Utskottet behandlar i detta betänkande 10 motioner
med sammanlagt 27 förslag. Samtliga motioner har
anknytning till civil och militär internationell
krishantering. De har väckts under den allmänna
motionstiden.
Förslagen avser förmågan till internationella
insatser, finansiering och beslutsfattande för
sådana insatser, resursfrågor, samordning mellan
civila och militära insatser samt förmåns- och
personalfrågor.
Utskottet avstyrker samtliga motioner,
huvudsakligen med motivet att motionsförslagen redan
beaktats eller förväntas beaktas i pågående
utrednings- och beredningsarbete.
Till utskottsbetänkandet har fogats en bilaga med
utskrifter från en offentlig utskottsutfrågring den
19 december 2000 om civil och militär krishantering
inom Europeiska unionen.
Motioner från allmänna
motionstiden
I detta betänkande behandlar utskottet nedan
uppräknade motioner i vilka föreslås att riksdagen
fattar följande beslut.
2000/01:Fö202 av Berit Jóhannesson m.fl. (v):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att en tjänst inrättas,
inom rådande budgetram, som under internationella
insatser i krisområde skall samordna den svenska
civila och militära verksamheten.
2000/01:Fö203 av Anna Lilliehöök (m):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om resurser för militär och
civil krishantering.
2000/01:Fö204 av Carina Hägg (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att berörda myndigheter,
främst Försvarsmakten, ÖCB och Statens
räddningsverk, får i uppdrag att tillsammans med de
frivilliga försvarsorganisationerna ta fram
uppgifter för den internationella verksamhet som kan
besättas med personal ur organisationerna samt
vilken utbildning som krävs för detta.
2000/01:Fö207 av Henrik Landerholm m.fl. (m):
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att förmågan att
delta i militärt samarbete och internationella
insatser skall öka.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att
försvarsresurserna skall vara utformade både för
det nationella försvaret och för internationella
insatser.
2000/01:Fö208 av Åke Carnerö m.fl. (kd):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en kartläggning av
Försvarsmaktens internationella förmåga.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om vikten av snabbt
politiskt beslutsfattande vid internationella
insatser.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att finansiering
och beslut om internationell insats följs åt.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en fast ekonomisk
struktur för den totala fredsfrämjande
verksamheten.
14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att svensk
sjukvårds- och hälsoskyddspersonal bör medfölja
vid internationella insatser.
15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att eftersträva
hög interoperabilitet inom sjukvårdsområdet.
16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att
Försvarsmaktens sjukvårdscentrum tilldelas
resurser som säkerställer såväl förebyggande
åtgärder på veterinär- och hälsoskyddssidan som
åtgärder för att i god tid kunna rekrytera och
utbilda sjukvårdspersonal inför internationella
insatser.
17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ett heltäckande
trygghets- och förmånssystem för Försvars-maktens
personal.
2000/01:Fö323 av Henrik Landerholm m.fl. (m):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om det svenska
försvarets förmåga till såväl nationella som
internationella insatser.
2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till ändring av nuvarande
grundutbildningssystem så att Sverige kan ställa
upp med alla typer av förband inom två månader
efter beslut och därmed svara upp mot det svenska
åtagandet inom ramen för EU:s krishanteringsstyrka
i enlighet med vad i motionen anförs.
3. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till ändring av formerna för uttagning
till och anställning i Försvarsmakten så att
tjänstgöring i svenska förband vid internationella
insatser på sikt blir en naturlig och självklar
del av yrkesofficerarnas tjänstgöringsskyldighet i
enlighet med vad i motionen anförs.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om rätt för de
anställda att förhandla om förmåner och villkor
för tjänstgöring i internationella insatser.
5. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till ändring av finansieringen vid
internationella insatser i enlighet med vad i
motionen anförs.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om formerna för en
nordisk brigadledning.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en multinationell
Östersjöflottilj.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en internationell
flygtransportorganisation.
2000/01:Fö402 av Agne Hansson och Lilian Virgin (c,
s):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om prioritering av
resurser för civil krishantering.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om prioritering av
resurser för civila ändamål inom utgiftsområde 6.
2000/01:Fö901 av Inger Strömbom (kd):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av bättre
försäkringsskydd vid utlandstjänstgöring i
fredsbevarande syfte.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av att se
över lönenivåerna vid internationell tjänst.
2000/01:Fö904 av Olle Lindström (m):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om ändring i förordningen för
byggnads- och reparationsberedskapen.
2000/01:Ju906 av Elizabeth Nyström och Lars Björkman
(m):
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om försäkringsskyddet
för dem som innehar riskfyllda statliga uppdrag i
utlandet.
Utskottets överväganden
Förmågan till internationella
insatser
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker motionerna Fö207 (m)
förslagen 4 och 5, Fö208 (kd) förslag 1 samt
Fö323 (m) förslagen 1 och 2 samt 6-8.
Motioner
I Moderata samlingspartiet kommittémotion Fö207 av
Henrik Landerholm m.fl. (m) anförs att Sverige bör
föra en aktiv säkerhetspolitik. En sådan politik
sägs kräva stöd av ett militärt försvar som är
insatsberett, samtidigt som förutsättningar för en
framtida upprustning behålls och utvecklas. Vidare
sägs kraven på många sätt vara större nu på svensk
säkerhets- och försvarspolitik än under den tid då
spänningen mellan öst och väst var den dominerande
säkerhetspolitiska utmaningen.
I motionen anförs att till försvarets viktigaste
uppgifter hör att försvara hela landet. Detta kräver
förmåga till väpnad strid. Försvaret skall också
kunna ta vår del av ansvaret för fred och säkerhet i
Europa i allmänhet och i vårt närområde i synnerhet,
varvid alla förband, även marina stridskrafter och
flygstridskrafter, fullt ut bör delta i
internationella insatser. Internationaliseringen av
försvaret bör fortsätta och fördjupas. Motionärerna
föreslår att riksdagen tillkännager för regeringen
att förmågan att delta i militärt samarbete och
internationella insatser skall öka (förslag 4).
Utvecklingen mot ökad förmåga att samverka med
förband såväl inom landet som internationellt sägs
inte bara vara en grundläggande förutsättning för
internationella insatser utan också en förutsättning
för försvarets förmåga att försvara landet.
Motionärerna föreslår därför att riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening att
försvarsresurserna skall vara utformade både för det
nationella försvaret och för internationella
insatser (förslag 5).
Moderata samlingspartiet återkommer i kommittémotion
Fö323 av Henrik Landerholm m.fl. (m) till det
grundläggande kravet på att Försvarsmakten skall
kunna föra väpnad strid och försvara landet. Detta
ger också kunskaper och färdigheter som erfordras
för att landets militära enheter skall bli lämpade
för att i samverkan med andra nationers resurser
bidra till fred och säkerhet i vår omvärld.
Motionärerna föreslår att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen anförs om
det svenska försvarets förmåga till såväl nationella
som internationella insatser (förslag 1).
I motionen refereras till EU:s beslut att
organisera en europeisk krishanteringsstyrka på
60 000 soldater och de svenska utfästelserna i detta
sammanhang. Motionärerna anser att det är nödvändigt
att förändra utbildningen för att det skall vara
möjligt att svara upp mot detta åtagande. Den
vanliga grundutbildningen sägs således inte kunna
ses fristående från utbildningen för internationella
insatser. Idealet vore att ständigt ha utbildade
förband tillgängliga, vilket skulle kunna uppnås med
ett system där en tredjedel av aktuella förband
tjänstgör i en internationell insats, en tredjedel
står i beredskap och en tredjedel är under
utbildning. Detta skulle i så fall kräva en
successiv anpassning av grundutbildningen.
Motionärerna föreslår att riksdagen begär att
regeringen lägger fram förslag till ändring av
nuvarande grundutbildningssystem så att Sverige kan
ställa upp med alla typer av förband inom två
månader efter beslut och därmed svara upp mot det
svenska åtagandet inom ramen för EU:s
krishanteringsstyrka i enlighet med vad som anförs i
motionen (förslag 2).
I samma motion sägs vidare att förbanden för
internationella insatser bör vara ordinarie
reguljära förband och inte som i dag förband som
sammansätts efter råd, tillgång och läglighet. Alla
svenska förband som skall ingå i den nordiska
brigaden bör vara sådana reguljära förband. Den
svenska brigadledningen bör integreras i den
nordiska brigadledningen, som bör vara så flexibel
att den dels, med svensk personal, kan användas i
det svenska försvaret, dels, med blandad nordisk
personal, kan leda den nordiska brigaden (förslag
6).
Åter i samma motion framförs förslag om att
länderna runt Östersjön och i övriga Norden bör
skapa en gemensam "Östersjöflottilj" med en svensk
flottiljledning (förslag 7) samt att Sverige bör
arbeta för en samordnad internationell
flygtransportorganisation (förslag 8).
I Kristdemokraternas kommittémotion Fö208 av Åke
Carnerö m.fl. (kd) hänvisas till regeringens
uppfattning att de förbandstyper och den förmåga som
nu utvecklas inom ramen för översynsprocessen för
Partnerskap för fred (PFF) skall vara utgångspunkt
för Sveriges anmälan till internationella
förbandsregister. Motionärerna hävdar att det i dag
saknas en totalbild över de ambitioner, den förmåga
och de förbandstyper som skall kunna sättas in
snabbt respektive på längre sikt. Likaså saknas
uppgift om hur målet att alla svenska insatsförband
skall göras interoperabla skall nås. En kartläggning
bör därför göras av Försvarsmaktens internationella
förmåga (förslag 1).
Utskottets ställningstagande
Moderaterna föreslår i motion Fö207 (m) ökad förmåga
att delta i militärt samarbete och internationella
insatser. Kristdemokraterna anför i sin motion Fö208
(kd) att det saknas en totalbild över ambitioner,
förmågor och förbandstyper och att en kartläggning
därför bör göras av Försvarsmaktens internationella
förmåga.
Utskottet konstaterade i samband med
försvarsbeslutet förra året (prop. 1999/2000:30,
bet. 1999/2000: FöU2 s. 56, rskr. 1999:2000:168) att
Sveriges förmåga att delta i internationella
insatser har höjts betydligt under de senaste åren.
Utskottet konstaterade vidare, vid samma tillfälle,
att regeringen föreslog en höjd ambitionsnivå för
den svenska internationella förmågan men att det
återstod att se hur denna skulle förverkligas.
Utskottet har nu erfarit att regeringen i juni 2000
har beslutat att anta partnerskapsmål inom ramen för
Partnerskap för fred. Vidare beslutade regeringen i
november om vilka förband och förmågor som skall
anmälas till PARP (Planning and Review Process) -
planerings- och översynsprocessen inom ramen för PFF
(Partnerskap för fred) respektive till EU:s
styrkeregister för krishantering. Av besluten
framgår vilka förband och förmågor som, efter beslut
i det enskilda fallet, kan sättas in vid en
internationell insats. Regeringens beslut grundas på
Försvars-maktens förslag i februari respektive i
september 2000 om utveckling av internationell
förmåga. Förbanden omfattar huvuddelen av de
förbandstyper som finns bland de operativa
insatsförbanden i insatsorganisationen och
representerar samtliga stridskrafter. Utskottet har
i ett yttrande av Försvars-makten över de nu
aktuella motionerna informerats om vilka förband som
anmälts till olika register, tidsförhållanden och
beredskapsförhållanden.
Utskottet utgår från att försvarsberedningen i sin
värdering av den internationella utvecklingen och
dess konsekvenser för den svenska säkerhets- och
försvarspolitiken drar slutsatser om behovet av att
förändra ambitionerna när det gäller svenska
internationella insatser. Det bör sålunda föreligga
underlag i frågan inför arbetet med regeringens
förslag till riksdagen i höst. Motion Fö207 (m)
förslag 4 och Fö208 (kd) förslag 1 torde därmed bli
tillgodosedda varför de avstyrks av utskottet.
I Moderata samlingspartiets båda motioner Fö207 (m)
och Fö323 (m) framhålls att försvarsresurserna bör
vara utformade såväl för det nationella försvaret
som för internationella insatser och att förmågan
till väpnad strid därvid är ett grundläggande krav.
Riksdagen fattade i mars 2000 beslut om (prop.
1999/2000:30, bet. 1999/2000:FöU2, rskr.
1999/2000:168) Försvarsmaktens huvuduppgifter och om
vilken s.k. operativ förmåga som Försvarsmakten
skall ha i olika avseenden. Utskottet har erfarit
att de förband och de förmågor som har anmälts till
internationella insatser enligt regeringens beslut i
juni 2000 och i november 2000 motsvaras av samma
förband och förmågor som avses för nationella
insatser.
I betänkandet (bet. 1999/2000:FöU2 s. 78) anför
utskottet att grunden för det militära försvarets
utveckling även framgent skall vara förmågan till
väpnad strid. Behovet av att försvara Sverige vid
ett väpnat angrepp ställer nämligen de största
anspråken på våra totalförsvarsförberedelser och
därmed även på det militära försvaret.
Även Försvarsmakten anför i nyss nämnda yttrande
över motionerna att det är av grundläggande
betydelse att förmågan och kompetensen till väpnad
strid behålls och utvecklas.
Utskottet anser därmed att det finns mycket klara
uttalanden om vad som bör vara kärnverksamheten i
Försvarsmaktens utbildningsverksamhet.
Grundutbildningen måste sålunda entydigt tillgodose
behoven av stridsutbildning. Därutöver får läggas
till andra behov som särskilt erfordras, exempelvis
för att kunna delta i internationella insatser.
Motionärernas synpunkter får därmed anses i
huvudsak vara beaktade varför utskottet avstyrker
motion Fö207 (m) förslag 5 och Fö323 (m) förslag 1.
Motion Fö323 (m) förordar vidare en förändring av
grundutbildningssystemet så att det bättre
harmonierar med förbandsomsättningen till
internationella insatser. Utskottet kan i denna del
i stort hålla med motionärerna. Det nuvarande
grundutbildningssystemet har sitt ursprung tiotals
år tillbaka i tiden då helt andra förutsättningar
rådde såväl för internationella insatser som för den
årliga utbildningskontingentens storlek.
Grundutbildningen i dag, med sina in- och
utryckningstider, är inte utformad för att på
effektivaste sätt tillgodose resursbehovet och
förbandsomsättningen för den internationella
verksamheten. Utskottet utgår från att regeringen
överväger behovet av att förändra grundutbildningen
för att bättre passa behovet av att omsätta förband
i den internationella verksamheten och att
regeringen tar upp denna fråga i underlaget för
höstens försvarsbeslut. Motion Fö323 (m) förslag 2
bör därmed bli tillgodosett varför utskottet
avstyrker motionen i denna del.
Motion 323 (m) framför tre ytterligare förslag med
anknytning till förmågan till internationella
insatser, nämligen att den svenska brigadledningen
bör integreras i den nordiska brigadledningen
(förslag 6), att länderna runt Östersjön bör skapa
en gemensam Östersjöflottilj (förslag 7) samt att
Sverige bör arbeta för en samordnad nationell
flygtransportorganisation (förslag 8).
Utskottet har erfarit att försvarsministrarna från
Danmark, Finland, Norge och Sverige under våren 1998
kom överens om att fördjupa och utveckla det
nordiska samarbetet inom samarbetsorganet NORDCAPS
(Nordic Co-ordinated Arrangement for Military Peace
Support), bl.a. när det gäller att utveckla en
nordisk brigad. Utskottet har vidare erfarit att
regeringen i juli 2000 beslutat att inrätta ett s.k.
planeringselement i Stockholm för att möjliggöra att
ett samordnat nordiskt militärt bidrag inom brigads
ram kan bli tillgängligt och sättas in i ett brett
spektrum av internationella insatser från och med
den 1 juli 2003.
Utskottet vill peka på att regleringsbrevet för
2001 anger att Försvarsmakten skall kunna ställa
personal till förfogande för materiel- och
kunskapsöverföring till de baltiska staterna, kunna
medverka med enheter för minröjningsoperationer till
sjöss utanför den baltiska kusten samt även i övrigt
kunna medverka i det vidgade Östersjösamarbetet.
Sverige deltar sedan 1994 i samarbetet inom ramen
för Partnerskap för fred (PFF). Utskottet vill peka
på några av de syften som är styrande för Sveriges
engagemang i PFF:
· att fördjupa det praktiska regionala PFF-
samarbetet och att främja ett aktivt engagemang
från de större västeuropeiska länderna och USA i
Östersjöregionen
·
1. att aktivt bidra till att främja de baltiska
staternas möjligheter att delta i PFF-samarbetet
2.
- att övningar som äger rum i vårt närområde och
i regioner där Sverige har ett särskilt
säkerhetspolitiskt intresse bör prioriteras.
-
Slutligen vill utskottet peka på att regeringens
antagningsbeslut i juni 2000 av partnerskapsmål inom
ramen för PFF bl.a. innehåller studier av
transportförmågan för internationella insatser.
Möjligheter till samarbete med andra länder skall
härvid beaktas.
Mot bakgrund av vad här har anförts anser
utskottet att motionärernas förslag är beaktade
eller kommer att kunna tillgodoses. Motion Fö323 (m)
förslag 6-8 avstyrks därför.
Utskottet genomförde den 19 december 2000 en
offentlig utskottsutfrågning på temat civil och
militär krishantering inom Europeiska unionen.
Dokumentationen från utfrågningen bedöms ha intresse
varför utskottet i bilaga till detta betänkande
redovisar en bearbetad utskrift från utfrågningen.
Beslutsfattande och finansiering av
internationella insatser
I kommittémotion Fö208 av Åke Carnerö m.fl. (kd)
anförs att det inte får ta fem månader för en
snabbinsatsstyrka att komma på plats i ett
konfliktområde, om Sverige skall vara trovärdigt i
den internationella fredsfrämjande verksamheten. Det
sägs sålunda vara nödvändigt att det politiska
beslutsfattandet inte försenar en operation (förslag
2). Förberedande trupper bör kunna finnas på plats
redan någon vecka efter beslut i säkerhetsrådet
medan majoriteten av styrkorna bör kunna följa efter
under den kommande månaden.
Kristdemokraterna anser vidare att frågan om
finansieringen måste vara löst samtidigt som beslut
fattas om att delta i en internationell insats
(förslag 3).
Härutöver anser Kristdemokraterna att det snarast
bör skapas en fast ekonomisk struktur med angivna
medel för den totala fredsfrämjande verksamheten
(förslag 4).
Även Moderata samlingspartiet tar upp tidsaspekten
och finansieringsfrågan. I kommittémotion Fö323 av
Henrik Landerholm m.fl. (m) anförs sålunda att det
inte kan vara i linje med det svenska åtagandet att
det skulle ta mer än ett halvår från beslut till
dess att svenska förband var på plats i Kosovo.
Motionärerna anser det därför nödvändigt att det
skapas enkla former för finansiering av förbanden
när de sätts in internationellt. Anslaget för
fredsfrämjande truppinsatser bör enbart omfatta
kostnader i samband med insatser och helt
finansieras utanför försvarsanslaget. Kostnaderna
för materiel, uttagning, utbildning och
beredskapshållning av förband för internationella
uppgifter bör däremot ingå i anslaget för
förbandsverksamheten. Om de direkta
insatskostnaderna framdeles tas inom ordinarie
försvarsanslag sägs risken vara stor för en
allvarlig urholkning av försvarets förmåga.
Motionärerna föreslår därför att riksdagen begär att
regeringen lägger fram förslag till ändring av
finansieringen vid internationella insatser i
enlighet med vad som anförs i motionen (förslag 5).
Utskottets ställningstagande
Inför riksdagens försvarsbeslut våren 2000 (prop.
1999/2000:30, bet. 1999/2000:FöU2, rskr.
1999/2000:168) behandlade utskottet frågan om
beslutsfattande och finansiering i samband med
internationella insatser. Utskottet uttalade i
sammanhanget att Sveriges förmåga måste förbättras
när det gäller att snabbt kunna delta i
internationella fredsfrämjande insatser. Utskottet
uttalade (s. 56) samtidigt ett tydligt krav på att
regeringen snarast återkommer till riksdagen med
förslag efter vilka principer som utlandsinsatser
bör finansieras. Till detta vill utskottet nu foga
synpunkten att grundprincipen bör vara att
erforderliga medel från början skall finnas avdelade
för internationella insatser. Det är således
otillfredsställande att sådana behov successivt
finansieras genom omfördelning från andra
verksamheter.
Utskottet förutsätter att regeringen i höst till
riksdagen lämnar de efterfrågade förslagen om en
effektivare beslutsprocess och finansieringsprincip
för internationella insatser. Motionärernas förslag
bör därmed kunna komma att bli beaktade. Utskottet
avstyrker därför motionerna Fö208 (kd) förslag 2-4
och Fö323 (m) förslag 5.
I motion Fö203 av Anna Lilliehöök (m) anförs
inledningsvis att Sverige åtagit sig att bidra till
och medverka i EU:s militära och civila
krishantering. Sverige har bl.a. åtagit sig att
upprätthålla kapacitet för att kunna bidra med två
bataljoner eller ca 2 000 soldater.
Motionären anför vidare att den civila delen av
utlandsinsatserna ofta innebär behov av poliser för
att kunna upprätthålla ordning och respekt för
mänskliga rättigheter samt för att kunna utbilda
lokala poliskårer. Domare, åklagare och
fängelsepersonal behövs också för att rättssystemen
skall kunna byggas upp och ges stöd när de grupper
som varit inblandade i en konflikt återigen skall
leva tillsammans.
Motionären för ett resonemang om behovet av
soldater och om rekrytering av dem. Hon anser att
utlandstjänstgöringen måste göras mycket mer
attraktiv och värnpliktsutbildningen vara
motiverande. Ersättning och villkor behöver
förbättras.
Även villkoren för poliser på utlandsuppdrag bör
ses över och förbättras. Enligt motionären har
endast ca hälften av den polisstyrka som behövs
kunnat rekryteras. Vidare bör polisutbildningen
byggas ut och polisorganisationen utökas för att
skapa en större rekryteringsbas för utlandsuppdrag.
Motionären föreslår att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen anförs om
resurser för militär och civil krishantering.
I motion Fö402 av Agne Hansson (c) och Lilian Virgin
(s) betonar motionärerna att försvarsbesluten 1996
och 1999 lagt grunden för en omfattande omdaning av
landets totalförsvar. En tydlig
tyngdpunktsförskjutning har skett mot frågor som rör
det civila samhället, såväl i fråga om nationella
intressen som i internationella sammanhang.
Större internationella insatser i komplexa kriser
kräver breda och väl samordnade civila insatser,
säger motionärerna. De anser därför att ökade
ansträngningar behövs för att bygga upp civil
krishantering. Det är då angeläget att särskilda
resurser sätts av för dessa civila insatser, t.ex.
för att bygga upp kapacitet inom polisen och
sjukvården för internationella insatser i
krishantering och återuppbyggnad.
Motionärerna anser det också vara viktigt att
resurser inom den s.k. civila budgetramen
säkerställs för ett ökat svenskt engagemang i
internationell civil krishantering.
Motionärerna föreslår att riksdagen tillkännager
för regeringen som sin mening vad i motionen anförs
dels om prioritering av resurser för civil
krishantering (förslag 1), dels om prioritering av
resurser för civila ändamål inom utgiftsområde 6
(förslag 2).
Kristdemokraterna poängterar i sin kommittémotion Fö208 av Åke
Carnerö m.fl. (kd) att ett utökat utlandsåtagande
förutsätter en väl förberedd och fungerande hälso-
och sjukvårdsorganisation. Fälthygien och hälsoskydd
sägs vara av största vikt för personalens hälsa och
därmed för förbandens förmåga att verka. Svensk
personal med kompetens inom dessa områden bör därför
följa med vid internationella insatser (förslag 14).
Motionärerna konstaterar att vid internationella
fredsfrämjande operationer måste hänsyn tas till
klimatförhållanden, fara för epidemier, risker för
NBC-attacker och andra viktiga miljöfaktorer.
Nödvändiga resurser måste därför anpassas särskilt
för de förhållanden som råder i det tänkta
insatsområdet. Detta ställer krav på
sjukvårdsmaterielen, på behov av transportkapacitet
för sjuk och skadad svensk personal samt krisstöd.
Hög s.k. interoperabilitet inom sjukvårdsområdet bör
därför eftersträvas (förslag 15).
Motionärerna konstaterar vidare att
Försvarsmaktens sjukvårdscentrum på Hammarö utanför
Karlstad är kompetenscentrum för sjukvårdstjänsten
inom Försvarsmakten. Försvarsmaktens
sjukvårdscentrum bör därför tilldelas resurser som
säkerställer såväl förebyggande åtgärder på
veterinär- och hälsoskyddssidan som åtgärder för att
i god tid kunna rekrytera och utbilda
sjukvårdspersonal inför internationella insatser
(förslag 16).
I motion Fö204 av Carina Hägg (s) påpekar motionären
att det svenska totalförsvarets reformering,
omstrukturering och effektivisering också gäller de
frivilliga försvarsorganisationerna. Vid
totalförsvarsmyndigheterna pågår sålunda ett
utvecklingsarbete för att på ett bättre och
modernare sätt kunna utnyttja kompetens och
engagemang hos de frivilliga
försvarsorganisationernas medlemmar. Regeringen har
också tillsatt en utredare för att utröna
frivilligorganisationernas framtida roll i
totalförsvarets uppgifter, inklusive i de
internationella insatserna. Samtidigt, säger
motionären, ökar efterfrågan på olika slags
kompetenser för internationella uppgifter.
Motionären anser det angeläget att ta till vara
och föra samman dessa två intressesfärer. Detta sägs
kräva ett tydligt politiskt ställningstagande om att
statsmakterna önskar att de frivilliga
försvarsorganisationerna skall delta i
internationell verksamhet. I motionen föreslås
därför att riksdagen tillkännager för regeringen att
berörda myndigheter, främst Försvarsmakten,
Överstyrelsen för civil beredskap och Statens
räddningsverk, får i uppdrag att ta fram uppgifter
för den internationella verksamhet som kan besättas
med personal ur organisationerna samt vilken
utbildning som krävs för detta.
Motion Fö904 av Olle Lindström (m) behandlar den
s.k. byggnads- och reparationsberedskapen - BRB.
Motionären nämner att denna organisation tillkom
under andra världskriget i syfte att "i krig eller
eljest när Kungl. Maj:t så förordnar" kunna ställa
den svenska byggbranschen till totalförsvarets
förfogande. Motionären nämner att BRB sedan dess har
vidareutvecklats och att den i dag består av
huvuddelen av de svenska byggföretagen som
frivilligt har tecknat avtal med Försvarsmakten om
att stå till totalförsvarets förfogande då BRB-
förordningen eller andra avtalade förhållanden är
för handen.
Samarbetet med Försvarsmakten vid internationella
insatser sägs vara etablerat sedan några år
tillbaka. Något motsvarande samarbete finns inte med
övriga delar av totalförsvaret. Motionären anser att
BRB borde kunna utnyttjas då återuppbyggnad,
reparations- och röjningsarbeten skall utföras
internationellt med svensk medverkan efter det att
humanitära räddningsinsatser avslutats. Förordningen
för byggnads- och reparationsberedskapen bör därför
snarast ändras så att totalförsvaret kan anlita de
mest kompetenta i infrastrukturell uppbyggnad under
det säkerhetsfrämjande arbete som Sverige deltar i.
Motionären föreslår att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen anförs om
ändring i förordningen för byggnads- och
reparationsberedskapen.
Utskottets ställningstagande
Två motioner - Fö203 (m) och Fö402 (c, s) -
förespråkar, med något olika infallsvinklar,
förbättrade villkor för krishantering och i det
sammanhanget prioritering av resurser för civil
krishantering. Motionärerna pekar bl.a. på behovet
av fler poliser för internationella insatser. I
motion Fö 203 (m) uttalar sig motionären också för
en förbättring av ersättning och villkor för
utlandstjänstgöring för att göra denna mer
attraktiv.
Utskottet erinrar om att resursfördelningen mellan
olika verksamheter och ändamål inom utgiftsområdet 6
Totalförsvar bestäms främst vid de fleråriga
försvarsbesluten. Den s.k. Sårbarhets- och
säkerhetsutredningen (dir. 1999:63) har till uppgift
att analysera och lämna förslag till principer för
att åstadkomma en förbättrad helhetssyn när det
gäller planeringen för civilt försvar och
beredskapen mot svåra påfrestningar på samhället i
fred. Utredaren skall beakta hur samhället skall få
bästa möjliga beredskapsförmåga. I uppdraget ingår
att ta ställning till om nuvarande
funktionsindelning, myndighetsuppgifter,
samordningssystem och finansieringssystem behöver
ändras. Uppdraget skall slutredovisas i maj i år och
avses ingå i regeringens underlag för
försvarsbeslutet hösten 2001.
Utskottet noterar att regeringen i
budgetpropositionen för 2001 (Utgiftsområde 4
Rättsväsendet, s. 58) pekar på nödvändigheten av att
öka antalet poliser samt anger en ökad
utbildningsfrekvens för åren 2001-2003.
Utskottet noterar vidare att Regeringskansliet
genomför s.k. departementala sektorsgenomgångar. De
skall vara klara mot slutet av 2001. Dessa
genomgångar har till syfte att klargöra om det
nuvarande författningsstödet för olika tänkbara
krisartade händelser är tillräckligt.
Utskottet har härutöver erfarit att Försvarsmakten
i september 2000 beslutat att höja lönerna till
personalen i utlandsstyrkan ca 20 % fr.o.m. den 1
januari 2001.
Utskottet anser att frågan om vilka resurser som
behövs för militär och civil krishantering, liksom
hur resurserna för civil krishantering bör
prioriteras i förhållande till andra behov, bör
prövas i det kommande försvarsbeslutet. Mot bakgrund
av det anförda bedömer utskottet att det inför
försvarsbeslutet i höst kommer att finnas
erforderligt underlag för sådana överväganden.
Utskottet avstyrker därför motionerna Fö203 (m) och
Fö402 (c, s).
I motion Fö208 (kd) avges tre förslag som rör hälso- och
sjukvårdsresurser i samband med internationella
uppdrag.
Utskottet har erfarit att det i de partnerskapsmål
som regeringen beslutade i juni 2000 ingår vilka
sjukvårdsresurser som skall finnas i förbanden. Av
partnerskapsmålen framgår också vilka samverkanskrav
(interoperabilitetskrav) som ställs på
sjukvårdsresurserna.
Av Försvarsmaktens yttrande över den aktuella
motionen framgår att Försvarsmaktens
sjukvårdscentrum (FSC) tilldelas resurser som skall
säkerställa såväl förebyggande åtgärder på
veterinär- och hälsoskyddssidan som åtgärder för att
kunna rekrytera och utbilda personal inför
internationella insatser. Försvarsmakten pekar
vidare på att arbete pågår i olika internationella
arbetsgrupper för att göra sjukvårdsmateriel
interoperabel. Sverige är representerat i dessa
grupper. Sammanfattningsvis säger sig Försvarsmakten
redan ha vidtagit de åtgärder som motionen
framhåller behov av.
Utskottet anser mot bakgrund av det anförda att
motionens förslag är eller kommer att bli
tillgodosedda. Motion Fö208 (kd) förslagen 14-16
avstyrks därför.
I motion Fö204 (s) uttalar sig motionären till
förmån för att undersöka möjligheterna att bättre ta
till vara frivilligorganisationernas resurser för
insatser i internationell verksamhet.
Utskottet instämmer i motionärens synpunkter på
behovet av att på ett bättre sätt kunna utnyttja de
frivilliga försvarsorganisationernas kompetens,
engagemang och resurser för internationella
uppgifter. Utskottet noterar att den s.k.
Frivilligutredningen (dir. 1999:95, dir. 2000:25)
skall lämna förslag om den frivilliga
försvarsverksamhetens framtida inriktning och
uppgifter. I uppdraget ingår att utreda de
frivilliga försvarsorganisationernas möjligheter att
medverka i internationell verksamhet samt att
utvärdera och vid behov föreslå ett nytt system för
den statliga finansieringen av
frivilligorganisationerna med hänsyn till ny
inriktning. Utredningen har nyligen lämnat sitt
betänkande. Utskottet förutsätter att regeringen
inför höstens försvarsbeslut till riksdagen lämnar
erforderliga förslag i frågan. Utskottet bedömer
därmed att motionens synpunkter och förslag kommer
att tillgodoses varför motionen avstyrks.
I motion Fö904 (m) föreslås ett uppdrag till
regeringen med innebörd att ändra förordningen för
byggnads- och reparationsberedskapen (BRB) så att
dessa resurser kan uttnyttjas i internationellt
säkerhetsfrämjande arbete.
Utskottet delar motionärens synpunkter och erinrar
om att det tidigare (bet. 1998/99:FöU5 s. 67) i
samband med behandlingen av fortsatt inriktning för
det civila försvaret uttalat sig för att regeringen
bör överväga en översyn av förordningen (1989:205)
om byggnads- och reparationsberedskapen så att denna
organisation även kan utnyttjas för det
internationella säkerhetsfrämjande arbete som
Sverige deltar i.
Utskottet har erfarit att Överstyrelsen för civil
beredskap i samverkan med Försvarsmakten fått
regeringens uppdrag att genomföra en översyn av
gällande byggnads- och reparationsberedskap (BRB).
Uppdraget redovisades i maj 1999. I
slutredovisningen finns ett förslag om att ansvaret
för BRB bör överföras till en civil
funktionsansvarig myndighet. Regeringen överlämnade
i oktober 2000 ärendet i denna del till Sårbarhets-
och säkerhetsutredningen (dir. 1999:63). Utskottet
utgår från att regeringen i närtid kommer att pröva
frågan om att ändra den aktuella förordningen.
Motionen bör därmed komma att bli tillgodosedd.
Utskottet avstyrker därför motion Fö904 (m).
Samordning mellan civila och
militära internationella insatser
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker motion Fö202 (v).
Motioner
Vänsterpartiet anför i kommittémotion Fö202 av Berit
Jóhannesson m.fl. (v) att det i dagsläget finns ett
stort behov av att samordna civila och militära
internationella insatser. Motionärerna pekar på att
den s.k. Rekryteringsutredningen föreslagit att ett
gemensamt fredscentrum inrättas där bl.a.
myndigheters rekryteringsverksamhet kan samordnas.
Detta, säger motionärerna, kommer förmodligen att
leda till att insatserna i fält utomlands i högre
utsträckning än i dag kan samordnas.
Samverkan av det här slaget bör dock inte bygga på
personliga kontakter, fortsätter motionärerna,
eftersom personalomsättningen är relativt hög. I
stället bör samordningen institutionaliseras mellan
de svenska internationella verksamheterna. I
motionen föreslås därför att regeringen, som ett led
i utvecklingen av samordningen mellan de civila och
militära internationella insatserna, inom rådande
budgetram inrättar en samordningstjänst i
krisområdet. Tjänsten kan anknytas till den svenska
ambassaden i det aktuella landet.
Utskottets ställningstagande
Utskottet erinrar om att det föregående år vid
behandlingen av civil och militär samverkan (bet.
1999/2000:FöU2 s. 211) framhöll att erfarenheterna
från försöksverksamhet i sådan samverkan på Gotland
borde kunna gagna det internationella fredsfrämjande
arbete som Sverige deltar i - inte minst på Balkan.
Utskottet anförde i sammanhanget att det erfarit att
Styrelsen för internationellt utvecklingssamarbete,
Sida, beslutat att bevilja den svenska bataljonen i
Kosovo 1,5 miljoner kronor för humanitära insatser.
Utskottet ansåg att erfarenheterna från det arbetet
borde tas med i de fortsatta ansträngningarna att
belysa möjligheterna till ytterligare samverkan
mellan Försvarsmakten och civila myndigheter.
Utskottet har erfarit att regeringen i mars 1999
mottog betänkandet Internationell konflikthantering
- att förbereda sig tillsammans (SOU 1999:29) som
behandlar frågan om tvärsektoriell
kompetensutveckling genom samordning av civil och
militär utbildning inför internationella insatser.
Betänkandet remitterades under perioden maj-augusti
1999. I oktober 1999 bemyndigades chefen för
Utrikesdepartementet att tillkalla en särskild
utredare med uppdrag att föreslå åtgärder för att
förbättra rekryteringen av svensk personal till
internationella insatser inom ramen för
konfliktförebyggande och konflikthanterande
verksamhet. Utredningen överlämnade betänkandet (SOU
2000:74) Att verka för fred - ett gemensamt
fredscentrum i augusti 2000. Betänkandet har tills
nyligen remissbehandlats.
Enligt uppgift från Regeringskansliet kompletterar
dessa betänkanden varandra. De behandlar olika
aspekter inom samma verksamhetsområde -
internationell konflikthantering. Utskottet har
erfarit att de båda utredningarna och
remissyttrandena kommer att analyseras i ett
sammanhang.
Försvarsmakten anför i det tidigare nämnda
yttrandet att det ostridigt finns ett behov av att
utveckla samordningen mellan den svenska civila och
militära verksamheten i krisområdet vid
internationella insatser.
Utskottet utgår från att regeringen prövar och
verkställer åtgärder för att effektivisera militär
och civil samverkan. Härav följer att utskottet
avstyrker motion Fö202 (v).
Ekonomiska förmåner m.m. vid
internationella insatser
Internationell övnings- och utbildningsverksamhet
och deltagande i fredsfrämjande insatser kräver god
omsorg om den personal som tjänstgör utomlands,
säger Kristdemokraterna i sin kommittémotion Fö208)
av Åke Carnerö m.fl. (kd). Motionärerna konstaterar
att riksdagen 1999 i lagen om utlandsstyrkan
beslutat om viktiga åtgärder för att förbättra det
socialrättsliga skyddet. Behovet av att kunna
rekrytera och bemanna till olika utlandsstyrkor
samtidigt som krigsförbandens antal minskar sägs öka
kraven på löner och olika förmåner, meritvärdering,
försäkringsskydd och ett fullgott skyddsnät för
anhöriga. Motionärerna föreslår därför att riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om ett heltäckande trygghets- och
förmånssystem för Försvarsmaktens personal (förslag
17).
Moderata samlingspartiet anser att det är nödvändigt
att rekrytera personal utgående från kravet att
denna skall kunna tjänstgöra i förband vid
internationella insatser. I kommittémotion Fö323 av
Henrik Landerholm m.fl. (m) sägs att detta i sin tur
kräver att det utvecklas annorlunda former för
ersättning samt ett väl utvecklat socialt stöd åt
hemmavarande under insatsperioderna. För de
anställda ser motionärerna också behov av någon form
av avtalsrätt för det internationella området.
Dagens frivillighet sägs i detta avseende vara ett
hinder. Motionärerna föreslår att riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om rätt för de anställda att
förhandla om förmåner och villkor för tjänstgöring i
internationella insatser (förslag 4).
I motion Fö901 av Inger Strömbom (kd) anförs att
varje officer statistiskt sett måste göra åtskilliga
utlandstjänstgöringar under sin aktiva karriär.
Familjesituationen sägs innebära att många inte
gärna utan särskilda garantier vill ta de risker som
en utlandsmission innebär. Det är i dag svårt att få
kompetenta och motiverade sökande. Motionären anser
att både ersättningen och försäkringsskyddet måste
höjas för all kontrakterad personal.
Motionären konstaterar att många olika
försäkringsavtal kan vara tillämpliga för
utlandstjänstgörande personal;
Arbetsskadeförsäkringen som handläggs av
försäkringskassan, Personskadeavtalet som handläggs
av Trygghetsnämnden, Statens grupplivförsäkring som
handläggs av Statens pensionsverk och Statens
riksgaranti som handläggs av Försvarsmakten. Vid
trafikolyckor regleras eventuell ersättning av
Kammarkollegiet. Härutöver kan man hos Kungafonden
söka bidrag för t.ex. rehabilitering och omskolning.
Motionären anser att den lön och de ersättningar
som betalas ut är för låga. Hon föreslår att
riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om behovet av dels ett bättre
försäkringsskydd vid utlandstjänstgöring i
fredsbevarande syfte (förslag 1), dels en översyn av
lönenivåerna vid internationell tjänst (förslag 2).
I motion Ju906 av Elizabeth Nyström och Lars Björkman (m)
anförs att det till Brottsoffermyndigheten vid några
tillfällen har inkommit ansökningar om
brottskadeersättning för kränkning som har skett i
samband med utrikestjänst åt svenska staten.
Motionärerna anser att det i allra högsta grad är
kränkande att bli hållen som gisslan eller bli
misshandlad och skadad vid utlandstjänst. De menar
dock att det inte kan ha varit lagstiftarens mening
att kränkningar och skador i samband med tjänst som
exempelvis militärobservatör eller som annat
sändebud för den svenska regeringen i utlandet skall
ersättas enligt brottsskadelagen (1978:314). Det
rimliga sägs i stället vara att svenska staten ser
över sitt försäkringsskydd för svenskar på statligt
uppdrag i utlandet så att det omfattar alla former
av skador - även kränkningar. Motionärerna föreslår
att riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om försäkringsskyddet
för dem som innehar riskfyllda statliga uppdrag i
utlandet (förslag 2).
Utskottets ställningstagande
Utskottet delar motionärernas synpunkter på förmåns-
och försäkringssystemens stora betydelse i samband
med internationell tjänstgöring och rekrytering till
sådana uppdrag. Det är lätt att solidarisera sig med
krav på förbättringar och heltäckande system.
Enligt utskottets mening är detta dock inte någon
enkel fråga att lösa. Förmåner och försäkringsskydd
har visserligen en koppling till varandra men kan
inte behandlas som ett enda sammanhållet system.
Vidare kan inte perspektivet begränsas till endast
internationell tjänstgöring, eftersom det finns
kopplingar till löne- och försäkringsfrågor för
personal som tjänstgör i Sverige. En annan aspekt är
att försäkringssystemet inte kan anses speciellt
dåligt, särskilt inte för den personal som tjänstgör
utomlands. Hemmavarande anhörigas försäkringsskydd
kan dock inte anses tillfredsställande.
Försäkringssystemet är emellertid utomordentligt
krångligt och svårt att överblicka. Motion Fö901
(kd) pekar tydligt på detta förhållande. Detta
framstod också väldigt klart i samband med den
utfrågning om säkerheten vid plikttjänstgöring som
utskottet genomförde den 21 november 2000.
När det gäller frågan om löner och rätten att
förhandla om löner för den utlandstjänstgörande
personalen har utskottet, som framgått av det
föregående, erfarit att Försvarsmakten nyligen
beslutat om löneförbättringar på i genomsnitt 20 %
fr.o.m. den 1 januari 2001. Utskottet har vidare
erfarit att Arbetsgivarverket tillsammans med de
centrala arbetstagarorganisationerna arbetar på att
skapa ett nytt centralt avtal för utlandspersonal.
När ett sådant avtal föreligger kommer sannolikt
Försvarsmakten att bemyndigas ingå ett lokalt avtal,
vilket också kommer att beröra utlandsstyrkan.
Lagen (1999:568) om utlandsstyrkan inom
Försvarsmakten och tillhörande förordning trädde i
kraft den 1 juli 1999 (prop.1998/99:68, bet.
1998/99:FöU8, rskr. 1998/99:225). Författningarna
gav ett förbättrat försäkringsskydd för den personal
som tjänstgör i utlandsstyrkan. Vid
riksdagsbehandlingen gav riksdagen regeringen till
känna att en utvärdering av lagen borde göras senast
inom fem år. Ännu har relativt kort tid förflutit
sedan nämnda förordning trätt i kraft. Utskottet har
emellertid erfarit att Regeringskansliet överväger
att till hösten i år ge Försvarsmakten ett sådant
utvärderingsuppdrag.
För dem som är statligt anställda, och också för
dem som är anställda i utlandsstyrkan, finns också
personskadeskydd och andra trygghetssystem reglerade
genom avtal mellan arbetsmarknadens parter.
Försvarsmakten anför i det tidigare nämnda yttrandet
att vid personskada lämnas ersättning för ett fullt
skadestånd beräknat enligt skadeståndsrättsliga
regler. Utöver detta lämnas bl.a. ersättning enligt
den s.k. riskgarantin. Regeringen har vidare (prop.
2001:64) föreslagit ändrade regler för ersättning
vid ideell skada.
Utskottet kan sammanfattningsvis konstatera att
det har skett förändringar i positiv riktning när
det gäller löne- och trygghetssystemen samt att
arbete pågår som kan leda till ytterligare
förbättringar. Utskottet avser att följa frågans
utveckling men ser för närvarande inte behov av
några åtgärder från riksdagen. Motionerna Fö208 (kd)
förslag 17, Fö323 (m) förslag 4, Fö901 (kd) förslag
1 och 2 samt Ju906 (m) förslag 2 avstyrks därför.
Personalfrågor
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker motion Fö323 (m) förslag
3.
Motioner
Moderata samlingspartiet betonar i sin
kommittémotion Fö323 av Henrik Landerholm m.fl. (m)
att beslut om medverkan i internationella insatser
är en väsentlig del av Sveriges säkerhetspolitik.
Omvärldsförändringarna har medfört att den personal
som anställts för att lösa uppgifter inom
Försvarsmakten också måste kunna delta i
huvuduppgiften att bidra till fred och säkerhet i
omvärlden. Enligt motionärerna kan inte en
huvuduppgift för Försvarsmakten på sikt grundas på
frivillighet för den personal som anställts för
samtliga huvuduppgifter. Således är det nödvändigt,
säger motionärerna, att rekrytera personal utgående
från krav på tjänstgöring i förband vid
internationella insatser. De föreslår att riksdagen
begär att regeringen lägger fram förslag till
ändring av formerna för uttagning till och
anställning i Försvarsmakten så att tjänstgöring i
svenska förband vid internationella insatser på sikt
blir en naturlig och självklar del av
yrkesofficerarnas tjänstgöringsskyldighet i enlighet
med vad som anförs i motionen (förslag 3).
Utskottets ställningstagande
Den s.k. Personalförsörjningsutredningen (dir.
1999:84) skall redovisa en samlad syn på
Försvarsmaktens personalförsörjning. Av direktiven
framgår bl.a. att utredningen skall överväga hur de
ökade kraven på Försvarsmaktens deltagande i
internationell verksamhet skall kunna tillgodoses,
t.ex. genom tjänstgöringsskyldighet för officerare.
Utredningen har nyligen lämnat sitt betänkande (SOU
2001:23) Personal för ett nytt försvar. I
betänkandet föreslås bl.a. att en skyldighet införs
för yrkesofficerare att tjänstgöra utomlands i
fredsbevarande och fredsframtvingande verksamhet.
Utskottet har erfarit att frågan nu bereds i
Regeringskansliet. Utskottet utgår från att
regeringen i höstens försvarsbeslutsproposition
presenterar sin syn på den framtida
personalförsörjningen och lämnar förslag till
åtgärder. Utskottet förutsätter att frågan om
officerares tjänstgöringsskyldighet kommer att
behandlas i det sammanhanget. Motionens förslag bör
därmed komma att bli beaktat varför utskottet
avstyrker motionen.
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
Med hänvisning till de motiveringar som framförs
under Utskottets överväganden föreslår utskottet att
riksdagen fattar följande beslut:
1. Förmågan till internationella insatser
Utskottet avslår motionerna 2000/01:Fö207
förslagen 4 och 5, 2000/01: Fö208 förslag 1 samt
2000/01:Fö323 förslagen 1 och 2 samt 6-8.
Reservation 1 (m)
2. Beslutsfattande och finansiering vid
internationella insatser
Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Henrik
Landerholm (m), Tone Tingsgård (s), Christer Skoog
(s), Stig Sandström (v), Åke Carnerö (kd), Olle
Lindström (m), Rolf Gunnarsson (m), Ola Rask (s),
Håkan Juholt (s), Berit Jóhannesson (v), Margareta
Viklund (kd), Anna Lilliehöök (m), Erik Arthur
Egervärn (c), Runar Patriksson (fp) och Laila Bäck
(s).
Reservationer
Utskottets förslag till riksdagsbeslut och
ställningstaganden har föranlett följande
reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken
punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som
reservationen avser.
1. Förmågan till internationella insatser
(punkt 1) (m)
av Henrik Landerholm, Olle Lindström, Rolf
Gunnarsson och Anna
Lilliehöök (alla m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under
punkt 1 borde ha följande lydelse:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservation 1. Riksdagen
bifaller därmed motionerna 2000/01:Fö207 förslag 4
och 2000/01:Fö323 förslagen 6-8 samt avslår
motionerna 2000/01:Fö207 förslag 5, 2000/01:Fö208
förslag 1 och 2000/01:Fö323 förslagen 1 och 2.
Ställningstagande
Utvecklingen mot ökad förmåga att samverka med
förband såväl inom landet som internationellt är
inte bara en grundläggande förutsättning för
internationella insatser utan också en förutsättning
för försvarets förmåga att försvara landet. Det är
då inte rimligt att den svenska beredskapen för
internationella insatser begränsas genom att endast
enstaka förband, såväl till typ som antal, kan
disponeras. Grundutbildningen måste på betydligt
större bredd än i dag utbilda förbanden för såväl
nationella som internationella insatser.
Målsättningen bör vara att vi inte har förband
isolerat för vare sig nationellt försvar eller
internationella insatser. Inom en begränsad
ekonomisk ram måste våra förband vara utformade för
"både-och". De förband som i dag är anmälda till EU
HFC (Headline Force Catalogue) bör således
kompletteras med ett stridsvagnskompani och en
amfibiestridsgrupp. Dessa förband bör självfallet
även anmälas till PARP (Natos Planning and Review
Process) och ingå i de styrkor vi kan ställa till
förfogande inom ramen för SHIRBRIG och NORDCAPS.
Detta leder till en önskad förbandsstruktur där
internationella insatser är en lika naturlig uppgift
som nationella för de flesta av våra förband. Alla
delar i förbanden bör också efterhand vara reguljära
förband och inte som i dag, när de sätts samman
efter råd, tillgång och läglighet. I strukturen
skall ingå de förbandsdelar som är det svenska
bidraget till den nordiska brigad som nu utvecklas.
I stället för nuvarande ordning bör den nordiska
brigadledningen integreras med en svensk
brigadledning. Brigadledningen bör vara så flexibel
att den dels - med svensk personal - kan användas i
det svenska försvaret, dels - med blandad nordisk
personal - kan nyttjas som ledningsfunktion för den
nordiska brigaden.
Att skapa multinationella förband är ett effektivt
och flexibelt sätt att utnyttja knappa resurser för
fredsfrämjande insatser. En nordisk armébrigad är
bara ett exempel. Med tanke på vårt närområdes
marina karaktär är det ett naturligt steg för
länderna runt Östersjön och i övriga Norden att
också skapa en gemensam Östersjöflottilj med en
multinationell flottiljledning med Sverige som
ledande nation. I ett första steg skulle de nordiska
länderna kunna utgöra Östersjöflottiljens kärna. En
sådan gemensam Östersjöflottilj skulle ge en tydlig
signal om vår vilja att ta gemensamt ansvar.
Sjöstridskrafternas flexibilitet och rörlighet gör
att det skulle vara enkelt att sända styrkan på
rutinmässiga övningar.
Sedan lång tid tillbaka har svenskt militärt
transportflyg utnyttjas för transporter av svenska
förband och förnödenheter till, eller i anslutning
till, de områden där dessa har varit insatta.
Sverige bör arbeta för att en samordnad
internationell flygtransportorganisation skapas.
Flygtransportförbandet bör kompletteras med förmåga
att med fartyg transportera tung utrustning till och
utföra försörjningstransporter i ett krisområde. En
sådan organisation skulle skapa en större
flexibilitet och förmodligen också minska
kostnaderna vid internationella insatser än om varje
deltagande nation svarar för sin egen
transportorganisation.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad vi framfört. Riksdagen
bifaller därmed motionerna Fö207 (m) förslag 4 och
Fö323 (m) förslagen 6-8 samt avslår motionerna Fö207
(m) förslag 5, Fö208 (kd) förslag 1 och Fö323 (m)
förslagen 1 och 2.
2. Beslutsfattande och finansiering vid
internationella insatser (punkt 2) (m)
av Henrik Landerholm, Olle Lindström, Rolf
Gunnarsson och Anna
Lilliehöök (alla m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under
punkt 2 borde ha följande lydelse:
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservation 2. Riksdagen
bifaller därmed motion 2000/01:Fö323 förslag 5 och
avslår motion 2000/01:Fö208 förslagen 2-4.
Ställningstagande
Finansieringen av internationella insatser bör ske
vid sidan av Försvarsmaktens reguljära anslag.
Kostnaden bör ligga utanför den ordinarie
försvarsramen, t.ex. som en beredskapsram. Därmed
kommer möjligheterna att finansiera inte att
innebära en fördröjning av insatsen. Anslaget bör
dessutom överföras till Utrikesdepartementet. Det är
naturligt att våra militära insatser utomlands ses
som en del av den bredare utrikespolitiken inklusive
biståndspolitiken.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad vi anfört. Riksdagen
bifaller därmed motion Fö323 (m) förslag 5 och
avslår motion Fö208 (kd) förslagen 2-4.
3. Resurser för krishantering (punkt 3) (m)
av Henrik Landerholm, Olle Lindström, Rolf
Gunnarsson och Anna
Lilliehöök (alla m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under
punkt 3 borde ha följande lydelse:
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservation 3. Riksdagen
bifaller därmed motion 2000/01:Fö904 och avslår
motionerna 2000/01:Fö203, 2000/01:Fö204,
2000/01:Fö208 förslagen 14-16 och 2000/01:Fö402
förslagen 1 och 2.
Ställningstagande
Samarbetet mellan Byggnads- och
reparationsberedskapen (BRB) och Försvarsmakten vid
internationella insatser är etablerat sen några år
tillbaka. För övriga totalförsvarsmyndigheter finns
inte motsvarande samarbete. Med det nätverk som
finns inom BRB, både nationellt och internationellt
genom de civila byggföretagen, borde BRB anlitas i
stället för att man uppdrar åt myndigheter inom
totalförsvaret att i egen regi återuppbygga
infrastruktur i drabbade områden.
BRB bör således kunna anlitas vid återuppbyggnad,
reparations- och röjningsarbeten i de situationer
när humanitära räddningsinsatser, som Sverige deltar
i, övergår till infrastrukturell uppbyggnad av det
drabbade området. Förordningen för byggnads- och
reparationsberedskapen bör därför snarast förändras
så att totalförsvarsmyndigheter kan anlita de mest
kompetenta i infrastrukturell uppbyggnad under
säkerhetsfrämjande arbete.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad vi anfört. Riksdagen
bifaller därmed motion Fö904 (m) och avslår
motionerna Fö203 (m), Fö204 (s), Fö208 (kd)
förslagen 14-16 och Fö402 (c, s).
Särskilda yttranden
Utskottets beredning av ärendet har föranlett
följande särskilda yttranden. I rubriken anges inom
parentes vilken punkt i utskottets förslag till
riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.
1. Samordning mellan civila och militära
internationella insatser (punkt 4) (v)
Stig Sandström och Berit Jóhannesson (båda v)
anför:
Utskottet tillmötesgår till stora delar de förslag
som Vänsterpartiet fört fram i motion Fö202 och
utgår från att regeringen prövar och verkställer
åtgärder för att effektivisera militär och civil
samverkan. Detta är också vår förmodan och
förhoppning. Dock menar vi att det hade varit bättre
om utskottet gått ett steg längre och i likhet med
motionen föreslagit en institutionaliserad samverkan
direkt i anknytning till den svenska ambassaden i
det aktuella landet. På så vis uppnår vi en fastare
fokusering på det ostridiga behovet att förbättra
samordningen mellan civila och militära
internationella insatser, vilket också
Försvarsmakten påtalar i sitt yttrande.
2. Personalfrågor (punkt 6) (m)
av Henrik Landerholm, Olle Lindström, Rolf
Gunnarsson och Anna
Lilliehöök (alla m) anför:
När regeringen beslutar om internationella insatser
så är detta inte bara för att lösa en uppgift
utomlands. Det är lika mycket en avgörande del av
Sveriges utrikespolitik och därmed ett viktigt
säkerhetspolitiskt sakskäl. Att den personal som är
anställd för att lösa uppgifter inom Försvarsmakten
också skall delta i den huvuduppgift som utgörs av
att verka utomlands är en följd av förändrade
omvärldsförutsättningar. En huvuduppgift för
Försvarsmakten kan inte på sikt grundas på
frivillighet för den för samtliga uppgifter
anställda militära personalen.
En skyldighet för yrkesofficerare att tjänstgöra
utomlands, i fredsbevarande såväl som
fredsframtvingande verksamhet, måste således
införas. Idealet vore att i ett steg kombinera nya
villkor vad gäller löner och förmåner i ett paket
som omfattade alla officerare och sålunda reglerade
officerskårens tjänstgöringsskyldighet över
nationsgränserna. På så sätt skulle det tydligt
markeras att internationella insatser är en lika
naturlig del av yrket som tjänstgöring vid förband
och skolor i Sverige. Det har föreslagits att denna
skyldighet skall vara ett krav för all nyanställning
i Försvarsmakten. Ett sådant successivt införande
kommer att innebära en upp till fyrtioårig över-
gångsperiod och dessutom skapa en officerskår med
olika tjänstgöringsskyldigheter. Därför är detta en
mindre lämplig lösning.
Ett alternativ kan vara att pröva den danska
lösningen innebärande att redan anställda erbjuds
att teckna nya anställningsavtal med Försvarsmakten,
vilka innehåller en kombination av utsträckt
tjänstgöringsskyldighet och förmåner. De som inte
accepterar ett nytt anställningsavtal kommer med en
sådan lösning att bli begränsat användbara för
Försvarsmakten, med de konsekvenser detta får för
arbetsgivaren och den enskilde yrkesofficeren.
Rekrytering av personal framgent bör således utgå
från krav på att yrkesofficerare tjänstgör
tillsammans med det förband där vederbörande är
placerad, såväl vid nationella som internationella
uppgifter. Därmed måste annorlunda och förbättrade
former för ersättning utvecklas, liksom ett väl
utvecklat socialt stöd åt hemmavarande under
insatsperioderna. Formerna och de betydande
kostnaderna måste emellertid noga utredas innan
deltagande i internationella insatser görs till en
naturlig del av yrkesofficerarnas
tjänstgöringsskyldighet. Tjänstgöring i Boden och
Bosnien måste ses som lika naturliga delar av
svenska officerares vardag. För de anställda torde
också en ordning där avtalsrätt föreligger på det
internationella området vara att föredra.
Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag
Bilaga 2
Offentlig utfrågning
Civil och militär krishantering inom
Europeiska unionen den 19 december
2000
Utfrågningen samlade deltagare från riksdagens
försvarsutskott, Försvarsdepartementet,
Finansdepartementet, Försvarsmakten/Högkvarteret,
Försvarshögskolan, Försvarets forskningsanstalt,
Överstyrelsen för civil beredskap, Statens
räddningsverk, Styrelsen för psykologiskt försvar,
Rikspolisstyrelsen, Centralförbundet för
befälsutbildning, Sveriges Civilförsvarsförbund,
Riksförbundet Sveriges lottakårer samt
Utrikespolitiska institutet.
Det följande referatet är den stenografiska
uppteckning som gjordes vid utfrågningen.
Försvarsutskottets kansli har granskat materialet.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Ordföranden Henrik Landerholm:
Välkomna till detta offentliga sammanträde i
försvarsutskottet i form av en utfrågning vid vilken
vi kommer att diskutera civil och militär
krishantering inom EU:s ram och vilka utmaningar det
innebär för Sveriges säkerhets- och försvarspolitik.
Med en fri travesti kan man väl hävda att det som
sker stort sker i tysthet. Det här är inte riktigt
sant när det gäller den gemensamma säkerhets- och
försvarspolitik som nu växer fram inom EU:s ram.
Inte minst den mediala uppmärksamheten i vårt eget
land har under de drygt ett och ett halvt år som den
här processen har pågått varit ganska stor, även om
en samlad riksdagsbehandling av frågan ju aldrig
kommit till stånd på grund av det mer organiska
förhållningssätt som vi har i behandlingen av EU-
ärendena här i riksdagen med samråd med
fackutskotten och kontinuerligt veckovis samråd med
EU-nämnden.
Den här processen söker sin historia i tre olika
grundläggande förhållanden. Det är dels definitionen
av de s.k. Petersbergsuppgifterna, alltså den
överenskommelse som gjordes kring de europeiska
ländernas möjligheter att verka också vid
krishantering - från humanitär verksamhet till mer
hårdföra insatser. Det har dels också sin början i
ett svensk-finskt initiativ som skulle ge möjlighet
också för de länder i EU som inte är Natomedlemmar
att vara med och påverka processen. Jag tror att det
är oerhört väsentligt att minnas att det inom EU
under lång tid har funnits en process som Sverige i
tidigare skeden har varit mer tveksamt till,
syftande till en gemensam försvarspolitik som
fastställts i inte minst Maastrichtfördraget från
1991. Det i sin tur söker sin härstamning från
utredningar redan på tidigt 1970-tal om att ge EU
också en gemensam försvarskomponent.
Något annat som man inte ska glömma är den
parallella utveckling som har pågått inom Nato;
Natos förändrade strategiska koncept - Natos Defence
Capabilities Initiative - och, inte minst, Natos
europeiska dimension - EDI. Detta sammantaget under
den process som påbörjades i Köln för drygt ett och
ett halvt år sedan och därefter över Helsingfors,
Feira och Nice har lett fram till idén om ESDP, en
gemensam europeisk försvars- och säkerhetspolitik,
vilken nu börjar förverkligas.
Det är oerhört mycket arbete kvar. Syftet är
naturligtvis att stärka den transatlantiska länken,
som är så viktig inte minst i vår del av Europa, men
också att ge oss européer en möjlighet att på vår
egen jord ta ett gemensamt större ansvar för civila
och militära kriser i vårt närområde såväl som
längre bort.
Den här utfrågningen avser att belysa möjligheter
och problem i den process som pågår och som står
framför oss, inte minst i samband med det svenska
ordförandeskapet som ju börjar om bara några dagar.
Programmet består av fyra föredrag, först av Anders
Oljelund, som är ambassadör och chef för Sveriges
delegation vid Nato och VEU, Ulla Gudmundson,
generalsekreterare vid Centralförbundet Folk och
Försvar, Bo Pellnäs, en välkänd profil i balkanska
sammanhang, överste av första graden, och sist Jan
Foghelin, chef för avdelningen för försvarsanalys
vid FOA.
Var och en av dessa fyra kommer att hålla en
inledning, och därefter kommer jag att ge möjlighet
att ställa frågor. Längre inlägg och kommentarer är
det min avsikt att ge utrymme för samlat efter de
fyra föredragningarna. Jag vill också uppmana
samtliga som önskar ordet att nämna sitt namn och
den organisation, myndighet, verksamhet eller
företag som ni representerar. Detta med tanke på de
stenografiska uppteckningar som sker av
utfrågningen. Jag vill också understryka att tillägg
och kommentarer till våra inledare efter
inledningarna är mer än välkomna.
Avslutningsvis kommer utskottets vice ordförande
att sammanfatta den diskussion som vi har haft.
Först av allt vill jag lämna ordet till Åke
Carnerö vars parti tog initiativ till denna
utfrågning som förberetts av en arbetsgrupp vid
försvarsutskottet, bestående av Amanda Agestav, Stig
Sandström, Tone Tingsgård och Björn Leivik. Än en
gång: Varmt välkomna till dagens aktivitet i
försvarsutskottets regi.
Åke Carnerö (kd):
Det här ämnet är onekligen mycket intressant,
aktuellt och betydelsefullt för den framtida
säkerhets- och försvarspolitiken. Mycket har
förändrats inom säkerhets- och försvarspolitiken
under de senaste tio åren. Warszawapakten har
fallit, Nato har utvidgats österut, EU har bildats
och utvidgas förhoppningsvis österut så småningom,
FN:s säkerhetsråd blockeras alltmer sällan av veton,
FN:s fredsbevarande insatser mångdubblades under
1990-talet, traditionella fredsbevarande insatser
har utvecklats till multifunktionella fredsfrämjande
insatser som kan innehålla hela skalan av
fredsoperationer från hjälpaktioner och humanitära
insatser till fredsframtvingande insatser. Nato för
befälet över multinationella styrkor i Bosnien och
Kosovo där även svenska styrkor ingår. Därtill kan
läggas förändrade förutsättningar för
försvarsmaterielindustrin med ett ökat
internationellt samarbete, det vidgade
säkerhetsbegreppet och globaliseringen med bl.a. den
nya och snabbt utvecklande informationstekniken.
Visst är det så att vi upplever en föränderlig tid.
Den senaste i raden av förändringar inom
säkerhets- och försvarspolitiken är EU:s ökade
ambitioner och vilja att skapa en gemensam
krishanteringsförmåga. EU:s medlemsländer har använt
det de kan och vill bidra med. I Bryssel byggs det
samtidigt upp en institutionell struktur för militär
och civil samordning, liksom institutioner för
planering, övervakning och genomförande. År 2003
beräknas EU:s gemensamma krishanteringsstyrkor vara
klara för användning.
Förutom internationella frågor som relationer
mellan EU och Nato samt hur mandatfrågan ska
hanteras vid t.ex. ett veto i FN:s säkerhetsråd,
finns det många nationella frågor som vi i Sverige
behöver reda ut. Hur utformar vi ett heltäckande
förmåns- och trygghetssystem för den personal som vi
sänder ut på internationella uppdrag? Hur påverkas
totalförsvarsplikten av ökad internationalisering?
Kommer vi att kunna rekrytera tillräckligt med
soldater till internationella uppdrag? Hur
förbättrar vi vår förmåga att snabbt kunna rycka ut
vid internationella insatser? Hur löser vi
finansieringen? Hur ser vi över
materielförsörjningen för de internationella
styrkorna? Hur gör vi de svenska insatsförbanden
interoperabla med övriga EU- och Natostyrkor? Behövs
det inte ett gemensamt internationellt fredscentrum
i Sverige för civil och militär samordning vid
insatser utomlands?
Frågorna är många, och kanske får vi svar på flera
av dem i dag. Av speciell vikt är det enligt oss
kristdemokrater att lyfta fram den civila
dimensionen av krishantering. Att kunna förebygga
och hantera kriser effektivt är avgörande för att
garantera människors rättigheter, rädda människoliv
och hindra krig och förödelse. EU kan öka sin
förmåga att säkra freden i Europa. Det gynnar
Sveriges säkerhet, Europas säkerhet och kan bidra
till global säkerhet.
En offentlig utskottsutfrågning är ett led i att
försöka öka den säkerhets- och försvarspolitiska
debatten i det svenska samhället. Med den
förhoppningen, herr ordförande, ser vi nu fram emot
en intressant förmiddag som belyser de nya
utmaningarna för Sveriges säkerhets- och
försvarspolitik.
Ambassadör Anders Oljelund:
Tack för att jag fick komma hit och redogöra för vad
vi håller på med. Jag är Sveriges representant vid
Nato. Det finns en svensk Natodelegation sedan
fyra-fem år tillbaka. Vi håller på med de
förbindelser som Sverige har med Nato - jag kommer
fram till det senare. Det är inte jag eller vi i
Natodelegationen emellertid som förhandlar fram den
krishanteringsberedskap som EU håller på med, utan
det sker genom vår EU-representation, två olika
myndigheter i Bryssel som sköter detta. Men Nato är
ena benet i den nya europeiska förmåga som nu håller
på att byggas upp. Det finns ett nära samarbete
mellan dessa två.
Min uppgift är att säga någonting om EU:s
krishanteringsverksamhet ur ett säkerhetspolitiskt
perspektiv. Jag kommer att redogöra för vad som har
uppnåtts hittills. Därutöver har jag uppfattat min
uppgift lite grann så att jag även ska säga
någonting om vad allt detta betyder långsiktigt för
Sverige och vad det egentligen har för
säkerhetspolitisk innebörd för ett land som Sverige.
Det finns olika perspektiv på vad EU nu håller på
att bygga upp. Ett perspektiv, det grundläggande och
naturligtvis det riktiga men ändå inte det enda, är
att vad vi nu har beslutat och håller på att besluta
gäller en krishanteringsförmåga. Vi sätter upp ett
antal styrkor för att kunna använda dem för
krishantering i EU:s regi och eventuellt i FN:s
regi. Det är det perspektivet som gäller, och det är
det som besluten i EU har handlat om hittills och
kommer att handla om.
Sedan finns ett annat perspektiv som är bra att ha
i minnet, och det är att det också är fråga om att
stärka EU som organisation, inte bara och kanske
inte ens i första hand vad gäller krishantering,
utan att ge EU som organisation den
säkerhetspolitiska förmågan för att göra EU till en
mera slagkraftig aktör. Med det perspektivet blir
det viktigt att betona EU-sammanhållningen och
betona att det är EU:s beslutsautonomi som gäller
och att krishanteringen, inklusive den militära, ska
bli en del av vad som finns i övrigt inom EU och vad
de 15 länderna rår över. Då måste man i det
perspektivet göra en ganska klar gräns mellan dem
som är EU-medlemmar och dem som inte är det.
Jag tror att dessa två perspektiv är viktiga att
ha i minnet.
Man kan fråga sig: Vilket perspektiv har Sverige?
Det är i första hand krishantering. Vi ser att det
är en möjlighet för EU att spela en roll humanitärt,
civilt för att lösa kriser i olika delar av världen,
inte nödvändigtvis i Europa utan även i tredje
världen. Det vi tar fasta på är konfliktlösande.
Samtidigt är vi också angelägna om att betona att
det här är ett EU-projekt, det ägs av EU. Ordet
beslutsautonomi finns med gång på gång i de dokument
som har förhandlats fram i Helsingfors och senast i
Nice. Då måste innebörden även för vår del vara att
det här gäller att stärka EU.
Det finns ingen motsättning mellan dessa två, men
det finns möjligtvis en spänning på det sättet att
en traditionell linje i svensk utrikespolitik är
öppenhet och inklusivitet. När vi tidigare beskrev
vad vi menade vara någon sorts gemensam säkerhet som
förhoppningsvis skulle komma efter det kalla kriget
var det att ta med alla länder som är berörda av
kriser, alla länder som påverkar vår säkerhet. Ett
drag av öppenhet fanns och finns i svensk
utrikespolitik. Den klassiska neutralitetspolitiken
var ju egentligen ett undantag från en i övrigt
öppen och global syn som vi hade på världspolitiken.
PFP-samarbetet, som vi haft i fyra fem år, är ett
uttryck för denna öppenhet. I PFP ingår praktiskt
taget alla länder i det stora vida Europa, f.d.
Sovjetrepubliker, och alla är välkomna.
Jag vill visa på den som jag inte alls vill kalla
någon motsättning men spänning som ändå finns mellan
en traditionell svensk linje och den grad av
slutenhet som ändå vidlåder EU:s beslutsautonomi.
Det finns ett tredje perspektiv, och det är att vad EU nu
bygger upp egentligen är en början till ett
fristående europeiskt försvar. Det ligger inte alls
i besluten, det finns ingenting i dokumenten från
Helsingfors och framöver som handlar om det. Tvärtom
har det slagits fast att detta rör krishantering,
ingenting annat. Det rör inte ett gemensamt försvar,
det är inte syftet. Om det hade varit syftet hade
besluten sett annorlunda ut. Men jag tror att det
vore fel att dölja att hos många politiker och
regeringar ses ändå att detta på längre sikt ändå
skulle kunna vara ett syfte, ett mål. Om det är så
hos några förklarar det kanske lite grann av
ställningstagandena.
Nu tror jag personligen inte alls att detta i
första taget kommer att leda till ett gemensamt
europeiskt försvar, utan det finns åtskilliga
spärrar på vägen dit. De spärrarna består inte av de
alliansfria och neutrala länderna i första hand,
utan säkerligen av det som ordföranden nämnde i
inledningen, att bevarandet av det transatlantiska
sambandet kräver att EU inte utvecklas åt det här
hållet. Men tendensen finns ändå.
Innan jag går vidare ska jag säga någonting om hur
krishanteringsbegreppet har förändrats. De klassiska
krishanteringsoperationerna i FN:s regi skiljer sig
väldigt mycket från de nuvarande. Det gällde att
bevara en fred, att övervaka en fredsuppgörelse som
oftast redan fanns. Det gällde nästan alltid
konflikter utanför Europa. Det fanns ingen anledning
för Europas länder att förbereda sig för någon
krishanteringsverksamhet i Europa, utan det kalla
kriget förhindrade varje sådan utveckling
egentligen.
Det som nu har skett med Bosnien, Balkan, är att
begreppet krishantering har förändrats väldigt
mycket. Från början var krishantering relativt
isolerade och ihopsnickrade FN-operationer där det
gällde att övervaka en gränslinje, relativt enkla
uppgifter som egentligen inte var särskilt politiskt
sammansatta och inte syftade till en lösning av hela
problematiken utan till att upprätthålla en fred.
Krishantering i dag är en mycket vidare uppgift.
Dagens krishantering, det vi ser i Bosnien och
Kosovo, innebär nästan ett totalansvar för hela
samhället. När vi gick in med militära styrkor i
Bosnien, som vi gjorde för ett antal år sedan, tog
vi i praktiken på oss ansvaret för både ekonomi och
politik för en lång tid framöver. Detta ansvar går
inte att isolera från det militära ansvaret. Man kan
inte isolera frågan om gränsbevakning och
stilleståndsövervakning från övriga frågor i
samhället.
En sådan uppgift kräver självfallet mycket större
resurser, inte bara i volym utan framför allt i
kvalitet. Det krävs att man på ett helt annat sätt
än vad som förväntades av FN förbereder sig
tillsammans med andra länder. I förberedelserna
ligger att man måste ha någon form av planering,
någon form av förutsägbarhet, man måste ha någon
form av samträning, och inte minst måste man ha en
arbetsfördelning.
Allt detta är någonting helt nytt för ett land som
Sverige, att det förväntas av oss att vi tränar,
planerar och gör åtaganden ihop med andra länder,
vilka det nu är. Det är 15 länder i EU-kretsen. Det
kan också vara andra länder.
En annan lärdom av Bosnien är att krishantering
kan vara utomordentligt krävande både politiskt och
fysiskt. Det är ytterligare ett skäl till att man
behöver ha långa och goda förberedelser.
En tredje lärdom är att det mellan de deltagande
länderna behövs en väldigt hög grad av politisk
samsyn. Detta är kanske den viktigaste lärdomen från
Bosnien och Kosovo. Om man inte har en gemensam
uppfattning om vad man vill uppnå med en viss
krishanteringsoperation - och som jag sade nyss kan
man inte gå in isolerat och göra en militär
operation, utan man tar på sig ett helt ansvar för
samhällets utveckling på lång sikt, man tar på sig
en lång närvaro - går det inte att bedriva en
effektiv krishantering, varken civil eller militär.
Jag tror alltså att detta är den viktigaste
lärdomen. Det krävs en hög grad av solidaritet,
samsyn och politisk mognad av de deltagande
länderna.
För Sverige är också detta en viktig lärdom. Det
finns möjligen en syn från tidigare år att
krishantering är någonting relativt kravlöst och
relativt smärtfritt som man kan gå in i och gå ut ur
ungefär som det passar efterhand som man har
resurser eller tycker sig kunna ställa upp när FN
frågar. Vi vet ju hur det gick till när FN:s
fredsbevarande operationer tidigare kom till. Det
fanns inga förpliktelser på något sätt, ingen
förberedelse från de deltagande länderna att ställa
upp, utan var och en fick sina frågor och efter
mycket överväganden svarade man ja eller nej.
Vad det nu är fråga om är ett system där man från
början är mycket mera inställd på att när frågan
eller kravet kommer, så måste man tillsammans gå in
och göra någonting. Det gör att man drar slutsatsen
att den viktiga skillnaden i dag inte går mellan
krishantering och artikel 5-operationer. För dem som
inte vet vad artikel 5 är kan jag tala om att det är
det mycket omdiskuterade försvarsåtagandet i Nato,
det som traditionellt klassiskt skiljer
alliansfrihet från allianstillhörighet, dvs. att man
har eller inte har gjort försvarsåtaganden. Vi gör
en ganska skarp skillnad däremellan. Detta är
alldeles riktigt, det måste vi naturligtvis göra.
Men den i praktiken såväl som politiskt viktiga
skiljelinjen i dag tror jag inte går mellan artikel
5 och icke artikel 5, utan mellan olika slags
krishantering. Många typer av
krishanteringsuppgifter är nämligen väl så krävande,
både fysiskt, militärt och politiskt med krav på
solidaritet, som en artikel 5-uppgift kan vara. Jag
kommer tillbaka till det lite senare.
När vi nu i EU går in med denna uppgift tar vi på
ett annat sätt på oss ett kollektivt ansvar för vad
EU beslutar. Visserligen är varje beslut att delta i
en operation självfallet individuellt. Inget land är
tvingat att delta. Genom att vi är med i en
organisation som tillsammans bygger upp en
krishanteringsförmåga tar vi dock på oss ett
politiskt ansvar för EU:s uppträdande, även om vi
inte är med i en enskild operation. Det är också en
viktig skillnad från tidigare krishantering.
Ansvaret är inte ovillkorligt. Besluten fattas till
sist i Stockholm om vi ska delta. Villkoren ställs i
Stockholm på FN-mandat och i övrigt. Men det
kollektiva politiska ansvaret finns där ändå.
När vi nu blir ordförandeland i EU blir det
gemensamma ansvaret ännu lite mera uttryckligt för
vår del, eftersom vi förutsätts agera som ordförande
för de 15 och lägga de nationella positionerna lite
grann åt sidan, eller i varje fall inte driva dem
från ordförandestolen.
Någon kan tycka att EU:s samarbete med Nato och
Natos roll gör det här svårt, lite ovanligt och
besvärligt för svensk del. Jag tror att det
egentligen är en felsyn. Det som är nytt och det som
kräver nya ställningstaganden är besluten som fattas
i EU. Det är EU som har önskat ett samarbete med
Nato.
Vad är det då som man har beslutat sig för i EU?
Det hela började, som ni vet, i Saint-Malo 1998,
nästan precis för två år sedan, då Frankrike och
Storbritannien kom överens om att sätta upp en
krishanteringsstyrka i EU. Det här var ett
historiskt beslut därför att Storbritannien, och ett
antal andra länder, tidigare inte hade velat att EU
försågs med en militär förmåga. Skälet var att man
ansåg, och fortfarande anser, att det är Nato som
ska stå för försvaret av Europa, inte EU. Om man
börjar tilldela EU militära uppgifter är det risk
för att EU i det här avseendet glider bort från
Nato. När Storbritannien ändrade sig för två år
sedan och ingick en överenskommelse med Frankrike om
att börja arbeta med att förse EU med militär
förmåga var det en grundläggande förändring av
brittisk politik och därmed en grundläggande
förändring av europeisk politik.
För oss spelar det en viss roll. Vi hade tidigare
sagt att för oss kan det inte bli fråga om att EU
skaffar sig en militär förmåga av försvarskaraktär.
Vi har egentligen aldrig behövt använda något veto i
EU-sammanhang för att hindra det, utan hindret har
hela tiden legat i att Storbritannien på ett tidigt
stadium har sagt nej. Utvecklingen har aldrig
riskerat att gå åt det hållet.
Jag vill betona att det fortfarande bara är fråga
om krishantering, men det är ändå en ganska
väsentlig förändring av Storbritanniens
ställningstagande. Det gör att frågan om vart EU är
på väg, och om den transatlantiska länkens
fortbestånd, nu har blivit aktuell. Den har
diskuterats och diskuteras återigen sedan den nya
amerikanska administrationen börjar på att ta plats.
Det började med en fransk-brittisk
överenskommelse. Efter Saint-Malo-överenskommelsen
flyttades projektet in i EU och det är en rad EU-
beslut, och delvis VEU-beslut, som har lagt grunden
för detta - i Köln, Helsingfors, Feira och nu i
Nice. Fortfarande bär projektet i förhandlingarna
rätt mycket prägel av att vara ett franskt-brittiskt
projekt. När de två länderna inte är överens blir
det ingenting, och det märks. Det märks nere i
Bryssel, om inte annat. Det krävs att det i
dokumenten finns någorlunda uppslutning bakom
Frankrike och Storbritannien, och så kommer det nog
att förbli även om det naturligtvis är ett EU-
projekt där alla 15 länder har lika röst.
Hur har det då blivit efter Saint-Malo? Jag har
gjort en bild som vi kan titta på. Den visar i
korthet de beslut som har fattats i Köln och i
Helsingfors och som nu bekräftats i Nice. Som jag
sade gäller det krishantering, och inte artikel 5.
Det gäller Petersbergsuppgifter och krishantering,
vilket i och för sig kan vara nog så krävande och
nog så allvarligt, som jag nyss nämnde. Den riktiga
skiljelinjen går i praktiken inte mellan artikel 5
och krishantering, utan någon annanstans. Insatserna
ska kunna ledas av EU självt med hjälp av EU-
resurser, med hjälp av lånade resurser från Nato
eller av Nato ensamt. Det sista och tredje
alternativet är det som tillämpas nu. Alla
krisinsatser som i dag pågår i Europa leds av Nato
ensamt, även om de har ett stort europeiskt
innehåll.
Styrkemålet är 50 000-60 000 soldater. Det har man
redan enats om, och bidrag har lämnats från alla 15
länder. Ytterligare några länder, som inte tillhör
EU, har också lämnat frivilliga bidrag. För att
kunna rotera 50 000-60 000 soldater måste man ha
ungefär tre gånger så många i beredskap.
Man har konstaterat att det saknas en del resurser
för att man verkligen ska kunna klara alla de
förutsatta Petersbergsuppifterna. Ytterligare
resurser i form av transportflyg, underrättelser
osv. behöver tillföras. Det är ännu inte klart hur
och i vilken mån man avser, kan och vill täcka
bristerna. Det är något som kommer att diskuteras
rätt mycket under det svenska ordförandeskapet. Men
det är alldeles givet att om den avsedda förmågan
ska kunna blir verkligt insatsberedd, så krävs det
någon form av tillskott - antingen genom
nettotillskott till EU, eller genom att man
försäkrar sig om lån från Nato, eller genom bådadera
vägarna.
Man har beslutat om ett antal strukturer i EU för
att kunna klara dessa uppgifter. Det gäller en
säkerhetspolitisk ledning, en militärkommitté och en
civilkommitté för att klara sammansättningen av de
civila resurserna. En militär stab håller också på
att byggas upp i EU. Det ska bli ungefär 100 man.
Staben är alltså ganska liten, men den ska ändå
kunna klara den strategiska bedömningen av vad EU
har för behov, om än inte ledningen av operationer.
Själva ledningen kan kanske delas ut till någon
annan. Jag återkommer till detta.
Punkten om att alla resurser är nationella är
utomordentligt viktig. Det kommer inte att finnas
några EU-trupper. Den förrförre överbefälhavaren,
Bengt Gustavsson, höll ett föredrag en gång där han
talade om "Maastrichttrupper". Alla antecknade och
tänkte: Aha, har vi kommit så långt redan att det
finns Maastrichttrupper! Men efteråt visade det sig
att det inte var det som han hade sagt, utan han
hade sagt "markstridstrupper" - och det är ju
någonting helt annat. Det kommer inte att finnas
några Maastrichttrupper och inte några EU-trupper.
Det kommer heller inte att finnas, och finns inte
heller, några Natotrupper. Allt vad vi har och som
ska ingå i styrkan med 50 000-60 000 man är resurser
från de nationella försvaren. Det gäller Sverige,
det gäller Natoländerna och det gäller alla andra.
Då måste man på något sätt se till att bidraget
stämmer överens, och därför blir det så viktigt med
överenskommelser mellan EU och Nato om hur man ska
boka in resurserna. Det är inte bara vid själva
bokningstillfället som detta är viktigt. Redan långt
dessförinnan måste vi i planeringen bestämma oss för
vad vi kan avstå och inteckna för EU-ändamål utan
att det stör att vi samtidigt har ett åtagande
gentemot Nato. När jag säger "vi" menar jag inte
Sverige utan de 10-11 medlemsländer i EU som också
är medlemmar i Nato. Det är ju den generella bilden;
flertalet EU-länder är också Natoländer. Vi har inte
riktigt samma bekymmer i Sverige, men även vi har
naturligtvis ett nationellt försvar som
traditionellt bara har svenska uppgifter. Om vi nu
ska använda delar av samma försvar för EU-uppgifter
så måste även vi ha en sorts bokföring och planering
som gör att det hela stämmer överens i slutändan.
Det finns tre ledord: duplication, decoupling och
discrimination. De har satts upp, lite grann som
amerikanska villkor, men de finns inte med i
besluten. Det första betyder att det gäller att inte
koppla loss EU-styrkan från Nato. Det är framför
allt ett bekymmer för Natoländerna, men även för
oss. Jag kommer till det längre fram. Man ska inte
dubblera, sades det. Det är meningslöst, kostsamt
och onödigt att bygga upp parallella strukturer i
båda organisationerna för samma ändamål. Man ska
inte heller diskriminera. Vilka ska man då inte
diskriminera? Jo, det gäller de medlemmar i Nato som
inte är med i EU och vice versa. Det uttalas i
besluten från Feira och Helsingfors, och även från
Nice, att ingen diskriminering ska ske. Det är inte
så lätt som det ser ut, eftersom medlemskretsarna i
EU och Nato inte sammanfaller. EU har 15
medlemsländer varav 11 är Natoländer. Nato har 19
medlemsländer varav 15 är EU-länder och fyra är
alliansfria länder. Hade medlemskretsarna stämt
överens helt och hållet så hade diskussionen om
dubblering och diskriminering inte behövt äga rum på
samma sätt - eller egentligen inte alls. Då hade man
kanske kunnat se till i de nationella högkvarteren
att det inte skedde någon dubblering, och
organisationshögkvarteren i EU som organisation och
Nato som organisation hade haft mycket lättare att
se till att det hela stämde överens.
Men nu när det inte är så, så säger naturligtvis
de sex länder som inte är med i EU - Norge, Turkiet,
Ungern, Polen, Tjeckien och Island - att nu sitter
EU och planerar för resurser som också ska användas
för Natoändamål. Konsekvenserna av det är - säger i
varje fall länder som Turkiet - att Turkiets
säkerhet, som är beroende av garantin från Nato,
påverkas av att EU-delen av Nato lovar bort
resurserna till EU-ändamål. Därför vill vi ha en
insyn och ett medbestämmande i planeringen, säger
man. Det är inte bara Turkiet som tycker det, utan
även Norge och Island. Det gäller kanske Polen och
Ungern i lite mindre grad, eftersom de räknar med
att snart vara medlemmar i EU. Man säger också: Det
är inte bara det att det i viss mån är våra
resurser. Det är också det att även vi är berörda av
europeisk krishantering. Vi är lika europeiska som
ni! Här kommer jag lite grann tillbaka till det som
jag sade i början, nämligen att krishantering till
sin natur ju är gränsöverskridande, precis som
miljöfrågor. Även länder som inte är med i EU är
naturligtvis berörda av den krishantering som EU kan
vilja utföra. De är kanske ännu mer berörda,
eftersom många av kandidatländerna ligger i områden
där kriser kan bli aktuella. Det gäller länderna
kring Balkan och Turkiet självt, inte minst.
Diskussionerna om hur man ska få till stånd
överenskommelserna mellan Nato och EU blir därför
viktiga och även ganska besvärliga. De som har följt
tidningarna de sista dagarna har sett hur Turkiet nu
gjorde motstånd och inte gick med på de förslag som
finns om hur man ska ordna med lån av Natos resurser
- hur EU ska kunna låna resurser. Turkiet har satt
sig på tvären, och även i viss mån Norge. De vill
inte gå med på att automatiskt låna ut resurser med
mindre än att de får ett lite större inflytande i
EU. Det är dock inte så att de kräver att sitta med
som beslutsfattare bland de 15. De ifrågasätter inte
beslutsautonomin, men de vill kunna utöva ett
inflytande när det bestäms om sådan krishantering
som påverkar landets egen säkerhet. Vi och EU tycker
att vi har gått långt när det gäller att ge Norge,
Turkiet och de andra inflytande. De finns med. Det
ordnas ministermöten och det finns en
truppbidragarkommitté. De finns alltså med. Men de
tycker ändå att de vill gå lite längre. Därvid är
det just nu. Det blir ingen överenskommelse.
För Sverige tror jag att det under de fortsatta
förhandlingarna blir att försöka klara att få EU-
och Natolänkarna att hänga ihop på ett bra sätt. Om
inte det lyckas alls så blir EU:s förmåga lite grann
tömd på sitt innehåll. Alternativet är att man
säger: Vi försöker klara oss utan lån från Nato och
bygger upp en egen fristående förmåga så långt det
går. Vi kanske inte får ut 50 000-60 000 man i
första taget, men någonting däråt. Vi kanske kan
bygga upp en egen strategisk kapacitet med flyg,
transport, underrättelseväsen, logistik och allt vad
det kan vara. Det är ett alternativ. Då är jag
tillbaka till den tankelinje som också finns,
nämligen att detta inte bara är fråga om
krishantering utan också om ett sätt att stärka EU.
Om man har grundsynen att det är EU som ska
utvecklas och stärkas så är man kanske inte
främmande för tanken att lite grann koppla bort Nato
och förlita sig på egna resurser. Vilka intressen
Sverige har i frågan kan vi kanske komma tillbaka
till.
Samarbetet mellan EU och Nato är, som jag har
berättat om, lite grann uppdelat i olika element och
olika avsnitt. Permanenta relationer mellan
organisationerna finns vid sådana överenskommelser
som krävs för att de två organisationerna ska kunna
samarbeta väl i gemensamma möten och korsvis möten.
Man deltar i varandras möten. Det gäller också att
man tar med de sex utanförstående länderna på ett
visst sätt.
Kapacitet och försvarsplanering kommer också att
bli en viktig teknisk - men inte bara teknisk -
fråga för vår del. Jag nämnde duplicering och att
man försöker undvika dubblering av resurser. Men det
är också lika viktigt - eller i varje fall viktigt -
att undvika dubblering av planering. Om länderna ska
ha två olika planeringssystem för hur det här ska gå
till så ligger det redan däri en risk att de går åt
olika håll. Det blir också en kostsam dubblering.
Många av Natoländerna, men inte alla, säger att de
redan sedan 1948 har en planering som sköts med de
metoder som vi har utvecklat i Nato. De har ingen
lust att utveckla nya parallella metoder för att
planera för EU, särskilt inte eftersom det hela
tiden gäller samma resurser. Det är samma gubbar och
gummor på marken och till sist också samma kriser.
Varför ska man då ha två olika planeringar? Då säger
andra länder i EU, kanske ledda av Frankrike: Visst,
Nato måste med. Men det är ändå viktigt att detta
får en EU-prägel och att de 15 i EU rår över sin
egen planering. Om det blir en viss dubblering så
får vi kanske klara det ändå. Men det är viktigt att
vi har vår egen beslutsautonomi, säger man.
Sist men inte minst kommer vi till de civila
resurserna. Det är framför allt ett svenskt projekt,
och det är Sverige som har drivit frågan om att få
in civila resurser i detta. Det mötte ganska stort
motstånd till att börja med. Man förstod inte
riktigt vad vi menade. Var det
frivilligorganisationer, var det NGO:er eller vad
var det för någonting? Men efterhand har vi fått en
mycket stor förståelse i EU-kretsar för att det inte
bara är fråga om militär krishantering - kanske inte
ens i första hand en fråga om det - utan om civil
krishantering. Nu finns det ett ganska stort
samförstånd inom EU för att man måste bygga upp
sådana resurser också. Men därmed inte sagt att
arbetet där går särskilt lätt. Tvärtom går det
långsamt. Det visar sig att det är mycket lättare
att få ihop militära resurser, och det är ju ganska
klart egentligen. Nästan alla länder har stående
försvarsstyrkor. Alla länder har en planering, en
budget osv. för detta. Men inget land, utom möjligen
något enstaka som Sverige, har någon som helst
planering, budget eller beredskap för att ställa
poliser eller vad som nu kan behövas till förfogande
i krissammanhang. I Belgien, det land som jag
tjänstgör i, säger man: Vi har svårigheter att få
fram 15 extra poliser, och om vi får fram dem så ska
de jobba i Bryssel eftersom brottsligheten är så hög
där. Man har tryck på sig från opinionen. Och så är
det väl lite grann överallt. Det kommer att vara en
svår men viktig uppgift att övertyga opinionerna och
riksdagarna runtom att avsätta både medel och en
beredskap för att få ihop den civila
krishanteringsförmågan. Målet är ganska lågt satt;
till att börja med 5 000 poliser och sedan lite
andra delmål. 5 000 poliser ska man väl kunna
prestera sammantaget i de här 15 länderna.
Vad ska vi då bevaka i fortsättningen? Jo,
naturligtvis att detta genomförs på ett riktigt sätt
och att det förblir krishantering och inte artikel
5. Det tror jag inte är någon svår
bevakningsuppgift. EU ska inte bara utveckla en
militär förmåga, utan den militära och civila
förmågan ska bli en del av EU:s utrikespolitik. Det
tror jag kanske blir det svåraste området - att få
detta integrerat ordentligt och en villighet att
fatta gemensamma beslut omkring det.
För vår del bör vi också bevaka att den
transatlantiska länken bevaras för EU. I våra
anföranden säger vi gång på gång att den
transatlantiska länken är viktig för oss. Men när
det gäller att överföra och omforma vad det betyder
i praktiken och att ta reda på vilka strukturer vi
behöver i EU för att tillvarata den så är enigheten
kanske inte lika stor, och det finns oklarheter
rörande hur långt vi vill gå. Personligen tror jag
att om vi vill se till att den transatlantiska
länken bevaras, så att USA och Nato fortsatt har en
sorts ansvar för säkerheten i Europa och en närvaro
här på något sätt - för det är rimligtvis innebörden
i uttrycket "bevara den transatlantiska länken" - så
gäller det också att se till att Nato förblir en
europeisk krishanteringsorganisation. Man ska inte
göra en arbetsfördelning mellan EU och Nato och
säga: Nato har artikel 5 och de allvarliga lägena,
och EU tar på sig resten. Det tror jag vore både
farligt och fel - men observera att det är min egen
åsikt. Då har man lite grann slagit in på en väg som
gör det lättare för EU att efterhand utveckla en mer
fristående försvarspolitisk förmåga. Att EU
utvecklas åt det hållet är någonting som åtminstone
inte riktigt ligger i det alliansfria Sveriges
intresse. Då kommer man till det något paradoxala
förhållandet att för att slå vakt om svensk
alliansfrihet så är det bra att bevara länken mellan
EU och Nato och utveckla den så mycket som möjligt.
Vi ska se till att det blir bra villkor för lån av
resurser och ett nära samarbete. Vi ska se till att
det blir ett ömsesidigt inflytande och även att de
sex länder som står utanför EU men är med i Nato
tillgodoses. Det har vi redan gjort, tycker vi, men
i detta ligger i varje fall en utmaning.
Jag tycker att man möjligen kan ställa den
hypotetiska frågan: Om Nato hade lagts ned, som det
var fråga om för fyra fem år sedan, och försvunnit
hade då Sverige vågat gå in i EU:s
krishanteringssamarbete? Den hypotetiska frågan går
inte riktigt att besvara. Hypotetiska frågor i det
här huset brukar ju inte besvaras. Men jag tycker
att det är en viktig fråga att ställa sig, framför
allt av dem som ser en fara i att man utvecklar
eller har ett nära samarbete med Nato. Hade Sverige
som ett alliansfritt land vågat sig på detta om det
bara var EU själv som skulle utveckla det? Jag är
inte säker.
Det är egentligen inte bara alliansfriheten som
gör att vi ska tänka lite noggrannare på vad det är
som EU utvecklas i riktning mot. Lika viktigt,
bortsett från alliansfriheten, är att se till vad
som ligger i Sveriges egna rationella strategiska
långsiktiga intressen med den geografiska belägenhet
som landet har. Är vi på längre sikt mest betjänta
av att EU tar på sig en allt större del av det
säkerhetspolitiska ansvaret för Europa? Eller är vi
på längre sikt, bortsett från alliansfriheten,
betjänta av att det finns kvar en USA-länk? Vi kan
inte avgöra det förhållandet och den utvecklingen i
ett litet land, men vi har ändå en viss vikt som vi
kan lägga i vågskålen. Man kan precisera och en
aning sätta saken på sin spets genom att säga: Vill
vi att det är EU som ska ha ett ansvar för
säkerheten i Östersjön, eller vill vi att det också
är USA som ska ha detta ansvar?
Vi har en gammal inställning i Sverige till
regionalt säkerhetspolitiskt samarbete. Vi har sagt
att vi inte vill regionalisera Östersjöns eller vårt
när- områdes säkerhet eftersom vi inte vill sätta
oss i en samarbetsgrupp med bara de baltiska
länderna, Sverige, Polen och Ryssland. Det blir i så
fall en väldig snedbalans. Säkerhet är odelbar, och
när det kommer till hårda säkerhetspolitiska
realiteter så är vi bäst betjänta av att båda
supermakterna finns med. Östersjöns säkerhet kan
aldrig betraktas som någonting regionalt, utan det
måste vara någonting som diskuteras i det vida
forumet där USA på något sätt måste vara med. Detta
var i alla fall en tidigare svensk åsikt, och jag
tror att den fortfarande i grunden är den riktiga,
trots att vi ganska sällan diskuterar
säkerhetspolitik på det här sättet. Det är lite
grann samma fråga som man bör ställa sig - och nu
talar jag om långsiktiga frågor eftersom det här
inte är något som kommer att hända i år eller nästa
år - när det gäller vilken säkerhetspolitisk
utveckling Sverige är bäst betjänt av.
Vi som dagligen professionellt jobbar med
säkerhetspolitik på marken så att säga tycker kanske
- och detta är åter en personlig åsikt - att
fixeringen vid och upptagenheten av distinktionen
med alliansfriheten ibland gör att den diskussionen
skymmer en annan och viktigare diskussion för svensk
del. Detta säger jag utan att alls ifrågasätta
alliansfriheten. Den är otroligt viktig. Men den
skymmer som sagt det långsiktiga; vad har vi för
intressen för Sverige som land med dess belägenhet?
Den skymmer också frågan om vad krishantering
egentligen är. Då kommer jag tillbaka till det som
jag sade inledningsvis om att de viktiga
skillnaderna kanske inte går mellan artikel 5 och
icke artikel 5 utan mellan krishantering och
krishantering.
Jag ska till sist säga några ord om PFF. Det var
ju så vårt samarbete med Nato började. Och det
fortsätter. PFF har en övningsverksamhet och PFF är
allomfattande. Alla länder i Europa, 44 eller 46
stycken, är med där. De är mer eller mindre aktiva.
En del är inte alls särskilt aktiva, men de är med i
alla fall - alla från Island till Uzbekistan. Detta
vida PFF-samarbete har ett värde. Det tycker vi
fortfarande. Det är nämligen så nära man kan komma
begreppet gemensam säkerhet och så nära man kan
komma den traditionella svenska öppenheten och
inklusiviteten - att alla länder på något sätt ska
med. Vi har nytta av de erfarenheter vi har dragit i
PFF. Vi har också nytta av den försvarsplanering som
vi har utarbetat i PFF:s spår tillsammans med Nato.
Vi har nu sedan många år som ni vet - det var
förresten en artikel i tidningen om detta - en
ganska långtgående gemensam planering med Nato i
vissa avseenden. Det gäller bara fredsbevarande
åtgärder och PFF-åtgärder i vissa avseenden samt
PARP-processen. Detta har vi nu själva nytta av när
vi ska gå in och bygga upp EU-krishantering. På
samma sätt som Natoländerna för sin del hoppas få en
planering av detta som stämmer överens med deras
egen gamla planering räknar vi med att PARP-
processen ska bli användbar och vara en bas för
försvarssamarbetet med EU, så att vi inte behöver
dubblera det hela.
Men det är också viktigt att man behåller det
vida, globala och alleuropeiska PFF-inslaget. Det är
klart att EU måste öva med sina 50 000-60 000 man på
något sätt. Det måste finnas en EU-sammanhållning
kring det. Men man ska inte för den skull exkludera
PFF och lägga ned PFF-verksamheten för att man inte
riktigt orkar med att ha båda övningsmomenten
samtidigt. Det är viktigt att EU när man praktiskt
sätter detta på marken och förbereder sig inte
sluter sig för mycket inom sitt skal, utan behåller
denna öppenhet.
Jag tror att jag närmar mig slutet på detta
anförande nu. Jag ska bara göra en sista anmärkning.
Vi blir ju väldigt upptagna ibland med vilken
organisation det är som leder det hela. Är det Nato
eller är det EU? Kan det inte vara OSSE? Borde man
inte ge mer tyngdvikt åt FN? Diskussionen är
naturligtvis viktig, men man får inte fastna för
mycket i organisationstillhörighet, och i vilken
organisation som leder det hela. Till sist är det ju
samma resurser och samma länder som kommer att
delta. Det är en grupp av länder där några är med i
Nato och andra inte. Några är med i EU och några
inte. De kommer att delta i en given
krishanteringsoperation. Till sist är det ju också
samma kriser. Det kanske är nya områden och nya
problem, men i grunden är det samma behov som man
ska tillfredsställa. Det vore kanske bra om man då
och då funderade på detta. Det viktiga är kanske
inte vilken organisation och vilken medlemskrets som
står och håller i flaggan, utan vad det är som vi
egentligen vill uppnå.
Här har diskussionen inte kommit särskilt långt,
och det kan man väl heller inte vänta sig. Det som
EU har sysslat med under de första två åren nu är
att bygga upp strukturerna och fatta politiska
beslut om hur det hela ska ledas. Man fattar beslut
om hur det hela ska sättas ihop med 50 000-60 000
man. Men hittills är det mesta en
papperskonstruktion i den meningen att man har gjort
ett antal bokföringsoperationer och tillsatt ett
antal ledningsgrupper. Man har inte fört någon
diskussion om vad detta egentligen ska användas
till. Man har bara sagt lite allmänt att vi behöver
väl det här, det kommer väl nya kriser och att EU
måste vara mer självständigt och inte för beroende
av Amerika osv. Men egentligen har det inte förts
någon diskussion om vad vi ska ha det här till. När
den diskussionen startar så tror jag att vi kommer
att bli lite mer realistiska och se till de faktiska
behoven. Möjligen kan vi då avlägsna oss lite grann
från det organisatoriska perspektivet.
Ordföranden:
Tack så mycket, Anders Oljelund, för den förnämliga
och fylliga föredragningen. Jag har en inledande
fråga innan jag öppnar det hela och lämnar ordet
till övriga kamrater. Den rör den fråga som du tog
upp allra sist - nämligen den om arbetsfördelningen.
Det är lätt att ha inte bara förståelse utan också
sympati för din uppfattning att det kanske inte är
så viktigt vilken organisationsbeteckning som står
på flaggan. Likväl är flaggor symboler och
etiketter. De är viktiga inte bara i den svenska
säkerhetspolitiska debatten kring såväl
alliansfrihet som andra begrepp utan även i den
europeiska debatten. Jag skulle vilja ställa en
fråga till dig som anknyter till din varning om att
differentiera ansvaret för krig och krishantering
mellan Nato och EU. Hur ser du på den
karaktärsskillnad mellan kriser som ska hanteras av
EU respektive Nato? Är det för dig enbart en
volymfråga eller också en karaktärsfråga och en
geografisk fråga? Eller gäller det enbart att i
varje läge laga efter just detta läge?
Ambassadör Anders Oljelund:
Jag har svårt att svara på det, men jag tror att det
blir mycket av det sista; dvs. att laga efter
läglighet. Man kommer nog i framtiden när man ser en
kris utvecklas att definiera vem som ska hantera
den. Sedan kommer diskussioner att föras politiskt
mellan huvudstäderna. Det blir inte så att
organisationerna sitter och tävlar om vem som ska få
göra det hela. Det kanske snarare blir tvärtom - vem
ska slippa göra det? Den frågan kan också uppstå.
Sedan kommer man till sist fram till att det blir
EU, eller möjligen Nato, som ska göra det hela. Jag
har svårt att tänka mig något fall där det uppstår
någon riktig politisk konkurrens. Det tror jag att
alla är kloka nog att undvika. Man kommer nog
överens på ett bra sätt, även om det inte låter så
nu när man håller på med dokumenten i Nice. Det är
svårt att tänka sig någon konflikt i eller utanför
Europa där Nato och EU har motsatta intressen. Jag
tror alltså att detta löser sig.
Men det är klart att det har en viss betydelse.
Jag ska inte minimera organisationstillhörigheten.
Nato, som är USA-dominerat, har kanske med sin
tradition ett annat sätt att närma sig
krishantering. Nato har också andra instrument. Vi
saknar de flesta instrumenten än så länge. Så visst
kan det ligga en skillnad i var man lägger
betoningen från början. Med EU:s civila
krishantering och ambitioner att gå in
konfliktförebyggande och tidigt i en kris så ligger
svaret på frågan kanske i att EU redan kommer att
vara involverat. Vi kommer förhoppningsvis att gå in
tidigt, att finnas där och att ha försökt lösa
konflikten. En naturlig konsekvens blir då också att
det är EU som får ta på sig det militära inslaget om
ett sådant behövs. Det kan bli så.
Berit Jóhannesson (v):
Jag heter Berit Jóhannesson och sitter i
försvarsutskottet. Jag tycker också att flaggor är
viktiga och att de är symboler. Jag tror också att
det är oerhört viktigt hur vi i Sverige uppfattas
utifrån - internationellt. Jag tycker att man blir
lite rädd när Anders Oljelund säger: Vad ska vi
använda dessa resurser till? Detta är alltså
fortfarande oklart! Nu bygger vi upp en militär
kapacitet, men man har fortfarande inte klart för
sig vad den ska användas till. Man har alltså byggt
upp en militär kapacitet och det visar sig att det
inte är den som behövs, utan det är den civila och
förebyggande krishanteringen som är viktigast.
Du sade också något som ungefär innebar att
Sverige inte hade haft något internationellt
engagemang tidigare. Men Sverige har faktiskt sedan
1948 jobbat oerhört hårt och mycket i FN:s ram och
regi med krishantering runtom i världen. Detta är ju
inget nytt för Sverige. Detta vill jag bara säga som
ett litet påpekande. Jag tycker att det är viktigt.
Det låter ju som om vi i Sverige bara helt plötsligt
skulle vara intresserade av krishantering och
internationell verksamhet.
Du talar också om att detta har utvecklats undan
för undan, och att du inte ser att det skulle vara
helt omöjligt att det faktiskt blir en EU-armé i
slutändan. Du talar också om det kollektiva
ansvaret, dvs. att när steg tas så kommer Sverige
naturligtvis på grund av detta kollektiva ansvar och
det gemensamma uppträdandet att hänga med. Hur ser
du på detta hot - det är så jag upplever det - om
att vi faktiskt i slutändan med alla de här små
stegen får en EU-armé?
Ambassadör Anders Oljelund:
Man har egentligen inte byggt upp så mycket
kapacitet ännu, utan man har fattat de här besluten
och bokfört på det här sättet. Jag tror alltså inte
att man på marken har skaffat sig en stor kapacitet
som man inte vet vad man ska använda till. Men jag
håller fast vid att diskussionen hittills mer har
gällt strukturer och resurser än vad de ska användas
till. Så är det. Jag tycker att det är lite märkligt
att när premiärminister Blair för första gången höll
tal och sade: Låt oss nu inte fastna i strukturer
och organisationer, utan låt oss se till vad behovet
är! så återvände alla hem efteråt och fastnade i
strukturer och organisationer. Och så är det kanske
eftersom vi, både politiker och tjänstemän, kan
dessa frågor.
Det är inte så att man sätter upp något som man
inte vet vad det ska användas till. Det finns
naturligtvis vissa föreställningar. Jag har
erfarenheter från Bosnien och Kosovo att bygga på.
Men man säger mer och mer att Kosovo kanske är
unikt. Det kanske inte blir någon ny sådan kris.
Diskussionerna måste gälla vilka situationer
kapaciteten ska användas i och vilken politisk
beredskap och samsyn som kan uppnås. Det är det
viktiga. Det handlar om beredskap att fatta de
riktiga politiska besluten, ta gemensamma risker och
uppträda solidariskt med varandra. Det gick
någorlunda i Kosovo. Det som höll ihop Nato var
egentligen inte Kosovo, utan Nato - som ett svar på
din fråga om vad Nato är. Nato hade solidariteten
sinsemellan inom en allians.
EU är också en sorts politisk allians. Det stora
steget för Sveriges togs trots allt 1995 då vi gick
med i EU och gick med i ett utrikespolitiskt
samarbete med vissa ambitioner och vissa mål. Nu
skaffar man sig fler och fler redskap för de
ambitioner som hela tiden har funnits. Det gäller
att fortsätta att utveckla vad det är vi menar med
gemensam utrikespolitik. I det arbetet ska vi ta med
hur resurserna ska användas - om alls.
Det var flera frågor!
Kommer det att bli en EU-armé? Nej, jag tror inte
det. Jag vill dock nämna att det perspektivet finns
hos en del länder och politiker. Man kan inte blunda
för det och säga att det inte finns. Jag tror dock
inte att Frankrike vill ha en EU-armé. Framför allt
vill de inte underordna sitt eget försvar någon EU-
beslutsgemenskap. Det finns åtskilliga spärrar på
vägen. Men tankarna finns där. Det går det inte att
bortse från.
Visst har vi länge varit krishanterare i FN:s
regi. Men jag försökte säga att skillnaden är att
dagens krishantering har mera ambitiösa och vidare
mål och tar sig an en kris från början till slut på
ett helt annat sätt än vad man tidigare gjorde när
man gick in i Somalia eller Kongo eller stod längs
gränsen i 23 år på Cypern; varje land tog några
kilometer vardera och gjorde ingenting mer.
Cypernkrisen löstes inte. Jag raljerar kanske en
aning, men det var en annan typ av krishantering än
den vi nu står inför. Det här är mera långvarigt
krävande politiskt.
Herman Schmid, Europaparlamentariker:
Jag har följt försvars- och säkerhetsdiskussionerna
framför allt från Bryssel. Där nere är perspektiven
lite annorlunda. Man är inte så känslig för vissa av
de frågor som är känsliga i Sverige. I stället är
det andra frågor som dominerar.
Jag tror att Anders Oljelund har alldeles rätt i
att diskussionen och förhållandet mellan EU och Nato
egentligen inte är den viktiga diskussionen. Jag
tror att det är som Anders har sagt, nämligen att
det är samma resurser som ska användas. Det finns en
omfattande gemensam planläggning. Militär expertis
säger alltid att det ännu inte finns eller inom en
överskådlig framtid kommer att finnas en
självständig EU-teknologisk och -strategisk
kapacitet oavhängigt av Nato. Vi kan räkna med att
det är riktigt.
Jag tror att man också kan räkna med att
inflytandet i det gemensamma samarbetet inte framför
allt kommer att ligga i den gamla engelsk-franska
utgångspunkten. Jag tror nämligen att Tyskland
håller på att bli den viktigaste EU-staten också
militärt. Det är EU som ska stå för största delen av
EU-resurserna. Tyskland är ett nyckelland i den
europeiska Natoorganisationen. Jag tror att
samarbetet mellan USA, Tyskland och Turkiet snarare
tecknar det styrkebälte som är avgörande både för
Nato- och EU-perspektivet.
Detta reser en del frågor från svensk synpunkt. Du
började lite på detta men med en förenkling.
Först och främst sade du att det inte blir någon
EU-armé, inga EU-trupper. Det kan man naturligtvis
säga. Om EU-resurserna kommer att sättas in i strid
någonstans, är det ett slags EU-trupper, eller
Natotrupper, eller vad du vill kalla dem. Inte
svenska trupper eller något annat lands trupper,
lika lite som FN-trupperna inte skulle vara FN-
trupper. Jag förstår inte det.
Det kommer att finnas en gemensam krigs- och
krisinterventionsorganisation. Den kommer att
utvecklas i samarbete mellan amerikanerna, Nato och
EU - de europeiska länderna. Det reser en viktig
fråga för svensk del. Då kommer jag till dina
kommentarer om alliansfriheten. Alliansfriheten är
inget självändamål. Den ena målsättningen har alltid
varit att vi skulle vara neutrala i krig. Den andra
målsättningen är att vi ska bibehålla maximal
handlingsfrihet och självständighet i utrikespolitik
och försvarsfrågor.
Jag tror att § 5 tillhör det kalla kriget och inte
är så aktuell och viktig i dag. Det samarbete som
Sverige är på väg in i, via EU, men som i praktiken
blir ett samarbete med Nato, är i praktiken lika
förpliktande som det gamla § 5-samarbetet skulle ha
varit. Då kommer frågan: Är det förenligt med svensk
alliansfrihetspolitik och neutralitetstradition att
förbereda sig för och delta i en organisation som
ska bedriva krigföring, förhoppningsvis utanför
Europa, som inte kan beskrivas som neutralitet i
krig eller heller som alliansfrihet? Vi har inte
haft en politisk diskussion om detta. Varför får vi
inte i så fall en signal från den politiska
ledningen som säger att det är dags att överge
alliansfriheten, det är dags att alliera sig med dem
som vi har allierat oss med ekonomiskt och
politiskt? Det är ingen som säger detta. Det gör man
inte därför att man vet att svenska folket kanske
inte vill det. Jag skulle vilja höra vad du säger om
detta. Är det dags att skrota alliansfriheten, eller
finns det något slags meningsfullt sätt att behålla
den?
Anders Oljelund, ambassadör:
Jag vet inte om jag vill svara, kan svara eller bör
svara om det är dags att lämna alliansfriheten. Det
är en stor diskussion som pågår nu, och vi får se
var vi hamnar någonstans i denna.
Så mycket har ändå slagits fast - inte nu utan
tidigare - av riksdagen att alliansfriheten lägger
inga hinder i vägen för krishanteringsuppträdandet.
Det sade riksdagen för ganska länge sedan. Det är
väl det enkla svaret på frågan. Vi hade inte kunnat
skriva under och vara med på besluten - det är ett
cirkelresonemang - i Helsingfors och nu i Nice, om
det hade inneburit att vår alliansfrihet sätts i
fara.
Vi har lämnat alliansfrihetens,
territorialförsvarets och försvarets domäner vid det
kalla krigets slut. Vi har gått in på ett annat
område, nämligen krishantering. Det är inte
försvarspolitik utan säkerhetspolitik. Den är mer
offensiv. Vi bedriver nu uppsökande verksamhet. Det
gamla svenska försvaret var defensivt, och vi höll
oss inom våra gränser. Nu har vi en uppsökande
verksamhet och är mycket offensiva.
Alliansfrihetsbegreppet är inte på samma sätt
applicerbart. Det har slagits fast att det inte
lägger hinder i vägen för krishanteringsdeltagandet.
Om man vill se i framtiden, vad skulle kunna hända
om ett krishanteringsläge utvecklas på ett helt
oförutsebart sätt och det blir en stor konflikt med
stormakter indragna på var sin sida med regelrätt
krig? Jag kan inte svara på frågan mer än vad någon
annan kan. Vi fick den redan vid
Amsterdamförhandlingarna när vi började föra in att
EU - det finsk-svenska förslaget - skulle börja ägna
sig åt krishantering men med VEU som operatör. Det
var första gången begreppet fördes in i EU. Nato
sade att det inte går med Sverige och Finland. "Tänk
om en krishanteringsoperation i VEU:s regi utvecklar
sig till någonting där vi måste åberopa artikel 5,
ska ni gå ut eller in?" Då hade vi naturligtvis
inget svar mer än "att det är en helt ny situation".
Om man går in i en operation med ett FN-mandat och
har regler för hur man ska uppträda - det kan
Pellnäs och andra utveckla bättre - och det sedan
blir någonting helt annat, är det en helt ny
situation med nya beslut och nya beslut måste fattas
i säkerhetsrådet. Brickorna måste placeras om. Hur
det ska gå till och i vilket läge vill jag inte
spekulera i. Det är ingenting i vår erfarenhet från
Bosnien och Kosovo under de gångna fem årens
krishantering som får oss att tro att det någonsin
har varit risk för att det hela ska gå över styr.
Kosovo och Bosnien har trots allt inte någon gång
varit ett hot mot världsfreden eller Europafreden.
Det är kanske inte mycket tröst, men så har det
varit. Det har gått att hantera en ganska allvarlig
kris och hålla denna någorlunda inom ramarna och
någorlunda inom givna mandat.
Ulla Gudmundson, generalsekreterare, Folk och
Försvar:
Jag får, liksom Anders Oljelund, tacka för
tillfället att få komma hit. Jag hoppade lätt till
av passningen om alliansfrihet. Jag vet inte riktigt
om det är det jag ska tala om. Jag har uppfattat min
roll här att jag ska filosofera lite om demokratisk
legitimitet för europeisk krishantering.
I slutet av 80-talet arbetade jag på det som då
hette Sveriges EG-delegation i Bryssel, vår
nuvarande EU-representation. En dag fick jag frågan
av en belgisk vän om vi var lediga på delegationen
den 11 november. Den 11 november är en mycket viktig
dag för belgarna. Det är stilleståndsdagen i första
världskriget. Kl. 11 den 11 november 1918 tystnade
vapnen som i fyra år hade mejat ner mer än en miljon
unga europeiska män. En gata i Bryssel heter 11
november-avenyn.
Den som kommer till Belgien ska försöka ta sig tid
att besöka Museet för första världskriget i Ypres i
västra Belgien. Bara vid Ypres dog flera hundra
tusen unga pojkar i utdragna strider om en liten
landtunga som saknade all militär betydelse. Tittar
man noga på husen runt medeltidstorget i Ypres ser
man att det står på fasaderna: 1919, 1920, 1921.
Staden blev helt jämnad med marken under kriget, men
invånarna byggde kärleksfullt upp den igen efter
kriget.
Jag hade en belgisk kollega som for till Sarajevo
för att öppna den belgiska ambassaden där. Han sade
att han tog med sig uppgiften att göra Sarajevo och
Ypres till vänorter. Han tyckte att Ypres var ett
bra exempel som kunde ge hopp åt Sarajevoborna, att
det var möjligt att komma igen efter katastrofen.
Poängen med historien är att folkförankring för
europeisk krishantering inte är något problem för
ett land som Belgien, som har upplevt många gånger
på egen hud hur illa det kan gå för ett litet land
när det blir krig och konflikt i Europa.
Jag svarade min belgiska vän att vi inte är lediga
på vår delegation, för Sverige var ju inte med i
första världskriget. Då kom svaret blixtsnabbt: "Nej
visst. Ni tillhör ju inte Europa."
Den kommentaren där har gjort djupt intryck på
mig. Jag blir naturligtvis störd eftersom jag anser
att Sverige tillhör och alltid har tillhört Europa.
Jag tror att vi har uppfattats av belgare och andra
kontinentaleuropéer som att vi har suttit - vilket
vi har gjort av våra skäl - på åskådarplats i
Europa. Nu har det ändrat sig, och vi ska det
närmaste halvåret leda den europeiska unionen. Den
är en historisk ironi att Sverige leder ett Europa
som i fråga om utrikes- och säkerhetspolitik har
starka drag av ett gaullistiskt Europa. De stora
visar tydliga tecken på att vilja stärka sitt
inflytande på bekostnad av de mindre länderna.
Samtidigt inser alla att Europa behöver en stark
krishanteringsförmåga och mera handlingskraft. Det
är en kritik som länge har framförts mot EU:s
utrikes- och säkerhetspolitik, nämligen att den har
varit svag och handlingsförlamad. Det är bra att
Europa visar större handlingskraft att hantera sina
egna problem. Det blir allt viktigare ju starkare
och mer handlingskraftigt Europa blir att det finns
en demokratisk grund och legitimitet för detta. Det
är lite grann som Pippi Långstrump, är man stark
måste man vara väldigt snäll!
Jag tror att det folkliga, demokratiska stödet för
Europas krishantering beror av flera saker. En
viktig faktor är att krishantering måste uppfattas
ske för schysta mål, demokratiska principer som det
internationella samfundet har ställt sig bakom. Det
är här som frågan om ett internationellt mandat
faktiskt är viktigt, ett FN-mandat eller ett OSSE-
mandat, av någon av de organisationer som uppfattas
ha legitim rätt att ge mandat för fredsframtvingande
operationer. Det är i första hand där problemet
finns.
Samtidigt vet vi sedan Kosovo att det kan uppstå
dilemmor med ett handlingsförlamat säkerhetsråd, där
två olika principer kan ställas mot varandra. Den
ena är frågan om staters suveränitet och gränser för
internationella ingripanden, den andra är frågan om
värden som mänskliga rättigheter och skydd för
minoriteter. De principerna kan stå mot varandra på
ett svårt sätt. Dilemmor kan uppstå som oundvikligen
kommer att leda till väldigt intensiv debatt i alla
länder, inte bara i Sverige. Stöd för FN och OSSE-
mandat är ingenting som är viktigt bara för Sverige,
utan det är viktigt för alla EU:s medlemsländer på
olika grunder.
En annan faktor som hänger ihop med detta är att
EU:s krishantering inte får uppfattas som en
förstorad version av gårdagens europeiska
stormaktspolitik. Det är naturligtvis en risk när EU
uppfattas som mer och mer dominerat av de stora
länderna. Det är viktigt att krishantering uppfattas
som ett uttryck för det bästa i den gemensamma
europeiska traditionen, dvs. respekt för mänskliga
rättigheter, respekt för tankens och intellektets
frihet och omsorg om och respekt för svaga och
utsatta människor och grupper.
Utrikespolitik och folkrätt är inte samma sak som
moral. Världen skulle vara bättre om det var så, men
så är det inte. Utrikes- och säkerhetspolitiken
balanserar på något sätt mellan Skylla och
Charybdis, mellan cynism och naiv idealism.
Någonstans däremellan måste man inta en realistisk
hållning som inte är cynisk, men som ändå bärs upp
av något slags normer och ideal.
Här tror jag att de små ländernas påverkan är
viktig i EU. De små länderna har inga egna vested
interests att försvara i den politiken. De står
genuint för de demokratiska idealen. Jag tror att
man utan tvivel kan se det hos de skandinaviska,
nordiska, ländernas tradition. Vi kan se det hos
Beneluxländerna och naturligtvis hos ett land som
Irland som, precis som Sverige, har en lång
tradition av medverkan i FN:s fredsbevarande
aktioner.
Jag knyter an lite till Anders Oljelunds
anförande. Om man studerar Europas
efterkrigshistoria finner man att det faktiskt ofta
har varit de små europeiska länderna, plus USA, som
har haft de mest framsynta idéerna om hur Europa ska
formas. Det är viktigt att slå vakt om ett
inflytande för de små länderna på EU:s utrikes-,
säkerhets- och försvarspolitik. EU i dag, mycket i
kraft av vad man har gjort på det civila området,
inte minst biståndssidan, har en image i världen av
att vara icke hotande och i många fall positiv.
Detta är en image som det är viktigt att slå vakt
om, också när EU i framtiden kanske går vidare mot
att genomföra egna militära krishanteringsinsatser.
Naturligtvis är det viktigt att slå vakt om
sambandet mellan det civila och militära, som är
EU:s komparativa fördel i sammanhangen jämfört med
Nato.
Jag återvänder till förhållandet mellan små och
stora. Jag hör till dem som tror att det
överstatliga inslaget i EU är bra för de små
länderna. Det är någonting som Sverige bör vara med
och slå vakt om. Det är någonting som är smärtsamt
och svårt för en gammal nationalstat som Sverige,
mycket svårare för oss än för Belgien, som många
gånger har upplevt the hard way, hur omöjligt det är
för dem att stå utanför eller på egen hand försvara
sig i händelse av en kris eller konflikt i Europa.
Vår historiska erfarenhet är den motsatta. Vi har
klarat oss. Vad historien lär oss är att om det blir
kris och konflikt i Europa, då kan Sverige stå
utanför. Det är tveksamt om den sanningen
fortfarande gäller i dag när världen har krympt och
har blivit mer integrerad. Det är den historiska
erfarenhet som påverkar många svenskars syn på
detta. Det är inget konstigt med det.
Sedan har vi frågan om demokratin i EU. En
otvivelaktig fördel som EU har jämfört med Nato är
att man med gott samvete kan säga att bara stater
som har ett demokratiskt system kan bli medlemmar i
EU. I Natos grundfördrag talas också om demokratiska
värderingar som grund för medlemskap i
organisationen. Det inslaget är starkt där. Men det
är ett faktum att i en organisation av Natos
karaktär har, ännu mer tidigare, länders strategiska
betydelse avgjort deras möjligheter att bli
medlemmar. Det var därför Portugal under
Salazardiktaturen kunde bli medlem i Nato - fast
under stor motvilja från övriga. Det är också därför
som Turkiet har kunnat vara medlem i Nato.
Det här är ett problem som Nato brottas med. Men i
EU har detta inte varit något problem. Däremot har
vi frågan om det demokratiska underskottet i EU:s
organ. Det är från demokratisk synpunkt ett argument
till förmån för mellanstatlighet i de sammanhangen,
därför att EU består av demokratiska stater där det
finns en parlamentarisk kontroll av den exekutiva
makten i varje land. Det här har flera dimensioner.
Nu talar jag lite mer om Sverige.
Först och främst har vi frågan om relationen
mellan parlament och regering. I Sverige är den
demokratiska relationen parlament och regering väl
utvecklad när det gäller EU-frågorna. Vi har en EU-
nämnd där ansvariga ministrar redovisar varje gång
de ska till Bryssel för ett möte vilken linje de
tänker föra. De får med sig synpunkter från EU-
nämnden. På samma sätt kommer försvarsutskottet och
utrikesutskottet också in i diskussioner med
regeringen i frågor som gäller den gemensamma
utrikes- och säkerhetspolitiken och
krishanteringsförmågan. Det är möjligt att frågan om
hur detta kan förstärkas borde diskuteras mera.
Jag håller mig fortfarande på nationell nivå. En
viktig fråga som vi alla borde tänka mera på, inte
minst borde vi i Folk och Försvar tänka mer på det,
är hur vi kan bredda engagemanget i försvars- och
säkerhetspolitik och därmed också engagemanget i den
europeiska dimensionen till grupper i samhället som
traditionellt inte haft stor del i den. Jag tänker
på kvinnorna, som traditionellt inte har tagit så
mycket del i försvarsdebatten. Jag tänker också på
de nya svenskarna, som i stort sett har stått
utanför men där naturligtvis många har personliga
erfarenheter av krig och konflikt som skulle vara
värdefulla att få in i den svenska debatten. Jag
tänker också på ungdomar. Precis som sexism osv.
finns det säkert något negativt uttryck för någon
som gör som jag nu gör, nämligen skär alla ungdomar
över en kam. Det kan man ju inte göra. Ungdomar är
precis som 51-åringar, dvs. väldigt olika politiskt,
intressemässigt osv. Om jag tillåter mig att göra
det, tycker jag att det är viktigt att se till att
unga människor blir engagerade i diskussionen.
Jag skäms lite grann, för när jag för någon månad
sedan åkte på Folk och Försvars studieresa till
Bryssel fick jag en ögonöppnare av en ung person i
gruppen i 25-årsåldern som sade: "Jag minns det
kalla kriget. De som är fem år yngre än jag minns
det inte." Då gick det upp för mig vilket radikalt
brott i världsbilden som skedde 1989-1990 mellan dem
som var vuxna medvetna människor under det kalla
kriget och dem som har blivit det efter det kalla
kriget.
Det finns en oro hos dem som är och länge har
varit engagerade i totalförsvaret inför risken att
ungdomarna faller ifrån, inte minst när allt färre
gör värnplikten. Mitt intryck är inte att unga
människor på något sätt är ointresserade av politik.
De är också ganska intresserade av säkerhetspolitik.
Att många inte är intresserade av försvarsfrågorna,
totalförsvar och beredskap är inte konstigt med
hänsyn till att de har blivit vuxna och medvetna
efter det kalla kriget. Jag tror att vi skulle ha
större anledning att vara oroliga om en majoritet av
våra ungdomar trampade omkring i marschkängor och
ägnade sig åt vapenfetischism. Jag tror att vi ska
vara glada för att de inte gör det.
Min gissning är att om Sverige skulle vara hotat -
vilket alla ungdomar vet i dag, precis som vi, att
Sverige inte är - skulle en latent känsla för
Sverige som inte behöver vara aktiv i dag
manifesteras. Jag tror också att patriotism betyder
någonting annat i dag. Alla undersökningar om
ungdomars värderingar pekar i riktning att politiskt
engagerade ungdomar i dag ofta dras mot humanitära
rörelser, t.ex. Röda korset, Rädda Barnen, och mot
rörelser som ifrågasätter globaliseringen, t.ex. den
franska Attacrörelsen osv. Det är i den riktningen
som ungdomar drar. Ungdomar i alla tider har varit
idealister, vilket man kan vara glad för.
Vi kan faktiskt se när det gäller legitimiteten
för försvaret en motsvarande utveckling, nämligen
att vi legitimerar inte längre ett försvar bara
utifrån att vi ska försvara Sveriges territorium,
utan utifrån att vi på vissa värdegrunder ska delta
i försvaret av gemensamma normer och ideal med andra
européer och andra länder utanför Europa, utanför
våra egna gränser. Det är i själva verket en
förlängning och en utveckling av en tradition som
har varit stark och har djup grund i Sverige, dvs.
den internationalistiska traditionen som vi i många
år har realiserat via FN.
Man kan se att det har skett en utveckling också i
FN. För några månader sedan publicerade
generalsekreteraren den s.k. Brahimirapporten, där
han i viss mån presenterade självkritik och sade att
det finns lägen då FN:s traditionella modell för
fredsbevarande aktioner inte fungerar på grund av
att FN står inför en motpart som inte resonerar och
beter sig på det sätt som man skulle förvänta sig.
Hans slutsats var att man måste acceptera ett
större inslag av våld i vissa operationer. Även den
internationella organisationen, som vi i många år
har stött, har på något vis utvecklats i riktning
mot att erkänna att våld och militära insatser kan
vara berättigade i vissa sammanhang.
En slutsats som jag drar när vi diskuterar
totalförsvar och säkerhetspolitik med ungdomar är
att om vi vill engagera ungdomar måste vi i större
utsträckning gå ned på den filosofiska värdegrunden
för försvaret. Vad är värt att dö för? Vad har man
rätt att döda för? I kölvattnet av Kosovokonflikten
fick vi en sådan debatt i alla berörda länder. Jag
tycker att det borde vara en utmärkt fråga att
diskutera på europeisk nivå. Den borde diskuteras
mycket mer på europeisk nivå. Sverige borde delta i
mycket större utsträckning i den debatten. Det är en
fråga som har en mycket lång filosofisk idébakgrund
i Europa. Den har behandlats av många stora
europeiska tänkare. Sverige har också varit
delaktigt i den debatten, men ganska perifert. Vi
borde delta mer.
På mer operativ nivå tror jag att det är viktigt
att det här också tar sig uttryck i fler kontakter
mellan de nationella parlamenten i Europa och det
direktvalda Europaparlamentet. Det måste också ske i
kontakter på folklig nivå. De frågorna borde
diskuteras i mycket större utsträckning i olika
organisationer där svenska organisationer och
föreningar också är medlemmar. Jag tror att det är
nödvändigt, inte minst mot bakgrund av det ökande
inflytande från de stora länderna i Europa på
bekostnad av inflytandet från de små, att man
diskuterar och bygger Europas solidaritet
underifrån, dvs. under regeringsnivån och kanske
över regeringsnivån, om man ska se parlamenten på
det sättet.
Låt mig avslutningsvis ta upp detta med identitet.
Detta handlar ju ytterst om att bygga en europeisk
identitet på basis av det nationella. Identitet
bygger väldigt mycket på erfarenheter. Jag tror att
min egen syn på Europa har präglats mycket av att
jag har bott i sju och ett halvt år i Bryssel. Jag
har jobbat med de här frågorna. Jag har rest runt
och sett de här krigsskådeplatserna i Europa, och
det har påverkat mig.
Det kommer att ta väldigt lång tid att organiskt
bygga den här Europasolidariteten. Under tiden tror
jag också, för att återvända till det jag började
med, att det är viktigt att europeisk krishantering
också uppfattas vara ett uttryck för de normer som
vi har fastställt i det internationella samfundet,
dvs. i FN-stadgan och FN:s deklaration om mänskliga
rättigheter.
Vi talar nu mycket om Europa, men jag tycker att
det är viktigt att sätta in Europa i ett
internationellt sammanhang. Europa har inte bara ett
ljust arv. Europa har också ett mörkt arv av
arrogans och brist på respekt för andra kulturer.
Amartya Sen, som nyligen fick Nobelpriset i ekonomi,
har i olika saker han har skrivit visat att Europa
inte har monopol på tolerans och vidsynthet, som vi
uppfattar som en del av den europeiska traditionen.
Han skriver någonstans om den judiske filosofen
Maimonides på 1100-talet som var tvungen att fly
från judeförföljelserna i dåtidens Europa. Han fick
en fristad hos den tolerante och vidsynte muslimske
sultanen Saladin.
Jag tror att det är viktigt att knyta ihop den
internationella tradition som vi har i Sverige med
den europeiska identitet som sakta växer fram. Jag
tror att det är fullt möjligt att välja en europeisk
identitet utöver den svenska. Det finns en walesisk
historiker som heter Norman Davis som har skrivit en
mycket bra europeisk historia. Han påpekar att också
den nationella identiteten i grunden är en fiktion.
I Sverige bor 9 miljoner invånare. Varken du eller
jag kommer någonsin att kunna lära känna eller
personligen träffa alla dessa 9 miljoner. Ändå
uppfattar vi att vi har någonting gemensamt i och
med att vi är svenskar. Davis slutsats är att det
borde vara möjligt att utvidga den identiteten också
till Europa. Det tror jag också. I sista hand är det
naturligtvis nödvändigt att vidga den från Europa
till världen.
Min slutsats är att det är väldigt viktigt med en
aktiv svensk debatt på alla nivåer i de här
frågorna. Dessutom är det viktigt att vi som
svenskar deltar aktivt i den europeiska idédebatten
kring detta.
Ordföranden Henrik Landerholm:
Tack för det. Jag lämnar ordet fritt för några korta
frågor. Jag uppmanar auditoriet att vara kort,
eftersom vi strax ska ta en liten rast. Det ser ut
på publiken som om det skulle behövas.
Jag har en mycket kort fråga som gäller
legitimitet. Är det innehållet som är det viktigaste
eller är det de formella reglerna och besluten? Är
det viktigaste att åstadkomma någonting och vilka
värden som ligger bakom det åstadkommandet, t.ex.
att hindra folkmord i Kosovo? Eller är det
viktigaste att till punkt och pricka följa de
rättsregler som finns på det området? De har ju
debatterats ganska mycket i Sverige, inte minst
under de senaste veckorna.
Ulla Gudmundson, generalsekreterare Folk och
Försvar:
Jag tror att det viktiga är innehållet, dvs. att
åstadkomma det man vill. Rättsregler ska ju vara ett
uttryck för det. Om man har hamnat i en situation
där man uppfattar att det finns en gapande klyfta
mellan rättsregler och värden och innehåll i det man
gör, har man allvarliga problem. När man sitter i en
beslutssituation föreställer jag mig att man också
ibland måste göra val mellan kortsiktiga och
långsiktiga värden. Jag tror att det snarare är det
som ofta skapar beslutsfattares problem. I grund och
botten tror jag att det är innehållet i det man gör
och det man vill åstadkomma som är det centrala. Men
rättsregler och rättsprinciper är inte frikopplade
från det.
Lars Ångström, ledamot i försvarsutskottet:
Jag skulle vilja fråga hur du tror att legitimiteten
uppfattas om man fortsätter att se en fokusering på
det militära elementet i EU:s krishanteringsförmåga
samtidigt som man ser att den konfliktförebyggande
politiken och de civila krishanteringsinstrumenten
förblir ord utan att utvecklas i praktiken. Hur
påverkas den framtida legitimiteten i
krishanteringsförmågan då?
Ulla Gudmundson, generalsekreterare Folk och
Försvar:
Det är egentligen inte min uppgift att kommentera
detta med civil och militär krishantering i EU, men
jag ska försöka. Anders Oljelund kan detta mycket
bättre än jag, men mitt intryck är att det inte är
så. Det kanske optiskt, i ett svenskt perspektiv,
ser ut som om det är fokusering på det militära. Jag
tror dock inte att det är så att EU bara prioriterar
den militära krishanteringen. Jag tror tvärtom att
det man har sett det senaste året, sedan Sverige med
viss möda fick igenom en civil
krishanteringskommitté, är att de frågorna har fått
ökad skjuts i EU. Jag tror att det finns två skäl
till detta. Det ena är att verkligheten på marken i
Kosovo har tagit ut sin rätt. Man ser att det är
poliser som behövs helt enkelt. Det andra skälet kan
möjligen vara, men här är jag mer osäker, att man i
EU också har sett att det kanske kommer att bli
svårt att få fram de militära resurserna och att man
löper risk att gå mot ett misslyckande.
När det gäller den grundläggande frågan, som
egentligen är den jag borde svara på, tror jag att
det är fråga om mycket djupa och svåra etiska
frågor. Jag tror att Kofi Annan har tänkt mycket på
dessa. Ingen vill ju använda våld i första rummet,
men man kan hamna i situationer - individer likaväl
som stater och internationella samfund - då man inte
har någon annan utväg. Då är ju egentligen den
centrala frågan vad man vill åstadkomma. Med vilka
motiv använder man det mycket kraftfulla militära
instrumentet som obönhörligen kommer att orsaka
skada? Jag tror att man kan komma i ett läge då man
blir tvungen att göra det därför att konsekvenserna
annars skulle bli än värre.
Jag tror att det är ungefär så Kofi Annan
resonerar i den nämnda Brahimirapporten. Men detta
ställer naturligtvis beslutsfattarna inför ett
mycket stort ansvar att välja rätt och använda de
militära medlen när de behövs men att så länge som
möjligt försöka använda andra medel. Jag tror
faktiskt att beslutsfattare automatiskt gör detta av
mycket krassa skäl. Det vållar så stora politiska
problem om man utsätts för egna förluster, och det
vill nog alla beslutsfattare om möjligt undvika. Ett
mycket svårare moraliskt problem är naturligtvis om
man befinner sig i en situation där man har
möjlighet att åsamka motståndaren väldigt stora
förluster utan risk för egen del.
Ordföranden Henrik Landerholm:
Tack för det, och tack för en tankeväckande
föredragning. För tillfället har jag inga fler på
talarlistan. Jag har tagit mig friheten att spara
dem som tidigare har anmält sig till den allmänna
diskussionen som följer på samtliga fyra föredrag.
Då fattar jag enväldigt beslutet att vi ska ta tio
minuters rast. Det blir återsamling här igen tio
minuter i elva.
- - - - - - - - - - - - - - - -
Ordföranden Henrik Landerholm:
När vi nu är återsamlade lämnar jag ordet till
översten av första graden Bo Pellnäs. Han är en
välkänd debattör i dessa sammanhang och har lång
erfarenhet av såväl praktiskt arbete som
utredningsarbete i näraliggande frågor.
Bo Pellnäs:
Efter 1989 tyckte jag under väldigt lång tid att den
svenska säkerhetspolitikens utveckling företedde
stora likheter med minutvisaren på en klocka. Ju mer
intensivt man betraktar den, desto mer övertygad
blir man om att den står still. Det är först när man
avlägsnar sig en stund och kommer tillbaka som man
ser att den faktiskt har rört sig. Men på senare tid
har jag upptäckt att minutvisaren rör sig ryckigt
som på en gammal stationsklocka. Om man är observant
kan man faktiskt uppfånga själva rörelsen. Ett
sådant ögonblick har inträffat just i dagarna då
formuleringar om våra säkerhetspolitiska
målsättningar så uppenbart anpassas till Europeiska
unionens nya säkerhets- och försvarspolitik och till
det faktum att vi om några dagar faktiskt har
ansvaret för att leda den här utvecklingen. Det är
därför min privata tro att den säkerhetspolitiska
minutvisaren kommer att fortsätta sin rörelse till
dess att klockan slår.
Men det är också uppenbart att stora grupper i
vårt land motsätter sig eller åtminstone går med
ryggen före in i det nya. Vår anslutning till EU
skedde ju utan någon entusiasm, mest därför att vi
ställdes inför valet att ha en nation utan
näringsliv eller att ta del i ett näringsliv utan en
nation. Väl inne som medlemmar har vi sakta och
försiktigt monterat ned neutralitetsskylten därför
att den inte ryms på samma fasad där Romfördraget
finns anslaget.
Vi befinner oss emellertid just nu i den lyckliga
omständigheten att vi kan göra åtskillnad på EU:s
krishantering och på det nationella försvarets behov
och beskriva dem som om de vore två vitt skilda
ting. Den här distinktionen är möjlig så länge inget
av EU:s länder direkt hotas av ett militärt angrepp
från någon utomstående makt. Eftersom den
säkerhetspolitiska zon i vilken vi kan förutse
militära insatser av EU ligger utanför unionen, kan
vi använda begreppet krishantering även för aktioner
som beslutas därför att de har en direkt koppling
till de europeiska nationernas egen nationella
säkerhet.
Vårt medlemskap i unionen gör det omöjligt för oss
att förklara oss neutrala gentemot våra
unionsallierade. Men frågan om behov av eller
skyldighet att delta i försvarsallianser kan vi
skjuta på framtiden eftersom reella eller påtagliga
yttre hot mot unionen för närvarande lyser med sin
frånvaro. Det går att upprätthålla vad jag menar är
en fiktiv skillnad mellan krishantering och det
nationella försvaret så länge krishanteringen sker
långt borta från det nationella territoriet. Det
förefaller mig stå bortom allt tvivel att en
krishantering som skulle omfatta insatser av
militära maktmedel i de baltiska staterna t.ex.
omedelbart skulle riva alla murar mellan begreppet
krishantering och det nationella försvarets behov.
Jag ska återkomma till det problemet.
Om vi i stället ett ögonblick granskar de resurser
vi nu har lovat bort till unionen bedömer jag att de
löften vi har gett beträffande marin- och
flygstridskrafter inte behöver vara särskilt
betungande. Dels är de för ögonblicket av begränsad
omfattning, dels löper vi, tror jag, i nuläget liten
risk att någon avropar resurserna. Viggenplan med
kort räckvidd och utan lufttankningskapacitet torde
i få fall kunna utnyttjas vare sig av EU eller av
Nato. JAS-plan kommer, såvitt jag förstår, att bli
mer användbara men torde även de säkerligen kräva
att man utökar dem och ger dem
lufttankningskapacitet.
Med arméstridskrafterna förhåller det sig en smula
annorlunda. Man kan förvänta sig att EU kommer att
ställa krav på oss att verkligen uppfylla våra
löften, inte minst vad gäller antalet marksoldater.
Om ett värnpliktsförsvar utbildar någonstans mellan
13 000 och 15 000 värnpliktiga årligen innebär det
att minst var fjärde värnpliktig i stridande
befattning måste skriva på ett kontrakt, om vi ska
uppfylla våra löften. För vissa
specialistbefattningar krävs det sannolikt en ännu
högre rekryteringsandel. Det innebär, såvitt jag
förstår, att vår utlandsstyrka efterhand kommer att
bemannas i ökande grad med kontraktsanställda
soldater. Tjänstgöringsperioden måste förmodligen i
vissa fall sträckas ut över flera år. Delar av vårt
försvar övergår alltså till att bli en
semiprofessionell styrka.
Då vill jag peka på en liten risk som inte alls
behöver inträffa men som finns där. Det är att
rekryteringsbehoven till utlandsstyrkan kommer att
styra värnpliktsutbildningen. I valet mellan att
bemanna krishanteringsförbanden och
krigsorganisationen kommer det första alltid att
prioriteras. Det leder sannolikt till att vi ur
krigsorganisationens behov kommer att överutbilda
vissa befattningar och att underutbilda andra och
skapa brister inom organisationen. Dessutom löper vi
stor risk att utbildningsinnehållet påverkas. Det är
min uppfattning, såvitt jag nu kan veta det, att det
redan finns sådana tendenser ute på förbanden.
Utbildningen av värnpliktiga målinriktas i flera
fall till att lösa uppgifterna i Kosovo och i
Bosnien. Stridsutbildning som t.ex. anser samverkan
med artilleri för ren anfallsstrid och försvarsstrid
riskerar att få stå tillbaka för uppgifter som är
mer vardagliga, så att säga, ute i missionen.
Den här tendensen tror jag förstärks av den
närmast okontrollerbara flykt av officerare som för
närvarande sker ute på förbanden. För bemanning av
förbanden är det förstås värst att förlora de yngre
officerarna. Men förlust av kunskaper och erfarenhet
är kanske trots allt en värre förlust på sikt. Det
allvarligaste med den förlusten är att få saknar
försvunnen kunskap, färre minns att den fanns och
ingen vet vad den innebar.
Det finns flera områden där en bristande
stridsutbildning ger oss problem. Ett kan gälla våra
möjligheter att utöva inflytande i de staber och de
verksamheter dit vi nu ska skicka officerare. Vi har
ett behov av yrkesskickliga officerare om vi
effektivt ska driva utbildningen, vilket vi nu gör,
av de baltiska staternas arméer. Båda de här
uppgifterna ställer krav på professionella
officerare som väl kan sitt hantverk. Det kommer,
som sagt, av kostnadsskäl och rekryteringsskäl att
vara lockande i framtiden att försöka fuska med
värnpliktsutbildningen, om jag får uttrycka det så,
och gina in i den internationella verksamheten, dvs.
tillgodose alla de krav som den dagliga lunken i väl
eta-blerade missioner ställer. I den fällan får vi
inte fastna nu.
Vår grundutbildning måste entydigt tillgodose
behoven av stridsutbildning alldeles oavsett att det
för ögonblicket inte avtecknar sig det minsta hot
mot riket i skyn. Om vi sänder ut soldater utan
denna grund och de verkligen hamnar i en elak
situation, har vi tagit på oss ett stort ansvar.
Jag tror att vi måste, som vi ju alltid har gjort,
ge våra soldater en stabil grundutbildning. Sedan
får vi för våra internationella styrkor lägga på det
som behövs. Det har vi alltid lyckats med hittills,
utan större kostnader och utan större besvär.
Jag är personligen väldigt tillfreds med vad
Sverige just nu gör i Baltikum. Vi gör en insats för
ögonblicket som verksamt höjer tröskeln och priset
för en väpnad aggression mot de tre staterna. Det är
visserligen sant både att hotet mot dem för
ögonblicket är försumbart och att de aldrig kan
försvaras mot ett massivt anfall. Men det är lika
sant att en rimlig liten försvarskapacitet i de tre
staterna starkt underbygger en politisk förmåga att
stå emot externa hot. Redan med en begränsad
försvarsförmåga måste åtgärder mot dem bli av en
sådan omfattning och pågå under en så pass lång tid
att det är ett tydligt fall av aggression som hela
världen kan se äger rum. Det vi gör där måste därför
ses som en tydlig kris- och konfliktförebyggande
åtgärd. Men har vi inte funderat på hur våra
säkerhetspolitiska relationer till de baltiska
staterna ska bli när de väl är medlemmar i EU är det
nu hög tid att göra det.
Vårt eget medlemskap kommer knappast att tillåta
oss att stå neutrala om de tre baltiska staterna
skulle angripas. Frågan är då vad vår alliansfrihet
betingar för pris i en sådan situation om de är
medlemmar i EU men inte i Nato? Det är då min
bedömning att vi av ren självbevarelsedrift tvingas
engagera oss i de baltiska staternas säkerhet om de
står utanför Nato mer än om de vore medlemmar. En
sådan situation leder gradvis till åtgärder från vår
sida som kanske inte stöder våra påståenden att vi
är alliansfria, så paradoxalt nog tror jag att det
är lättare för oss att hissa alliansfrihetens flagga
om de baltiska staterna är medlemmar i Nato än om de
inte är det.
På sikt kan de distinktioner jag försöker göra bli
försumbara om EU:s krishanteringsförmåga verkligen
byggs ut, vilket återstår att se, och det verkligen
tillförs hårdvara i form av transportresurser,
flygstridskrafter, underhållsresurser osv. och de
säkerhetspolitiska banden med Nato håller.
Det förefaller mig också som om vi för ögonblicket
försöker hävda två ståndpunkter, vilka är svåra
eller i alla fall rymmer vissa problem att förena.
Dels bejakar vi officiellt EU:s krisuppbyggnad och
säger att det skapar resurser, vilka kan ställas
till FN:s förfogande. Dels säger vi att de i vart
fall alltid kommer att användas under ett FN-mandat.
Samtidigt hävdar vi den transatlantiska knytningen.
Med den erfarenhet vi för ögonblicket har av de
senaste årens amerikanska inställning till FN, finns
det enligt min uppfattning en del problem inbyggda.
Jag tror att den här balansakten för ögonblicket
är nödvändig och kommer att vara nödvändig så länge
vi känner en tveksamhet för om Italien, Grekland,
Frankrike, Spanien och Portugal över huvud taget
kommer att intressera sig för säkerhetspolitik i
Östersjön. Utan det transatlantiska bandet kan det
tyvärr bli besvärande uppenbart att Baltikums sak är
vår, och tyvärr bara vår.
Jag vill sluta den här föredragningen med att peka
på den stora fördel som jag ser med vår medverkan i
det europeiska säkerhetsinitiativet. Det bör nu
rimligen finnas en möjlighet att inom EU verkligen
bygga upp en konflikthantering med väl fungerande
samordningar: militära, polisiära, humanitära och
alla övriga civila komponenter - alla de som krävs
för att man ska kunna genomföra en framgångsrik
internationell operation. Detta är en dimension som
saknas eller i varje fall är mycket svårare att
åstadkomma inom Nato som är en renodlat militär
organisation och därför har stora problem att
samordna sin verksamhet med och än mindre inordna
den inom ett civilt krishanteringskoncept. Jag
tycker att vi såg tydliga bevis på det i Bosnien när
Daytonavtalet skulle genomföras.
Till sist vill jag fästa auditoriets uppmärksamhet
på den egna dynamik som nu uppstår när vi börjar
skicka hundratals officerare till staber och
verksamhet i internationell tjänst. Vi kommer att få
en stor andel officerare som kommer att få djupa
insikter i internationell säkerhetspolitik. Det
kommer att ställa mycket större krav på
försvarsmaktsledningen än vad man är van vid, tror
jag. Och då får vi hoppas att den har definierat sin
egen roll väl, också i den demokratiska processen.
Ett annat problem som jag ser kan uppstå med de
hundratals officerarna kan vara om det politiska
språket och terminologin fortsätter att mer ägna sig
åt att dölja än åt att beskriva verkligheten. Tack
så mycket.
Vice ordföranden Tone Tingsgård:
Vi säger tack så mycket till Bo Pellnäs för att du
har velat dela med dig inte bara av dina
erfarenheter utan också av de slutsatser som dina
erfarenheter har lett till. Vi öppnar lite grann för
frågor. Ordföranden har lämnat oss för att delta i
en överläggning i Paris i samma ärende. Han hade en
talarlista som jag inte är alldeles klar över. Men
jag börjar med att ge ordet till Rolf Gunnarsson, så
ska jag orientera mig lite i listan så länge.
Rolf Gunnarsson, ledamot i försvarsutskottet:
Tack, fru ordförande. När det gäller officersläget
nämnde du den - och jag tror att jag citerar dig
rätt - "okontrollerbara flykten" vid förbanden. Jag
tänkte ställa två korta frågor med anledning av det.
Kan du utveckla hur du ser på officersläget på kort
och lång sikt?
Likaså skulle jag vilja veta om du ser någon orsak
till denna okontrollerade flykt.
Bo Pellnäs:
Det är naturligtvis ett tillspetsat uttryck som jag
använde mig av. Men det är också uppenbart att
försvarsledningen slog till en panikbroms när man
avbröt utflytten, förmånerna med för tidig avgång,
osv. Det är uppenbart att det nu försvinner ut
officerare i mycket större omfattning än vad man
hade förväntat sig. När det gäller de förband jag
har talat med är den bild som har getts officiellt
faktiskt bättre, tycker jag, än verkligheten. Jag
tror att många yngre officerare har tappat sugen.
Och det är inte så konstigt när många har behövt
flytta för tredje gången.
Herman Schmid:
Jag har två korta frågor. Du talade om den civila
krishanteringen. Jag tyckte att det lätt intressant.
Jag skulle vilja fråga dig: Kan Sverige självt
påverka hur mycket vi vill betona och delta i den
civila krishanteringen och hur mycket vi ska satsa
på den militära krishanteringen? Kan vi själva styra
detta? Det tycker jag är viktigt för diskussionen om
hur vi kan utforma en fortsatt självständig
försvars- och utrikespolitik.
Min andra fråga är kanske lite mer polemisk. Jag
tyckte att du talade fint om de baltiska staternas
självständighet och den svenska betydelsen för deras
självständighet. Men du sade inte så mycket om den
svenska självständigheten. Vill du tillägga något på
den punkten?
Bo Pellnäs:
Jag ska svara på den sista frågan först. Vår
säkerhetspolitiska försvarslinje har nu genom
lyckliga omständigheter flyttats utanför landet, och
så länge vi kan hjälpa till att bevara detta
lyckliga förhållande ska vi naturligtvis göra det.
Det ställer mycket mindre krav på vår egen förmåga.
Invasionsförsvaret behöver inte upprätthållas så
länge inte den hotbilden föreligger. Därför är det
oerhört viktigt att det skapas stabilitet i
Östersjöområdet så att vi inte tvingas tillbaka till
en kallakriget-situation eller till en varmakriget-
situation i det här området.
Vad gäller den civila medverkan kan vi för det
första prata hur mycket som helst om det - det lär
inte finnas några hinder - och försöka påverka en
sådan positiv utveckling. För det andra kan vi
säkerligen, om vi är duktiga, bidra i högre grad än
någon annan till det. Men till syvende och sist
måste det också bygga på en överenskommelse om vilka
resurser som avropas och krävs i den gemensamma
operationens namn. Där finns det väl en begränsning,
skulle jag tro.
Vice ordföranden Tone Tingsgård:
Någon ytterligare fråga på detta avsnitt verkar det
inte vara. Jag har på listan kvar Anna Lilliehöök
och Åke Carnerö till slutdiskussionen. Då ber vi Jan
Foghelin att ta plats i talarstolen.
Jan Foghelin, huvudavdelningschef vid FOA:
Jag är tacksam för att få komma hit. Jag kommer att
beskriva lite grann allmänt om europeisk
krishantering, som jag ser det. Jag ska
inledningsvis säga att jag är positiv till det som
har satts i gång beträffande europeisk
krishantering. Dock ser jag en hel del problem.
Vi befinner oss, som en hel del redan har sagt, i
något slags inledande formativt stadium. Det mesta
återstår att göra. Ibland kan man få intrycket att
det skulle vara klart. Det har sagts mycket, men det
mesta praktiska återstår att göra. Det är oändliga
mängder av problem som behöver hanteras. Jag kommer
att peka på några. Det gör jag helt enkelt därför
att jag tror att vi måste lösa dem för att det här
ska bli bra.
Jag kommer alltså att prata om europeisk
krishantering kanske mer från ett Europaperspektiv
än från ett svenskt perspektiv. När det gäller
krishantering tycker jag att man väl kan urskilja
något slags linjär modell med krisförlopp,
spänningar, incidenter, hot, våld, osv. Det behöver
inte gå i någon linjär följd, utan det kan gå upp
och ned. Men rent schematiskt kan man se det så. Man
kan vidta olika åtgärder. Jag tycker att det i
princip finns tre paket av åtgärder. Det ena är
konfliktförebyggande och sådant som görs tidigt
innan det har blivit något akut av det hela. Det
andra är militära och civila insatser om man har ett
utbrott av akut slag. Det sista är att försöka bygga
upp freden.
Man kan välja, när det gäller åtgärder, fyra
strategier. Den ena är att man enbart satsar på
konfliktförebyggande åtgärder. Skälen skulle vara
att det är humanitärt, ingen drabbas så hårt, och
det är låga kostnader för att vidta åtgärderna. Den
andra strategin är att man bara vidtar åtgärder när
våld faktiskt utbrutit. Skälet är att det är enkelt
att identifiera, man får politiskt stöd ganska
enkelt - det är faktiskt lättare att få stöd för
sådana åtgärder än i det tidiga skedet - och man får
beslut vid krismedvetenhet. Den tredje strategin är
att man bara ger stöd för fredsbyggnad, dvs. när de
största våldsamheterna har ebbat ut. Skälet är att
vill två eller flera parter bruka våld går det inte
att hindra. Det är lika bra att vänta och stödja
fredsbyggnad. Det finns faktiskt de som tycker att
det här är ett realistiskt alternativ i vissa fall.
Man ska också ha klart för sig att vi i Sverige
ibland har en föreställning om att om parter vill
bråka och ha en konflikt av alltmera våldsam art så
ska vi gå in och tala dem till rätta. Det är väl en
bra attityd som jag sympatiserar med. Men den är
inte alltid så där väldigt realistisk. Ibland kan
man faktiskt inte hindra genom denna typ av enkla
åtgärder.
Själv tror jag mycket på det sista, nämligen en
blandad strategi. Vi kan inte hindra alla
obehagligheter genom konfliktförebyggande åtgärder.
Men däremot ska vi naturligtvis försöka. Vi måste,
tycker jag, av humanitära skäl också kunna ingripa
när det har blivit akut konflikt och vi måste bli
bättre på fredsbyggnad, så min alldeles fasta
uppfattning är att vi måste satsa på alla de här tre
typerna av kapaciteter, förmågor.
Jag tänker tala lite grann om dem i tur och
ordning. Jag börjar med konfliktförebyggande
åtgärder. Det finns två typer av
konfliktförebyggande åtgärder. Den ena är att hindra
utbrott vid en akut konflikt, dvs. någon sorts
renodlad krishantering. Den andra är att långsiktigt
förebygga konflikter, påverka strukturella problem,
motsättningar mellan etniska grupper, stora
skillnader i ekonomi mellan närliggande länder osv.,
som på sikt skulle kunna leda till konflikter.
Möjligheterna att lyckas med dessa förebyggande
åtgärder beror naturligtvis på konfliktens ursprung,
som kan vara väldigt olika, typer av aktörer,
våldsbenägenheten hos dessa aktörer m.m.
De aktörer som finns vid konfliktförebyggande
åtgärder är naturligtvis i första hand FN men också
regionala organisationer, t.ex. EU:s individuella
stater och inte minst de icke-statliga
organisationerna, NGO.
Medlen, ska man komma ihåg, är inte bara
diplomatiska. Här kan det även vara fråga om
ekonomiska och militära medel. Det har ju
framhållits här, och jag delar den uppfattningen,
att EU har en fördel gentemot många andra
konfliktförebyggande organisationer. Man har
huvuddelen av erforderliga medel till sitt
förfogande.
Gör man historiska studier - på svenskt initiativ
har FN gjort en utvärdering av Kosovo - kan man
konstatera att det i Jugoslavien fanns mycket tidiga
signaler. Det var alltså ingen brist på tidiga
signaler. Man kunde ha sett att strider skulle bryta
ut på både det ena och det andra stället. Men ändå
gjordes det inte särskilt mycket i form av
förebyggande åtgärder.
Jag vill problematisera det hela. Det har jag
försökt illustrera med den lite mystiska figuren på
den bild som jag nu visar. Man har en massa tidiga
signaler från en massa olika ställen över hela
världen. Problemet är att i förhand säga vad som
kommer att bli ett stort problem. Helt plötsligt är
det något som sticker i väg och blir besvärligt. Och
det är inte alldeles lätt att säga att det är just
en viss möjlig situation som är problemet. Det kan
således vara lite värre om man tittar på helheten,
med alla sina alternativ, än om man i efterhand bara
analyserar ett fall.
Problemet med att reagera på svaga signaler är att
identifiera alla svaga signaler som i värsta fall
kan leda till allvarliga kriser. Det är att välja
att reagera på de viktigaste svaga signalerna,
vilket är ett urvalsproblem som är svårt. Det är att
det finns engagemang för att ingripa, vilket det
oftast inte finns. Titta på det som har hänt i
Afrika de senaste åren. Det är att fatta beslut om
att vidta åtgärder. Här finns det politiskt sett
ibland svaga incitament för att ingripa. Blir det
ingen kris får man lätt kritik för att ha ingripit i
onödan. Man har satsat pengar på saker som man rent
hypotetiskt kan säga inte hade blivit en
allvarligare kris. Att verkligen visa att man har
hindrat en öppen konflikt att bryta ut är inte lätt.
Det är då svårt att få någon politisk poäng. Om det
däremot har utbrutit en ordentlig konflikt och man
slår ihjäl varandra finns det många gånger ett
mycket starkare politiskt engagemang för att
ingripa. Det är också svårt att välja lämpliga
åtgärder just i ett krisförebyggande skede. Ska man
ta till militära åtgärder eller enbart diplomatiska?
Jag går sedan in på öppna konflikter. Man måste då
vara noga med motiven. Vi måste välja vilka kriser
vi vill ingripa i. Det finns alltför många kriser i
världen, men där vi inte har råd att ingripa. Det
måste finnas klara motiv. Det måste finnas svenska
intressen eller EU-intressen för vilka vi ska
ingripa. Annars får man inte någon politiskt folklig
förankring. Man kan inte vara beredd att ta
kostnader, vare sig det är pengar eller människoliv.
De kan vara humanitära, de kan vara ekonomiska, det
kan gälla risk för konfliktspridning. Men en eller
flera av dem måste vara tydligt formulerade. Det är
då en klar fördel om det finns en vision om det
önskvärda förhållandet efter ett ingripande. Annars
har man väldigt svårt att så småningom dra sig ur.
Det är problem att komma överens när det gäller
att ingripa. Det är ett stort politiskt problem. Jag
har ibland i mina mörkare stunder lite svårt att se
hur 15, 20, 25 länder med olika historia och
uppfattningar om saker och ting ska kunna komma
överens om att ingripa. Det är problem kring att
skapa en gemensam uppfattning om konflikten, om vad
som sker och om vad som ska göras. Det är problem
när det gäller att välja rätt medel, militära och
civila. Det har här sagts många gånger att de civila
medlen är viktiga, och jag har ingen annan
uppfattning. Att ha resurser tillgängliga kräver en
hög beredskap. Det har vi inte alls i dag på de
förband som har anmälts i EU-sammanhang. Det är
problem att ha en tillräcklig flexibilitet och
anpassningsförmåga för att klara ett brett spektrum
av kriser och krig. Hur de kan se ut vet vi inte
riktigt. Vi kan ibland inte styra över detta, även
om vi skulle vilja. Det är problem att politiskt,
militärt och civilt ha en tillräcklig uthållighet.
Vill folk slåss, vill parter slåss, är det inte så
alldeles lätt att hindra dem. De kan vara envisa.
Det är också problem med att avsluta insatsen under
akuta skeden. Avslutningar är svårt i alla former av
krig och krigsliknande situationer, och det är ett
slags krigsliknande situation om man behöver ingripa
med våld.
Vad som också är viktigt, tror jag, är
föreställningar om krig. Krig tror vi möjligen ser
ut på något visst sätt. De kan se ut på många olika
sätt. Man kan ha asymmetriska krig och icke-
konventionella krig. Man kan ha gammaldags krig. Det
är då lite grann andra världskriget, men på lägre
nivå. Man kan också ha något slags revolutionärt
krig, där det framför allt är fråga om icke-statliga
aktörer.
Vi vet inte hur en konflikt som vi kan vilja
ingripa i kan te sig. Det kan faktiskt finnas alla
de här typerna och ibland en blandning av dem.
Ibland kan de också utvecklas över tiden, så att de
innehåller olika komponenter.
Vi måste vara beredda att möta dessa olika typer
att föra krig eller operationer. Dynamiken medför
att det kan ingå skilda sådana typer. När flera
parter deltar, vilket de ofta gör i sådana här
sammanhang, blir det komplicerat att ingripa. Det
finns inte heller någon enkel "hackordning" mellan
olika sätt att föra krig. Även om man alltid
försöker föra krig på sina egna villkor så kan man
tvingas föra detta på motståndarens villkor eller
att dra sig ur.
Ett s.k. scenariotänkande kan minska riskerna för
de här typerna av krig, men det kan inte eliminera
dem. Man måste vara beredd att fullfölja operationen
även om uppoffringarna blir större än förväntat. Det
är ett jätteproblem, som jag ser det.
Det har sagts tidigare, och jag tror att det är
rätt, att det är dags nu att börja fundera över hur
den europeiska krishanteringsförmågan kan användas i
olika situationer. Personligen har jag den
uppfattningen att det förmodligen inte är i Europa
som den i första hand kommer att behöva tas i
anspråk, utan i Nordafrika eller Mellersta Östern.
Det andra är att det är väldigt mycket som återstår
innan vi över huvud taget kan göra detta.
Så till den mänskliga komponenten i den europeiska
krishanteringsförmågan. Jag har satt krigaren i
centrum. Det är ett sätt att se på soldaten. Vad man
ibland talar om är soldaten-kvarterspolisen. Man
tror att man med sina arméförband ska kunna lösa
polisiära uppgifter, och man pratar ibland om andra
roller också. Jag tror inte att man klarar av att ha
den spännvidd som man skulle kunna tänka sig mellan
olika sätt att se på militär personal. Jag tror att
man måste bestämma sig. Jag tror att den militära
delen måste vara krigarens. Kan man göra något annat
är det bra.
Slutsatsen av detta är emellertid att det också
måste finnas annan personal, t.ex. polis. Det måste
vidare finnas ett bra och förtroendefullt samarbete,
för det finns skeden då man behöver både-och. Detta
tycker jag är en fråga man kan diskutera, men jag
tror inte att det går att kombinera alla dessa
roller för den militära personalen.
Jag tänkte säga några få ord om poliser. Detta är
inte så konstigt. Militärer är ju lediga när inte
krig pågår. Det är en fri resurs. Poliser har alltid
någonting att göra, även under normala förhållanden.
Dessutom finns det vakanser på polissidan i många
länder. Det är väl då inte så konstigt att det är
svårt att få ihop tillräckligt många poliser, även
om de är oerhört viktiga.
Om detta kan man säga tre saker. Det ena är: Kan
man tänka sig att skapa någon sorts EU-poliskår i
Bryssel med t.ex. 5 000 poliser, multinationellt
rekryterad och inkluderande kvinnor? Det kunde
möjligen vara en sak att föreslå. Man skulle också
komma till rätta med problemet att poliser har olika
traditioner i olika länder. En del poliser är helt
obeväpnade, andra skjuter så fort det går beroende
på nationella kulturer. Vissa poliser tycker vidare
att de måste användas hela tiden för att de ska vara
bra. Att ha 5 000 poliser liggande i kasern utanför
Bryssel är dock kanske inte så bra ur
övningssynpunkt.
Det finns också en annan fråga som kan diskuteras;
kan man använda mer poliser av typen gendarmeri? Vi
har ingen sådan organisation i Sverige, men det
finns det i andra länder. En del är emot den typen
av paramilitära styrkor, andra tycker att det kanske
vore en lösning.
Jag nämner detta bara för att visa att det nog
fordras lite nya idéer inom det polisiära området.
Vice ordföranden Tone Tingsgård:
Tack för det. Nu är klockan tolv. Utskottet sätter
en ära i att vara punktligt. Tack till våra fyra
inledare som, ändå inom ramen för en viss samsyn,
förmådde ge oss fyra ganska olika perspektiv på de
här svåra frågorna. Vissa frågor har fått svar.
Andra har inte fått något svar. Vi hoppas att vi med
den här offentliga utfrågningen har bidragit till
att stimulera en mer omfattande offentlig debatt.
Tack alla som har kommit hit och inlett, ställt
frågor och lyssnat. Med det är det här ovanligt
långa och ovanligt öppna utskottssammanträdet
avslutat.