dels proposition 2000/01:100 2001 års
ekonomiska vårproposition om förslag till
riktlinjer för den ekonomiska politiken,
utgiftstak, m.m. punkterna 1-5,
dels regeringens skrivelse 2000/01:101
Årsredovisning för staten 2000,
dels de motioner som väckts med anledning
av ärendena enligt förteckningen i bilaga
1.
Övriga yrkanden i proposition 2000/01:100
samt övriga motioner väckta med anledning
av propositionen behandlas i
finansutskottets betänkande 2000/01:FiU27
Tilläggsbudget 1 för budgetåret 2001 med
undantag för motionerna 2000/01:Fi17 i
vad avser yrkande 17, 2000/01:Fi19 i vad
avser yrkande 12 samt 2000/01:Fi20 i vad
avser yrkande 26 som behandlas i
finansutskottets betänkande 2000/01:FiU29
Utvecklingen inom den kommunala sektorn.
Regeringens och oppositionens
budgetförslag 2002-2004
En sammanställning av regeringens förslag
till budgetåtgärder för åren 2002- 2004
redovisade i proposition 2000/01:100 samt
parti- och kommittémotioner som väckts i
anslutning till dem återfinns i bilaga 2
till betänkandet.
Utgiftstak och utgiftsramar 2002-2004
En tabell över utgiftstak och
utgiftsramar för åren 2002-2004
föreslagna av regering och
oppositionspartier återfinns i bilaga 3
till betänkandet.
Yttranden från andra utskott (proposition
100)
Yttranden över vårpropositionens förslag
jämte motioner i de delar som berör
respektive utskotts beredningsområde har
inkommit från
- konstitutionsutskottet (2000/01:KU14y),
- skatteutskottet (2000/01:SkU5y),
- justitieutskottet (2000/01:JuU3y),
- utrikesutskottet (2000/01:UU2y),
- försvarsutskottet (2000/01:FöU6y),
- socialförsäkringsutskottet
(2000/01:SfU5y),
- socialutskottet (2000/01:SoU4y),
- kulturutskottet (protokollsutdrag
2000/01:25),
- utbildningsutskottet (2000/01:UbU4y),
- trafikutskottet (2000/01:TU1y),
- miljö- och jordbruksutskottet
(2000/01:MJU1y),
- näringsutskottet (2000/01:NU3y),
- arbetsmarknadsutskottet (2000/01:AU2y)
och
- bostadsutskottet (2000/01:BoU5y).
Yttrandena återfinns i bilagorna 4-17 i
del 2 av betänkandet.
Yttranden från andra utskott (skrivelse
101)
Yttranden över årsredovisningen jämte en
motion i de delar som berör respektive
utskotts beredningsområde har inkommit
från
- konstitutionsutskottet (2000/01:KU14y),
- utrikesutskottet (2000/01:UU2y),
- arbetsmarknadsutskottet (2000/01:AU2y)
och
- Riksdagens revisorer.
Yttrandena återfinns i bilagorna 4, 7, 16
och 18 i del 2 av betänkandet.
Skatteutskottet, justitieutskottet,
försvarsutskottet,
socialförsäkringsutskottet,
socialutskottet, kulturutskottet,
utbildningsutskottet, trafikutskottet,
miljö- och jordbruksutskottet,
näringsutskottet samt bostadsutskottet
har beslutat att inte avge något yttrande
i ärendet.
Utfrågning
Finansutskottet anordnade den 5 april
2001 en offentlig utfrågning om
lönebildningen med generaldirektör
Susanne Ackum Agell, Institutet för
arbetsmarknadspolitisk forskning (IFAU),
generaldirektör Ingemar Hansson,
Konjunkturinstitutet (KI),
generaldirektör Anders Lindström,
Medlingsinstitutet, och Lars Calmfors,
professor och chef för Institutet för
Internationell Ekonomi.
Protokoll från utfrågningen återfinns i
bilaga 19 i del 2 av betänkandet.
Inkomna skrivelser
Skrivelser i ärendet har inkommit från
bl.a. Småhusägare mot boendeskatt om
fastighetsskatten och Svenska
Kommunförbundet.
Sammanfattning
Inledning
Finansutskottet behandlar i betänkandet
regeringens förslag i den ekonomiska
vårpropositionen. I propositionen läggs
förslag fram om utgiftstak t.o.m. 2004
och en preliminär fördelning av
statsutgifterna på olika utgiftsområden.
Fördelningen skall utgöra riktlinjer för
regeringens fortsatta arbete med
budgetpropositionen som kommer att
presenteras den 20 september. Som
underlag för sitt ställningstagande har
finansutskottet berett samtliga berörda
utskott tillfälle att yttra sig över
förslagen. Yttrandena redovisas i del 2
av betänkandet.
Förslagen i vårpropositionen avseende
tilläggsbudgeten för innevarande år
behandlar utskottet i betänkande
2000/01:FiU27.
Den ekonomiska politiken
Sverige står starkt trots en
internationell avmattning i ekonomin. De
offentliga finanserna visar överskott,
den offentliga bruttoskulden sjunker och
den offentliga nettoskulden är borta,
inflationen är låg och de svenska
räntorna ligger på ungefär samma nivå som
i Tyskland. Dessutom är överskottet i de
samlade affärerna med utlandet högt.
Förutsatt att nedgången i den
internationella konjunkturen inte
kraftigt fördjupas kommer den svenska
ekonomin att växa med mellan 2 % och 3 %
under de närmaste åren. Det är
visserligen en lägre tillväxttakt än de
senaste åren, men ändå en hög nivå
jämfört med ekonomins genomsnittliga
tillväxt under de senaste decennierna.
Sysselsättningen i den svenska ekonomin
ökade under förra året med i genomsnitt
91 000 personer - den största uppgången
sedan mitten av 1970-talet. Under förra
året uppfylldes målet om en halvering av
den öppna arbetslösheten till 4 %. Trots
den svagare internationella konjunkturen
har sysselsättningen fortsatt att stiga
kraftigt under vintern och våren.
Utmaningen är att Sverige på nytt skall
närma sig en situation med full
sysselsättning. Kraften riktas nu mot att
sysselsättningsmålet skall nås, dvs. att
80 % av den vuxna befolkningen skall vara
reguljärt sysselsatta 2004. Uppgiften är
därför att understödja och förlänga de
senaste årens mycket goda utveckling. Den
ekonomiska politiken inriktas på fortsatt
starka offentliga finanser och låg
inflation för att Sverige även skall
klara de långsiktiga utmaningarna som
ställs till följd av den demografiska
utvecklingen. Ekonomins långsiktiga
produktionsförmåga skall höjas genom att
lediga arbetskraftsresurser mobiliseras,
konkurrensen befrämjas och betydande
satsningar görs i utbildning och
kompetensutveckling. Näringsklimatet
skall vara gott. För att tillväxten skall
bli långsiktigt hållbar måste den också
komma alla till del. Det innebär att
rättvisan skall stärkas genom en aktiv
fördelningspolitik och genom åtgärder som
förbättrar utvecklingsmöjligheterna för
alla medborgare. Tillväxt och rättvisa
går enligt utskottets mening hand i hand.
Utvecklingen mot ett långsiktigt hållbart
samhälle kräver också en ekologisk
omställning. En god miljö och en
ekologiskt hållbar utveckling är ett av
den ekonomiska politikens viktigaste mål.
Ett nytt antal åtgärder och
resursförstärkningar föreslås för att öka
den hållbara utvecklingen.
Situationen under 1990-talet med
nedskärningar och skattehöjningar för att
häva den ekonomiska krisen är förbi. De
senaste årens höga tillväxt har skapat
utrymme för ett antal rättvisereformer.
Men fortfarande finns stora utmaningar
kvar vad gäller fördelnings- och
jämställdhetspolitik samt integrations-
och regionalpolitik. Levnadsvillkoren
skall fortsätta att förbättras och som en
följd av detta skall
socialbidragsberoendet halveras mellan
1999 och 2004. De reformer som tidigare
presenterats skall förverkligas. Barnen
och ungdomarna står i centrum för
politiken. En mycket stor satsning görs
på skolan och en bred familjepolitisk
reform genomförs stegvis. Maxtaxan
genomförs, föräldraförsäkringen utökas
och ersättningen vid de s.k.
garantidagarna höjs. Barn till
arbetssökande ges rätt till
förskoleverksamhet och resurserna till
vården och omsorgen utökas. Till exempel
tillförs tandvården ytterligare medel och
satsningar görs för att minska köer och
förbättra tillgängligheten i vården.
En rad andra åtgärder vidtas för att
förbättra arbetsmarknaden, utbildningen
och för att ytterligare förbättra
företagens tillväxtbetingelser och öka
tillväxten i hela Sverige.
Infrastrukturen skall förbättras och
byggas ut. Ett program för att öka
sysselsättningen bland människor med
invandrarbakgrund genomförs.
Pensionärernas ekonomi förbättras och
ytterligare resurser avsätts bl.a. genom
en höjning av bostadstillägget och
införandet av ett s.k. förbehållsbelopp.
Arbetsskadeförsäkringen reformeras och
golvet och taket i
arbetslöshetsförsäkringen höjs. Den
generella välfärden skall bevaras och
utvecklas ytterligare. Ytterligare
satsningar görs för att öka konkurrensen
och effektiviteten på marknaderna. För
att motverka den känsla av otrygghet som
många upplever får rättsväsendet ökade
resurser. En del av rättvisepolitiken är
att visa internationell solidaritet.
Därför höjs biståndet ytterligare.
Budgetpolitiken
Förbättringen av de offentliga finanserna
har i år resulterat i att den offentliga
sektorns nettoskuld eliminerats. Värdet
av de samlade offentliga tillgångarna är
alltså nu åter större än de samlade
offentliga skulderna. Vid årets slut
väntas nettoförmögenheten motsvara 3,5 %
av BNP för att därefter successivt växa
till drygt 9 % 2004.
Även den offentliga sektorns
bruttoskuld minskar nu snabbt. Förra året
sjönk bruttoskulden under nivån 60 % av
BNP, vilket innebär att Sverige numera
uppfyller skuldkriteriet enligt EU:s
Maastrichtvillkor. Bruttoskulden
fortsätter att minska ned mot 47 % av BNP
vid utgången av 2004.
Som mål för budgetpolitiken gäller att
de långsiktiga finanserna skall uppvisa
ett överskott på i genomsnitt 2 % av BNP
sett över en konjunkturcykel. De för
respektive år uppställda saldomålen har
varje år hittills överträffats med bred
marginal, och fram t.o.m. 2000 har detta
överskjutande sparande uppgått till
sammanlagt ungefär 132 miljarder kronor.
För innevarande år gäller som delmål
att överskottet skall motsvara 2,5 % av
BNP och för 2002 och 2003 skall det vara
2,0 %. Utskottet delar regeringens
uppfattning att målen för de båda senare
åren inte bör ändras samt att målet för
2004 preliminärt bör anges till samma
nivå. Regeringen avser att i
budgetpropositionen för respektive år ta
ställning till om dessa mål kan behöva
omprövas med hänsyn till
konjunkturutvecklingen.
Utgiftstaken för 2002-2003 bör enligt
regeringen tills vidare ligga fast på
nivåerna 814 och 844 miljarder kronor.
Utskottet delar denna bedömning och
tillstyrker även regeringens förslag till
statligt utgiftstak för 2004 på nivån 877
miljarder kronor.
Utskottet tillstyrker även i övrigt
regeringens förslag till inriktning av
budgetpolitiken. Bakom denna politik står
gemensamt Socialdemokraterna,
Vänsterpartiet och Miljöpartiet de gröna.
De tre partierna är överens om
inriktningen av den ekonomiska politiken
och budgetpolitiken. Genom detta
samarbete bekräftas att det finns en
politisk majoritet för en ekonomisk
politik som är inriktad på full
sysselsättning, prisstabilitet och ett
offentligt överskott på i genomsnitt 2 %
av BNP sett över en konjunkturcykel.
Övriga frågor
I betänkandet behandlas, med anledning av
ett antal motioner, även riktlinjer för
skattepolitiken.
Utskottet behandlar därutöver i
betänkandet regeringens skrivelse om
Årsredovisning för staten 2000. I det
sammanhanget behandlar utskottet en
motion och föreslår att riksdagen gör ett
tillkännagivande till regeringen om den
könsuppdelade statistiken.
I betänkandet finns det 15
reservationer, varav en gemensam för de
fyra oppositionspartierna om den
ekonomiska politiken, och ett särskilt
yttrande.
Följdmotioner med anledning av
proposition 100
I betänkandet behandlar utskottet nedan
uppräknade motionsyrkanden i vilka
föreslås att riksdagen fattar följande
beslut.
2000/01:Fi17 av Bo Lundgren m.fl. (m)
1. Riksdagen beslutar godkänna de
allmänna riktlinjerna för den
ekonomiska politiken i enlighet med vad
som anförs i motionen.
2. Riksdagen godkänner
beräkningen av de offentliga utgifterna
och fastställer preliminärt
utgiftstaket för den offentliga sektorn
till 1 125 miljarder kronor år 2002, 1
095 miljarder kronor 2003 och 1 112
miljarder kronor 2004 i enlighet med
vad som anförs i motionen.
3. Riksdagen godkänner
utgiftstaket för staten inklusive
ålderspensionssystemet vid sidan av
statsbudgeten till 847 miljarder kronor
år 2002, 859 miljarder kronor 2003 och
873 miljarder kronor 2004 i enlighet
med vad som anförs i motionen.
4. Riksdagen beslutar fastställa
ett långsiktigt mål om balans i de
offentliga finanserna över en
konjunkturcykel i enlighet med vad som
anförs i motionen (6.4).
5. Riksdagen godkänner den
preliminära fördelningen av utgifterna
på utgiftsområden för åren 2002-2004 i
enlighet med vad som anförs i motionen.
6. Riksdagen beslutar godkänna
riktlinjerna för budgetarbetet i
enlighet med vad som anförs i motionen
(kap. 9).
7. Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om en politik för
företagsamhet och bättre fungerande
arbetsmarknad (7:2).
8. Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om deltagande i det
europeiska valutasamarbetet (6:10).
9. Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om en
inkomstskattereform (7:3).
10. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
skola och högre utbildning (7:4).
11. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
behovet av en ny och bättre
sjukvårdspolitik (7:5).
12. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
äldreomsorgen (7:6).
13. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
en socialförsäkringsreform (7:7).
14. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
en förbättrad infrastruktur (7:8).
15. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
behovet av en politik som gör det
lättare att förena arbete och familj
(7:9).
16. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
den offentliga sektorns ansvar för sina
kärnuppgifter (8:1).
2000/01:Fi18 av Alf Svensson m.fl. (kd)
1. Riksdagen godkänner de
allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som Kristdemokraterna
förordar (avsnitt 6.1).
2. Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad som
anförs i motionen om fyra områden för
ekonomiska strukturförändringar
(avsnitt 6.2).
3. Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad som
anförs i motionen om EMU-samarbetet
(avsnitt 6.3).
4. Riksdagen begär att regeringen
lägger fram förslag till ett
kompletterande budgetmål om balans i
statens finansiella sparande över en
konjunkturcykel samt en långsiktig
inkomst- och utgiftsstrategi i enlighet
med vad som anförs i motionen (avsnitt
7.1.2, 7.1.3).
5. Riksdagen godkänner de
prioriterade områden för
budgetpolitiken som anges i motionen
som riktlinje för regeringens
budgetarbete (avsnitt 8.1-8.7).
6. Riksdagen fastställer
utgiftstaket för staten inklusive
ålderspensionssystemet vid sidan av
statsbudgeten för år 2002 till 802
miljarder kronor, för år 2003 till 824
miljarder kronor och för år 2004 till
853 miljarder kronor.
7. Riksdagen godkänner den
preliminära fördelningen av utgifter på
utgiftsområden för åren 2002-2004
enligt tabell 11.1 som riktlinje för
regeringens budgetarbete.
8. Riksdagen godkänner
beräkningen av de offentliga utgifterna
för åren 2002 2004 (tabell 11.2).
2000/01:Fi19 av Agne Hansson m.fl. (c)
1. Riksdagen godkänner de
allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som Centerpartiet förordat
(avsnitt 4).
2. Riksdagen fastställer
utgiftstaket för staten inklusive
ålderspensionssystemet vid sidan av
statsbudgeten till 821 miljarder kronor
2002, 810 miljarder kronor 2003 samt
830 miljarder kronor 2004 (avsnitt
5.1.1).
3. Riksdagen godkänner
beräkningen av de offentliga utgifterna
för åren 2002-2004 (avsnitt 5.1.2).
4. Riksdagen godkänner den
preliminära fördelningen av utgifterna
på utgiftsområden för åren 2002-2004
enligt avsnitt 5.2.
5. Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om skattepolitikens
inriktning åren 2002-2004 (avsnitt
6.1).
6. Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om utförsäljning av
statlig egendom (avsnitt 6.2).
7. Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om utbildning (avsnitt
4.2.1).
8. Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om kommunikationer
(avsnitt 4.2.3).
9. Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om företagande (avsnitt
4.2.4).
10. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
arbetsliv (avsnitt 4.2.5).
11. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
hälsa (avsnitt 4.2.6).
13. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
familjepolitik (avsnitt 4.2.8).
14. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
rättstrygghet (avsnitt 4.2.9).
2000/01:Fi20 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp)
1. Riksdagen beslutar godkänna de
allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken i enlighet med vad som anförs
i motionen.
2. Riksdagen fastställer målen
för finansiellt sparande i den
offentliga sektorn i enlighet med vad
som anförs i motionen.
3. Riksdagen fastställer
utgiftstaket för staten inklusive
ålderpensionssystemet vid sidan av
statsbudgeten för år 2004 till 886
miljarder kronor.
4. Riksdagen godkänner den
preliminära fördelningen av utgifterna
på utgiftsområden för åren 2002-2004
som redovisas i motionen som riktlinjer
för regeringens budgetarbete (tabell
A).
5. Riksdagen godkänner
beräkningen av de offentliga utgifterna
för åren 2002-2004 i enlighet med vad
som anförs i motionen.
6. Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om skattepolitikens
inriktning.
7. Riksdagen godkänner vad i
motionen anförs om genomförande av en
inkomstskattereform.
8. Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om lättnader i
beskattningen av företagande,
riskkapital, arbete, sparande och
investeringar.
9. Riksdagen godkänner vad i
motionen anförs om genomförande av en
företagarreform.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
förenklingar och avregleringar för
företagare.
11. Riksdagen godkänner vad i motionen
anförs om genomförande av en
socialförsäkringsreform.
12. Riksdagen begär att regeringen i
budgetpropositionen för år 2002
presenterar förslag till höjda tak i
sjukförsäkringen och
föräldraförsäkringen till 10 basbelopp.
13. Riksdagen godkänner vad i motionen
anförs om genomförande av en kunskaps-
och utbildningsreform.
14. Riksdagen godkänner vad i motionen
anförs om genomförande av en
infrastrukturreform.
15. Riksdagen godkänner vad i motionen
anförs om genomförande av en
globaliseringsreform.
16. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
frihandel.
17. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
deltagande i det europeiska
valutasamarbetet.
18. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
klimatstrategin.
19. Riksdagen godkänner vad i motionen
anförs om genomförande av en
arbetsmarknads- och integrationsreform.
20. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
behovet av ökad integration av
invandrare.
21. Riksdagen godkänner vad i motionen
anförs om genomförande av en
jämställdhetsreform.
22. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
behovet av avreglering inom vården och
skolan.
23. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
behovet av en reformerad
familjepolitik.
25. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
försäljning av statliga företag.
2000/01:Fi26 av Carl Fredrik Graf m.fl.
(m)
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om
skattepolitikens inriktning.
2000/01:Fi33 av Bo Lundgren m.fl. (m)
Riksdagen beslutar att arbetet omedelbart
inleds för att förändra familjepolitiken
på ett sätt som är mera rättvist och
inriktat på att stödja familjernas egna
val i enlighet med vad som anförs i
motionen.
Följdmotion med anledning av skrivelse
101
2000/01:Fi34 av Siv Holma m.fl. (v)
1. Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att könsuppdela
statistiken i statens årsredovisning.
2. Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att integrera
resultat från myndigheternas
jämställdhetsarbete i statens
årsredovisning.
3. Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att tillföra en
jämställdhetsbilaga till statens
årsredovisning.
Utskottets överväganden
1 Den ekonomiska politiken
1.1 Den internationella utvecklingen
1.2
1.1.1 Lägre tillväxt i världsekonomin
Tillväxttakten i världsekonomin sjunker i
år, efter en historiskt sett kraftig
uppgång i fjol på omkring 4,7 % då den
ekonomiska aktiviteten ökade starkt i så
gott som alla regioner i världen. I år
sjunker tillväxttakten i Förenta staterna
markant och nedgången sprider sig till
övriga delar av världen. Framför allt
påverkas de länder i Asien och Sydamerika
som har ett högt exportberoende och där
en stor andel av exporten går till
Förenta staterna. Även i EU försvagas
tillväxten, men effekterna på EU blir
inte så stora eftersom EU-ländernas
handel med Förenta staterna är relativt
liten, räknad som andel av BNP.
Sammantaget bedömer regeringen i
vårpropositionen att BNP i världen i år
stiger med 3,3 %. Det är nästan en
procentenhet lägre än vad regeringen
förväntade sig i budgetpropositionen.
Tillväxten i år blir dock högre än vad
den var vid den senaste internationella
konjunkturnedgången 1997/98. Då bidrog
Asienkrisen till att tillväxten i
världsekonomin under 1998 begränsades
till 2,6 %. Regeringen räknar med att det
sker en återhämtning i Förenta staterna
och världsekonomin under 2002, bl.a. till
följd av vårens omfattande
räntesänkningar och en del
finanspolitiska stimulansåtgärder. Nästa
år bedöms BNP i världen stiga med 3,8 %.
För åren 2003 och 2004 väntas uppgången
bli 3,9 % per år.
DIAGRAM 1. TILLVäXTEN I OLIKA DELAR AV
VäRLDEN
BNP-tillväxt i procent
Den lägre tillväxten i Förenta staterna
och en svagare utveckling i övriga Norden
och Tyskland, de tre viktigaste
marknaderna för den svenska
exportindustrin, betyder att utsikterna
för den svenska exporten försämras
påtagligt i år jämfört med i fjol.
Regeringen gör bedömningen att
världsmarknadstillväxten för den svenska
exporten nästan halveras, från omkring 11
% i fjol till omkring 6 % i år. Nästa år
väntas den stiga med nästan 7 % .
TABELL 1. TILLVäXT, INFLATION OCH
ARBETSLöSHET I VäRLDSEKONOMIN
1.1.2 Snabb konjunkturnedgång i Förenta
staterna
I fjol steg BNP i Förenta staterna med 5
%. Det var det tionde året av hög och
stabil tillväxt sedan den ekonomiska
uppgången tog fart i början av 1991,
strax efter att det s.k. Kuwaitkriget tog
slut.
Under senare delen av förra året
försvagades aktiviteten i Förenta
staternas ekonomi kraftigt. Konsumtionen
dämpades i takt med fallande kurser på
aktiebörserna och en lägre tillväxt i
sysselsättningen i förhållande till den
kraftiga ökningen under 1999 och 2000.
Samtidigt justerade hushållen ned sina
förväntningar om den ekonomiska
framtiden. I industrin försvagades
konjunkturen snabbt. Produktionen i de
s.k. traditionella industribranscherna
minskade, medan den tidigare extremt höga
tillväxten i den högteknologiska
industrin (t.ex. produktionen av datorer,
halvledare, kommunikationsutrustning
etc.) dämpades högst betydligt. Sjunkande
vinstförväntningar och den svagare
produktionen bidrog även till att
investeringarna i näringslivet minskade i
slutet av förra året, den första
minskning som noterats sedan mitten av
1995. Investeringarna har varit en
avgörande motor bakom Förenta staternas
expansion under 1990-talet.
Konjunkturen har fortsatt att försvagas
hittills i år, även om det skett en viss
stabilisering under det första kvartalet.
Regeringen bedömer i vårpropositionen att
BNP-tillväxten sjunker från fjolårets 5 %
till 1,7 % i år. Det kan jämföras med att
regeringen i budgetpropositionen räknade
med en tillväxt i år på 3 %. Det visar
att den väntade dämpningen i Förenta
staterna kom snabbare och blev mer
omfattande än vad regeringen räknade med
så sent som i höstas.
De räntesänkningar som centralbanken,
Federal Reserve, vidtog i början av året
plus att regeringen räknar med fler
sänkningar under våren och sommaren gör
att det sker en viss återhämtning i den
inhemska efterfrågan i Förenta staterna
mot slutet av året och under 2002. Denna
utveckling understödjs också av att
finanspolitiken väntas bli mer expansiv
framöver. Sammantaget räknar regeringen
med att Förenta staternas BNP stiger med
3,1 % 2002 för att öka med 3,5 % per år
under perioden 2003-2004. Osäkerheten är
dock mycket stor. Avgörande för
konjunkturen är bl.a. hur hushållen
väljer att agera och hur de senaste årens
kraftigt ökade produktivitet utvecklas
när expansionen i den högteknologiska
industrin avtar. Olika risker i
bedömningen av Förenta staternas ekonomi
behandlas nedan i bl.a. avsnitt 1.1.6
Stor osäkerhet om utvecklingen i Förenta
staterna.
1.1.3 Svagare industrikonjunktur i Europa
En hög export och en kraftig inhemsk
efterfrågan gjorde att BNP i euroområdet
under förra året steg med 3,4 %.
Historiskt sett är det en hög tillväxt
för euroländerna.
Regeringen räknar i vårpropositionen
med att tillväxttakten sjunker i år i
takt med att den internationella
konjunkturavmattningen dämpar
exportefterfrågan. Utfallet under de
första månaderna i år visar också på en
tydlig dämpning i industrikonjunkturen,
och då framför allt i exportindustrin.
Trots den svagare industrikonjunkturen
bedöms den inhemska efterfrågan fortsätta
att öka i ganska god takt. En fortsatt
stigande sysselsättning, ökade inkomster
och det faktum att hushållen i
euroområdet fortfarande är relativt
optimistiska om den ekonomiska
utvecklingen gör att hushållens
konsumtion utvecklas gynnsamt. Vidare
stimuleras investeringarna av låga och
sjunkande räntor.
Till följd av bl.a. stigande oljepriser
och effekter av eurons försvagning under
1999 och början av 2000 steg inflationen
i euroområdet under förra året.
Skillnaden i inflationstakt mellan
länderna är dock mycket stor.
Inflationstakten sjunker framöver på
grund av bl.a. konjunkturnedgången och en
mer stabil utveckling av oljepriset.
Detta ger enligt regeringens bedömning
den europeiska centralbanken, ECB, ett
utrymme att sänka sin styrränta för att
stimulera den ekonomiska aktiviteten i
euroområdet.
Som framgår av tabell 1 räknar
regeringen med att BNP i euroområdet i
genomsnitt stiger med 2,7 % både 2001 och
2002. Under 2003 och 2004 ökar BNP med
2,5 % respektive 2,6 %. Skillnaden i
tillväxt mellan euroländerna stiger något
i år, efter att ha minskat under förra
året. I Frankrike väntas tillväxten i år
bli knappt 3 %, medan den i Tyskland
begränsas till 2 %. Den inhemska
efterfrågan i Tyskland väntas bli svagare
än i de flesta andra EMU-länder.
Vid sidan av Tyskland är de övriga
nordiska länderna - Danmark, Finland och
Norge - de viktigaste marknaderna i
Europa för den svenska exportindustrin.
Efterfrågan i den norska ekonomin
dämpades i slutet av förra året, och den
relativt höga norska räntenivån håller
tillbaka konsumtionen även i år. Under
nästa år återhämtar sig den privata
konsumtionen och investeringarna något
och regeringen bedömer att BNP i år
stiger med 1,6 % och 1,8 % 2002.
Tillväxttakten i Finland sjunker från
fjolårets rekordtillväxt på 5,7 % till
4,2 % i år till följd av bl.a. en svagare
export. Finländarna är dock fortfarande
optimistiska om den ekonomiska framtiden,
vilket tyder på en fortsatt hög inhemsk
konsumtion. I Danmark avtar effekterna av
de senaste årens åtstramning av
finanspolitiken, vilket ökar hushållens
realinkomster. Detta i kombination med en
mycket låg arbetslöshet gör att den
danska privata konsumtionen stiger. En
svag export håller dock tillbaka den
samlade tillväxttakten. Danmarks BNP
stiger i år med 2,1 % och under nästa år
med 2,2 %, efter en uppgång i fjol på
nästan 3 %.
Den internationella
konjunkturförsvagningen dämpar även
tillväxten i den brittiska ekonomin. Till
detta kan läggas en hög kurs på pundet,
vilket ytterligare bidrar till att dämpa
utsikterna för den brittiska
exportindustrin. Storbritanniens BNP
stiger med 2,7 % respektive 2,6 % under
2001 och 2002, enligt regeringens
bedömning.
Som framgår av diagram 2 har
arbetslösheten i EU sjunkit med 3-4
procentenheter de senaste tre åren, och
regeringen räknar med en fortsatt nedgång
framöver. Samtidigt förväntas
arbetslösheten i Förenta staterna komma
att öka. Detta innebär att de senaste
årens stora skillnad i arbetslöshet
mellan Europa och Förenta staterna
minskar högst betydligt. År 1997 var
arbetslösheten i Europa drygt 6
procentenheter högre än i Förenta
staterna. År 2004 väntas skillnaden ha
sjunkit till omkring 2 procentenheter.
Regeringens bedömning av EU-konjunkturen
bygger på att genomslaget i Europa av
konjunkturförsvagningen i Förenta
staterna blir relativt begränsat, framför
allt vad gäller hushållen och den privata
konsumtionen. De negativa effekterna kan
bli större än väntat med en svagare
europeisk tillväxt som följd. Å andra
sidan kan sysselsättningen i EU-länderna
stiga betydligt mer än vad regeringen
kalkylerar med, vilket skulle förbättra
utsikterna för EU:s ekonomi under de
närmaste åren.
Diagram 2. Arbetslösheten i euroområdet,
EU och Förenta staterna
Källa: Finansdepartementet
1.1.4 Tillväxten i Japan sjunker
ytterligare
Den redan låga tillväxttakten i den
japanska ekonomin sjunker ytterligare
under de närmaste åren. Den japanska
exportindustrin drabbas hårt av den
svagare efterfrågan i Förenta staterna
och de övriga länderna i Asien.
Detta förvärrar Japans redan allvarliga
ekonomiska läge, eftersom exporten varit
den japanska ekonomins främsta drivmotor
under de senaste åren. Trots omfattande
finanspolitiska stimulansåtgärder och en
räntenivå som i praktiken är noll
fortsätter den inhemska japanska
efterfrågan att vara mycket svag.
Samtidigt har utrymmet för ytterligare
åtgärder för att få fart på ekonomin
drastiskt minskat genom den snabbt
stigande skuldsättningen. Japans
offentliga bruttoskuld är nu den högsta i
OECD-området.
Enligt regeringens bedömning i
vårpropositionen stiger Japans BNP i år
med endast en halv procent, för att växa
med i genomsnitt 1,5 % per år under
perioden 2002-2004. Den med japanska mått
mätt höga arbetslösheten kommer att
förbli hög, eftersom behovet av
personalrationaliseringar i den japanska
företagssektorn fortfarande är stort.
Detta talar även för en svag
inkomstutveckling för hushållen och en
fortsatt svag japansk konsumtion.
De exportberoende länderna i övriga
Asien, t.ex. Sydkorea, Taiwan, Malaysia
och Singapore, har drabbats relativt hårt
av konjunkturförsämringen i Förenta
staterna. Det ekonomiska utfallet för de
senaste månaderna visar på en tydlig
avmattning i framför allt exporten av
högteknologiska produkter. Tillväxten i
dessa länder kommer enligt regeringens
bedömning att bli betydligt lägre i år
och nästa år jämfört med den historiskt
höga tillväxt som noterades i regionen i
fjol. Effekterna på de stora ekonomierna
i Kina och Indien bedöms dock inte bli så
omfattande, eftersom deras utrikeshandel
i relation till den övriga ekonomin inte
är så omfattande.
1.1.5 Högt oljepris håller ryska ekonomin
uppe
Höga oljepriser och en mycket låg kurs på
den ryska rubeln var de främsta orsakerna
till att den ryska ekonomin i fjol växte
med över 7 %. Tillväxttakten sjunker
något under de närmaste åren, men
regeringen gör bedömningen att Rysslands
BNP stiger med 4,5 % både 2001 och 2002,
bl.a. på grund av att oljepriset väntas
ligga kvar på en relativt hög nivå. En
fortsatt hög tillväxt kräver dock att den
ryska regeringen genomför de
strukturreformer som aviserats.
I slutet av förra året och under
inledningen av innevarande år försvagades
den inhemska efterfrågan i den polska
ekonomin påtagligt, vilket dämpade
tillväxttakten. Sänkta räntor, ett
fortsatt inflöde av utländska
direktinvesteringar och en hög export
bidrar dock till att tillväxttakten
stiger på nytt mot slutet av året och
under nästa år. Tillväxten i de tre
baltiska länderna, Estland, Lettland och
Litauen, blev i fjol i genomsnitt drygt 4
%. Förutsatt att konjunkturen i EU inte
försämras kraftigt ligger tillväxttakten
kvar på ungefär samma nivå i år, för att
stiga ytterligare något nästa år.
1.1.6 Stor osäkerhet om utvecklingen i
Förenta staterna
Sammanfattningsvis räknar regeringen med
att den internationella tillväxttakten
sjunker relativt kraftigt i år jämfört
med förra årets höga tillväxt. Den snabba
konjunkturförsvagningen i Förenta
staterna sprider sig till övriga delar av
världen, då framför allt till de
exportberoende länderna i Asien. Även i
EU försämras konjunkturen, men effekterna
av nedgången i Förenta staterna blir mer
begränsade. I takt med att bl.a. redan
genomförda och förväntade räntesänkningar
får effekt på konsumtionen och
investeringarna sker en återhämtning i
världsekonomin mot slutet av året och
under nästa år.
Det finns flera risker och osäkerheter
i bedömningen av den internationella
utvecklingen. Den främsta risken är att
avmattningen i Förenta staterna blir
kraftigare och mer utdragen än vad
regeringen räknar med i vårpropositionen.
De senaste årens expansion i Förenta
staternas ekonomi har bl.a. skett på
bekostnad av ett historiskt lågt sparande
i hushållssektorn och ett rekordstort
underskott i bytesbalansen. Å ena sidan
kan en oväntat kraftig uppgång i
arbetslösheten eller fortsatta nedgångar
på aktiebörserna leda till att hushållen
ökar sitt sparande betydligt mer än
förväntat. Det skulle i sin tur betyda en
mycket svagare utveckling av den privata
konsumtionen. I ett sådant läge skulle
nedgången i konjunkturen kunna bli
betydligt mer dramatisk och
spridningseffekter till övriga delar av
världen mer omfattande. Å andra sidan kan
återhämtningen i Förenta staterna komma
snabbare än beräknat om de positiva
effekterna av de senaste månadernas
räntesänkningar blir större och mer
genomgripande än vad de flesta för
tillfället räknar med. Då skulle också de
negativa effekterna på den
internationella konjunkturen bli mindre.
1.3 Den ekonomiska utvecklingen i
Sverige
1.4
1.2.1 Den internationella avmattningen
sänker tillväxttakten
I fjol ökade den samlade produktionen i
Sverige med 3,6 %, enligt Statistiska
centralbyråns (SCB:s) första preliminära
beräkning av utfallet för 2000. Det
innebär att Sveriges BNP under de senaste
tre åren stigit med i genomsnitt 3,8 %
per år. Under denna period har
sysselsättningen stigit med i genomsnitt
2 % per år samtidigt som den öppna
arbetslösheten i enlighet med regeringens
mål sjunkit till omkring 4 %. Inflationen
har varit låg och stabil, och motorn i de
senaste årens expansion har framför allt
varit en stigande inhemsk efterfrågan,
med en kraftigt ökad hushållskonsumtion
och omfattande investeringar.
Det statistiska utfallet för slutet av
2000 och början av 2001 visar emellertid
att den snabbt försvagade internationella
efterfrågan nu får genomslag i den
svenska konjunkturen. Exporttillväxten
har mattats av högst betydligt samtidigt
som exportindustrins orderingång och
produktion stagnerat. De senaste årens
kraftiga ökning i hushållens konsumtion
har dämpats något under vintern och
våren. Som framgår av diagram 3 har
också både hushållen
DIAGRAM 3. HUSHåLLENS OCH FöRETAGENS
FRAMTIDSFöRVäNTNINGAR 1
1 Skillnaden mellan andelen positiva och
negativa
Källa: Statistiska centralbyrån
och företagen under de senaste månaderna
justerat ned sina förväntningar om den
ekonomiska framtiden från de tidigare
mycket höga nivåerna. Trots den svagare
konjunkturen har emellertid
sysselsättningen fortsatt att stiga och
arbetslösheten gått ned ytterligare under
de senaste månaderna.
Den internationella avmattningen
riskerar att få större genomslag i
Sverige än i de flesta andra EU-länderna
bl.a. eftersom tillväxttakten sjunker
extra mycket i flera för svensk del
mycket viktiga länder och marknader -
t.ex. Förenta staterna, Tyskland och de
nordiska länderna. Dessutom berör en
betydande del av den lägre
internationella efterfrågan teleprodukter
och andra högteknologiska produkter,
vilket är det produktområde som har
svarat för en stor del av de senaste
årens stora svenska exportframgångar.
Sveriges BNP stiger i år med 2,7 % och
med 2,6 % under 2002, enligt regeringens
bedömning i vårpropositionen. För 2001 är
det en nedjustering med nästan 1
procentenhet jämfört med regeringens
bedömning i budgetpropositionen. För 2002
är det en upprevidering med 0,5
procentenheter, vilket bl.a. beror på att
regeringen räknar med en återhämtning i
världsekonomin mot slutet av i år och
under 2002.
TABELL 2. BIDRAG TILL TILLVäXTEN 1
Som framgår av tabell 2 kommer den
privata konsumtionen att fortsätta att
vara motorn i den svenska ekonomin under
de närmaste åren. Hushållens inkomster
stiger starkt, och trots det senaste
årets nedgång i aktiepriserna är
hushållens förmögenhetsställning alltjämt
god. Den svagare konjunkturen och
hushållens minskade optimism om den
ekonomiska framtiden gör dock att
regeringen räknar med att hushållen i
högre omfattning än tidigare väljer att
öka sitt finansiella sparande i stället
för att konsumera. Hushållens konsumtion
stiger med i genomsnitt 2,3 % per år de
närmaste åren, enligt regeringens
bedömning, efter en uppgång de senaste
tre åren på i genomsnitt 3,2 % per år.
Även investeringarna kommer att ge ett
väsentligt bidrag till tillväxten de
närmaste åren, bl.a. till följd av
utbyggnaden av den s.k. tredje
generationens mobiltelefonnät. Den
svagare internationella efterfrågan gör
att den svenska exporttillväxten dämpas.
En svagare export och en svagare inhemsk
efterfrågan innebär samtidigt att även
tillväxten i importen sjunker.
Sammantaget betyder dock detta att
utrikeshandelns bidrag till BNP-
tillväxten minskar under de närmaste
åren.
Trots konjunkturnedgången betyder
regeringens bedömning att tillväxten
under de närmaste två åren ändå kommer
att ligga en bra bit över den svenska
ekonomins genomsnittstillväxt på runt 2 %
under de senaste 30 åren. Samtidigt har
risken för överhettning i ekonomin
minskat. Sysselsättningen kommer inte att
öka lika snabbt som den gjorde under
perioden 1998-2000, och det s.k. BNP-
gapet, dvs. skillnaden mellan faktisk och
potentiell produktion, kommer att slutas
först 2002. I budgetpropositionen räknade
regeringen med att BNP-gapet skulle
slutas under 2001. Lediga resurser i
ekonomin och en lägre tillväxttakt gör
att inflationen förblir låg. Regeringen
räknar med att inflationen mätt enligt
konsumentprisindex, KPI, i genomsnitt
stiger med 1,5 % i år och 1,6 % 2002. Det
är under Riksbankens inflationsmål på 2
%.
I det s.k. huvudscenariot kalkylerar
regeringen med att BNP-tillväxten sjunker
till 2,3 % respektive 2,1 % 2003 och
2004. Det är visserligen en högre
tillväxt än den svenska ekonomins
långsiktiga tillväxttrend, men tillväxten
är inte tillräckligt hög för att
riksdagens och regeringens
sysselsättningsmål om en
sysselsättningsgrad för personer i åldern
20-64 år på 80 % 2004 utan vidare kommer
att uppnås. Med de antaganden som görs i
huvudscenariot skulle
sysselsättningsgraden för dessa
åldersgrupper uppgå till 78,5 % år 2004.
Regeringen redovisar i vårpropositionen
två alternativa utvecklingsscenarier för
perioden fram till 2004 - det s.k.
högtillväxtalternativet som utgår ifrån
att sysselsättningsmålet nås 2004 och det
s.k. lågtillväxtalternativet i vilket
konjunkturnedgången antas bli djupare än
i huvudscenariot. De bägge alternativen
redovisas mer utförligt nedan under
avsnittet Alternativa kalkyler för
utvecklingen fram till 2004.
1.2.2 Prognosförutsättningar och
nyckeltal
Regeringens prognos i vårpropositionen
bygger på den information som fanns
tillgänglig t.o.m. den 5 april 2001.
Bedömningarna baseras på underlag från
SCB, OECD och Konjunkturinstitutet (KI).
En viktig förutsättning som antas är att
de avtalsmässiga löneökningarna och
löneglidningen hålls tillbaka så att de
totala lönekostnadsökningarna i ekonomin
begränsas till 3,5 % per år. En annan är
att kronans värde antas stiga relativt
kraftigt under de närmaste åren. Som
redovisades ovan utgår kalkylen i
huvudscenariot för åren 2003-2004 och
från att BNP-gapet sluts under 2002 och
att tillväxten därefter i stort sett
följer den normala tillväxttrenden. BNP-
tillväxten under dessa år väntas dock bli
några tiondelar högre än trenden eftersom
en neddragning av antalet personer i
arbetsmarknadspolitiska program och ett
minskat antal platser i Kunskapslyftet
ökar de tillgängliga resurserna i
ekonomin och begränsar risken för
vverhettning.
I tabellerna 3 och 4 redovisas
förutsättningarna för och nyckeltalen i
regeringens prognoser och kalkyler. I
punkterna nedan sammanfattas de
viktigaste förutsättningarna och de
viktigaste skillnaderna mot de
bedömningar som regeringen gjorde i
budgetpropositionen för 2001.
· Den snabba avmattningen i
Förenta staterna leder till att
tillväxten i världsekonomin i år blir
nästan 1 procentenhet lägre än vad
regeringen kalkylerade med i
budgetpropositionen.
·
· Avmattningen innebär också lägre
internationella räntor. Centralbankerna
sänker sina styrräntor mer och snabbare
än väntat, vilket bl.a. får till effekt
att både de korta och långa
marknadsräntorna blir lägre både i år och
under nästa år jämfört med bedömningen i
budgetpropositionen.
·
· Sedan halvårsskiftet i fjol har
kronan försvagats kraftigt på de
internationella valutamarknaderna.
Regeringen räknar med att kronans värde
stiger framöver jämfört med de låga
nivåer som noterats under de senaste
månaderna. I år förväntas kronans värde
enligt det s.k. TCW-indexet ligga på i
genomsnitt 127 (ju högre indexvärde desto
svagare krona). Under nästa år stiger
kronans värde till i genomsnitt 124
enligt TCW-index. Det är en svagare krona
jämfört med det genomsnitt på 122 år 2001
och 120,5 år 2002 som regeringen
förväntade sig i budgetpropositionen.
·
TABELL 3. PROGNOSFöRUTSäTTNINGAR
2001-2004
· Konjunkturnedgången gör att de
senaste årens höga
sysselsättningstillväxt dämpas.
Regeringen räknar med en uppgång i år på
i genomsnitt 1,6 % eller 65 000 personer,
efter en ökning på 2,2 % per år både 1999
och 2000. Att genomsnittet för 2001 ändå
blir relativt högt beror bl.a. på den
snabba sysselsättningsuppgången i slutet
av 2000, vilken fick till effekt att
sysselsättningen redan då var betydligt
högre än årsgenomsnittet för 2000. Nästa
år ökar sysselsättningen med 0,7 % för
att öka med i genomsnitt knappt 0,4 % per
år åren 2003 och 2004.
·
ÄVEN OM TILLVäXTTAKTEN I DEN SVENSKA
EKONOMIN SJUNKER BEDöMS öVERSKOTTET
I DE OFFENTLIGA FINANSERNA (FöRE
DEN S.K. BUDGETTEKNISKA
öVERFöRINGEN) öVERSTIGA DET
BUDGETPOLITISKA MåLET OM ETT
öVERSKOTT På 2 % AV BNP VARJE åR
UNDER PERIODEN 2001-2004. I åR
BEDöMS öVERSKOTTET BLI 3,6 % AV
BNP, VILKET KAN JäMFöRAS MED
REGERINGENS BEDöMNING I
BUDGETPROPOSITIONEN OM ETT
öVERSKOTT 2001 På 3,5 %. NäSTA åR
BLIR öVERSKOTTET 3,1 % AV BNP, MOT
FöRVäNTAT 3,3 % AV BNP I
BUDGETPROPOSITIONEN. ÅREN 2003 OCH
2004 RäKNAR REGERINGEN MED ETT
öVERSKOTT På 3,1 % RESPEKTIVE 3,6 %
AV BNP.
TABELL 4. NYCKELTAL 2000-2004
1.2.3 Försörjningsbalansen
Under förutsättning att den
internationella konjunkturnedgången inte
kraftigt fördjupas och att den ekonomiska
aktiviteten i världsekonomin stiger mot
slutet av i år växer Sveriges BNP med i
genomsnitt 2,65 % per år under de
närmaste två åren, enligt regeringens
bedömning. Det är drygt 1 procentenhet
lägre än vad svensk ekonomi har vuxit
under de tre senaste åren, men ändå högre
än genomsnittstillväxten under de senaste
30 åren. Regeringen räknar med att
Sverige under de närmaste åren kommer ned
i ungefär samma tillväxttakt som
genomsnittet bland EU-länderna. Under de
senaste tre åren har Sveriges BNP stigit
med ungefär 1 procentenhet mer per år än
genomsnittet i EU.
De olika delarna av försörjningsbalansen
utvecklar sig enligt regeringens
bedömning på följande sätt (se tabell 6
nedan):
· Bland annat dämpningen av
konsumtionstillväxten under de senaste
månaderna och en avtagande optimism bland
hushållen om den ekonomiska framtiden gör
att konsumtionen framöver inte stiger
lika starkt som under perioden 1998-2000.
De grundläggande förutsättningarna för
hög hushållskonsumtion finns dock kvar -
kraftigt stigande inkomster, en fortsatt
god förmögenhetsställning trots lägre
aktiekurser och en förhållandevis hög
optimism om den egna ekonomiska
framtiden. Enligt regeringen är dock
osäkerheten relativt stor. En kraftigare
nedgång i konjunkturen än beräknat eller
ett utvidgat fall på aktiebörserna kan
leda till en betydligt svagare
konsumtionstillväxt än vad som ligger i
prognoserna.
·
TABELL 5. FöRSöRJNINGSBALANSEN 2000-2004
· Till följd av avmattningen i den
internationella efterfrågan har
regeringen, i förhållande till
budgetpropositionen, även justerat ned
prognoserna för den svenska exporten
2001. Nu bedöms exporten av varor och
tjänster stiga med 6,4 % i år. I
budgetpropositionen väntades en tillväxt
på 7,7 %.
·
· I fjol byggde bl.a. industrin
och varuhandeln upp sina lager kraftigt,
vilket bidrog till att öka BNP med 0,6
procentenheter. Försämringen av
konjunkturen och den svagare konsumtionen
mot slutet av förra året innebär att
företagen ofrivilligt tvingades hålla
kvar höga lager som i stället avvecklas i
år. Lageravvecklingen drar ned årets BNP-
tillväxt med 0,2 procentenheter.
·
1.2.4 Svagare internationell efterfrågan
dämpar svensk export
Den höga internationella efterfrågan
gjorde att den svenska varuexporten förra
året steg med nära 11 %. Exporten av
teleprodukter fortsatte att öka kraftigt
samtidigt som exporten även ökade i så
gott som alla övriga delar av industrin,
t.ex. järn- och stålindustrin, maskin-
och motorfordonsindustrin. Framför allt
steg den svenska exporten till Förenta
staterna, Japan och de tidigare
krisdrabbade marknaderna i Asien.
Den snabba internationella avmattningen
i slutet av förra året och början av i år
gör att regeringen i vårpropositionen
räknar med att tillväxten i den svenska
varuexporten nära nog halveras 2001, till
6,4 %. Som framgår av diagram 4 visar
också den ekonomiska statistiken på en
tydlig avmattning vid slutet av förra
året. Enligt Konjunkturinstitutets
barometrar har orderingången från
exportmarknaderna försämrats kraftigt
samtidigt som företagens missnöje med den
innestående orderstocken vuxit. Enligt
SCB:s utrikeshandelsstatistik försvagades
exporten tydligt under det sista
kvartalet i fjol. Denna trend har
fortsatt under inledningen av 2001.
DIAGRAM 4. VARUEXPORTEN OCH INDUSTRINS
ORDERINGåNG FRåN EXPORTMARK-
NADERNA
Anm: Statistiken över varuexporten avser
tre månaders glidande medelvärde.
Källa: Finansdepartementet
Vid sidan av avmattningen i USA, som är
Sveriges näst största exportmarknad,
drabbas den svenska exporten av en
förväntad tydlig försvagning i Tyskland
och en relativt sett svag efterfrågan i
de övriga nordiska länderna. Dessutom är
nedgången i den internationella
efterfrågetillväxten extra kraftig för
högteknologiska produkter och
telekommunikationsprodukter, dvs. de
områden som svarat för en ganska stor del
av de senaste årens svenska
exportframgångar. Detta uppvägs till viss
del av att exportföretagen har en god
konkurrenssituation, bl.a. till följd av
den låga kronkursen.
I takt med att den internationella
ekonomiska aktiviteten stiger på nytt mot
slutet av året och under nästa år ökar
efterfrågan på svenska exportprodukter. I
uppgångsfasen ökar efterfrågan på insats-
och investeringsvaror extra starkt. Det
är en utveckling som gynnar svensk
exportindustri. Återhämtningen förväntas
även innebära en stigande efterfrågan på
telekommunikationsutrustning.
Sammanfattningsvis räknar regeringen med
att varuexporten nästa år ökar med 6,7 %.
I den bedömningen ingår en relativt
kraftig förstärkning av kronans värde på
den internationella valutamarknaden.
1.2.5 De senaste årens kraftiga
sysselsättningsökning avtar
Som framgår av diagrammen 5, 6 och 7 har
läget på den svenska arbetsmarknaden
förbättrats markant under de senaste
åren. Mellan 1997 och 2000 steg
sysselsättningen med omkring 236 000
personer samtidigt som den öppna
arbetslösheten sjönk från 8 % av
arbetskraften till i genomsnitt 4,7 %
under 2000, enligt SCB:s
arbetskraftsundersökningar (AKU). Antalet
arbetade timmar har under samma period
stigit något långsammare, bl.a. till
följd av en ökad sjukfrånvaro. Mot slutet
av 2000 var den öppna arbetslösheten nere
under 4 %. Sysselsättningen har under
perioden framför allt ökat inom den
privata tjänstesektorn, men även inom den
kommunala sektorn.
DIAGRAM 5. SYSSELSäTTNINGEN 1995-MARS
2001
Källa: Statistiska centralbyrån
Trots den internationella avmattningen
fortsatte sysselsättningen att stiga
kraftigt mot slutet av förra året och
under de första månaderna i år. Under
perioden september 2000-februari 2001
steg antalet sysselsatta med 130 000
personer jämfört med samma period året
innan. En sådan stor ökning under en 6-
månadersperiod har tidigare inte
förekommit enligt SCB:s AKU-statistik
(siffrorna är emellertid svårtolkade
eftersom AKU-statistiken skiljer sig från
andra källor vad gäller utvecklingen mot
slutet av 2000. Enligt SCB:s s.k.
kortperiodiska sysselsättningsstatistik
avtog sysselsättningsökningen mot slutet
av förra året.)
Konjunkturnedgången och en svagare
efterfrågan både i utlandet och i Sverige
talar emellertid för att de senaste årens
mycket höga sysselsättningstillväxt
mattas av under det kommande året. Denna
bild förstärks av flertalet
framåtblickande indikatorer. Till exempel
har antalet nyanmälda lediga platser vid
landets arbetsförmedlingar minskat något
jämfört med tidigare. Antalet nyanmälda
lediga platser har historiskt sett varit
en tillförlitlig indikator på
sysselsättningsutvecklingen under de
kommande sex till tolv månaderna. Vidare
framgår det av Konjunkturinstitutets
olika barometrar att företagen under det
senaste halvåret justerat ned sina planer
på nyanställningar samtidigt som antalet
varsel om uppsägningar inom framför allt
tillverkningsindustrin har stigit
kraftigt under de senaste månaderna.
Uppgången i antalet varsel sker dock från
en mycket låg nivå.
DIAGRAM 6. DEN öPPNA ARBETSLöSHETEN
1995-MARS 2001
Källa: Statistiska centralbyrån
Regeringen gör i vårpropositionen
bedömningen att sysselsättningen i år
stiger med i genomsnitt 1,6 %, eller 65
000 personer, mot en uppgång i fjol på
2,2 % eller 91 000 personer. Det innebär
en tydlig avmattning i sysselsättning
under loppet av i år. Att
genomsnittssiffran ändå blir relativt hög
beror bl.a. på den snabba
sysselsättningsuppgången i slutet av
förra året vilken fick till effekt att
sysselsättningen då var betydligt högre
än årsgenomsnittet för 2000. Nästa år
ökar sysselsättningen med 0,7 %, eller 28
000 personer. Regeringen räknar vidare
med att utbudet av arbetskraft ökar med
0,8 % i år och 0,4 % 2002. Eftersom
utbudet väntas öka mindre än
sysselsättningen sjunker den öppna
arbetslösheten från 4,7 % 2000 till 3,9 %
i genomsnitt i år och 3,7 % i genomsnitt
under 2002. Under perioden 2003-2004
bedöms neddragningar av antalet personer
i det s.k. Kunskaplyftet och i de
konjunkturberoende
arbetsmarknadspolitiska programmen ge
möjlighet att öka sysselsättningen med i
genomsnitt 0,35 % per år. Den öppna
arbetslösheten väntas dock stiga något.
Anledningen är bl.a. att det dröjer innan
alla som kommer ut på arbetsmarknaden
till följd av neddragningar i t.ex.
Kunskapslyftet och de
arbetsmarknadspolitiska programmen får
jobb.
Riksdagens och regeringens mål för
sysselsättningen är att
sysselsättningsgraden i ekonomin, dvs.
antalet sysselsatta i åldern 20-64 år i
procent av befolkningen i samma
åldersgrupp, skall stiga till 80 % år
2004. Som framgår av diagram 7 har
sysselsättningsgraden stigit under de
senaste åren till en nivå i början av
2001 på omkring 78 %. Regeringens
prognoser i vårpropositionen över
sysselsättning och arbetskraftsutbud
innebär att sysselsättningsgraden
DIAGRAM 7. SYSSELSäTTNINGSGRAD ENLIGT
DEFINITIONEN I REGERINGENS
SYSSELSäTTNINGSMåL 1995-MARS 2001
Källa: Statistiska centralbyrån
stiger till 78,5 % 2004. Det innebär i
sin tur att sysselsättningsmålet inte
skulle uppfyllas. Det fattas omkring 80
000 jobb för att målet skall infrias. I
en alternativ kalkyl för den ekonomiska
utvecklingen under de närmaste åren
redovisar regeringen vad som krävs för
att målet om en sysselsättningsgrad på 80
% 2004 skall nås. Kalkylen, som går under
benämningen högtillväxtalternativet,
redovisas nedan under avsnittet
Alternativa kalkyler för utvecklingen
fram till 2004. För att målet skall
uppfyllas krävs, vid sidan av en högre
tillväxt, att utbudet av arbetskraft
ökar.
Regeringen anger i vårpropositionen ett
antal osäkerheter i bedömningen av
arbetsmarknadsutvecklingen de närmaste
åren. Exempel på osäkerheter är storleken
på arbetskraftspotentialen i den svenska
ekonomin och pris- och löneutvecklingen.
De senaste årens kraftiga ökning av
sysselsättningen har skett samtidigt som
löneökningarna varit måttliga och
inflationen och inflationsförväntningarna
varit låga. Å ena sidan kanske
arbetsmarknaden och lönebildningen i
ekonomin fungerar bättre än vad
regeringen antagit i sin huvudprognos. Om
så är fallet skulle sysselsättningen
kunna öka snabbare än förväntat. Å andra
sidan kan lönerna framöver stiga mer än
förväntat, vilket skulle betyda en lägre
tillväxt i sysselsättningen. Enligt
regeringen är det också svårt att
överblicka konsekvenserna av den senaste
tidens nedgång i informations- och
kommunikationstekniksektorn. Denna sektor
har svarat för en ganska stor del av
sysselsättningsökningen de senaste åren.
Att döma av utvecklingen hittills är de
direkta sysselsättningseffekterna av
dämpningen i t.ex. teleproduktindustrin
relativt marginella. Däremot är de
indirekta effekterna, i form av t.ex. en
lägre inhemsk efterfrågan, svårare att
fånga in och uppskatta.
TABELL 6. NYCKELTAL FöR ARBETSMARKNADEN
Årlig procentuell förändring
1.2.6 Alternativa kalkyler för
utvecklingen fram till 2004
I vårpropositionen redovisar regeringen
två alternativa scenarier för den
ekonomiska utvecklingen perioden
2001-2004 - det s.k.
lågtillväxtalternativet och det s.k.
högtillväxtalternativet. I
lågtillväxtalternativet antas att
nedgången i konjunkturen under de
närmaste två åren blir betydlig mer
omfattande än i huvudalternativet, både
internationellt och i Sverige. I
högtillväxtalternativet antas att den
svenska ekonomins kraftiga uppgång under
de senaste åren fortsätter och att BNP
under hela perioden stiger snabbare än i
huvudalternativet. De olika alternativens
effekter på den svenska ekonomin
redovisas nedan.
Lågtillväxtalternativet
I DETTA ALTERNATIV ANTAS ATT AVMATTNINGEN
I FöRENTA STATERNA BLIR DJUPARE OCH
BREDARE äN VAD SOM FöRUTSES I
HUVUDALTERNATIVET. TILLVäXTTAKTEN
SJUNKER TILL 0 % I åR OCH DRYGT 1 %
NäSTA åR. NEDGåNGEN I DE S.K.
INFORMATIONS- OCH
KOMMUNIKATIONSTEKNIKSEKTORERNA (IKT-
SEKTORERNA) ANTAS BLI OMFATTANDE.
DE SENASTE åRENS HöGA
PRODUKTIVITETSTILLVäXT I FöRENTA
STATERNAS EKONOMI BEDöMS VARA AV
öVERGåENDE KARAKTäR, VILKET
TILLSAMMANS MED EN KRAFTIG
FöRSVAGNING AV IKT-SEKTORERNA GER
FORTSATT FALLANDE KURSER På
AKTIEBöRSERNA. DET LEDER I SIN TUR
BL.A. TILL ATT HUSHåLLEN BLIR MER
PESSIMISTISKA OM FRAMTIDEN OCH ATT
KONSUMTIONEN DäMPAS YTTERLIGARE.
FöRSVAGNINGEN MOTVERKAS TILL VISS
DEL AV ATT CENTRALBANKEN ANTAS
SäNKA STYRRäNTAN RELATIVT KRAFTIGT,
OCH DEN EKONOMISKA AKTIVITETEN
BöRJAR På NYTT STIGA UNDER 2003 OCH
2004. NEDGåNGEN I FöRENTA STATERNA
FöRVäNTAS I BETYDLIGT HöGRE
OMFATTNING äN I HUVUDALTERNATIVET
SPRIDA SIG TILL öVRIGA DELAR AV
VäRLDEN.
TABELL 7. NYCKELTAL FöR DET S.K.
LåGTILLVäXTALTERNATIVET
Som framgår av tabell 8 blir effekterna
på den svenska ekonomin omfattande. Den
svenska industrin drabbas hårt av den
svagare internationella efterfrågan.
Världsmarknadstillväxten för svensk
export begränsas till drygt 4 %
respektive drygt 3 % 2001 och 2002. De
senaste årens kraftiga
sysselsättningsuppgång i den svenska
ekonomin bryts. Arbetslösheten börjar
stiga redan i år och det s.k. BNP-gapet
ökar, dvs. resursutnyttjandet minskar.
BNP stiger med 1,2 % i år och med endast
0,3 % 2002. När aktiviteten i ekonomin
tar fart 2003 och 2004 stiger BNP
snabbare än i huvudalternativet, men
återhämtningen efter nedgången i år och
under 2002 är inte avslutad 2004 utan
väntas pågå även de kommande åren, dvs.
2005 och framåt. Sammantaget innebär
lågtillväxtalternativet att BNP år 2004
är ungefär 3 % lägre än i
huvudalternativet och att
sysselsättningsgraden 2004 uppgår till
76,5 % i stället för 78,5 % som i
huvudalternativet.
Den lägre tillväxten gör att de
offentliga finanserna försämras relativt
kraftigt jämfört med huvudalternativet.
De offentliga finanserna väntas ändå visa
överskott på omkring 1,5 % av BNP. Den
kommunala ekonomin försvagas och den
kommunala konsumtionen dämpas.
Högtillväxtalternativet
Detta alternativ utgår ifrån att
sysselsättningsmålet nås, dvs. att
sysselsättningsgraden för personer i
åldern 20-64 år uppgår till 80 % år 2004.
Jämfört med huvudalternativet innebär det
att sysselsättningen behöver öka med
ytterligare omkring 80 000 personer.
För att det skall förverkligas
förutsätts att BNP varje år under
perioden 2001-2004 stiger mer än i
huvudalternativet. Samtidigt förutsätts
att utbudet av arbetskraft blir betydligt
större än i huvudalternativet samt att
sysselsättningen kan stiga utan att
inflations- och lönetrycket ökar. Antalet
deltagare i Kunskapslyftet och i de
arbetsmarknadspolitiska programmen antas
vara betydligt färre än i
huvudalternativet samtidigt som personer
utanför arbetskraften i större
utsträckning stimulerats till att söka
arbete.
Den öppna arbetslösheten sjunker i
högtillväxtalternativet till 3,2 % nästa
år och ligger kvar på den nivån perioden
ut. Den högre efterfrågan i ekonomin och
den högre inkomstnivån gör att de
offentliga finanserna stärks. Jämfört med
huvudalternativet ökar överskottet i de
offentliga finanserna med i genomsnitt
drygt 0,5 % per år under perioden
2001-2004.
TABELL 8. NYCKELTAL FöR DET S.K.
HöGTILLVäXTALTERNATIVET
1.2.7 Ny information efter det att
regeringens prognos färdigställts
Sedan regeringen avslutade sitt
budgetarbete har ny information
presenterats om både den internationella
och den svenska konjunkturutvecklingen.
En del av den senaste tidens
statistikflöde från Förenta staterna
bekräftar bilden av att utvecklingen
stabiliserats en del under första
kvartalet i år efter den kraftiga
avmattningen i slutet av förra året.
Enligt preliminära uppgifter från Förenta
staternas handelsdepartement steg BNP
under första kvartalet i år med 2 % i
årstakt jämfört med sista kvartalet i
fjol. Det kan jämföras med en uppgång
under det fjärde kvartalet 2000 på 1 % i
årstakt. Hushållens konsumtion steg med
3,1 % i årstakt, jämfört med 2,8 % under
det fjärde kvartalet. Investeringarna i
näringslivet ökade under första kvartalet
med 1,6 % i årstakt, bl.a. till följd av
en relativt stark uppgång i
bostadsinvesteringarna. Under fjärde
kvartalet 2000 sjönk investeringarna i
näringslivet med 0,9 % i årstakt.
Preliminär statistik visar dock att
produktiviteten i näringslivet, som varit
en av motorerna bakom den ekonomiska
expansionen under de senaste åren, sjönk
med 0,1 % under första kvartalet jämfört
med kvartalet innan. Det är första gången
på sex år som produktiviteten sjunker
under ett enskilt kvartal. Under 2000
steg produktiviteten med i genomsnitt 3,4
% per kvartal.
Inköpschefernas index, det s.k. NAPM,
vilket är ett konjunkturindex för
industrisektorn, tyder även på att
nedgången i industrikonjunkturen bromsats
upp något de senaste månaderna. Nivån på
index steg under både mars och april,
till ett värde i april på 43,2.
Fortfarande ligger emellertid index under
50-strecket, vilket tyder på att
produktionen fortsätter att sjunka. NAPM-
index har legat under 50 sedan augusti
2000.
Ökningen av sysselsättningen i Förenta
staterna har dämpats märkbart under det
senaste året. Under mars och april
minskade t.o.m. sysselsättningen, enligt
uppgifter från
Arbetsmarknadsdepartementet. I april
sjönk sysselsättningen med 223 000
personer, vilket är den kraftigaste
nedgången under en enskild månad sedan
april 1991. En stor del av nedgång
förklaras av att antalet anställda inom
industrin och i de s.k.
bemanningsföretagen minskat snabbt.
Samtidigt har arbetslösheten fortsatt att
stiga till en nivå i april på 4,5 %.
Nya uppgifter visar också att
hushållens förtroende för det nuvarande
och framtida ekonomiska läget minskade
relativt kraftigt i april, från ett
indexvärde i mars på 116,9 till 109,2 i
april. Det kan vara indikation på en
svagare konsumtion framöver, men ny
statistik visar att konsumtionen ökade
oväntat starkt i april jämfört med mars.
I mars gick inflationstakten, för
första gången sedan april i fjol, under 3-
procentsnivån. Nedgången förklaras
framför allt av sjunkande energi- och
oljepriser.
Sedan regeringen färdigställde sin
prognos har Förenta staternas
centralbank, Federal Reserve, sänkt
styrräntan vid två tillfällen. Den första
sänkningen på 0,5 procentenheter gjordes
i mitten av april och den andra, även den
på 0,5 procentenheter, gjordes i mitten
av maj. Sänkningen i maj var
centralbankens fjärde räntesänkning sedan
perioden med räntesänkningar startade i
början av januari i år, och styrräntan
låg i mitten av maj på 4 %, den lägsta
nivån på sju år. Federal Reserves
sänkningar har följts av den europeiska
centralbanken, ECB, som i början av maj
sänkte sin styrränta för euroområdet med
0,25 procentenheter till 4,5 %. Även Bank
of England sänkte i början av maj sin
styrränta med 0,25 procentenheter till
5,25 %.
Den senaste statistiken från EU och
euroområdet är blandad. EG-kommissionens
barometer för april visar att
industrikonjunkturen i både EU och
euroområdet försvagats ytterligare under
den senaste tiden. Enligt företagen har
orderingången försämrats samtidigt som
förväntningarna om den framtida
produktionen skruvats ned. Till skillnad
från tidigare visar aprilbarometern på en
bred nedgång i den meningen att så gott
som samtliga länder visar på en svagare
utveckling. Detta bekräftas också av
utfallet i Europas inköpschefsindex för
april, det s.k. Reuters PMI, i vilket
indexsiffran föll under 50. Det indikerar
en recession i den europeiska industrin.
I aprilsiffran gick också alla de stora
euroländerna under 50-nivån, dvs. även
Frankrike där dämpningen i
industrikonjunkturen hittills varit
relativt svag.
De senaste uppgifterna från Tyskland
tyder på en mycket svag tysk
industrikonjunktur. Såväl produktion som
orderingång sjönk kraftigt i mars, och
både inköpschefsindex och det s.k. IFO-
index, vilket är en barometer för den
tyska industrins förväntningar, indikerar
en fortsatt konjunkturförsvagning. I
början av maj reviderade den tyska
regeringen ned sina tillväxtprognoser för
2001 och 2002. Regeringen räknar nu med
att Tysklands BNP stiger med 2 % i år och
2,25 % nästa år, vilket är 0,75
procentenheter lägre än i regeringens
förra prognos.
EG-kommissionens barometrar visar dock
att de europeiska hushållens förtroende
för den ekonomiska utvecklingen
fortfarande är högt. En förklaring till
detta kan vara den sjunkande
arbetslösheten. Enligt Eurostat sjönk
arbetslösheten i EU i mars till 8,4 %,
efter att ha legat på 8,5 % sedan i
oktober i fjol.
Nedgången i den japanska ekonomin
fortsätter. De japanska företagens
framtidstro minskade kraftigt i mars,
enligt den japanska centralbankens
senaste rapport, den s.k. Tankan. En
förklaring till företagens ökade
pessimism är de senaste månadernas svaga
japanska export.
En internationell ljuspunkt är att
aktiekurserna på de flesta större
börserna stigit en del sedan bottennivån
i början av april i år. Samtidigt har de
internationella obligationsräntorna
stigit något de senaste månaderna, vilket
kan tyda på stigande förväntningar om en
återhämtning i världskonjunkturen.
Även den svenska industrikonjunkturen
fortsätter att försämras, visar t.ex.
konjunkturinstitutets barometer för
första kvartalet i år som publicerades i
slutet av april 2001. Enligt barometern
sjönk tillverkningsindustrins orderingång
från framför allt utlandsmarknaderna
mycket påtagligt under årets första tre
månader. Ordertillströmningen försämrades
i så gott som alla delbranscher, men
kraftigast var nedgången inom teleprodukt-
och motorfordonsindustrin. Produktionen
stagnerade och kapacitetsutnyttjandet
sjönk. Även på detta område svarar
teleprodukt- och motorfordonsindustrin
för de svagaste siffrorna. Den ökning av
sysselsättningen som noterades under
förra året har stannat av, och andelen
företag som anger brist på arbetskraft
som största hindret för ökad produktion
har minskat. Missnöjet med orderstocken
är omfattande samtidigt som företagen är
pessimistiska om utvecklingen under de
närmaste månaderna. KI:s s.k.
konfidensindikator, som speglar
företagens konjunkturförväntningar, sjönk
ytterligare i april och ligger nu på
samma nivå som vid årsskiftet 1998/99, då
bl.a. kriserna i Asien och Ryssland
kraftigt drog ned den internationella
industrikonjunkturen. Undantaget är
byggindustrin. Byggföretagen redovisar en
god tillväxt samtidigt som de förväntar
sig fortsatt stark utveckling under
resten av året.
I tjänstesektorn är konjunkturbilden
lite mer splittrad. De branscher som
ligger nära industrin, som t.ex. handeln
med motorfordon och åkerier, redovisar en
svagare efterfrågan under första
kvartalet, medan branscher som
dagligvaruhandeln, datakonsulter och
uppdragsverksamhet anger fortsatt
tillväxt.
En positiv indikator, som kan vara
ett tidigt tecken på en återhämtning inom
industrin, är att inköpschefsindex för
Sverige steg i april, till en nivå över
50. Uppgången är dock relativt blygsam,
och fler mätningar behövs för att en
uppgång skall kunna fastställas. Framför
allt var det en ökad orderingång som
förbättrade index i april.
De senaste uppgifterna från SCB visar
att den svenska inflationstakten steg
kraftigt under mars och april. I april
steg konsumentpriserna med 0,9 % jämfört
med mars, vilket gav en inflationstakt
under de senaste 12 månaderna på 2,8 %.
Det är första gången sedan 1995 som den
svenska inflationstakten mätt enligt
konsumentprisindex (KPI) ligger över 2 %
för en enskild månad. Höjda bensinpriser,
dyrare kläder och skor samt el och
hyreshöjningar stod för större delen av
uppgången under april. Inflationstakten
mätt enligt det underliggande
inflationsmåttet, UND1X, det
inflationsmått som Riksbanken för
närvarande använder vid utformningen av
penningpolitiken, uppgick i april till
2,9 %.
Sysselsättningen fortsatte att öka
under mars och april, enligt SCB:s
arbetskraftsundersökning AKU. I april
steg sysselsättningen med 115 000
personer eller 2,8 % jämfört med april
2000. Den öppna arbetslösheten sjönk till
3,7 % av arbetskraften. Det är 40 000
färre arbetslösa jämfört med april i fjol
då andelen öppet arbetslösa uppgick till
4,7 %.
De svenska hushållens förväntningar på
den svenska ekonomins och arbetslöshetens
utveckling föll relativt kraftigt under
april, enligt SCB:s undersökning av
hushållens inköpsplaner, den s.k. Hippen.
När det gäller synen på arbetslösheten
sjönk det s.k. nettotalet, dvs. andelen
positiva minus andelen negativa, till -
27. I mars var nettotalet -4.
Förväntningarna om den svenska ekonomins
utveckling föll från ett nettotal i mars
på -10 till ett nettotal i april på -20.
Hushållens förväntningar på den egna
ekonomins utveckling låg dock i april
kvar på ungefär samma nivå som i mars.
Förväntningarna påden egna ekonomin har
sjunkit under de senaste månaderna, men
historiskt sett är de svenska hushållen
fortfarande optimistiska om hur den egna
ekonomin utvecklas det kommande året.
Kronans värde enligt TCW-index låg vid
handelns slut den 30 maj 2001 på 135,09.
I sin nya arbetsmarknadsprognos, som
presenterades i slutet av maj, räknar AMS
med att sysselsättningen fortsätter att
öka kraftigt. Antalet sysselsatta bedöms
i år stiga med 94 000 personer. Det är en
kraftigare uppgång än i fjol och den
högsta ökningen i sysselsättningen på 26
år. Den öppna arbetslösheten sjunker till
i genomsnitt 4 % 2001. Nästa år förväntar
sig AMS att sysselsättningen ökar med 37
000 personer och att den öppna
arbetslösheten går ned ytterligare, till
i genomsnitt 3,9 %.
1.2.8 Finansutskottets syn på
vårpropositionens och partimotionernas
konjunkturbedömningar
Utskottet delar regeringens bedömning
att de senaste årens mycket höga
tillväxttakt i den svenska ekonomin
sjunker under de kommande åren.
Industrikonjunkturen försvagas, och
exporten av varor och tjänster dämpas
till följd av avmattningen i den
internationella konjunkturen.. Även de
senaste årens kraftiga tillväxt i
hushållens konsumtion dämpas något, till
följd av bl.a. den svagare konjunkturen,
en lägre tillväxt i sysselsättningen och
en minskad optimism i hushållssektorn om
den ekonomiska framtiden. En mycket stark
ökning av inkomsterna och ett
förhållandevis högt företroende bland
hushållen om den egna ekonomiska
utvecklingen gör att tillväxttakten i
hushållskonsumtionen ändå blir hög sett i
ett längre historiskt perspektiv.
Den internationella konjunkturnedgången
sedan slutet av förra året leder till en
svagare efterfrågan av svenska
exportprodukter. Den ekonomiska
aktiviteten i Förenta staterna har
dämpats påtagligt, även om en viss
stabilisering skett under de senaste
månaderna. Försvagningen har i sin tur
spridit sig till andra stora och viktiga
marknader för den svenska exporten -
Japan, övriga Asien och de stora länderna
i EU, framför allt Tyskland. Utvecklingen
de senaste månaderna visar också att
efterfrågan t.ex. inom informations- och
kommunikationsteknikområdena avtagit
betydligt. Det är områden som svarat för
en stor del av Sveriges exportframgångar
under de senaste åren. Sammantaget talar
detta för en svagare export framöver
jämfört med den mycket kraftiga uppgången
i fjol. KI:s senaste konjunkturbarometrar
visar också på en mycket tydlig
försvagning av den svenska
industrikonjunkturen och då främst i de
exportinriktade delarna av industrin.
Orderingången dämpas påtagligt och
tillväxten i produktionen och
sysselsättningen går ned.
Den senaste tidens omfattande
räntesänkningar i framför allt Förenta
staterna kan bidra till att det sker en
viss återhämtning i den internationella
efterfrågan mot slutet av i år och under
nästa år. Avmattningen i världsekonomin
skulle därmed inte bli lika djup som den
blev i samband med bl.a. Asienkrisen
1998/99.
Trots den svagare konjunkturen har
sysselsättningen i den svenska ekonomin
fortsatt att stiga under de senaste
månaderna samtidigt som arbetslösheten
gått ned. I takt med att den svagare
konjunkturen får genomslag i olika delar
av ekonomin kommer sannolikt den kraftiga
uppgången i sysselsättningen att avta.
Regeringens bedömning tyder dock på att
den öppna arbetslösheten ligger kvar på
nivån strax under 4 %.
Samtidigt kan utskottet konstatera att
förutsättningar för en fortsatt låg
inflation i den svenska ekonomin är
gynnsamma. En svagare tillväxt jämfört
med de senaste årens kraftiga BNP-uppgång
innebär minskat pristryck och minskad
risk för överhettning i olika delar av
ekonomin. Dessutom tyder resultaten från
avtalsrörelsen på att de löneavtal som
slutits ligger på en måttlig nivå. Ett
oroande tecken är emellertid de senaste
månadernas kraftigt stigande
inflationstakt. En del av uppgången
förefaller dock vara av tillfällig
karaktär.
I partimotionerna görs inga allvarliga
invändningar mot den konjunkturprognos
för 2001 och 2002 som presenteras i
vårpropositionen. Samtliga partier pekar
emellertid på den stora osäkerheten i den
internationella utvecklingen och riskerna
för att nedgången blir betydligt
kraftigare och att tillväxten i t.ex.
Förenta staterna och EU blir lägre än
väntat. I motion Fi17 (m) anför
motionärerna att flertalet av de
prognoser som gjorts tagit fasta på
möjligheterna i stället för riskerna i
den internationella utvecklingen. Trots
avmattningen är de flesta prognoser
relativt optimistiska. De risker som
finns gör dock att risken för bakslag
måste betraktas som stor, enligt
motionärerna.
"Till detta kommer att det för Sverige
finns särskilda skäl att ta ekonomins
varningssignaler på allvar.
Erfarenheterna säger oss att Sverige ofta
drabbas extra hårt vid globala
konjunkturavmattningar", skriver
motionärerna.
I motion Fi18 (kd) skriver motionärerna
att det just nu finns en mycket stor
osäkerhet om huruvida nedgången i den
svenska industrikonjunkturen är en v-
formad svacka eller om det är en djupare
tillbakagång som blir mer varaktig och
påfrestande. Om konjunkturen vänder
snabbt i Förenta staterna och de svenska
exportföretagens orderstockar fylls på
kan nuvarande tillbakagång bli mycket
tillfällig.
"Om däremot de svenska exportföretagen
tvingas friställa mer personal kommer
samhällets kostnader snabbt att öka."
Folkpartiet menar i motion Fi20 att den
ekonomiska politiken bör inriktas på att
konjunkturnedgången blir mer utdragen.
Centerpartiet anser att det mot
bakgrund av osäkerheten om den
internationella utvecklingen är
anmärkningsvärt att regeringen i
vårpropositionen har skrivit upp sina
prognoser av tillväxten för 2002 och 2003
jämfört med de bedömningar som gjordes i
budgetpropositionen.
"Alla konjunkturbedömare har under
motsvarande tidsperiod skrivit ner sina
tillväxtförväntningar för de närmaste
åren", skriver motionärerna.
Utskottet vill erinra om att
upprevidering av tillväxten för 2002 och
i viss mån för 2003 hänger samman med att
regeringen i sin grundprognos räknar med
en viss återhämtning i den
internationella efterfrågan i takt med
att lager avvecklas under första halvåret
i år och att vårens räntesänkningar
börjar få effekt på den ekonomiska
aktiviteten. Att aktiviteten i den
svenska ekonomin i år blir något svagare
än vad som antogs i budgetpropositionen
innebär dessutom att risken för
överhettning och resursbrist i ekonomin i
år och under nästa år har begränsats,
vilket ökar möjligheterna till en högre
tillväxttakt 2002 utan att inflationen
tar fart. I budgetpropositionen bedömde
regeringen att BNP 2002 skulle stiga med
2,1 %. Övriga svenska prognosmakare
räknade vid ungefär samma tidpunkt med
att BNP under 2002 i genomsnitt skulle
stiga med 3,2 %, dvs. en dryg
procentenhet mer än vad regeringen
förväntade sig. I vårpropositionen räknar
regeringen med en uppgång 2002 på 2,6 %.
Övriga prognosmakare förväntar sig nu en
BNP-ökning på i genomsnitt 3 % 2002.
Avståndet mellan regeringen och övriga
prognosmakare har krympt något under det
senaste halvåret, men regeringen räknar
fortfarande med att BNP-tillväxten nästa
år blir lägre än vad andra prognosmakare
i genomsnitt förutser.
Under förutsättning att avmattningen i
Förenta staterna, EU och den övriga
internationella ekonomin inte fördjupas
under våren och sommaren stiger Sveriges
BNP under de närmaste åren med mellan 2 %
och 3 % per år. Det är lägre än
tillväxttakten under de senaste tre åren
på i genomsnitt 3,8 %, men högre än vad
svensk ekonomi vuxit i genomsnitt i ett
lite längre historiskt perspektiv. Trots
den lägre tillväxten kommer de offentliga
finanserna att visa stora överskott.
Utskottet kan dock, i likhet med
regeringen i vårpropositionen, konstatera
att osäkerheten om den internationella
utvecklingen är stor. Till exempel kan
arbetslösheten i Förenta staterna stiga
mer än förväntat och kurserna på
aktiebörserna sjunka ytterligare. En
sådan utveckling skulle sannolikt leda
till en betydligt lägre tillväxt i
Förenta staterna och större negativa
spridningseffekter till övriga delar av
världsekonomin.
1.3 Inriktningen av den allmänna
ekonomiska politiken
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen godkänner det förslag till
allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som regeringen redovisar i
vårpropositionen. Förslaget bygger på
en överenskommelse mellan
Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och
Miljöpartiet de gröna. Riksdagen avslår
motsvarande förslag i motionerna.
Jämför reservation 1 (m, kd, c, fp).
1.3.1 Finansutskottets förslag till
inriktning av den allmänna ekonomiska
politiken
Sverige står starkt inför en
internationell avmattning. Den
makroekonomiska grunden är stabil. De
offentliga finanserna visar överskott,
den offentliga bruttoskulden sjunker och
den offentliga nettoskulden är borta,
inflationen är låg, och de svenska
räntorna ligger på ungefär samma nivå som
i Tyskland. Dessutom är överskottet i de
samlade affärerna med utlandet högt.
Förutsatt att nedgången i den
internationella konjunkturen inte
kraftigt fördjupas kommer den svenska
ekonomin att växa med mellan 2 % och 3 %
under de närmaste åren. Det är
visserligen en lägre tillväxttakt i
förhållande till de senaste årens
kraftiga uppgång men ändå en hög nivå
jämfört med ekonomins genomsnittliga
tillväxt under de senaste decennierna.
Sysselsättningen i den svenska ekonomin
ökade under förra året med i genomsnitt
91 000 personer - den största uppgången
sedan mitten av 1970-talet. Under förra
året uppfylldes målet om en halvering av
den öppna arbetslösheten till 4 %. Trots
den internationella
konjunkturförsvagningen och nedgången i
den svenska tillväxttakten mot slutet av
förra året har sysselsättningen fortsatt
att stiga kraftigt under vintern och
våren.
Den stora utmaningen är att Sverige på
nytt skall närma sig en situation med
full sysselsättning. Alla människors
vilja till arbete skall tas till vara.
Kraften riktas nu mot att
sysselsättningsmålet skall nås, dvs. att
80 % av den vuxna befolkningen skall vara
reguljärt sysselsatt 2004. Uppgiften är
därför att understödja och förlänga de
senaste årens mycket goda utveckling. Den
ekonomiska politiken inriktas på fortsatt
starka offentliga finanser och låg
inflation för att Sverige även skall
klara de långsiktiga utmaningarna som
ställs till följd av den demografiska
utvecklingen. Den svenska ekonomins
långsiktiga produktionsförmåga skall
höjas genom att lediga
arbetskraftsresurser mobiliseras,
konkurrensen befrämjas och betydande
satsningar görs i utbildning och
kompetensutveckling. Näringsklimatet
skall vara gott med gynnsamma
förutsättningar för nya företag att
etableras och befintliga företag att växa
och expandera.
För att tillväxten skall bli
långsiktigt hållbar måste den också komma
alla till del. Det innebär att rättvisan
skall stärkas genom en aktiv
fördelningspolitik och genom åtgärder som
förbättrar utvecklingsmöjligheterna för
alla medborgare oavsett kön, etnisk eller
kulturell tillhörighet eller var i landet
man bor. Tillväxt och rättvisa går enligt
utskottets mening hand i hand. I dagens
värld med snabba förändringar behövs
trygga och rättvist behandlade människor
som vågar utbilda sig och som vågar anta
nya utmaningar.
Situationen under 1990-talet med
nedskärningar och skattehöjningar för att
häva den ekonomiska krisen är förbi. De
senaste årens höga tillväxt har skapat
utrymme för ett antal rättvisereformer.
Men fortfarande finns stora fördelnings-
och regionalpolitiska utmaningar kvar.
Levnadsvillkoren skall fortsätta att
förbättras, och som en följd av detta
skall antalet socialbidragsberoende
halveras mellan 1999 och 2004. De
reformer som tidigare presenterats skall
förverkligas.
Barnen och ungdomarna står i centrum
för politiken. En mycket stor satsning
görs på skolan och studiebidraget
förstärks. En bred familjepolitisk reform
genomförs stegvis bl.a. i syfte att öka
rättvisan, arbetskraftsutbudet och
sysselsättningen. Maxtaxan i
förskoleverksamheten och
skolbarnsomsorgen genomförs,
föräldraförsäkringen utökas och
ersättningen vid de s.k. garantidagarna
höjs enligt förslag i vårpropositionen.
Barn till arbetssökande ges rätt till
förskoleverksamhet, och resurserna till
vården och omsorgen prioriteras och
utökas. Till exempel tillförs tandvården
ytterligare resurser, och satsningar görs
för att minska köer och förbättra
tillgängligheten i vården.
En rad andra åtgärder vidtas för att
förbättra arbetsmarknaden, utbildningen
och för att ytterligare förbättra
företagens tillväxtbetingelser och öka
tillväxten i hela Sverige.
Infrastrukturen skall förbättras och
byggas ut. Ett program för att öka
sysselsättningen bland människor med
invandrarbakgrund genomförs.
Pensionärernas ekonomi förbättras och
ytterligare resurser avsätts i
vårpropositionen, bl.a. genom en höjning
av bostadstillägget.
Arbetsskadeförsäkringen reformeras och
golvet och taket i
arbetslöshetsförsäkringen höjs. Den
generella välfärden skall bevaras och
utvecklas ytterligare.
Utvecklingen mot ett långsiktigt
hållbart samhälle kräver också en
ekologisk omställning. Målet är att
Sverige inom en generation skall ställas
om till ett samhälle med en ekologiskt
hållbar utveckling. En långsiktig grön
skatteväxling genomförs, och en rad andra
olika insatser vidtas för att öka takten
i omställningen. Flera nya åtgärder
föreslås i vårpropositionen.
Att den svenska lönebildningen
fungerar väl är enligt utskottets mening
av avgörande betydelse för en fortsatt
hög tillväxt och stigande sysselsättning.
Det är väsentligt att de nominella
löneökningarna förblir måttliga även om
sysselsättningen fortsätter att stiga.
Åtgärder vidtas för att förbättra
lönebildningen och minska riskerna för
flaskhalsar och överhettning på
arbetsmarknaden. Ytterligare satsningar
görs för att öka konkurrensen och
effektiviteten på marknaderna. För att
motverka den känsla av ökad otrygghet som
många upplever får rättsväsendet ökade
resurser. En del av rättvisepolitiken är
att visa internationell solidaritet.
Därför höjs biståndet ytterligare.
Utskottet noterar med
tillfredsställelse att
budgetpropositionen bygger på en
överenskommelse mellan
Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och
Miljöpartiet de gröna. Samarbetet rör
ekonomi, sysselsättning, rättvisa,
jämställdhet och miljö.
Samarbetspartierna står bakom
riktlinjerna för den ekonomiska
politiken, budgetpolitiken, utgiftstaken
och tilläggsbudgeten för 2001. Samarbetet
visar att det finns en politisk majoritet
för en ekonomisk politik som är inriktad
på full sysselsättning, ett offentligt
överskott om 2 % av BNP över en
konjunkturcykel och prisstabilitet.
1.3.2 Partimotionernas förslag till
inriktning av den allmänna ekonomiska
politiken
I Moderata samlingspartiets motion Fi17
anförs att det faktum att vi under de
senaste trettio åren halkat ned rejält i
den internationella välfärdslistan visar
att det finns omfattande strukturella
brister i den svenska ekonomin.
Avregleringarna i början av 1990-talet är
en viktig faktor bakom de senaste årens
höga tillväxttakt, men när den
socialdemokratiska regeringen tillträdde
hösten 1994 avstannade reformprocessen.
Det har fått till effekt att Sverige i
pågående konjunkturavmattning präglas av
den högsta arbetslösheten någonsin i ett
sådant läge, utflyttning och
utförsäljning av arbetskraft och företag,
brist på arbetskraft i vissa regioner och
en stor segregation i ekonomin. Enligt
motionärerna är också de senaste årens
sysselsättningsökning till stor del en
bubbla eftersom sjukfrånvaron ökat
kraftigt under samma tid. Regeringens
brist på reformer betyder att
tillväxtpotentialen i den svenska
ekonomin inte ökat tillräckligt mycket
för att förhindra en fortsatt
eftersläpning. Regeringen räknar också i
vårpropositionen med att Sveriges
tillväxt under de närmaste åren kommer
att vara lägre än omvärldens. För att
bryta eftersläpningen måste, enligt
motionärerna, utbudsreformeringen av den
svenska ekonomin återupptas och
intensifieras. De stora strukturella
problemen med stor konjunkturkänslighet i
statsfinanserna, hög utgifts- och
skattekvot samt stora politikerstyrda
monopol måste åtgärdas. Detta ställer
bl.a. krav på en politik för företagande
och på reformer på arbetsmarknaden.
Bättre förutsättningar för kreativitet,
företagsamhet och möjlighet att leva på
sin lön skapas enligt motionärerna bl.a.
genom sänkta och slopade skatter på
företagande, arbete och sparande. Till
exempel bör inkomstskatterna reformeras
och sänkas, dubbelbeskattningen på aktier
och förmögenhetsskatten slopas och en
avveckling av fastighetsskatten påbörjas.
Skatten på hushållsnära tjänster och
skatten på bensin och diesel bör sänkas
samtidigt som beskattningen av optioner
bör förändras. Totalt föreslås i motionen
skattesänkningar under de kommande tre
åren på 110 miljarder kronor. Vidare
måste företagskrånglet minskas genom
färre och enklare regler. Den s.k.
Simplexgruppens förslag bör genomföras.
Utbildningspolitiken måste läggas om och
forskningen förstärkas. Kompetenskonton
bör införas för att uppmuntra ett
livslångt lärande.
Arbetsmarknadspolitiken bör reformeras
med sikte på att skapa en större
flexibilitet, och arbetsrätten bör ses
över och göras mer individuell.
Konkurrenstrycket i ekonomin måste ökas
genom reformeringar och avregleringar av
t.ex. bostadsmarknaden, vården, omsorgen
och utbildningen. Hyressättningen på
bostadsmarknaden måste bli mer
marknadsmässig för att t.ex. öka
rörligheten på arbetsmarknaden. För att
öka konkurrensen, den privata
företagsamheten och amorteringen av
statsskulden bör också de statliga
företagen privatiseras i en betydligt
snabbare takt än vad regeringen räknar
med. Sveriges behov av utbyggda och
förbättrade vägar är stort. Som ett
första steg i en upprustning av vägnätet
föreslår motionärerna att 13 miljarder
kronor utöver regeringens förslag anslås
under de närmaste åren. Friheten och
mångfalden i samhället bör ökas genom att
t.ex. en nationell hälsoförsäkring, en
skolpeng och en äldrepeng införs. Det
första steget i den nationella
hälsoförsäkringen bör vara att införa en
nationell vårdgaranti. Ersättningsnivån i
sjukförsäkringen bör sänkas till 75 % av
den sjukpenninggrundande inkomsten och en
andra karensdag den åttonde dagen
införas. De offentliga utgifternas andel
av ekonomin måste sänkas för att minska
statsfinansernas konjunkturkänslighet,
öka medborgarnas frihet och öka
konkurrensen. Besparingar i slutet av
perioden motsvarande 69 miljarder kronor
netto presenteras i motionen. För att
förbättra barnfamiljernas ekonomiska
situation och öka deras valfrihet bör ett
barnomsorgskonto med avdragsrätt för
styrkta barnomsorgskostnader och ett
grundavdrag på 15 000 kr per barn
införas. Motionärerna avvisar regeringens
förslag till maxtaxa. De kommunala
verksamheterna måste fokuseras på
kärnverksamheterna så att medborgarna får
ut mer av varje skattekrona, vilket
enligt motionärerna underlättas av
införandet av en skolpeng och en allmän
hälsoförsäkring. En översyn bör snarast
göras för att bl.a. minska kommunernas
obligatoriska åtaganden. Verksamheter bör
avregleras och utsättas för konkurrens.
Enligt motionärerna bör statsbidragen
till kommunerna sänkas något, eftersom
kommunernas skatteinkomster nu stiger
snabbt. Kommunernas ekonomiska problem
löses bäst genom en politik som ökar den
allmänna tillväxten. Euron bör införas så
snart som möjligt, och det långsiktiga
målet för budgetpolitiken bör vara att de
offentliga finanserna skall vara i balans
vver konjunkturcykeln. Enligt
motionärerna bör inte sparandet i PPM-
delen av pensionssystemet omfattas av
balansmålet eftersom det är ett
privaträttsligt sparande. I stället för
ett högt offentligt sparande förs
sparandet därmed över till den privata
sektorn. Lägre utgifts- och skattekvoter
minskar enligt motionärerna behovet av en
offentlig förmögenhetsuppbyggnad över
konjunkturcykeln (yrkandena 1, 7 och
10-16). I motion Fi33 av Bo Lundgren
m.fl. (m) anförs att det omedelbart bör
göras en total översyn av familjestödet i
syfte att stärka varje familjs
möjligheter att forma livet som man själv
vill.
I Kristdemokraternas motion Fi18 anförs
att regeringen i budgetpropositionen
ägnar föga politisk kraft åt
företagsklimatet och de strukturella
problem som gjort att Sverige sedan 1970-
talet halkat långt ned i OECD-ländernas
välståndslista. Regeringen och dess
stödpartier klarar inte av att hantera
globaliseringen av ekonomin. Trots de
senaste årens mycket goda konjunktur är
den totala arbetslösheten hög, det
svenska näringslivet säljs ut till
utländska ägare och en dåligt fungerande
arbetsmarknad hotar att förvärra den nu
snabbt vikande konjunkturen och öka på
Sveriges eftersläpning mot övriga OECD-
länder. Regeringen gör också i
vårpropositionen bedömningen att den
svenska tillväxttakten under den kommande
treårsperioden blir sämre än den i såväl
Norden som EU. Det är, enligt
motionärerna, nu hög tid att rätta till
strukturfelen i den svenska ekonomin.
Rekordhögt skattetryck och inkomstprövade
bidrag och avgifter gör att det lönar sig
dåligt att arbeta. Arbetsmarknaden och
lönebildningen fungerar dåligt, och i
stora delar av ekonomin är konkurrensen
svag. För att öka sysselsättningen,
minska arbetslösheten och trygga
välfärden föreslås bl.a. att
inkomstskatten sänks i vanliga
inkomstlägen genom höjning av
grundavdraget och genom skattereduktion.
Arbetsgivaravgifterna sänks, och en
femtioprocentig skattereduktion på
hushållens köp av tjänster i det egna
hemmet införs. Vidare bör rimliga och
rättvisa konkurrensvillkor för
jordbruket, åkeri- och transportsektorn
skapas. Förmögenhetsskatten avvecklas
stegvis, och regeringens värnskatt bör
avskaffas. Dessutom bör t.ex.
dubbelbeskattningen på
utdelningsinkomster avskaffas och
fastighetsskatten sänkas. Sammantaget
förslås skattesänkningar under de
kommande tre åren på omkring 66 miljarder
kronor. Arbetsmarknadens funktionssätt
måste förbättras för att minska riskerna
för arbetskraftsbrist och stigande
inflationstryck. Villkoren för
lönebildningen bör förbättras genom t.ex.
en högre egenfinansiering i en ny
obligatorisk arbetslöshetsförsäkring, och
regler i lönebildningen bör skapas som
främjar dynamik och flexibilitet i
lönesättningen. De nuvarande
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna måste
ses över och regelverket förenklas.
Konkurrensen måste öka inom t.ex.
detaljhandeln, byggsektorn och den
offentliga sektorn. För att öka
effektiviteten i vården och omsorgen
anser motionärerna att konkurrensen skall
öka genom att bl.a. fler privata
initiativ tillåts. Kvarvarande
konkurrenshämmande regleringar i den
privata sektorn bör avvecklas. De
regelförenklingar som
Småföretagsdelegationen föreslår bör
snarast genomföras. Motionärerna anför
vidare att regeringens okänsliga
budgetsanering har varit förödande för
enskilda människor, bl.a. pensionärerna.
Motionärerna föreslår därför att bl.a.
pensionstillskottet höjs,
inkomstprövningen av änkepensionen slopas
och att omställningspensionen för
efterlevande återställs. Pensionärernas
situation förbättras också genom
grundavdragshöjningen. Kristdemokraterna
kritiserar regeringen för valet av
samarbetspartier. Vänsterpartiet och
Miljöpartiet är av tradition negativa
till ekonomisk tillväxt, och deras
inflytande över regeringspolitiken ökar
ytterligare osäkerheten om regeringens
ekonomiska kurs och regeringens förmåga
att göra någonting åt ekonomins
grundläggande strukturella problem.
Familjepolitiken bör reformeras bl.a. för
att öka valfriheten inom barnomsorgen.
Avdragsrätt för styrkta
barnomsorgskostnader samt ett
barnomsorgskonto bör införas. Regeringens
förslag till maxtaxa avvisas. Vidare bör
familjernas situation stärkas genom att
bl.a. garantinivån i föräldraförsäkringen
höjs mer än vad regeringen föreslår och
att en statlig skattereduktion för varje
barn upp till 16 år införs. Enligt
motionärerna bör också
socialförsäkringssystemen reformeras och
utvecklas mer mot fonderade system. För
att se över marginaleffekterna i skatte-
och socialförsäkringssystemen bör det ske
överläggningar mellan de fem partier som
står bakom pensionsreformen. För att
minska statsfinansernas
konjunkturkänslighet bör statsskulden
avbetalas i en snabbare takt än vad
regeringen föreslår, bl.a. genom att fler
statliga företag säljs ut. En sådan
utförsäljning motiveras också av att
staten måste renodla sin roll.
Motionärerna vill ersätta överskottsmålet
i de offentliga finanserna med ett mål
för statens finanser (yrkandena 1, 2
delvis och 5).
I Centerpartiets motion Fi19 anförs att
de senaste årens snabba tillväxt är på
väg att avta och att Sverige är på väg
att klyvas både socialt och regionalt. I
vårpropositionen skriver regeringen att
svensk ekonomi är i gott skick, men
enligt motionärerna stämmer inte den
beskrivningen. Många människor och
regioner står i dag vid sidan av
utvecklingen genom att de t.ex. inte får
tillgång till arbetsmarknaden. Bidrags-
och skattesystemen låser in dem i en
fattigdomsfälla, och regioner får inte
möjligheter att utvecklas på likvärdiga
villkor eller efter egna förutsättningar.
Regeringen har gjort ett politiskt
dubbelfel under de högkonjunkturår som
passerat. Dels har regeringen inte
förmått att driva igenom strukturella
förändringar som gör svensk ekonomi mer
robust och mindre känslig för
internationella konjunktursvängningar,
dels har regeringen inte förmått göra
alla delaktiga i utvecklingen. I
vårpropositionen finns inte heller några
åtgärder som tar tag i dessa allvarliga
strukturella problem.
Den ekonomiska politikens främsta
uppgift är enligt motionärerna att skapa
framtidstro för människor och företag
över hela landet. Den svenska modellen
med världens högsta skatter och
offentliga utgifter har hämmat tillväxten
och välfärden i Sverige under de senaste
trettio åren. Enligt Centerpartiet bör en
viktig inriktning av den ekonomiska
politiken vara att långsiktigt sänka
såväl skatternas som utgifternas andel av
BNP ned till samma nivåer som i
jämförbara OECD-länder. I motionen
presenteras ett antal reformer inom olika
områden för att höja sysselsättningen och
minska arbetslösheten i hela landet och
minska både de regionala och sociala
klyftorna. Några av dessa områden är:
· Skolan och den högre
utbildningen. Skolan ges kraftigt ökade
resurser under de närmaste åren. Pengarna
skall gå direkt till kommunerna vilket
innebär att kommunerna kan öka kvaliteten
på utbildningen samt anställa fler
medarbetare i skolorna. Forskningen måste
förstärkas vid framför allt de mindre och
medelstora högskolorna och
studiemedelssystemet bör förbättras genom
att principen hälften bidrag och hälften
lån etableras.
·
· Skattesystemet. Skatteförslag
presenteras som skall stimulera arbete
och kunskap och stärka människornas
ställning på arbetsmarknaden samt
uppmuntra företagande. En reform
genomförs där inkomstskatten sänks för
framför allt medel- och låginkomstagare
genom en skatterabatt på 10 000 kr, lika
för alla, och en extra skatterabatt på
10 800 kr för arbetsinkomster.
Grundavdraget och skattereduktionen för
egenavgifter slopas. Vidare sänks skatten
på boende genom att frysningen av
taxeringsvärdena återställs och
skattesatserna justeras ned.
Fastighetsskatten sänks sedan
ytterligare. Förmögenhetsskatten slopas
stegvis, och en skattereduktion på
hushållstjänster införs. Reseavdraget
höjs till 20 kr per mil.
·
· Företagande.
Arbetsgivaravgifterna bör fortsätta att
sänkas och regelverket som omger
företagandet måste förenklas. Arbetet
inom den s.k. Simplexenheten måste
intensifieras, och målet bör vara att
befintligt regelverk skall minska med 25
% fram till 2004. Det svenska jordbrukets
konkurrenskraft måste förstärkas genom
bl.a. att den s.k. ryggsäcken lyfts av,
och motionärerna föreslår ett system med
individuella kompetenskonton där
avsättningarna gynnas skattemässigt.
Vidare bör de s.k. fåmansföretagsreglerna
avskaffas.
·
· Arbetsmarknaden. För att få ned
arbetslösheten måste
arbetsmarknadspolitiken förnyas och
decentraliseras för att bl.a. minska den
sociala och regionala klyvningen i
samhället. En utbildningsgaranti bör
införas, volymåtgärderna bör fasas ut och
större vikt bör läggas på yrkesinriktade
utbildningar. Vidare bör s.k.
övergångsarbetsmarknader inrättas. På
dessa marknader skall arbetskraften vara
billigare genom en återföring av
arbetsgivaravgifterna. Motionärerna är
kritiska till regeringens förslag att
höja taket i arbetslöshetsförsäkringen.
Dessa resurser borde i stället användas
för att få arbetslösa i arbete. Dessutom
bör arbetslöshetsförsäkringens karaktär
av omställningsförsäkring göras ännu
tydligare genom en successiv avtrappning
av ersättningsnivån.
·
· Regionalpolitik och
kommunikationer. För att hela Sverige
skall utvecklas föreslås en omfattande
satsning på kommunikationer, främst för
drift och underhåll av väg- och
järnvägsnätet. Dessutom bör en digital
allemansrätt införas som gör att den
digitala infrastrukturen kommer alla till
del. Regeringens program för utbyggnad av
bredband skapar en digital klyfta genom
att den inte kommer alla till del.
·
Motionärerna vill vidare införa en vård-
och hjälpmedelsgaranti och anser att
vården och omsorgen behöver fler privata
och kooperativa driftsformer. Dessutom
föreslås ett antal
rehabiliteringsinsatser. Efter motion
från Centerpartiet har riksdagen beslutat
att regeringen i höst skall lägga förslag
om bättre förutsättningar till utbyggd
finansiell samordning av
rehabiliteringen. Motionärer förslår
också att bl.a. arbetsgivarinträdet i den
offentliga sektorn bör förlängas till två
månader. Familjepolitiken bör förnyas
genom bl.a. ett barnomsorgskonto och rätt
till avdrag för barnomsorgskostnader.
Dessutom bör garantinivån i
föräldrapenningen höjas betydligt mer än
vad regeringen föreslår samtidigt som
motionärerna avvisar regeringens förslag
till maxtaxa i barnomsorgen. Det bör
också införas en etableringsfrihet för ny
barnomsorg, vilket ökar friheten och
mångfalden. Rättstryggheten måste
förbättras, genom bl.a. förstärkningar av
det brottsförebyggande arbetet, fler
poliser behövs och tingsrätterna bör
behållas. Enligt motionärerna bör inte
staten äga aktier i börsföretag utan det
ägande som finns bör avvecklas.
Försäljningen av statlig verksamhet bör
under de kommande tre åren uppgå till 50
miljarder kronor mer än de försäljningar
som regeringen planerat för vart och ett
av åren. Till exempel bör återstoden av
Telia AB, AB Vin och Sprit och Vasakronan
säljas ut (yrkandena 1, 6-11 och 13-14).
I Folkpartiet liberalernas motion Fi20
konstateras att trots de senaste årens
höga tillväxttal har inte de stora
strukturella problemen i den svenska
ekonomin försvunnit. De svaga sidorna i
den svenska ekonomin finns kvar:
Företagsklimatet är dåligt, skatterna och
de offentliga utgifterna är för höga,
arbetsmarknaden är för rigid,
näringsverksamheten är omgärdad med
alltför många regler och alternativen
inom t.ex. vård, skola och
arbetsförmedling är för få. För att
åtgärda dessa svagheter och t.ex. minska
den svenska ekonomins
konjunkturkänslighet, öka utbudet av
arbetskraft och öka antalet företagare
och företag med verksamhet i Sverige
presenterar motionärerna systemreformer
inom ett antal områden. För att hindra
att den pågående avmattningen i ekonomin
blir långvarig och djup bör reformerna
genomföras snabbt. Några av reformerna
presenteras i punkterna nedan.
· Skattereform. En
inkomstskattereform genomförs med sänkta
marginalskatter, slopat övre skikt i den
statliga inkomstbeskattningen, höjd bryt
punkt, grundavdrag utan avtrappning,
förvärvsavdrag och en generell skatte
reduktion. Som ett led i att reformera
familjepolitiken bör barnfamiljernas
marginaleffekter minskas genom att
generella utökningar av barnstödet
utformas som en skattereduktion på 1 200
kr år 2002 som höjs till 2 400 kr år
2004. Vidare bör avdrag för barnomsorgs
kostnader upp till 50 000 kr medges.
Hushållstjänster får en skattereduktion
på 50 %. Sparande underlättas genom att
förmögenhetsskatten sänks och slopas på
sikt. Ett första steg är en avskaffad
sambeskattning och en höjning av
fribeloppet. Fastighetsskatten sänks
genom att taxeringsvärdena fortsätter att
vara frysta med skattesatsen 1,2 % för
småhus och 0,7 % för flerbostadshus. Den
nuvarande fastighetsskatten bör
avskaffas. Pensionssparandet underlättas
genom att avdragsrätten höjs till 1,5
basbelopp. Principerna från 1990/91 års
skattereform - hälften kvar och att de
allra flesta bara skall betala
kommunalskatt - skall återupprättas.
·
· Företagarreform. För att skapa
fler företagare och jobb måste
företagsskatterna sänkas, antalet regler
för att driva företag bör minskas och
förenklas samtidigt som konkurrensen
måste öka bl.a. genom att statlig och
kommunal bolagsverksamhet privatiseras.
Dubbelskatten på aktier bör slopas,
arbetsgivaravgifterna i tjänstesektorn
sänkas, de s.k. fåmansbolagsreglerna
förenklas och sociala avgifter på
vinstandelar avskaffas.
·
· Arbetsmarknads- och
integrationsreform. AMS
arbetsförmedlingar bör läggas ned och
andra alternativ, t.ex. privata
bemanningsföretag och specialiserade
förmedlingar, släppas fram. Vidare bör en
s.k. omställningspeng och en jobbgaranti
införas.
·
· Socialförsäkringsreform. Dagens
socialförsäkringar bör omvandlas till tre
obligatoriska och från statens budget
fristående försäkringar. I försäkringarna
skall det råda raka rör mellan avgifter
och förmåner. Enligt motionärerna bör
taket i sjuk- och föräldraförsäkringen
höjas 2002.
·
· En kunskaps- och
utbildningsreform. En rad åtgärder
föreslås för att förbättra skolan, öka
kvaliteten inom högskolan och större
resurser bör avsättas till forskning och
individuell kompetensutveckling. För att
stimulera läsandet bör bl.a. bokmomsen
sänkas.
·
· Infrastrukturreform.
Motionärerna föreslår en kraftig satsning
på väginvesteringar och vägunderhåll.
Dessutom måste staten främja en snabb
utbyggnad av elektroniska kommunikationer
genom en tydlig och teknikneutral
lagstiftning och genom ett större ansvar
för IT-utbildning. Vidare måste
bostadspolitiken förnyas för att bl.a.
bostadsbristen i tillväxtområdena skall
kunna byggas bort. Bostadsmarknaden är i
dag en av de främsta flaskhalsarna mot
tillväxt. Förutom sänkt fastighetsskatt
bör bl.a. hyressättningssystemet
utvecklas och regelverket förenklas.
·
· Globaliseringsreform. Sverige
behöver internationaliseras. Bland annat
måste EU-politiken bli aktivare, Sverige
bör bli medlem i EMU, engagemanget för
frihandel måste bli starkare och
biståndet bör höjas.
·
· Jämställdhetsreform. Den mest
prioriterade uppgiften är att avskaffa
löneskillnaderna mellan män och kvinnor.
Det bör enligt motionärerna ske bl.a.
genom att de offentliga monopolen inom
t.ex. skolan och vården bryts upp.
Förutom avskaffande av sambeskattningen i
förmögenhetsbeskattningen bör även
reseavdrag för resa till och från dagis
införas.
·
För att effektivisera kommunverksamheten
bör uppgifterna koncentreras till
kärnverksamheterna, vilket bl.a. innebär
att kommunala bolag bör säljas ut. I
princip bör all verksamhet inom den
offentliga sektorn som inte är
myndighetsutövning vara konkurrensutsatt.
Vården och skolan bör avregleras. För att
förhindra växthuseffekten föreslås en
klimatstrategi som bl.a. innehåller en
europeisk miniminivå för koldioxidskatten
och ett införande av handel med
utsläppsrätter. Motionärerna anser att
det bör finnas ett överskott i de
offentliga finanserna motsvarande 2 % av
BNP över en konjunkturcykel.
Överskottsmålet kräver dock att
överskotten är högre än 2 % i
högkonjunktur. På denna punkt har
regeringen inte haft någon klar politik,
enligt motionärerna. Överskottet bör vara
2,5 % 2002. För att stärka ekonomins
position inför nästa lågkonjunktur bör
statsskulden avbetalas snabbare. Det
skall bl.a. ske genom en utförsäljning av
statliga företag. Staten bör endast i
undantagsfall driva företag (yrkandena 1,
10-11, 13-16, 18-23 och 25).
1.3.3 Finansutskottets ställningstagande
till partimotionernas förslag till
inriktning av den allmänna ekonomiska
politiken
Utskottet kan med glädje konstatera att
läget på den svenska arbetsmarknaden
förbättrats markant. Sysselsättningen har
ökat mycket kraftigt samtidigt som både
den öppna och den totala arbetslösheten
sjunkit rejält. Sedan sommaren 1997 har
sysselsättningen i säsongsrensade siffror
stigit med omkring 320 000 personer, och
den öppna arbetslösheten har gått ned med
drygt 4 procentenheter. Trots den sämre
internationella konjunkturen och en
svagare svensk industrikonjunktur har
sysselsättningen fortsatt att öka starkt
under vintern och våren. Enligt
Statistiska centralbyråns (SCB:s) senaste
s.k. arbetskraftsundersökning (AKU) var
4 201 000 personer sysselsatta i april
2001, vilket är 115 000 personer eller
2,8 % fler än i april 2000. Samtidigt
sjönk den öppna arbetslösheten från 4,7 %
i april 2000 till 3,7 % i april 2001.
Den öppna arbetslösheten nådde 4 %-målet
i höstas
Målet om en halvering av den öppna
arbetslösheten till 4 % år 2000 som
regering och riksdag satte upp 1996
nåddes i oktober 2000. Efter att ha legat
några tiondelar under 4 % under de sista
månaderna i fjol steg den öppna
arbetslösheten i januari och februari i
år över 4 %. Under mars och april i år
har den på nytt gått under 4-
procentsnivån.
Samtidigt som detta är en mycket
uppmuntrande utveckling vill utskottet
framhålla att arbetsmarknadsstatistiken
även visar att skillnaderna mellan olika
regioner i Sverige är mycket stora. Det
totala s.k. obalanstalet, dvs. andelen
öppet arbetslösa plus andelen personer i
konjunkturberoende
arbetsmarknadspolitiska program, uppgick
i hela riket till 6,6 % i april i år
enligt Arbetsmarknadsstyrelsens (AMS)
uppgifter. I Stockholms län var siffran
3,1 % medan den i Norrbottens län uppgick
till 13,9 %. Ett positivt inslag är
emellertid att såväl den öppna som den
totala arbetslösheten under det senaste
året sjunkit i alla län och att nedgången
i den totala arbetslösheten var störst i
Jämtlands län och Västernorrlands län. En
annan uppgift som visar att det inte bara
är storstadsområdena som fått del av den
förbättrade arbetsmarknaden är att det i
april förra året enbart var fyra län som
uppvisade en öppen arbetslöshet under 4
%. I april i år hade siffran ökat till 11
län, dvs. mer än hälften av Sveriges län
har i dagsläget en öppen arbetslöshet som
understiger 4 %, även om skillnaderna
inom länen kan vara stora.
Även sysselsättningsmålet utvecklas
gynnsamt men ...
SCB:s undersökningar visar att även
riksdagens och regeringens s.k.
sysselsättningsmål utvecklas väl, dvs.
att antalet sysselsatta i åldrarna 20-64
år som andel av befolkningen i samma
åldersgrupp skall uppgå till 80 % 2004. I
april i år var sysselsättningsgraden för
denna åldersgrupp 78,4 %, enligt
säsongsrensade siffror. Det är 1,4
procentenheter högre än
sysselsättningsgraden i april i fjol.
Utskottet kan dock konstatera att det
finns tecken på att sysselsättningen
framöver inte kommer att öka lika snabbt
som den gjort under de senaste åren. Till
exempel dämpas tillväxten i ekonomin
bl.a. till följd av den svagare
internationella konjunkturen, och antalet
nyanmälda lediga platser till
arbetsförmedlingarna har minskat något
under de senaste månaderna. Vidare
framgår av Konjunkturinstitutets (KI:s)
senaste barometrar att företagen i
industrin och de industrinära
tjänstenäringarna räknar med en minskad
sysselsättning framöver. Företagen uppger
vidare att de tidigare svårigheterna med
att rekrytera lämplig personal avtagit
markant under vintern och våren - den
brist på arbetskraft som var tydlig under
förra året har minskat bl.a. genom ett
minskat behov i företagen. AMS statistik
visar också att antalet varsel om
uppsägningar ökat under de senaste
månaderna. Uppgången sker dock från en
mycket låg nivå. Till dessa statistiska
indikatorer kan emellertid läggas att AMS
i sin senaste arbetsmarknadsprognos från
mitten av maj räknar med att
sysselsättningen i år stiger med hela 94
000 personer eller 2,3 % - dvs. en större
ökning än i fjol och den högsta uppgången
i sysselsättningen sedan 1975. AMS
förutser dock en markant avmattning i
tillväxten under 2002. Sysselsättningen
väntas då öka med 0,9 %.
... det krävs insatser för att målet
skall nås
För att öka förutsättningarna för att nå
målet om en sysselsättningsgrad på 80 %
är det enligt utskottets mening angeläget
att åtgärder vidtas inom en rad områden.
Utbudet av arbetskraft måste öka och den
svenska arbetsmarknadens sätt att fungera
måste förbättras ytterligare. I
traditionell svensk
arbetsmarknadspolitisk anda måste
arbetslinjen, som numera kan betraktas
som en arbets- och kompetenslinje,
hävdas. Matchningen mellan arbetssökande
och lediga platser måste effektiviseras
ytterligare så att sysselsättningen kan
fortsätta att öka utan att
inflationsdrivande och tillväxthämmande
flaskhalsar uppstår.
Arbetsförmedlingarnas verksamhet måste i
ännu högre grad inriktas på att förhindra
bristsituationer och förmedla lediga
jobb. Vakanstiderna måste kortas och
långtidsarbetslösheten minskas.
Förmedlingarna måste dock även
fortsättningsvis prioritera personer som
är långtidsarbetslösa och
långtidsinskrivna. Stora ansträngningar
måste göras för att öka
sysselsättningsgraden bland t.ex. äldre,
funktionshindrade och utomnordiska
grupper.
Arbetsmarknadspolitiken läggs om
Till skillnad mot vad som hävdas i
partimotionerna kan utskottet konstatera
att arbetsmarknadspolitiken har en klart
tillväxtfrämjande inriktning. Volymmålen
har tagits bort och inslagen av matchning
och utbildning har ökat markant. I
regeringens regleringsbrev till
Arbetsmarknadsverket för 2001 anges att
målen för arbetsmarknadspolitiken bl.a.
skall vara att vakanstiderna för lediga
platser och arbetslöshetstiden för
arbetssökande skall hållas nere. Vidare
skall antalet långtidsinskrivna minska
kontinuerligt under året och vara mindre
än 40 000 personer mot slutet av året.
Kompetenshöjande åtgärder skall sättas in
för dem som har svårast att komma in på
arbetsmarknaden. Ett konkret mål som
redovisas är att andelen personer som
fått arbete 90 dagar efter avslutad
arbetsmarknadsutbildning i genomsnitt
skall uppgå till minst 70 %. Dessutom
skall minst 57 000 arbetshandikappade
personer per månad ha lämpligt arbete.
Åtgärderna inriktas i allt högre grad
mot sektorer där brist på arbetskraft
bedöms uppkomma. Till exempel har en
bristyrkesutbildning för redan anställda
införts som en försöksverksamhet, och ett
förstärkt anställningsstöd har införts
för att öka de långtidsinskrivnas
möjligheter att få ett reguljärt arbete.
Utskottet vill i anslutning till detta
nämna att det förstärkta
anställningsstödet för personer som varit
inskrivna i arbetsförmedlingen under två
år i september omfattade drygt 11 000
personer. Vidare kan utskottet notera att
det pågår ett löpande arbete med att
förenkla det arbetsmarknadspolitiska
regelverket. En följd av dessa åtgärder
är att regeringen i vårpropositionen
bedömer att antalet deltagare i de
konjunkturberoende
arbetsmarknadspolitiska programmen i år
minskar till i genomsnitt 107 000
personer, vilket är 8 000 personer färre
än vad regeringen bedömde i samband med
budgetpropositionen. Antalet deltagare
väntas fortsätta minska efter 2001, till
i genomsnitt 77 000 personer 2004.
Som följd av förra vårens proposition
om omläggningen av
arbetsmarknadspolitiken (1999/2000:98)
infördes i höstas en aktivitetsgaranti
för personer som är eller löper risk att
bli långtidsarbetslösa. Antalet deltagare
i aktivitetsgarantin uppgick i april i år
till nästan 30 000 personer. För att
stoppa risken för rundgång mellan
aktivitetsgarantin och öppen arbetslöshet
föreslår regeringen i vårpropositionen
nya regler som enligt planen skall träda
i kraft vid årsskiftet. Riksdagen
beslutade också i höstas om en relativt
omfattande reformering av
arbetslöshetsförsäkringen. Reformeringen
innebar bl.a. att försäkringens roll som
omställningsförsäkring förtydligades.
Kraven på den arbetslöse tydliggjordes
samtidigt som rättssäkerheten för den
enskilde förstärktes. Vidare utökades det
s.k. förstärkta anställningsstödet, och
anslaget för särskilda åtgärder för
arbetshandikappade höjdes.
Regeringen förslår i vårpropositionen
ett antal nya åtgärder för att höja
arbetsutbudet, öka sysselsättningen och
förbättra tillväxtmöjligheterna i alla
delar av landet. Bland annat permanentas
fr.o.m. 2002 de extra 700 miljoner kronor
som Arbetsmarknadsverket de senaste åren
använt för tillfällig personal vid
arbetsförmedlingarna. Förstärkningen
skall bl.a. användas för att förbättra
kvaliteten i aktivitetsgarantin,
kontakterna med arbetsgivarna och de
individuella handlingsplanerna. För att
minska deltidsarbetslösheten avsätts
under perioden 2002-2004 100 miljoner
kronor. Regeringen anger vidare att
marginaleffekter för förtidspensionärer
bör reduceras och att övergången från
s.k. lönebidragsanställning till
osubventionerad anställning skall
påskyndas så att fler arbetshandikappade
får möjlighet komma ut på
arbetsmarknaden. För att bl.a. minska
tendenserna till flaskhalsar och
arbetskraftsbrist i storstadsregionerna
föreslår regeringen ett tidsbegränsat
investeringsbidrag för att öka
produktionen av främst små och medelstora
hyreslägenheter.
Till insatserna för att öka
arbetskraftsutbudet och minska riskerna
för inflationsdrivande flaskhalsar skall
enligt utskottets mening också läggas de
reformer och de medel som satsas på att
effektivisera och öka utbildningen och
kompetensutvecklingen. Dessutom genomförs
under perioden 2001-2003 ett program för
att öka invandrarnas deltagande på
arbetsmarknaden. Bland annat förstärks
den kompletterande utbildningen för
arbetslösa invandrare med utländsk
utbildning inom hälso- och
sjukvårdsområdet. Vidare genomförs en
kompletterande utbildning för personer
med utländsk utbildning inom lärarområdet
och inom teknik och naturvetenskap. Den
s.k. valideringen av utländsk
yrkeskompetens har utökats, och en
försöksverksamhet med alternativ
platsförmedling för invandrare prövas.
Ytterligare åtgärder är att
Högskoleverket fått i uppdrag att
analysera hur högskolans utbildningsutbud
bättre skall kunna anpassas till
arbetsmarknadens behov. Enligt utskottets
mening bidrar också den maxtaxa i
barnomsorgen som införs vid årsskiftet
och de skattesänkningar för särskilt låg-
och medelinkomsttagare som genomförts
under 2000 och 2001 till att öka utbudet
av arbetskraft.
I anslutning till diskussionen om
arbetsmarknadspolitiken vill utskottet
med kraft avvisa förslaget i Folkpartiet
liberalernas motion Fi20 om att lägga ned
större delen AMS för att i stället lägga
ut bl.a. jobbförmedlingsverksamheten på
t.ex. privata vinstdrivande
bemanningsföretag. En sådan drastisk
förändring skulle allvarligt försämra
situationen för många arbetslösa. Den
skulle på ett orimligt sätt slå sönder
den svenska arbetsmarknadspolitiken och
bl.a. riskera att lämna stora delar av
landet utan det stöd som en väl
fungerande förmedlingsverksamhet utgör.
Innan utskottet övergår till att
diskutera lönebildningen vill utskottet
också kommentera det påstående som görs i
Moderata samlingspartiets motion Fi17 om
att de senaste årens ökning av
sysselsättningen är en bubbla eftersom
sjukfrånvaron ökat kraftigt under samma
tid.
Enligt utskottets meningen är det
oroande att sjukfrånvaron ökar och
utskottet diskuterar i kommande avsnitt
olika åtgärder för att bryta detta
mönster och öka hälsan i arbetslivet.
Däremot är beskrivningen i Moderata
samlingspartiets motion helt
vilseledande. Sysselsättningen har sedan
1997 stigit med i genomsnitt 6 %. Antalet
arbetade timmar har under samma period
stigit med 5,6 % och antalet personer i
arbete (dvs. sysselsatta exklusive de som
varit frånvarande hela veckan) har ökat
med 4,4 %. Att antalet arbetade timmar
ökade mer än antalet personer i arbete
beror bl.a. på ökad övertid och att
andelen personer som vanligen jobbar
35-40 timmar i veckan stigit kraftigt
under de senaste åren.
Lönebildningen spelar stor roll för
tillväxten och sysselsättningen
Om sysselsättningsmålet skall kunna nås
och tillväxten fortsätta att utvecklas
positivt är det enligt utskottets mening
av avgörande betydelse att den svenska
lönebildningen fungerar väl och att
löneökningarna i alla sektorer av
ekonomin ligger på en rimlig nivå. Om de
totala lönekostnaderna ökar snabbare än
produktiviteten riskerar den svenska
ekonomin att hamna i en
överhettningssituation med stigande
inflation, räntehöjningar, svagare
tillväxt och ökad arbetslöshet som följd.
I ett sådant läge äventyras också
utrymmet för framtida reformer och
skattesänkningar.
Utskottet vill i sammanhanget framhålla
att de grundläggande förutsättningarna
för en bra fungerande svensk lönebildning
ändå är relativt goda. Förtroendet för
låginflationspolitiken bland ekonomins
olika aktörer är hög, vilket innebär att
risken minskat för att avtalade
löneökningar skall gröpas ur av en
kraftig och okontrollerad inflation.
Löntagarna har också under de senaste
åren fått historiskt höga
reallöneökningar trots att de nominella
lönepåslagen varit måttfulla. Sedan
mitten av 1990-talet har reallönerna
stigit med i genomsnitt ungefär 4 % per
år. Det kan jämföras med utvecklingen
under 1980-talet då reallönerna var i
stort sett oförändrade samtidigt som de
nominella löneökningarna ökade dubbelt så
mycket som i slutet av 1990-talet. Till
det kommer att företagen och
arbetsgivarna i dag är medvetna om
svårigheterna att vältra över stigande
lönekostnader på konsumenterna. Utskottet
kan i det här sammanhanget även
konstatera att lönebildningens
institutionella omgivning har förändrats
en hel del under de senaste åren. Inom
t.ex. industrin och inom delar av handeln
har nya samarbetsavtal tecknats. Avtalen
utgör den ram inom vilken
avtalsförhandlingarna bedrivs. Vidare har
Medlingsinstitutet inrättats, vars
uppgift är att understödja avtalsparterna
i deras strävan att uppnå både en stabil
reallöneutveckling och en snabb och
uthållig uppgång i sysselsättningen.
En viktig och avgörande test av
lönebildningen är den avtalsrörelse som
pågått under vintern och våren. I och med
att avtalet på det kommunala området
undertecknades i början av maj i år är
avtalen i hamn inom i stort sett samtliga
avtalsområden. Utskottet kan konstatera
att förhandlingarna har klarats av utan
allvarligare konflikter och att de flesta
avtalen är fleråriga. Enligt utskottets
mening tyder också det mesta på att
nivåerna i avtalen är rimliga och inom
ramen för vad som krävs för att
inflationen skall förbli låg och
sysselsättningen skall kunna fortsätta
att öka. Detta är enligt utskottets
mening en mycket gynnsam utveckling bl.a.
med tanke på att avtalen slutits under en
period med hög tillväxt och kraftigt
stigande sysselsättning. Utskottet vill
emellertid peka på att det inte räcker
med måttliga avtal utan att även
löneglidningen måste hålla sig inom
relativt snäva gränser. Även om en
svagare konjunktur minskat riskerna för
överhettning på vissa delar av
arbetsmarknaden finns fortfarande ett
starkt tryck uppåt på lönerna för vissa
eftertraktade grupper och i de snabbast
växande storstadsregionerna. Detta kan få
till effekt att löneglidningen framöver
ökar mer än vad som ingår i de olika
avtalen på arbetsmarknaden.
Arbetsrätten
När det gäller arbetsrätten är det
utskottets principiella uppfattning att
det i många fall finns överdrivna
föreställningar om att förändringar i
arbetsrättslagstiftningen skulle ge
betydande effekter på tillväxten och
sysselsättningen. Utskottets uppfattning
styrks också av en studie av arbetsrätten
i olika OECD-länder som OECD publicerade
i Employment Outlook sommaren 1999.
Enligt OECD visar jämförelsen att
arbetsrättens utformning har inga eller
endast begränsade effekter på den totala
sysselsättningen och den totala
arbetslösheten i ett land. Möjligtvis kan
utformningen av arbetsrätten, enligt
OECD, i viss mån påverka den demografiska
sammansättningen av arbetslösheten och
sysselsättningen, t.ex. att en viss grupp
av människor i högre grad än andra
drabbas av arbetslöshet om t.ex.
arbetsrätten är kraftigt reglerande.
Enligt OECD är dock den effekten
statistiskt sett osäker.
Företagen och globaliseringen
Innan utskottet går in på frågorna kring
konkurrens och företagsklimat vill
utskottet kort kommentera diskussionen i
bl.a. motion Fi18 (kd) om försäljningar
av företag till utlandet och ökat
utlandsägande. Statistiska uppgifter från
olika centralbanker och andra finansiella
organisationer visar att det pågår en
omfattande globalisering av ägandet och
en internationell omstrukturering i
näringslivets olika branscher. Både
ingående och utgående direktinvesteringar
och s.k. portföljinvesteringar har ökat
mycket kraftigt under de senaste åren
jämfört med tidigare under 1990-talet och
under 1980-talet.
Enligt utskottets meningen är det
utomordentligt viktigt att
globaliseringens och det ökade
utlandsägandets effekter på ekonomin,
näringslivet och sysselsättningen noga
analyseras. Frågan är emellertid inte
unik för Sverige. Runt om i både Europa
och övriga industrivärlden pågår en
intensiv debatt om utländska förvärv,
företagsutflyttningar, sammanslagningar
och företagsklimat. Debatten är
emellertid ofta osaklig och behäftad med
undergångstoner. Enligt utskottets mening
finns det mycket som tyder på att
utländska investeringar i Sverige kan
spela en viktig roll för utvecklingen i
svensk ekonomi. I många fall tillför nya
internationella ägare nytt kapital, ny
kompetens och nya förutsättningar för en
ökad expansion.
Bilden av en ödesmättad utförsäljning
av svenska företag måste kompletteras med
att även svenska företag i stor
utsträckning köper utländska företag för
att stärka sin ställning och kompetens.
Riksbankens betalningsbalansstatistik
visar att svenska företag under förra
året direktinvesterade i utlandet för 362
miljarder kronor. Under samma period
köpte utländska företag svenska företag
för 204 miljarder kronor. I fjol
investerade alltså svenska företag
betydligt mer i utlandet än vad utländska
företag gjorde i Sverige. Samma resultat
får man om tidsperioden förlängs. Under
perioden 1993-2000 gjorde svenska företag
direktinvesteringar i utlandet för drygt
1 000 miljarder kronor, medan utländska
företag direktinvesterade i Sverige för
omkring 830 miljarder kronor (i dessa
siffror har för 1999 fusionen mellan
Astra och Zeneca rensats bort eftersom
Astras innehav i Zeneca är bokfört som
ett portföljinnehav medan Zenecas innehav
i Astra betraktas som en
direktinvestering).
Utskottet vill i anslutning till frågan
om globaliseringen erinra om att
regeringen tillsatt en utredning om
internationaliseringens betydelse för
svenska skattebaser och Sveriges framtida
skattestruktur. Enligt planen skall
utredningen presentera sitt
slutbetänkande i mars 2002.
Sverige - en av världens främsta IT-
nationer
Utlandets kraftigt stigande intresse för
Sverige, svenska företag och svenskt
näringsliv beror till en del på Sveriges
framgångar inom den kraftigt expanderande
IT-sektorn. Vid sidan av
direktinvesteringar i svenska IT-företag
sker ett betydande inflöde av utländska
investeringar och kapital när det gäller
forskning och utveckling inom IT. Även om
den internationella informations- och
kommunikationsindustrin för tillfället
karaktäriseras av kraftig avmattning och
omstrukturering kommer IT-sektorn att få
stor betydelse för Sverige och den
svenska tillväxten framöver.
Helt avgörande för Sverige, den svenska
tillväxten och sysselsättningen är att
Sveriges konkurrenskraft är hög och
företagsklimatet gott. Till skillnad mot
vad som hävdas i partimotionerna anser
utskottet att det grundläggande klimatet
för företagande, expansion och högre
sysselsättning är mycket gott.
De offentliga finanserna har sanerats,
vilket har gett en stabil och hållbar
makroekonomisk situation. Räntorna har
sjunkit kraftigt både i förhållande till
tidigare under 1990-talet och till
räntenivåerna under 1970- och 1980-talen.
Under det senaste året har också de
svenska obligationsräntorna legat på
ungefär samma nivå som de tyska
obligationsräntorna. Under den senaste
tidens turbulens på valuta- och
räntemarknaderna har dock de svenska
obligationsräntorna legat några tiondelar
över de tyska. Det kan jämföras med ett
räntegap mot Tyskland sommaren 1994 på
mellan 4 och 5 procentenheter. Innebörden
av denna utveckling är att svenska
företag och hushåll kan finansiera sig
till ungefär samma kostnad som de tyska
kan. Det stimulerar både företagens
investeringar och den inhemska
efterfrågan.
En annan mycket viktig del i tillväxts-
och företagsklimatet är att inflationen
fallit kraftigt under senare år, till en
nivå som understigit den i våra
viktigaste konkurrentländer. Samtidigt
har löneökningarna under de senaste åren
varit måttliga, trots en historiskt hög
tillväxttakt och att sysselsättningen
sedan sommaren 1997 stigit med omkring
320 000 personer. Bland annat som en
följd av denna utveckling har de svenska
företagen under de senaste 8-9 åren
markant ökat sina andelar på
världsmarknaden samtidigt som icke
konjunkturkänsliga kunskapsintensiva
branscher ökat sina andelar av svensk
export. Som utskottet redovisat tidigare
är det av avgörande vikt att
lönekostnadsökningarna i den svenska
ekonomin förblir måttliga för att
konkurrenskraften skall kunna bevaras och
sysselsättningen stiga ytterligare.
Konkurrensklimatet förbättras
Utskottet konstaterar vidare att
konkurrensen och ekonomins
tillväxtvillkor har förbättrats under det
senaste decenniet. Vid sidan av
omläggningen av pensions- och
skattesystemen och förändringen av den
statliga budgetprocessen har ett antal
åtgärder vidtagits för att förbättra
konkurrensklimatet på varumarknaderna.
Regleringarna på el- och telemarknaderna
har helt eller delvis avskaffats
samtidigt som en ny
konkurrenslagstiftning införts. Vidare
har inrikesflyget, järnvägstransporterna
och den långväga busstrafiken öppnats för
konkurrens. Den offentliga upphandlingen
har reglerats i en ny lag, och ett råd
för konkurrens på lika villkor mellan
privat och offentlig sektor har
inrättats. För att förstärka det
konkurrensbefrämjande arbetet har
Konkurrensverket fr.o.m. i år tillförts
ytterligare 5 miljoner kronor. I slutet
av förra året beslutade också riksdagen
om ny inriktning av konkurrenspolitiken
för att understödja en fortsatt hög
tillväxt och en fortsatt stigande
sysselsättning. Den nya inriktningen
innebär bl.a. att konsumentnytta och
konsumentperspektivet sätts i fokus samt
att övervakningen av konkurrensen på
olika marknader effektiviseras.
Utskottet vill i anslutning till
diskussionen om strukturella förändringar
erinra om att processen mot en integrerad
finansmarknad i EU tog ett betydande steg
framåt vid Europeiska rådets möte i
Stockholm i mars. Genom att en resolution
antogs om åtskillnad mellan
ramlagstiftning och
tillämpningsföreskrifter på
värdepappersmarknaden kan processen
snabbas på. Det är en viktig utveckling
som i förlängningen ökar tillväxten och
sysselsättningen i EU. Vidare kan nämnas
att det inom EU även pågår en process med
att öppna el- och gasmarknaderna samt att
öka konkurrensen på transport- och
postområdena.
Sverige - en framstående kunskapsnation
Enligt utskottets mening är den svenska
företagsbeskattningen som helhet
konkurrenskraftig i ett internationellt
perspektiv. Utbildnings- och kunskaps
nivån hos den svenska arbetskraften är
hög och ökar ytterligare genom de
satsningar på kunskap och kompetens som
regeringen vidtar i alla delar av
utbildningssystemet. Sverige skall
konkurrera med kompetens och välutbildad
arbetskraft. Utgångspunkten är att
Sverige även i fortsättningen skall vara
en framstående kunskapsnation. I samband
med budgetpropositionen för 2001
beslutade därför riksdagen om kraftigt
utökade resurser till skolan. Under
perioden 2001-2006 skall skolan tillföras
17,5 miljarder kronor. I år stiger
resurserna med 0,5 miljarder kronor, och
därefter ökar tilldelningen med 1 miljard
kronor per år fram tills nivån 5
miljarder kronor nås. Expansionen inom
högskolan fortsätter och antalet
utbildningsplatser stiger med omkring 100
000 mellan 1997 och 2003. Utbyggnaden har
hittills varit koncentrerad till
naturvetenskapliga och tekniska ämnen,
men nu sker successivt en breddning.
Regeringen föreslår också i
vårpropositionen ökade resurser för att
höja kvaliteten på grundutbildningen inom
humaniora, teologi, juridik och
samhällsvetenskap. Det långsiktiga målet
är att 50 % av en årskull skall ha börjat
på högskolan vid 25 års ålder.
Studiestödet reformeras och bidragets
andel av studiemedlen höjs fr.o.m.
halvårsskiftet i år från 27,8 % till 34,5
% av totalbeloppet. Från och med 2003
införs även ett nytt vuxenstudiestöd. Det
nya stödet skall bl.a. riktas mot
personer som är eller riskerar att bli
arbetslösa. Den tidigare aviserade
satsningen på forskning fortsätter. De
statliga anslagen till grundforskning och
forskarutbildning ökar med närmare 1,3
miljarder kronor fram till 2003.
Enligt utskottets mening finns det
också anledning att påpeka att en viktig
del i näringsklimatet är det faktum att
Sveriges inhemska efterfrågan nu växer
starkt efter en svag utveckling under
nästan hela 1990-talet. Enligt
regeringens bedömning kommer också den
inhemska efterfrågan att fortsätta att
vara drivkraften i den svenska ekonomin,
även om tillväxttakten sjunker en del
under de närmaste åren. Det gynnar
speciellt de mindre företagen som till
stor del är inriktade på hemmamarknaden.
Regelverket för företagen
I bl.a. Centerpartiets motion Fi19
föreslås att de regelverk som styr
företagen måste minskas. Utskottet vill
med anledning av detta framhålla att i
den offensiv för uthållig tillväxt och
ökad sysselsättning som regeringen första
gången presenterade i vårpropositionen
1998, och som löpande följts upp i de vår-
och budgetpropositioner som presenterats
sedan dess, spelar företagande och
småföretagande en avgörande roll. Därför
har riksdagen under de senaste åren
beslutat om en rad förbättringar för
företagen och då framför allt för de
mindre företagen. Exempelvis har enskilda
näringsidkare och delägare i handelsbolag
fått regler som är mer likvärdiga dem som
gäller för aktiebolag. För nystartad
enskild näringsverksamhet har möjlighet
införts att kvitta underskott i aktiv
näringsverksamhet mot tjänsteinkomster.
Dessutom har lättnader i
ägarbeskattningen för ägare till
onoterade aktiebolag genomförts.
Arbetsgivaravgifterna har reducerats för
att särskilt gynna de mindre företagen.
Reglerna för skattetillägg vid
periodiseringsfel i momsredovisningen har
lindrats. Vidare har
reserveringsmöjligheterna för enskilda
näringsidkare och handelsbolag förstärkts
ytterligare. Avdragsreglerna för
pensionskostnader, beskattningen av
personaloptioner och avdraget för
pensionssparande för enskilda
näringsidkare har förenklats.
Informationen kring nyföretagande och
stödet till kooperativ utveckling har
utökats. Villkoren för avsättningar till
periodiseringsfonder har förbättrats.
Beskattningen av utländska experter har
lättats. Dröjsmålsavgiften vid betalning
av tull har sänkts, och kupongskatten för
utdelning på näringsbetingade aktier till
utländska ägare har avskaffats. Flertalet
av de s.k. stoppreglerna för
fåmansföretag har tagits bort, och de
s.k. 3:12-reglerna som reglerar
beskattning av utdelning och reavinst på
aktier i fåmansföretag är föremål för
översyn. Sedan i fjol är det också
tillåtet för företag att under vissa
förutsättningar köpa tillbaka egna
aktier. För att säkerställa och utveckla
tillgången på kunskap och kompetens
vidareutvecklas teknik- och
kunskapsöverföring från bl.a. högskolor
till små och medelstora företag.
Fullständig kvittningsrätt har införts
för reavinster på onoterade aktier mot
förluster på noterade aktier.
Kvittningsbegränsningen för vinster och
förluster på marknadsnoterade blandfonder
har slopats samtidigt som reglerna om
schablonavdrag för ökade
levnadsomkostnader har förenklats och
förbättrats. I vårpropositionen föreslår
regeringen också ytterligare satsningar
på åtgärder som främjar kooperativt
företagande. Vidare föreslås ökade
resurser för att understödja kvinnors och
invandrares företagande. Från och med i
oktober införs också ett nytt
sjöfartsstöd.
Förenkling av regelverket
När det gäller Småföretagsdelegationens
förslag till åtgärder för att förbättra
för småföretagen vill utskottet erinra om
den avstämning av arbetet med
regelförenklingar som regeringen
redovisade till näringsutskottet förra
våren. I promemorian anger regeringen att
omkring 75 % av de 83 enskilda förslag
som Småföretagsdelegationen lämnat är
viktiga och i någon form bör genomföras.
Drygt 40 % av förslagen är redan
genomförda eller på väg att genomföras.
Ytterligare drygt 30 % av förslagen
utreds eller bereds inom
Näringsdepartementet.
I början av sommaren förra året lämnade
också regeringen en redogörelse till
riksdagen om förenklingsarbetet med
särskild inriktning på småföretagen (skr.
1999/2000:148). I skrivelsen anges att
det övergripande målet är att förbättra
småföretagens arbetsförutsättningar,
konkurrensförmåga och villkor i övrigt
för att öka sysselsättningen och
tillväxten. Ett viktigt delmål, som
regeringen sätter upp, är att inom en
treårsperiod tydligt minska regelverkens
administrativa börda för småföretagen.
Målet skall löpande följas upp och
resultaten redovisas för riksdagen.
Förutom detta redovisas i skrivelsen
bl.a. hur myndigheterna under 1999
tillämpat förordningen om särskild
konsekvensanalys av reglers effekter för
småföretagens villkor. Arbetet med
regelförenklingar drivs bl.a. inom den
s.k. simplexenheten på
Näringsdepartementet. Prioriterade
uppgifter under 2001 är utbildning om
bl.a. simplexförordningen för tjänstemän
i Regeringskansliet och på myndigheter
och i utredningsväsendet. Vidare skall
det befintliga regelverket ses över inom
framför allt skatteområdet och
arbetsrätts- och miljölagstiftningen.
Tillväxt i hela Sverige
Som utskottet påpekat tidigare är det
viktigt att konstatera att de senaste
årens kraftiga tillväxt- och
sysselsättningsökning inte är jämnt
fördelad i landet. I många län och
kommuner brottas man med utflyttning och
en svag arbetsmarknad, medan det i andra
regioner snarare råder brist på
arbetskraft och inflyttningen är stor.
Denna situation är enligt utskottets
mening ett allvarligt hot mot en
balanserad regional utveckling i landet
och i förlängningen ett hot mot den
samlade tillväxten och sysselsättningen.
Ett viktigt mål i den ekonomiska
politiken och i näringspolitiken är
därför att hela Sverige skall växa.
Staten har ett övergripande ansvar för
utvecklingen i hela landet samtidigt som
det även krävs aktiva lokala insatser i
alla delar av landet för att skapa
förutsättningar för högre tillväxt och
ökad sysselsättning. Genom det kommunala
utjämningssystemet sker en långtgående
utjämning av skatteinkomster och
strukturellt betingade merkostnader.
Därigenom ökar förutsättningarna för alla
kommuner och landsting i landet att kunna
erbjuda sina invånare en bra vård, omsorg
och skola.
Inriktningen av regionalpolitiken är
att skapa förutsättningar för hållbar
ekonomisk tillväxt, rättvisa och
valfrihet, så att likvärdiga
levnadsvillkor skapas för medborgarna i
hela riket. Decentraliseringen av
högskolan, insatser för att öka
underhåll, bärighet och rekonstruktion av
vägar och järnvägar, satsningarna inom
infrastrukturen, som t.ex. Botniabanan
och förbättringen av Ådalsbanan, och de
senaste årens stora bidragsökningar för
att säkra en god kvalitet inom skolan,
vården och omsorgen är några av de
åtgärder som vidtas för att skapa
förbättrade möjligheter runt om i landet.
Utskottet vill i anslutningen till
detta erinra om att regeringen i
vårpropositionen anger att den avser att
till hösten presentera en proposition om
regionalpolitiken. Propositionen kommer
bl.a. att bygga på de förslag till
inriktning och utformning av
regionalpolitiken som den
regionalpolitiska kommittén presenterade
i höstas.
Utbyggnad av infrastrukturen
Av avgörande betydelse för tillväxten och
näringslivets utveckling i olika delar av
landet är att det finns en väl fungerande
infrastruktur av bl.a. vägar och
järnvägar. Regeringen anger i
vårpropositionen att det finns anledning
att öka ambitionen inom
infrastrukturområdet. Denna
ambitionshöjning skall redovisas i den
infrastrukturproposition som läggs fram
för riksdagen i höst. I propositionen
skall regeringen bl.a. redovisa sin syn
på hur infrastrukturen för transporter
skall utvecklas under de kommande tio
åren. Regeringen anger vidare att en del
åtgärder bör vidtas i närtid, dvs. innan
nästa s.k. planeringsperiod träder i
kraft.
En annan åtgärd för att ge hela Sverige
utvecklingsmöjligheter är den pågående
utbyggnaden av IT-infrastrukturen.
Centerpartiet påstår i motion Fi19 att
utbyggnaden skapar en digital klyfta
genom att den inte kommer alla till del.
Enligt utskottets uppfattning stämmer
inte den beskrivningen överens med
verkligheten. Ett mycket viktigt inslag i
IT-satsningen är nämligen att även
hushåll och företag i glesbygd skall få
tillgång till snabb dataöverföring till
en rimlig kostnad. Sammantaget innebär
utbyggnaden en satsning på omkring 17
miljarder kronor under en fyraårsperiod,
inklusive satsningar som görs av
marknadens olika aktörer. Enligt
utskottets mening är utbyggnaden av
infrastrukturen inom IT-området en mycket
viktig del i ambitionen att ytterligare
stärka Sveriges ställning som en av
världens ledande IT-nationer. Dessutom är
utbyggnaden viktig för att öka
utvecklingskraften i alla delar av vårt
avlånga land. Utskottet vill här passa på
att nämna att regeringen för närvarande
bereder den s.k. Bredbandsutredningens
förslag om vilka
transportnätsförbindelser som bör
prioriteras av regional- och
näringspolitiska skäl.
Utskottet vill i detta sammanhang
också erinra om de regionala s.k.
tillväxtavtalen. I samtliga län har
företrädare för statliga myndigheter,
kommuner, landsting, regionala
självstyrelseorgan, företag,
arbetsmarknadens parter,
utbildningsväsendet och många andra
arbetat fram gemensamma förslag om hur
länets tillväxt och sysselsättning skall
kunna öka. Näringsdepartementet
presenterade nyligen en utvärdering av
tillväxtavtalens utveckling hittills
under rubriken Det första året (Ds
2001:15). De viktigaste slutsatserna i
rapporten är bl.a. att avtalen ökat
medvetenheten om den regionala och lokala
näringslivsmiljöns betydelse för
företagens konkurrenskraft. Vidare
framgår att de regionala nätverken av
offentliga aktörer,
näringslivsrepresentanter och
kommunaltjänstemän stärkts under avtalens
utarbetande. Enligt utskottets mening är
tillväxtavtalen en viktig process som
driver på den lokala och regionala
mobiliseringen för en bättre ekonomisk
utveckling.
För utvecklingen inom olika regioner är
det också viktigt att länen fullt ut
utnyttjar de resurser från EU:s
strukturfonder som ställs till Sveriges
förfogande. Till sist vill utskottet
också peka på de s.k. lokala
utvecklingsavtalen som nu tecknas mellan
staten och vissa storstadskommuner för
att öka tillväxten i storstadsregionerna
och minska segregationen. Merparten av 2
miljarder kronor som tidigare avsatts för
detta ändamål har nu fördelats ut på
olika kommuner.
Sänkta inkomstskatter
När det gäller skatterna vill utskottet
framhålla att regeringen under 2000 och
2001 tagit de två första stegen i en
inkomstskattereform för att sänka
skatterna för framför allt låg- och
medelinkomsttagare. Bland annat har en
skattereduktion införts som kompenserar
för 50 % av de egenavgifter som tas ut
för att finansiera det nya
ålderspensionssystemet. Samtidigt har
skiktgränsen för statlig inkomstskatt
höjts så att andelen skattebetalare som
betalar statsskatt sjunkit till omkring
16 %. Skattesänkningarna bidrar till att
minska de marginaleffekter som är
särskilt kännbara för låg- och
medelinkomsttagare. Det leder i sin tur
till att arbetskraftsutbudet stiger,
vilket är en nödvändig utveckling om vi
skall kunna bibehålla och förstärka den
kraftiga uppgången i den svenska
ekonomin. Som framgår ovan under
avsnittet om regelverken för företagen
har även en rad skattesänkningar som
riktar sig mot företagen genomförts.
Regeringen anger i vårpropositionen att
den avser att i anslutning till
budgetpropositionen göra en bedömning av
om det finns ett samhällsekonomiskt
utrymme för ytterligare skattesänkningar
på förvärvsinkomster 2002 och framåt.
Utskottet delar regeringens uppfattning
i vårpropositionen att nivån på skatterna
bl.a. bestäms av vilka välfärds- och
fördelningspolitiska ambitioner man har.
Enligt utskottets mening riskerar de
mycket omfattande skattesänkningar som
föreslås i bl.a. Moderata
samlingspartiets motion Fi17 att leda
till stora nedskärningar av viktig
offentlig verksamhet. Dessutom ökar
risken för instabila statsfinanser. En
sådan utveckling kommer att få starkt
negativa konsekvenser för den svenska
välfärden.
Fastighetsskatten
Fastighetsskatten är enligt utskottets
mening ett exempel på en viktig
inkomstkälla för staten. Den ger ungefär
23 miljarder kronor per år, pengar som
bidrar till att finansiera den gemensamma
välfärden. Uttaget av fastighetsskatt har
begränsats under de senaste åren genom
att uppjusteringar av taxeringsvärdena
frysts samtidigt som skattesatsen sänkts.
I år släpps den frysta taxeringen, och
taxeringsvärdena kommer att stiga
kraftigt i de områden där
fastighetspriserna ökat mest. För att
minska effekterna av denna utveckling
beslutade riksdagen att fr.o.m. i år
sänka skattesatsen på småhus från 1,5 %
till 1,2 % och skattesatsen på hyreshus
från 1,2 % till 0,7 %. Det innebär att
statens inkomster från fastighetsskatten
i år blir desamma som under 2000. Vidare
blir resultatet att ungefär hälften av
alla svenskar får lägre fastighetsskatt
medan den andra hälften får högre skatt,
ibland kraftigt höjd skatt. För att
undvika att låginkomsttagare som bor i
attraktiva områden drabbas presenterade
regeringen i början av mars 2001 en
begränsningsregel som skall gälla
retroaktivt från den 1 januari 2001.
Begränsningsregeln innebär bl.a. att
hushåll i normala inkomstlägen inte skall
behöva betala mer än 5 % av sin inkomst i
fastighetsskatt. Förslaget är för
närvarande ute på remiss, och proposition
lämnas inom kort till riksdagen.
Ett ekologiskt hållbart Sverige
En god miljö och en ekologiskt hållbar
utveckling är enligt utskottets mening
ett av den ekonomiska politikens
viktigaste mål. Sverige skall vara ett
mönsterland för en ekologiskt hållbar
utveckling. I budgetpropositionen för
2001 tog regeringen ett ytterligare steg
i en grön skatteväxling, samtidigt som en
strategi för den fortsatta gröna
skatteväxlingen presenterades. Vidare har
under de senaste åren ett antal åtgärder
och resursförstärkningar vidtagits för
att öka den hållbara utvecklingen.
I vårpropositionen föreslår regeringen
en rad åtgärder för att öka takten i den
ekologiska omställningen av Sverige. Till
följd av de förslag som finns i
propositionen om de svenska miljömålen
(prop. 2000/01:130), som lämnades till
riksdagen i början av maj 2001, förstärks
resurserna inom miljöområdet med 1,5
miljarder kronor. Dessutom utökas
satsningarna på marksanering, biologisk
mångfald och biotopskydd. Ett
klimatinvesteringsprogram inrättas och
tillförs 400 miljoner kronor 2004 för
stöd till investeringar som leder till
minskade koldioxidutsläpp och som främjar
energihushållning. En djurskyddsmyndighet
införs, och Statens livsmedelsverk får
ökade resurser för kontroll av
genmanipulerade livsmedel och resurser
avsätts för att främja användandet av
ekologiska livsmedel.
Utskottet vill i anslutning till detta
också hänvisa till de gröna nyckeltal som
sedan 1999 redovisas i budget- och
vårpropositionerna. Nyckeltalen är ett
komplement till de ekonomiska
nyckeltalen, och i vårpropositionen
redovisas nyckeltal för energianvändning,
försurning, övergödning och
klimatpåverkan. Enligt planen skall
regeringen till hösten lägga en
propositionen som bl.a. skall innehålla
nya mål för de klimatpåverkande
utsläppen. Utskottet vill i sammanhanget
också erinra om att regeringen i
vårpropositionen anger att den avser att
diskutera med företrädare för
jordbruksnäringen och EU-kommissionen om
hur de s.k. gödselskatterna - skatt på
bekämpningsmedel och kväve i
handelsgödsel - skall återföras till
näringen.
Reformering av barn- och familjepolitiken
När det gäller familjepolitiken vill
utskottet erinra om att regeringen i
vårpropositionen fortsätter den stegvisa
reformeringen av familjepolitiken som
första gången framfördes i
vårpropositionen för 2000. Utgångspunkten
är att Sverige skall vara ett land där
alla barn och ungdomar får en bra
uppväxt.
Vid årsskiftet höjdes barn- och
studiebidragen med 100 kr i månaden.
Samtidigt höjdes flerbarnstilläggen i
motsvarande mån och det s.k.
adoptionsstödet. Från och med den 1 juli
2001 ges barn till arbetssökande rätt
till barnomsorg och de s.k.
kontaktdagarna i den tillfälliga
föräldrapenningen återinförs. Nästa år
införs en maxtaxa i barnomsorgen och
kommunerna tillförs även medel för att
kvalitetssäkra barnomsorgen. Samtidigt
förlängs föräldraförsäkringen med en
månad och inom ramen för den förlängda
föräldraförsäkringen införs ytterligare
en s.k. pappa- och mammamånad. Dessutom
införs rätt till barnomsorg för barn till
föräldrar som är föräldralediga med yngre
syskon. År 2003 införs en allmän förskola
för 4- och 5-åringar.
I vårpropositionen föreslår regeringen
att garantinivån i föräldraförsäkringen
löpande höjs till en nivå på 180 kr per
dag 2004. Vidare ges förslag om att
studiebidraget fr.o.m. 2003 utgår under
10 månader i stället för som i dag under
9 månader. Dessutom skall barn till
asylsökande och barn som beviljats
tidsbegränsat uppehållstillstånd ges i
stort sett samma tillgång till
förskoleverksamhet, skolbarnsomsorg och
utbildning som barn bosatta i Sverige.
Sammantaget innebär dessa satsningar
att tillskotten till barnfamiljerna år
2004 uppgår till omkring 10 miljarder
kronor.
Den generella välfärden skall bevaras och
utvecklas
Den generella välfärdspolitiken är enligt
utskottets mening en avgörande del i
politiken för tillväxt, rättvisa och
jämställdhet. En generellt upplagd
välfärdspolitik minskar klyftorna mellan
olika grupper i samhället. Social- och
arbetsförsäkringarna ger trygghet när en
person drabbats av t.ex. sjukdom eller
arbetsskada samtidigt som försäkringarnas
koppling till förvärvsarbete uppmuntrar
till ett högt arbetskraftsdeltagande och
arbetskraftsutbud.
Till följd av de kraftiga
reallönehöjningarna under de senaste åren
har antalet personer som får ersättning
med 80 % av inkomsten vid sjukdom eller
föräldraledighet minskat. I år beräknas
36 % av alla heltidsarbetande ha en
inkomst på över 7,5 basbelopp, vilket är
den övre gränsen för
ersättningsberättigad inkomst. Utskottet
delar regeringens uppfattning att det är
angeläget att se över ersättningsnivåerna
i försäkringssystemen för att bevara och
utveckla den generella välfärden. Därför
anger också regeringen också i
vårpropositionen att den avser att
återkomma till frågan i
budgetpropositionen för 2002.
Vidare anger regeringen att
ersättningen i arbetslöshetskassan höjs
redan fr.o.m. den 1 juli i år. Den högsta
dagpenningen höjs med 100 kr under de
första hundra dagarna samtidigt som
golvet, dvs. den lägsta ersättningsnivån,
höjs från 240 kr till 270 kr. Om det
statsfinansiella läget tillåter skall
ersättningen i arbetslöshetskassan höjas
ytterligare nästa år. Som utskottet
redovisat tidigare föreslår regeringen
också att garantinivån i
föräldraförsäkringen höjs från nuvarande
60 kr per dag till 120 kr per dag fr.o.m.
årsskiftet. Nivån höjs sedan ytterligare
till 150 kr per dag 2003 och 180 kr per
dag 2004.
Ohälsan i arbetslivet måste åtgärdas
De senaste åren har antalet
sjukskrivningar ökat kraftigt. Speciellt
stor är ökningen av sjukskrivningar för
kvinnor som arbetar i den offentliga
sektorn. Enligt utskottets mening är
detta en utveckling som måste brytas. I
december i fjol tillsattes en särskild
utredare med uppgift att utarbeta en
handlingsplan för att öka hälsan i
arbetslivet. Enligt uppgift skall ett
delbetänkande läggas fram i juni i år och
en slutredovisning ske i december 2001. I
Regeringskansliet pågår för närvarande en
beredning av olika åtgärder för att
minska sjukskrivningarna och ohälsan,
bl.a. i samarbete med arbetsmarknadens
parter och de offentliga arbetsgivarna. I
vårpropositionen föreslås bl.a. att 100
miljoner kronor avsätts för att motverka
långtidssjukskrivningar och underlätta
återgång till arbete. Vidare föreslås att
arbetsskadeförsäkringen reformeras och
tillförs en halv miljard kronor 2002 och
en miljard kronor per år fr.o.m. 2003.
Det finns en omfattande kritik mot att
dagens regelsystem gör det svårt för
bl.a. kvinnor att få sina arbetsskador
erkända. Reformen skall därför bl.a.
innehålla en förändring av bevisreglerna
för arbetsskadeersättning. Förslag till
förändringar lämnas till riksdagen
senare.
Privatisering och avreglering
När det gäller frågor om förändringar av
de svenska socialförsäkringarna och
avregleringar och privatiseringar av
t.ex. vård- och omsorgssektorerna vill
utskottet erinra om att principerna om en
solidariskt finansierad och rättvist
fördelad sjukvård är några av de mest
centrala inslagen i den generella
välfärdspolitiken. Det finns enligt
utskottet heller inga belägg för att
Sverige skulle vinna på att överge
skattefinansieringen av vården.
Internationella erfarenheter tyder
tvärtom på att de skattefinansierade
hälso- och sjukvårdssystemen fungerar
bättre i t.ex. jämställdhets- och
fördelningspolitiskt avseende än
försäkringsfinansierade system.
Enligt utskottets mening skulle
förslagen i t.ex. Moderata
samlingspartiets motion Fi17 och
Folkpartiet liberalernas motion Fi20 om
omfattande avregleringar och
privatiseringar i den statliga och
kommunala sektorn leda till en dramatisk
förändring av de offentliga
verksamheterna. Följden skulle sannolikt
bli en mycket instabil situation till
skada för medborgarna. Effektiviteten och
produktiviteten inom t.ex. vården,
omsorgen och skolan skulle drabbas hårt.
I bl.a. motion Fi17 föreslås också mycket
stora skattesänkningar genom bl.a.
sänkningar av den kommunala
utdebiteringen. Det är utskottets
övertygelse att skattesänkningar av denna
omfattning oundvikligen leder till stora
nedskärningar av viktig och angelägen
offentlig verksamhet. Dessutom får stora
skattesänkningar av den här typen helt
oacceptabla jämställdhets- och
fördelningspolitiska konsekvenser.
Skadorna på den svenska generella
välfärden skulle bli betydande.
Utskottets uppfattning är vidare att
skattesänkningar av detta slag kan leda
till instabila statsfinanser med negativa
effekter på både företagsklimatet och den
ekonomiska tillväxten. Erfarenheterna av
den snabba försämringen av
statsfinanserna i början av 1990-talet
avskräcker.
Offentliga bidrag bidrar till en jämnare
fördelning
Utskottet vill i detta sammanhang peka på
den studie av fördelningen av offentliga
bidrag till barnomsorg, utbildning samt
hälso- och sjukvård som redovisades i
budgetpropositionen för 2000 (1999/2000:1
bil. 4). Undersökningen visar tydligt att
de resurser som fördelas via de
offentliga verksamheterna klart bidrar
till en jämnare fördelning i samhället.
Framför allt blir omfördelningen över
livet tydlig när effekterna av de
subventionerade offentliga tjänsterna
undersöks. Till exempel beräknas personer
i 85-årsåldern få vård och omsorg för i
genomsnitt 103 000 kr per år. Ungdomar
erhåller ca 20 000 kr per år i form av
främst utbildning, medan personer i 55-
årsåldern endast utnyttjar offentliga
tjänster för 13 000 kr. När det gäller
subventioner av utbildning visar studien
att snedrekryteringen till den högre
utbildningen fortfarande är betydande.
Subventionerna till högskolan gynnar
framför allt barn till högutbildade och
tjänstemän. Däremot har klyftan i antalet
utbildningsår mellan olika grupper i
samhället minskat markant de senaste
åren. Andra resultat är t.ex. att
barnfamiljer och pensionärer gynnas och
att subventionerna påtagligt minskar
inkomstspridningen. Personer med relativt
låg ekonomisk standard erhåller mer, både
i absoluta och relativa termer, än de
välbeställda. Vidare gynnas kvinnor mer
än män av den offentliga tjänstesektorn.
Ökade resurser till vården, skolan och
omsorgen
Den omfattande saneringen av de
offentliga finanserna har under de
senaste åren skapat utrymme för
satsningar på att öka resurserna och
förbättra kvaliteten inom skolan, vården
och omsorgen av barn och gamla. Den
starka inkomstutvecklingen i den svenska
ekonomin innebär dessutom att
skatteintäkterna i den kommunala sektorn
ökat markant under de senaste åren, och
som framgår av regeringens beräkningar i
vårpropositionen kommer de att fortsätta
att öka framöver.
I år är resursöverföringen från staten
till kommuner och landsting 25,8
miljarder kronor högre jämfört med
situationen 1996. Enligt utskottets
mening är det nödvändigt att kommunernas
och landstingens ekonomi förstärks
ytterligare. Behoven inom vården, skolan
och omsorgen är fortfarande stora. Inom
ramen för försvarsuppgörelsen görs en
särskild satsning på vård och omsorg om
totalt ca 8 miljarder kronor under
perioden 2002-2004. Av medlen skall 1
miljard kronor utbetalas 2002,
3 miljarder kronor 2003 och 4 miljarder
kronor 2004. Till detta skall sedan
läggas den kraftiga satsning på skolan
under perioden 2001-2006 om totalt 17,5
miljarder kronor som utskottet redovisat
tidigare. Nästa år tillförs skolan 0,5
miljarder kronor och därefter ökar
tilldelningen med 1 miljard kronor per år
fram till 2006. De kommuner som har svårt
att nå ekonomisk balans tillförs 2002 och
2003 resurser motsvarande 1,3 miljarder
kronor.
I vårpropositionen förslår regeringen
ytterligare ett särskilt bidrag till
kommuner och landsting med
befolkningsminskningar om totalt 400
miljoner kronor åren 2003 och 2004.
Vidare avsätts ytterligare 1,25 miljarder
kronor per år fr.o.m nästa år för att
korta väntetider och förbättra
tillgängligheten inom sjukvården. Vidare
överförs 400 miljoner kronor av de s.k.
Dagmarpengarna till de generella
statsbidragen för landstingen.
Sammantaget innebär detta att kommun-
och landstingssektorn år 2004 tillförs
drygt 32 miljarder kronor jämfört med
1996, i vilka ingår 0,5 miljarder kronor
2001 och 2002 för kvalitetssäkring av
barnomsorgen för de kommuner som inför
maxtaxan. Ovanpå detta tillkommer de
resurser som regeringen satsar inom ramen
för en familjepolitisk reform; t.ex.
erhåller de kommuner som inför maxtaxa
statsbidrag. Utskottet vill i detta
sammanhang också erinra om att det vid
sidan av dessa resursstärkande åtgärder
görs en mängd satsningar för att öka
kvaliteten och effektiviteten inom t.ex.
skolan och vården. Till exempel föreslås
i vårpropositionen en förstärkning av
tandvårdsstödet och att ett nationellt
förbehållsbelopp införs.
Förbehållsbeloppet är den lägsta summan
pengar som t.ex. en pensionär eller
handikappad skall ha kvar att leva på när
omsorgsavgiften är betald. Utskottet vill
även peka på att regeringen i
budgetpropositionen för 2002 avser att
komma med förslag om ett nytt system för
de kommunala momsavdragen. Målsättningen
är att ett nytt system skall träda i
kraft den 1 januari 2002, och den lösning
som övervägs är att staten finansierar
systemet samtidigt som nivån på de
generella bidragen till kommunerna och
landstingen reduceras.
Behovet av offentlig och kommunal
verksamhet växer
Som tydligt framgår av t.ex. kapitel 12 i
vårpropositionens bilaga 1 fortsätter
behoven av offentlig och kommunal
verksamhet att öka starkt framöver, bl.a.
till följd av den demografiska
utvecklingen och den allt högre andelen
äldre i befolkningen. Detta ställer stora
krav på en väl fungerande offentlig
sektor med starka och sunda offentliga
finanser. Därtill krävs en god ekonomisk
tillväxt och en ökad sysselsättning. Till
följd av den höga tillväxten och den
stigande sysselsättningen bedöms
kommunernas och landstingens
skatteinkomster öka med omkring 75
miljarder kronor under perioden
2001-2004. Detta visar enligt utskottets
mening på vikten av att åtgärder vidtas
så att de senaste årens höga tillväxt i
den svenska ekonomin blir uthållig.
Vid sidan av detta är det enligt
utskottets mening också mycket viktigt
att de resurser som redan finns i den
kommunala sektorn används mer effektivt.
Den pågående omdaningen och
effektiviseringen av den kommunala
verksamheten måste fortsätta, även om
statsbidragen till kommunerna och
skatteintäkterna ökar.
Pensionärerna och pensionerna
I Kristdemokraternas motion Fi18 hävdas
att regeringens okänsliga budgetsanering
drabbat pensionärerna hårt. Utskottet
vill med anledning av detta anföra
följande. Regeringen gjorde tidigt klart
att när statsfinanserna stärks och
ekonomin börjar växa skall situationen
först förbättras för de grupper i
samhället som drabbats extra hårt av de
svåra tiderna. Redan i
budgetpropositionen för 1999 föreslog
regeringen därför en förbättring av
pensionärernas ekonomi med omkring 4
miljarder kronor. Det reducerade
prisbasbeloppet för pensionärer ersattes
fr.o.m. 1999 av det fulla prisbasbeloppet
samtidigt som bostadstillägget till
pensionerna höjdes för att gynna de sämst
ställda pensionärerna. I förra årets vår-
och budgetpropositioner fortsatte
satsningen på pensionärerna.
Bostadstillägget och det särskilda
bostadstillägget höjdes ytterligare
samtidigt som den tidigare tillfälliga
höjningen av pensionstillskottet
permanentades. Vidare höjdes det
särskilda grundavdraget för pensionärer i
inkomstbeskattning.
Regeringen föreslår i vårpropositionen
att bostadstillägget justeras upp
ytterligare. Vidare bör ett s.k.
äldreförsörjningsstöd för äldre
invandrare införas. Stödet skall utgå
till äldre invandrare som inte uppfyller
det s.k. bosättningskravet för
folkpension och därför i dagsläget är
hänvisade till socialbidrag för sin
försörjning. Som utskottet redovisat
tidigare föreslår regeringen också att
det införs ett förbehållsbelopp inom
äldreomsorgen.
Utskottet vill i sammanhanget också
peka på att de satsningar som nu görs och
planeras inom vården och omsorgen är av
utomordentligt stor betydelse, inte minst
för äldre och pensionärer. Till exempel
gynnas framför allt de äldre av
förbättringen av tandvårdsstödet och den
ytterligare förstärkning av stödet som
föreslås i vårpropositionen. Som
redovisades ovan, under rubriken
Offentliga bidrag bidrar till en jämnare
fördelning, går en stor del av de
offentliga tjänsterna inom vården och
omsorgen till personer i de högre
åldersgrupperna.
Saneringen av de offentliga finanserna
och demografin
Utskottet har vid flera tillfällen
behandlat budgetkonsolideringens effekter
på fördelningen i samhället (senast i
bet. 2000/01: FiU1). Enligt utskottets
uppfattning fanns det inte något
alternativ till saneringen av de
offentliga finanserna. Den var nödvändig
för att återställa förtroendet för svensk
ekonomi och få ned de höga räntor som
allvarligt dämpade tillväxtkraften, inte
minst i de mindre och medelstora
företagen. Den var också nödvändig för
att säkra den framtida välfärden. Som
utskottet redovisat tidigare står Sverige
inför en stor demografisk utmaning genom
att andelen äldre i befolkningen ökar.
För att klara av den påfrestning som
detta kommer att innebära på de
offentliga sy- stemen krävs ett
överskott i de offentliga finanserna
under de närmaste åren.
Enligt utskottets mening är det också
viktigt att inse att de senaste åren
kraftiga uppgång i den svenska ekonomin
till en ganska stor del beror på det
faktum att Sverige nu har sanerat de
offentliga finanserna och etablerat ett
överskott. En symboliskt viktig händelse
och ett tydligt bevis för den här
utvecklingen är, som utskottet nämnt
tidigare, att nivån på de svenska
obligationsräntorna under det senaste
året legat på ungefär samma nivå som de
tyska obligationsräntorna.
Överskottsmålet i de offentliga
finanserna
I motion Fi20 kritiserar Folkpartiet
liberalerna regeringen för att inte ha
någon klar politik när det gäller
överskottet i de offentliga finanserna.
Överskottet borde vara minst 2,5 % av BNP
2002 för att skapa en buffert för sämre
tider, enligt motionärerna.
Som utskottet framhållit tidigare är
sunda offentliga finanser ett mycket
viktigt ekonomiskt politiskt mål för att
bl.a. säkra en god välfärd, minska
klyftorna och klara de framtida
påfrestningarna till följd av de
demografiska förändringarna. Utskottet
vill i sammanhanget erinra om att
budgetpolitiken styrs av två övergripande
mål: de sammantagna offentliga finanserna
skall visa ett överskott på 2 % av BNP
över en konjunkturcykel, och de statliga
utgifterna skall hållas inom de uppsatta
utgiftstaken.
I samband med 1997 års ekonomiska
vårproposition fastställdes målen för de
offentliga finanserna fram t.o.m. 2001.
Till följd av den pågående
konsolideringen av statsfinanserna och de
då relativt svaga ekonomiska utsikterna
beslutades om en infasning av målet för
att dämpa eventuella negativa effekter på
samhällsekonomin. För 1998 skulle de
offentliga finanserna vara i balans. För
1999 bestämdes att överskottet skulle
uppgå till 0,5 % av BNP. Åren 2000 och
2001 skulle överskottet uppgå till 1,5 %
respektive 2 % av BNP. I anslutning till
budgetpropositionen för 1999 höjdes
ambitionen, och målet för 2000 höjdes
från tidigare 1,5 % till 2 % av BNP. I
samband med budgetpropositionen för 2001
bestämdes att överskottet för 2001 skulle
vara 2,5 %.
Utskottet kan konstatera att
erfarenheten hittills av de preciserade
budgetmålen är mycket god. Målen har utan
svårighet uppnåtts och även överskridits.
År 1998 visade de offentliga finanserna
ett överskott på 2,1 % av BNP och 1999
blev överskottet 1,7 % av BNP, vilket är
2,1 respektive 1,2 procentenheter över
målet för respektive år. I fjol uppgick
överskottet till 4,1 % jämfört med målet
på 2,0 %. I år väntas, enligt prognoserna
i vårpropositionen, ett överskott på 3,6
% jämfört med målet på 2,5 %. Sammantaget
har de offentliga finanserna under de
senaste fyra åren, 2001 inräknat, gett
ett överskottet utöver de uppsatta målen
på 6,5 procentenheter.
Denna framgångsrika utveckling har
bidragit till att pressa ned den
offentliga skulden, sänka räntenivån i
samhället och därmed även
räntekostnaderna i budgeten. Detta har i
sin tur bl.a. skapat utrymme för de
senaste årens satsningar på
sysselsättningen, vården, skolan och
omsorgen och de nya reformer som föreslås
i vårpropositionen. Det är utskottets
övertygelse att förutsättningarna för att
nå målen skulle ha varit mycket sämre med
de budgetalternativ som t.ex. Folkpartiet
liberalerna presenterat för den aktuella
perioden.
Utskottet vill i anslutning till denna
diskussion erinra om att målet för
överskottet för 2002 är 2 % av BNP, men
att regeringen i vårpropositionen anger
att målet kommer att prövas i samband med
att budgetpropositionen lämnas till
riksdagen i höst.
Ett Sverige för alla
I utskottets betänkande med anledning av
budgetpropositionen för 2001
(2000/01:FiU1) behandlades den stora
fördelningspolitiska utmaning som ligger
i att minska klyftorna i samhället och
antalet personer som är marginaliserade.
Enligt utskottets mening ger ekonomisk
tillväxt bättre förutsättningar för ökad
rättvisa. Tillväxten i sig är däremot
ingen garanti för rättvisa, utan för att
minska klyftorna i samhället krävs en
aktiv politik för rättvisa. Målet bör
vara att människors livsval inte skall
begränsas av bakgrund eller kön. Alla
skall ha samma rätt och möjlighet till
vård, utbildning och omsorg. Vidare måste
alla former av diskriminering upphöra.
Invandrare, flyktingar och de som bott i
Sverige i många generationer skall ges
likartade möjligheter i livet.
Även om mycket återstår att göra har de
senaste årens tillväxt gjort det möjligt
att vidta åtgärder inom en rad områden;
t.ex. har initiativ tagits för att öka
förutsättningarna för en långsiktigt
hållbar integration. Inom bl.a.
arbetsmarknads- och utbildningsområdet
pågår en rad olika insatser för att öka
invandrarnas möjligheter att delta i
arbetslivet. Olika fördelningsanalyser
visar att barnfamiljer och då särskilt
ensamstående föräldrar, ungdomar och
invandrare fortfarande har det sämre nu
än i början av 1990-talet. En rad
åtgärder har vidtagits för att förbättra
situationen för dessa grupper och
ytterligare förslag lämnas i
vårpropositionen. Andra studier visar att
det finns strukturella faktorer som gör
att vissa samhällsgrupper har större
tillgång än andra till utbildning, höga
inkomster och en god välfärd. Det är
t.ex. fortfarande betydligt vanligare att
barn till föräldrar med högre utbildning
studerar vidare, än att barn till
föräldrar med lägre utbildning gör det.
Det är bl.a. i detta perspektiv som
regeringens satsningar på ökat antal
platser på högskolor och universitet,
Kunskapslyftet och ett reformerat
studiemedelssystem skall ses.
Studier som bl.a. regeringen genomfört
visar att lönespridningen i Sverige ökade
något under senare delen av 1990-talet
efter att ha minskat sedan mitten av 1970-
talet. Till följd av den ekonomiska
krisen i början av 1990-talet
marginaliserades vissa grupper. Till
exempel har antalet människor som är
långtidsarbetslösa, långtidssjuka eller
beroende av socialbidrag under långa
tider ökat. För att motverka detta måste
bl.a. marginaleffekter av olika slag
minskas så att det bättre lönar sig att
studera och arbeta. Därmed minskar risken
för att människor fastnar i
socialbidragsberoende och
långtidsarbetslöshet. Beslutet om att
införa maxtaxa i förskoleverksamheten och
barnomsorgen är ett exempel på åtgärder
som bidrar till att minska
marginaleffekterna. Sänkning av
marginalskatterna genom höjningen av de
nedre skiktgränsen för statlig
inkomstskatt och den påbörjade
kompenseringen av egenavgifterna är andra
exempel. Till följd av förslagen i
budgetpropositionen för 2001 och de
ytterligare förslag som framförs i
vårpropositionen sänks också marginal
effekterna i de familjepolitiska stöden.
I vårpropositionen redovisas en
genomgång av fördelningsprofilen av
förslagen om maxtaxa, förändringarna i
föräldra- och arbetslöshetsförsäkringen,
förbättrat studiebidrag, höjt
bostadstillägg för pensionärer och
försörjningsstödet för äldre invandrare.
Förslagen har sammantagna en gynnsam
fördelningsprofil och gynnar framför allt
låg- och medelinkomsttagare. Dessutom
gynnas kvinnor mer än männen av
förslagen.
OECD:s BNP-statistik
Moderata samlingspartiet och
Kristdemokraterna använder i den
politiska argumentationen något de kallar
för OECD:s tillväxt- eller välfärdslista.
Vad det handlar om är den statistik som
OECD sammanställer av
köpkraftskorrigerade BNP-uppgifter per
capita. Sverige har, enligt t.ex.
Moderata samlingspartiets motion Fi17,
halkat ned från en 4:e plats i början av
1970-talet till en 22:a plats i slutet av
1990-talet.
Som utskottet påpekat vid tidigare
behandlingar (senast i bet. 2000/01:
FiU1) är OECD:s statistik så osäker att
man bör vara mycket försiktig med att dra
alltför långtgående slutsatser av
uppgifterna. Möjligheten till jämförelser
mellan länderna är mycket begränsad,
enligt bl.a. OECD:s egna uppgifter.
Dessutom har måttet stora brister som
mått på den ekonomiska välfärden.
Även valet av tidsperiod är av
avgörande betydelse för resultatet.
Arbetarrörelsens Ekonomiska Råd (AER) har
i en rapport (nr 5 2000) visat att om i
stället 1947 används som utgångsår och
1997 som slutår och BNP per innevånare i
eldrarna 15-64 år används som
välfärdsmått blir resultatet en allmän,
mycket kraftig utjämning mellan OECD-
länderna. Sveriges placeringar ändrades
under perioden från plats sex till plats
åtta. Samtidigt ökade Sveriges nivå från
nästan 60 % till nästan 80 % av Förenta
staternas nivå.
Utskottet kan konstatera att svensk
ekonomi tappat i relativ position under
framför allt två perioder de senaste 30
åren - under andra hälften av 1970-talet
och i början av 1990-talet. Den absolut
största nedgången kom i början av 1990-
talet då Sveriges BNP föll samtidigt som
flera andra länder fortsatte att ha en
positiv tillväxt.
Sveriges relativa position förbättras
De senaste åren har emellertid Sveriges
tillväxt varit högre än genomsnittet i
såväl OECD som EU, samtidigt som
inflationen varit en av de lägsta i indu
strivärlden. Detta innebär att Sveriges
relativa position har förbättrats.
Utskottet vill erinra om att en hög,
uthållig ekonomisk tillväxt är en viktig
del av regeringens ekonomiska politik.
Det bör också tilläggas att tillväxten
skall vara ekologiskt hållbar.
Utskottet vill i sammanhanget passa på
att kort redogöra för en vidareutveckling
av den köpkraftskorrigerade BNP-
statistiken som EU:s statistikorgan,
Eurostat, tar fram. Eurostat har bl.a.
undersökt den köpkraftskorrigerade
produktionsnivån för olika regioner inom
EU-länderna under perioden 1994-1996.
Resultatet visar på en ganska stor
skillnad mellan de fattigaste och rikaste
regionerna i flertalet länder. Den
största spridningen finns enligt Eurostat
i Tyskland (inklusive östra Tyskland),
där skillnaden i BNP per invånare
(köpkraftskorrigerat) mellan den
fattigaste och den rikaste delen av
landet uppgick till omkring 140
indexenheter. Näst störst var spridningen
i Österrike (drygt 95 indexenheters
skillnad), följt av Belgien (drygt 90
indexenheter), Frankrike (80
indexenheter) och Italien (omkring 75
indexenheter). Enligt Eurostats uppgifter
är Sverige det land som har den minsta
spridningen mellan olika regioner.
Skillnaden mellan den region med lägst
BNP per capita och den med högst BNP per
capita uppgick till ungefär 30
indexenheter. I likhet med OECD:s BNP-
mått är även Eurostats beräkningar
behäftade med stora statistiska problem.
Men enligt utskottets mening kan man ändå
dra följande, för svenskt vidkommande,
viktiga slutsats: de regionala klyftorna
i Sverige förefaller vara betydligt
mindre än i flertalet övriga länder i EU.
Utskottet vill i likhet med vid
tidigare behandlingar också erinra om att
det finns andra undersökningar som kan
komplettera OECD:s mått och därmed bidra
till att fördjupa diskussionen om
ekonomisk välfärd. En sådan undersökning
är den rapport om utvecklingsnivån i
världen som FN:s utvecklings- och
biståndsorgan, UNDP, publicerar varje år.
En annan intressant rapport, där
perspektivet visserligen är något
snävare, är ESO:s (Expertgruppen för
studier i offentlig ekonomi) undersökning
med titeln "Med många mått mätt" (Ds
2000:23). Rapporten är en s.k.
benchmarkstudie över Sverige och
innehåller en jämförelse mellan Sverige
och andra länder när det gäller
utvecklingen i tolv olika
samhällssektorer - makroekonomi,
arbetsmarknad, näringsliv, utrikeshandel,
investeringar, skatter, utbildning,
forskning, IT-sektorn, infrastruktur,
hälso- och sjukvård,
socialförsäkringssektorn,
fördelningspolitik samt miljö- och
energifrågor. Sveriges position jämfört
med förhållandena i Danmark,
Nederländerna, Tyskland, Frankrike,
Storbritannien, USA och Japan har
undersökts för totalt 155 olika
indikatorer. Siffrorna avser framför allt
1998, men i vissa fall är dock det
statistiska underlaget äldre. Kortfattat
visar resultaten i rapporten att Sverige
totalt sett klarar sig bra. I 67 av de
155 indikatorerna placerar sig Sverige på
första eller andra plats. När det gäller
sektorer som hälso- och sjukvård,
socialförsäkringar, inkomstfördelning och
IT-sektorn ligger Sverige till
övervägande delen över den genomsnittliga
nivån i undersökningen.
En annan undersökning, där perspektivet
är ännu något snävare och framför allt
behandlar närings- och företagsklimatet,
är den jämförande studie av
näringspolitiken som Näringsdepartementet
publicerar. Årets rapport Benchmarking av
näringspolitiken 2001 (DS2001:20) gör en
bedömningen av Sveriges utveckling
jämfört med andra OECD-länder vad avser
indikatorer inom t.ex. områdena
fungerande marknader och effektiv
konkurrens, tillväxt- och
innovationsorienterad FoU-politik,
kompetensutveckling i näringslivet,
arbetsmarknad, lönebildning och
transportförsörjning. I korthet visar
resultaten att Sverige hamnar på den övre
tredjedelen i rangordningen i 27 av de 45
olika indikatorer som undersökts. Endast
i tre fall placerar sig Sverige i den
tredjedel av länder som har den sämsta
utvecklingen. Jämfört med den studie som
gjordes i fjol har Sverige förbättrat
sin position i 14 indikatorer medan
positionen försämrats i 5 indikatorer.
Jämställdhet
Centrala mål i den ekonomiska politiken
är rättvisa och jämställdhet. Även om vi
i Sverige har kommit långt med
jämställdheten mellan män och kvinnor i
jämförelse med andra länder, återstår
mycket att göra. Vårt samhälle är
fortfarande till stora delar styrt
utifrån manliga normer. Arbetsmarknaden
är alltjämt mycket könsuppdelad och
kvinnors arbete är ofta lägre värderat.
Kvinnor har sämre karriärmöjligheter,
sämre lön och mindre makt som en följd av
att de är kvinnor. För att bryta detta
maktmönster måste den övergripande
ekonomiska politiken få ett ännu
tydligare genusperspektiv än i dag.
Välfärden och jämställdheten är intimt
förknippade med varandra. Det är inte en
slump att länder som Danmark, Norge,
Finland och Sverige är mer jämställda än
de flesta andra länder. Det är den
utbyggda generella välfärden och den höga
förvärvsfrekvensen för kvinnor som har
gett möjligheter till detta.
Kvinnors och mäns lika värde och rätt
till egen försörjning skall vara en
självklarhet i Sverige. En egen inkomst
är förutsättningen för fria och
självständiga val i vardagen. Det skall
aldrig accepteras att kvinnors kunskaper
och erfarenheter värderas lägre.
Politiken måste därför med kraft inriktas
på kvinnors rätt till arbete med rättvisa
löner, en väl utbyggd gemensam sektor,
kvinnofrid samt en strategi för att få
jämställdhet på alla områden och fler
kvinnor på olika beslutsnivåer.
De reformer som utskottet redovisat
ovan, som t.ex. den stegvis reformerade
barn- och familjepolitiken, satsningarna
på skola, vård och omsorg och programmen
för att öka sysselsättningen och minska
arbetslösheten, är väsentliga steg i
utvecklingen mot en större rättvisa och
ökad jämställdhet mellan män och kvinnor.
En avgörande del i jämställdhetspolitiken
är att motverka löneskillnader på grund
av kön. Utskottet vill i anslutning till
detta bl.a. erinra om att riksdagen i
fjol beslutade om en skärpning av
jämställdhetslagen. Den nya lagen är
tydligare och skall mer effektivt
motverka att lön sätts efter
könstillhörighet på den svenska
arbetsmarknaden.
Utskottet vill också erinra om att
regeringens utgångspunkt i jämställdhets
arbetet är att såväl den politiska som
den verkställande delen av
regeringsarbetet skall genomsyras av ett
jämställdhetsperspektiv. Till exempel
gäller att olika förhållanden och villkor
för kvinnor och män skall synliggöras,
att varje fråga skall prövas ur ett
jämställdhetsperspektiv och att
konsekvenserna av hur förändringar kan
tänkas utfalla för kvinnor respektive män
skall analyseras.
Utskottet vill i sammanhanget också
erinra om att det inför varje viktig
regelförändring i skatte- och
transfereringssystemet i
Regeringskansliet genomförs en analys av
de olika åtgärdernas fördelningseffekter.
I frågor som rör budgeten och den
ekonomiska politiken arbetar regeringen
med könsperspektivet på flera olika plan.
Sedan 1999 har en arbetsgrupp med
representanter från bl.a. olika
departement och myndigheter arbetat med
att ta fram metoder för att könsuppdela
uppgifter för ett antal anslag i
budgeten. I samband därmed har
Statistiska centralbyrån (SCB) tillförts
ökade resurser för att ta fram nödvändigt
statistiskt underlag för könsuppdelning
av anslag. I startgroparna ligger nu ett
projekt inom Näringsdepartementet om att
integrera könsperspektivet i den statliga
budgetprocessen. Projektet skall pågå
under 2001 och syftet är bl.a. att
utarbeta förslag till struktur för det
fortsatta jämställdhetsarbetet i
budgetprocessen, att visa hur en koppling
kan göras mellan mål, budget och
resultatredovisning samt att utveckla en
strategi för uppföljning och utvärdering
av jämställdhetspolitiken.
Utskottet vill understryka att
jämställdhet berör alla samhällsområden.
Jämställdhet handlar om rättvisa och
fördelning av ekonomisk och politisk
makt. Det handlar om demokrati, om att
värdera kvinnor och män lika. Därför är
det också viktigt att genusperspektivet
blir en naturlig del i budgetprocessen
och i finansplanen. För att nå ett
solidariskt, rättvist och jämställt
samhälle är det nödvändigt att det i
beslutsunderlagen finns
konsekvensanalyser utifrån ett
genusperspektiv.
Utskottet anser sammanfattningsvis att
jämställdhet är en fråga med högsta
prioritet. Mycket återstår att göra.
Utskottet ser positivt på att regeringen
arbetar med att på olika sätt införliva
könsperspektivet i budgetprocessen och i
den ekonomiska politiken samt att i
vvrigt utveckla jämställdhetsarbetet.
(s), (v) och (mp) i samarbete
Utskottet tillbakavisar
Kristdemokraternas angrepp i motion Fi18
på Vänsterpartiet och Miljöpartiet de
gröna. En redovisning av resultaten i
ekonomin duger bra som svar på
Kristdemokraternas attack: Tillväxten har
varit historiskt hög under de senaste
åren, sysselsättningen stiger kraftigt
och arbetslösheten sjunker, inflationen
och räntenivåerna är låga, de offentliga
finanserna och bytesbalansen visar stora
överskott och medborgarnas realinkomster
stiger starkt.
Regeringens och de bägge
samarbetspartiernas mål är att under
mandatperioden försöka skapa en så stor
uppslutning som möjligt för en politik
för full sysselsättning. Som tidigare
berör samarbetet i vårpropositionen fem
områden - ekonomi, sysselsättning,
rättvisa, jämställdhet och miljö. Enligt
utskottets mening ger samarbetet en
signal till omvärlden att det finns en
politisk majoritet för en ekonomisk
politik som är inriktad på full
sysselsättning, rättvis fördelning, ett
offentligt överskott om 2 % av BNP över
en konjunkturcykel och prisstabilitet.
Samarbetspartierna står bakom
riktlinjerna för den ekonomiska
politiken, budgetpolitiken, utgiftstaken
i tilläggsbudgeten för 2001.
Med hänvisning till vad som anförts ovan
avstyrker utskottet förslagen i
motionerna Fi17 (m) yrkandena 1, 7 och
10-16, Fi18 (kd) yrkandena 1, 2 delvis
och 5, Fi19 (c) yrkandena 1, 6-11 och
13-14, Fi20 (fp) yrkandena 1, 10, 11,
13-16, 18-23 och 25 samt Fi33 (m).
1.4 Den ekonomiska och monetära unionen
Utskottets förslag i korthet
Enligt utskottets meningen finns det
ingen anledning att nu ompröva tidigare
beslut om att inte införa euron i
Sverige. Utskottet delar också
regeringens uppfattning i
budgetpropositionen att ett eventuellt
svenskt deltagande i EMU måste ha ett
brett folkligt stöd, och frågan därför
skall prövas av svenska folket i en
folkomröstning. Därmed är det inte
heller aktuellt att delta i det
europeiska växelkurssamarbetet ERM2.
Jämför reservationerna 2 (m, kd, fp)
och 3 (c).
Motionerna
I motion Fi17 av Bo Lundgren m.fl. (m)
framhålls att svenskt företagande behöver
en stabil valuta. En växande osäkerhet om
den svenska kronan försvårar för de
mindre och medelstora företagen som söker
vinna nya marknader utanför landet. En
ekonomisk politik som följs av sjunkande
kronvärde urholkar välfärden och
snedvrider förutsättningarna för nytt
företagande till förmån för de stora
företag som genom sänkt kronkurs får ökad
konkurrenskraft. Mot denna bakgrund är
det av yttersta vikt att Sverige tar full
del i samarbetet om den gemensamma
valutan. Euron bör snarast möjligt bli
svensk valuta, enligt motionärerna.
Sverige bör därför snarast fatta beslut
om fullt deltagande i valutasamarbetet.
Omedelbart efter ett positivt beslut
skall Sverige inträda i ERM2 (yrkande 8).
I motion Fi18 av Alf Svensson m.fl. (kd)
anförs att Sverige bör delta i EMU-
samarbetet fullt ut. Vidare bör en
folkomröstning genomföras.
Folkomröstningen bör föregås av
överläggningar mellan ledarna för
samtliga riksdagspartier. Av tidsskäl är
det ej möjligt att genomföra en
folkomröstning i år. Mycket talar därför,
enligt motionärerna, för att en
folkomröstning bör vänta till efter valet
2002. Det bör också i en folkomröstning
endast finnas två alternativ - ja till
deltagande i EMU och nej till deltagande
i EMU. En förhandling om en svensk
anslutning till ERM2 bör tas upp snarast
efter det att svenska folket sagt ja till
EMU - detta för att minska tiden mellan
ansökan och fullt deltagande i EMU
(yrkande 3).
I motion Fi20 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp) framhålls att ett EMU-medlemskap
ökar förutsättningarna för en god och
stabil svensk tillväxt. Priserna sjunker
som en följd av ökade prisjämförelser och
därmed ökad konkurrens. Det tjänar
svenska konsumenter på, liksom svenska
företag och deras anställda. Sammantaget
ökar det svenska välståndet, och mer
resurser blir tillgängliga för såväl
privat konsumtion som offentligt
finansierad vård, skola och omsorg.
Vidare får Sverige genom medlemskapet
insyn och beslutsrätt i bl.a. det s.k.
Eurorådet och i ECB. Ett av de mest
uppmärksammade besluten om svensk
ekonomisk politik under senare år är
regeringspartiets principiella ja till
EMU. Men inte heller i vårpropositionens
finansplan nämns detta. Sveriges regering
har alltså ännu inte åstadkommit någon
officiell avsiktsförklaring om var den
står i frågan om Sverige och EMU. Enligt
motionärerna är det viktigt att Sveriges
riksdag fastställer en tidtabell för
inträdet i EMU:s s.k. tredje fas. Det bör
ske i fem steg. Regeringen avger en
skriftlig avsiktsförklaring till
riksdagen där dess EMU-politik och
tidtabell redovisas. En nationell
övergångsplan görs upp och genomförs så
snabbt som möjligt. En folkomröstning om
EMU bör genomföras så snart som möjligt
efter valet 2002. Efter ett ja i
folkomröstningen tas en förhandling upp
med euroländerna om svenskt inträde i
ERM2, och Sverige bör sikta på att gå med
i EMU inom 18 månader efter ett ja i
folkomröstningen, dvs. under första
halvåret 2003 (yrkande 17).
Finansutskottets ställningstagande
I slutet av 1997 beslutade riksdagen att
Sverige inte skulle införa EU:s
gemensamma valuta, euron, när den s.k.
tredje etappen av EMU inleddes den
1 januari 1999 (prop. 1997/98:25, bet.
1997/98:FiU9, rskr. 1997/98:75).
Riksdagen beslutade samtidigt att
Sverige bör hålla dörren öppen för ett
eventuellt framtida deltagande i
valutaunionen, och om det efter den
1 januari 1999 bedöms lämpligt att
Sverige deltar, skall frågan underställas
svenska folket för prövning.
Enligt utskottets mening finns det
ingen anledning att nu ompröva beslutet
från 1997 att Sverige inte skall införa
euron. Utskottet delar regeringens
uppfattning i vårpropositionen att ett
beslut om ett svenskt deltagande i valuta
unionen måste ha ett brett folkligt stöd
och att frågan därför skall underställas
svenska folket för prövning i en
folkomröstning. Utskottet delar också
regeringens uppfattning att det för
närvarande inte heller är aktuellt att
delta i det europeiska
växelkurssamarbetet ERM2.
Utskottet vill i anslutning till detta
erinra om att regeringen tillsatt en
kommitté om stabiliseringspolitikens
förutsättningar vid ett svenskt
deltagande i valutaunionen. Utredningen
analyserar bl.a. finanspolitikens roll
och finanspolitikens olika instrument. I
sammanhanget analyseras också behovet av
och konsekvenserna av s.k. buffertfonder
av den typ som finns i Finland. Kommittén
påbörjade sitt arbete i slutet av förra
året, och enligt planen skall ett
slutbetänkande presenteras i slutet av
2001.
Med anledning av vad som anförts ovan
avstyrker utskottet motionerna Fi17 (m)
yrkande 8, Fi18 (kd) yrkande 3 och Fi20
(fp) yrkande 17.
2 Budgetpolitikens inriktning och
utgiftstak för staten
2.1 Budgetutvecklingen
De tidigare stora underskotten i de
offentliga finanserna övergick 1998 i en
period med stabila överskott. Under 1998
och 1999 låg detta överskott på i runt
tal 40 miljarder kronor. Förra året ökade
det till 85 miljarder kronor, och för
innevarande år väntas överskottet komma
att uppgå till 79 miljarder kronor. Det
motsvarar för dessa båda senare år 4,1
respektive 3,6 % av BNP, vilket är
väsentligt mer än de målsatta överskotten
på 2,0 respektive 2,5 % av BNP. Det är
också väsentligt mer än vad man räknade
med för ett år sedan. Förbättringen
jämfört med kalkylerna i förra årets
vårproposition förklaras framför allt av
att statens finanser - och då främst
statens skatteinkomster - blivit
väsentligt bättre än vad man tidigare
antagit. Statens skatteinkomster under
2000 beräknas nu bli 673 miljarder
kronor, vilket är 26 miljarder kronor mer
än man räknade med för ett år sedan.
Denna förbättring förklaras bl.a. av att
inkomsterna från reavinstbeskattningen
blev större än man tidigare antagit. För
2001 väntas nu statens skatteinkomster
bli något större än i motsvarande kalkyl
för ett år sedan, trots att riksdagen
under mellantiden beslutat om en rad
skattesänkningar, däribland sänkt statlig
inkomstskatt, skattereduktion för allmän
pensionsavgift och sänkt fastighets- och
förmögenhetsskatt. Det innebär att den
underliggande ökningen av
skatteinkomsterna tämligen väl har
kompenserat för dessa skattesänkningar.
Som mål för budgetpolitiken gäller för
2002 och 2003 att överskottet i de
offentliga finanserna skall motsvara
minst 2 % av BNP. I vårpropositionen
föreslås att samma överskottsmål tills
vidare skall gälla även för 2004.
Regeringen framhåller emellertid att den
framtida konjunktursituationen kan
medföra att dessa mål behöver omprövas,
vilket i så fall kommer att göras i
budgetpropositionen för respektive år. I
budgetpropositionen för 2002 kommer
regeringen också att redovisa hur nästa
års överskott skall disponeras.
Med nu givna skatteregler sjunker
skattekvoten under 2001 och 2002 vardera
året med ungefär en procentenhet varefter
den väntas stabilisera sig på en nivå
strax under 51 % av BNP.
På motsvarande sätt sjunker under dessa
båda år utgiftskvoten med en halv
procentenhet per år och antas därefter
plana ut till omkring 53 % av BNP.
Förbättringen av de offentliga
finanserna har i år resulterat i att den
offentliga sektorns nettoskuld
eliminerats. Värdet av de samlade
offentliga tillgångarna är alltså nu åter
större än de samlade offentliga
skulderna. Vid årets slut väntas
nettoförmögenheten motsvara 3,5 % av BNP
för att därefter successivt växa till
drygt 9 % 2004.
Även den offentliga sektorns
bruttoskuld minskar nu snabbt. Förra året
understeg bruttoskulden 60 % av BNP,
vilket innebär att Sverige numera
uppfyller skuldkriteriet enligt EU:s
Maastrichtvillkor. Bruttoskulden
fortsätter att minska ner mot 47 % av BNP
vid utgången av 2004.
Statsbudgeten uppvisade förra året ett
överskott på 102 miljarder kronor. En
bidragande orsak till den höga nivån var
inkomsterna från försäljningen av aktier
i Telia AB och en större överföring från
AP-fonden. I år beräknas överskottet
uppgå till 69 miljarder kronor, och på
motsvarande sätt är detta överskott
föranlett av bl.a. en större överföring
från AP-fonden och en planerad
försäljning av statliga bolag.
Med de i vårpropositionen redovisade
förslagen förutses statsbudgeten under de
närmaste tre åren ge ett överskott på
mellan 9 och 19 miljarder kronor.
Samtidigt räknar emellertid regeringen
med att överskottet i den offentliga
sektorn under samma period kommer att
motsvara 3,1, 3,1 respektive 3,6 % av
BNP, dvs. mer än de preliminärt
föreslagna överskottsmålen på 2 %.
Regeringen har därför i sina kalkyler
förutsatt att ett belopp motsvarande
dessa överskjutande överskott skall
tillföras hushållen och att detta på
sedvanligt sätt skall ske genom en
avräkning mot statsbudgeten. Om man även
rensar bort effekten av olika större
engångsåtgärder får man fram bilden av en
mer beständig, underliggande
budgetutveckling. Omfattningen av dessa
engångsåtgärder är under perioden
1999-2004 betydande, främst beroende på
de stora överföringar som görs från AP-
fonden till statsbudgeten som ett
resultat av pensionsuppgörelsen. Under
den aktuella sexårsperioden beräknas
engångseffekterna uppgå till drygt 300
miljarder kronor, varav drygt 160 avser
överföringar från AP-fonden och 135 är
inkomster från försäljning av statliga
bolag.
Engångseffekternas betydelse för det
redovisade budgetsaldot framgår av
efterföljande sammanställning som bygger
på uppgifter ur vårpropositionen.
Tabell 9. Statsbudgetens underliggande
saldo efter överföring till hushållen
samt efter justering för större
engångseffekter 1999-2004
Som framgår av tabellen beräknar
regeringen att statsbudgeten i år skall
uppvisa ett överskott på 69,1 miljarder
kronor. För 2002 förutses ett underskott
på 16,7 miljarder kronor efter den
beräkningstekniska överföringen till
hushållen.
Riksdagen har efter det att
vårpropositionen presenterades fattat
beslut om Riksbankens inleveranser under
2001 (2000/01:FiU23). Riksdagen godkände
i det sammanhanget riksbanksfullmäktiges
förslag om en extra inleverans på 20
miljarder kronor utöver den reguljära
inleveransen på 8,2 miljarder kronor. I
vårpropositionen har denna extra
inleverans beaktats på så sätt att man
antagit att hälften av överföringen
kommer att bestå av likvida medel som
levereras in på inkomsttitel medan den
andra hälften kommer att ha formen av
statspapper som skrivs av direkt mot
statsskulden. Riksdagen har på
fullmäktiges förslag beslutat att den
extra inleveransen 2001 i huvudsak skall
ha formen av statspapper. Det innebär att
det av regeringen prognostiserade
överskottet på 69,1 miljarder kronor 2001
bör minskas till 59,1 miljarder kronor.
Riksdagen har också beslutat att
Riksbanken nästa år skall göra en extra
inleverans på i storleksordningen 20
miljarder kronor. Detta beslut är däremot
inte beaktat i vårpropositionen och
korrigerat för denna inleverans kommer
2002 års budgetsaldo efter
beräkningsteknisk överföring, att vändas
i ett mindre överskott på 3,3 miljarder
kronor.
Riksgäldskontoret har den 21 maj 2001
redovisat en prognos över statens
lånebehov och finansiering 2001 och 2002.
I den förutses en mer gynnsam
budgetutveckling än regeringen antagit i
vårpropositionen. I stället för ett
korrigerat budgetöverskott på 59,1
miljarder kronor under 2001 räknar
Riksgäldskontoret med att överskottet
detta år skall uppgå till 86 miljarder
kronor. Och för nästa år väntas
överskottet uppgå till 48 miljarder
kronor i stället för det korrigerade
överskottet på 3,3 miljarder kronor.
Regeringen kommer senare att redovisa på
vilket sätt man avser att utnyttja de
medel som under åren 2002-2004 satts av
som en beräkningsteknisk överföring till
hushållen. Redovisningsmetoden innebär
emellertid i princip att ett lika stort
resurstillskott kommer att tillföras
hushållssektorn antingen i form av
skattesänkningar eller i form av nya
statliga utgiftsåtaganden. Fastlagda
utgiftstak för staten utgör då en
restriktion för hur stor del av det
överskjutande överskottet som kan
omvandlas till nya utgiftsåtaganden, och
i princip kan de nya utgifterna aldrig
överstiga budgeteringsmarginalen för
respektive år. Gör de det kommer
utgiftstaket inte att kunna
upprätthållas. Resterande del av det
överskjutande överskottet kan i princip
endast tillföras hushållen som
skattesänkningar. Förutsatt att regering
och riksdag alltså inte omprövar
överskottsmålet för de närmaste tre åren
blir fördelningen mellan möjliga nya
utgiftsåtaganden och skattesänkningar då
som följer.
Tabell 10. Den beräkningstekniska
överföringens fördelning på nya utgifter
och skattesänkningar 2002-2004
Miljarder kronor
20 20 20
02 03 04
Överskott som 25 25 39
beräkningstekniskt tillförts ,9 ,6 ,9
hushållen
varav Maximalt utrymme för nya 2, 4, 15
utgifter 3 1 ,8
(=budgeteringsmarginal)
Teoretiskt utrymme för 23 21 24
skattesänkningar ,6 ,5 ,1
2.2 Mål för budgetpolitiken
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör inte ompröva det tidigare
fastlagda målet för sparandet i den
offentliga sektorn på i genomsnitt 2 %
av BNP sett över en konjunkturcykel.
Som delmål för 2004 bör gälla att det
finansiella sparandet i den offentliga
sektorn i enlighet med regeringens
förslag skall vara 2,0 % av BNP.
De i sammanhanget väckta motionerna
avstyrks.
Jämför reservationerna 4 (m), 5 (kd)
och 6 (fp).
Riksdagen har lagt fast ett långsiktigt
mål för finanspolitiken som innebär att
de offentliga finanserna skall uppvisa
ett överskott på i genomsnitt 2 % av BNP
sett över en konjunkturcykel. Som delmål
gäller att överskottet skall motsvara
2,5 % 2001 samt 2,0 % under 2002 och
2003.
De som mål angivna överskotten skall
användas för att öka den offentliga
nettoförmögenheten.
Riksdagen lägger varje år också fast
ett utgiftstak för de närmaste tre åren,
vilket sätter en gräns för hur stora
utgifter som staten kan dra på sig.
Utgiftstaket omfattar dels de egentliga
utgifterna på statsbudgeten exklusive
statsskuldsräntor, dels utgifterna för
ålderspensionssystemet vid sidan av
statsbudgeten. Dessutom ingår i
utgiftstaket en budgeteringsmarginal.
Enligt tidigare riksdagsbeslut skall
utgiftstaket för staten uppgå till 789
miljarder kronor 2001 samt till 814
respektive 844 miljarder kronor för de
därpå följande åren.
Vårpropositionen
Regeringen anser att det är av central
betydelse med ett överskott i den
offentliga sektorns finanser. Räntebördan
kan då begränsas och förutsättningarna
för att behålla de offentliga
välfärdsystemen förbättras i ett läge då
samhället under de närmaste decennierna
kommer att bestå av alltfler äldre och
allt färre i yrkesverksam ålder. Dessutom
föreskrivs i Stabilitets- och
tillväxtpakten att underskottet i de
offentliga finanserna inte får vara
större än 3 % av BNP, och mot denna gräns
behövs en säkerhetsmarginal för att de
offentliga budgetarnas stabiliserande
effekt skall kunna verka fullt ut i en
lågkonjunktur.
Vilket överskott som är lämpligt varje
enskilt år är framför allt beroende av
konjunkturläget, påpekar regeringen. I en
högkonjunktur, när BNP överstiger den
långsiktigt hållbara produktionsnivån,
skall överskotten överstiga 2 % av BNP.
Det motsatta bör gälla i en
lågkonjunktur.
I budgetpropositionen för 2001
föreslogs att överskottsmålet för i år
skulle motsvara 2,5 % av BNP, vilket är
en halv procentenhet högre än
genomsnittsmålet. Den högre nivån ansågs
motiverad eftersom en alltför stor
nedgång av överskottet mellan 2000 och
2001 skulle kunna ge en sådan stimulans
att ekonomin överhettades och priserna
pressades upp. Osäkerheten kring utfallet
av lönerörelsen under 2001 föranledde
också en viss försiktighet.
Regeringen föreslår nu att de tidigare
fastställda överskottsmålen för 2002 och
2003 skall kompletteras med ett mål för
2004 som likaledes bör motsvara 2,0 % av
BNP. Beroende på hur konjunkturen
utvecklas kan dessa mål behöva omprövas,
framhåller regeringen. Det kommer i så
fall att göras i budgetpropositionen för
respektive år.
Utgiftstaket för 2004 bör enligt
regeringens mening ha en sådan nivå att
de takbegränsade utgifterna kan öka mätt
i fast penningvärde och att det finns
utrymme för de reformer för utveckling
och rättvisa som presenteras i
propositionen. Dessutom bör det finnas
utrymme för en budgeteringsmarginal som
kan fånga upp osäkerheten i främst den
makroekonomiska utvecklingen.
Regeringen föreslår mot denna bakgrund
att utgiftstaket för 2004 fastställs till
877 miljarder kronor. Den föreslagna
nivån är en avvägning mellan behovet av
skattesänkningar och utrymmet för
utgiftsreformer detta år, skriver
regeringen. Utrymme skapas för både
utgiftsökningar och skattesänkningar
samtidigt som den offentliga sektorns
nettoställning stärks.
Regeringens förslag innebär att
utgiftstaket ökar med 33 miljarder kronor
jämfört med 2003, vilket är något mer än
tidigare år. I fast penningvärde
motsvarar det en ökning med 1,7 %. Den
föreslagna nivån innebär vidare att
utgiftskvoten för den offentliga sektorn
och utgiftstaket mätt som andel av BNP i
princip kommer att vara oförändrade
mellan 2003 och 2004.
I propositionen föreslår regeringen
också att de tidigare nivåerna på utgifts
taken för 2002 och 2003 tills vidare
skall behållas. Med tanke på att
förutsättningarna ändras kan det dock bli
aktuellt att senare göra tekniska
justeringar av utgiftstaken. När man
tidigare har gjort sådana tekniska
justeringar har det varit motiverat av
omständigheter som inte haft någon effekt
på utgifterna för den offentliga sektorn,
men väl för de takbegränsade utgifterna.
Enligt regeringen bör utgiftstaken
framöver inte sättas på en nivå som
innebär att utgiftskvoten för den
offentliga sektorn växer trendmässigt.
Konsekvensberäkningar av den offentliga
sektorns utgifter visar nämligen att den
demografiska utvecklingen, med en
åldrande befolkning, kan komma att leda
till en växande utgiftskvot efter 2010.
Utrymmet för utgiftsreformer kommer
därför att vara begränsat under den
senare delen av decenniet, om inte
skatterna åter höjs eller omfattande
besparingar genomförs för att undvika
underskott när det demografiska
utgiftstrycket ökar. Detta bör avspeglas
i den framtida nivån på de statliga
utgiftstaken, anser regeringen.
Motionerna
Moderata samlingspartiet föreslår i
motion Fi17 att de offentliga finanserna
skall vara i balans över en
konjunkturcykel (yrkande 4). Detta
balansmål bör enligt motionärerna inte
omfatta det enskilda sparande som sker
inom PPM-delen av pensionssystemet
eftersom det är ett privaträttsligt
sparande. Om det finansiella sparandet i
Premiepensionsmyndigheten räknas bort
från regeringens överskottsmål motsvarar
regeringens förslag i realiteten knappt
1 % under de kommande åren, skriver
motionärerna.
Oavsett om PPM räknas in i målet eller
ej, anser motionärerna att det
finansiella överskottet bör vara högre än
vad regeringen angett. Det är enligt
deras mening motiverat såväl med hänsyn
till konjunkturen som till att det är
angeläget att nu pressa ner
räntekostnaderna. För motionärernas del
innebär det i praktiken ett överskott på
drygt 1 % av BNP exklusive PPM, vilket
enligt deras mening svarar väl mot
partiets mål om balans över
konjunkturcykeln.
Moderata samlingspartiet anser dessutom
att utgiftstaket för staten bör
fastställas till nivåer som för de båda
närmaste åren överstiger regeringens
förslag med 33 respektive 15 miljarder
kronor. För 2004 bör taket understiga
regeringens förslag med 4 miljarder
kronor. Partiets förslag till utgiftstak
för den offentliga sektorn understiger
under de tre åren regeringens med 29, 116
respektive 147 miljarder kronor.
Kristdemokraterna framhåller i motion
Fi18 att regeringens långsiktiga mål för
det offentliga sparandet visserligen
motsvarar 2 % av BNP, men att mer än hela
detta sparande ligger i
ålderspensionssystemet under åren
framöver. Ett överskottsmål på 2 % ger
alltså inte en ökad buffert för
statsfinanserna 2002 och framöver,
påpekar motionärerna som anser att man
bör komplettera och senare eventuellt
ersätta nuvarande överskottsmål för de
offentliga finanserna med ett mål om
balans i statens finansiella sparande.
Regeringen bör återkomma till riksdagen
med förslag om ett sådant kompletterande
budgetmål och i vilken takt det kan fasas
in (yrkande 4).
Kristdemokraternas förslag till
utgiftstak för åren 2002-2004 understiger
regeringens med 12, 20 respektive 24
miljarder kronor.
Centerpartiet ställer sig i motion Fi19
bakom regeringens förslag till
överskottsmål för 2002-2004 med hänsyn
till osäkerheten i regeringens
budgetprognoser.
Partiets förslag till utgiftstak för
2002 överstiger regeringens med 7
miljarder kronor. För 2003 och 2004
understiger det regeringens förslag med
34 respektive 47 miljarder kronor.
Folkpartiet liberalerna erinrar i motion
Fi20 om att partiet accepterat tanken på
att det skall finnas ett överskott i de
offentliga finanserna på i genomsnitt 2 %
av BNP sett över en konjunkturcykel. Det
måste i så fall innebära att överskotten
är större i en högkonjunktur för att man
skall kunna godta försämringar i en
lågkonjunktur, påpekar motionärerna som
anser att regeringen inte har en klar
politik i detta avseende. För 2002 anser
motionärerna att det kan vara lämpligt
med ett överskott på närmare 2,5 %, dvs.
samma nivå som gäller för innevarande år.
För 2003 och 2004 bör överskotten
motsvara 2,3 respektive 2,5 % av BNP.
Osäkerheten om dessa mål är dock stor.
Ett sämre utfall kan godtas om
konjunkturen blir tydligt svagare
(yrkande 2).
Folkpartiets förslag till utgiftstak
överstiger för de tre närmaste åren
regeringens med 13, 9 respektive 9
miljarder kronor.
Finansutskottets ställningstagande
Budgetpolitiken har under senare år
inriktats mot ett antal fleråriga mål,
som har det gemensamt att de är tydliga
och lätta att i efterhand avläsa.
Hittills uppnådda mål har överträffats
med bred marginal. Överskottet i de
offentliga finanserna beräknas 2001
motsvara 3,6 % av BNP, dvs. det kommer
att ligga klart över målet på 2,5 %, och
för kommande år visar prognoserna att de
offentliga finanserna kommer att
utvecklas så gynnsamt att överskottsmålet
på 2 % kommer att överträffas med 40
miljarder kronor 2004. Även för 2002 och
2003 väntas överskottsmålet bli
överträffat men då med 25 miljarder
kronor respektive år.
Folkpartiet kritiserar regeringen för att
den för åren framöver nöjer sig med ett
överskott på 2,0 % fastän det då borde ha
varit högre för att genomsnittet över en
konjunkturcykel skall kunna nå denna
nivå. För egen del föreslår Folkpartiet
för de kommande åren överskottsmål
motsvarande 2,5 % av BNP eller nivån
strax därunder.
Utskottet vill med anledning härav
erinra om att överskottsmål för enskilda
år hittills har lagts fast eller
föreslagits för perioden 1999-2004 och
under vart och ett av dessa sex år har
eller väntas dessa mål antingen bli
uppnådda eller överträffade. Även 1997
och 1998 var överskottet över saldomålen
betryggande. Det framgår av följande
sammanställning.
Tabell 11. Finansiellt sparande i den
offentliga sektorn 1997-2004
¹ Finansiellt sparande efter
beräkningsteknisk överföring 2002-2004.
För 2002-2004 beräknas det finansiella
sparandet motsvara 3,1, 3,1 respektive
3,6 % av BNP, men det överskjutande
överskottet under dessa år har i
regeringens kalkyler tills vidare satts
av som en beräkningsteknisk överföring
till hushållen, vilket förklarar varför
det finansiella sparandet då exakt
motsvarar de målsatta nivåerna. Enligt
tidigare fastlagda principer ämnar
regeringen ta i anspråk denna
beräkningstekniska överföring för
skattesänkningar eller nya
utgiftsåtaganden som tillfaller
hushållen. Men även om så sker kommer
överskottet i de offentliga finanserna
under åren 1998-2004 att ha varit så
stort att det med råge överstiger den
målsatta genomsnittsnivån på 2 % under en
sammanhängande sjuårsperiod, dvs. en
period som kan sägas motsvara en normal
konjunkturcykel.
Fram till och med 2000 har fastlagda
saldomål överträffats med sammanlagt 132
miljarder kronor.
Enligt utskottets mening bör
finanspolitiken utformas på ett sådant
sätt att det uppställda genomsnittsmålet
uppnås. Utvecklingen sedan 1998 visar
enligt utskottets mening att den av
regeringen valda uppläggningen har varit
väl avvägd. Regeringen har dessutom för
avsikt att i kommande budgetpropositioner
göra en förnyad prövning av
överskottsmålet för respektive år på
grundval av det säkrare underlag för
konjunkturbedömningen som man då har
tillgång till. Utskottet finner därför
inte skäl att tillstyrka Folkpartiets
förslag om högre överskottsmål för åren
2002-2004.
Kristdemokraterna anser att nuvarande mål
om ett genomsnittligt överskott på 2 % i
de offentliga finanserna skall
kompletteras och senare eventuellt
ersättas av ett mål med krav på balans i
statens finansiella sparande sett över en
konjunkturcykel. Ett sådant balansmål för
staten blir enligt partiets mening
liktydigt med ambitionen att statsskulden
inte skall öka över tiden ens i nominella
termer.
Utskottet vill med anledning härav
erinra om att nuvarande överskottsmål
omfattar de tre offentliga delsektorerna,
dvs. staten, ålderspensionssystemet
(inkomstpension och premiepension) samt
kommunsektorn (kommuner och landsting).
Överskotten är i det sammanhanget
definierade i enlighet med det regelverk
för nationalräkenskaper som används
allmänt i internationella sammanhang och
som Sverige som medlem i EU är skyldigt
att följa, Europeiska
nationalräkenskapssystemet, ESA95. Det är
också detta regelverk som ligger till
grund för EU:s Stabilitets- och
tillväxtpakt genom vilken Sverige
förbundit sig att hålla de offentliga
finanserna nära balans eller i överskott
och inte annat än i exceptionella
situationer tillåta större underskott än
3 % av BNP. Skuldkriteriet enligt
Maastrichtvillkoren utgår dessutom från
den offentliga sektorns bruttoskuld.
Som motionärerna själva påpekar har
ålderspensionssystemet genom
pensionsreformen fått en mer fristående
ställning, men definitionsmässigt är det
fortfarande en del av den offentliga
sektorn, och det går inte att bortse från
vare sig den eller kommunsektorn när
finanspolitiken utformas.
Med ålderspensionsreformen har det
skett en medveten omfördelning i det
offentliga sparandet från staten till
ålderspensionssystemet vilket motiveras
av de kommande stora pensionsavgångarna.
När pensionsreformen är fullt genomförd
kommer statsfinanserna att försvagas med
ca 60 miljarder kronor per år. För att
delvis motverka denna försvagning
överfördes 45 miljarder kronor per år
från AP-fonden till statsbudgeten under
1999 och 2000. Under 2001 har ytterligare
en överföring ägt rum bestående av stats-
och bostadsobligationer till ett
marknadsvärde av 155 miljarder kronor.
Fördelningen mellan de olika sektorerna
framgår av efterföljande tabell.
Tabell 12. Fördelningen av finansiellt
sparande i den offentliga sektorn
2000-2004
Löpande priser i % av BNP
20 20 20 20 20
00 01 02 03 04
Under det kommande decenniet byggs det
alltså upp en förmögenhet inom
ålderspensionssystemet, samtidigt som
statsskulden fortsätter att minska som
andel av BNP. På medellång sikt kommer
statsskulden, AP-fonden och det samlade
sparandet i premiepensionssystemet att
utvecklas på följande sätt.
Diagram 8. Utvecklingen av skulder och
tillgångar i offentlig sektor 1999-2007
Källa: Konjunkturinstitutet
I takt med att pensionsavgångarna ökar
kommer sparandet i ålderspensionssystemet
att sjunka, och skall i det läget
överskottsmålet kunna upprätthållas måste
statens finansiella sparande förstärkas,
dvs. skatter måste höjas och/eller
utgifter måste sänkas. Statens
finansiella sparande kan alltså i ett
sådant läge inte bedömas isolerat utan
måste bedömas i skenet av förändringarna
i ålderspensionssystemet. Av denna
anledning är det inte lämpligt att
ersätta nuvarande överskottsmål med ett
mål som avser endast statens finansiella
sparande. Mot en sådan lösning talar
också de internationella åtaganden
Sverige har.
Med ett balanskrav för kommunsektorn
och de prognostiserade överskotten i
ålderspensionssystemet, skulle ett
kompletterande överskotts- eller
balansmål för staten innebära att målet
för den offentliga sektorns samlade
överskott skulle behöva sättas till minst
3 % av BNP de närmaste åren. Detta vore
mycket ambitiöst jämfört med flertalet
andra EU-länder. Ett kompletterande
balansmål för statens finansiella
sparande skulle således leda till att
finanspolitiken fick en stramare
inriktning under de närmaste åren, vilket
i sin tur skulle påskynda den offentliga
sektorns förmögenhetsuppbyggnad och skapa
bättre möjligheter för det offentliga att
klara framtida påfrestningar. Omvänt
skulle emellertid en stramare
finanspolitik också kunna utgöra en
hämsko för den ekonomiska tillväxten,
vilket i sin tur skulle försvaga
statsfinanserna. Utskottet ser därför
ingen anledning att förorda en sådan
inriktning på politiken.
Moderata samlingspartiet föreslår att
budgetpolitiken skall inriktas på att
uppnå balans i de offentliga finanserna
sett över en konjunkturcykel. Balans
kravet bör inte omfatta det sparande som
är knutet till Premiepensionsmyndigheten
eftersom det, enligt motionärernas
mening, är ett privaträttsligt sparande.
Genom att i anslutning till sitt
tidigare framförda balansmål hävda att
PPM-sparandet inte längre skall inräknas
i de offentliga finanserna, frångår
Moderata samlingspartiet sin tidigare
uppfattning i frågan och närmar sig i
praktiken nu den linje som regeringen
förespråkar. Vad motionärerna faktiskt
föreslår är att nivån på det finansiella
sparandet i den offentliga sektorn
långsiktigt skall höjas till ca 1,2 % av
BNP, dvs. till en nivå som motsvarar PPM-
sparandet.
Till saken hör emellertid att EU:s
statistikorgan Eurostat har beslutat att
pensionsmedlen i premiepensionssystemet
skall räknas in i den offentliga sektorn.
Något avsteg av det slag som Moderata
samlingspartiet förespråkar är således
inte aktuellt. Enligt Europeiska
nationalräkenskapssystemet skall nämligen
enheter som uppfyller följande två
villkor räknas in i sektorn
socialförsäkring, dvs. i den offentliga
sektorn.
1. Om det enligt lag är
obligatoriskt för grupper av
befolkningen att delta i systemet.
2. Om staten är ansvarig för
styrningen av systemet genom att
bestämma avgifter och förmåner,
oberoende av statens roll som
övervakare (t.ex. Finansinspektionens
roll som övervakare av
försäkringsbolagen).
Sammanfattningsvis anser utskottet att
det inte är motiverat att ompröva det
tidigare fastlagda målet för sparandet i
den offentliga sektorn på i genomsnitt
2 % sett över en konjunkturcykel.
Med dessa motiveringar tillstyrker
utskottet regeringens förslag till nivå
på det finansiella sparandet i den
offentliga sektorn för 2004 på 2,0 % av
BNP (punkt 2) och avstyrker motionerna
Fi17 (m) yrkande 4, Fi18 (kd) yrkande 4
samt Fi20 (fp) yrkande 2.
Till frågan om nivån på utgiftstaket
för staten återkommer utskottet till
längre fram i betänkandet.
2.3 Budgetpolitikens inriktning
Utskottets delförslag i korthet
Riksdagen bifaller regeringens förslag
till inriktning av budgetpolitiken och
avslår därmed de alternativa förslag
som redovisas i motionerna Fi17 (m),
Fi18 (kd), Fi19 (c) och Fi20 (fp).
De formella beslut som direkt hör ihop
med detta ställningstagande behandlar
utskottet i efterföljande avsnitt 2.4
och 3.
Av budgetpropositionen framgår att
regeringen under mandatperioden har
försökt skapa största möjliga uppslutning
kring en politik för full sysselsättning.
Arbetsmarknadens parter har en viktig
roll i detta sammanhang.
Den ekonomiska vårpropositionen bygger
på en överenskommelse mellan den
socialdemokratiska regeringen,
Vänsterpartiet och Miljöpartiet, vilka
står bakom riktlinjerna för den
ekonomiska politiken, budgetpolitiken,
utgiftstaken och tilläggsbudgeten för
2001.
Samarbetet mellan de tre partierna
berör fem områden - ekonomi,
sysselsättning, rättvisa, jämställdhet
och miljö - och innefattar både konkreta
förslag och åtaganden inför framtiden.
Enligt propositionen bekräftas genom
detta samarbete att det finns en politisk
majoritet för en ekonomisk politik som är
inriktad på full sysselsättning,
prisstabilitet och ett överskott i den
offentliga sektorns finanser på i
genomsnitt 2 % av BNP sett över en
konjunkturcykel. Denna politik syftar
dessutom till jämlikhet, jämställdhet och
ekologisk hållbarhet.
2.3.2 De politiska alternativen
Vårpropositionen
Nivån på de tidigare fastlagda
utgiftstaken för 2002 och 2003 bör enligt
regeringen ligga fast. Dock kan det bli
aktuellt att tekniskt anpassa dessa
nivåer med hänsyn till nya
förutsättningar som eventuellt tillkommer
senare. När man tidigare har gjort sådana
tekniska justeringar har det varit
motiverat av omständigheter som inte haft
någon effekt på utgifterna för den
offentliga sektor, men väl för de
takbegränsade utgifterna.
För 2004 föreslår regeringen ett
utgiftstak på 877 miljarder kronor,
vilket är 33 miljarder kronor mer än året
innan. Denna ökning ger enligt
propositionen utrymme för de reformer för
utveckling och rättvisa som presenteras i
propositionen. De nya satsningarna uppgår
under de tre närmaste åren till 8, 11
respektive 17 miljarder kronor och har
sin tyngdpunkt i reformer som rör vård
och hälsa, arbetsliv, miljö, socialt
utsatta samt internationellt bistånd.
Satsningarna fördelar sig under de tre
närmaste åren på följande sätt.
Tabell 13. Regeringens satsning på
reformer 2002-2004
Nettoförsvagning av de offentliga
finanserna i miljoner kronor
200 200 200
2 3 4
Inom området vård och hälsa satsar
regeringen 1,25 miljarder kronor per år i
ökade statsbidrag till kommuner och
landsting för att förbättra
tillgängligheten i sjukvården. Vidare
skall statens ersättning till landstingen
för läkemedel utgå i nya former som
väntas dämpa de snabbt växande
kostnaderna för läkemedelsförmånen.
Övergångsvis leder reformen till att
statens utgifter för läkemedel successivt
ökar under de närmaste åren, men
regeringen räknar med att det nya avtalet
med Landstingsförbundet skall kunna leda
till att den nuvarande kostnadsökningen
halveras. Reformen beräknas 2004 kosta
3,5 miljarder kronor. Dessutom satsar
regeringen fr.o.m. nästa år ytterligare
0,2 miljarder kronor på en
tandvårdsreform. Inklusive tidigare
beslutade höjningar kommer
tandvårdsstödet i och med det att ha ökat
med 0,7 miljarder kronor 2003. Regeringen
vill också avdela 0,1 miljarder kronor
per år för en försöksverksamhet avsedd
att motverka långtidssjukskrivningar.
På arbetsmarknadsområdet kommer
regeringen att besluta om höjda
ersättningsnivåer i
arbetslöshetsförsäkringen och i
aktivitetsstödet fr.o.m. den 1 juli 2001.
Satsningen beräknas kosta 0,5 miljarder
kronor per år. Lägsta ersättningsnivån,
grundbeloppet, höjs från 240 till 270
kr/dag under hela ersättningsperioden
medan den högsta ersättningsnivån höjs
från 580 till 680 kr/dag under de första
100 dagarna av en ersättningsperiod.
Regeringen vill också ändra
arbetsskadeförsäkringen och luckra upp de
nuvarande reglerna som gör det svårt att
bevisa att en viss sjukdom eller skada är
en arbetsskada. Denna reform väntas fullt
genomförd öka utgifterna med 1,0
miljarder kronor per år. Vidare tillförs
Arbetsmarknadsverket permanent 0,7
miljarder kronor per år för att förbättra
arbetsgivarkontakterna samt kvaliteten i
aktivitetsgarantin och de individuella
handlingsplanerna. En del av denna
satsning skall också användas för att ge
personer med utländsk bakgrund en
starkare ställning på arbetsmarknaden.
På miljöområdet görs nya satsningar,
framför allt 2004 då ytterligare 3,0
miljarder kronor fördelas på en rad olika
områden, däribland ett nytt klimat
investeringsprogram, marksanering och
Hållbara Sverige. Satsningar görs också
på radonsanering, miljövårdsforskning,
biologisk mångfald och nyckelbiotoper.
Riksdagen har tidigare beslutat att
biståndsramens andel av BNI skall
motsvara 0,74 % 2002 och 0,81 % 2003. Nu
föreslår regeringen att ramen höjs till
0,86 % av BNI 2004. Därutöver tillförs
biståndet 0,2 miljarder kronor.
För att bistå de socialt utsatta har
regeringen avsatt ökade resurser för att
bl.a. förbättra bostadstillägget till
pensionärer, införa ett förbehållsbelopp
i äldreomsorgen, dvs. ange ett lägsta
belopp som en pensionär alltid skall ha
kvar att leva på när äldreomsorgsavgiften
är betald. Regeringen skall också införa
ett äldreförsörjningsstöd för de
invandrare som inte har bott tillräckligt
länge i Sverige för att uppfylla
bosättningskravet för svensk folkpension.
Ökade resurser satsas också på hemlösa
samt på asylsökande barns skolgång och på
vården av ungdomar som är omhändertagna
av Statens institutionsstyrelse. För att
minska deltidsarbetslösheten vill
regeringen under de tre närmaste åren
avdela 0,1 miljarder kronor per år. Den
lägsta ersättningsnivån i
föräldraförsäkringen skall successivt
höjas under de kommande tre åren från 60
kr/dag till 120, 150 respektive 180
kr/dag.
Regeringen har också för avsikt att
föreslå att studiebidraget till gymnasie
studerande mellan 16 och 20 år förlängs
från nuvarande nio till tio månader
fr.o.m. 2003, att polisväsendet tillförs
0,6 miljarder kronor 2004 för att kunna
anställa fler poliser, att de närmare 0,4
miljarder kronor som staten varje år tar
in i form av skatt på bekämpningsmedel
och skatt på kväve i handelsgödsel skall
återföras till jordbruksnäringen i
lämplig form samt att ett nytt redarstöd
för svensk sjöfart i internationell
trafik införs, vilket beräknas uppgå till
1,3 miljarder kronor per år; ett belopp
som kommer att krediteras arbetsgivarnas
skattekonton och alltså belasta
statsbudgetens inkomstsida. Vidare vill
regeringen införa ett stöd på 2,5
miljarder kronor för att stimulera
bostadsbyggandet i områden med
bostadsbrist samt satsa på
transportinfrastruktur, på kommuner som
drabbas av befolkningsminskning, på en
förstärkning av Regeringskansliet samt på
en utbyggd skattekontroll.
Sammantaget väntas således de nya
reformer som redovisas i vårpropositionen
leda till en nettobelastning med 8,3
miljarder kronor 2002, med 11,1 miljarder
kronor 2003 och med 17,4 miljarder kronor
2004.
Trots detta räknar regeringen med att
den offentliga sektorns finansiella
sparande kommer att utvecklas på ett
sådant sätt att uppställda
budgetpolitiska mål inte bara uppnås utan
för de närmaste åren även överträffas. Av
den i propositionen lämnade redovisningen
framgår att överskotten väntas bli av
följande storlek.
Tabell 14. Regeringens finansiella
sparande i offentlig sektor 2001-2004
Vid utformningen av sitt budgetförslag
har regeringen förutsatt att tidigare
beslutade utgiftstak för 2002 och 2003
skall ligga fast. För 2004 föreslår
regeringen ett utgiftstak på 877
miljarder kronor. För de tre närmast
efterföljande åren har därigenom de av
regeringen föreslagna utgiftstaken
följande sammansättning.
Tabell 16. Regeringens utgiftstak för
staten 2002-2004
Moderata samlingspartiet redovisar i
motion Fi17 en budgetpolitik som utgår
från fem överordnade mål. De innebär att
partiet med sina förslag vill lägga
grunden för en långsiktigt god tillväxt
och ett ökat välstånd för alla. Den
offentliga sektorn skall dessutom vara i
balans över en konjunkturcykel på en
lägre utgifts- och skattenivå och med en
fallande skuldkvot. Alla skall ges
möjlighet att växa och förverkliga sina
ambitioner. Valfriheten skall ökas och
människor skall åter ges kontroll över
sin tillvaro. Det allmänna skall
slutligen också prioritera sina
kärnuppgifter så att man återställer
förtroendet för att åtaganden som måste
vara gemensamma kan fullföljas.
Den skattepolitik som redovisas i
motionen är avsedd att minska
bidragsberoendet och öka
förutsättningarna för arbete och
företagande. Skattesänkningarna motsvaras
huvudsakligen av minskade offentliga
utgifter och har i övrigt en
utbudsstimulerande inriktning.
Skattetrycket bör enligt motionärerna
sänkas ner mot nivåer som motsvarar
genomsnittet för OECD-länderna. För
perioden fram till 2004 innebär
motionärernas förslag att utgifts- och
skattekvoterna sjunker med 3 respektive 5
procentenheter jämfört med regeringens.
Motionärerna är kritiska till
regeringens överskottsmål. Stora
offentliga överskott i dag räcker inte
för att säkra välfärden för morgondagens
pensionärer, påpekar de. Framtida
pensioner och löner kommer inte att kunna
vara högre än det välstånd som skapas vid
varje givet tillfälle i framtiden. Därför
måste en offensiv reformpolitik gå före
en överbeskattning av det svenska folket.
Stabilitet i de offentliga finanserna
uppnås genom en stram utgiftspolitik som
ger balans i de offentliga finanserna
över en konjunkturcykel, lägre
utgiftskvot samt en minskad skuldkvot.
Därmed uppnås också en minskad
konjunkturkänslighet.
Det av motionärerna förordade
balansmålet bör inte omfatta sådant
sparande som förekommer i PPM-delen av
pensionssystemet eftersom det är ett
privaträttsligt sparande. Givet detta
balansmål bör vi i nuvarande
högkonjunktur ha ett överskott på drygt
1 % av BNP, exklusive PPM.
Moderata samlingspartiets förslag till
skattesänkningar uppgår under de tre
närmaste åren till 53, 86 respektive 110
miljarder kronor och inriktas främst på
inkomstbeskattningen. Skattesänkningarna
uppges leda till ett radikalt minskat
behov av bidrag och transfereringar för
hushåll med arbetsinkomster, vilket i sin
tur minskar kommunernas utgifter för
socialbidrag. De skattesänkningar som
riktar sig till låg- och
medelinkomsttagare är enligt motionen
väsentligt större än de
utgiftsminskningar som påverkar
hushållens köpkraft.
Inkomstskatten skall sänkas genom ett
kraftigt höjt grundavdrag som under de
tre närmaste åren skall uppgå till
34 000, 34 000 respektive 36 000 kr men
som senare skall höjas till 50 000 kr.
Partiet vill därutöver införa ett
förvärvsavdrag vid beräkningen av
kommunal inkomstskatt. Åren 2002 och 2003
skall detta förvärvsavdrag uppgå till 8 %
men skall därefter höjas till 10 % för
att senare uppgå till 15 %. Värnskatten
skall slopas och uttaget av statlig skatt
successivt sänkas till 15 % fram till
2004. I förlängningen skall den statliga
inkomstbeskattningen helt avskaffas.
Barnfamiljer skall fr.o.m. 2002 ges rätt
till ett särskilt grundavdrag vid den
kommunala beskattningen. Avdraget skall
uppgå till 15 000 kr per barn och är
tänkt att komplettera barnbidraget på
dagens nivå. Dessutom införs rätt till
avdrag för styrkta barnomsorgskostnader
samt en skattereduktion på 50 % för
hushållens köp av tjänster. Avdraget för
resor till och från arbetet skall
förbättras samtidigt som bensin- och
dieselskatten sänks. Vidare skall avdrag
för pensionssparande åter få göras med
ett basbelopp.
Regeringens förslag till
begränsningsregel vid
fastighetsbeskattningen avvisas av
motionärerna. De vill i stället på sikt
avskaffa fastighetsskatten. I ett första
steg skall man återgå till 1997 års
taxeringsvärden och enbart beskatta halva
markvärdet. Skattesatsen skall för
innevarande år sättas till 1,0 % för
småhus och 0,7 % för flerbostadshus.
Därefter skall uttaget av skatt för
småhus successivt trappas ner till 0,8 %
2004. Dubbelbeskattningen av
utdelningsvinster skall avvecklas och
förmögenhetsskatten stegvis slopas.
Statens inkomster från skatten på
handelsgödsel skall inte som regeringen
aviserat återföras till jordbrukssektorn
utan helt avskaffas. Vidare skall skatten
på diesel för jord- och skogsbrukets
arbetsredskap sänkas.
De moderata skattesänkningarna
finansieras genom besparingar som under
de närmaste tre åren uppgår till netto
27, 57 respektive 69 miljarder kronor.
Till en del leder besparingarna till
att kostnaderna för hushållen ökar. Det
sker genom högre egenavgift till
arbetslöshetsförsäkringen, genom att
kostnaderna för trafikolycksfall förs
över på den obligatoriska
trafikförsäkringen, genom att ytterligare
en karensdag införs i sjukförsäkringen
samt genom att ersättningsnivån i sjuk-
och föräldraförsäkringen och
arbetslöshetsförsäkringen åter sätts till
75 %. Den lägre ersättningsnivån
motiveras av de inkomstskattesänkningar
som motionärerna samtidigt föreslår.
Motionärerna vill emellertid också
minska företagsstödet, sänka partistödet,
slopa presstödet samt åstadkomma
besparingar genom att behålla kärnkraften
och bedriva en effektivare
arbetsmarknadspolitik.
Utvecklingsbiståndet bör enligt deras
mening begränsas, och vidare vill de
begränsa bidragen till kommunsektorn
eftersom skatteintäkterna väntas öka
kraftigt. Med en ökad satsning på
rehabilitering räknar de också med att
under de närmaste åren kunna minska
utgifterna med 2, 4 respektive 5
miljarder kronor.
Regeringens aviserade höjning av golv
och tak i arbetslöshetsförsäkringen bör
enligt motionärernas mening inte
genomföras. De vill i stället införa en
allmän och obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring som inte
administreras av facket.
Motionärerna avvisar också regeringens
förslag om en allmän förskola och maxtaxa
i barnomsorgen och vill i stället ge
barnfamiljerna ökade avdragsmöjligheter
samt införa ett nytt stöd kallat
barnomsorgskonto.
Ökade resurser skall dessutom satsas på
stödet till handikappade och för att
återställa änkepensionerna. Även den del
av folkpensionen som hölls inne under
åren 1993-1998 bör återställas. För att
få bort vårdköerna vill Moderaterna
införa en nationell vårdgaranti och
senare även en obligatorisk
hälsoförsäkring som följer patienten.
Denna försäkring är tänkt att ersätta den
nuvarande landstingsskattens finansiering
av sjukvården. Partiet motsätter sig inte
den uppgörelse som staten nyligen träffat
med Landstingsförbundet om
läkemedelskostnaderna men anser att
kostnadsansvaret för läkemedelsförmånen i
sin helhet bör tas över av staten.
Apoteksmonopolet bör dessutom avvecklas,
och man bör även i ökad utsträckning
använda sig av generisk förskrivning,
dvs. satsa mer på likvärdiga men
billigare alternativa läkemedel. En
frivillig läkemedelsförsäkring bör
införas, och för dem som väljer att stå
utanför denna skall det finnas ett
likviditetsskydd.
Motionärerna anser att staten skall ta
över kostnaderna för skolväsendet fr.o.m.
2003. Det sker med hjälp av en nationell
skolpeng som går direkt till skolan och
som uppgår till sammanlagt 60 miljarder
kronor. Eftersom denna kostnad lyfts av
kommunerna minskar motionärerna i
enlighet med finansieringsprincipen det
generella kommunbidraget med ett
motsvarande belopp.
Moderata samlingspartiet föreslår också
att ytterligare två stiftelseuniversitet
skall bildas och att man skall satsa mer
på grundforskning och forskarutbildning
liksom på väginvesteringar och försvaret.
Under de närmaste tre åren vill
motionärerna privatisera statliga företag
för sammanlagt drygt 200 miljarder
kronor. Deras avsikt är att under de tre
närmaste åren sälja statliga företag för
80, 45 respektive 45 miljarder kronor
utöver de av regeringen planerade
försäljningarna på 15 miljarder kronor
per år. De inkomster detta ger skall
huvudsakligen användas till en snabbare
amortering av statsskulden men också till
investeringar i infrastruktur och till
vissa andra utgifter av engångskaraktär.
De finansiella effekter som
motionärernas förslag har på den
konsoliderade offentliga sektorn kan
utifrån de i motionen redovisade
uppgifterna sammanfattas på följande sätt
för de kommande tre åren.
Tabell 17. Moderaternas finansiella
sparande i offentlig sektor 2002-2004
Miljarder kronor
¹ Beräkningsteknisk överföring är
liktydigt med överskottet utöver målsatt
sparande. Angivna belopp visar hur stort
utrymme som teoretiskt finns tillgängligt
för överföringar till hushållssektorn i
form av skattesänkningar eller nya
utgiftsåtaganden vid de nu redovisade
prognosförutsättningarna. Beloppen skall
inte ses som ett givet reformutrymme.
Regeringen kan nämligen senare föreslå
att de för respektive år angivna
överskottsmålen motsvarande 2 % av BNP
skall anpassas till
konjunkturutvecklingen. Nivåerna kan
också påverkas av den makroekonomiska
utvecklingen. Erfarenheterna från
tidigare år visar dessutom att det inte
är säkert att hela utrymmet tas i anspråk
för en överföring till hushållen.
Moderata samlingspartiet avvisar
användningen av en budgeteringsmarginal.
Om man till de moderata besparingarna på
statsbudgetens utgifter lägger effekten
av detta ställningstagande får man fram
nivån på det av motionärerna förordade
utgiftstaket för staten.
Tabell 18. Moderaternas utgiftstak för
staten 2002-2004
Moderata samlingspartiet föreslår att
staten skall ta över kommunernas
kostnader för skolan. Förslaget innebär
att kommunerna fr.o.m. 2003 kommer att
avlastas en utgift på 60 miljarder kronor
samtidigt som belastningen på
utgiftsområde 16 Utbildning och
universitetsforskning ökar med ett
ungefär lika stort belopp.
Omfördelningens effekt på statsbudgeten
neutraliseras genom att de generella
statsbidragen till kommunerna minskas med
ett motsvarande belopp i enlighet med
finansieringsprincipen. Moderata
samlingspartiet föreslår därutöver flera
åtgärder som får effekt på kommunernas
ekonomi, inte minst en rad
skattesänkningar. Även dessa åtgärder
regleras i enlighet med
finansieringsprincipen över statsbidragen
till kommunerna och medför att dessa
bidrag höjs med närmare 87 miljarder
kronor 2004. De föreslagna
kommunalskattesänkningarna höjer alltså
nivån på Moderata samlingspartiets
förslag till utgiftstak för staten men
har ingen effekt på utgiftstaket för hela
den offentliga sektorn. Skillnaderna
mellan Moderata samlingspartiets och
regeringens budgetalternativ framkommer
därför tydligare i utgiftstaket för den
offentliga sektorn.
Tabell 19. Moderaternas utgiftstak för
offentlig sektor 2002-2004
Miljarder kronor
20 20 20
02 03 04
Regeringens förslag till 1 1 1
utgiftstak 15 21 26
4 1 0
M:s avvikande nivå på det +3 +1 -4
statliga utgiftstaket 2 4
M:s avvikande nivå för ±0 ±0 ±0
kommunsektorn
M:s avvikande justering - - -
av nivån för interna 61 13 14
transaktioner 0 3
Moderaternas utgiftstak 1 1 1
för offentlig sektor 12 09 11
5 5 3
Avvikelse från regeringen - - -
29 11 14
6 7
Kristdemokraterna uppger i motion Fi18
att partiet har utformat sitt budget
alternativ på ett sådant sätt att
förutsättningarna för tillväxt varaktigt
förbättras. Det åstadkommer man genom
strukturella reformer och genom
strategiska skattesänkningar på arbete,
sparande och företagande.
Jämfört med dagens regler sänker under
de tre närmaste åren Kristdemokraternas
skatteförslag uttaget av skatt med netto
33, 53 respektive 66 miljarder kronor.
Partiet vill genomföra en
inkomstskattereform som både sänker
skattetrycket och minskar
marginaleffekterna. Grundavdraget vid
statlig och kommunal beskattning skall
höjas till 20 000 kr, dvs. i princip
fördubblas fr.o.m. 2002. Höjningen skall
omfatta alla inkomsttagare, således även
pensionärer, och beräknas ge en
skattesänkning med 250 kr per månad under
2002. Den innebär också att man kan tjäna
20 000 kr per år innan man behöver betala
kommunalskatt, jämfört med dagens
motsvarande nivå på 10 000 kr. Grund
avdragshöjningen skall utformas som en
statlig skattereduktion, vilket medför
att förslaget inte har någon effekt på
kommunernas inkomster.
I motionen föreslås också att
låginkomsttagare skall få en
skattereduktion på 3 600 kr per år. Full
skattereduktion skall utgå för
pensionsgrundande inkomster upp till
135 000 kr, varefter reduktionen trappas
av för att helt upphöra vid inkomster på
245 000 kr.
Från och med 2002 vill motionärerna
också slopa den nuvarande kompensationen
för egenavgiften och ersätta den med ett
förvärvsavdrag vid den kommunala
beskattningen. Förvärvsavdraget skall få
göras på arbetsinkomster upp till 8,07
förhöjda prisbasbelopp, dvs. upp till
övre gränsen för uttag av egenavgift.
Under de tre närmaste åren skall
förvärvsavdraget motsvara 6,4 %, 7 %,
respektive 10 % av inkomsten. Ett
förvärvsavdrag som enbart gäller för
inkomst av tjänst ökar behållningen av
att arbeta jämfört med att uppbära a-
kasseersättning, påpekar motionärerna.
Förvärvsavdraget skall utformas som en
statlig skattereduktion, vilket medför
att inte heller detta förslag får någon
effekt på kommunernas inkomster.
En särskild skattereduktion skall
dessutom införas för hushållens köp av
tjänster motsvarande 50 % av kostnaden
upp till 50 000 kr/år.
Kristdemokraterna vill fr.o.m. 2003
också införa en statlig skattereduktion
på 900 kr per barn och år, ett belopp som
2004 höjs till 1 500 kr per barn och år.
Värnskatten skall enligt motionärerna
avskaffas och den nedre gränsen för rätt
till reseavdrag sänkas från 7 000 till
5 000 kr. Avdrag för pensionssparande bör
successivt höjas till ett helt basbelopp.
Vidare bör förmögenhetsskatten och
dubbelbeskattningen fasas ut ur
skattesystemet, och till en del bör detta
skattebortfall kompenseras genom att
bolagsskatten höjs från 28 till 30 % av
nettovinsten.
I motionen föreslås också att
arbetsgivaravgifterna nästa år skall
sänkas med 10 procentenheter på
lönesummor upp till 900 000 kr. Dessutom
skall jordbrukets s.k. skatteryggsäck
lyftas av. Dieselskatten för jord- och
skogsbruk bör sänkas till 53 öre/liter
och skatten på miljödiesel generellt
sänkas för att ge åkerinäringen bättre
konkurrensvillkor.
Taxeringsvärdena vid
fastighetsbeskattningen bör enligt
motionärerna frysas på den nivå som
gällde 2000, och uttaget av
fastighetsskatt bör vara 1,2 % för småhus
och 1,0 % för flerfamiljshus. Till grund
för skatteberäkningen bör dessutom ligga
endast en tredjedel av markvärdet över
150 000 kr.
Kristdemokraterna vill också sänka
fordonsskatten kraftigt, men detta
förslag är direkt kopplat till en av
partiet föreslagen obligatorisk
trafikolycksfallsförsäkring som väntas
bidra till att sjukförsäkringen kan
avlastas betydande belopp för kostnaderna
för personskador i samband med
trafikolyckor.
De föreslagna skattesänkningarna skall
finansieras genom minskade utgifter som i
Kristdemokraternas budgetalternativ för
de närmaste tre åren uppgår till netto
15, 27 respektive 28 miljarder kronor.
Dessa nettobelopp rymmer både nya
utgiftsåtaganden och besparingar. Under
åren 2002-2004 uppgår bruttobesparingarna
till 32, 46 respektive 52 miljarder
kronor, medan utgiftsökningarna under
samma period uppgår till brutto 17, 19
respektive 23 miljarder kronor. I
finansieringen ingår också att
Kristdemokraterna avvisar regeringens
användning av den s.k. beräkningstekniska
överföringen till hushållen 2002-2004.
Till de förbättringar som motionärerna
prioriterar hör enhetstaxa inom
äldrevården, fler nya vårdplatser och en
minskning av långa vårdköer. Man vill
också satsa mer på rehabilitering,
tandvård och stöd till anhörigvård.
För de pensionärer som har lägst
pension bör man enligt motionärerna
temporärt höja pensionstillskottet med
200 kr per månad under 2002 i avvaktan på
att det nya pensionssystemet skall träda
i full kraft året därpå. Enligt deras
mening bör dessutom inkomstprövningen för
änkepension helt slopas och
omställningspensionen återställas från
sex till tolv månader.
Småbarnsfamiljer får enligt
Kristdemokraterna inte någon ökad
valfrihet med regeringens förslag till
maxtaxereform. Partiet avvisar därför
detta förslag och förordar gemensamt med
övriga borgerliga partier i stället att
man nästa år inför ett barnomsorgskonto
på totalt 40 000 kr per barn som fyllt
ett år. Den av regeringen föreslagna
höjningen av garantibeloppet i
föräldraförsäkringen är otillräcklig,
anser motionärerna som för egen del
föreslår att nivån höjs från nuvarande 60
till 150 kr per dag 2002 och till 200 kr
per dag från 2004. De anser också att det
nya barnomsorgskontot bör kombineras med
avdragsrätt för styrkta
barnomsorgskostnader upp till 50 000 kr
per år samt att bostadsbidraget skall
förbättras för de sämst ställda
barnfamiljerna.
Utvecklingsbiståndet bör under de
närmaste tre åren räknas upp så att det
motsvarar 0,92 % av BNI 2004.
Under de närmaste tre åren vill
motionärerna avdela 8,5 miljarder kronor
mer än vad regeringen har föreslagit för
nyinvesteringar och underhåll av främst
vägar men också järnvägar. En stor del av
detta belopp är tänkt att användas till
s.k. skuggtullar för PPP-projekt (Public-
Private Partnership), och motionärerna
räknar därför med att de faktiska
investeringarna blir avsevärt större än
de anslagna beloppen.
Regeringens satsning på rättsväsendet
och skattekontroll är enligt motionärerna
otillräcklig. De tillför i sitt
budgetalternativ därför ytterligare
resurser till polis, åklagare, domstolar,
kriminalvård, tull och skattemyndigheter.
Exempel på hur de nya åtagandena samt
skattesänkningarna avses bli finansierade
är att införa ytterligare en karensdag i
sjukförsäkringen kompletterat med ett
högriskskydd på tio dagar per år, att
fastställa den sjukpenninggrundande
inkomsten i sjuk- och
föräldraförsäkringen på grundval av de
två senaste årens genomsnittsinkomst, att
införa en helt ny
rehabiliteringsförsäkring den 1 juli 2002
och att höja medlemmarnas
egenfinansiering av
arbetslöshetsförsäkringen till 33 %.
Utbyggnaden av högskolan bör enligt
motionärerna göras i en något långsammare
och mer realistisk takt. De avvisar också
regeringens förslag om en ökning av
anslagen till Regeringskansliet liksom
ytterligare satsningar på lokala
investeringsprogram. Dessutom vill de
spara på en rad myndighetsanslag och
avskaffa flyttningsbidraget samt det
företagsstöd som lämnas inom ramen för
Östersjömiljarden. Deras satsningar på
rehabilitering och förbättrad
skatteindrivning förutsätts också ge
utdelning och bidra till finansieringen
av det egna budgetalternativet.
Kristdemokraterna räknar också med att
en av dem förordad ökad utförsäljning av
statliga företag skall kunna användas
till en snabbare amortering av
statsskulden, vilket minskar belastningen
på statsskuldsräntorna. Partiet har för
avsikt att under den kommande
treårsperioden sälja ut statliga företag
för 80, 45 respektive 45 miljarder kronor
per år utöver vad regeringen planerar.
Den finansiella effekten av
Kristdemokraternas förslag kan utifrån de
i motionen redovisade uppgifterna
sammanfattas på följande sätt.
Tabell 20. Kristdemokraternas
finansiella sparande i offentlig sektor
2002-2004
Miljarder kronor
¹ Se fotnot i anslutning till tabell 17
Kristdemokraternas förslag till
utgiftstak för de tre närmast
efterföljande åren avviker från
regeringens på följande sätt.
Tabell 21. Kristdemokraternas utgiftstak
för staten 2002-2004
Kristdemokraternas förslag till
utgiftstak för den offentliga sektorn
avviker från regeringens på följande
sätt.
Tabell 22. Kristdemokraternas utgiftstak
för offentlig sektor 2002-2004
Miljarder kronor
20 20 20
02 03 04
Regeringens förslag till 1 1 1
utgiftstak 15 21 26
4 1 0
Kd:s avvikande nivå på - - -
det statliga utgiftstaket 12 20 24
Kd:s avvikande nivå för +3 +1 -1
kommunsektorn
Kd:s avvikande justering ±0 ±0 ±0
av nivån för interna
transaktioner
Kristdemokraternas 1 1 1
utgiftstak för offentlig 14 19 23
sektor 5 2 5
Avvikelse från regeringen - - -
29 19 20
Centerpartiet uppger i motion Fi19 att
det övergripande målet för partiets
budgetalternativ är att överbrygga den
sociala och regionala klyvningen av
landet. För att tillgodose detta satsar
partiet på tre områden, nämligen på
skolan, kommunikationer och
skattesänkningar.
Centerpartiet vill fram till 2003 i två
steg genomföra en inkomstskattereform
avsedd att minska dagens höga
marginaleffekter för låg- och
medelinkomsttagare. I första steget vill
man nästa år höja grundavdraget till
20 000 kr, slopa skattereduktionen för
pensionsavgiften samt återinföra full
avdragsrätt för denna avgift. Detta år
vill man också införa en skattereduktion
- i motionen kallad skatterabatt - för
dem som har arbetsinkomst. Skatterabatten
skall kunna utgå med högst 10 800 kr och
skall för inkomster upp till 108 000 kr
motsvara 10 % av förvärvsinkomsten. Vid
högre årsinkomster upp till 180 000 kr
skall skatterabatten motsvara
maxbeloppet. Den trappas därefter ned och
skall vid årsinkomster på 288 000 kr
eller högre motsvara halva maxbeloppet,
dvs. 5 400 kr.
I andra steget av skattereformen skall
det höjda grundavdraget 2003 helt
ersättas av en rak skattereduktion på
10 000 kr som kommer alla till del,
oavsett om inkomsten kommer från lön,
företagsinkomst, a-kassa, sjukpenning
eller pension.
I motionen förordas också att nuvarande
nedsättning av arbetsgivaravgifter
utökas. Enligt motionärerna bör
nedsättningen vara 10 procentenheter på
lönesummor upp till 2 miljoner kronor.
Nedsättningen skall gälla även
egenföretagare upp till en lönesumma på
300 000 kr.
Fastighetsskatten bör sänkas. I ett
första steg bör man återgå till de
tidigare frusna taxeringsvärdena
samtidigt som man sänker uttaget av skatt
till 1,2 % för småhus och 1,1 % för
flerbostadshus. För att lindra effekterna
av höga marknadsvärden i områden som är
attraktiva för fritidsboende bör
åtskillnad göras mellan permanent- och
fritidsboende.
Därutöver har Centerpartiet för avsikt
att under de kommande åren föreslå att
förmögenhetsskatten successivt slopas och
att man i ett första steg snarast
avskaffar sambeskattningen. Avdraget för
arbetsresor bör höjas från nuvarande 16
till 20 kr per mil, och svenskt jordbruk
bör ges samma konkurrensvillkor som
gäller i vår omvärld, vilket enligt
motionärerna innebär att de särskilda
energiskatter som belastar jordbruket
skall lyftas av. Centerpartiet vill också
slopa återstående skatteregler för
fåmansföretag samt behålla nuvarande
skattebefrielse för biobränslen.
Gemensamt med de övriga borgerliga
partierna föreslår Centerpartiet dessutom
att man skall införa dels avdragsrätt för
styrkta barnomsorgskostnader, dels en
skattereduktion motsvarande 50 % av
arbetskostnaden för hushållstjänster. Som
mest skall denna skattereduktion kunna
uppgå till 25 000 kr per hushåll och år.
Centerpartiet har för avsikt att
precisera sina skatteförslag i anslutning
till budgetpropositionen för 2002 och
redovisar därför nu inga beräkningar av
skatteförslagens effekter på
statsbudgeten.
I motionen ses kunskap och livslångt
lärande som avgörande för tillväxten.
Centerpartiet slår också vakt om det
kommunala självstyret och vill därför
avveckla det specialdestinerade bidrag
till personalförstärkningar inom skolan
som riksdagen fattade beslut om i
anslutning till budgetpropositionen för
2001 och som under de tre närmaste åren
uppgår till sammanlagt 7,5 miljarder
kronor. I stället vill motionärerna satsa
på grundskolan med ett generellt bidrag
och avdelar för detta ändamål 2,6
miljarder kronor 2002 och 3,6 miljarder
kronor under vart och ett av de båda
efterföljande åren, dvs. sammanlagt 9,8
miljarder kronor. En bättre fungerande
grundskola är enligt partiets mening det
enskilt viktigaste steget för en
gymnasieskola där fler elever kan bli
godkända och behöriga till högre
utbildning.
Studiemedelssystemet skall reformeras
så att det utgår med lika delar lån och
bidrag. Dessutom skall fribeloppet höjas
till två basbelopp.
Motionärerna vill också satsa 2,2
miljarder kronor per år mer än regeringen
på kommunikationer, främst för drift och
underhåll av vägnätet. Fungerande
kommunikationer är avgörande för
möjligheten för företagande och boende i
hela landet, påpekar motionärerna. I
motionen föreslås också satsningar på en
digital infrastruktur som skapar
likvärdiga förutsättningar för
datakommunikation i hela landet.
På familjepolitikens område föreslår
Centerpartiet gemensamt med övriga
borgerliga partier att man skall införa
ett system med barnomsorgskonto på 40 000
kr som ett alternativ till den av
regeringen föreslagna maxtaxereformen.
Partiet vill dessutom höja garantinivån i
föräldrapenningen från 60 till 200 kr
redan 2002.
På arbetsmarknadspolitikens område
föreslås att en generell
utbildningsgaranti införs. Garantin skall
säkerställa att de som tidigare inte fått
någon utbildning upp till gymnasienivå
ges möjlighet till detta. Partiet vill
också fasa ut volymåtgärder från den
arbetsmarknadspolitiska arsenalen för att
i stället satsa på meningsfulla
yrkesinriktade utbildningar. Dessutom
vill man inrätta övergångsarbetsmarknader
för människor som har svårt att komma in
på den reguljära arbetsmarknaden. På
övergångsarbetsmarknaderna skall
arbetskraften vara billigare genom att
arbetsgivaravgifterna sätts ned.
Motionärerna är kritiska till att
regeringen ännu inte har redovisat något
förslag om individuella kompetenskonton.
Själva förordar de ett system där
insättningar gynnas skattemässigt och där
man kan spara till egen
kompetensutveckling, eventuellt i
samarbete med arbetsgivaren. Staten bör i
ett sådant system kunna skjuta till medel
till konton för personer som har låga
löner och saknar möjlighet att göra
avsättningar.
Centerpartiet vill sammanföra olika
typer av försörjningsstöd vid
arbetslöshet på utgiftsområde 13
Arbetsmarknad. Detta ger enligt
motionärerna en klarare och mer
överskådlig bild över arbetslöshetens
kostnader samtidigt som ökade
samordningsvinster kan göras och en
större rättvisa uppnås. Regeringens
planer på att höja golvet för
arbetslöshetsersättningen godtas av
motionärerna, däremot inte den tilltänkta
höjningen av taket för ersättningen.
Centerpartiet anser att
arbetslöshetsförsäkringens karaktär av
omställningsförsäkring bör göras
tydligare. Ersättningen skall utgå med
80 % av inkomsten men bara under de
första 200 dagarna. Därefter bör
ersättningen minska och efter en maximal
ersättningsperiod på 600 dagar skall en
lägre permanent ersättning utgå.
I motionen föreslås att polis och
kriminalvård samt internationellt bistånd
skall tilldelas ökade resurser.
Motionärerna vill på olika sätt också
förbättra insatserna för rehabilitering.
Det skall ske genom att den finansiella
samordningen påskyndas och utökas.
Dessutom skall arbetsgivarinträdet utökas
till två månader för offentliga
arbetsgivare, vilka i gengäld skall få
sänkta arbetsgivaravgifter. Avsikten
härmed är att markera att det inte skall
löna sig att skjuta över kostnaderna på
annan part. Vidare skall en
rehabiliteringsutredning genomföras
senast efter fyra månaders sjukskrivning
då också sjukpenningen skall övergå i en
mer förmånlig rehabiliteringsersättning.
Passivt stöd ersätts på så sätt av aktiva
åtgärder och ett stöd som den enskilde i
hög grad kan påverka. Motionärerna vill
slutligen också införa en ny, nationell
vårdgaranti med rätt till behandling inom
tre månader. Kan inte vården innan dess
ges vid närmaste sjukhus skall patienten
kunna välja sjukhus i hela landet.
Vårdgarantin skall kompletteras med en
hjälpmedelsgaranti.
Motionärerna räknar med att aktiva
åtgärder av detta slag skall kunna minska
utgifterna för sjukpenning under de tre
närmaste åren med 2,5, 4,5 respektive 6,5
miljarder kronor.
I motionen avvisas regeringens förslag
till höjning av bostadstillägget för
pensionärer. Detta bidrag bör tvärtom
sänkas och i stället bör man höja
pensionstillskottet för 2002 med 6 000
kr.
De i motionen föreslagna
skattesänkningarna och nya
utgiftsåtagandena förutsätts bli
finansierade genom besparingar i
Arbetsmarknadsstyrelsens administration
samt arbetsmarknadspolitiska åtgärder
liksom i förvaltningsanslagen till
Regeringskansliet och en rad myndigheter
på såväl utgiftsområde 2 Samhällsekonomi
och finansförvaltning som utgiftsområde 8
Invandrare och flyktingar. Centerpartiet
motsätter sig också att medel anvisas
till lokala investeringsprogram. Likaså
väntas partiets satsning på
rehabilitering bidra till finansieringen
genom minskad belastning på utgifterna
för sjukpenning. Dessa utgifter liksom
utgifterna för föräldraförsäkringen
kommer också att minska till följd av
förslaget att den sjukpenninggrundande
inkomsten (SGI) skall beräknas på de
försäkrades historiska inkomst. De
föreslagna skattesänkningarna samt
höjningen av garantinivå i
föräldraförsäkringen höjer
barnfamiljernas inkomster, vilket väntas
minska behovet av bostadstillägg.
Centerpartiet vill att försäljningen av
statlig verksamhet under de kommande tre
åren skall ligga på en 50 miljarder
kronor högre nivå än regeringen planerat.
Eftersom regeringens försäljningsplaner
uppgår till 15 miljarder kronor per år
innebär det att motionärerna under de
närmaste tre åren vill sälja statlig
verksamhet för sammanlagt 195 miljarder
kronor. I första hand vill partiet
avyttra Vin & Sprit AB, Vasakronan,
Luftfartsverket, resterande aktieinnehav
i Assi Domän och Nordea samt
Apoteksbolaget.
Försäljningsinkomsterna skall användas
till att amortera statsskulden, och
motionärerna räknar i sitt
budgetalternativ med att dessa
amorteringar under de tre närmaste åren
skall kunna uppgå till 59, 56 respektive
52 miljarder kronor.
Utifrån de uppgifter som redovisas i
motionen kan den effekt som
Centerpartiets budgetförslag har på den
offentliga sektorns finanser sammanfattas
på följande sätt. Det bör noteras att
Centerpartiet endast angett en ram för
sina skattesänkningar. Någon fullständig
redovisning av partiets förslag till
inkomstförändringar lämnas inte i
motionen.
De finansiella effekterna av
Centerpartiets förslag kan med ledning av
motionärernas uppgifter sammanfattas på
följande sätt.
Tabell 23. Centerpartiets finansiella
sparande i offentlig sektor 2002-2004
Miljarder kronor
¹ Se fotnot i anslutning till tabell 17
Nivån på det av motionärerna föreslagna
utgiftstaket för staten under de tre
närmast efterföljande åren avviker från
regeringens förslag på följande sätt.
Tabell 24. Centerpartiets utgiftstak för
staten 2002-2004
Centerpartiets förslag till utgiftstak
för den offentliga sektorn avviker från
regeringens på följande sätt.
Tabell 25. Centerpartiets utgiftstak för
offentlig sektor 2002-2004
Miljarder kronor
20 20 20
02 03 04
Regeringens förslag till 1 1 1
utgiftstak 15 21 26
4 1 0
C:s avvikande nivå på det +7 - -
statliga utgiftstaket 34 47
C:s avvikande nivå för ±0 ±0 ±0
kommunsektorn
C:s avvikande justering - +1 +1
av nivån för interna 24 0 2
transaktioner
Centerpartiets utgiftstak 1 1 1
för offentlig sektor 13 18 22
7 7 5
Avvikelse från regeringen - - -
17 24 35
Folkpartiet liberalerna slår i motion
Fi20 fast att dagens svenska skatte- och
utgiftstryck måste minska och att
skattetrycket under innevarande
mandatperiod måste komma ner till en nivå
klart under 50 % av BNP.
Motionärerna vill återupprätta de
grundläggande principerna för 1990-1991
års skattereform, nämligen att flertalet
skattskyldiga skall ha en marginalskatt
på högst 30 % och att marginalskatten i
övrigt skall begränsas till högst 50 %. I
detta syfte vill de under den närmaste
treårsperioden genomföra en
inkomstskattereform som sänker
marginalskatten genom slopad värnskatt,
höjd nedre gräns för uttag av statlig
skatt, ett nytt förvärvsavdrag på 5 % och
ett grundavdrag som inte trappas av i
inkomstlägen mellan ca 150 000 och
200 000 kr. För att ytterligare sänka
inkomstskatten vill de därutöver införa
en skattereduktion lika för alla på 3 000
kr per person och år. Denna
skattereduktion skall även tillfalla
pensionärer. När treårsperioden är slut
vill motionärerna gå vidare med fortsatta
inkomstskattesänkningar i former som
uppmuntrar till ökat arbetsutbud,
utbildning och risktagande.
Barnfamiljernas marginaleffekter skall
därutöver minskas med 20 % genom att man
2002 begränsar det inkomstprövade
bostadsbidraget med 600 kr per barn och
år och då i stället ger alla barnfamiljer
en skattereduktion på 1 200 kr per barn
och år. Såväl skattereduktionen som
minskningen av bostadsbidraget skall
senare fördubblas.
Gemensamt med de övriga borgerliga
partierna vill Folkpartiet också införa
avdragsrätt för styrkta
barnomsorgskostnader upp till 50 000 kr
per år. Avdrag skall dessutom kunna göras
för den högre egenavgift till
arbetslöshetsförsäkringen motsvarande
ungefär en tredjedel av kostnaderna som
partiet föreslår att löntagarna skall
betala.
Kostnaderna för dessa
inkomstskattesänkningar beräknas i
motionen uppgå till sammanlagt 64
miljarder kronor 2004. Folkpartiets
inkomstskattereform är emellertid tänkt
att ersätta den skattereduktion som
infördes 2000 och som utgår till
löntagare som kompensation för
egenavgiften till pensionsförsäkringen.
Netto begränsar sig därför kostnaderna
för reformen till ca 42 miljarder kronor.
I motionen föreslås också att
förmögenhetsskatten sänks för att i ett
senare skede helt slopas. Nästa år bör
fastighetsskatten beräknas på de tidigare
frusna taxeringsvärdena och då utgå med
1,2 % för småhus och 0,7 % för
flerfamiljshus. I ett senare skede bör
den avskaffas i sin nuvarande form,
likformighet mellan boendeformerna
upprättas och avdragsrätten för
låneräntor behållas.
Vidare vill Folkpartiet göra det
möjligt att finansiera studier med
förtida uttag av pensionssparande. Sådana
uttag skall också kunna göras av dem som
vill starta eget. I motionen föreslås
därför att avdragsrätten för
pensionssparande höjs från 0,5 till 1,5
basbelopp.
Motionärerna vill också slopa
dubbelbeskattningen på aktiesparande,
förenkla fåmansbolagsreglerna samt ta
bort de sociala avgifterna på
vinstandelar.
Arbetsgivaravgifterna inom
tjänstesektorn bör under de närmaste tre
åren sänkas med 2, 4 respektive 5
procentenheter. Folkpartiets långsiktiga
mål är att helt avskaffa skattedelen i
arbetsgivaravgifterna. Partiet vill också
införa en skattereduktion på 50 % fr.o.m.
nästa år för arbetskostnader på hushålls
tjänster.
Mervärdesskatten på böcker bör stegvis
sänkas till 6 % och en miljöskatt införas
på sopförbränning.
Folkpartiet vill att enprocentsmålet
för utvecklingssamarbetet skall ha
återställts inom fem år och sätter för
detta ändamål av ytterligare sammanlagt
3,7 miljarder kronor under de närmaste
tre åren.
I motionen förordas en långsammare
utbyggnadstakt av högskoleutbildningen,
vilket frigör resurser som motionärerna
använder för att förbättra kvaliteten och
lärartätheten i grundutbildningen, främst
inom humaniora och samhällsvetenskap. Den
fria och obundna grundforskningen
tillförs 500 miljoner kronor årligen och
studiemedlen räknas upp med 200 kr per
månad för alla studerande.
Motionärerna vill riva upp beslutet om
maxtaxereformen liksom den beslutade
förlängningen av föräldraförsäkringen.
Gemensamt med övriga borgerliga partier
föreslår Folkpartiet i stället ett system
med barnkonton på 40 000 kr per barn som
kan användas av familjen för valfri
barnomsorgsform kombinerat med
avdragsrätt för styrkta
barnomsorgskostnader.
Redan nästa år bör taket i sjuk- och
föräldraförsäkringen höjas till tio
basbelopp, anser Folkpartiet. Inkomster
upp till drygt 30 000 kr per månad skulle
då komma att omfattas av dessa
försäkringar. Partiet vill också införa
en nationell vårdgaranti.
Motionärerna drar även upp riktlinjer
för en framtida, större
socialförsäkringsreform som de vill få
till stånd och som skall innefatta
nuvarande pensionsförsäkring samt en
reformerad sjukförsäkring och
arbetslöshetsförsäkring. De tre
försäkringarna skall vara obligatoriska
och fristående från statsbudgeten, och
det skall vara raka rör mellan avgifter
och förmåner. Försäkringarnas oberoende
av statsbudgeten skall tryggas genom
fristående fonder.
En satsning görs också på en
tillgänglighetsreform för handikappade
med ett särskilt stimulansbidrag för att
öka tillgängligheten i byggnader och
kollektivtrafik. En miljard kronor per år
avsätts för detta ändamål.
Staten bör enligt motionärerna helt ta
över kostnaderna för
assistansersättningen från kommunerna och
samtidigt återställa de inskränkningar i
rätten till personlig assistans som
regeringen infört. De vill också
återställa änkepensionerna till tidigare
nivå och utsträcka den tid under vilken
omställningspension kan utgå till tolv
månader.
Vägnätet behöver rustas upp och
motionärerna avsätter långsiktigt 1
miljard kronor per år för vägarna. För
att komma till rätta med de akuta
vägproblemen vill de nästa år avsätta 2
miljarder kronor.
De föreslagna skattesänkningarna och
nya utgiftsåtagandena finansieras genom
besparingar, genom att delar av
regeringens skatteförslag avvisas, genom
att verksamheter lyfts ut ur
statsbudgeten samt genom satsningar som
ger utdelning i form av minskade utgifter
eller ökade inkomster.
Presstödet bör enligt motionärerna
begränsas kraftigt liksom anslaget till
Regeringskansliet. I motionen föreslås
att dessa båda anslag minskas med ca 1
miljard kronor.
Skattemyndigheterna, tullen,
flyktingmottagningen och
försäkringskassorna föreslås få
ytterligare resurser, vilket i
Folkpartiets budgetförslag väntas ge
utdelning i form av ökade skatteinkomster
samt lägre utgifter för
flyktingmottagning och rehabilitering.
Arbetslöshetsförsäkringen föreslås bli
obligatorisk och mer försäkringsmässig
genom att de försäkrade själva får svara
för ungefär en tredjedel av kostnaderna.
AMS är enligt motionärerna ineffektivt
och bör därför läggas ner i sin nuvarande
form för att ge plats åt bättre och
effektivare alternativ.
Arbetsförmedlingen och yrkesutbildningen
bör privatiseras eller överföras på andra
aktörer som privata bemanningsföretag,
specialiserade arbetsförmedlingar samt
utbildningsföretag, komvux och
folkhögskolor. Motionärerna vill också
införa en omställningspeng som - beroende
på vilket innehåll den får - kan användas
av den arbetslöse för att välja vilken
arbetsförmedling eller vilken
utbildningsanordnare han eller hon vill
utnyttja.
Motionärerna räknar med att deras
förslag till ändrad inriktning av
arbetsmarknadspolitiken skall kunna
minska utgifterna på statsbudgeten med
närmare 15 miljarder kronor per år under
de närmaste tre åren. Av denna besparing
hänför sig ungefär 9 miljarder kronor
till förslaget om att öka egenavgiften
till arbetslöshetsförsäkringen och ca 6
miljarder till minskad byråkrati och
lägre åtgärdsvolym.
I motionen förordas också att
sjukförsäkringens kostnader för
trafikolycksfall förs över på den
obligatoriska trafikförsäkringen. Enligt
motionärerna avlastas statsbudgeten då en
utgift på närmare 4 miljarder kronor som
i stället påförs bilismen.
Utgifterna för räntebidrag bör enligt
motionärerna minskas genom en extra
avtrappning av den garanterade räntan.
Dessutom avvisar de såväl befintliga
lokala investeringsprogram som det nya
investeringsstöd för bostadsbyggande som
regeringen redovisar i vårpropositionen.
Genom partiets ökade stöd till
barnfamiljer räknar motionärerna också
med att behovet av bostadsbidrag skall
minska.
Stora besparingar kan enligt deras
mening också göras genom att på nytt ta
Barsebäck 1 i drift eftersom
avvecklingskostnader då bortfaller och
större delen av åtgärdsprogrammet på
energiområdet kan slopas.
Besparingar kan också göras genom en
ökad satsning på rehabilitering, vilket
leder till minskade kostnader för
sjukförsäkringen. Folkpartiet redovisar i
sin motion ett samlat program mot
långtidsfrånvaron med satsningar på
rehabilitering och samverkan mellan
aktörer genom FINSAM. Dessutom vill man
införa en rehabiliteringsgaranti som
säkerställer att en
rehabiliteringsutredning genomförs inom
en månad efter det att behov har
konstaterats. Krav skall också ställas på
de sjukskrivna att medverka i
rehabiliteringen. Gör de inte det, skall
de få nedsatt ersättning.
Vidare föreslås att inga ytterligare
medel skall anvisas till kommunakuten,
bredbandsutbyggnad och till den särskilda
storstadssatsningen. Besparingar på 1,5
miljarder kronor per år görs också genom
en lägre investeringstakt i Banverket.
Dessutom skall volymen på Kunskapslyftet
nästa år begränsas med 4,7 miljarder
kronor då också omfattningen på det
selektiva företagsstödet skall dras ner
med drygt 2 miljarder kronor per år.
Motionärerna framhåller att de står
bakom den s.k. finansieringsprincipen och
reglerar därför de kommunalekonomiska
effekterna av sina förslag mot det
generella statsbidraget till kommuner.
Folkpartiet anser att staten i endast
ett fåtal undantagsfall skall driva
företag. I motionen föreslås därför att
statligt ägda bolag för sammanlagt 170
miljarder kronor mer än regeringen räknar
med skall säljas ut under den närmaste
treårsperioden. Försäljningen bör ske
successivt, men bör i första hand omfatta
sådana företag som Telia, Merita
Nordbanken, Vasakronan och Assi Domän.
Försäljningsinkomsterna skall användas
för att påskynda amorteringarna av
statsskulden, och motionärerna räknar för
egen del med att statsskuldsräntorna
under de tre närmaste åren till följd av
detta skall minska med 1,7, 4,1
respektive 5,5 miljarder kronor i
jämförelse med regeringens politik.
De finansiella effekterna av
Folkpartiets budgetalternativ kan utifrån
de i motionen redovisade uppgifterna
sammanfattas på följande sätt.
Tabell 26. Folkpartiets finansiella
sparande i offentlig sektor 2002-2004
Miljarder kronor
¹ Se fotnot i anslutning till tabell 17
Nivån på det av motionärerna föreslagna
utgiftstaket för staten under de tre
närmast efterföljande åren avviker från
regeringens förslag på följande sätt.
Utgiftstaket är därvid framräknat på
följande sätt.
Tabell 27. Folkpartiets utgiftstak för
staten 2002-2004
Folkpartiets förslag till utgiftstak för
den offentliga sektorn avviker från
regeringens på följande sätt.
Tabell 28. Folkpartiets utgiftstak för
offentlig sektor 2002-2004
Miljarder kronor
20 20 20
02 03 04
Regeringens förslag till 1 1 1
utgiftstak 15 21 26
4 1 0
Folkpartiets utgiftstak 1 1 1
för offentlig sektor 13 18 22
4 4 3
Avvikelse från regeringen - - -
20 27 37
2.3.3 Finansutskottets sammanfattande
bedömning av budgetförslagen
De offentliga finanserna har på några få
år genomgått en remarkabel förbättring.
Den konsoliderade bruttoskulden
motsvarade 75 % av BNP i slutet av 1997
och väntas nästa år ha sjunkit till 50 %
av BNP.
Förra året uppvisade den offentliga
sektorn ett överskott på 4,1 % av BNP.
Detta överskott sjunker nu något men
kommer, trots den internationella
konjunkturavmattningen, fortfarande att
överstiga 3 % av BNP såväl i år som
följande år. De stora överskotten har
medfört att den offentliga nettoskulden
nu eliminerats och från och med i år
ersatts av en nettoförmögenhet som snabbt
ökar i omfattning.
Preliminärt föreslår regeringen att
överskottsmålet för vart och ett av de
tre efterföljande åren skall uppgå till
2 % av BNP. Det innebär att en del av det
prognostiserade överskottet under dessa
år kan tas i anspråk för reformer som
kommer hushållssektorn till del. Eftersom
utgiftstaken sätter en gräns för nya
utgiftsåtaganden kommer dessa reformer i
första hand att avse åtgärder som
påverkar statsbudgetens inkomstsida.
Under de tre närmast följande åren
förutses ett mindre överskott i
statsbudgeten, men eftersom det möjliga
reformutrymmet varje år är större än
dessa överskott skulle statsbudgeten, när
dessa reformer är genomförda, uppvisa ett
mindre underskott, motsvarande 1 % av BNP
eller strax därunder. Samtidigt kommer
kommunsektorn att vara i balans, vilket
innebär att mer än hela det målsatta
överskottet kommer att ligga i
ålderspensionssystemet. Denna
förskjutning av sparandet från staten
till ålderspensionssystemet är en följd
av pensionsuppgörelsen och har tillkommit
för att få ett mer robust pensionssystem
som kan möta det växande antal
pensionsavgångar som förutses mot slutet
av detta decennium. Då kommer andelen
äldre att öka, vilket leder till stigande
utgifter för såväl pensioner som vård och
omsorg, samtidigt som andelen
förvärvsarbetande blir mindre. Det är
därför viktigt att de offentliga
finanserna är starka och har ett så stort
överskott att de kan möta även
påfrestningar av detta slag.
Så länge det är fråga om underskott i
statsbudgeten av begränsad omfattning,
utgör de enligt utskottets mening ingen
fara. Dessutom har utvecklingen under de
gångna åren visat att uppställda saldomål
hittills överträffats med råge varje år.
Att så kan bli fallet även nästa år tyder
Riksgäldskontorets nyligen publicerade
budgetprognos på. Enligt den väntas
nämligen statsbudgeten då gå med ett
överskott på närmare 50 miljarder kronor.
Det är dock nödvändigt att
budgetpolitiken utformas på ett sådant
sätt att långsiktigt stabila
statsfinanser kan upprätthållas. Sunda
offentliga finanser är en förutsättning
för en hög och uthållig tillväxt och
sysselsättning.
Enligt utskottets mening bör synpunkter
som dessa bilda utgångspunkt för
utskottets prövning av de olika
budgetalternativen.
Utgiftstaken för 2002 och 2003 uppgår
enligt tidigare riksdagsbeslut till 814
respektive 844 miljarder kronor. I
propositionen föreslår regeringen att
dessa nivåer tills vidare skall behållas.
Dessutom föreslår regeringen att
utgiftstaket för 2004 skall fastställas
till 877 miljarder kronor. Bakom
regeringens förslag står också
Vänsterpartiet och Miljöpartiet de gröna.
Moderata samlingspartiet föreslår ett
utgiftstak som i början av perioden är 33
miljarder kronor högre än regeringens men
som sista året något understiger
regeringens förslag. Att Moderata
samlingspartiet med sina många förslag
till utgiftsbegränsningar hamnar på ett
utgiftstak som så kraftigt överstiger
regeringens beror huvudsakligen på den
avräkning som görs gentemot kommunerna.
Moderata samlingspartiet föreslår mycket
omfattande skattesänkningar varav en
betydande del direkt påverkar kommunernas
inkomster. I det moderata
budgetalternativet kompenseras kommunerna
för detta bortfall genom höjda
statsbidrag, vilket höjer nivån på de
statliga utgifterna och därmed också
nivån på det statliga utgiftstaket i
motsvarande grad. Nivåhöjningarna slår
däremot inte igenom på utgiftstaket för
den samlade offentliga sektorn, vilket
också framgår av tabell 19 som visar att
Moderata samlingspartiets förslag under
de närmaste tre åren understiger
regeringens med 29, 116 respektive 147
miljarder kronor.
Även Folkpartiets budgetalternativ
innehåller skatteförslag som får effekt
på kommunernas inkomster, vilket regleras
genom höjda statsbidrag. Detta är den
främsta anledningen till att även detta
parti har högre utgiftstak än regeringen.
Centerpartiets inkomstskattereform
leder på motsvarande sätt till att
kommunernas skatteinkomster minskar, men
bara första året då kompensation också
utgår i form av förhöjt statsbidrag.
Efterföljande år bortfaller denna
kompensation, vilket förklarar varför
partiets förslag till utgiftstak då
minskar kraftigt.
Kristdemokraternas förslag ligger under
de tre åren på en 12-24 miljarder kronor
lägre nivå än regeringens främst beroende
på att partiet valt att kompensera
kommunernas skattebortfall genom en
avräkning mot statsbudgetens inkomstsida.
De olika alternativen framgår av
följande diagram.
DIAGRAM 9. REGERINGENS OCH
OPPOSITIONSPARTIERNAS UTGIFTSTAK
FöR STATEN 2002-2004
Källa: Finansutskottet
Moderata samlingspartiet vill begränsa
den offentliga sektorns inkomster och
utgifter och lägger i detta syfte fram
förslag till mycket omfattande
skattesänkningar, vilka förutsätts bli
finansierade med kraftiga
utgiftsnedskärningar samt med delar av
det överskott som nu uppkommer i den
offentliga sektorn.
I motionen beräknas partiets
skattesänkningar under 2002 leda till ett
inkomstbortfall för den konsoliderade
offentliga sektorn på 53 miljarder
kronor, medan utgiftsminskningarna
begränsar sig till 27 miljarder kronor.
Mot periodens slut får skattesänkningarna
fullt genomslag och uppgår då till 110
miljarder kronor. Utgiftsminskningarna
uppgår emellertid samma år till endast 69
miljarder kronor, och således vidgas
gapet mellan skattesänkningar och
besparingar över tiden. Mellanskillnaden
vill Moderata samlingspartiet finansiera
dels genom att tillgodoräkna sig en
ränteeffekt av sina långtgående förslag
till försäljning av statliga företag,
dels genom att ta i anspråk de medel som
i vårpropositionen förts upp som en
beräkningsteknisk överföring till
hushållen. Därigenom kan Moderaterna
redovisa ett något större finansiellt
överskott i den offentliga sektorn än
regeringen. Det bättre resultatet grundas
emellertid helt på de föreslagna
privatiseringarna. Utan dessa
privatiseringsinkomster, som i huvudsak
används för amortering av statsskulden,
bortfaller ränteeffekten och Moderata
samlingspartiet får enbart av denna
anledning en svagare finansiell ställning
än regeringen. Dessutom krävs en
betydande försäljning av statlig egendom
för att uppnå de räntevinster man
tillgodoräknar sig, en försäljning av
sådan omfattning som aldrig tidigare
förekommit. Moderata samlingspartiet
förutsätter nämligen att det skall vara
möjligt att genomföra så långtgående
privatiseringar att inkomsterna från
försäljningarna kan öka med 95 miljarder
kronor redan nästa år. Detta trots att
man varken redovisar någon
privatiseringsplan eller något annat
underlag som grund för sitt förslag.
Eftersom företagsförsäljningar i
allmänhet kräver ett omfattande
förberedelsearbete och dessutom måste
anpassas i tiden för att ge god utdelning
framstår Moderata samlingspartiets
budgetalternativ i denna del mer som
önsketänkande än som ett realistiskt
underbyggt förslag. Risken är stor att
man på detta sätt skulle sälja ut
värdefulla tillgångar till kraftiga
underpriser.
Helt överskuggande i det moderata
budgetalternativet är att skatterna måste
sänkas. Även om övriga oppositionspartier
också föreslår mycket långtgående
skattesänkningar skiljer sig Moderata
samlingspartiet markant från dessa. I
motionen förespråkas sänkta statliga
skatter och statligt finansierade
kommunalskattesänkningar på sammanlagt
110 miljarder kronor 2004. På tre år
skall alltså skatterna sänkas med ett
belopp som motsvarar 11 % av statens och
kommunernas samlade skatteinkomster.
Genom att växla lägre skatter mot
mindre bidrag och subventioner vill
motionärerna, som de uttrycker det, göra
det möjligt att leva på sin lön. Men med
detta synsätt blundar de för de
omfördelande effekter som skatter och
bidrag har. Särskilt påtagligt blir detta
när partiet inte längre nöjer sig med att
föreslå att den s.k. värnskatten skall
avskaffas utan dessutom kräver att den
statliga inkomstbeskattningen i sin
helhet skall tas bort. Med hjälp av
skatter och bidrag sker en
inkomstutjämning mellan individer till
förmån för de sämst ställda i samhället.
Skatter och bidrag har för den enskilde
också en inkomstutjämnande effekt över
tiden, och genom denna omfördelning får
medborgarna samhällets stöd i de skeden
av livet då de inte aktivt
förvärvsarbetar på grund av studier,
sjukdom, arbetslöshet, ålderdom osv. I
motsats till motionärerna anser utskottet
att skattesystemets utformning har stor
betydelse för fördelningspolitiken. Skatt
efter bärkraft är en grundläggande
princip i ett välfärdssamhälle.
Skattepolitiken är rätt använd ett
viktigt verktyg för att minska
klassklyftorna i samhället. Även de
offentliga välfärdsutgifterna kan bidra
till minskade inkomstskillnader.
Enligt utskottets mening kan man alltså
inte byta ut minskade eller avskaffade
bidrag mot sänkta skatter på det
lättvindiga sätt Moderata samlingspartiet
gör. Det som Moderaterna framställer som
ett enkelt statsfinansiellt nollsummespel
kan få mycket långtgående återverkningar
för de enskilda individerna. Särskilt
påtagligt blir detta då
skattesänkningarna i stor utsträckning
förutsätts bli finansierade genom
minskade transfereringar och besparingar
i sådana trygghetssystem som a-kassa samt
sjuk- och föräldraförsäkringen.
Av de moderata besparingsförslagen på
netto 27 miljarder kronor 2002 riktar sig
en mycket betydande del mot olika typer
av transfereringssystem. Så t.ex. vill
Moderata samlingspartiet inte bara sänka
ersättningsnivån från 80 till 75 % för
sjukpenning- och föräldraförsäkringarna
samt arbetslöshetsförsäkringen. Man
motsätter sig också de i vårpropositionen
anmälda höjningarna av golv och tak i
arbetslöshetsförsäkringen. Dessutom vill
partiet tidsbegränsa
arbetslöshetsförsäkringen samt införa
ytterligare en karensdag i
sjukförsäkringen. Besparingar skall också
göras i sådana transfereringssystem som
förtidspensioner, underhållsstöd och
bostadsbidrag.
Att införa en andra karensdag i
sjukförsäkringen leder enligt utskottets
mening bara det till ökade påfrestningar
för redan utsatta grupper och dessa
påfrestningar blir i än högre grad
märkbara om åtgärden på moderat vis
kombineras med en sänkt ersättningsnivå.
Skattesänkningar finansierade på detta
sätt ger enligt finansutskottets mening
upphov till starkt negativa
fördelningspolitiska effekter. De
medborgare som är i störst behov av
samhällets stöd är de som i första hand
tvingas bidra till finansieringen genom
uteblivna eller försämrade förmåner.
Samtidigt får de själva begränsat utbyte
av de sänkta skatterna på grund av låga
inkomster.
Därtill kommer att några av de
besparingar partiet tillgodoräknar sig
uppnår man till priset av att medborgarna
tvingas betala obligatoriska försäk
ringspremier, som för den enskilde har
stora likheter med en skatt. Så t.ex.
räknar Moderata samlingspartiet med att
kunna spara 4 miljarder kronor genom att
från statsbudgeten lyfta ut kostnader för
sjukskrivningar förorsakade av
trafikolycksfall för att i stället
bekosta dem via en obligatorisk
trafikskadeförsäkring vid sidan av
statsbudgeten. Detta leder självklart
till en minskad belastning på
statsbudgeten, men de skattesänkningar
det ger utrymme för torde inte uppväga de
ökade försäkringspremier den enskilde
bilisten får betala. Hur dessutom en så
genomgripande förändring skall kunna
genomföras redan nästa år anges inte i
motionen. På snarlikt sätt vill Moderata
samlingspartiet göra stora besparingar i
läkemedelsförmånen och
arbetslöshetsförsäkringen genom att i
stället låta dessa kostnader finansieras
via försäkringspremier som den enskilde
får betala.
Moderata samlingspartiet vill också
begränsa kommunernas handlingsutrymme.
Kommunsektorns utgifter väntas i fasta
priser öka med ungefär 1 % per år under
2001-2004. Moderaterna ser detta som en
mycket påtaglig höjning av utgiftsnivån
och befarar att den höga utgiftsnivån
skall bli bestående och därmed också
bidra till att ett alldeles för högt
skattetryck permanentas. Utnyttjas inte
möjligheten att sänka skatten finns det
risk för att produktivitetsutvecklingen
helt avstannar i kommunsektorn, hävdar
motionärerna. På lösa grunder påstås i
motionen att kommunerna kommer att få en
bättre produktivitetstillväxt med moderat
politik, vilket skulle minska
kommunsektorns kostnader med närmare 10
miljarder kronor 2004. Hur detta är
möjligt anges dock inte. Med moderat
politik kommer enligt motionärerna även
kommunernas socialbidragskostnader att
minska med 4 miljarder kronor 2004.
Moderata samlingspartiet utgår nämligen
från att de moderata skattesänkningarna
skall minska behovet av socialbidrag i
denna omfattning. Med hänvisning till
dessa och andra lika löst grundade
antaganden om kostnadsminskningar för
kommunerna föreslår motionärerna att
nivån på det generella statsbidraget till
kommunerna skall minskas med 14 miljarder
kronor 2004. Denna minskning genomförs
trots att kommunernas finanser då väntas
gå med underskott. Det är därför
uppenbart att ett kraftigt minskat
statsbidrag kommer att tvinga fram
besparingar och nedskärningar i
kommunerna. Det som i motionen kläs i ord
som "bättre produktivitetstillväxt" är
alltså, som utskottet ser det, i
praktiken inget annat än hårdhänt
framtvingade nedskärningar och
avskedanden.
Moderata samlingspartiet motsätter sig
helt användningen av en
budgeteringsmarginal och anser att
regeringen i stället bör återkomma till
riksdagen varje gång utgiftstaket är på
väg att överskridas.
Budgeteringsmarginalen påverkar nämligen
budgetdisciplinen negativt, anser
motionärerna.
Genom att kategoriskt avvisa
användningen av en budgeteringsmarginal
kan motionärerna uppvisa ett
budgetförslag med ett lägre utgiftstak än
annars. Allvarligare än så är emellertid
att motionärernas uppfattning svårligen
låter sig förenas med de anslagsvillkor
som gäller för ramanslag och
reservationsanslag. Myndigheterna har i
det nya budgetsystemet givits en tämligen
stor frihet att fördela sina utgifter
över tiden. Ramanslag som inte utnyttjas
fullt ut ett år kan sparas till
efterföljande år. På motsvarande sätt kan
en myndighet använda tidigare sparade
anslagsmedel som komplement till årets
anslag för att finansiera en större
utgift. Myndigheter har också möjlighet
att inom vissa gränser låna av
efterföljande års anslag om
medelstilldelningen ett visst år är
otillräcklig.
Motionärernas lösning kan inte förenas
med de villkor som gäller för ramanslag
och reservationsanslag. Myndigheternas
rätt att självständigt fördela sina
utgifter över tiden går inte att inordna
i ett stelbent ramsystem av moderat slag,
eftersom det inte ger utrymme för
förskjutningar. Varje minskning av
anslagssparandet som överstiger den
beräknade förbrukningen av
anslagsbehållningarna leder ju till att
de samlade utgifterna ökar, vilket
automatiskt skulle få till följd att
utgiftstaket överskrids, hur obetydlig
ökning det än är fråga om. Det framstår
inte som rimligt att riksdagen
återkommande skall behöva ta ställning
till varje liten förändring av detta
slag.
Av de skäl som här redovisats kan
utskottet inte ställa sig bakom Moderata
samlingspartiets förslag till inriktning
av budgetpolitiken.
Kristdemokraterna är starkt kritiska till
det av regeringen använda
överskottsmålet, eftersom överskotten
under åren framöver uppkommer i ålders
pensionssystemet och inte i
statsfinanserna. För egen del redovisar
de ett budgetalternativ som sägs vara
inriktat på att åstadkomma såväl ett
bättre finansiellt sparande i staten som
en snabbare avbetalning av statsskulden.
Men det kristdemokratiska
budgetalternativet är behäftat med sådana
brister att det inte leder till stabila
statsfinanser. Den minskning av
statsskulden som redovisas åstadkommer
man uteslutande genom att sälja ut
statliga företag i samma orealistiska
omfattning som Moderata samlingspartiet
föreslår, dvs. för 95 miljarder kronor
redan 2002. Utan dessa tillkommande
försäljningsinkomster kan
Kristdemokraterna inte tillgodoräkna sig
lägre ränteutgifter och kommer då under
perioden 2002-2004 att få ett sämre
samlat finansiellt sparande för staten än
regeringen.
I det kristdemokratiska
budgetalternativet är första årets
försäljningsinkomster inte bara
orealistiskt höga. Motionärerna tycks
också utgå ifrån att försäljningarna är
så väl förberedda att de med kort varsel
skall kunna genomföras redan i början av
nästa år. I motionen tillgodoräknar de
sig nämligen för detta år minskade
utgifter för statsskuldsräntor med 2,4
miljarder kronor. Deras iver att påbörja
försäljningen tidigt på året har nu
uppenbarligen också stegrats, eftersom
samma motionärer så sent som i höstas
nöjde sig med att redovisa en räntevinst
på 1,2 miljarder kronor för en lika stor
försäljningsvolym efterföljande år. Redan
då ifrågasatte utskottet trovärdigheten i
detta antagande, och när nu motionärerna
fördubblat sitt bud framstår denna kritik
som än mer berättigad. En så stor
räntevinst som 2,4 miljarder kronor kan
man nämligen i princip bara uppnå om
minst hälften av de tillkommande
försäljningsinkomsterna har tillförts
statsbudgeten senast under våren nästa
år. Skulle man forcera en försäljning på
detta vis riskerar man att slumpa bort
värdefulla gemensamma tillgångar med
stora förluster för skattebetalarna.
Motionärerna hävdar också att både
inkomster och utgifter i deras budget
alternativ är lägre än i regeringens
alternativ. Det kristdemokratiska
budgetförslaget sägs därför minska
statsfinansernas konjunkturkänslighet.
Inte heller i detta avseende kan
utskottet dela motionärernas uppfattning.
Visserligen redovisar motionärerna ett
förslag till statsbudget vars omslutning
är lägre än regeringens, men den lägre
omslutningen förklaras främst av att
motionärerna valt att nettoredovisa
merparten av sina överföringar till
kommunsektorn som en negativ post på
statsbudgetens inkomstsida.
Kristdemokraterna presenterar i
motionen ett antal förslag som indirekt
får mycket långtgående återverkningar på
kommunernas ekonomi. I enlighet med
finansieringsprincipen skall kommunerna
kompenseras för sådana förändringar, och
normalt görs detta mot ramanslaget
Generellt statsbidrag till kommuner och
landsting som finns uppfört på
utgiftsområde 25 Allmänna bidrag till
kommuner. Av en reglering på sammanlagt
42,2 miljarder kronor 2002 har emellertid
Kristdemokraterna valt att redovisa
endast knappt 0,3 miljarder kronor på
detta sätt. Resterande 42 miljarder
kronor redovisas som en utgift på
statsbudgetens inkomstsida. År 2004 har
denna avräkning mot inkomsttiteln ökat
till 60 miljarder kronor och i det
kristdemokratiska budgetalternativet
kommer statsbudgetens omslutning då att
minska lika mycket.
Om Kristdemokraterna i stället hade
följt gängse praxis och redovisat
samtliga överföringar till kommunerna på
utgiftsområde 25, skulle partiets ram för
detta utgiftsområde liksom taket för de
statliga utgifterna behövt höjas med 60
miljarder kronor 2004. Nivån på
Kristdemokraternas statliga utgiftstak
skulle då ha hamnat betydligt över inte
bara övriga oppositionspartiers
motsvarande tak utan också 36 miljarder
kronor över regeringens.
Enligt utskottets mening är det
angeläget att man på olika sätt försöker
komma till rätta med statsfinansernas
konjunkturkänslighet. Men detta uppnås
verkligen inte genom att man i stor skala
börjar nettoredovisa utgifter mot
inkomster och på grundval av en på detta
sätt minskad budgetomslutning hävdar att
statsfinansernas konjunkturkänslighet
kommer att avta.
Utskottet har tidigare starkt
kritiserat Kristdemokraterna för detta
förfarande. Det var förra året i samband
med utskottets behandling av
budgetpropositionen för 2001. Kritiken
omfattade då även Centerpartiet och
Folkpartiet som på snarlikt sätt hade
valt att reglera en betydande del av sina
överföringar till kommunsektorn mot en
inkomsttitel. Utskottet framhöll att
förfarandet stred mot budgetlagens
(1996:1059) föreskrifter om att statens
inkomster och utgifter skall redovisas
brutto på statsbudgeten.
Bruttoredovisningskravet är dessutom en
av de grundläggande principer som har
genomsyrat budgetbehandlingen under
senare år. Utan en bruttoredovisning blir
budgetförslagen inte lika tydliga.
Genomlysningen av budgeten, eller dess
transparens, försämras. Så t.ex. går det
inte att av budgeten utläsa hur stor
omfattning kommunöverföringarna har om de
nettoredovisas mot en inkomsttitel.
Centerpartiet och Folkpartiet har i
sina nu framlagda budgetförslag beaktat
utskottets kritik och redovisar sina
överföringar till kommunsektorn på ett
korrekt sätt över utgiftsområde 25.
Därmed är Kristdemokraterna nu det enda
parti som i det här avseendet framhärdar
i att bryta mot budgetlagens krav på
bruttoredovisning. Till saken hör att de
fyra oppositionspartierna gemensamt vill
återställa full avdragsrätt för den
allmänna pensionsavgiften samt införa
rätt till avdrag för styrkta
barnomsorgskostnader. Kompensationen till
kommunerna för det skattebortfall detta
ger upphov till uppgår till ca 11
miljarder kronor och redovisas av
Moderata samlingspartiet, Centerpartiet
och Folkpartiet på ett korrekt sätt på
utgiftsområde 25. Kristdemokraterna
däremot har även beträffande dessa båda
förslag valt att nettoredovisa
kommunkompensationen mot statsbudgetens
inkomster. Trots två i övrigt identiska
förslag får Kristdemokraterna därigenom
en budgetomslutning som i förhållande
till de andra oppositionspartierna
skenbart är ca 11 miljarder kronor lägre.
Kristdemokraternas förslag till
skattesänkningar uppgår nästa år till
närmare 33 miljarder kronor medan
besparingarna begränsar sig till drygt 12
miljarder kronor. Mellanskillnaden
finansieras främst med tre större
besparingar som förutsätts kunna komma
till stånd redan nästa år.
Det är för det första den nyss nämnda
försäljningen av statliga företag som
skall minska utgifterna för
statsskuldsräntor.
I likhet med Moderata samlingspartiet
och Folkpartiet föreslår
Kristdemokraterna för det andra att
kostnaderna för trafikolycksfall inte
längre skall finansieras över
sjukförsäkringen utan via den
obligatoriska trafikförsäkringen vid
sidan av statsbudgeten. Det skall ske
redan nästa år. Trafikanterna skall
delvis kompenseras för de ökade
försäkringspremierna genom att
fordonsskatten sänks med ett belopp
motsvarande ungefär en tredjedel av
besparingen, men i övrigt är det de som
genom obligatoriska avgifter får ta på
sig kostnaden för denna budgetavlastning.
Trots sänkt fordonsskatt kommer de att
drabbas av ökade kostnader. Dessutom
kräver ett förslag av denna art
rimligtvis ett visst mått av
förberedelser och anpassning innan det
kan omsättas i praktisk tillämpning. Men
motionärerna räknar uppenbarligen med att
detta skall kunna lösas till början av
nästa år eftersom de i sitt
budgetalternativ utgår från att det
offentliga skall kunna avlastas 4
miljarder kronor i utgifter redan nästa
år.
Samma verklighetsfrämmande övertro på
den egna politikens möjligheter
framskymtar i Kristdemokraternas tredje
större besparingsförslag, som går ut på
att statens bidrag till a-kassorna skall
kunna begränsas mycket kraftigt redan
2002 genom att medlemmarnas egenavgifter
till kassorna höjs i motsvarande
utsträckning. I detta syfte föreslår
partiet att en ny, allmän och
obligatorisk arbetslöshetsförsäkring
införs med en egenfinansiering
motsvarande en tredjedel av kostnaderna.
Den nya försäkringen kommer därigenom att
avlasta statsbudgeten mycket betydande
belopp. Ytterligare besparingar uppnås
genom vissa förenklingar av regelsystemen
för de arbetsmarknadspolitiska programmen
samt genom att antalet åtgärder minskar,
bl.a. slopas flyttningsbidraget.
Därutöver förutsätter man att utgifterna
för arbetslöshetsförsäkringen också skall
kunna minskas med hänsyn till de
gynnsamma effekter som Kristdemokraternas
förslag till tillväxt- och
företagsfrämjande åtgärder sägs ge upphov
till.
Sammantaget leder detta till att
Kristdemokraterna räknar med att redan
2002 kunna minska utgifterna inom
utgiftsområde 13 Arbetsmarknad med
närmare 9 miljarder kronor. Av motionen
framgår däremot inte hur ett vagt
formulerat a-kasseförslag skall kunna
omsättas i praktisk tillämpning redan
nästa år, inte heller vilket eller vilka
inslag i Kristdemokraternas politik som
på så kort tid väntas ge upphov till
dessa mycket betydande dynamiska
effekter. Utskottet anser för egen del
att det inte är möjligt att på detta
sätt, och redan nästa år, begränsa
utgifterna för arbetslöshetsersättningen
i den omfattning som motionärerna
föreslår.
I Kristdemokraternas budgetalternativ
för 2002 bärs alltså lejonparten av de
föreslagna utgiftsminskningarna upp av
tre mycket osäkra besparingar som
tillsammans förutsätts kunna ge ett
tillskott på drygt 15 miljarder kronor
redan nästa år.
Budgetalternativet utmärks även i
övrigt av en svagt underbyggd
finansiering. Regeländringar som syftar
till att öka utgifter och minska skatter
är sålunda tämligen väl specificerade
medan regeländringar avsedda att minska
utgifter eller öka inkomster ofta är
mycket otydliga.
Så t.ex. för motionärerna fram flera
tydligt redovisade och väl preciserade
förslag till skattesänkningar, vilka är
fullt möjliga att genomföra redan vid
årsskiftet. Bland annat gäller det
partiets förslag till höjning av
grundavdraget liksom förslaget om ett
nytt förvärvsavdrag. Dessa skarpt
formulerade skattesänkningar förutsätts
alltså redan nästa år bli finansierade
genom vagt formulerade besparingar som i
några fall dessutom framstår som
ogenomförbara i praktiken.
Därtill kommer den av bl.a.
Kristdemokraterna förespråkade metoden
att - i likhet med kostnaderna för
trafikolycksfall - lyfta ut verksamheter
ur statsbudgeten för att i stället
finansiera dem vid sidan av den. Följden
härav blir att flera av de utlovade
skattesänkningarna omedelbart kommer att
ätas upp av ökade obligatoriska avgifter.
Av de skäl som här redovisats kan
utskottet inte ställa sig bakom
Kristdemokraternas förslag till
inriktning av budgetpolitiken.
Centerpartiet redovisade i anslutning
till förra årets vårproposition ett
budgetalternativ med en helt ny
inriktning. Skattesänkningsförslagen var
mer omfattande än tidigare och nivån på
de av partiet redovisade utgiftstaken
avvek mer än någon gång tidigare från vad
regeringen hade föreslagit. Samma
uppläggning präglar det förslag som
partiet nu redovisar. I det ligger
förslaget till utgiftstak för 2004 på en
nivå som är 47 miljarder kronor lägre än
regeringens. Inget annat parti föreslår
ett så lågt utgiftstak för detta år. Det
är framför allt två inslag i partiets
budgetalternativ som förklarar denna
avvikelse.
För det första vill Centerpartiet
halvera den budgeteringsmarginal som
regeringen satt av för 2004, vilket får
till följd att nivån på partiets
utgiftstak sjunker med lika mycket, eller
med 8 miljarder kronor.
För det andra får partiets
inkomstskatteförslag mycket långtgående
återverkningar på utgiftstaket fr.o.m.
2003. För 2002 föreslår motionärerna att
grundavdraget höjs till 20 000 kr för
alla samt att full avdragsrätt återinförs
för egenavgiften till
ålderspensionssystemet. Förslagen leder
till att kommunernas skatteinkomster
minskar med 22 miljarder kronor, och i
enlighet med finansieringsprincipen
kompenseras de för detta genom en lika
stor höjning av statsbidragen. Detta år
ligger Centerpartiets kommunregleringar
på grovt räknat samma nivå som
Folkpartiets, och de båda partiernas
förslag till utgiftstak för staten
avviker inte heller nämnvärt.1 Skillnaden
gentemot regeringen och övriga partier
framträder först åren därefter (se
diagram 9) och beror på att Centerpartiet
föreslår att det höjda grundavdraget då
skall slopas helt och i stället ersättas
av en statligt finansierad
skattereduktion på 10 000 kr för alla.
Slopas grundavdraget kommer kommunernas
skatteinkomster att öka, och i enlighet
med finansieringsprincipen reglerar
Centerpartiet detta genom att minska
statsbidragen med 15 miljarder kronor
2004. Beaktar man även Centerpartiets
övriga förslag till korrigeringar av
kommunbidragen ligger partiet 2002 på en
kommunbidragsnivå som är 25 miljarder
kronor över regeringens nivå men som 2004
är drygt 12 miljarder kronor lägre än
regeringens. Detta skifte förklarar
närmare 40 miljarder kronor av skillnaden
mot övriga utgiftstak 2004.
I sin motion har Centerpartiet avstått
från att i detalj redovisa vilka
skattesänkningar man vill genomföra under
de närmaste åren. Det kommer man att göra
i anslutning till budgetpropositionen.
Motionärerna uppger dock att de i sitt
budgetförslag har skapat utrymme för
skattesänkningar på minst 27, 53
respektive 68 miljarder kronor under
perioden 2002-2004.
Med skattesänkningar av denna
omfattning kan Centerpartiet under de tre
närmaste åren redovisa ett
budgetöverskott på 50 miljarder kronor
per år. Varje års överskott bärs dock
helt upp av de företagsförsäljningar som
partiet vill genomföra och som under vart
och ett av åren skall överstiga
regeringens försäljningsplaner med just
50 miljarder kronor per år. Dessa
extraordinära inkomster skall användas
för amortering av statsskulden och i sitt
budgetalternativ har motionärerna därför
också tillgodoräknat sig en ränteeffekt
av detta. Skulle emellertid
försäljningsinkomsterna falla bort kommer
även ränteeffekten att göra det, och
motionärerna får då en svagare
budgetutveckling än regeringen. År 2004
blir deras budgetsaldo i så fall ca 10
miljarder kronor sämre än regeringens.
Mot denna bakgrund kan det ha sitt
intresse att närmare granska hur
Centerpartiet i övrigt avser att
finansiera sina utgiftsökningar och
tilltänkta skattesänkningar. Av motionen
framgår att det skall ske dels med den
reserv som regeringen satt av i
vårpropositionen som beräkningsteknisk
överföring till hushållen, dels med de
besparingar som redovisas i motionen.
Centerpartiets förslag till
utgiftsminskningar uppgår under de tre
närmaste åren till netto ca 7, 34
respektive 39 miljarder kronor.
För 2002 föreslår man ett antal större
besparingar på sammanlagt 22 miljarder
kronor. Ungefär halva detta belopp hänför
sig till olika arbetsmarknadspolitiska
insatser och stöd medan närmare 6
miljarder kronor avser besparingar inom
utgiftsområde 10 Ekonomisk trygghet vid
sjukdom och handikapp. Dessutom avvisar
motionärerna regeringens maxtaxereform.
Olika stödformer föreslås också bli
avvecklade, såsom de specialdestinerade
bidragen till skolan, stödet till lokala
investeringsprogram samt regeringens
satsning på IT-infrastruktur.
De mycket omfattande besparingarna på
arbetsmarknadspolitikens område berör
utgiftsområdena 13-15, mellan vilka
motionärerna omfördelar betydande
anslagsbelopp och räknar med att redan
nästa år kunna begränsa medelsbehovet på
dessa tre utgiftsområden med närmare 11
miljarder kronor. Det motsvarar 12 % av
de samlade anslagen på dessa
utgiftsområden. Finansutskottet välkomnar
alla nya initiativ som kan bringa ned
arbetslösheten men har svårt att se att
de lösningar som motionärerna redovisar
skulle kunna ge de stora vinster som man
vill tillskriva sina förslag. Och utan
dem försvagas partiets budgetalternativ
ytterligare.
Enligt den redovisning partiet lämnade
i anslutning till budgetpropositionen för
i år skall första årets stora besparingar
på arbetsmarknadspolitikens område uppnås
genom att a-kasseavgiften höjs efter
hand, genom att kontrollen av att
regelverket för arbetslöshetsersättning
följs, genom att arbetslöshets
ersättningen sänks till 70 % efter 200
dagars ersättning och genom att partiets
förslag har så gynnsam effekt på
arbetsmarknadspolitikens område.
Enbart den senare omständigheten
förutsattes i partiets redovisning från i
höstas kunna minska belastningen på
försörjningsstödet med 6 miljarder kronor
redan första året. Hur detta är möjligt
redovisades inte då, än mindre nu.
Den svagt underbyggda finansieringen
framträder också i partiets krav på
skärpt kontroll. Genom att i sin motion
uteslutande skriva att man vill få till
stånd en bättre kontroll av regelverket
för arbetslöshetsersättningen anser sig
motionärerna kunna tillgodoräkna sig
besparingar i miljardklassen. Några
regeländringar eller resurstillskott som
bär upp denna besparing finns inte.
Tvärtom föreslår motionärerna att
anslaget till den myndighet som skall
svara för kontrollen skärs ned kraftigt.
Omfördelningen av anslag mellan
utgiftsområdena 13-15 motiveras i
motionen av att man då får en klarare och
mer överskådlig bild av arbetslöshetens
kostnader om försörjningsstöden vid
arbetslöshet samordnas under
utgiftsområde 13. Man kan då också göra
ökade samordningsvinster och uppnå en
större rättvisa. Några regeländringar
eller förslag till hur de samordnade
stödformerna skall användas redovisas
inte, men likväl förväntar sig
motionärerna att man mycket snabbt skall
kunna göra effektivitetsvinster i
miljardklassen till följd av denna
åtgärd. Utskottet har för egen del svårt
att se hur något som i praktiken endast
är en omflyttning av anslag på
statsbudgeten skall kunna ge upphov till
besparingar av denna omfattning.
De gjorda omfördelningarna försämrar
däremot överblicken över motionärernas
förslag och omöjliggör dessutom alla
jämförelser på aggregerad nivå med
regeringens och övriga
oppositionspartiers förslag på dessa
utgiftsområden. Ett av syftena med den
nuvarande indelningen i utgiftsområden är
just att man snabbt och enkelt skall
kunna få en bild av partiernas
prioriteringar mellan olika politiskt
relevanta områden. Denna fördel går
emellertid helt förlorad om man i likhet
med Centerpartiet i stor skala börjar
omfördela mellan olika utgiftsområden.
Det är också värt att notera att de
föreslagna utgiftsminskningarna på de tre
utgiftsområdena inte främst gäller
administrationskostnader utan avser olika
typer av bidrag till hushållen som alltså
kommer att få minskat stöd i denna
omfattning. Det är också uppenbart att
detta drabbar grupper som inte kan
förväntas ha stora reserver att försörja
sig på. Motionärerna har inte heller på
ett trovärdigt sätt visat att de som
drabbas skulle få sin försörjning tryggad
på annat sätt.
På utgiftsområde 10 vill Centerpartiet
bl.a. förlänga arbetsgivarinträdet för
offentliga arbetsgivare till två månader.
Förlängningen skall växlas mot en lika
stor nedsättning av arbetsgivaravgiften
för dessa arbetsgivare. För detta förslag
tillgodoräknar sig motionärerna en
besparing på 3,3 miljarder kronor per år.
Trots att denna konkret redovisade
besparing är direkt kopplad till en
nedsättning av arbetsgivaravgifter har
Centerpartiet i det redovisade budget
alternativet inte belastat sig för detta
inkomstbortfall. Om motionärerna har
avstått från att göra det i avvaktan på
höstens preciseringar av skatteförslagen
borde man också ha avstått från att föra
upp någon besparing.
Slutligen noterar utskottet att
Centerpartiet föreslår en satsning på
skolan med inriktning på grundskolan. I
motionen uppges att denna satsning uppgår
till totalt 9,8 miljarder kronor under
perioden. Vad som inte nämns i det
sammanhanget är att partiet samtidigt
avvecklar den satsning på
kvalitetshöjande insatser i skolan som
riksdagen förra året fattade beslut om
och som uppgår till 7,5 miljarder kronor
under samma treårsperiod. Centerpartiets
skolsatsning inskränker sig därför i
praktiken till sammanlagt 2,3 miljarder
kronor under treårsperioden. Den innebär
dessutom att det nuvarande stödet, som är
särskilt inriktat på insatser i skolan, i
huvudsak skulle omvandlas till en höjning
av det generella statsbidraget till
kommuner och landsting, dvs. till ett
bidrag som kommunerna fritt förfogar över
och som kan användas även till annat än
skolsatsningar.
Utskottet instämmer i motionärernas
uppfattning att det är nödvändigt att
kommande skattesänkningar genomförs på
ett sådant sätt och i sådan takt att de
offentliga finanserna fortfarande förmår
att garantera vår gemensamma välfärd. Det
måste som utskottet ser det då också
innebära att skattesänkningarna inte
tillåts urholka statsfinanserna.
Motionärernas budgetalternativ
tillgodoser enligt utskottets mening inte
det kravet. Utskottet kan därför inte
ställa sig bakom Centerpartiets förslag
till inriktning av budgetpolitiken.
Folkpartiet liberalerna vill avveckla
nuvarande kompensation för egenavgifterna
och föreslår i stället en
inkomstskattereform som utgår från de
principer som låg till grund för 1991 års
skattereform och som fullt genomförd
efter tre år beräknas kosta 42 miljarder
kronor. Enligt denna skall uttaget av
statlig skatt begränsas till 20 % och
brytpunkten höjas till drygt 300 000 kr,
dvs. till den nivå där egenavgifter inte
längre utgår. Vidare skall ett allmänt
förvärvsavdrag på 5 % införas samt
avtrappningen av grundavdraget ändras så
att de marginaleffekter som den s.k. LO-
puckeln ger upphov till undanröjs.
Därutöver föreslås en skattereduktion på
3 000 kr per år lika för alla
skattskyldiga, även pensionärer.
Utöver dessa inkomstskattesänkningar
skall barnfamiljerna få en
skattereduktion på 1 200 kr per år och
barn i kombination med begränsningen av
det inkomstprövade bostadsbidraget,
eftersom detta bidrag enligt Folkpartiets
resonemang ger upphov till negativa
marginaleffekter för barnfamiljerna.
Samtidigt skall avdragsrätt för styrkta
barnomsorgskostnader upp till 50 000 kr
per år införas. Tillsammans med ett
system med barnkonton på 40 000 kr per
barn skall dessa förslag ersätta
maxtaxereformen och förlängningen av
föräldraförsäkringen.
Enligt finansutskottets mening är det
önskvärt att på olika sätt försöka
begränsa negativa marginaleffekter för
barnfamiljerna. Det måste dock ske på ett
fördelningspolitiskt bättre sätt än
Folkpartiet föreslår. Regeringens
maxtaxereform kommer däremot
verkningsfullt att bidra till att
marginaleffekterna för alla barnfamiljer
kan begränsas. Samtidigt medför maxtaxan
att principerna bakom prissättningen i
den kommunala barnomsorgen blir tydligare
och att priserna på detta område blir mer
jämförbara mellan kommunerna.
Folkpartiets övriga skatteförslag
syftar till att främja tillkomsten av
arbete genom sänkta arbetsgivaravgifter i
den privata tjänstesektorn och sänkt
skatt för arbetskostnader på
hushållstjänster. Motionärerna föreslår
dessutom att förmögenhetsskatten och
dubbelbeskattningen på aktiesparande
avskaffas.
Sammantaget uppgår de av Folkpartiet
föreslagna skattesänkningarna och nya
utgiftsåtagandena till ca 92 miljarder
kronor 2004. Budgetförsvagningarna
föreslås bli finansierade med de medel
som i vårpropositionen satts av som en
beräkningsteknisk överföring till
hushållen. Dessutom skall finansieringen
ske genom besparingar och
effektiviseringar, genom att delar av
regeringens skatteförslag avvisas samt
genom att verksamheter lyfts ut ur
statsbudgeten för att i stället
finansieras vid sidan av den. Så t.ex.
föreslår Folkpartiet liksom Moderaterna
och Kristdemokraterna att kostnaderna för
trafikolycksfall skall föras över från
statsbudgeten till den obligatoriska
trafikförsäkringen. Självklart minskar en
sådan åtgärd belastningen på
statsbudgeten, men för den enskilde leder
de höjda försäkringspremierna samtidigt
till att värdet av de föreslagna
skattesänkningarna urholkas. På snarlikt
sätt föreslår motionärerna att
statsbudgeten skall avlastas en del av
kostnaderna för arbetslöshetsförsäkringen
genom att arbetstagarna själva får stå
för ungefär en tredjedel av kostnaderna
genom höjda egenavgifter. Även det
urholkar värdet av de föreslagna
skattesänkningarna.
Motionärerna räknar också med att kunna
göra besparingar genom en långsammare
utbyggnad av järnvägsnätet och
högskoleutbildningen, genom att avskaffa
de särskilda medlen till
storstadssatsningen och genom att
eterställa reaktordriften i Barsebäcks
kärnkraftverk. Dessutom har de för avsikt
att 2002 sälja ut statliga företag i
samma orealistiska omfattning som
Moderaterna och Kristdemokraterna
föreslår, dvs. för 95 miljarder kronor,
vilket förutsätts minska utgifterna för
statsskuldsräntor.
Några av motionärernas förslag till
budgetförstärkningar är tydliga och
innebär att verksamheter avvecklas eller
att regler ändras på ett sådant sätt att
det verkligen resulterar i en klart
avläsbar besparing. Till dessa förslag
hör ett avskaffat stöd till lokala
investeringsprogram, slopad
bredbandsutbyggnad samt nedläggning av
den s.k. kommunakuten, dvs. de särskilda
medel som regeringen förfogar över för
insatser i vissa kommuner.
Andra förslag är mer svårbedömda och
utgår från förutsättningen att den av
Folkpartiet förordade politiken har så
gynnsamma återverkningar på ekonomin att
utgifterna kan minskas på olika områden.
Så förväntas t.ex. att relativt små
resurstillskott till skattemyndigheterna,
tullen, flyktingmottagningen och
försäkringskassorna ger utdelning i form
av ökade skatteinkomster samt lägre
utgifter för flyktingmottagning,
långtidssjukskrivningar och
rehabilitering på sammanlagt 2,5
miljarder kronor redan 2002.
Utskottet anser att effektiviseringar
på dessa områden är mycket angelägna men
finner det för egen del osannolikt att
resurssatsningarna enligt motionärernas
förslag skall kunna ge ett så stort och
snabbt budgetmässigt utbyte. Eftersom
allmänna rättssäkerhetskrav måste
upprätthållas kan det dröja några år
innan t.ex. effekterna av en förbättrad
skattekontroll kan avläsas i form av
påtagligt ökade inkomster på
statsbudgeten. Även den nuvarande
omfattningen av rehabiliteringsbehoven
gör det föga troligt att Folkpartiets
program mot långtidsfrånvaro med
satsningar på rehabilitering skulle ge
direkta besparingar på detta område.
Enligt utskottets mening är den uppgivna
besparingseffekten under alla
omständigheter så osäker att den inte kan
ligga till grund för att finansiera
varaktiga budgetförsvagningar i stor
skala.
Folkpartiet förordar en ny
arbetsmarknadspolitik som, förutom
insatser för ökad integration, skall
innefatta en obligatorisk och mer
försäkringsmässig arbetslöshetsförsäkring
utanför statsbudgeten. Enligt förslaget
skall AMS läggas ned, medan
arbetsförmedlingen och yrkesutbildningen
privatiseras. Volymen för Kunskapslyftet
skall dessutom begränsas och en
omställningspeng införas.
Den av motionärerna föreslagna
lösningen kan svårligen förenas med målen
för en allmän trygghetsförsäkring.
Privatiseringen av väsentliga
verksamheter inom arbetsmarknadspolitiken
leder med stor sannolikhet till
snedvriden behandling av olika
yrkesgrupper och olika regioner. Även
vissa befolkningsgrupper såsom
invandrare, kvinnor och personer nära
pensionsålder riskerar att med en
privatiserad arbetsförmedling få en klart
försvagad ställning på arbetsmarknaden.
Den oklara utformningen av
omställningspengen antyder också att det
kan bli svårt för arbetssökande utan egna
medel att få chansen att utveckla sig och
förbereda sig för ett nytt arbete i
enlighet med arbetsmarknadens behov. Det
ter sig dessutom föga troligt att
framväxten av privata aktörer på detta
område skulle ske tillräckligt snabbt för
att motverka att arbetslösa passiviseras
i en öppen arbetslöshet.
Utskottet har svårt att se att
Folkpartiets förslag på
arbetsmarknadspolitikens område inklusive
partiets förslag till omläggning av
arbetslöshetsförsäkringen kan generera en
besparing på ca 15 miljarder kronor redan
nästa år.
Enligt utskottets mening visar dessa
exempel att det finns anledning att
ifrågasätta trovärdigheten i
finansieringen av Folkpartiets förslag
till skattesänkningar och nya
utgiftsåtaganden. Flera av de mest
betydelsefulla besparingsförslagen har
inte den styrka och varaktighet som krävs
för en ansvarsfull budgetpolitik.
Med hänsyn härtill kan finansutskottet
inte ställa sig bakom Folkpartiets
förslag till budgetalternativ.
Sammanfattningsvis anser utskottet alltså
att de förslag till alternativ inriktning
av budgetpolitiken som redovisas av
Moderata samlingspartiet,
Kristdemokraterna, Centerpartiet och
Folkpartiet liberalerna inte bör läggas
till grund för riksdagens beslut i
frågan.
Gemensamt för de fyra partierna är att
de alla föreslår omfattande
skattesänkningar. Längst i det avseendet
går Moderata samlingspartiet som i sin
strävan att minska den offentliga
sektorns omslutning föreslår mycket
långtgående skatte- och
utgiftsminskningar, vilka i betydande
utsträckning omfördelar resurser till de
redan välbeställda och gröper ur sociala
trygghetssystem på ett sätt som inte är
fördelningspolitiskt godtagbart.
Även Kristdemokraterna, Centerpartiet
och Folkpartiet liberalerna lägger i sina
motioner fram budgetalternativ med delvis
samma inriktning. Betydande
skattesänkningar förutsätts bli
finansierade genom utgiftsbegränsningar,
men som utskottet visat är den föreslagna
finansieringen i flera fall så löst
underbyggd att den inte kan bilda
underlag för en ansvarsfullt utformad
statsbudget.
Moderata samlingspartiet,
Kristdemokraterna och Folkpartiet
liberalerna har som ett gemensamt förslag
att man skall föra över kostnaderna för
trafikskadade från sjukförsäkringen till
den obligatoriska trafikförsäkringen och
att detta skall kunna ske redan vid
årsskiftet 2001/02. Omläggningen väntas
enligt motionärernas uppskattning minska
statsbudgetens utgifter med grovt räknat
4 miljarder kronor. Inget av partierna
redovisar emellertid något konkret
förslag till hur detta tekniskt och
administrativt skall kunna lösas på den
korta tid som återstår tills förändringen
skall vara fullt genomförd, än mindre hur
det skall vara möjligt för
försäkringsbolagen att bryta löpande
försäkringsavtal för att kunna ta ut de
avgiftshöjningar som krävs. Dessa partier
anser att det är viktigt att satsa på
rehabilitering för att få ned
sjukskrivningskostnaderna men bortser
uppenbarligen från att
försäkringskassornas ansvar för
samordning och tillsyn av
rehabiliteringsverksamheten skulle
försvåras om trafikskador på detta sätt
lyfts ur den allmänna försäkringen. De
tre partierna anvisar därmed en osäker,
tekniskt och administrativt komplicerad
samt i praktiken knappast genomförbar
finansiering för sina förslag.
Moderata samlingspartiet,
Kristdemokraterna, Centerpartiet och
Folkpartiet föreslår alla att
egenavgiften till
arbetslöshetsförsäkringen skall höjas och
tillgodoräknar sina budgetalternativ en
besparingseffekt för detta redan nästa
år. Hur höjningarna skall regleras
gentemot a-kassorna som måste ges rimlig
tid att vid sina årliga stämmor
fastställa nya nivåer på
medlemsavgifterna framgår inte, inte
heller hur avgiftshöjningen skall
fördelas mellan a-kassor vars medlemmar
har låg respektive hög arbetslöshet.
Trots dessa oklarheter räknar de fyra
partierna med att det skall vara möjligt
att genomföra höjningen nästa år och
tillgodoräknar sig i varierande grad
besparingseffekter i miljardklassen för
detta. Även i detta fall anvisar man
alltså en finansiering som inte ter sig
möjlig att uppnå i angiven omfattning
under åtminstone de båda närmaste åren.
Till detta kommer att de fyra partierna
tillgodoräknar sig ytterligare
mångmiljardbesparingar på utgiftsområdena
13 Arbetsmarknad och 14 Arbetsliv för
utgifter förknippade med
arbetslöshetsersättning och
arbetsmarknadspolitik. De flesta av dessa
förslag är emellertid så vaga till sin
karaktär att de redovisade
besparingseffekterna framstår mer som
förhoppningar än som realistiskt
underbyggda förslag.
Exempel som dessa visar att i
oppositionspartiernas budgetalternativ
har tämligen väl preciserade
skattesänkningsförslag en finansiering
som i flera fall är ofullständig eller så
osäker att statsfinanserna återigen
snabbt skulle kunna försvagas.
Finansutskottet har av dessa skäl inte
kunnat ställa sig bakom deras förslag
till uppläggning av budgetpolitiken.
Den förda politiken har under senare år
resulterat i att de offentliga finanserna
snabbt förbättrats. Väldiga underskott
har vänts i stora överskott som snabbt
minskat de skulder det offentliga
tidigare dragit på sig. Utvecklingen har
gått så snabbt att den offentliga
sektorns nettoskuld nu är helt utraderad.
Under förra mandatperioden genomförde
regeringen ett omfattande
konsolideringsprogram med vars hjälp
balansen i den offentliga sektorn kunde
återställas på ett fördelningspolitiskt
godtagbart sätt. Med sitt nu framlagda
förslag till inriktning av
budgetpolitiken och utgifter för de tre
närmaste åren fullföljer regeringen denna
politik.
Vårpropositionen stöds av
Vänsterpartiet och Miljöpartiet de gröna
som träffat en överenskommelse med den
socialdemokratiska regeringen. Den
innebär att tre riksdagspartier står
bakom riktlinjerna för den ekonomiska
politiken, budgetpolitiken, utgiftstaken
och tilläggsbudgeten för 2001. Utskottet
noterar med tillfredsställelse att det
alltså finns en bred enighet i dessa
frågor, vilket ger stadga och utgör en
god grund för en fortsatt stabil
utveckling.
Samarbetet mellan regeringspartiet,
Vänsterpartiet och Miljöpartiet de gröna
berör fem områden, nämligen ekonomi,
sysselsättning, rättvisa, jämställdhet
och miljö. Såsom också framhålls i
propositionen bekräftas genom detta
samarbete att det finns en politisk
majoritet för en ekonomisk politik som är
inriktad på full sysselsättning,
prisstabilitet och ett offentligt
överskott på i genomsnitt 2 % av BNP sett
över en konjunkturcykel. Politiken syftar
också till jämlikhet, jämställdhet och
ekologisk hållbarhet.
Balansen i de offentliga finanserna
återställdes redan 1998 och för de
närmast följande åren förutses så stora
överskott att uppställda saldomål kommer
att överträffas med bred marginal. Det
gäller även för 2001 trots att
balansmålet för detta år höjts till 2,5 %
av BNP.
Regeringen föreslår i vårpropositionen
att de tidigare fastställda
överskottsmålen för 2002 och 2003 skall
kompletteras med ett mål för 2004 som
likaledes bör motsvara 2,0 % av BNP.
Beroende på hur konjunkturen utvecklas
kan emellertid dessa mål behöva omprövas,
framhåller regeringen. Det kommer i så
fall att göras i budgetpropositionen för
respektive år.
Förutsatt att dessa saldomål inte
omprövas kommer alltså överskotten i den
offentliga sektorn under 2002-2004 att
bli större än den för respektive år
målsatta nivån. Ett belopp motsvarande
det överskjutande överskottet skall då
enligt tidigare gjorda uttalanden
överföras till hushållen antingen som
skattesänkningar eller som nya
utgiftsåtaganden. Eftersom några sådana
beslut ännu inte fattats har man valt att
i vårpropositionens kalkyler ta hänsyn
till denna eventuellt förestående
överföring genom att helt enkelt minska
det för varje år framräknade budgetsaldot
med ett belopp motsvarande överföringen.
Görs det framkommer under 2002-2004 ett
mindre underskott på statsbudgeten. Givet
dessa förutsättningar kommer alltså
statsskulden inte att kunna amorteras
under de tre efterföljande åren men den
kommer att fortsätta att minska mätt som
andel av BNP från 51,1 % 2001 till 46,3 %
2004. Utvecklingen kan dock bli mer
gynnsam och det finns också tecken som
tyder på detta. Så t.ex. har
Riksgäldskontoret nyligen redovisat en
prognos över statens lånebehov, och i den
förutses att statsbudgeten skall ge ett
överskott på uppemot 50 miljarder kronor
2002 även sedan hänsyn tagits till
tillkommande skattesänkningar på 20
miljarder kronor.
Som utskottet tidigare visat bärs
statsbudgetens saldo under 1999-2003 i
betydande utsträckning upp av engångsvisa
tillskott från genomförda eller planerade
företagsförsäljningar samt från
överföringar från AP-fonden föranledda av
pensionsreformen. Av en i propositionen
redovisad sammanställning (tabell 4.15 s.
77) framgår att utan dessa extraordinära
tillskott skulle budgeten ha visat
underskott på 10-41 miljarder kronor
under samtliga år utom 1999 och 2000 då
mindre överskott på 10 respektive 14
miljarder kronor framkom.
Även om alltså budgetutvecklingen under
de närmaste åren inte ter sig direkt
oroväckande, bör enligt finansutskottets
mening nivån på statsbudgetens
underliggande saldo ses som en markering
av att det ännu inte finns anledning att
ge avkall på kravet på en stram
budgetprövning.
Sammanlagt 14 utskott har yttrat sig
över vårpropositionens förslag till
utgiftsramar och de motioner som väckts
med anledning av propositionen. I
samtliga yttranden tillstyrks regeringens
förslag till fördelningen av utgifter på
utgiftsområden under 2002-2004.
Finansutskottet anser att den av
regeringen föreslagna uppläggningen ger
budgetpolitiken en riktig inriktning.
Regeringens förslag är även i övrigt väl
avvägda och bör, enligt utskottets
mening, därför ligga till grund för
budgetpolitikens inriktning under åren
2002-2004.
I närmast efterföljande avsnitt
återkommer utskottet till de formella
förslag till beslut som detta
ställningstagande föranleder i fråga om
utgiftstak (2.4), preliminär fördelning
av utgifter på utgiftsområden åren
2000-2004 (3) samt beräkning av skatter
och övriga inkomster m.m. (4).
2.4 Utgiftstak för staten
Utskottets delförslag i korthet
Riksdagen fastställer regeringens
förslag till utgiftstak för staten för
2002-2004 samt godkänner regeringens
beräkning av de offentliga utgifterna
för 2002-2004.
De i sammanhanget väckta motionerna
avstyrks.
Övriga delar av detta förslag behandlar
utskottet i avsnitten 2.3 och 3.
Det statliga utgiftstaket omfattar
utgifterna på statsbudgeten exklusive
statsskuldsräntor samt utgifterna för
ålderspensionssystemet vid sidan av
statsbudgeten. Dessutom ingår en
ofinansierad budgeteringsmarginal.
Vårpropositionen
I vårpropositionen (avsnitt 4.1.1)
föreslås att de tidigare fastställda
nivåerna på utgiftstaket för staten 2002
och 2003 på 814 respektive 844 miljarder
kronor kvarstår. Regeringen föreslår
vidare att utgiftstaket för 2004
fastställs till 877 miljarder kronor
(punkt 3).
Regeringen aviserar dessutom att det
kan finnas skäl att föreslå
beräkningstekniska justeringar av
utgiftstaket med anledning av de i
vårpropositionen beräknade förändringarna
av det kommunala utjämningssystemet samt
regeringens förslag i skattepolitiska
frågor i samband med budgetpropositionen
för 2002. Regeringen vill behandla
eventuella beräkningstekniska justeringar
i ett sammanhang och avser därför att
återkomma med en samlad bedömning i
budgetpropositionen.
Motionerna
Av den tidigare redogörelsen framgår att
samtliga fyra oppositionspartier förordar
andra nivåer på utgiftstaket. Formella
förslag för de tre åren framförs av
Moderata samlingspartiet i motion Fi17
(yrkande 3), Kristdemokraterna i motion
Fi18 (yrkande 6), Centerpartiet i motion
Fi19 (yrkande 2) samt Folkpartiet
liberalerna i motion Fi20 (yrkande 3).
De olika partiernas förslag framgår av
efterföljande sammanställning.
Tabell 29. Förslag till utgiftstak för
staten 2002-2004
Miljoner kronor
År Oppositionspartiernas
förslag till alternativa
nivåer
Nivå Mode Kris Folkpa
enlig rata tdem Cent rtiet
t saml o- er-
ings- krat libera
reger part erna lerna
ingen iet part
iet
Finansutskottet har i föregående avsnitt
(2.3.3) ställt sig bakom regeringens
förslag till inriktning av
budgetpolitiken och därmed också
regeringens förslag till utgiftstak för
staten. Finansutskottet tillstyrker
således propositionens punkt 3 samt
avstyrker de förslag till utgiftstak för
staten som framförs i motionerna Fi17 (m)
yrkande 3, Fi18 (kd) yrkande 6, Fi19 (c)
yrkande 2 samt Fi20 (fp) yrkande 3.
Regeringen aviserar i den ekonomiska
vårpropositionen (s. 61) att det kan
finnas ett behov att göra en teknisk
justering av utgiftstaket i
budgetpropositionen för 2002. Regeringen
nämner att en ökning av omslutningen i
utjämningssystemet och kommande
skatteförslag i budgetpropositionen för
2002 kan komma att föranleda tekniska
justeringar. Regeringen vill dock
behandla eventuella justeringar av
utgiftstaket i ett sammanhang och avser
därför att återkomma med en samlad
bedömning i budgetpropositionen. En
utgångspunkt för regeringen är att
utgiftstaket efter den tekniska
justeringen bör utgöra en lika stram
restriktion för den offentliga sektorns
konsoliderade utgifter som det gjorde
innan förutsättningarna som föranledde
justeringen förändrades.
Utgiftstaket har tekniskt justerats vid
flera tillfällen. I samband med 2000 års
ekonomiska vårproposition höjdes
utgiftstaket för 2001 och 2002 dels till
följd av ett ökat EU-återflöde, dels till
följd av införandet av pensionsrätt för
studier och totalförsvarsplikt. I
budgetpropositionen för 2001 sänktes
sedan utgiftstaket när statsbidraget till
kommunsektorn minskade som en effekt av
vissa skatteförändringar.
Några precisa regler för när tekniska
justeringar av utgiftstaket bör göras
finns inte. Den princip som har varit
vägledande är dock att väsentliga
utgiftsförändringar som inte har någon
effekt på utgifterna för den
konsoliderade offentliga sektorn, men som
ändå påverkar storleken på de
takbegränsade utgifterna, kan motivera en
teknisk justering.
Alla tekniska justeringar som hittills
gjorts har motiverats med liknande
resonemang. För att undvika ett ständigt
ändrande av utgiftstaket har dock små
förändringar som i princip kunnat
motivera tekniska justeringar ändå inte
föranlett justeringar.
Finansutskottet anser att det är bra
för såväl trovärdigheten som
begripligheten i systemet med utgiftstak
att antalet tekniska justeringar görs vid
så få tillfällen som möjligt. Utskottet
ser därför positivt på att regeringen i
budgetpropositionen återkommer med en
samlad bedömning av de olika motiven för
tekniska justeringar.
2.4.2 Beräkning av utgifterna för den
offentliga sektorn
Utgiftstaket för den offentliga sektorn
erhålls genom att en beräkning av de
samlade kommunala utgifterna läggs till
utgiftstaket för staten. I beräkningen
görs avdrag för interna transaktioner
mellan staten och kommunsektorn samt
mellan staten och ålderspensionssystemet
vid sidan av statsbudgeten. Nivån på
detta utgiftstak är således en funktion
av det utgiftstak som gäller för staten.
Vårpropositionen
I vårpropositionen (avsnitt 4.1.2)
redovisar regeringen att utgiftstaket för
den offentliga sektorn 2002 och 2003
beräknas bli 7 respektive 11 miljarder
kronor högre jämfört med beräkningar i
budgetpropositionen för 2001. Ökningen
förklaras av att kommunsektorns
konsumtion nu bedöms bli högre jämfört
med tidigare prognoser. Regeringen
föreslår vidare att riksdagen godkänner
beräkningen av de offentliga utgifterna
för åren 2002-2004 (punkt 5). Beräkningen
framgår av efterföljande tabell.
Tabell 30. Regeringens förslag till
beräkning av utgiftstaket för den
offentliga
sektorn 2002-2004
Moderata samlingspartiet anser i motion
Fi17 att riksdagen i stället skall
godkänna partiets förslag till utgiftstak
för den offentliga sektorn som väntas
leda till att de takbegränsade utgifterna
för den offentliga sektorn minskar till
45 % 2004. För perioden 2002-2004
föreslår motionärerna att taket skall
uppgå till 1 125, 1 095 respektive 1 112
miljarder kronor (yrkande 2).
Kristdemokraterna föreslår i motion
Fi18 att riksdagen i stället skall
godkänna detta partis beräkning av de
offentliga utgifterna för åren 2002-2004
(yrkande 8). Motionärernas förslag
innebär att ett större utrymme för
kommunsektorn kombineras med förslag till
lägre utgiftstak för staten. De interna
transaktionerna mellan stat och kommun
antas netto vara oförändrade i
förhållande till regeringens förslag.
Enligt de beräkningar som redovisas i
motionen blir taket för den offentliga
sektorn 1 145, 1 192 respektive 1 235
miljarder kronor för perioden 2002-2004.
Centerpartiet föreslår i motion Fi19
att riksdagen skall godkänna den i
motionen redovisade beräkningen av de
offentliga utgifterna för åren 2002-2004
(yrkande 3). Den offentliga sektorns
utgifter beräknas i Centerpartiets
budgetförslag vara lägre jämfört med
regeringens kalkyler till följd av
partiets inkomstskatteförslag som sänker
nivån på utgiftstaket för staten samt
interna transaktioner mellan stat och
kommun. I motionen anges nivåerna på
taket för den offentliga sektorn till
1 137, 1 187 respektive 1 225 miljarder
kronor för perioden 2002-2004.
Folkpartiet liberalerna föreslår i
motion Fi20 att de beräkningar för de
offentliga utgifterna för åren 2002-2004
som redovisas i motionen skall godkännas
av riksdagen (yrkande 5). Motionärerna
anger nivåerna på taket för den
offentliga sektorn till 1 134 miljarder
kronor för år 2002, 1 184 miljarder
kronor år 2003 och 1 223 miljarder kronor
år 2004.
Tabell 31. Oppositionspartiernas
förslag till beräkning av
utgiftstaket för den offentliga sektorn
2002-2004
Med hänvisning till vad utskottet
tidigare framhållit tillstyrker utskottet
regeringens förslag till beräkning av de
offentliga utgifterna (punkt 5).
Utskottet avstyrker därmed de förslag
till alternativ beräkning av de
offentliga utgifterna och utgiftstak för
den offentliga sektorn som framförs i
motionerna Fi17 (m) yrkande 2, Fi18 (kd)
yrkande 8, Fi19 (c) yrkande 3 samt Fi20
(fp) yrkande 5.
3. Preliminär fördelning av utgifter på
utgiftsområden åren 2002-2004
Vårpropositionen
Regeringen föreslår att statsbudgetens
utgifter för åren 2002-2004 preliminärt
fördelas på utgiftsområden på det sätt
som framgår av propositionen (se även
tabell i avsnitt 3.29).
Motionerna
Fyra partier avvisar regeringsförslaget
och förordar i stället sina respektive
partiers förslag till utgiftsfördelning.
Sådana alternativa förslag till
preliminär fördelning av utgifterna på
utgiftsområden åren 2002-2004 framförs av
- Moderata samlingspartiet i
motion Fi17 (yrkandena 5 och 6),
-
- Kristdemokraterna i motion Fi18
(yrkande 7),
-
- Centerpartiet i motion Fi19
(yrkande 4),
-
- Folkpartiet liberalerna i motion
Fi20 (yrkandena 4 och 12).
-
I tabeller i bilaga 2 återges
oppositionspartiernas förslag till
avvikelser från regeringens fördelning.
Övriga utskotts yttranden
Alla berörda utskott har yttrat sig över
förslaget till preliminära utgiftsramar
för åren 2002-2004. Samtliga utskott
tillstyrker regeringens förslag till
preliminär fördelning av utgifterna på
utgiftsområden och avstyrker motsvarande
motionsyrkanden. Till yttrandena har
oppositionspartierna fogat avvikande
meningar med alternativa förslag till
ramnivåer. Dessa alternativa förslag
överensstämmer med vad respektive parti
fört fram i sina motioner om den
ekonomiska politiken.
Närmast följer en redovisning
utgiftsområde för utgiftsområde av
förslagen i vårpropositionen och i
motionerna samt fackutskottens och
finansutskottets ställningstagande till
dessa förslag. I avsnitt 3.29 återfinns
en samlad redovisning av regeringens och
finansutskottets förslag till preliminär
fördelning av utgifterna på
utgiftsområden för åren 2002-2004.
3.1 Utgiftsområde 1 Rikets styrelse
Utgiftsområdet omfattar verksamheterna
statschefen, riksdagen och dess
myndigheter, regeringen, centrala
myndigheter samt mediefrågor.
De totala utgifterna för utgiftsområdet
år 2001 beräknas uppgå till 5 738
miljoner kronor.
Vårpropositionen
I vårpropositionen (avsnitt 6.6)
redovisas att utgiftsområdet ökar med 258
miljoner kronor 2002 jämfört med
budgetpropositionen. Ökningen förklaras
av ny pris- och löneomräkning samt att
regeringen avser att öka medlen till
Regeringskansliet med 160 miljoner kronor
år 2002. För åren 2003 och 2004 avser
regeringen att öka anslaget till
Regeringskansliet med 240 miljoner kronor
respektive 340 miljoner kronor.
Regeringen föreslår vidare att anslaget
för utrikesförvaltningen flyttas från
utgiftsområde 5 till utgiftsområde 1. För
att skapa en möjlighet till en
effektivare resursanvändning inom
Regeringskansliet skall
förvaltningsanslaget för
Regeringskansliet och
förvaltningsanslaget för
utrikesförvaltningen slås samman fr.o.m.
den 1 januari 2002.
Propositionens och
oppositionspartiernas förslag till
preliminär ramnivå för utgiftsområdet
under åren 2002-2004 redovisas i följande
tabell.
Förslag till ram för utgiftsområde 1
Rikets styrelse
Belopp i miljoner kronor
År Propo Oppositionspartiernas
si- avvikelser från
propositionens ram
tione
n Mode Kris Folkpa
rata tdem Cent rtiet
saml o- er- libera
ings- krat lerna
part erna
iet part
iet
Moderata samlingspartiet föreslår i
motion Fi17 att både partistödet och
presstödet avvecklas successivt.
Regeringskansliet bör inte byggas ut
såsom regeringen föreslår och medlen som
Regeringskansliet disponerar till följd
av ordförandeskapet i EU bör avvecklas
helt. Vidare föreslås att en särskild
upplysningskampanj om kommunismens brott
mot mänskligheten bör genomföras.
Kristdemokraterna föreslår i motion
Fi18 att anslaget till Regeringskansliet
skall minska med 210 miljoner kronor år
2002, 290 miljoner kronor år 2003 och med
390 miljoner kronor år 2004. Vidare
föreslås att medlen till presstödet och
Datainspektionen skall minskas.
Regeringens förslag att flytta anslaget
för utrikesförvaltningen från
utgiftsområde 5 till utgiftsområde 1
avvisas.
Centerpartiet anför i motion Fi19 att
kostnaderna borde minska inom
Regeringskansliet efter Sveriges
ordförandetid i EU. Det är även
nödvändigt med allmänna besparingar.
Anslaget för Regeringskansliet minskas
därför med 770 miljoner kronor år 2002,
776 miljoner kronor år 2003 och 776
miljoner kronor år 2004.
Folkpartiet liberalerna motsätter sig i
motion Fi20 att anslaget till
Regeringskansliet skall öka. Presstödet
och partistödet bedöms vidare kunna
minska i förhållande till regeringens
förslag. Regeringens förslag att flytta
anslaget för utrikesförvaltningen från
utgiftsområde 5 till utgiftsområde 1
avvisas.
Konstitutionsutskottet
Konstitutionsutskottet tillstyrker i sitt
yttrande (KU14y) regeringens förslag till
ramnivåer för budgetåren 2002-2004 samt
avstyrker motsvarande förslag i
motionerna.
Företrädarna för Moderata
samlingspartiet, Kristdemokraterna,
Centerpartiet och Folkpartiet liberalerna
biträder i var sin avvikande mening sina
partiers respektive förslag till
ramnivåer för utgiftsområdet.
Finansutskottets ställningstagande
Finansutskottet har tidigare i
betänkandet i avsnitten 2.3.3 och 2.4.1
redovisat sin samlade bedömning av
budgetpolitikens inriktning och förslag
till utgiftstak och därvid tillstyrkt
regeringens förslag.
Konstitutionsutskottet har från sina
utgångspunkter tillstyrkt regeringens
förslag till ramar för utgiftsområde 1
Rikets styrelse.
Finansutskottet tillstyrker således
propositionens förslag till preliminära
ramar för utgiftsområde 1 för 2002-2004.
Motionernas förslag till alternativa
ramar avstyrks. Utskottet återkommer i
avsnitt 3.29 med en samlad redovisning av
utgifternas fördelning på utgiftsområden.
3.2 Utgiftsområde 2 Samhällsekonomi och
finansförvaltning
Utgiftsområdet omfattar ett antal
centrala myndigheter, bl.a.
Riksrevisionsverket,
Ekonomistyrningsverket, Statskontoret,
Statistiska centralbyrån,
Konjunkturinstitutet, Riksgäldskontoret,
Kammarkollegiet, Statens kvalitets- och
kompetensråd, Statens fastighetsverk,
Fortifikationsverket, Finansinspektionen,
Insättningsgarantinämnden och
Premiepensionsmyndigheten. Vidare ingår
vissa kostnader för statens upplåning och
låneförvaltning, vissa särskilda
finansierings- och garantiåtaganden samt
Riksdagens revisorer.
För 2001 beräknas de totala utgifterna
för utgiftsområdet uppgå till ca 1 435
miljoner kronor.
Vårpropositionen
I vårpropositionen (avsnitt 6.6)
redovisas att regeringen föreslår att
anslagen 1:1 stabsuppgifter vid
Arbetsgivarverket och 1:2 statliga
tjänstepensioner m.m. under utgiftsområde
14 flyttas till utgiftsområde 2. Detta
föranleder ändringar av
tilläggsbestämmelserna i
riksdagsordningen. Frågan om ändring av
riksdagsordningen bereds av
konstitutionsutskottet. Under
förutsättning att riksdagen godkänner
förslagen innebär detta att den beräknade
ramen för utgiftsområde 2 ökar med 7 383
miljoner kronor för 2002. Utgiftsområde
14 minskar med motsvarande belopp.
I följande tabell redovisas
utgiftsramarna enligt vårpropositionen
och motionerna.
Förslag till ram för utgiftsområde 2
Samhällsekonomi och finansförvaltning
Belopp i miljoner kronor
År Propo Oppositionspartiernas
si- avvikelser från
propositionens ram
tione
n Mode Kris Folkpa
rata tdem Cent rtiet
saml o- er- libera
ings- krat lerna
part erna
iet part
iet
Moderata samlingspartiet föreslår i
motion Fi17 en minskning av ramen. Inför
den kommande sammanslagningen av
Riksrevisionsverket och Riksdagens
revisorer första halvåret 2003 fullföljer
motionärerna en successiv neddragning av
anslaget till Riksdagens revisorer.
Statistiska centralbyråns uppgifter bör
begränsas och fokuseras samt
avgiftsfinansieras i högre grad.
Genomförandet av en folk- och
bostadsräkning avvisas. Nämnden för
offentlig upphandling bör slås samman med
Konkurrensverket till en ny myndighet,
Konkurrens- och upphandlingsverket.
Anslaget till Nämnden för offentlig
upphandling kan därför minskas. Enligt
motionärerna bör Statens kvalitets- och
kompetensråd avvecklas varför anslaget
kan halveras.
Kristdemokraterna anser i motion Fi18
att ramen kan minskas genom besparingar
och sammanslagningar av vissa
myndighetsfunktioner under utgiftsområdet
som i dag överlappar varandra.
Centerpartiet förespråkar i motion Fi19
sänkt ram för utgiftsområdet.
Motionärerna anser att besparingar kan
göras inom myndigheternas administration.
Folkpartiet liberalerna motsätter sig i
motion Fi20 att en folk- och
bostadsräkning genomförs.
Finansutskottets ställningstagande
Finansutskottet har tidigare i
betänkandet i avsnitten 2.3.3 och 2.4.1
redovisat sin samlade bedömning av
budgetpolitikens inriktning och förslag
till utgiftstak och därvid tillstyrkt
regeringens förslag. Förslaget att
överföra anslagen till Arbetsgivarverket
och SPV från utgiftsområde 14 till
utgiftsområde 2 har finansutskottet
tillstyrkt i ett yttrande (FiU4y) till
konstitutionsutskottet.
Finansutskottet tillstyrker således
propositionens förslag till preliminära
ramar för utgiftsområde 2 för 2002-2004.
Motionernas förslag till alternativa
ramar avstyrks. Utskottet återkommer i
avsnitt 3.29 med en samlad redovisning av
utgifternas fördelning på utgiftsområden.
3.3 Utgiftsområde 3 Skatteförvaltning och
uppbörd
Utgiftsområdet omfattar Riksskatteverket,
skattemyndigheterna och Tullverket.
De totala utgifterna för utgiftsområdet
år 2001 beräknas uppgå till 6 529
miljoner kronor.
Vårpropositionen
I vårpropositionen (avsnitt 6.6)
redovisar regeringen att beräknade
resurser för utgiftsområdet år 2002 ökar
med 297 miljoner kronor jämfört med den
beräknade ramen i budgetpropositionen för
2001. Ökningen förklaras dels av ett
tillskott på 175 miljoner kronor för att
återställa skattekontrollen till 1997 års
nivå, dels ett tillskott på 10 miljoner
kronor för att höja effektiviteten i
tullverksamheten. Dessutom ökar de
beräknade resurserna med 112 miljoner
kronor till följd av ny pris- och
löneomräkning.
Propositionens och
oppositionspartiernas förslag till
preliminär ramnivå för utgiftsområdet
under åren 20022004 redovisas i
efterföljande tabell.
För 2001 beräknas de totala utgifterna
för utgiftsområdet uppgå till ca 6 529
miljoner kronor.
Förslag till ram för utgiftsområde 3
Skatteförvaltning och uppbörd
Belopp i miljoner kronor
År Propo Oppositionspartiernas
si- avvikelser från
propositionens ram
tione
n Mode Kris Folkpa
rata tdem Cent rtiet
saml o- er- libera
ings- krat lerna
part erna
iet part
iet
Moderata samlingspartiet framhåller i
motion Fi17 att smugglingen av
cigaretter, alkohol, narkotika och vapen
har ökat kraftigt de senaste åren. Tullen
bör därför få större resurser för ökad
kontroll. Skatteförvaltningens verksamhet
anses samtidigt kunna rationaliseras till
följd av motionärernas skatteförslag
varför anslaget till skatteförvaltningen
och hela ramen för utgiftsområdet bör
minska.
Kristdemokraterna föreslår i motion
Fi18 ökade medel för att effektivisera
skattekontrollen i syfte att minska den
svarta sektorns omfattning. Även
Tullverket föreslås få ökade resurser för
att förstärka kontroll och spaning kring
illegal införsel av narkotika, vapen,
alkohol, tobak och andra skattepliktiga
varor.
Centerpartiet förordar i motion Fi19 en
oförändrad ram för utgiftsområdet jämfört
med regeringens förslag.
Folkpartiet liberalerna föreslår i
motion Fi20 ökade resurser till
skattemyndigheterna för ett intensivare
granskningsarbete. Även tullen bör få
ökade resurser till insatser mot den
illegala införseln av alkohol och
narkotika.
Skatteutskottets yttrande
Skatteutskottet tillstyrker i sitt
yttrande (SkU5y) regeringens förslag till
ramar för utgiftsområdet och avstyrker
motionerna i motsvarande delar.
Företrädarna för Moderata
samlingspartiet, Kristdemokraterna samt
Folkpartiet liberalerna biträder i var
sin avvikande mening sina respektive
partiers förslag.
Finansutskottets yttrande
Finansutskottet har tidigare i
betänkandet (avsnitten 2.3.3 och 2.4.1)
redovisat sin samlade bedömning av
budgetpolitikens inriktning och förslagen
till utgiftstak och därvid tillstyrkt
regeringens förslag. Skatteutskottet har
från sina utgångspunkter tillstyrkt
regeringens förslag till utgiftsramar för
utgiftsområde 3 Skatteförvaltning och
uppbörd.
Finansutskottet tillstyrker således
propositionens förslag till preliminära
ramar för utgiftsområdet för åren
2002-2004. Motionernas förslag till
alternativa ramar avstyrks. Utskottet
återkommer i avsnitt 3.29 med en samlad
redovisning av utgifternas fördelning på
utgiftsområden.
3.4 Utgiftsområde 4 Rättsväsendet
Utgiftsområdet omfattar polisen,
åklagarväsendet, domstolsväsendet,
rättshjälpen, kriminalvården,
exekutionsväsendet, Brottsförebyggande
rådet, Rättsmedicinalverket,
Gentekniknämnden och
Brottsoffermyndigheten.
För 2001 beräknas de totala utgifterna
för utgiftsområdet uppgå till ca 24 592
miljoner kronor.
Vårpropositionen
I vårpropositionen (avsnitt 6.6)
redovisar regeringen att från 2002
minskas beräknade resurser för
utgiftsområdet till följd av ny pris- och
löneomräkning. På grund av vissa
oklarheter i samband med beräkningen av
pris- och löneomräkningen för 2002 och
2003 kommer regeringen att återkomma med
en slutlig bedömning om resursnivån i
samband med budgetpropositionen. Detta
för att säkerställa att fler poliser kan
anställas och målen för polisväsendets
utveckling uppnås. Rättsväsendet tillförs
600 miljoner kronor för 2004. Medlen
skall användas till en fortsatt
förstärkning av polisen. Mål och
prioriteringar för rättsväsendet ligger
fast.
Regeringen föreslår att ansvaret för
anslaget 3:1 Kronofogdemyndigheterna med
tillhörande frågor flyttas till
utgiftsområde 3. Frågan föranleder
ändringar av tilläggsbestämmelserna i
riksdagsordningen och bereds av
konstitutionsutskottet. Under
förutsättning att riksdagen godkänner
förslagen innebär detta att den
beräknande ramen för utgiftsområde 3 ökar
med 1 395 miljoner kronor för 2002.
Utgiftsområde 4 minskar med motsvarande
belopp.
I följande tabell redovisas
utgiftsramarna enligt vårpropositionen
och motionerna.
Förslag till ram för utgiftsområde 4
Rättsväsendet
Belopp i miljoner kronor
År Propo Oppositionspartiernas
si- avvikelser från
propositionens ram
tione
n Mode Kris Folkpa
rata tdem Cent rtiet
saml o- er- libera
ings- krat lerna
part erna
iet part
iet
Moderata samlingspartiet anser i motion
Fi17 att polisen är i behov av omedelbara
resurstillskott. Även kriminalvården är i
stort behov av ytterligare resurser.
Partiet avsätter närmare 3 miljarder
kronor mer än regeringen till
rättsväsendet under den kommande
treårsperioden. De ökade resurserna skall
bl.a. användas för att öka antalet
poliser och att renodla den uniformerade
personalens arbetsuppgifter.
Kristdemokraterna föreslår i motion
Fi18 under den kommande treårsperioden 3
miljarder kronor mer än regeringen till
rättsväsendet. Medlen skall i första hand
användas för att säkerställa och utveckla
polisens verksamhet och öka antalet
poliser. Även åklagarväsendet bör
förstärkas. Läget inom domstolsväsendet
är också allvarligt varför
domstolsväsendet bör förstärkas. Takten
för avverkningen av mål vid
kammarrätterna och i Regeringsrätten
måste öka. Kriminalvården och det lokala
brottsförebyggande arbetet bör också
tillföras ytterligare medel.
Centerpartiet förordar i motion Fi19 en
höjning av ramen. Satsningar bör i första
hand göras på polisen. Även
kriminalvården måste förstärkas. Vidare
bör de små tingsrätterna bevaras.
Folkpartiet liberalerna anser i motion
Fi20 att rättsväsendet måste förstärkas
permanent. Satsningar bör i första hand
göras på polisen, bl.a. bör antalet
utbildningsplatser för poliser öka. Även
åklagarväsendet och domstolsväsendet
behöver förstärkas. Vidare föreslår
motionärerna en förstärkning av anslaget
till brottsofferjourerna, inklusive
vittnesstöd. Även möjligheterna att få
rättshjälp måste utökas.
Justitieutskottets yttrande
Justitieutskottet tillstyrker i sitt
yttrande (JuU3y) regeringens förslag och
avstyrker motionerna.
Företrädarna för Moderata
samlingspartiet, Kristdemokraterna,
Centerpartiet och Folkpartiet liberalerna
biträder i var sin avvikande mening sina
partiers respektive förslag till
preliminära ramar för utgiftsområdet.
Finansutskottets ställningstagande
Finansutskottet har tidigare i
betänkandet i avsnitten 2.3.3 och 2.4.1
redovisat sin samlade bedömning av
budgetpolitikens inriktning och förslag
till utgiftstak och därvid tillstyrkt
regeringens förslag. Justitieutskottet
har från sina utgångspunkter tillstyrkt
regeringens förslag till ramar för
utgiftsområde 4 Rättsväsendet.
Finansutskottet tillstyrker således
propositionens förslag till preliminära
ramar för utgiftsområde 4 för 2002-2004.
Motionernas förslag till alternativa
ramar avstyrks. Utskottet återkommer i
avsnitt 3.29 med en samlad redovisning av
utgifternas fördelning på utgiftsområden.
3.5 Utgiftsområde 5 Utrikesförvaltning
och internationell samverkan
Utgiftsområdet omfattar
förvaltningskostnader för
Utrikesdepartementet, bidrag till vissa
internationella organisationer,
fredsfrämjande verksamhet, information
om Sverige i utlandet, nedrustnings- och
säkerhetspolitiska frågor samt
Europainformation.
De totala utgifterna för utgiftsområdet
år 2001 beräknas uppgå till 2 989
miljoner kronor.
Vårpropositionen
I vårpropositionen (avsnitt 6.6)
förklarar regeringen att till följd av ny
pris- och löneomräkning ökar beräknade
resurser för utgiftsområdet år 2002 med
20 miljoner kronor i jämförelse med den
beräknade ramen i budgetpropositionen för
2001.
Regeringen föreslår en sammanslagning
av Regeringskansliets och
Utrikesdepartementets förvaltningsanslag
från den 1 januari 2002, i enlighet med
det förslag som aviserades i
budgetpropositionen för 2000. Anslaget
för utrikesförvaltningen flyttas enligt
dessa planer från utgiftsområde 5 till
utgiftsområde 1, vilket föranleder
ändringar i tilläggsbestämmelserna i
riksdagsordningen 4.6.1, 4.6.6 och
5.12.1. Regeringen avser att i samband
med budgetpropositionen för 2002
återkomma med förslag till ändringar av
ramen för utgiftsområdet till följd av
den föreslagna förändringen. Under
förutsättning att riksdagen godkänner
förslaget innebär detta att den beräknade
ramen för utgiftsområdet minskar med 1
814 miljoner kronor för 2002.
Propositionens och
oppositionspartiernas förslag till
ramnivå för utgiftsområdet under åren
20022004 redovisas i följande tabell.
Förslag till ram för utgiftsområde 5
Utrikesförvaltning och internationell
samverkan
Belopp i miljoner kronor
År Propo Oppositionspartiernas
si- avvikelser från
propositionens ram
tione
n Mode Kris Folkpa
rata tdem Cent rtiet
saml o- er- libera
ings- krat lerna
part erna
iet part
iet
Moderata samlingspartiet förespråkar i
motion Fi17 ökad svensk diplomatisk
närvaro i hela Europa och
Medelhavsområdet samt i de utomeuropeiska
industriländerna. Med anledning av detta
föreslås en förstärkning av anslaget för
utrikesförvaltningen, i vilken ingår även
en ökning av de medel som ställs till
ambassadernas förfogande för främjande av
svenskt näringsliv utomlands. Anslaget
Fredsfrämjande verksamhet bör föras över
till utgiftsområde 7. Vidare motsätter
sig motionärerna en nedläggning av
ambassaderna i Beirut, Lima, Tunis och
vid Heliga stolen.
Kristdemokraterna föreslår i motion
Fi18 ökade anslag inom utgiftsområdet för
att bevara Sveriges ambassader i
Tunisien, Peru, Heliga stolen, Libanon
och Kuwait samt upprätta fler
beskickningar i Öst- och Centraleuropa.
Motionärerna motsätter sig också
regeringens förslag att flytta anslaget
för utrikesförvaltningen från
utgiftsområde 5 till utgiftsområde 1.
Den av Centerpartiet i motion Fi19
föreslagna ramnivån stämmer överens med
regeringens förslag. I motionen anförs
att det inom ramen borde vara möjligt att
genom omprioriteringar finansiera de
utlandsmyndigheter som enligt regeringen
skall läggas ned.
Folkpartiet liberalerna föreslår i
motion Fi20 ökade anslag för
utrikesförvaltningen för att rädda de
nedläggningshotade ambassaderna i Tunis,
Lima, Beirut och vid Heliga stolen.
Motionärerna motsätter sig regeringens
förslag om ändring av ändamål och
verksamheter inom utgiftsområde 1 och
utgiftsområde 5.
Utrikesutskottets yttrande
Utrikesutskottet tillstyrker i sitt
yttrande (UU2y) regeringens förslag till
ramar för utgiftsområdet och avstyrker
motionerna i motsvarande delar.
I var sin avvikande mening tillstyrker
företrädarna för Moderata
samlingspartiet, Kristdemokraterna samt
Folkpartiet liberalerna sina förslag om
ramarna för utgiftsområdet. Företrädarna
för Moderata samlingspartiet,
Kristdemokraterna, Centerpartiet samt
Folkpartiet liberalerna lägger dessutom
inom ramen för utskottets yttrande ett
gemensamt särskilt yttrande angående den
svenska utrikesrepresentationen. Även
företrädarna för Vänsterpartiet lägger
inom ramen för utskottets yttrande ett
särskilt yttrande angående
utrikesrepresentationen.
Finansutskottets ställningstagande
Finansutskottet har tidigare i
betänkandet (avsnitten 2.3.3 och 2.4.1)
redovisat sin samlade bedömning av
budgetpolitikens inriktning och förslagen
till utgiftstak och därvid tillstyrkt
regeringens förslag. Utrikesutskottet har
från sina utgångspunkter tillstyrkt
regeringens förslag till utgiftsramar för
utgiftsområde 5 Utrikesförvaltning och
internationell samverkan.
Finansutskottet tillstyrker således
propositionens förslag till preliminära
ramar för utgiftsområdet för åren
2002-2004. Motionernas förslag till
alternativa ramar avstyrks. Utskottet
återkommer i avsnitt 3.29 med en samlad
redovisning av utgifternas fördelning på
utgiftsområden.
3.6 Utgiftsområde 6 Totalförsvar
Utgiftsområdet omfattar verksamheter inom
det militära och civila försvaret,
Kustbevakningen, Statens räddningsverk,
Sprängämnesinspektionen, nämnder samt
stödverksamhet till det militära och det
civila försvaret. I utgiftsområdet ingår
även internationell fredsfrämjande
verksamhet med svensk militär trupp
utomlands.
De totala utgifterna för utgiftsområdet
år 2001 beräknas uppgå till 46 003
miljoner kronor.
Vårpropositionen
I vårpropositionen (avsnitt 6.6) anför
regeringen att riksdagens beslut med
anledning av proposition 1999/2000:30 Det
nya försvaret innebär att totalförsvaret
ominriktas mot ett insatsförsvar. Det
försvarspolitiska beslutet för åren
20022004 skall fattas av statsmakterna
under hösten 2001. Regeringen anger
dessutom att den nationella
krishanteringens framtida utformning i
huvudsak kommer att redovisas i en
proposition under våren 2002.
Regeringen aviserar också att den i
budgetpropositionen för 2002 avser
föreslå en sammanslagning av de nuvarande
anslagen för förbandsverksamhet och
beredskap samt fredsfrämjande insatser
för att skapa en större flexibilitet i
planeringen och användningen av
resurserna.
Propositionens och
oppositionspartiernas förslag till
ramnivå för utgiftsområdet under åren
20022004 redovisas i följande tabell.
Förslag till ram för utgiftsområde 6
Totalförsvar
Belopp i miljoner kronor
År Propo Oppositionspartiernas
si- avvikelser från
propositionens ram
tione
n Mode Kris Folkpa
rata tdem Cent rtiet
saml o- er- libera
ings- krat lerna
part erna
iet part
iet
Moderata samlingspartiet förordar i
motion Fi17 att försvaret utvecklas på
samma nivå som under de två senaste
försvarsbesluten. Motionärerna avvisar
regeringens planer på att slå samman två
anslag inom utgiftsområdet och föreslår i
stället att anslaget för fredsfrämjande
insatser förs till utgiftsområde 7.
Kristdemokraterna föreslår i motion
Fi18 en höjning av utgiftsramen med 50
miljoner kronor. Vidare motsätter sig
motionärerna regeringens förslag om
sammanslagningen av två anslag inom
utgiftsområdet. I motionen föreslås att
Kustbevakningens resurser förstärks för
att långsiktigt kunna möta utökade krav
på internationell verksamhet,
gränskontroll och miljöskydd till sjöss.
Centerpartiet (motion Fi19) och
Folkpartiet liberalerna (motion Fi20)
avviker inte från regeringens beräknade
ram för utgiftsområdet.
Försvarsutskottets yttrande
Försvarsutskottet tillstyrker i sitt
yttrande (FöU6y) regeringens förslag till
ramar för åren 2002-2004 och avstyrker
motsvarande förslag i motionerna.
Försvarsutskottet anser att riksdagen bör
ta ställning till sammanslagningen av
anslagen inom utgiftsområdet och därmed
eventuella nya finansieringsprinciper för
utlandsinsatserna först när regeringen
slutligt redovisar sina överväganden och
förslag i frågan.
I var sin avvikande mening biträder
företrädarna för Moderata samlingspartiet
och Kristdemokraterna sina partiers
respektive förslag till ram för
utgiftsområdet.
Finansutskottets ställningstagande
Finansutskottet delar försvarsutskottets
uppfattning att riksdagen bör ta
ställning till frågan om sammanslagning
av anslagen inom utgiftsområdet och
därmed sammanhängande frågor om
finansieringsprinciper för
utlandsinsatser när regeringen redovisar
sitt slutliga förslag i
budgetpropositionen. Tidigare i
betänkandet (avsnitten 2.3.3 och 2.4.1)
har finansutskottet redovisat sin samlade
bedömning av budgetpolitikens inriktning
och förslagen till utgiftstak och därvid
tillstyrkt regeringens förslag.
Försvarsutskottet har från sina
utgångspunkter tillstyrkt regeringens
förslag till utgiftsramar för
utgiftsområde 6 Totalförsvar.
Finansutskottet tillstyrker således
propositionens förslag till preliminära
ramar för utgiftsområdet för åren
2002-2004. Motionernas förslag till
alternativa ramar avstyrks. Utskottet
återkommer i avsnitt 3.29 med en samlad
redovisning av utgifternas fördelning på
utgiftsområden.
3.7 Utgiftsområde 7 Internationellt
bistånd
Utgiftsområdet omfattar internationellt
utvecklingssamarbete och samarbete med
länder i Central- och Östeuropa.
De totala utgifterna inom
utgiftsområdet år 2001 beräknas uppgå
till 16 483 miljoner kronor.
Vårpropositionen
I vårpropositionen (avsnitt 6.6)
redovisar regeringen att biståndsramen
för 2002 uppgår till 0,74 % av BNI,
vilket med nuvarande BNI-prognos beräknas
till 16,6 miljarder kronor. Ramen för
2003 uppgår till 0,81 % av BNI, medan för
2004 föreslås en höjning av biståndsramen
till 0,86 % av BNI. Därutöver tillförs
biståndet 200 miljoner kronor. Regeringen
har ambitionen att Sverige åter skall
uppnå enprocentsmålet för biståndet när
de statsfinansiella förutsättningarna för
detta föreligger.
Från biståndsramen avräknas vissa
asylkostnader, medel för EU:s gemensamma
bistånd, vissa FN-bidrag samt
administration. Dessa avräkningar för
2002 har ökat med 195 miljoner kronor i
jämförelse med den beräknade ramen i
budgetpropositionen för 2001, vilket
minskar beräknade resurser för
biståndsanslaget i motsvarande mån.
Regeringen föreslår dessutom ett nytt
program för samarbetet med Central- och
Östeuropa, vilket omfattar 600 respektive
900 miljoner kronor för perioden
2002-2003. Därefter övergår programmet i
ett permanent anslag på 400 miljoner
kronor för 2004.
I följande tabell redovisas
budgetpropositionens och motionernas
förslag till utgiftsramar.
Förslag till ram för utgiftsområde 7
Internationellt bistånd
Belopp i miljoner kronor
År Propo Oppositionspartiernas
si- avvikelser från
propositionens ram
tione
n Mode Kris Folkpa
rata tdem Cent rtiet
saml o- er- libera
ings- krat lerna
part erna
iet part
iet
Moderata samlingspartiet anser i motion
Fi17 att Sveriges bistånd skall fokuseras
på låginkomstländerna i Afrika där
problemen med massfattigdom är störst.
Resursöverföringar till statsmakter som
hindrar sitt folks utveckling eller som
bedriver krig måste avvecklas. Ökat stöd
skall ges till ansvarsfulla
skuldavskrivningar. Motionärerna föreslår
dessutom att en samlad post för Sveriges
fredsbevarande verksamhet skapas inom
utgiftsområdet. Vidare anförs att den
s.k. Östersjömiljarden bör upplösas och
medel tillföras det ordinarie anslaget
Samarbete med Central- och Östeuropa.
Kristdemokraterna föreslår i motion
Fi18 ökade resurser inom både det
humanitära och det säkerhetsfrämjande
området, för globala miljöprojekt, för
att stärka respekten för mänskliga
rättigheter och demokrati, för
fattigdomsbekämpning samt för
hälsoforskning. Biståndsnivån föreslås
öka ytterligare för att år 2004 nå 0,92 %
av BNI.
Centerpartiet välkomnar i motion Fi19
den ökning av biståndet som enligt
vårpropositionen sker framför allt under
2004, men anser samtidigt att
enprocentsmålet skall återupprättas i en
jämnare takt än vad som föreslås av
regeringen. Motionärerna föreslår en
ökning av biståndsramen till 0,78 % av
BNI år 2002 och till 0,82 % av BNI år
2003. Biståndsramen för 2004 föreslås
ligga på 0,86 % av BNI, vilket är samma
nivå som i regeringens förslag.
Folkpartiet liberalerna förordar i
motion Fi20 att målet för biståndet bör
återställas till en procent av BNI. Ramen
för utgiftsområdet föreslås höjas
successivt under perioden 2002-2004 så
att enprocentsmålet kan nås under en
femårsperiod.
Utrikesutskottets yttrande
Utrikesutskottet tillstyrker i sitt
yttrande (UU2y) regeringens förslag till
ramar för utgiftsområdet och avstyrker
motionerna i motsvarande delar.
I var sin avvikande mening tillstyrker
företrädarna för Moderata
samlingspartiet, Kristdemokraterna,
Centerpartiet samt Folkpartiet
liberalerna sina förslag om ramarna för
utgiftsområdet. Företrädarna för
Folkpartiet liberalerna lägger dessutom
inom ramen för utskottets yttrande ett
särskilt yttrande angående frihandel.
Finansutskottets ställningstagande
Finansutskottet har tidigare i
betänkandet (avsnitten 2.3.3 och 2.4.1)
redovisat sin samlade bedömning av
budgetpolitikens inriktning och förslagen
till utgiftstak och därvid tillstyrkt
regeringens förslag. Utrikesutskottet har
från sina utgångspunkter tillstyrkt
regeringens förslag till utgiftsramar för
utgiftsområde 7 Internationellt bistånd.
Finansutskottet tillstyrker således
propositionens förslag till preliminära
ramar för utgiftsområdet för åren
2002-2004. Motionernas förslag till
alternativa ramar avstyrks. Utskottet
återkommer i avsnitt 3.29 med en samlad
redovisning av utgifternas fördelning på
utgiftsområden.
3.8 Utgiftsområde 8 Invandrare och
flyktingar
Utgiftsområdet omfattar migrationspolitik
med frågor rörande flyktingpolitik,
invandringen till Sverige, mottagande av
asylsökande och utlänningars rätt att
vistas i Sverige samt internationellt
samarbete på det migrationspolitiska
området.
Utgiftsområdet omfattar också
integrationspolitik med frågor rörande
invandrares introduktion i Sverige,
ersättning till kommunerna för mottagande
av flyktingar, åtgärder mot etnisk
diskriminering, främlingsfientlighet och
rasism samt insatser för att främja
utvecklingen i utsatta bostadsområden.
Från och med budgetåret 2000 omfattar
utgiftsområdet även insatser för
nationella minoriteter.
De totala utgifterna för utgiftsområdet
år 2001 beräknas uppgå till 4 988
miljoner kronor.
Vårpropositionen
I vårpropositionen (avsnitt 6.6)
redovisas att beräknade resurser för
utgiftsområdet ökar med 144 miljoner
kronor för 2002 och 133 miljoner kronor
för 2003 jämfört med de beräknade ramarna
i budgetpropositionen för 2001.
Förändringen förklaras huvudsakligen av
att utgiftsområdet tillförs 40 miljoner
kronor 2002 och 50 miljoner kronor från
2003 för asylsökande barns tillgång till
förskoleverksamhet, skolbarnsomsorg och
utbildning på i huvudsak samma villkor
som gäller för barn som är bosatta i
landet.
Det antirasistiska arbetet förstärks
och 10 miljoner kronor beräknas fr.o.m.
2002 för detta. Vidare fortsätter
regeringens arbete för att förstärka
rättssäkerheten i utlänningsärenden.
Riksdagen har tillkännagivit för
regeringen att regeringen i samband med
2001 års ekonomiska vårproposition 2001
bör redovisa ett sätt att möjliggöra
flexiblare utnyttjande av anslagen på
migrationsområdet. Regeringen anser att
det nu inte finns behov av att lägga fram
förslag till särskilda åtgärder med
anledning av detta tillkännagivande.
Propositionens och
oppositionspartiernas förslag till
preliminär ramnivå för utgiftsområdet
redovisas i följande tabell.
Förslag till ram för utgiftsområde 8
Invandrare och flyktingar
Belopp i miljoner kronor
År Propo Oppositionspartiernas
si- avvikelser från
propositionens ram
tione
n Mode Krist Folkpar
rata demo- Cen tiet
saml krate ter-
ings- rna
part liberal
iet erna
par
tie
t
Moderata samlingspartiet anser i motion
Fi17 att Migrationsverkets resurser bör
förstärkas med 50 miljoner utöver
regeringens ökning. Även
utlänningsnämndens budget bör förstärkas.
Vidare förordas att man i stället för att
anslå mer budgetmedel till utsatta
bostadsområden prövar andra möjligheter
såsom avreglering av bl.a.
bostadsmarknaden och arbetsmarknaden,
vilket enligt motionärerna kommer att öka
den sociala rörligheten och påverka
integrationsarbetet positivt. Sammanlagt
räknar motionärerna med att utgiftsramen
kan sänkas de närmaste åren.
Kristdemokraterna avvisar i motion Fi18
regeringens förslag till förlängning av
satsningen på utsatta bostadsområden.
Vidare föreslår motionärerna en
nedläggning av Integrationsverket från
den 1 juni 2002. Vissa uppgifter övertas
av Migrationsverket, ombudsmannen för
etnisk diskriminering samt
Riksförsäkringsverket.
Centerpartiet anser i motion Fi19 att
Sverige skall ha en öppen och generös
flyktingpolitik. Motionärerna anser att
det finns utrymme för att göra
besparingar i Migrationsverkets
administration. Vidare förordas att
Utlänningsnämnden avvecklas och att
asylärendena överförs till
förvaltningsdomstolarna.
Folkpartiet liberalerna anser i motion
Fi20 att kostnaderna för asylpolitiken
kan minska bl.a. genom ökade insatser på
handläggning. Grundbulten för integration
dr enligt motionärerna makten över
vardagen genom jobb och egen försörjning.
Socialförsäkringsutskottets yttrande
Socialförsäkringsutskottet ställer sig i
sitt yttrande (SfU5y) bakom de förslag
och bedömningar som ligger till grund för
regeringens förslag till utgiftsramar för
utgiftsområde 8 Invandrare och
flyktingar. Vidare förutsätter
socialförsäkringsutskottet i sitt
yttrande att regeringen i
budgetpropositionen för 2003 preciserar
grunderna för arbetet och
medelsförsörjningen för den planerade
förlängningen av storstadssatsningen.
Socialförsäkringsutskottet föreslår att
finansutskottet tillstyrker regeringens
förslag till utgiftsramar för budgetåren
2002, 2003 och 2004.
Företrädarna för Moderata
samlingspartiet, Kristdemokraterna,
Centerpartiet och Folkpartiet liberalerna
biträder i var sin avvikande mening sina
partiers respektive förslag till
preliminära ramar för utgiftsområdet.
Finansutskottets ställningstagande
Finansutskottet har tidigare i
betänkandet i avsnitten 2.3.3 och 2.4.1
redovisat sin samlade bedömning av
budgetpolitikens inriktning och förslag
till utgiftstak och därvid tillstyrkt
regeringens förslag.
Socialförsäkringsutskottet har från sina
utgångspunkter tillstyrkt regeringens
förslag till ramar för utgiftsområde 8
invandrare och flyktingar.
Finansutskottet tillstyrker således
propositionens förslag till preliminära
ramar för utgiftsområde 8 för 2002-2004.
Motionernas förslag till alternativa
ramar avstyrks. Utskottet återkommer i
avsnitt 3.29 med en samlad redovisning av
utgifternas fördelning på utgiftsområden.
3.9 Utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård
och social omsorg
Utgiftsområdet omfattar verksamheterna
hälsovård, sjukvård och social omsorg.
Statens utgifter för utgiftsområdet utgör
en mindre del av de samlade offentliga
utgifterna för hälso- och sjukvård och
social omsorg. Huvudansvaret för dessa
verksamheter ligger hos kommuner och
landsting. Statens stöd till den
kommunala sektorn utgår till största
delen från utgiftsområde 25 Allmänna
bidrag till kommuner.
De totala utgifterna för utgiftsområdet
år 2001 beräknas uppgå till 29 850
miljoner kronor.
Vårpropositionen
I vårpropositionen (avsnitt 6.6) anges
att staten och Landstingsförbundet nu är
överens om en ny modell för statens
ersättning till landstingen för
läkemedelsförmånens kostnader. Till följd
av överenskommelsen utökas ramarna med 1
663 miljoner kronor för år 2002, 2 563
miljoner kronor för år 2003 och 3 463
miljoner kronor för år 2004.
För att förbättra tillgängligheten till
behandlingar inom hälso- och sjukvården
tillförs utgiftsområde 25 ett belopp om 1
250 miljoner kronor från och med år 2002.
En förutsättning för att erhålla medel är
att detta regleras i ett avtal mellan
staten och Landstingsförbundet. Anslaget
för bidrag till hälso- och sjukvård, de
s.k. Dagmarmedlen, bedöms kunna minska
med 450 miljoner kronor och till viss del
användas för att ytterligare förstärka
det generella statsbidraget till
landstingen.
Från och med år 2002 avser regeringen
tillföra tandvården ytterligare 200
miljoner kronor.
Vidare avser regeringen att öka
anslagen till Statens
institutionsstyrelse och
Folkhälsoinstitutet. Statens
institutionsstyrelse beräknas få
ytterligare 20 miljoner kronor år 2002
och därefter 30 miljoner kronor per år.
Folkhälsoinstitutet tillförs 30 miljoner
kronor per år under åren 2002-2004 i
syfte att förstärka arbetet med
tobaksprevention.
Försöksverksamheten med insatser för
hemlösa förlängs till år 2004. Totalt
avsätts 10 miljoner kronor per år för
detta ändamål. Vidare avser regeringen
att stödja alternativ medicin med 3
miljoner kronor årligen fram till och med
2004.
I syfte att förbättra den ekonomiska
situationen för äldre- och
funktionshindrade aviserar regeringen att
ett förbehållsbelopp i äldre- och
handikappomsorgen skall införas från och
med den 1 januari 2002.
Förbehållsbeloppet är det lägsta belopp
som en person skall ha kvar att leva på
när äldreomsorgsavgiften är betald.
Förslaget innebär att kommunerna måste
kompenseras vilket görs under
utgiftsområde 25. Regeringen avser också
att återkomma med förslag som innebär att
ett äldreförsörjningsstöd inrättas för
personer över 65 år som inte uppfyller
bosättningskravet i pensionssystemet.
Propositionens och
oppositionspartiernas förslag till
preliminär ramnivå för utgiftsområdet
under åren 2002-2004 redovisas i följande
tabell.
Förslag till ram för utgiftsområde 9
Hälsovård, sjukvård och social omsorg
Belopp i miljoner kronor
År Propo Oppositionspartiernas
si- avvikelser från
propositionens ram
tione
n Mode Kris Folkpa
rata tdem Cent rtiet
saml o- er- libera
ings- krat lerna
part erna
iet part
iet
Moderata samlingspartiet föreslår i
motion Fi17 att en vårdgaranti införs och
att medel avsätts för detta ändamål. På
längre sikt skall en obligatorisk
hälsoförsäkring införas. Det av
regeringen föreslagna stödet för att
förbättra tillgängligheten avvisas.
Motionärerna vill att de s.k.
Dagmarmedlen bibehålls. Det samlade
stödet till de funktionshindrade, bl.a.
assistansstödet, föreslås öka.
Motionärerna föreslår att
apoteksmonopolet avvecklas, att
kostnadsansvaret för läkemedelsförmånen
tas över av staten och att en frivillig
läkemedelsförsäkring införs. Vidare
föreslås Folkhälsoinstitutet läggas ner
senast år 2003.
Kristdemokraterna föreslår i motion
Fi18 att sjuk- och
tandvårdsförsäkringarna på sikt bör
samordnas. Till dess att det har skett
bör tandvårdsförsäkringen tillföras
medel. Motionärerna avvisar att
landstingen skall ansöka om medel för att
minska vårdköerna som regeringen
föreslagit. Medlen skall utgå till alla
landsting enligt gängse
fördelningsprinciper. Motionärerna anser
vidare att ytterligare medel skall
avsättas till bilstödet och till en extra
satsning på stimulansbidrag till
kommunernas arbete med anhörigvårdare.
Centerpartiet avvisar i motion Fi19 det
av regeringen föreslagna tillskottet till
hälso- och sjukvården. Centerpartiet
avsätter i stället medel för en
vårdgaranti. Motionärerna anser att ett
system med hemservicecheckar för
pensionärshushåll skall införas och att
bilstödet skall höjas. Centerpartiet
föreslår också att en satsning görs på
ett nationellt hälsonät som gör det
möjligt för verksamma inom hälso- och
sjukvården att kommunicera med varandra
för konsultation och utbildning. Vidare
föreslås en allmän besparing på
myndigheternas administration.
Folkpartiet liberalerna föreslår i
motion Fi20 en satsning på en
tillgänglighetsreform för handikappade.
Ett stimulansbidrag för att öka
tillgängligheten i byggnader och
kollektivtrafik bör införas. Motionärerna
vill återinföra ett statligt ansvar för
kostnaderna för assistansersättning från
kommunerna. Vidare föreslås ytterligare
satsningar på tandvården samt insatser
mot alkohol och narkotika. Motionärerna
föreslår lägre utgifter för läkemedel än
vad regeringen anger.
Socialutskottets yttrande
Socialutskottet tillstyrker i sitt
yttrande (SoU4y) regeringens förslag till
ramnivåer för budgetåren 2002-2004 samt
avstyrker motsvarande förslag i
motionerna.
Företrädarna för Moderata
samlingspartiet, Kristdemokraterna,
Centerpartiet och Folkpartiet liberalerna
biträder i var sin avvikande mening sina
partiers respektive förslag till
ramnivåer för utgiftsområdet.
Finansutskottets ställningstagande
Finansutskottet har tidigare i
betänkandet i avsnitten 2.3.3 och 2.4.1
redovisat sin samlade bedömning av
budgetpolitikens inriktning och förslag
till utgiftstak och därvid tillstyrkt
regeringens förslag. Socialutskottet har
från sina utgångspunkter tillstyrkt
regeringens förslag till ramar för
utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och
social omsorg.
Finansutskottet tillstyrker således
propositionens förslag till preliminära
ramar för utgiftsområde 9 för 2002-2004.
Motionernas förslag till alternativa
ramar avstyrks. Utskottet återkommer i
avsnitt 3.29 med en samlad redovisning av
utgifternas fördelning på utgiftsområden.
3.10 Utgiftsområde 10 Ekonomisk trygghet
vid sjukdom och handikapp
Utgiftsområdet omfattar dels
transfereringar med anknytning till
sjukdom och handikapp, dels kostnaderna
för socialförsäkringsadministrationen,
dvs. Riksförsäkringsverket och de
allmänna försäkringskassorna. Förmånerna
ges i form av dagersättning såsom
sjukpenning, rehabiliteringsersättning
och närståendepenning. Sedan 1999
redovisas även utgifterna för ATP i form
av förtidspension,
arbetsskadeersättningar m.m. under
utgiftsområdet.
De totala utgifterna för utgiftsområdet
för år 2001 beräknas uppgå till 106 744
miljoner kronor.
Vårpropositionen
I vårpropositionen (avsnitt 6.6) meddelar
regeringen att resurserna för
utgiftsområdet från 2002 kommer att ökas
med ca 6 209 miljoner kronor för 2002 och
10 853 miljoner kronor för 2003 i
jämförelse med de beräknade ramarna i
budgetpropositionen för 2001. För 2001
visar prognosen att utgifterna inom
utgiftsområdet ökar med 4 794 miljoner
kronor, varav merparten av ökningen
härrör från anslaget till sjukpenning och
rehabilitering m.m. Ökningen beror
huvudsakligen på att antagandet om
sjuktalet och antalet förtidspensionärer
har höjts.
Regeringen avser att föreslå riksdagen
att arbetsskadeförsäkringen reformeras
vilket beräknas medföra utgiftsökningar
med högst 500 miljoner kronor 2002 och en
varaktig årlig utgiftsökning på högst 1
000 miljoner kronor från och med 2003.
Regeringen har också för avsikt att
föreslå att 100 miljoner kronor tillförs
utgiftsområdet för försöksverksamhet för
att motverka långtidssjukskrivningar.
Propositionens och
oppositionspartiernas förslag till
preliminär ramnivå för utgiftsområdet
redovisas i följande tabell.
Förslag till ram för utgiftsområde 10
Ekonomisk trygghet vid sjukdom och
handikapp
Belopp i miljoner kronor
År Propo Oppositionspartiernas
si- avvikelser från
propositionens ram
tione
n Mode Kris Cen Folkpar
rata tdem ter- tiet
saml o-
ings- krat
part erna par liberal
iet tie erna
t
-
20 110 -13 -5 -5 -3
02 711 268 990 740 910
20 117 -19 -7 -8 -8
03 738 639 285 070 095
20 120 -24 -9 -9 -11
04 821 570 475 900 640
Motionerna
Moderata samlingspartiet anser i motion
Fi17 att de ökade sjukskrivningarna
avspeglar en växande ohälsa och att de
har en allvarlig social baksida. I ett
förslag på åtta punkter föreslår
motionärerna bl.a. att en nationell
vårdgaranti införs, att sjukskrivningarna
handhas på ett medicinskt genomtänkt sätt
samt att ytterligare en miljard kronor
anslås till försäkringskassorna. Vidare
anser motionärerna att deras
skattesänkningar får till följd att
försäkringsersättningen kan sänkas till
75 % av SGI och att en andra karensdag
kan införas den åttonde dagen.
Kristdemokraterna anser i motion Fi18 att
anslaget till rehabilitering bör höjas,
eftersom resurser som satsas betalar sig
mångdubbelt tillbaka. Vidare föreslår
motionärerna att sjukförsäkringen skall
innehålla två karensdagar med ett
högriskskydd på tio dagar per år.
Centerpartiet föreslår i motion Fi19 en
rad åtgärder för att människor skall
kunna komma tillbaka till arbetslivet
efter en längre tids sjukskrivning.
Motionärerna föreslår bl.a. att
Rehabutredningens förslag genomförs. Till
detta anslår motionärerna 2 600, 2 700
respektive 2 900 miljoner kronor per år
under perioden 2002-2004.
Folkpartiet liberalerna föreslår i
motion Fi20 att trafikförsäkringen tar
över vissa trafikrelaterade
sjukpenningkostnader vilket antas hålla
tillbaka utgifterna. Folkpartiet har i
sin motion också föreslagit (yrkande 12)
att taken bör höjas i sjukförsäkringen
och föräldraförsäkringen.
Socialförsäkringsutskottets yttrande
Socialförsäkringsutskottet ställer sig i
sitt yttrande (SfU5y) bakom de förslag
och bedömningar som ligger till grund för
regeringens förslag till utgiftsramar för
utgiftsområde 10 Ekonomisk trygghet vid
sjukdom och handikapp.
Socialförsäkringsutskottet föreslår att
finansutskottet tillstyrker regeringens
förslag till utgiftsramar för budgetåren
2002, 2003 och 2004 och avstyrker därmed
motionerna.
Företrädarna för Moderata
samlingspartiet, Kristdemokraterna,
Centerpartiet och Folkpartiet liberalerna
biträder i var sin avvikande mening sina
partiers respektive förslag till
preliminära ramar för utgiftsområdet.
Finansutskottes ställningstagande
Finansutskottet har tidigare i
betänkandet i avsnitten 2.3.3 och 2.4.1
redovisat sin samlade bedömning av
budgetpolitikens inriktning och förslag
till utgiftstak och därvid tillstyrkt
regeringens förslag.
Socialförsäkringsutskottet har från sina
utgångspunkter tillstyrkt regeringens
förslag till ramar för utgiftsområde 10
Ekonomisk trygghet vid sjukdom och
handikapp.
Finansutskottet tillstyrker således
propositionens förslag till preliminära
ramar för utgiftsområde 10 för 2002-2004.
Motionernas förslag till alternativa
ramar liksom motion F20 (fp) yrkande 12
avstyrks. Utskottet återkommer i avsnitt
3.29 med en samlad redovisning av
utgifternas fördelning på utgiftsområden.
3.11 Utgiftsområde 11 Ekonomisk trygghet
vid ålderdom
Utgiftsområdet omfattar folkpension till
ålderspensionärer som inte har rätt till
tilläggspension (ATP), folkpension och
ATP i form av efterlevandepension,
pensionstillskott såväl till
ålderspension som till
efterlevandepension, bostadstillägg till
pensionärer (BTP) samt delpension.
De totala utgifterna för utgiftsområdet
år 2001 beräknas uppgå till 33 774
miljoner kronor.
Vårpropositionen
I vårpropositionen (avsnitt 6.6) beräknas
att resurser för utgiftsområdet för 2002
ökas med 91 miljoner kronor i jämförelse
med den beräknade ramen i
budgetpropositionen för 2001. Ökningen
beror i huvudsak på att 160 miljoner
kronor föreslås tillskjutas
utgiftsområdet med anledning av förslaget
om en höjning av bostadstillägget till
pensionärer. Samtidigt nedrevideras
prognoserna varför nettoeffekten blir 91
miljoner kronor. Vidare avser regeringen
att i en särskild proposition ändra på
det förhållandet att äldre invandrare som
inte uppfyller bosättningskravet för
svensk folkpension i dag är hänvisade
till socialbidrag för sin försörjning. En
stor del av de ökade kostnader som därmed
uppstår motsvaras av minskade kostnader
för socialbidrag till gruppen äldre
invandrare.
Propositionens och
oppositionspartiernas förslag till
preliminär ramnivå för utgiftsområdet
redovisas i följande tabell.
Förslag till ram för utgiftsområde 11
Ekonomisk trygghet vid ålderdom
Belopp i miljoner kronor
År Propo Oppositionspartiernas
si- avvikelser från
propositionens ram
tione
n Mode Kris
rata tdem Cent Folkpar
saml o- er- tiet
ings- krat
part erna
iet
part liberal
iet erna
Moderata samlingspartiet föreslår i
motion Fi17 att de pensionärer som
1993-1998 fick sin pension sänkt skall
kompenseras. Motionärerna vill också att
inkomstprövningen av änkepensionen skall
upphöra och anser att taket i BTP inte
bör höjas.
Kristdemokraterna anser i motion Fi18
att omställningsperioden i
efterlevandepensionen skall förlängas
från sex till tolv månader i ett steg
från år 2003 och att inkomstprövningen av
änkepensionen skall avskaffas.
Motionärerna vill också att
fritidsfastighet inte skall ingå i
inkomstprövningen för bostadstillägg. För
att förbättra för de sämst ställda
pensionärerna föreslår Kristdemokraterna
ett pensionstillägg med 200 kr per månad
år 2002.
Centerpartiet föreslår i motion Fi19
att bostadstillägget skall ersätta
boendekostnader upp till 4 000 kr med 80
% av kostnaden och att
pensionstillskottet för 2002 höjs med 6
000 kr. Vidare anser motionärerna att när
det nya pensionssystemet träder i kraft
2003 bör grundpensionen höjas med
ytterligare 3 000 kr.
Folkpartiet liberalerna anser i motion
Fi20 att löftena om en återställd
änkepension kan infrias och att tiden
för omställningspension bör utsträckas
till tolv månader.
Socialförsäkringsutskottets yttrande
Socialförsäkringsutskottet ställer sig i
sitt yttrande (SfU5y) bakom de förslag
och bedömningar som ligger till grund för
regeringens förslag till utgiftsramar för
utgiftsområde 11 Ekonomisk trygghet vid
ålderdom. Socialförsäkringsutskottet
föreslår att finansutskottet tillstyrker
regeringens förslag till utgiftsramar för
budgetåren 2002, 2003 och 2004.
Företrädarna för Moderata
samlingspartiet, Kristdemokraterna,
Centerpartiet och Folkpartiet liberalerna
biträder i var sin avvikande mening sina
partiers respektive förslag till
preliminära ramar för utgiftsområdet.
Finansutskottets ställningstagande
Finansutskottet har tidigare i
betänkandet i avsnitten 2.3.3 och 2.4.1
redovisat sin samlade bedömning av
budgetpolitikens inriktning och förslag
till utgiftstak och därvid tillstyrkt
regeringens förslag.
Socialförsäkringsutskottet har från sina
utgångspunkter tillstyrkt regeringens
förslag till ramar för utgiftsområde 11
Ekonomisk trygghet vid ålderdom.
Finansutskottet tillstyrker således
propositionens förslag till preliminära
ramar för utgiftsområde 11 för 2002-2004.
Motionernas förslag till alternativa
ramar avstyrks. Utskottet återkommer i
avsnitt 3.29 med en samlad redovisning av
utgifternas fördelning på utgiftsområden.
3.12 Utgiftsområde 12 Ekonomisk trygghet
för familjer och barn
Utgiftsområdet omfattar statens
ekonomiska stöd till barnfamiljer
(förutom bostadsbidraget som återfinns
under utgiftsområde 18 och studiebidragen
som återfinns under utgiftsområde 15).
Stödet utgörs av allmänna barnbidrag,
föräldraförsäkringen inklusive
havandeskapspenning, underhållsstöd,
bidrag till kostnader för internationella
adoptioner, folkpension och ATP i form av
barnpension samt vårdbidrag till familjer
med handikappade barn.
De totala utgifterna för utgiftsområdet
för 2001 beräknas uppgå till 47 986
miljoner kronor.
Vårpropositionen
I vårpropositionen (avsnitt 6.6) meddelar
regeringen att de beräknade resurserna
för utgiftsområdet kommer att öka med 714
miljoner kronor för 2002 och 862 miljoner
kronor för 2003 i jämförelse med de
beräknade ramarna i budgetpropositionen
för 2001. Ökningarna förklaras till
större delen av högre utgifter för
föräldraförsäkringen.
Regeringen avser att höja garantinivån
i föräldraförsäkringen med 60 kr till 120
kr per dag fr.o.m. den 1 januari 2002 och
höja garantinivån till 150 kr 2003 och
till 180 kr per dag fr.o.m. 2004. Vidare
avser regeringen att se över
ersättningsnivåerna i
socialförsäkringssystemet och återkomma
till frågan i budgetpropositionen.
Propositionens och
oppositionspartiernas förslag till
preliminär ramnivå för utgiftsområdet
redovisas i följande tabell.
Förslag till ram för utgiftsområde 12
Ekonomisk trygghet för familjer och barn
Belopp i miljoner kronor
År Propo Oppositionspartiernas
si- avvikelser från
propositionens ram
tione
n Mode Kris Folkpa
rata tdem Cent rtiet
saml o- er- libera
ings- krat lerna
part erna
iet part
iet
I motion Fi17 föreslår Moderata
samlingspartiet (tillsammans med
Kristdemokraterna, Centerpartiet och
Folkpartiet) att ett särskilt
barnomsorgskonto inrättas för barn i
förskoleåldern från och med den 1 januari
2002. Barnomsorgskontot skall vara 40 000
kr per barn med en begränsning av uttaget
på maximalt 20 000 kr per år.
Motionärerna föreslår vidare att en
avdragsrätt på 50 000 kr per barn och år
i den kommunala beskattningen införs för
styrkta barnomsorgskostnader.
Kristdemokraterna föreslår i motion
Fi18 att garantinivån i
föräldraförsäkringen höjs i två steg till
200 kr per dag år 2004. Från 2002
föreslås att nivån blir 150 kr per dag.
Vidare föreslår motionärerna ett nytt
beräkningssätt för SGI, vilket leder till
att kostnaderna för föräldraförsäkringen
kommer att minska.
Centerpartiet föreslår i motion Fi19
att grundnivån i föräldrapenningen höjs
från 60 kr till 200 kr per dag under de
första 390 dagarna. Motionärerna föreslår
vidare att den sjukpenninggrundande
inkomsten grundas på historisk inkomst,
vilket leder till en minskning av
utgifterna med 710 miljoner kronor år
2002.
Folkpartiet liberalerna anser i motion
Fi20 att en jämlik arbetsfördelning
stimuleras av förslaget om en
mamma/pappamånad med högre ersättning.
Vidare har motionärerna beräknat utrymmet
för höjt tak i föräldraförsäkringen redan
från 2002.
Socialförsäkringsutskottets yttrande
Socialförsäkringsutskottet ställer sig i
sitt yttrande (SfU5y) bakom de förslag
och bedömningar som ligger till grund för
regeringens förslag till utgiftsramar för
utgiftsområde 12 Ekonomisk trygghet för
familjer och barn.
Socialförsäkringsutskottet föreslår att
finansutskottet tillstyrker regeringens
förslag till utgiftsramar för budgetåren
2002, 2003 och 2004.
Företrädarna för Moderata
samlingspartiet, Kristdemokraterna,
Centerpartiet och Folkpartiet liberalerna
biträder i var sin avvikande mening sina
partiers respektive förslag till
preliminära ramar för utgiftsområdet.
Finansutskottets ställningstagande
Finansutskottet har tidigare i
betänkandet i avsnitten 2.3.3 och 2.4.1
redovisat sin samlade bedömning av
budgetpolitikens inriktning och förslag
till utgiftstak och därvid tillstyrkt
regeringens förslag.
Socialförsäkringsutskottet har från sina
utgångspunkter tillstyrkt regeringens
förslag till ramar för utgiftsområde 12
Ekonomisk trygghet för familjer och barn.
Finansutskottet tillstyrker således
propositionens förslag till preliminära
ramar för utgiftsområde 12 för 2002-2004.
Motionernas förslag till alternativa
ramar avstyrks. Utskottet återkommer i
avsnitt 3.29 med en samlad redovisning av
utgifternas fördelning på utgiftsområden.
3.13 Utgiftsområde 13 Arbetsmarknad
Utgiftsområdet omfattar
arbetsmarknadspolitiska program, bidrag
till arbetslöshetsersättning,
lönegarantiersättning, särskilda insatser
för arbetshandikappade och
platsförmedling. Utgiftsområdet omfattar
vidare bl.a. Samhall AB:s verksamhet och
Arbetsmarknadsverket.
För 2001 beräknas de totala utgifterna
för utgiftsområdet uppgå till ca 59 775
miljoner kronor.
Vårpropositionen
I vårpropositionen (avsnitt 6.6.)
redovisar regeringen att ramen för
utgiftsområdet år 2002 minskas med 2 330
miljoner kronor och för 2003 med 1 508
miljoner kronor i jämförelse med de
beräknade ramarna i budgetpropositionen
för 2001. Förändringarna i förhållande
till budgetpropositionen för 2001
förklaras främst av lägre volymer i
arbetsmarknadspolitiska program.
Regeringen avser att i
budgetpropositionen för 2002 återkomma
med ett förslag att de 700 miljoner
kronor som AMV fått använda för
tillfälliga personalförstärkningar
permanent överförs för personalresurser
vid arbetsförmedlingen, varav 165
miljoner skall utnyttjas för att särskilt
stärka ställningen på arbetsmarknaden för
personer med utländsk bakgrund.
Försöksverksamheten Kulturarvs IT pågår
under åren 1999-2001. Verksamheten har
nyligen utvärderats och regeringen avser
att i budgetpropositionen föreslå en
förlängning av verksamheten till utgången
av 2002. Regeringen avser att ändra
sysselsättningskravet för Samhall AB
innevarande år på grund av försämrade
marknadsförutsättningar. För att minska
deltidsarbetslösheten avsätter regeringen
100 miljoner kronor för ettvart av åren
2002-2004.
Regeringen avser att höja de lägsta och
högsta nivåerna i
arbetslöshetsersättningen fr.o.m. den
1 juli 2001. Den högsta ersättningen
under de första 100 dagarna av en
ersättningsperiod höjs från 580 kr per
dag till 680 kr per dag. Samtidigt höjs
grundbeloppet från 240 kr per dag till
270 kr per dag under hela
ersättningsperioden. Motsvarande höjning
kommer att ske av aktivitetsstödet.
Finansieringen sker i huvudsak genom de
regelförändringar som genomfördes den 5
februari 2001 (prop. 1999/2000:139, bet.
AU5, rskr. 102). Från 2002 har
500 miljoner kronor tillförts
utgiftsområdet för att delvis finansiera
dessa höjningar. Nästa år skall
ersättningen i a-kassan höjas
ytterligare, under förutsättning att det
statsfinansiella läget tillåter det.
I följande tabell redovisas
utgiftsramarna enligt vårpropositionen
och motionerna.
Förslag till ram för utgiftsområde 13
Arbetsmarknad
Belopp i miljoner kronor
År Propo Oppositionspartiernas
si- avvikelser från
propositionens ram
tione
n Mode Kris Folkpa
rata tdem Cent rtiet
saml o- er- libera
ings- krat lerna
part erna
iet part
iet
Moderata samlingspartiet föreslår i
motion Fi17 att arbetsmarknadspolitiken
skall koncentreras och effektiviseras. De
åtgärder som genomförs skall leda till
konkreta resultat. Motionärerna föreslår
därför att arbetslöshetsförsäkringen
skall reformeras. Enligt motionärerna
skall arbetslöshetsförsäkringen vara
allmän och obligatorisk samt utgöra ett
statligt åtagande. Försäkringen skall
inte administreras av fackliga
organisationer. Arbetslöshetsförsäkringen
skall fungera som en
omställningsförsäkring. Försäkringen
skall ge tydliga signaler till den
enskilde att söka och acceptera
erbjudanden om nytt arbete och den
enskilde skall ta ett ökat ansvar för
finansieringen. Motionärerna anser att en
rimlig ersättningsnivå är 75 % av den
tidigare inkomsten. Motionärerna aviserar
att de till hösten kommer att återkomma
med ett samlat förslag om
arbetslöshetsförsäkringen. I avvaktan på
detta avvisar motionärerna regeringens
förslag om ändrade ersättningsnivåer
fr.o.m. den 1 juli 2001.
Kristdemokraterna bedömer i motion Fi18
att partiets samlade förslag om ökade
resurser för fler tjänster inom vård,
omsorg och skola samt kraftfulla företags-
och tillväxtfrämjande åtgärder leder till
att trycket på arbetslöshetsförsäkringen
kan minska. Motionärerna föreslår att det
bör införas en allmän och obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring i vilken
självfinansieringsgraden höjs till 33 %.
Vidare föreslås vissa strukturella
förändringar i arbetsvillkoret för a-
kassan, vilket leder till minskade
utgifter. Regelverken måste också
förändras så att eventuella hinder för
att ta ett arbete undanröjs. Motionärerna
anser vidare att regelsystemen för de
arbetsmarknadspolitiska programmen måste
förenklas och antalet åtgärder minskas.
Flyttningsbidrag bör avskaffas.
Centerpartiet förordar i motion Fi19 en
minskning av ramen. Motionärerna anser
att de kostnader som är kopplade till
försörjningsstödet skall samlas under
utgiftsområde 13 medan övriga kostnader
skall samlas under utgiftsområde 14.
Härigenom skapas en klarare och mer
överskådlig bild av arbetslöshetens
kostnader. Enligt motionärerna är
arbetslöshetsförsäkringen en
omställningsförsäkring varför det är
viktigt att åtgärder vid arbetslöshet
sätts in från första dagen. Vidare
föreslår motionärerna att golvet i a-
kassan höjs med 30 kr och att motsvarande
höjning görs i aktivitetsstödet. Taket i
a-kassan bibehålls på nuvarande nivå.
Folkpartiet liberalerna anför i motion
Fi20 att partiet vill reformera
arbetsmarknadspolitiken bl.a. genom att
mindre resurser ges till AMS samtidigt
som effektiviteten ökar. I den rådande
högkonjunkturen bör omfattningen av de
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna
minska. Vidare föreslås att
arbetslöshetsförsäkringen reformeras så
att egenavgiften blir högre och de
offentliga utgifterna lägre. Den enskilde
skall kompenseras för den högre avgiften
genom sänkt skatt.
Arbetsmarknadsutskottets yttrande
Arbetsmarknadsutskottet tillstyrker i
sitt yttrande (AU2y) regeringens förslag
och avstyrker motionerna.
Företrädarna för Moderata
samlingspartiet, Kristdemokraterna,
Centerpartiet och Folkpartiet liberalerna
biträder i var sin avvikande mening sina
partiers respektive förslag till
preliminära ramar för utgiftsområdet.
Finansutskottets ställningstagande
Finansutskottet har tidigare i
betänkandet i avsnitten 2.3.3 och 2.4.1
redovisat sin samlade bedömning av
budgetpolitikens inriktning och förslag
till utgiftstak och därvid tillstyrkt
regeringens förslag.
Arbetsmarknadsutskottet har från sina
utgångspunkter tillstyrkt regeringens
förslag till ramar för utgiftsområde
13 Arbetsmarknad.
Finansutskottet tillstyrker således
propositionens förslag till preliminära
ramar för utgiftsområde 13 för 2002-2004.
Motionernas förslag till alternativa
ramar avstyrks. Utskottet återkommer i
avsnitt 3.29 med en samlad redovisning av
utgifternas fördelning på utgiftsområden.
3.14 Utgiftsområde 14 Arbetsliv
Utgiftsområdet omfattar frågor inom
arbetsmiljö, arbetsrätt,
arbetsorganisation, arbetstid,
lönebildning, jämställdhet och
diskriminering, relationen mellan
arbetstagaren och arbetsgivaren samt
statliga arbetsgivarfrågor.
Utgiftsområdet omfattar ett antal
myndigheter bl.a. Arbetarskyddsverket,
Arbetslivsinstitutet och
Medlingsinstitutet.
För 2001 beräknas de totala utgifterna
för utgiftsområdet uppgå till ca 8 735
miljoner kronor.
Vårpropositionen
I vårpropositionen (avsnitt 6.6)
redovisar regeringen att från 2002
minskas beräknade resurser för
utgiftsområdet med 10 miljoner kronor i
jämförelse med den beräknade ramen i
budgetpropositionen för 2001. För att
politikområdet Effektiv statsförvaltning
skall kunna utgöra en helhet föreslår
regeringen att ansvaret för anslagen 1:1
Stabsuppgifter vid Arbetsgivarverket och
1:2 Statliga tjänstepensioner m.m. med
tillhörande frågor flyttas till
utgiftsområde 2 Samhällsekonomi och
finansförvaltning. Frågan föranleder
ändringar av tilläggsbestämmelserna i
riksdagsordningen och bereds av
konstitutionsutskottet. Under
förutsättning att riksdagen godkänner
förslaget innebär detta att den beräknade
ramen för utgiftsområde 14 minskar med 7
383 miljoner kronor från 8 456 miljoner
kronor 2002; utgiftsområde 2 ökar med
motsvarande belopp.
I följande tabell redovisas
utgiftsramarna enligt vårpropositionen
och motionerna.
Förslag till ram för utgiftsområde 14
Arbetsliv
Belopp i miljoner kronor
År Propo Oppositionspartiernas
si- avvikelser från
propositionens ram
tione
n Mode Kris Folkpa
rata tdem Cent rtiet
saml o- er- libera
ings- krat lerna
part erna
iet part
iet
Moderata samlingspartiet föreslår i
motion Fi17 att kostnaderna för admini-
strationen av den statliga
arbetsmarknadspolitiken m.m. minskas.
Vidare bör alla ombudsmän mot
diskriminering samlas i en myndighet
under detta utgiftsområde.
Medlingsinstitutets uppgifter bör
begränsas.
Kristdemokraterna förordar i motion
Fi18 besparingar på Arbetsmiljöverket,
Arbetslivsinstitutet och
Medlingsinstitutet.
Centerpartiet föreslår i motion Fi19 en
ökning av ramen. Inom utgiftsområdet
anser motionärerna att alla kostnader som
berör arbetsliv, kostnader för köp av
arbetsmarknadspolitiska åtgärder,
administration och förvaltning bör
samlas. På detta sätt visas kostnaderna
för arbetslösheten på ett tydligare sätt.
Motionärerna motsätter sig regeringens
aviserade förslag om
personalförstärkningar inom
Arbetsmarknadsverket.
Folkpartiet liberalerna anser i motion
Fi20 att en minskning bör göras av
anslagen till organisationer.
Arbetsmarknadsutskottets yttrande
Arbetsmarknadsutskottet tillstyrker i
sitt yttrande (AU2y) regeringens förslag
och avstyrker motionerna.
Företrädarna för Moderata
samlingspartiet, Kristdemokraterna,
Centerpartiet och Folkpartiet liberalerna
biträder i var sin avvikande mening sina
partiers respektive förslag till
preliminära ramar för utgiftsområdet.
Finansutskottets ställningstagande
Finansutskottet har tidigare i
betänkandet i avsnitten 2.3.3 och 2.4.1
redovisat sin samlade bedömning av
budgetpolitikens inriktning och förslag
till utgiftstak och därvid tillstyrkt
regeringens förslag.
Arbetsmarknadsutskottet har från sina
utgångspunkter tillstyrkt regeringens
förslag till ramar för utgiftsområde
14 Arbetsliv.
Finansutskottet tillstyrker således
propositionens förslag till preliminära
ramar för utgiftsområde 14 för 2002-2004.
Motionernas förslag till alternativa
ramar avstyrks. Utskottet återkommer i
avsnitt 3.29 med en samlad redovisning av
utgifternas fördelning på utgiftsområden.
3.15 Utgiftsområde 15 Studiestöd
Utgiftsområdet omfattar statens utgifter
för finansiering av studier på
gymnasienivå, vuxenstudier samt högskola.
De totala utgifterna för utgiftsområdet
för år 2001 beräknas uppgå till 19 572
miljoner kronor.
Vårpropositionen
I vårpropositionen (avsnitt 6.6)
redovisar regeringen att ramen för
utgiftsområdet för 2002 minskas med 1 872
kr och för 2003 med 1 340 miljoner kronor
i jämförelse med de beräknade ramarna i
budgetpropositionen för 2001. Jämfört med
budgetpropositionen för 2001 görs även
ett lägre antagande om ränta och
prisbasbelopp vilket medför lägre
utgifter för studiemedelsräntor
respektive studiemedel. Från och med 2003
beräknas ökade utgifter med 300 miljoner
kronor till följd av att studiebidraget
till gymnasiestuderande föreslås utgå
under tio månader mot nuvarande nio
månader. Från och med 2003 beräknas även
resurser inom utgiftsområdet för ett
nytt, obeskattat vuxenstudiestöd. Det
särskilda utbildningsbidraget (UBS)
avvecklas.
Propositionens och
oppositionspartiernas förslag till
preliminär ramnivå för utgiftsområdet
under åren 2002-2004 redovisas i
efterföljande tabell.
Förslag till ram för utgiftsområde 15
Studiestöd
Belopp i miljoner kronor
År Propo Oppositionspartiernas
si- avvikelser från
propositionens ram
tione
n Mode Kris Folkpa
rata tdem Cent rtiet
saml o- er- libera
ings- krat lerna
part erna
iet part
iet
Moderata samlingspartiet avvisar i motion
Fi17 förslaget om en "kommunalisering" av
Kunskapslyftet och anser i stället att
uppgifter som i dag ryms inom ramen för
kunskapslyftsprojektet snabbare bör
integreras i den kommunala
vuxenutbildningen och i kommunernas
ansvar. Vidare vill motionärerna tillföra
medel för fortsatt utbyggnad av den
kvalificerade yrkesutbildningen.
Kristdemokraterna anger i motion Fi18
att utbyggnaden av högskolan skall vara
jämn och långsiktig, med totalt sett
något lägre antal platser än regeringens
förslag. Därmed skapas enligt
motionärerna bl.a. ett utrymme för ett
förbättrat studiestöd.
Centerpartiet anser i motion Fi19 att
den sociala snedrekryteringen till den
högre utbildningen måste brytas.
Motionärerna föreslår ett
studiestödssystem som minskar
skuldbördan, är lättöverskådligt och med
tydliga subventioner. Bidrag och lån bör
enligt motionärerna utgöra 50 % vardera
av totalbeloppet. Finansiering sker bl.a.
genom att nya resurser tillförs
utgiftsområdet.
Folkpartiet liberalerna föreslår i
motion Fi20 ett nytt studiestödssystem
samt en ändrad finansiering av
vuxenstudiestödet. Ramen kan därför
sättas lägre än vad regeringen räknat
med.
Utbildningsutskottets yttrande
Utbildningsutskottet ställer sig i sitt
yttrande (UbU4y) bakom regeringens
förslag till dels ändringar i tidigare
beslutade utgiftsramar för budgetåret
2002 och 2003, dels ny ram för 2004.
Utbildningsutskottet föreslår att
finansutskottet tillstyrker regeringens
förslag till utgiftsramar för budgetåren
2002, 2003 och 2004.
Företrädarna för Moderata
samlingspartiet, Kristdemokraterna,
Centerpartiet och Folkpartiet liberalerna
biträder i var sin avvikande mening sina
partiers respektive förslag till
preliminära ramar för utgiftsområdet.
Finansutskottets ställningstagande
Finansutskottet har tidigare i
betänkandet i avsnitten 2.3.3 och 2.4.1
redovisat sin samlade bedömning av
budgetpolitikens inriktning och förslag
till utgiftstak och därvid tillstyrkt
regeringens förslag. Utbildningsutskottet
har från sina utgångspunkter tillstyrkt
regeringens förslag till ramar för
utgiftsområde 15 Studiestöd.
Finansutskottet tillstyrker således
propositionens förslag till preliminära
ramar för utgiftsområde 15 för 2002-2004.
Motionernas förslag till alternativa
ramar avstyrks. Utskottet återkommer i
avsnitt 3.29 med en samlad redovisning av
utgifternas fördelning på utgiftsområden.
3.16 Utgiftsområde 16 Utbildning och
universitetsforskning
Utgiftsområdet omfattar skola och
barnomsorg, vuxenutbildning, kvalificerad
yrkesutbildning, högskoleutbildning och
forskning samt centrala myndigheter inom
Utbildningsdepartementets ansvarsområde.
Det totala utgifterna för
utgiftsområdet för 2001 beräknas uppgå
till 34 215 miljoner kronor.
Vårpropositionen
I vårpropositionen (avsnitt 6.6) meddelar
regeringen att finansieringen av de ökade
kostnaderna för de lagstadgade delarna av
maxtaxereformen sker genom att resurser
från UO16 omfördelas till det generella
statsbidraget till kommuner UO25. Vidare
föreslår regeringen att skyldigheten för
kommunerna att tillhandahålla plats för
barn till arbetslösa skall gälla redan
fr.o.m. den 1 juli 2001.
Propositionens och
oppositionspartiernas förslag till
preliminär ramnivå för utgiftsområdet
redovisas i följande tabell.
Förslag till ram för utgiftsområde 16
Utbildning och universitetsforskning
Belopp i miljoner kronor
År Propo Oppositionspartiernas
si- avvikelser från
propositionens ram
tione
n Mode Kris Folkpa
rata tdem Cent rtiet
saml o- er- libera
ings- krat lerna
part erna
iet part
iet
Moderata samlingspartiet avvisar i motion
Fi17 maxtaxereformen och föreslår i
stället ett barnomsorgskonto samt
avdragsrätt för styrkta
barnomsorgskostnader. Enligt motionärerna
bör stödet till barnomsorgen i så stor
utsträckning som möjligt gå direkt till
barnfamiljerna. Vidare anser motionärerna
att fördelningen av platser i högskolan
skall baseras på utbildningens kvalitet
och studenternas val av lärosäte, inte av
regionalpolitiska målsättningar.
Kristdemokraterna avvisar i motion Fi18
regeringens förslag om maxtaxa inom
barnomsorgen. Motionärerna föreslår att
lärosätena ges möjlighet att sälja
utbildningsplatser till utlänningar för
att få ytterligare resurser till
kvalitetssatsningar samt att en del av
den akademiska högskolans nya platser
satsas inom yrkeshögskolan (kvalificerad
yrkesutbildning).
Centerpartiet vill i motion Fi19
genomföra en särskild skolsatsning
innefattande program för läs- och
skrivutveckling samt matematik, ett
kvalitetsinstitut och utbildningsinsatser
riktade mot skolledare och skolpolitiker.
Vidare vill motionärerna öka antalet
platser för den kvalificerade
yrkesutbildningen. I motionen föreslås
också att medel för regeringens
skolsatsning överförs från UO 16 till Uo
25 Allmänna bidrag till kommunerna.
Folkpartiet liberalerna föreslår i
motion Fi20 att regeringens maxtaxereform
ersätts med ett allmänt barnkonto och att
Kunskapslyftet bör få en mindre
omfattning. Motionärerna anser vidare att
ökade satsningar på forskning är
genomförbara samtidigt med
kvalitetshöjande åtgärder inom
grundutbildningen då dessa kan
finansieras inom området.
Utbildningsutskottets yttrande
Utbildningsutskottet ställer sig i sitt
yttrande (UbU4y) bakom de förslag och
bedömningar som ligger till grund för
regeringens förslag till utgiftsramar för
utgiftsområde 16 Utbildning och
universitetsforskning.
Utbildningsutskottet föreslår att
finansutskottet tillstyrker regeringens
förslag till utgiftsramar för budgetåren
2002, 2003 och 2004.
Företrädarna för Moderata
samlingspartiet, Kristdemokraterna,
Centerpartiet och Folkpartiet liberalerna
biträder i var sin avvikande mening sina
partiers respektive förslag till
preliminära ramar för utgiftsområdet.
Finansutskottets ställningstagande
Finansutskottet har tidigare i
betänkandet i avsnitten 2.3.3 och 2.4.1
redovisat sin samlade bedömning av
budgetpolitikens inriktning och förslag
till utgiftstak och därvid tillstyrkt
regeringens förslag. Utbildningsutskottet
har från sina utgångspunkter tillstyrkt
regeringens förslag till ramar för
utgiftsområde 16 Utbildning och
universitetsforskning.
Finansutskottet tillstyrker således
propositionens förslag till preliminära
ramar för utgiftsområde 16 för 2002-2004.
Motionernas förslag till alternativa
ramar avstyrks. Utskottet återkommer i
avsnitt 3.29 med en samlad redovisning av
utgifternas fördelning på utgiftsområden.
3.17 Utgiftsområde 17 Kultur, medier,
trossamfund och fritid
Utgiftsområdet omfattar frågor om teater,
dans, musik, bibliotek, litteratur,
kulturtidskrifter, bild och form,
konsthantverk, ersättningar och bidrag
till konstnärer, film, arkiv,
kulturmiljö, arkitektur, formgivning och
design, museer och utställningar, vissa
medier (se vidare utgiftsområde 1),
forskning inom kultur- och medieområdet
samt stöd till trossamfund. Vidare
omfattar utgiftsområdet folkbildningen,
dvs. bidrag till folkhögskolorna och
studieförbunden, bidrag till
kontakttolkutbildningen samt vissa
handikappåtgärder. Utgiftsområdet
omfattar slutligen ungdoms-, folkrörelse-
, frilufts- och idrottsfrågor.
De totala utgifterna för utgiftsområdet
år 2001 beräknas uppgå till 7 877
miljoner kronor.
Vårpropositionen
I vårpropositionen (avsnitt 6.6) beräknar
regeringen att ytterligare 120 miljoner
kronor tillförs utgiftsområdet fr.o.m.
2002. Av dessa medel kommer 40 miljoner
kronor att användas för ökade insatser
för kulturmiljövård. Regeringen kommer
att återkomma i budgetpropositionen med
den närmare fördelningen av tillskottet.
Av de 120 miljoner kronorna finansieras
24 miljoner kronor från utgiftsområde 1.
Vidare beräknas utgiftsområdet öka med
19,3 miljoner kronor som kompensation för
den ökade löneskatten till följd av att
premieuttaget för tjänstepension och
tjänstegrupplivförsäkring har ökat.
Ramen för utgiftsområdet beräknas också
minska med 44 miljoner kronor till följd
av ny pris- och löneomräkning samt en
minskad inleverans från Fastighetsverket
till statsbudgeten. Regeringen anser att
kostnadsbaserade hyror skall tillämpas i
stället för marknadsanpassade hyror för
fem äldre byggnader som i hög grad
formats för sitt ändamål. Dessa
fastigheter är Operans, Dramatens,
Nationalmuseums, Naturhistoriska
riksmuseets och Historiska museets
huvudbyggnader. Åtgärden beräknas minska
hyreskostnaden med 19,1 miljoner kronor.
I övrigt är regeringen är beredd att
under åren 2002 t.o.m. 2004 bidra till
finansieringen av de initialkostnader som
uppstår om det permanenta sätet för
Världsantidopningsbyrån (WADA) förläggs
till Stockholm.
Propositionens och
oppositionspartiernas förslag till
preliminär ramnivå för utgiftsområdet
under åren 2002-2004 redovisas i följande
tabell.
Förslag till ram för utgiftsområde 17
Kultur, medier, trossamfund och fritid
Belopp i miljoner kronor
År Propo Oppositionspartiernas
si- avvikelser från
propositionens ram
tione
n Mode Kris Folkpa
rata tdem Cent rtiet
saml o- er- libera
ings- krat lerna
part erna
iet part
iet
Moderata samlingspartiet föreslår i
motion Fi17 att en kulturfond skall
byggas upp av tillskott från både
offentlig och privat sektor.
Inledningsvis bör staten tillföra fonden
120 miljoner kronor per år. Anslagen till
statens kulturråd och till allmän
kulturverksamhet kan därför minskas. Även
anslaget till Ungdomsstyrelsen föreslås
minska och anslaget till allmänna
samlingslokaler tas bort. Efter det att
de regionala institutionerna har byggts
ut kan anslagen till Riksteatern,
Rikskonserter och Riksutställningar också
minskas.
Kristdemokraterna föreslår i motion
Fi18 flera satsningar på den regionala
kulturen, de fria grupperna och de
kulturella mötesplatserna. En
extrasatsning på museerna föreslås också.
Centerpartiet redovisar i motion Fi19
att det vill genomföra en särskild
satsning på ung kultur där medlen skall
användas till ungdomarnas egna projekt.
Folkpartiet liberalerna anser i motion
Fi20 att medel skall föras från
Riksteatern, Rikskonserter och
Riksutställningar till regional kultur.
Statens institutioner bör få medel så att
de klarar sin verksamhet men sponsring
bör också uppmuntras.
Kulturutskottet
Kulturutskottet tillstyrker i ett
protokollsutdrag regeringens förslag till
ramnivåer för budgetåren 2002-2004 samt
avstyrker motsvarande förslag i
motionerna.
Företrädarna för Moderata
samlingspartiet, Kristdemokraterna,
Centerpartiet och Folkpartiet liberalerna
biträder i var sin avvikande mening sina
partiers respektive förslag till
ramnivåer för utgiftsområdet.
Finansutskottets ställningstagande
Finansutskottet har tidigare i
betänkandet i avsnitten 2.3.3 och 2.4.1
redovisat sin samlade bedömning av
budgetpolitikens inriktning och förslag
till utgiftstak och därvid tillstyrkt
regeringens förslag. Kulturutskottet har
från sina utgångspunkter tillstyrkt
regeringens förslag till preliminära
utgiftsramar för utgiftsområde 17 Kultur,
medier, trossamfund och fritid.
Finansutskottet tillstyrker således
propositionens förslag till preliminära
ramar för utgiftsområde 17 för 2002-2004.
Motionernas förslag till alternativa
ramar avstyrks. Utskottet återkommer i
avsnitt 3.29 med en samlad redovisning av
utgifternas fördelning på utgiftsområden.
3.18 Utgiftsområde 18 Samhällsplanering,
bostadsförsörjning och byggande
Utgiftsområdet omfattar plan-, bygg- och
bostadsväsendet, geotekniska frågor,
länsstyrelserna, lantmäteriverksamhet
samt stöd till ekologisk omställning och
utveckling.
För 2001 beräknas de totala utgifterna
för utgiftsområdet uppgå till ca 11 089
miljoner kronor.
Vårpropositionen
I vårpropositionen (avsnitt 6.6)
redovisar regeringen att beräknade
resurser för utgiftsområdet minskar med
720 miljoner kronor för 2002 och 241
miljoner kronor för 2003 jämfört med de
beräknade ramarna i budgetpropositionen
för 2001. Förändringen 2002 förklaras
huvudsakligen av att utgifterna för
bostadsbidrag och räntebidrag beräknas
minska. Utgiftsområdesramen förändras
också till följd av att 100 miljoner
kronor beräknas tillföras utgiftsområdet
2002 och 600 miljoner kronor från 2003
för stöd till bostadsbyggande. Medlen
avser ett femårigt investeringsbidrag för
byggande av hyreslägenheter i områden med
bostadsbrist. Regeringen beräknar
tillföra utgiftsområdet 13 miljoner
kronor 2002 och 26 miljoner kronor från
2003 för åtgärder mot radon i bostäder.
År 2004 beräknar regeringen att tillföra
400 miljoner kronor till utgiftsområdet
för stöd till investeringar som minskar
klimatpåverkande utsläpp. Regeringen
avser att under hösten 2001 överlämna en
proposition till riksdagen med förslag
till en svensk klimatstrategi, där den
närmare inriktningen på
investeringsstödet kommer att
presenteras.
I följande tabell redovisas
utgiftsramarna enligt vårpropositionen
och motionerna.
Förslag till ram för utgiftsområde 18
Samhällsplanering, bostadsförsörjning och
byggande
Belopp i miljoner kronor
År Propo Oppositionspartiernas
si- avvikelser från
propositionens ram
tione
n Mode Kris Folkpa
rata tdem Cent rtiet
saml o- er- libera
ings- krat lerna
part erna
iet part
iet
Moderata samlingspartiet anser i motion
Fi17 att skatternas andel av
boendekostnaderna måste sänkas.
Bostadsbidragen bör renodlas för att
endast gå till barnfamiljer och på sikt
växlas mot sänkt skatt. Genom sänkt
skattetryck, konkurrens samt vissa
regelförenklingar kan ett ökat byggande
skapas även på lång sikt. Motionärerna
avvisar regeringens förslag om
investeringsbidrag för nybyggnad av
hyreslägenheter. Stödet till lokala
investeringsprogram för ekologisk
hållbarhet och bidrag till
bostadsinvesteringar som främjar
ekologisk hållbarhet avskaffas. Anslag
till redan beviljade projekt kvarstår
dock.
Kristdemokraterna föreslår i motion
Fi18 vissa förbättringar i
bostadsbidraget. Vissa besparingar
föreslås genom att räntebidragen trappas
av snabbare. Motionärerna avvisar
regeringens förslag om investeringsbidrag
för nybyggnad av hyreslägenheter. De
lokala investeringsprogrammen bör
avvecklas i snabbare takt än vad
regeringen aviserat och inga ytterligare
medel skall avsättas för lokala
investeringsprogram. Satsningar bör göras
på förbättrad inomhusmiljö,
allergisanering av bostäder och skolor
m.m.
Centerpartiet avvisar i motion Fi19
regeringens förslag om investeringsbidrag
för nybyggnad av hyreslägenheter. Behovet
av bostadsbidrag minskar genom partiets
olika förslag om stöd till barnfamiljer i
annan form. Beträffande de lokala
investeringsprogrammen anser motionärerna
att ingångna avtal skall fullföljas men
att de återstående medlen bör användas på
ett för miljö och sysselsättning mer
kostnadseffektivt sätt. Anslaget till
klimatpolitiska investeringsprogram förs
över till utgiftsområde 20.
Folkpartiet liberalerna säger i motion
Fi20 nej till regeringens förslag om
investeringsbidrag för nybyggnad av
hyreslägenheter. De lokala
investeringsprogrammen bör avskaffas.
Utgifterna för räntebidrag begränsas.
Genom partiets ökade stöd till
barnfamiljer kan bostadsbidragen minskas.
Ett visst ökat utrymme som kan skapas
genom mindre byråkrati inom
utgiftsområdet bör användas till fler
studentbostäder.
Bostadsutskottets yttrande
Bostadsutskottet tillstyrker i sitt
yttrande (BoU5y) regeringens förslag och
avstyrker motionerna.
Företrädarna för Moderata
samlingspartiet, Kristdemokraterna,
Centerpartiet och Folkpartiet liberalerna
biträder i var sin avvikande mening sina
partiers respektive förslag till
preliminära ramar för utgiftsområdet.
Finansutskottets ställningstagande
Finansutskottet har tidigare i
betänkandet i avsnitten 2.3.3 och 2.4.1
redovisat sin samlade bedömning av
budgetpolitikens inriktning och förslag
till utgiftstak och därvid tillstyrkt
regeringens förslag. Bostadsutskottet har
från sina utgångspunkter tillstyrkt
regeringens förslag till ramar för
utgiftsområde 18 Samhällsplanering,
bostadsförsörjning och byggande.
Finansutskottet tillstyrker således
propositionens förslag till preliminära
ramar för utgiftsområde 18 för 2002-2004.
Motionernas förslag till alternativa
ramar avstyrks. Utskottet återkommer i
avsnitt 3.29 med en samlad redovisning av
utgifternas fördelning på utgiftsområden.
3.19 Utgiftsområde 19 Regional utjämning
och utveckling
Utgiftsområdet omfattar bl.a. olika
former av regionalpolitiska företagsstöd
och medel som länsstyrelserna och
självstyrelseorganen samt Närings- och
teknikutvecklingsverket förfogar över för
regional projektverksamhet samt en del av
medfinansieringen av EG:s
strukturfondsprogram. Vidare ingår även
medel för utbetalningar från EG:s
regionalfond samt medel för
Glesbygdsverket och Statens institut för
regionalforskning.
För 2001 beräknas de totala utgifterna
för utgiftsområdet uppgå till ca 3 549
miljoner kronor.
Vårpropositionen
I vårpropositionen (avsnitt 6.6) anför
regeringen att i jämförelse med den
beräknade ramen i budgetpropositionen för
2001 är resurserna oförändrade. En av
regeringen tillsatt parlamentarisk
kommitté, med uppgift att lämna förslag
om den framtida inriktningen och
utformningen av den svenska
regionalpolitiken, lämnade under hösten
2000 sitt slutbetänkande, SOU 2000:87,
Regionalpolitiska utredningens
slutbetänkande. Betänkandet har
remissbehandlats, och regeringen avser
att lägga fram en proposition för
riksdagen under hösten 2001.
I följande tabell redovisas
utgiftsramarna enligt vårpropositionen
och motionerna.
Förslag till ram för utgiftsområde 19
Regional utjämning och utveckling
Belopp i miljoner kronor
År Propo Oppositionspartiernas
si- avvikelser från
propositionens ram
tione
n Mode Kris Folkpa
rata tdem Cent rtiet
saml o- er- libera
ings- krat lerna
part erna
iet part
iet
Moderata samlingspartiet förordar i
motion Fi17 en minskning av ramen.
Motionärerna anför att det av den
Regionalpolitiska utredningens
slutbetänkande bl.a. framgår att de
selektiva stödformerna i sig ger negativa
effekter samt att de hanteras på ett
sådant sätt att de verkar konserverande
och utgör ett hinder för utveckling. Mot
denna bakgrund anser motionärerna att
effekterna av de selektiva stödformerna
är sådana att en besparing inom
utgiftsområdet är angelägen.
Kristdemokraterna redovisar i motion
Fi18 att ett centralt mål för partiets
regionalpolitik är att skapa
förutsättningar för en livskraftig
utveckling i hela landet för människor i
alla åldrar och med arbetsmöjligheter,
god service, bra miljö och rik kultur.
Regionalpolitiken kan inte ses isolerad,
och därför måste den statliga
sektorspolitiken ta regionalpolitiska
hänsyn. Motionärerna avvisar vissa delar
av regeringens IT-satsning.
Centerpartiet anser i motion Fi19 att
regeringens satsning på IT-infrastruktur
bör finansieras på annat sätt. Härigenom
frigörs medel som tillsammans med
ytterligare tillskott bör användas till
att hämta hem en större andel av EU:s
strukturfonder. Enligt motionärerna bör
en översyn göras av projekt som
finansierats med medel från EU:s
strukturfonder. Det skapar finansiella
problem när projektmedlen betalas ut i
efterskott när projekten redan är
genomförda.
Folkpartiet liberalerna förespråkar i
motion Fi20 att de av regeringen
föreslagna bredbandsstöden skall utgå.
Även den traditionella regionalpolitiken
kan krympas något.
Näringsutskottets yttrande
Näringsutskottet tillstyrker i sitt
yttrande (NU3y) regeringens förslag.
Företrädarna för Moderata
samlingspartiet, Kristdemokraterna,
Centerpartiet och Folkpartiet liberalerna
tillstyrker sina partiers respektive
förslag.
Finansutskottets ställningstagande
Finansutskottet har tidigare i
betänkandet i avsnitten 2.3.3 och 2.4.1
redovisat sin samlade bedömning av
budgetpolitikens inriktning och förslag
till utgiftstak och därvid tillstyrkt
regeringens förslag. Näringsutskottet har
från sina utgångspunkter tillstyrkt
regeringens förslag till ramar för
utgiftsområde 19 Regional utjämning och
utveckling.
Finansutskottet tillstyrker således
propositionens förslag till preliminära
ramar för utgiftsområde 19 för 2002-2004.
Motionernas förslag till alternativa
ramar avstyrks. Utskottet återkommer i
avsnitt 3.29 med en samlad redovisning av
utgifternas fördelning på utgiftsområden.
3.20 Utgiftsområde 20 Allmän miljö- och
naturvård
Utgiftsområdet omfattar frågor rörande
biologisk mångfald och naturvård,
sanering och återställning av förorenade
områden, vatten- och luftvård,
avfallsfrågor, miljöskydd, miljö- och
kretsloppsforskning, kemikaliekontroll,
strålskydd och säkerhetsfrågor kopplade
till kärnkraften samt internationellt
miljösamarbete.
För år 2001 beräknas de totala
utgifterna på utgiftsområdet till 2 295
miljoner kronor.
Vårpropositionen
I vårpropositionen (avsnitt 6.6) anges
att regeringen avser att under våren 2001
överlämna en proposition till riksdagen
baserad på förslag från
Miljömålskommitténs betänkande Framtidens
miljö - allas ansvar (SOU 2000:52).
Proposition 2000/01:130 Svenska miljömål
- delmål och åtgärdsstrategier
presenterades den 3 maj 2001. De insatser
som kommer att föreslås i propositionen
bedöms medföra behov av ytterligare
förstärkningar av utgiftsområdet. Därför
föreslår regeringen att utgiftsområdet
tillförs 405 miljoner kronor 2002 och 355
miljoner kronor 2003. För 2004 tillförs
ytterligare 910 miljoner kronor utöver de
tidigare satsningar om ca 1 170 miljoner
kronor. Regeringen aviserar dessutom att
budgetpropositionen för 2002 kommer att
innehålla ett förslag om överföring av en
del medel för miljömålsarbetet från
utgiftsområde 20 till andra
utgiftsområden.
Därutöver föreslås att anslaget för
Sveriges meteorologiska och hydrologiska
institut under utgiftsområde 22 flyttas
till utgiftsområde 20, vilket föranleder
ändring i tilläggsbestämmelserna i
riksdagsordningen 4.6.12 och 4.6.13.
Under förutsättning att riksdagen
godkänner förslaget innebär detta att den
beräknade ramen för utgiftsområdet ökar
med 207 miljoner kronor fr.o.m. 2002.
Propositionens och
oppositionspartiernas förslag till
ramnivå för utgiftsområdet under åren
20022004 redovisas i följande tabell.
Förslag till ram för utgiftsområde 20
Allmän miljö- och naturvård
Belopp i miljoner kronor
År Propo Oppositionspartiernas
si- avvikelser från
propositionens ram
tione
n Mode Kris Folkpa
rata tdem Cent rtiet
saml o- er- libera
ings- krat lerna
part erna
iet part
iet
Moderata samlingspartiet anser i motion
Fi17 att det är orimligt att riksdagen
skall ta ställning till regeringens
förslag till kraftiga ökningar av
anslagen för klimat- och miljömålsarbete
samt sanering utan tillgång till
propositioner som skall precisera
politiken. Förslaget om anslagsökningar
för sanering bör avslås, samtidigt som
regeringen för riksdagen bör redovisa
planer, åtgärder och resultat av redan
genomförda saneringsinsatser.
Motionärerna föreslår vidare att en fond
för bevarande av biologisk mångfald
bildas. Fonden bör tillföras 1 miljard
kronor och vara öppen för donationer.
Kristdemokraterna föreslår i motion
Fi18 ytterligare förstärkning av den
ökade resurstilldelningen enligt
regeringens proposition för miljöarbetet.
Motionärerna betonar vikten av en
sammanhållen syn på sjö- och
skogskalkning. Därför föreslås att
kalkningsanslaget ökas samt att anslag
för skogskalkning förs in under detta
utgiftsområde.
I Centerpartiets motion Fi19 föreslås
att klimatpolitiska program inrättas
redan under 2002 och 2003. Dessa program
bör fokusera främst på miljönyttan och
skall inte bindas upp med krav på att
generera arbetstillfällen. Motionärerna
anser att en del av anslaget för
biologisk mångfald skall användas för
ytterligare medel till marksanering.
Därutöver föreslås en uppräkning av
anslaget till ideella organisationer
verksamma inom natur- och
kulturmiljöområdet.
Folkpartiet liberalerna föreslår i
motion Fi20 ytterligare resurser för att
bevara den biologiska mångfalden.
Motionärerna accepterar inte regeringens
åtgärder på området.
Miljö- och jordbruksutskottets yttrande
Miljö- och jordbruksutskottet tillstyrker
i sitt yttrande (MJU1y) regeringens
förslag till ramar för utgiftsområdet och
avstyrker motsvarande förslag i
motionerna.
Moderata samlingspartiet,
Kristdemokraterna, Centerpartiet samt
Folkpartiet liberalerna biträder i var
sin avvikande mening sina partiers
respektive förslag till ramnivåer för
utgiftsområdet.
Finansutskottets ställningstagande
Finansutskottet har tidigare i
betänkandet (avsnitten 2.3.3 och 2.4.1)
redovisat sin samlade bedömning av
budgetpolitikens inriktning och förslagen
till utgiftstak och därvid tillstyrkt
regeringens förslag. Miljö- och
jordbruksutskottet har från sina
utgångspunkter tillstyrkt regeringens
förslag till utgiftsramar för
utgiftsområde 20 Allmän miljö- och
naturvård.
Finansutskottet tillstyrker således
propositionens förslag till preliminära
ramar för utgiftsområdet för åren
2002-2004. Motionernas förslag till
alternativa ramar avstyrks. Utskottet
återkommer i avsnitt 3.29 med en samlad
redovisning av utgifternas fördelning på
utgiftsområden.
3.21 Utgiftsområde 21 Energi
Utgiftsområdet omfattar insatser för
omställning och utveckling av
energisystemet samt insatser för att
främja utvecklingen av effektiva
energimarknader.
För 2001 beräknas de totala utgifterna
för utgiftsområdet uppgå till ca 2 289
miljoner kronor.
Vårpropositionen
I vårpropositionen (avsnitt 6.6) anför
regeringen att en målmedveten satsning på
utveckling av förnybar, miljövänlig och
konkurrenskraftig energi är en väsentlig
del i regeringens energipolitiska
strategi. Det långsiktiga arbetet är
inriktat på att främja energiforskning
och introduktion av ny energiteknik. I
dessa utvecklingsskeden är statliga
insatser som mest kostnadseffektiva när
det gäller att snabbt få ut ny teknik på
marknaden. Inom ramen för dessa insatser
avser regeringen att prioritera
demonstration av elproduktion från
vindkraft och biogas som drivmedel.
År 2002 ökas beräknade resurser för
utgiftsområdet med 48 miljoner kronor i
jämförelse med den beräknade ramen i
budgetpropositionen för 2001. Även 2003
och 2004 ökas de beräknade resurserna med
26 respektive 20 miljoner kronor i
jämförelse med de beräknade ramarna i
budgetpropositionen för 2001. Ökningen
beror på pris- och löneomräkning varav
huvuddelen rör en teknisk justering av
anslaget 35:11 Ersättning för vissa
kostnader vid avveckling av en reaktor i
Barsebäcksverket i enlighet med avtal
från 1999. Anslaget uppräknas med
nettoprisindex från basåret 1999.
I följande tabell redovisas
utgiftsramarna enligt vårpropositionen
och motionerna.
Förslag till ram för utgiftsområde 21
Energi
Belopp i miljoner kronor
År Propo Oppositionspartiernas
si- avvikelser från
propositionens ram
tione
n Mode Kris Folkpa
rata tdem Cent rtiet
saml o- er- libera
ings- krat lerna
part erna
iet part
iet
Moderata samlingspartiet anför i motion
Fi17 att regeringens omfattande
satsningar på
energiomställningsprogrammet inte har
gett avsedd effekt. Trots detta har den
förtida avvecklingen av säker och
miljövänlig svensk kärnkraft inletts.
Motionärerna avvisar den förtida
kärnkraftsavvecklingen och den
bidragspolitik som den fört med sig.
Samtidigt betonar motionärerna vikten av
att upprätthålla energiforskningen.
Kristdemokraterna anser i motion Fi18
att kärnkraften skall avvecklas i takt
med att förnybara energislag kan fasas
in. Satsningar på forskning och
utveckling av alternativa energislag är
mycket angelägna. Delar av
omställningsprogrammet har gett litet
resultat varför motionärerna anser att
medlen i stället skall satsas på
energieffektivisering och på att finna
metoder att öka el- och värmeproduktion
baserad på förnybara energislag.
Centerpartiet står i motion Fi19 fast
vid den energiöverenskommelse med
regeringen som gäller till utgången av
2002. Motionärerna föreslår att
ytterligare medel skall tillföras
energiforskningen.
Folkpartiet liberalerna anser i motion
Fi20 att de olika
energiomställningsprogrammen kan avslutas
snabbare än regeringen räknat med.
Motionärerna vill att Barsebäck 1 på nytt
skall tas i drift. Därmed undviker staten
kostnader för avvecklingen. Motionärerna
anser vidare att medel bör avsättas för
stöd till åtgärder som höjer
kärnsäkerheten i Östeuropa.
Näringsutskottets yttrande
Näringsutskottet tillstyrker i sitt
yttrande (NU3y) regeringens förslag.
Företrädarna för Moderata
samlingspartiet, Kristdemokraterna,
Centerpartiet och Folkpartiet liberalerna
tillstyrker sina partiers respektive
förslag.
Finansutskottets ställningstagande
Finansutskottet har tidigare i
betänkandet i avsnitten 2.3.3 och 2.4.1
redovisat sin samlade bedömning av
budgetpolitikens inriktning och förslag
till utgiftstak och därvid tillstyrkt
regeringens förslag. Näringsutskottet har
från sina utgångspunkter tillstyrkt
regeringens förslag till ramar för
utgiftsområde 21 Energi.
Finansutskottet tillstyrker således
propositionens förslag till preliminära
ramar för utgiftsområde 21 för 2002-2004.
Motionernas förslag till alternativa
ramar avstyrks. Utskottet återkommer i
avsnitt 3.29 med en samlad redovisning av
utgifternas fördelning på utgiftsområden.
3.22 Utgiftsområde 22 Kommunikationer
Utgiftsområdet omfattar verksamheterna
investeringar i samt drift och underhåll
av vägar och järnvägar samt även sjöfart,
luftfart, post, telekommunikationer,
forskning och övergripande
informationsteknikfrågor.
De totala utgifterna för utgiftsområdet
år 2001 beräknas uppgå till 24 657
miljoner kronor.
Vårpropositionen
I vårpropositionen (avsnitt 6.6) meddelar
regeringen att säkerställandet och
underhållet av nuvarande infrastruktur är
av hög prioritet inom området. Regeringen
kommer därför i höst att presentera en
proposition om hur
transportinfrastrukturen skall utvecklas
under den kommande tioårsperioden.
Regeringen anser att det finns ett behov
av ambitionshöjningar inom
infrastrukturområdet och att detta skall
komma till uttryck i höstens
inriktningsproposition. Vidare anser
regeringen att dessa ambitionshöjningar
kan ske redan innan nästa
planeringsperiod träder i kraft.
Utgiftsområdesramen fr.o.m. 2002
påverkas av förslaget om en utvidgning av
sjöfartsstödet (prop. 2000/01:127
Sjöfartsstöd). Detta stöd skall införas
så snart som möjligt, dock senast den 1
januari 2002. Regeringen har vidare för
avsikt att förlänga avtalet mellan staten
och Posten AB till den 31 december 2001
samt att överföra ärenden om
väderlekstjänsten till utgiftsområde 20
Allmän miljö- och naturvård. En
konsekvens av förslaget är att anslaget
34:1 Bidrag till Sveriges meteorologiska
och hydrologiska institut under
utgiftsområde 22 flyttas till
utgiftsområde 20.
I följande tabell redovisas förslagen
till preliminära utgiftsramar enligt
vårpropositionen och partimotionerna.
Förslag till ram för utgiftsområde 22
Kommunikationer
Belopp i miljoner kronor
År Propo Oppositionspartiernas
si- avvikelser från
propositionens ram
tione
n Mode Kris
rata tdem Cent Folkpar
saml o- er- tiet
ings- krat
part erna
iet
part liberal
iet erna
Moderata samlingspartiet anser i motion
Fi17 att regeringens förslag till
utgiftsnivåer får till följd att inga nya
vägar kan komma till stånd, och det inger
inget hopp om att ytterligare medel skall
kunna tillföras i den utlovade
infrastrukturpropositionen. Motionärerna
föreslår att anslagen ökas med 13
miljarder kronor för att påbörja ett
särskilt vägutbyggnadsprogram. Mot
bakgrund av den bekymmersamma situationen
i Stockholmsområdet bör en del av dessa
medel utnyttjas för investeringar där.
Kristdemokraterna föreslår i motion
Fi18 en storsatsning på det nu snabbt
förfallande väg- och järnvägsnätet. För
nyinvesteringar och reinvesteringar
avsätter motionärerna 8,5 miljarder
kronor mer än vad regeringen föreslår.
Centerpartiet framhåller i motion Fi19
att misshushållningen av
infrastrukturkapitalet måste upphöra.
Utöver regeringens förslag avsätter
motionärerna därför sammanlagt 6 606
miljoner kronor till utgiftsområdet under
perioden 2002-2004.
Folkpartiet liberalerna föreslår i
motion Fi20 att 1 miljard kronor per år
avsätts för vägarna. Motionärerna anser
också att Banverkets investeringar kan
bedrivas i en något långsammare takt.
Trafikutskottets yttrande
Trafikutskottet ställer sig i sitt
yttrande (TU1y) bakom de förslag och
bedömningar som ligger till grund för
regeringens förslag till utgiftsramar för
utgiftsområde 22 Kommunikationer.
Trafikutskottet erinrar om att regeringen
i höst kommer att presentera en
proposition om hur
transportinfrastrukturen skall utvecklas
under den kommande tioårsperioden. Enligt
trafikutskottets mening bör den kommande
propositionen om transportinfrastrukturen
avvaktas. Trafikutskottet föreslår
således att finansutskottet tillstyrker
regeringens förslag till utgiftsramar för
budgetåren 2002, 2003 och 2004.
Företrädarna för Moderata
samlingspartiet, Kristdemokraterna,
Centerpartiet och Folkpartiet liberalerna
biträder i var sin avvikande mening sina
partiers respektive förslag till
preliminära ramar för utgiftsområdet.
Finansutskottets ställningstagande
Finansutskottet har tidigare i
betänkandet i avsnitten 2.3.3 och 2.4.1
redovisat sin samlade bedömning av
budgetpolitikens inriktning och förslag
till utgiftstak och därvid tillstyrkt
regeringens förslag. Trafikutskottet har
från sina utgångspunkter tillstyrkt
regeringens förslag till ramar för
utgiftsområde 22 Kommunikationer.
Finansutskottet tillstyrker således
propositionens förslag till preliminära
ramar för utgiftsområde 22 för 2002-2004.
Motionernas förslag till alternativa
ramar avstyrks. Utskottet återkommer i
avsnitt 3.29 med en samlad redovisning av
utgifternas fördelning på utgiftsområden.
3.23 Utgiftsområde 23 Jord- och
skogsbruk, fiske med anslutande näringar
Utgiftsområdet omfattar jordbruk och
trädgårdsnäring, fiske, rennäring,
djurskydd och djurhälsovård,
livsmedelskontroll, viss utbildning och
forskning samt skogsnäring.
De totala utgifterna för utgiftsområdet
år 2001 beräknas uppgå till ca 13 954
miljoner kronor.
Vårpropositionen
I vårpropositionen (avsnitt 6.6) anges
att beräknade resurser för utgiftsområdet
år 2002 ökar med 429 miljoner kronor i
jämförelse med den beräknade ramen i
budgetpropositionen för 2001. Ökningen
förklaras huvudsakligen av att regeringen
föreslår att gödselskatterna skall
återföras till jordbruksnäringen på ca
380 miljoner kronor årligen fr.o.m. 2002.
Återföringens form kommer att bestämmas
efter fortsatta diskussioner med näringen
och EU-kommissionen.
Därutöver föreslår regeringen
resursförstärkningar till bättre
biotopskydd inom skogsbruket,
kompetensförstärkning och
verksamhetsutveckling i ArtDatabanken,
utveckling av alternativa
försöksdjurmetoder samt förbättring av
kunskapen om genmodifierade livsmedel.
Tillkommande medel beräknas dessutom för
en ny djurskyddsmyndighet.
Propositionens och
oppositionspartiernas förslag till
ramnivå för utgiftsområdet under åren
20022004 redovisas i följande tabell.
Förslag till ram för utgiftsområde 23
Jord- och skogsbruk, fiske med anslutande
näringar
Belopp i miljoner kronor
År Propo Oppositionspartiernas
si- avvikelser från
propositionens ram
tione
n Mode Kris Folkpa
rata tdem Cent rtiet
saml o- er- libera
ings- krat lerna
part erna
iet part
iet
Moderata samlingspartiet förordar i
motion Fi17 att ökade anslag till Statens
livsmedelsverk bör användas i arbetet med
livsmedelssäkerheten utan att vara bundna
enligt regeringens förslag. Motionärerna
anser att ansvaret för djurskyddsfrågorna
skall ligga kvar på Jordbruksverket.
Anslaget till Livsmedelsekonomiska
institutet kan samtidigt halveras år 2002
för att sedan fasas ut. Vidare föreslås
en satsning på forskning om
miljöeffekterna av konventionell
respektive ekologisk odling. Ett
införande av reglerad jakt på säl bedöms
dessutom kunna minska anslagen till
ersättningar för viltskador.
Kristdemokraterna anser i motion Fi18
att återförandet av skatten på
handelsgödsel till jordbruket måste
genomföras. Därutöver vill motionärerna
tillskjuta jordbruket resurser till ett
omfattande åtgärdsprogram för
landsbygdens miljö och struktur.
Förenklade regelverk föreslås för att
minska medelsbehov för Jordbruksverket
liksom en reformering av
distriktsveterinärorganisationen. Extra
resurser förespråkas för återupprättande
av skördeskadeersättningen och
avbytartjänsten samt till särskilda
åtgärder för Norrlandsjordbruket.
Centerpartiet framhåller i motion Fi19
behovet av en bättre politik för den
svenska jordbruks- och
livsmedelsnäringen. Ökade resurser
föreslås till förbättringar i
ersättningsreglerna vid epizootiutbrott,
program för småskalig livsmedelsförädling
och mobila slakterier, förstärkt
forskning kring ekologiskt lantbruk,
forskning och utveckling inom
livsmedelssektorn samt förbättringar för
trädgårdsnäringen.
Även Folkpartiet liberalerna satsar i
motion Fi20 på åtgärder för ökat
djurskydd och miljöförbättringar.
Återföringen av gödselskatterna skall
enligt motionärerna inte ske i de av
regeringen föreslagna formerna, utan mer
generella åtgärder för småföretagen bör
utarbetas.
Miljö- och jordbruksutskottets yttrande
Miljö- och jordbruksutskottet tillstyrker
i sitt yttrande (MJU1y) regeringens
förslag till ramar för utgiftsområdet och
avstyrker motsvarande förslag i
motionerna.
Moderata samlingspartiet,
Kristdemokraterna, Centerpartiet samt
Folkpartiet liberalerna biträder i var
sin avvikande mening sina partiers
respektive förslag till ramnivåer för
utgiftsområdet.
Finansutskottets ställningstagande
Finansutskottet har tidigare i
betänkandet (avsnitten 2.3.3 och 2.4.1)
redovisat sin samlade bedömning av
budgetpolitikens inriktning och förslagen
till utgiftstak och därvid tillstyrkt
regeringens förslag. Miljö- och
jordbruksutskottet har från sina
utgångspunkter tillstyrkt regeringens
förslag till utgiftsramar för
utgiftsområde 23 Jord- och skogsbruk,
fiske med anslutande näringar.
Finansutskottet tillstyrker således
propositionens förslag till preliminära
ramar för utgiftsområdet för åren
2002-2004. Motionernas förslag till
alternativa ramar avstyrks. Utskottet
återkommer i avsnitt 3.29 med en samlad
redovisning av utgifternas fördelning på
utgiftsområden.
3.24 Utgiftsområde 24 Näringsliv
Utgiftsområdet omfattar verksamheterna
näringspolitik, teknologisk
infrastruktur, konkurrensfrågor, teknisk
forskning och utveckling, utrikeshandel,
export och investeringsfrämjande,
konsumentfrågor och övriga åtaganden.
För 2001 beräknas de totala utgifterna
för utgiftsområdet uppgå till ca 3 689
miljoner kronor.
Vårpropositionen
I vårpropositionen (avsnitt 6.6)
redovisar regeringen att den har
genomfört en omstrukturering av centrala
myndighetsfunktioner inom
näringslivsområdet. De nya myndigheterna
är Verket för näringslivsutveckling,
Institutet för tillväxtpolitiska studier
och Verket för innovationssystem.
Regeringen planerar att lägga fram en
konsumentpolitisk proposition för
riksdagen under våren 2001. Regeringen
planerar att tillföra Konsumentverket 5
miljoner kronor årligen för att främja
ekologisk livsmedelsanvändning. Dessutom
avsätts för Lokala kooperativa
utvecklingscentra ytterligare 5 miljoner
kronor 2002, 10 miljoner kronor för 2003
och 15 miljoner kronor för 2004.
Regeringen planerar också insatser för
att främja kvinnors och invandrares
företagande. Den närmare fördelningen av
dessa medel kommer att specificeras i
budgetpropositionen för 2002. Genom den i
Näringsdepartementet särskilda enheten
för regelförenklingsarbete,
Simplexenheten, skall insatserna för
förenkling och genomarbetade regler för
småföretag fortsätta och intensifieras.
I följande tabell redovisas
utgiftsramarna enligt vårpropositionen
och motionerna.
Förslag till ram för utgiftsområde 24
Näringsliv
Belopp i miljoner kronor
År Propo Oppositionspartiernas
si- avvikelser från
propositionens ram
tione
n Mode Kris Folkpa
rata tdem Cent rtiet
saml o- er- libera
ings- krat lerna
part erna
iet part
iet
Moderata samlingspartiet anför i motion
Fi17 att en förutsättning för att Sverige
skall få ett bättre företagsklimat är att
konkurrenssituationen blir bättre,
avregleringsarbetet prioriteras,
arbetsmarknads- och företagslagarna
ändras, utbildningssituationen förbättras
och skatterna sänks. Motionärerna anser
vidare att staten, kommuner och landsting
skall koncentrera sig på sin
kärnverksamhet och i större utsträckning
konkurrensutsätta och knoppa av
verksamheter. Konkurrensverkets uppgifter
är mycket viktiga och verket tillförs
därför ytterligare medel.
Kristdemokraterna förordar i motion
Fi18 generella åtgärder för att förbättra
företagsklimatet i ställer för riktade
stödåtgärder till vissa företag och
regioner. Näringsklimatet måste inriktas
på att identifiera och undanröja
existerande hinder för att starta och
utveckla företag. Motionärerna föreslår
besparingar på vissa myndigheter under
utgiftsområdet. Konkurrensverket bör dock
tillföras ökade resurser. Programmet
beträffande den s.k. Östersjömiljarden
avvisas.
Centerpartiet hävdar i motion Fi19 att
en ökad samordning mellan myndigheter och
verk som handhar näringslivsfrågor är
nödvändig. I kombination med ett enklare
och mer överskådligt regelverk kan en
högre effektivitet uppnås. I
förlängningen leder detta till ett bättre
företagsklimat i Sverige. Motionärerna
avser att till hösten presentera förslag
om hur en ökad samordning kan genomföras.
Folkpartiet liberalerna satsar i motion
Fi20 medel på konkurrensfrämjande
åtgärder. Den s.k. Östersjömiljarden bör
återkallas.
Näringsutskottets yttrande
Näringsutskottet tillstyrker i sitt
yttrande (NU3y) regeringens förslag.
Företrädarna för Moderata
samlingspartiet, Kristdemokraterna,
Centerpartiet och Folkpartiet liberalerna
tillstyrker sina partiers respektive
förslag.
Finansutskottets ställningstagande
Finansutskottet har tidigare i
betänkandet i avsnitten 2.3.3 och 2.4.1
redovisat sin samlade bedömning av
budgetpolitikens inriktning och förslag
till utgiftstak och därvid tillstyrkt
regeringens förslag. Näringsutskottet har
från sina utgångspunkter tillstyrkt
regeringens förslag till ramar för
utgiftsområde 24 Näringsliv.
Finansutskottet tillstyrker således
propositionens förslag till preliminära
ramar för utgiftsområde 24 för 2002-2004.
Motionernas förslag till alternativa
ramar avstyrks. Utskottet återkommer i
avsnitt 3.29 med en samlad redovisning av
utgifternas fördelning på utgiftsområden.
3.25 Utgiftsområde 25 Allmänna bidrag
till kommuner
Utgiftsområdet omfattar merparten av
statens bidrag till kommuner och
landsting.
För 2001 beräknas de totala utgifterna
för utgiftsområdet uppgå till 98 911
miljoner kronor.
Vårpropositionen
I vårpropositionen (avsnitt 6.6)
redovisas att ramen för utgiftsområdet
ökar med 880 miljoner kronor år 2002 i
relation till den ram för 2002 som
beräknades i budgetpropositionen för
2001. Regeringen föreslår förbättringar
av tillgängligheten till behandling inom
sjukvården och höjer därför det generella
statsbidraget med 1 250 miljoner kronor,
vilket åren 2002 och 2003 delvis
finansieras av att Bidrag till särskilda
insatser i vissa kommuner och landsting
sänks med 500 miljoner kronor. Från och
med år 2002 tillförs utgiftsområdet 650
miljoner kronor med anledning av förslag
om förbehållsbelopp inom äldreomsorgen.
Statsbidraget till kommunerna påverkas
också av vissa omfördelningar mellan
utgiftsområden. Reformen om maxtaxa inom
barnomsorgen föranleder omfördelning av
resurser från utgiftsområde 16 Utbildning
och universitetsforskning till
utgiftsområde 25 Allmänna bidrag till
kommunerna, samtidigt som statens
övertagande av vårdhögskolorna från 2002
föranleder omfördelningar i motsatt
riktning. Sammantaget innebär dessa
omfördelningar att ramen för
utgiftsområde 25 sänks med 920 miljoner
kronor 2002 och höjs med 280 miljoner
kronor 2003 och 2004. Från och med 2002
överförs dessutom 400 miljoner av de s.k.
Dagmarpengarna från utgiftsområde 9
Hälsovård, sjukvård och social omsorg
till det generella statsbidraget till
landstingen.
Till följd av reformeringen av
förtidspensionssystemet ökar kommunernas
skatteunderlag. För att neutralisera
detta enligt den s.k.
finansieringsprincipen sänks ramen för
utgiftsområdet med 2 800 miljoner kronor
fr.o.m. 2003.
Den kraftiga minskningen av ramen
mellan 2002 och 2003, som även
redovisades i budgetpropositionen för
2002 (prop. 2000/01:1), beror på att det
särskilda grundavdraget för
folkpensionärer, SGA, avskaffas i samband
med reformeringen av det allmänna
pensionssystemet. Kommunernas
skatteinkomster beräknas då öka med
ca 9 500 miljoner kronor, varför
statsbidraget sänks med motsvarande
belopp.
Propositionens och
oppositionspartiernas förslag till ramar
för utgiftsområdet under åren 2002-2004
redovisas i följande tabell.
Förslag till ram för utgiftsområde 25
Allmänna bidrag till kommuner
Belopp i miljoner kronor
År Propo Oppositionspartiernas
si- avvikelser från
propositionens ram
tione
n Mode Kris Folkpa
rata tdem Cent rtiet
saml o- er- libera
ings- krat lerna
part erna
iet part
iet
Moderata samlingspartiet anser i sin
motion Fi17 att den kommunala
verksamheten bör koncentreras till de
viktigaste uppgifterna. Avregleringar och
förändrade ansvarsförhållanden behövs i
kommunsektorn, inte minst för att stärka
den kommunala demokratin. Motionärerna
anser vidare att statsbidragen kan sänkas
eftersom kommunernas skatteintäkter ökar
kraftigt samt att den s.k. kommunakuten
bör avskaffas. Partiets förslag till
ramar för utgiftsområdet överskrider
regeringens. Detta beror på att Moderata
samlingspartiets skatteförslag sänker
kommunernas skatteintäkter, vilket
kompenseras genom en ökning av
statsbidragen.
Kristdemokraterna anser i motion Fi18
att kommunsektorn behöver ett tillskott
utöver regeringens förslag. För att täcka
sin högre ambitionsnivå beträffande
antalet vårdplatser och göra det möjligt
för kommunerna att införa enhetstaxa inom
äldreomsorgen föreslår motionärerna att
de generella statsbidragen höjs med 4,5,
3,5 respektive 2,5 miljarder kronor åren
2002-2004. Kristdemokraterna föreslår en
rad åtgärder som får effekter på
kommunernas ekonomi. Dessa effekter
neutraliseras enligt motionärerna genom
statsbidragen till kommunerna.
Centerpartiet föreslår i sin motion
Fi19 en satsning på skolan med 2
miljarder kronor 2002 och 3 miljarder
kronor per år 2003 och 2004. Partiet slår
vakt om det kommunala självstyret och
avvisar regeringens detaljreglerade
specialdestineringar. Skolsatsningen
skall därför göras via det generella
statsbidraget. Centern föreslår också att
en vårdgaranti införs 2002. Motionärernas
skatteförslag påverkar kommunsektorn,
vilket neutraliseras genom att ramen för
utgiftsområdet korrigeras. För Centerns
del innebär detta att kommunernas
skatteintäkter ökar så att statsbidragen
kan sänkas i motsvarande mån.
Folkpartiet liberalerna säger i motion
Fi20 att man i huvudsak accepterar
regeringens förslag till utgiftsram.
Motionärerna anser att
assistansersättningen skall tas över av
staten samt att den s.k. kommunakuten
skall avskaffas. Båda dessa förslag
motiverar en sänkning av ramen.
Motionärernas förslag till ram är
betydligt högre än regeringens, vilket
beror på att kommunerna kompenseras genom
bidrag för det skattebortfall som följer
av motionärernas förslag.
Finansutskottets ställningstagande
Att direkt jämföra oppositionspartiernas
ramar avseende bidrag till kommunerna kan
bli missvisande eftersom den övervägande
delen av förändringarna gentemot
regeringens förslag beror på att
kommunerna kompenseras för effekterna av
respektive partis skatteförslag.
Effekterna är av mycket varierande
storlek och går dessutom åt olika håll.
Centerpartiet sänker således
statsbidragen både 2003 och 2004 för att
neutralisera att grundavdraget föreslås
avskaffas. Skatteförslagen från Moderata
samlingspartiet och Folkpartiet
liberalerna leder till inkomstbortfall
för kommunerna, vilket partierna
kompenserar genom att höja statsbidragen.
Kristdemokraterna redovisar inte
effekterna av sina skatteförslag på samma
sätt. I stället nettoredovisas väsentliga
delar av Kristdemokraternas skatteförslag
på statsbudgetens inkomstsida. Om
Kristdemokraterna i likhet med övriga
partier hade kompenserat kommunerna genom
att justera statsbidragen, skulle ramen
ha behövt höjas med 43, 49 respektive 60
miljarder kronor åren 2002-2004.
Utgiftstaket skulle då behöva höjas i
motsvarande mån.
En mer rättvisande bild av bidragen
till kommuner framträder när effekterna
av skatteneutraliseringarna tas bort. En
sådan beräkning visar att Moderata
samlingspartiet föreslår att
statsbidragen är i stort sett oförändrade
2002 men sänks med ca 9 respektive 12
miljarder kronor 2003 och 2004.
Kristdemokraternas förslag innebär att
statsbidragen höjs med i genomsnitt 3
miljarder kronor per år och
Centerpartiets ramar innebär också en
höjning med ca 3 miljarder kronor per år.
Folkpartiet föreslår ramar som åren
2002-2004 är drygt 3, 4 respektive 5
miljarder kronor lägre än regeringens.
Finansutskottet har tidigare i
betänkandet i avsnitten 2.3.3 och 2.4.1
redovisat sin samlade bedömning av
budgetpolitikens inriktning och förslag
till utgiftstak och därvid tillstyrkt
regeringens förslag.
Finansutskottet tillstyrker således
propositionens förslag till preliminära
ramar för utgiftsområde 25 för 2002-2004.
Motionernas förslag till alternativa
ramar avstyrks. Utskottet återkommer i
avsnitt 3.29 med en samlad redovisning av
utgifternas fördelning på utgiftsområden.
3.26 Utgiftsområde 26 Statsskuldsräntor
m.m.
Utgiftsområdet omfattar utgifter för
räntor på statsskulden, oförutsedda
utgifter samt Riksgäldskontorets
provisionskostnader i samband med
upplåning och skuldförvaltning.
För år 2001 beräknas de totala
utgifterna på utgiftsområdet till 65 976
miljoner kronor.
Vårpropositionen
I vårpropositionen (avsnitt 6.6) meddelar
regeringen att ränteutgifterna fr.o.m.
2001 beräknas minska kraftigt. Den
viktigaste förklaringen till att
ränteutgifterna minskar med 24-36
miljarder kronor kommande år är lägre
statsskuld, återköp av obligationslån med
höga kupongräntor under 2000 samt stora
kursförluster 2000.
Propositionens och
oppositionspartiernas förslag till
preliminär ramnivå för utgiftsområdet
under åren 2002-2003 redovisas i
efterföljande tabell.
Förslag till ram för utgiftsområde 26
Statsskuldsräntor m.m.
Belopp i miljoner kronor
År Propo Oppositionspartiernas
si- avvikelser från
propositionens ram
tione
n Mode Kris Cen Folkp
rata tdem ter- artie
saml o- t
ings- krat
part erna par
iet tie liber
t alern
a
Moderata samlingspartiet anser i motion
Fi17 att statsskulden kan amorteras ner
ytterligare. Motionärerna föreslår att
privatiseringar av statliga företag på
drygt 200 miljarder kronor bör genomföras
under perioden 2002-2004. Vidare anser
motionärerna att Riksgäldskontorets
upplåningsverksamhet kan effektiviseras,
varför dess anslag bör minskas.
Kristdemokraterna föreslår i motion
Fi18 en ökad utförsäljning av statliga
företag med 80, 45 respektive 45
miljarder kronor mer än regeringen räknar
med för åren 2002-2004. Vidare beräknar
motionärerna att statens inkomster av
aktier kommer att minska med 620 miljoner
kronor år 2002, 2,1 miljoner kronor år
2003 och 8 427 miljoner kronor år 2004.
Centerpartiet anser i motion Fi19 att
försäljningen av statlig verksamhet varje
år bör vara 50 miljarder kronor större än
vad regeringen har planerat. Enligt
motionärerna innebär detta att statens
ränteutgifter, i jämförelse med
regeringens förslag, minskar med 1 250
miljoner kronor år 2002, 4 375 miljoner
kronor år 2003 och 6 875 miljoner kronor
år 2004.
Folkpartiet liberalerna beräknar i
motion Fi20 att det innehav av statliga
företag som bör vara aktuellt för
försäljning motsvarar ett marknadsvärde
om ca 300 miljarder kronor.
Försäljningsintäkterna bör enligt
motionärerna användas för att minska
statsskulden, vilket leder till att
räntebetalningarna minskar.
Finansutskottets ställningstagande
Finansutskottet har tidigare i
betänkandet i avsnitten 2.3.3 och 2.4.1
redovisat sin samlade bedömning av
budgetpolitikens inriktning och förslag
till utgiftstak och därvid tillstyrkt
regeringens förslag. Utskottet har även
avvisat partiernas förslag om ökade
försäljningar av statliga företag.
Finansutskottet tillstyrker således
propositionens förslag till preliminära
ramar för utgiftsområde 26 för åren
2002-2004. Motionernas förslag till
alternativa ramar avstyrks. Utskottet
återkommer i avsnitt 3.29 med en samlad
redovisning av utgifternas fördelning på
utgiftsområden.
3.27 Utgiftsområde 27 Avgiften till
Europeiska gemenskapen
Utgiftsområdet avser Sveriges avgift till
Europeiska gemenskapens allmänna budget
(EU-budgeten).
De totala utgifterna för utgiftsområdet
år 2001 beräknas uppgå till 23 407
miljoner kronor.
Vårpropositionen
I vårpropositionen (avsnitt 6.6) anges
att avgiften beräknas på grundval av EU-
budgeten för 2001, uppräknad med
utgiftsutvecklingen enligt det
finansiella perspektivet och antaganden
om den ekonomiska utvecklingen. Beräknade
resurser för 2002 ökar för utgiftsområdet
med 146 miljoner kronor i jämförelse med
den beräknade ramen i budgetpropositionen
för 2001, främst beroende på ändrade
antaganden om den ekonomiska
utvecklingen. Vidare meddelar regeringen
att beräkningen av resursbehovet kommer
att revideras i budgetpropositionen på
grundval av kommissionens förslag
avseende EU-budgeten för 2002, inklusive
reviderade avgiftsbaser för samtliga
medlemsstater.
Propositionens och
oppositionspartiernas förslag till
preliminär ramnivå för utgiftsområdet
under åren 2002-2004 redovisas i följande
tabell.
Förslag till ram för utgiftsområde 27
Avgiften till Europeiska gemenskapen
Belopp i miljoner kronor
År Propo Oppositionspartiernas
si- avvikelser från
propositionens ram
tione
n Mode Kris Folkpa
rata tdem Cen rtiet
saml o- ter-
ings- krat
part erna libera
iet lerna
par
tie
t
20 23 0
02 779 0 0 0
20 24 0
03 210 0 0 0
20 24 0
04 281 0 0 0
Som framgår av tabellen har inget av
oppositionspartierna föreslagit någon
annan ram än regeringens.
Finansutskottets ställningstagande
Finansutskottet har tidigare i
betänkandet i avsnitten 2.3.3 och 2.4.1
redovisat sin samlade bedömning av
budgetpolitikens inriktning och förslag
till utgiftstak och därvid tillstyrkt
regeringens förslag.
Finansutskottet tillstyrker således
propositionens förslag till preliminära
ramar för utgiftsområde 27 för åren
2002-2004. Utskottet återkommer i avsnitt
3.29 med en samlad redovisning av
utgifternas fördelning på utgiftsområden.
3.28 Ålderspensionssystemet vid sidan av
statsbudgeten
Utgiftsområdet omfattar ålderspension i
form av allmän tilläggspension (ATP) och
ålderspension i form av folkpension till
pensionärer som även uppbär ATP. Vidare
ingår fr.o.m. 2001 reformerad
tilläggspension, inkomstpension och
premiepension.
För år 2001 beräknas de totala
utgifterna på utgiftsområdet till 144 725
miljoner kronor.
Vårpropositionen
I vårpropositionen (avsnitt 6.6)
redovisas att utgifterna för
elderspensionerna ökar årligen. Detta
beror dels på att den genomsnittliga ATP-
nivån trendmässigt stiger, dels på
indexeringen av pensionerna som styrs av
förändringar i prisbasbeloppet (t.o.m.
2001) respektive inkomstbasbeloppet
(fr.o.m. 2002). Regeringen meddelar
vidare att kostnaderna för den
bosättningsbaserade folkpensionen till
pensionärer som också uppbär ATP från år
2003 förs från ålderspensionssystemet
till garantipensionsanslaget på
utgiftsområde 11. Denna överföring av
kostnader uppgår till ca 7,5 miljarder
kronor.
Propositionens och
oppositionspartiernas förslag till
preliminär ramnivå för utgiftsområdet
under åren 2002-2004 redovisas i
efterföljande tabell.
Förslag till ram för
ålderspensionssystemet vid sidan av
statsbudgeten
Belopp i miljoner kronor
År Prop Oppositionspartiernas
osi- avvikelser från
propositionens ram
tion
en Mode Kris Folkp
rata tdem Cent artie
saml o- er- t
ings- krat
part erna
iet liber
part alern
iet a
Socialförsäkringsutskottet har i sitt
yttrande (SfU5y) inte något att erinra
mot regeringens beräkningar för
ålderspensionssystemet vid sidan av
statsbudgeten för budgetåren 2002-2004.
Finansutskottets ställningstagande
Finansutskottet har tidigare i
betänkandet i avsnitten 2.3.3 och 3.29
redovisat sin samlade bedömning av
budgetpolitikens inriktning och förslag
till utgiftstak och därvid tillstyrkt
regeringens förslag.
Finansutskottet tillstyrker således
propositionens förslag till preliminära
ramar för utgiftsområde 28 för åren
2002-2004. Utskottet återkommer i avsnitt
3.29 med en samlad redovisning av
utgifternas fördelning på utgiftsområden.
3.29 Samlad redovisning av utgifterna på
utgiftsområden åren 2002-2004
Finansutskottets ställningstagande
En konsekvens av utskottets tidigare
ställningstagande till de olika budget-
alternativen (avsnitt 2.3.3) och till
fackutskottens ställningstagande till
utgiftsramar (avsnitten 3.1-3.28) är att
utskottet biträder regeringens förslag
till preliminär fördelning av utgifter på
utgiftsområden.
Utskottet tillstyrker således yrkande 4
i propositionen. De motionsyrkanden som
är aktuella i detta sammanhang avstyrks.
Det gäller Fi17 (m) yrkandena 5 och 6,
Fi18 (kd) yrkande 7, Fi19 (c) yrkande 4
samt Fi20 (fp) yrkandena 4 och 12.
Utskottets förslag till preliminär
fördelning av utgifterna på
utgiftsområden m.m. för åren 2002-2004
blir därmed som framgår av följande
tabell.
4 Skatter och övriga inkomster
4.1 Utvecklingen av statens
inkomster
4.2
Vårpropositionen
Statsbudgetens inkomster består av
skatter och avgifter samt övriga
inkomster. Skatter och avgifter svarar
normalt för ca 90 % av inkomsterna och
kan grovt delas upp i skatt på inkomst,
egendom, varor och tjänster samt
socialavgifter. I skatter och avgifter
ingår även kommunernas utjämningsavgift,
vilken dock helt motsvaras av
utjämningsbidraget till kommunsektorn.
De övriga inkomsterna utgörs i huvudsak
dels av inkomster från statens
verksamhet, exempelvis Riksbankens
inlevererade överskott, överskott från
Svenska Spel och utdelningar av statens
aktier, dels av inkomster från
försäljning av statlig egendom, främst
aktier och dels av bidrag från Europeiska
unionen.
Skatteinkomsterna på statsbudgeten
redovisas kassamässigt, dvs. budgeten
visar betalningsflödena. Skatterna på
statsbudgeten för ett visst år kan
hänföras till flera olika inkomstår,
vilket försvårar analysen av inkomsterna
både vad gäller deras nivå och
förändring.
Under perioden 2000-2004 beräknas
statsbudgetens skatteinkomster öka med 42
miljarder kronor. Mellan 2000 och 2001
beräknas skatteinkomsterna emellertid
minska med 12 miljarder kronor, vilket
främst förklaras av skatteändringar till
följd av inkomstskattereformen men också
av stora slutregleringar av
kommunalskattemedel. Ökningen med endast
1 miljard kronor 2002 beror dels på att
skatten på Alectas, f.d. SPP,
överskottsmedel antas betalas under 2001,
dels på stora kommunala slutregleringar.
Statsbudgetens övriga inkomster uppgår
2000 till 127 miljarder kronor. För
resterande år ligger nivån på övriga
inkomster kring 70 miljarder kronor.
Inkomsterna 2000 utgörs till största
delen av extraordinära inkomster på grund
av delförsäljningen av Telia men även av
en stor engångsutdelning om 11 miljarder
kronor från förvaltningsaktiebolaget
Stattum. Under perioden 2001-2004
budgeteras 60 miljarder kronor i
försäljningsinkomster, vilket motsvarar
15 miljarder kronor per år.
I jämförelse med budgetpropositionen för
2001 beräknas statsbudgetens
skatteinkomster bli högre de två första
åren under perioden men lägre åren därpå.
En snabbare ökning av lönesumman i
förhållande till bedömningarna i
budgetpropositionen för 2000 ökar de
statliga skatteinkomsterna samtliga år.
För 2000 och 2001 förklaras ökningen även
av större beräknade reavinstskatter. Åren
2002 och 2003 förklaras de minskade
skatteinkomsterna i huvudsak av lägre
mervärdesskatt till följd av en
nedrevidering av hushållens
konsumtionsutgifter. Minskningen år 2003
påverkas också av beräknat lägre
skatteinkomster från juridiska personer
samt en större slutreglering av skatter
till kommunsektorn.
Tabell 34. Statsbudgetens inkomster
2000-2003. Avvikelse från
budgetpropositionen för 2001
I vårpropositionens beräkning av övriga
inkomster har regeringen gjort ett
särskilt antagande beträffande den extra
inleveransen år 2001 om 20 miljarder
kronor från Riksbanken till följd av
bankens överkapitalisering. I beräkningen
antas hälften av överföringen bestå av
likvida medel som inlevereras på
inkomsttitel medan den andra hälften
antas bestå av statspapper som skrivs av
mot statsskulden. Riksdagen beslutade om
Riksbankens inleverans under 2001
(2000/01:FiU23) efter det att
vårpropositionen presenterats. Riksdagen
godkände riksbanksfullmäktiges förslag om
en extra inleverans om 20 miljarder
kronor. Riksdagsbeslutet innebär i
enlighet med fullmäktiges förslag att den
extra inleveransen år 2001 i huvudsak
skall ske med statspapper. Mot denna
bakgrund kommer nivån på övriga inkomster
inte alls eller endast obetydligt att
påverkas av inleveransen och således bli
lägre än vad regeringen har beräknat.
Även nästa år har riksdagen beslutat att
Riksbanken skall göra en extra inleverans
på storleksordningen 20 miljarder kronor.
Detta beslut har inte beaktats i
vårpropositionen, vilket innebär att
nivån på övriga inkomster 2002 sannolikt
kommer att öka väsentligt då det kan
antas att denna inleverans i huvudsak
kommer att bestå av likvida medel.
Efter det att vårpropositionen har
presenterats har också Riksgäldskontoret
den 21 maj redovisat en prognos över
statens lånebehov och finansiering 2001
och 2002. I den förutses en mycket mer
gynnsam budgetutveckling för båda åren än
vad regeringen antagit.
4.3 Skattepolitikens allmänna
inriktning
4.4
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker de motionsförslag
beträffande skattepolitikens inriktning
som lagts fram av Moderata
samlingspartiet, Kristdemokraterna,
Centerpartiet och Folkpartiet
liberalerna.
I vårpropositionen redovisar regeringen
riktlinjer för skattepolitiken som en del
av riktlinjerna för den ekonomiska
politiken (avsnitt 1.7). Riktlinjerna för
skattepolitiken behandlas också i ett
särskilt avsnitt om skattefrågor (avsnitt
7).
Regeringen anför att skatternas främsta
syfte är att finansiera välfärden och att
skatterna måste vara relativt höga om
alla skall kunna erbjudas en bra skola,
vård och omsorg. Det är ytterst
medborgarnas vilja att betala för en
gemensam välfärd som bestämmer
skattenivån. Riskerna med ofinansierade
skattesänkningar och utgiftsökningar
framgår enligt vad som anförs tydligt av
utvecklingen under början av 1990-talet.
Utformningen av skattesystemet har
enligt vad som anförs stor betydelse och
det är härvid ur rättvisesynpunkt rimligt
att den som har större inkomster också
bidrar med en högre andel av sin inkomst
i skatt. Skatt efter bärkraft är en
grundläggande princip i ett
välfärdssamhälle. Rätt använd är
skattepolitiken ett viktigt verktyg för
att minska klassklyftorna i samhället.
Regeringen pekar också på att
skattepolitiken också kan användas som
styrmedel. Gröna skatter på t.ex. energi
kan snabba på omställningen av Sverige
till ett ekologiskt hållbart samhälle.
Den fortsatta gröna skatteväxlingen med
en höjning av de miljörelaterade
punktskatterna och en sänkning av
skatterna på arbete förstärker politiken
på miljöområdet.
Därutöver måste skattesystemet enligt
vad som anförs kontinuerligt analyseras
och utvärderas utifrån hur skatterna i
kombination med offentliga
trygghetssystem påverkar människors olika
val i livet. Med en utveckling där allt
färre i aktiv ålder skall försörja
alltfler pensionärer är det t.ex. viktigt
att analysera hur människors vilja att
arbeta, spara och utbilda sig påverkas av
skatter och bidrag.
I propositionen anförs vidare att den
fortgående internationaliseringen ställer
det svenska skattesystemet inför
betydande utmaningar. Kunskaperna om hur
de svenska skattebaserna påverkas är dock
låga och behöver förbättras. Regeringen
har därför tillsatt en utredning för att
analysera internationaliseringens
betydelse för olika skattebaser. Inom EU
bedrivs vidare ett samarbete för att
undvika skadlig skattekonkurrens mellan
länderna, och en första överenskommelse
har träffats om att alla medlemsländer
skall ta ut källskatt eller lämna
upplysning om EU-medborgares
banktillgodohavanden. Under Sveriges
ordförandeskap har EU också påbörjat
förhandlingar med andra länder utanför EU
om åtgärder för att undvika skatteflykt.
Detta visar enligt vad regeringen anför
att en del av de utmaningar som
internationaliseringen medför kan lösas
genom samarbete med andra länder.
En inkomstskattereform har påbörjats
under mandatperioden och syftar till att
sänka skatterna för låg- och
medelinkomsttagare. Två steg har tagits
genom att en skattereduktion införts som
kompenserar för 50 % av egenavgifterna.
Förutom en ökad köpkraft för medborgarna
bidrar denna reform enligt vad som anförs
till att minska marginalskatterna och
därmed stimulera till ett ökat utbud av
arbete. Regeringen avser att i
budgetpropositionen hösten 2001 göra en
bedömning av det samhällsekonomiska
utrymmet för sänkta skatter på
förvärvsinkomster för 2002 och framåt.
Fastighetsskatten ger intäkter på 23
miljarder kronor som bidrar till att
finansiera välfärden. Uttaget av
fastighetsskatt har de senaste åren
begränsats genom en rad beslut, och
taxeringsvärdena har i princip varit
oförändrade sedan 1997. Skattesatsen
sänktes dessutom 1998 från 1,7 % till
1,5 %. För bostadshyreshusens del har
skattesatsen sänkts ytterligare till
1,2 % under år 2000. På senare år har
priserna på villor och andra bostäder
ökat kraftigt på många håll i Sverige.
Till följd av detta kommer
taxeringsvärdena att stiga kraftigt i de
områden där huspriserna stigit mest. För
att minska effekterna av de höga
taxeringsvärdena har riksdagen beslutat
sänka skatten på småhus från 1,5 % till
1,2 % och skatten på hyreshus till 0,7 %.
De sänkta skattesatserna gör att statens
inkomster av fastighetsskatten år 2001
ligger kvar på samma nivå som år 2000.
Resultatet blir enligt vad regeringen
anför att ungefär hälften av svenskarna
får lägre skatt under det att den andra
hälften får höjd skatt. För att undvika
att personer med låg inkomst som bor i
attraktiva områden skall drabbas har en
begränsningsregel aviserats. Förslaget
innebär att hushåll i normala
inkomstlägen inte skall behöva betala mer
än 5 % av sin inkomst i fastighetsskatt.
Förslaget avses gälla retroaktivt från
den 1 januari 2001.
Slutligen anför regeringen att den
aviserade utredningen om en översyn av
trafikbeskattningen med förtur skall göra
en översyn av beskattningen av
arbetsmaskiner.
Motionerna
I Moderata samlingspartiets partimotion
Fi17 (yrkande 9) av Bo Lundgren m.fl.
anförs att det är viktigt att
inkomstskatten sänks, särskilt för dem
som i dag har låga inkomster. En
reformering av inkomstbeskattningen bör
därför innehålla ett grundavdrag på upp
till 36 000 kr för alla, ett grundavdrag
för varje barn på 15 000 kr och ett
förvärvsavdrag vid den kommunala
taxeringen på 10 % av den taxerade
inkomsten. Den statliga inkomstskatten
avvecklas successivt och uppgår till 20,
18 och 15 % åren 2002-2004. En
avdragsrätt för styrkta
barnomsorgskostnader införs och ökar
föräldrarnas valmöjlighet. Skatten på
kapital sänks genom att
förmögenhetsskatten avskaffas och skatten
på aktieutdelningar slopas.
Fastighetsskatten tas bort och
avvecklingen inleds med en återgång till
tidigare taxeringsvärden parallellt med
att skattesatserna sänks och markvärdet
halveras. Bensin- och dieselskatten sänks
med 70 öre per liter inklusive moms för
att underlätta för alla som är beroende
av bilen, och reseavdraget höjs till 20
kr per mil. Företagsbeskattningen bör
enligt motionärerna utformas så att
företagande och investeringar i Sverige
stimuleras och så att det svenska
företagsklimatet kan hävda sig ur ett
internationellt perspektiv. Den slopade
skatten på aktieutdelningar och
förmögenhet och avvecklingen av den
statliga inkomstskatten är viktiga för
företagen. Vidare bör beskattningen av
optioner förändras och skatten på
hushållsnära tjänster halveras genom en
skattereduktion. Förenklingar bör också
genomföras enligt Simplexgruppens
förslag, och det bör enligt motionärerna
bli lättare att få F-skattsedel.
Ytterligare skatteförändringar som ingår
i motionärernas riktlinjer är höjt avdrag
för pensionsförsäkringar, sänkta skatter
för jordbruket, sänkt skatt på
kärnkraftsel, lägre beskattning av
royalty, slopad reklamskatt och höjd
tidningsmoms samt slopad expertskatt.
I kommittémotionen Fi26 av Carl Fredrik
Graf m.fl. (m) anför motionärerna att
skattetrycket måste sänkas så att den
ekonomiska tillväxten ökar och Sveriges
konkurrenskraft förbättras. Såväl skatten
på kapital som skatten på inkomster måste
sänkas om Sverige skall klara den
internationella konkurrensen.
Inkomstskatten sänks genom höjda
grundavdrag, förvärvsavdrag, slopad
statlig inkomstskatt och grundavdrag för
barn. Förmögenhetsskatten avvecklas, och
det första steget är att sambeskattningen
slopas omedelbart och fribeloppet höjs
till 1,5 miljoner kronor. Skatten på
aktieutdelningar slopas liksom 3:12-
reglerna. Pensionssparandet höjs till ett
basbelopp och skatten på kapitalinkomster
sänks till en internationellt godtagbar
nivå. Fastighetskatten avskaffas och som
ett första steg skall 1997 års
taxeringsvärden eller senare lägre värde
gälla vid beskattningen. Procentsatsen
sänks successivt och halva markvärdet
används för att minska de regionala
skillnaderna. Vidare bör
mervärdesskattereglerna ses över så att
det blir konkurrensneutralt såväl inom
landet som internationellt.
Energiskatterna bör enligt motionärerna
vara energineutrala och tas ut i
konsumentledet under det att miljöskatter
bör tas ut i produktionsledet.
Regelverket måste samordnas på EU-nivå.
Eftersom Sverige är ett land med stora
geografiska avstånd är det enligt
motionärerna viktigt att bensin- och
dieselskatterna sänks. Alkohol- och
tobaksskatterna bör snabbare än hittills
anpassas till de kvoter som gäller mellan
EU-länderna. Detta kräver en successiv
sänkning av skattesatserna.
I Kristdemokraternas partimotion Fi18
(yrkande 2 delvis) av Alf Svensson m.fl.
anförs att skattetrycket måste sänkas och
marginaleffekterna minskas. En
inkomstskattereform genomförs med ett
rakt grundavdrag på 20 000 kr, bibehållen
särskild skattereduktion som höjs från
1 320 kr till 3 600 kr och en statlig
skattereduktion (förvärvsavdrag) mot
kommunalskatten på 6,4 %, 7 % och 10 % av
den taxerade inkomsten åren 2002-2004.
Det övre skiktet i den statliga
inkomstskatteskalan avskaffas.
Barnfamiljerna får en avdragsrätt för
styrkta barnomsorgskostnader på maximalt
50 000 kr per år och en statlig
skattereduktion på 75 kr år 2003 och 125
kr år 2004 per barn och månad. En
skattereduktion på 50 % för hushållsnära
tjänster införs. På längre sikt bör
marginaleffekterna minskas ytterligare i
både skatte- och transfereringssystemen.
Vidare bör företagandet ges bättre
förutsättningar och rörliga skattebaser
säkras genom avveckling av
förmögenhetsskatten och skatten på
aktieutdelningar och genom sänkta
arbetsgivaravgifter och löneskatter.
Vissa näringar som jordbruket och
åkerinäringen bör få anpassade regler så
att de inte har högre skatter än övriga
EU. Jordbruket bör få en fullständig
elskattesänkning och en sänkning av
dieselskatten till 53 öre per liter.
Åkeri- och transportsektorn får sänkt
dieselskatt. Bokmomsen sänks till 6 %,
fordonsskatten och skatten på miljövänlig
alkylatbensin sänks. Fastighetsskatten
sänks genom att taxeringsvärdena fryses
på 2000 års nivå och genom att skatten
beräknas enbart på en tredjedel av
markvärdet över 150 000 kr. Gränsen för
reseavdraget sänks till 5 000 kr.
Avdragsrätten för pensionssparande höjs
till ett basbelopp. Individuella
utbildningskonton införs den 1 juli 2002.
Royaltyinkomster från patenterade
uppfinningar skattebefrias två år och
beskattas sedan under inkomst av kapital.
I Centerpartiets partimotion Fi19
(yrkande 5) av Agne Hansson m.fl. anförs
att skattetrycket långsiktigt bör sänkas
till OECD-nivå med hjälp av tillväxten
och återhållsamhet i utgiftsåtagandena.
Sverige bör vara inriktat på ett skatte
tryck som motsvarar uttaget i länderna i
det nordeuropeiska välfärdsbältet på
40-50 % av BNP. Ett lägre skattetryck med
regler som stimulerar till arbete och
kunskap ökar människors självbestämmande
och tillväxten i ekonomin. Inkomstskatten
bör sänkas för framför allt medel- och
låginkomsttagare genom en skatterabatt på
10 000 kr, lika för alla, och en extra
skatterabatt på 10 800 kr för
arbetsinkomster. Grundavdraget och
skattereduktionen för egenavgifter
slopas. Arbetsgivaravgifterna bör sänkas.
Skatten på boende bör sänkas genom att
frysningen av taxeringsvärdena
återställs, och skattesatserna sänks till
1,2 % för småhus och 1,1 % för
flerbostadshus. Fastighetsskatten bör
sedan sänkas successivt. Effekterna i
attraktiva fritidsområden bör lindras
genom att man skiljer på permanentboende
och fritidsboende vid taxeringen.
Ytterligare förändringar är ett stegvis
slopande av förmögenhetsskatten, slopade
fåmansföretagarregler, en skattereduktion
på hushållsnära tjänster, slopad
uttagsskatt på fastighetsförvaltare,
avlyft av jordbrukets energiskatter,
fortsatt skattebefrielse för biobränslen
och höjt reseavdrag till 20 kr per mil.
I Folkpartiet liberalernas partimotion
Fi20 av Lars Leijonborg m.fl. anförs att
skattetrycket måste sänkas eftersom det
inte är förenligt med en dynamisk och
växande ekonomi. Internationaliseringen
ökar kraven på konkurrenskraftiga
villkor. Under innevarande mandatperiod
skall skattetrycket klart understiga
50 %. En inkomstskattereform genomförs
med sänkta marginalskatter, slopat övre
skikt i den statliga
inkomstbeskattningen, höjd brytpunkt,
grundavdrag utan avtrappning,
förvärvsavdrag och en generell skatte
reduktion. Barnfamiljernas
marginaleffekter minskas genom att
generella utökningar av barnstödet
utformas som en skattereduktion på 1 200
kr år 2002 som höjs till 2 400 kr år
2004. Vidare medges avdrag för
barnomsorgskostnader upp till 50 000 kr.
Hushållstjänster får en skattereduktion
på 50 %. Sparande underlättas genom att
förmögenhetsskatten sänks och slopas på
sikt. Ett första steg är en avskaffad
sambeskattning och en höjning av
fribeloppet till 2,1 miljoner kronor.
Fastighetsskatten sänks genom att
taxeringsvärdena fortsätter att vara
frysta med skattesatsen 1,2 % för småhus
och 0,7 % för flerbostadshus. Den
nuvarande fastighetsskatten bör
avskaffas. Pensionssparandet underlättas
vidare genom att avdragsrätten höjs till
1,5 basbelopp. Risktagande ges bättre
villkor. Skatten på aktieutdelningar
slopas, fåmansbolagsreglerna förenklas
genom att medelinkomsten i branschen
beskattas som arbetsinkomst, sociala
avgifter på vinstandelar slopas och
arbetsgivaravgifterna sänks i
tjänstesektorn. Mervärdesskatten på
böcker sänks stegvis till 6 %. En skatt
på förbränning av sopor införs och
skattereduktionen för
bredbandsinstallation avvisas
(yrkande 6). En inkomstskattereform genom
förs. Det övre skiktet i den statliga
inkomstskatten avskaffas och brytpunkten
höjs till gränsen för uttaget av
egenavgifter. Avtrappningen av
grundavdraget över 100 000 kr slopas. Ett
förvärvsavdrag om 5 % av inkomsten införs
och alla får en skattereduktion på 3 000
kr. Skattereduktionen för pensionsavgift
slopas (yrkande 7). I ett samlat
reformarbete för ett bättre
företagsklimat är följande
skatteförändringar viktiga: En sänkning
av arbetsgivaravgifterna med 5
procentenheter i den privata
tjänstesektorn. Skattereduktion för
hushållstjänster. Slopat övre skikt i den
statliga inkomstskatteskalan. Slopad
skatt på aktieutdelningar. Enklare
fåmansbolagsregler. Sänkt och på sikt
avskaffad förmögenhetsskatt. Slopade
sociala avgifter på vinstandelar.
Lättnader i beskattningen av optioner.
Höjt avdrag för pensions- och
kompetenssparande. Avskaffade
skattetillägg vid periodiseringsfel i
momsredovisningen. Inbetalning av skatt
på skattekonto på förfallodagen (yrkande
8). En företagarreform bör genomföras och
innebär bl.a. följande förändringar för
att minska krånglet för företagarna. En
förenklad deklaration införs. Alla som
vill och inte har näringsförbud skall få
F-skattsedel. Inbetalning av sociala
avgifter och skatt bör kunna ske utifrån
den lön som faktiskt har tagits ut.
Servicecheckar gör det enkelt för
privatpersoner att betala för tjänster i
hushållet (yrkande 9).
Skatteutskottets yttrande
Skatteutskottet anför i sitt yttrande
(SkU5y) att skattesystemets främsta
uppgift är att på ett varaktigt och
stabilt sätt finansiera olika gemensamma
åtaganden och att utrymmet för
skattesänkningar hela tiden måste bedömas
utifrån medborgarnas önskemål om en
offentligt finansierad välfärd och de
uppsatta budgetpolitiska målen. En
varaktig finansiering förutsätter enligt
vad utskottet anför att skatteuttaget
baseras på uthålliga och kontrollerbara
skattebaser.
Vidare anförs att Sverige har större
och mer generellt utformade, offentligt
finansierade välfärdssystem än många
andra länder och att detta innebär att
kraven på gemensam finansiering via
beskattningen internationellt sett också
är större. Den svenska ekonomin blir
också alltmer öppen i förhållande till
omvärlden, och detta påverkar de
underliggande skattebaserna. Utskottet
ser därför positivt på att regeringen
tillsatt en utredning med uppgift att
analysera hur den svenska
skattestrukturen skall utformas i en
värld med internationaliserade marknader
för varor, tjänster och
produktionsfaktorer och anser, i likhet
med regeringen, att inriktningen bör vara
att den svenska skattestrukturen skall
utformas på ett sätt som gör det möjligt
att bevara de välfärdspolitiska
ambitionerna på dagens nivå.
När det gäller den år 2000 inledda
inkomstskattereformen anför
skatteutskottet att den innebär att
marginalskatter och genomsnittsskatter
sänks på ett förhållandevis likformigt
sätt för personer med inkomster under
taket för uttag av allmän pensionsavgift
och att de sänkta marginalskatterna,
tillsammans med maxtaxereformen, gör att
förutsättningarna för arbetsutbudet
förbättras. Enligt skatteutskottets
mening bör den påbörjade reformeringen av
inkomstbeskattningen fortsätta om
utvecklingen av statsfinanserna medger
det.
Skatteutskottet tar också upp förslagen
från olika håll om att skatten på
aktieutdelning slopas. Utskottet
konstaterar att Sverige har en
internationellt sett konkurrenskraftig
bolagsbeskattning och att den skatt på
kapitalinkomster som tas ut av
individerna bygger på en uttalad
likformighetsprincip. Det är enligt vad
utskottet anför angeläget att ha samma
skatteuttag för olika slag av
kapitalinkomster: räntor, utdelningar och
kapitalvinster. Ett oenhetligt
skatteuttag skapar risker för
inkomstomvandling av det slag som var
mycket frekvent före 1990 års
skattereform. I detta perspektiv skulle
en isolerad lättnad i beskattningen av
avkastningen på aktieplaceringar -
exempelvis genom skattefrihet för
utdelningsinkomster och genom partiell
skattelättnad för kapitalvinster av det
slag som gällde 1994 - innebära en
subventionering av visst slag av
sparande. För den lilla öppna ekonomin
skulle detta enligt utskottets mening ske
med högst begränsade effekter på
investeringar och sysselsättning.
När det gäller fastighetsskatten är det
enligt skatteutskottets mening väsentligt
att taxeringsvärdena nu åter speglar
fastigheternas marknadsvärden, och
utskottet anser att en begränsningsregel
med lämplig utformning har
förutsättningar att skapa en grund för
ett rimligt utfall även för
fastighetsägare med låga inkomster som
bor i attraktiva områden.
Utskottet tar också upp den
skatteväxlingsstrategi som riksdagen lagt
fast under hösten 2000 och noterar det
utredningsarbete som pågår med bl.a. en
översyn av systemet för energi- och
koldioxidskatten utifrån den principskiss
som presenterades av
Skatteväxlingskommittén samt arbetet med
en kartläggning av alternativa former av
nedsättningar av skatteuttaget. Utskottet
anför att utvecklingen inom EU kommer att
bli betydelsefull för Sveriges framtida
möjligheter att tillämpa differentierade
system och har ingen erinran mot att
regeringen avser att återkomma till
frågan om omfattning och inriktning av
etgärder för 2002 i budgetpropositionen
för 2002.
Skatteutskottet ställer sig bakom de
riktlinjer för skattepolitiken som
regeringen redovisat och avstyrker de
aktuella motionsyrkandena.
Moderata samlingspartiet,
Kristdemokraterna, Centerpartiet och
Folkpartiet liberalerna har i avvikande
meningar tillstyrkt de egna riktlinjerna
för skattepolitiken.
Finansutskottets ställningstagande
Finansutskottet kan i år liksom under
tidigare år konstatera att motionärernas
förslag har en inriktning som ger ett
mycket kraftigt bortfall av skatte- och
avgiftsinkomster. Om dessa förslag
genomförs skulle skatte- och
avgiftsinkomsterna år 2004 vara mellan 66
och 110 miljarder kronor lägre än enligt
de beräkningar som redovisas av
regeringen på grundval av beslutade
regler och framlagda förslag (tabell
4.3).
Tabell 35. Förslag till
skatteförändringar i partimotionerna
Belopp i miljarder kronor
År Oppositionspartiernas avvikelser
från propositionens förslag
Moder Kris Folkp
ata tdem Cent artie
o- er- t
samli krat liber
ngs- erna alern
part a
parti iet
et
Förslagen vittnar enligt utskottets
mening om att motionärerna har en annan
inriktning än regeringen när det gäller
möjligheterna att bibehålla och förstärka
välfärden. Motionärerna argumenterar
också för att den gemensamma sektorn bör
minskas eftersom den med nuvarande
omfattning skulle inverka negativt på
möjligheten att bedriva en framgångsrik
ekonomisk politik.
Enligt finansutskottets mening utgör en
välfärdspolitik som ger människor
trygghet och möjligheter till utveckling
en god grund för ett stigande välstånd,
både för den enskilde individen och för
samhället som helhet. Sveriges ekonomi är
också i gott skick och står stark inför
de påfrestningar som kan komma som en
följd av en eventuell internationell
avmattning och den utmaning som den
väntade demografiska utvecklingen utgör.
Det utgiftstak som regeringen föreslagit
för 2004 innebär att det skapas utrymme
för både utgiftsökningar och
skattesänkningar samtidigt som den
offentliga skulden amorteras. Utrymmet
för skattesänkningar måste hela tiden
bedömas mot bakgrund av medborgarnas
önskemål om en offentligt finansierad
välfärd och de uppsatta budgetpolitiska
målen.
I förhållande till omvärlden har
Sverige höga skatter som en följd av
större och mer generellt utformade,
offentligt finansierade välfärdssystem.
Samtidigt blir den svenska ekonomin
alltmer öppen i förhållande till
omvärlden. Detta gäller sedan länge för
varumarknaden. Under senare decennier har
dock en motsvarande utveckling skett även
på tjänste-, arbets- och
kapitalmarknaderna. Utvecklingen kommer
att förstärkas under de närmaste
decennierna, och detta innebär en
utmaning för skattepolitiken.
Ett problem i sammanhanget är att det
inte finns något enkelt sätt att jämföra
skattesystem i olika länder för att på
det sättet få en exakt beskrivning av de
anpassningskrav som den ökade
internationella rörligheten medför. Som
regeringen redovisar i propositionen ger
jämförelser av skatteuttaget ställt i
relation till BNP inte någon större
vägledning, eftersom länderna har
utformat sina transfererings- och
skattesystem efter olika principer. Också
mer grundläggande skillnader i
förutsättningarna som olika
åldersstruktur kan göra det svårt att
göra rimliga jämförelser. Även efter
korrigering för sådana faktorer finns det
dock kvar en skillnad mellan Sverige och
andra länder, och den utmaning som
Sverige ställs inför kvarstår därför.
Frågan är hur den svenska
skattestrukturen skall utformas i en
värld med internationaliserade marknader
för varor, tjänster och
produktionsfaktorer samtidigt som de
välfärdspolitiska ambitionerna bevaras på
dagens nivå.
För att analysera dessa frågor arbetar
sedan hösten 2000 den s.k.
Skattebasutredningen (dir. 2000:51).
Utredningen kommer bl.a. att analysera
förskjutningar och rörlighet hos de
svenska skattebaserna under de senaste
decennierna. Man har även engagerat ett
antal utländska experter för att få
underlag för en framtidsinriktad
bedömning. Utredningen beräknas vara klar
under första kvartalet 2002.
Utskottet anser i likhet med regeringen
att internationaliseringen och de krav
som den ställer på det svenska
skattesystemet bör ses som en utmaning
och att inriktningen bör vara att den
svenska skattestrukturen skall utformas
på ett sätt som gör det möjligt att
bevara de välfärdspolitiska ambitionerna
på dagens nivå. Utskottet ser därför
positivt på att en utredning med denna
inriktning tillsatts. Utskottet är inte
berett att, som flera motionärer, direkt
dra slutsatsen att olika skatter så
snabbt som möjligt bör slopas eller
sänkas kraftigt.
När det gäller beskattningen av
förvärvsinkomster innebär den inkomst
skattereform som inleddes år 2000 en
gradvis utbyggd kompensation för allmän
pensionsavgift och en minskning av
antalet skattskyldiga som betalar statlig
skatt på förvärvsinkomster. Fullt
genomförd skulle reformen innebära att
85 % av de skattskyldiga med
förvärvsinkomster enbart kommer att
betala kommunalskatt medan resterande del
därutöver betalar statlig inkomstskatt på
inkomster över en viss gräns. Den
genomsnittliga kommunalskatten motsvarar
ungefär skattesatsen för
kapitalinkomster, vilket var ett uttalat
önskemål för 1990 års skattereform.
Kompensationen för allmän pensionsavgift
innebär att marginalskatter och
genomsnittsskatter sänks på ett
förhållandevis likformigt sätt för
personer med inkomster under taket för
uttag av allmän pensionsavgift, vilket
ger ett tillfredsställande
fördelningspolitiskt utfall.
Uppflyttningen av den nedre skiktgränsen
för statlig inkomstskatt bidrar till att
sänka marginaleffekterna i det berörda
inkomstskiktet.
Enligt utskottets mening förstärker de
sänkta marginalskatterna arbetslinjen och
förbättrar, tillsammans med
maxtaxereformen, förutsättningarna för
arbetsutbudet. Detta är angeläget inte
minst i nuvarande situation på
arbetsmarknaden. Efter en fullt genomförd
inkomstskattereform kommer de
skattemässiga villkoren för arbete att
vara bättre än för tio år sedan.
Reformens effekter på arbetsutbudet är en
av de faktorer som skall beaktas när
regeringen i höst tar ställning till
inkomstskattereformens fortsättning.
Liksom tidigare gäller att fortsatta steg
också blir beroende av utvecklingen av de
offentliga finanserna och den allmänna
ekonomiska utvecklingen.
Det framtida skatteuttaget på arbete
kommer också att påverkas av det
fortsatta genomförandet av den i
budgetpropositionen för år 2001 presente
rade strategin för grön skatteväxling som
skall genomföras under den kommande
tioårsperioden. Riksdagen har redan
fattat viktiga konkreta beslut om
skatteväxling, senast finansierades bl.a.
en höjning av grundavdraget för alla med
1 200 kr genom höjda energiskatter.
Enligt utskottets mening bör den
påbörjade reformeringen av
inkomstbeskattningen fortsätta om
utvecklingen av statsfinanserna medger
det.
Flera motionärer föreslår att skatten
på aktieutdelning slopas. När det gäller
den svenska bolagsbeskattningen är denna
internationellt sett konkurrenskraftig
genom kombinationen av låg skattesats och
förhållandevis generösa
reserveringsregler. Den del av skatten på
kapitalinkomster som tas ut av
individerna bygger på en uttalad
likformighetsprincip. Det är angeläget
att ha samma skatteuttag för olika slag
av kapitalinkomster: räntor, utdelningar
och kapitalvinster. Ett oenhetligt
skatteuttag skapar risker för
inkomstomvandling av det slag som var
mycket vanligt före 1990 års
skattereform. I detta perspektiv skulle
en isolerad lättnad i beskattningen av
avkastningen på aktieplaceringar -
exempelvis genom skattefrihet för
utdelningsinkomster och genom partiell
skattelättnad för kapitalvinster av det
slag som gällde 1994 - innebära en
snedvridande subventionering av ett visst
slag av sparande. För den lilla öppna
ekonomin skulle detta ske med högst
begränsade effekter på investeringar och
sysselsättning samtidigt som aktieägarna
skulle få betydande
inkomstförstärkningar.
När det gäller fastighetsskatten har
motionärerna i allmänhet begärt att den
frysning av taxeringsvärden som gällde
fram till årsskiftet skall återställas.
Fastighetsskatten baseras på
taxeringsvärden som speglar
fastigheternas marknadsvärden. Det
omräkningsförfarande som infördes år 1996
syftade till att uppnå en mer
kontinuerlig anpassning av
taxeringsvärdena till förändringar i
fastigheternas marknadsvärden. Delvis i
avvaktan på de förslag som
Fastighetstaxeringsutredningen och
Fastighetsbeskattningskommittén skulle
komma att lägga fram har detta förfarande
inte tillämpats, och detta har lett till
att taxeringsvärdena alltmer kommit att
avvika från marknadsvärdena. I
budgetpropositionen för 2001 ansåg därför
regeringen att frysningen av
taxeringsvärdena borde upphöra fr.o.m. år
2001. Eftersom taxeringsvärdena har varit
oförändrade under flera år resulterar
detta i kraftiga höjningar av
taxeringsvärdena på många håll. För att
begränsa effekterna av dessa höjningar av
skatteuttaget har riksdagen beslutat om
en sänkning av fastighetsskatten fr.o.m.
år 2001 för både småhus och hyreshus.
Därtill genomfördes höjningar av
fribeloppet i förmögenhetsbeskattningen.
Uttaget av fastighetsskatt kan ge
upphov till problem för vissa fastighets
ägare. Det gäller framför allt en mindre
grupp hushåll som trots låga inkomster
äger och är bosatta i småhus med höga
taxeringsvärden. I Finansdepartementet
har utarbetats en promemoria med ett
förslag till en begränsningsregel för
fastighetsskatten genom skattereduktion
som innebär att hushåll med normal
inkomst och förmögenhet inte skall betala
mer än 5 % av inkomsten i fastighetsskatt
för sin permanentbostad. Avsikten är att
en begränsningsregel skall gälla
retroaktivt fr.o.m. den 1 januari 2001.
Enligt utskottets mening är det
väsentligt att taxeringsvärdena nu åter
speglar fastigheternas marknadsvärden,
och utskottet anser att en begräns
ningsregel med lämplig utformning har
förutsättningar att skapa en grund för
ett rimligt utfall även för
fastighetsägare med låga inkomster som
bor i attraktiva områden.
Den skatteväxlingsstrategi som
utskottet nämnt och som riksdagen lagt
fast under hösten 2000 skall genomföras
under en period av tio år och kräver att
ställning tas till olika
gränsdragningsfrågor. Som en del av
strategin - och som en viktig
förutsättning för dess fulla genomförande
- genomför därför regeringen en översyn
av systemet för energi- och
koldioxidskatten utifrån den principskiss
som presenterades av
Skatteväxlingskommittén. Ett antal
utredningar kommer också att börja ett
arbete, bl.a. med alternativa former av
nedsättningar av skatteuttaget. För
Sveriges framtida möjligheter att
tillämpa differentierade system kommer
utvecklingen inom EU att bli
betydelsefull. I avvaktan på det
aviserade utredningsarbetet med anledning
av den fortsatta skatteväxlingen kommer
regeringen att återkomma i
budgetpropositionen för 2002 till frågan
om omfattning och inriktning av åtgärder
för 2002.
Enligt utskottets mening är den gröna
skatteväxlingen med dess stimulans till
miljöansvar och energieffektivitet ett
viktigt instrument när det gäller att
utveckla Sverige till ett ekologiskt
hållbart samhälle.
Med det anförda, och med hänvisning
till vad skatteutskottet anfört,
avstyrker finansutskottet motionerna Fi17
(m) yrkande 9, Fi18 (kd) yrkande 2
delvis, Fi19 (c) yrkande 5, Fi20 (fp)
yrkandena 6-9 och Fi26 (m).
5 Ekonomisk styrning och statlig
redovisning
5.1 Årsredovisning för staten
5.2
Utskottets förslag i korthet
Utskottet föreslår att regeringens
skrivelse 2000/01:101 Årsredovisning
för staten läggs till handlingarna.
Regeringens skrivelse 2000/01:101
Enligt lagen (1996:1059) om statsbudgeten
skall regeringen så snart som möjligt,
dock senast nio månader efter budgetårets
utgång, lämna en årsredovisning för
staten till riksdagen. Enligt lagen skall
årsredovisningen innehålla
resultaträkning, balansräkning och
finansieringsanalys samt det slutliga
utfallet på statsbudgetens inkomsttitlar
och anslag. Lagen stadgar också att
regeringen är redovisningsskyldig inför
riksdagen för statens medel och övriga
tillgångar som står till regeringens
disposition. Redovisningsskyldigheten
omfattar även den verksamhet som bedrivs
av staten samt statens skulder och övriga
ekonomiska förpliktelser.
I regeringens skrivelse 2000/01:101
lämnar regeringen en redogörelse för det
ekonomiska utfallet i staten för 2000.
Skrivelsen omfattar resultaträkning,
balansräkning och finansieringsanalys
samt det slutliga utfallet på
statsbudgetens inkomsttitlar och anslag
under året. Vidare lämnas en redogörelse
för statliga garantier samt för avgifter
och bidrag från EU. Vissa generella
iakttagelser som Riksrevisionsverket har
gjort under året redovisas och
kommenteras i skrivelsen. Myndigheter som
har fått revisionsberättelse med
invändning omnämns och skälen för
invändningarna anges. Årsredovisningen
innehåller också ett avsnitt om
utvecklingen av den ekonomiska styrningen
i staten.
Det är nu fjärde gången som
återrapporteringen till riksdagen sker i
en separat skrivelse. Motsvarande
redogörelse har tidigare lämnats i
budgetpropositionen. Årsredovisningen för
staten överlämnades till riksdagen den 17
april 2001, dvs. vid samma tidpunkt som
den ekonomiska vårpropositionen.
Garantier
Riksdagens revisorers yttrande
Angående garantierna anför Riksdagens
revisorer i sitt yttrande att
redovisningen har utvecklats betydligt,
bl.a. med bättre förklaringar av
grundläggande begrepp och med tidsserier
över hur garantiåtagandena har
utvecklats. Revisorerna anför att det
även i övrigt finns klara analytiska
förbättringar, bl.a. i form av en
diskussion kring riskerna att olika
garantier måste infrias och vilken
beredskap staten har för detta.
Revisorerna skriver vidare att de
statliga garantierna är en viktig del av
statens åtaganden för framtiden och att
det är viktigt att arbetet med att
utveckla hanteringen av detta åtagande
fortsätter.
Utrikesutskottets yttrande
I sitt yttrande (UU2y) anför
utrikesutskottet följande om
redovisningen av garantier.
Inom ramen för sitt arbete med
uppföljning och utvärdering har
utskottet inlett en granskning av
statens garantiåtaganden inom Sidas
område. Utskottet har därvid bl.a.
funnit att regeringens information
till riksdagen om statliga garantier
kunde förbättras. I
budgetpropositionen för 1997 (prop.
1996/97:1), där den "nya"
garantimodellen (jfr här aktuell
skrivelse s. 85) beskrivs tämligen
detaljerat, föreslås att "information
skall lämnas i budgetpropositionen
omfattande garantiramar,
garantiutfästelser, garanterad
kapitalskuld, antal garantier,
utgifter och inkomster. Vidare skall
information lämnas om verksamhetens
intäkter och kostnader,
garantireservens storlek och
förändring samt förväntade kostnader
och riskbedömningar. I
vårpropositionen bör lämnas
information om förändringar avseende
riskbedömningar och garantireservens
storlek."
Enligt utskottets uppfattning bör
motsvarande uppgifter också, i
tillämpliga delar, återfinnas i
årsredovisningen för staten. Med tanke
på statsbudgetens konstruktion och
riksdagens arbetsformer bör också
redovisningen vara nerbruten så, att
garantiverksamheten vid var och en av
de garantigivande myndigheterna - RGK,
Statens bostadskreditnämnd,
Exportkreditnämnden, Sida och
Insättningsgarantinämnden - går att
följa.
Utskottet kan finna anledning att i
annat sammanhang återkomma även
beträffande andra aspekter av statens
garantiåtaganden inom Sidas område.
Finansutskottets ställningstagande
Vid behandlingen av årsredovisningen för
1999 välkomnade finansutskottet att
redovisningen av de statliga garantierna
förbättrats jämfört med tidigare år. Även
i årsredovisningen för 2000 ges en fyllig
redovisning. Regeringen rapporterar till
riksdagen om de statliga garantierna vid
tre tillfällen per år, i samband vår-
respektive budgetpropositionerna samt i
årsredovisningen. Det kan enligt
utskottets mening övervägas vilket
innehåll denna rapportering bör ha vid
respektive tillfälle.
I årsredovisningen anför regeringen att
garantimodellen innebär krav på
kostnadstäckning, och risken i varje
garantiåtagande eller grupp av åtaganden
skall beräknas. Utifrån detta bestäms
sedan en avgift för garantin. I den
utsträckning garantitagaren inte behöver
betala denna avgift är det fråga om en
subvention som skall belasta anslag. Det
vore önskvärt att det framgår av
redovisningen i vilken utsträckning
sådana subventioner förekommer.
Biståndsramen
Utrikesutskottets yttrande
Beträffande redovisningen av
biståndsramen anför utrikesutskottet i
sitt yttrande (UU2y):
Enligt utskottets uppfattning är
skrivelsen ett värdefullt underlag för
riksdagsutskottens arbete med
uppföljning och utvärdering, särskilt
i de delar som har att göra med mål
och resultatstyrning. Det är därför
angeläget att uppfyllandet av de mål
som riksdagen fastlägger inom ramen
för budgetprocessen avspeglas i
skrivelsen. Utskottet har tidigare i
sitt yttrande 1999/2000:UU6y till
finansutskottet tagit upp denna aspekt
vad avser måluppfyllelsen av det s.k.
procentmålet inom utgiftsområde 7.
Utskottet anförde därvid följande:
En central fråga inom utgiftsområde 7
är den s.k. biståndsramen för
internationellt utvecklingssamarbete,
vars omfattning (uttryckt i procent
av prognosticerad BNI), efter yrkande
i budgetpropositionen, årligen
fastställs av riksdagen. Detta faktum
jämte den politiska vikt som fästs
vid frågan gör att det vore önskvärt
att regeringen i årsredovisning för
staten redovisade utfallet
beträffande biståndsramen. Av
intresse att erfara vore
biståndsramens utfall i absoluta tal,
i procent av prognosticerad BNI och i
procent av verklig BNI.
Såvitt utskottet kan finna redovisas
de av utskottet efterfrågade
uppgifterna inte i här aktuell
skrivelse. Utskottet finner därför
anledning att upprepa sina tidigare
synpunkter.
Finansutskottets ställningstagande
5.3 I skrivelsens kapitel 4 görs en
relativt detaljerad genomgång av
statsbudgetens utgifter 2000.
Redovisningen är uppdelad i
utgiftsområden och under respektive
utgiftsområde tas de väsentligaste
anslagen upp. Avgränsningen av
biståndsramen sammanfaller dock inte med
anslagen. Inte desto mindre är
biståndsramen den avgränsning som används
för viktiga mål inom biståndspolitiken,
och den tillmäts ett stort politiskt
intresse. I budgetpropositionen framgår
förhållandet mellan anslagen inom
utgiftsområde 7 Internationellt bistånd
och biståndsramen. Finansutskottet delar
utrikesutskottets uppfattning att det
vore värdefullt om årsredovisningen
innehöll en redovisning av utfallet för
biståndsramen.
5.4
5.5 Könsuppdelad statistik
5.6
Utskottets förslag i korthet
Mot bakgrund av att jämställdhetsfrågan
är en högt prioriterad fråga föreslår
utskottet ett tillkännagivande om
könsuppdelad statistik. Riksdagen
bifaller därmed delvis motion Fi34 (v).
Jämför reservation 15 (m, kd, c, fp).
Motionen
I motion Fi34 av Siv Holma m.fl. (v)
begärs ett tillkännagivande om köns
uppdelning av statistiken i
årsredovisningen för staten (yrkande 1).
I motionen anförs att den nationella
handlingsplan för jämställdhetspolitiken
som riksdagen antog 1994 inte lämnat
några spår i regeringens skrivelse
2000/01:101 Årsredovisning för staten
2000. Motionärerna anför att
handlingsplanen innebär att alla förslag
och beslut måste analyseras ur ett
jämställdhetsperspektiv och anser att
t.ex. utgifter för socialförsäkringar och
arbetslöshetsersättning innehåller
uppenbara könsaspekter. Motionärerna
anser att den fråga som genomgående
behöver ställas i framtagandet av
könsrelaterad statistik, också i statens
årsredovisning, är: "Går det här att
könsuppdela?". Om det går att könsuppdela
statistiken är det enligt motionärerna
sällan det finns någon anledning att inte
göra det.
I samma motion begärs ett
tillkännagivande om att integrera
resultat från myndigheternas
jämställdhetsarbete i statens
årsredovisning (yrkande 2). Motionärerna
anför att årsredovisningen måste kunna
användas som underlag för utformningen av
den framtida myndighetsutövningen. Därför
måste målformuleringarna i
regleringsbreven förtydligas och göras
mätbara. Det är nödvändigt, anser
motionärerna, att de allmänna målen om
jämställdhet konkretiseras och följs upp.
Vidare anför motionärerna att det
behövs en särskild kommenterad
jämställdhetsbilaga till statens
årsredovisning (yrkande 3). En sådan
bilaga bör innehålla statistik över
statens förhållande till de ekonomiska
skillnaderna mellan könen: olika
skatteintäkters fördelning på män
respektive kvinnor och fördelningen av
utgifterna för t.ex. socialförsäkringar,
a-kassa och studiemedel.
Utrikesutskottets yttrande
Utrikesutskottet anför i sitt yttrande
(UU2y) att man som sin allmänna mening
vill anföra att det är angeläget att köns-
och jämställdhetsaspekter, där så är
meningsfullt, beaktas också i
redovisningssammanhang. Utrikesutskottet,
som tidigare genomfört uppföljning och
utvärdering beträffande
jämställdhetsfrågor inom sitt område
vill, utan att ta ställning i formfrågan,
understryka vikten av att riksdagen i
lämplig form får del av hur
jämställdhetsarbetet utvecklas.
Arbetsmarknadsutskottets yttrande
Arbetsmarknadsutskottet anför i sitt
yttrande (AU2y) att Riksrevisionsverket
(RRV) på regeringens uppdrag har granskat
hur jämställdhetsaspekten mellan kvinnor
och män har kommit till uttryck i
regeringens regleringsbrev till
myndigheterna budgetåret 1999 och på
vilket sätt myndigheterna i sina
årsredovisningar har återrapporterat det
externa jämställdhetsarbetet i enlighet
med regeringens direktiv, dvs. det arbete
i vilket myndigheten skall verka för
jämställdhet inom sin respektive
samhällssektor. Myndigheternas interna
jämställdhetsarbete omfattades inte av
RRV:s uppdrag, dvs. arbetet med
jämställdhetsplaner och andra åtgärder
enligt jämställdhetslagen. RRV skulle
vidare analysera utvecklingen som skett
mellan åren 1997 och 1999 och lägga fram
förslag till möjliga förändringar.
Resultatet av granskningen har
redovisats i rapporten Jämställdhet - hur
styr regeringen?, RRV 2000:17.
I rapporten slås fast att hälften av
alla myndigheter saknar någon form av
eterrapporteringskrav när det gäller det
externa jämställdhetsarbetet i
regleringsbreven för år 1999. Bland dem
som har återrapporteringskrav finns flera
myndigheter som anser att
jämställdhetsperspektivet inte är
relevant med hänsyn till verksamhetens
art. Kopplingen mellan de övergripande
jämställdhetspolitiska målen och
målformuleringarna i regleringsbreven är
otydlig. Både målformuleringar och
återrapporteringskrav är mycket allmänt
hållna. RRV anser att regeringens
jämställdhetsstrategi behöver förtydligas
för att fungera effektivt som bas för
styrningen av myndigheterna. Regeringen
bör enligt RRV exempelvis föra in och
klargöra det jämställdhetsperspektiv som
man bl.a. har enats om inom EU. RRV
föreslår också att regeringen utnyttjar
möjligheten att mer långsiktigt styra
myndigheterna mot ett sådant arbetssätt
genom ett tillägg i verksförordningen.
Enligt vad arbetsmarknadsutskottet har
erfarit används rapporten som underlag
för det utvecklingsarbete som en särskild
arbetsgrupp för metodutveckling i
jämställdhetsarbetet inom
Regeringskansliet bedriver. Gruppen
kommer att redovisa sina slutsatser någon
gång efter sommaren 2001.
Enligt arbetsmarknadsutskottets mening
är RRV:s synpunkter mycket värdefulla och
visar på nödvändigheten av att precisera
kraven på jämställdhetsarbete i
myndigheternas regleringsbrev och att
införa krav på återrapportering. En
förändring i den riktning RRV pekar på
skulle väsentligt bidra till att
jämställdhetsarbetet förbättrades.
Arbetsmarknadsutskottet anser därför att
det är viktigt att arbetsgruppen i sitt
fortsatta arbete beaktar RRV:s synpunkter
och lämnar förslag till förändringar som
ligger i linje med dessa tankar.
Utskottet förutsätter att regeringen kan
utveckla arbetet i enlighet med detta.
Konstitutionsutskottets yttrande
Konstitutionsutskottet anför i sitt
yttrande (KU14y) att det är en
grundläggande princip i regeringsformen
att det allmänna skall tillförsäkra män
och kvinnor lika rättigheter. Redan härav
följer att alla beslut bör analyseras ur
jämställdhetsperspektiv innan de fattas.
Konstitutionsutskottet har tidigare
uttalat att det förutsätts att
regeringen, när så är påkallat, redovisar
könsuppdelad statistik för riksdagen.
Även i arbetet med uppföljning och
utvärdering av beslut inom samhällets
olika områden är det nödvändigt att så
långt som möjligt väga in
jämställdhetsperspektiv.
Konstitutionsutskottet anför att det för
närvarande pågår ett projekt inom
Näringsdepartementet som bl.a. syftar
till att visa hur en koppling kan göras
mellan mål, budget och
resultatredovisning samt till att
utveckla en strategi för uppföljning och
utvärdering av jämställdhetspolitiken,
och utskottet förutsätter att de frågor
som tas upp i motionen övervägs i det
sammanhanget. Konstitutionsutskottet
anser att motion 2000/01:Fi34 (v) bör
avstyrkas.
Finansutskottets ställningstagande
Finansutskottet vill understryka att
jämställdhetsfrågan är en fråga med
högsta prioritet. Det är angeläget att
köns- och jämställdhetsperspektivet
genomsyrar regeringens arbete.
Frågan om könsuppdelad statistik har
behandlats tidigare av utskottet, senast
i betänkande 2000/01:FiU2. Utskottet
gjorde där en översiktlig genomgång av
det omfattande jämställdhetsarbete som
pågår inom regeringen. Utskottet anförde
då bl.a. följande:
... regeringens utgångspunkt i
jämställdhetsarbetet är att såväl den
politiska som den verkställande delen
av regeringsarbetet skall genomsyras
av ett jämställdhetsperspektiv. Till
exempel gäller att olika förhållanden
och villkor för kvinnor och män skall
synliggöras, att varje fråga skall
prövas ur ett jämställdhetsperspektiv
och att konsekvenserna av hur
förändringar kan tänkas utfalla för
kvinnor respektive män skall
analyseras. Inför varje viktig
regelförändring i skatte- och
transfereringssystemet genomförs
analyser av de olika åtgärdernas
fördelningseffekter. Beräkningarna
omfattar t.ex. utfallet för kvinnor
respektive män samt hur åtgärden
sammantaget påverkar
inkomstspridningen. Resultaten
redovisas löpande i
utredningsbetänkanden, propositioner
och skrivelser.
I samma betänkande anförde
finansutskottet vidare:
Sedan 1994 publiceras som bilagor till
vår- och budgetpropositionerna
redovisningar av olika typer av
fördelningseffekter, som t.ex.
fördelningseffekterna av saneringen av
de offentliga finanserna, regional
inkomstfördelning, fördelning när det
gäller utnyttjandet av offentlig
service och tjänster etc. I
budgetpropositionen för 2001 behandlas
i bilaga 4 den ur välfärdssynpunkt så
viktiga fördelningen av offentlig
produktion, arbete i hemmet och fritid
samt hur hushållen anpassar sig efter
olika regelförändringar. Utskottet
vill i anslutning till detta också
erinra om att det i vårpropositionen
för 2000 bilaga 3 finns en redovisning
av hur utvecklingen av arbetet med
fördelningsanalyser och
fördelningsstatistik fortskrider.
Utskottet nämnde vid samma tillfälle
utöver ovanstående också ett projekt inom
Näringsdepartementet som syftar till att
integrera könsperspektivet i
budgetprocessen och att SCB tillförts
ökade resurser för att ta fram nödvändigt
statistiskt underlag för könsuppdelning
av anslag.
Finansutskottet ser mycket positivt på
det omfattande arbete som pågår med att
på olika sätt integrera dessa frågor i
den ekonomiska politiken.
Arbetsmarknadsutskottet anför i sitt
yttrande att RRV i rapporten Jämställdhet
- hur styr regeringen?, RRV 2000:17, slår
fast att hälften av alla myndigheter
saknar någon form av
återrapporteringskrav när det gäller det
externa jämställdhetsarbetet i
regleringsbreven för år 1999. RRV skriver
vidare att kopplingen mellan de
övergripande jämställdhetspolitiska målen
och målformuleringarna i regleringsbreven
är otydlig och att både målformuleringar
och återrapporteringskrav är mycket
allmänt hållna. RRV anser att regeringens
jämställdhetsstrategi behöver förtydligas
för att fungera effektivt som bas för
styrningen av myndigheterna.
Finansutskottet delar
arbetsmarknadsutskottets syn att RRV:s
synpunkter är värdefulla. Finansutskottet
anser i likhet med
arbetsmarknadsutskottet att det är
nödvändigt att i högre grad precisera
kraven på jämställdhetsarbetet i
myndigheternas regleringsbrev och att
införa mer omfattande krav på
återrapportering.
Finansutskottet vill framhålla vikten
av att dessa frågor förs framåt med all
kraft, och att såväl den praktiska
utformningen av könsuppdelad statistik
som preciseringen av kraven i
myndigheternas regleringsbrev ges ett
tydligt och uppföljningsbart innehåll.
5.7 Vad utskottet här anfört bör
riksdagen tillkännage för regeringen som
sin mening. Därmed tillstyrker utskottet
delvis motion Fi34 (v).
5.8
5.9 Indelning i politikområden samt
mål- och resultatstyrning
5.10
Bakgrund
Finansutskottet har de senaste åren vid
behandlingen av vårpropositionen tagit
upp olika generella frågor om mål- och
resultatstyrning sett ur riksdagens
synvinkel. Utskottet har vid upprepade
tillfällen (jfr bet. 1998/99:FiU20 och
1999/2000:FiU20) slagit fast att målen
för en verksamhet måste vara
välformulerade, mätbara och
uppföljningsbara för att
resultatstyrningen skall bli meningsfull
och målen skall kunna ställas i relation
till kostnaderna. Det är också av värde
om målen uttrycks i sådana termer att de
kan bilda utgångspunkt för politiska
prioriteringar och diskussioner. Målen
bör således inte vara för vagt eller
allmänt formulerade. I Regeringskansliet
pågår ett omfattande arbete med att
utveckla mål- och resultatstyrningen.
Utskottet har tidigare ställt sig
positivt till att man i detta arbete
tagit ett samlat grepp om målfrågor.
Utskottet har också välkomnat att man i
detta sammanhang arbetar med att utveckla
strategier för uppföljning och
utvärdering av statlig verksamhet.
Utskottet har tidigare (jfr bet.
1998/99:FiU20 och 1999/2000:FiU20) även
uttalat att utvecklingsarbetet borde
bedrivas enligt vissa riktlinjer som
preciserades i tio punkter:
1. Verksamhetsmålen bör formuleras på ett
sådant sätt att de är möjliga att följa
upp.
2. Resultatinformationen skall vara
relevant i förhållande till de
uppställda målen. Resultat och
utveckling bör i större utsträckning än
hittills redovisas i kvantitativa
termer med hjälp av indikatorer eller
nyckeltal.
3. Regeringens redovisning till riksdagen
skall ha sådan kvalitet att mål
uppfyllelsen kan bedömas av riksdagen.
4. Redovisningen skall i större
utsträckning än hittills avse resultat,
och i mindre grad aktiviteter av typen
vidtagna åtgärder eller pågående
utredningar.
5. Redovisningen skall i ökad
utsträckning, inte minst beträffande
statliga insatser som är
sektorsövergripande, avse verksamheter
och i mindre grad
myndighetsprestationer.
6. Kopplingen mellan uppnådda
resultat och föreslagna anslag bör
förbättras samtidigt som
anslagsberäkningarna bör göras
tydligare och redovisas för riksdagen.
7. Grundläggande är att
resultatanalysen är faktabaserad och
inriktad på att bedöma föregående års
resultat i förhållande till uppställda
mål. En tydlig åtskillnad skall göras
mellan å ena sidan resultatinformation
och resultatanalys samt å andra sidan
regeringens resultatbedömning.
8. För att förbättra kopplingen
mellan måluppfyllelse och förslag till
budget bör motiven för regeringens
bedömning och slutsatser framgå
tydligt.
9. Redovisningens omfång bör vara
bättre anpassat till de statliga
resursinsatsernas omfattning och till
områdets politiska intresse. Detta
innebär att budgetpropositionens totala
omfång kan få öka.
10. Dialogen mellan riksdagen och
regeringen bör fortsätta. Från
riksdagens och utskottens sida bör
utgiftsområdesvisa diskussioner föras
som tar upp såväl brister och
förtjänster i den föregående
budgetpropositionen som krav och
förväntningar på kommande
budgetpropositioner. Det bör vara en
gemensam ambition för riksdagen och
regeringen att ytterligare utveckla
resultatstyrningen mot en budget
fokuserad på resultat.
Som ett led i arbetet med att förbättra
mål- och resultatstyrningen av
myndigheternas verksamhet presenterar
regeringen i budgetpropositionen för 2001
(prop. 2000/01:1) en helt ny indelning av
statsbudgeten. Den hittillsvarande
grupperingen av statsbudgetens anslag på
27 utgiftsområden har kompletterats med
en indelning där anslagen fördelats på 47
politikområden. Med
politikområdesindelningen vill regeringen
få till stånd en bättre koppling mellan
mål, kostnader och resultat.
Indelningen i politikområden var
resultatet av ett särskilt projekt inom
Finansdepartementet benämnt målöversynen
(eller tvåårsöversynen). Syftet med
översynen var att skapa förutsättningar
för bättre mål inom ramen för
resultatstyrningen. Upphovet till
projektet var bl.a. de krav som riksdagen
har ställt på bättre målformuleringar.
Från regeringens sida har man bedömt att
förutsättningarna för att nå detta ökar
med en verksamhetsindelad statsbudget,
och det är i det ljuset som indelningen i
politikområden bör ses.
När finansutskottet kommenterade
införandet av politikområden byggde
ställningstagandet på yttranden från
flera av utskotten. I sitt budget
betänkande (bet. 2000/01:FiU1 s. 277 och
278) skrev utskottet bl.a. att
indelningen i politikområden kan ge
förutsättningar för bättre mål inom ramen
för resultatstyrningen. Samtidigt
betonade emellertid utskottet att det är
nödvändigt att regeringen i det fortsatta
utvecklingsarbetet beaktar konsekvenserna
för riksdagen av indelningen i
politikområden. Bland annat skrev
utskottet att det förhållandet att
politikområdesindelningen skär genom
såväl utgiftsområdesindelningen som
utskottsindelningen väcker en rad frågor.
En konsekvens av detta är att mål och
resurser i vissa fall inte bereds av
samma utskott. Givet att det skall finnas
ett samband mellan målformulering och
resurstilldelning är detta förhållande
enligt finansutskottets mening
otillfredsställande.
Vidare konstaterade finansutskottet att
politikområdena varierar kraftigt i
storlek. Politikområdet Minoritetspolitik
är minst (0,008 mdkr) och Ersättning för
arbetsoförmåga är störst (102 mdkr).
Frågan är om det är jämförbara storheter
utifrån vilka det går att föra en rimlig
prioriteringsdiskussion. Som
finansutskottet såg det finns det
anledning att minska skillnaden mellan de
minsta och de största politikområdena.
Även antalet anslag varierar mellan
politikområdena. Det minsta antalet
anslag inom ett utgiftsområde är ett.
Även i detta avseende ansåg utskottet att
det fanns möjlighet till förändringar.
Finansutskottet ansåg att på sikt bör
politik- och utgiftsområdena bringas i
större överensstämmelse. Det kan ske
genom att utgiftsområdena helt ersätts av
politikområden som kommer att ligga till
grund för rambeslutet i riksdagen på
hösten, vilket i så fall kräver att
antalet politikområden blir väsentligt
mindre. I annat fall, menade utskottet,
får politikområdena inordnas under
utgiftsområdena på ett sådant sätt att de
inte skär över flera utgiftsområden,
något som sannolikt kräver vissa
förändringar av anslagens hemtillhörighet
i utgiftsområden och i
utskottsorganisationen.
Vid sidan av finansutskottet tog flera
andra utskott i yttranden och betänkanden
upp olika aspekter av hur
politikområdesindelningen påverkat bud
getberedningen på deras respektive
beredningsområde.
I vårpropositionen föreslår regeringen
ett antal överflyttningar av anslag
mellan utgiftsområden i syfte att minska
antalet skärningar mellan politikområden
och utgiftsområden. Regeringen redovisar
i vårpropositionen vad finansutskottet
uttalade med anledning av
budgetpropositionen för 2001 (bet.
2000/01:FiU1). Den konsekvens av
politikområdesindelningen som
finansutskottet lyfter fram i sitt
betänkande (som redovisats ovan) är
enligt regeringen otillfredsställande för
såväl regeringen som riksdagen. I syfte
att anpassa indelningen i politikområden
till riksdagens arbetsformer lämnar
därför regeringen i ett första steg
förslag om ändringar av ändamål och
verksamheter som skall innefattas i vissa
utgiftsområden. Förslagen föranleder
ändringar av tilläggsbestämmelserna i
riksdagsordningen och bereds av
konstitutionsutskottet.
Det bör nämnas att inom riksdagen
bedriver utskotten ett arbete med
uppföljnings- och utvärderingsfrågor. Som
exempel kan nämnas att inom
finansutskottet, justitieutskottet,
lagutskottet och näringsutskottet finns
särskilda beredningsgrupper bestående av
ledamöter som har till uppgift att bevaka
uppföljnings- och utvärderingsfrågor inom
utskottens respektive beredningsområden.
Inom finansutskottet har en fallstudie
nyligen avslutats i vilken man närmare
studerat Finansinspektionens verksamhet.
Finansutskottets ställningstagande
Finansutskottet har i ett yttrande till
konstitutionsutskottet (FiU4y)
beträffande regeringens förslag i
vårpropositionen om att ett antal anslag
skall flyttas mellan utgiftsområden
föreslagit att konstitutionsutskottet
skall tillstyrka regeringens förslag.
Beträffande indelningen i politikområden
har finansutskottet uttalat (s. 5 f.) att
som utskottet tidigare framhållit
(2000/01:FiU1, FiU2) skapar det
förhållandet att
politikområdesindelningen skär igenom
såväl utgiftsområdesindelningen som
utskottsindelningen en del praktiska
problem i riksdagsarbetet. En konsekvens
av detta blir att mål och resurser kommer
att beredas av olika utskott. Givet att
det finns ett samband mellan de
formulerade målen och resurstilldelningen
är detta otillfredsställande. Utskottets
uppfattning är att politik- och
utgiftsområdena bör bringas i större
överensstämmelse med varandra. Det kan
antingen ske genom att utgiftsområdena
helt ersätts av politikområden eller
genom att politikområdena inordnas under
utgiftsområdena på ett sådant sätt att de
inte skär över flera utgiftsområden.
Utskottet anser att utgiftsområdena bör
behållas. Utgiftsområdena har en
omfattning och storlek som är väl
anpassad för riksdagens rambeslutsmodell.
De har också haft den stabilitet över
tiden som är nödvändig för att den
flerårscykel som budgeteringen,
uppföljningen och utvärderingen utgör
skall kunna fungera. Utskottets slutsats
är således att politikområdena i största
möjliga utsträckning bör inordnas under
utgiftsområdena. Det kräver vissa
förändringar av anslagens hemtillhörighet
i utgiftsområden och i
utskottsorganisationen.
Finansutskottet konstaterar i yttrandet
att utskottet är medvetet om att vissa
sektorsövergripande politikområden, som
t.ex. forskningspolitik, inte enkelt
låter sig inordnas i utgiftsområdena. Det
kan därför inte uteslutas att dessa
frågor måste hanteras i särskild ordning.
Finansutskottet konstaterade vidare att
politikområdena varierar kraftigt i
storlek, och frågan uppkommer om det är
jämförbara storheter utifrån vilka det
går att föra en rimlig
prioriteringsdiskussion. Politikområden
bör därför inte göras alltför små, varken
vad gäller belopp eller antal anslag. I
några fall bör man överväga om de inte i
stället bör göras om till
verksamhetsområden under ett
politikområde. Det skulle i så fall få
till följd att antalet politikområden kan
minskas.
Finansutskottet förutsätter att det
revideringsarbete som nu inletts i
vårpropositionen fortsätter med den
inriktning som utskottet här redovisat.
Förutsättningarna att nå ett både för
riksdagen och regeringen gott resultat
underlättas om arbetet sker i samarbete
med berörda utskott. Frågor av
övergripande karaktär bör kunna stämmas
av under arbetets gång med
Riksdagskommittén som uttalat att den
avser att fortsätta sitt arbete bl.a. med
politikområdenas konsekvenser för
riksdagen som (tillsammans med andra
förändringar) kan komma att få betydelse
för rambeslutsmodellen och
utskottsindelningen (förs. 2000/01:RS1
kap. 9).
Avslutningsvis kan finansutskottet nämna
att en redovisning av Europeiska
revisionsrättens rapporter kommer att
lämnas i budgetpropositionen för 2002.
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
1.Allmänna riktlinjer för den
ekonomiska politiken (avsnitten
1.1-1.3)
Riksdagen godkänner de allmänna
riktlinjer för den ekonomiska
politiken som regeringen förordar och
tillkännager för regeringen vad
utskottet anfört (avsnitt 1.3). Därmed
bifaller riksdagen proposition
2000/01:100 2001 års ekonomiska
vårproposition, punkt 1, och avslår
motionerna
2000/01:Fi17 av Bo Lundgren m.fl. (m)
yrkandena 1, 7 och 10-16, 2000/01:Fi18
av Alf Svensson m.fl. (kd) yrkandena
1, 2 (i denna del) och 5,
2000/01:Fi19 av Agne Hansson m.fl. (c)
yrkandena 1, 6-11, 13 och 14,
2000/01:Fi20 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp) yrkandena 1, 10, 11, 13-16, 18-23
och 25 samt
2000/01:Fi33 av Bo Lundgren m.fl.
(m)..
Reservation 1 (m, kd, c, fp)
2.Den ekonomiska och monetära
unionen (avsnitt 1.4)
Riksdagen avslår motionerna
2000/01:Fi17 av Bo Lundgren m.fl. (m)
yrkande 8,
2000/01:Fi18 av Alf Svensson m.fl.
(kd) yrkande 3 och
2000/01:Fi20 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp) yrkande 17.
Reservation 2 (m, kd, fp)
Reservation 3 (c) - motiv.
3. Mål för budgetpolitiken
(avsnitt 2.2)
Riksdagen fastställer målet för det
finansiella sparandet i den offentliga
sektorn till 2,0 % av
bruttonationalprodukten för år 2004
(avsnitt 2.2). Därmed bifaller
riksdagen proposition 2000/01:100
punkt 2 och avslår motionerna
2000/01:Fi17 av Bo Lundgren m.fl. (m)
yrkande 4,
2000/01:Fi18 av Alf Svensson m.fl.
(kd) yrkande 4 och
2000/01:Fi20 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp) yrkande 2.
Reservation 4 (m)
Reservation 5 (kd)
Reservation 6 (fp)
4. Budgetpolitikens inriktning 2002-2004 (avsnitten 2.3, 2.4 och 3)
a) Utgiftstak för staten (avsnitt
2.4.1)
Riksdagen fastställer utgiftstaket för
staten inklusive
ålderspensionssystemet vid sidan av
statsbudgeten för år 2004 till 877
miljarder kronor. Därmed bifaller
riksdagen proposition 2000/01:100
punkt 3 och avslår motionerna
2000/01:Fi17 av Bo Lundgren m.fl. (m)
yrkande 3,
2000/01:Fi18 av Alf Svensson m.fl.
(kd) yrkande 6,
2000/01:Fi19 av Agne Hansson m.fl. (c)
yrkande 2 och
2000/01:Fi20 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp) yrkande 3.
b) Beräkning av utgifter för den offentliga sektorn (avsnitt 2.4.2)
Riksdagen godkänner regeringens
förslag till beräkning av de
offentliga utgifterna för åren
2002-2004. Därmed bifaller riksdagen
proposition 2000/01:100 punkt 5 och
avslår motionerna
2000/01:Fi17 av Bo Lundgren m.fl. (m)
yrkande 2,
2000/01:Fi18 av Alf Svensson m.fl.
(kd) yrkande 8,
2000/01:Fi19 av Agne Hansson m.fl. (c)
yrkande 3 och
2000/01:Fi20 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp) yrkande 5.
c) Fördelning av utgifterna på utgiftsområden (avsnitt 3)
Riksdagen godkänner regeringens
förslag till preliminär fördelning av
utgifterna på utgiftsområden för åren
2002-2004 enligt tabell x som
riktlinje för regeringens
budgetarbete. Därmed bifaller
riksdagen proposition 2000/01:100
punkt 4 och avslår motionerna
2000/01:Fi17 av Bo Lundgren m.fl. (m)
yrkandena 5 och 6,
2000/01:Fi18 av Alf Svensson m.fl.
(kd) yrkande 7,
2000/01:Fi19 av Agne Hansson m.fl. (c)
yrkande 4 och
2000/01:Fi20 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp) yrkandena 4 och 12.
Reservation 7 (m)
Reservation 8 (kd)
Reservation 9 (c)
Reservation 10 (fp)
5. Skattepolitikens inriktning(avsnitt 4.2)
Riksdagen avslår motionerna
2000/01:Fi17 av Bo Lundgren m.fl. (m)
yrkande 9,
2000/01:Fi18 av Alf Svensson m.fl.
(kd) yrkande 2 (i denna del),
2000/01:Fi19 av Agne Hansson m.fl.
(c) yrkande 5,
2000/01:Fi20 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp) yrkandena 6-9 och
2000/01:Fi26 av Carl Fredrik Graf
m.fl. (m).
Reservation 11 (m)
Reservation 12 (kd)
Reservation 13 (c)
Reservation 14 (fp)
6. Årsredovisning för staten 2000 (avsnitt 5.1)
Riksdagen lägger skrivelse
2000/01:101 Årsredovisning för staten
2000 till handlingarna.
7. Könsuppdelad statistik (avsnitt 5.2)
Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad
utskottet anfört om könsuppdelad
statistik. Därmed bifaller riksdagen
delvis motion 2000/01:Fi34 av Siv
Holma m.fl. (v).
Reservation 15 (m, kd, c, fp)
Stockholm den 31 maj 2001
På finansutskottets vägnar
Jan Bergqvist
Följande ledamöter har deltagit i
beslutet: Jan Bergqvist (s), Mats Odell
(kd), Gunnar Hökmark (m), Bengt
Silfverstrand (s), Lisbet Calner (s),
Lennart Hedquist (m), Sonia Karlsson (s),
Anna Åkerhielm (m), Carin Lundberg (s),
Siv Holma (v), Per Landgren (kd), Gunnar
Axén (m), Yvonne Ruwaida (mp), Lena Ek
(c), Karin Pilsäter (fp), Tommy Waidelich
(s) och Lars Bäckström (v).
Reservationer
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
och ställningstaganden har föranlett
följande reservationer. I rubriken
anges inom parentes vilken punkt i
utskottets förslag till riksdagsbeslut
som behandlas i avsnittet.
1.Allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken (avsnitten 1.1-1.3)
(punkt 1) (m, kd, c, fp)
av Mats Odell (kd), Gunnar Hökmark
(m), Lennart Hedquist (m), Anna
Åkerhielm (m), Per Landgren (kd),
Gunnar Axén (m), Lena Ek (c) och Karin
Pilsäter (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till
riksdagsbeslut under punkt 1 borde ha
följande lydelse:
1. Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad som
framförs i reservation 1. Därmed bifaller
riksdagen delvis motionerna
2.
2000/01:Fi17 av Bo Lundgren m.fl. (m)
yrkandena 1, 7 och 10-16, 2000/01:Fi18
av Alf Svensson m..fl. (kd) yrkandena 1,
2 i denna del och 5, 2000/01:Fi19 av Agne
Hansson m.fl. (c) yrkandena 1, 6-11 och
13-14,
2000/01:Fi20 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp) yrkandena 1, 10, 11, 13-16, 18-23
och 25 samt
2000/01:Fi33 av Bo Lundgren m.fl. (m).
Ställningstagande
Inledning
Scenen håller på att förändras.
Tillväxten i omvärlden blir långsammare.
Det gäller både i den amerikanska
ekonomin och i den europeiska. Sverige
kan inte längre räkna med den
internationella draghjälp som vi haft
under de senaste fyra till fem åren. Nu
prövas vad som händer när svensk ekonomi
måste stå på egna ben i en världsekonomi
präglad av global konkurrens.
Regeringen står passiv både inför den
avmattning som nu är på väg - med de
problem den kan medföra - och de
grundläggande strukturproblem som leder
till en hög arbetslöshet och fortsatt
svensk eftersläpning. Våra fyra partier
står för en offensiv reformpolitik i
stället för den defensiva
anpassningspolitik som inom område efter
område kommit att prägla
vänsterkoalitionens sätt att möta
verkligheten och dess utmaningar. Vi vill
föra en politik som snabbare och
effektivare leder Sverige förbi
konjunkturproblemen och som har sin
tyngdpunkt i åtgärder mot de långsiktiga
utmaningarna.
En hög och jämn tillväxt är nödvändig
för att svensk ekonomi ska klara av de
problem landet står inför. En
tillväxtstimulerande politik är avgörande
för framtidens välstånd och Sveriges
ställning som välfärdsnation. Regeringens
ambitioner och politik kommer att leda
till en fortsatt eftersläpning gentemot
andra länder och därmed till en
urholkning av den svenska välfärden.
Enligt vårpropositionen nöjer sig
regeringen med att den långsiktigt
uthålliga tillväxten är 2 % per år. Detta
är inte acceptabelt. Det räcker inte för
att klara den demografiska utmaningen.
Regeringens låga ambitionsnivå kommer att
försvaga Sveriges ställning i den globala
ekonomin och kommer dessutom att leda
till en fortsatt hög arbetslöshet.
Vi sätter målet högre än så. Vår
ambition är att Sverige skall komma
tillbaka till en tätposition bland de
utvecklade länderna. Eftersom tillväxten
bland övriga jämförbara länder kommer att
bli långsiktigt högre än under tidigare
decennier ställs därmed kraven på den
svenska ekonomins förmåga till tillväxt
högre.
Därför måste reformer nu genomföras som
höjer den svenska ekonomins förmåga till
långsiktigt uthållig tillväxt till 3 %
per år. Våra förslag syftar till att
förändra och vidga förutsättningarna för
företagande, arbetsmarknad, konkurrens
och produktivitet och enskilda människors
verksamhet och valfrihet i syfte att göra
detta möjligt, och vi är beredda att
fullfölja reformpolitiken för att nå
detta mål. Det innebär att den
genomsnittliga tillväxt Sverige haft
under konjunkturuppgången de senaste fyra
till fem åren skall permanentas för en
längre period. Denna tillväxt måste också
vara socialt och ekologiskt hållbar.
Svensk ekonomi står inför ett antal
utmaningar på några års sikt som gör det
nödvändigt att den ekonomiska politiken
har denna inriktning och detta mål. Det
krävs både god tillväxt och en förändrad
politik för att lösa framtidsproblemen.
Globaliseringen är en sådan utmaning.
Sveriges välstånd bygger sedan decennier
på att vi har en internationellt inriktad
ekonomi. Vi kan inte avskärma oss, vi
måste möta utmaningen. Globaliseringen
skärper konkurrensen men erbjuder
samtidigt stora möjligheter både för oss
och den fattiga delen av världen. En
förutsättning är att de internationella
finansiella institutionerna lyckas
utveckla den finansiella strukturen så
att den motsvarar högt ställda krav. Till
skillnad från regeringen och dess
stödpartier som inte har något samlat
sätt att möta globaliseringen är vi
beredda att använda den som en positiv
kraft till vår och de fattiga ländernas
fördel.
En åldrande befolkning kan leda till
ekonomiska problem om ett antal år. Färre
måste försörja alltfler. För att möta
dessa svårigheter måste vi redan nu lägga
om politiken för att stimulera till
arbete, börja reformera
socialförsäkringarna och prioritera vad
som skall vara uppgifter för det
offentliga och vad andra kan sköta. Vi
har ett antal år på oss innan
svårigheterna blir tydligt märkbara. Det
är ansvarslöst att som regeringen gör
blunda för detta och bara utlova nya
utgifter, nya offentliga åtaganden.
En stor utmaning under de kommande åren
är att bryta den sociala och regionala
tudelningen av Sverige. Vi är övertygade
om att människor både kan och vill bidra
till det gemensamma. Politiken måste
inkludera hela landet och alla människor.
Det är bättre att ge människor, orter och
regioner möjlighet att växa av egen kraft
än att göra dem beroende av olika
bidragssystem.
Det är vår fasta övertygelse att en god
tillväxt minskar den sociala och
regionala tudelningen, den gör det
lättare för alla att komma in på
arbetsmarknaden, den gör det lättare att
klara befolkningsförändringen.
Nyckeln till en framgångsrik tillväxt
ligger i en stark företagsamhet. Utan
växande företag kan våra ambitioner inte
infrias. Företagandet och dess villkor är
regeringens blinda fläck. Regeringen har
under ett antal år haft chansen att lägga
grunden för en stark företagsamhet men
den möjligheten har regeringen försuttit.
Nu minskar företagandet.
Vi vill genom ett antal åtgärder och
förenklingar på skatte- och regelområdena
ge företagandet och företagarna en stark
stimulans och lägger därför fram ett
batteri av åtgärder som ger
förutsättningar för en helt annan
expansion av företagandet.
Samtidigt har vår politik vidare mål än
så. Våra skatte- och avregleringsåtgärder
syftar till att ge den enskilde större
valmöjligheter och mer självbestämmande,
en bättre välfärd, fler livschanser och
ökad livskvalitet. Det måste gå att leva
på sin lön. Den enskilde måste känna att
ansträngning ger lön för mödan. Det
gäller såväl arbete och studier som
risktagande.
Ett viktigt led i arbetet på att öka
individens valmöjligheter är att ge
kvinnor och män lika möjligheter. Makt
och möjlighet att påverka sin
livssituation och ekonomiska situation
ska inte vara beroende av kön. Både
kvinnor och män måste få ökade
möjligheter att bestämma över sin
arbetssituation.
Välfärdspolitiken måste reformeras med
ökad mångfald och större valfrihet. En
avmonopolisering öppnar nya arbetsfält
inom hittills kvinnodominerade områden.
En ny välfärdspolitik leder till ökad
jämställdhet.
Det är inte acceptabelt att så stora
grupper står utanför samhälls- och
arbetslivet. Det gäller bl.a. invandrare
som inte kunnat komma in i det svenska
samhället.
Politiken måste spänna över breda fält.
Ökad konkurrens håller nere priserna och
ger mer för pengarna. EU-medlemskapets
fördelar måste utnyttjas.
De stora utmaningarna
Att möta globaliseringen
Människor, kapital och företag rör sig i
dag snabbt över nationsgränser och söker
sig dit där förutsättningarna framstår
som mest gynnsamma. Uppgiften för den
ekonomiska politiken i vid mening är att
förse företag och hushåll med sådana
förutsättningar att vi i Sverige kan möta
de utmaningar som globaliseringen
innebär. Den tekniska utvecklingen
tillsammans med den finansiella
integration som följt av avregleringar
har förändrat förutsättningarna både för
företagande och för den ekonomiska
politiken. Globaliseringen förstärker och
fördjupar kontakterna mellan människor
världen över. Genom globaliseringen
sprids upplevelser, kultur, värderingar
och kunskap. Alltfler människor kan ta
del av nya upplevelser och möten. Detta
innebär stora nya möjligheter för
människor, regioner och länder.
Globaliseringen har härigenom bidragit
till att demokratisera det ekonomiska
livet.
Både företagsekonomiska och ekonomisk-
politiska beslut sker nu under en mera
öppen granskning än tidigare. De testas
mot kriterierna i en öppen
marknadsekonomi. Demokrati, öppna
ekonomier och modern teknik ger nya
möjligheter att bekämpa några av
mänsklighetens stora gissel - fattigdom,
analfabetism, sjukdomar och
svältkatastrofer. Det är ett gemensamt
ansvar att ta till vara dessa möjligheter
och inte låta kortsiktiga intressen styra
utvecklingen. Vi bejakar globalisering
och frihandel och vill samtidigt medverka
till att forma goda spelregler till skydd
för människor och miljö. En av 2000-
talets stora utmaningar är att ge
globaliseringen ett mänskligt ansikte,
att låta alla vara delaktiga och få
skörda dess frukter.
Vi har i Sverige under decennier dragit
nytta av vår export och internationella
inriktning. Därför kan vi rimligen inte
neka andra länder som t.ex. vill öka sin
utrikeshandel samma möjligheter. Sverige
bör därför i olika internationella
sammanhang, främst inom EU, verka för en
ökad öppenhet och nedrivande av
handelshinder av olika slag. Särskild
hänsyn bör tas till de fattigaste
ländernas intressen.
En följd av globaliseringen är att
skattebaserna blir alltmer rörliga. En
förutsättning för det öppna samhället är
att människor, företag och kapital i allt
högre grad kommer att kunna välja
lokalisering. Att denna ökande
internationalisering ännu inte lett till
stora flyttströmmar är inte ett argument
mot att denna fråga måste tas på största
allvar. Särskilt utsatta för konkurrens
är kapitalskatter, inkomstskatter för
människor med internationellt efterfrågad
kompetens och vissa punktskatter. Ett
oroande tecken är att Sverige sedan flera
år tillbaka i tiden har en
nettoutflyttning av kvalificerad
arbetskraft, vilket utan tvekan måste
tillskrivas den låga utbildningspremien.
Sverige behöver ha skatte- och
välfärdssystem som är konkurrenskraftiga.
Det är bara genom en god tillväxt i den
privata sektorn som det offentliga kan få
in skatteinkomster. Det innebär krav på
hårdare prioritering i fråga om vilka de
offentliga åtagandena skall vara och
vilka skatter som kan finansiera
offentliga utgifter.
Att klara befolkningsutvecklingen
En stor utmaning för Sverige och
flertalet utvecklade mogna industriländer
är den demografiska utvecklingen. I
korthet består denna av låga födelsetal
och en ökande andel äldre personer. Allt
färre i förvärvsarbetande åldrar kommer
att försörja alltfler som inte befinner
sig i förvärvslivet. På sikt kommer
försörjningsbördan för personer i
förvärvsaktiv ålder att öka med 45 % inom
EU.
Den senaste långtidsutredningen pekar
visserligen på att befolkningen i
förvärvsåldrarna ökar under detta
decennium men antalet arbetade timmar
kommer snart att börja minska. En
tvingande lagstiftning om kortare
arbetstid skulle göra detta akut. Sverige
har ett visst försteg i förhållande till
de flesta av EU-länderna genom att
pensionssystemet reformerats och gjorts
mera flexibelt i förhållande till
samhällsekonomi och demografisk
utveckling.
Den avgörande uppgiften är att föra en
politik så att utvecklingen mot ett
minskat arbetskraftsutbud kan brytas.
Fler behöver arbeta längre för att inte
skattebördan på den arbetande
generationen skall bli orimlig. Med en
politik som stimulerar tillväxt och ökat
arbetsutbud bland fler kan de problem som
förskjutningar i åldersstrukturen medför
lättare mötas.
Långtidsutredningen räknar med att
under de närmaste 30 åren kommer enbart
de av demografin beroende kostnaderna att
öka med 21 % för sjukvården och med inte
mindre än 60 % för äldreomsorg. Det är
uppenbart att detta ställer den
ekonomiska politiken i vid mening inför
stora utmaningar. Utredningen pekar också
på att alla möjligheter bör utnyttjas för
att öka produktiviteten i de offentligt
finansierade verksamheterna och att
förbättringar kan nås via alternativa
driftsformer, dvs. i praktiken den
politik som våra fyra partier förordar.
Hade välfärdslösningarna fått en mera
flexibel lösning hade inte beroendet av
de offentliga finanserna varit så stort.
Pensionsöverenskommelsen utgör ett sätt
att angripa frågan. Genom att det nya
pensionssystemet gjorts mera flexibelt
gentemot de ekonomiska förutsättningarna
kan det lättare möta de påfrestningar som
förändringar i demografin kan komma att
innebära. Övriga offentliga system som
kommer att påverkas av den demografiska
utvecklingen bör noga granskas i syfte
att öka flexibiliteten och den
långsiktiga hållbarheten. De principer
som legat bakom reformeringen av
pensionssystemet bör vara vägledande.
Vidare visar de demografiska
förändringarna att det bara är en stark
bas i form av ett vitalt näringsliv och
en hög nivå på sysselsättningen i den
privata sektorn som kan bära upp
välfärdssystemen. Det är bara den privata
sektorn, dvs. främst den privata
sysselsättningen och konsumtionen, som
kan vara skattebaser för offentligt
finansierade åtaganden.
Den viktigaste politiska åtgärden för
att klara välfärdsåtaganden är därför att
ge näringslivet och företagandet så goda
förutsättningar som möjligt. Detta
innebär färre regleringar och rimligare
skattenivåer.
Att öka sysselsättningen
Trots konjunkturuppgången är den totala
arbetslösheten alldeles för hög. Den
svenska arbetsmarknaden har inte visat
sig flexibel nog att ta till vara hela
arbetskraftsutbudet. Den totala
arbetslösheten i form av öppen
arbetslöshet och AMS-åtgärder är när
konjunkturen nu vänder nedåt fortfarande
ca 7 %. Sverige har inte lyckats bättre
än EU-länderna i genomsnitt i detta
avseende. Sedan mitten av 90-talet har
arbetslösheten minskat i ungefär samma
takt som i övriga EU-länder. 1995 hade
sju EU-länder lägre arbetslöshet än
Sverige. För närvarande har fortfarande
sju EU-länder lägre arbetslöshet än
Sverige.
Inte heller när det gäller
sysselsättningen har den svenska
politiken lyckats bättre än EU-länderna i
genomsnitt. Sedan mitten av 90-talet har
samtliga EU-länders sysselsättningsgrad
ökat medan den minskat i Sverige. Som
framgår av nedanstående diagram har 11 av
de 15 EU-länderna haft en snabbare
sysselsättningsökning än Sverige. Både
arbetslöshet och sysselsättning har långt
kvar till de nivåer som rådde i slutet av
80-talet.
SYSSELSäTTNINGSöKNING 1995-2000
Procentuell förändring
Källor: Eurostat och kommissionen
Dessutom är inte alla de som registreras
som sysselsatta i arbete. Ökningen av
antalet sysselsatta med ca 235 000
personer sedan 1997 stannar vid knappt
150 000 om man tar hänsyn till hur många
som faktiskt är i arbete och inte är
frånvarande från arbetet, exempelvis på
grund av sjukdom.
I AMS-åtgärder eller öppen arbetslöshet
befinner sig för närvarande 300 000
personer eller ca 7 % av arbetskraften.
Läggs härtill de latent arbetssökande,
dvs. personer som velat och kunnat ta
arbete, stiger antalet till ca 440 000
personer, dvs. 10 % av arbetskraften.
Utöver denna arbetskraftspotential finns
dessutom 260 000 personer som har arbete
men som skulle vilja arbeta mera.
Det finns en tendens till att de
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna
kontinuerligt läggs på allt högre nivåer.
För varje lågkonjunktur ligger nivån på
de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna
allt högre (se nedanstående diagram).
KONJUNKTURBEROENDE AMS-åTGäRDER 1965-2000
Procent av arbetskraften
Källor: AMS och SCB
Regeringen använder de
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna på ett
felaktigt sätt. I stället för att tjäna
som ett smörjmedel i ekonomin, att matcha
arbetssökande och arbetsgivare och att
göra arbetssökande bättre förberedda för
en föränderlig arbetsmarknad, har de fått
tjäna som ett sätt att dölja
arbetslöshet. Det är uppenbart att de
under senare tid använts som ett sätt att
siffermässigt uppnå målet för den öppna
arbetslösheten.
Arbetsmarknadspolitiken behöver
reformeras om den skall kunna fylla sina
primära uppgifter. Enskilda arbetssökande
måste uppleva att de utbildningar och
andra åtgärder som sätts in är relevanta
och har hög kvalitet. Vidare måste
arbetsmarknaden i vid mening avregleras
mera om det skall vara möjligt att uppnå
den höga sysselsättningsnivå som
människor önskar sig och som är nödvändig
av demografiska skäl.
Att minska sjukfrånvaron
Ett av de mer akuta problemen på
arbetsmarknaden och i
socialförsäkringssystemet är de kraftigt
ökande sjukskrivningarna. De senaste
årens utveckling är mycket allvarlig,
dels eftersom långvarig ohälsa i
arbetslivet ökar, dels eftersom
kostnaderna skenar. Utgifterna beräknas
öka från 13,8 miljarder kronor år 1997
till 36,7 miljarder kronor i år, dvs. en
ökning med 165 % på fyra år. Regeringen
har medvetet och utan några argument
underbudgeterat denna kostnad de senaste
åren. I år beräknas sjukpenning betalas
ut för 88,3 miljoner dagar, en ökning med
112 % jämfört med 1997. Dessa 88 miljoner
ersatta sjukdagar motsvarar ca 340 000
helårsarbeten.
Att minska antalet sjukskrivningsdagar
är därför en av de viktigaste sociala
utmaningar som bör prägla de kommande
årens politik. Därigenom kan personligt
lidande minska och hälsoläget förbättras
samtidigt som företagens och statens
utgifter kan minska. Dessutom kan det
faktiska arbetsutbudet stärkas.
UTGIFTSUTVECKLINGEN FöR SJUKPENNING
1997-2004
Miljarder kronor
Anm.: Exklusive statlig
ålderspensionsavgift.
Källor: ESV och prop. 2000/01:100
Om regeringens prognos är riktig för hur
sjukpenningen kommer att öka fram till år
2004, innebär det att kostnaden för
sjukpenning har ökat med 226 % sedan år
1997. Samtidigt väntas kostnaderna för
förtidspensioneringar öka till följd av
att även antalet personer som
förtidspensioneras fortsätter att öka.
Det är uppenbart att regeringen inte har
kontroll över utvecklingen. I avsnittet
Den ökade sjukfrånvaron måste brytas
nedan redovisar vi vilka åtgärder vi
anser behöver vidtas omedelbart och i det
längre perspektivet.
Att minska den regionala och sociala
tudelningen
Arbetslöshet och det faktum att
tillväxten är högre i vissa områden
riskerar att klyva landet, både socialt
och regionalt. Detta kan bara förändras
genom en högre tillväxt som är socialt,
ekonomiskt och ekologiskt hållbar. Om
fler arbetar och bidrar till ökad
tillväxt växer det mer på alla håll i
landet. Också av sociala skäl är det
bättre att människor, orter och regioner
får ökade möjligheter att växa av egen
kraft än att de blir permanenta
bidragstagare.
Den regionala tudelningen av landet
visar sig bl.a. i
befolkningsförändringar. I 200 av landets
289 kommuner minskar befolkningen. Av
nedanstående tabell framgår att
befolkningen har minskat i glesbygd medan
tätorterna och landsbygden däromkring
haft ökande eller oförändrad befolkning.
Bland tätorterna är det särskilt
storstäderna och universitetsorterna som
expanderat medan bilden i övriga landet
är mångtydig. Klart är att
förutsättningarna för tillväxt och
utveckling inte är tillräckligt goda i
de regioner som har låg skattekraft och
drabbats av utflyttning. Även inom
regioner och kommuner finns betydande
skillnader i skattekraft vilket
återspeglar den sociala segregationen.
Det måste finnas generellt goda
förutsättningar för tillväxt och
utveckling i hela landet.
En politik som har möjlighet att få
effekt på den regionala utvecklingen
måste spänna över flera områden, inte
främst traditionell regionalpolitik. Det
handlar bl.a. om att vidga de lokala
arbetsmarknaderna - en nyckelfråga
härvidlag är förkortade restider - samt
att skapa bättre fungerande
arbetsmarknader i fler delar av landet.
En generell politik som stimulerar och
underlättar företagande är bra också ur
regional synvinkel. Försörjningen med
riskkapital är ett generellt problem för
nyföretagande. I glesbygden är detta ett
avgörande problem. En utredning bör
tillsättas om hur förutsättningarna på
kreditmarknadsområdet i glesbygd kan
förbättras.
En annan tudelning av det svenska
samhället sker efter sociala
skiljelinjer. Detta märks tydligt i
områden som domineras av människor med
invandrarbakgrund. Därför uppfattas ofta
den sociala tudelningen som etnisk.
Invandrare och människor med
invandrarbakgrund har uppenbara
svårigheter att komma in på
arbetsmarknaden. Medan
sysselsättningsgraden våren 2000 låg på
72,3 % bland svenska medborgare var den
bara 42,7 % bland invandrare från icke-EU-
länder. Arbetslösheten låg på 5,1
respektive 22 %.
Även här är arbetsmarknadslagarna en
del av problemet. En mer flexibel
lagstiftning, flexiblare lönebildning och
aktiva åtgärder mot diskriminering skulle
underlätta för dessa grupper att få
arbete och kunna försörja sig själva.
Svenskundervisningen behöver också
förbättras. Försörjningen blir med dagens
system oftast en kombination av
socialbidrag och bostadsbidrag, vilka
bägge är inkomstrelaterade. I kombination
med skattesystemet är det mycket svårt
för dessa människor att öka sin
ekonomiska standard genom arbete. Dagens
långa väntetider för att få
uppehållstillstånd måste också kortas så
att människor inte av detta skäl hamnar i
passivitet och försörjningsberoende.
För att få en förändring till stånd
måste den politiska prioriteringen vara
att möjliggöra ett inträde på
arbetsmarknaden så tidigt som möjligt
samtidigt som skattesystemet måste
stimulera till arbete. För att lösa upp
fattigdomsfällorna måste människor ges
möjlighet att leva på sin lön.
Att skapa en jämställd arbetsmarknad
Eftersom den svenska arbetsmarknaden i
långt högre grad än i andra länder är
könsuppdelad har den offentliga sektorns
problem blivit ett hinder för
jämställdhet. Det är kvinnor som genom
sina yrkesval och den offentliga
monopoliseringen - i synnerhet av vård-
och omsorgssektorerna - drabbats av sämre
arbetsmiljö och sämre arbetsvillkor.
Monopoliseringen innebär att kvinnor är
utlämnade till en enda arbetsgivare med
allt vad det innebär av krav på
anpassning, sämre löneutveckling och
mindre personligt inflytande.
Så länge kvinnor som arbetar inom vård,
omsorg, utbildning och service inte ges
möjlighet att förverkliga sina idéer
utanför de offentliga monopolen hämmas
mycken skaparkraft. Det är inte bara
jämställdhetsfientligt, det är ett stort
resursslöseri.
Skillnader visar sig också i
sjukfrånvaron. Det är främst inom den
offentliga sektorn som de senaste årens
ökning av långtidsfrånvaron ägt rum,
särskilt bland kvinnor. Offentliga
arbetsplatser är ofta stora och anonyma.
De är regelstyrda och lämnar lite utrymme
för de anställda att påverka och
förändra.
Att skapa en modern infrastruktur
För att den svenska ekonomin skall kunna
utnyttja hela sin potential krävs en väl
fungerande infrastruktur, i vid
bemärkelse. Infrastrukturen, såväl den
"hårda" - i form av vägar och järnvägar -
som den "mjuka" - i form av god social
service och utbildning - är av central
betydelse för hela landets utveckling.
Utbildningen
I ett samhälle där kunskaper är den
viktigaste grunden för ekonomisk
utveckling är lika tillgång till
utbildning en avgörande rättvisefråga.
Utbildning är den viktigaste och mest
långsiktiga vägen till social och
regional utjämning. Det är därför ett
allvarligt problem att utbildningsnivån
vad gäller högre utbildning i Sverige är
lägre än i flera jämförbara länder.
Andelen högskole- och
universitetsutbildade bland dagens unga
är lägre än bland 40-talistgenerationens.
Sverige behöver en skola i världsklass
för att bli en ledande kunskapsnation,
vilket i sin tur är nödvändigt för att
tillhöra de mest framstående när det
gäller välfärd och välstånd. Kunskap
betyder också att den enskilde individen
får ett ökat självbestämmande över sitt
liv.
Stora insatser behöver göras både för
att stärka grunden för vidare utbildning
och livslångt lärande genom insatser i
grundskolan och för att ge
förutsättningar för återkommande
utbildning och kompetensutveckling i
arbetslivet.
En skola som ger tillräckliga kunskaper
I dag lämnar var fjärde elev grundskolan
utan godkända och tillräckliga kunskaper.
Bland kommunerna varierar andelen elever
som inte når målen från 3 % till 42 %.
Trots regeringens utfästelser om att man
"konsekvent prioriterar skolan sedan
1994" så har inte utvecklingen vänt,
tvärtom.
Skolpolitiken måste nu fokusera på
skolans huvuduppgift - att garantera att
eleverna får tillräckliga kunskaper.
Därför måste ökad vikt läggas vid de
viktigaste kunskaperna, att läsa, skriva
och räkna och vid att tidigt upptäcka och
åtgärda inlärningsproblem. För att skapa
möjlighet att möta alla elevers behov är
våra partier öppna för olika pedagogiker
och välkomnar en mångfald av skolhuvudmän
i form av friskolor på olika nivåer.
Elevers och föräldrars val bör styra
resurstilldelningen till skolorna.
En bättre fungerande grundskola är
mycket viktigt för att skapa en
gymnasieskola där fler elever kan bli
godkända och behöriga till högre
utbildning. Det handlar både om att
grundligt reformera den nuvarande
gymnasieskolan och att komplettera med
fler vägar. Därför bör försöken med en
lärlingsutbildning inom gymnasieskolans
ram permanentas och utvecklas.
Vi slår vakt om det offentligas ansvar
för en väl fungerande skola i hela
landet. Ett fortsatt decentraliserat
ansvar för skolan måste förenas med
tydlig utvärdering och mätning för att
trygga likvärdigheten och allas rätt till
kunskaper.
Högre utbildning och forskning
Tillgängligheten till högre utbildning
och forskning är avgörande för samhällets
utveckling och för tillväxt och livskraft
i hela landet. Utbyggnaden av den
decentraliserade högre utbildningen har
visat sig vara en av få faktorer som
motverkat den sociala snedrekryteringen.
Den kraftiga utbyggnaden av högskolan
behöver nu kompletteras med insatser för
att stärka en fri och obunden forskning
vid landets högre lärosäten.
Utgångspunkten för fördelningen mellan de
forskande institutionerna skall vara
forskningens kvalitet. Alla universitet
och högskolor skall ha möjlighet att
kunna konkurrera om offentliga och
privata forskningsmedel. Särskild vikt
måste läggas vid att stärka
grundforskningen. Ett första steg bör
vara att i budgetpropositionen årligen
presentera en samlad forskningsbudget som
ger en bild av hur forskningsresurser
fördelas och används.
Det livslånga lärandet
Utbildning blir i det moderna samhället
alltmer en färskvara. Teknisk utveckling
och alltmer kvalificerade arbetsuppgifter
innebär att en utbildning snabbt blir
föråldrad. Ett fungerande system för
livslångt lärande, omskolning och
vidareutbildning är med andra ord
avgörande såväl för enskilda människor
som annars riskerar att marginaliseras på
den moderna arbetsmarknaden som för
samhället som helhet. Att införa
individuella utbildnings- eller
kompetenskonton, dit löntagare och
arbetsgivare kan avsätta pengar för
kompetensutveckling, är ett annat exempel
på hur man på ett mer individuellt sätt
kan stimulera människors kontinuerliga
kompetensutveckling i arbetslivet.
En viktig del i ett fungerande system
för livslångt lärande är att utveckla och
skapa fler platser inom KY-
utbildningarna.
Kommunikationer
Särskild uppmärksamhet bör i dagsläget
dgnas åt vägnätet. Det krävs en väl
avvägd balans mellan järnvägs- och
väginvesteringar. I dagsläget behöver
betydande insatser göras för att
förbättra vägnätet. Regeringen har
utlovat en infrastrukturreform men
avsätter inte några ytterligare medel för
detta i den nyligen framlagda
vårpropositionen. Nedanstående diagram
visar att underhållet på vägnätet minskat
under den socialdemokratiska regeringens
tid.
Kollektivtrafiken är viktig men mycket
ofta är vägtrafik det enda realistiska
fysiska kommunikationsmedlet för
människor och gods. Samtidigt förfaller
det svenska vägnätet med stora kostnader
som följd för människor och företag. Vi
accepterar i motsats till
vänsterkoalitionen inte en sådan
utveckling. Mer resurser måste skjutas
till för att garantera vägnätets
standard. Eftersläpningen i
vägunderhållet måste successivt arbetas
bort. Ökade insatser för att trygga
underhåll och bärighet är en avgörande
faktor för möjlighet till tillväxt i hela
landet.
Vägnätet måste också byggas ut.
Säkerhet och tillförlitlighet måste
prioriteras. Det gäller såväl de stora
genomsfartslederna och kringfarterna runt
våra städer som de regionala och lokala
vägnäten. Människor är beroende av bilen,
men också av en god miljö. Forskning och
utveckling av ny teknik och nya drivmedel
är därför av yttersta vikt.
Drift och underhåll av vägnätet
Miljoner kronor, 1999 års priser
Insatser behöver omgående göras för att
reparera de socialdemokratiska
försummelserna. Våra partier är eniga om
att det behövs större insatser än
regeringen avdelat för drift och
underhåll samt investeringar i vägnätet.
Bostäderna
En förutsättning för tillväxt är en
fungerande bostadsmarknad. I
storstadsområdena blir bostadsbristen
alltmer akut. Bristen på bostäder
riskerar därmed att bli ett allvarligt
tillväxthinder. Bostadsbyggandet har
börjat öka men från en mycket låg nivå.
Parallellt avfolkas landsbygden med
efterlämnade bostadsöverskott som följd.
Offentliga medel används för att riva
bostäder och därmed hålla uppe
hyresnivåerna i det kvarvarande
beståndet.
Även om bygglov m.m. är frågor som
avgörs lokalt krävs ett antal nationella
åtgärder för att råda bot på dagens
problem; t.ex. bör reglerna för
planprocessen ändras så att den snabbas
upp och görs enklare. Den svarta
marknaden för reparation, om- och
tillbyggnader av bostäder skulle minska
kraftigt genom det förslag till
skattereduktion på denna typ av tjänster
som vi föreslagit. Den totala
beskattningen av boende måste ned. Sänkt
fastighetsskatt är ett viktigt steg.
Byggkostnaderna är höga i Sverige
jämfört med i andra länder. En anledning
är bristande konkurrens i
byggmaterielsektorn. Bristen på
byggarbetare i tillväxtområdena bidrar
också till ett högt kostnadsläge.
Ett annorlunda hyressättningssystem
måste till vid nyproduktion av
hyresrätter. Även hyrorna i det
befintliga beståndet måste bättre
anpassas till hushållens värderingar
genom att lägesfaktorn tillåts få ett
större genomslag samtidigt som befintliga
kontrakt skyddas. Förutom att
nyproduktionen skulle öka skulle
svarthandeln med hyreskontrakt motverkas.
I syfte att öka mångfalden på
bostadsmarknaden bör s.k. ägarlägenheter
möjliggöras som boendeform. Riksdagen har
gett regeringen i uppdrag att återkomma
med förslag, vilket hittills inte har
skett. Ytterligare en möjlighet att
förbättra bostads- och byggsituationen i
framför allt storstäderna är att tillåta
s.k. tredimensionell fastighetsbildning.
Det innebär enklare möjligheter att
juridiskt avgränsa en och samma fastighet
för olika användningsområden. Olika
byggherrar skulle enklare kunna samverka
om byggprojekt.
Att möta konjunkturen och klara
statsfinanserna
En avgörande fråga för Sveriges ekonomi
är om de relativt höga tillväxttal som
uppmätts under senare år är
tillfälligheter eller om de tyder på att
något mera fundamentalt inträffat. Ett
första test kommer nu när den
internationella konjunkturen mattas av.
Eftersom de svenska offentliga
finanserna är särskilt konjunkturkänsliga
kommer ett av de första tecknen på
problem att vara försämrade
statsfinanser.
Det har tidigare sagts från
regeringshåll att satsningar nu kan göras
"med egna pengar - inte lånade". Frånsett
att regeringen inte i egentlig mening har
några "egna" pengar alls, var detta en
mycket snabbt övergående sanning.
Regeringen räknar enligt vårpropositionen
med att låna pengar för att betala sina
nya utgifter och därmed öka
statsskulden. Som framgår av nedanstående
tabell kommer statsskulden över
treårsperioden att öka i samma
storleksordning som de nya utgifterna
(statsskulden med 35 miljarder kronor och
utgifterna med 39 miljarder kronor).
Eftersom statens lånebehov är direkt
kopplat till statsbudgetens saldo, skulle
statsskulden inte ha ökat utan de nya
utgifterna eller om de hade finansierats
genom motsvarande utgiftsminskningar.
En hög utgiftskvot, dvs. höga offentliga
utgifter i förhållande till BNP, har
under mycket lång tid varit ett av
Sveriges allvarligaste ekonomiska
problem. Tillsammans med en hög
skattekvot gör detta att de offentliga
finanserna är starkt konjunkturkänsliga.
Lägre tillväxt ger lägre skatteintäkter,
samtidigt som de konjunkturberoende
utgifterna ökar. Tillsammans med höga
icke-konjunkturberoende utgifter innebär
det att de totala utgifterna lätt
överstiger intäkterna. Resultatet blir
stora underskott i statsfinanserna när
konjunkturen viker. En tumregel säger att
1 procentenhet lägre BNP leder till att
den offentliga sektorns sparande som
andel av BNP blir 0,75 procentenheter
lägre.
Höga offentliga utgifter och stor
offentlig sektor tränger också undan en
expansion av den privata sektorn. Trots
de senaste årens högkonjunktur har den
s.k. marknadsförsörjningen - den del av
hushållens försörjning som kommer från
löner i privata företag - inte kommit upp
till över 50 %. Det innebär att hälften
av hushållens inkomster således är
skattefinansierade, vilket torde vara
unikt i ett internationellt perspektiv.
NEDANSTåENDE DIAGRAM VISAR HUR DE
OFFENTLIGA TRANSFERERINGARNA SEDAN
LåNG TID öKAT SNABBARE äN BNP,
VILKET INNEBURIT SåVäL öKAD
KONJUNKTURKäNSLIGHET SOM SUCCESSIVT
MINSKAT UTRYMME FöR ANNAN
VERKSAMHET. DE OFFENTLIGA
UTGIFTERNA KAN SåLEDES MINSKA UTAN
ATT DET BEHöVER Gå UT öVER
VERKSAMHETER SOM T.EX. SKOLAN OCH
OMSORGEN.
BNP OCH TRANSFERERINGARNA TILL HUSHåLLEN
Löpande priser
Utgiftskvoten har fallit under de senaste
åren - högre BNP har skymt det faktum att
utgifterna ökat i nominella termer - men
enligt vårpropositionen kommer
utgiftskvoten de kommande åren att plana
ut kring 53 % av BNP. Att Sverige, efter
flera år av god tillväxt, fortfarande har
en utgiftskvot på över 50 % är
oroväckande och innebär att ekonomin står
lika sårbar inför denna
konjunkturavmattning som tidigare.
Sverige har världens högsta skattetryck,
uttryckt som skatternas andel av BNP. Så
höga skatter hämmar den ekonomiska
tillväxten, minskar människors valfrihet
och självbestämmande, ger skadliga
skattekilar och ett dåligt
företagsklimat. Sverige har även världens
högsta inkomstskatter för låg- och
medelinkomsttagare. Det gör att många
människor inte kan leva på sin lön och
gör dem beroende av olika former av
bidrag för att klara sin ekonomi.
Samtidigt skapar detta i sig också ett
offentligt utgiftstryck.
Att sänka skatterna är den vanligaste
rekommendationen från internationella
organisationer som OECD och IMF, när
svensk ekonomi analyseras. I den årliga
rapporten från Invest in Sweden Agency
(ISA) om utländska investerares syn på
företagsklimatet i Sverige kommer alltid
sänkta inkomstskatter högst upp på
önskelistan. Även EU:s finansministrar
har uppmanat Sverige att sänka skatterna,
vilket är anmärkningsvärt, då
finansminister Bosse Ringholm för
tillfället är ordförande för EU:s
finansministerråd.
SKATTETRYCKET I OLIKA LäNDER
Procent av BNP
Källa: OECD (2000)
Det ekonomiska läget
Reformer, omvärldskonjunktur och
återhämtning bakom uppgången
De senaste åren har Sverige haft en
utifrån svenska förhållanden hög
ekonomisk tillväxt. Denna ekonomiska
utveckling är inte självklar. Vi har
dragit nytta av en internationell
högkonjunktur och av den reform- och
låginflationspolitik som grundlades i
början av 1990-talet. Avregleringar,
valfrihetsreformer och den finansiella
stabilitet som uppnåtts genom
saneringspolitiken, en självständig
riksbank med uttalat inflationsmål och EU-
medlemskapet har sammantaget bidragit
till den höga tillväxten.
Den borgerliga fyrpartiregeringen lade
i början av 1990-talet grunden till den
positiva utvecklingen genom avregleringar
och privatiseringar, bl.a. inom tele-, el-
och transportmarknaderna samt inom
sjukvård och barnomsorg.
Socialdemokraternas inställning till
dessa reformer kännetecknades av aktivt
motstånd och, ibland, motvillig
acceptans. I opposition kritiserade
Socialdemokraterna också
fyrpartiregeringens saneringsprogram.
Resultatet av den dåvarande regeringens
politik blev att utvecklingen, både vad
gäller tillväxten och underskottet i
statens finanser, vände 1993.
De senaste årens höga tillväxt i
Sverige är till stor del också en
återhämtning från lågkonjunkturen i
början av 1990-talet. Det kraftiga
inhemska efterfrågebortfallet skapade ett
starkt efterfrågetryck när den ekonomiska
utvecklingen väl vände. Stora lediga
resurser gjorde uppgången möjlig.
Konjunkturuppgången har dolt
reformbehovet
Den socialdemokratiska regeringen har
under de senaste åren låtit den goda
konjunkturen dölja det faktum att den
svenska ekonomin fortfarande är i stort
behov av strukturella reformer.
Regeringen har i stället slagit in på en
politik som i mångt och mycket
kännetecknas av en återgång till 1980-
talets utgiftspolitik, dvs. den politik
som låg bakom 1990-talskrisen. Tillväxten
har under denna period till största delen
tillfallit den offentliga sektorn.
I regeringens vårproposition finns inte
heller någonting som tyder på att denna
politik är på väg att brytas, snarare
tvärtom. Genom att successivt höja de
statliga utgiftstaken har regeringen
skapat utrymme för fortsatta
utgiftsökningar de kommande åren.
"Det går bra för Sverige" har varit
regeringens återkommande slogan de
senaste åren. Uppenbarligen anser
regeringen att det går så bra för Sverige
att inga förändringar behövs, men
ingenting kan vara mera fel.
Mörkare konjunkturutsikter
Utvecklingen i slutet av förra året och
första halvan av innevarande år har
kännetecknats av en konjunkturell
avmattning. Även om alla prognoser
präglas av stor osäkerhet verkar
flertalet bedömare hittills vara
inriktade på en tämligen kortvarig
konjunkturavmattning. För nästa år pekar
prognoserna på att tillväxten i Sverige
på nytt är uppe kring 3 %.
Konjunkturinstitutet (KI) tror på en
tillväxt på 3,1 % nästa år. Bakom dessa
tämligen optimistiska prognoser ligger en
förmodan om att tillväxten i USA tar fart
redan i slutet av innevarande år.
Det finns i och för sig möjligheter att
avmattningen blir kortvarig. Den
amerikanska centralbanken Federal Reserve
(FED) har reagerat på
avmattningssignalerna och dragit ned
kortränteläget till den lägsta nivån i
USA på sju år. Detta har bl.a. lett till
ett mer positivt börsklimat i USA.
Tillsammans med aviserade
skattesänkningar kan det bidra till en
konsumtionsökning, vilket kan stärka den
amerikanska ekonomin.
Samtidigt som det finns positiva
faktorer som talar för en kortvarig
avmattning finns det negativa faktorer
som talar för en mer utdragen
konjunkturnedgång. Risken finns att
effekterna av den lättare
penningpolitiken i USA dröjer, och att
dessa effekter inte syns förrän under
nästa år. Ytterligare en riskfaktor
ligger i den amerikanska konsumtionen. En
förutsättning för att konsumtionen skall
förbli hög, vilket i sin tur är en
förutsättning för en kortvarig
avmattning, är att sparandet, som fallit
de senaste åren, förblir lågt. Ett ökat
sparande, vilket kan bli fallet på grund
av det osäkrare läget, skulle
otvivelaktigt slå hårt mot konsumtionen
och tillväxten.
Vidare finns risken att den starka
produktivitetsutvecklingen trots allt är
på väg att klinga av. Det skulle i så
fall både innebära en lägre tillväxt och
problem för centralbanken att sänka
räntan ytterligare. En vikande
riskkapitalmarknad, som FED pekat på som
ett motiv till sina räntesänkningar, är
en faktor som i förlängningen torde
verka negativt på produktiviteten.
Det finns också tecken till en
kraftigare avmattning i Europa än många
hittills räknat med. Specifika inhemska
risker i Sverige saknas inte heller.
Konsumentpriserna har stigit relativt
kraftigt de senaste månaderna, och i
april låg inflationen klart över
Riksbankens mål. Det kan omöjliggöra
stimulerande räntesänkningar. Än är det
också för tidigt att bedöma hela
omfattningen av krisen inom
telekomsektorn mer, än att det kommer att
slå mot den inhemska tillväxten och
sysselsättningen.
Blir dessa hotbilder verklighet kommer
konjunkturutvecklingen bli sämre än vad
flertalet bedömare i dag förutspår, både
vad gäller utvecklingen i USA och i
Sverige.
Avmattningen synliggör reformbehov
När prognoser och konjunkturindikatorer
nu pekar mot en ekonomisk avmattning,
både internationellt och i Sverige, blir
de inhemska reformbehoven tydliga.
Redan i inledningen av denna avmattning
syns med all önskvärd tydlighet
svagheterna i den svenska ekonomin. En
svaghet är att Sverige efter en relativt
lång högkonjunktur har en arbetslöshet
som är högre än vi någonsin haft i
motsvarande situation.
Sverige går således än en gång in i en
period av lägre tillväxt med hög
arbetslöshet samt även hög utgifts- och
skattekvot. Risken är därmed uppenbar att
vi som tidigare kommer att drabbas
hårdare av en konjunkturavmattning än
flertalet andra länder, och att den
ekonomiska eftersläpningen kommer att
fortsätta.
TILL OCH MED I REGERINGENS EGNA
TILLVäXTANTAGANDEN FöRUTSPåS EN
FORTSATT EFTERSLäPNING. INOM NåGRA
åR FöRMODAS SVERIGE ENLIGT
VåRPROPOSITIONEN äVEN HALKA EFTER
SåVäL öVRIGA NORDISKA LäNDER SOM EU
VAD GäLLER BNP-TILLVäXT. REGERINGEN
UPPSKATTAR SVERIGES LåNGSIKTIGA
HåLLBARA TILLVäXTTAKT TILL 2 %. ATT
FöRUTSPå EN LäGRE SVENSK TILLVäXT
äN I OMVäRLDEN, OCH SAMTIDIGT INTE
FöRESLå NåGRA STRUKTURELLA REFORMER
I SYFTE ATT HöJA DEN LåNGSIKTIGA
TILLVäXTPOTENTIALEN, äR EN ALLTFöR
LåG AMBITIONSNIVå.
SVERIGE HALKAR EFTER - REGERINGENS
TILLVäXTPROGNOS
Källa: Vårpropositionen, bilaga 1
Lägre tillväxt än omvärlden har gjort att
Sverige sedan 30 år tillbaka halkat efter
rejält i välfärdsligan, räknat i BNP per
capita. Uppenbarligen har regeringen
ingen ambition att vi skall förbättra vår
position.
BNP PER CAPITA - RANGORDNING UTTRYCKT I
AMERIKANSKA DOLLAR (KöPKRAFTSJUSTERAT),
(1998)
Placer Land Placer Land
ing ing
1 Luxemburg 16 Australien
2 USA 17 Frankrike
3 Schweiz 18 Hongkong
4 Norge 19 Finland
5 Singapore 20 Italien
6 Brunei 21 Storbritannie
n
7 Island 22 Sverige
8 Danmark 23 Förenade
Arab.
9 Belgien 24 Irland
10 Japan 25 Cypern
11 Österrike 26 Israel
12 Malta 27 Nya Zeeland
13 Kanada 28 Spanien
14 Nederländer 29 Portugal
na
15 Tyskland 30 Slovenien
Källa: Världsbanken (2000)
Ytterligare ett uttryck för strukturella
svagheter i den svenska ekonomin är de
senaste månadernas kraftiga försvagning
av den svenska kronan. Även om den
senaste tidens växelkursförsvagning
förklaras av konjunkturella faktorer och
finansiella flöden är det viktigt att
påpeka att försvagningen sker från en
redan låg nivå. Då den senaste tidens
växelkursförändringar är en
fortsättning på en långsiktig trend, där
kronan försvagas gentemot valutorna i
våra viktigaste konkurrentländer, är det
uppenbart att strukturella faktorer utgör
de bakomliggande orsakerna. De eventuella
kortsiktigt positiva effekterna av en
svag växelkurs - stärkt konkurrenskraft
för våra exportbolag - skall ställas mot
de långsiktigt negativa effekterna att de
reella värdena i den svenska ekonomin
urholkas, något som märks för vanliga
löntagare vid semestrar utomlands och
syns direkt i bensinpriset då de tankar.
Den ekonomiska politiken
Överordnade mål
De överordnade målen för vår inriktning
av den ekonomiska politiken är att:
Lägga grunden för att höja den
långsiktigt hållbara tillväxten till
åtminstone tre procent per år och därmed
skapa ett ökande välstånd för alla.
Slå vakt om den statsfinansiella
stabiliteten genom lägre utgifter, lägre
skattetryck, sänkt skuldkvot och minskad
statsskuld.
Förbättrad konkurrenskraft genom
reformerad lönebildning och
konkurrenskraftiga skatte- och
utgiftsnivåer.
Skapa goda förutsättningar för att alla
skall kunna växa och förverkliga sina
ambitioner och på så sätt minska den
regionala och sociala tudelningen.
Öka valfriheten och säkra både mäns och
kvinnors kontroll över den egna
tillvaron.
Ökat utbud av arbete och ökat företagande
Den ekonomiska politiken skall vara
utbudsinriktad och syfta till att
underlätta för ökade investeringar och
ökat företagande. Ett bra företagsklimat
leder till att fler företag startas och
växer. Endast på så sätt kan
sysselsättningen öka och den sociala
tryggheten ökas. Skattepolitiken skall
uppmuntra till arbete och motverka både
fattigdomsfällor och tröskeleffekter för
inträde på arbetsmarknaden. Det skall
löna sig med utbildning. En rätt utformad
politik leder till att fler vill arbeta
en längre del av sitt liv och underlättar
att arbeta mer under de delar av livet då
det passar dem bäst. Arbetsrätten skall
göra det lätt att anställa och ha
anställda. Både socialförsäkringar och
arbetslöshetsförsäkringar skall vara
utformade för att underlätta för
människor att arbeta när de vill.
Målet för politiken är att öka Sveriges
långsiktiga tillväxtpotential.
Arbetslösheten skall pressas ned och
sysselsättningen öka utan att inflationen
tar fart.
Öka arbetsutbudet
En nyckelfråga för att öka tillväxten är
att mer arbete blir utfört. Genom att öka
incitamenten för att arbeta mer än i dag
kan detta åstadkommas. Det finns flera
olika men samverkande åtgärder som kan
vidtas för att öka arbetskraftsutbudet.
Det gäller främst arbetstidsregleringen,
skattesystemet, regler för invandrares
inträde på arbetsmarknaden och
arbetsmarknadspolitiken. Hinder är också
den dåliga infrastrukturen och den
stelbenta familjepolitiken.
Öppnare arbetsmarknad
Den svenska arbetsmarknaden fungerar inte
som den borde. Efter vad som måste
betecknas som en högkonjunktur enligt
svenska förhållanden står fortfarande
ungefär en halv miljon människor utanför
ordinarie arbetsmarknad. Arbetslösheten
kostar fortfarande de offentliga kassorna
över 60 miljarder kronor. Det kan
beskrivas som att vi har den gamla tidens
arbetsmarknad i den nya tiden. Det är
också ett symtom på den sociala och
regionala uppdelningen av Sverige.
Bristerna i arbetsmarknadens
funktionssätt har bidragit till ett antal
problem: dåligt fungerande lönebildning,
höga barriärer för nytillträde till
arbetsmarknaden, som medför risk för
bestående utanförskap, och
arbetsrättsliga regleringar som skapar
problem, inte minst för småföretagen.
Något är fel när brist på arbetskraft och
hög arbetslöshet existerar sida vid sida.
Rörligheten mellan olika jobb skall
kunna vara stor. Som löntagare skall man
kunna välja mellan olika arbetsgivare
även om man arbetar med sjukvård, omsorg
och undervisning. Yrken som traditionellt
är kvinnodominerade skall också kunna
erbjuda möjligheter till bra
löneutveckling och företagande.
En viktig del i en fungerande
arbetsmarknad är att det måste bli
lättare att förena familj och arbete.
Genom vårt förslag om barnomsorgskonto i
kombination med etableringsfrihet och
avdragsrätt för styrkta
barnomsorgskostnader kan föräldrar finna
den barnomsorg som passar just deras
vardag, vilket är viktigt inte minst från
ett jämställdhetsperspektiv. Om inte
barnomsorgen fungerar väl är det inte
praktiskt möjligt att uppnå ett jämställt
arbetsliv.
Ny arbetslagstiftning ger ökat inflytande
över arbetstiderna - nej till
centraldirigerad arbetstidsförkortning
Arbetsmarknadslagstiftningen måste medge
flexibilitet för anställda och för
arbetsgivare. Det kan till exempel gälla
frågor om arbetstidens längd och arbetets
förläggning. En ökad individualisering av
arbetstiden är både önskvärd och
nödvändig. Mer makt för den enskilde över
arbetstid och arbetsliv är också en
viktig kvinnofråga eftersom kvinnor i dag
bär ett större ansvar för att arbets- och
familjeliv skall fungera. Efter en sådan
reform blir det lättare för dem som så
önskar att minska sin arbetstid.
Möjligheterna förstärks genom de
skattesänkningar vi föreslår. Därmed
avvisar vi en allmän lagstadgad
arbetstidsförkortning.
Fördelarna med större inflytande över
sitt arbete är inte bara att
arbetsutbudet kan öka på frivillig väg
utan leder på sikt också till en ökad
tillfredsställelse och mindre stress.
Bryt segregationen
Grunden för integration är att människor
har makt över sin vardag genom egen
försörjning. Den missriktade politik som
förhindrat och förbjudit människor att
ens söka arbete har berövat många
nyanlända människor deras självkänsla,
vilket lett till utanförskap från det
svenska samhället. Många människor har
aldrig fått en chans att utöva sitt yrke
på den svenska arbetsmarknaden. På så
sätt har också Sverige berövats
värdefulla erfarenheter. Andra invandrare
har hållits borta från arbetsmarknaden
därför att de fastnat i bidragsfällan.
Avgörande för integrationen är att
arbetsmarknaden öppnas upp för
invandrare. Lägre skatt på arbete,
minskade marginaleffekter och bättre
villkor för småföretagande är också
viktiga åtgärder för att minska
segregationen.
Ny arbetsmarknadspolitik och effektivare
förmedling av arbete
Arbetsmarknadspolitiken skall stimulera
till arbete. Även skattepolitiken måste
utformas så att arbete premieras. För att
råda bot på lokal arbetslöshet måste de
regioner inom vilka man naturligen söker
arbete bli större, bl.a. genom bättre
villkor och möjligheter att arbetspendla.
Förmedlingen av arbete måste bli
effektivare. Privata bemanningsföretag
har visat att det går att få också
grupper som bedömts som svårplacerade i
arbete. Dessa företag borde få spela en
större roll vad gäller arbetsförmedling.
De nuvarande arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna måste också ses över, och där
bör en friare individuell användning
övervägas.
Arbetslöshetsförsäkringen bör
moderniseras. En allmän obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring som till större
del än i dag finansieras med egenavgifter
bör införas. Därigenom får den enskilde
ett verkligt val när det gäller den
fackliga tillhörigheten och hur man vill
ordna arbetslöshetsförsäkringen.
Sänkta skatter för individer
Såväl skatternas storlek som deras
utformning är styrande för människors
beteende och för ekonomins funktion.
Viljan att arbeta mer, att förkovra sig
och att ta mer ansvarsfulla och
välbetalda arbeten styrs i hög grad av
skatterna på arbete.
Sänkt inkomstskatt för alla
Skatterna på arbete måste sänkas. Med
sänkt skatt på arbete stärks
tillväxtkraften i ekonomin så att
sysselsättningen kan öka i Sverige och
den fortfarande alltför höga totala
arbetslösheten pressas tillbaka utan att
detta leder till överhettning. Hög skatt
på arbete leder till en sämre fungerande
arbetsmarknad: mindre arbete, färre
arbetstillfällen och större risker för
flaskhalsar i expansionstider. Med sänkt
skatt på arbete kan fler leva på egen
lön så att behovet av bidrag och
offentliga subventioner minskar. Ett
skattesystem som främjar kunskaps- och
kompetensuppbyggnad ger en bättre
fungerande arbetsmarknad.
Arbete måste löna sig bättre, och
människor skall kunna leva på sin lön.
Sänkningar av inkomstskatten måste göras
med hänsyn till den rådande konjunkturen.
Strukturellt riktiga sänkningar ökar
arbetskraftsutbudet och motverkar risken
för överhettning.
Ett gemensamt drag i de skatteförslag
våra partier lägger fram är sänkta
marginaleffekter och betydande lättnader
genom höjda grundavdrag och/eller
skattereduktioner. Detta betyder mest för
de lägre inkomsterna. Därigenom ökar
möjligheterna för fler att kunna leva på
sin lön och komma ut ur bidragsberoende.
Att höga marginaleffekter har negativa
effekter på arbetsmarknadens
funktionssätt var en viktig utgångspunkt
för den förra skattereformen. Det måste
vara en strävan att inledningsvis
återvända till dess inriktning: 30 %
respektive 50 % i marginalskatt. Det
förutsätter att inkomstskatten sänks för
alla inkomsttagare så att
nettoinkomsterna ökar och
marginaleffekterna sjunker. I en fortsatt
process av sänkta skatter ner mot de
nivåer som präglar jämförbara OECD-länder
måste inriktningen både vara att slå vakt
om låginkomsttagares förutsättningar att
försörja sig på sitt arbete och på att
värna Sveriges konkurrenskraft vad gäller
företagande och kunskap.
Sänkt fastighetsskatt
Efter omräkningen av taxeringsvärdena har
det blivit uppenbart att den höga skatten
på boende i främst storstadsregionerna
men även i vissa attraktiva områden
blivit så hög att den är ett reellt
problem för alltfler. Boendeskatter på
mer än 3 000 kr per månad är ingen
ovanlighet i dag.
Fastighetsskatten medför att boendet
blir dyrare, att människor kan tvingas
flytta och att färre bostäder byggs.
Konstruktionen av fastighetsskatten är
orimlig och den bör därför på sikt
avskaffas. Fastighetsskatten skall
omedelbart sänkas för alla typer av
bostäder, bl.a. genom frysta
taxeringsvärden.
Bättre företagsklimat
Företagsklimatet i Sverige behöver
förbättras. Det gäller både för
företagaren och för företagandet. I dag
präglas klimatet av misstro som
manifesteras i höga skatter, hinder och
regleringar. Detta måste ändras.
Företagandet måste ges bättre villkor så
att såväl sysselsättning som ekonomisk
tillväxt kan öka.
Skatterna på företagande och på
företagare är höga i Sverige. Det medför
en sämre konkurrenssituation jämfört med
andra länder där skatterna på företag är
lägre. Fåmansföretag är särskilt
diskriminerade.
Lägre skatt på företagande
Det krävs ett antal åtgärder för att
minska skattebelastningen på
företagandet. En sådan åtgärd kan vara en
sänkning av arbetsgivaravgifterna. En
annan sådan åtgärd kan vara att avskaffa
dubbelbeskattningen. Dubbelbeskattningens
utformning gynnar dessutom utländskt
ägande på bekostnad av svenskt.
Dubbelbeskattningen på utdelning bör
därför avskaffas.
Successivt avskaffad förmögenhetsskatt
Förmögenhetsskatten har negativ effekt på
företagande och tillväxt och har inte ens
de effekter på fördelningen som
regeringen använt som argument. Vissa
miljardärer får skattebefrielse för sina
aktieinnehav, medan vanliga familjer som
kanske bott länge i och amorterat ner
lånen på sina hus kan drabbas av
förmögenhetsskatt fullt ut. Med
regeringens höjda taxeringsvärden kommer
än fler att drabbas av förmögenhetsskatt.
Enligt vår mening bör
förmögenhetsskatten avskaffas successivt.
Sambeskattningen ger orimliga effekter
från jämställdhetssynpunkt och skall
därför avskaffas omedelbart.
Enklare och rimligare beskattning av
fåmansbolag
Dagens skatteregler är särskilt
ogynnsamma för växande mindre företag. De
små fåmansbolagens situation måste
underlättas genom en bättre
skattesituation. Den utredning som skulle
se över de s.k. 3:12-reglerna har kommit
i gång alldeles för sent och måste
snarast bli klar. De nuvarande
diskriminerande reglerna måste ändras så
att avkastning utöver en rimlig
arbetsinkomst beskattas som
kapitalinkomst. Delägare i fåmansbolag
som överlåtit sitt företag mot betalning
i aktier har som följd av
kursutvecklingen tvingats betala
inkomstskatt på del av försäljningssumman
trots att aktievärdena nästan utraderats.
Det är en av många orimliga konsekvenser
av fåmansbolagsreglerna.
Lägre skatt på vinstandelar och översyn
av optionsbeskattningen
I syfte att bl.a. stimulera till en
bättre fungerande lönebildning bör den
särskilda löneskatten avskaffas på
vinstandelar som en arbetsgivare lämnar
till en vinstandelsstiftelse eller
motsvarande. På så sätt stärks
incitamenten för att arbeta effektivare
för företagets målsättningar, genom att
alla kan vara med och dela på den vinst
som uppstår. Risken för en
inflationsdrivande löneutveckling i
expanderande branscher minskar. Ett
stabilare samband mellan ökad
arbetsproduktivitet och löneökningar
uppnås.
För att underlätta för företag i
kunskapsintensiva branscher att behålla
sin personal utges ofta olika typer av
optioner. Den svenska beskattningen av
optioner bör ses över. Inriktningen av
översynen skall vara att den svenska
beskattningen av optioner skall vara
internationellt konkurrenskraftig.
Miljödriven utveckling
Den miljödrivna utvecklingen inrymmer en
betydande potential, både för miljön och
den ekonomiska tillväxten. Denna
potential måste tas till vara.
Tillväxttakten för denna marknad ligger
på 5-20 % per år. En internationalisering
av det miljöanpassade näringslivet kan
leda till ökad försäljning av svenska
tjänster och produkter med hög
miljöprestanda. Genom att stimulera
nätverksbildning mellan små och stora
miljödrivande företag, myndigheter,
högskolor och universitet, bransch- och
miljöorganisationer kan nätverk som kan
agera på utlandsmarknaden utvecklas. En
ökad export av miljöteknik och
miljökunnande skulle på ett påtagligt
sätt bidra till att höja den långsiktigt
hållbara tillväxten i Sverige.
Staten skall inte vara företagare
Staten skall svara för de lagar och
förordningar som reglerar relationerna
mellan företag verksamma i Sverige och
mellan företag och det offentliga. Staten
skall inte själv, annat än i speciella
undantagsfall, vara ägare. Ett enskilt
företagande är en förutsättning för
rättvis konkurrens och en kommersiell
utveckling av starka och självständiga
företag.
Staten skall bestämma spelreglerna på
marknaden, inte själv vara en spelare på
planen. Med staten som ägare blandas
företagets intressen med politiska
överväganden. De företag som nu är
statliga skulle fungera bättre med ett
mer spritt privat ägande. Det kapital som
finns uppbundet i en rad statliga företag
skulle göra större nytta på annat håll.
Då inkomster av utförsäljningar är av
engångskaraktär bör de användas för att
betala av på statsskulden som i dag
uppgår till ca 1 100 miljarder kronor. De
utförsäljningar och den avbetalning av
statsskulden vi föreslår gör att statens
räntekostnader, en av de största
utgiftsposterna i statsbudgeten, kan
minskas kraftigt. Företag som under de
kommande åren kan komma i fråga för
privatisering eller försäljning av det
statliga innehavet är t.ex.:
Telia AB,
Nordea AB,
OM Gruppen AB,
Civitas Holding AB (Vasakronan),
Assi Domän AB,
SAS Sverige AB,
LKAB,
Apoteket AB
AB Vin & Sprit
m. fl.
Den exakta tidpunkten för olika
försäljningar och privatiseringar skall
för samtliga företag avvägas mot
konjunktur och marknad.
Minskad statsskuld
Genom privatisering av statliga företag
kan amorteringar genomföras som pressar
ned statsskulden ytterligare. Vi räknar
med att i dag kunna avyttra statliga
företag för 150-170 miljarder kronor mer
än regeringen över en flerårsperiod.
Genom en minskad skuldkvot minskas de
offentliga finansernas sårbarhet
samtidigt som utrymmet för privata
investeringar blir större. Den statliga
skuldkvoten bör ned under 40 % fram till
2004.
Mindre krångel
Företagandet omgärdas i dag av många
regler och lagar. Förutom sund konkurrens
och ett skattesystem som stimulerar till
arbete och företagande är enkla regler av
väsentlig vikt för att gott
företagsklimat. Regelverket har vuxit de
senaste åren. Detta är ett tydligt tecken
på att regeringen inte förstår
företagandets villkor. För främst
småföretagen är regelverket en tung
administrativ börda.
Ett antal krångelregler som hindrar
tillväxt och nya jobb bör därför tas bort
omgående. Småföretagsdelegationens
förslag bör i allt väsentligt genomföras
snarast.
Den svarta ekonomin
Ett allvarligt problem är den svarta
ekonomins utbredning och omfattning. Den
kan uppgå till så mycket som 4 % av BNP
eller i dagsläget motsvarande över 80
miljarder kronor vilket skulle innebära
ett årligt skattebortfall på mellan 20
och 40 miljarder kronor.
Den svarta sektorn innebär betydande
problem för seriösa företag som redan
finns och verkar på den vita marknaden.
Vart femte företag drabbas av konkurrens
från den svarta sektorn, i en del
branscher betydligt fler. Det leder till
att seriösa företagare har svårt att
konkurrera.
Dagens skatte- och regeltryck riskerar
att leda till en än mer urholkad
skattemoral. Detta är ett mycket
allvarligt problem. Ett fungerande
rättssamhälle bygger på att
lagstiftningen är förankrad i människors
rättsuppfattning så att man av egen kraft
och vilja lyder lagarna.
Det är därför enligt vår mening en
viktig politisk uppgift att ändra
skattesystemet så att människor kan leva
på sin lön, att snabbt minska skadliga
skattekilar och allmänt förbättra
incitamenten att köpa och sälja varor och
tjänster vitt och lagligt.
Lättare förena familj och arbete
I ett levande och vitalt samhälle måste
alla, såväl kvinnor som män, få möjlighet
att växa som människor. Grundläggande är
att barnens behov av omsorg och trygghet
tillgodoses. För föräldrar måste det i
sin tur vara möjligt att förena
yrkesambitioner och ansvar för familjen.
Det ställer bl.a. krav på en
familjepolitik som anpassar sig till de
enskilda människornas önskemål och till
familjernas olika behov. Inom
barnomsorgen måste därför finnas utrymme
för många olika alternativ.
Ett ökat utbud av tjänster som riktar
sig till hushåll kan avlasta en del
hushållsarbete och ge utrymme för ökad
tid med familjen.
Valfrihet i barnomsorgen
Våra partier har format ett gemensamt
alternativ till regeringens
maxtaxepolitik. Vårt förslag tar sin
utgångspunkt i barnens och familjens
behov och omfattar alla barn. Där
regeringens maxtaxa styr och ställer och
tvingar föräldrarna att välja en viss
form av barnomsorg vill vi i stället ge
självbestämmande till föräldrarna. De har
bäst möjlighet att avgöra hur tid och
resurser skall fördelas.
Vårt gemensamma förslag stärker
småbarnsföräldrarnas - såväl kvinnors som
mäns - ställning på arbetsmarknaden genom
att ge större möjlighet till
flexibilitet. Det blir lättare att dela
på ansvaret för barnen.
Vi anser att en ökad kvalitet och
valfrihet i barnomsorgen bäst uppnås om
ekonomiskt stöd går direkt till
föräldrarna i stället för till kommunen.
Vår politik för barnomsorgen innehåller
tre förslag:
Barnomsorgskonto. Omfattar alla barn och
ger föräldrarna möjlighet att välja
barnomsorg, minska sin arbetstid eller
stanna hemma under en del av barnens
uppväxt.
Avdragsrätt för styrkta
barnomsorgskostnader. Föräldrarna skall
ha rätt att fritt välja barnomsorg.
Styrkta barnomsorgskostnader skall vara
avdragsgilla i den kommunala
beskattningen.
Etableringsfrihet för ny barnomsorg.
Garanterar mångfald och ger valfriheten
ett reellt innehåll.
Med våra förslag kommer föräldrarnas
önskemål att spela huvudrollen. Exakt
vilka nya alternativ, tjänster och
verksamheter som kommer att växa fram går
inte att säga i förväg med tanke på den
dynamik förslagen leder till.
Lättare hinna med vardagen - inför
skattereduktion för hushållstjänster
Det höga svenska skattetrycket drabbar
särskilt de verksamheter där det finns
"gråa" eller "svarta" alternativ.
Tjänster riktade mot hushållen utgör ett
sådant exempel. Många sådana
arbetsuppgifter utförs i dag i form av
"gör-det-själv" eller svart. Att köpa
sådana tjänster med full skattebörda är
förbehållet de rika, eller dem som kan få
någon annan att betala.
Flera undersökningar visar att många är
stressade i dagens arbetsliv. Ändå har
svensken en av industrivärldens kortaste
årsarbetstider. En del av förklaringen är
att skattetrycket gör det omöjligt att
köpa tjänster som skulle kunna lätta
bördan, t.ex. för småbarnsföräldrar.
Stressen i arbetslivet skulle minska och
det skulle bli lättare för både kvinnor
och män att kombinera arbetsliv och
ansvar för barnen.
Vi har tidigare presenterat förslag som
ändrar på detta. För tjänster utförda i
hemmet skall en skattelättnad utgå som
halverar det vita priset.
Skattereduktionen på 50 % för
hushållstjänster utförda i det egna
hemmet utgår ända upp till 25 000 kr per
år och hushåll. Förslaget kan liknas vid
ett väsentligt utvidgat s.k. ROT-avdrag.
Förslaget leder till att svarta jobb blir
vita, till att valfriheten för hushållen
liksom jämställdheten ökar.
Avreglering för bättre välfärd och
dynamiskt företagande
Människor skall få välja själva
Konkurrens på lika villkor är det bästa
verktyget för att tillgodose
konsumenternas efterfrågan och hushålla
med begränsade resurser.
Det som varit mest märkbart för den
enskilde konsumenten under senare år är
avregleringarna på finans-, el- och
telemarknaderna, åtgärder som lockat fram
en mångfald av nya tjänster och pressat
priserna. Dessa förändringar mötte då
starkt socialdemokratiskt motstånd men
förefaller nu vara allmänt accepterade.
Utvecklingen på tele- och IT-sidan
visar att det är när avregleringar tar
fart som helt nya utvecklingar kan ske,
utvecklingar som ingen kunnat förutse.
Distansutbildning, distansdiagnostik och
-behandling är några exempel.
Användningsområdena kommer att förändras
i takt med den dynamik som utvecklas
genom ny teknik, ökad konkurrens, nya
tjänsteformer och nya aktörer. Det ligger
i sakens natur att det i dag inte går att
förutse vilka nya tjänster till
medborgarnas glädje som en större frihet
och mångfald skulle leda till.
I framtiden kommer det sannolikt att
råda stor efterfrågan på tjänster där det
offentliga i dag i hög grad har en
monopolställning: utbildning, vård,
omsorg m.m. Renodlad myndighetsverksamhet
är svår att tänka sig i annan regi än den
offentliga. Men betydande delar av den
verksamhet som finansieras med skatter
produceras också i offentliga monopol
vilket inte alls är nödvändigt. Våra
partier eftersträvar en mångfald i
produktionen som är mycket väl förenlig
med strävanden att tjänsterna skall vara
trygga och tillgängliga för alla till
rimlig kostnad. Privata monopol är
självfallet inte heller
eftersträvansvärda.
Den socialdemokratiska oviljan att
tillåta andra producenter leder till att
medborgarna får en sämre välfärd än vad
som annars skulle kunna vara fallet.
Förutom att konsumenterna får bättre
tjänster när det finns flera producenter
är detta också gynnsamt för de anställda.
Olika undersökningar nu senast från
Kommunalarbetareförbundet har visat på en
större arbetstillfredsställelse och
bättre lön när den anställde fått flera
arbetsgivare att välja emellan. En större
arbetstillfredsställelse bland de
anställda kommer även patienter och
elever till godo.
En näraliggande fråga är förekomsten av
offentliga bolag. Ett privat företag,
kanske oftast ett småföretag, kan inte på
likvärdiga villkor konkurrera med ett
kommunalt bolag. Det finns exempel på
kommunala bolag som använt sin gynnade
ställning till att slå ut normalt
fungerande privata företag.
Konkurrensen svag i Sverige - men bättre
med EU-medlemskapet
Den dåligt fungerande eller helt
obefintliga konkurrensen inom de
offentliga tjänsternas område är det
största konkurrensproblemet i Sverige.
Men även för övriga varor och tjänster är
konkurrensen för svag. Prisnivån ligger
fortfarande drygt 15 % över motsvarande
nivå bland OECD-länderna. En anledning
till de höga priserna är vårt höga
skattetryck som medför att priserna är
högre här. Det har dock skett en relativ
förbättring under 1990-talet vilket
hänger ihop med de ovan redovisade
avregleringsåtgärderna samt troligen
också med EU-medlemskapet.
Konkurrensverket pekar i sin rapport
om EU-medlemskapet på de positiva
effekter detta haft för de svenska
konsumenterna. Som framgår av
nedanstående tabell har det skett ett
närmande av den svenska prisnivån mot
övriga länder sedan EU-medlemskapet.
PRISNIVåN I SVERIGE OCH OECD 1995-1999
Index OECD = 100
1999
1995 1996 1997 1998
Sverige 125 131 125 123 117
Källor: Konkurrensverket och OECD
Konkurrensverkets undersökningar visar
att det finns en rad konkurrenshinder. I
en stor rapport föreslog verket en rad
åtgärder som spände över förändringar i
konkurrenslagstiftning och
regelreformering till renare spelregler
mellan privata och offentliga aktörer.
Åtgärder för bättre konkurrens
En bättre konkurrenspolitik i kombination
med avregleringar och ökad upphandling
inom offentlig sektor kan på sikt leda
till avsevärda kostnadsminskningar för de
offentliga budgetarna. Den sammanlagda
offentliga upphandlingsvolymen uppgår
till ca 400 miljarder per år, vilket
motsvarar ca 20 % av värdet av BNP. En
effektiv upphandling kan verksamt bidra
till besparingar i de offentliga
utgifterna.
· Kommunallagen bör ändras så att
det blir lättare att få prövat i domstol
om kommunal näringsverksamhet strider mot
lagen.
·
· Kommunallagen bör ses över i
syfte att göra det lättare för företag
att överklaga kommunala beslut om stöd i
olika former till företag. Besluten bör
också kunna prövas i domstol.
·
· Kvarvarande konkurrenshämmande
regleringar i den privata sektorn bör
identifieras och avvecklas.
Småföretagsdelegationens lista över
åtgärder bör snarast genomföras fullt ut.
·
· Konkurrensverket bör få ökade
resurser och en mer fristående och
framträdande roll än i dag. Nya
regeringsförslag bör granskas utifrån ett
konkurrensperspektiv.
·
· Konsumentombudsmannen bör i
samarbete med Konkurrensverket få
förstärkta uppgifter i syfte att
uppmärksamma sektorer eller branscher med
bristande konkurrens.
·
· De offentliga resurserna bör i
större utsträckning än i dag följa
individernas fria val. Stora
upphandlingar bör delas i flera order så
att även mindre företag har en chans att
vara med i budgivningen.
·
· Upphandlingsreglerna bör ändras
så att det klargörs under vilka
förutsättningar miljökrav får ställas vid
offentlig upphandling. Vi anser att det
bör vara möjligt att ställa krav på att
produkter som köps in uppfyller kriterier
för miljömärkning.
·
· Det är viktigt att
regelförenklingar görs i offentliga
upphandlingar under tröskelvärdena. Det
skall bli lättare för små och medelstora
företag att delta.
·
Mångfald förnyar välfärden - öppna för
företagande inom vård, skola och
utbildning
För många av de tjänster som i Sverige
ligger inom den offentliga sektorn -
främst inom kommuner och landsting - ökar
behov och efterfrågan i industrivärlden.
En förklaring till detta är att
efterfrågan på välfärdstjänster ökar när
människors inkomster ökar, en annan är
att åldersstrukturen påverkar intresset
för fler välfärdstjänster.
Det finns en bred enighet om att
vården, omsorgen och skolan skall
finansieras kollektivt. Det är viktigt
att de resurser som avsätts för dessa
ändamål används så bra som möjligt, dvs.
att användarna får ut så mycket nytta som
möjligt för varje använd krona.
Erfarenheten visar att när möjligheten
öppnas för andra än kommunen att
producera välfärdstjänster ökar
mångfalden och välfärden. Välfärd handlar
inte om att en viss typ av
standardiserade tjänster skall
tillhandahållas utan om att den enskildes
efterfrågan skall tillgodoses på bästa
sätt. Av samma skäl som att
försörjningen av välfärdstjänster inte
kan rationaliseras på samma sätt som
industriproduktion bör de inte heller
produceras i en enda enhetlig form. Valet
mellan olika producenter av
välfärdstjänster, det må vara enskilda,
företag, kooperativ eller det offentliga,
bör därför även med en kollektiv
finansiering så långt möjligt överlämnas
till den enskilde individen.
Ett tydligt exempel är skolområdet där
det offentliga ekonomiska stödet kan
följa eleven, t.ex. från en kommunal
skola till en friskola eller mellan olika
kommunala skolor. Denna princip bör kunna
användas på flera områden, även om den
politiska processen att avgöra vem som
skall vara kvalificerad att få del av
den, t.ex. inom äldre- eller
handikappomsorg, kan vara svårare än inom
skolområdet.
Ett led i den socialdemokratiska
politiken är emellertid att hindra
mångfald och att hindra andra än kommuner
och landsting att tillhandahålla tjänster
på dessa områden.
Socialdemokraterna har, med stöd av
Vänsterpartiet och Miljöpartiet,
lagstiftat mot försäljning av offentligt
ägda sjukhus vilket leder till minskad
mångfald. Det motverkar också ett ökat
kvinnligt företagande inom sektorer där
kvinnor har en stark ställning på
arbetsmarknaden och hög kompetens.
Förbudslagen är inte sakligt grundad.
Det finns inga indikationer på att
regeringens farhågor skulle ha fog för
sig. Genomgångar av internationella
erfarenheter visar att om konkurrens
råder finns det inte några större
skillnader i kvalitet och effektivitet
mellan vinstdrivande företag, non profit-
företag och offentliga producenter. Det
finns dock en viss tendens till högre
effektivitet hos vinstdrivande företag.
Den erfarenhet som finns av detta i
Sverige är att den ersättning som
Stockholms läns landsting betalar till
det privatägda S:t Görans sjukhus är ca
10 % lägre per utförd prestation än den
som landstinget betalar till de
landstingsägda sjukhusen. Samtidigt har
S:t Göran högst andel nöjda patienter i
regionen. Även för Simrishamns sjukhus
gäller att ersättningen från Skånes
landsting är ca 10 % lägre efter
privatiseringen.
I stället för att slå vakt om det
offentliga ägandet borde verksamhetens
innehåll och möjligheterna för den
enskilde vara det primära intresset. Det
bör inte sättas upp hinder för vissa
verksamhetsformer - bolag kan vara en
lämplig form i vissa sammanhang,
kooperativ eller andra former kan vara
mera lämpliga i andra sammanhang.
Ändamålsenligheten bör vara avgörande.
En viktig fråga är utvärderingen av
olika offentligt finansierade
välfärdstjänster. Så långt möjligt bör
brukarna ha möjlighet att välja
producent. Men många gånger måste
politikerna ta ställning, t.ex. när det
gäller att formulera krav och
uppföljningsmetoder vid
entreprenadupphandling. De problem med
t.ex. privata vårdhem som förekommit har
oftast haft att göra med att kommunen i
fråga inte gjort förutsättningarna klara
för sig och den man anlitat. Kommunerna
bör utveckla sin förmåga att i förväg
ställa krav och i efterhand kunna
utvärdera de tjänster som olika
producenter erbjuder så att kvaliteten
skall kunna garanteras.
En öppnare arbetsmarknad också för
kvinnor
De erfarenheter som finns på de områden
där flera producenter tillåtits och där
tidigare offentliga verksamheter gått
över i annan ägo visar i många fall på en
betydligt större tillfredsställelse och
arbetsglädje hos de anställda.
En mångfald arbetsgivare och konkurrens
om personalen är det bästa sättet att
åstadkomma bättre löner för de många
kvinnor i yrken med lång utbildning som i
dag är underbetalda - det ger fler
karriärvägar och möjligheter att arbeta i
bättre arbetsorganisationer.
Motståndet mot öppenhet drabbar främst
kvinnor därigenom att huvuddelen
anställda inom dessa områden är kvinnor.
Genom monopoliseringen i offentlig regi
nekas de möjlighet att pröva nya idéer,
nya metoder och andra, mindre
byråkratiska organisationsformer. Det är
betydande välfärdsförluster som uppstår
härigenom, dels genom att de som behöver
tjänster får färre valmöjligheter och ett
utbud av tjänster som på ett sämre sätt
passar den enskildes behov, dels genom
att de anställda inte får pröva
möjligheten att ta ett större ansvar. Det
har visat sig att
långtidssjukskrivningarna ökar kraftigt
för främst kvinnor i den offentliga
sektorn.
Starka och självständiga kommuner
Med tanke på den roll som kommuner och
landsting hittills har haft när det
gäller vård, skola och omsorg framstår
vikten av mångfald och förnyelse inom
dessa verksamheter som väsentlig. Med
utgångspunkt i det kommunala självstyret
bör förtroendevalda i kommuner och
landsting ha frihet att finansiera de
verksamheter som de har ansvar för. Men
det är inte bara resursernas storlek,
utan även deras användning som avgör
resultat och kvalitet.
Tillväxt och ökad sysselsättning är
avgörande för att den kommunala ekonomin
skall utvecklas positivt och ge ökade
resurser. Det är bara den del av
tillväxten som beror på att
sysselsättningen, i arbetade timmar, ökar
som skapar ett växande utrymme för
kommunal verksamhet. Då ökar kommunernas
skatteinkomster utan att kostnaderna ökar
i motsvarande grad.
Det bästa sättet att stärka kommunernas
ekonomi och skapa utrymme för god service
och lägre skatter är därför att ha en god
tillväxt och ökad sysselsättning som ger
fler skattebetalare.
Trots att statsbidragen inte utgör den
huvudsakliga finansieringen av
kommunernas verksamheter har
statsbidragen och deras utformning
betydelse för den kommunala ekonomin. Det
är därför oroväckande att regeringen på
område efter område kringgår kommunernas
egna prioriteringar med olika typer av
riktade statsbidrag. En alltmer
framväxande centralism urholkar det
kommunala självstyret och riskerar att
minska de enskilda människornas intresse
för att engagera sig i den lokala
politiken.
Strukturförändringar har varit
nödvändiga bl.a. som en följd av att en
betydande del av saneringen av de
offentliga finanserna skedde via den
kommunala verksamheten. Dessa har
underlättats av att statsbidragssystemet
1993 i grunden omarbetades genom att
specialdestinerade statsbidrag med
detaljreglering ersattes av statsbidrag
utan detaljregleringar om hur de skall
användas. Syftet med att ge statsbidragen
i en "påse" till kommunerna var att öka
kommunpolitikernas möjligheter att ta
till vara de lokala förutsättningarna och
använda resurserna effektivare. Systemet
med statsbidrag utan detaljreglering har
varit framgångsrikt då det verksamt har
bidragit till att effektivisera
kommunernas verksamhet. Det är också ur
demokratisk synvinkel betydelsefullt
genom att lokala politiska prioriteringar
och val av verksamhetsinriktning blir
tydliga för den enskilde kommuninvånaren.
Regeringen verkar dock att inte
uppskatta vare sig demokratiska eller
ekonomiskt rationella aspekter av ett
statsbidragssystem utan
detaljregleringar. Floran av riktade
bidrag blir alltmer omfattande. Det
handlar om bidrag till kommuner i
ekonomiska svårigheter eller med
storstadsproblem, bidrag till kommunala
bostadsbolag med dålig ekonomi,
åldersrelaterade bidrag till skolan
vården och omsorgen,
kvalitetssäkringsbidrag till förskolan
och statsbidrag till landsting som inte
själva klarat av att korta sina vårdköer.
Det tydligaste och mest omdiskuterade
exemplet är ändå regeringens förslag om
maxtaxa i barnomsorgen. Maxtaxan
inskränker enskilda familjers valfrihet
genom att göra en barnomsorgsform så
gynnad att andra alternativ kvävs.
Regeringens underfinansiering av
maxtaxan pekar på ett tydligt behov av
att institutionalisera
finansieringsprincipen genom att lägga
fast arbetsformer mellan
Regeringskansliet och
kommun/landstingsförbund, där varje
proposition som berör kommunsektorn
beräkningstekniskt studeras innan
propositionen läggs till riksdagen.
Det är mycket viktigt att kommunerna
ges den frihet som krävs för att kunna
fortsätta ett förändringsarbete som
innebär att medborgarna kan få mer för
varje skattekrona. Statsbidragen bör
utformas så att de ger rimliga
möjligheter för kommuner med olika
förutsättningar att bedriva en verksamhet
med god standard. En annan viktig
förutsättning för att kommuner och
landsting i hela landet skall ha
likvärdiga förutsättningar att bedriva en
god verksamhet är ett väl fungerande
utjämningssystem.
Utjämningen skall omfatta alla kommuner
på likvärdiga grunder. Systemet skall
inte kompensera för skillnader i
servicenivå, kvalitet, avgiftssättning
och effektivitet, utan baseras på
mätbara, och för kommunerna opåverkbara
faktorer, som mäter strukturella
kostnadsskillnader. Utjämningssystemets
nuvarande tekniska konstruktion leder
dock till oönskade effekter, exempelvis
negativa marginaleffekter till följd av
de länsvisa skattesatserna och
kompensationsgradens nivå. I ett
reformerat system måste denna s.k.
pomperipossaeffekt avskaffas, då den
upplevs som orättfärdig och inkräktar på
det kommunala självstyret. De
förändringar i utjämningssystemet som
behöver vidtas skall grundas på vunna
erfarenheter och behandlas i en
parlamentariskt sammansatt
utvärdering/beredning.
Vi har en annan syn på de kommunala
verksamheterna och den kommunala
självstyrelsen än Socialdemokraterna. Vi
vill föra en politik för självständiga
och starka kommuner. Genom avregleringar
och konkurrensutsättning i förening med
tydlig prioritering av kärnuppgifterna
finns goda möjligheter att uppnå detta.
En socialförsäkringsreform
Bakgrund
Dagens socialförsäkringssystem, bortsett
från det nya pensionssystemet, uppvisar
brister i många avseenden. De är för det
första inte tillräckligt robusta för att
skapa den ekonomiska trygghet som är en
viktig del i ett välfärdssamhälle. Denna
brist beror både på politiska och
demografiska faktorer. Sedan 1990 har ca
600 regeländringar gjorts i
socialförsäkringssystemet. Det säger sig
självt att system som regelbundet
förändras i så hög grad inte kan
betraktas som robusta eller förutsägbara.
Därtill kommer den demografiska
utvecklingen och en mer rörlig
arbetsmarknad framöver att ställa helt
nya krav på socialförsäkringarna. Bland
annat beräknas den s.k. ekonomiska
försörjningskvoten mellan år 2000 och
2030 öka från 1,17 till 1,40. Det innebär
att 100 sysselsatta personer försörjer
140 icke sysselsatta personer förutom sig
själva år 2030, jämfört med 117 personer
år 2000. Detta är en mycket kraftig
försämring av den ekonomiska
försörjningskvoten. De regionala
obalanserna riskerar också att
förstärkas. Detta ställer de offentliga
utgiftssystemen, och inte minst
socialförsäkringarna, inför svåra
uppgifter.
Sveriges befolkning 1970-2030
Tusental personer
Förändri Förändrin
ng g
2000 1970-200
0 2000-2030
0-19 år 2047 -78 -22
20-64 år 5208 474 -97
Över 64 år 1531 417 718
Totalt 8786 813 598
Källa: SCB
Långtidsutredningen och
Konjunkturinstitutet visar dock att det
under de närmaste åren, ungefär fram till
2010, kommer att vara en lättnad i det
ekonomiska trycket från
befolkningsutvecklingen. Detta ger oss en
möjlighet att ändra de offentliga
systemen så att de blir mera långsiktigt
hållbara. Utan förändringar kommer de
offentliga utgifterna att utvecklas som i
nedanstående diagram. Risken är då stor
att panikartade åtgärder kommer att
vidtas, vilket naturligtvis på inget sätt
är bra.
Offentliga utgifter exklusive räntor
Socialförsäkringssystemet är för det
andra inte heller översiktligt.
Socialförsäkringarna omfattar ett 50-tal
olika ersättningstyper. Dessa regleras i
ett 20-tal olika lagar och administreras
av ett tiotal olika huvudmän. Detta i
kombination med den komplexitet som finns
i vissa system och de ständiga
förändringar som görs i systemen innebär
att det i princip är omöjligt för vanliga
medborgare att förstå och ha tilltro till
systemen. Legitimiteten undergrävs
därför, vilket i sig delvis förfelar
syftet med de offentliga
försäkringssystemen.
För det tredje kan systemets
effektivitet och träffsäkerhet också
ifrågasättas. Drygt 350 miljarder kronor
omfördelas till en administrativ kostnad
av ca 6 miljarder kronor årligen. Detta
kan förvisso anses vara en låg kostnad i
förhållande till de belopp som fördelas,
men dessutom kostar fusk, överutnyttjande
och systembrister sannolikt mellan 5 och
7 miljarder kronor varje år (RRV1995:32).
De generella systemen omfattar inte alla.
Det finns således ett stort behov av
att reformera dagens
socialförsäkringssystem. Det behövs till
att börja med en samordning, renodling
och förenkling. På den framtida
arbetsmarknaden kommer behoven att i
många avseenden vara annorlunda än i dag.
Vi kan redan nu se detta genom att
andelen fasta arbeten minskat. Nya
anställningsformer, behov av att växla
mellan att vara företagare och anställd,
behov av att både män och kvinnor skall
kunna förena familjeliv och yrkesliv,
behovet av avbrott för studier under
arbetslivet m.m. skapar i flera avseenden
nya förutsättningar och krav på hur
arbetsmarknadens institutioner skall
fungera. Socialförsäkringarna måste
därför förändras med sikte även på detta.
Utgångspunkter och principer för en
reformering
Befintliga prognoser över
befolkningsutvecklingen visar, som nämnts
ovan, att trycket på de offentliga
finanserna förbättras något under de
närmaste åren. Det är därför
utomordentligt viktigt att denna period
utnyttjas för att reformera systemen så
att de är bättre skickade att svara för
viktiga välfärdsuppgifter i framtiden,
när befolkningsutvecklingen medför större
påfrestningar på de offentliga
finanserna.
De principer som bör ligga till grund
för dessa förändringar återfinns i
betydande grad i den reformering som med
bred politisk enighet gjorts av
pensionssystemet.
· För att stärka systemens
legitimitet handlar det bl.a. om att få
en ökad koppling mellan vad den enskilde
betalar respektive vad han eller hon har
rätt till, eller får ut, i förmån.
·
· Socialförsäkringsförmånerna
måste lättare kunna följa den enskilde
individen. Inte minst på en mer rörlig
och internationaliserad arbetsmarknad är
detta viktigt.
·
· Systemen måste vara utformade så
att de klarar olika typer av demografiska
förändringar utan att behöva förändras
genom nya politiska beslut.
·
Systemen måste ha goda incitament
inbyggda som stimulerar till arbete och
inte leder till överutnyttjande.
Den ökade sjukfrånvaron måste brytas
Ett av de mer akuta problemen i
socialförsäkringssystemet är, som visats
i avsnitt 2.4, utvecklingen för
sjukförsäkringen.
Den ökande ohälsan i arbetslivet är,
förutom det lidande som drabbar den
enskilde, ett växande strukturproblem på
arbetsmarknaden. Det är främst anställda
inom offentliga sektorn som är drabbade.
Skillnaderna mellan könen vad gäller
antalet sjukskrivningar ökar.
Kostnaden för sjukpenning beräknas
till år 2004 öka med 226 % jämfört med år
1997. Samtidigt väntas kostnaderna för
förtidspensioneringar öka till följd av
att även antalet personer som
förtidspensioneras fortsätter att öka.
Det är uppenbart att regeringen inte har
kontroll över utvecklingen.
Riksförsäkringsverkets s.k. 4 september-
undersökning visar att 47 % av de som var
sjukskrivna denna dag var anställda inom
den offentliga sektorn. Det skall
jämföras med att sektorn omfattar ca 31 %
av arbetsmarknaden. Uppenbart är att de
offentliga arbetsgivarna, generellt sett,
har svårigheter att skapa en arbetsmiljö
som förebygger stress och minskar ohälsa.
Detta drabbar främst kvinnor.
Det är främst de långvariga
sjukskrivningarna som ökar. Regeringen
har hittills bara försökt möta de ökade
problemen med utredningar. Utredningar
kan behövas för att förändra på lång
sikt, men många åtgärder som ger snabba
resultat går att göra redan nu. En
utredning (Rehabilitering till arbete,
SOU 2000:78) gjord av Gerhard Larsson är
redan klar och visar på en rad brister i
nuvarande system:
· Mer än en miljon individer har
övervägt att av hälsoskäl förändra sin
arbetssituation.
·
· Sjukfrånvaron ökar kraftigt.
·
· Många sjukskrivna har ett
rehabiliteringsbehov som inte
tillgodoses.
·
· Utbudet av rehabilitering är
otillräckligt och ojämnt fördelat.
·
· Väntetider inom sjukvården
försenar rehabilitering.
·
· Arbetsgivaren behöver stöd i
rehabiliteringsarbetet.
·
· Rehabiliteringsansvaret delas av
fem parallella sektorer som alla har
olika mål, medel och ansvar
(arbetsgivaren, hälso- och sjukvården,
kommunens socialtjänst,
arbetsförmedlingen och
försäkringskassan).
·
· De längre sjukfallen innebär att
arbetsgivaren skjuter över kostnaderna
från den egna verksamheten till staten.
Samtidigt är det på den lokala
arbetsplatsen som det finns möjlighet att
förebygga ohälsa. En bra arbetsgivare
förhindrar stress och ohälsa, och därför
skall bra och lyhörda arbetsgivare
premieras.
·
· Att minska antalet
sjukskrivningsdagar är därför en av de
viktigaste sociala åtgärderna som bör
prägla de kommande årens politik.
Därigenom kan personligt lidande minska
och hälsoläget förbättras samtidigt som
företagens och statens utgifter kan
minska.
·
· En möjlighet att förbättra
situationen är att i hela landet tillåta
finansiell samordning mellan
försäkringskassorna och sjukvården. Det
skulle innebära att försäkringskassorna
kunde bekosta sjukvårdsinsatser för att
snabbt få resultat som skulle hålla nere
långtidssjukskrivningar. I de områden där
detta varit möjligt på försök har
besparingarna visat sig vara avsevärda.
Ett tillämpande i hela landet skulle ha
positiva verkningar både på kostnaderna
och inte minst på enskilda människors
liv. Detta skulle i dagsläget vara
utomordentligt angeläget med hänsyn till
de skenande sjukförsäkrings- och
förtidspensionskostnaderna.
Försäkringskassorna bör också kunna
bekosta specialistvård utanför
landstingssektorn för att minska
väntetiderna.
·
· En finansiell samordning och
ökad självständighet för
försäkringskassorna kombinerat med en
nationell vårdgaranti som garanterar att
en rehabiliterings- eller sjukvårdsinsats
utförs inom en given tid skulle
väsentligt förbättra hälsoläget, stärka
arbetsutbudet och minska de offentliga
kostnaderna.
·
· För att snabbt kunna bryta den
negativa utvecklingen genom
rehabiliteringsinsatser behövs även extra
resurser för bl.a. försäkringskassorna.
·
· En stärkt utbildning i
försäkringsmedicin skulle också i vissa
fall kunna korta sjukskrivningstiderna.
·
· Det förebyggande arbetet på
arbetsplatserna måste ges en högre
prioritet. Detta gäller särskilt där
offentlig sektor är arbetsgivare.
Möjligheten att påverka den egna
arbetssituationen har en avgörande
betydelse för hälsoläget och vilken
stress man upplever. Just på denna punkt
är stora delar av den offentliga sektorn
en dålig förebild genom sina stela och
hierarkiska strukturer.
·
På lite längre sikt behöver mer
genomgripande förändringar genomföras.
Utgångspunkter för en större förändring
av rehabiliteringen och
korttidssjukvården bör bl.a. vara att
individen sätts i centrum, till skillnad
från dagens system där det snarast är
byråkratin som står i centrum. Vidare bör
det vara en offentlig instans som man
vänder sig till och som har hela ansvaret
för rehabiliteringen. De förebyggande
insatserna bör stärkas och utbudet av
rehabiliteringsresurser behöver öka.
Likaså måste likvärdiga möjligheter till
rehabilitering över landet och mellan
olika grupper garanteras samt tydligare
drivkrafter för en snabb och kvalitativ
rehabilitering skapas.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager
för regeringen som sin mening vad vi här
framfört om inriktningen av den allmänna
ekonomiska politiken. Vi tillstyrker
därmed delvis motionerna Fi17 (m)
yrkandena 1, 7 och 10-16, Fi18 (kd)
yrkandena 1, 2 delvis och 5, Fi19 (c)
yrkandena 1, 6-11 och 13-14, Fi20 (fp)
yrkandena 1, 10, 11, 13-16, 18-23 och 25
samt Fi33 (m).
2.Den ekonomiska och monetära unionen
(avsnitt 1.4) (punkt 2) (m, kd, fp)
av Mats Odell (kd), Gunnar Hökmark
(m), Lennart Hedquist (m), Anna
Åkerhielm (m), Per Landgren (kd),
Gunnar Axén (m) och Karin Pilsäter
(fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under
punkt 2 borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad som framförs i reservation
2. Därmed bifaller riksdagen delvis
motionerna
2000/01:Fi17 av Bo Lundgren m.fl. (m)
yrkande 8,
2000/01:Fi18 av Alf Svensson m.fl. (kd)
yrkande 3 och
2000/01:Fi20 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp) yrkande 17.
Ställningstagande
Vi anser att svenskt företagande behöver
en stabil valuta. Den växande osäkerheten
om den svenska kronan försvårar bl.a. för
mindre och medelstora företag att vinna
marknader utomlands. En ekonomisk politik
som följs av ett sjunkande värde på den
svenska kronan urholkar välfärden och
snedvrider förutsättningarna för nytt
företagande. Vi anser att euron snarast
möjligt bör bli svensk valuta. Sverige
bör därför så snart som möjligt,
lämpligen efter en folkomröstning, fatta
beslut om fullt deltagande i EU:s
valutasamarbete. Omedelbart efter ett
positivt beslut bör Sverige inträda i
ERM2.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager
för regeringen som sin mening vad vi
anfört om att Sverige snarast möjligt tar
full del i samarbetet om den gemensamma
valutan. Vi tillstyrker därmed delvis
motionerna 2000/01:Fi17 (m) yrkande 8,
2000/01:Fi18 (kd) yrkande 3 och
2000/01:Fi20 (fp) yrkande 17.
3.Den ekonomiska och monetära unionen
(avsnitt 1.4) (punkt 2, motiveringen)
(c)
av Lena Ek (c).
Ställningstagande
Jag anser att finansutskottets
ställningstagande under avsnitt 1.4 Den
ekonomiska och monetära unionen borde ha
följande lydelse:
För stabiliteten och tillväxten i EU och
övriga Europa är det av vitalt intresse
att valutaunionen blir en framgång. EMU
kommer i hög grad att påverka Sverige och
den svenska ekonomin oavsett om Sverige
deltar eller inte.
Enligt min mening bör Sverige
emellertid inte delta i EMU:s s.k. tredje
etapp, eftersom nackdelarna med ett
svenskt deltagande överväger fördelarna.
EMU är inte i första hand ett ekonomiskt
projekt utan EMU är ett politiskt
projekt. Därtill kommer att EMU är ett av
EU:s mest tydliga överstatliga projekt,
vilket minskar medlemsstaternas
ekonomiska inflytande och ekonomiska
flexibilitet. Vidare begränsas värdet av
den gemensamma penningpolitiken i unionen
av det faktum att medlemsstaternas
ekonomier ser olika ut och att länderna
befinner sig i olika konjunkturfaser.
Enligt min uppfattning kommer också den
gemensamma penningpolitiken att med stor
sannolikhet tvinga fram mer av gemensam
finanspolitik i unionen.
Sverige bör utifrån en trovärdig
ekonomisk politik stå starkt utanför EMU.
Med sunda statsfinanser, en fortsatt
rörlig men stabil växelkurs, en
penningpolitik som styrs av ett
inflationsmål, en reformering av
arbetsmarknaden och ett gynnsamt
företagsklimat skapas goda
förutsättningar för ekonomisk tillväxt,
hållbar utveckling och en möjlighet för
Sverige att stå utanför EMU.
Vi bör noga följa valutaunionens
utveckling och återkommande pröva
argumenten för och emot ett inträde i
EMU. Sveriges långsiktiga relationer till
EMU bör värderas utifrån vunna
erfarenheter. Om en riksdagsmajoritet
avser att aktualisera ett medlemskap i
EMU är det min och Centerns uppfattning
att frågan skall avgöras av medborgarna i
en folkomröstning.
Enligt min mening bör riksdagen således
avslå motionerna Fi17 (m) yrkande 8,
Fi18 (kd) yrkande 3 och Fi20 (fp)
yrkande 17.
4.Mål för budgetpolitiken (avsnitt 2.2)
(punkt 3) (m)
av Gunnar Hökmark, Lennart Hedquist,
Anna Åkerhielm och Gunnar Axén (alla
m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under
punkt 3 borde ha följande lydelse:
Riksdagen fastställer att det långsiktiga
målet för det finansiella sparandet skall
vara att uppnå balans i den offentliga
sektorn över en konjunkturcykel. Därmed
bifaller riksdagen motion 2000/01:Fi17 av
Bo Lundgren m.fl. (m) yrkande 4 och
avslår proposition 2000/01:100 punkt 2
samt motionerna
2000/01:Fi18 av Alf Svensson m.fl. (kd)
yrkande 4 och
2000/01:Fi20 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp) yrkande 2.
Ställningstagande
I likhet med Moderata samlingspartiet
anser vi att budgetarbetet bör inriktas
på att uppnå balans i de offentliga
finanserna sett över en konjunkturcykel.
Riksdagen har som långsiktigt mål för
budgetpolitiken lagt fast ett krav på
överskott i de offentliga finanserna på i
genomsnitt 2 % av BNP över en
konjunkturcykel. Enligt vår mening går
ett sådant mål utöver de krav som de
offentliga finansernas stabilitet ställer
och leder till ett offentligt
översparande på bekostnad av enskilt
sparande och de tillväxtinriktade
reformer som Sverige behöver för att
kunna uppnå en långsiktigt hög och stabil
tillväxt. Sverige skall ha ett ökat
privat sparande, inte en ökad kollektiv
kapitalbildning.
Det av oss förespråkade balansmålet bör
inte omfatta sådant sparande som sker
inom PPM-delen av pensionssystemet. Vi är
medvetna om att EU:s statistikorgan
Eurostat klassificerat detta sparande som
offentligt, men i grunden fungerar det
som ett privaträttsligt sparande och
uppfattas också på det sättet av gemene
man. Detta sparande bör därför inte
räknas in i riktvärdet för
budgetpolitiken. Om man i enlighet med
detta synsätt exkluderar
premiepensionssparandet från regeringens
överskottsmål skulle detta i realiteten
motsvara knappt 1 % under kommande år.
I nuvarande konjunkturläge innebär vårt
mål överskott i de offentliga finanserna
under de kommande åren. Sådana överskott
bidrar också till att den offentliga
skuldkvoten minskas och räntebördan
begränsas.
Oavsett om premiepensionssparandet
räknas in i målet eller ej, bör det
finansiella överskottet enligt vår mening
mot denna bakgrund vara högre än vad
regeringen har angett för de kommande
åren. För egen del anser vi att det bör
uppgå till drygt 1 % av BNP exklusive
premiepensionsdelen. Ett sådant överskott
svarar väl mot vårt mål om balans över
konjunkturcykeln.
Därmed tillstyrker vi motion Fi17 (m)
yrkande 4 och avstyrker propositionen
(punkt 2) samt motionerna Fi18 (kd)
yrkande 4 och Fi20 (fp) yrkande 2.
Mål för budgetpolitiken (avsnitt 2.2)
(punkt 3) (kd)
av Mats Odell och Per Landgren (båda
kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under
punkt 3 borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager som sin mening att
regeringen dels bör lägga fram förslag om
ett kompletterande budgetmål om balans i
statens finansiella sparande sett över en
konjunkturcykel, dels bör fullfölja
arbetet med den långsiktiga inkomst- och
utgiftsstrategi, LINUS, som påbörjades i
Finansdepartementet under den förre
finansministerns ledning. Därmed
bifaller riksdagen motion 2000/01:Fi18 av
Alf Svensson m.fl. (kd) yrkande 4 och
avslår proposition 2000/01:100 punkt 2
samt
motionerna 2000/01:Fi17 av Bo Lundgren
m.fl. (m) yrkande 4 och 2000/01:Fi20 av
Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkande 2.
Ställningstagande
Som vi påpekar i Kristdemokraternas
motion Fi18 ligger överskotten i den
offentliga sektorn under åren framöver
helt i ålderspensionssystemet medan
statsbudgeten går med underskott.
Nuvarande budgetpolitiska överskottsmål
ger därför inte någon buffert åt
statsfinanserna som det ursprungligen var
tänkt. Regeringens avsikt att göra
statsfinanserna mer stabila för
konjunktursvängningar har alltså helt
misslyckats.
För oss kristdemokrater är sunda
statsfinanser av central betydelse för
den ekonomiska politiken. Vi anser därför
att det behövs ett kompletterande
budgetmål för statens finansiella
sparande. Regeringen bör med hänsyn
härtill återkomma till riksdagen med
förslag om ett kompletterande budgetmål
om balans i statens finansiella sparande
över en konjunkturcykel. Regeringen bör i
det sammanhanget också lämna förslag om i
vilken takt ett sådant mål bör fasas in.
Under sin tid som statsråd tog före
detta finansministern Erik Åsbrink
initiativ till ett arbete med en
långsiktig inkomst- och utgiftsstrategi,
LINUS. Erik Åsbrink hann dock aldrig
slutföra detta arbete. En strategi av
detta slag behövs emellertid om Sverige
skall klara den dubbla utmaning som
följer av dels en ökad
internationalisering, dels den
demografiska utvecklingen.
Internationaliseringen tvingar fram
skattesänkningar, medan den demografiska
utvecklingen snarare ställer krav i
motsatt riktning. Regeringen bör därför
anmodas att fullfölja detta arbete.
Därmed tillstyrker vi motion Fi18 (kd)
yrkande 4 och avstyrker propositionens
förslag samt motionerna Fi17 (m) yrkande
4 och Fi20 (fp) yrkande 2.
6.Mål för budgetpolitiken (avsnitt 2.2)
(punkt 3) (fp)
av Karin Pilsäter (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under
punkt 3 borde ha följande lydelse:
3. Riksdagen fastställer målet för det
finansiella sparandet i den offentliga
sektorn till 2,5 % av BNP för 2002.
Därmed bifaller riksdagen motion
2000/01:Fi20 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp) yrkande 2 och
avslår proposition 2000/01:100 punkt 2
samt motionerna
2000/01:Fi17 av Bo Lundgren m.fl. (m)
yrkande 4 och
2000/01:Fi18 av Alf Svensson m.fl. (kd)
yrkande 4.
Ställningstagande
Jag tillstyrker Folkpartiet liberalernas
förslag att målet för det finansiella
sparandet i den offentliga sektorn bör
sättas högre än de 2,0 % av BNP som
föreslås i vårpropositionen. Sedan
tidigare står Folkpartiet bakom det
långsiktiga målet om ett överskott i de
offentliga finanserna på i genomsnitt 2 %
av BNP sett över en konjunkturcykel.
Skall genomsnittet kunna ligga på denna
nivå är det enligt min mening tämligen
självklart att överskottsmålet bör vara
högre i en högkonjunktur för att kunna
väga upp en lägre nivå i en
lågkonjunktur. I denna fråga har
regeringen aldrig haft någon klar
politik.
Folkpartiet anser att det i likhet med
vad som gäller för i år kan vara lämpligt
med ett överskott på 2,5 % av BNP under
2002. För åren 2003 och 2004 är
osäkerheten större. I vårt
budgetalternativ överstiger för dessa år
det finansiella sparandet
genomsnittsnivån 2 % av BNP. Om så behövs
för att möta en konjunkturavmattning är
vi emellertid beredda att minska detta
sparande. Våra angivna överskottsnivåer
för 2003 och 2004 skall därför inte ses
som målsättningar.
Jag tillstyrker således motion Fi20
(fp) yrkande 2 och avstyrker regeringens
förslag samt motionerna Fi17 (m) yrkande
4 samt Fi18 (kd) yrkande 4.
av Gunnar Hökmark, Lennart Hedquist,
Anna Åkerhielm och Gunnar Axén (alla
m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under
punkt 4 borde ha följande lydelse:
a) Utgiftstak för staten (avsnitt 2.4.1)
Riksdagen fastställer utgiftstaket för
staten inklusive ålderspensionssystemet
vid sidan av statsbudgeten för 2002-2004
till 847, 859 respektive 873 miljarder
kronor. Därmed bifaller riksdagen motion
2000/01:Fi17 av Bo Lundgren m.fl. (m)
yrkande 3 och
avslår proposition 2000/01:100 punkt 3
samt motionerna
2000/01:Fi18 av Alf Svensson m.fl. (kd)
yrkande 6,
2000/01:Fi19 av Agne Hansson m.fl. (c)
yrkande 2 och
2000/01:Fi20 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp) yrkande 3.
b) Beräkning av utgifter för den
offentliga sektorn (avsnitt 2.4.2)
Riksdagen godkänner Moderata
samlingspartiets beräkning av de
offentliga utgifterna för åren 2002-2004.
Därmed bifaller riksdagen motion
2000/01:Fi17 av Bo Lundgren m.fl. (m)
yrkande 2
och avslår proposition 2000/01:100 punkt
5 samt motionerna
2000/01:Fi18 av Alf Svensson m.fl. (kd)
yrkande 8,
2000/01:Fi19 av Agne Hansson m.fl. (c)
yrkande 3 och
2000/01:Fi20 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp) yrkande 5.
c) Fördelning av utgifterna på
utgiftsområden
Riksdagen godkänner, som riktlinjer för
regeringens budgetarbete, Moderata
samlingspartiets förslag till preliminär
fördelning av utgifterna på
utgiftsområden för åren 2002-2004 enligt
efterföljande tabell. Därmed bifaller
riksdagen motion 2000/01:Fi17 av Bo
Lundgren m.fl. (m) yrkandena 5 och 6,
och avslår proposition 2000/01:100 punkt
4 samt motionerna
2000/01:Fi18 av Alf Svensson m.fl. (kd)
yrkande 7,
2000/01:Fi19 av Agne Hansson m.fl. (c)
yrkande 4 och
2000/01:Fi20 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp) yrkandena 4 och 12.
Ställningstagande
Trots att regeringen räknar med en
fortsatt ekonomisk eftersläpning gentemot
omvärlden föreslår man inga strukturella
reformer, bara nya utgiftsåtaganden. Men
det är just strukturella reformer som
Sverige är i behov av, inte ökade
offentliga utgifter och ökad offentlig
makt på medborgarnas bekostnad. Vi
behöver reformer som ökar medborgarnas
valfrihet och självbestämmande och som
skapar förutsättningar för framväxten av
nya företag. Vi behöver reformer som ökar
den långsiktiga tillväxtpotentialen och
som gör ekonomin stark nog att möta
sådana nya utmaningar som en ökad
globalisering och en kommande
internationell avmattningsperiod. Vi
behöver slutligen också reformer som
tillgodoser de krav på ekonomins
funktionssätt som den demografiska
utvecklingen ställer. Men av allt detta
syns ingenting i regeringens
vårproposition.
I stället sker motsatsen. Med
vårpropositionen ökar de offentliga
utgifterna i ett läge när Sverige
fortfarande har en av världens mest
konjunkturkänsliga statsfinanser. Den
offentliga utgiftskvoten är inte bara
högst inom OECD utan ligger så mycket som
15 % över genomsnittet bland OECD:s
medlemsländer. Till detta kommer att de
utgiftsökningar som regeringen nu
föreslår är så omfattande att
statsbudgeten väntas gå med underskott
under de kommande åren. Bortser man från
de beräknade engångseffekterna visar det
sig att det underliggande underskottet är
dubbelt så stort, närmare 40 miljarder.
Att statsbudgeten mitt under en
högkonjunktur uppvisar stora
underliggande underskott visar att
regeringen inte har den kontroll över
statsfinanserna som den hävdar. Tvärtom
tyder de kommande årens snabba
utgiftsökningar och kraftigt krympta
budgeteringsmarginaler på att regeringen
på grund av yttre och inre tryck är på
väg att förlora denna kontroll. Detta
intryck förstärks av att regeringen redan
nu har börjat inteckna
budgeteringsmarginalen för 2004. Den
budgeteringsmarginal som föreslås för
detta år uppgår nämligen till endast 15,8
miljarder kronor, vilket motsvarar 1,8 %
av de takbegränsade utgifterna. Det är
mindre än vad som någon gång tidigare har
fastställts för det tillkommande tredje
året.
Med en sådan utveckling finns det
enligt vår mening stor risk för att de
offentliga finanserna återigen kommer att
drabbas hårt när konjunkturen vänder
nedåt. De offentliga finansernas
sårbarhet måste minska för att den
privata sektorn skall få bättre
förutsättningar för tillväxt över tiden.
Genom att den offentliga sektorn lägger
beslag på en så stor del av resurserna
blir också den privata sektorns förmåga
att erbjuda nya arbetstillfällen
otillräcklig.
Utveckling mot ständigt ökade utgifter
och skatter måste brytas. Det krävs en
radikal politik som ger förnyelse och
svarar mot dagens krav - en politik som
bygger på respekten för enskilda
människors kunskap och förmåga och den
dynamik som frigörs i ett öppet
samhällsklimat. Reformer som öppnar för
enskilda människors val och deras
kontroll över den egna vardagen ger
Sverige större möjligheter i framtiden.
En sådan ekonomisk politik, med en
tydlig utbudsinriktning och med
återhållsamhet med offentliga utgifter,
kan förena en varaktig hög tillväxt med
låg inflation och sund löneutveckling.
Arbetsmarknaden behöver moderniseras,
avregleringar genomföras, skatter sänkas
och de offentliga utgifterna minskas.
Moderata samlingspartiet redovisar en
politik med en sådan inriktning. Vårt
parti föreslår i motion Fi17 ett antal
strukturella reformer som främjar
tillkomsten av nya arbeten och som gör
det möjligt för folk att leva på sin egen
lön.
Enligt vår mening bör budgetpolitiken
utformas på det sätt som Moderata
samlingspartiet föreslår. Medborgarna
måste få valfrihet och rätt att själva
bestämma om sin trygghet. Lägre skatter
och lägre utgifter i stat och kommun
betyder större frihet för enskilda och
familjer att själva välja. Det ger dem
större möjlighet att prioritera och forma
sin framtid, vilket i sig är en
utveckling värd att sträva efter.
Såsom närmare utvecklas i den moderata
motionen anser vi att budgetpolitiken bör
ges en sådan inriktning att man når
balans på en lägre nivå. Vårt mål är att
de offentliga finanserna skall vara i
balans över en konjunkturcykel.
Det är vår uppfattning att i
bedömningen av de offentliga finansernas
överskott bör inte
premiepensionssparandet ingå eftersom det
i praktiken är ett privaträttsligt
sparande. Det faktum att regeringen
verkar räkna med premiepensionsmedlen som
en buffert för de offentliga finanserna
ger ett intryck av att man också kan
tänka sig att ta i anspråk pensionärernas
pengar. Det är ett förhållningssätt till
de pengar som enskilda människor sparar
som är högst anmärkningsvärt, inte minst
mot bakgrund av att regeringen nu låter
statens budgetunderskott växa för de
kommande åren.
Det faktum att den gemensamma
europeiska statistiken inkluderar även
den typ av obligatoriskt sparande som
premiepensionsmedlen utgör, behöver inte
innebära att man också lägger det till
grund för den faktiska bedömningen av de
offentliga finansernas stabilitet.
Antingen avser regeringen att ta i
anspråk dessa medel eller så lurar man
sig själv i sin bedömning av de
offentliga finansernas faktiska
överskott. Det är ett slarvigt och
cyniskt sätt att hantera en viktig fråga.
Genom att i den samlade bedömningen
exkludera PPM-medlen ges inte bara en mer
rättvisande bild av de offentliga
finansernas överskott utan också mer
relevanta och tydliga krav på
budgetpolitikens inriktning oavsett om
man vill ha ett överskott i de offentliga
finanserna över konjunkturcykeln eller om
man som vi vill ha de offentliga
finanserna i balans. Förutsatt att
regeringen respekterar att PPM-medlen är
de framtida pensionärernas och inte det
offentligas pengar är regeringens
överskottsmål över konjunkturcykeln bara
drygt 1 %. Vårt mål om att de offentliga
finanserna, exklusive PPM-medlen, skall
vara i balans över konjunkturcykeln leder
till en stramare budgethantering. För de
kommande åren bedömer vi att detta
ställer de krav på överskott som vi
redovisat.
Är de offentliga finanserna i balans
kommer även statsskulden att vara
oförändrad i nominella termer, men mätt
som andel av BNP kommer den att sjunka i
takt med att BNP växer. Minskningen av
statsskulden bör därutöver påskyndas
genom försäljning av statliga företag.
Givet ett sådant balansmål bör vi i
nuvarande konjunkturtopp ha överskott i
de offentliga finanserna.
Våra förslag leder till att utgifts-
och skattekvoterna kommer att sjunka med
ytterligare 3 respektive 5 procentenheter
fram till 2004 jämfört med regeringens
alternativ. Med vår politik kommer då
dessutom den konsoliderade bruttoskulden
att understiga 40 % av BNP, vilket är
närmare 7 procentenheter lägre än
regeringen räknar med för egen del.
Som närmare utvecklas i vår motion
föreslår vi utgiftsminskningar som för
2002 uppgår till netto 27,3 miljarder
kronor och för 2003 och 2004 till 57,0
respektive 68,8 miljarder kronor.
Tillsammans med lägre statsskuldsräntor
och det utrymme som finns uppfört i
vårpropositionen som en beräkningsteknisk
överföring ger besparingarna i det
moderata budgetalternativet utrymme för
sänkta skatter med 53,2 miljarder kronor
2002, 86,0 miljarder kronor 2003 och
109,5 miljarder kronor 2004.
I ett medellångt perspektiv bör man
inrikta sig på att sänka skatterna till
en nivå som motsvarar genomsnittet bland
våra viktigaste konkurrentländer. Det är
en förutsättning för att Sverige i en
global ekonomi skall ha konkurrenskraft
om företagande och kunskap och därmed
kunna slå vakt om välfärden.
Vi moderater föreslår omfattande
skattesänkningar avsedda att främja
tillväxten, ökad social trygghet, minskat
bidragsberoende och att skapa
förutsättningar för nya arbeten. Våra
förslag kan ses som en långtgående
växling från subventioner och bidrag till
skattesänkningar som särskilt inriktas på
de breda grupperna av låg- och
medelinkomsttagare.
Det är framför allt vanliga familjer
med låga och medelstora inkomster som har
behov av skattesänkningar, och enligt vår
mening är det därför naturligt att man -
såsom Moderata samlingspartiet förordar -
i första hand sänker skatten på
arbetsinkomster för dessa grupper, bland
vilka barnfamiljerna är särskilt utsatta.
Men även andra skatter, som också har
stor betydelse för låg- och
medelinkomsttagare, bör enligt vår mening
sänkas betydligt under åren framöver,
inte minst fastighetsskatten och skatten
på bensin och diesel. Uppenbart är att
regeringen i stället för att ge
medborgarna en ökad kontroll över
välfärden tänker sig att den offentliga
makten skall lägga beslag på en större
del av den ekonomiska tillväxten. De
ökade skatteinkomster som regeringen
räknar med under de kommande åren
tillfaller stat och kommun på bekostnad
av framför allt låg- och
medelinkomsttagarnas sociala trygghet.
Risken för att regeringen med sin
politik kommer att tvingas höja skatterna
för låg- och medelinkomsttagare
ytterligare, alltmedan man gör särskilda
undantag för vissa höginkomsttagargrupper
och mycket förmögna, riskerar inte bara
att leda till en ökad orättfärdighet utan
också till växande social otrygghet. Den
ökande skattebelastning som skett genom
fastighetsskattens utveckling under 1990-
talet visar på detta.
Regeringens ovilja att sänka
skattesatserna, förutom för små
marginella grupper av utländska
höginkomsttagare och miljardärer,
riskerar att genom rörliga skattebaser
leda till ett betydande skattebortfall.
Det skattebortfallet motsvaras inte av
att de enskilda medborgarna vid
skattesänkningar får mer pengar kvar
efter skatt utan kommer att leda till
plötsliga beslut om besparingar och
minskade transfereringar. På det viset
riskerar regeringens skatte- och
utgiftspolitik leda till att låg- och
medelinkomsttagare får både högre
skattebelastning och lägre bidrag till
skillnad från en offensiv reformstrategi
där minskade bidrag uppvägs av väsentligt
större skattesänkningar.
I det moderata budgetalternativet
fördelas skattesänkningarna 2004 så att
23 miljarder kronor används för att
minska skatten på företagande och
kapitalbildning, medan hela 86 miljarder
kronor, eller närmare fyra femtedelar,
avser lägre skatt på arbete, familj och
boende.
Tyngdpunkten i våra skattesänkningar
ligger på låg- och medelinkomsttagare
samtidigt som vi gör Sverige mer
konkurrenskraftigt i fråga om företagande
och kunskap. Skattesänkningar utformade
på detta sätt skapar enligt vår mening
större trygghet för enskilda och familjer
samtidigt som Sveriges långsiktiga
tillväxtförutsättningar stärks.
När vi utformat våra besparingsförslag
har vi särskilt eftersträvat att undanta
de grupper som har svårt att tillgodogöra
sig skattesänkningarna. Tvärtom föreslår
vi betydande förbättringar i förhållande
till regeringens förslag för exempelvis
handikappade och pensionärer. Vi
moderater föreslår inte heller några
besparingar som berör sjukvård,
äldreomsorg eller undervisningen i
grundskola och gymnasium.
I stället innebär besparingarna att man
skall återgå till den 75-procentiga
ersättningsnivå som användes fram t.o.m.
1997 inom socialförsäkringssystemen och
arbetslöshetsförsäkringen samt införa
ytterligare en karensdag i
sjukförsäkringen. Dessa besparingar anser
vi oss kunna göra eftersom den enskilde
med våra förslag kompenseras genom lägre
skatter på ersättningarna.
Arbetslöshetsförsäkringen bör dessutom
omvandlas till en omställningsförsäkring
med ökad egenfinansiering för
medlemmarna. I avvaktan på att det sker
motsätter vi oss de av regeringen
aviserade höjningarna av golv och tak i
arbetslöshetsförsäkringen.
Utgiftsminskningar bör också
åstadkommas genom minskat företagsstöd,
minskade bidrag till organisationer och
politiska partier, en snabbare avveckling
av bostadssubventionerna, slopat presstöd
samt slopat stöd till lokala
investeringsprogram, effektivare
rehabilitering och besparingar inom den
statliga administrationen.
Såsom framgår av den moderata motionen
anser vi att sådana grundläggande
samhällsfunktioner som t.ex.
rättsväsendet bör tillföras ökade
resurser i förhållande till vad
regeringen föreslagit. Vi vill också
satsa mer på väginvesteringar,
assistansersättning åt handikappade,
miljö, försvar och fr.o.m. 2002 ett
barnomsorgskonto som tillsammans med ett
grundavdrag på 15 000 kr per barn och ett
avdrag för styrkta barnomsorgskostnader
utgör vårt alternativ till regeringens
maxtaxa.
Staten bör också genomföra omfattande
avregleringar och konkurrensutsätta
kommunala verksamheter, som även i övrigt
bör effektiviseras och rationaliseras för
att medborgarna skall få valuta för sina
skattepengar. Vi moderater föreslår en
omfattande avreglering och
konkurrensutsättning av kommunal
verksamhet. Vi anser också att en översyn
av vilka uppgifter en kommun skall få
ägna sig åt bör göras.
Det inomkommunala utjämningssystemet
måste enligt vår mening ha avskaffats
senast vid utgången av 2003, då det bör
ersättas av ett nytt system som
stimulerar till ekonomisk tillväxt och
samtidigt ger tillräckliga bidrag till
kommuner och landsting med otillräcklig
skattekraft.
Statsbidragen bör i avvaktan härpå inte
höjas ytterligare för kommunerna. De
minskade kostnader för kommunsektorn som
vår politik ger upphov till är tvärt om
så betydande att vi för de kommande åren
föreslår en minskning av nivån på det
generella statsbidraget. En sådan
sänkning är också motiverad med hänsyn
till att skatteintäkterna nu ökar snabbt
för kommunerna.
De utgiftsminskningar som följer av
våra besparingsförslag och den
kompensation vi tillför kommunsektorn för
våra skatteförslag innebär sammantagna
att utgiftstaket för staten under de
kommande tre budgetåren bör bestämmas
till 847 miljarder kronor 2002,
859 miljarder kronor 2003 och
873 miljarder kronor 2004. Att våra
förslag till utgiftstak för staten
överstiger regeringens 2002 och 2003
sammanhänger med de ökade kommunbidrag
som krävs för att neutralisera våra
skatteförslag. Ser man till utgiftstaket
för hela den offentliga sektorn
bortfaller dessa neutraliseringseffekter,
och då får vi väsentligt lägre utgifter
än vad regeringen räknar med i sitt
budgetförslag. Vårt utgiftstak för den
offentliga sektorn understiger
regeringens med 29, 116 respektive 147
miljarder kronor 2002-2004.
Vid beräkningen av utgiftstaket har vi
inte inkluderat någon
budgeteringsmarginal eftersom den
påverkar budgetdisciplinen negativt. De
ramanslag som bestäms för olika
utgiftsområden skall vara så utformade
att de ger myndigheter en betydande
frihet att lösa sina uppgifter. Det är
uppenbart att regeringen nu, genom
budgeteringsmarginalen, använder
utgiftstaken som mål för hur de
offentliga utgifterna skall utvecklas i
stället för som en begränsning av de
statliga utgifternas utveckling. Det har
lett till att de statliga utgifterna
exklusive ränteutgifterna nu växer mycket
snabbt.
Om de föreslagna taken för statens
utgifter under de närmaste tre åren
behöver överskridas, får regeringen
återkomma till riksdagen med en
förklaring och ett förslag till de
besparingar som krävs för att det
ursprungligen fastställda taket skall
kunna upprätthållas.
Den finansiella effekten av Moderata
samlingspartiets budgetalternativ kan
sammanfattas på det sätt som framgår av
efterföljande tabell. Den visar att med
vårt budgetalternativ kommer sparandet
att ligga på en nivå som med marginal
överstiger även de av regeringen använda
budgetmålen de kommande tre åren.
Som vi tidigare framhållit bör
budgetarbetet ha en sådan inriktning att
man uppnår balans i de offentliga
finanserna sett över en konjunkturcykel.
I nuvarande konjunkturläge innebär detta
att man under några år bör ha överskott i
budgeten för att därefter kunna tillåta
sig underskott i nästa lågkonjunktur. Det
moderata alternativet är utformat i
enlighet med detta synsätt.
Finansiellt sparande i den konsoliderade
offentliga sektorn med Moderata
samlingspartiets budgetalternativ
Miljarder kronor
200 200 200
2 3 4
Finansiellt sparande enligt 45, 47, 49,
vårpropositionen 2 2 3
Moderata besparingar +27 +57 +68
,3 ,0 ,8
Moderata skattesänkningar - - -
53, 86, 109
2 0 ,5
Ränteeffekt av större +2, +5, +7,
privatiseringar än regeringens 0 1 4
Utnyttjande av reserv avsatt i
BP som beräkningsteknisk
överföring för 2002-2004 +25 +25 +39
,9 ,6 ,9
Finansiellt sparande med 47, 48, 55,
Moderaternas budgetalternativ 2 9 9
- i förhållande till +2, +1, +6,
regeringens budgetmål 0 7 6
Vi vill under de närmaste tre åren
privatisera statliga företag för 80, 45
respektive 45 miljarder kronor per år
utöver regeringens planer. Det extra
utrymme som detta ger skall användas till
en snabbare amortering av statsskulden.
Med tanke på de privatiseringar som även
regeringen har sagt sig vilja göra är det
uppenbart att detta är realistiska
belopp, inte minst sedan man nu sagt sig
vilja minska den statliga ägarandelen i
Telia till 10 %.
Våra besparingsförslag har en sådan
inriktning att de grupper som har svårt
att tillgodogöra sig skattesänkningarna
är undantagna från partiets besparingar.
Tvärtom föreslår vi betydande
förbättringar i förhållande till
regeringens förslag för exempelvis
handikappade och pensionärer. Vi finner
det anmärkningsvärt att regeringen
förbiser dessa grupper samtidigt som man
i gengäld ökar på kostnaderna för statlig
administration med betydande belopp.
Sammanfattningsvis anser vi således att
Moderata samlingspartiets förslag till
inriktning av budgetpolitiken liksom
partiets förslag till utgiftstak för åren
2002-2004 bör ligga till grund för
budgetpolitiken. Det innebär att vi
tillstyrker de i motion Fi17 (m)
föreslagna nivåerna för utgiftstaket för
staten för åren 2002-2004 (yrkande 3),
liksom vårt förslag till beräkning av de
offentliga utgifterna (yrkandena 2).
Vidare tillstyrker vi Moderata
samlingspartiets förslag till inriktning
av budgetpolitiken (yrkande 6) liksom
fördelningen av utgifter på
utgiftsområden i enlighet med
efterföljande tabell (yrkande 5).
Regeringens förslag i berörda delar
avstyrks liksom de övriga motioner som är
aktuella i detta sammanhang.
Moderata samlingspartiets förslag till
utgiftsramar för 2002-2004
Miljarder kronor
Förändringar i förhållande till
regeringens förslag
Vi anser att förslaget till
riksdagsbeslut under punkt 4 borde ha
följande lydelse:
5. Budgetpolitikens inriktning 2002-2004
a) Utgiftstak för staten (avsnitt
2.4.1)
Riksdagen fastställer utgiftstaket för
staten inklusive
ålderspensionssystemet vid sidan av
statsbudgeten för år 2002 till 802
miljarder kronor, för 2003 till 824
miljarder kronor och för 2004 till 853
miljarder kronor. Därmed bifaller
riksdagen motion 2000/01:Fi18 av Alf
Svensson m.fl. (kd) yrkande 6,
och avslår proposition 2000/01:100
punkt 3 samt motionerna
2000/01:Fi17 av Bo Lundgren m.fl. (m)
yrkande 3,
2000/01:Fi19 av Agne Hansson m.fl. (c)
yrkande 2 och
2000/01:Fi20 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp) yrkande 3.
b) Beräkning av utgifter för den
offentliga sektorn (avsnitt 2.4.2)
Riksdagen godkänner Kristdemokraternas
förslag till beräkning av de
offentliga utgifterna för åren
2002-2004. Därmed bifaller riksdagen
motion 2000/01:Fi18 av Alf Svensson
m.fl. (kd) yrkande 8,
och avslår proposition 2000/01:100
punkt 5 samt motionerna
2000/01:Fi17 av Bo Lundgren m.fl. (m)
yrkande 2,
2000/01:Fi19 av Agne Hansson m.fl. (c)
yrkande 3 och
2000/01:Fi20 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp) yrkande 5.
c) Fördelning av utgifterna på
utgiftsområden
Riksdagen godkänner, som riktlinje för
regeringens budgetarbete,
Kristdemokraternas förslag till
preliminär fördelning av utgifterna på
utgiftsområden för åren 2002-2004
enligt efterföljande tabell. Därmed
bifaller riksdagen motion 2000/01:Fi18
av Alf Svensson m.fl. (kd) yrkande 7,
och avslår proposition 2000/01:100
punkt 4 samt motionerna
2000/01:Fi17 av Bo Lundgren m.fl. (m)
yrkandena 5 och 6
2000/01:Fi19 av Agne Hansson m.fl. (c)
yrkande 4 och
2000/01:Fi20 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp) yrkandena 4 och 12.
Ställningstagande
Vi ställer oss bakom Kristdemokraternas
budgetalternativ som presenteras i motion
Fi18. Enligt vår mening bör de sju
områden som Kristdemokraterna vill
prioritera styra inriktningen på
budgetarbetet. Således är det enligt
utskottet av största vikt med satsningar
enligt följande sju punkter; en
tillväxtpolitik för nya jobb, en
skattepolitik där alla får behålla mer av
sin egen lön, en reformerad
familjepolitik, bättre pensioner,
förbättringar inom vården, omsorgen och
skolan, ett återupprättat rättsväsende
samt upprustad infrastruktur.
Grundbulten i kristdemokratisk
ekonomisk politik är att stabila och goda
villkor för fler och växande företag och
därigenom öka sysselsättningen, minska
arbetslösheten och trygga välfärden.
Detta åstadkoms genom en balanserad
finanspolitik för sunda statsfinanser i
kombination med strukturella åtgärder som
förbättrar ekonomins funktionssätt och
avlägsnar de seglivade bromsmekanismer
som i mer än 30 år underminerat den
svenska ekonomins utvecklingskraft och
bäddat för dagens höga totala
arbetslöshet och brister i välfärden. Vi
anser att en omläggning snarast behöver
genomföras av egendoms- och
kapitalbeskattningen. Förmögenhetsskatten
bör fasas ut ur det svenska skatte
systemet liksom dubbelbeskattningen på
investeringar och risksparande. För att
delvis finansiera detta föreslås en något
höjd bolagsskatt, dvs. skatten på
företagens faktiska vinster.
Arbetsgivaravgifterna bör sänkas med 10
procentenheter på lönesummor upp till 900
000 kr per år.
Inkomstskatten för låg- och
medelinkomsttagare bör sänkas genom att
grundavdraget vid den kommunala
beskattningen höjs kraftigt. Vi föreslår
en inkomstskattereform i fyra delar.
Bland annat föreslås ett höjt
grundavdrag, vilket även kommer
pensionärerna till del. Den totala
skattesänkningen blir för de flesta runt
300 kr per månad eller ca 3 600 kr för år
2002. Värnskatten bör slopas.
Boendeskatterna bör sänkas genom en
varaktig återgång till, och frysning av,
taxeringsvärdena på 2000 års nivå.
Sammantaget vill vi sänka
fastighetsskatteuttaget på flerfamiljshus
(hyreshus och och bostadsrätter) och
egnahem (villor) med drygt 5 miljarder
kronor. Enligt vår mening bör också
förmögenhetsskatten avvecklas i tre steg.
För att delvis finansiera detta föreslås
höjd bolagsskatt till 30 %.
Inom det skattepolitiska området
föreslår vi vidare att avdragsrätten på
pensionssparande successivt höjs till ett
helt basbelopp per år samt att en
avdragsrätt för sparande på individuella
utbildningskonton genomförs. Vi anser
också att reseavdraget för resor till och
från jobbet skall sänkas från 7 000 till
5 000 kronor och att en 50-procentig
skattereduktion införs för de privata
hushållens köp av tjänster i det egna
hemmet (inkl. ROT-tjänster).
På familjeområdet föreslås bl.a. höjd
garantinivå i föräldraförsäkringen från
dagens 60 kr per dag till 150 kr per dag
från 2002, införande av ett
barnomsorgskonto på totalt 40 000 kr per
barn som fyllt ett år, en avdragsrätt för
samtliga styrkta barnomsorgskostnader på
maximalt 50 000 kr per år samt införande
av en statlig skattereduktion för varje
barn upp till 16 år.
För att förbättra för de sämst ställda
pensionärerna bör pensionstillskottet
höjas med 200 kr per månad år 2002. År
2003 träder det nya pensionsystemet i
kraft vad gäller den nya
garantipensionen. Samtliga pensionärer
kommer då att betala skatt i det vanliga
skattesystemet. Från och med år 2003
kommer det föreslagna höjda grundavdraget
m.a.o. att omfatta hela pensionärs
kollektivet, vilket gör att även de
pensionärer som har lägst pension kommer
att få sänkt skatt med ca 250 kr per
månad. Utskottet anser också att hela
inkomstprövningen av bostadstillägget bör
slopas och att omställningspensionen för
efterlevande återställs från sex till
tolv månader. Vidare bör inte
inkomstprövningen av bostadstillägg
innehålla fritidsfastigheter.
Kommunsektorn bör tillföras ytterligare
resurser för att täcka in den högre
ambitionsnivå som Kristdemokraterna har,
bl.a. vad gäller antalet vårdplatser och
möjligheten för kommunerna att införa
enhetstaxa i äldreomsorgen. Anslaget till
bilstöd bör ökas med 20 miljoner kronor
per år under åren 2002-2004. Sjuk- och
tandvårdsförsäkringen bör på sikt
samordnas. För detta ändamål bör en
utredning skyndsamt tillsättas. I
avvaktan på denna utredning tillförs
anslaget 100 miljoner kronor per år under
åren 2002-2004.
En förstärkning av rättsväsendet är
enligt vår mening en prioriterad uppgift.
Vi anser att särskilt polisens situation
måste förändras. Till skillnad från
regeringen vill Kristdemokraterna att det
skall finnas 19 000 poliser år 2006 och
att närpoliskontoren skall hållas öppna i
betydligt större utsträckning än i dag.
Vi anser också att skattekontrollen bör
effektiviseras och tullkontrollen
skärpas. Vidare delar utskottet
Kristdemokraternas uppfattning att
antalet häktesplatser och platser för
sluten ungdomsvård måste öka samt att
resurser måste avsättas för
påverkansprogram, fler
motivationsavdelningar och förberedelser
för utslussning inom kriminalvården.
Omfattande satsningar behöver göras för
att rädda den snabbt förfallande väg- och
järnvägsinfrastrukturen. Utskottet delar
Kristdemokraternas uppfattning att
satsningar på 8,5 miljarder kronor
behöver avsättas, främst för
väginvesteringar den närmaste
treårsperioden.
Det svenska biståndet bör öka avsevärt.
Därför anser vi att ytterligare 2,7
miljarder kronor bör anvisas under
perioden 2002-2004, för att år 2004
avsätta 0,92 % av BNI.
Vi anser att den nya
rehabiliteringsförsäkring som föreslås i
SOU 2000:78 i alla väsentliga huvuddrag
bör genomföras från den 1 juli 2002, då
varje krona satsad på rehabilitering i
längden ger minst nio kronor tillbaka. Vi
föreslår också att ersättning för
personskadekostnader i samband med
trafikolyckor överförs till
trafikförsäkringen samt att en andra
karensdag införs inom sjukförsäkringen.
En viktig strukturreform för bl.a. en
bättre lönebildning är ökad
finansieringsgrad i en allmän och
obligatorisk arbetslöshetsförsäkring med
en egenavgift som täcker 33 % av
kostnaderna. Detta leder till markant
sänkta kostnader inom utgiftsområde 13
Ekonomisk trygghet vid arbetslöshet. Vi
tillstyrker Kristdemokraternas samlade
förslag om ökade resurser för fler
tjänster inom vård, omsorg och skola samt
företags- och tillväxtfrämjande åtgärder,
vilka leder till att trycket på
arbetslöshetsförsäkringen kan minska
något.
Vi anser att regelsystemen för de
arbetsmarknadspolitiska programmen bör
förenklas och att antalet åtgärder
minskar. I likhet med Kristdemokraternas
förslag kan ramen för utgiftsområde 13
Arbetsmarknad minskas med ca 10 miljarder
kronor per år under perioden 2002-2004.
Ett nytt system med utbildningskonto bör
införas med möjlighet att avsätta medel
för investeringar i utbildning i enlighet
med Kristdemokraternas förslag.
Dagens studiefinansieringssystem har
stora brister. Vi förordar ett
studiefinansieringssystem som omfattar
studerande såväl på högskola, i
vuxenutbildning som på ungdomsgymnasiet.
Den planerade utbyggnadstakten av antalet
platser för vuxenstudier och i högskolan
bör vara något lägre för att undvika en
försämrad utbildningskvalitet. I likhet
med Kristdemokraterna avvisar vi
regeringens förslag om maxtaxa inom
barnomsorgen liksom den centralstyrda
skolsatsning som regeringen budgeterat
för.
Genom privatisering av statliga företag
kan statsskulden amorteras ner
ytterligare. Vi föreslår därför en ökad
utförsäljning med 80, 45 resp. 45
miljarder kronor mer än regeringen räknar
med för perioden 2002-2004.
I följande tabell visas vårt förslag
till fördelning på utgiftsområden för
2002-2004. Vårt förslag överensstämmer
med det av Kristdemokraterna i motion
Fi18 framlagda förslaget.
Utskottets och Kristdemokraternas förslag
till utgiftsramar för 2002-2004
Förändringar i förhållande till
utskottets förslag
Miljoner kronor
Vi ställer oss bakom Kristdemokraternas i
motion Fi18 framförda förslag till
inriktning av budgetpolitiken. Det
innebär att vi också ställer oss bakom
Kristdemokraternas förslag till
utgiftstak liksom partiets förslag till
preliminär fördelning av utgifterna på
utgiftsområden.
Vi föreslår således att utgiftstaket
för staten fastställs till 802 miljarder
kronor för år 2002, till 824 miljarder
kronor år 2003 och till 853 miljarder
kronor år 2004. Utgiftstaket för den
offentliga sektorn bör beräknas till 1
145, 1 192 respektive 1 235 miljarder
kronor för åren 2002-2004.
Med hänvisning till vad vi här anfört bör
riksdagen bifalla motion Fi18 (kd)
yrkandena 5-8 avseende
budgetpolitikens inriktning, beräkning
av offentliga utgifter, utgiftstak för
staten samt den preliminära
beräkningen för samtliga
utgiftsområden som riktlinje för
regeringens budgetarbete.
Propositionen i motsvarande delar
avstyrks liksom samtliga övriga här
aktuella motionsyrkanden.
Jag anser att utskottets förslag under
punkt 4 borde ha följande lydelse:
5. Budgetpolitikens inriktning 2002-2004
a) Utgiftstak för staten (avsnitt
2.4.1)
Riksdagen fastställer utgiftstaket för
staten inklusive
ålderspensionssystemet vid sidan av
statsbudgeten för år 2002 till 821
miljarder kronor, för 2003 till 810
miljarder kronor och för 2004 till 830
miljarder kronor. Därmed bifaller
riksdagen motion 2000/01:Fi19 av Agne
Hansson m.fl. (c) yrkande 2
och avslår proposition 2000/01:100
punkt 3 samt motionerna
2000/01:Fi17 av Bo Lundgren m.fl. (m)
yrkande 3,
2000/01:Fi18 av Alf Svensson m.fl.
(kd) yrkande 6 och
2000/01:Fi20 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp) yrkande 3.
b) Beräkning av utgifter för den
offentliga sektorn (avsnitt 2.4.2)
Riksdagen godkänner Centerpartiets
förslag till beräkning av de
offentliga utgifterna för åren
2002-2004. Därmed bifaller riksdagen
motion 2000/01:Fi19 av Agne Hansson
m.fl. (c) yrkande 3
och avslår proposition 2000/01:100
punkt 5 samt motionerna
2000/01:Fi17 av Bo Lundgren m.fl. (m)
yrkande 2,
2000/01:Fi18 av Alf Svensson m.fl.
(kd) yrkande 8 och
2000/01:Fi20 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp) yrkande 5.
c) Fördelning av utgifterna på
utgiftsområden
Riksdagen godkänner, som riktlinje för
regeringens budgetarbete,
Centerpartiets förslag till preliminär
fördelning av utgifterna på
utgiftsområden för åren 2002-2004
enligt efterföljande tabell. Därmed
bifaller riksdagen motion 2000/01:Fi19
av Agne Hansson m.fl. (c) yrkande 4
och avslår proposition 2000/01:100
punkt 4 samt motionerna
2000/01:Fi17 av Bo Lundgren m.fl. (m)
yrkandena 5 och 6
2000/01:Fi18 av Alf Svensson m.fl.
(kd) yrkande 7 och
2000/01:Fi20 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp) yrkandena 4 och 12.
Ställningstagande
De senaste årens snabba tillväxt i svensk
ekonomi är på väg att avta. Den styrka
som funnits i svensk ekonomi under de
senaste åren är en direkt följd av 1990-
talets övergång till
låginflationspolitik, avregleringar och
budgetsanering. Centerpartiet har tagit
ett stort politiskt ansvar under hela
denna period. Orsaken till att
utvecklingen i ekonomin nu dämpas är dels
kopplad till internationell påverkan,
dels avsaknaden av reformer som stärker
ekonomin. Statens budgetpolitik under de
kommande åren bör, i enlighet med vad som
föreslås i Centerpartiets motion Fi19,
inriktas på att sänka skattetryck,
utgiftskvot och låneskuld samtidigt som
statens utgifter hålls realt oförändrade
för att minska statsbudgetens
konjunkturkänslighet. Skattetryck och
utgifternas andel av BNP måste
långsiktigt sänkas till samma nivåer som
i jämförbara OECD-länder. Det är nu hög
tid att skapa reformer som lägger grunden
för en socialt, ekonomiskt och ekologiskt
hållbar utveckling.
Den utveckling vi har i dag är inte
hållbar, framför allt beroende på att de
sociala och regionala klyftorna ökar. Den
sociala klyvningen är en förlust främst
för enskilda människor, men också för
samhället eftersom färre tillåts att
bidra till tillväxt och välfärd och
alltfler ställs utanför möjligheterna att
ta del av tillväxten. Även hela regioner
har fått stå vid sidan av när ekonomin
vuxit, för att de inte givits möjligheter
att utvecklas på likvärdiga villkor och
efter egna förutsättningar. Centerpartiet
föreslår att stora satsningar görs på tre
områden, nämligen på skolan,
kommunikationer och skattesänkningar.
Genom att lägga grunden för tillväxt i
hela landet skapas förutsättningar för
att samla landet såväl socialt som
regionalt.
Kunskap och livslångt lärande är
avgörande för tillväxten. Stora insatser
måste göras i grundskolan så att
elevernas rätt till kunskaper garanteras.
Sammanlagt 8 miljarder kronor tillförs
det generella statsbidraget till
kommunerna under åren 2002-2004 i syfte
att förändra skolan så att fokus läggs på
att kunskapsmålen uppnås snarare än
antalet år eleven tillbringar i skolan.
Utöver denna satsning bör även särskilda
satsningar på program för läs- och
skrivutveckling samt matematik genomföras
och ett fristående kvalitetsinstitut
inrättas för att stärka kommunernas
arbete med granskning och
kvalitetsutveckling. För detta ändamål
avsätts totalt 1,8 miljarder kronor under
åren 2002-2004.
Tillgängligheten till högre utbildning
måste öka. Studiemedelssystemet bör
därför reformeras. Studiemedel skall utgå
med lika delar bidrag och lån inom ramen
för ett oförändrat totalbelopp. I
förening med Centerpartiets skatteförslag
och ett höjt fribelopp kommer detta att
leda till att lånebördan ej blir så stor
under studietiden.
Jag anser i likhet med vad som föreslås
i Centerns partimotion Fi19 att ett
system för individuella kompetenskonton
snarast måste införas där insättningar
skall gynnas skattemässigt. Det skall
vara möjligt att själv spara till egen
kompetensutveckling, eventuellt i
samarbete med arbetsgivaren. Staten bör i
ett sådant system kunna skjuta till medel
till konton för personer som har låga
löner och saknar möjlighet att göra
avsättningar.
Skattesystemet måste gynna arbete och
kunskap, stärka människors ställning på
arbetsmarknaden samt ge möjlighet att
försörja sig på sin lön. Det skall löna
sig för människor som är bidragsberoende
att ta ett arbete. Jag anser därför att
inkomstbeskattningen måste reformeras i
denna riktning. Tyngdpunkten för
skattesänkningarna skall ligga på låg-
och medelinkomsttagare. Centerpartiet
föreslår också fortsatt sänkt
fastighetsskatt så att människor har råd
att bo. Syftet med våra skatteförslag är
att de skall öka människors
självbestämmande över sin vardag.
För att underlätta företagandet
föreslår vi även skattelättnader för
företag. Centerpartiet förordar sänkta
arbetsgivaravgifter främst för små
företag. Vi vill även underlätta
kapitalbildningen genom sänkt, och sedan
avskaffad, förmögenhetsskatt samt genom
att stimulera regionala riskkapitalbolag.
Enligt min mening måste också reglerna
för små företag förenklas. Vidare bör
svenskt jordbruk ges samma
konkurrensvillkor som gäller i vår
omvärld; bl.a. skall kostnaden för de
särskilda energiskatterna lyftas bort.
För att åstadkomma livskraft i hela
landet är en av grundförutsättningarna
väl fungerande kommunikationer och en väl
underhållen infrastruktur. I enlighet med
Centerpartiets förslag avsätts
ytterligare 2,2 miljarder kronor per år
för kommunikationer, främst för drift och
underhåll av vägnätet. Även den nya
tekniska infrastrukturen måste komma alla
till del så att en digital allemansrätt
skapas.
Centerpartiet anser att fler människor i
landet måste ges möjlighet att arbeta.
Det är nu under högkonjunktur människor
måste komma i arbete så att
förutsättningar för uthållig tillväxt
skapas. Med Centerpartiets förslag om en
utbildningsgaranti kan människor ges
grundläggande förutsättningar för att
själva kunna ta ansvar för sin
kompetensutveckling och konkurrenskraft i
arbetslivet. Garantin skall syfta till
att ge alla, både arbetslösa och
förvärvsarbetande, möjlighet att
komplettera en tidigare kort utbildning
upp till motsvarande gymnasienivå. Vidare
bör övergångsarbetsmarknader inrättas. På
dessa arbetsmarknader skall arbetskraften
vara billigare genom en återföring av
arbetsgivaravgifter. Slutligen bör en
samordning av försörjningsstöden
genomföras. Att som i dag dela upp
försörjningsstödet på flera olika
utgiftsområden gör systemet stelbent.
Genom att föra över ansvaret för samtliga
försörjningsstöd vid arbetslöshet till
utgiftsområde 13 uppnås en bättre
samordning och större flexibilitet med
ett bättre utfall som följd.
Arbetslöshetsförsäkringen är en
omställningsförsäkring. Detta bör göras
tydligare genom en successiv avtrappning
av ersättningsnivån. Ersättningen bör
vara 80 % av inkomsten de första 200
dagarna, för att sedan minska. Maximal
ersättningsperiod bör vara 600 dagar
varefter en lägre permanent ersättning
utgår. Centerpartiet anser att golvet i a-
kassan och aktivitetsstödet skall höjas
till 270 kr respektive 173 kr. Taket i a-
kassa skall däremot bibehålls på en nivå
av maximalt 580 kr.
Centerpartiets förslag om ett nytt
familjestöd i form av ett
barnomsorgskonto lika för alla, avdrag
för styrkta barnomsorgskostnader samt en
skattereform som sänker skatterna för
människor med låga och normala inkomster
ger barnfamiljer större förutsättningar
att förena familj med förvärvsarbete.
Familjepolitiken skall utgå från barnens
och familjernas behov. Familjerna skall
få lika möjligheter, men lösningarna
behöver inte vara likadana. Föräldrarna
skall ha rätt att välja. Enligt min
mening bör även grundnivån i
föräldraförsäkringen höjas från 60 kr
till 200 kr per dag under de första 360
dagarna redan från och med nästa år.
Centerpartiet stödjer också den allmänna
förskolan.
De ökade kostnaderna för sjukskrivningar
måste hejdas. Det är anställda inom
offentliga sektorn, särskilt medelålders
kvinnor, som är hårdast drabbade.
Centerpartiet har i sin motion redovisat
flera åtgärder för att förbättra
insatserna för rehabilitering. Detta kan
ske genom att den finansiella
samordningen påskyndas och utökas. Bättre
samordning mellan främst hälso- och
sjukvård, socialförsäkring och
socialtjänst bidrar till bättre hälsa.
Dessutom skall arbetsgivarinträdet i
sjukförsäkringen för offentliga
arbetsgivare utökas till två månader,
samtidigt som en sänkning av
arbetsgivaravgiften genomförs för att
kompensera den ökade kostnaden. De
offentliga arbetsgivarna får härigenom
ett incitament att förbättra
arbetsplatsens utformning. Vidare skall
en rehabiliteringsutredning genomföras
senast efter fyra månaders sjukskrivning
då också sjukpenningen skall övergå i en
mer förmånlig rehabiliteringsersättning.
Passivt stöd ersätts på så sätt av aktiva
åtgärder och ett stöd som den enskilde i
hög grad kan påverka. Dessa satsningar
kommer att leda till minskade kostnader
för sjukpenning de tre närmaste åren med
2,5, 4,5 respektive 6,5 miljarder kronor.
Centerpartiet vill också införa en ny,
nationell vårdgaranti med rätt till
behandling inom tre månader. Kan inte
vården innan dess ges vid närmaste
sjukhus skall patienten kunna välja
sjukhus i hela landet. Vårdgarantin skall
kompletteras med en hjälpmedelsgaranti.
Vidare föreslår vi att pensionärernas
behov av daglig service skall tillgodoses
genom ett system med hemservicecheckar
för pensionärshushållen.
För att alla skall kunna känna trygghet
krävs att vi minskar brottsligheten och
ökar det brottsförebyggande arbetet.
Detta kräver en resursförstärkning inom
polisen och kriminalvården. Framför allt
behövs det fler närpoliser. Det skall
finnas poliser i tjänst dygnet runt i
alla kommuner.
Vissa statliga företag bör säljas och
inkomsterna bör användas till att
amortera statsskulden. Försäljningen av
statlig verksamhet de kommande tre åren
bör uppgå till 50 miljarder kronor mer
per år än de försäljningar som regeringen
har planerat. Statsskulden kommer därmed
att kunna sjunka avsevärt snabbare som
andel av BNP än med regeringens politik.
Därmed kommer också utrymme att frigöras
som kan användas antingen för offentliga
utgifter eller för sänkta skatter.
Centerpartiet anser att Sverige skall
öka sitt engagemang för internationell
rättvisa och anser därför att
biståndsmålet på en procent av BNI skall
återupprättas i en jämnare takt än vad
som nu sker.
Jag föreslår att riksdagen ställer sig
bakom Centerpartiets förslag till nivå på
utgiftstaket för staten under de tre
närmast följande åren. Taken bör
fastställas till 821 miljarder kronor år
2002, 810 miljarder kronor år 2003 och
830 miljarder kronor 2004. Utgiftstaket
för 2002 är 7 miljarder kronor högre än
det tak som regeringen föreslår, medan
utgiftstaken för 2003 och 2004 är 34
respektive 47 miljarder kronor lägre än
de tak regeringen föreslår.
I följande tabell visas Centerpartiets
förslag till fördelning på
utgiftsområden. Detta bör enligt min
mening ligga till grund för riksdagens
beslut om fördelningen åren 2002-2004.
Centerpartiets förslag till utgiftsramar
m.m. för 2002-2004
Förändringar i förhållande till
utskottets förslag
Miljoner kronor
Jag ställer mig således bakom de förslag
som framförs i Centerpartiets partimotion
Fi19 yrkandena 2-4 och föreslår att
riksdagen bifaller nämnda
motionsyrkanden. Vidare anser jag att
riksdagen bör avslå regeringens förslag i
berörda delar samt övriga motionsyrkanden
som är aktuella i detta sammanhang.
Jag anser att förslaget till
riksdagsbeslut under punkt 4 borde ha
följande lydelse:
4. Budgetpolitikens inriktning 2002-2004
a) Utgiftstak för staten (avsnitt 2.4.1)
Riksdagen fastställer utgiftstaket för
staten inklusive ålderspensionssy-
stemet vid sidan av statsbudgeten för
år 2002 till 827 miljarder kronor, för
2003 till 853 miljarder kronor och för
2004 till 886 miljarder kronor. Därmed
bifaller riksdagen motion 2000/01:Fi20
av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkande
3
och avslår proposition 2000/01:100
punkt 3 samt motionerna
2000/01:Fi17 av Bo Lundgren m.fl. (m)
yrkande 3,
2000/01:Fi18 av Alf Svensson m.fl.
(kd) yrkande 6 och
2000/01:Fi19 av Agne Hansson m.fl. (c)
yrkande 2.
b) Beräkning av utgifter för den
offentliga sektorn (avsnitt 2.4.2)
Riksdagen godkänner Folkpartiet
liberalernas förslag till beräkning av
de offentliga utgifterna för åren
2002-2004. Därmed bifaller riksdagen
motion 2000/01:Fi20 av Lars Leijonborg
m.fl. (fp) yrkande 5
och avslår proposition 2000/01:100
punkt 5 samt motionerna
2000/01:Fi17 av Bo Lundgren m.fl. (m)
yrkande 2,
2000/01:Fi18 av Alf Svensson m.fl.
(kd) yrkande 8 och
2000/01:Fi19 av Agne Hansson m.fl. (c)
yrkande 3.
c) Fördelning av utgifterna på
utgiftsområden
Riksdagen godkänner, som riktlinje för
regeringens budgetarbete, Folkpartiet
liberalernas förslag till preliminär
fördelning av utgifterna på
utgiftsområden för åren 2002-2004
enligt efterföljande tabell. Därmed
bifaller riksdagen motion 2000/01:Fi20
av Lars Leijonborg m.fl. (fp)
yrkandena 4 och 12
och avslår proposition 2000/01:100
punkt 4 samt motionerna
2000/01:Fi17 av Bo Lundgren m.fl. (m)
yrkandena 5 och 6,
2000/01:Fi18 av Alf Svensson m.fl.
(kd) yrkande 7 och
2000/01:Fi19 av Agne Hansson m.fl. (c)
yrkande 4.
Ställningstagande
Sverige har världens mest
konjunkturkänsliga offentliga finanser.
Även om det skett förändringar under 90-
talet som minskat budgetens starka
konjunkturberoende är detta fortfarande
stort. En sund finanspolitik bör därför
snabbt skapa ett utrymme så att de
försämringar som konjunkturen kan orsaka
i budgeten kan mötas på ett ansvarsfullt
sätt. Detta kräver, enligt min mening,
långsiktig återhållsamhet med offentliga
åtaganden. För att få ett starkt samhälle
gäller det att inte göra så många som
möjligt beroende av den offentliga
ekonomin utan i stället ge människorna
förutsättningar att själva välja och att
själva kunna påverka den egna
situationen. I den avmattning som
ekonomin nu är inne i gäller att
systemreformer som genomförs snabbt kan
göra nedgången mindre långvarig och
mindre djup. Jag anser att Folkpartiets
reformpolitik som redovisas i motion Fi20
innehåller den starkaste strategin för
långsiktigt hållbar tillväxt.
Folkpartiet föreslår dels ett antal
avreglerings- och skatteåtgärder som
skapar förutsättningar för bättre
tillväxt och större motståndskraft mot
konjunkturavmattningar, dels åtgärder som
koncentrerar de offentliga satsningarna
på de verkligt viktiga och prioriterade
behoven. En sådan politik leder till
starkare offentliga finanser jämfört med
vad regeringen presenterar i
vårpropositionen.
Överskottet i de offentliga finanserna
ger möjlighet till att skapa en buffert
mot försämringar i lågkonjunkturen. För
att målet om ett överskott i de
offentliga finanserna på 2 % av BNP över
en konjunkturcykel skall nås krävs i
rådande konjunkturläge större överskott.
I Folkpartiets motion Fi20 föreslås ett
överskott om närmare 2,5 % av BNP per år
under de närmaste tre åren, även om
osäkerheten över konjunkturutvecklingen
under denna period för närvarande är
stor. En sämre utveckling av de
offentliga finanserna kan emellertid
accepteras endast om konjunkturen blir
tydligt svagare.
Den förväntade ekonomiska avmattningen
samt de kommande demografiskt betingade
utgiftsökningarna i statsfinanserna gör
det särskilt angeläget att redan i dag
sänka nivån på statsskulden. Enligt min
mening bör avbetalningen på statsskulden
vara större än regeringen föreslår.
Folkpartiets program för försäljning av
statliga företag, som ett led i strategin
för större rörelsefrihet i den ekonomiska
politiken, bringar ned statsskulden och
minskar statens räntebörda.
Skattepolitiken
Dagens svenska skattetryck måste sänkas
eftersom det inte är förenligt med en
dynamisk och växande ekonomi. Den
tilltagande internationaliseringen ökar
kraven på att Sverige får
konkurrenskraftiga villkor för företag
och människor. Den demografiska
utmaningen är att det goda, att människor
blir allt äldre, kan balanseras av ett
ökat arbetsutbud och robust finansiering
av välfärdstjänsterna. Jämställdheten
kräver att skatten på arbete sänks och
att det blir mera möjligt att kombinera
förvärvsarbete med familjeansvar.
Integration, att släppa in de utestängda,
kräver bland mycket annat att den höga
skatten på lägre inkomster minskas.
Människor måste få bestämma mycket mer i
sina egna liv, sänkt skatt på arbete och
sänkta marginal- och tröskeleffekter ökar
möjligheterna att var och en själv kan
påverka sin situation.
Mot denna bakgrund anser jag att en
skattereform skall genomföras under en
treårsperiod, med de viktiga huvudsyftena
att minska de skadliga marginaleffekterna
vid inkomstbeskattningen samt att sänka
de skatter som är mest skadliga för jobb
och företagande. Riksdagen bör därför
godkänna Folkpartiets inkomstskattereform
där de grundläggande principerna för
1990/91 års skattereform återupprättas.
Detta innebär att de allra flesta enbart
skall betala kommunalskatt och att
marginalskatten skall begränsas till 50
%, "hälften kvar". Detta uppnås genom
avskaffad värnskatt, höjd brytpunkt för
den statliga inkomstskatten samt
borttagande av den s.k. LO-puckeln, dvs.
att det förhöjda grundavdraget inte
trappas av. I reformen ingår också en
skattereduktion på 3 000 kronor per
person lika för alla, ett förvärvsavdrag
om 5 % av inkomsten samt avdragsrätt för
försäkringsavgifter till a-kassan och
återställd avdragsrätt för
pensionsavgiften.
Marginaleffekterna för barnfamiljer
minskas såväl genom
inkomstskattesänkningar som genom växling
av delar av inkomstprövat bostadsbidrag
mot generellt barnstöd i form av en
skattereduktion på 1 200 kr per år och
barn. Skattereduktionen bör öka
successivt till 2 400 kr per barn 2004.
Dessutom bör avdragsrätt för styrkta
barnomsorgskostnader upp till 50 000 kr
per år införas vid sidan om ett
barnomsorgskonto om 40 000 kr per barn.
Därmed kan den statligt beslutade
maxtaxan avskaffas.
Folkpartiet föreslår fler förslag som
enligt min mening är mycket angelägna.
Förmögenhetsskatten måste sänkas och på
sikt helt slopas då denna skatt ter sig
alltmer omöjlig i en internationaliserad
värld. Fastighetsskatten måste avskaffas
i sin nuvarande form för att få
boendekostnaderna mer överkomliga, medan
likformighet mellan boendeformer
upprättas och avdragsrätten för
låneräntor bibehålls. I avvaktan på en
grundläggande reformering av
fastighetsbeskattningen bör
taxeringsvärdena fortsatt vara frysta.
För att få fler och växande företag bör
arbetsgivaravgifterna i tjänstesektorn
sänkas, skattelättnader för
hushållstjänster införas och
dubbelbeskattningen av aktiesparande
slopas. Fåmansbolagsreglerna (de s.k.
3:12-reglerna) bör samtidigt förenklas
och sociala avgifter på vinstandelar
slopas. I konsekvens med Folkpartiets syn
på vinstandelar bör optionsbeskattningen
ses över med sikte på att en
skattelättnad skall kunna ges.
Utgiftsramarna
Socialförsäkringarna spelar en viktig
roll för medborgarnas trygghet och för
samhällsekonomin. Jag anser att ett
system med obligatoriska
socialförsäkringar också ur ekonomisk
synvinkel är överlägset ett system där
medborgarna måste tillgodose sina
trygghetsbehov genom tillkommande privata
lösningar. Rätt utformade
socialförsäkringar bidrar till tillväxten
och till en väl fungerande ekonomi.
Därför bör en ny trygghetsförsäkring,
baserad på tydliga principer, byggas upp.
Dagens socialförsäkringar bör utformas
som tre riktiga försäkringar: en allmän
pensionsförsäkring, en allmän
sjukförsäkring och en allmän
arbetslöshetsförsäkring. Alla tre bör bli
obligatoriska och fristående från statens
budget. Kopplingen mellan avgifter och
förmåner blir därmed tydligare. För att
ersättningen på 80 % av löneinkomsten för
de sjuka eller föräldralediga skall vara
en rimlig avvägning mellan trygghet och
uppmuntran att arbeta, måste taket i sjuk-
och föräldraförsäkringen dessutom höjas
till 10 prisbasbelopp redan från 2002.
Sjukförsäkringen bör reformeras så att
färre blir långtidssjukskrivna eller
förtidspensionerade. Med fokus på de
långa sjukfallen, storsatsning på
rehabilitering, förstärkt
företagshälsovård samt åtgärder för ökat
självbestämmande på arbetsplatsen kan de
ökande mänskliga och ekonomiska
kostnader, som ligger i de skenande
sjuktalen, enligt min mening hejdas.
Arbetslöshetsförsäkringen skall vidare
vara en omställningsförsäkring för
personer med anknytning till
arbetsmarknaden. Den skall vara
tidsbegränsad och bör kompletteras med
ett nytt skydd för utförsäkrade. Den
svenska arbetsmarknadspolitiken måste
samtidigt genomgå en radikal omläggning
för att fler skall få chans att etablera
sig på arbetsmarknaden och därmed få
möjlighet att försörja sig själva.
Arbetsmarknadsstyrelsen AMS bör läggas
ner och ersättas av privata bemannings-
och utbildningsföretag samt
specialiserade arbetsförmedlingar för att
effektivisera "servicefunktionen" i
arbetsmarknadspolitiken. En
omställningspeng bör införas för att ge
den arbetslöse mer makt över sin
situation. För långtidsarbetslösa skall
gälla en jobbgaranti.
För att skapa en mer jämställd
arbetsmarknad vill Folkpartiet ge
kvinnorna mer makt över arbetslivet.
Detta kan uppnås genom att, vid sidan om
partiets skatteförslag för
barnfamiljerna, verkställa en modern
arbetstidsreform. Arbetstidslagstiftning
och semesterlag bör förändras så att det
ges bättre möjligheter att i avtal,
centralt, lokalt och enskilt kunna
påverka sin arbetstid både vad gäller
längd och förläggning. En viktig uppgift
för jämställdhetspolitiken är också att
göra det möjligt, lönsamt och
meningsfullt för fler kvinnor att
genomföra sina företagarplaner inom alla
delar av ekonomin. Riksdagen bör enligt
min mening ansluta sig till Folkpartiets
förslag om en företagarreform med flera
långtgående förenklingar och lättnader
beträffande registrering av nya företag,
uppgiftslämnande samt skatteregler. Även
åtgärder för att förbättra kontakterna
mellan företagare och myndigheter bör
införas.
För Folkpartiet är skolan samhällets
viktigaste medel för att ge människor
jämlika livschanser. Målet för en liberal
skolpolitik är att utveckla en skola där
kvaliteten och den enskilda elevens
utveckling står i centrum och där alla
har goda möjligheter att utvecklas.
Folkpartiet vill införa en särskild yrkes
examen, en lärlingsexamen och en
studentexamen för behörighet för
högskolan. En så kallad gymnasiebank bör
inrättas för att möjliggöra komplettering
av uteblivna gymnasiestudier senare i
livet. Genom fler karriärmöjligheter,
möjligheter att studera och forska,
lärarlegitimation och höjda löner vill
Folkpartiet också återskapa läraryrkets
status. Ett rättvist studiestödssystem
behövs för att alla som vill skall få
möjlighet att studera på högskolan eller
komplettera grundskola och gymnasieskola
som vuxen. Jag anser att riksdagen bör
tillstyrka Folkpartiets förslag att
totalbeloppet i studiestödssystemet skall
höjas med 200 kr i månaden, samtidigt som
fribeloppsgränsen för extrainkomster
skrivs upp. Alla vuxenstuderande bör
vidare omfattas av det allmänna
studiestödssystemet, där möjlighet till
högre bidragsdel skall finnas vid
gymnasiestudier och grundläggande
studier.
Grundforskningen vid landets högre
lärosäten bör enligt min mening
förstärkas och fler nya tjänster för
doktorander och nydisputerade forskare
inrättas. En minskad utbyggnadstakt av
högskolan ger möjligheter till
ytterligare insatser för att stärka
kvaliteten i grundutbildningen, främst
inom humaniora och samhällsvetenskap.
Samtidigt måste en ökad satsning på
litteratur och läsande i skolorna och i
hemmen ske genom sänkt bokmoms och
bibehållna selektiva stöd till
litteratur. Presstödet bör däremot kunna
skäras ner kraftigt. Kultur- och
samhällsliv förmedlas också mycket
framgångsrikt, inte minst för unga
människor, via elektroniska medier. Jag
motsätter mig mot denna bakgrund en
höjning av TV-avgifterna och vill på sikt
avskaffa dessa helt. I stället skall ett
nytt finansieringssystem byggas upp med
hjälp av public service-fonder.
Ytterligare förutsättningar för en
positiv utveckling är förbättrade
infrastrukturinsatser. Höjda anslag för
väginvesteringar behövs för att lösa
trafikproblemen i storstadsregionerna
samt säkra standarden i de regionala
kommunikationsnäten. Bredbandssatsningen
bör omedelbart avbrytas så att
näringslivet kan avgöra den teknologiska
inriktningen i utbyggnaden av IT-nät.
Bostadsbyggandet måste samtidigt
utvecklas i mer marknadsmässig riktning
med lägre kostnader, högre rörlighet och
större konkurrens. Därför bör de lokala
investeringsprogrammen avskaffas,
räntebidragen minskas och de kommunala
bostadsbolagen säljas.
Jag anser att det också är angeläget
att Sverige och den övriga
industrialiserade världen möjliggör för
fler människor på jorden att få del av
globaliseringens fördelar. Avreglering av
jordbrukspolitiken, satsning på frihandel
och finansiell stabilitet är av största
vikt. Biståndet bör höjas med drygt 3 700
miljoner kronor utöver regeringens
förslag åren 2002-2004, vilket medför att
den totala biståndsramen når 0,81, 0,85
respektive 0,92 % av BNI under de tre
åren. Den av Folkpartiet föreslagna
ökningstaken av biståndet innebär att
enprocentsmålet kommer att kunna uppnås
inom en femårsperiod, dvs. år 2005.
Sammantaget innebär det att jag
förordar att riksdagen godkänner
Folkpartiets förslag till preliminär
fördelning av utgifterna på
utgiftsområden för åren 2002-2004.
Utskottets och Folkpartiet liberalernas
förslag till utgiftsramar för 2002-2004
Förändringar i relation till regeringens
förslag till utgiftsramar
Miljoner kronor
Sammanfattningsvis anser jag således att
Folkpartiet liberalernas i motion Fi20
redovisade förslag till inriktning av
budgetpolitiken bör ligga till grund för
budgetpolitikens utformning under
kommande år. Det innebär att riksdagen
bör bifalla motionen Fi20 (fp) yrkandena
3-5 och 12.
Jag avstyrker regeringens förslag i
berörda delar liksom de övriga motioner
som är aktuella i detta sammanhang.
av Gunnar Hökmark, Lennart Hedquist,
Anna Åkerhielm och Gunnar Axén (alla
m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under
punkt 5 borde ha följande lydelse:
5. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som framförs i
reservation 11. Därmed bifaller riksdagen
motionerna
2000/01:Fi17 av Bo Lundgren m.fl. (m)
yrkande 9 och
2000/01:Fi26 av Carl Fredrik Graf m.fl.
(m) och avslår motionerna
2000/01:Fi18 av Alf Svensson m.fl. (kd)
yrkande 2 i denna del,
2000/01:Fi19 av Agne Hansson m.fl. (c)
yrkande 5 och
2000/01:Fi20 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp) yrkandena 6-9.
Ställningstagande
I Sverige uppgår skattetrycket till över
50 % av BNP. Det innebär att över hälften
av medborgarnas samlade inkomster går
till den offentliga sektorn. I
motsvarande mån förlorar de enskilda
medborgarna kontrollen över välfärden med
konsekvenser i form av minskat personligt
handlingsutrymme, bristande kontroll över
den egna vardagen och ett betydande
beroende till den politiska makten när
det gäller den egna välfärden. För många
människor innebär skatten att det inte
går att leva på den egna lönen samtidigt
som skattebelastningen gör att det inte
tillräckligt lönar sig att arbeta.
En stor del av välfärden kontrolleras
inom ramen för stora offentliga
välfärdssystem där den enskildes önskemål
och behov spelar mindre roll och den
politiska maktens syn på välfärden
dominerar. Ett resultat av detta är
storskaliga offentliga välfärdssystem och
planekonomisk styrning som lämnar ett
alltför litet utrymme för den enskildes
valfrihet och företagsamhet.
Den höga skattebelastningen motverkar
arbete och företagande och leder
därigenom till betydande
välfärdsförluster, inte bara för den
enskilde utan även för samhället i sin
helhet. De som främst drabbas är de som
har minst marginaler i den egna
hushållsekonomin. De höga skatterna
innebär inte bara att företagande och
arbete i Sverige har en internationellt
unikt hög skattebelastning utan också att
låg- och medelinkomsttagare får alltför
lite kvar efter skatt, med de
konsekvenser detta har för den sociala
tryggheten.
Det är därför av grundläggande
principiella skäl en överordnad uppgift
att sänka skattetrycket. Det leder till
en större social trygghet för dem som i
dag får alltför lite kvar för att kunna
leva på sin lön och minskar därigenom
bidragsberoende. Ett sänkt skattetryck
skapar större frihet och bättre
förutsättningar för de enskilda
medborgarna att forma sin vardag och sina
liv efter egna värderingar och önskemål.
Genom sänkta skatter får medborgarna en
större kontroll över välfärden och ett
större ansvar för den egna vardagen.
Utrymmet för företagande och arbete
vidgas. Sveriges konkurrenskraft om
kunskap och företagande stärks.
Skattesystemets utformning måste bidra
till en ökad ekonomisk tillväxt och till
att Sveriges konkurrenskraft förbättras.
Det får inte motverka företag och
företagande, utbildning och
ansvarstagande, investeringar och
risktagande.
Internationaliseringen ställer krav på
hur skatter och välfärdssystem skall se
ut för att vara effektiva. Sverige har
ett i förhållande till omvärlden högt
generellt skattetryck och till skillnad
från flera konkurrentländer väsentligt
större offentliga utgifter som till en
betydande del utgörs av transfereringar
för att kompensera för de höga skatterna
och som till en alltför liten del tar
sikte på de grundläggande offentliga
uppgifterna och de välfärdstjänster som
är offentligt finansierade.
En högskattepolitik kommer i en öppen
ekonomi med rörliga skattebaser att leda
till betydande välfärdsförluster i form
av urholkade skattebaser och utflyttning
av sparande och investeringar,
företagande, forskning och högutbildade.
Finansiellt kapital, välutbildad
arbetskraft samt vissa varor och tjänster
är speciellt utsatta för det höga svenska
skattetrycket vilket redan i dag leder
till ett nettoutflöde av sådana
tillgånger. Höga skattesatser är i en
öppen ekonomi inte liktydigt med stabila
skatteinkomster. Tvärtom riskerar de att
urholka skattebaserna och därmed inte
bara de offentliga skatteinkomsterna utan
också välfärden som sådan.
En politik för sänkta skatter måste
syfta till att öka den sociala tryggheten
och till en ökad tillväxtkraft i den
svenska ekonomin. Det är viktigt att
sänka inkomstskatten, särskilt för dem
som har låga inkomster. Beskattningen
måste utformas så att arbetskraftsutbudet
ökar och att arbete alltid lönar sig. Den
som utbildar sig skall veta att en bra
utbildning också skall löna sig och inte
motverkas genom hög beskattning. För att
göra det möjligt för fler att kunna leva
på sin lön lägger vi fram en rad förslag
om bl.a. en inkomstskattereform som
genomförs i flera steg.
Det långsiktiga målet är att de första
50 000 kronorna man tjänar skall vara
skattefria genom ett höjt grundavdrag.
Därtill kommer ett förvärvsavdrag på
15 %, som stimulerar till arbete.
Den statliga skatten avvecklas
successivt, vilket gör att det lönar sig
bättre att utbilda sig.
För att inkomstskatten bättre skall svara
mot försörjningsbördan införs ett extra
grundavdrag på 15 000 kr per barn och år.
Under åren 2002-2004 vill vi påbörja en
inkomstskattepolitisk reform med denna
inriktning. Vi börjar med att öka grund
avdraget till som mest 36 000 kr,
samtidigt som ett förvärvsavdrag på 10 %
införs, liksom barnavdrag på 15 000 kr
per barn och år. Värnskatten slopas. Den
statliga inkomstskatten sänks från 20 %
till 15 % och gränsen för uttaget höjs.
Möjligheten att spara till sin egen
pension förstärks genom att avdraget för
sparande i pensionsförsäkring höjs till
ett basbelopp.
Som ett led i en familjepolitisk
valfrihetsreform införs en avdragsrätt
för styrkta barnomsorgskostnader upp till
50 000 kr.
En skattereduktion på 50 % för
hushållstjänster underlättar för yrkes
arbetande att ägna sin fritid åt familj
och barn.
Bensin- och dieselskatten sänks med 70
öre per liter inklusive moms för att
underlätta för alla som är beroende av
bilen, och reseavdraget höjs till 20 kr
per mil.
Företagsbeskattningen måste utformas så
att företagande och investeringar i
Sverige stimuleras. Det måste löna sig
att äga och driva företag, att investera
och att ta risker.
De svenska skattereglerna för sparande
är ogynnsamma. Speciellt ogynnsamt är
enskilt ägande av företag i form av
aktier, som beskattas högre än såväl
svenskt institutionellt ägande som
utländskt ägande. På ett sparande i
aktier kan svenska hushåll få betala 62 %
i skatt, medan svenska pensionsfonder
betalar 37 % och utländska ägare 28 % på
samma investering (Henreksson/Jakobsson
mars 2001). En genomsnittlig enskild
svensk aktieägare betalar mer än dubbelt
så hög ägarskatt som en som lever inom
övriga EU eller OECD.
Nuvarande höga kapitalinkomstskatter
medför att riskkapitalet minskar och
därmed hotas tillväxten.
Kapitaltillförseln till små och
medelstora företag blir mindre än vad den
annars skulle ha varit. Nya företag som
startas kring nya affärsidéer får svårt
att växa sig stora i Sverige jämfört med
många andra länder. I stället köps
företagen upp av utländska investerare,
som kan räkna hem affären betydligt
lättare än svenska intressenter beroende
på olika skattenivåer. På detta sätt
drivs ägandet av svenska företag ut ur
landet. Entreprenörer med goda
affärsidéer har flyttat utomlands på
grund av skattetrycket, vilket är i
högsta grad negativt för det svenska
folkhushållet. Ett antal skatter som
snedvrider konkurrensen för svenska
företag sänks eller slopas och beskatt
ningen av ägande och kapital minskas.
Dubbelbeskattningen av bolags
vinstutdelningar slopas.
Förmögenhetsskatten avvecklas successivt.
Skatterna sänks på jordbrukets
produktionsmedel.
Skatten på kärnkraftsel sänks med 0,5 öre
per kWh.
Beskattningen av royalty sänks.
Slopad reklamskatt växlas mot höjd moms
på tidningar.
De s.k. 3:12-reglerna som diskriminerar
fåmansbolagsägare slopas.
Fastighetsskatten är en skatt på en
fiktiv avkastning på husets
taxeringsvärde utan någon koppling till
en verklig inkomst. Skatten drabbar alla
boendeformer i Sverige.
Bostadsrättsföreningar betalar skatt på
värdet av fastigheten. För hyresrätter
gäller i regel att cirka en månadshyra
per år utgörs av fastighetsskatt.
Fastighetsskatten för småhus varierar
starkt och skattens storlek beror i hög
grad på var fastigheten är belägen.
Skattesystemet skall vara begripligt
för den som betalar skatt och det skall
vara stabilt så att inte plötsliga
förändringar urholkar enskildas och
familjers ekonomi. Dagens system för
uttag av fastighetsskatt uppfyller inte
dessa grundläggande krav. Skulle dessutom
en s.k. begränsningsregel införas blir
systemet än mer komplicerat,
oöverskådligt och godtyckligt.
När taxeringsvärdena, som i princip
varit frysta sedan 1997, höjs år 2001
innebär detta att många boende drabbas av
rejält höjda taxeringsvärden och därmed
också kraftigt höjd fastighetsskatt.
Många fler boende än i dag kommer att
hamna över den gräns där
förmögenhetsskatt tas ut. Dessa för
hållanden kommer i särskilt hög grad att
drabba de boende i tillväxtområdena samt
boende med låga inkomster och
färdigbetalda lån, dvs. många pensio
närer. Denna utveckling är dock bara
början. Taxeringsvärdena kommer att
fortsätta öka inte minst i
tillväxtområden. Fastighetsskatten kan
därmed sägas ha blivit en specialskatt på
tillväxt. Fastighetsskatten skall
avskaffas.
För att folk skall ha råd att bo kvar
måste som ett första steg 1997 års
taxeringsvärden även fortsättningsvis
gälla för beskattningen. I de områden där
prisutvecklingen lett till sänkta
taxeringsvärden skall dock dessa lägre
värden gälla. Procentsatsen för
fastighetsskatten sänks sedan successivt.
För 2001 sätts den till 1,0 % för småhus
och 0,7 % för flerbostadshus. För att
minska de regionala skillnaderna används
endast halva markvärdet som grund för
beskattning.
Förmögenhetsskatten skall också
avvecklas. Ett första steg tas genom att
sambeskattningen slopas omedelbart,
samtidigt som fribeloppet per person höjs
till 1,5 miljoner kronor.
Genom att såväl fastighetsskatten som
förmögenhetsskatten successivt avvecklas
ges de boende betydligt bättre ekonomiska
förutsättningar för sitt boende. Detta är
en betydligt bättre väg att gå än att
lappa och laga i ett skattesystem som
bygger på felaktig och orättvis grund.
Det behövs därför inga särskilda
begränsningsregler eller motsvarande.
Utöver redovisade förslag är det
angeläget att gå vidare med skattesänk
ningar inom flera andra delar av
skattepolitiken. Skatten på
kapitalinkomster bör successivt sänkas
till en internationellt godtagbar nivå.
Vidare bör lättnader införas i
beskattningen av optioner.
Mervärdesskatten bör enligt vår mening
ses över i syfte att se till att den blir
konkurrensneutral inom Sverige och
internationellt.
Den svenska energibeskattningen är i
dag ett lapptäcke med undantag och
nedsättningsregler, och ett nytt
energiskattesystem behöver utarbetas. Som
riktlinjer för arbetet bör gälla att
energibeskattningen skall vara
energineutral under det att
miljöskatterna skall spegla
miljöbelastningen. Energiskatt skall tas
ut i konsumentledet och miljöskatter i
produktionsledet. Slutligen måste
regelverket och principerna för detta
samordnas på EU-nivå.
Införselkvoterna för alkohol och tobak
bör anpassas till EU:s regler i snabbare
takt än hittills. Anpassningen gör det
nödvändigt att kraftigt sänka de höga
svenska alkoholskattesatserna.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager
för regeringen som sin mening vad vi
anfört om inriktningen av
skattepolitiken. Vi tillstyrker Moderata
samlingspartiets förslag i motionerna
Fi17 (m) yrkande 9 och Fi26 (m). Övriga
motionsyrkanden avstyrks.
Vi anser att utskottets förslag under
punkt 5 borde ha följande lydelse:
5. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som framförs i
reservation 12. Därmed bifaller riksdagen
motion 2000/01:Fi18 av Alf Svensson m.fl.
(kd) yrkande 2 i denna del och avslår
motionerna
2000/01:Fi17 av Bo Lundgren m.fl. (m)
yrkande 9,
2000/01:Fi19 av Agne Hansson m.fl. (c)
yrkande 5,
2000/01:Fi20 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp) yrkandena 6-9 och
2000/01:Fi26 av Carl Fredrik Graf m.fl.
(m).
Ställningstagande
Vi ser det som en viktig och prioriterad
uppgift att skapa en skattestruktur som
gör att fler kan klara sig på sin egen
lön och inte tvingas vara beroende av
bidrag för att få hushållsekonomin att gå
ihop. Detta är inte ett rimligt system.
Sänkta inkomstskatter för
låginkomsttagare är en fråga om värdighet
och respekt för enskilda personer. Det är
också helt avgörande för att bryta det
bidragsberoende som alltför många
människor har fastnat i. Med sänkta
inkomstskatter kommer framför allt fler
låginkomsttagare få möjlighet att påverka
och få kontroll över sin egen ekonomiska
situation. Vi föreslår en rad åtgärder
som gör att inkomsttagare får behålla en
större del av sin egen lön och därmed får
möjlighet att påverka och få kontroll
över sin egen ekonomiska situation.
Grundavdraget höjs kraftigt vid
beräkningen av den kommunala och statliga
inkomstskatten. Inkomstskatten sänks för
alla med sammanlagt 15,2 miljarder kronor
nästa år genom att ett rakt grundavdrag
på 20 000 kr införs.
En skattereduktion för låginkomsttagare
på totalt 3 600 kr per person och år på
pensionsgrundande inkomster (300 kr per
månad). Liksom för den särskilda
skattereduktion som finns i dag föreslår
vi full reduktion för personer med
inkomster upp till 135 000 kr och en
avtrappning så att reduktionen upphör vid
inkomster på 245 000 kr.
En generell statlig skattereduktion
(förvärvsavdrag) mot kommunalskatten på
inkomster av anställning eller
näringsverksamhet motsvarande 6,4 % av
inkomsten år 2002, 7 % år 2003 och 10 %
år 2004. Förutom att ge hushållen ett
ökat ekonomiskt utrymme minskas därigenom
marginaleffekterna.
· Regeringens värnskatt avskaffas.
Den är ett brott mot de principer
Socialdemokraterna själva var med om att
lägga fast i skattereformen 1990/91 om
att ingen skall betala mer än 50 % av en
inkomstökning i skatt. Viktiga motiv för
att inte ha extra hög statlig skatt på
högre inkomster är också att utbildning
med medföljande studieskulder måste löna
sig. Om svenska studenter utbildar sig i
Sverige, bör inte skattesystemet leda
till att de sedan flyttar utomlands. Det
är en framtidsinvestering att ha ett
skattesystem som gör att utbildning lönar
sig.
·
· De skattemässiga fördelarna för
hushållen att spara förbättras genom en
successiv höjning av avdragsrätten för
pensionssparande till ett basbelopp.
·
· En avdragsrätt för insättningar
på individuella utbildningskonton införs
från halvårsskiftet år 2002.
·
· Vi sänker boendeskatterna genom
en varaktig återgång till, och frysning
av, taxeringsvärdena på 2000 års nivå.
Skatten beräknas enbart på en tredjedel
av markvärdet överstigande 150 000 kr för
att avskaffa de orimliga effekter som
exempelvis drabbat dem som bor i
skärgårdsområden. Sammantaget sänks
fastighetsskatteuttaget på flerfamiljshus
(hyreshus och bostadsrätter) och egnahem
(villor) med drygt 5 miljarder kronor.
·
· Gränsen för reseavdraget för
resor till och från jobbet sänks från
7 000 till 5 000 kr. Det innebär att
resekostnader på ytterligare 2 000 kr
blir avdragsgilla jämfört med i dag.
·
En avdragsrätt för styrkta
barnomsorgskostnader på maximalt 50 000
kr per år införs. Avdragsrätten gäller
alla barn mellan 1 och 6 år.
En statlig skattereduktion införs för
varje barn upp till 16 år. År 2003
föreslås den uppgå till 75 kr per barn
och månad och år 2004 höjs den till 125
kr per barn och månad.
Grundbulten i kristdemokratisk ekonomisk
politik är att ge stabila och goda
villkor för fler och växande företag och
därigenom öka sysselsättningen, minska
arbetslösheten och trygga välfärden.
Detta åstadkoms genom en balanserad
finanspolitik för sunda statsfinanser i
kombination med strukturella åtgärder som
förbättrar ekonomins funktionssätt och
avlägsnar de seglivade bromsmekanismer
som i mer än 30 år underminerat den
svenska ekonomins utvecklingskraft och
bäddat för dagens höga totala
arbetslöshet och brister i välfärden.
De senaste årens utveckling har visat
på svårigheterna att bibehålla förmö
genhetsbeskattningen. Anledningen står
främst att finna i den ökande interna
tionaliseringen som gör det omöjligt för
Sverige att i det långa loppet bibehålla
ett skattetryck som avsevärt överstiger
omvärldens. Förmögenhetsbeskattningen som
tidigare kunnat motiveras av
fördelningspolitiska skäl får i dag helt
andra effekter än de tänkta. Detta har
tydliggjorts bl.a. genom att regeringen
befriat huvudägarna i aktiebolag från
förmögenhetsskatt medan t.ex.
normalinkomsttagare som råkar ha sitt
egnahem beläget i ett attraktivt område
till följd av de kraftigt höjda
taxeringsvärdena tvingas betala förmö
genhetsskatt. Förmögenhetsbeskattningen
bygger ofta på fiktiva värden, vilket kan
ge fördelningspolitiskt orimliga
effekter. Till exempel tvingas många
småhusägare att utöver den höga
fastighetsskatten betala förmögen
hetsskatt. Detta trots att den
förmögenhet som är bunden i fastigheten
inte går att omsätta till inkomster med
mindre än att bostaden säljs.
Utformningen av dagens
förmögenhetsskatt är orimlig också i
andra avseenden. För den händelse att ett
gift par tillsammans har en förmögenhet
som överstiger 1,5 miljoner kronor skall
förmögenhetsskatt betalas. Om ett
sammanboende par har motsvarande
förmögenhet skall de däremot inte
sambeskattas, eftersom de var och en kan
ha nettotillgångar på 1 miljon kronor
innan skatten börjar tas ut. Detta
innebär alltså att äktenskapet i detta
avseende ekonomiskt straffbeskattas i
förhållande till ett samboförhållande.
Vi anser att en omläggning snarast
behöver genomföras av egendoms- och
kapitalbeskattningen. Förmögenhetsskatten
bör fasas ut ur det svenska skatte
systemet liksom dubbelbeskattningen på
investeringar och risksparande. För att
delvis finansiera detta föreslås en något
höjd bolagsskatt, dvs. skatten på
företagens faktiska vinster. Vi gör
bedömningen att den nuvarande förmögen
hetsskatten i kombination med nuvarande
dubbelbeskattning är väsentligt mer
skadlig för ekonomin och
utvecklingskraften i vårt land än den
höjning av bolagsskatten som vi föreslår.
Höjningen innebär att bolagsskatten, som
jämte den i Finland är Europas lägsta,
ökar från 28 till 30 % av nettovinsten.
På så sätt sker beskattningen på faktiska
intäkter, inte på fiktiva värden som vid
förmögenhetsbeskattningen.
De flesta av de förslag till
förändringar i skattesystemet som
föreslås har viktiga strukturella
effekter för att förbättra den svenska
ekonomins funktionssätt.
Dubbelbeskattningen på
utdelningsinkomster från risksparande
(aktier) avvecklas.
Förmögenhetsskatten avvecklas i tre steg.
År 2002 avskaffas sambeskattning av
förmögenhet, år 2003 sänks
förmögenhetsskattesatsen till 0,5 % och
2004 avvecklas den helt. Den återgång
till 2000 års fastighetstaxeringsvärden
som också föreslås i motionen innebär en
ytterligare sänkning av
förmögenhetsskatteuttaget. För att
finansiera detta föreslås höjd
bolagsskatt till 30 %.
Arbetsgivaravgifterna sänks med 10
procentenheter på lönesummor upp till 900
000 kr.
Tjänstesektorn ges helt nya möjligheter
att växa genom en 50-procentig
skattereduktion för de privata hushållens
köp av tjänster i det egna hemmet.
Förslaget kan beskrivas som att det av
Socialdemokraterna avvecklade ROT-
systemet i stället permanentas och
utvidgas rejält, så att det vita priset
vid hushållens köp av tjänster i hemmet
halveras direkt vid köpet. Tjänster för
upp till 50 000 kr per år kan köpas med
en 50-procentig skattereduktion, som då
alltså uppgår till maximalt 25 000 kr per
hushåll och år.
· En kraftfull satsning görs för
att skapa rimliga och rättvisa konkurrens
villkor för jordbruksnäringen.
Utgångspunkten för de förändringar som
föreslås är den statliga utredningen En
livsmedelsstrategi för Sverige (SOU
1997:167). Hela jordbrukets s.k.
skatteryggsäck lyfts av genom de förslag
som Kristdemokraterna presenterar.
·
· Konkurrensvillkoren för åkeri-
och transportsektorn föreslås också för
bättras genom gynnsammare skatteregler i
form av sänkt dieselskatt.
·
· Royaltyinkomster från
patenterade uppfinningar skattebefrias
under två år och beskattas därefter som
inkomst av kapital.
·
Bokmomsen sänks till 6 %, fordonsskatten
sänks och skatten på miljövänlig
alkylatbensin sänks.
Insikten har funnits länge om att
skattesystemet tillsammans med behovsprö
vade bidrag och inkomstprövade avgifter
skapar orimliga marginaleffekter för
stora grupper. Vi anser att de partier
som tillsammans genomfört den omfattande
pensionsreformen också gemensamt bör söka
finna en bred och långsiktigt hållbar
lösning på de skadliga marginaleffekterna
i skatte- och socialförsäkringssystemet.
På kort sikt förbättras läget genom de
åtgärder som vi föreslår. Höjningen av
grundavdraget till minst 20 000 kr kan
eventuellt inledas med en upptrappning.
En sådan upptrappning skulle kunna
reducera marginaleffekten för taxerade
inkomster mellan 0 och 100 000 kr med ca
3 procentenheter. Vårt förvärvsavdrag
uppgår till 10 % av inkomsten och minskar
marginalskatten för alla förvärvsaktiva
låg- och medelinkomsttagare. En avskaffad
värnskatt reducerar marginaleffekten med
5 procentenheter för inkomster över den
högre brytpunkten. Vårt förslag om en
skattereduktion på 50 % för hushållens
köp av tjänster eliminerar nästan hela
den extra skattekil som uppstår när
extern arbetskraft anlitas med redan
skattade pengar. Samtidigt kan den svarta
sektorn trängas tillbaka, när det blir
möjligt att både köpa och sälja privata
hushållstjänster både vitt och lagligt.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager
för regeringen som sin mening vad som
anförts om inriktningen av
skattepolitiken och tillstyrker därmed
Kristdemokraternas partimotion Fi18 (kd)
yrkande 2 i denna del. Övriga motions
yrkanden avstyrks.
Jag anser att utskottets förslag under
punkt 5 borde ha följande lydelse:
5. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som framförs i
reservation 13. Därmed bifaller riksdagen
motion 2000/01:Fi19 av Agne Hansson m.fl.
(c) yrkande 5 och avslår motionerna
2000/01:Fi17 av Bo Lundgren m.fl. (m)
yrkande 9,
2000/01:Fi18 av Alf Svensson m.fl. (kd)
yrkande 2 i denna del,
2000/01:Fi20 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp) yrkandena 6-9 och
2000/01:Fi26 av Carl Fredrik Graf m.fl.
(m).
Ställningstagande
Centerpartiets politik syftar till att
låta var och en växa som människa och ha
möjlighet att förverkliga sina drömmar.
Det förutsätter att människor såväl har
frihet som känner trygghet, att man både
är fri att pröva sina vingar och vågar
göra det utan att riskera allt. Det
övergripande målet för de tre år som
vårbudgeten omfattar måste vara att ge
människor förutsättningar att utveckla
sig själva och sin bygd så att den
sociala och regionala klyvningen av
landet kan brytas. Det förutsätter en
socialt, ekonomiskt och ekologiskt
hållbar utveckling, där alla är delaktiga
och skapar resurserna. Genom delaktighet
fördelas också överskottet och resurser
skapas för att värna dem som bäst behöver
det.
Centerpartiets alternativ till
regeringens vårbudget innehåller en genom
gripande skattereform där den viktigaste
delen är sänkt skatt för människor med
låga och normala inkomster. Till år 2004
frigör vi ett utrymme om knappt 68
miljarder kronor för sänkta skatter. Till
detta har vi en lång rad förslag med
inriktning på en långsiktigt uthållig
tillväxt:
Företagande måste uppmuntras. Främst
småföretagare måste ges enklare regler
och sänkta arbetsgivaravgifter.
Centerpartiet vill underlätta kapitalbild
ningen genom sänkt, och sedan avskaffad,
förmögenhetsskatt samt genom att
stimulera regionala riskkapitalbolag.
Sänkt skatt på arbete stimulerar tjänste
företag. Miljö skall vara en
tillväxtfaktor genom satsningar på
teknisk förnyelse och export av
miljövänlig teknik.
Inkomstskatterna bör sänkas så att fler
kan leva på sin lön. Centerpartiet vill
sänka inkomstskatten underifrån för att
bryta bidragsberoende, minska
marginaleffekter i låga inkomstskikt och
göra det lönsamt att arbeta. Vi föreslår
fortsatt sänkt fastighetsskatt så att
människor har råd att bo.
Mot bakgrund av osäkerheten i de
prognoser som regeringens vårbudget
bygger på avstår vi från att i denna
budget ställa ut preciserade löften om
skattesänkningar. Förutsatt att
prognoserna håller innebär vårt
budgetförslag att utrymme skapas för
skattesänkningar om minst 27,1, 53,4
respektive 67,9 miljarder under perioden
2002 till 2004. Vi återkommer till
detaljredovisningen av våra skatteförslag
i budgetpropositionen för 2002. För oss
handlar det om att ta ansvar och kunna
stå för vad vi lovar.
Sverige har både höga skatter och höga
offentliga utgifter, vilket har dämpat
såväl ekonomisk tillväxt som
välfärdsutvecklingen under de senaste tre
decennierna. Höga skatter och omfattande
transfereringar gör de svenska
statsfinanserna väldigt
konjunkturkänsliga, men framför allt
innebär det att människor i hög grad blir
beroende av olika former av bidrag för
att klara sin ekonomi. Centerpartiets
inriktning är att långsiktigt sänka
skattetrycket och utgifternas andel av
BNP ned till samma nivåer som jämförbara
OECD-länder har. Med hjälp av tillväxten
i ekonomin och återhållsamhet i statens
utgiftsåtaganden kan vi sänka
skattetrycket och utgiftskvoten, men ändå
låta statens utgifter vara realt
oförändrade. Det är dock nödvändigt att
skattesänkningen sker på ett sådant sätt
och i en sådan takt att de offentliga
finanserna fortfarande förmår garantera
vår gemensamma välfärd. Skattesänkningen
måste också uppfattas som rättvis genom
att människor med låga inkomster får
störst sänkning.
Centerpartiet anser att vi bör lämna
den svenska modellen med världens högsta
skatter och offentliga utgifter och i
stället låta Sverige bli ett land i det
nordeuropeiska välfärdsbältet. Det
innebär fortsatt trygghet och offentlig
välfärd genom lägre skatter och lägre
offentliga utgifter, men också att det
ges ett större utrymme för människor och
företag att växa och utvecklas. Vi vill i
den fortsatta processen med
skattesänkningar jämföra oss med och dra
lärdom av nordeuropeiska välfärdsländer
som Danmark, Norge, Finland, Belgien och
Holland, som alla har ett skattetryck på
mellan 40 och 50 % av BNP.
Både skattetryck och fördelning av
skatter vid ett visst skatteuttag har
stor betydelse i såväl politiken som i
praktiken. Det samlade skatteintaget är
avgörande för hur stor den offentliga
sektorn kan vara, men ett högt
skattetryck kan också hämma den
ekonomiska tillväxten. Ekonomins
utveckling är dynamisk och politiska
beslut kan därför inte bara se på
skattesystemet, offentlig sektor och
ekonomin i ett statiskt perspektiv. Ett
lägre skattetryck, där skattesystemet är
utformat för att stimulera arbete och
kunskap samt stärka människors ställning
på arbetsmarknaden, ökar såväl människors
självbestämmande som tillväxten i
ekonomin. Det innebär att både den
materiella välfärden och människors
välbefinnande i övrigt ökar. Ett viktigt
syfte med Centerpartiets olika
skatteförslag är därför att öka
människors självbestämmande. Att kunna
överblicka och påverka, att ha så stor
kontroll som möjligt över sin egen
tillvaro är en förutsättning för
välbefinnande, kreativitet, trygghet och
livskvalitet.
Det går att hitta goda skäl till att
sänka så gott som alla skatter i det
svenska skattesystemet - på samma sätt
som det går att hitta goda skäl att inte
sänka alla skatter, åtminstone inte på
samma gång. Kort sagt kräver en
ansvarsfull ekonomisk politik
prioriteringar. Centerpartiet har aktivt
medverkat till att sanera den svenska
ekonomin. Det var ett tung period för de
människor som fick vara med och bära
bördorna under saneringen. Vi vill inte
gå igenom en sådan period igen och kommer
därför inte att medverka till vare sig
utgiftsökningar eller skattesänkningar
som underminerar de offentliga
finanserna. Den nödvändiga sänkningen av
skattetrycket måste ske på ett sådant
sätt att de offentliga finanserna förmår
garantera vår gemensamma välfärd,
samtidigt som tillväxten i ekonomin
stimuleras och människors själv
bestämmande ökar. Centerpartiet har valt
att prioritera de skattesänkningar vi
föreslår efter de behov vi ser, inte
efter den röststyrka som intresseorganisa
tioner framför olika
skattesänkningsförslag med.
Centerpartiet anser att den mest
omfattande och betydelsefulla skattesänk
ning som bör genomföras är att sänka
inkomstskatten, framför allt för låg- och
medelinkomsttagare. Vårt förslag till
inkomstskattereform har som främsta syfte
att minska de höga marginaleffekterna som
finns för låg- och medelinkomsttagare med
dagens skatte- och bidragssystem. Därmed
kan fler försörja sig själva och sin
familj på egna inkomster och på så sätt
öka sitt självbestämmande.
Förslaget innebär fullt genomfört 2003 en
skatterabatt på 10 000 kr, lika för alla,
samt en extra skatterabatt för
arbetsinkomster, en förvärvsrabatt, om
maximalt 10 800 kr. Grundavdraget slopas
helt och egenavgifterna till
pensionssystemet kompenseras inte enligt
regeringens modell. Egenavgifterna skall
i stället vara avdragsgilla.
Centerpartiet har tidigare aktivt
medverkat till att sänka arbetsgivar
avgifterna. För att stimulera framför
allt små företag att utvecklas och
upprätthålla och öka sysselsättningen
föreslår Centerpartiet att nuvarande
nedsättning av arbetsgivaravgifterna
utökas. Nedsättningen bör vara 10
procentenheter på lönesummor upp till 2
miljoner. Nedsättningen skall gälla även
egenföretagare upp till en lönesumma på
300 000 kr.
Skatten på boende bör sänkas genom att
beslutet att slopa frysningen av
taxeringsvärdena för småhus och
bostadshyreshus rivs upp samtidigt som
skattesatserna sätts till 1,2 % för
småhus och till 1,1 % för flerbostadshus.
Fastighetsskatten bör sedan fortsätta att
sänkas successivt. För att lindra
effekterna av höga marknadsvärden i
områden attraktiva för fritidsboende,
t.ex. skärgården, bör man skilja på
fastighetstaxeringen för permanentboende
och fritidsboende.
Därutöver avser Centerpartiet att
aktualisera följande skattesänkningar:
Förmögenhetsskatten bör stegvis slopas.
Första steget är att snarast slopa
sambeskattningen.
Slopa återstående fåmansföretagsregler.
Inför en skattereduktion på hushållsnära
tjänster.
Slopa den uttagsskatt
fastighetsförvaltare betalar på egen
arbetskraft.
Lyft av den ryggsäck som jordbrukets
energiskatter utgör.
Fortsatt skattebefrielse för biobränslen.
Höjt reseavdrag till 20 kr per mil.
Det är vidare viktigt att de resurser som
avsatts för ett kompetenskonto snarast
sätts i arbete genom ett fungerande
system. Det bör vara individuella
kompetenskonton där insättningar gynnas
skattemässigt. Staten bör ikläda sig en
utjämnande roll genom att tillskjuta
medel för personer som har låga löner och
saknar möjlighet att göra avsättningar.
Kontona bör vara öppna för egenföretagare
genom speciella regler.
Ett gott företagsklimat kräver enkla
regler, och arbetet inom Simplexenhetens
verksamhet måste enligt min mening
intensifieras och klara målsättningar
sättas upp. Att enbart hindra tillflödet
av nya regler är inte tillräckligt. En
tydlig målsättning bör vara att
befintligt regelverk skall minska med
25 % till 2004.
En ny familjepolitik innebär bl.a. en
avdragsrätt för styrkta barnomsorgs
kostnader om max 50 000 kr.
Jag föreslår att riksdagen tillkännager
för regeringen som sin mening vad som
anförts om inriktningen av
skattepolitiken. Jag tillstyrker
därmed Centerns partimotion Fi19 (c)
yrkande 5. Övriga motionsyrkanden
avstyrks.
Jag anser att utskottets förslag under
punkt 5 borde ha följande lydelse:
5. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som framförs i
reservation 14. Därmed bifaller riksdagen
motion
2000/01:Fi20 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp) yrkandena 6-9 och avslår motionerna
2000/01:Fi17 av Bo Lundgren m.fl. (m)
yrkande 9,
2000/01:Fi18 av Alf Svensson m.fl. (kd)
yrkande 2 i denna del,
2000/01:Fi19 av Agne Hansson m.fl. (c)
yrkande 5 och
2000/01:Fi26 av Carl Fredrik Graf m.fl.
(m).
Ställningstagande
Dagens svenska skattetryck är inte
förenligt med en dynamisk och växande
ekonomi och måste därför sänkas. Den
tilltagande internationaliseringen ökar
kraven på konkurrenskraftiga villkor för
företag och människor och hänsyn måste
vid jämförelser tas inte bara till
skattenivån utan också till vad medbor
garna får ut av skatterna. För den
svenska politiken är naturligtvis skatte-
och utgiftsnivåerna i övriga EU av
särskilt stor betydelse, och det är
härvid ett faktum att Sverige på område
efter område toppar listan över
skattesatser och att detta summerar till
ett skattetryck som klart överstiger det
i andra länder i vår omgivning.
I Sverige måste därför både skatte- och
utgiftstrycket minska, liksom
ansträngningarna öka att se till att
medborgarna får mer valuta för skatte
pengarna. Under innevarande mandatperiod
skall skattetrycket klart understiga 50 %
av BNP. Därefter skall både skatte- och
utgiftstrycket fortsätta att minska.
Skatteinkomsternas storlek bestäms inte
bara av skattesatser. Betydande energi
måste läggas på att skapa ett
skattesystem som gynnar en växande och
dynamisk ekonomi. I grunden är det
nämligen detsamma som en ekonomi med
växande skattebaser. Med breda
skattebaser kan gemensamma åtaganden
finansieras med lägre beskattning.
Den demografiska utvecklingen i
kombination med internationaliseringen
innebär att vi står inför stora
utmaningar. Hur födelsetal,
medellivslängd och folkhälsa kommer att
utvecklas framöver vet vi inte, men de
faktorerna är mycket avgörande för
välfärdsutvecklingen. Så mycket är klart
att de demografiska utmaningarna inte kan
lösas med skattehöjningar.
Internationalisering skulle i flera fall
behöva mötas med skattesänkningar, men
för ett parti som Folkpartiet med
långtgående ambitioner på en god
utbildning och vård finns naturligtvis
restriktioner. Desto viktigare blir då
att se till att människor verkligen
upplever att skattesystemet har en god
utformning och att de får valuta för sina
skattepengar genom kvalitet och valfrihet
i de offentligt finansierade
verksamheterna.
Vi tycker att det är bra att man sänker
inkomstskatterna men att man har valt en
form som inte tillräckligt tar itu med de
strukturella problemen med
marginalskatterna. Dessutom innebär
förändringen att avdragsrätten för
pensionsavgifterna successivt tas bort.
För såväl egenavgiften som arbets
givaravgiften gäller att skatt inte tas
ut på avgiften när den erläggs utan att
det är den framtida pensionen som
skattebeläggs. Regeringens begränsning av
denna avdragsrätt är i sak ett brott mot
denna princip, och dessutom är det
anmärkningsvärt att detta steg tas utan
att samråd med partierna bakom
pensionsreformen har skett. Folkpartiet
anser att regeringens argumentation om
"kompensation för egenavgifterna" är
märklig. Vi tycker det är bra att vi fått
ett system med synliga
försäkringsavgifter i stället för anonyma
skatter. Det löntagarna skall
"kompenseras" för är ju att skatterna är
för höga. Det är bra med
inkomstskattesänkningar. Metoden
majoriteten valt är dock inte bra. Vi
återför därför dessa och lägger ett annat
förslag till en omfattande reform vars
huvuddrag för de närmaste tre åren är
följande.
Vi föreslår att de grundläggande
principerna för 1990/91 års skattereform,
nämligen "hälften kvar", och att de allra
flesta bara skall betala kommunalskatt,
återupprättas. Vi vill koncentrera
skatteförändringarna på de för tillväxt
och jobb mest skadliga inslagen, nämligen
marginalskatterna, och vi vill uppnå den
grundläggande principen, nämligen att de
flesta bara skall betala 30 % i skatt,
och att de med höga inkomster skall
betala 50 % på de högre inkomstdelarna.
Marginaleffekterna minskas såväl genom
inkomstskattesänkningar som genom växling
av inkomstprövat bostadsbidrag mot
generellt barnstöd.
Brytpunkten bör höjas upp till gränsen
för egenavgifterna (308 200) för att
undvika att, som i dag sker, personer som
betalar både statlig skatt och egen
avgifter får marginaleffekter om ca 55 %.
Den s.k. LO-puckeln bör avskaffas. I
inkomstlägen mellan ca 150 000 och
200 000 kr finns en marginaleffekt genom
att grundavdraget avtrappas. Denna
avtrappning bör successivt avskaffas
vilket leder till en
marginalskattesänkning för betydande
grupper.
Den s.k. värnskatten avskaffas. Den är
ett brott mot skattereformen. Vår
förändring sänker marginalskatten med 5
procentenheter i de aktuella
inkomstskikten.
Förvärvsavdrag om 5 % av inkomsten
införs, vilket sänker skatten och gör det
mera lönsamt att arbeta även vid lägre
inkomster.
En skattereduktion, lika för alla, skall
införas för att garantera att alla får
del av en skattesänkning. Denna
skattereduktion bör till en början vara
3 000 kr per person. Denna tillfaller då
även pensionärer.
Försäkringsavgifterna till a-kassan blir
avdragsgilla, avdragsrätten för
pensionsavgiften återställs.
För att betona att barnstödet skall
innebära att hänsyn i beskattningen tas
till den extra försörjningsbörda
föräldrar har, vill vi att utökningen av
barnstödet sker i form av
skattereduktion.
Barnstödet föreslås utgå med 1 200 kr per
år för 2002 för att successivt öka till
2 400 kr 2004, kombinerat med att den del
av bostadsbidraget som i praktiken utgör
ett rent inkomstprövat barnbidrag trappas
ned med först 50 och sedan 100 kr per
barn och månad. Genom denna förändring
kommer bortåt 20 000 bidragsmottagare ut
ur fattigdomsfällan och slipper 20 %
extra marginaleffekt, detta i de
inkomstlägen där maxtaxan inte får någon
större betydelse.
Avdragsrätt för styrkta
barnomsorgskostnader upp till ett belopp
av 50 000 kr införs. Detta sänker
kostnaden för barnomsorg med en tredjedel
och gör det lättare att vitt och
hederligt komplettera med andra former av
barntillsyn.
En rejäl skattelättnad för
hushållstjänster införs och innebär att
det vita priset på hushållstjänster kan
halveras. Med detta förslag kan
tjänsterna bli tillgängliga också för
hushåll med normala inkomster och svarta
jobb, som tyvärr är vanligt förekommande,
bli vita.
Förmögenhetsskatten måste sänkas för att
på sikt helt slopas. I en inter
nationaliserad värld ter sig denna skatt
alltmer omöjlig. I dag är det vanliga
småhusägare och aktiesparare som betalar
denna specialskatt för "de rika", medan
17 av 18 börsmiljardärer får kraftig
nedsättning av skatten. Vi föreslår nu
avskaffad sambeskattning och höjt
fribelopp till 2,1 miljoner kronor.
Fastighetsskatten sänks. För många
människor är det huvudsakliga sparandet
lagt i boendet. Fastighetsskatt och i
många fall förmögenhetsskatt gör att
detta blir orimligt högt beskattat och
boendekostnaderna oöverkomliga. Dagens
beskattningsform är oacceptabel.
Folkpartiet anser att sänkningen av
fastighetsbeskattningen skall ske stegvis
och inledas omgående. Den nuvarande
fastighetsskatten avskaffas, likformighet
mellan boendeformer upprättas och
avdragsrätten för låneräntor bibehålls.
Riksdagens majoritet beslutade i höstas
att släppa frysningen av taxe
ringsvärdena. Detta kommer att leda till
en fastighetsskattechock i stora delar av
landet för boende i både småhus och
lägenheter. Detta är oacceptabelt. I
avvaktan på en grundläggande reformering
bör taxeringsvärdena fortsatt vara frysta
vid skattesatserna 1,2 % för enfamiljshus
och 0,7 % för flerfamiljshus. Detta
betyder att 5,5 miljarder kronor avsätts
för fastighetsskattesänkning.
Höj avdragsrätten för privat
pensionssparande. Privat sparande ger
trygghet åt individen och är en viktig
förutsättning för en väl fungerande
riskkapitalmarknad. Med ett ökande behov
av återkommande kompetensutveckling är
ett sparande som kan användas bl.a. för
detta ändamål viktigt. Vi anser att
avdragsrätten för pensionssparande bör
höjas från nuvarande ett halvt till ett
och ett halvt basbelopp.
Dubbelskatten på aktiesparande måste
slopas. Det är en av de viktigaste
åtgärderna för att långsiktigt förbättra
tillgången på riskvilligt kapital för
småföretagen. På senare tid har utbudet
av riskkapital ökat, särskilt för företag
inom IT- och telekombranscherna, något
som för många visat sig lättflyktigt. Det
gäller att långsiktigt säkra tillgången
till riskkapital och det även i mindre
företag.
Vi föreslår en successiv avveckling av
dubbelskatten på aktieutdelningar.
Fåmansbolagsreglerna (de s.k. 3:12-
reglerna) måste förenklas. Det är
otillfredsställande att frågan begravts i
en utredning som knappast kan leda till
någon förändring förrän år 2003. Vi
föreslår att fåmansbolagsreglerna
reformeras så att ett belopp motsvarande
en medelinkomst beskattas som
arbetsinkomst, resterande som inkomst av
kapital.
Slopa sociala avgifter på vinstandelar. I
Folkpartiet ser vi positivt på systemen
med andel i vinst. Vi tror att det ökar
förståelsen för företagandets villkor och
höjer motivationen och trivseln på
arbetsplatserna. I ett läge där stressen
på arbetsmarknaden tycks öka är det
angeläget med åtgärder som ökar
medarbetarnas medinflytande.
Många moderna företags största
kapitaltillgång ligger i de anställdas
kunnande. För att företaget skall kunna
behålla denna tillgång är det en väg att
bereda dem ägande i företaget, t.ex.
genom personaloptioner. I konsekvens med
vår syn på vinstandelar bör
optionsbeskattningen ses över med sikte
på att en skattelättnad skall kunna ges.
Arbetsgivaravgiften sänks med 2, 4
respektive 5 procentenheter i tjänste
sektorn under treårsperioden. Vårt
långsiktiga mål är att helt ta bort
arbetsgivaravgifternas skattedel. Vi
prioriterar att börja sänkningen i den
del av näringslivet som är mest känslig
för arbetskraftskostnader och som
därigenom kan få störst betydelse för ett
växande småföretagande, särskilt i de
branscher där många kvinnor är verksamma,
och genom våra förslag till att bryta de
offentliga monopolen kan deras före
tagande gynnas. Genom att det blir lägre
arbetskostnad i arbetsintensiva tjänste
sektorer får fler arbete i privata
företag.
I Sverige behöver en blivande företagare
kontakta ett stort antal myndigheter.
Rader av blanketter skall fyllas i och
ofta får företagaren ringa till myndighe
ten på rätt telefontid för att försöka
hitta personen som kan förtydliga
blanketten. För att minska krånglet för
företagarna kan bl.a. följande åtgärder
genomföras omgående.
En förenklad deklaration för företagare
införs.
Alla som vill och inte har näringsförbud
skall få F-skattsedel.
F-skattsedeln bör kunna förenklas så att
inbetalning av sociala avgifter och skatt
kan ske utifrån den lön som faktiskt har
tagits ut.
Servicecheckar gör det enkelt för
privatpersoner att betala för tjänster i
hushållet.
Ytterligare förslag som är viktiga som en
del i ett samlat reformarbete för ett
bättre företagsklimat och fler
småföretagare är avskaffade skattetillägg
vid periodiseringsfel i
momsredovisningen, en återgång till
möjligheten att betala in skatt på
skattekonto på förfallodagen och
generösare möjligheter till avdrag för
företagare med hemmet som arbetsplats.
I övrigt bör mervärdesskatten på böcker
sänkas stegvis till 6 % och en miljöskatt
på sopförbränning införas.
Jag föreslår att riksdagen tillkännager
för regeringen som sin mening vad som
anförts om inriktningen av
skattepolitiken och tillstyrker därmed
Folkpartiet liberalernas partimotion Fi20
(fp) yrkandena 6-9. Övriga
motionsyrkanden avstyrks.
av Mats Odell (kd), Gunnar Hökmark
(m), Lennart Hedquist (m), Anna
Åkerhielm (m), Per Landgren (kd),
Gunnar Axén (m), Lena Ek (c) och Karin
Pilsäter (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under
punkt 7 borde ha följande lydelse:
Riksdagen avslår motion 2000/01:Fi34 av
Siv Holma m.fl. (v).
Ställningstagande
Finansutskottet vill understryka att
jämställdhetsfrågan är en fråga av högsta
prioritet. Det är angeläget att köns- och
jämställdhetsperspektivet genomsyrar
regeringens arbete.
Vi anser det viktigt att på olika sätt
integrera jämställdhetspolitiken i den
ekonomiska politiken. Att varje individ,
oavsett kön, skall ha likvärdiga
möjligheter till arbete, inkomst,
företagande och makt över sin egen
ekonomi och livssituation kräver att
också ett könsperspektiv genomsyrar den
ekonomiska politiken. Könsuppdelad
statistik är därvidlag en viktig
informationskälla som underlag för analys
och beslut. Det är dock en felsyn att
använda könsuppdelad statistik statiskt
för att beräkna hur olika åtgärder och
förändringar påverkar kvinnor som
kollektiv och män som kollektiv, i syfte
att lägga förslag som leder till att det
går att uppnå statistiskt likvärdiga
resultat. Detta är ett synsätt som leder
till att rådande samhällsstrukturer
konserveras. Det främsta syftet med
könsuppdelad statistik är att visa på
systematiska skillnader så att orsaken
till sådana skillnader kan identifieras
och åtgärdas.
Det är vår uppfattning att olikheten är
större mellan individer än mellan kvinnor
som grupp och män som grupp. Att
identifiera och förändra de strukturer
som leder till att kvinnor och män ges
villkor utifrån könstillhörighet är
därför den stora jämställdhetsutmaningen.
Den könsuppdelade statistiken ger oss
exempelvis information om att kvinnor
generellt har lägre löner och kortare
medelarbetstid än män, liksom att de har
högre ohälsotal. Det är orsakerna bakom
detta som måste identifieras, analyseras
och åtgärdas.
Arbetsmarknadsutskottet anför i sitt
yttrande att RRV i rapporten Jämställdhet
V hur styr regeringen? (RRV 2000:17) slår
fast att hälften av alla myndigheter
saknar någon form av
återrapporteringskrav när det gäller det
externa jämställdhetsarbetet i
regleringsbreven för år 1999. RRV skriver
vidare att kopplingen mellan de
övergripande jämställdhetspolitiska målen
och målformuleringarna i regleringsbreven
är otydlig och att både målformuleringar
och återrapporteringskrav är mycket
allmänt hållna. RRV anser att regeringens
jämställdhetsstrategi behöver förtydligas
för att fungera effektivt som bas för
styrningen av myndigheterna.
En sådan jämställdhetsstrategi bör
främst bestå i att integrera jämställd-
hetsarbetet i alla politikområden med
syfte att undanröja orsakerna till att
kvinnor och män har olika möjligheter och
villkor, grundat på könstillhörighet.
Vi vill framhålla vikten av att dessa
frågor förs framåt med all kraft, och att
såväl den praktiska utformningen av
könsuppdelad statistik som preciseringen
av kraven i myndigheternas regleringsbrev
ges ett tydligt och uppföljningsbart
innehåll.
Vad vi här anfört innebär att vi
avstyrker motion Fi34 (v).
Särskilt yttrande
Utskottets beredning av ärendet har
föranlett följande särskilda yttrande.
I rubriken anges inom parentes vilken
punkt i utskottets förslag till
riksdagsbeslut som behandlas i
avsnittet.
1. Mål för budgetpolitiken (c)
av Lena Ek (c).
I vårbudgeten föreslår regeringen att
målet för den offentliga sektorns
sparande för 2004 skall sättas till 2,0 %
av BNP, dvs. samma nivå som sen tidigare
gäller för 2002 och 2003. Eftersom
vårpropositionens prognoser är mycket
osäkra har även Centerpartiet ansett det
motiverat att tills vidare utgå från
denna nivå på överskottsmålet för åren
2002-2004. Liksom regeringen kommer vi i
anslutning till budgetpropositionen att
för vart och ett av dessa år ta ställning
till vilken målnivå som bör gälla för det
närmast efterföljande året samt vilka
skattesänkningar som vi då skall förorda.
I avvaktan på detta redovisar vi ett
budgetalternativ som är starkare än
regeringens. Nivån på det finansiella
sparandet i den offentliga sektorn uppgår
med Centerpartiets förslag till mellan
2,5 och 2,8 % av BNP under de tre närmast
följande åren.
Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag
Vårpropositionen 2001
I proposition 2000/01:100 2001 års
ekonomiska vårproposition föreslår
regeringen (Finansdepartementet)
Såvitt avser den ekonomiska politiken och
utgiftstaket
1. att riksdagen godkänner de allmänna
riktlinjer för den ekonomiska politiken
som regeringen förordar (kapitel 1),
2. att riksdagen fastställer målet för
det finansiella sparandet i den
offentliga sektorn till 2,0 procent av
bruttonationalprodukten för år 2004
(avsnitt 4.1.3),
3. att riksdagen fastställer
utgiftstaket för staten inklusive
ålderspensionssystemet vid sidan av
statsbudgeten för år 2004 till 877
miljarder kronor (avsnitt 4.1.1),
4. att riksdagen godkänner den
preliminära fördelningen av utgifterna på
utgiftsområden för åren 2002-2004 enligt
tabell 6.5 som riktlinje för regeringens
budgetarbete,
5. godkänner beräkningen av de
offentliga utgifterna för åren 2002-2004
(avsnitt 4.1.2).
Regeringens skrivelse 101 Årsredovisning
för staten
I regeringens skrivelse 2000/01:101
lämnar regeringen en redogörelse för det
ekonomiska utfallet i staten budgetåret
2000.
Bilaga 2
Budgetförslag redovisade eller aviserade i
2001 års vårproposition
Katalog över regeringens samt Vänsterpartiets och
Miljöpartiet de grönas förslag till budgetåtgärder
för åren 2002-2004
redovisade i proposition 100 samt övriga
riksdagspartiers syn på förslagen
Inledning
Den ekonomiska vårpropositionen bygger på
en överenskommelse mellan den
socialdemokratiska regeringen,
Vänsterpartiet och Miljöpartiet de gröna.
Dessa partier står bakom riktlinjerna för
den ekonomiska politiken,
budgetpolitiken, utgiftstaken och till
äggsbudgeten för 2001.
Samarbetet berör fem områden - ekonomi,
sysselsättning, rättvisa, jämställdhet
och miljö - och innefattar både konkreta
förslag och åtaganden inför framtiden.
Genom detta samarbete bekräftas enligt
propositionen att det finns en politisk
majoritet för en ekonomisk politik som är
inriktad på full sysselsättning och på
ett offentligt överskott på 2 % av BNP i
genomsnitt över en konjunkturcykel samt
på prisstabilitet. Denna politik syftar
också till jämlikhet, jämställdhet och
ekologisk hållbarhet.
Målet för budgetpolitiken är dels att
långsiktigt etablera ett överskott i de
offentliga finanserna, vilket i
genomsnitt skall motsvara 2 % av BNP sett
över en konjunkturcykel, dels att hålla
utgifterna inom de utgiftstak som lagts
fast för de tre efterföljande åren.
Målet för den ekonomiska politiken är
full sysselsättning och ökat välstånd
genom en god och uthållig tillväxt. Som
delmål angav regeringen 1997 att den
öppna arbetslösheten skulle ha reducerats
till 4 % under 2000. Detta delmål nåddes
i slutet av 2000. Ett annat delmål är att
andelen reguljärt sysselsatta mellan 20
och 64 år skall ha ökat till minst 80 %
2004. Sysselsättningen väntas stiga till
78,4 % 2002, och enligt regeringen ligger
målet för 2004 inom räckhåll, men det
förutsätter att den ekonomiska politiken
med all kraft riktas in mot full
sysselsättning.
På efterföljande sidor redovisas de nya
reformförslag som förs fram i
vårpropositionen. I sammanställningen
återges översiktligt också några förslag
i fem propositioner vilka påverkar
statsbudgetens utgiftsramar för
efterföljande år. Förslagen återfinns i
propositionerna 71 om nytt huvudmannaskap
för vårdhögskoleutbildningar, 72 om
vuxnas lärande och utvecklingen av
vuxenutbildningen, 96 om sjukersättning
och aktivitetsersättning i stället för
förtidspension, 119 om Europa i
omvandling - Sveriges
utvecklingssamarbete med Central- och
Östeuropa samt 127 om sjöfartsstöd..
Redovisningen följer statsbudgetens
uppställning. Först återges in
komstförslag, därefter utgiftsförslag
grupperade utgiftsområdesvis. Varje
utgiftsområde inleds med en översikt som
visar hur stora utgifter regeringen och
oppositionspartierna preliminärt vill
avdela för utgiftsområdet under de
kommande tre åren. Oppositionspartiernas
syn på dessa nivåer återges i form av
avvikelser från regeringens förslag
respektive år.
Liksom utgiftstaket läggs preliminära
ramar för utgiftsområden fast för de
närmaste tre åren. En för ett visst år
preliminärt fastställd utgiftsområdesram
omprövas emellertid successivt med hänsyn
till bl.a. den ekonomiska utvecklingen
och nytillkomna reformförslag. I
sammanställningen redovisas i anslutning
till varje utgiftsområde hur regeringens
beräkning av den för ett visst år
fastställda preliminära ramen för området
har förändrats i jämförelse med beräknin
garna i tidigare budgetpropositioner.
I anslutning till varje förslag i
vårpropositionen görs en hänvisning till
aktuell sida i propositionen liksom i
förekommande fall till aktuell
förslagspunkt. Sammanställningen omfattar
inte de förslag
som framförs på tilläggsbudget för 2001
såvida inte förslagen har mer bestående
effekt och påverkar även efterföljande
års budgetar.
I anslutning till respektive förslag
återges kortfattat oppositionspartiernas
uppfattning som den kommit till uttryck i
de motioner som väckts med anledning av
vårpropositionen. Huvudregeln har varit
att samtliga förslag som förts upp av
motionärerna som formella yrkanden har
beaktats. Har emellertid motionärerna
endast kommenterat regeringens förslag i
vårpropositionen är även sådana
kommentarer återgivna i anslutning till
propositionens förslag. Likaså redovisas
översiktligt sådana från propositionen
fristående förslag som förklarar de
större avvikelser som respektive parti
har från regeringens preliminärt
föreslagna ramar för de 27 utgiftsområ
dena. Förslag framförda av
oppositionspartierna i form av yrkanden
utan direkt koppling till förslagen i
propositionen redovisas partivis sist i
katalogen.
Ett Ja eller Nej i sammanställningen
markerar att partiet tagit ställning till
förslaget antingen i motivtexten till
motionen eller i motionens förslag till
riksdagsbeslut. Ett streck (---) markerar
att partiet inte kommenterat frågan,
vilket i allmänhet innebär att förslaget
godtagits.
Redovisningen av oppositionspartiernas
uppfattning grundas på de parti- eller
kommittémotioner som väckts i ärendet. De
motioner
som beaktats i denna katalog är för
Moderata samlingspartiets del följande
sex motioner
Fi17 av Bo Lundgren Fi26 av Carl
m.fl. Fredrik Graf m.fl.
Fi21 av Knut Fi28 av Per Unckel
Billing m.fl. m.fl.
Fi24 av Bo Lundgren Fi33 av Bo Lundgren
m.fl. m.fl.
för Kristdemokraternas del två motionerna
Fi18 av Alf Svensson m.fl. och
Fi29 av Mats Odell m.fl.
för Centerpartiets del motion Fi19 av
Agne Hansson m.fl.
för Folkpartiets del motion Fi20 av Lars
Leijonborg m.fl.
De sidhänvisningar som görs till
motionerna avser de tryckta versionerna
av motionerna. Några av motionerna ingår
i häften med flera motioner. I dessa fall
avser sidhänvisningen motionshäftets
sidnumrering. Sammanställningen har
granskats och godkänts av
Regeringskansliet och av respektive
parti.
Bilaga 3
Utgiftstak och utgiftsramar
för åren 2002-2004
föreslagna av regeringen och
övriga riksdagspartier
Regeringens och oppositionspartiernas förslag till
utgiftsramar för 2002
Miljonrer kronor, avvikelse från regeringens
förslag
Regeringens och oppositionspartiernas
förslag till utgiftsramar för 2003
Miljonrer kronor, avvikelse från
regeringens förslag
Regeringens och oppositionspartiernas förslag till
utgiftsramar för 2004
Miljonrer kronor, avvikelse från regeringens
förslag
_______________________________
1 För 2002 föreslår Centerpartiet att
ramen för utgiftsområde 25 Allmänna
bidrag till kommuner skall öka med 25
miljarder kronor jämfört med regeringens
förslag. Folkpartiet föreslår en ram som
är ytterligare 4,4 miljarder kronor
högre. För samma år föreslår
Centerpartiet ett utgiftstak som är 7
miljarder kronor högre än regeringens.
Folkpartiets ram överstiger regeringens
med ytterligare 6 miljarder kronor.