och registreringsverket respektive
Sjöfartsverket samtidigt som överflyttningarna bidrar till en renodling
av domstolarnas verksamhet. Överflyttningarna bedöms inledningsvis
medföra vissa övergångskostnader men i ett längre tidsperspektiv
innebära besparingar. Eftersom reformen kräver omfattande lagändringar,
avser regeringen att lägga fram en proposition med sådana förslag under
våren 2001 i syfte att förändringarna såvitt avser
företagsinteckningsärenden skall kunna träda i kraft den 1 juli 2001
och beträffande sjöfartsregisterärenden den 1 december samma år.
Utskottet, som tillstyrker regeringens förslag, konstaterar att detta
innebär att motionsyrkandet är tillgodosett. Motion Ju412 avstyrks.
Utnämning av domare
I motionerna Ju415 (m) och Ju933 (fp) begärs att regeringen skall
inrätta ett fristående råd med uppgift att bereda domarutnämningar.
Rådet skulle även bereda de tjänster som nu omfattas av det s.k.
kallelseförfarandet.
Av 11 kap. 9 § första stycket regeringsformen samt 4 kap. 2 §
rättegångsbalken och 3, 10 och 15 §§ lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar framgår att ordinarie domare alltid utnämns av
regeringen. I fråga om de högsta domartjänsterna, dvs. tjänsterna som
justitieråd, regeringsråd, president i hovrätt och kammarrätt, lagman i
hovrätt och kammarrätt, domare i Arbetsdomstolen och Marknadsdomstolen,
ordförande och vice ordförande i Patentbesvärsrätten samt tjänsterna
som lagman i tingsrätterna och länsrätterna i Stockholm, Göteborg och
Malmö och tjänsterna som ordförande i hyresnämnderna i nämnda städer,
gäller att de tillsätts direkt efter ett kallelseförfarande. Tjänsterna
kungörs alltså inte lediga och det sker inte heller något formellt
anmälningsförfarande.
Övriga ordinarie domartjänster och tjänster som hyresråd och
dispaschör tillsätts efter ett ansökningsförfarande sedan tjänsterna
kungjorts lediga. Ansökan ställs till regeringen men ges in till
Domstolsverket. Tjänsteförslagsnämnden för domstolsväsendet (TFN)
bereder tillsättningsärendena och avger förslag till regeringen på
vilken sökande som bör få tjänsten.
Med anledning av motionsyrkanden av innebörd att formerna för
tillsättande av de högre domartjänsterna borde utredas, anförde
utskottet vid riksmötet 1997/98 bl.a. följande.
Utskottet ansåg att regeringen borde få i uppdrag att tillsätta en
parlamentarisk utredning med uppgift att se över rekryteringen till de
domartjänster som tillsattes efter kallelseförfarande. En utgångspunkt
för utredningen borde vara att säkerställa en allsidig rekrytering där
erfarenheter från t.ex. lagstiftande, dömande, rättsvetenskaplig eller
praktisk verksamhet beaktades. I fråga om urvalet av domare borde
utredningen också överväga t.ex. ett anmälningsförfarande eller om
tjänsteförslagsnämnden kunde ges en roll i sammanhanget. Vad utskottet
uttalat borde riksdagen som sin mening ge regeringen till känna (bet.
1997/98:JuU24 s. 4 f).
Regeringen beslöt den 1 oktober 1998 att tillkalla en parlamentarisk
kommitté med uppgift att utreda dels domstolschefens roll, dels
förfarandet vid utnämning av högre domare. Direktiven i sistnämnda del
utformades i enlighet med vad riksdagen uttalat (dir. 1998:84).
Enligt vad utskottet erfarit kommer kommittén att redovisa sitt
uppdrag den 1 december 2000.
Enligt utskottets uppfattning finns det inte skäl att föregripa det
pågående utredningsarbetet. Utskottet avstyrker motionerna Ju415 och
Ju933 i nu ifrågavarande delar.
I detta sammanhang behandlar utskottet regeringens i
budgetpropositionen upptagna förslag att en advokat skall ingå i TFN
och att ordföranden skall ansvara för ärendenas beredning.
På de av regeringen anförda skälen tillstyrker utskottet regeringens
förslag.
Domarutbildning och notariemeritering
I budgetpropositionen föreslår regeringen att riksdagen skall bemyndiga
regeringen att närmare ange detaljer och tidsfrister för de
obligatoriska momenten i domarbanan.
I motionerna Ju415 och Ju927, (båda m), yrkas avslag på regeringens
förslag.
Regeringen anför i denna del att en särskild domarbana har långvarig
tradition i vårt land. Även om strävandena framöver kommer att vara att
rekrytera så brett som möjligt kommer det fortfarande att finnas skäl
att i varje fall övergångsvis behålla en domarbana av ungefär det slag
som för närvarande finns.
För närvarande gäller att den som förvärvat notariemeritering och som
därefter tjänstgjort under minst nio månader som fiskalsaspirant vid
hovrätt eller kammarrätt kan anställas som fiskal i överrätten. Den som
har antagits som fiskal skall tjänstgöra två år i tingsrätt eller
länsrätt. Efter fullgjord underrättstjänstgöring och tjänstgöring som
adjungerad ledamot i hovrätt eller kammarrätt får fiskalen anställas
som assessor i den berörda överrätten. Efter förordnande som assessor
är de obligatoriska momenten i domarbanan genomförda.
Genom förordningen (1998:1238) om försöksverksamhet vid hovrätterna
och kammarrätterna ersätts aspiranttjänstgöringen med tjänstgöring som
överrättsnotarie. Sådan tjänstgöring pågår under ett år och har till
syfte att möjliggöra för flera notariemeriterade jurister att få
överrättserfarenhet samt att göra det möjligt för domstolsväsendet att
bättre reglera behovet av föredragande och domaraspiranter. Regeringen
har gett Domstolsverket i uppdrag att utvärdera försöksverksamheten
(dnr Ju2000/2568).
Vid förra riksmötet godkände riksdagen att den minsta tiden för
fiskals-tjänstgöring i tingsrätt eller länsrätt skulle vara två år
(prop. 1999/2000:1, utg.omr. 4, bet. 1999/2000:JuU1, rskr.
1999/2000:78). Regeringen framhåller att det redan nu visat sig finnas
behov av särskilda regler för fiskaler som en tid tjänstgjort med
administrativa sysslor i överrätten. Den gällande ordningen, som kom
till stånd när den nuvarande domarbanan infördes, innebär att alla
detaljer i domarbanan godkänts av riksdagen. Eftersom det hela tiden
finns behov av att anpassa utbildningens olika detaljer, föreslår
regeringen att riksdagen bemyndigar regeringen att närmare ange frister
m.m. för de olika momenten i domarbanan.
Enligt vad utskottet erfarit förbereds inom Regeringskansliet
direktiv till en utredning om domarbanan.
Utskottet vill för sin del framhålla att den särskilda domarbanan
torde ha en stor betydelse för att säkerställa en god kvalitet på den
svenska domarkåren. Att avskaffa domarbanan synes därför inte böra ske
annat än om omsorgsfulla överväganden visar att en sådan åtgärd skulle
vara ägnad att påtagligt öka den dömande verksamhetens kvalitet.
Utskottet välkomnar därför att regeringen nu avser att tillsätta en
utredning om domarbanan.
När det gäller regeringens förslag i fråga om momenten i domarbanan,
anser utskottet att ett sådant bemyndigande som regeringen begär ter
sig motiverat av praktiska skäl. Utskottet tillstyrker därför förslaget
och avstyrker motionerna Ju415 och Ju927 i nu berörda delar.
I motion Ju921 (c) begärs en översyn av bl.a. antagningskriterierna
för notarietjänstgöring, under det att det i motion Ju409 (c) betonas
att det är värdefullt med notarietjänstgöring i små tingsrätter.
Bestämmelser om notarietjänstgöring finns i notarieförordningen
(1990: 469). Enligt förordningen fullgörs notarietjänstgöring efter
juris kandidatexamen eller juristexamen under en tid av två år. Med
svensk examen jämställs juristutbildning som till övervägande del ägt
rum i annat nordiskt land (1 §). Tjänstgöringen sker i tingsrätt eller
länsrätt eller i båda slagen av domstolar (2 §). Notariemeritering har
förvärvats av den som på ett tillfredsställande sätt har fullgjort
notarietjänstgöring (5 §). Tjänster som tingsnotarier och
länsrättsnotarier tillsätts av Domstolsverket (7 §). Beslut om
antagning till notarietjänstgöring får överklagas hos Notarienämnden
(19 §).
Vid antagning till notarietjänstgöring är i första hand betygen i
juris kandidatexamen eller juristexamen avgörande.
Domstolskommittén lämnade i sitt betänkande Domaren och
beredningsorganisationen (SOU 1998:88) vissa förslag rörande
notarietjänstgöringens längd och innehåll.
I budgetpropositionen framhåller regeringen att notariekåren utgör en
värdefull resurs i våra domstolar. Notariesystemet bör därför bevaras
och utvecklas. Notarierna kommer att utgöra en del av basen i den
utbyggda beredningsorganisation som är nödvändig i domstolarna i
framtiden. Det är därför viktigt att det pågående förändringsarbetet
inte leder till att antalet notarieanställningar minskar. Det mesta
talar för att framtidens domstolar snarare har ett ökat behov av
notarier och andra jurister för att åstadkomma en högre kvalitet i
verksamheten och för att möjliggöra en nödvändig renodling av domarnas
arbetsuppgifter. Framför allt gäller detta i de domstolar som av
tradition har en låg andel notarier bland sin personal (prop.
2000/01:1, utg.omr. 4 avsnitt 4.4.5).
När det gäller notarietjänstgöring har riksdagen, på utskottets
initiativ, i ett tillkännagivande uttalat att det är angeläget att, med
bibehållande av kvalitetskraven, så många jurister som möjligt bereds
tillfälle till notarietjänstgöring. Enligt tillkännagivandet får det
anses ha ett betydande värde att praktiskt verksamma jurister bereds
tillfälle till notarietjänstgöring (bet. 1996/97: JuU8 s. 9 f, rskr.
1996/97:160).
I samma ärende antecknade utskottet att Notarienämnden betraktade
antagning på grund av i första hand betygen i juris kandidatexamen som
kostnadseffektivt, eftersom det rörde sig om en förhållandevis kort,
tidsbegränsad anställning. Notarietjänstgöringen är i första hand tänkt
för unga människor, vilkas meriter vanligen utgörs av examensbetygen
och erfarenheter av feriearbeten.
Högskoleverket har nyligen genomfört en studie av betygssättningen
vid landets juristutbildningar. Studien rör bl.a. frågan om
betygskraven för notarietjänstgöring leder till "betygshets" bland
studenterna. Högskoleverket föreslår att regeringen tar initiativ till
en översyn av antagningen till notarietjänstgöringen.
I sammanhanget kan även noteras att bl.a. dekanerna och prefekterna
vid de fakulteter som erbjuder juristutbildning i en skrift till
regeringen understrukit vikten av att andra kriterier än betyg beaktas
vid antagningen.
Enligt vad utskottet inhämtat kommer Domstolsverket att i samarbete
med Högskoleverket och universiteten se över juristutbildningen och
överväga om denna kan kompletteras med ytterligare praktiska inslag.
Hösten 1999 behandlade utskottet ett yrkande om en översyn av
antagningskriterierna. Utskottet vidhöll då sin tidigare inställning om
värdet av notariemeritering men kunde inte finna anledning att då
förorda en översyn (bet. 1999/2000:JuU1 s. 64 f).
Vid sin behandling av regeringens skrivelse om reformeringen av dom-
stolsväsendet konstaterade utskottet att frågan om vilka antagningskrav
som skulle gälla för notarietjänstgöring hade uppmärksammats och att
något initiativ från riksdagen därför inte behövdes (bet.
1999/2000:JuU22 s. 12).
Utskottet kan inte finna att frågan om notarietjänstgöring nu kommit
i ett annat läge än när utskottet senast behandlade frågan, och
utskottet avstyrker motionerna Ju409 och Ju921 i nu aktuella delar.
Kriminalvården
Inledning
Kriminalvårdens huvuduppgifter är att verkställa påföljderna fängelse
och skyddstillsyn, att ansvara för övervakningen av villkorligt
frigivna, att verkställa föreskrifter om samhällstjänst och att utföra
särskilda personutredningar i brottmål. Kriminalvården ansvarar också
för verksamheten vid häktena samt ombesörjer transporter av personer
som skall avvisas eller utvisas från Sverige. Kriminalvårdens
verksamhet skall präglas av en human människosyn, god omvårdnad och ett
aktivt påverkansarbete med iakttagande av en hög grad av säkerhet samt
respekt för den enskildes integritet och rättssäkerhet.
I syfte att skapa verksamhetsmässiga fördelar i kriminalvårdens inre
organisation samt i samarbetet med andra myndigheter och organ
genomgick kriminalvården en organisationsförändring i januari 1998.
Kriminalvårdens verksamhet inordnades härvid under särskilda
regionmyndigheter och antalet lokala myndigheter reducerades. I
februari 2000 genomfördes ytterligare en organisationsförändring,
varvid regionmyndigheterna avskaffades. Chefs-myndighet för de numera
36 lokala kriminalvårdsmyndigheterna samt för Transporttjänsten är
Kriminalvårdsstyrelsen. I administrativt hänseende är styrelsen
chefsmyndighet även för Kriminalvårdsnämnden och för
övervakningsnämnderna.
Under behandlingen av budgetpropositionen har utskottet haft en
utfrågning där representanter för Kriminalvårdsstyrelsen medverkat.
Resultatuppföljning
Kriminalvårdens resultat år 1999 skall bedömas mot bakgrund av de mål
och prioriteringar som gällde för verksamheten. Enligt dessa hade
kriminalvården att utforma verkställigheten så att den främjar
anpassningen i samhället efter frigivningen, bl.a. genom grundläggande
praktisk och teoretisk utbildning, arbete och kvalitetssäkrade brotts-
och missbruksrelaterade påverkansprogram. I verksamheten skulle
särskild uppmärksamhet ägnas situationen för psykiskt störda intagna,
långtidsdömda, sexualbrottsdömda och unga lagöverträdare. Anstalterna
och häktena skulle hållas fria från narkotika, alkohol och andra
droger. Kriminalvården skulle i detta syfte bl.a. aktivt verka för att
drogmissbruket hos de dömda minskade samt att de dömda som hade behov
av det fick tillgång till missbruksvård. Kriminalvården skulle vidare
vidmakthålla en hög grad av säkerhet i verksamheten och minimera
antalet avvikelser från anstalt och häkte samt i samband med
permissioner och andra utevistelser. En central uppgift var också att
förebygga våld och hot om våld mellan intagna och mot personalen.
Frigivningsförberedelserna skulle utformas så att återfall i brott
motverkades. De insatser som görs för att den intagne vid frigivningen
skall få bostad, sysselsättning och försörjning skulle ökas. Vidare
skulle kriminalvården verka för att den behandling som inletts under
verkställigheten fullföljdes efter frigivningen. I fråga om
frivårdspåföljderna skulle kriminalvården verka för att de gavs bred
tillämpning bl.a. genom att säkerställa ett tydligt och konsekvent
innehåll i påföljderna. Kriminalvårdens arbete med att förbättra
förhållandena vid häktena skulle fortsätta, bl.a. skulle de intagna
erbjudas aktiviteter både i gemensamhet och i enrum. Slutligen skulle
kriminalvården fortsätta att utveckla kompetensen hos personalen.
Framför allt skulle arbetsledare och vårdare utbildas fortlöpande samt
formerna för kontaktmannaskapet utvecklas.
I det följande beskrivs kriminalvårdens resultat jämte regeringens
bedömning med fokus på de nu angivna målen. Avslutningsvis redovisar
utskottet sin uppfattning.
Vid kriminalvårdsanstalterna var medelbeläggningen under år 1999 3
596 personer eller ca 88 % av tillgängliga platser, vilket är en ökning
med 1 % från år 1998. I fråga om verkställighetsinnehållet kan det
konstateras att den totala sysselsättningsgraden för de intagna under
år 1999 var 82,2 %, vilket är en ökning med knappt 2 % jämfört med året
innan. Ökningen hänförde sig till alla former av sysselsättning med
undantag av de brotts- och missbruksrelaterade programmen som minskade.
Denna minskning kan enligt Kriminalvårdsstyrelsen förklaras med att den
utveckling av nya, vetenskapligt förankrade program och den omarbetning
av befintliga program som gjorts har varit resurskrävande.
I fråga om programverksamheten anför regeringen att den
kvalitetsbedömning av de brotts- och missbruksrelaterade programmen som
skett under år 1999 resulterat i en kvalitetshöjning av programmen.
Vidare har inom ramen för ett särskilt projekt, Nationella brotts- och
missbruksrelaterade program, nya vetenskapligt förankrade program
introducerats. Regeringen anser att inriktningen att prioritera
kvalitet snarare än kvantitet inom programverksamheten är värdefull och
bör prägla även det fortsatta utvecklingsarbetet. En lika viktig del
för att främja den intagnes anpassning efter frigivningen är enligt
regeringen att utveckla arbetsdriften och höja de intagnas
utbildningsnivå. I dessa avseenden anser regeringen att ambitionerna
inte uppnåtts fullt ut under år 1999. Kriminalvården påbörjade dock
under år 1999 arbetet med en idéskrift för arbetsdriften. Där betonas
att arbetsmarknadens prognostiserade utseende bör medföra att
kriminalvården koncentrerar sina resurser på verkstäder och
yrkesutbildningar inom de områden och branscher där behov av
arbetskraft kommer att uppstå. Regeringen understryker vikten av att
detta sker samt att arbetet med att integrera teoretisk och praktisk
utbildning fortsätter.
Vad beträffar målet att särskild uppmärksamhet skulle ägnas åt
intagna med psykiska störningar, långtidsdömda, sexualbrottsdömda och
unga lagöverträdare kan följande nämnas.
Samarbetet med sjukvårdshuvudmännen om psykiskt störda intagna har
enligt Kriminalvårdsstyrelsen utvecklats genom bl.a. ömsesidiga
studiebesök och gemensamma planeringsdagar. Sjukvårdshuvudmännen har
under år 1999 tillgodosett vårdbehovet vad gäller psykiatrisk
tvångsvård och rättspsykiatrisk vård utom på Gotland där platser
saknats för rättspsykiatrisk vård. Inom kriminalvården har drygt 40 av
60 platser vid stödavdelningarna för psykiskt störda vid anstalterna
Fosie och Norrtälje varit belagda under år 1999. Kriminalvårdsstyrelsen
har under år 2000 tagit kontakt med en forskare i syfte att utvärdera
verksamheten vid stödavdelningarna. Vidare har centralt inom
kriminalvården anordnats en psykiatriutbildning omfattande en grundkurs
i psykologi samt kompetenshöjande påbyggnadskurser för del av
personalen.
Vad gäller sexualbrottsdömda uppgick antalet nyintagna i anstalt
under år 1999 till ca 200. Av dessa var omkring 84 % placerade på
anstalter som bedriver särskild verksamhet för sexualbrottsdömda.
Enligt Kriminalvårdsstyrelsen har behandlingsinsatserna för denna grupp
ökat. Kriminalvårdsstyrelsens forskningskommitté har, i syfte att
undersöka förutsättningarna för en effektstudie av kriminalvårdens
insatser för sexualbrottsdömda, uppdragit åt sektionen för
rättspsykiatri vid Karolinska Institutet att genomföra en studie
rörande behandlingsinsatserna. Studien kommer att redovisas till
Kriminalvårdsstyrelsen före utgången av år 2000.
Vad gäller kriminalvårdens klienter under 24 år har ungefär tre av
fyra avtjänat sitt straff genom en frivårdspåföljd. Programverksamhet
för denna grupp har därför huvudsakligen bedrivits inom frivården.
Under år 1999 fick alla regioner i uppgift att tillskapa resurser för
unga lagöverträdare. Vissa förslag har redovisats och arbetet med detta
fortsätter. För unga som dömts till fängelse finns det sedan början av
år 2000 116 platser med särskilt anpassat verkställighetsinnehåll
tillgängliga vid anstalterna Norrköping och Mariefred.
Vad gäller planeringen av verkställigheten för de långtidsdömda har
mottagningsförfarandet vid kriminalvårdsanstalten Kumla varit en klar
tillgång. Ett motsvarande utredningsförfarande för kvinnor inleddes den
1 april 1999 vid Hinseberg. Under år 1999 utvecklades verksamheten vid
dessa avdelningar och mottagningsförfarandet sker nu strukturerat och
samordnat. Besluten som fattats om särskilda villkor har i regel
omfattat hela verkställigheten, vilket underlättar
verkställighetsplaneringen och frigivningsförberedelserna.
Regeringen anser att kriminalvården har nått målen i dessa delar.
Eftersom effekterna av de åtgärder som vidtagits bara kan utläsas efter
en längre tidsperiod är det dock enligt regeringen angeläget att
verksamheterna kontinuerligt följs upp och utvärderas. Regeringen ser
därför med tillfredsställelse på de åtgärder som kriminalvården
vidtagit för att följa upp och utvärdera åtgärderna vad gäller psykiskt
störda och sexualbrottsdömda.
I fråga om förekomsten av droger på anstalterna framgår det av de
uppgifter som anstalterna lämnat att såväl antalet anstalter med daglig
förekomst av narkotika som antalet nyintagna som missbrukar droger ökat
under år 1999. Cirka 15 anstalter har uppgivit att missbruk förekommit
så gott som dagligen eller ofta. Under år 1998 var motsvarande antal
åtta. Cirka 47 % av de intagna var klassificerade som
narkotikamissbrukare. För att hålla anstalterna fria från droger har
kriminalvården bl.a. vidtagit kontrollåtgärder,
differentieringsåtgärder och påverkansinsatser. Under år 1999
genomfördes 90 000 urinprovskontroller, vilket var en ökning med drygt
11 % från året dessförinnan. Tillgängliga specialresurser under år 1999
var dels 370 platser för att motivera narkotikamissbrukare till
behandling, dels ett särskilt narkotikavårdsteam i Göteborgsregionen.
Dessutom förekom vissa externa konsultinsatser och samverkansprojekt.
Särskilda projekt startades vid några av anstalterna med svårmotiverade
intagna och återkommande problem. Arbetet med att på sikt utveckla
särskilda nationella program för behandling av narkotikamissbrukare
fortsatte. Andelen narkomaner som deltog i behandlingsåtgärder minskade
dock från tidigare 35 % till knappt 30 % under år 1999. Totalt deltog
ca 1 900 intagna i någon form av programverksamhet inriktad mot
narkotikamissbruk, vilket var 300 färre än år 1998. Även antalet
narkotikamissbrukare som var placerade enligt 34 § lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt (KvaL) var lågt. Per den 1 november 1999 uppgick
antalet till 109. Enligt kriminalvården utgjorde finansieringsfrågan
ett problem vid placeringar av detta slag.
Regeringen konstaterar att narkotikasituationen vid anstalterna har
försämrats under år 1999 samt att behandlingsinsatserna har minskat.
Kontrollåtgärderna har däremot ökat. Enligt regeringen är det en av
kriminalvårdens viktigaste uppgifter att bekämpa narkotikamissbruket.
Att så sker är också av väsentlig betydelse för att förebygga återfall
i brott. Det är därför inte acceptabelt att andelen narkomaner i
behandling kraftigt minskat. Enligt regeringen måste denna utveckling
vändas och arbetet med att effektivisera narkotikabekämpningen
fortsätta.
Vad härefter gäller målet om en hög grad av säkerhet kan det
konstateras att antalet avvikelser i samband med permissioner eller
annan utevistelse legat på en tämligen oförändrad nivå under år 1999
samt att antalet rymningar direkt från anstalt minskat från 191 år 1998
till 158 år 1999. De tragiska händelser som inträffade under år 1999 i
samband med permissioner har dock medfört att Kriminalvårdsstyrelsen
genomfört en översyn av de långtidsdömdas utevistelser. Vid översynen
granskades regelverket rörande permissioner och andra utevistelser i
syfte att förbättra planeringen och minska antalet utevistelser till en
nivå som gör det möjligt att ha en godtagbar kontroll. Arbetet
fortsätter nu inom kriminalvården för att nå en stramare och mer
enhetlig tillämpning av bestämmelserna. Vad gäller antalet anmälningar
om hot och våld mot anställda ökade dessa under år 1999. Enligt
Kriminalvårdsstyrelsen kan man dock inte tolka dessa uppgifter som att
förekomsten av våld och hot mot personalen har ökat utan som ett
resultat av att man under år 1999 medvetet arbetat med att höja
rapporteringsfrekvensen. Flera åtgärder har vidtagits inom
kriminalvården för att motverka och förbättra hanteringen av våld och
hot. Den viktigaste är att man har tagit fram en säkerhetshandbok som
skall ge vägledning när lokala rutiner och handlingsplaner utarbetas.
Regeringen anser att verksamhetsmålen vad gäller rymningar och
permissioner är uppfyllda. Vad gäller de fall av permissionsmissbruk
som inträffade under år 1999 anser regeringen att kriminalvården
reagerade resolut och med den snabbhet som kunde krävas.
När det gäller målet att frigivningsförberedelserna skall förbättras
framgår det av uppgifter som Kriminalvårdsstyrelsen lämnat att det
inför den intagnes frigivning alltid sker en uppföljning av hans
verkställighetsplan, bl.a. ser man på möjligheten till boende,
försörjning och sysselsättning. När behov av det finns tar
kriminalvården också kontakt med socialtjänst,
arbetsmarknadsmyndigheter och bostadsförmedling. Under år 1999
redovisade kriminalvårdens myndigheter generellt sett en bred
kontaktyta mot externa myndigheter, föreningar m.fl. inom ramen för
arbetet med att förbereda frigivningar. I allmänhet fungerade detta
samarbete bra. Kriminalvårdens personal mötte dock problem såsom
bristande ekonomiska och personella resurser. Synpunkter har inom
kriminalvården framförts om att samarbetet skulle underlättas av att
det fanns en av kriminalvården utsedd kontaktperson vid de skilda
externa myndigheterna.
Regeringen konstaterar att det av Kriminalvårdsstyrelsens redovisning
inte går att utläsa vilka åtgärder som vidtogs under år 1999 för att
öka insatserna för att den intagne skall få bostad, sysselsättning och
försörjning vid frigivningen. Det framgår inte heller om kriminalvården
har prioriterat insatser för att åtgärder som inletts under
verkställigheten kan fullföljas efter frigivningen. Regeringen
framhåller vikten av att kriminalvården har ett gott samarbete med
kommunerna. Möjligheterna för den intagne att efter frigivningen ta del
av samhällets resurser är enligt regeringen av stor betydelse för hans
förmåga att avhålla sig från brott. För att arbetet med att motverka
återfall i brott skall vara framgångsrikt är det också, anser
regeringen, önskvärt att alltmer av frigivningsförberedelserna kan ske
utanför fängelsemurarna. I dag är permissioner i slutskedet av
fängelsestraff, frigång och s.k. § 34-placeringar de instrument som
står kriminalvården till buds. Regeringen anser dock att
frigivningsförberedelserna bör ytterligare intensifieras. Inom
Regerings-kansliet förbereds därför ett förslag om en försöksverksamhet
med förstärkta frigivningsförberedelser omfattande bl.a. en möjlighet
att - i vissa fall - få verkställa de sista månaderna av
fängelsestraffet genom intensivövervakning med elektronisk kontroll.
Enligt vad utskottet inhämtat har regeringen för avsikt att lägga
fram förslaget för riksdagen under våren 2001.
Antalet personer som dömdes till en påföljd inom frivården ökade
under år 1999 jämfört med året innan. Antalet frivårdsklienter var
under året i medeltal 11 750. Det bör härvid noteras att vissa
ändringar i påföljdssystemet trädde i kraft den 1 januari 1999. Bland
annat permanentades och utvidgades systemet med samhällstjänst. En
föreskrift om samhällstjänst kan numera meddelas också vid villkorlig
dom. Denna påföljd fick ett stort genomslag. Under år 1999 verkställdes
2 100 domar på detta sätt. Frivården fick lägga ned ett omfattande
arbete för att finna arbetsplatser för dem som dömdes till
samhällstjänst, bl.a. initierades en samverkan med Landstingsförbundet
och Svenska Kommunförbundet. Styrinstrument utarbetades också för att
arbetet med de till samhällstjänst dömda skall ske på ett enhetligt
sätt över hela landet. Antalet fängelsedömda som avtjänade sitt straff
genom intensivövervakning med elektronisk kontroll minskade något under
år 1999 och var i medeltal 340 per dag jämfört med 381 per dag år 1998.
Även det genomsnittliga antalet skyddstillsynsdömda minskade något,
dock kunde en viss ökning märkas bland dem som dömdes till
kontraktsvård. Inom ramen för det s.k. frivårdsuppdraget utarbetade
kriminalvården under år 1999 flera idédokument. Dessa har av vissa
myndigheter använts till att göra en samlad genomgång av frivårdens
arbete, medan andra myndigheter inte har använt sig av dokumenten i
någon större omfattning. Under år 1999 fortsatte också arbetet med att
stärka samverkan med bl.a. andra delar av rättsväsendet. Lokalt och
regionalt genomfördes s.k. rättsvårdsdagar där policy, rutiner och
problemområden diskuterades med tingsrätter, åklagare och advokater.
Information till övervakare m.fl. skedde i olika former. Antalet
lekmannaövervakare minskade under år 1999 och var vid utgången av året
4 609.
Regeringen konstaterar att det kraftiga genomslaget för villkorlig
dom med samhällstjänst sannolikt är förklaringen till att antalet
frivårdspåföljder ökade under år 1999. Ett problem inom frivården är
enligt regeringen den nedgång i antalet lekmannaövervakare som har
skett. Enligt uppgifter från bl.a. Kriminalvårdsstyrelsen är denna inte
tillfällig utan ett tecken på en successiv nedgång då det har blivit
allt svårare att rekrytera nya lekmannaövervakare. Regeringen anser
därför att frivården genom bl.a. information och utbildningsinsatser
måste stimulera fler till att bli lekmannaövervakare. Regeringen
konstaterar slutligen att det av Kriminalvårdsstyrelsens redovisning
inte går att utläsa i vad mån omorganisationen år 1998, som innebar att
de flesta lokala myndigheterna kom att omfatta såväl häkte och anstalt
som frivård, har medfört några samordningsvinster. Regeringen anser att
det är angeläget att Kriminalvårdsstyrelsen vid fördelningen av
resurser mellan olika verksamhetsområden inom de lokala myndigheterna
noga överväger bl.a. hur de olika verksamheterna kan integreras.
Medelbeläggningen vid häktena ökade under år 1999 från 85 % till 86
%. Även de s.k. verkställighetsfallen ökade under år 1999 till i
medeltal 202. Av dessa var i medeltal 146 fängelsedömda som väntade på
anstaltsplacering. Motsvarande siffror för år 1998 var 178 respektive
135. Generellt sett var resultaten sämre för år 1999 jämfört med året
dessförinnan. Kriminalvårdsstyrelsen har uppgett att en stram
budgetsituation är en väsentlig förklaring till detta då den har
påverkat såväl de lokalmässiga som de personella resurserna.
Regeringen konstaterar att de mål som ställts upp för
gemensamhetsverksamheten vid häktena inte uppfylldes under år 1999.
Allmänt sett stagnerade under år 1999 den utveckling att förbättra
förhållandena på häktena som skett under andra hälften av 1990-talet.
Vidare är det enligt regeringen inte acceptabelt att antalet
fängelsedömda i häkte som väntar på en anstaltsplacering ökade under år
1999. Regeringen anför i budgetpropositionen att kriminalvården
ingående måste analysera orsaken till den uppkomna situationen och
komma till rätta med den. De åtgärder som hittills vidtagits har inte
haft avsedd effekt eller inte varit tillräckliga för att lösa
situationen. Regeringen uppger att den avser att följa utvecklingen
noga eftersom det är väsentligt att kriminalvården ser till att dömda
till fängelse med verkställbar dom omgående placeras på anstalt. Detta
är enligt regeringen av vikt för att tillgodose den dömdes behov av
arbete, utbildning och särskild behandling.
I fråga om kompetensutvecklingen bland personalen framgår det att kön
till den interna utbildning som anordnas inom kriminalvården ökade
under år 1999 från 700 till 800 personer. Vidare minskade antalet
utbildningsdagar med 25 % jämfört med år 1998. Den förklaring som har
lämnats till minskningen är av ekonomisk natur. Ett annat problem som
finns i fråga om kompetensutvecklingen är enligt Kriminalvårdsstyrelsen
att behov finns av vidareutveckling av de vårdare som har varit
yrkesverksamma under några år. En fortbildning för vårdare som har
direktkontakt med intagna planeras därför. Inom några områden
utvecklades dock insatserna för att höja kompetensen positivt. Det
gällde dels de administrativa funktionerna vid lokalmyndigheterna, där
akademiker nyrekryterats, dels att i princip all personal som fattar
beslut i klientärenden utbildats i förvaltningsrätt och sekretess.
Regeringen anför att behovet av kompetensutveckling bland
kriminalvårdens personal för närvarande är stort. Detta gäller både den
interna grundutbildningen och fortbildningsinsatserna. Regeringen ser
därför positivt på de insatser som kriminalvården har gjort under år
1999. Regeringen vill dock understryka att den personal som har
klientnära kontakter måste uppmärksammas särskilt i det fortsatta
arbetet. Regeringen anmärker i sammanhanget att en särskild utredare
under våren år 2000 har sett över den totala utbildnings- och
rekryteringssituationen inom kriminalvården i syfte att ta fram en ny
utbildningsmodell för kriminalvårdare. Frågan bereds för närvarande
inom Kriminalvårdsstyrelsen.
Utskottet vill i fråga om de enskilda verksamhetsmålen framföra
följande.
Vad gäller verkställighetsinnehållet ser utskottet positivt på att
sysselsättningsgraden för dem som är intagna i anstalt har ökat samt
att kvaliteten på de brotts- och missbruksrelaterade programmen höjts.
Utskottet är dock oroat över den minskning som skett vad gäller
deltagandet i programverksamheten. Det är enligt utskottet viktigt att
fängelsetiden ges ett meningsfullt innehåll och att de intagna därvid
erbjuds lämplig sysselsättning. De brotts- och missbruksrelaterade
programmen har härvid en viktig roll.
Utskottet konstaterar vidare i fråga om målet att särskild
uppmärksamhet skulle ägnas åt intagna med psykiska störningar,
långtidsdömda, sexualbrottsdömda och unga lagöverträdare att
kriminalvården gjort särskilda ansträngningar för att förbättra
förhållandena för dessa grupper. Enligt utskottet är det viktigt att
detta arbete fortsätter. Det är också, som regeringen anfört, viktigt
att verksamheterna kontinuerligt följs upp och utvärderas.
När det gäller verksamhetsmålet om bekämpning av droger på
anstalterna kan utskottet nu konstatera att kriminalvårdens insatser
för att bekämpa narkotikamissbruket ökat endast i fråga om antalet
urinprovstagningar medan t.ex. deltagandet i brotts- och
missbruksrelaterade program fortsatt att minska. Detta är inte
acceptabelt. Det är en mycket viktig uppgift för kriminalvården att
bekämpa narkotikamissbruket i anstalterna och att hjälpa de intagna att
bli fria från missbruk. Att så sker är också av avgörande betydelse för
de intagnas möjligheter att efter frigivningen återanpassa sig i
samhället. Kriminalvården måste därför, som regeringen framhållit, öka
sina insatser på området, inte minst vad gäller att bereda de intagna
med missbruksproblem erforderlig behandling.
När det gäller målet om en hög grad av säkerhet har utskottet inte
något att invända mot de bedömningar som regeringen har gjort. Detsamma
gäller övervägandena rörande frivården.
I fråga om kriminalvårdens arbete under år 1999 såvitt avser
frigivningsförberedelser vill utskottet anföra följande. Det är viktigt
att kriminalvården under hela verkställigheten prioriterar insatser som
medverkar till att underlätta den dömdes övergång från kriminalvård i
anstalt till ett liv i frihet. Särskilt gäller detta de långtidsdömda.
Att så sker är också ett väsentligt led i det brottsförebyggande
arbetet. För att underlätta den intagnes frigivning måste
kriminalvården ha ett gott samarbete med kommunerna och socialtjänsten.
Det är också av stor vikt att ansträngningar görs för att den intagne
vid frigivningen skall få bostad, sysselsättning och försörjning. Som
regeringen anfört bör kriminalvården ytterligare intensifiera arbetet
med frigivningsförberedelser.
I fråga om verksamheten vid häktena anser utskottet att det är
oroande såväl att de mål som uppställts för gemensamhetsverksamheten
vid häktena inte uppfyllts under år 1999 som att antalet fängelsedömda
i häkte som väntar på en anstaltsplacering ökade. Det är viktigt att
kriminalvården fortsätter arbetet med att förbättra förhållandena på
häktena och att minska väntetiderna i häkte för dem som skall placeras
ut på anstalt.
Utskottet vill vidare framhålla vikten av att kompetensutvecklingen
bland personalen fortsätter. Det förhållandet att antalet
utbildningsdagar minskade med 25 % jämfört med år 1998 är alltså mycket
otillfredsställande. Ett grundläggande krav måste vara att samtliga
nyanställda erbjuds grundutbildning samt att de vårdare som har varit
yrkesverksamma under några år erbjuds möjlighet till vidareutbildning.
Enligt utskottets mening är en kompetent och välutbildad personal av
avgörande betydelse för att kriminalvården skall kunna uppfylla de mål
som gäller för verksamheten, t.ex. att erbjuda de intagna i anstalterna
ett meningsfullt verkställighetsinnehåll. Det är därför positivt att
arbete pågår med att ta fram en ny utbildningsmodell för
kriminalvården.
Sammanfattningsvis har utskottet inte funnit något som talar emot de
slutsatser regeringen dragit i fråga om olika verksamhetsmål.
Prioriteringar inför budgetåret 2001
I fråga om verksamhetens inriktning under kommande budgetår anför
regeringen bl.a. följande. Det pågående rationaliseringsarbetet inom
kriminalvården skall fortsätta. De områden som lyftes fram i samband
med budgetpropositionen för år 2000 bör prioriteras också under
budgetåret 2001. Bland annat skall kriminalvårdens arbete inriktas på
att vidta åtgärder som syftar till att undvika att den dömde återfaller
i brott, t.ex. skall de intagna erbjudas arbete, utbildning och social
färdighetsträning. I samma syfte skall programverksamheten
vidareutvecklas, följas upp och utvärderas. En angelägen uppgift för
kriminalvården är att se till att personalen har den kompetens som
motsvarar verksamhetens krav och att kontaktmannaskapet utvecklas.
Olika åtgärder bör också vidtas för att förstärka och intensifiera
frigivningsförberedelserna. Bland annat måste samarbetet mellan
kriminalvården och andra myndigheter ytterligare förbättras för att de
intagna skall vara väl förberedda inför frigivningen. Kriminalvården
skall också utveckla alternativen till fängelse inom ramen för den
lagstiftning som trädde i kraft den 1 januari 1999. Slutligen skall
arbetet inom kriminalvården med att bekämpa narkotikamissbruket
bedrivas med ökad intensitet.
Utskottet har ingen erinran mot de bedömningar regeringen gjort i
denna del.
Anslaget
(Beloppen anges i tusental kronor)
---------------------------------------------------------------
|Anslag |Prop. 2001 | m | kd | c | fp |
|2000 inkl. | | | | | |
|TB | | | | | |
---------------------------------------------------------------
|3 830 254 |4 148 078 |+ 69 200 | + 250 |+ 59 500 | - |
| | | | 000 | | |
---------------------------------------------------------------
Regeringen föreslår ett ramanslag för år 2001 på drygt 4,1 miljarder
kronor. Det föreslagna anslaget innefattar en höjning av ramen om 166
miljoner kronor samt en engångsvis höjning år 2001 om 105 miljoner
kronor. Vidare har vissa tekniska justeringar gjorts av anslaget till
följd av ändrade utgifter, samt vissa återläggningar gjorts till följd
av tidigare indragningar och engångsvisa satsningar.
Regeringen anför att en viss volymökning är att vänta inom
kriminalvården under de kommande åren, varför antalet anstaltsplatser
och häktesplatser kommer att behöva utökas med omkring 100 respektive
30. I syfte att ge kriminalvården förutsättningar att upprätthålla en
hög kvalitativ nivå inom verksamheten, möta förväntade volymökningar
och kunna fullfölja de prioriteringar som statsmakterna har fastslagit
bör kriminalvården enligt regeringen medges en ramhöjning. En
ramhöjning bör också medges för att ge förbättrade möjligheter till
kompetensutveckling inom kriminalvården. Vidare bör kriminalvården
enligt regeringen tillföras en engångsvis höjning år 2001 för att ge
ytterligare möjligheter för kriminalvården att utveckla sitt arbete.
I motion Ju913 (kd) begärs en höjning av anslaget med 250 miljoner
kronor. Beloppet skall bl.a. användas till att utveckla den brotts- och
missbruksrelaterade programverksamheten, anställa fler terapeuter och
psykologer, öka narkotikabekämpningen inom anstalterna och förbättra
möjligheterna för barn att upprätthålla kontakten med sina föräldrar på
anstalt. I motionerna Ju921 och Ju926 (båda c) begärs en höjning av
anslaget med 59,5 miljoner kronor för att utveckla arbetet inom
kriminalvården på olika sätt, bl.a. skall de extra resurserna användas
till att utveckla programverksamheten vid anstalterna, förbättra
möjligheterna för barn att upprätthålla kontakten med sina föräldrar på
anstalt samt förbättra vården för intagna med psykiska störningar. I
motion Ju927 (m) begärs en höjning av anslaget med 69,2 miljoner kronor
att bl.a. användas till en höjd säkerhet inom kriminalvården, ökad
narkotikabekämpning inom anstalterna och till att utveckla
programverksamheten. Enligt motionärerna krävs ytterligare resurser för
att åstadkomma en meningsfull kriminalvård.
Anslagsyrkandena har behandlats ovan i avsnittet Utgiftsramen och
anslagen. Som framgår där föreslår utskottet att riksdagen antar
regeringens förslag och avslår motionsyrkandena.
Drogfria anstalter
Flera motioner tar upp frågan om narkotikasituationen i anstalterna. I
motionerna Ju511 (kd), Ju921 (c) och Ju927 (m) begärs att
narkotikabekämpningen på anstalterna skall intensifieras genom bl.a.
ökade kontrollinsatser. I motionerna Ju501 och Ju931 (båda m) förordas
att det, som ett första steg, skall inrättas minst en drogfri anstalt i
var och en av de tidigare kriminalvårdsregionerna. I motionerna Ju511
(kd) och So449 (mp) begärs att de intagnas rätt till behandling för
sitt missbruk skall utvidgas genom att fler motivations- och
behandlingsplatser inrättas. Slutligen begärs i motion Ju511 (kd) att
det införs generella regler om övervakade besök för personer dömda för
narkotikabrott till korta fängelsestraff.
Som ovan anförts bekämpar kriminalvården narkotikamissbruket i
anstalterna genom att differentiera de intagna, tillhandahålla
missbruksrelaterad programverksamhet, genomföra kontroller, dvs.
urinprovstagningar och visitationer, samt genom att bedriva särskilda
projekt. Även i häktena erbjuds de intagna missbruksrelaterad
programverksamhet och genomförs visitationer.
I rapporten för översyn av risk-, skydds- och säkerhetsarbete vid
kriminalvårdsanstalterna Hall, Kumla och Tidaholm, den s.k. RSS-
rapporten, presenterade kriminalvården ett antal förslag till hur man
skall kunna effektivisera narkotikabekämpningen inom anstalterna.
Rapporten har följts upp av Kriminalvårdsstyrelsen och en del av
förslagen har genomförts. Det har t.ex. blivit möjligt för anstalterna
att efter ansökan hos Kriminalvårdsstyrelsen införa system med
kontantlös handel. Vidare har en central ledningsgrupp inrättats samt
lokala handlingsplaner för narkotikabekämpningen upprättats ute på
anstalterna.
I maj månad 1998 beslutade regeringen att tillsätta en
narkotikakommission för översyn och förstärkning av narkotikapolitiken
(dir. 1998:18). Narkotikakommissionen fick i uppdrag att göra en
utvärdering av samhällets insatser sedan mitten av 1980-talet och med
utgångspunkt från denna lägga fram förslag till sådana
effektiviseringar av narkotikapolitiken som kommissionen finner
möjliga. Översynen skall omfatta lagstiftningen inom området, insatser
för att förebygga missbruk och rehabilitera narkotikamissbrukare samt
insatser för att begränsa tillgången på narkotika. Bland annat skall
kommissionen granska utvecklingen av kriminalvårdens behandlingsprogram
och värdera dess resultat och effekter i förhållande till insatta
resurser.
Genom tilläggsdirektiv av den 6 april 2000, som tillkom på initiativ
av utskottet, fick Narkotikakommissionen i uppdrag att i sitt arbete
såvitt avser kriminalvården lägga särskild vikt vid hur kriminalvårdens
möjligheter till påverkan och behandling under straffverkställigheten
på bästa sätt kan tas till vara och utvecklas. Narkotikakommissionen
skall i sitt arbete även lägga särskild vikt vid vilka åtgärder som
kan vidtas för att stärka samarbetet mellan kriminalvården och andra
aktörer samt - om det finns behov av det - utveckla nya
samarbetsformer (dir. 2000:29).
Narkotikakommissionen skall redovisa sitt uppdrag före utgången av år
2000. Av den diskussionspromemoria rörande kriminalvårdens åtgärder mot
narkotikamissbruket som kommissionen publicerat framgår att ett antal
förslag kommer att lämnas till hur arbetet att bekämpa narkotikan i
anstalterna kan förbättras (Diskussionspromemoria nr 10).
Utskottet har tidigare vid flera tillfällen tagit ställning till
motionsyrkanden av liknande slag som de nu aktuella. Senast skedde det
i samband med beredningen av budgeten för år 2000 (bet. 1999/2000:JuU1
s. 71 f). Utskottet anförde därvid att det krävs stora insatser av
kriminalvården på detta område. Enligt utskottet kunde det t.ex. inte
accepteras att en person börjar missbruka narkotika under en
anstaltsvistelse. Utskottet såg därför med stor oro på att
kriminalvårdens insatser för att bekämpa narkotikamissbruket hade
minskat under år 1998 och framhöll att kriminalvårdens arbete med att
bekämpa narkotikamissbruket behövde bedrivas med ökad intensitet. Med
hänsyn till att det inom kriminalvården pågick ett arbete som syftade
till att förbättra möjligheterna att bekämpa narkotikan, och då
utskottet utgick från att regeringen noga följde detta arbete,
avstyrkte utskottet de då aktuella motionsyrkandena.
Utskottet anser fortfarande, som framgår ovan i avsnittet om
resultatuppföljning, att kriminalvården måste öka sina insatser för att
minska förekomsten av narkotika på anstalterna. I fråga om vilka
åtgärder som bör vidtas för att effektivisera arbetet mot narkotikan i
anstalterna vill utskottet inte föregripa Narkotikakommissionens
arbete. Utskottet avstyrker motionerna Ju501, Ju511, Ju921, Ju927,
Ju931 och So449 i nu behandlade delar.
Frigivningsförberedelser
I motionerna Ju514 (m), Ju913 (kd), Ju921 (c) och Bo405 (v) begärs att
kriminalvårdens arbete med att förbereda frigivningen för den intagne
skall förstärkas på olika sätt, bl.a. genom att kriminalvården utökar
sitt samarbete med kommunerna och socialtjänsten. Av vikt är t.ex. att
den intagne kan erbjudas en bostad efter frigivningen. I motionerna
Ju504 och Ju913 (båda kd) begärs att särskilda former av
utslussningsboende skall inrättas för långtidsdömda samt att
intensivövervakning med elektronisk kontroll skall få användas vid
utslussning ur anstalt. I motion So449 (mp) begärs att kriminalvården
och staten skall ansvara för att missbruksvård som påbörjats under
verkställigheten fullföljs efter frigivningen.
I december 1997 fick Brottsförebyggande rådet (BRÅ) regeringens
uppdrag att kartlägga kriminalvårdens och andra myndigheters arbete med
frigivningssituationen för intagna i fängelse (BRÅ:s regleringsbrev för
år 1998). BRÅ återrapporterade uppdraget i augusti 1998 i BRÅ-rapport
1998:6 Frigivning från fängelse. I rapporten redovisade BRÅ
användningen av fängelsestraff, de frigivnas situation och vilket stöd
kriminalvården och andra myndigheter erbjuder den dömde. BRÅ redogjorde
även för de områden som borde förbättras och lämnade vissa förslag till
åtgärder. Bland annat föreslogs att förberedelserna inför frigivningen
skall påbörjas snarast möjligt efter det att en person tagits in i
anstalt samt att samarbetet mellan olika berörda myndigheter skulle
förbättras. Det föreslogs också att realistiska rehabiliteringsplaner
skulle läggas upp för de intagna.
Som en fortsättning på uppdraget inledde BRÅ under år 1999 ett
projekt om kriminalvårdens arbete med frigivningsförberedelser (BRÅ:s
regleringsbrev för år 2000). Inom ramen för detta har BRÅ undersökt på
vilket sätt kriminalvården och andra myndigheter arbetar för att minska
återfallen bland olika grupper av anstaltsklienter. Resultaten
redovisades i oktober 2000 i BRÅ-rapport 2000:20 Från anstalt till
livet i frihet. I rapporten redogör BRÅ för kriminalvårdens arbete med
en grupp klienter från deras sista tid i fängelse och ut i villkorlig
frihet med övervakning. Enligt BRÅ finns det stora brister i
frigivningsplaneringen som kriminalvården bör arbeta vidare med. Bland
annat måste de intagnas behandlingsplaner förbättras,
programverksamheten utvecklas och dokumentationen av de åtgärder som
planeras och vidtas bli utförligare. Även kontaktmannaskapet bör enligt
BRÅ utvecklas.
Kriminalvårdsstyrelsen fick i december 1999 i uppdrag av regeringen
att redovisa hur kriminalvården arbetar med planering av frigivning för
att underlätta övergången från vistelse i anstalt till ett liv i frihet
(kriminalvårdens regleringsbrev för år 2000). Styrelsen skulle härvid
också ge exempel på hur en strukturerad utslussning ur anstalt kan
utformas för olika kategorier intagna för att förbättra
förutsättningarna för att de skall anpassa sig till ett liv i frihet.
Uppdraget redovisades till Justitiedepartementet den 6 oktober 2000. I
rapporten föreslås bl.a. att kommunens och socialtjänstens medverkan i
frigivningsförberedelserna regleras i lag, att de som har haft en
bostad före verkställighetens början bör ges utökade möjligheter att
behålla den, att kriminalvården som ett avsteg från
normaliseringsprincipen - i vissa fall - bör kunna bekosta
slutförandet av långvariga samtalskontakter efter frigivningen,
att alternativ för övergångsboende bör utvecklas och att
utslussning i vissa fall bör kunna ske i form av
intensivövervakning med elektronisk kontroll.
Kriminalvårdsstyrelsens och BRÅ:s rapporter bereds för närvarande
inom Justitiedepartementet.
Inom Justitiedepartementet har vidare upprättats en
departementspromemoria Från anstalt till frihet (Ds 2000:37). I
promemorian föreslås bl.a. en treårig försöksverksamhet med inriktning
på att förbättra frigivningsförberedelserna. Inom ramen för
försöksverksamheten skall intagna som avtjänar långa fängelsestraff ges
möjlighet att, under vissa förutsättningar, verkställa den sista tiden
av straffet genom intensivövervakning med elektronisk kontroll.
Målsättningen på sikt är att alla intagna som har behov av det skall
kunna få någon form av strukturerad, successiv övergång från
anstaltsliv till ett liv i frihet.
Som framgår ovan är promemorian under beredning och en proposition
förväntas lämnas till riksdagen under våren 2001.
Utskottet uttalade sig senast i frågan under våren 2000. Utskottet
ansåg då att det pågående beredningsarbetet inte borde föregripas och
avstyrkte då aktuella motionsyrkanden (bet. 1999/2000:JuU15 s. 11 f).
Utskottet konstaterar nu att frågan om frigivningsförberedelser
alltjämt bereds i Justitiedepartementet. Detta arbete bör inte
föregripas. Motionerna Ju504, Ju514, Ju913, Ju921, So449 och Bo405
avstyrks i nu behandlade delar.
Övriga frågor
I motion Ju512 (kd) begärs att åtgärder omedelbart vidtas för att förkorta
väntetiderna i häkte för fängelsedömda.
Av 11 § lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. följer att
den som skall förpassas till kriminalvårdsanstalt för att undergå
påföljd får, i anslutning härtill, tillfälligt förvaras i allmänt häkte
eller polisarrest i avvaktan på beslut om anstaltsplacering eller om
det behövs med hänsyn till transportförhållandena. I förarbetena till
bestämmelsen uttalas att en sådan förvaring inte bör pågå längre än
någon eller några dagar (prop. 1974:20 s. 77).
Justitieombudsmannen (JO) har vid flera tillfällen prövat klagomål
rörande långa väntetider i häkte i avvaktan på anstaltsplacering (se
t.ex. beslut den 28 mars 1990, dnr 418-1988 och beslut den 22 februari
1991, dnr 3002-1990). JO har därvid uttryckt kritik över att
väntetiderna i vissa fall varit för långa, och uttalat bl.a. följande.
Det vore inte rimligt att bortse från att beläggningsförhållandena inom
kriminalvården kan lägga hinder i vägen för en omedelbar förpassning.
Om inte förpassning kan ske tämligen omedelbart till avsedd
kriminalvårdsanstalt bör den dömde dock överföras till annan anstalt,
vilken som helst där plats kan erbjudas och som i övrigt kan komma i
fråga.
Kriminalvårdsstyrelsen har i yttrande till JO anfört att den tolkat
gällande bestämmelser på så sätt att vistelse som här avses inte bör
överstiga en vecka. Om "rätt" plats inte finns tillgänglig
inom cirka en vecka skall tillfällig placering på annan anstalt
anvisas (se beslut den 22 februari 1991, dnr 3002-1990).
Som ovan anförts ökade under år 1999 antalet intagna i häkte med
verkställbar dom som väntade på anstaltsplats till i medeltal 146,
jämfört med i medeltal 135 fall år 1998.
Av Kriminalvårdsstyrelsens månatliga verksamhetsstatistik framgår
antalet verkställighetsfall per den första i varje månad. Beräknat för
tiden januari-oktober 2000 har antalet fängelsedömda på häktena som
väntade på anstaltsplats varit i genomsnitt 150. Av dessa hade i
genomsnitt 76 väntat mer än sju dagar i häkte.
Orsaken till ökningen av fängelsedömda på häktena som väntar på
anstaltsplacering är framför allt svårigheterna att placera ut dömda i
anstaltsorganisationen. Olika åtgärder har vidtagits för att häktade
med verkställbar dom skall kunna placeras ut på anstalt snabbare och
för att väntetiderna skall kunna kortas. Bland annat begränsade
Kriminalvårdsstyrelsen under hösten 1998 de lokala myndigheternas
möjligheter att tillfälligt stänga anstalts- och häktesplatser.
Kriminalvårdsstyrelsen öppnade också anstaltsplatser som legat i
"malpåse". Under år 1999 sågs bl.a. indelningen i
säkerhetsklasser och
differentiering av intagna över, och den
25 maj 2000 fattade
Kriminalvårdsstyrelsen beslut om en ny
anstaltsindelning som skall träda i kraft den 1 januari 2001.
Enligt denna skall landets anstalter
fortsättningsvis enbart vara indelade i öppna respektive slutna
anstalter och anstaltsavdelningar. Några få av de slutna avdelningarna
skall ha förhöjd säkerhet. Kriminalvårdsstyrelsen har också beslutat
att 60 nya platser skall öppnas vid kriminalvårdsanstalten Kumla under
början av år 2001. Vidare pågår ett arbete inom Kriminalvårdsstyrelsen
med att få platsplaneringssystemet att fungera tillfredsställande,
bl.a. har organisationen för utplacering och omplacering av dem som är
intagna i häkte eller anstalt gjorts om.
Utskottet har tidigare uttalat sig i frågan, senast under våren 2000.
Utskottets mening var då att strävan alltid måste vara att göra tiden
på häkte i avvaktan på anstaltsplacering så kort som möjligt. De
senaste årens utveckling var alltså enligt utskottet mycket negativ,
och utskottet såg med tillfredsställelse på de åtgärder som vidtogs för
att förkorta väntetiderna. Någon anledning för riksdagen att vidta
några åtgärder i frågan fanns enligt utskottet inte (bet.
1999/2000:JuU15 s. 4 f).
Utskottet kan nu konstatera att de åtgärder som kriminalvården
vidtagit under de senaste åren ännu inte har fått avsedd verkan.
Antalet fängelsedömda i häkte som avvaktar anstaltsplacering är
alltjämt oförsvarligt högt. Det är av stor betydelse att fängelsedömda
med verkställbar dom omgående placeras på anstalt, inte minst i syfte
att kunna erbjuda dem meningsfull sysselsättning.
Kriminalvårdsstyrelsen arbetar emellertid med att finna lösningar på
situationen, bl.a. har en ny anstaltsindelning beslutats och
ytterligare anstaltsplatser skall öppnas. Regeringen har anfört att den
noga följer kriminalvårdens arbete i denna del. Utskottet ser därför
inte något skäl att göra något särskilt uttalande i frågan. Motion
Ju512 avstyrks.
I motion Ju933 (fp) begärs att anstaltstiden för kvinnliga intagna
görs mer meningsfull.
Andelen kvinnor som är inskrivna i anstalt har mer än fördubblats
under den senaste tjugoårsperioden. Under år 1999 var 5,7 % av de
intagna kvinnor. De brott som kvinnor oftast gör sig skyldiga till är
rattfylleri, tillgrepps- och narkotikabrott samt andra
förmögenhetsbrott.
Av budgetpropositionen för år 2001 framgår att det inom
kriminalvården länge har varit en prioriterad uppgift att förbättra
situationen för kvinnor inom kriminalvården och att dessa kvinnor
numera alltså är en uppmärksammad grupp. Bland annat har
Kriminalvårdsstyrelsen utfärdat särskilda riktlinjer för fängelsedömda
kvinnor. Enligt regeringen är det viktigt att detta arbete fortsätter.
I riktlinjerna, som gäller sedan den 1 juni 1998, behandlas bl.a.
frågan om verkställighetsinnehållet för kvinnor i anstalt. Enligt
riktlinjerna skall programmen för kvinnor, i likhet med verksamheten
för män, omfatta arbete, utbildning och speciella program som syftar
till att bearbeta kriminalitet och drogproblematik, s.k. brotts- och
missbruksrelaterade program. Programmen skall uppfylla de krav och
riktlinjer som gäller inom respektive område. För kvinnorna skall
programmen anpassas till kvinnors särskilda behov; arbete, utbildning,
föräldraskap, hälsa och ett oberoende liv. Särskilda föräldraprogram
skall erbjudas intagna kvinnor. För att stärka kvinnornas självkänsla
och identitet i kvinnorollen skall de vidare erbjudas brottsrelaterade
program inriktade på bl.a. könsroller, jämställdhet och
konflikthantering.
Av riktlinjerna följer också att den personal som arbetar med intagna
kvinnor skall ha särskild kompetens. Den skall bl.a. ha kunskaper om
kvinnors särskilda behov och krav i ett biologiskt, socialt och
psykologiskt perspektiv, rollen som kvinna och mor, kvinnors
drogmissbruk och kriminalitet och kvinnan som offer vid sexuellt,
psykiskt och fysiskt våld. Återkommande kompetensutveckling bör ges
personalen inom dessa områden.
Av kriminalvårdens verksamhetsplanering för år 2000 följer att
programverksamheten för kvinnor skall fortsätta att utvecklas i
enlighet med riktlinjerna. Bland annat skall möjligheterna till
föräldrautbildning utökas.
Även arbetet med att förbättra de intagna kvinnornas kontakt med sina
familjer har prioriterats, bl.a. har särskilda besökslägenheter
inrättats vid flertalet av anstalterna för kvinnliga intagna.
För år 2000 erhöll kriminalvården 3 miljoner kronor i extra anslag
för särskilda insatser för barn med frihetsberövade föräldrar (prop.
1999/2000:1, utg.omr. 4 avsnitt 7.6). Enligt vad utskottet har inhämtat
från Kriminalvårdsstyrelsen har en del av medlen använts till
färdigställandet av en besökslägenhet vid kriminalvårdsanstalten
Hinseberg, inrättandet av en besökslägenhet vid kriminalvårdsanstalten
Färingsö samt föräldrautbildning på anstalterna. Återstoden av medlen
skall användas till förbättrade besökslokaliteter på vissa anstalter
och häkten.
Utskottet har tidigare vid flera tillfällen uttalat sig i frågor
rörande kvinnors inom kriminalvården situation, senast i samband med
beredningen av budgeten för år 2000 (bet. 1999/2000:JuU1 s. 75 f).
Utskottet anförde därvid bl.a. följande. Eftersom kvinnor som blir
intagna i anstalt ofta har en dålig självkänsla och befinner sig i en
utsatt position är det viktigt att deras behov av stöd och behandling
tillgodoses. Numera är kvinnor dock en uppmärksammad grupp inom
kriminalvården. Bland annat arbetar kriminalvården med frågor om hur
verkställighetsinnehållet kan förbättras för denna grupp. Enligt
utskottet var detta arbete naturligtvis angeläget, och utskottet
underströk vikten av att det fullföljdes.
Utskottet vidhåller sina tidigare uttalanden. Med hänsyn till de
åtgärder som vidtagits och det arbete som pågår är någon särskild
åtgärd från riksdagens sida inte påkallad. Motion Ju933 avstyrks i nu
behandlad del.
Brottsförebyggande rådet, m.m.
Inledning
Brottsförebyggande rådet (BRÅ) är ett stabsorgan under regeringen och
ett expertorgan inom rättsväsendet. Rådets övergripande mål är att
främja brottsförebyggande insatser genom utveckling, utvärdering,
tillämpad forskning och information inom det kriminalpolitiska området.
Härigenom skall rådet bidra till att minska brottsligheten och öka
människors trygghet. Viktiga inslag i verksamheten är att ta fram
underlag till regeringen och rättsväsendets myndigheter för åtgärder
och prioriteringar i det kriminalpolitiska arbetet, utvärdering av
vidtagna åtgärder samt stöd till lokalt brottsförebyggande arbete.
Två rådgivande organ är knutna till myndigheten. Dels en
referensgrupp för rättsväsendet, som skall ge förslag till
prioriteringar av rådets forsknings- och utvecklingsarbete och skapa
ökade kontakter mellan praktiskt och vetenskapligt verksamma inom
rättsväsendet, dels en vetenskaplig nämnd med ledamöter från olika
ämnesområden som har betydelse för BRÅ:s verksamhet (kriminologi,
sociologi, ekonomi, m.fl.).
BRÅ:s arbetsuppgifter finns närmare reglerade i dess instruktion
(1997:1056).
BRÅ har fr.o.m. den 1 januari 1999 övertagit de uppgifter som
Kommittén för brottsförebyggande arbete (KBA) tidigare ansvarade för. I
huvudsak handlar detta om att fördela de medel som finns på anslaget
Bidrag till brottsförebyggande arbete.
Resultatuppföljning
I budgetpropositionen redovisar regeringen BRÅ:s resultat med en
uppdelning på verksamhetsområdena lokalt brottsförebyggande arbete,
forsknings- och utvecklingsverksamhet, informations- och förlags-
verksamhet samt officiell statistik för rättsväsendet.
Verksamhetsområdena sammanfaller i stort sett med de verksamhetsmål som
formulerades i regleringsbrevet för år 1999. Resultatet av användningen
av de anslagna medlen för bidrag till brottsförebyggande arbete
redovisas separat i budgetpropositionen. Här tas resultatet dock upp i
samband med verksamhetsmålet avseende lokalt brottsförebyggande arbete.
Ett av verksamhetsmålen för BRÅ är att på olika sätt stimulera lokalt
brottsförebyggande arbete. Det arbetet har enligt regeringen skett dels
genom att myndighetens personal deltagit vid ett stort antal
konferenser, seminarier och utbildningsdagar på såväl lokal som
regional nivå, dels beviljat ekonomiskt stöd till brottsförebyggande
projekt och till kommuner för att inrätta ett lokalt råd eller annan
samarbetsorganisation.
Totalt har 104 projekt erhållit ekonomiskt stöd och det beviljade
beloppet uppgick till sammanlagt 7,3 miljoner kronor. Under året
prioriterades ansökningar som avsåg verksamheter inom skolans område,
brottsförebyggande åtgärder i storstäder, kartläggning av lokala
problem- och resursbilder och utvärdering av konkreta projekt. Ett
särskilt prioriterat område har varit brottsförebyggande åtgärder i och
i anslutning till skolan. Sedan hösten 1999 bedrivs ett projekt som
syftar till att framställa undervisningsmaterial för lärare för att
frågor om brott, trygghet, etik och moral samt de principer som det
svenska rättssystemet bygger på, skall kunna integreras i
undervisningen.
Ett annat prioriterat område har varit ansökningar om stöd för
inrättande av lokala brottsförebyggande råd eller motsvarande
organisationer. Sådana har nu inrättats i mer än hälften av landets
kommuner. Startbidrag beviljades till 43 kommuner.
Under slutet av år 1999 förbereddes ändringar av de riktlinjer som
gäller för ansökningar om ekonomiskt stöd. Målsättningen är att medlen
i högre utsträckning skall användas för att stödja projekt som kan
bidra till kunskapsutveckling inom vissa prioriterade områden,
exempelvis skolan. Kraven på utförlig dokumentation och
återrapportering har förtydligats i riktlinjerna samt i det kontrakt
som upprättas mellan BRÅ och sökanden efter det att medel har
beviljats.
Regeringen stödjer BRÅ:s inriktning på höjda krav när det gäller
uppföljning och utvärdering av de verksamheter och projekt som
beviljats medel. Regeringen anför att det möjliggör jämförelser mellan
olika sätt att arbeta och att det torde bidra till att vetenskapliga
utvärderingar kan genomföras i högre utsträckning.
I denna del anför regeringen vidare att fyra idé- och tipsböcker har
sammanställts. Forskare anlitas för dokumentation, uppföljning och
utvärdering av finansierade projekt. Arbete bedrivs också för att
utveckla metoderna i det brottsförebyggande arbetet.
Ett annat verksamhetsmål är att BRÅ skall utgöra ett centrum för
forsknings- och utvecklingsverksamheten inom rättsväsendet. Här noterar
regeringen att BRÅ drivit sammanlagt 32 sådana projekt under året. Nio
av dem har rört utvärderingar och uppföljningar av reformer eller
åtgärder inom rättsväsendet, exempelvis kriminaliseringen av bruk av
narkotika. Åtta av projekten har rört statistik och brottsutvecklingen.
Fem av projekten har rört brottsförebyggande arbete bl.a. i skolan.
Verksamhetsmålet avseende forskning och utveckling går även ut på att
resultaten av BRÅ:s verksamhet skall spridas och nyttiggöras hos
målgrupper och användare. Vad sålunda gäller informations- och
förlagsverksamheten anför regeringen att de projekt BRÅ driver
resulterar i rapporter, promemorior och andra skrifter som
huvudsakligen sprids genom försäljning, men också kostnadsfritt till en
grupp av nyckelpersoner och myndigheter. Under år 1999 publicerades 25
rapporter. Försäljningen av tryckta rapporter och antalet fasta
prenumeranter ökade med 19 % respektive 7 %. Alla rapporter finns
tillgängliga på BRÅ:s webbplats. BRÅ ger också ut tidskriften Apropå
och nyhetsbrevet Loopen.
Vad slutligen gäller verksamhetsområdet officiell statistik för
rättsväsendet anför regeringen att målet är att statistiken skall vara
av god kvalitet, tillförlitlig, relevant och lättillgänglig. Under året
har BRÅ bl.a. definierat konkreta mål för arbetet med statistikens
kvalitet t.o.m. år 2002. Omfattande kontroller har enligt regeringen
gjorts av BRÅ både av det material som utgör grunden för statistiken
och den färdiga statistiken. Man arbetar också med att anpassa
statistikens innehåll efter användarnas behov och önskemål. BRÅ har
infört nya brottskoder för att förbättra redovisningen av vissa brott.
Kriminalstatistiken har enligt regeringen i stort publicerats enligt
den tidsplan som satts upp. Härmed avses enligt vad utskottet inhämtat
att statistiken för år 1998 skulle ha publicerats i vecka 31, dvs. i
början av augusti 1999.
Regeringens slutsats är att BRÅ i allt väsentligt har uppfyllt de mål
för verksamheten som uppställts under år 1999. Myndigheten fortsätter
att utvecklas positivt. Såvitt gäller statistiken anför regeringen att
BRÅ är på god väg att uppfylla verksamhetsmålet.
När utskottet behandlade budgetpropositionen för år 2000 uttalade
utskottet sig om användningen av de medel som anslagits till
brottsförebyggande arbete. Utskottet anförde att målet med användningen
av de medel som är disponibla under detta anslag självklart var att i
så hög utsträckning som möjligt förebygga brott. Frågan om medlen i det
perspektivet använts på ett effektivt sätt lät sig enligt utskottet
inte besvaras helt lätt. Däremot ansåg utskottet att det stod helt
klart att de satsningar som redovisades av regeringen var välgrundade.
Utskottet hade således inga invändningar mot hur medlen för
brottsförebyggande arbete hanterats (bet. 1999/2000:JuU1 s. 95 f).
När det gäller publiceringen att statistiken finns verksamhetsmål
angivna i regleringsbreven för BRÅ. Såvitt gäller statistiken för år
1998 skulle den publiceras i sådan tid att den kunde utgöra underlag
för regeringens och myndigheternas verksamhetsplanering
(regleringsbrevet för år 1999). Statistiken publicerades i maj 1999
såvitt gällde anmälda brott och lagföringar. I fråga om övrig statistik
upptäcktes att kvalitetsbrister förelåg i det material som skulle ligga
till grund för statistikproduktionen. BRÅ valde att vänta med
publiceringen för att göra vissa skattningar. Statistiken kom därför
att publiceras först år 2000.
Såvitt gäller statistiken för år 1999 gäller som ett verksamhetsmål
att den skulle ha publicerats senast den 1 juni 2000 (regleringsbrevet
för år 2000).
Enligt vad utskottet inhämtat publicerades statistiken avseende
anmälda brott i början av februari i år. Övrig statistik är ännu inte
publicerad och det är i dagsläget osäkert när det kan ske.
Utskottet delar regeringens uppfattning att verksamheten vid BRÅ
fortsätter att utvecklas positivt. När det gäller måluppfyllelsen finns
dock en del tveksamheter i fråga om statistiken. Problemen med 1998 års
statistik illustrerar enligt utskottets mening väl det faktum att BRÅ
är beroende av en hög kvalitet hos de data som ligger till grund för
produktionen av statistiken. Utskottet utgår från att regeringen vidtar
de mått och steg som krävs i förhållande till de myndigheter som har
att leverera uppgifter till BRÅ. I sammanhanget kan det också
konstateras att uppställandet av ett tydligt mål i fråga om när
statistiken skall publiceras - såsom skett för budgetåret 2000 - är ett
steg i rätt riktning.
Prioriteringar inför budgetåret 2001
Regeringen anför i budgetpropositionen att BRÅ skall prioritera stöd
till lokalt brottsförebyggande arbete. Av särskilt intresse är
brottsförebyggande projekt i storstadsregionerna. Det blir enligt
regeringen allt viktigare att följa upp gjorda stödinsatser och att
utvärdera de olika projekten. Det är viktigt att BRÅ utvecklar
arbetsmetoder för att så långt möjligt främja vetenskapliga
utvärderingar av kvalificerade brottsförebyggande verksamheter.
Vidare anser regeringen att det är viktigt att BRÅ ytterligare
utvecklar det internationella samarbetet. Särskild vikt bör läggas på
arbetet inom EU och myndigheternas insatser i samband med regeringens
satsning på rättsbistånd inom Östersjöarbetet.
Utskottet har ingen erinran mot regeringens bedömning i denna del.
Anslagen
Regeringen föreslår ett ramanslag på 42 405 000 kr såvitt gäller BRÅ.
Förslaget innebär en sänkning i förhållande till innevarande budgetår.
Skillnaden beror på att anslaget för år 2000 innehåller
engångssatsningar för forskning om ekonomisk brottslighet.
Såvitt gäller anslaget Bidrag till brottsförebyggande arbete föreslår
regeringen ett ramanslag på 7,2 miljoner kronor. Efter den sänkning som
föreslås på tilläggsbudgeten i årets budgetproposition uppgår årets
anslag till 1,6 miljoner kronor. Bakgrunden till sänkningen är att det
finns ett anslagssparande som kan tas i anspråk. Förslaget till anslag
för år 2001 har dessutom justerats för den engångssatsning som låg i
anslaget för år 2000.
I motion Ju913 (kd) begärs en höjning av anslaget Bidrag till
brottsförebyggande arbete med 40 miljoner kronor. Med höjningen vill
motionärerna finansiera dels en kampanj om föräldrars betydelse i det
brottsförebyggande arbetet, dels brottsförebyggande projekt i
kommunerna.
Utskottet har behandlat anslagsyrkandena ovan i avsnittet
Utgiftsramen och anslagen. Som framgår där föreslår utskottet att
riksdagen antar regeringens förslag och avslår motionsyrkandena.
Åtgärder mot ungdomsbrottsligheten
I motionerna Ju921 (c), Ju929 (m) och Ju933 (fp) betonas föräldrarnas
och skolans betydelse i det brottsförebyggande arbetet. I motionerna
Ju905 (kd), Ju909 (c) och Ju916 (kd) begärs en redovisning från
regeringen av förslag till åtgärder mot ungdomsbrottsligheten.
Motionärerna bakom motionerna Ju917 (m) och So543 (mp) efterlyser en
utredning om konsekvenserna av ungdomsrån respektive tvärvetenskaplig
forskning om ungdomsbrott. I motion Ju231 (c) förordas en offensiv mot
ungdomsvåldet.
Utskottet har vid ett flertal tillfällen tidigare behandlat liknande
motions- yrkanden. Senast skedde det i våras (bet. 1999/2000:JuU16 s. 4
f). För en utförlig redovisning av vårdnadshavares ansvar, det
nationella brottsförebyggande programmet Allas vårt ansvar (Ds
1996:59), publicerade rapporter på området samt pågående utrednings-
och beredningsarbete kan därför hänvisas dit.
Flera BRÅ-rapporter är av intresse i detta sammanhang. Förutom
Ungdomar som rånar ungdomar (BRÅ-rapport 2000:6) och Strategiska brott
(BRÅ-rapport 2000:3) - vilka presenterades i nämnda ärende - bör här
nämnas Stöld, våld och droger bland pojkar och flickor i årskurs nio -
Resultat från tre självdeklarationsundersökningar (BRÅ-rapport
2000:17), som publicerades i augusti i år. Syftet med studien var bl.a.
att beskriva förekomsten av brottslighet och annat problembeteende
bland eleverna (exempelvis skolk och droganvändning), att belysa
utsattheten för stöld och våld i denna grupp och undersöka i vilken mån
individuell brottsbelastning har samband med vissa förhållanden rörande
bl.a. familjestruktur och skolanpassning. I rapporten konstateras bl.a.
att brottsbelastningen tenderar att vara högre ju fler riskfaktorer
(exempelvis splittrad familjestruktur och föräldrar med
invandrarbakgrund), som föreligger hos en person. Vilka faktorer som
har kausal betydelse är enligt BRÅ svårt att avgöra uteslutande utifrån
den nu gjorda analysen. Däremot konstaterades att resultaten ändå kunde
ha betydelse ur ett åtgärdsperspektiv. Som exempel nämner BRÅ att
närmare hälften av de våldshandlingar ungdomar i nionde klass utsätts
för sker inom skolans begränsade område, där dessutom samhällets
möjligheter att pröva och utvärdera förebyggande åtgärder är
förhållandevis stora.
Justitieministern har under sommaren 2000 besvarat två frågor med
anknytning till ungdomars brottslighet. Av det ena svaret (fråga
1999/2000:1112) framgår bl.a. att flera polismyndigheter tillsammans
med socialtjänsten, skolan och andra samverkande myndigheter har
utarbetat strategier för att bekämpa ungdomsrånen.
I det andra svaret (fråga 1999/2000:1250) gör justitieministern
bedömningen att det är relativt väl sörjt för kunskapsuppbyggnaden om
orsaker till att ungdomar begår brott. Hon hänvisar bl.a. till ett
arbete hos BRÅ med att sammanställa kunskap om tidiga individburna och
sociala riskfaktorer. Syftet är att belysa vilka tidiga åtgärder som
har en positiv effekt när det gäller att förebygga brott. Dessa frågor
har också uppmärksammats bl.a. hos Statens institutionsstyrelse. Vidare
nämns att den kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet
nyligen presenterat två doktorsavhandlingar om ungdomsbrott och
långsiktig kunskapsutveckling om tidiga riskfaktorer. Slutligen
hänvisas till den nya myndighetsorganisationen i fråga om
forskningsfinansiering. Den innebär att bl.a. att det skall inrättas
ett Vetenskapsråd. Rådet har vissa uppgifter av övergripande karaktär.
Det skall bl.a. ta initiativ till breda kraftsamlingar, där flera
finansiärer engageras kring särskilda forskningssatsningar, och till
mång- och tvärvetenskapliga insatser. Detta bör, anförs det i
frågesvaret, vara positivt när det gäller den långsiktiga
kunskapsuppbyggnaden om ungdomsbrottslighetens orsaker, en fråga som
till sin natur är utpräglat tvär- och mångvetenskaplig.
I de riktlinjer avseende år 2000 som BRÅ utfärdat för ansökningar om
ekonomiskt stöd till lokalt brottsförebyggande arbete anges att BRÅ
bl.a. avser att prioritera projekt som syftar till att förebygga
brottslighet och öka tryggheten i skolan och projekt som syftar till
att stärka föräldrarnas roll för att förebygga brott.
När utskottet tidigare behandlat yrkanden rörande nu aktuella frågor
har utskottet sammanfattningsvis anfört att familjens betydelse
knappast kan överskattas och att goda uppväxtvillkor är en
brottsförebyggande faktor av mycket stor betydelse. I våras noterades
vidare att det pågick en rad olika projekt med förebyggande inriktning.
Utskottet ville särskilt framhålla det förtjänstfulla arbete som BRÅ
bedrev på området. Därtill kom att vissa förslag på förbättringar
avseende själva förfarandet lämnats av en utredning som utvärderat 1995
års ungdomsmålsreform (SOU 1999:108). Utskottet kunde inte se att det
fann skäl att tillsätta en ny utredning.
I fråga om specifika kampanjer och liknande har utskottet ansett att
det borde vara en fråga för lokala beslutsfattare att prioritera vilka
typer av kampanjer som bör genomföras, i förekommande fall med stöd av
BRÅ (bet. 1999/2000:JuU1 s. 99).
Utskottets inställning i fråga om familjens och skolans
brottsförebyggande betydelse har inte förändrats sedan riksdagen tog
ställning i frågan i våras. Familjens betydelse kan alltså knappast
överskattas, och utskottet anser alltjämt att goda uppväxtvillkor är en
brottsförebyggande faktor av mycket stor betydelse. Som utskottet
tidigare påpekat synes det inte föreligga någon oenighet om den saken.
Utskottet vill också markera sitt gillande av att BRÅ under år 2000
prioriterat projekt som syftar till att stärka föräldrarnas roll för
att förebygga brott och sådana projekt som tar sikte på tryggheten i
skolan. Det behövs alltså inte några åtgärder från riksdagens sida med
anledning av motionerna Ju921, Ju929 och Ju933 i här aktuella delar.
När det sedan gäller motionsönskemålen rörande forskning m.m. vill
utskottet inledningsvis framhålla att åtgärder mot
ungdomsbrottsligheten är av mycket stor betydelse, inte minst från
förebyggande synpunkt. Det är också viktigt att det finns en bred
kunskapsbas att stå på när det gäller frågan vilka åtgärder som skall
vidtas. Som justitieministern framhållit är förutsättningarna av flera
skäl goda för att en sådan bas skall kunna åstadkommas. Inte minst det
arbete som sker inom ramen för BRÅ:s verksamhet bidrar till detta - ett
av BRÅ:s verksamhetsmål är just att vara ett centrum för forskning. Det
är naturligt att intresset av tvärvetenskaplig forskning beaktas inom
detta organ. Utskottet föreslår att riksdagen avslår motionerna Ju917
och So543 i denna del.
Vad slutligen gäller önskemålen om olika program kan utskottet
konstatera att det vidtas en rad åtgärder på området. Här tänker
utskottet bl.a. på det arbete som sker ute i kommunerna med i
förekommande fall stöd av BRÅ. Vidare bör de ändringar i
påföljdssystemet som riksdagen beslutade om våren 1998 framhållas.
Utskottet kan inte se något behov av att sammanställa samtliga åtgärder
till en handlingsplan eller ett program. Frågan om en nationell
offensiv mot ungdomsvåld bör ges företräde framför andra angelägna
projekt bör lämpligen prövas av BRÅ, inte av riksdagen. Utskottet
föreslår att riksdagen avslår motionerna Ju905, Ju909, Ju916 och Ju231.
Övrigt
I motion Ju921 (c) förordas ett gemensamt ärendehanteringssystem för
rättsväsendet i syfte att öka möjligheterna för myndigheterna att
kommunicera med varandra.
I november 1996 beslutade regeringen dels att fastställa en strategi
för samordning av rättsväsendets informationsförsörjning, dels att
uppdra åt ett antal myndigheter inom rättsväsendet att arbeta efter
strategin. Dessa myndigheter bildar med var sin representant det s.k.
RIF-rådet. Rådet har ingen kollektiv beslutanderätt. Myndighetscheferna
fattar vid behov likalydande beslut, var och en på sitt
verksamhetsområde. RIF-gruppen är RIF-rådets beredande organ. Målet för
samordningen är bl.a. att varje myndighet skall kunna få den
information som behövs vid vilken tidpunkt som helst och i önskad form.
När de nya misstanke- och belastningsregistren tas i drift kommer också
varje behörig myndighet att ges möjlighet till direktåtkomst till
erforderlig information i önskad form för att underlätta
beslutsfattande och samordning. Även frågan om elektronisk post finns
på RIF-rådets dagordning. Inom RIF-verksamheten har man också försökt
finna lösningar för att minska hindren för ett aktivt
informationsutbyte med hjälp av IT mellan myndigheterna, t.ex. genom
generella kommunikationslösningar.
I samband med att utskottet behandlade budgetpropositionen för år
2000 tog utskottet ställning till ett motionsyrkande motsvarande det nu
aktuella. Utskottet erinrade då om det självklara faktum att
myndigheterna är självständiga och att de ärendehanteringssystem som
finns eller byggs upp i första hand naturligtvis bör utformas så att de
tillgodoser de behov som finns inom vederbörande myndighet. Som
motionärerna hade påpekat fanns naturligtvis - särskilt i fråga om
myndigheter som ligger nära varandra i rättskedjan - ett intresse av
goda möjligheter till kommunikation. Det fanns enligt utskottets mening
emellertid knappast något egenvärde i ett för hela rättsväsendet
gemensamt ärendehanteringssystem. Vad som kunde och borde göras i fråga
om förbättrade kommunikationsmöjligheter är, anförde utskottet, en
fråga för RIF-rådet, där de inblandade myndigheterna är representerade.
Frågan om hur myndigheterna skall kommunicera med varandra borde enligt
utskottet avgöras av de närmast berörda. Utskottet kände ingen oro för
att hithörande frågor inte skulle få den uppmärksamhet i RIF-rådet som
de förtjänar. I sammanhanget erinrade utskottet också om att rådets
verksamhet skulle utvärderas (bet. 1999/2000:JuU1 s. 83 f).
Den 25 maj i år beslutade regeringen att ge Statskontoret i uppdrag
att utvärdera RIF-verksamheten. Uppdraget har redovisats i rapporten
Kan rättsväsendets information samordnas? - En utvärdering (2000:45). I
rapporten konstateras att resultatet av verksamheten hittills varit
begränsat. En viktig orsak är, anför Statskontoret, att verksamheten
varken har prioriterats i Reg-eringskansliet eller i myndigheterna.
Statskontoret föreslår vissa förändringar för RIF-verksamheten, såväl i
fråga om organisation som arbetssätt.
Utskottet vidhåller att det inte finns något egenvärde med ett för
hela rättsväsendet gemensamt ärendehanteringssystem. Utskottet vill
emellertid inte utesluta att beredningen av Statskontorets rapport om
RIF-verksamheten kan komma att påvisa behov av förändringar för att
underlätta kommunikationen mellan myndigheterna. I dagsläget är
utskottet dock inte berett att förorda att riksdagen uttalar sig till
förmån för motion Ju921, och utskottet föreslår att motionen i denna
del avslås.
I motion Bo223 (c) begärs att kommunala trygghetsplaner skall
inrättas i kommunerna.
År 1996 beslutade regeringen om ett nationellt brottsförebyggande
program, Allas vårt ansvar (Ds 1996:59). Samtidigt tillsattes KBA för
att genomföra programmet. En grundtanke i programmet var att det lokala
brottsförebyggande arbetet skulle främjas. Programmet skulle ligga till
grund för ett rådslag med bl.a. kommunerna, och avsikten var att få del
av kommunernas erfarenheter av lokalt arbete och deras syn på
uppläggningen och inriktningen av den brottsförebyggande verksamheten.
Frågor om organisation och arbetsuppgifter på lokal nivå skulle ägnas
särskild uppmärksamhet.
I KBA:s direktiv påpekades särskilt att den skulle verka för att det
lokala brottsförebyggande arbetet organiserades på lämpligt sätt och
för att lokala brottsförebyggande program skulle antas. KBA skulle
enligt direktiven fördela ekonomiskt stöd till brottsförebyggande
verksamhet på lokal nivå.
BRÅ har som framgår av det ovan anförda bidragit till att det numera
finns brottsförebyggande råd i en stor del av landets kommuner.
I samband med behandlingen av budgetpropositionen för år 2000 tog
utskottet ställning till en rad motionsyrkanden rörande det lokala
brottsförebyggande arbetet, däribland ett yrkande motsvarande det nu
aktuella. Utskottet var inte berett att förorda att riksdagen uttalade
sig till förmån för motionsönskemål som så tydligt handlar om sådant
som lämpligen bör behandlas ute i kommunerna. Det behövdes alltså inte
något riksdagsuttalande rörande möjligheterna att inrätta kommunala
trygghetsplaner (bet. 1999/2000:JuU1 s. 96 f).
Regeringen har aviserat att den i november kommer att lämna en
lägesbeskrivning av det brottsförebyggande arbetet.
Utskottet vidhåller att frågan om det bör inrättas kommunala
trygghetsplaner är en fråga som bör behandlas lokalt. Motion Bo223 bör
avslås av riksdagen.
Rättsmedicinalverket
Inledning
Rättsmedicinalverket är central förvaltningsmyndighet för
rättspsykiatrisk, rättsmedicinsk, rättskemisk och rättsgenetisk
verksamhet i den utsträckning sådana frågor inte handläggs av någon
annan statlig myndighet. I praktiken går verksamheten ut på att sörja
för att domstolarna har teknisk (medicinsk) bevisning i brottmål och
faderskapsmål och ett fullgott underlag för påföljdsbestämningen i
brottmål i form av t.ex. rättspsykiatriska undersökningar.
Rättsmedicinalverket skall genom sin verksamhet medverka till att skapa
goda förutsättningar för rättssäkerhet och effektivitet inom rätts-
väsendet. Verket skall också bidra till att förbättra samhällets
brottsförebyggande arbete genom att informera om de erfarenheter som
vunnits inom dess verksamhetsområde.
Inom Rättsmedicinalverkets område förekommer såväl anslagsfinansierad
som uppdragsfinansierad verksamhet.
Resultatuppföljning
För Rättsmedicinalverket gällde för år 1999 följande verksamhetsmål.
Verket skulle bedriva utvecklingsarbete och ge stöd åt forskning av
betydelse för verksamheten. Verksamheten vid verket skulle präglas av
hög kvalitet, bl.a. skulle personalen ha hög kompetens. Vidare skulle
verksamheten bedrivas kostnadseffektivt med korta handläggningstider. I
sitt arbete skulle Rättsmedicinalverket vinnlägga sig om att tillämpa
ett genderperspektiv.
I så gott som samtliga ärenden, oavsett verksamhetsområde, har
Rättsmedicinalverket uppfyllt de krav som ställts på undersöknings- och
handläggningstider.
Inom rättspsykiatrin har domstolarnas efterfrågan på
rättspsykiatriska undersökningar (RPU) fortsatt att öka. Under år 1999
utfördes 657 RPU, vilket är nästan 10 % fler än under åren 1997 och
1998 (se tabell). Detta har lett till att väntetiderna i häkte har
ökat. Antalet av Rättsmedicinalverket utfärdade läkarintyg enligt 7 §
lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m. uppgick
under år 1999 till 1 837, vilket motsvarar nivån under senare år. Denna
nivå bedöms kvarstå under de närmaste åren.
Inom rättsmedicinen har handläggningstiderna ökat något, bl.a. till
följd av att brist råder på rättsläkare. Rättsmedicinalverket arbetar
dock aktivt med denna fråga och har under år 2000 fått ett tillskott
till anslaget för detta ända-mål.
Den rättskemiska verksamheten har i hög grad påverkats av den
drograttfyllerilagstiftning som trädde i kraft den 1 juli 1999.
Efterfrågan på undersökningar har mer än tredubblats och ligger nu på
en nivå som motsvarar 2 700 analyser på årsbasis. En ytterligare
ökning är att förvänta.
Inom rättsgenetiken kan en mindre ökning av utförda
faderskapsundersökningar noteras.
Rättsmedicinalverket har under år 1999 satsat aktivt på forskning och
utveckling inom de olika verksamhetsgrenarna. Detta arbete har bl.a.
resulterat i ett stort antal publicerade vetenskapliga artiklar och i
att ett antal anställda disputerat i olika ämnen. Verket har också
fortsatt sitt arbete med kvalitetssäkring och system för resultatanalys
samt med metod- och kvalitetsutveckling.
Regeringen gör bedömningen att Rättsmedicinalverket i allt väsentligt
uppfyllt de mål som statsmakterna uppställt för myndighetens
verksamhet.
Utskottet konstaterar att det inte framkommit något som talar mot
regeringens bedömning.
Anslaget
Regeringen föreslår ett ramanslag för år 2001 på knappt 190
miljoner kronor. Det föreslagna anslaget innefattar en höjning av ramen
med 7 miljoner kronor. Vidare ingår kompensation för beräknade
utgiftsökningar för löner, lokaler och övriga förvaltningskostnader med
knappt 3 miljoner kronor.
En jämförelse mellan budget och utfall för budgetåret 1999 visar att
Rättsmedicinalverkets utgifter inom den anslagsfinansierade
verksamheten överstigit anslaget med 411 000 kr, som tagits från det
tidigare anslagssparandet. Prognosen för anslagsbelastningen under
innevarande budgetår visar enligt regeringen att verkets utgifter
kommer att överstiga anslaget med omkring 4,5 miljoner kronor. Det
ackumulerade anslagssparandet uppgick vid utgången av budgetåret 1998
till 6,75 miljoner kronor. Detta belopp kommer under innevarande år att
delvis förbrukas för att myndigheten skall kunna möta den del av
utgifterna som inte täcks av anslaget.
Regeringen konstaterar att Rättsmedicinalverket, för att kunna möta
den ökande efterfrågan främst när det gäller rättspsykiatriska
undersökningar och drograttfylleriundersökningar samt för att ges
möjligheter att rekrytera rättsläkare, måste tillföras ytterligare
medel. Myndigheten bör därför enligt regeringen medges en ramhöjning.
I motion Ju927 (m) begärs en höjning av anslaget med ytterligare 5
miljoner kronor för att täcka Rättsmedicinalverkets ökande
arbetsbelastning.
Anslagsyrkandena har behandlats ovan i avsnittet Utgiftsramen och
anslagen. Som framgår där föreslår utskottet att riksdagen antar
regeringens förslag och avslår motionsyrkandet.
Gentekniknämnden
Gentekniknämndens övergripande mål är att främja en etiskt försvarbar
och säker användning av gentekniken så att människors och djurs hälsa
samt miljön skyddas. Nämnden har vidare till uppgift att sprida kunskap
om den gentekniska utvecklingen.
Av verksamhetsredogörelsen för budgetåret 1999 framgår att nämnden
har verkat för att verksamhetsmålet skall uppnås genom att bl.a. avge
yttranden, utarbeta informationsskrifter och anordna konferenser.
Regeringen anför i budgetpropositionen att målet för nämndens
verksamhet är sådant att det är svårt att på gängse sätt mäta om det
har uppnåtts eller inte. Regeringens bedömning är att Gentekniknämnden
genom sin allsidiga verksamhet inom området på ett förtjänstfullt sätt
verkat för att uppnå verksamhetsmålet. Regeringen anser också att
omfattningen av Gentekniknämndens verksamhet är väl avvägd. Det har
enligt utskottets mening inte framkommit något som talar mot
regeringens bedömning.
Regeringen föreslår att riksdagen för budgetåret 2001 till Genteknik-
nämnden anvisar ett ramanslag på 2 842 000 kr, vilket innebär en
höjning med 241 000 kr. Av beloppet är 200 000 kr en engångsvis
överföring för att täcka kostnaderna för en nationell konferens
avseende kartläggning av gener som Gentekniknämnden skall anordna under
2001. Återstoden avser ökade kostnader för löner m.m.
Utskottet har behandlat anslagsyrkandet ovan i avsnittet Utgiftsramen
och anslagen. Som framgår där föreslår utskottet att riksdagen antar
regeringens förslag.
Brottsoffermyndigheten
Inledning
Brottsoffermyndighetens övergripande mål och uppgifter är att
tillförsäkra den enskilde rättstrygghet och rättssäkerhet, att främja
brottsoffers rättigheter, att bevaka deras behov och intressen samt att
verka för att den som är berättigad till brottsskadeersättning får
sådan. Myndigheten skall särskilt pröva ärenden om
brottsskadeersättning enligt brottsskadelagen (1978:413) och ärenden om
bidrag från brottsofferfonden. Vid myndigheten finns en särskild nämnd
för prövning av vissa ärenden om brottsskadeersättning samt ett råd för
prövning av frågor om bidrag ur brottsofferfonden.
Resultatuppföljning
För Brottsoffermyndigheten gällde för år 1999 följande verksamhetsmål.
Minst 70 % av brottsskadeärendena skulle med bibehållen kvalitet
handläggas inom tre månader. Vidare skulle ärendebalansen minska.
Brottsofferfonden skulle utnyttjas så effektivt som möjligt. De
organisationer och projekt som bedömdes kunna tillföra brottsoffer
störst nytta skulle beviljas bidrag ur brottsofferfonden. Projekt
inriktade mot brott med rasistiska inslag, våld mot kvinnor och
övergrepp mot barn skulle därvid prioriteras. Brottsoffermyndigheten
skulle vidare prioritera informationsinsatser som bidrar till att
sprida kunskap om brottsoffers rättigheter.
Under år 1999 inkom 6 133 brottsskadeärenden, vilket är en ökning
jämfört med året innan med ca 14 % (se tabell). Enligt myndighetens
bedömningar kommer antalet inkomna ärenden att öka ytterligare under år
2000.
Målet att handlägga 70 % av ärendena inom tre månader har inte
uppnåtts. Endast 41 % av de ärenden som avgjordes under år 1999 hade en
handläggningstid understigande tre månader. Som förklaring till detta
har Brottsoffermyndigheten framför allt hänvisat till den ökade
tillströmningen av ärenden.
Myndigheten har däremot uppnått målet att ärendebalansen skall
minska. Antalet balanserade ärenden uppgick vid utgången av år 1999
till 1 709 jämfört med 1 780 föregående år. Totalt avgjordes 6 193
ärenden under år 1999, vilket jämfört med året innan är en ökning med
nästan 22 % (se tabell).
--------------------------------------------------------------
| |Inkomna |Avgjorda |Ärendebalans |
| |brotts- |brottsskadeärenden|vid årets |
| |skadeärenden | |utgång |
--------------------------------------------------------------
|1997 | 5 002 | 5 265 | 1 476|
--------------------------------------------------------------
|1998 | 5 386 | 5 083 | 1 780|
--------------------------------------------------------------
|1999 | 6 133 | 6 193 | 1 709|
--------------------------------------------------------------
De medel som influtit genom regressverksamheten har under år 1999 ökat
med 69 % eller drygt en miljon kronor. Den s.k. fördjupade
utredningsverksamheten av den skadelidandes försäkringsförhållanden och
den skadeståndsskyldiges betalningsförmåga har däremot, på grund av hög
arbetsbelastning, inte kunnat prioriterats i samma utsträckning som
året innan. Detta kan enligt regeringen i viss mån ha bidragit till att
summan av utbetalda brottsskadeersättningar ökat med 35 % under 1999
(se nedan). Den huvudsakliga förklaringen till sistnämnda ökning torde
dock enligt regeringen vara att allmänhetens kunskap om myndighetens
verksamhet har ökat och att fler ärenden har handlagts.
Under år 1999 beviljades sammanlagt 149 brottsofferprojekt bidrag
från brottsofferfonden med totalt drygt 17,5 miljoner kronor. Av dessa
projekt var ett inriktat på brott med rasistiska förtecken, 63
inriktade på våld mot kvinnor och åtta inriktade på frågor kring barn.
Inför kommande ansökningsperiod har myndigheten genom riktade
informationsinsatser särskilt markerat möjligheterna att söka medel
från fonden för projekt som problematiserar brott med rasistiska,
främlingsfientliga eller homofobiska inslag ur ett
brottsofferperspektiv.
Personalomsättningen inom Brottsoffermyndigheten var fortsatt hög
under år 1999. Anledningen härtill var att många anställda lämnade
myndigheten för andra anställningar då möjligheter till karriär inom
myndigheten saknats samtidigt som efterfrågan på jurister med
skadeståndsrättsliga kunskaper ökat.
Regeringen bedömer att Brottsoffermyndighetens arbete har den
inriktning som statsmakterna bestämt och att målen som uppställts för
verksamheten i allt väsentligt har uppfyllts. Myndigheten har i och för
sig inte uppnått verksamhetsmålet att handlägga minst 70 % av
brottsskadeärendena inom tre månader. Orsaken är dock känd och åtgärder
har enligt regeringen vidtagits. Sammanfattningsvis anser regeringen
att myndigheten drivs på ett effektivt sätt med god kvalitet.
Utskottet ser med tillfredsställelse på att antalet
brottsskadeärenden som har avgjorts under året har ökat och att
ärendebalansen har minskat. Enligt utskottet är det dock oroande att
verksamhetsmålet såvitt avser handläggningstiderna inte heller under år
1999 har kunnat uppnås. Med hänsyn till Brottsoffermyndighetens
centrala roll när det gäller stöd till dem som har drabbats av brott är
det av stor vikt att brottsskadeärenden handläggs effektivt, snabbt och
med hög kvalitet. Som anförts kan det stora antal ärenden i vilket
handläggningstiderna överstiger tre månader bero på det ökade antalet
ärenden som inkommit till myndigheten under året. En annan förklaring
kan vara den höga personalomsättningen inom myndigheten. Enligt
regeringen har åtgärder vidtagits i syfte att förkorta
handläggningstiderna. Någon anledning för utskottet att göra ett
särskilt uttalande i denna del saknas.
När det gäller regressverksamheten ser utskottet liksom tidigare
(bet. 1999/2000:JuU1 s. 89) positivt på de redovisade uppgifterna. Vad
gäller det fördjupade utredningsarbetet anser utskottet däremot att det
är angeläget att detta arbete åter ökar i omfattning.
I övrigt har utskottet inte funnit något som motsäger regeringens
bedömning att Brottsoffermyndigheten drivs på ett effektivt sätt med
god kvalitet.
Prioriteringar inför budgetåret 2001
I fråga om verksamhetens inriktning kommande budgetår anför regeringen
i huvudsak följande. Brottsoffermyndighetens ansträngningar för att
förkorta handläggningstiderna bör fortsätta. Ytterligare rutiner för
att mäta kvaliteten i besluten bör utvecklas. Det är också angeläget
att myndighetens arbete med att utveckla regressverksamheten och den
fördjupade utredningsverksamheten prioriteras och vidareutvecklas. I
fråga om brottsofferfondens verksamhet får det anses vara en
prioriterad uppgift för myndigheten att diskutera och ta ställning till
de frågor som aktualiserats vid den utvärdering av fonden som
genomfördes under år 1999. I utvärderingsrapporten, Fem år med
Brottsofferfonden, pekas bl.a. på behovet av systematiskt
kvalitetsarbete och en precisering av målen för fondens verksamhet.
Utskottet har ingen erinran mot de bedömningar regeringen gjort i
denna del.
Anslaget
(Beloppen anges i tusental kronor)
---------------------------------------------------------------
| Anslag |Prop. 2001 | m | kd | c | fp |
| 2000 | | | | | |
---------------------------------------------------------------
| 14 940 | 16 852 | - |+ 3 000 | + 500 |+ 16 000
|
---------------------------------------------------------------
Regeringen föreslår ett ramanslag för år 2001 på knappt 17
miljoner kronor. Det föreslagna anslaget innefattar en höjning av ramen
om 2 miljoner kronor.
Brottsoffermyndigheten har begärt att ramanslaget skall höjas för att
skapa förutsättningar att kunna uppnå fastställda verksamhetsmål, bl.a.
genom att anställa ytterligare personal.
Regeringen konstaterar att det behövs kompetent personal för att
uppnå de mål som gäller för myndighetens verksamhet. I syfte att skapa
förutsättningar för att rekrytera och behålla sådan personal samt för
att kunna vidareutveckla regressverksamheten och den fördjupade
utredningsverksamheten anser regeringen att Brottsoffermyndigheten bör
medges en ramhöjning.
I motion Ju913 (kd) begärs en höjning av anslaget med ytterligare 3
miljoner kronor för att förbättra arbetssituationen vid
Brottsoffermyndigheten och ge myndigheten en möjlighet att leva upp
till målen för verksamheten. I motion Ju926 (c) begärs en höjning av
anslaget med ytterligare 500 000 kr för att ge myndigheten möjlighet
att höja kunskapen och medvetenheten om brottsoffers situation. I
motionerna Fi211 och Ju933 (båda fp) begärs en höjning av anslaget med
ytterligare 16 miljoner kronor till brottsofferjourer.
Anslagsyrkandena har behandlats ovan i avsnittet Utgiftsramen och
anslagen. Som framgår där föreslår utskottet att riksdagen antar
regeringens förslag och avslår motionsyrkandena.
Finansiering av brottsofferfonden
Brottsofferfonden inrättades den 1 juli 1994. Fondens medel skall
användas för verksamhet som gagnar brottsoffer. Bidrag från fonden får
lämnas för att stödja ideella organisationer som verkar på
brottsofferområdet samt för privat och offentlig verksamhet som gäller
brottsoffer. Bidrag ur fonden kan även lämnas för forskning, utbildning
och information i brottsofferfrågor.
Brottsofferfonden finansieras genom att den som döms för brott som
har fängelse i straffskalan skall åläggas att betala en avgift till
fonden, för närvarande 500 kr. Vidare skall den som verkställer
fängelsestraff genom intensivövervakning med elektronisk kontroll
vanligen betala en avgift om 50 kr per dag till fonden, dock högst
3 000 kr.
När fonden inrättades tillfördes den även medel som frigjordes genom
att ersättningen till intagna i kriminalvårdsanstalt för arbete och
annan sysselsättning sänktes med i genomsnitt 20 % fr.o.m den 1 juli
1994. Sänkningen innebar att medel motsvarande 12,4 miljoner kronor
frigjordes (se bet. 1993/94:JuU17 s. 20 f). Genom ett regeringsbeslut
tillfördes fonden 3,3 miljoner kronor av detta belopp. Återstoden av de
medel som motsvarades av den sänkta ersättningen användes till annan
brottsofferrelaterad verksamhet.
I april 1999 beslutade Kriminalvårdsstyrelsen om nya föreskrifter om
ersättningar till intagna i anstalt och häkte (KVVFS 1999:4).
Författningen trädde i kraft den 1 juni 1999. De nya föreskrifterna
innebär bl.a. att normal-ersättningen för intagen som deltar i arbete
eller utbildning höjts. Enligt de tidigare föreskrifterna erhöll de
intagna en grundersättning per timme med 0,0096 % av gällande basbelopp
minskat med 2 %. Om de deltog i yrkesinriktat arbete, utbildning eller
programverksamhet erhölls också en tilläggsersättning som normalt
uppgick till 0,0144 % av gällande basbelopp, minskat med 2 %. Enligt de
nya föreskrifterna skall en intagen vid deltagande i arbete, utbildning
eller programverksamhet vid normal prestation erhålla
0,0247 % av gällande basbelopp per timme. Beräknat på prisbasbeloppet
för år 1999 uppgick ersättningen till intagen vid normal prestation
till ca 8 kr 50 öre per timme före höjningen och ca 9 kr per timme
efter höjningen.
I motionerna Ju911 och Ju930 (båda m) förespråkas en ordning
innebärande att de intagna i kriminalvårdsanstalterna skall vara med
och finansiera brottsofferfonden. Motionärerna anser att det kan vara
dags att åter ta upp frågan om ett 20-procentigt avdrag på de intagnas
ersättning. I den senare motionen begärs också att influtna medel i
dess helhet skall gå till brottsofferrelaterad verksamhet.
Utskottet har vid flera tillfällen tidigare tagit ställning till
liknande yrkanden, senast i samband med behandlingen av
budgetpropositionen för år 2000 (bet. 1999/2000:JuU1 s. 90 f).
Utskottet avstyrkte därvid motionskraven huvudsakligen med hänvisning
till att det inte fanns ekonomiska skäl som talade för en sådan ordning
som motionärerna föreslog.
Under år 1999 uppgick brottsofferfondens intäkter till knappt 19
miljoner kronor. Som ovan nämnts beslutades under samma period att
drygt 17,5 miljoner kronor skulle delas ut till olika bidragstagare.
Utskottet vill inledningsvis erinra om att beslutet om användning av
en del av de medel som frigjordes genom sänkningen av ersättningen till
de intagna var en engångssatsning vid uppbyggnaden av fonden. När det
gäller begäran om att på nytt ta upp frågan om ett 20-procentigt avdrag
på de intagnas ersättning vill utskottet anföra följande. Som
motionärerna påpekat finns det i och för sig en viktig pedagogisk
koppling i att den som dömts till fängelse erlägger ersättning till
brottsofferfonden. Denna koppling finns emellertid redan i nuvarande
ordning då den som döms för ett brott med fängelse i straffskalan
alltid skall åläggas att betala en avgift till brottsofferfonden. Den i
motionerna föreslagna ordningen skulle innebära en betydande sänkning i
de intagnas ersättning även med beaktande av den höjning som gjordes
under år 1999. En sådan ändring är utskottet inte berett att ställa sig
bakom. Utskottet avstyrker motionerna Ju911 och Ju930 i nu behandlade
delar.
I motion Ju930 (m) begärs vidare att förbudet mot utmätning i en
intagens arbetsersättning i 45 § lagen (1974:203) om kriminalvård i
anstalt (KvaL) skall avskaffas.
I 45 § andra stycket KvaL finns ett generellt förbud mot att utmäta
arbets-ersättning som för intagens räkning innestår hos
kriminalvårdsmyndighet.
Vid behandlingen av budgetpropositionen för år 1998 ansåg utskottet
att frågan om en effektivare indrivning av avgifter till
brottsofferfonden borde utredas, lämpligen inom ramen för
Brottsofferutredningen. Bakgrunden till ställningstagandet var att
personer som dömts till fängelsestraff i praktiken kan komma att slippa
betala avgiften eftersom möjligheterna till indrivning från dem är
begränsade (bet. 1997/98:JuU1 s. 76 f).
Brottsofferutredningen kom i sitt betänkande Brottsoffer - Vad har
gjorts? Vad bör göras? (SOU 1998:40) fram till att det från
brottsoffersynpunkt inte fanns tillräckliga skäl att upphäva
utmätningsförbudet i 45 § andra stycket KvaL. Utredningen ansåg bl.a.
att det var svårt att motivera att brottsofferavgiften skulle ha
företräde framför fordringar på underhållsbidrag.
Regeringen behandlade frågan i 1999 års vårproposition (prop.
1998/99:100 s. 91). Regeringen anförde att den inte såg några skäl att
göra någon annan bedömning än den Brottsofferutredningen gjort.
Utskottet behandlade frågan vid beredningen av vårpropositionen
(1998/99:JuU4y s. 3 f). Utskottet uttryckte därvid förståelse för att
det kan uppfattas som stötande att de som döms till fängelse, i
realiteten de grövre brottslingarna, kan undgå att betala avgiften till
brottsofferfonden, men avstyrkte ändring. Härför talade flera skäl.
Framför allt var utskottet inte berett att mer allmänt öppna för
utmätning i de intagnas ändå låga ersättning.
Utskottet behandlade senast frågan i samband med behandlingen av
budgetpropositionen för år 2000 (bet. 1999/2000:JuU1 s. 91 f).
Utskottet såg då inga skäl att frångå sina tidigare uttalanden och
avstyrkte motionen.
Utskottet ser fortfarande inga skäl att frångå sina tidigare
uttalanden. Motion Ju930 avstyrks i denna del.
Ersättning för skador på grund av brott
Från anslaget betalas ersättning av statsmedel enligt brottsskadelagen
för skador på grund av brott. Utgifterna på anslaget är huvudsakligen
beroende av antalet beviljade ansökningar om brottsskadeersättning och
ersättningarnas storlek. Anslaget disponeras av Brottsoffermyndigheten.
Under budgetåret 1999 utbetalades drygt 67 miljoner kronor i
brottsskadeersättning, vilket är en ökning jämfört med föregående år
med 35 %. Merparten av de utbetalade medlen avsåg ersättning för
personskador; endast 0,3 miljoner kronor utgick som ersättning för sak-
och förmögenhetsskada. Brottsoffermyndigheten gör bedömningen att
belastningen på anslaget kommer att öka med ytterligare ca 20 % under
år 2000. Enligt regeringens utgiftsprognos för år 2000 kommer
utbetalningarna att uppgå till 80 miljoner kronor.
Anledningarna till ökningen är flera. Dels har fler ärenden kommit in
till följd av att allmänhetens kunskap om myndighetens verksamhet har
ökat, dels har ersättningsnivåerna höjts. Dessutom har
Brottsoffermyndigheten som ovan nämnts minskat det fördjupade
utredningsarbetet för att begränsa den negativa balansutvecklingen.
Regeringen föreslår ett ramanslag för år 2001 på 74,5 miljoner
kronor, dvs. ett oförändrat anslag jämfört med innevarande år.
Anslagsyrkandet har behandlats ovan i avsnittet Utgiftsramen och
anslagen. Som framgår där föreslår utskottet att riksdagen antar
regeringens förslag.
Rättshjälpskostnader m.m.
Inledning
Rättshjälpslagen (1996:1619) har till grundläggande syfte att ge
rättsskydd åt dem som inte kan få bistånd på annat sätt.
Enligt lagen är rättshjälpen subsidiär till rättsskyddet, dvs. den
som har en rättsskyddsförsäkring eller liknande rättsskydd, som täcker
den aktuella rättsliga angelägenheten, får inte beviljas rättshjälp.
Vidare innebär lagen att den som inte har rättsskydd av ifrågavarande
slag men som borde ha haft det med hänsyn till sitt försäkringsskydd i
övrigt eller sina personliga och ekonomiska förhållanden får beviljas
rättshjälp endast om det finns särskilda skäl. Som en allmän
förutsättning för att rättshjälp skall beviljas gäller att det, med
hänsyn till angelägenhetens art och betydelse samt tvisteföremålets
värde och omständigheterna i övrigt, är rimligt att staten bidrar till
kostnaderna.
Enligt rättshjälpslagen är inkomstgränsen för rättshjälp 260 000 kr i
årsinkomst. Lagen föreskriver också att rådgivning i minst en timme
som huvudregel är en förutsättning för att rättshjälp skall beviljas.
Vidare innebär lagen bl.a. att biträdesbehovet är avgörande för om
rättshjälp skall beviljas och att biträde enligt rättshjälpslagen
normalt skall få ersättning för högst 100 timmars arbete.
Anslaget
Från anslaget betalas de kostnader som enligt 21 kap. 10 §
rättegångsbalken, lagen (1988:609) om målsägandebiträde och
rättshjälpslagen (1996:1619) skall utgå av allmänna medel. Därutöver
skall från anslaget betalas de kostnader som enligt lagen (1996:1620)
om offentligt biträde skall betalas av allmänna medel, dock med
undantag för vissa ärenden enligt utlänningslagen (1989:529) och lagen
(1991:572) om särskild utlänningskontroll. Från och med år 2000
finansierar anslaget också utgifter för särskilda företrädare för barn
enligt 12 § lagen (1999:997) om särskild företrädare för barn.
De faktorer som styr kostnaderna är framför allt antalet ärenden,
ärendenas omfattning och svårighetsgrad, ersättningsnivån till biträden
och offentliga försvarare samt den andel av rättshjälpskostnaderna som
betalas av den rättssökande.
Regeringen bestämmer den timkostnadsnorm som ligger till grund för
ersättning för arbete på rättshjälpsområdet. Ersättningen till
offentliga försvarare regleras också i viss utsträckning med hjälp av
taxor. För närvarande finns en taxa för ersättning till offentliga
försvarare i vissa brottmål i tingsrätt och hovrätt. Taxan är
fastställd i DVFS 1999:15. Taxor beslutas av Domstolsverket på grundval
av timkostnadsnormen. Regeringen har fastställt timkostnadsnormen för
år 2001 till 897 kr exklusive mervärdesskatt (1 121 kr inklusive
mervärdesskatt).
I budgetpropositionen anför regeringen att utgifterna på anslaget är
regelstyrda och svåra att beräkna. Prognosen för år 2000 pekar på att
utgifterna kommer att uppgå till 785 miljoner kronor. I sitt
budgetunderlag för åren 2001-2003 beräknade Domstolsverket att
utgifterna för år 2000 skulle komma att uppgå till närmare 753 miljoner
kronor och att de skulle fortsätta att sjunka. Domstolsverket föreslog
att anslagsnivån skulle sänkas med 70 miljoner kronor fr.o.m. år 2001.
Dessa beräkningar ligger till grund för anslagsförslaget för år 2001.
Regeringen konstaterar emellertid att utgiftsprognoserna ökat för såväl
år 2000 som år 2001,varför regeringen beräknar ett anslagsbehov för år
2002 om 802 miljoner kronor.
Regeringen föreslår att riksdagen till Rättshjälpskostnader m.m. för
budgetåret 2001 anvisar ett ramanslag om 730 000 000 kr, vilket innebär
en minskning med knappt 25 miljoner kronor jämfört med innevarande
budgetår.
I motionerna Fi211 och Ju933, båda (fp), yrkas att anslaget skall
höjas med 56 miljoner kronor. Beloppet skall motsvara kostnaderna för
att återställa de rättshjälpsförmåner som utgick före den nuvarande
rättshjälpslagens införande. I konsekvens härmed yrkas i motion Ju933
också att den nuvarande rättshjälpslagen skall upphävas.
Utskottet har behandlat anslagsyrkandena ovan i avsnittet
Utgiftsramen och anslagen. Som framgår där föreslår utskottet att
riksdagen antar regeringens förslag och avslår motionsyrkandena.
Kostnader för vissa skaderegleringar m.m.
Fram till budgetåret 2000 betalades från anslaget en rad kostnader för
rättsväsendet såsom ersättningar till vittnen, parter och
rättegångsbiträden samt kostnader för statens rättegångar.
Det hade visat sig svårt att prognostisera utgifterna för anslaget
som t.o.m. budgetåret 1999 betecknades F 7 Diverse kostnader för
rättsväsendet. Vid flera tillfällen hade anslaget överskridits och
extra medel begärts på tilläggsbudget. I budgetpropositionen för år
1999 anmälde regeringen att den inlett en översyn av anslaget. Under
riksdagsbehandlingen uttalade utskottet att en ändring av anslagets
konstruktion borde övervägas (bet. 1998/99:JuU1 s. 16).
Efter förslag av regeringen godkände riksdagen att anslaget Diverse
kostnader för rättsväsendet skulle avvecklas och delas upp fr.o.m. år
2000 (bet. 1999/2000:JuU1, rskr. 78). Det nya anslaget 4.13 Kostnader
för vissa skaderegleringar m.m. disponeras av Justitiekanslern och
anslaget består av de anslagsposter som Justitiekanslern belastade på
anslaget F 7 Diverse kostnader för rättsväsendet. Det rör främst
kostnader för ersättning vid frihetsberövanden och för förundersökning
i tryck- och yttrandefrihetsmål.
Utskottet konstaterade vid behandlingen av budgetpropositionen för år
2000 att anslaget nu erhållit en ny konstruktion. Om denna var ägnad
att leda till säkrare utgiftsprognoser var då inte helt lätt att bedöma
- de oförutsedda utgifterna under tidigare år hade inte sällan hänfört
sig till Justitiekanslerns ansvarsområden. Utskottet konstaterade dock
med tillfredsställelse att reg-eringen avsåg att redan under det
kommande budgetåret göra en närmare översyn av anslagets storlek (bet.
1999/2000:JuU1 s. 95).
I budgetpropositionen för år 2001 framhåller regeringen att
belastningen på anslaget är svår att beräkna. Anslaget för år 2000
uppgår, efter det att medel tillförts på tilläggsbudget vid förra
riksmötet (prop. 1999/2000:100, bet. 1999/2000:FiU27, 1999/2000:JuU5y)
till 20 999 000 kr. Utgiftsprognosen har därefter sjunkit för
innevarande år och beräknas nu uppgå till 14 000 000 kr. Ett
anslagssparande om 7 500 000 kr kommer därför att finnas vid årets
utgång. Med hänsyn härtill anser regeringen att anslaget nästa år kan
beräknas till 10 399 000 kr.
Utskottet konstaterar att svårigheterna att beräkna utgifterna på
anslaget synes kvarstå. Huruvida någon närmare översyn av anslagets
storlek företagits framgår inte av budgetpropositionen, och utskottet
vill understryka vikten av att alla möjligheter att göra säkrare
utgiftsprognoser tas till vara.
Regeringen föreslår i enlighet härmed att riksdagen till anslaget
Kostnader för vissa skaderegleringar m.m. anvisar ett ramanslag om 10
399 000 kr.
Utskottet har behandlat anslagsyrkandet ovan i avsnittet Utgiftsramen
och anslaget. Som framgår där föreslår utskottet att riksdagen antar
regeringens förslag.
Avgifter till vissa internationella sammanslutningar
Från anslaget betalas årsavgifter till Haagkonferensen för
internationell privaträtt, Internationella institutet i Rom för
unifiering av privaträtten
(UNIDROIT), Association Internationale des Hautes Jurisdictions
Administratives samt Bernunionen (WIPO = World Intellectual Property
Organization).
Från anslaget betalas också bidrag till Helsingfors kriminalpolitiska
institut och till Nordiska samarbetsrådet för kriminologi. Även bidrag
till vissa andra internationella sammanslutningar med anknytning till
Justitiedepartementet betalas från anslaget.
I budgetpropositionen föreslår regeringen en ökning av anslaget med
1 350 000 kr. Anledningen härtill är att Utrikesdepartementets funktion
som centralmyndighet för ärenden om internationell rättslig hjälp i
brott- och civilmål den 1 oktober i år överflyttades till
Justitiedepartementet. Av anslagsökningen avser 1 100 000 kr kostnader
för bl.a. rättsskydd åt utomlands frihetsberövade svenska medborgare,
under det att 250 000 kr avser kostnader för stämningsmannadelgivning.
Femte utgiftsområdets anslag 5:3 Ekonomiskt bistånd till svenska
medborgare i utlandet m.m. minskas med motsvarande belopp.
Regeringen föreslår att riksdagen för budgetåret 2001 till anslaget
Avgifter till vissa internationella sammanslutningar anvisar ett
ramanslag på 7 956 000 kr.
Utskottet har behandlat anslagsyrkandet ovan i avsnittet Utgiftsramen
och anslaget. Som framgår där föreslår utskottet att riksdagen antar
regeringens förslag.
Kronofogdemyndigheterna
Inledning
Kronofogdemyndigheterna utgör tillsammans med Riksskatteverket (RSV)
landets exekutionsväsende. RSV har den övergripande ledningen och
ansvaret för verksamheten.
Sedan den 1 januari 1997 finns det 10 regionala kronofogdemyndigheter
med för närvarande 80 lokala kontor. Kronofogdemyndigheterna är
regionala myndigheter för frågor om verkställighet enligt
utsökningsbalken (UB) och andra författningar. Som verkställande
myndighet enligt förordningen (1988:784) med instruktion för
exekutionsväsendet skall kronofogdemyndigheterna verka för att
betalningsförpliktelser och andra förpliktelser, som kan bli föremål
för verkställighet, fullgörs i rätt tid och ordning.
Riksdagen har godkänt ett övergripande mål för exekutionsväsendet.
Enligt detta är kronofogdemyndigheternas uppgift som verkställande
myndighet att på uppdrag av borgenärer och andra sökande verkställa
rättsanspråk som inte reglerats på frivillig väg. Ansökningar skall
handläggas snabbt och med hög kvalitet. Kronofogdemyndigheterna skall
även i övrigt, genom information och liknande förebyggande åtgärder,
verka för att betalningsförpliktelser och andra förpliktelser som kan
verkställas i stället fullgörs frivilligt i rätt tid och ordning.
Till frågor om verkställighet enligt UB hör i första hand
verkställighet av domar och andra exekutionstitlar.
Kronofogdemyndigheterna verkställer också beslut om avhysning och annan
handräckning. Till deras uppgifter hör även att svara för exekutiv
försäljning av bl.a. fast egendom. Utöver de exekutiva uppgifterna
enligt UB har kronofogdemyndigheterna att handlägga
verkställighetsärenden enligt vissa andra författningar, t.ex. lagen
(1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter samt
mål om återtagande av gods som köpts på kredit enligt
konsumentkreditlagen (1992:830) och lagen (1978:599) om avbetalningsköp
mellan näringsidkare m.fl. Kronofogdemyndigheterna är också
tillsynsmyndigheter i konkurs. Sedan den 1 januari 1992 handlägger
kronofogdemyndigheterna vidare den summariska processen, dvs. mål
enligt lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning.
Kronofogdemyndigheterna har också uppgifter enligt
skuldsaneringslagen (1994:334). Lagen innebär att
kronofogdemyndigheterna skall svara för huvuddelen av utredningen i
skuldsaneringsärenden och också fatta beslut om frivillig
skuldsanering. Med stöd av bestämmelser i främst UB och lagen
(1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. företräder
kronofogdemyndigheterna i vissa avseenden det allmänna som borgenär vid
indrivning i s.k. allmänna mål.
Resultatuppföljning
Exekutionsväsendets del av det övergripande målet för rättsväsendet är
att upprätthålla rättstrygghet och rättssäkerhet vad gäller
betalningsförpliktelser och andra förpliktelser som kan verkställas av
kronofogdemyndigheterna.
I RSV:s årsredovisning lämnas information om resultatet i fråga om
kronofogdemyndigheternas verksamhetsgrenar förebyggande verksamhet,
summarisk process, indrivning, exekutiv fastighetsförsäljning, tillsyn
i konkurs och skuldsanering.
Kostnader per verksamhetsgren (miljoner kronor)
--------------------------------------------------------------
| | 1996 | 1997 | 1998 | 1999 |
--------------------------------------------------------------
|Förebyggande | 6,5 | 5,1 | 5,6 | 6,7|
|verksamhet | | | | |
--------------------------------------------------------------
|Summarisk | 199,7 | 187,3 | 177,1 | 172,4|
|process | | | | |
--------------------------------------------------------------
|Indrivning | 930,5 | 979,9 | 1 031,3 |1 127,0|
--------------------------------------------------------------
|Fastighetsförsäljning|106,8 | 93,1 | 79,1 | 68,5|
--------------------------------------------------------------
|Konkurstillsyn | 51,9 | 49,5 | 51,4 | 51,9|
--------------------------------------------------------------
|Skuldsanering | 34,9 | 37,9 | 31,4 | 33,0|
--------------------------------------------------------------
Av årsredovisningen framgår att kronofogdemyndigheternas produktivitet,
jämfört med år 1998, har försämrats inom alla verksamhetsgrenar utom
skuldsanering och exekutiv fastighetsförsäljning, inom vilka områden
produktiviteten förbättrats något. En generell förklaring till
nedgången i kronofogdemyndigheternas produktivitet är, enligt RSV, att
mål- och ärendevolymerna minskat under året samtidigt som
organisationen varit oförändrad.
Kvaliteten i verksamheten mäts från tre aspekter: produktkvalitet,
processkvalitet och ändamålsenlighet.
Med produktkvalitet förstås egenskaperna i de prestationer och
tjänster som lämnar kronofogdemyndigheterna. Enligt RSV:s bedömning
kännetecknas verksamheten av god produktkvalitet. Denna bedömning
grundas på att antalet överklaganden är litet och att
kronofogdemyndigheternas bedömningar i allmänhet står sig vid
överprövning.
Med processkvalitet avses de sätt på vilka produkterna
tillhandahålls. RSV framhåller att den viktigaste indikatorn på
processkvalitet är handläggningstiderna. Dessa har har förbättrats för
de enskilda målen och för konkurstillsynen medan de har försämrats för
de allmänna målen. För de allmänna målens del torde skillnaden mellan
målsättning och måluppfyllelse förklaras av att årets mätningar gjorts
på ett mera fullständigt dataunderlag än det som fanns tillgängligt vid
målformuleringen. I fråga om handläggningstiderna för övriga
verksamhetsgrenar är de i stort sett oförändrade.
Med ändamålsenlighet menas, enligt RSV, i vilken utsträckning
produkterna uppfyller uppdragsgivares och andra intressenters krav och
önskemål. Mått på ändamålsenligheten finns framför allt inom
indrivningen. Som mått används därvid det betalda beloppet som andel av
det belopp som överlämnats för verkställighet (indrivningsprocenten).
För såväl allmänna som enskilda mål förbättrades indrivningsprocenten
under 1999. Härtill torde den förbättrade konjunkturen och en därav
följande bättre betalningsförmåga ha bidragit. RSV pekar också på andra
orsaker, såsom nya regler för löneexekution och det nya skattekontot,
vilka båda bidragit till en effektivare indrivning.
RSV definierar effektivitet som förhållandet mellan de resurser som
förbrukas i verksamheten (kostnaderna) och effekterna av det som
åstadkoms. Effekterna av kronofogdemyndigheternas verksamhet är av två
slag. Det rör sig dels om direkta effekter av verksamheten, t.ex.
indrivet belopp, dels indirekta, såsom påverkan på betalningsmoralen.
Om effektiviteten mäts genom att ställa kostnaderna för
indrivningsverksamheten mot indrivna belopp, kan konstateras att det
1999 i löpande priser kostade sexton öre att driva in en krona, vilket
var samma belopp som år 1998. Vid en omräkning i fasta priser har
kostnaden sjunkit från arton öre 1996 till alltså sexton öre 1999.
Inom exekutionsväsendet bedrivs ett projekt vars syfte är att
utarbeta och införa nya arbetssätt med IT-stöd för
indrivningsverksamheten, det s.k. INIT-projektet. Genom INIT skall
registrering, akthantering och registerforskning effektiviseras. Vidare
skall användningen av INIT bl.a. leda till att
genomströmningshastigheten för indrivningsärendena ökar. När INIT är
fullt utbyggt skall det enligt RSV:s bedömning innebära inbesparade
resurser om 15-20 % inom indrivningsverksamheten. Regeringen ser INIT
som ett högt prioriterat projekt som skall fullföljas.
När det gäller påverkan på betalningsmoralen konstaterar RSV att
denna är svår att mäta. Antalet nytillkomna gäldenärer minskar dock. I
vad mån detta beror på den allmänna ekonomiska utvecklingen eller på
kronofogdemyndigheternas verksamhet är enligt RSV svårt att avgöra.
RSV konstaterar sammanfattningsvis att indrivningsprocenten har
stigit, medan produktiviteten sjunkit och handläggningstiderna
försämrats.
I budgetpropositionen redovisar regeringen inte någon annan bedömning
än den RSV gjort. Regeringen framhåller att kronofogdemyndigheternas
verksamhet är beroende av omvärlden och att det kan konstateras att
måltillströmningen fortsätter att sjunka.
Utskottet har inte funnit något som motsäger regeringens bedömning av
kronofogdemyndigheternas resultat.
Prioriteringar inför budgetåret 2001
Regeringen anför i budgetpropositionen att kronofogdemyndigheterna
skall sträva efter en modern, effektiv och ändamålsenlig förvaltning,
vilken skall uppnås genom IT-, metod- och kompetensutveckling.
Myndigheterna skall sträva efter ökad service och förenklingar för
företag och allmänhet. Exekutionsväsendet skall upprätthålla
rättstrygghet och rättssäkerhet vad gäller betalningsförpliktelser och
andra förpliktelser.
Utskottet har inget att invända mot vad regeringen anfört.
Anslaget
Över anslaget till kronofogdemyndigheterna finansieras all verksamhet
som bedrivs av dessa, liksom även det teknikstöd för verksamheten som
tillhandahålls av eller genom den användarfinansierade resultatenheten
RSV-IT (tidigare Dataservice) vid RSV. Visst utvecklingsarbete på det
tekniska området och RSV:s uppgifter som central förvaltningsmyndighet
inom kronofogdemyndigheternas verksamhetsområde finansieras dock över
anslaget till RSV.
I budgetpropositionen för år 2000 konstaterade regeringen att det
byggdes upp ett avsevärt anslagssparande hos kronofogdemyndigheterna
under budgetåren 1993/94, 1994/95 och 1995/96. Under år 1997 ökade
anslagssparandet marginellt för att därefter minska under år 1998.
Regeringen hade vid tre tillfällen, senast hösten 1998, beslutat om
indragning av medel från anslaget som en besparing. Sammanlagt hade i
enlighet med regeringens beslut 82 760 000 kr förts bort från anslaget.
Regeringen konstaterade vidare att det för perioden 1995/96-1998 hade
tillämpats ett besparingskrav på 11 % för kronofogdemyndigheterna.
Därutöver hade ett tillfälligt resurstillskott som lämnades under
budgetåret 1994/95 dragits bort i två omgångar.
Enligt regeringen tydde RSV:s prognos för medelsförbrukningen på att
kronofogdemyndigheternas anslagssparande skulle komma att avvecklas
helt under den kommande treårsperioden, främst på grund av kostnaderna
för INIT. Medelsförbrukningen var dock starkt beroende av mängden
inkommande mål och ärenden. Enligt regeringens mening borde det vara en
prioriterad uppgift att genom förbättringar av IT-stödet och andra
rationaliseringsåtgärder se till att verksamheten kunde klara en
eventuell uppgång i arbetsbelastningen utan allvarliga störningar eller
betydande resurstillskott.
I budgetpropositionen för budgetåret 2001 upplyser regeringen att den
under 2000 beslutat om en indragning från anslagssparandet om 10
miljoner kronor. Regeringen anför att den inte nu finner anledning att
göra någon annan bedömning av kronofogdemyndigheternas medelsbehov än
som tidigare gjorts.
Regeringen föreslår att riksdagen till kronofogdemyndigheterna för
budgetåret 2001 anvisar ett ramanslag om 1 361 669 000 kr, vilket
innebär en ökning med omkring 19,9 miljoner kronor jämfört med
innevarande budgetår.
I motion Ju927 (m) begärs att anslaget till kronofogdemyndigheterna
skall minskas med 30 miljoner kronor. Motionärerna anser att en sådan
minskning kan möjliggöras genom en avveckling av den statliga
konkurstillsynen.
Genom beslut den 7 maj 1997 bemyndigade regeringen chefen för
Justitiedepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppdrag
att utreda bl.a. vilken inriktning och vilket närmare innehåll
konkurstillsynen skulle ha (dir. 1997:74). Till särskild utredare
utsågs hovrättslagmannen Trygve Hellners. Utredningen antog namnet
Konkurstillsynsutredningen.
Lagutskottet behandlade vid riksmötet 1998/99 motionsyrkanden om
konkurstillsynen. Utskottet framhöll därvid bl.a. att de förslag som
Förmånsrättskommittén lagt fram i betänkandet Nya förmånsrättsregler
(SOU 1999:1) och som innebar att statens förmånsrätt för skatter och
avgifter skulle avskaffas och förmånsrätten för företagsinteckningar
förvandlas till en allmän förmånsrätt innebar att de nu prioriterade
borgenärerna, staten respektive innehavare av företagsinteckningar,
skulle få ett helt annat intresse än hittills av att engagera sig i och
påverka konkursförvaltningen. Ett avskaffande av statens förmånsrätt
för skatter och avgifter skulle leda till att kronofogdemyndigheten,
såsom företrädare för staten som borgenär, måste ikläda sig en mera
aktiv borgenärsroll än som dittills varit fallet. Den i olika
sammanhang kritiserade dubbelrollen för kronofogdemyndigheten, att både
vara tillsynsmyndighet och borgenärsföreträdare för staten, blev
därigenom enligt utskottets mening från både principiella och praktiska
utgångspunkter mer påtaglig än som dittills gällt. Därmed innebar
Förmånsrättskommitténs förslag att förutsättningarna för
Konkurstillsynsutredningens uppdrag förändrats så att det enligt
utskottets mening motiverade att utredningen gavs ett vidgat uppdrag.
Uppdraget borde utvidgas så att utredningen, dock alltjämt med
utgångspunkt i att konkurstillsynen skulle vara offentlig, gavs
möjlighet att därutöver förutsättningslöst överväga den framtida
tillsynsfunktionens organisation. Utredningen borde därvid beakta de
allmänna uttalanden som utskottet gjort om inriktningen av en reform
och de frågeställningar som belystes i motionen. Vad utskottet sålunda
uttalat borde riksdagen som sin mening ge regeringen till känna (bet.
1998/99:LU11 s. 7 f).
Regeringen beslutade den 22 april 1999 om tilläggsdirektiv till
utredningen i enlighet med vad riksdagen tillkännagivit.
Konkurstillsynsutredningen överlämnade i juni innevarande år sitt
betänkande Ny konkurstillsyn (SOU 2000:62) till regeringen. I
betänkandet föreslås, såvitt nu är av intresse, att konkurstillsynen
alltjämt skall vara offentlig men ges en ny organisation. Enligt
betänkandet skall tillsynen utövas av en självständig och rikstäckande
myndighet, benämnd Konkurstillsynsmyndigheten. Denna skall varken vara
inordnad under kronofogdemyndigheternas budgetansvar eller lyda under
RSV. Förutom tillsynsfunktionen skall den nya myndigheten ha en viktig
informations- och utbildningsfunktion i förhållande till
konkursförvaltarna och ha kvar den roll som enligt lönegarantilagen
(1992:497) ankommer på tillsynsmyndigheten.
Betänkandet har remitterats och skall därefter beredas i
Justitiedepartementet.
Utskottet har behandlat anslagsyrkandena ovan i avsnittet
Utgiftsramen och anslaget. Som framgår där föreslår utskottet att
riksdagen antar regeringens förslag och avslår motionsyrkandet.
Hemställan
Utskottet hemställer
Inledning
1. beträffande det individuella ansvaret för brott
att riksdagen avslår motion 2000/01:911 yrkande 1,
res. 1 (m) - motiv.
2. beträffande rättstrygghet som en del av livskvaliteten
att riksdagen avslår motion 2000/01:So358 yrkande 8,
Utgiftsramen och anslagen
3. beträffande anslag under utgiftsområde 4 Rättsväsendet
att riksdagen
dels med bifall till proposition 2000/01:1 i denna del anvisar
anslag till verksamheten inom rättsväsendet för budgetåret 2001
enligt utskottets förslag i bilaga 4,
dels avslår de i bilaga 5 angivna motionsyrkandena,
Polisväsendet
4. beträffande resursfördelningen mellan
polismyndigheterna
att riksdagen avslår motion 2000/01:Ju933 yrkande 14,
30. beträffande tingsrätterna
att riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju404, 2000/01:Ju408 yrkandena 2
och 4, 2000/01:Ju409 yrkande 2, 2000/01:Ju414 och 2000/01:Ju418,
31. beträffande allmänna domstolar och allmänna
förvaltningsdomstolar
att riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju415 yrkande 5 och
2000/01:Ju913 yrkande 12,
res. 21 (m, kd)
32. beträffande sidoverksamheter
att riksdagen med avslag på motion 2000/01:Ju412 godkänner att
sjöfartsregistret förs över från Stockholms tingsrätt till
Sjöfartsverket och att inskrivning enligt lagen (1984:649) om
företagshypotek förs över från Malmö tingsrätt till Patent- och
registreringsverket,
33. beträffande utnämning av domare
att riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju415 yrkande 2 och
2000/01:Ju933 yrkande 19,
att riksdagen godkänner att en advokat skall ingå i
Tjänsteförslagsnämnden för domstolsväsendet och att ordföranden i
nämnden skall ha ansvaret för ärendenas beredning,
35. beträffande domarutbildningen
att riksdagen med avslag på motionerna 2000/01:Ju415 yrkande 6 och
2000/01:Ju927 yrkande 9 bemyndigar regeringen att närmare ange
detaljer och tidsfrister för de obligatoriska momenten i
domarbanan,
res. 23 (m)
36. beträffande notariemeritering
att riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju409 yrkande 3 och
2000/01:Ju921 yrkande 16,
res. 24 (c, fp)
Kriminalvården
37. beträffande drogfria anstalter
att riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju501, 2000/01:Ju511 yrkandena
1-3 och 5, 2000/01:Ju921 yrkande 19, 2000/01:Ju927 yrkande 14,
2000/01:Ju931 yrkande 9 och 2000/01:So449 yrkande 2 (delvis),
res. 25 (m, kd, c, fp)
38. beträffande övervakade besök
att riksdagen avslår motion 2000/01:Ju511 yrkande 4,
res. 26 (kd)
39. beträffande frigivningsförberedelser
att riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju514, 2000/01:Ju913 yrkande 22,
2000/01:Ju921 yrkande 21, 2000/01:So449 yrkande 2 (delvis) och
2000/01:Bo405 yrkande 1,
res. 27 (m, kd, c, fp)
40. beträffande utslussning med elektronisk övervakning
att riksdagen avslår motion 2000/01:Ju504,
41. beträffande utslussningsboende för långtidsdömda
att riksdagen avslår motion 2000/01:Ju913 yrkande 23,
res. 28 (m, kd, fp)
42. beträffande fängelsedömda på häkte
att riksdagen avslår motion 2000/01:Ju512,
res. 29 (m, kd, c, fp)
43. beträffande kvinnor inom kriminalvården
att riksdagen avslår motion 2000/01:Ju933 yrkande 29,
Brottsförebyggande rådet, m.m.
44. beträffande familjens och skolans brottsförebyggande
betydelse
att riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju921 yrkandena 1 och 2,
2000/01:Ju929 yrkande 1 och 2000/01:Ju933 yrkande 1,
att riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju917 och 2000/01:So543 yrkande
1,
46. beträffande övriga åtgärder mot ungdomsbrottsligheten
att riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju231 yrkande 1, 2000/01:Ju905,
2000/01:Ju909 och 2000/01:Ju916,
res. 31 (m, kd, c, fp)
47. beträffande gemensamma ärendehanteringssystem
att riksdagen avslår motion 2000/01:Ju921 yrkande 22,
res. 32 (c)
48. beträffande kommunala trygghetsplaner
att riksdagen avslår motion 2000/01:Bo223 yrkande 4,
res. 33 (c)
Brottsoffermyndigheten
49. beträffande finansiering av brottsofferfonden
att riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju911 yrkande 17 och
2000/01:Ju930 yrkandena 2, 4 och 5.
res. 34 (m, kd, c, fp)
Stockholm den 23 november 2000
På justitieutskottets vägnar
Gun Hellsvik
I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik (m) 1), Ingvar Johnsson (s),
Märta Johansson (s), Margareta Sandgren (s), Alice Åström (v), Ingemar
Vänerlöv (kd) 1), Anders G Högmark (m) 1), Ann-Marie Fagerström (s),
Maud Ekendahl (m) 1), Helena Zakariasén (s), Morgan Johansson (s),
Yvonne Oscarsson (v), Ragnwi Marcelind (kd) 1), Jeppe Johnsson (m) 1),
Kia Andreasson (mp), Gunnel Wallin (c) 1) och Christer Nylander (fp)
1).
1) dock ej i beslutet under moment 3
Reservationer
1. Det individuella ansvaret för brott (mom. 1, motiveringen)
Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl (m) och Jeppe
Johnsson (m) anför:
Vi anser att den del av utskottets yttrande som på sidan 20 börjar med
"Det sagda innebär," och slutar med "Motionen avstyrks. " bort ha
följande lydelse:
Detta innebär, som utskottet inledningsvis anförde, att brottsligheten
måste angripas på bred front. Vad som nu sagts innebär emellertid inte
att det går att bortse från det individuella ansvaret för brott vilket
är en grundläggande princip i straffsystemet. Det bör alltså
understrykas att det bakom varje brott finns en individ som beslutat
sig för att handla på ett brottsligt sätt. Det är, som anförs i motion
Ju911, en viktig rättspolitisk fråga att individen görs ansvarig för
sina brott och att han inte tillåts ursäkta sig med t.ex. dåliga
uppväxtförhållanden. Detta torde också vara en inställning som delas av
flertalet medborgare. Några särskilda åtgärder med anledning av
motionen behövs därför inte.
Vi anser att det sätt på vilket resursfördelningen mellan länen sker
inte i tillräcklig utsträckning möjliggör en nyanserad bedömning av
resursbehovet. Här tänker vi bl.a. på glesbygderna som har sina
särskilda behov. Vi vill understryka att resursfördelningen inte får
innebära att glesbygderna ges en så låg polisiär närvaro att det
inbjuder till brottslighet.
En annan aspekt som måste komma till starkare uttryck är förekomsten
av sommargäster och andra som tillfälligt uppehåller sig i trakten
såsom är fallet på vissa skidorter.
Mot denna bakgrund bör frågan om hur fördelningen skall gå till bli
föremål för översyn i ett bredare perspektiv. Regeringen bör därför ges
i uppdrag att tillsätta en utredning med den inriktning vi nu förordat.
Vad vi nu anfört innebär att vi ställer oss bakom motionerna Ju226 och
Ju231 i denna del. Motionerna Ju206 och Ju246 bör inte föranleda någon
åtgärd från riksdagens sida.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 5 bort ha följande
lydelse:
5. beträffande fördelningsmodellen
att riksdagen med anledning av motionerna 2000/01:Ju226 och 2000/01:Ju231
yrkande 2 och med avslag på motionerna 2000/01:Ju206 och
2000/01:Ju246 som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts i denna reservation.
3. Resursfördelningen inom polismyndigheterna (mom. 6)
Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl (m) och Jeppe
Johnsson (m) anför:
Vi anser att det behövs en rad åtgärder för att förbättra verksamheten
inom polisen.
För att säkerställa att resurstillskotten leder till att antalet
poliser ökar i förhållande till dagens nivå bör polismyndigheterna
åläggas att avsätta en viss del av sin budget till nyrekrytering.
En annan fråga som kräver åtgärder på central nivå gäller
vidareutbildningen inom polisen. Här krävs riktlinjer för
polismyndigheterna.
Slutligen menar vi att polisverksamheten skulle bli betydligt mer
effektiv med ett decentraliserat budgetansvar. Också på detta område
bör riktlinjer utformas centralt.
De åtgärder vi nu förordat bör redovisas samlat för riksdagen i form
av en handlingsplan. Det bör ankomma på regeringen att vidta åtgärder
med anledning av det anförda.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 6 bort ha följande
lydelse:
6. beträffande resursfördelningen inom polismyndigheterna
att riksdagen med anledning av motion 2000/01:Ju236 yrkandena 1-3 och 7
som sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i denna
reservation.
4. Polisens arbetsuppgifter (mom. 7)
Gun Hellsvik (m), Ingemar Vänerlöv (kd), Anders G Högmark (m), Maud
Ekendahl (m), Ragnwi Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m), Gunnel Wallin
(c) och Christer Nylander (fp) anför:
Vi anser att en renodling av polisarbetet kan ske även inom
polisorganisationen. För att detta skall kunna bli möjligt bör antalet
civilanställda på sikt ökas. Den utredning som riksdagen beställde i
våras bör därför ges i uppdrag att överväga även denna fråga. Det bör
ankomma på regeringen att vidta erforderliga åtgärder.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 7 bort ha följande
lydelse:
7. beträffande polisens arbetsuppgifter
att riksdagen med anledning av motionerna 2000/01:Ju211 yrkande 1,
2000/01:Ju223, 2000/01:Ju921 yrkande 11, 2000/01:Ju933 yrkande 7
och 2000/01:T215 yrkande 8 som sin mening ger regeringen till
känna vad som anförts i denna reservation.
5. Prioritering av olika slag av brottslighet (mom. 8)
Vi vill understryka vikten av att polisens arbete bidrar till att
människor känner trygghet. För att öka människors känsla av trygghet är
det viktigt att polisen också tar sig an vardagsbrottsligheten, dvs.
brott som medborgarna ofta kommer i kontakt med. Betydelsen av detta
bör därför lyftas fram bland de prioriteringar som skall gälla för
polisverksamheten under år 2001.
En annan typ av brottslighet som bör ges ett större utrymme i detta
sammanhang är ungdomsbrottsligheten, framför allt ungdomsrånen. Skälet
till detta är att ingripanden mot unga lagöverträdare måste ske så
tidigt som möjligt för att hindra att de unga fortsätter sin
brottskarriär. Denna typ av brott drabbar dessutom ofta unga personer
som befinner sig i en känslig del av sin personliga utveckling. Även
hänsyn till brottsoffren talar alltså för att ungdomsbrottsligheten
prioriteras.
Det får ankomma på regeringen att vidta åtgärder.
Det anförda innebär att vi ställer oss bakom motionerna Ju208, Ju218,
Ju219 och Ju248. Motionerna Ju709, So547 och Kr342 bör på de skäl
majoriteten anför inte föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 8 bort ha följande
lydelse:
8. beträffande prioritering av olika slag av brottslighet
att riksdagen med anledning av motionerna 2000/01:Ju208, 2000/01:Ju218
yrkande 3, 2000/01:Ju219 och 2000/01:Ju248 yrkande 1 samt med
avslag på motionerna 2000/01:Ju709, 2000/01:So547 yrkande 5 och
2000/01:Kr342 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna
vad som anförts i denna reservation.
6. Närpolisen (mom. 9)
Gun Hellsvik (m), Ingemar Vänerlöv (kd), Anders G Högmark (m), Maud
Ekendahl (m), Ragnwi Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m), Gunnel Wallin
(c) och Christer Nylander (fp) anför:
Vi anser att de åtgärder som aviseras för att närpolisreformen skall
kunna fullföljas inte är tillräckliga. På sikt är det nödvändigt med
fler poliser än vad de nu aktuella resurstillskotten medger för att
upprätthålla den beslutade närpolisreformen som vi tidigare ställt oss
bakom. Som en riktlinje bör dessutom gälla att närpolisens ansvar för
utryckningsverksamheten begränsas.
Det bör ankomma på regeringen att vidta åtgärder med anledning av det
anförda.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 9 bort ha följande
lydelse:
9. beträffande närpolisen
att riksdagen med anledning av motionerna 2000/01:Ju211 yrkande 2,
2000/01:Ju213 yrkande 2, 2000/01:Ju218 yrkande 2, 2000/01:Ju911
yrkande 7, 2000/01:Ju921 yrkande 13, 2000/01:Ju933 yrkande 6 och
2000/01:N225 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna
vad som anförts i denna reservation.
7. Utredningsverksamheten (mom. 10)
Gun Hellsvik (m), Ingemar Vänerlöv (kd), Anders G Högmark (m), Maud
Ekendahl (m), Ragnwi Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m), Gunnel Wallin
(c) och Christer Nylander (fp) anför:
Vi vill understryka vikten av att polisen inte skriver av anmälningar
utan att detta är befogat. Allmänhetens förtroende för polisen hotas om
den som anmäler ett brott bibringas uppfattningen att man inte ens
försöker utreda det anmälda brottet. Fler ärenden bör alltså utredas
och redovisas till åklagare. Riksdagen bör därför besluta att den
utredning som nu aviserats skall ta upp frågan om hur möjligheterna att
skriva av anmälningar hanterats av polisen.
Riksdagen bör också klargöra att utredningen bör ta upp olika
möjligheter att förstärka utredningsverksamheten. Som exempel på
tänkbara åtgärder vill vi här nämna att specialistkompetens måste
finnas tillgänglig, något som skulle kunna tillgodoses om man i högre
utsträckning använde sig av civila utredningsmän.
Slutligen vill vi framhålla att långa handläggningstider har flera
negativa effekter. Brottsoffer och misstänkta lider av att få vänta
länge på beslut i åtalsfrågan och ett slutligt avgörande. Det kan antas
att en lång väntan leder till att det blir svårare för offret att lämna
den traumatiska upplevelsen bakom sig. Det finns också en risk att
brottet hinner preskriberas. Härtill kommer att bevisvärdet av utsagor
i regel försämras med tiden. Till detta skall läggas att det i fråga om
vissa mål hinner uppkomma ytterligare misstankar mot den åtalade, något
som komplicerar handläggningen. Medborgarnas förtroende för
rättsväsendet riskerar dessutom att försämras om handläggningstiderna
blir för långa. Även frågan om handläggningstiderna inom polisen bör
alltså omfattas av utredningsuppdraget.
Det får ankomma på regeringen att vidta åtgärder med anledning av det
anförda.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 10 bort ha följande
lydelse:
10. beträffande utredningsverksamheten
att riksdagen med anledning av motionerna 2000/01:Ju212, 2000/01:Ju911
yrkandena 5 och 6, 2000/01:Ju921 yrkandena 12 och 23 samt
2000/01:Ju933 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna
vad som anförts i denna reservation.
8. Personalförsörjningen inom polisen (mom. 11)
Gun Hellsvik (m), Ingemar Vänerlöv (kd), Anders G Högmark (m), Maud
Ekendahl (m), Ragnwi Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m), Gunnel Wallin
(c) och Christer Nylander (fp) anför:
Vi anser att det behövs krafttag för att komma till rätta med
polisbristen. Förutom extra resurser måste det långsiktiga målet vara
att antalet poliser blir betydligt högre än i dag. För att detta skall
bli möjligt krävs att polisutbildningen utökas, och ytterligare
polishögskolor bör inrättas. Härtill behövs åtgärder för att de som
genomgått polisutbildningen och fått anställning som polis inte skall
sluta av arbetsmiljöskäl. För att komma till rätta med de problem som
finns i dag bör polisväsendet anställa mer administrativ personal som
kan frigöra poliser för renodlade polisuppgifter. Det behövs också fler
personer som skall syssla med personalvård. Det bör ankomma på
regeringen att vidta åtgärder med anledning av det anförda.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 11 bort ha följande
lydelse:
11. beträffande personalförsörjningen inom polisen
att riksdagen med anledning av motionerna 2000/01:Ju213 yrkandena 1 och 3,
2000/01:Ju228 yrkande 2, 2000/01:Ju229 yrkande 1, 2000/01:Ju243,
2000/01:Ju911 yrkande 3 och 2000/01:Ju933 yrkande 4 som sin mening
ger regeringen till känna vad som anförts i denna reservation.
9. Organisationen av polisutbildningen (mom. 13)
Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl (m), Jeppe
Johnsson (m) och Gunnel Wallin (c) anför:
Det finns flera frågor kring polisutbildningen som behöver ses över.
Enligt vår mening är det inte givet att alla poliser måste ha exakt
samma utbildning - geografiska variationer kan motivera en mer
differentierad utbildning. En annan fråga är vem som skall ha
huvudmannaansvaret för polisutbildningen. En utredning bör få i uppdrag
att överväga dessa frågor. I utredningens uppdrag bör även ingå att se
över detaljerna i antagningsförfarandet. Slutligen bör möjligheterna
till samordning av utbildningen för personal inom tullen, polisen och
Kustbevakningen undersökas.
Det ankommer på regeringen att vidta åtgärder med anledning av det nu
anförda.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 13 bort ha följande
lydelse:
13. beträffande organisationen av polisutbildningen
att riksdagen med anledning av motionerna 2000/01:Ju227, 2000/01:Ju921
yrkande 9 och 2000/01:Ju927 yrkande 3 som sin mening ger
regeringen till känna vad som anförts i denna reservation.
10. Polisens arbetstider (mom. 14)
Gun Hellsvik (m), Ingemar Vänerlöv (kd), Anders G Högmark (m), Maud
Ekendahl (m), Ragnwi Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m), Gunnel Wallin
(c) och Christer Nylander (fp) anför:
Vi anser att polisens arbetstider i högre utsträckning måste anpassas
till verksamhetsbehoven. Detta innebär att fler poliser måste finnas i
tjänst på kvällar, nätter och helger. En sådan anpassning skulle
innebära ett bättre resursutnyttjande samtidigt som medborgarnas
berättigade krav på en polisiär närvaro när behovet är som störst
skulle tillgodoses. Det bör ankomma på regeringen att verka för en
ytterligare förändring av arbetstiderna inom polisen.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 14 bort ha följande
lydelse:
14. beträffande polisens arbetstider
att riksdagen med anledning av motionerna 2000/01:Ju921 yrkande 10 och
2000/01:Ju927 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna
vad som anförts i denna reservation.
11. Samlokalisering av myndigheter inom rättsväsendet (mom. 16)
Gun Hellsvik (m), Ingemar Vänerlöv (kd), Anders G Högmark (m), Maud
Ekendahl (m), Ragnwi Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m), Gunnel Wallin
(c) och Christer Nylander (fp) anför:
Vi anser att alla tänkbara möjligheter bör tas till vara när det gäller
samverkan mellan de myndigheter som finns inom rättsväsendet. För att
underlätta den samverkan som i dag sker mellan polisen och åklagarna
bör möjligheterna att utnyttja gemensamma lokaler övervägas i högre
utsträckning än som redan sker. Även personaladministrationen skulle
kunna skötas gemensamt. Det kan inte uteslutas att det också i fråga om
andra myndigheter inom rättsväsendet finns samordningsfördelar som för
närvarande inte utnyttjas. Domstolarna bör emellertid vara fristående
från andra rättsvårdande myndigheter. Vi anser att det finns skäl att
inleda en översyn. Det får ankomma på regeringen att vidta åtgärder.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 16 bort ha följande
lydelse:
16. beträffande samlokalisering av myndigheter inom
rättsväsendet
att riksdagen med anledning av motion 2000/01:Ju921 yrkande 24 som sin
mening ger regeringen till känna vad som anförts i denna
reservation.
12. Polisens arbetsmetoder (mom. 17)
Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl (m), Jeppe
Johnsson (m) och Christer Nylander (fp) anför:
Vi anser att polisen måste förändra sina arbetsmetoder och att det nya
sättet att arbeta bör ha New York-modellen som förebild. Principen om
att ingripa mot alla brott och ordningsstörningar, tidigt och tydligt,
anser vi bör gälla även här.
Även om New York-modellen inte kan överföras direkt till svenska
förhållanden anser vi att de förtjänar stor uppmärksamhet från polisens
sida. Den utvärdering som gjorts av Eskilstunaprojektet visar också på
ett positivt resultat.
Det bör ankomma på regeringen att verka för att arbetsmetoderna
förändras inom polisen.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 17 bort ha följande
lydelse:
17. beträffande polisens arbetsmetoder
att riksdagen med anledning av motion 2000/01:Ju933 yrkande 8 som sin
mening ger regeringen till känna vad som anförts i denna
reservation.
13. Avskaffande av Ekobrottsmyndigheten (mom. 20)
Christer Nylander (fp) anför:
Enligt min mening är det viktigt att åklagare skaffar sig
specialistkompetens i fråga om olika slag av brott. Det saknas däremot
anledning att ha särskilda åklagarmyndigheter för vissa slag av
brottslighet. Redan detta förhållande talar med styrka för att
Ekobrottsmyndigheten bör avskaffas. Som ytterligare skäl kan anföras
att begreppet ekonomisk brottslighet knappast har definierats på ett
tillfredsställande sätt och att det inte finns någon grund för att anta
att ekonomisk brottslighet skulle ha ökat mer än andra slag av
brottslighet. Vidare bör framhållas att det förhållandet att en
åklagare kan behöva sakkunnigt biträde inte är unikt för ekonomisk
brottslighet utan gäller också för många andra brottstyper.
Ekobrottsmyndigheten bör således avvecklas. Det ankommer på regeringen
att vidta åtgärder med anledning av det anförda. Vad jag nu anfört bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Jag anser att utskottets hemställan under moment 20 bort ha följande
lydelse:
20. beträffande avskaffande av Ekobrottsmyndigheten
att riksdagen med bifall till motion 2000/01:Ju933 yrkande 13 som sin
mening ger regeringen till känna vad som anförts i denna
reservation.
14. Enhetlig ledning av ekobrottsbekämpning (mom. 21)
Ingemar Vänerlöv (kd) och Ragnwi Marcelind (kd) anför:
Vi kristdemokrater begärde under många år att en särskild
ekobrottsmyndighet skulle inrättas för att bekämpa den ekonomiska
brottsligheten. En sådan myndighet kom också till stånd år 1998. Vi
anser emellertid att dess mandat bör utvidgas. Som det nu är handläggs
ekonomiska brott inte bara vid Ekobrottsmyndigheten utan också inom
åklagarväsendet i övrigt, hos polisen och vid skattemyndigheternas
skattebrottsenheter. Enligt vår uppfattning måste all allvarlig
ekonomisk brottslighet - vartill även grova miljöbrott skall hänföras -
handläggas inom ramen för en enhetlig myndighetsstruktur och ledning.
Enligt vår mening bör den nuvarande organisationen ses över med
inriktningen att skapa en bättre sammanhållen myndighetsstruktur. Det
får ankomma på regeringen att vidta åtgärder i enlighet med vad vi nu
anfört. Vad vi nu anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 21 bort ha följande
lydelse:
21. beträffande enhetlig ledning av ekobrottsbekämpning
att riksdagen med anledning av motion 2000/01:Ju913 yrkande 8 som sin
mening ger regeringen till känna vad som anförts i denna
reservation.
Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl (m) och Jeppe
Johnsson (m) anför:
Vi anser att den del av utskottets yttrande som på s. 59 börjar med
Utskottet kan konstatera" och slutar med "realistiska"
bort ha följande lydelse.
Utskottet kan konstatera att regeringens iakttagelser i fråga om
domstolarnas måluppfyllelse är riktiga. I huvudsak kan utskottet också
instämma i regeringens bedömningar av vilka åtgärder som är
erforderliga för att verksamhetsmålen skall uppfyllas. Samtidigt vill
utskottet - i likhet med vad det uttalade vid förra riksmötets
budgetbehandling - framhålla att verksamhetsmålen måste vara
realistiska. En svaghet i att arbeta med mått som antal eller andelar
avgjorda eller balanserade mål är naturligen att de inte beaktar målens
svårighetsgrad. Uppfyllandet av kvantitativa verksamhetsmål får inte få
till följd att kvaliteten i dömandet eftersätts.
16. Domstolsverkets ställning (mom. 24)
Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl (m) och Jeppe
Johnsson (m) anför:
Vi anser att den centrala domstolsadministrationen bör utformas på ett
sätt som markerar domstolsväsendets oberoende. Den nuvarande
konstruktionen ger regeringen ett alltför starkt grepp om
domstolsorganisationen. Vidare kan Domstolsverket genom fördelningen av
domstolsväsendets anslag styra reformarbetet.
Enligt vår mening bör en oberoende domstolsadministration, utformad
efter mönster av den danska domstolsstyrelsen, införas.
Domstolsstyrelsen skall inrättas genom lag. Den skall organisatoriskt
lyda under regeringen men dess instruktion skall meddelas i lag.
Ansvaret för att fördela det av riksdagen fastställda anslaget till
domstolsväsendet mellan domstolarna skall ligga på Domstolsstyrelsen
som också skall svara för fortbildning och administrationsservice åt
domstolarna. Regeringen bör få i uppdrag att återkomma med förslag av
den innebörd vi nu förordat.
Vad vi med anledning av motion Ju415 i denna del anfört bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna. Motion Ju921 i nu aktuell del
bör däremot inte föranleda någon åtgärd.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 24 bort ha följande
lydelse:
24. beträffande Domstolsverkets ställning
att riksdagen med anledning av motion 2000/01:Ju415 yrkande 3 och med
avslag på motion 2000/01:Ju921 yrkande 15 som sin mening ger
regeringen till känna vad som anförts i denna reservation.
17. Domstolsverkets ställning (mom. 24)
Gunnel Wallin (c) anför:
Om Domstolsverket ges en alltför stark ställning, kan det innebära ett
hot mot domstolarnas självständighet. En tänkbar möjlighet att komma
till rätta med detta problem vore att lägga ut verkets uppgifter på
domstolarna. Regeringen bör få i uppdrag att utreda en nedläggning av
Domstolsverket och en decentralisering av dess verksamhet. Vad jag nu
med anledning av motion Ju921 i denna del anfört, bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna. Motion Ju415 i nu aktuell del bör
däremot inte föranleda någon åtgärd.
Jag anser att utskottets hemställan under moment 24 bort ha följande
lydelse:
24. beträffande Domstolsverkets ställning
att riksdagen med anledning av motion 2000/01:Ju921 yrkande 15 och med
avslag på motion 2000/01:Ju415 yrkande 3 som sin mening ger regeringen
till känna vad som anförts i denna reservation.
18. Övergripande plan för domstolsreformer (mom. 25)
Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl (m), Jeppe
Johnsson (m) och Christer Nylander (fp) anför:
Vi delar regeringens uppfattning att det finns behov av att reformera
domstolsväsendet för att detta skall kunna möta framtidens krav i ett
antal avseenden. Det är då viktigt att regeringen inför riksdagen på
ett mer genomarbetat sätt redovisar sina analyser, överväganden,
riktlinjer och principer samt förslag om domstolsväsendets reformering.
Även för domstolsväsendets personal är detta av största vikt för att
säkerställa deras viktiga engagemang och delaktighet. Vi anser det inte
tillfredsställande att riksdagen endast presenterats en skrivelse och
därutöver informeras i budgetsammanhang. Vi vill också påpeka att ett
noggrannare beredningsförfarande bör kunna leda till att en mer
enhetlig linje i reformarbetet kan presenteras. Det nu valda
tillvägagångssättet kan ge intryck av att arbetet inte bedrivs utifrån
några principiella utgångspunkter.
Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med en proposition
med en samlad redovisning och förslag i dessa frågor. En sådan
proposition måste naturligen föregås av sedvanligt utredningsarbete.
Det har nämligen inte på något tillfredsställande sätt kunnat visas
vilka verkliga fördelar som kan uppnås med nedläggningen av små
tingsrätter, trots att frågan varit föremål för regeringens intresse
under lång tid. Andra åtgärder måste alltså till.
Några ytterligare organisatoriska förändringar av betydelse bör inte
ske förrän riksdagen haft möjlighet att ta ställning till principerna
för en ny domstolsorganisation.
Vad vi nu anfört med anledning av motionerna Ju927 och Ju933 i nu
aktuella delar bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 25 bort ha följande
lydelse:
25. beträffande övergripande plan för domstolsreformer
att riksdagen med anledning av motionerna 2000/01:Ju927 yrkande 10 och
2000/01:Ju933 yrkandena 15 och 16 som sin mening ger regeringen
till känna vad som anförts i denna reservation.
19. Bevarande av den nuvarande tingsrättsorganisationen (mom. 26)
Enligt vår uppfattning bör antalet tingsrätter i princip behållas. Den
nuvarande tingsrättsorganisationen har fungerat väl. Mindre tingsrätter
har inte större målbalanser än större tingsrätter, och det saknas skäl
att anta att handläggningen i mindre tingsrätter skulle hålla en lägre
kvalitet än i de större tingsrätterna. Vi anser att utformningen av
domstolsorganisationen måste styras av medborgarperspektivet. Här
träder den lokala förankringen i förgrunden. Ett levande tingshus
påminner invånarna om rättssamhällets närvaro och om befolkningens
deltagande och insyn i rättskipningen. Korta avstånd till domstolen har
betydelse för både parter och vittnen. Om en tingsrätt läggs ned,
försvinner också polis, åklagare och advokater från orten, vilket
bidrar till en utarmning av framför allt mindre orter. Vi anser således
att den nuvarande tingsrättsorganisationen i princip skall behållas och
den pågående omorganisationen alltså genast avbrytas. Det ankommer på
regeringen att vidta erforderliga åtgärder. Detta bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 26 bort ha följande
lydelse:
26. beträffande bevarande av den nuvarande
tingsrättsorganisationen
att riksdagen med anledning av motion 2000/01:Ju407 yrkande 1 som sin
mening ger regeringen till känna vad som anförts i denna reservation.
20. Lagreglering av domkretsindelningen (mom. 27)
Gun Hellsvik (m), Ingemar Vänerlöv (kd), Anders G Högmark (m), Maud
Ekendahl (m), Ragnwi Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m) och Gunnel
Wallin (c) anför:
Vi anser att förändringar i domstolsorganisationen bör ha en bred
politisk förankring. Det är därför lämpligt att den beslutas av
riksdagen, som därigenom ges en direkt möjlighet att påverka
reformarbetet. Domkretsindelningen bör därför göras i lag. En sådan
ordning skulle också ligga mer i linje med regeringsformens krav på att
huvuddragen i domstolsorganisationen skall anges i lag och de krav som
Europakonventionen ställer på att domstolar skall vara upprättade
enligt lag. Över huvud taget skulle en lagreglering bidra till ett ökat
skydd för de enskilda domstolarnas självständighet.
Regeringen bör ges i uppdrag att återkomma till riksdagen med ett
lagförslag.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 27 bort ha följande
lydelse:
27. beträffande lagreglering av domkretsindelningen
att riksdagen med anledning av motionerna 2000/01:Ju407 yrkande 2,
2000/01:Ju408 yrkande 3, 2000/01:Ju415 yrkande 4, 2000/01:Ju820
och 2000/01:Ju921 yrkande 14 som sin mening ger regeringen till
känna vad som anförts i denna reservation.
21. Allmänna domstolar och allmänna förvaltningsdomstolar (mom. 31)
Gun Hellsvik (m), Ingemar Vänerlöv (kd), Anders G Högmark (m), Maud
Ekendahl (m), Ragnwi Marcelind (kd) och Jeppe Johnsson (m) anför:
Vi anser att en del av det dömande som i dag sker i länsrätterna bör
kunna flyttas över till tingsrätterna. De mindre tingsrätterna skulle
därigenom erhålla ett större målunderlag, något som i enlighet med
huvuddragen i regeringens skrivelse rörande reformeringen av
domstolsväsendet också skulle kunna leda till en specialisering. Totalt
sett skulle en sådan ordning kunna innebära att fler domstolar bevaras,
vilket också skulle gagna den lokala förankringen i rättskipningen.
På längre sikt bör de båda domstolsslagen helt slås ihop. Som vi ser
det skulle en sådan ordning medverka till att domstolsväsendet
uppfattas mer enhetligt. Även ur personalsynpunkt finns det skäl att
överväga en sådan förändring.
Det bör ankomma på regeringen att beakta det anförda inom ramen för
det fortsatta reformarbetet.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 31 bort ha följande
lydelse:
31. beträffande allmänna domstolar och allmänna
förvaltningsdomstolar
att riksdagen med anledning av motionerna 2000/01:Ju415 yrkande 5 och
2000/01:Ju913 yrkande 12 som sin mening ger regeringen till känna
vad som anförts i denna reservation.
22. Utnämning av domare (mom. 33)
Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl (m), Jeppe
Johnsson (m) och Christer Nylander (fp) anför:
Även om Kommittén om domstolschefens roll och utnämning av högre domare
ännu inte lagt fram sitt betänkande, anser vi att vissa riktlinjer för
framtiden redan nu kan slås fast. Utnämningsförfarandet bör präglas av
stor öppenhet och kallelseförfarandet bör avskaffas. De nuvarande
kallelsetjänsterna bör tillsättas efter ett öppet ansökningsförfarande.
Ett särskilt utnämningsråd bör - på motsvarande sätt som
Tjänsteförslagsnämnden för domstolsväsendet gör för andra domartjänster
- bereda ansökningarna och lämna förslag till regeringen på vem som bör
utnämnas. Regeringen bör redan nu få i uppdrag att vidta åtgärder i
enlighet med vad vi nu anfört. Detta bör ges regeringen till känna.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 33 bort ha följande
lydelse:
33. beträffande utnämning av domare
att riksdagen med anledning av motionerna 2000/01:Ju415 yrkande 2 och
2000/01:Ju933 yrkande 19 som sin mening ger regeringen till känna vad
som anförts i denna reservation.
23. Domarutbildningen (mom. 35)
Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl (m) och Jeppe
Johnsson (m) anför:
Domarbanan står inför stora förändringar. Även när det gäller
domarutnämningar bör i framtiden regeringens och andra myndigheters
inblandning minimeras. Det vore därför fel att nu öka regeringens
inflytande genom att låta den bestämma om momenten i domarutbildningen.
Förslaget bör avslås.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 35 bort ha följande
lydelse:
35. beträffande domarutbildningen
att riksdagen med bifall till motionerna 2000/01:Ju415 yrkande 6 och
2000/01:Ju927 yrkande 9 avslår regeringens förslag att riksdagen
skall bemyndiga regeringen att närmare ange detaljer och
tidsfrister för de obligatoriska momenten i domarbanan.
24. Notariemeritering (mom. 36)
Gunnel Wallin (c) och Christer Nylander (fp) anför:
Det är allmänt omvittnat att kraven för antagning till
notarietjänstgöring skapar en utbredd betygshets bland de juris
studerande. Detta har sin bakgrund i att det nuvarande
antagningssystemet enbart bygger på betygen från utbildningen.
Betygshetsen leder till psykisk och fysisk ohälsa.
En lösning på problemen skulle kunna vara att ändra på
antagningskraven till notarietjänstgöringen. Förslag med denna
inriktning har också presenterats. Eftersom problemen varit kända länge
bör riksdagen nu uttala sig i ämnet. Det bör ankomma på regeringen att
skyndsamt initiera en översyn av antagningskraven för
notarietjänstgöring.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 36 bort ha följande
lydelse:
36. beträffande notariemeritering
att riksdagen med anledning av motionerna 2000/01:Ju409 yrkande 3 och
2000/01:Ju921 yrkande 16 som sin mening ger regeringen till känna vad
som anförts i denna reservation.
25. Drogfria anstalter (mom. 37)
Gun Hellsvik (m), Ingemar Vänerlöv (kd), Anders G Högmark (m), Maud
Ekendahl (m), Ragnwi Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m), Gunnel Wallin
(c) och Christer Nylander (fp) anför:
Målsättningen måste självklart vara att alla landets anstalter skall
hållas drogfria. Som ett första steg mot detta mål bör kriminalvården
verka för att minst en anstalt inom var och en av de f.d.
kriminalvårdsregionerna görs drogfri.
Det är i och för sig positivt att arbete pågår för att utveckla
ytterligare åtgärder för att bekämpa narkotikan i anstalterna. Arbetet
har dock pågått länge och resultaten har hittills låtit vänta på sig.
Det är därför påkallat med ett ingripande från riksdagens sida för att
komma till rätta med problemen.
Enligt vår mening måste kriminalvården omgående utöka
kontrollverksamheten i form av urinprov och visitationer.
Kriminalvården måste också väsentligt utöka behandlingsinsatserna. Alla
intagna med missbruksproblem måste motiveras till att delta i olika
former av brotts- och missbruksrelaterade program. I detta syfte är det
också viktigt att personalen utökas samt att den ges tillräcklig
utbildning. För att effektivisera narkotikabekämpningen på anstalterna
bör vidare användningen av narkotikahundar utökas. Kriminalvården bör
också pröva nya vägar i syfte att minska förekomsten av narkotika på
anstalterna. Kriminalvården bör t.ex. i högre utsträckning låta
personer utan missbruksproblem avtjäna straffet på särskilda anstalter
där enbart sådana personer placeras. Intagna som inte sköter sig bör
flyttas till en annan anstalt.
Sammanfattningsvis vill vi framhålla att kriminalvårdens insatser mot
narkotikan i anstalterna är helt avgörande för såväl arbetet med att
minska förekomsten av våld och hot på anstalterna som för den intagnes
möjligheter att efter avtjänat straff leva ett hederligt liv.
Regeringen måste därför snarast vidta kraftfulla åtgärder i den av oss
förordade riktningen för att minska narkotikan i anstalterna.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 37 bort ha följande
lydelse:
37. beträffande drogfria anstalter
att riksdagen med anledning av motionerna 2000/01:Ju501, 2000/01:Ju511
yrkandena 1-3 och 5, 2000/01:Ju921 yrkande 19, 2000/01:Ju927
yrkande 14, 2000/01:Ju931 yrkande 9 och 2000/01:So449 yrkande 2
(delvis) som sin mening ger regeringen tillkänna vad som anförts i
denna reservation.
26. Övervakade besök (mom. 38)
Ingemar Vänerlöv (kd) och Ragnwi Marcelind (kd) anför:
Det är enligt vår mening viktigt att anstalterna hålls fria från
narkotika. Mycket av den narkotika som finns inne på anstalterna förs
in via besökare. Detta är ett stort problem, särskilt bland den grupp
av intagna som dömts för narkotikabrott till kortare fängelsestraff. Vi
anser därför att generella regler för övervakade besök bör införas för
denna grupp.
Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med förslag till en
lag-ändring enligt vad vi nu anfört.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 38 bort ha följande
lydelse:
38. beträffande övervakade besök
att riksdagen med anledning av motion 2000/01:Ju511 yrkande 4 som sin
mening ger regeringen till känna vad som anförts i denna
reservation.
27. Frigivningsförberedelser (mom. 39)
Gun Hellsvik (m), Ingemar Vänerlöv (kd), Anders G Högmark (m), Maud
Ekendahl (m), Ragnwi Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m), Gunnel Wallin
(c) och Christer Nylander (fp) anför:
Vi anser att de åtgärder som i dag vidtas för att förbereda de intagna
på frigivningen är otillräckliga. För att de intagna efter frigivningen
skall kunna återanpassa sig till ett normalt liv krävs att de har en
bostad, sysselsättning och försörjning. Kraftfulla insatser måste
därför vidtas för att förbättra samarbetet mellan kriminalvården å ena
sidan och socialtjänsten, arbetsmarknadsmyndigheterna samt hälso- och
sjukvården å andra sidan. Det bör också övervägas om det går att
inrätta en särskild form av boende med stöd för nyligen frigivna
personer. För att underlätta frigivningen för den intagne bör vidare de
påverkansprogram som påbörjats på anstalt få fortsätta efter
frigivningen. I detta syfte måste den intagne också ges möjlighet att
efter frigivningen upprätthålla kontakten med sin kontaktperson till
dess att han har funnit sig till rätta i sin nya miljö.
Regeringen bör inom ramen för pågående beredningsarbete beakta vad vi
nu har anfört.
Det sagda innebär att vi ställer oss bakom motionerna Ju514, Ju913,
Ju921 och Bo405 i dessa delar. Motion So449 i berörd del bör dock inte
föranleda någon åtgärd.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 39 bort ha följande
lydelse:
39. beträffande frigivningsförberedelser
att riksdagen med anledning av motionerna 2000/01:Ju514, 2000/01:Ju913
yrkande 22, 2000/01:Ju921 yrkande 21 och 2000/01:Bo405 yrkande 1
och med avslag på motion 2000/01:So449 yrkande 2 (delvis) som sin
mening ger regeringen till känna vad som anförts i denna
reservation.
28. Utslussningsboende för långtidsdömda (mom. 41)
Gun Hellsvik (m), Ingemar Vänerlöv (kd), Anders G Högmark (m), Maud
Ekendahl (m), Ragnwi Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m) och Christer
Nylander (fp) anför:
Vi anser att nya former måste prövas i syfte att underlätta
utslussningen ur anstalt, särskilt för de långtidsdömda. Bland annat
bör det inom kriminalvården införas ett särskilt utslussningsboende där
de intagna kan vistas under de sista månaderna av sin verkställighet.
En sådan ordning skulle medverka till att successivt återanpassa de
intagna till ett liv i frihet.
Regeringen bör inom ramen för pågående beredningsarbete beakta vad vi
nu har anfört.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 41 bort ha följande
lydelse:
41. beträffande utslussningsboende för långtidsdömda
att riksdagen med anledning av motion 2000/01:Ju913 yrkande 23 som sin
mening ger regeringen till känna vad som anförts i denna
reservation.
29. Fängelsedömda på häkte (mom. 42)
Gun Hellsvik (m), Ingemar Vänerlöv (kd), Anders G Högmark (m), Maud
Ekendahl (m), Ragnwi Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m), Gunnel Wallin
(c) och Christer Nylander (fp) anför:
Vi anser i likhet med utskottet att strävan alltid måste vara att göra
tiden på häkte i avvaktan på anstaltsplacering så kort som möjligt.
Väntetiden bör enligt vår mening aldrig få överstiga sju dagar. Tyvärr
tvingas häktade med verkställbar dom ofta vänta längre på häkte innan
de placeras ut på anstalt. Detta är enligt vår mening helt
oacceptabelt. Trots de uttalanden utskottet tidigare gjort har
situationen inte förbättrats. De åtgärder som genomförts inom
kriminalvården har inte heller haft avsedd verkan. Det är därför
påkallat med ett ingripande från riksdagens sida för att komma till
rätta med problemen.
Regeringen bör få i uppdrag att snarast återkomma till riksdagen med
besked om vilka ytterligare åtgärder som regeringen avser att vidta för
att nedbringa väntetiderna i häkte.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 42 bort ha följande
lydelse:
42. beträffande fängelsedömda på häkte
att riksdagen med anledning av motion 2000/01:Ju512 som sin mening ger
regeringen till känna vad som anförts i denna reservation.
30. Familjens och skolans brottsförebyggande betydelse (mom. 44)
Gun Hellsvik (m), Ingemar Vänerlöv (kd), Anders G Högmark (m), Maud
Ekendahl (m), Ragnwi Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m), Gunnel Wallin
(c) och Christer Nylander (fp) anför:
Vi anser att en fungerande normbildning är en förutsättning för det
brottsförebyggande arbetet. Lagstiftningen är i och för sig
normskapande men den är inte tillräcklig. Grundläggande normer för
mänskligt uppförande måste förmedlas direkt till barnen. Det största
ansvaret för denna normbildning ligger hos familjen, som är samhällets
bästa brottsförebyggande resurs. Att barnen får handlingsmönster och
uppfostras till ansvarstagande för sig själva och sina medmänniskor är
av största vikt när det gäller att förebygga brott. Genom den
uppfostran och omsorg samt den starka självkänsla som barn får i en väl
fungerande familj kan de bibringas en kontroll av det egna beteendet
som gör att de avhåller sig från brott. Familjepolitiken kan alltså få
en brottsförebyggande effekt om den så långt möjligt underlättar för
föräldrar och andra vårdnadshavare i deras fostrande roll. Föräldrarnas
personliga ansvar för att ge barnen en god uppväxt kan aldrig ersättas
med offentlig service.
Efter familjen har skolan det största ansvaret när det gäller att
bibringa unga människor de normer som behövs för att de inte skall begå
brott. I detta sammanhang är det emellertid inte enbart en fråga om att
skolan skall påvisa konsekvenserna av våld och annan kriminalitet eller
ta upp sociala normer och värderingar i undervisningen. Från
brottsförebyggande synpunkt är det dessutom av betydelse att skolan
verkligen förmår förmedla grundläggande kunskaper i t.ex. svenska så
att eleverna inte stängs ute från arbetsmarknaden när de lämnar skolan.
Det bör åligga skolan att informera barnets föräldrar om allt
väsentligt som rör barnet.
En annan viktig fråga när det gäller förebyggande av brott bland unga
är samarbetet mellan skolan och de sociala myndigheterna. Även polisen
måste självklart ta aktiv del i detta arbete. Det är därför av stor
vikt att hinder av olika slag som minskar möjligheterna till samarbete
kring barn med svårigheter undanröjs. Detta gäller t.ex.
sekretessbestämmelserna, men det kan också handla om att de praktiska
förutsättningarna för samarbetet behöver förbättras.
Enligt vår uppfattning leder det anförda till slutsatsen att
regeringen bör genomföra en översyn av hur den nuvarande lagstiftningen
kan förbättras i syfte att tydliggöra och stärka föräldrars och andra
vårdnadshavares ansvar i rollen som goda fostrare, normöverförare och
brottsförebyggare. Med en sådan kartläggning som grund bör en
brottsförebyggande strategi kunna utarbetas. Det nationella
brottsförebyggande programmet är enligt vår mening otillräckligt i
detta avseende. Ett sådant utredningsarbete som vi nu förordat bör även
inbegripa dels en utveckling av skolans och socialtjänstens
förebyggande arbete bland barn och unga, dels ett undanröjande av de
hinder som finns för samarbete mellan berörda myndigheter. Slutligen
bör föreningslivets roll uppmärksammas.
Det ankommer på regeringen att vidta åtgärder med anledning av vad vi
nu anfört och återkomma till riksdagen med erforderliga förslag.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 44 bort ha följande
lydelse:
44. beträffande familjens och skolans brottsförebyggande
betydelse
att riksdagen med anledning av motionerna 2000/01:Ju921 yrkandena 1 och 2,
2000/01:Ju929 yrkande 1 och 2000/01:Ju933 yrkande 1 som sin mening
ger regeringen till känna vad som anförts i denna reservation.
31. Övriga åtgärder mot ungdomsbrottsligheten (mom. 46)
Gun Hellsvik (m), Ingemar Vänerlöv (kd), Anders G Högmark (m), Maud
Ekendahl (m), Ragnwi Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m), Gunnel Wallin
(c) och Christer Nylander (fp) anför:
Familjen är samhällets viktigaste brottsförebyggande resurs. Det bör i
första hand ankomma på föräldrar och vårdnadshavare att vidta åtgärder
för att deras barn inte skall utveckla ett brottsligt beteende. När
detta inte fungerar måste samhället gripa in. I ett läge med ökande
ungdomsbrottslighet krävs konkreta åtgärder. Dessa bör redovisas i en
handlingsplan för riksdagen. Vid utarbetandet av en sådan plan ser vi
det som naturligt att även påföljdssystemet för unga ses över. I detta
sammanhang bör betonas att hela vuxenvärlden har ett ansvar för att
normer överförs till den unga generationen.
Slutligen vill vi påpeka att även minderårigas brottslighet måste ges
mer uppmärksamhet. Detta är särskilt viktigt eftersom tidigt insatta
åtgärder har bättre förutsättningar att ge resultat på sikt.
Det bör ankomma på regeringen att vidta åtgärder med anledning av det
nu anförda.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 46 bort ha följande
lydelse:
46. beträffande övriga åtgärder mot ungdomsbrottsligheten
att riksdagen med anledning av motionerna 2000/01:Ju231 yrkande 1,
2000/01:Ju905, 2000/01:Ju909 och 2000/01:Ju916 som sin mening ger
regeringen till känna vad som anförts i denna reservation.
32. Gemensamma ärendehanteringssystem (mom. 47)
Gunnel Wallin (c) anför:
Möjligheterna för rättsväsendet att fungera effektivt är bl.a. beroende
av myndigheternas möjligheter till samverkan. Möjligheterna till
kommunikation myndigheterna emellan är därför av avgörande betydelse. I
denna fråga behövs fortfarande en hel del förbättringar. Det bör
ankomma på regeringen att vidta åtgärder med anledning av det anförda.
Jag anser att utskottets hemställan under moment 47 bort ha följande
lydelse:
47. beträffande gemensamma ärendehanteringssystem
att riksdagen med anledning av motion 2000/01:Ju921 yrkande 22 som sin
mening ger regeringen till känna vad som anförts i denna
reservation.
33. Kommunala trygghetsplaner (mom. 48)
Gunnel Wallin (c) anför:
Jag anser att kommunerna har en viktig uppgift att fylla i det
brottsförebyggande arbetet och att åtgärder från riksdagens sida krävs
på detta område.
I den kommunala planeringen tas i dag alltför liten hänsyn till
brottsförebyggande aspekter. Problemet är att det är oklart vilket
ansvar kommunerna har. Regeringen bör därför ges i uppdrag att utreda
frågan.
I avvaktan på resultatet av en utredning bör kommunerna uppmuntras
att inrätta en gemensam policy, en trygghetsplan. I en sådan plan bör
bl.a. anges hur man kan skapa ökad trygghet på gator och torg och hur
kollektivtrafiken kan utformas så att de resande kan känna sig trygga.
Syftet med en sådan plan skulle vara att motverka våldsbrott. Planen
bör även inriktas på åtgärder mot gängbildning och drogmissbruk för att
på så sätt minska den form av brottslighet som exempelvis missbruk
tenderar att leda till. Den kompetens som finns i ungdoms- och
kvinnoorganisationerna bör tas till vara när planerna utarbetas.
Det bör ankomma på regeringen att vidta åtgärder med anledning av vad
jag nu anfört.
Jag anser att utskottets hemställan under moment 48 bort ha följande
lydelse:
48. beträffande kommunala trygghetsplaner
att riksdagen med anledning av motion 2000/01:Bo223 yrkande 4 som sin
mening ger regeringen till känna vad som anförts i denna
reservation.
34. Finansiering av brottsofferfonden (mom. 49)
Gun Hellsvik (m), Ingemar Vänerlöv (kd), Anders G Högmark (m), Maud
Ekendahl (m), Ragnwi Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m), Gunnel Wallin
(c) och Christer Nylander (fp) anför:
Vi anser att de intagna skall vara med och finansiera brottsofferfonden
såsom var fallet när fonden inrättades. Eftersom de intagnas ersättning
nu har höjts är det dags att åter ta upp frågan om att införa ett 20-
procentigt avdrag på de intagnas ersättning. Avdraget skall som
tidigare framgå av de intagnas lönebesked då det finns en betydelsefull
pedagogisk poäng i att den dömde regelbundet påminns om att han betalar
till brottsofferfonden. Att införa denna ordning skulle också innebära
en naturlig fokusering på brottsoffrens situation. Regeringen bör
snarast vidta de åtgärder som krävs för att uppnå den ordning som här
förespråkas.
De medel som flyter in från de intagnas ersättning skall i sin helhet
gå till brottsofferrelaterat arbete.
För att ytterligare förstärka brottsofferfonden bör förbudet mot
utmätning av en intagens arbetsersättning i 45 § KvaL tas bort. Vi
anser att det strider mot den allmänna rättskänslan att de som döms
till fängelse - i realiteten de grövre brottslingarna - på grund av
utmätningsförbudet kan komma att slippa att betala avgift till
brottsofferfonden. Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med
ett förslag som tillgodoser vad vi nu anfört.
Vi anser att utskottets hemställan under moment 49 bort ha följande
lydelse:
49. beträffande finansiering av brottsofferfonden
att riksdagen med anledning av motionerna 2000/01:Ju911 yrkande 17 och
2000/01:Ju930 yrkandena 2, 4 och 5 som sin mening ger regeringen till
känna vad som anförts i denna reservation.
Särskilda yttranden
1. Anslag under utgiftsområde 4 Rättsväsendet (mom. 3)
Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl (m) och Jeppe
Johnsson (m) anför:
Riksdagens majoritet (s, v, mp) har nyligen bl.a. beslutat om
ekonomiska ramar för utgiftsområdena för år 2001 och om preliminära
utgiftsramar för utgiftsområdena för åren 2002 och 2003. Moderata
samlingspartiet reserverade sig mot detta beslut då vi förordar en
annan inriktning av den ekonomiska politiken och budgetpolitiken. Våra
förslag syftade till att skapa förutsättningar för ett ekonomiskt,
kulturellt och socialt växande Sverige. När riksdagen genom det
nyssnämnda beslutet nu valt en annan inriktning av politiken deltar vi
inte i det här aktuella beslutet om fördelning på anslag inom
utgiftsområde 4. I stället vill vi anföra följande.
Det råder allmän enighet om att målet för kriminalpolitiken är att
minska brottsligheten och öka människors trygghet. Målet kan uppnås
bara om rättsväsendet kan fullgöra sina uppgifter och tillgodose
medborgarnas berättigade krav på rättstrygghet och rättssäkerhet.
Människors tilltro till att statsmakterna förmår upprätthålla lag och
ordning har emellertid successivt försvagats i takt med att de
rättsvårdande myndigheterna inte längre klarar att fullgöra sina
uppgifter. En bidragande orsak till den negativa utvecklingen är
myndigheternas uppdämda behov av personalförstärkning,
kompetensutveckling och vidareutbildning.
Vi anser att det skall vara en prioriterad uppgift att återupprätta
medborgarnas förtroende för rättsstaten. Härför krävs att
straffsystemet uppfattas som rättvist, att upptäcktsrisken ökar och
straffhot realiseras samt att fängelsestraff verkställs. I det syftet
föreslog vi att rättsväsendet skulle tillföras drygt 2,7 miljarder
kronor mer under den kommande treårsperioden än vad riksdagen nu
beslutat om. Härav skulle drygt 2,2 miljarder kronor satsas på polisen.
Enligt vår mening är rättsväsendet i dag i stort behov av både
personalförstärkning och kvalitetshöjande åtgärder inom de olika
myndigheternas verksamhetsområden. Vidare behöver kraven på gott
ledarskap, effektivt resursutnyttjande och resultatuppföljning skärpas.
Vårt förslag innebar därför en kraftfull satsning på modern teknik,
kompetensutveckling och vidareutbildning inom rättsväsendets
myndigheter samtidigt som det uppdämda behovet av
personalförstärkningar hade kunnat tillgodoses. Med vårt förslag hade
förändringsarbetet inom domstolsväsendet vidare kunnat fortgå utan att
förenas med stora besparingskrav och polisen hade fått möjlighet att
anställa civil personal och kraftigt öka polisutbildningen. De utökade
resurserna till polisen hade också medfört att polisens prioriteringar
inte hade behövt vara så snäva, t.ex. hade både glesbygdens och
storstadsregionernas behov kunnat tillgodoses. Även
åklagarorganisationens behov av nya resurser som till stor del är en
direkt följd av ett effektivare och mer omfattande polisarbete hade
kunnat tillgodoses. För kriminalvårdens del skulle vårt förslag bl.a.
ha möjliggjort en satsning på ett ökat antal anstaltsplatser och på
programverksamheten, drogfria anstalter och på den ur allmänhetens
synpunkt sett absolut nödvändiga farlighetsbedömningen i samband med
permissioner. Vidare hade Rättsmedicinalverkets anslag kunnat
förstärkas och hänsyn hade kunnat tas till vårt förslag om att avveckla
Kronofogdemyndigheternas tillsyn i konkurser.
Sammantaget föreslog vi i utskottets yttrande till finansutskottet
(2000/01:JuU1y) att utgiftsramen för rättsväsendet för nästa budgetår
skulle tillföras 1 034 miljoner kronor mer än riksdagen nu beslutat om.
Detta hade gett utrymme för de anslagsökningar vi i detta ärende
föreslagit i motion Ju927.
2. Anslag under utgiftsområde 4 Rättsväsendet (mom. 3)
Ingemar Vänerlöv (kd) och Ragnwi Marcelind (kd) anför:
En fungerande rättsstat är grundförutsättningen för ett gott samhälle
där de demokratiska värdena och värderingarna överförs från generation
till generation och där gemenskapen bygger på respekt för varje
människas unika värde.
Enligt vår mening måste samhällsmedborgarna garanteras trygghet,
säkerhet och ett väl fungerande rättsväsende. Den enskilde
samhällsmedborgaren skall kunna lita på lagstiftningen och på
myndigheterna. Rättstryggheten och rättssäkerheten kräver ett
kvalificerat och effektivt rättsväsende som präglas av ett
medborgarperspektiv. All brottslighet skall beivras och myndigheterna
inom rättsväsendet, instrumenten för en fungerande rättsstat, måste
tilldelas tillräckliga resurser för att kunna tillgodose medborgarnas
krav på snabb handläggning, hög kompetens, hög servicenivå och god
tillgänglighet.
Mot den bakgrunden föreslog vi att rättsväsendet skulle tillföras 3
000 miljoner kronor mer under den kommande treårsperioden än vad
riksdagen nu beslutat om.
Vårt förslag innebar en nödvändig satsning på civilanställd personal
inom polisen. Härigenom hade polisresurser kunnat frigöras som bl.a.
skulle satsas på att bekämpa alla typer av brottslighet inklusive
vardagsbrottsligheten. En kraftfull satsning på brottsförebyggande
arbete skulle också ha blivit möjlig. Det handlar här t.ex. om
närpolisens brottsförebyggande arbete, men vi anser också att en stor
satsning borde göras på temat föräldrarna är samhällets bästa
brottsförebyggande resurs. Också det brottsförebyggande arbetet på
lokal nivå i kommunerna kunde förstärkas. Vårt förslag innebar vidare
förbättringar inom kriminalvården med extra medel för kompetenshöjning
för personalen och resurser för programverksamheten, drogfria anstalter
och besökslägenheter och andra insatser för barn som har föräldrar på
anstalt. Vidare innebar vårt förslag att medel hade avsatts för
domstolarna i syfte att minska balanserna, och särskilda ungdomsrotlar
hade kunnat införas i åklagarorganisationen. Slutligen hade
Brottsoffermyndigheten kunnat få en personalförstärkning, vilket hade
medfört kortare handläggningstider där.
Sammantaget föreslog vi i utskottets yttrande till finansutskottet
(2000/01:JuU1y) att utgiftsramen för rättsväsendet för nästa budgetår
skulle tillföras 1 000 miljoner kronor mer än riksdagen nu beslutat om.
Detta hade gett utrymme för de anslagsökningar vi i detta ärende
föreslagit i motion Ju913.
3. Anslag under utgiftsområde 4 Rättsväsendet (mom. 3)
Gunnel Wallin (c) anför:
I ett demokratiskt samhälle är det avgörande att människorna känner
tilltro till och har förtroende för rättsväsendet. En av samhällets
hörnstenar är att garantera människors säkerhet och trygghet. Samhället
får aldrig acceptera en utveckling där enskildas rättstrygghet och
rättssäkerhet sätts på spel. Rättssäkerheten är helt enkelt en
väsentlig del av människors livskvalitet.
Mot den bakgrunden föreslog jag att rättsväsendet skulle tillföras
990 miljoner kronor mer under den kommande treårsperioden än vad
riksdagen nu beslutat om.
Mitt förslag innebar att det skulle blivit möjligt att öka antalet
poliser och att anställa fler civila administratörer inom polisen.
Härigenom skulle polisresurser ha frigjorts och arbetet med att
förhindra och förebygga brott fått en behövlig förstärkning. En
förutsättning för att programverksamheten inom kriminalvården skall
lyckas är tillgång till kompetent och engagerad personal, ofta med
specialistkunskaper i t.ex. psykologi; med mitt förslag skulle det ha
varit möjligt att förstärka programverksamheten och motivationsarbetet,
bl.a. med sikte på drogfrihet och på att förhindra återfall i brott.
Slutligen hade brottsoffrens situation kunnat uppmärksammas och
möjligheter skapats att minska de långa handläggningstiderna vid
Brottsoffermyndigheten.
Sammantaget föreslog jag i utskottets yttrande till finansutskottet
(2000/01:JuU1y) att utgiftsramen för rättsväsendet för nästa budgetår
skulle tillföras 260 miljoner kronor mer än riksdagen nu beslutat om.
Detta hade gett utrymme för de anslagsökningar jag i detta ärende
föreslagit i motion Ju926.
4. Anslag under utgiftsområde 4 Rättsväsendet (mom. 3)
Christer Nylander (fp) anför:
Riksdagens majoritet (s, v, mp) har nyligen beslutat om bl.a.
ekonomiska ramar för utgiftsområdena för år 2001 och om preliminära
utgiftsramar för åren 2002 och 2003. Folkpartiet liberalerna
reserverade sig mot detta beslut då vi förordat en annan inriktning av
den ekonomiska politiken. Vårt budgetförslag innebar i sina huvuddrag
sänkta skatter för ökat företagande och en långsiktig och uthållig
tillväxt med utgiftsökningar på olika välfärdsområden, bl.a.
rättsväsendet (se bet. 2000/01:FiU1, reservation 15). Riksdagen har
genom det nyssnämnda beslutet valt en annan inriktning av den
ekonomiska politiken i budgetprocessens första steg och jag är därför
nu förhindrad att fullfölja Folkpartiet liberalernas yrkanden. Jag
deltar därför inte i det här aktuella beslutet om fördelning på anslag
inom utgiftsområde 4. I stället vill jag anföra följande.
I Sverige lyckas vi i dag inte skapa trygghet mot brott och
övergrepp, och medborgarna anser att kriminalitet och brottslighet är
ett stort samhällsproblem. Att upprätthålla rättsordningen är en av de
verkligt genuina uppgifterna för det offentliga. Ändå har
rättsväsendets myndigheter inte tillräckliga resurser för att kunna
fullgöra sin uppgift.
Mot den bakgrunden föreslog jag att rättsväsendet skulle tillföras 1
366 miljoner kronor mer under den kommande treårsperioden än vad
riksdagen nu beslutat om.
Mitt förslag hade möjliggjort en förstärkning av polis- och
åklagarorganisationen. Härigenom skulle polisresurser ha frigjorts och
arbetet med att förhindra och förebygga brott fått en behövlig
förstärkning. Mitt förslag hade också medfört en kraftfull satsning för
att komma till rätta med de långa handläggningstiderna inom
domstolsväsendet och arbetet bland brottsoffer hade kunnat prioriteras
bl.a. genom ökat stöd till brottsofferjourerna. Enligt min mening är
det också ett samhällsansvar att se till att alla vågar uppträda som
vittnen och berätta sanningen inför rätten. Härför krävs resurser till
vittnesstödsprojekt. Rättshjälpsreformen år 1997 är ett misslyckande.
Det har blivit ekonomiskt omöjligt för många att hävda sin rätt, något
som särskilt drabbar lågavlönade kvinnor som behöver juridiskt biträde.
Genom mitt förslag hade förmånerna i rättshjälpssystemet kunnat
återställas till vad som gällde före reformen.
Sammantaget föreslog jag i utskottets yttrande till finansutskottet
(2000/01:JuU1y) att utgiftsramen för rättsväsendet för nästa budgetår
skulle tillföras 402 miljoner kronor mer än riksdagen nu beslutat om.
Detta hade gett utrymme för de anslagsökningar jag i detta ärende
föreslagit i motionerna Ju933 och Fi211.
5. Europol
Alice Åström (v), Yvonne Oscarsson (v) och Kia Andreasson (mp) anför:
Med hänsyn till att endast något år förflutit sedan verksamheten i
Europol blev permanent och någon utvärdering av verksamheten ännu inte
gjorts hade vi föredragit att utskottet inte nu hade gjort någon
bedömning av värdet i verksamheten. Det hade enligt vår mening varit
tillräckligt att konstatera att verksamheten inom Europol inriktas mot
den organiserade, gränsöverskridande brottsligheten.
6. Nationella insatsstyrkan (mom. 15)
Gun Hellsvik (m), Ingemar Vänerlöv (kd), Anders G Högmark (m), Maud
Ekendahl (m), Ragnwi Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m), Gunnel Wallin
(c) och Christer Nylander (fp) anför:
Vi anser att Nationella insatsstyrkan verkligen skall vara en nationell
resurs. Vi har därför hävdat att det finns en risk att
polismyndigheterna ute i landet av ekonomiska skäl avstår från att
nyttja den kompetens som finns inom styrkan. Vi har därför föreslagit
att styrkan organisatoriskt bör tillhöra Rikspolisstyrelsen. Vi kan nu
med glädje konstatera att frågan om ersättning för insatsstyrkans
arbete uppmärksammats i SÄPO/Rikskrimkommittén och att styrkans
organisatoriska hemvist satts i fråga vid Rikspolisstyrelsens
inspektion. Också de brister som finns när det gäller styrkans
utrustning har uppmärksammats. I avvaktan på det arbete som nu pågår
har vi valt att inte reservera oss till förmån för motion Ju214 i denna
del.
7. Enhetlig ledning av ekobrottsbekämpning (mom. 21)
Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl (m) och Jeppe
Johnsson (m) anför:
Vi hade i och för sig föredragit att bekämpningen av ekonomisk
brottslighet hanterats genom samverkan mellan de brottsbekämpande
myndigheterna snarare än genom inrättandet av Ekobrottsmyndigheten. När
den nu kommit till stånd bör dock dess verksamhet göras så effektiv som
möjligt. Det är angeläget att arbetet mot den ekonomiska brottsligheten
inte störs av ständiga omorganisationer.
Inom en relativt snar framtid kan det dock enligt vår mening finnas
anledning till en mer genomgripande utvärdering av
Ekobrottsmyndighetens verksamhet och grad av måluppfyllelse.
8. Tingsrätterna (mom. 30)
Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl (m) och Jeppe
Johnsson (m) anför:
Som framgår av reservation 18 anser vi att det reformarbete som nu sker
i domstolsväsendet borde ha föregåtts av en proposition till riksdagen.
I avvaktan på en sådan bör, som anförts i reservationen, inga
ytterligare organisatoriska förändringar av betydelse ske. Vi har valt
att inte reservera oss även under detta moment i utskottets hemställan.
Som framgår av reservation 19 anser vi att den nuvarande
tingsrättsorganisationen i princip skall behållas. Vi har valt att inte
reservera oss även under detta moment i utskottets hemställan.
10. Övervakade besök (mom. 38)
Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud Ekendahl (m) och Jeppe
Johnsson (m) anför:
Vi är inte beredda att förespråka en ändring som innebär att generella
regler om övervakade besök införs för dem som dömts för narkotikabrott
till korta fängelsestraff. Däremot anser vi att det bör övervägas att
inrätta särskilda besöksrum med en glasruta som skiljer den intagne och
besökaren åt. Genom den formen av kontrollerade besök blir det omöjligt
för besökaren att överlämna narkotika till den intagne. Att ersätta
bevakade besök på detta sätt skulle också vara kostnadsbesparande för
kriminalvården eftersom det inte krävs att någon
kriminalvårdstjänsteman närvarar under besökstiden. Det förhållandet
att den intagne kan få vara ensam med sin besökare kan dessutom komma
att upplevas som mindre integritetskränkande än ett bevakat besök där
kriminalvårdstjänstemannen lyssnar till allt som sägs.
Enligt vad vi har erfarit avser Narkotikakommissionen att lägga fram
ett förslag som går i denna riktning. Detta förslag bör enligt vår
mening inte föregripas.
11. Utslussning med elektronisk övervakning (mom. 40)
Ingemar Vänerlöv (kd) och Ragnwi Marcelind (kd) anför:
Vi har under längre tid förespråkat möjligheten att använda
intensivövervakning med elektronisk kontroll vid utslussning ur
anstalt. Det är därför positivt att regeringen under våren avser att
lägga fram ett förslag om en försöksverksamhet innefattande en sådan
möjlighet. Vi utgår från att förslaget kommer inom angiven tid och
avstår därför från att reservera oss till förmån för motion Ju504.
12. Kvinnor inom kriminalvården (mom. 43)
Christer Nylander (fp) anför:
Jag anser i likhet med majoriteten att det är av stor vikt att de
särskilda behov som kvinnor har tillgodoses inom kriminalvården. Ett
flertal åtgärder har också gjorts för att förbättra situationen för
fängelsedömda kvinnor. Det är emellertid viktigt att kriminalvården
fortsätter att prioritera fängelsedömda kvinnor och hela tiden arbetar
för att förbättra situationen för dem. Jag har därför för avsikt att
noga följa utvecklingen såvitt avser kvinnor inom kriminalvården.
Regeringens lagförslag
Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 5 § rättegångsbalken skall ha
följande lydelse.
---------------------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
----------------------------------------------------------------
1 kap.
5 §[2]
---------------------------------------------------------------
En tingsrätt skall ha sitt En tingsrätt skall ha kansli
kansli på den ort som på den eller de orter som
regeringen bestämmer. regeringen bestämmer.
Tingsrätten skall ha Tingsrätten skall ha
tingsställe på den orten, om tingsställe på den eller de
regeringen inte bestämmer orterna om regeringen inte
annat, och får ha tingsställe bestämmer annat. Tingsrätten
också på annan ort som får också ha tingsställe på
regeringen bestämmer. annan ort som regeringen
bestämmer.
---------------------------------------------------------------
_____________
Denna lag träder i kraft den 1 mars 2001.
**FOOTNOTES**
[2]: Senaste lydelse 1995:495.
Motionsyrkanden
I det följande redovisas de i betänkandet ingående motionsyrkandena i
nummerföljd.
2000/01:Ju201av Rolf Gunnarsson (m)
polisväsendet
2000/01:Ju203av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)
polisväsendet
2000/01:Ju205av Lennart Kollmats (fp)
polisväsendet
2000/01:Ju206av Berndt Sköldestig m.fl. (s)
polisväsendet
2000/01:Ju207av Stefan Hagfeldt och Gunnar Axén (m)
polisväsendet
2000/01:Ju208av Mikael Oscarsson (kd)
polisväsendet
2000/01:Ju210av Margareta Cederfelt och Catharina
Elmsäter-Svärd (m)
polisväsendet
2000/01:Ju211av Sofia Jonsson (c),
yrk. 1, 2
Förslag till beslut om anslag inom utgiftsområde 4 Rättsväsendet
Utskottets förslag överensstämmer med regeringens förslag till
anslagsfördelning.
Moderata samlingspartiet, Kristdemokraterna, Centerpartiet och
Folkpartiet liberalerna redovisar sina ställningstaganden i särskilda
yttranden som fogats till betänkandet.