I detta ärende behandlar utskottet en proposition
med förslag till ändringar i brottsbalken. Bland
annat föreslås att straffansvaret för förberedelse
till brott reformeras och i viss mån utvidgas.
Vidare föreslås ändringar i bestämmelserna om
vållande till annans död och vållande till
kroppsskada eller sjukdom. Avsikten härmed är att ge
ytterligare vägledning för bedömningen av när sådana
brott skall anses som grova.
Utskottet behandlar också två motioner som väckts
med anledning av propositionen. I motionerna begärs
att uppsåtsbegreppet definieras i lag samt att ett
straffrättsligt ansvar för underlåtenhet att bistå
nödställd införs.
Utskottet tillstyrker förslagen i propositionen
med en mindre justering. Motionerna avstyrks.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli
2001.
I ärendet finns en reservation av (m).
Propositionen
I proposition 2000/01:85 föreslår regeringen
(Justitiedepartementet) att riksdagen antar
regeringens förslag till lag om ändring i
brottsbalken.
Följdmotioner
2000/01:Ju16 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m):
1. Riksdagen beslutar om ny lydelse av 1 kap. 2 §
brottsbalken i enlighet med vad som anförs i
motionen.
2. Riksdagen beslutar om införande av en ny
bestämmelse 3 kap. 9 a § i brottsbalken i enlighet
med vad som anförs i motionen.
2000/01:Ju17 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m):
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag
om ett i lag definierat uppsåtsbegrepp.
Utskottets överväganden
Utskottets förslag i korthet
Utskottet föreslår att riksdagen antar
regeringens förslag till lag om ändring i
brottsbalken. I huvudsak innebär förslaget
att bestämmelserna om när brotten vållande
till annans död och vållande till kroppsskada
eller sjukdom är att bedöma som grova
förtydligas samt att straffansvaret för
förberedelse till brott reformeras och i viss
mån utvidgas.
Utskottet föreslår också att riksdagen avslår
två motionsyrkanden om att uppsåtsbegreppet
definieras i lag. Jämför reservationen (m).
Slutligen föreslår utskottet att riksdagen
avslår ett motionsyrkande om att införa ett
straffrättsligt ansvar för den som underlåter
att hjälpa en nödställd.
Ändringarna i brottsbalken
I propositionen föreslås ändringar i 3 kap. 7 och 8
§§ brottsbalken, dvs. i bestämmelserna om vållande
till annans död och vållande till kroppsskada eller
sjukdom. Ändringarna innebär att ytterligare
kvalificerande omständigheter som skall beaktas
särskilt vid bedömande av om ett brott är grovt har
angetts.
Det första kvalificerande rekvisitet tar sikte på
fall av medvetet risktagande av allvarligt slag. Ett
sådant risktagande kan t.ex. föreligga om en person
siktar mot någon med ett skarpladdat vapen och detta
går av. Ett annat exempel på när sådant risktagande
kan föreligga är, i de fall uppsåt inte kan styrkas,
vid överförande av hiv-smitta.
Det andra kvalificerande rekvisitet förutsätter
att en situation föreligger som ställer krav på
särskild uppmärksamhet eller skicklighet. I sådana
situationer skall den omständigheten att
gärningsmannen varit självförvållat påverkad av
alkohol eller något annat medel särskilt beaktas vid
bedömningen av om brottet är grovt. Bestämmelsen tar
i denna del sikte dels på trafiksituationer, dels på
andra typer av situationer som inbegriper
ansvarsfulla eller särskilt farliga uppgifter.
Sådana situationer kan t.ex. förekomma inom
sjukvården eller i militär verksamhet. För att
berusningen skall kunna betraktas som en försvårande
omständighet måste den ha haft någon betydelse för
effekten. Det krävs dock inte att alkoholpåverkan
varit den enda, eller ens den främsta, orsaken till
att effekten uppstått. Det kan räcka med att
påverkan har satt ned omdömet eller
reaktionsförmågan på ett sätt som medverkat till
händelseförloppet. Ytterligare en omständighet som
skall beaktas särskilt, när en situation som kräver
särskild uppmärksamhet eller skicklighet förelegat,
är att gärningsmannen annars gjort sig skyldig till
försummelse av allvarligt slag. Denna omständighet
tar bl.a. sikte på situationer där någon har till
uppgift att övervaka en farlig verksamhet men är
oaktsam, vilket orsakar annans död. Ett annat
exempel kan vara att en ansvarig arbetsledare
tillåter arbete förenat med risker utan att iaktta
gällande säkerhetsföreskrifter.
De föreslagna ändringarna i 3 kap. 7 och 8 §§ får
vissa konsekvenser för arbetsmiljöbrottet i 3 kap.
10 § brottsbalken. Någon ändring av lagtexten i
denna paragraf är emellertid inte påkallad.
Vidare föreslås i propositionen ändringar i 23
kap. 2 § brottsbalken, dvs. i bestämmelserna om
förberedelse till brott. Förslaget innebär, med
bibehållande av de grundrekvisit som den nuvarande
ordningen bygger på, dels en språklig modernisering
av lagtexten, dels - i fråga om befattning med
hjälpmedel - en utvidgning av det straffrättsliga
ansvaret. I sistnämnda hänseende föreslås bl.a. att
bestämmelsen ges en generell utformning som innebär
att befattning med något som är särskilt ägnat att
användas som hjälpmedel vid brott skall omfattas av
straffansvaret. Den föreslagna ändringen medför att
även befattning med immateriella objekt, t.ex.
datavirus och annan programvara som framställts för
att begå dataintrång eller andra typer av brott, kan
bedömas som förberedelse till brott.
De föreslagna ändringarna i 23 kap. 2 §
brottsbalken innebär att tillämpningsområdet för 36
kap. 2 § brottsbalken (bestämmelserna om förverkande
av egendom som använts som hjälpmedel vid brott)
ändras i motsvarande mån.
Utskottet har inte något att invända mot förslagen
i propositionen i nu berörda delar och föreslår att
riksdagen antar regeringens förslag till lag om
ändring i brottsbalken. En mindre justering bör dock
göras i 3 kap. 8 § i enlighet med utskottets
lagförslag, se bilaga 3.
Uppsåtsbegreppet
Av 1 kap. 2 § brottsbalken följer att en gärning, om
inte annat är särskilt föreskrivet, utgör brott
endast då den begås uppsåtligen. Uppsåtsbegreppets
närmare innebörd är emellertid inte lagreglerad,
utan har kommit att utvecklas i praxis och doktrin.
Normalt skiljer man mellan tre former av uppsåt,
nämligen direkt uppsåt, indirekt uppsåt och
eventuellt uppsåt.
För att direkt uppsåt skall föreligga krävs,
förutom att gärningsmannen känner till
sakförhållandena, att gärningen begås i syfte att
uppnå något. Det måste alltså finnas en klar
viljeinriktning. Till exempel föreligger direkt
uppsåt att döda någon endast om detta är den effekt
som gärningsmannen åsyftar med sitt handlande.
Indirekt uppsåt föreligger om gärningsmannen
visserligen inte åsyftat effekten men inser att den
är en nödvändig följd av hans handlande. Till
exempel kan det normalt sett anses att den som
sänker ett passagerarfartyg i syfte att få ut
försäkringsersättning har haft indirekt uppsåt att
döda passagerarna på fartyget. - Gärningsmannen
eftersträvar inte att passagerarna skall dö men
inser att det kommer att bli följden av hans
handlande.
Vid bedömningen av om eventuellt uppsåt föreligger
görs en prövning i två led. För det första krävs att
gärningsmannen åtminstone insett möjligheten av att
en viss effekt kan inträffa. Vidare krävs att
domstolen vid ett hypotetiskt prov finner att
gärningsmannen skulle ha handlat på samma sätt även
om han varit säker på att denna effekt skulle bli
följden av hans handlande. I praxis har förekommit
att eventuellt uppsåt att döda någon ansetts
föreligga när gärningsmannen, då han angripit en
annan person, varit helt likgiltig för om denne
skulle dö eller inte till följd av hans handlande.
I motionerna Ju16 och Ju17 (båda m) begärs att
uppsåtsbegreppet definieras i lag.
Straffansvarsutredningen har, som ovan nämnts,
behandlat uppsåtsfrågan (SOU 1996:185 s. 108 f).
Utredningen anser att användningen av det eventuella
uppsåtet är otillfredsställande. Enligt utredningen
är denna uppsåtsform teoretisk och svårbegriplig.
Det måste för gemene man framstå som märkligt att en
domstol kan avgöra frågan om gärningsmannens uppsåt
utifrån ett hypotetiskt antagande om vad
gärningsmannen skulle ha gjort om situationen varit
en annan än den som, såvitt kunnat bevisas, förelåg.
Kravet på att ett åtminstone potentiellt viljemoment
skall ha förelegat hos gärningsmannen kan också
ibland leda till oförutsägbara och svårmotiverade
resultat när uppsåtsfrågan prövas. Vidare finns det
en risk för att det eventuella uppsåtet med
hypotetiskt prov inriktas på gärningsmannens person
i stället för på bedömningen av den åtalade
gärningen. Slutligen konstaterar utredningen att
Sverige, i en internationell jämförelse, visat sig
vara nästan ensamt om att godta att det eventuella
uppsåtet används för gränsdragningen mellan uppsåt
och oaktsamhet. Sammanfattningsvis anser utredningen
sålunda att starka skäl föreligger att avskaffa det
eventuella uppsåtet. Detta bör ske genom att ett
tillägg görs i 1 kap. 2 § brottsbalken om att en
gärning begås uppsåtligen om den är avsiktlig eller
om den motsvarar vad gärningsmannen har insett,
uppfattat eller antagit om den.
Enligt utredningen är ett avsiktligt handlande
tänkt att i sak motsvara det direkta uppsåtet.
Handlanden som motsvarar vad gärningsmannen har
insett, uppfattat eller antagit är tänkta att
motsvara det indirekta uppsåtet och ersätta det
eventuella uppsåtet. I förhållande till det
nuvarande eventuella uppsåtet med hypotetiskt prov
skulle förslaget innebära förändringar på åtminstone
två punkter. För det första skulle en gärning alltid
bedömas som uppsåtlig i de fall då gärningsmannen
visserligen inte är säker på att gärningen kommer
att leda till en viss effekt, men där han eller hon
ändå har tillräcklig insikt för att det skall kunna
sägas att det var rimligt för honom eller henne att
utgå från att så skulle bli fallet. För det andra
skulle den som handlar i en situation där han eller
hon är mycket osäker på om gärningsomständigheten
förelåg eller om effekten skulle inträda, men i och
för sig inser möjligheten härav, aldrig kunna dömas
för uppsåtligt brott. Med det nuvarande eventuella
uppsåtet beror utgången i båda dessa situationer på
utfallet av det hypotetiska provet.
Utskottet gör följande överväganden.
Som utredningen påtalat kan det eventuella
uppsåtet ifrågasättas på olika grunder. Det kan
också ifrågasättas om den nuvarande gränsdragningen
mellan uppsåt och oaktsamhet är helt
tillfredsställande. Samtidigt har det nuvarande
uppsåtsbegreppet i huvudsak lett till rimliga
resultat i rättstillämpningen. Uppsåtsbegreppet har
också, genom Högsta domstolens praxis, fyllts ut och
anpassats till olika situationer. Därtill kommer att
det i praktiken är relativt ovanligt att det
eventuella uppsåtet kommer till användning.
När det gäller förändringar av allmänna
straffrättsliga regler bör stor försiktighet
iakttas. Sådana regler måste normalt sett ges en
förhållandevis generell utformning, vilket medför
att den närmare innebörden av dem måste preciseras i
rättstillämpningen. För att det skall vara
försvarligt att ändra sådana regler bör det därför
krävas att det finns ett påtagligt praktiskt eller
rättspolitiskt behov av förändring. De eventuella
fördelar som kan uppnås genom ändringen måste vägas
mot de nackdelar som under en övergångsperiod kan
komma att följa.
Det nu gällande uppsåtsbegreppet är, till följd av
en ganska omfattande rättspraxis, välkänt och
gränserna för vad som är att hänföra till uppsåtligt
handlande är förhållandevis väldefinierade. En
reform på området skulle därför med nödvändighet
leda till viss osäkerhet under en inte obetydlig
tidsperiod. Tidigare praxis skulle bli inaktuell
utan att ersättas av något som ger mer konkret
vägledning för tillämpningen av uppsåtsbegreppet i
de mångskiftande situationer som i praktiken
förekommer. Det är också av särskilt värde att det
på detta område finns en någorlunda stabil praxis
eftersom uppsåtskravet gäller i förhållande till en
lång rad olika situationer och brottstyper.
Förändringar av uppsåtsbegreppet bör därför inte ske
utan att man först gör en omfattande
konsekvensanalys för att se vilka effekter ändringen
skulle få i förhållande till olika brottstyper.
Slutligen kan det noteras att bedömningen av om
uppsåt föreligger är nära sammankopplad med
möjligheterna att bevisa uppsåt. Även om det finns
fall där gärningsmannens egna uttalanden om sina
avsikter talar för att uppsåt föreligger, torde
domstolen i de allra flesta fallen vara hänvisad
till att dra slutsatser om gärningsmannens uppsåt
utifrån hans eller hennes handlande. Detta gör att
den precision som i teorin kan uppnås med ett
väldefinierat och väl avgränsat uppsåtsbegrepp i
viss utsträckning blir skenbar.
Sammanfattningsvis delar utskottet regeringens
uppfattning att det för närvarande saknas
tillräckliga skäl att ändra uppsåtsbegreppet,
särskilt som det på detta område är mycket svårt att
se vilka konsekvenser en ny lagstiftning skulle få i
de enskilda fallen. Det finns inte heller skäl att i
lag definiera det nu gällande uppsåtsbegreppet.
Enligt utskottet bör det även fortsättningsvis
överlåtas till domstolarna att utveckla och, i den
mån det bedöms erforderligt, förändra
uppsåtsbegreppets innehåll. Utskottet föreslår att
riksdagen avslår motion Ju16 i nu behandlad del samt
motion Ju17.
Underlåtenhet att bistå nödställd
Dagens regler innebär att det inte finns någon
generell straffsanktionerad skyldighet att ingripa i
situationer som är farliga för andra personer.
I många situationer kan dock ett
underlåtenhetsansvar komma i fråga. Som huvudregel
förutsätter ett sådant ansvar att gärningsmannen kan
sägas ha haft en handlingsplikt. En sådan plikt har
t.ex. föräldrar gentemot sina barn och lärare
gentemot sina elever. Enligt 13 kap. 10 §
brottsbalken kan vidare den som underlåter att
avvärja allvarlig fara, t.ex. brand eller omfattande
förstörelse, som han eller hon själv framkallat
bestraffas för sin underlåtenhet. Vidare kan, enligt
23 kap. 6 § brottsbalken, straffansvar åläggas den
som underlåter att avslöja eller hindra ett
allvarligt brott, t.ex. mord, dråp, grov misshandel,
våldtäkt, rån och grov skadegörelse, som är å färde.
Den som bevittnar en pågående grov misshandel och
som har möjlighet att larma polis eller annan men
underlåter att göra det kan alltså straffas.
Vidare finns det vissa regler som stipulerar en
skyldighet att vidta räddningsåtgärder. I 39 §
räddningstjänstlagen (1986:1102) föreskrivs sålunda
en allmän varnings- och alarmeringsskyldighet. Den
som upptäcker eller på annat sätt får kännedom om en
brand eller en olyckshändelse som innebär fara för
någons liv eller allvarlig risk för någons hälsa
eller för miljön skall, om det är möjligt, varna dem
som är i fara samt vid behov tillkalla hjälp.
Detsamma gäller den som får kännedom om att det
föreligger en överhängande fara för brand eller
liknande olyckshändelse. Skyldigheten att varna
eller tillkalla hjälp är straffsanktionerad. Här kan
även nämnas 5 § lagen (1951:649) om straff för vissa
trafikbrott vari s.k. smitning straffbeläggs. I 2
kap. 8 § trafikförordningen (1998:1276) finns vidare
en icke straffsanktionerad bestämmelse som
föreskriver att den som, med eller utan egen skuld,
haft del i en trafikolycka skall stanna och i mån av
förmåga lämna hjälp åt skadade. Även inom sjöfarten
finns bestämmelser som här är av intresse. Enligt 20
kap. 7 § sjölagen (1994:1009) straffas befälhavare
med böter eller fängelse i högst två år, om han
försummar att lämna den som han anträffar i sjönöd
all hjälp som är möjlig och behövlig för att den
nödställde skall kunna räddas, förutsatt att det kan
ske utan allvarlig fara för det egna fartyget eller
de ombordvarande. Samma gäller om han, efter
sammanstötning med annat fartyg, försummar att lämna
det andra fartyget och de ombordvarande där all
behövlig och möjlig hjälp för räddning ur den
uppkomna faran, förutsatt att det kan ske utan
allvarlig fara för det egna fartyget eller de
ombordvarande. Befälhavaren är även skyldig att göra
allt som står i hans makt för att rädda de
ombordvarande, om hans eget fartyg råkar i sjönöd.
Slutligen har befälhavare för luftfartyg enligt 5
kap. 7 § och 13 kap. 2 § 7 luftfartslagen
(1957:297), om luftfartyget råkar i nöd, en
straffsanktionerad skyldighet att göra allt vad han
kan för att rädda de ombordvarande samt flygplanet
och det gods som finns ombord.
Straffansvarsutredningen har, som ovan nämnts,
behandlat även denna fråga (SOU 1996:185 s. 335 f).
Straffansvarsutredningen föreslår att det införs en
särskild straffbestämmelse avseende underlåtenhet
att bistå nödställd. Enligt utredningen förefaller
det i vissa situationer finnas ett väl stort avstånd
mellan vad som för gemene man framstår som ett i hög
grad straffvärt och moraliskt förkastligt agerande
och vad lagstiftningen pekar ut som straffvärt. Det
framstår, anför utredningen, som i hög grad stötande
att inte någon som helst påföljd inträder för en
underlåtenhet att bidra till räddandet av annans liv
eller hälsa i situationer där detta kunnat ske utan
olägenhet för den försumlige. En sådan underlåtenhet
framstår också för de flesta som betydligt mer
straffvärd än andra beteenden som redan i dag är
straffbelagda, t.ex. underlåtenhet att lämna in
hittegods. När det gäller straffbestämmelsens
utformning föreslår utredningen ett straffrättsligt
ansvar för den som underlåter att ingripa för att
bistå en person som befinner sig i allvarlig fara
för liv eller hälsa eller i en därmed jämförlig
situation. Straffet för underlåtenheten föreslås
vara böter eller fängelse i högst två år. En
förutsättning för straffansvar skall dock vara att
det med hänsyn till omständigheterna skäligen kunnat
begäras att personen skulle ingripa. Till ansvar
skall vidare endast dömas om ett ingripande kunnat
ske utan fara för den handlande själv eller någon
annan. När det gäller kravet på åtgärder bör det
enligt utredningen generellt sett inte ställas höga
krav, utan det bör finnas en relativt god marginal
till den handlingsskyldiges förmån. I många
olyckssituationer torde det räcka med att man
tillkallar hjälp av ambulanspersonal, polis eller
brandkår. I andra situationer kan det krävas en mer
aktiv insats, t.ex. att man bistår med
transportmedel för skadade personer eller att man
drar upp en person, som håller på att drunkna, ur
vattnet.
I motion Ju16 (m) yrkas att
Straffansvarsutredningens förslag till
lagbestämmelse om straff för den som underlåter att
bistå nödställd skall genomföras.
Utskottet har tidigare behandlat liknande
motionsyrkanden, senast våren 1999 (bet.
1998/99:Ju22 s. 16 f). Utskottet höll därvid för
sannolikt att en generell reglering av frågan om
straff för den som underlåter att bistå nödställd
hade stöd i det allmänna rättsmedvetandet. Enligt
utskottet talade också skäl för att
Straffansvarsutredningens förslag utgjorde en
lämplig sådan reglering. Utskottet ville emellertid
inte föregripa det pågående lagstiftningsarbetet och
avstyrkte den då aktuella motionen.
Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning att
det i och för sig kan finnas ett värde i att införa
ett generellt straffansvar för underlåtenhet att
bistå nödställd. Genom en sådan straffbestämmelse
bekräftar samhället den allmänna moraliska
skyldighet som finns att hjälpa någon som befinner
sig i en nödsituation.
Emellertid torde det inte finnas något större
praktiskt behov av en sådan reglering. Som framgår
ovan innehåller den nuvarande lagstiftningen redan
bestämmelser om underlåtenhetsansvar för de allra
mest straffvärda fallen. Så har t.ex. en förälder
skyldighet att hjälpa sitt barn om barnet befinner
sig i allvarlig risk för sitt liv eller hälsa.
Vidare är underlåtenhet att avvärja den fara en
person själv framkallat för någon annan i
allvarligare situationer straffsanktionerad, liksom
underlåtenhet att avslöja eller hindra pågående
brott av allvarligt slag. Att införa en allmän
straffrättslig bestämmelse vid underlåtenhet att
bistå nödställd kan därför ifrågasättas.
Principiellt sett bör återhållsamhet iakttas i
fråga om nykriminaliseringar. Om en kriminalisering
införs krävs att den präglas av legalitet och
förutsägbarhet. En regel om straffansvar för
underlåtenhet att bistå nödställd skulle rimligen få
utformas som en generell bestämmelse. Det torde inte
vara möjligt att i bestämmelsen närmare ange och
precisera vilka åtgärder som i olika situationer
skulle krävas av den som riskerar att träffas av
straffansvaret. Även om Straffansvarsutredningen i
sitt förslag nämner åtgärder som att larma eller
rädda den nödställde är det sannolikt att de olika
ingripanden som krävs skulle kunna variera mycket
kraftigt beroende på i vilken situation
handlingsplikten aktualiseras. Ytterst skulle det
därför få ankomma på domstolarna att göra en
bedömning av vad som kunnat krävas i en viss
situation. Detta skulle innebära svårigheter för
enskilda att avgöra när de är skyldiga att ingripa
samt vilket handlande som krävs av dem i den
aktuella situationen. I sammanhanget måste också
beaktas att hotet om att straffansvar kan följa om
någon inte ingriper till förmån för en nödställd
emellanåt skulle kunna leda till att olämpliga
åtgärder vidtas.
Sammantaget anser utskottet, i likhet med
regeringen, att nackdelarna med att införa ett
generellt straffrättsligt ansvar för underlåtenhet
att bistå nödställd väger tyngre än de skäl som
talar för att införa ett sådant ansvar. Utskottet
föreslår att riksdagen avslår motion Ju16 i denna
del.
Övrigt
Utskottet har i övrigt inte något att anföra med
anledning av propositionen och motionerna.
Reservation
Utskottets förslag till riksdagsbeslut och
ställningstaganden har föranlett följande
reservation. I rubriken anges inom parentes vilken
punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som
behandlas i avsnittet.
Uppsåtsbegreppet (punkt 2)
av Fredrik Reinfeldt (m), Maud Ekendahl (m),
Jeppe Johnsson (m) och Anita Sidén (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager med anledning av motionerna
2000/01:Ju16 yrkande 1 och 2000/01:Ju17 som sin
mening för regeringen vad som anförs i
reservationen.
Ställningstagande
Vi anser att en lagreglering av uppsåtsbegreppet bör
göras och att man i samband med en sådan reglering
bör reformera uppsåtsbegreppets närmare innebörd.
Det finns enligt vår uppfattning, vilket också
Straffansvarsutredningen framhållit, betydande
nackdelar med att använda det eventuella uppsåtet
som en gräns mellan uppsåtliga och oaktsamma
handlanden.
Ett uppsåtligt brott förutsätter både handling och
uppsåt. Vilka gärningar som utgör brott anges i
brottsbalken och speciallagstiftningen. Vad som
utgör brottsligt uppsåt är däremot inte definierat i
lag. Detta är mycket otillfredsställande eftersom
det kan sägas vara ett grundläggande krav att
gärningsmannen i varje enskilt fall kan bedöma om
hans handlande är att se som en brottslig gärning
eller inte. Uppsåtsbegreppet bör därför definieras i
lag.
Att reformera uppsåtsbegreppet skulle enligt vår
uppfattning föra med sig en rad fördelar, såsom ett
starkare genomslag för legalitetsprincipen, ökad
förutsägbarhet samt en bättre överensstämmelse med
medborgarnas rättsuppfattning. Det skulle också
innebära att Sverige närmade sig övriga EU-länders
uppfattning om var uppsåtets nedre gräns skall dras.
Regeringen bör sålunda ges i uppdrag att återkomma
till riksdagen med ett förslag till lagstiftning
rörande ett reformerat uppsåtsbegrepp som bygger på
Straffansvarsutredningens förslag.
Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
1. Ändringarna i brottsbalken
Riksdagen antar regeringens förslag till lag om
ändring i brottsbalken, dock med den justering i
3 kap. 8 § som utskottet föreslår i bilaga 3.
2. Uppsåtsbegreppet
Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Ju16
yrkande 1 och 2000/01:Ju17.
Reservation (m)
3. Underlåtenhet att bistå nödställd
Riksdagen avslår motion 2000/01:Ju16 yrkande 2.
Stockholm den 3 maj 2001
På justitieutskottets vägnar
Fredrik Reinfeldt
Följande ledamöter har deltagit i beslutet:
Fredrik Reinfeldt (m), Ingvar Johnsson (s), Märta
Johansson (s), Margareta Sandgren (s), Alice Åström
(v), Ingemar Vänerlöv (kd), Ann-Marie Fagerström
(s), Maud Ekendahl (m), Helena Zakariasén (s),
Morgan Johansson (s), Yvonne Oscarsson (v), Ragnwi
Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m), Kia Andreasson
(mp), Gunnel Wallin (c), Anita Sidén (m) och Staffan
Werme (fp).
Redogörelse för ärendet
Ärendet och dess beredning
Regeringen beslutade den 11 maj 1994 att tillkalla
en särskild utredare med uppdrag att se över vissa
frågor inom straffrättens allmänna del (dir.
1994:39). Uppdraget omfattade bl.a. frågor med
anknytning till det subjektiva rekvisitet, främst
uppsåtsregleringen, frågor om medverkan till brott,
de osjälvständiga brottsformerna försök och
förberedelse till brott samt frågor om straffansvar
för psykiskt störda lagöverträdare. Utredaren skulle
inom ramen för sitt uppdrag ge underlag för
bedömning av vilka lagstiftningsåtgärder eller andra
åtgärder som erfordras för att det straffbara
området skall få en utformning och omfattning som
svarar mot dagens krav, samt, så långt det är
möjligt, avgränsas på ett tydligare sätt.
Utredningen, som antog namnet
Straffansvarsutredningen, avlämnade i januari 1997
sitt betänkande Straffansvarets gränser (SOU
1996:185). Utredningens överväganden och förslag har
delats in i tre delar, A-C. Den inledande delen, A,
innehåller en redogörelse av de allmänna
utgångspunkterna för uppdraget. Delen B innehåller
förslag till lagstiftning, bl.a. såvitt avser
uppsåtsbegreppet, straffansvaret vid rus, frågor med
anknytning till 23 kap. brottsbalken och frågan om
att införa ett straffansvar för underlåtenhet att
bistå nödställd. Vidare behandlas den s.k.
Lindomeproblematiken i denna del. I den sista delen,
C, tas frågor med anknytning till psykiskt störda
lagöverträdare upp.
Betänkandet har remissbehandlats. En
sammanställning av remissyttrandena finns
tillgänglig i Justitiedepartementet (Ju 97/377).
Förslagen i propositionen grundar sig på förslagen
i del B i Straff-ansvarsutredningens betänkande och
remissbehandlingen därav.
Lagförslagen, som granskats av Lagrådet, har
fogats till betänkandet, se bilaga 2.
Två motioner (båda m) har väckts med anledning av
propositionen.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen behandlas frågor som rör
straffrättens allmänna del. Det föreslås att
straffansvaret för förberedelse till brott
reformeras och i viss mån utvidgas. Vidare föreslås
vissa ändringar i bestämmelserna om vållande till
annans död och vållande till kroppsskada eller
sjukdom. Avsikten med ändringarna är att ge
ytterligare vägledning för bedömningen av när sådana
brott skall anses som grova. Propositionen tar även
upp och behandlar frågor om bl.a. uppsåt och
medverkan, straffansvar för underlåtenhet att bistå
nödställd samt den s.k. Lindomeproblematiken. I
dessa delar läggs inte några förslag till
lagstiftning fram. Lagändringarna föreslås träda i
kraft den 1 juli 2001.
Bilaga 2
Regeringens lagförslag
Bilaga 3
Utskottets förslag till ändring i
regeringens förslag till lag om
ändring i brottsbalken
-----------------------------------------------------
Regeringens förslag Utskottets förslag
-----------------------------------------------------
3 kap.
8 §
-----------------------------------------------------
Den som av oaktsamhet Den som av oaktsamhet
orsakar annan person orsakar annan person
sådan kroppsskada eller sådan kroppsskada eller
sjukdom som inte är sjukdom som inte är
ringa, döms för vållande ringa, döms för vållande
till kroppsskada eller till kroppsskada eller
sjukdom till böter eller sjukdom till böter eller
fängelse i högst sex fängelse i högst sex
månader. månader.
-----------------------------------------------------
Är brottet grovt, döms till fängelse i högst fyra
år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall
särskilt beaktas
1. om gärningen har innefattat ett medvetet
risktagande av allvarligt slag, eller
2. om gärningsmannen, när det krävts särskild
uppmärksamhet eller skicklighet, har varit påverkad
av alkohol eller något annat medel eller annars
gjort sig skyldig till en försummelse av allvarligt
slag.
-----------------------------------------------------