I detta betänkande behandlar bostadsutskottet
förslag i motioner från den allmänna motionstiden
2000 rörande plan- och byggfrågor samt en motion
väckt med anledning av proposition 2000/01:26.
Motionsförslagen återges i bilaga. De avser bl.a.
planprocessen, handelsändamålet i detaljplaner,
stormarknadsetableringar, kvalitets- och
tillsynsansvar vid byggande, bygglovsplikt samt
samråd vid markarbeten.
Utskottet avstyrker samtliga motionsyrkanden.
Till betänkandet har fogats 33 reservationer och 4
särskilda yttranden.
Motioner från allmänna
motionstiden
2000/01:Bo223 av Lennart Daléus (c) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om den kreativa
storstaden.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en ny
planeringsstrategi.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om samlade regler över
användandet av strandnära mark i tätorter och
tätortsnära områden.
2000/01:Bo229 av Ann-Kristine Johansson m.fl. (s)
vari föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om översyn av
samhällsstöd till investeringar för trygghet i
boendet.
2000/01:Bo230 av Rigmor Stenmark m.fl. (c) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om förnyelse av
bostadsmiljön.
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om brottsförebyggande
aspekter vid samhällsplanering.
12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om kvinnoperspektiv i
den fysiska samhällsplaneringen.
13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om hälsoaspekter i
bostadsmiljön.
15. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag om ett institut för skydd av mindre
grönområden i stadsmiljö i enlighet med vad som
anförs i motionen.
16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om bevarandefrågor.
19. Riksdagen begär att regeringen utvärderar hur
plan- och bygglagens möjligheter till flexibilitet
har tagits till vara i den kommunala planeringen.
2000/01:Bo233 av Ulla-Britt Hagström m.fl. (kd) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att kommunerna
rekommenderas kartlägga "tysta zoner" i samband med
översiktsplaner.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att noggrant följa
upp att Agenda 21 och Habitatagendan når genomslag i
kommunernas översiktsplaner.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att en översyn av
Plan- och bygglagen krävs med syftet att öka
delaktigheten för medborgarna vid kommunens
översiktsplanering.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att uppväxtmiljön
betonas som en viktig del i all samhälls- och
bostadsplanering.
9. Riksdagen begär att regeringen ger Boverket
uppdraget att för kommunerna utarbeta tydliga
förslag för bebyggelseinriktade hinder mot brott.
21. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till omarbetning av Plan- och bygglagen för
att förtydliga rollen hos kvalitetsansvariga.
2000/01:Bo234 av Rigmor Stenmark (c) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en översyn av PBL i
syfte att förenkla regelverket för byggandet.
2000/01:Bo235 av Yvonne Ångström och Helena
Bargholtz (fp) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att planprocesser
och nybyggnadsregler måste förenklas för att få fart
på bostadsbyggandet.
8. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till ändring i 2 kap. plan- och bygglagen,
enligt vad i motionen anförs om att kravet på en
trygg och säker närmiljö bör föras in som ett
allmänt intresse som skall beaktas vid planläggning
och vid lokalisering av bebyggelse m.m.
2000/01:Bo404 av Rosita Runegrund och Åke Carnerö
(kd) vari föreslås att riksdagen fattar följande
beslut:
Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag om åtgärder för att skapa förutsättningar
för åretruntboende i den svenska skärgården.
2000/01:Bo413 av Carina Hägg (s) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av att
tydliggöra ansvaret för kablar under jord.
2000/01:Bo414 av Bo Lundgren m.fl. (m) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
3. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till ändring av lagstiftningen gällande
antalet instanser för överklagande av detaljplan och
bygglov.
2000/01:Bo501 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)
vari föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till utredning om möjligheten att införa
servicezoner i enlighet med vad som anförs i
motionen.
2000/01:Bo502 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m)
vari föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till ändring om att avskaffa kommunernas
rätt att i detaljplaner precisera handelsändamålet i
enlighet med vad som anförs i motionen.
2000/01:Bo504 av Henrik Westman (m) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag som slår fast att automatiskt bygglov ges
efter två månader från ansökans inlämnande i
enlighet med vad som anförs i motionen.
2000/01:Bo506 av Ola Karlsson och Lars Björkman (m)
vari föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om vikten av goda
etableringsmöjligheter, väl fungerande konkurrens
samt snabb myndighetshantering.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om handelsändamålet i
detaljplan.
2000/01:Bo509 av Barbro Feltzing (mp) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om miljöer som är
bullerfria.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att bygga ett
tystare samhälle.
2000/01:Bo511 av Sten Lundström m.fl. (v) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om barns inflytande i
samhälls- och trafikplanering.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att ge Boverket i
uppdrag att utvärdera lokala brottsförebyggande
projekt.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om kvinnofrid och
boendeplanering.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att ge Boverket i
uppdrag att initiera och stimulera försök med lokalt
brottsförebyggande arbete.
2000/01:Bo512 av Owe Hellberg m.fl. (v) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om skärpta
redovisningskrav för buller vid planläggning.
2. Riksdagen begär att regeringen ger Boverket i
uppdrag att inventera bullerfria miljöer.
3. Riksdagen begär att regeringen ger Boverket i
uppdrag att utveckla och sprida kunskapen om
hanteringen av buller vid fysisk planering.
2000/01:Bo513 av Owe Hellberg m.fl. (v) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att vidta åtgärder
för att säkerställa byggkontrollen i byggprocessen.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om bygganmälan för
större byggprojekt i ett tidigare skede av
byggprocessen.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om differentierade
bygglovsavgifter.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om kvalitetsansvarig i
byggprocessen.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om slutanmälan i
byggprocessen.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om varsamhetskrav i
kulturhistoriskt värdefull bebyggelse.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att utreda
tillsynsansvaret i byggprocessen.
2000/01:Bo514 av Knut Billing m.fl. (m) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om flexibilitet vid
kommunal planering.
6. Riksdagen beslutar att avskaffa
handelsändamålet vid detaljplan i PBL.
7. Riksdagen beslutar om lagändring i frågan om
underkännande av kommunala detaljplaner. Dessa får
endast upphävas när de strider mot uttalade
riksintressen.
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om information och
samrådsplikt inför markarbeten.
11. Riksdagen begär att regeringen utreder frågan
om byggande i vissa miljöer med lokal särprägel i
enlighet med vad som anförs i motionen.
12. Riksdagen begär att regeringen utreder frågan
om kommunala servicezoner i enlighet med vad som
anförs i motionen.
2000/01:Bo515 av Lena Sandlin-Hedman och Ingemar
Josefsson (s) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en strategi för den
nära detaljhandeln.
2000/01:Bo516 av Anne-Katrine Dunker och Patrik
Norinder (m) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om vikten av en
utvärdering av reglerna om rivningsanmälan och
ämnesinventering i PBL.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om vikten av ett
register eller en databas.
2000/01:Bo518 av Per-Richard Molén (m) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen begär att regeringen omgående ser
över den lagstiftning som reglerar
byggnadslovslagstiftningen i enlighet med vad som
anförs i motionen.
2. Riksdagen begär att regeringen definierar det
kommunala ansvaret som kopplas till beviljade
byggnadslov i enlighet med vad som anförs i
motionen.
2000/01:Bo526 av Ann-Kristine Johansson och Jarl
Lander (s) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att stärka geologins
ställning i samhället.
2000/01:Bo529 av Ewa Larsson m.fl. (mp) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att plan- och bygglagen bör ändras så att
grannkommuner får vetorätt vid etablering av externa
köpcentrum.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att ett moratorium för nyetablering av
externa köpcentrum införs.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att Sverige är i behov av en tydlig policy
vad gäller utvecklingen av externa köpcentrum.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att en förstärkt lagstiftning kan behövas för
att skydda samhälleliga värden.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att konsekvensanalyser bör omfatta social,
ekonomisk och miljömässig påverkan.
2000/01:Bo530 av Claes Stockhaus (v) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag i enlighet vad i motionen anförs om
certifiering av bullerfria zoner.
2000/01:Bo533 av Knut Billing m.fl. (m) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen beslutar att se över lagstiftningen i
avsikt att möjliggöra ökat boende "i husbåt" i
enlighet med vad som anförs i motionen.
2000/01:Bo535 av Monica Öhman och Kristina Zakrisson
(s) vari föreslås att riksdagen fattar följande
beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om generellt bygglov
för byggnad upp till 15 kvadratmeter.
2000/01:Bo536 av Carina Hägg (s) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av översyn
av plan- och bygglagen (PBL) för att garantera
jämställdhet i religiösa lokaler.
2000/01:Bo537 av Maud Ekendahl (m) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att se över PBL i
det avsnitt som behandlar avstädad tomt.
2000/01:Bo538 av Eva Arvidsson och Ola Rask (s) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om förändringar av
regler för bygglov.
2000/01:Bo539 av Barbro Feltzing (mp) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
3. Riksdagen tillkännager som sin mening vad i
motionen anförs om att en helhetsansvarig för en
byggnation utses.
2000/01:Ju913 av Alf Svensson m.fl. (kd) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
26. Riksdagen begär att regeringen ger Boverket i
uppdrag att utarbeta tydliga riktlinjer för
bebyggelseinriktade hinder mot brott samt ansvara
för en introduktion av europeiska
standardiseringsdokument ute i kommunerna.
2000/01:Ju933 av Siw Persson och Johan Pehrson (fp)
vari föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att bygga bort
brott.
2000/01:MJ797 av Harald Nordlund (fp) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att ökad vikt skall
läggas vid att bevara hittills tysta miljöer.
2000/01:N323 av Eva Flyborg m.fl. (fp) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om kommunernas
samrådsplikt med näringsidkare.
2000/01:So363 av Sven Brus m.fl. (kd) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
17. Riksdagen begär att regeringen ger Boverket i
uppdrag att utarbeta tydliga riktlinjer för
bebyggelseinriktade hinder mot brott.
2000/01:So539 av Kenneth Johansson m.fl. (c) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om samhällsplanering
för att naturliga mötesplatser skall växa fram.
2000/01:So540 av Ester Lindstedt-Staaf m.fl. (kd)
vari föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om krav på
tillgänglighet vid bygglovgivning.
2000/01:T208 av Ewa Larsson och Lars Ångström (mp)
vari föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att PBL ses över så
att samhällsbygget ej kan ske i strid med gällande
miljö- och hälsoskyddslagstiftning.
Följdmotion med anledning av
proposition 2000/01:26
2000/01:Bo5 av Owe Hellberg m.fl. (v) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om regional
samhällsplanering.
Utskottets överväganden
Kommunala planer
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsförslagen om
- övergripande krav på kommunernas planer,
jämför reservationerna 1 (kd), 2 (c) och 3
(mp),
- den statliga kontrollen av kommunala
planer, jämför reservation 19 (m).
Övergripande krav på kommunernas planer
Förslag som avser övergripande krav som bör ställas
på kommunala planer förs fram i flera motioner.
Enligt motion 2000/01:Bo223 (c) yrkande 3 bör en
ny planeringsstrategi för ökad mångfald med lokala
lösningar införas. Motionärerna förespråkar bl.a.
ett planeringsperspektiv som är nerifrån och upp, en
planeringsmodell där könsperspektiv och
miljötänkande är naturliga inslag, stärkt inflytande
för lokala utvecklingsgrupper, mer makt åt organ för
självförvaltning samt ett uppmuntrat samarbete
mellan privat, offentlig och ideell sektor. I samma
motions yrkande 1 efterlyses planering för den
kreativa storstaden. Motionärerna framhåller bl.a.
att stadsbyggandet måste utgå från varje stadsdels
eller förorts behov och förutsättningar för
förnyelse, komplettering och utveckling.
Motion 2000/01:Bo230 (c) yrkande 12 innebär krav
på att riksdagen skall ge regeringen till känna att
kvinnoperspektivet måste beaktas i
samhällsplaneringen. Motionärerna framhåller bl.a.
att en angelägen fråga är vilka möjligheter som
kvinnor har att påverka villkoren för sin vardag. I
samma motions yrkande 13 framhålls behovet av att
beakta hälsoaspekterna i samhällsplaneringen.
Enligt motion 2000/01:Bo233 (kd) yrkande 4 skall
en god uppväxtmiljö för barn och ungdomar främjas
genom samhälls- och bostadsplanering. Motionärerna
förespråkar bl.a. konsekvensbeskrivningar av barnens
situation i samband med utveckling av
bostadsområden. Enligt samma motions yrkande 3
behövs det en översyn av PBL med syfte att öka
delaktigheten för medborgarna vid kommunens
översiktsplanering.
Motion 2000/01:Bo526 (s) förespråkar en stärkt
ställning för geologin i samhällsplaneringen, t.ex.
i kommunala planer och handlingsprogram.
Motion 2000/01:So539 (c) yrkande 3 innebär krav på
samhällsplanering för naturliga mötesplatser.
Motionären efterlyser att stadsdelar, förorter och
samhällen skall planeras så att människor ur olika
åldersgrupper kan träffas.
Motion 2000/01:T208 (mp) yrkande 4 innehåller krav
på översyn av PBL så att samhällsbygget ej kan ske i
strid med gällande miljö- och
hälsoskyddslagstiftning. Motionären anser bl.a. att
hälsoaspektens betydelse måste vägas in när
trafikproblemen skall lösas och det framtida
samhället byggas.
Bostadsutskottet har tidigare behandlat och
avstyrkt motioner med liknande frågeställningar
(senast i bet. 1999/2000:BoU7). De utgångspunkter
som motionärerna lyfter fram torde delas av så gott
som alla. Det får således anses vara av vikt att det
kvinnoperspektiv som nu tagits upp beaktas i det
kommunala beslutsfattandet. På samma sätt förhåller
det sig med uppväxtmiljöns betydelse. Geologin har
naturligen en stor betydelse, bl.a. vid upprättandet
av de miljökonsekvensbeskrivningar som krävs i
samband med planläggningen.
Här kan även erinras om att det i 1 kap. 1 § PBL
sägs att lagens bestämmelser syftar till att med
beaktande av den enskilda människans frihet främja
en samhällsutveckling med jämlika och goda sociala
levnadsförhållanden och en god långsiktigt hållbar
livsmiljö för människorna i dagens samhälle och för
kommande generationer.
Utskottet är av den uppfattningen att regelverket
är så utformat att det ger kommunerna de verktyg som
krävs för att kunna åstadkomma ett stadsbyggande i
enlighet med vad motionärerna förordar. Motionerna
2000/01:Bo223 (c) yrkandena 1 och 3, 2000/01:Bo230
(c) yrkandena 12 och 13, 2000/01:Bo233 (kd)
yrkandena 3 och 4, 2000/01:Bo526 (s), 2000/01:So539
(c) yrkande 3 och 2000/01:T208 (mp) yrkande 4
avstyrks.
Barns inflytande
Motion 2000/01:Bo511 (v) yrkande 2 tar upp frågor om
barns inflytande i samhälls- och trafikplanering.
Motionärerna önskar att regeringen lägger fram
förslag under år 2001 på hur barns intressen skall
beaktas i samhälls- och trafikplaneringen.
Utskottet delar motionärernas uppfattning om
vikten av att barns intressen tas till vara i
samhällsplaneringen. Flera initiativ har också under
senare år tagits från statsmakternas sida för att
lyfta fram dessa frågor. Ett exempel på detta är att
regeringen den 17 september 1998 lämnade ett uppdrag
till Boverket att tillsammans med bl.a.
Barnombudsmannen och Svenska Kommunförbundet
utveckla metoder för hur barns och ungdomars
inflytande skall förverkligas i kommuner i frågor
som rör samhällsplanering och liknande frågor.
Uppdraget redovisades i april 2000 under titeln
Unga är också medborgare - om barns och ungdomars
inflytande i planeringen. Frågan bereds inom
Regeringskansliet (Socialdepartementet).
Regeringen överlämnade dessutom i september 2000
skrivelse 1999/2000:137 Barn här och nu -
Redogörelse för barnpolitiken i Sverige med
utgångspunkt i FN:s konvention om barnets
rättigheter. Regeringen anger där att det är av stor
vikt att en fortsatt process för att förstärka barns
och ungdomars inflytande stimuleras. Den av
regeringen tillkallade Kommundemokratikommittén
(dir. 1999:98) har därför fått i uppdrag att bl.a.
föreslå åtgärder som kan göra barn och ungdomar mer
delaktiga i den kommunala demokratin och också ge
barn och ungdomar bättre kunskaper om hur den
kommunala förvaltningen och politiken fungerar.
Kommittén skall även studera erfarenheterna i de
försök som gjorts med kommunala ungdomsråd och
ungdomsparlament. Kommittén skall redovisa sina
resultat till regeringen senast den 31 maj 2001.
Utskottet finner mot denna bakgrund att frågorna
har förts framåt på ett sätt som gör att ett
tillkännagivande i frågan inte nu kan anses
erforderligt. Utskottet avstyrker motion
2000/01:Bo511 (v) yrkande 2.
Planprocessen
I de tre motionerna 2000/01:Bo234 (c) yrkande 3,
2000/01:Bo235 (fp) yrkande 1 och 2000/01:Bo414 (m)
yrkande 3 vill motionärerna förenkla planprocessen.
I centermotionen ställs krav på en översyn av PBL i
syfte att uppnå snabbare plan- och bygglovsbeslut. I
fp-motionen förespråkas dessutom en förenkling av
nybyggnadsreglerna. I den moderata motionen förordas
en begränsning av antalet överklagningsinstanser
beträffande bl.a. detaljplan.
I motion 2000/01:Bo506 (m) yrkande 1 förespråkar
motionärerna bl.a. snabb myndighetshantering av
handelsetableringar.
När det gäller planprocessens längd och omfattning
har ett omfattande utredningsarbete inletts. Det
finns skäl att i detta sammanhang uppmärksamma delar
av detta arbete.
I Boverkets pågående projekt Bostadsförsörjning
och PBL kommer en landsomfattande kommunenkät att
genomföras. Projektet omfattar bl.a. frågor om
tidskrävande överklagandeprocesser. I projektet
skall bl.a. undersökas möjligheterna till en
förenklad och rationell planprocess.
Riksdagens revisorer har på förslag av
bostadsutskottet gjort en förstudie (2000/01:6) om
plan- och byggprocessens längd. Den fortsatta
granskningen avses omfatta bl.a. frågan om ett
"tidigt" planförfarande ger en snabbare och
effektivare process samt handläggningen och
tidsåtgången i överinstans. Revisorerna avser att
avsluta sin granskning med en rapport hösten år
2001.
Regeringen har den 18 januari 2001 tillsatt en
arbetsgrupp med uppgift att bl.a. föreslå
förenklingar för överprövningen av kommunala plan-
och byggbeslut. Tanken är att regeringen inte längre
skall pröva PBL-ärenden. I uppdragsbeskrivningen
sägs bl.a. att det är angeläget att olika åtgärder
som kan effektivisera och förenkla beslutsprocessen
enligt PBL blir föremål för en prövning. Ett första
förslag till förändring skall redovisas senast den 1
juli 2001.
Mot bakgrund av det pågående arbetet anser
utskottet att ett tillkännagivande i frågan inte
skulle fylla någon egentlig funktion i nuläget.
Utskottet avstyrker motionerna 2000/01:Bo234 (c)
yrkande 3, 2000/01:Bo235 (fp) yrkande 1,
2000/01:Bo414 (m) yrkande 3 och 2000/01:Bo506 (m)
yrkande 1.
Beslutsunderlag och översiktsplaners innehåll
I motion 2000/01:Bo5 (v) yrkande 7 förespråkar
motionärerna ett förtydligande av PBL vad gäller
lokaliseringsbeslut och mellankommunala och
regionala effekter. Motionärerna vill ställa krav på
beslutsunderlaget inför beslut som får
mellankommunala och regionala konsekvenser och på
att planläggningsbeslut, som får ingripande
regionala effekter, skall belysas i översiktsplanen
före detaljplanläggning.
Av översiktsplanen skall framgå bl.a. grunddragen
i fråga om den avsedda användningen av mark- och
vattenområden (4 kap. 1 § PBL).
När förslag till översiktsplan eller till ändring
av planen upprättas, skall kommunen samråda med
länsstyrelsen samt regionplaneorganen och kommuner
som berörs av förslaget. Syftet med samrådet är att
förbättra beslutsunderlaget och ge möjlighet till
insyn och påverkan (4 kap. 3 och 4 §§ PBL).
Vid planläggningen skall dessutom tas hänsyn till
förhållandena i angränsande kommuner (2 kap. 2 §
första stycket tredje meningen PBL). Härigenom
ställs krav på ändamålsenlig samordning av
kommunernas planläggning i syfte att åstadkomma ett
samarbete mellan kommunerna. Samarbetet kan ske i
form av regionplanering. Det kan också genomföras
under friare former vid de samråd som skall äga rum
innan översiktsplaner, områdesbestämmelser eller
detaljplaner antas. Om samordning inte har skett på
ett lämpligt sätt, skall länsstyrelsen om det är
fråga om översiktsplaner påtala förhållandet i sitt
granskningsyttrande och beträffande detaljplaner och
områdesbestämmelser förordna att planbeslutet skall
prövas enligt 12 kap. PBL.
Det finns skäl för att i detta sammanhang även
erinra om att EU:s medlemsländer sedan 1989
samarbetar inom området regional
utvecklingsplanering, European Spatial Development
Perspective (ESDP). Syftet med ESDP är att få parter
inom olika politikområden och på olika nivåer att
samarbeta för att få en helhetssyn i utformningen av
europeisk regional utvecklingsplanering. Ett
policydokument antogs i Potsdam våren 1999.
Regeringen uppdrog den 2 mars 2000 åt NUTEK och
Boverket att upprätta ett gemensamt sekretariat för
att effektivt kunna utföra myndigheternas i
respektive regleringsbrev för år 2000 erhållna
uppdrag att i samverkan med varandra biträda
Regeringskansliet vid EU:s samarbete om regional
utvecklingsplanering.
I regleringsbrev för budgetåret 2001 anges bl.a.
att Boverket genom att följa arbetet i kommuner och
regioner samt genom att medverka i det
internationella samarbetet skall utveckla
kunskapsunderlag och planeringsmetoder för en
hållbar utveckling av städer och tätorter med
tyngdpunkt i ekologiska, sociala, kulturella och
arkitektoniska frågor. Boverket skall till
regeringen återrapportera sådana erfarenheter och
resultat som har relevans för den fysiska
planeringen beträffande bl.a. arbetet med program
och utvecklingsstrategier för regional utveckling
m.m. inom ramen för bl.a. strukturfondsprogram och
regionala tillväxtavtal.
Vidare har utskottet erfarit att Boverket sedan
utskottets behandling av plan- och byggfrågor under
förra riksmötet (bet. 1999/2000:BoU7) har spritt en
till svenska översatt version av det i Potsdam
antagna policydokumentet till bl.a. kommunerna och
ett stort antal myndigheter samt genomfört
seminarier i dessa frågor. Därefter har
länsstyrelser och berörda centrala verk lämnat
remissyttranden över policydokumentet. För
närvarande sammanställer verket remissvaren, vilka
skall redovisas till regeringen inom en snar
framtid.
Enligt utskottets mening är det nu gällande
regelverket utformat på ett sådant sätt att det i
allt väsentligt verkar för att uppfylla det som
motionärerna efterlyser. Det finns även skäl att
anta att det ovan redovisade arbetet på området
kommer att leda till att frågorna förs framåt på ett
positivt sätt. Utskottet finner mot den bakgrunden
inte bärande skäl för att gå motionärerna till mötes
och avstyrker därför motion 2000/01:Bo5 (v) yrkande
7.
Agenda 21 och Habitatagendan
I motion 2000/01:Bo233 (kd) yrkande 2 förespråkas
en uppföljning av att Agenda 21 och Habitatagendan
får genomslag i kommunernas översiktsplaner.
Ett omfattande arbete har bedrivits och bedrivs
fortfarande inom detta område. Boverket fick år 1999
i uppdrag av regeringen att följa och utveckla det
pågående arbetet med att genomföra Habitatagendan
samt att utveckla en strategi för en integrerad syn
på planering och hushållning med markresurser.
Verket redovisade i december år 2000 sista delen av
uppdraget genom rapporten 13 utmaningar för den
fysiska samhällsplaneringen. Inom uppdragets ram har
Boverket tidigare redovisat bl.a. en exempelsamling
som beskriver hur ett femtiotal kommuner arbetar med
sin planering för hållbara städer och samhällen.
Vidare kan nämnas att Svenska Kommunförbundet
tillsammans med Miljödepartementet i november 2000
redovisade studien Lokal Agenda 21 (en studie av 10
svenska kommuner) och i juni 1999
enkätundersökningen Svenska kommuners arbete med
Agenda 21.
Regeringen beslutade den 15 juni 2000 (dir.
2000:48) att tillkalla en nationalkommitté för att
ytterligare förankra, samordna och utveckla arbetet
med Sveriges åtaganden inom Agenda 21 och
Habitatagendan. I uppdraget ingår som ett område
kopplingen mellan Agenda 21-arbetet och den lokala
samhällsplaneringen.
En samlad redovisning som skall utgöra underlag
för den rapport som Sverige skall lämna till FN vid
2001 års uppföljning av 1996 års Istanbulkonferens
(Habitat II) skall lämnas senast den 15 april 2001.
Kommittén har därutöver i uppdrag att planera för
en samlad slutrapport angående Agenda 21 och
Habitatagendan. Rapporten avses innehålla dels en
utvärdering av det lokala och nationella arbete som
genomförts i Sverige under de tio år som då gått
sedan 1992 års Riokonferens, dels förslag till
riktlinjer för det fortsatta arbetet på området.
Även internationella erfarenheter och utmaningar bör
redovisas. Slutrapporten skall lämnas till
regeringen senast den 1 oktober 2002.
Utskottet finner mot denna bakgrund att det saknas
bärande skäl för att föreslå att riksdagen ger
regeringen till känna vad motionärerna föreslagit.
Utskottet avstyrker motion 2000/01:Bo233 (kd)
yrkande 2.
Kommunernas flexibilitet i planeringen
I motion 2000/01:Bo230 (c) yrkande 19 efterlyses en
utvärdering av hur PBL:s möjligheter till
flexibilitet har tagits till vara i den kommunala
planeringen. Motionärerna framhåller bl.a.
möjligheten att genom områdesbestämmelser såväl
sänka som skärpa kraven på bebyggelses utformning.
Enligt motion 2000/01:Bo514 (m) yrkande 1 bör
Boverket ges i uppdrag att utvärdera varför
kommunerna inte har tagit till vara möjligheten till
flexibilitet vid kommunal planering.
Bostadsutskottet avstyrkte våren 2000 ett
motionsförslag om flexibilitet i den kommunala
planeringen (bet. 1999/2000:BoU7). Som skäl för sitt
ställningstagande anförde utskottet bl.a. följande.
Som framgår av den tidigare redovisningen har
Boverket utvärderat delar av byggregleringen. Den
del av uppdraget som närmast berör det som
motionärerna belyser avsåg byggkontrollen.
Huvudmålet för den delen var att undersöka och
utvärdera det nya systemet för tillsyn och
kontroll i byggprocessen. I regeringens uppdrag
till Boverket angavs det som särskilt viktigt att
få kännedom om vissa till grund för den nya
byggregleringen angivna syften uppnåtts. Det
gällde bl.a. syftet att möjliggöra en smidigare
byggprocess, teknisk utveckling och lägre
byggkostnader. Som tidigare nämnts framhöll
regeringen vid behandlingen av Boverkets
utvärdering särskilt att det åligger
byggnadsnämnderna att ta till vara de möjligheter
som lagen ger att förenkla och underlätta ärenden
för enskilda. Regeringen framhöll även behovet av
att genom ökade informationsinsatser bemöta vissa
av Boverket påtalade svårigheter. Den utvärdering
som nu efterlyses skulle kunna avse t.ex. den av
motionärerna uppmärksammade konkreta
frågeställningen som rör i vilken mån som
kommunerna utnyttjar möjligheterna att i
områdesbestämmelser inskränka eller utöka den i
PBL föreskrivna bygglovsplikten. Givetvis skulle
även tillvaratagandet av de motsvarande
möjligheterna för detaljplaner kunna utvärderas.
Det bör dock framhållas att nu gällande
möjligheter att förändra bygglovsplikten i
huvudsak tillkom i samband med den omfattande
reform som trädde i kraft den 1 juli 1995.
Ändringen innebar bl.a. att bygglovsprövningen
inskränktes till att avse endast en prövning av
lokaliseringen samt den närmare placeringen och
yttre utformningen av byggnader eller
anläggningar. Sett ur ett planeringsperspektiv
har sålunda de nya reglerna tillämpats endast
under en relativt begränsad tid. Det kan även på
goda grunder antas att reformen, som innebar att
bygglovsplikten inskränktes väsentligt, i sig har
underlättat för såväl kommuner som enskilda. Den
flexibilitet som motionärerna vill belysa synes
i det sammanhanget förlora något i betydelse. De
nu nämnda förhållandena ger skäl att ifrågasätta
nyttan av att nu genomföra den begärda
utvärderingen.
Utskottet står fast vid dessa bedömningar och anser
att det i dagsläget saknas tillräckliga skäl för att
begära de efterlysta utvärderingsinsatserna.
Utskottet avstyrker med hänvisning härtill
motionerna 2000/01:Bo230 (c) yrkande 19 och
2000/01:Bo514 (m) yrkande 1.
Servicezoner
Motionerna 2000/01:Bo501 (m) och 2000/01:Bo514 (m)
yrkande 12 behandlar frågor om servicezoner i
kommunal planering. I båda motionerna begärs att
regeringen skall låta utreda möjligheten att införa
servicezoner. Enligt den sistnämnda motionen bör
frågan om det skall krävas ändring i kommunallagen
eller andra lagar ägnas särskild uppmärksamhet.
Ett förslag angående möjligheten att införa
servicezoner i den kommunala planeringen avstyrktes
av utskottet våren 2000 (bet.1999/2000:BoU7).
Utskottet anförde bl.a. följande.
Motsvarande förslag behandlades och avstyrktes av
utskottet våren 1999 (bet. 1998/99:BoU4) med
hänvisning till bl.a. vad konstitutionsutskottet
i betänkande 1997/98:KU13 funnit vid sin
behandling av en liknande motion.
Konstitutionsutskottet konstaterade att den
information om servicenivåer som efterlystes i
den då aktuella motionen i de allra flesta fall
är tillgänglig i kommunens olika plandokument,
men att det torde vara mindre vanligt att den
finns sammanställd i ett enda dokument. Utskottet
uttryckte vidare uppfattningen att det är
naturligt att servicenivån varierar i olika
kommundelar. Att kommunen deklarerat att man inte
avser att bygga ut servicen i ett område är dock
inte detsamma som att kommunen därmed kan vägra
att tillhandahålla en viss service. För att en
kommun mera varaktigt skall kunna differentiera
servicen inom en kommuns geografiska område krävs
enligt konstitutionsutskottet att
likställighetsprincipen enligt kommunallagen
frångås. Motionen avstyrktes avslutningsvis med
hänvisning till att konstitutionsutskottet inte
var berett föreslå en ändring av kommunallagen i
detta avseende.
Bostadsutskottet anser i denna fråga fortfarande
att den kommunala likställighetsprincipen inte
bör inskränkas och är därför inte berett att
ställa sig bakom motionsförslaget.
Utskottet gör samma bedömning i dag och avstyrker
sålunda motionerna 2000/01:Bo501 (m) och
2000/01:Bo514 (m) yrkande 12.
Handelsändamålet
I motionerna 2000/01:Bo502 (m), 2000/01:Bo506 (m)
yrkande 2 och 2000/01:Bo514 (m) yrkande 6 lämnas
förslag om ett avskaffande av kommunernas rätt att i
detaljplan precisera handelsändamålet.
Motionsförslag motsvarande de i år aktuella har
behandlats av utskottet vid flera tidigare
tillfällen (senast i bet. 1999/2000:BoU7). Utskottet
har härvid avstyrkt förslagen med hänvisning till
bl.a. att dagens regler ligger praktiskt taget helt
i linje med riksdagens begäran 1995 och att
farhågorna om att regleringen skulle begränsa
konkurrensen fick anses vara ogrundade. I
sammanhanget har utskottet också pekat på att en
förutsättning för att en reglering av
handelsändamålet skall bli aktuell är att det
föreligger särskilda skäl.
Utskottet står fast vid sin tidigare bedömning och
avstyrker motionerna 2000/01:Bo502 (m),
2000/01:Bo506 (m) yrkande 2 och 2000/01:Bo514 (m)
yrkande 6.
Stormarknadsetableringar m.m.
I motion 2000/01:Bo515 (s) begärs att det utarbetas
en statlig och kommunal strategi för den nära
detaljhandeln som innefattar överväganden om
restriktioner för den externa etableringen av
stormarknader.
Samma fråga tas upp i motion 2000/01:Bo529 (mp)
yrkande 3 där det föreslås att det utarbetas en
policy för utveckling av externa köpcentrum.
Dessutom föreslås i yrkande 1 att det införs en
vetorätt för grannkommuner vid etablering av externa
köpcentrum, i yrkande 2 ett moratorium för
nyetablering av externa köpcentrum, i yrkande 4
förstärkt lagstiftning om etablering av externa
köpcentrum samt i yrkande 5 konsekvensanalyser vid
etablering av externa köpcentrum. Förslagen innebär
bl.a. att barnkonsekvensanalyser skall krävas liksom
obligatoriska omfattande konsekvensanalyser avseende
sociala, ekonomiska och miljömässiga effekter.
Analyserna föreslås utföras av länsstyrelserna.
Utskottet avstyrkte våren 2000 förslag som på
olika sätt syftar till att reglera etableringen av
stormarknaderna (bet. 1999/2000:BoU7) med hänvisning
till bl.a. de möjligheter som kommunen har att styra
etableringar och länsstyrelsens ansvar för
samordning och dess bevakning av att allmänna
intressen tillgodoses. Utskottet vill dessutom
erinra om att det vid planläggning skall tas hänsyn
till förhållandena i angränsande kommuner (2 kap. 2
§ första stycket tredje meningen PBL). Bestämmelsen
ställer krav på ändamålsenlig samordning av
kommunernas planläggning i syfte att åstadkomma ett
samarbete mellan kommunerna. Beträffande de
föreslagna konsekvensanalyserna vill utskottet
erinra om PBL:s krav på beslutsunderlag m.m. som
bl.a. omfattar miljökonsekvensbeskrivningar och
olika former av samråd.
Enligt utskottets mening föreligger inte
tillräckliga skäl för att nu gå motionärerna till
mötes. Utskottet avstyrker motionerna 2000/01:Bo515
(s) och 2000/01:Bo529 (mp).
Planering för en tyst miljö
I fem motioner framförs krav beträffande planering
för tysta miljöer och anknytande frågeställningar.
Enligt motion 2000/01:Bo233 (kd) yrkande 1 bör
kommunerna rekommenderas att kartlägga tysta zoner
i samband med översiktsplaner.
I motion 2000/01:Bo509 (mp) yrkandena 1 och 2
uppmärksammar motionären behovet av miljöer som är
bullerfria och ställer krav på byggande av ett
tystare samhälle. Enligt motionen har buller blivit
ett omfattande miljöproblem. Vidare framhålls
sambandet mellan stress och buller.
Motionärerna bakom motion 2000/01:Bo512 (v)
yrkande 1 kräver skärpta redovisningskrav för buller
vid planläggning. I samma motion, yrkandena 2 och 3,
föreslår motionärerna att Boverket skall erhålla i
uppdrag att inventera bullerfria miljöer respektive
att utveckla och sprida kunskapen om hanteringen av
buller vid fysisk planering.
I motion 2000/01:Bo530 (v) ställer motionärerna
krav på certifiering av bullerfria zoner i tätorter.
Slutligen innehåller motion 2000/01:MJ797 (fp)
yrkande 6 krav på att lägga ökad vikt vid att bevara
hittills tysta miljöer.
I riksdagsarbetet har bullerfrågorna
uppmärksammats på ett mera sammanhållet sätt genom
den handlingsplan mot buller som antogs år 1994
(bet. 1993/94:JoU31). Frågorna har därefter
diskuterats bl.a. i samband med riksdagens
behandling av regeringens proposition 1997/98:145
Svenska miljömål.
Miljö- och jordbruksutskottet hänvisade våren
1999, vid behandlingen av vissa motioner väckta med
anledning av miljömålspropositionen, till
miljökvalitetsmålet God byggd miljö. I detta mål
ingår att människor inte skall utsättas för skadliga
bullerstörningar. I sitt betänkande (1998/99:MJU6)
konstaterade miljö- och jordbruksutskottet också att
bl.a. frågan om delmål för tysta områden behandlas
av den parlamentariska beredning som givits i
uppdrag att föra arbetet med miljökvalitetsmålen
vidare. En proposition i anledning av kommitténs
arbete kan förväntas under år 2001.
För miljökvalitetsmålet God bebyggd miljö har
regeringen bedömt att som delmål bör gälla att
trafikbullret i tätorter på sikt bör minskas så att
det underskrider gällande riktvärden. Riktvärdena
skall ses som långsiktiga mål och är inte rättsligt
bindande normer. Vid tillämpning av riktvärdena vid
åtgärder i trafikinfrastrukturen bör hänsyn tas till
vad som är tekniskt möjligt och ekonomiskt rimligt.
Regeringen hänvisar i propositionen om svenska
miljömål även till det åtgärdsprogram för att minska
buller invid trafikanläggningar som riksdagen
godkände våren 1997 med anledning av proposition
1996/97:53 (1996/97:TU7). Åtgärdsprogrammet är
etappindelat så att den del av bebyggelsen som är
utsatt för de högsta bullernivåerna först skall
åtgärdas. Berörda myndigheter har fått uppdrag inom
ramen för åtgärdsprogrammet. Boverket har för sin
del haft i uppgift att utarbeta underlag för
tillämpningen av riktvärden för bl.a. trafikbuller
vid planläggning och byggande. Arbetet redovisades
till regeringen i november 1999.
Bostadsutskottet har vid ett flertal tillfällen
givit uttryck för åsikten att problemen med
bullerstörningar i vår vardagsmiljö bör ägnas stor
uppmärksamhet. Vid behandlingen av vissa
motionsförslag våren 1998 konstaterade
bostadsutskottet att tystnad i dagens moderna
samhälle närmast får betraktas som en "bristvara".
Den fråga som i detta sammanhang främst diskuterades
var problemen med lågfrekvent buller, dvs. buller
som har en så låg frekvens att det knappt är hörbart
eller inte alls kan uppfattas. Utskottets
överväganden (bet. 1997/98:BoU4) ledde fram till ett
tillkännagivande till regeringen om behovet av en
översyn av frågan. Regeringen uppdrog därefter åt
Boverket att i samråd med Naturvårdsverket och
Socialstyrelsen kartlägga orsakerna till och
omfattningen av lågfrekvent buller i bostäder samt
lämna förslag till ändamålsenliga åtgärder.
Uppdraget redovisades i november 2000. Frågan bereds
inom Regeringskansliet.
Mot bakgrund av hittills genomförda insatser och
det pågående arbetet finner utskottet inte
tillräckliga skäl för att nu göra ett
tillkännagivande i dessa frågor. Utskottet avstyrker
motionerna 2000/01:Bo233 (kd) yrkande 1,
2000/01:Bo509 (mp) yrkandena 1 och 2, 2000/01:Bo512
(v), 2000/01:Bo530 (v) och 2000/01:MJ797 (fp)
yrkande 6.
Brottsförebyggande planering
Ett stort antal motionsyrkanden gäller
brottsförebyggande åtgärder i samhällsplaneringen.
I motion 2000/01:Bo511 (v) yrkandena 4 och 6
förespråkas att Boverket erhåller i uppdrag att
utvärdera lokala brottsförebyggande projekt (såsom
Ektorp i Norrköping) respektive initiera och
stimulera försök med lokalt brottsförebyggande
arbete i bostadsområden. I yrkande 5 ställs dessutom
krav på kommunala program för kvinnofrid vid
boendeplanering.
Även i kd-motionerna 2000/01:Ju913 yrkande 26,
2000/01:Bo233 yrkande 9 och 2000/01:So363 yrkande 17
föreslås att Boverket skall erhålla uppdrag inom
detta område. Motionärerna vill att Boverket skall
utarbeta tydliga riktlinjer för bebyggelseinriktade
hinder mot brott. I den förstnämnda kd-motionen
framförs även krav på att Boverket skall ansvara för
en introduktion av europeiska
standardiseringsdokument i kommunerna.
Enligt motion 2000/01:Bo230 (c) yrkande 11 skall
brottsförebyggande aspekter beaktas i
samhällsplaneringen. Motionärerna vill bl.a. att
kommunerna i sin planeringsprocess systematiskt
skall gå igenom alla åtgärder som kan genomföras för
att kvinnor och ungdomar skall känna trygghet där de
bor.
I fp-motionen 2000/01:Bo235 yrkande 8 ställs krav
på att en trygg och säker närmiljö bör föras in
bland de allmänna intressen som skall tillgodoses
vid planeringen enligt 2 kap. PBL.
I motion 2000/01:Ju933 (fp) yrkande 2 ställs krav
på åtgärder för att bygga bort brott.
Motionärerna bakom motion 2000/01:Bo229 (s)
förespråkar en översyn av samhällsstödet till
investeringar för ökad trygghet i boendet.
Våren 2000 beredde utskottet flera motionsförslag
som syftade till att genom planeringsåtgärder m.m.
motverka brottslighet. Utskottet konstaterade då
(bet. 1999/2000:BoU7) att Boverket i september 1998
givit ut rapporten Brott, bebyggelse och planering
och att verket bedriver utbildnings- och
informationsverksamhet i dessa frågor. Utskottet
uppmärksammade också att den europeiska
standardiseringskommittén Prevention of Crime by
Urban Planning and Building Design (CEN TC325) sedan
en tid tillbaka arbetar med att ta fram en gemensam
Europastandard för förebyggande av brott genom
stadsplanering och byggnadsutformning.
Bostadsutskottet fann inte tillräckliga skäl att gå
motionärerna till mötes och avstyrkte motionerna.
Standardiseringskommittén beräknas bli klar i
slutet av året. Syftet är att det skall antas en
förstandard vars tillämpning skall grunda vidare
överväganden. Boverket har deltagit i detta arbete
som sporadisk observatör. Visst deltagande har också
skett genom Brottsförebyggande rådet (BRÅ).
BRÅ har av regeringen den 1 februari 2001 givits
ett uppdrag att i samverkan med Boverket och
Rikspolisstyrelsen utveckla arbetet med
bebyggelseinriktade åtgärder som ökar tryggheten och
förebygger brott.
Uppdraget omfattar att bl.a. inventera
kunskapsläget på området samt kartlägga i vilken
utsträckning bebyggelseinriktade åtgärder för att
förebygga brott och öka tryggheten vidtas i Sverige
på nationell, regional och lokal nivå. Vidare skall
den europeiska standardiseringskommitténs pågående
arbete med en gemensam Europastandard för
förebyggande av brott genom stadsplanering och
byggnadsutformning beaktas. I den utsträckning som
bedöms lämplig bör respektive myndighet inom sitt
ansvarsområde utarbeta handböcker eller checklistor
som riktar sig till relevanta aktörer, t.ex.
byggnadsföretag, bostadsföretag, lokala
beslutsfattare och lokala brottsförebyggande råd.
Vid fullföljandet av uppdraget skall särskild hänsyn
tas till hur den byggda miljön används och upplevs
av olika grupper. Uppdraget skall redovisas senast
den 31 december 2001.
Som framgår av framställningen ovan har redan en
rad åtgärder initierats i syfte att med hjälp av
plan- och bygginsatser motverka brott. Utskottet
vill inte föregripa kommande överväganden med
anledning av det pågående arbetet och avstyrker
därför motionerna 2000/01:Bo511 (v) yrkandena 4-6,
2000/01:Ju913 (kd) yrkande 26, 2000/01:Bo233 (kd)
yrkande 9, 2000/01:So363 (kd) yrkande 17,
2000/01:Bo230 (c) yrkande 11, 2000/01:Bo235 (fp)
yrkande 8, 2000/01:Ju933 (fp) yrkande 2 och
2000/01:Bo229 (s).
Lokaler för religiösa ändamål
I motion 2000/01:Bo536 (s) förespråkas en översyn av
PBL för att ge möjlighet till att i detaljplan kunna
reglera hur lokaler för religiösa ändamål får
användas. Motionen gäller synagogor och moskéer
vilka sägs konstrueras så att män och kvinnor skiljs
åt i kyrkobyggnaden.
Utskottet saknar bärande skäl för att gå
motionären till mötes. Utskottet avstyrker motion
2000/01:Bo536 (s).
Den statliga kontrollen av kommunala planer
I motion 2000/01:Bo514 (m) yrkande 7 föreslås
begränsningar av länsstyrelsens och regeringens
möjlighet att upphäva kommunal plan. Motionärerna
anser att länsstyrelse och regeringen endast till
förmån för uttalade riksintressen bör kunna upphäva
kommunala planer.
För att möjliggöra att de intressen som räknas
upp i 12 kap. 1 § [riksintressen, bristande
kommunal samordning, överensstämmelse med
miljökvalitetsnormer, hälso- och olycksfallsskydd
m.m.] tillgodoses även i de fall då respektive
kommun åsidosätter dem är det enligt utskottets
mening nödvändigt att det finns en möjlighet att
upphäva av kommuner antagna detaljplaner eller
områdesbestämmelser. Utskottet anser att det
saknas tillräckliga skäl för att ställa sig bakom
förslag som syftar till att inskränka [eller
utöka] denna möjlighet.
Utskottet har samma uppfattning nu och avstyrker
motion 2000/01:Bo514 (m) yrkande 7.
Bygglov, tillsyn och kontroll m.m.
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsförslagen om
- kvalitetsansvar och tillsynsansvar, jämför
reservationerna 20 (kd, c, fp), 21 (v) och 22
(mp),
- bygganmälan och slutanmälan, jämför
reservation 23 (v),
- rivningsanmälan m.m.,
- kommunalt ansvar vid beviljande av bygglov,
- automatiskt bygglov, jämför reservation 24
(m),
- bygglovsplikt för komplementbyggnader, jämför
reservation 25 (m, c),
- bygglovsplikt för ekonomibyggnader,
- prövning av tillgänglighet, jämför
reservation 26 (kd, c),
- differentierade bygglovsavgifter.
Kvalitetsansvar och tillsynsansvar
Motionerna 2000/01:Bo513 (v) yrkandena 3, 6 och 9,
2000/01:Bo233 (kd) yrkande 21 och 2000/01:Bo539 (mp)
yrkande 3 tar upp frågor om byggkvalitetskontroll. I
v-motionens yrkande 3 efterlyser motionärerna
åtgärder för att säkerställa byggkontrollen i
byggprocessen. I samma motion, yrkandena 6 och 9,
föreslås utökade uppgifter för kvalitetsansvariga
respektive en utredning om tillsynsansvaret i
byggprocessen. I kd-motionen krävs en omarbetning av
PBL för att förtydliga rollen hos
kvalitetsansvariga. Slutligen föreslås i mp-motionen
att frågan om helhetsansvarig vid byggnation utreds.
Förslag motsvarande de nu aktuella har behandlats
av bostadsutskottet och riksdagen vid ett flertal
tillfällen under senare år. Vid sin ingående
behandling av frågorna under förra riksmötet (bet.
1999/2000:BoU7) anförde utskottet bl.a. följande.
Kvalitetsansvarig skall utses för de arbeten som
kräver bygganmälan. Kontrollplan skall upprättas
om det inte är uppenbart obehövligt. Den
kvalitetsansvarige skall se till att
kontrollplaner följs samt att kontroller, som vid
byggsamråd befinns vara nödvändiga, utförs. Han
skall vara närvarande vid byggsamråd samt
besiktningar och andra kontroller (9 kap. 13 §
PBL). I kontrollplanen anges bl.a. vilken
kontroll som skall utföras samt vilka
sakkunnigintyg och övriga handlingar som skall
ges in till nämnden (9 kap. 9 § PBL).
- - -
Boverket slutrapporterade år 1997 ett
regeringsuppdrag om utvärdering av byggkontrollen
m.m. (rapport 1997:9). Enligt vad som framhölls i
regeringens proposition 1998/99:62 Vissa
byggfrågor m.m. visar rapporten att alla parter
är överens om att den tydliga ansvarsfördelningen
mellan byggherre och byggnadsnämnd som följer av
det nya kontrollsystemet innebär stora fördelar.
I rapporten redovisas ett antal förslag om
förändringar i systemet för byggkontroll. Verkets
förslag återges i bilaga till propositionen.
Regeringen redovisar i ett avsnitt sin bedömning
i fråga om förändringsbehovet. Framför allt
kommenteras de av Boverkets förslag som är
inriktade på en förenklad hantering av små och
relativt okomplicerade projekt inom ramen för det
nya kontrollsystemet. Dessa projekt består i stor
utsträckning av tilläggsarbeten på
småhusfastigheter. Boverket har föreslagit
förändrad reglering i dessa fall. Regeringen
redovisar emellertid som sin bedömning att
förändringar i lagregleringen inte erfordras
eftersom det redan med gällande regler finns
möjligheter till en smidig hantering av enklare
ärenden som inte i dagsläget utnyttjas fullt ut.
Det framhålls särskilt att det åligger
byggnadsnämnderna att ta till vara de möjligheter
som lagen ger att förenkla och underlätta ärenden
för enskilda. Regeringen framhåller även behovet
av att genom ökade informationsinsatser bemöta de
svårigheter Boverket påtalat.
Bostadsutskottet ansåg våren 1999 (bet.
1998/99:BoU8) att de synpunkter som då lagts fram
i frågor om den kvalitetsansvariges roll inte
borde föranleda något tillkännagivande från
riksdagen. Samtidigt konstaterade utskottet att
det inte kunde uteslutas att den
kvalitetsansvariges uppgifter enligt PBL kan
behöva tas upp till förnyade överväganden när
ytterligare erfarenheter vunnits av det
kontrollsystem som ännu endast tillämpats under
en relativt kort tid. Detta gällde även övriga
frågor om förändringsbehovet i tillsyns- och
kontrollsystemet som aktualiserats i olika
sammanhang. Tills vidare ansåg dock utskottet, i
likhet med regeringen, att insatserna borde
inriktas på att genom fortsatta
informationsinsatser stödja en smidig tillämpning
av kontrollsystemet i dess nuvarande utformning.
- - -
Till grund för de nu aktuella förslagen ligger en
strävan att säkra kvaliteten i det som byggs.
Utskottet delar självfallet denna strävan. Ett
uttalat syfte med de regler som ställts upp för
byggandet är också att de skall medverka till att
de byggnader som uppförs håller en i olika
avseenden hög kvalitet. Det kan naturligtvis från
tid till annan finnas anledning att se över dessa
regler. Samtidigt är det också av vikt att den
praktiska tillämpningen av reglerna är sådan att
kvalitetsmålen uppnås. Regeringen har mot denna
bakgrund den 25 november 1999 gett Statens
fastighetsverk, Banverket, Vägverket,
Luftfartsverket och Fortifikationsverket i
uppdrag att tillsammans ta initiativ till att ett
byggbranschens kvalitetsråd bildas med
företrädare för alla aktörer i byggandet och
förvaltningen av byggnadsverk inklusive
försäkringsbolag och finansieringsinstitut.
Huvudsyftet med kvalitetsrådet är att
intensifiera och påskynda arbetet med att få till
stånd ett mera systematiskt kvalitetsarbete på
byggområdet och i förvaltningen av byggnadsverk.
Verken skall vidare med tonvikt på utveckling av
kompetensen hos statliga byggherrar, beställare
och förvaltare redovisa hur bättre
förutsättningar skall skapas för att samhällets
krav på byggnadsverk enligt byggbestämmelser
skall infrias och därmed minska kvalitetsfelen
och kostnaderna, få färre byggskador och uppnå
bättre inomhusmiljö med beaktande av arbetsmiljö-
och utomhusmiljöaspekter. En slutlig redovisning
av uppdraget skall ske senast den 1 juni 2001.
Redan senast den 1 juni 2000 skall verken
redovisa arbetsläget på vissa områden.
Mot bakgrund av det arbete som inletts saknas det
enligt bostadsutskottets mening tillräckliga skäl
att nu ta ytterligare initiativ av det slag som
motionärerna förespråkar.
Enligt vad utskottet har erfarit fortsätter arbetet
med byggbranschens kvalitetsråd i enlighet med vad
som redovisades förra året. Vidare noterar utskottet
att Boverket i anslutning till detta har erhållit
två uppdrag i det senaste regleringsbrevet. Boverket
skall sålunda inhämta uppgifter från länsstyrelserna
över deras tillsynsverksamhet inom byggandet och
ventilationsområdet i kommunerna samt, senast den 31
augusti 2001, kommentera och rapportera till
Miljödepartementet hur den statliga tillsynen
fungerar. Dessutom skall verket i samverkan med
Svenska Kommunförbundet undersöka vilka resurser
kommunerna har för bygglov respektive tillsyn och
kontroll inom byggandet. Syftet med den sistnämnda
undersökningen är att klarlägga resurserna per år
inom bygglovsverksamhet respektive tillsyn och
kontroll. Undersökningen skall avse förhållandena
den 1 juli åren 1990, 1995 och 2000. Verket skall
kommentera och redovisa resultatet av undersökningen
till Miljödepartementet senast den 31 augusti 2001.
Bostadsutskottet finner mot denna bakgrund att det
fortfarande inte föreligger tillräckliga skäl för
att göra ett tillkännagivande i dessa frågor.
Utskottet förutsätter dock att regeringen
kontinuerligt följer utvecklingen på området och tar
de ytterligare initiativ som kan komma att vissa sig
vara nödvändiga. Utskottet avstyrker motionerna
2000/01:Bo513 (v) yrkandena 3, 6 och 9,
2000/01:Bo233 (kd) yrkande 21 och 2000/01:Bo539 (mp)
yrkande 3.
Bygganmälan och slutanmälan
I motion 2000/01:Bo513 (v) yrkandena 4 och 7 ställs
krav på tidig bygganmälan för större byggprojekt
respektive på slutanmälan innan byggnad tas i bruk.
Dessutom föreslås att det skall vara obligatoriskt
med minst två byggsamrådsmöten om det är fråga om
större eller medelstora objekt.
Förslag motsvarande dessa avstyrktes av utskottet
våren 2000 (bet. 1999/2000:BoU7). Utskottet
hänvisade härvid bl.a. till de regler som redan nu
gäller beträffande bygganmälan och byggsamråd. I
korthet innebär dessa regler följande.
Byggherren skall, enligt 9 kap. 2 § första stycket
PBL, minst tre veckor innan arbetena påbörjas göra
en anmälan till byggnadsnämnden (bygganmälan).
Bygganmälan är inte nödvändig om bygglov har sökts
och bygglovsansökan innehåller uppgift om planerad
byggstart. Det finns även vissa andra undantag från
kravet på bygganmälan.
Formerna för byggsamråd har inte detaljreglerats,
men avsikten är att det skall göras så enkelt som
möjligt. Byggnadsnämnden måste dock få en så pass
omfattande redovisning av projektet att den kan ta
ställning till aktuella bestyrkandefrågor. Många
gånger kräver detta att byggherren ger in handlingar
i god tid före samrådsmötet eller att detta delas
upp i etapper. Om byggherren inte uppfyller sina
åtaganden enligt kontrollplanen har byggnadsnämnden
ytterst möjlighet att med stöd av 9 kap. 10 § hålla
inne slutbeviset, att förbjuda fortsatt
byggnadsarbete enligt 10 kap. 3 § första stycket och
att förbjuda användning av byggnaden enligt 9 kap.
10 § andra stycket. Enligt 10 kap. 6 § PBL skall
under vissa förutsättningar en särskild avgift om
minst 200 och högst 1 000 kr tas ut om arbete utförs
utan att det finns någon kvalitetsansvarig, någon
underlåter att göra bygganmälan eller
rivningsanmälan när sådan anmälan skall göras eller
arbete utförs i strid med något beslut som
byggnadsnämnden har meddelat enligt PBL.
Utskottet finner inte tillräckliga skäl för att
ändra den nuvarande ordningen och avstyrker motion
2000/01:Bo513 (v) yrkandena 4 och 7.
Rivningsanmälan m.m.
I motion 2000/01:Bo516 (m) yrkande 1 föreslås en
utvärdering av reglerna om rivningsanmälan och
ämnesinventering i PBL. Motionärerna anser att det i
en utvärdering bör analyseras dels om det finns skäl
att höja den högsta avgiften som kan tas ut enligt
10 kap. 6 § PBL, dels om det finns skäl att ta bort
undantaget i 9 kap. 3 § första stycket 4 PBL. I
yrkande 2 föreslår motionärerna ett register eller
en databas för ämnen i byggnader. Tanken är att
uppgifter skall registreras i samband med att en
byggnad uppförs.
Motsvarande förslag avstyrktes våren 2000 (bet.
1999/2000:BoU7). Utskottet fann inte tillräckliga
skäl för att begära det efterlysta förslaget om ett
register samt anförde i övrigt följande.
Den av motionärerna åberopade bestämmelsen i 9
kap. avser bygganmälan. Underlåtenhet att göra
rivningsanmälan kan leda till uttag av särskild
avgift på minst 200 och högst 1 000 kr. Inom
detaljplanelagt område krävs dock, om inte annat
har bestämts i planen eller om uppförandet av
byggnaden eller den aktuella delen inte är
bygglovspliktigt, rivningslov för att riva
byggnader eller delar av byggnader (8 kap. 8 §
PBL). Utför någon utan lov åtgärd som kräver
rivningslov så skall byggnadsavgift tas ut (den
motsvarar fyra gånger avgiften för beviljat lov).
Härutöver kan tilläggsavgift tas ut (10 kap. 4 §
och 7 § första stycket 4). Den avgiften uppgår
ojämkad till 500 kr per kvadratmeter bruttoarea.
Vid beräkningen skall 10 kvadratmeter frånräknas.
Enligt utskottets mening saknas mot denna
bakgrund tillräckliga skäl för att nu höja den
avgift som kan tas ut vid bl.a. underlåtenhet att
göra rivningsanmälan.
Utskottet gör samma bedömning i dag och avstyrker
motion 2000/01:Bo516 (m).
Kommunalt ansvar vid beviljande av bygglov
I motion 2000/01:Bo518 (m) yrkandena 1 och 2
föreslås en översyn av PBL vad gäller det kommunala
ansvaret för bygglov på olämplig plats och en
precisering av det kommunala ansvaret vid beviljande
av bygglov. Motionen har sin utgångspunkt i de stora
översvämningar som inträffade under år 2000.
Enligt skadeståndslagen är kommunen skyldig att
ersätta bl.a. sakskada som vållats genom fel och
försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för
vars fullgörande kommunen svarar. Enligt utskottets
mening har det inte framkommit något som ger
anledning att ifrågasätta lämpligheten i den
nuvarande regleringen. Det förtjänar dock att
uppmärksammas att, såsom närmare redovisas i
bostadsutskottets betänkande 2000/01:BoU6, den som
drabbats av skador i samband med de aktuella
översvämningarna även har andra möjligheter till
ersättning för skada.
Utskottet avstyrker med hänvisning till det
anförda motion 2000/01:Bo518 (m).
Automatiskt bygglov
I motion 2000/01:Bo504 (m) kräver motionären att det
införs en generell regel som innebär att den som
sökt bygglov automatiskt skall erhålla det sökta
lovet två månader efter ansökans inlämnande om
byggandet är i enlighet med kommunens detaljplan och
gällande lagstiftning.
De kriterier som motionären sätter upp för det
automatiska bygglovet (i enlighet med detaljplan och
lagstiftning) motsvarar i princip vad kommunen
prövar vid en ansökan om bygglov. Förslaget torde
förutsätta att en prövning av om kriterierna är
uppfyllda görs inom två månader och synes därför i
praktiken innebära att kommunerna skulle tvingas att
generellt ha handläggningstider på högst två
månader.
Enligt utskottets mening saknas tillräckliga skäl
för den av motionären förespråkade ordningen varför
motion 2000/01:Bo504 (m) avstyrks.
Bygglovsplikt för komplementbyggnader
I motion 2000/01:Bo535 (s) föreslås
bygglovsbefrielse för byggnad upp till 15
kvadratmeter.
Enligt utskottets mening är den gällande maximala
storleken (10 kvadratmeter) för bygglovsbefriade
komplementbyggnader väl anpassad. Utskottet vill
samtidigt erinra om möjligheterna att i detaljplan
eller områdesbestämmelser undanta även större
komplementbyggnader från kravet på bygglov.
Utskottet avstyrker motion 2000/01:Bo535 (s).
Bygglovsplikt för ekonomibyggnader
Motion 2000/01:Bo538 (s) innehåller förslag om
översyn av reglerna om bygglovsplikt för vissa
ekonomibyggnader. Motionären nämner som en möjlighet
att införa bygglovsplikt för byggande av
ekonomibyggnader avsedda för djurhållning.
Beträffande ekonomibyggnader för jordbruk,
skogsbruk eller därmed jämförlig näring krävs inom
detaljplanelagt område bygglov för uppförande,
tillbyggnad och andra ändringar. Utanför sådant
område krävs lov endast för väsentligt ändrat
användningssätt (8 kap. 1 § tredje stycket PBL).
Kommuner har dock möjlighet att med stöd av 8 kap.
6 § tredje stycket 1 PBL besluta om en mer
vidsträckt bygglovsplikt om det föreligger särskilda
skäl. Ett särskilt skäl har ansetts vara att vissa
slag av ekonomibyggnader i nära anslutning till
bostadsområden kan behöva prövas med hänsyn till
risken för immissioner (prop. 1985/86:1). Det
motionären efterlyser synes således redan vara
uppfyllt.
Utskottet avstyrker motion 2000/01:Bo538 (s).
Prövning av tillgänglighet
Motion 2000/01:So540 (kd) yrkande10 innehåller
förslag om att det skall ställas krav på
tillgänglighet i samband med bygglov.
Utskottet delar uppfattningen att tillgängligheten
i den bebyggda miljön skall garanteras alla. Frågan
är dock hur detta skall åstadkommas. Genom de
lagändringar som trädde i kraft under år 1995
inskränktes sålunda den tidigare bygglovsprövningen
till att avse endast en prövning av lokaliseringen
samt den närmare placeringen och utformningen av
byggnaden m.m. Samtidigt infördes ett särskilt
system i 9 kap. PBL för kontrollen av de tekniska
egenskapskraven. Ett mycket väsentligt sådant krav
är kravet på tillgänglighet.
Utskottet finner inte bärande skäl för att ställa
sig bakom ett förslag som innebär en förändring av
denna ordning och avstyrker därför motion
2000/01:So540 (kd) yrkande 10.
Differentierade bygglovsavgifter
Motion Bo513 (v) yrkande 5 innehåller krav på
möjligheter till differentierade bygglovsavgifter.
Bostadsutskottet som behandlade samma förslag
våren 2000 (bet. 1999/2000:BoU7) fann inte
tillräckliga skäl att gå motionärerna till mötes.
Som skäl för sitt ställningstagande anförde
utskottet bl.a. följande.
Kommuner har enligt 11 kap. 5 § PBL rätt att ta
ut avgifter i ärenden angående bl.a. lov med
högst det belopp som motsvarar kommunens
genomsnittliga kostnad för åtgärderna. Kommunen
har alltså inte rätt att debitera den i
respektive ärende faktiska kostnaden. Grunderna
för beräkning av avgifterna skall anges i en taxa
som beslutas av kommunfullmäktige.
Kostnadsuttaget skall grundas på
självkostnadsprincipen. Det innebär att avgifter
för verksamheten inte får tas ut med högre belopp
än som svarar mot kommunens självkostnad.
Även detta förslag fördes fram av Boverket i den
tidigare nämnda utvärderingen. Förslaget har
sålunda redan tidigare varit föremål för
överväganden och därvid avvisats.
Utskottet gör samma bedömning nu och avstyrker
motion Bo513 (v) yrkande 5.
Motion 2000/01:Bo513 (v) yrkande 8 innehåller
förslag om bygglovsprövning av inre förändringar i
kulturhistoriskt värdefull bebyggelse.
Även motion 2000/01:Bo230 (c) yrkande 16 tar upp
frågor om kulturhistoriskt värdefull bebyggelse.
Motionärerna framhåller betydelsen av att ge ökad
vikt åt bevarandefrågorna i planeringen. De
förespråkar bl.a. att det görs en inventering av
efterkrigstidens bebyggelse för att få en översikt
över dessa årtiondens värdefullaste bebyggelse.
Båda förslagen motsvarar yrkanden som avstyrktes
av utskottet våren 2000 (bet. 1999/2000:BoU7).
Utskottet anförde bl.a. följande.
Inredande av ytterligare bostad eller lokal är
bygglovspliktigt enligt 8 kap. 1 § medan inre
förändringar i övrigt i princip inte är det.
Regleringen i 8 kap. 6 § första stycket 3 PBL ger
dock kommunen - såvitt gäller byggnader som är
särskilt värdefulla från historisk,
kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig
synpunkt eller som ingår i ett bebyggelseområde
av denna karaktär - möjlighet att införa
prövningsplikt och härigenom bevaka att olika
detaljer på och även inne i dessa byggnader
bevaras. Det kan gälla t.ex. gipsfigurer,
ornament, stuckaturer, dörrar, fönster,
verandasnickerier, kakelugnar och takmålningar.
Kommunen har även möjlighet att genom
skyddsbestämmelser tillgodose bevarandeintressen.
Planlösning, intressanta konstruktioner,
installationer och fast inredning av olika slag
avsågs kunna omfattas av denna möjlighet (prop.
1985/86:1).
Som framgår av den kortfattade redogörelsen ovan
innebär nu gällande reglering att det finns ett
väl tilltaget utrymme för att genom kommunala
beslut införa prövningsplikt för inre åtgärder.
- - -
Som utskottet anförde i betänkande 1998/99:BoU4
kan det hävdas att PBL i sin nuvarande utformning
(efter 1995) erbjuder större möjligheter att
skydda kulturbyggnader och kulturmiljöer än
tidigare. Här kan nämnas möjligheten att i
detaljplan eller områdesbestämmelser precisera
varsamhetskravet i 3 kap. 10 § PBL (5 kap. 7 §
första stycket 4 och 16 § 4 PBL).
- - -
Som utskottet anförde våren 1999 är det
[samtidigt] viktigt att framhålla det ansvar som
kommunerna har på området. Det är således ett
kommunalt ansvar att med stöd av PBL utfärda
erforderliga skyddsbestämmelser m.m. Motsvarande
synpunkter gör sig gällande beträffande den
efterlysta inventeringen.
Utskottet står fast vid dessa bedömningar och
avstyrker motionerna 2000/01:Bo513 (v) yrkande 8 och
2000/01:Bo230 (c) yrkande 16.
Gröna områden och strandnära mark
I motion 2000/01:Bo223 (c) yrkande 7 ställs krav på
samlade regler för användandet av strandnära mark i
tätorter och tätortsnära områden.
Enligt motion 2000/01:Bo230 (c) yrkande 10 bör det
finnas möjlighet att ställa krav på
kompensationsmark vid ianspråktagande av parkmark. I
samma motions yrkande 15 ställs dessutom krav på
ytterligare instrument för skydd av mindre
grönområden i stadsmiljö.
Bostadsutskottet har tidigare avstyrkt liknande
motionsförslag (se bl.a. betänkande 1999/2000:BoU7).
Utskottet har bl.a. pekat på att de förändringar av
PBL som trädde i kraft i mitten av 1990-talet
innebar krav på att bebyggelsemiljön inom områden
med sammanhållen bebyggelse skall utformas med
hänsyn till behovet av parker och andra grönområden.
Utskottet har även framhållit att lagändringarna
dessutom innebär att skyddsbestämmelser kan tas in i
detaljplan eller områdesbestämmelser för tomter och
allmänna platser som är särskilt värdefulla från
bl.a. miljömässig synpunkt (2 kap. 4 §, 5 kap. 7 och
16 §§ PBL). Utskottet har också hänvisat till den
bestämmelse som numera återfinns i 3 kap. 6 § MB
första stycket vari anges att behovet av grön-
områden i tätorter och i närheten av tätorter skall
beaktas särskilt.
Enligt utskottets mening är regelverket i allt
väsentligt utformat på ett sätt som gör det möjligt
för kommunerna att åstadkomma det som motionärerna
eftersträvar. Utskottet finner inte tillräckliga
skäl för att gå motionärerna till mötes. Motionerna
2000/01:Bo223 (c) yrkande 7 samt 2000/01:Bo230 (c)
yrkandena 10 och 15 avstyrks.
Byggande i vissa miljöer med lokal särprägel
I motion 2000/01:Bo514 (m) yrkande 11 uppmärksammas
de byar som har en särprägel som innebär att
näringsverksamhet, ofta jordbruk och annan
småföretagsamhet, blandas med bostäder. Motionen
innehåller förslag om en utredning för att klargöra
om det behövs ett klargörande av nuvarande
lagstiftning så att fortsatt diversifierad
verksamhet med såväl näringsverksamhet som boende
kan fortgå i dessa miljöer.
Vid behandlingen av motsvarande yrkande i
betänkande 1999/2000:BoU7 anförde utskottet bl.a.
följande.
De frågor som aktualiseras av motionären utgör
exempel på avvägningar mellan olika intressen som
det ankommer på kommuner att göra t.ex. vid
detaljplaneläggning. Liknande avvägningar kan bli
aktuella vid bygglovsprövning. Enligt utskottets
mening framstår det som mindre lämpligt att lösa
de av motionären nu aktualiserade frågorna genom
ytterligare preciseringar i lagstiftningen.
Utskottet har samma uppfattning i dag och
avstyrker motion 2000/01: Bo514 (m) yrkande 11.
Samrådsplikt inför markarbeten
Motionerna 2000/01:Bo514 (m) yrkande 10 och
2000/01:N323 (fp) yrkande 12 innehåller krav på
skyldighet för kommuner och andra utförare att i
samband med bl.a. gatuarbeten informera och samråda
med näringsidkare och andra som berörs av ingreppen.
Motsvarande förslag har tidigare avstyrkts av
utskottet (se bl.a. betänkande 1999/2000:BoU7) med
hänvisning till följande.
Arbeten som innebär att gator, torg och andra
sådana platser grävs upp gäller i stor
utsträckning reparationer av olika ledningsnät,
utbyte eller omläggningar av ledningar och
dylikt. I sådana fall föreligger normalt inga
krav enligt lag på att information skall ha
lämnats till eller att samråd skall ha skett med
nyttjanderättshavarna på de fastigheter som
påverkas av arbetena, t.ex. näringsidkare. Denna
typ av arbeten utförs inte bara av kommunen utan
också av ledningsägande bolag, och de närmare
förutsättningarna för när och hur arbetena skall
utföras kan vara reglerade i avtal mellan
kommunen och bolaget. Utskottet anser att ett
informations- och samrådsförfarande regelmässigt
framstår som eftersträvansvärt, bl.a. med de
syften som motionärerna anför. Särskilt gäller
detta om arbetena beräknas dra ut på tiden eller
på annat sätt är mer omfattande. Ett sådant
förfarande har fördelar för samtliga inblandade
vilket bör utgöra skäl nog för kommunerna till nu
aktuella åtgärder. Det torde också i praktiken
vara det vanliga att kommunerna informerar och
bereder möjligheter till samråd. Trots de värden
som ligger i att så sker anser utskottet att det
skulle föra för långt att införa ett generellt
krav på kommunerna i dessa avseenden. Utskottet
anser således att den i motionerna väckta frågan
inte bör få sin lösning genom lagstiftning.
Utskottet gör samma bedömning i dag och avstyrker
motionerna 2000/01: Bo514 (m) yrkande 10 och
2000/01:N323 (fp) yrkande 12.
Boendeplikt
Motion 2000/01:Bo404 (kd) innehåller en begäran om
förslag på åtgärder för att förbättra
förutsättningarna för åretruntboende i skärgården.
Motionärerna pekar på möjligheten att införa
boendeplikt i förvärvslagstiftning och ser som ett
alternativ att ge kommunerna möjlighet att i sin
revidering av befintliga planer och vid ny
detaljplanering avgränsa områden för åretruntboende
och där införa boendeplikt.
Bostadsutskottet avstyrkte förslag om boendeplikt
i betänkande 1999/2000:BoU6.
Fram till årsskiftet 1999/2000 gällde lagen
(1992:1368) om tillstånd till vissa förvärv av fast
egendom. Den innebar vissa restriktioner när det
gällde förvärv av fritidsfastigheter.
Tillståndsplikten omfattade som huvudregel
förvärvare som var bosatta utomlands och utländska
juridiska personer. I samband med Sveriges
förhandlingar om medlemskap i EU bedömdes lagen inte
stå i överensstämmelse med EG-rättens regler om fri
rörlighet för kapital. Lagen upphävdes med anledning
av att Sverige enligt anslutningsfördraget endast
fick ha kvar sina restriktioner i fråga om
fritidsfastigheter under en tid av fem år, dvs. till
utgången av 1999.
Regeringens överväganden i proposition 1998/99:126
om upphävandet av 1992 års lag omfattade bl.a.
frågan om planinstrumenten kan användas för att
reglera fritidsboendet. Regeringen sade sig då inte
vara beredd att föreslå regler av detta slag (prop.
126). Bl.a. redogjordes därvid för tidigare
överväganden vid vilka konstaterats att en ordning
av detta slag skulle vara en omständlig och kostsam
process (Ds 1988:73 och 1989:78).
Mot den angivna bakgrunden föreligger det enligt
utskottets mening inte bärande skäl för att gå
motionärerna till mötes. Motion 2000/01:Bo404 (kd)
avstyrks.
Husbåtsboende
Motion 2000/01:Bo533 (m) innehåller förslag om en
översyn av lagstiftningen för att underlätta boende
i husbåt. Motionärerna tar bl.a. upp frågor om
upprättande av detaljplan, avstånd mellan båtar,
anslutning av el, vatten och avlopp samt brandskydd.
Enligt bostadsutskottets mening är det viktigt att
ta till vara alla möjligheter för att skapa bostäder
och stimulera nya lösningar på den bostadsbrist som
råder i delar av landet. Det har emellertid inte
visats föreligga något konkret problem som skulle
motivera den förespråkade översynen, varför
utskottet för närvarande inte är berett att ställa
sig bakom förslaget. Utskottet förutsätter dock att
regeringen bevakar denna fråga och om behov skulle
uppstå tar initiativ för att underlätta utvecklingen
av denna boendeform.
Utskottet avstyrker motion 2000/01:Bo533 (m).
Ledningsrätt
I motion 2000/01:Bo413 (s) tar motionären upp frågan
om behovet av att tydliggöra ansvaret för kablar
under jord. Motionären syftar på bl.a. teleledningar
och anför att det ofta är oklart vem som har rätt
att gräva ned kablarna i marken och osäkert vem som
ansvarar för underhåll o.d.
Rätten att dra fram och begagna ledningar kan
uppkomma främst genom förrättningsbeslut av
lantmäterimyndighet eller genom avtal med
fastighetsägaren. Ledningsrätt som uppkommit genom
beslut av lantmäterimyndigheten registreras i
fastighetsregistret. Avtal om motsvarande
nyttjanderätt kan inskrivas och registreras då också
i registret. Avtal som inte är inskrivna återfinns
inte i registret. Vidare framgår det inte av
registret vem som är innehavare av rättigheten,
såvida det inte är fråga om en ledningsrätt som är
knuten till en fastighet. Den lagfarne ägaren av
denna fastighet är då även innehavare av
ledningsrätten.
Tillgång till fastighetsregistret kan erhållas via
bl.a. lokala lantmäterimyndigheter, banker och vissa
kommunala förvaltningar.
Av den akt som hör till ledningsrättsbeslutet
framgår vem som är sökande. Den uppgiften kan
lantmäterimyndigheten ta fram manuellt. Rätten kan
dock ha överlåtits och överlåtelsen i sig
registreras inte. För att med säkerhet kunna veta
vem som innehar rätten krävs därför i princip att
kontakt tas med den som enligt akten har fått
ledningsrätt och i förekommande fall den som rätten
därefter har överlåtits till. Det kan dessutom vara
fråga om överlåtelser i flera led.
I de fall då det inte har registrerats att det
finns en rättighet men det konstateras att det finns
en ledning är det närmast fastighetsägaren (eller
dennes företrädare) som kan lämna upplysningar om
till vem som rättigheten har upplåtits.
Frågan om registrering av vem som innehar
ledningsrätten eller nyttjanderätten har
uppmärksammats av bl.a. Lantmäteriverket i remissvar
över departementspromemorian Överföring av
fastighetstillbehör (Ds 2000:10) och i Ledningsrätt
i IT-tider, Observatorierapport 30/2001 från det IT-
rättsliga observatoriet. Lantmäteriverket har
föreslagit att ledningsrättslagen kompletteras med
regler om obligatorisk registrering av aktuell
innehavare av ledningsrätten.
Frågeställningen har inte färdigbehandlats inom
Regeringskansliet.
Utskottet finner inte tillräckliga skäl för att
föregripa kommande överväganden inom
Regeringskansliet i frågan och avstyrker motion
2000/01:Bo413 (s).
Tomts skick
Motion 2000/01:Bo537 (m) innehåller förslag om att
kravet i 3 kap. 17 § PBL att tomt skall hållas i
vårdat skick bör klargöras. Motionären hänvisar till
att problem uppstått när kommuner och länsrätter
haft olika uppfattningar.
Det torde rent generellt inte vara ovanligt att
kommuner och domstolar i olika frågor gör olika
bedömningar. Att detta skulle vara ett speciellt
problem beträffande den aktuella frågeställningen
ger motionen inte belägg för. Inte heller i övrigt
ger motionen bärande skäl för det önskade
klarläggandet. Utskottet avstyrker motion
2000/01:Bo537 (m).
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
Med hänvisning till de motiveringar som framförs
under Utskottets överväganden föreslår utskottet att
riksdagen fattar följande beslut:
1. Övergripande krav på kommunernas
planer
Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Bo223
yrkandena 1 och 3, 2000/01:Bo230 yrkandena 12 och
13, 2000/01:Bo233 yrkandena 3 och 4,
2000/01:Bo526, 2000/01:So539 yrkande 3 samt
2000/01:T208 yrkande 4.
Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Bo233
yrkande 21, 2000/01: Bo513 yrkandena 3, 6 och 9
samt 2000/01:Bo539 yrkande 3.
Reservation 20 (kd, c, fp)
Reservation 21 (v)
Reservation 22 (mp)
15. Bygganmälan och slutanmälan
Riksdagen avslår motion 2000/01:Bo513 yrkandena
4 och 7.
Reservation 23 (v)
16. Rivningsanmälan m.m.
Riksdagen avslår motion 2000/01:Bo516.
17. Kommunalt ansvar vid beviljande av
bygglov
Riksdagen avslår motion 2000/01:Bo518.
18. Automatiskt bygglov
Riksdagen avslår motion 2000/01:Bo504.
Reservation 24 (m)
19. Bygglovsplikt för komplementbyggnader
Riksdagen avslår motion 2000/01:Bo535.
Reservation 25 (m, c)
20. Bygglovsplikt för ekonomibyggnader
Riksdagen avslår motion 2000/01:Bo538.
21. Prövning av tillgänglighet
Riksdagen avslår motion 2000/01:So540 yrkande
10.
Reservation 26 (kd, c)
22. Differentierade bygglovsavgifter
Riksdagen avslår motion 2000/01:Bo513 yrkande
5.
23. Kulturhistoriskt värdefull bebyggelse
Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Bo230
yrkande 16 och 2000/01:Bo513 yrkande 8.
Reservation 27 (v, kd, fp)
Reservation 28 (c)
24. Gröna områden och strandnära mark
Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Bo223
yrkande 7 samt 2000/01:
Bo230 yrkandena 10 och 15.
Reservation 29 (c)
Reservation 30 (mp)
25. Byggande i vissa miljöer med lokal
särprägel
Riksdagen avslår motion 2000/01:Bo514 yrkande
11.
Reservation 31 (m)
26. Samrådsplikt inför markarbeten
Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Bo514
yrkande 10 och 2000/01:N323 yrkande 12.
Reservation 32 (m, kd, c, fp)
27. Boendeplikt
Riksdagen avslår motion 2000/01:Bo404.
28. Husbåtsboende
Riksdagen avslår motion 2000/01:Bo533.
Reservation 33 (m)
29. Ledningsrätt
Riksdagen avslår motion 2000/01:Bo413.
30. Tomts skick
Riksdagen avslår motion 2000/01:Bo537.
Stockholm den 5 april 2001
På bostadsutskottets vägnar
Knut Billing
Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Knut
Billing (m), Lennart Nilsson (s), Bengt-Ola Ryttar
(s), Lilian Virgin (s), Owe Hellberg (v), Ulla-Britt
Hagström (kd), Sten Andersson (m), Inga Berggren
(m), Siw Wittgren-Ahl (s), Sten Lundström (v), Carl-
Erik Skårman (m), Rigmor Stenmark (c), Leif
Jakobsson (s), Harald Bergström (kd), Helena
Bargholtz (fp), Mikael Johansson (mp) och Dag
Ericson (s).
Reservationer
Utskottets förslag till riksdagsbeslut och
ställningstaganden har föranlett följande
reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken
punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som
behandlas i avsnittet.
1. Övergripande krav på kommunernas planer
(punkt 1)
av Ulla-Britt Hagström (kd) och Harald Bergström
(kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs i reservation 1.
Tillkännagivandet görs med anledning av motionerna
2000/01:Bo233 yrkandena 3 och 4 och 2000/01:Bo230
yrkande 12. Därmed avslås motionerna 2000/01:Bo223
yrkandena 1 och 3, 2000/01:Bo230 yrkande 13,
2000/01:Bo526, 2000/01:So539 yrkande 3 och
2000/01:T208 yrkande 4.
Ställningstagande
Enligt vår mening är det viktigt att i all planering
framhålla kvinnoperspektivet. Detta perspektiv gör
sig gällande rent allmänt när det handlar om
beslutsfattande i plan- och byggfrågor. Det är vår
förvissning att om kvinnor i större utsträckning
fick ett inflytande i dessa frågor så skulle
resultatet bli bättre. Många kvinnor har ett
vardagsliv, i synnerhet kvinnor med barn, som gör
att de är mer beroende än män av hur bebyggelse,
trafik o.d. utformas och lokaliseras.
Den kristdemokratiska bostadspolitiken har som
utgångspunkt att människor skall känna trygghet i
sitt boende. Trygghet och valfrihet i boendet är en
del av Kristdemokraternas familjepolitik. En god
uppväxtmiljö för barn och ungdomar skall främjas
genom samhälls- och bostadsplanering.
Konsekvensbeskrivningar av barnens situation skall
därför alltid göras i samband med utveckling av
bostadsområden.
Kommunerna har den suveräna rätten att bestämma
över hur marken och vattnet skall användas i den
egna kommunen. De avgör också om och när samt för
vilket eller vilka ändamål som planering skall ske.
Planmonopolet innebär möjligheter att styra
samhällsutvecklingen samtidigt som det ger en
skyldighet att i planer göra avvägningar mellan
enskilda och allmänna intressen. I förarbeten till
plan- och bygglagen betonas vikten av en totalsyn på
utvecklingen inom en kommun.
Kommunerna bär huvudansvaret för att de allmänna
intressena beaktas. Detta ställer höga krav på
beslutsunderlag, öppenhet samt att så många
intressenter som möjligt får chansen att delta i
planprocessen. Till allmänna intressen hör
miljöhänsyn, estetik, kulturarv, kulturhistoria,
trygghet, trivsel, närhet m.m. Dessa intressen skall
vägas mot enskilda intressen och fri konkurrens. Det
behövs en översyn av lagen för att bl.a. öka
delaktigheten för medborgarna.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad vi framför. Våra
förslag lämnas med anledning av motionerna
2000/01:Bo233 (kd) yrkandena 3 och 4 och
2000/01:Bo230 (c) yrkande 12. Övriga motions-
yrkanden avstyrks.
2. Övergripande krav på kommunernas planer
(punkt 1)
av Rigmor Stenmark (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs i reservation 2.
Tillkännagivandet görs med anledning av motionerna
2000/01:Bo223 yrkandena 1 och 3, 2000/01:Bo230
yrkandena 12 och 13, 2000/01:Bo233 yrkandena 3 och 4
och 2000/01:So539 yrkande 3. Därmed avslås
motionerna 2000/01:Bo526 och 2000/01:T208 yrkande 4.
Ställningstagande
Enligt min mening är det angeläget att staten anger
en strategi för en samhällsförändring som ger
utrymme för ökad mångfald med lokala lösningar i
kombination med att nödvändiga nationella mål om
grundläggande samhällsuppgifter kan behållas.
Strategin bör bl.a. innehålla följande:
- Ett omvänt planeringsperspektiv, dvs. nerifrån och
upp.
-
- En planeringsmodell där kvinnors och barns
möjligheter att vara med och påverka är ett
naturligt inslag.
-
- En planeringsmodell där även miljötänkande är ett
naturligt inslag.
-
- Stärkt inflytande för lokala utvecklingsgrupper.
-
- Mer makt, ansvar och resurser åt brukarstyrelser
och andra organ för självförvaltning.
-
- Uppmuntrat samarbete mellan privat, offentlig och
ideell sektor.
-
- Byggande, boende och samhällsplanering kan inte
betraktas som könsneutrala verksamheter.
-
I sammanhanget finner jag det även angeläget att
framhålla vikten av trygghet i boendet. Detta
förutsätter makt över det egna boendet. Många
kvinnor har ett vardagsliv, i synnerhet kvinnor med
barn, som gör att de är mer beroende än män av hur
bebyggelse, trafik o.d. utformas och lokaliseras. En
angelägen följdfråga blir vilka möjligheter kvinnor
har att påverka villkoren för sin vardag. Detta
påpekade även den bostadspolitiska utredningen i sin
slutrapport.
Tryggare bostadsmiljöer handlar även om
överlevnadsfrågor, att må bra. I många
bostadsområden syns i dag tecken på sämre hälsa.
Allergier, överkänslighet mot olika ämnen som
fortfarande följer av byggmaterial, dålig luft,
bristfälliga ventilationsmöjligheter, bullerskador,
vantrivsel m.m. skapar inte det trygga samhälle som
vi alla vill ha. I all samhällsplanering, inte minst
i den fysiska samhällsplaneringen, måste
hälsoaspekter vägas in.
Även goda uppväxtmiljöer för barn och ungdomar
skall främjas genom samhälls- och bostadsplanering.
Konsekvensbeskrivningar av barnens situation skall
därför alltid göras i samband med utveckling av
bostadsområden.
En god välfärd uppnås bäst i ett samhälle där
människor har meningsfulla uppgifter och där alla
behövs. Finmaskiga sociala nätverk och lokal
samverkan för gemensamma angelägenheter utgör
grunden för den sociala tryggheten. I närsamhället
samverkar yngre och äldre. De löser gemensamma
problem i grannskapet, visar öppenhet och
solidaritet oberoende av ålder och andra
förutsättningar. Stadsdelar, förorter och samhällen
skall planeras så att människor ur olika
åldersgrupper kan träffas. En positiv utveckling av
staden som miljö är intimt sammankopplad med ett
mångfacetterat näringsliv, bra
utbildningsmöjligheter och ett stimulerande kultur-
och fritidsliv. Kort sagt en miljö där det finns en
närhet mellan umgänge, boende, arbete och service.
En positiv utveckling förutsätter en levande stad
med många naturliga mötesplatser, som motverkar
rotlöshet och skapar trygghet.
Gator, torg och byggnader som utgör scener och
kulisser i stadens offentliga rum behöver utformas
med omsorg. En estetisk utformning av byggandet är
nödvändigt. Ett bra stadssamhälle förutsätter att
kreativiteten och verksamheter av många olika slag
frodas. Tillgång till bra offentlig service är ett
allmänt krav, och det är enligt min uppfattning
tillfredsställande att exempelvis
storstadspropositionen lyfter fram samordnade
medborgarkontor som ett bra exempel för att få
kraven på en god samhällsservice tillgodosedda.
Medborgarkontor är dock enbart en början. Samhällets
uppgift är inte enbart att ta ett ansvar för att
tillhandahålla basservice utan också att stimulera
till delaktighet och ansvarstagande. Det politiska
systemet måste tillåta olikheter, mångfald och
variation för att tillvarata initiativ och
engagemang. Skall denna idé om en mer skapande stad
kunna realiseras måste stadsbyggandet utgå från
varje stadsdels eller förorts behov och
förutsättningar för förnyelse och utveckling.
Kommunerna bär huvudansvaret för att de allmänna
intressena beaktas. Detta ställer höga krav på
beslutsunderlag, öppenhet samt att så många
intressenter som möjligt får chansen att delta i
planprocessen. De allmänna intressena skall vägas
mot enskilda intressen och fri konkurrens. Det
behövs en översyn av lagen för att i dessa
sammanhang öka delaktigheten för medborgarna.
Jag föreslår att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad jag framför.
Mitt förslag lämnas med anledning av
motionerna 2000/01:Bo223 (c) yrkandena 1 och
3, 2000/01:Bo230 (c) yrkandena 12 och 13,
2000/01:So539 (c) yrkande 3 och
2000/01:Bo233 (kd) yrkandena 3 och 4. Övriga
motionsyrkanden avstyrks.
3. Övergripande krav på kommunernas planer
(punkt 1)
av Mikael Johansson (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs i reservation 3.
Tillkännagivandet görs med anledning av motionerna
2000/01:T208 yrkande 4 och 2000/01:Bo233 yrkande 4.
Därmed avslås motionerna 2000/01:Bo223 yrkandena 1
och 3, 2000/01:Bo230 yrkandena 12 och 13,
2000/01:Bo233 yrkande 3, 2000/01:Bo526 och
2000/01:So539 yrkande 3.
Ställningstagande
Det är viktigt att barn känner trygghet och harmoni
i sitt boende. Familjernas möjligheter att välja
boendeform har givetvis betydelse för en harmonisk
uppväxt för barn och ungdomar.
Generellt sett är det dock av än större betydelse
för uppväxtmiljön att samhälls- och
bostadsplaneringen beaktar uppväxtmiljöns betydelse.
Härigenom kan det skapas fler miljöer som främjar en
harmonisk uppväxt och möjligheter för fler att välja
att bosätta sig i sådana miljöer. Planeringen bör
således verka för en god uppväxtmiljö för barn och
ungdomar. För att kunna uppnå detta krävs det
konsekvensbeskrivningar av barnens situation i
samband med utveckling av bostadsområden. Jag anser
därför att det alltid skall upprättas sådana
konsekvensbeskrivningar i samband med ändringar av
planer eller framtagande av nya planer.
Vidare bör PBL ses över så att samhällsbygget ej
kan ske i strid med gällande miljö- och
hälsoskyddslagstiftning. Vi får nämligen aldrig
glömma att de i strid med miljöbalken existerande
luftföroreningar som bensin och diesel ställer till
med orsakar astma, luftvägsinfektioner och en mängd
cancerfall varje år. Förutom allt mänskligt lidande
drabbas samhället varje år också av stora kostnader
till följd av dessa luftföroreningar.
Jag föreslår att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad jag framför. Mitt
förslag lämnas med anledning av motionerna
2000/01:T208 (mp) yrkande 4 och 2000/01: Bo233 (kd)
yrkande 4. Övriga motionsyrkanden avstyrks.
4. Barns inflytande (punkt 2)
av Owe Hellberg (v), Sten Lundström (v) och
Rigmor Stenmark (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde
ha följande lydelse:
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs i reservation 4.
Tillkännagivandet görs med anledning av motion
2000/01: Bo511 yrkande 2.
Ställningstagande
I FN:s barnkonvention slås fast att barnens bästa
alltid skall komma i första rummet (3 §) och att
barnet har rätt att uttrycka sin mening i alla
frågor som berör det. När domstolar och myndigheter
behandlar fall som rör barnet skall barnet alltid
höras och barnets intresse komma i första rummet
(12-15 §§). Vidare fastslås att barnet har rätt till
lek, vila och fritid (31 §). I målen för den svenska
bostadspolitiken betonas särskilt vikten av att
främja en god uppväxt för barn och ungdom. Detta har
dålig förankring i den svenska lagstiftningen.
I plan- och bygglagen finns sålunda i dag inget
som tillförsäkrar att barns åsikter och intressen
beaktas. Däremot finns det på andra håll exempel på
hur man kan bevaka barns intressen. Det gäller bl.a.
i Norge med nationell lagstiftning och i en del
kommuner. Utifrån dessa kunskaper torde det vara
förhållandevis enkelt för regeringen att lägga
förslag under år 2001 på hur barns intressen skall
beaktas i samhälls- och trafikplaneringen. Reglerna
borde införas i plan- och bygglagen och skulle vara
ett utmärkt bevis på den stolta deklarationen i
regeringsförklaringen om att barnen skall stå främst
och att FN:s barnkonvention skall efterlevas. I
regeringsförklaringen uttrycktes att Sverige är och
skall vara världens barnvänligaste land. Detta borde
innebära att regeringen omedelbart skulle ställa sig
bakom förslaget om att barnens inflytande skall
beaktas i samhälls- och trafikplanering.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad vi framför. Vårt
förslag lämnas med anledning av motion 2000/01:Bo511
(v) yrkande 2.
5. Planprocessen (punkt 3)
av Knut Billing (m), Ulla-Britt Hagström (kd),
Sten Andersson (m), Inga Berggren (m), Carl-Erik
Skårman (m), Rigmor Stenmark (c), Harald
Bergström (kd) och Helena Bargholtz (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 3 borde
ha följande lydelse:
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs i reservation 5.
Tillkännagivandet görs med anledning av motionerna
2000/01:Bo234 yrkande 3, 2000/01:Bo235 yrkande 1,
2000/01:Bo414 yrkande 3 och 2000/01:Bo506 yrkande 1.
Ställningstagande
I dag kan en detaljplan överklagas i tre instanser.
Mycket få överklaganden vinner gehör, men ärendena
fördröjs kraftigt. Därefter kan själva bygglovet
överklagas i ända upp till fyra instanser. Med
dagens lagstiftning kan plan- och byggprocessen
härigenom fördröjas i åratal med höga kostnader som
följd.
Det faktum att en detaljplan kan överklagas i tre
instanser och ett efterföljande bygglov i så många
som fyra instanser verkar avskräckande för många
intressenter, och de kostnadsökningar som
förseningarna medför omöjliggör många projekt.
Naturligtvis skall rätten och möjligheten att
överklaga både detaljplaner och bygglov kvarstå men
omfattningen i vilken man i dag kan överklaga måste
begränsas.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad vi framför. Vårt
förslag lämnas med anledning av motionerna
2000/01:Bo234 (c) yrkande 3, 2000/01:Bo235 (fp)
yrkande 1, 2000/01:Bo414 (m) yrkande 3 och
2000/01:Bo506 (m) yrkande 1.
6. Beslutsunderlag och översiktsplaners
innehåll (punkt 4)
av Owe Hellberg (v), Sten Lundström (v) och
Mikael Johansson (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 4 borde
ha följande lydelse:
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs i reservation 6.
Tillkännagivandet görs med anledning av motion
2000/01:Bo5 yrkande 7.
Ställningstagande
I Europa har regionaliseringen ökat parallellt med
globaliseringen. En liknande utveckling kan
observeras i Sverige, där regionerna har många
gemensamma intressen och problem. Infrastruktur och
bostadsförsörjning framträder särskilt tydligt som
regionala intressen. I Sverige har den regionala
planeringen en relativt svag ställning. Regionplaner
antas sällan av breda politiska majoriteter, utan
fyller bara en funktion som samråds- och
diskussionsunderlag. Inom Stockholms län (region-
och trafikplanekontoret) pågår nu arbetet med en
andra generationens regional utvecklingsplan,
RUFS2000. Den nya planen har begränsad formell
betydelse eftersom den saknar rättsverkan. Trots det
är den av oerhört stor strategisk betydelse för
utvecklingen i regionen. Kommunerna har en
nyckelroll i boendeplanering och bostadsförsörjning,
men de är beroende av att samordna planeringen med
närliggande kommuner. Regeringen bör se över
landstingens och länsstyrelsernas roll och
befogenheter vad gäller regionala intressen i den
fysiska planeringen.
Förändringarna i PBL i samband med införandet av
det kommunala planmonopolet (prop. 1985/86:1) ledde
fram till att länsstyrelserna inte längre skall
fastställa kommunernas antagandebeslut. Detta
innebär dock inte att planmonopolet berättigar till
vilka beslut som helst. Planmonopolet gäller inom
kommungränsen och regleras av PBL:s stränga krav på
intresseavvägningar och därmed på beslutsunderlaget.
Det är också klart uttryckt att planläggningsbeslut
som får effekt på andra kommuner skall diskuteras
och samordnas med dessa. Om man inte lyckas med
samordningen skall det normalt medföra att planen
inte får antas.
Enligt vår mening krävs dock ett förtydligande av
PBL vad gäller lokaliseringsbeslut och
mellankommunala och regionala effekter. Vi vill
ställa krav på beslutsunderlaget inför beslut som
får mellankommunala och regionala konsekvenser. Vi
vill också ställa krav på att planläggningsbeslut,
som får ingripande regionala effekter, skall belysas
i översiktsplanen före detaljplanläggning.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad vi framför. Vårt
förslag lämnas med anledning av motion 2000/01:Bo5
(v) yrkande 7.
7. Agenda 21 och Habitatagendan (punkt 5)
av Ulla-Britt Hagström (kd) och Harald Bergström
(kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 5 borde
ha följande lydelse:
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs i reservation 7.
Tillkännagivandet görs med anledning av motion
2000/01:
Bo233 yrkande 2.
Ställningstagande
Det handlingsprogram för hållbar utveckling som
antogs vid FN:s konferens om miljö och utveckling
1992 (Agenda 21) kan sammanfattas som en uppmaning
att arbeta för en hållbar samhällsutveckling.
Det handlingsprogram som antogs vid FN:s
världskonferens 1996 (Habitat) inriktades på de två
övergripande målen en rimlig bostad för alla och en
hållbar utveckling av människors boplatser i en
värld av växande städer.
Det finns i Agenda 21 och Habitatagendan en
gemensam syn på den lokala nivåns betydelse i
genomförandet. Att kommunerna har en nyckelroll i
genomförandet betonas starkt, liksom vikten av
medborgarnas delaktighet och
"underifrånperspektiven". Kvinnors och ungdomars
medverkan lyfts särskilt fram. Det är därför viktigt
att följa upp att Agenda 21 och Habitatagendan når
genomslag i kommunernas översiktsplaner.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad vi framför. Vårt
förslag lämnas med anledning av motion 2000/01:Bo233
(kd) yrkande 2.
8. Kommunernas flexibilitet i planeringen
(punkt 6)
av Knut Billing (m), Ulla-Britt Hagström (kd),
Sten Andersson (m), Inga Berggren (m), Carl-Erik
Skårman (m), Rigmor Stenmark (c), Harald
Bergström (kd) och Helena Bargholtz (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 6 borde
ha följande lydelse:
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs i reservation 8.
Tillkännagivandet görs med anledning av motionerna
2000/01:Bo230 yrkande 19 och 2000/01:Bo514 yrkande
1.
Ställningstagande
Sverige har en mycket hög bostadsstandard. Detta gör
självfallet att bostadskostnaderna tar en stor del
av familjeekonomin. Många människor vill samtidigt
utveckla alternativa boendeformer, som inte ryms i
dagens boende. Regelverket för byggande har under
senare år förenklats. De möjligheter till
förenklingar som finns har dock inte tagits till
vara fullt ut i kommunerna. I plan- och bygglagen
ges stora möjligheter till flexibilitet. Kommunen
kan således i detaljplan eller i områdesbestämmelser
ställa såväl sänkta som skärpta krav på bebyggelses
utformning och bygglovspliktens utformning. Trots
att det nu är nästan 15 år sedan plan- och bygglagen
trädde i kraft har dock mycket blivit vid det gamla.
Flexibiliteten som eftersträvades har i stor
utsträckning uteblivit.
Det är enligt vår mening därför dags att göra en
utvärdering av hur möjligheterna till flexibilitet
har tagits till vara i den kommunala planeringen. I
sammanhanget bör det också analyseras skälen till
varför möjligheterna i förekommande fall inte har
tagits till vara. Därefter bör eventuella åtgärder
för att öka flexibiliteten övervägas. Boverket bör
ges ett sådant utvärderingsuppdrag.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad vi framför. Vårt
förslag lämnas med anledning av motionerna
2000/01:Bo230 (c) yrkande 19 och 2000/01:Bo514 (m)
yrkande 1.
9. Servicezoner (punkt 7)
av Knut Billing (m), Sten Andersson (m), Inga
Berggren (m) och Carl-Erik Skårman (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 7 borde
ha följande lydelse:
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs i reservation 9.
Tillkännagivandet görs med anledning av motionerna
2000/01:Bo501 och 2000/01:Bo514 yrkande 12.
Ställningstagande
Vi gör alla olika prioriteringar av vad som är
viktigt i livet. Möjligheten att få bygga och bo
efter individuella önskemål inskränks alltför ofta
av kommunpolitikernas möjlighet att avstå från att
detaljplanelägga områden. Detta medför att inga
bygglov kan beviljas, vilket är ett effektivt sätt
för kommunpolitikerna att styra var medborgarna
skall bygga och bo.
Det finns ofta önskemål om att kunna bosätta sig i
t.ex. storstadskommunernas glesbygder. Motiveringen
från de kommunpolitiker som nekar bosättning är att
det blir dyrt ur kommunalekonomisk synvinkel vad
beträffar kommunal service som t.ex. skola,
skolskjutsar, barn- och äldreomsorg. Här är kommunen
ofta dessutom låst av tvingande lagstiftning, t.ex.
via socialtjänstlagen. Kommunerna framhåller i många
fall att dyra lösningar för kommunal anslutning till
vatten och avlopp är nödvändiga. Dessa frågor går
ofta att lösa med lokala, miljöanpassade lösningar.
När det gäller övriga serviceområden går det
naturligtvis ofta att även där hitta lösningar som
är bra för både den enskilde medborgaren och
kommunen.
Ett sätt att lösa problemen och i princip låta
medborgarna bygga och bo mer fritt är att man delar
in kommunen i servicezoner. Då har alla parter redan
från början klart för sig vad som gäller för
kommunens åtaganden, dvs. vad den enskilde kan få
för service. Om medborgare med denna vetskap väljer
att bosätta sig i en zon med en lägre servicegrad
gör han/hon det för att han/hon prioriterar t.ex.
närheten till naturen och avskildhet framför en
fullödig kommunal service. Förutsättningarna för att
införa möjligheten till kommunala beslut om
servicezoner enligt denna modell bör snarast
utredas. I anledning av vad som tidigare har sagts
om dessa servicezoners förenlighet med den kommunala
likställighetsprincipen vill vi framhålla att det
finns exempel på annan lagstiftning, dvs.
riksdagsbeslut, som har inskränkt denna princip som
sätter gränser för vad kommunerna får göra. Frågan
om det skulle krävas ändring i kommunallagen, eller
andra lagändringar, för införande av lagliga
möjligheter för kommunala servicezoner bör ägnas
särskild uppmärksamhet i den nu förespråkade
utredningen.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad vi framför. Vårt
förslag lämnas med anledning av motionerna
2000/01:Bo501 (m) och 2000/01:Bo514 (m) yrkande 12.
10. Handelsändamålet (punkt 8)
av Knut Billing (m), Sten Andersson (m), Inga
Berggren (m) och Carl-Erik Skårman (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 8 borde
ha följande lydelse:
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs i reservation 10.
Tillkännagivandet görs med anledning av motionerna
2000/01:Bo502, 2000/01:Bo506 yrkande 2 och
2000/01:Bo514 yrkande 6.
Ställningstagande
Detaljhandeln har fortlöpande sedan 1970-talet
flyttats ut till tätorternas ytterområden. Skälen
har varit bostadsbyggandets lokalisering, kraven på
framkomlighet, mark- och fastighetspriserna samt
parkeringsmöjligheterna. Denna
strukturrationalisering har dock inte försämrat
hushållens tillgänglighet till dagligvaror på något
påtagligt sätt. Under den borgerliga
regeringsperioden ändrades lagstiftningen så att det
inte längre blev möjligt att reglera handels-
ändamålet genom att särskilja partihandel och
detaljhandel eller genom att inom ändamålet
detaljhandel särskilja handel med livsmedel från
annan handel. Den möjlighet till reglering av
handelsändamålet i detaljplan som den nuvarande
regeringen på nytt har infört är enligt vår mening
bara ett av många exempel på en regleringsiver som
gagnar de styrande på bekostnad av den vanlige
medborgaren. Den nuvarande regleringen av
handelsändamålet i detaljplan leder till försämrad
konkurrens och därmed till högre priser för
konsumenten. Det var också av bl.a. detta skäl som
den förra fyrpartiregeringen tog bort den reglering
som nu återinförts. De argument för en reglering som
förts fram gäller framför allt att den skulle kunna
bidra till bättre tillgänglighet till dagligvaror
m.m. Det är enligt vår mening ett alltför enkelt
sätt att beskriva regleringens effekter. Visserligen
har detaljhandeln i ökad utsträckning flyttat ut
till tätorternas ytterområden, men skälen till detta
är, som framgår ovan, bostadsbyggandets
lokalisering, kraven på framkomlighet, mark- och
fastighetspriserna samt tillgången till
parkeringsytor m.m. Det har dock inte kunnat påvisas
att denna handelns strukturrationalisering på något
påtagligt sätt skulle ha försämrat hushållens
tillgänglighet till dagligvaror.
Det nu anförda talar enligt vår mening för att
möjligheterna att i detaljplan styra
handelsändamålet bör tas bort. Genom en sådan åtgärd
skulle konsumenternas ställning stärkas och därmed
också förutsättningar skapas för lägre priser i
detaljhandeln. Enligt vår mening bör konkurrensen i
handeln underlättas i stället för att begränsas.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad vi framför. Vårt
förslag lämnas med anledning av m-motionerna
2000/01: Bo502, 2000/01:Bo506 yrkande 2 och
2000/01:Bo514 yrkande 6.
11. Stormarknadsetableringar m.m. (punkt 9)
av Owe Hellberg (v) och Sten Lundström (v).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 9 borde
ha följande lydelse:
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs i reservation 11.
Tillkännagivandet görs med anledning av motion
2000/01: Bo529 yrkande 2. Därmed avslås motionerna
2000/01:Bo515 och 2000/01: Bo529 yrkandena 1 och
3-5.
Ställningstagande
Vi anser mot bakgrund av den nu pågående
stormarknadsutvecklingen att ett moratorium för nya
externa köpcentrum bör övervägas. Parallellt med
detta bör kommunerna stimuleras att själva ta
ställning mot fler externa köpcentrum och att arbeta
med planerings-, informations- och andra åtgärder
som ger god lokal service i varje bostadsområde och
som gynnar kollektivtrafik, gång och cykling. Att
utveckla system för hemkörning av varor är ett annat
exempel på åtgärder. Detta arbete bör stimuleras av
bl.a. Boverket. Belysning av effekter av externa
köpcentrum och ställningstaganden om sådana bör
finnas med i kommunernas översiktsplaner. Vi anser
även att restriktivitet bör tillämpas vid prövning
av nya externa köpcentrum i avvaktan på att frågan
om stormarknadsutvecklingen utreds.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad vi framför. Vårt
förslag lämnas med anledning av motion 2000/01:Bo529
(mp) yrkande 2.
12. Stormarknadsetableringar m.m. (punkt 9)
av Mikael Johansson (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 9 borde
ha följande lydelse:
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs i reservation 12.
Tillkännagivandet görs med anledning av motionerna
2000/01:Bo515 och 2000/01:Bo529 yrkandena 1-5.
Ställningstagande
Jag anser mot bakgrund av den nu pågående
stormarknadsutvecklingen att ett moratorium för nya
externa köpcentrum bör övervägas. Parallellt med
detta bör kommunerna stimuleras att själva ta
ställning mot fler externa köpcentrum och att arbeta
med planerings-, informations- och andra åtgärder
som ger god lokal service i varje bostadsområde och
som gynnar kollektivtrafik, gång och cykling. Att
utveckla system för hemkörning av varor är ett annat
exempel på åtgärder. Detta arbete bör stimuleras av
bl.a. Boverket. Belysning av effekter av externa
köpcentrum och ställningstaganden om sådana bör
finnas med i kommunernas översiktsplaner. Vi anser
även att restriktivitet bör tillämpas vid prövning
av nya externa köpcentrum i avvaktan på att frågan
om stormarknadsutvecklingen utreds och det utarbetas
en statlig och kommunal strategi för den nära
detaljhandeln med överväganden av restriktioner för
den externa etableringen av stormarknader.
De är välkänt vilka negativa konsekvenser som
dagens externa stormarknader för med sig. Genom att
stormarknader och köpcentrum lokaliseras till
tätorternas ytterområden ökar biltrafiken och därmed
belastningen på miljön. Den som tidigare kunnat gå
eller cykla till sin affär tvingas nu ta bilen för
att kunna handla. Det är naturligtvis en ur
miljösynpunkt mycket olycklig utveckling. Ofta är
det också en medveten strävan att hitta en
lokalisering som underlättar för den som åker bil.
Det är inte sällan så att placeringen inte bara
styrs av behoven och förutsättningarna i den egna
kommunen utan att den också påverkas av möjligheten
att attrahera de boende i andra kommuner.
En annan mycket påtaglig effekt av att alltfler
externa köpcentrum växer upp är att de ursprungliga
stadskärnorna utarmas. Det finns därför en uppenbar
risk för att Sverige mer och mer kommer att visa upp
en amerikansk stadsbild, dvs. en stad utan något
tydligt centrum där bilen är en livsnödvändighet.
Det är en utveckling som jag anser måste brytas.
Den hittillsvarande utvecklingen när det gäller
stormarknadsetableringar är enligt vår mening så
oroande att ett flertal åtgärder nu måste vidtas. I
enlighet med förslagen i motion 2000/01:BoU529
yrkandena 1-5 bör utöver vad som redan nämnts
införas en vetorätt för grannkommuner vid etablering
av externa köpcentrum, en förstärkt lagstiftning om
etablering av externa köpcentrum samt krävas
konsekvensanalyser vid etablering av externa
köpcentrum. Det sistnämnda innebär bl.a. att
barnkonsekvensanalyser skall krävas liksom
obligatoriska omfattande konsekvensanalyser avseende
sociala, ekonomiska och miljömässiga effekter.
Analyserna bör utföras av länsstyrelserna.
Jag föreslår att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad jag framför. Mitt
förslag lämnas med anledning av motionerna 2000/01:
Bo515 (s) och 2000/01:Bo529 (mp) yrkandena 1-5.
13. Planering för en tyst miljö (punkt 10)
av Owe Hellberg (v) och Sten Lundström (v).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 10 borde
ha följande lydelse:
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs i reservation 13.
Tillkännagivandet görs med anledning av motion
2000/01:Bo512 yrkandena 1-3. Därmed avslås
motionerna 2000/01:Bo233 yrkande 1, 2000/01:Bo509
yrkandena 1 och 2, 2000/01:Bo530 och 2000/01: MJ797
yrkande 6.
Ställningstagande
I goda livsmiljöer måste det finnas möjlighet för
människor att uppleva tystnad. Ostörda miljöer blir en
alltmer knapp resurs och tystnad är en bristvara. Det
behövs analyser av bullersituationen i boendemiljöer,
natur- och rekreationsområden. Det gäller framför allt
i bostadsnära miljöer och i närheten av tätorter där
människor lever och vistas dagligen. Buller är
miljöförsämrande, ofta störande och i vissa fall
skadligt för hörsel och hälsa. Ljud som betraktas som
buller är ofta en oavsiktlig biprodukt som inverkar på
människors och djurs livskvalitet. Människor och djur
är biologiskt anpassade till i stort sett bullerfria
miljöer. Buller ger upphov till besvär såsom
hörselskador, försämrad talkommunikation,
sömnstörningar och andra fysiologiska förändringar. Det
kan även ge en negativ påverkan på inlärningsförmåga
och prestation. Det är ett problem som betraktas som
allvarligt av Världshälsoorganisationen (WHO). Det
finns all anledning att vi i Sverige skall ta problemet
med buller på allvar för att inte riskera att få en
ohållbar ljudsituation i framtiden.
Ökad mekanisering har ofta medfört bullerproblem.
Medvetandet om detta har lett till planering mot
buller. Trots det fortsätter bullernivåerna att öka.
Många bullerkällor alstrar ljud som fortplantas i
stora mekaniska strukturer, t.ex. kontors- och
bostadshus. Det handlar oftast om buller som kommer
från person- och lastbilstrafik.
Buller beskrivs och mäts i dB(A). Ljudnivåer med
avseende på störning respektive risk för hörselskada
anges vanligen i dB(A) i myndigheters
rekommendationer. För varierande buller används en
speciell medelvärdesbildning. Resultatet kallas
ekvivalentnivå. För att undvika risk för hörselskada
bör ekvivalentnivån vara lägre än 85 dB(A).
Boverket har, i sitt remissvar till
Miljömålskommittén, föreslagit delmål när det gäller
buller som innebär att boende- och fritidsmiljön
skall uppfylla höga krav på frihet från buller.
Bullret i den byggda miljön skall understiga
gällande riktvärden både vad avser befintliga och
nya bostäder. Det innebär att riktvärdena för
trafikbuller och inomhusbuller inte överstiger 30
dBA (ekvivalentnivå) inomhus, 45 dBA (maximalnivå)
inomhus nattetid, 55 dBA (ekvivalentnivå) utomhus
vid fasad, samt 70 dBA (maximalnivå) vid uteplats i
anslutning till bostad.
De riktvärden som finns i dag är ingen garant för
att bullerfria miljöer kommer att finnas kvar i
tätortsnära områden. Det leder inte heller till att
redan bebyggda miljöer saneras på obefogat buller.
Enligt miljöbalken (1998:808) utgör riktvärden
värden vars överskridande medför skyldighet att
vidta åtgärd så att värdet åter kan hållas.
Inte minst i storstadsregionerna finns det en
uppenbar risk att bullerproblemen kommer att öka och
att tidigare orörda, tysta områden kommer att bli
utsatta för bullerstörningar. Tanken att undanta
tysta områden bör inte vara främmande för någon.
I dag utgör kulturminnesvård eller naturvård ofta
grund för undantag från exploatering. Tystnad och
ostördhet bör rimligtvis vara fullt godtagbara
grunder för en kommun att undanta områden från
exploatering.
Vid samhälls- och trafikplanering bör det finnas
underlag som omfattar redovisningar av viktiga
natur-, kultur- eller friluftsområden med låg
bullernivå och områden utsatta för buller. Därigenom
kan kommuner och länsstyrelser utforma
skyddsrestriktioner för sådana områden och höja
livskvaliteten för dem som lever där.
För att underlätta för beslutsfattare på kommunal
och regional nivå att ta ställning till utbyggnader
av transportleder m.m. och samtidigt kunna beakta
behovet av att bevara tysta områden för mänskligt
boende och friluftsliv, bör konsekvenserna av
trafikleder samt den totala bullerbelastningen från
andra verksamheter redovisas för hela det
geografiska område som berörs. I planer och
miljökonsekvensbeskrivningar bör buller redovisas
ned till nivån 40 dB(A) för det geografiska område
som berörs. Detta skall ske både för planerade och
befintliga anläggningar. Buller bör redovisas inte
bara för områden avsatta för friluftsområden i
kommunala planer utan även för befintliga och
planerade områden för bostäder, skolor, daghem samt
vårdlokaler.
I samhällsplaneringen kan organisatoriska åtgärder
mot buller vidtas genom att bebyggelse planeras så
att stora avstånd läggs mellan bullerkällor och
eventuellt störda områden. Man kan även ta hänsyn
till de störda områdenas art, t.ex. genom att
placera industrier i stället för bostäder nära
motorvägar. Kunskapen om buller vid planläggningen
är dock inte alltid tillräcklig för att skydda
befintliga tysta miljöer och att minimera
bullernivåerna.
Boverket bör ges i uppdrag att se över vilket
underlagsmaterial som används i planer och
miljökonsekvensbeskrivningar, samt i vilken
omfattning kommuner och länsstyrelser redovisar
bullerförhållandena.
Boverket bör även ges i uppdrag att utveckla
kunskapen om buller i planläggningsprocesser, samt
initiera försök med att väga in kunskap om buller
vid planläggningen av bostäder och annan
infrastruktur.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad vi framför. Vårt
förslag lämnas med anledning av motion 2000/01:Bo512
(v) yrkandena 1-3.
14. Planering för en tyst miljö (punkt 10)
av Ulla-Britt Hagström (kd) och Harald Bergström
(kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 10 borde
ha följande lydelse:
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs i reservation 14.
Tillkännagivandet görs med anledning av motion
2000/01: Bo233 yrkande 1. Därmed avslås motionerna
2000/01:Bo509 yrkandena 1 och 2, 2000/01:Bo512,
2000/01:Bo530 och 2000/01: MJ797 yrkande 6.
Ställningstagande
Människor behöver stillhet och tystnad. I anslutning
till städer är tystnad på väg att bli en bristvara i
vårt land och är det redan nu på kontinenten. Längs
våra kuster, där lågfrekvent buller från
vindkraftverk kan lägga en "bullermatta" över stora
områden, och i fjällvärlden, med bl.a. oreglerad
skotertrafik, börjar också behovet av att bevara
tystnaden bli viktigt.
Det finns lagstöd för att bevara tysta områden. I
3 kap. 2 § miljöbalken anges att stora mark- och
vattenområden som inte alls eller endast obetydligt
är påverkade av exploateringsföretag eller andra
ingrepp i miljön skall så långt som möjligt skyddas
mot åtgärder som kan påtagligt påverka områdenas
karaktär. Vidare sägs det i 3 kap. 6 § miljöbalken
att behovet av grönområden i tätorter och i närheten
av tätorter skall särskilt beaktas.
Människor behöver stillhet och naturupplevelser,
inte minst när tillvaron blir alltmer stressad och
fragmenterad. "Tysta zoner" är en värdefull resurs
också från fritids-, kultur- och turismsynpunkt. Att
höra bäckens porlande, vågornas kluckande mot
stranden och fågelkvitter utan ackompanjemang av ett
obestämt brus är en väsentlig del av hur vi upplever
naturen och livskvalitet.
Stora vägar brukar man dra utanför staden för att
få smidighet vid trafikföringen, men också för att
inte ännu mer störa den ofta redan hårt belastade
stadstrafiken. Därför har man i stället lagt vägarna
i naturområden direkt utanför staden, vilket får
till följd att stadsborna får åka ännu längre bort
för att uppleva tystnaden i naturen.
En "tyst zon" behöver inte vara ett naturområde.
Det kan även vara stadsdelar som är relativt
ostörda, där man t.ex. håller efter obalanserade
fläktar och värmepumpar. Ett projekt inom Vägverket,
region sydöst, har arbetat med att kartlägga s.k.
tysta zoner inför projektering av vägar. Det bör bli
lika självklart att inventera ostörda områden som
natur- och kulturintressena.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad vi framför. Vårt
förslag lämnas med anledning av motion 2000/01:Bo233
(kd) yrkande 1.
15. Planering för en tyst miljö (punkt 10)
av Mikael Johansson (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 10
borde ha följande lydelse:
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs i reservation 15.
Tillkännagivandet görs med anledning av motion
2000/01:Bo509 yrkandena 1 och 2. Därmed avslås
motionerna 2000/01: Bo233 yrkande 1, 2000/01:Bo512,
2000/01:Bo530 och 2000/01:MJ797 yrkande 6.
Ställningstagande
I vår dagliga miljö har vi hela tiden olika ljud
omkring oss. Buller har blivit ett omfattande
miljöproblem. Bakgrundsbuller från ökande
trafikintensitet tvingar oss att leva med detta
störande ljud hela tiden, som en matta av buller vi
inte kan komma ifrån. Ljudnivån ökar hela tiden och
drygt en halv miljon människor anser sig vara mycket
störda av buller från trafiken. Nära stora
trafikleder ökar bakgrundsljudet i intervall. I
tätorter märks bullret till slut inte på grund av
att man vänjer sig. Men det finns där hela tiden och
framkallar olustkänslor som inte kan identifieras.
Tystnaden har med åren blivit allt svårare att
fånga och är i dag i högsta grad utrotningshotad.
För att uppnå fullständig tystnad behöver man komma
långt ut i ödemarken, för inomhus är tystnaden
utrotad sedan länge och på de flesta arbetsplatser
sedan hundra år. Kylskåp brummar, fläktsystem
surrar, datorernas fläktar låter och blandas med
ljud från trafiken utifrån.
Buller kan vara farligt. Både kraftigt buller och
monotont malande kan orsaka besvär. Många människor
har exempelvis fått pip i öronen efter en konsert
med hög ljudnivå.
Vi människor påverkas av låga ljudnivåer, s.k.
lågfrekvent buller. Utsätts man under en tid för
lågfrekvent buller, vänjer man sig så småningom och
glömmer ljudet, men forskning har visat att kroppen
ändå påverkas. Vi får svårt att koncentrera oss,
drabbas av huvudvärk och känner oss trötta.
Med lågfrekvent ljud menas det ljud, som dominerar
frekvensspektrum från 200 hertz till 20 hertz per
sekund. Vi lider mycket mera av lågfrekvent buller
från ventilationsanläggningar, värmepumpar, fläktar
och motorer än vad som hittills varit känt. Särskilt
känsliga personer drabbas av huvudvärk, yrsel,
illamående, sömnstörningar och
koncentrationssvårigheter. En fältstudie visar att
mellan tjugo och tjugofem procent av de boende var
mycket störda av ljudet från värmepumpar och
ventilationsanläggningar i sina hus.
Forskning visar nu att man kan koppla samman
stress och buller. Vi människor blir stressade av
att bullret ständigt finns runt omkring oss och då
uppstår olustkänslor.
Ett samband mellan buller och skolbarns
minnesprestation är nu också föremål för en annan
forskning. Ett viktigt verktyg för att bekämpa
buller vore att gränsvärden togs fram för
bullernivåer på arbetsplatser, men också för olika
delar av vårt samhälle. I dag finns endast
riktlinjer utfärdade för bullernivåer.
I hemmen och på arbetsplatser ger elektriska
apparater och olika fläktsy-stem oupphörligt ljud
ifrån sig. I skol- och daghemsmiljö är ljudnivån
alltid hög och för både barnen och de anställda är
detta en källa till trötthet. Genom boendestudier
både i Sverige och i andra länder har människors
värdering av ljudisolering och buller klarlagts.
Ljudisolering och bullerfrihet är det som
prioriteras högst eller mycket högt bland
kvalitetsfaktorerna på en god bostad. Cirka femtio
procent av människorna i nybyggda hus störs av
buller. De ovan beskrivna företeelserna bildar
tillsammans en ljudmatta, som ligger bakom människor
under dygnet. Vi behöver bygga ett tystare samhälle,
så att buller inte sänker livskvaliteten, som nu är
fallet, när buller påverkar sömnen för många
människor, så att sömnstörningar uppkommer.
Bullerfria miljöer behövs.
Jag föreslår att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad vi framför. Mitt
förslag lämnas med anledning av motion 2000/01:Bo509
(mp) yrkandena 1 och 2.
16. Brottsförebyggande planering (punkt 11)
av Ulla-Britt Hagström (kd), Rigmor Stenmark (c)
och Harald Bergström (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 11 borde
ha följande lydelse:
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs i reservation 16.
Tillkännagivandet görs med anledning av motionerna
2000/01:Bo230 yrkande 11, 2000/01:Bo229,
2000/01:Bo233 yrkande 9, 2000/01:Bo235 yrkande 8,
2000/01:Bo511 yrkandena 4-6, 2000/01:Ju913 yrkande
26, 2000/01:Ju933 yrkande 2 och 2000/01:So363
yrkande 17.
Ställningstagande
En grundläggande förutsättning för att människor
skall kunna känna livskvalitet i boendet är att
boendemiljön är trygg. Sverige har traditionellt
uppfattats som ett tryggt land. Denna uppfattning
visar sig allt oftare vara en ren myt. En Sifo-
undersökning som på sensommaren presenterades i
tidningen Vår bostad visar att det finns en stor
otrygghet i våra bostadsområden. Många av de tusen
intervjuade känner rädsla för inbrott, överfall,
våldtäkt och andra kriminella handlingar i den egna
hemmiljön. Det är framför allt unga kvinnor som
känner stor otrygghet. Var tredje kvinna under 30 år
säger sig ha varit rädd eller otrygg där hon bor.
Det är dessutom de allra mest personkränkande
brotten som man är rädd för, som t.ex. överfall,
våldtäkt och inbrott.
Tidigare har man trott att det framför allt är de
äldre som är rädda och otrygga. Men undersökningen
visar att ju yngre man är, desto mer otrygg känner
man sig där man bor. I åldersgruppen 15-19-åringar
har drygt 20 % känt sig rädda och otrygga i sitt
bostadsområde, medan det i åldersgruppen över 65 år
bara är hälften så många som någon gång varit rädda.
Detta trots att de äldre människorna levt mycket
längre och därmed borde ha stött på fler händelser
som kan väcka oro. Undersökningen visar dessutom att
otryggheten är mycket mer utbredd i
flerfamiljshusområdena. Hela 20 % av dem som bor i
lägenhet uppgav att de känt oro eller rädsla i
boendet. Motsvarande siffra för boende i radhus
eller villa är 12 %.
Om människor inte kan känna sig trygga i sitt
boende, hur skall de då kunna utveckla en harmoni i
samhällslivet i övrigt? Det är vardagstillvaron som
formar människan till den hon är. En av politikens
viktigaste uppgifter är därför att skapa
förutsättningar för att återskapa trygga
boendeförhållanden. Vi är övertygade om att det går
att vända på den här situationen. För det krävs en
rad åtgärder bl.a. av förebyggande karaktär.
Eftersom det oftast är kvinnor och unga människor
som känner oro eller rädsla i boendet är det viktigt
att ta detta som en utgångspunkt i arbetet med att
skapa tryggare boendemiljöer. Vi anser att
kommunerna i sin planeringsprocess systematiskt bör
gå igenom alla åtgärder som kan vidtas för att
kvinnor och ungdomar skall känna trygghet där de
bor. Ett första steg kan vara att lyssna på vad
kvinnorna och ungdomarna har att säga om var och när
de känner sig otrygga. Åtgärderna kan handla om
utformningen av den fysiska miljön, att kvinnor och
ungdomar som känner sig utsatta lätt kan få den
hjälp och det stöd de behöver.
Ett viktigt förebyggande arbete är att planera
bostadsområden som motverkar kriminalitet. Sterila,
storskaliga och anonyma bostadsmiljöer fungerar som
en katalysator för vandalism och skadegörelse i alla
former. Vi är övertygade om att det går att skapa
ökad trygghet i bostadsområdena om man planerar
varma och välkomnande miljöer. Det går att göra
oerhört mycket för att förvandla anonyma sterila
gårdar och gator till levande och trygga miljöer.
Det är viktigt att de boende själva får möjlighet
att föreslå förändringar och medverka i
genomförandet. Vi anser att brottsförebyggande
aspekter alltid bör tas med i såväl planeringen av
bostadsområden som samhällsplanering i övrigt. De
brottsförebyggande aspekterna måste tas med vid all
samhällsplanering.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad vi framför. Vårt
förslag lämnas med anledning av motionerna
2000/01:Bo230 (c) yrkande 11, 2000/01:Bo229 (s),
2000/01:Bo233 (kd) yrkande 9, 2000/01:Bo235 (fp)
yrkande 8, 2000/01:Bo511 (v) yrkandena 4-6,
2000/01:Ju913 (kd) yrkande 26, 2000/01:Ju933 (fp)
yrkande 2 och 2000/01:So363 (kd) yrkande 17.
17. Brottsförebyggande planering (punkt 11)
av Owe Hellberg (v) och Sten Lundström (v).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 11 borde
ha följande lydelse:
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs i reservation 17.
Tillkännagivandet görs med anledning av motionerna
2000/01:Bo511 yrkandena 4-6, 2000/01:Bo229,
2000/01:Bo230 yrkande 11, 2000/01:Bo233 yrkande 9,
2000/01:Bo235 yrkande 8, 2000/01:Ju913 yrkande 26,
2000/01:Ju933 yrkande 2 och 2000/01:So363 yrkande
17.
Ställningstagande
I en undersökning gjord av Statistiska centralbyrån
på uppdrag av regeringens boutredare Bengt-Owe
Birgersson visade det sig att de viktigaste
faktorerna i det egna boendet är trygghet och
säkerhet. För konsumenterna är ett tryggt
bostadsområde viktigare än lägesfaktorn och närhet
till service. På tidningen Vår Bostads uppdrag
gjorde SIFO en undersökning som visade att det finns
en stor otrygghet i våra bostadsområden. Framför
allt är det unga kvinnor som känner stor oro. Så
mycket som var tredje kvinna i åldersgruppen 15-30
år uppger att hon är rädd där hon bor. Oron gäller
framför allt brott som är grovt kränkande som t.ex.
överfall, våldtäkt och inbrott. Undersökningen visar
också att det totalt sett är de unga som känner
störst rädsla. I åldersgruppen 15-19 år har drygt 20
% känt sig otrygga och rädda i sitt bostadsområde.
För gruppen 65 år och uppåt var motsvarande siffra
10 %. Det är framför allt är i områden med
flerfamiljshus som otryggheten är utbredd. Bland
boende i lägenhet uppger 20 % att de känt oro eller
rädsla i boendet. Motsvarande siffra i
egnahemsboendet är 12 %.
Boendet är den kanske viktigaste grunden för
människors liv och möjligheter att förverkliga sina
livsprojekt. Om rädslan och otryggheten får breda ut
sig i bostadsområdena förhindrar det innevånarna att
utveckla ett demokratiskt och harmoniskt samhälle
där alla har en möjlighet att delta och bidra. Vi
vill betona att man under inga omständigheter får
kapitulera för otryggheten utan tvärtom med kraft
måste bekämpa den. Detta förutsätter bl.a. att stat
och kommun tillsammans med övriga aktörer på
bostadsmarknaden tar ett gemensamt ansvar för att
förändra situationen.
Det finns i dag exempel på hur man arbetar för att
förebygga brott i enskilda bostadsområden. Ektorp i
Norrköping har under flera år, på initiativ av den
lokala hyresgästföreningen, arbetat med
grannsamverkan och arrangerat seminarium kring
brottsförebyggande arbete. Enligt vår mening bör
regeringen ge Boverket i uppdrag att utvärdera detta
och liknande projekt.
Det finns mycket som talar för att situationen i
bostadsområdena snarare försämras än förbättras
avseende otrygghet och rädsla, men det går
självklart att vända utvecklingen. Detta förutsätter
dock att en rad åtgärder sätts in av både
förebyggande karaktär och med bättre hjälp åt dem
som redan drabbats. En obligatorisk kommunal
boendeplanering minst en gång per mandatperiod
skulle bidra till det brottsförebyggande arbetet. I
ett boendeplaneringsprogram skall ett
brottsförebyggande arbete vara en självklar del. För
att värna kvinnors rätt till trygghet och säkerhet
bör kommunerna åläggas att ta fram ett program för
kvinnofrid. I den del som handlar om boendet skall
kvinnofridsprogrammet vara en del av
boendeplaneringen.
Ett lokalt brottsförebyggande arbete är grunden
för att öka tryggheten och minska rädslan. Det är
viktigt att låta människorna i bostadsområdena
själva vara delaktiga i att ta fram ett
brottsförebyggande program. Endast de som bor i
områdena har kunskap om vilka platser, t.ex.
gångstigar, mörka platser och insynsskyddade
områden, som finns i närområdet. Vi anser att
regeringen bör ge Boverket i uppdrag att initiera
och stimulera försök med lokalt brottsförebyggande
arbete i våra bostadsområden.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad vi framför. Vårt
förslag lämnas med anledning av motionerna
2000/01:Bo511 (v) yrkandena 4-6, 2000/01:Bo229 (s),
2000/01:Bo230 (c) yrkande 11, 2000/01:Bo233 (kd)
yrkande 9, 2000/01:Bo235 (fp) yrkande 8,
2000/01:Ju913 (kd) yrkande 26, 2000/01:Ju933 (fp)
yrkande 2 och 2000/01:So363 (kd) yrkande 17.
18. Brottsförebyggande planering (punkt 11)
av Helena Bargholtz (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 11
borde ha följande lydelse:
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs i reservation 18.
Tillkännagivandet görs med anledning av motionerna
2000/01:Bo235 yrkande 8, 2000/01:Ju933 yrkande 2,
2000/01:Bo229, 2000/01:Bo230 yrkande 11,
2000/01:Bo233 yrkande 9, 2000/01:Bo511 yrkandena
4-6, 2000/01:Ju913 yrkande 26 och 2000/01:So363
yrkande 17.
Ställningstagande
Brott, fysisk otrygghet och förfall hotar grunderna
för ett öppet och demokratiskt samhälle. Varje år
utsätts nästan två miljoner svenskar själva eller
inom familjen för brott. Trots världens högsta
skatter lyckas vi i Sverige inte skapa trygghet mot
brott och övergrepp. Andelen uppklarade brott
minskar stadigt. De som drabbas hårdast av
brottslighet och ett hårdnande samhällsklimat är de
resurssvagaste. Det är därför en angelägen
demokratisk uppgift att bekämpa brottsligheten. En
viktig social aspekt av boendet är rätten att känna
sig trygg i boendemiljön. Först och främst gäller
att förhindra att brott begås. De bestämmelser som
reglerar den fysiska planeringen och bebyggelsen är
ett viktigt instrument.
De som drabbas värst av brottslighet och ett
hårdare klimat är de som har minst pengar och på
annat sätt har minst resurser. De som har råd
behöver inte åka buss och tunnelbana, utan kan ta
bilen till jobbet och parkera i parkeringsgarage. De
som har råd kan se till att barnen alltid tar taxi
hem på kvällen. De kan välja en bättre skola för
barnen. De som har råd kan flytta till lugna områden
och installera larm. Men tryggheten borde vara till
för alla i en demokrati.
Enligt en trygghetsundersökning utförd i
Stockholms län (vid Polishögskolan) leder hög
brottslighet, framför allt i det egna
bostadsområdet, till otrygghet och isolering för
många. I undersökningen konstateras bl.a. att män
utsätts för brott oftare än kvinnor, men att kvinnor
oftare väljer att avstå från olika slags
verksamheter på grund av otrygghet. För kvinnor som
bor i utsatta områden, men ej själva utsatts för
brott, avstår drygt 38 % från olika aktiviteter
utanför det egna hemmet. I områden med låg
brottsfrekvens avstår ändå så mycket som en
fjärdedel av de ej utsatta kvinnorna från
aktiviteter på grund av otrygghet. Vittnesmålen om
att kvinnor inte vågar jogga efter mörkrets inbrott
är vanliga. Jag finner naturligtvis dessa
förhållanden vara helt oacceptabla.
En Sifoundersökning som tidningen Vår Bostad
nyligen låtit göra visar att var femte person som
bor i lägenhet någon gång känt sig rädd eller otrygg
i sitt bostadsområde. Men skillnaden mellan kvinnor
och män är stor. Det är framför allt kvinnorna som
är rädda och allra räddast är de unga kvinnorna
(15-29 år). Det som dessa kvinnor är mest oroliga
för är att utsättas för våldtäkt. Nästan en
tredjedel är rädda för att bli våldtagna när de rör
sig i sitt bostadsområde. Otryggast känner de sig på
gångvägar och gator. Bland männen är långt färre
oroliga; 90 % av männen i undersökningen kände sig
trygga där de bor. Nästan dubbelt så många
lägenhetsboende som villaboende är rädda.
Trygghet för en trafikplanerare innebär att
minimera risken att bli påkörd. Alltså läggs
gångbanan bakom det höga bullerplanket, på behörigt
avstånd från bilarna. Trygghet för en ensam kvinna
är att vara sedd av samma bilister. Likadant är
resonemanget bakom till exempel gångtunnlar, ofta
trånga och dåligt ljussatta.
Sedan början av 1970-talet finns det två tydliga
teorier om brottsförebyggande stadsplanering. Den
ena förespråkar slutenhet, den andra öppenhet.
Antingen försöker man skapa en trygg stad och minska
brottsligheten genom att installera larm och lås,
sätta upp övervakningskameror och bygga murar. Det
är en linje som i förlängningen riskerar leda till
s.k. gated communities, utifrån principen att sluta
sig samman i ett tydligt "vi" för att skydda sig mot
"dem" som begår brott.
Alternativet är att söka trygghet i motsatsen, att
söka skapa en levande stad genom att öppna, bjuda in
och acceptera olikheter. I dag ligger hela
bostadsområden öde under arbetstid, liksom
industriområden på helgerna. I en levande och
omväxlande stadsmiljö är däremot ständigt människor
i rörelse, något som i sig innebär trygghet. Det
skapar en social kontroll, människor syns och är
sedda. Bra belysning, parkbänkar och andra
mötesplatser förstärker den idén.
Givetvis krävs det en helhetssyn och åtgärder inom
många politikområden för att åstadkomma trygghet i
bostadsområden och i offentliga miljöer. Jag menar
att det både finns anledning och möjlighet att verka
brottsförebyggande genom en förutseende fysisk
planering. Målet måste vara att så långt det är
möjligt undvika den slutenhet som jag tidigare
berört.
Detta tänkande låter sig förstås inte lösas i en
handvändning utan är något som måste växa fram på
alla plan och nivåer. Jag anser att en grund måste
läggas i plan- och bygglagstiftningen. Kravet på en
trygg och säker närmiljö bör därför på lämpligt sätt
föras in i 2 kap. plan- och bygglagen som ett
allmänt intresse som skall beaktas vid planläggning
och vid lokalisering av bebyggelse m.m.
Jag föreslår att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad jag framför. Mitt
förslag lämnas med anledning av motionerna
2000/01:Bo235 (fp) yrkande 8, 2000/01:Ju933 (fp)
yrkande 2, 2000/01:Bo229 (s), 2000/01:Bo230 (c)
yrkande 11, 2000/01:Bo233 (kd) yrkande 9,
2000/01:Bo511 (v) yrkandena 4-6, 2000/01:Ju913 (kd)
yrkande 26 och 2000/01:So363 (kd) yrkande 17.
19. Den statliga kontrollen av kommunala planer
(punkt 13)
av Knut Billing (m), Sten Andersson (m), Inga
Berggren (m) och Carl-Erik Skårman (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 13 borde
ha följande lydelse:
13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs i reservation 19.
Tillkännagivandet görs med anledning av motion
2000/01:Bo514 yrkande 7.
Ställningstagande
Det har under senare år förekommit några fall där
Boverket och länsstyrelser har sagt nej till
etablering av stormarknader och därmed underkänt
detaljplaner antagna av kommunfullmäktige. Detta är
inte acceptabelt och ligger inte i konsumenternas
intresse. Enligt vår uppfattning är det en kommunal
angelägenhet att bestämma hur marken skall
disponeras i den egna kommunen. Det är då också
högst rimligt att besluten fattas av kommunen, som
är bäst skickad att bedöma och avgöra sådana frågor.
Stöd för detta finns i plan- och bygglagen.
Länsstyrelsen och regeringen borde endast kunna
upphäva planer när dessa strider mot uttalade
riksintressen.
Vi anser att det behövs en lagändring i enlighet
med detta.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad vi framför. Vårt
förslag lämnas med anledning av motion 2000/01:Bo514
(m) yrkande 7.
20. Kvalitetsansvar och tillsynsansvar
(punkt 14)
av Ulla-Britt Hagström (kd), Rigmor Stenmark (c),
Harald Bergström (kd) och Helena Bargholtz (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 14 borde
ha följande lydelse:
14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs i reservation 20.
Tillkännagivandet görs med anledning av motionerna
2000/01:Bo233 yrkande 21 och 2000/01:Bo539 yrkande
3. Därmed avslås motion 2000/01:Bo513 yrkandena 3, 6
och 9,
Ställningstagande
Plan- och bygglagen ställer krav på att byggherren
skall utse en kvalitetsansvarig. Detta krav är i
sig dock inte tillräckligt så länge som den
kvalitetsansvariges roll inte är klarare definierad.
En förutsättning för att den kvalitetsansvarige
skall kunna ta det ansvar för kontroll- och
kvalitetsfrågor som benämningen antyder är
naturligtvis att hans eller hennes uppgifter
definieras på ett entydigt sätt i lagstiftningen. I
enlighet med förslaget i partmotion 2000/01:Bo233
(kd) bör därför plan- och bygglagen arbetas om i
syfte att förtydliga rollen hos den
kvalitetsansvarige. Vidare bör den utredning om
helhetsansvarig vid byggnation som förespråkas i
motion 2000/01:Bo539 (mp) yrkande 3 genomföras.
Det vi nu med anledning av motionerna
2000/01:Bo233 (kd) yrkande 21 och 2000/01:Bo539 (mp)
yrkande 3 anfört bör riksdagen som sin mening
tillkännage för regeringen.
21. Kvalitetsansvar och tillsynsansvar
(punkt 14)
av Owe Hellberg (v) och Sten Lundström (v).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 14 borde
ha följande lydelse:
14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs i reservation 21.
Tillkännagivandet görs med anledning av motion
2000/01:Bo513 yrkandena 3, 6 och 9. Därmed avslås
motionerna 2000/01:Bo233 yrkande 21 och
2000/01:Bo539 yrkande 3.
Ställningstagande
Det regelverk som i dag finns för att säkra
kvaliteten i byggandet är enligt vår mening inte
tillräckligt. För att våra bostäder liksom andra
byggnader skall svara mot de krav som ställs på dem
måste lagstiftningen därför ses över.
Enligt gällande bestämmelser är det byggherren som
skall utse en kvalitetsansvarig. Denne skall
garantera att den kontrollplan som upprättats för
byggobjektet följs. Det innebär inte med säkerhet
att de kvalitetskrav som samhället ställer enligt
PBL blir tillgodosedda. En kontrollplan är alltså
ingen kvalitetssäkring och den kvalitetsansvarige
ingen garanti för att samhällets krav på
byggobjektet tillgodoses. Den kvalitetsansvarige bör
därför åläggas att se till att byggherrens
kontrollplan tillgodoser samhällskraven och att de
efterlevs på ett tillfredsställande sätt. Detta
förutsätter att en kontrollplan enligt PBL alltid
upprättas efter ett byggsamråd. Krav på detta måste
därför införas i PBL.
Det vi nu med anledning av motion 2000/01:Bo513
(v) yrkandena 3, 6 och 9 anfört om kvalitets- och
tillsynsansvaret bör riksdagen tillkännage för
regeringen som sin mening. I den mån övriga motioner
härigenom inte kan anses tillgodosedda avstyrks de.
22. Kvalitetsansvar och tillsynsansvar
(punkt 14)
av Mikael Johansson (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 14
borde ha följande lydelse:
14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs i reservation 22.
Tillkännagivandet görs med anledning av motion
2000/01:Bo539 yrkande 3. Därmed avslås motionerna
2000/01:Bo233 yrkande 21 och 2000/01:Bo513 yrkandena
3, 6 och 9.
Ställningstagande
Med den tidigare byggnadslagstiftningen hade
kommunerna och deras byggnadsnämnder ett uttalat
kontrollansvar. Genom plan- och bygglagen har detta
ansvar förts över till byggherren. En följd av detta
har blivit att byggherren i sin tur försöker föra
över ansvaret på de entreprenörer denne anlitar. Vid
en totalentreprenad är detta ofta ett mindre
problem. Vid generalentreprenader uppstår däremot
ofta situationer där ansvarsfrågan mellan byggherre
och entreprenörer är oklar. När något går fel eller
när problem av något slag uppstår finns det därför
ofta inte någon enskild part som har ett klart
uttalat ansvar för det material som används i en
byggnad. Det är en enligt min mening mycket olycklig
situation, som riskerar att leda till att bostäder
och andra byggnader produceras med material som är
skadliga antingen var för sig eller i kombination
med varandra. Plan- och bygglagen måste därför ses
över i syfte att klargöra ansvarsfrågan när det
gäller såväl det material som används vid
produktionen som för den slutliga byggnaden.
Den översyn av plan- och bygglagen som jag nu
uttalat mig för skall syfta till att ge en part ett
helhetsansvar för den färdiga byggnaden med avseende
på såväl ingående material som den färdiga
byggnaden. En fråga som därvid särskilt bör beaktas
är frågan om ett strikt producentansvar för
byggbranschen utformat med förebilder från andra
branscher där det redan i dag finns ett sådant
ansvar.
Jag föreslår att riksdagen tillkännager för
regeringen vad jag nu anfört om ett helhetsansvar
vid byggande. Mitt förslag lämnas med anledning av
motion 2000/01:Bo539 (mp) yrkande 3. I den mån
övriga motionsyrkanden härigenom inte kan anses
tillgodosedda avstyrks de.
23. Bygganmälan och slutanmälan (punkt 15)
av Owe Hellberg (v) och Sten Lundström (v).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 15 borde
ha följande lydelse:
15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs i reservation 23.
Tillkännagivandet görs med anledning av motion
2000/01:Bo513 yrkandena 4 och 7.
Ställningstagande
I dag räcker det med att byggherren tre veckor före
byggstart anmäler att ett byggprojekt skall sätta i
gång. Tre veckor kan räcka för små och enkla
åtgärder, men större objekt bör anmälas mycket
tidigare. För större och medelstora objekt bör det i
stället vara obligatoriskt med minst två
byggsamrådsmöten i samband med en bygganmälan. Vid
större objekt kan det vara lämpligt med ett
slutsamråd före byggstart. Detta förutsätter
naturligtvis att bygganmälan sker betydligt
tidigare.
Byggnadsnämnden har svårigheter att leda sina
ärenden till slutintyg. Detta gäller t.ex. när den
kvalitetsansvarige inte får fram de intyg som
kontrollplanen kräver eller en begärd
färdigställandeanmälan inte lämnats in. Byggherren
upplåter ofta byggnaden för användning utan
byggnadsnämndens kännedom. Byggnadsnämnden har då
svårigheter att utföra tillsyn och få rättelser
utförda. Det är väsentligt att byggnadsnämnden får
kännedom om när en byggnad tas i bruk, för att ha
möjlighet att pröva beslut om användningsförbud
eller för kontroll av ventilationssystem eller
brandtekniska installationer som då skall vara i
driftklart skick. Enligt vår mening kräver detta att
det blir obligatoriskt att göra slutanmälan till
byggnadsnämnden om att bygget är färdigt att tas i
bruk. Det bör vara byggherren och inte den
kvalitetsansvarige som skall göra denna slutanmälan,
eftersom det är byggherren som är ytterst ansvarig
för att byggobjektet följer samhällskraven. Denna
slutanmälan bör innehålla ett slutintyg som
bekräftar om utförandet av byggprocessen har skett i
överensstämmelse med bygglovsbeslutet. Anledningen
till detta är den oroande utvecklingen av åtgärder
som inte stämmer överens med det tidigare
bygglovsbeslutet. Byggherrens anmälningsskyldighet
och intygande enligt ovan bör föreskrivas i lag. Om
inte byggherren gör en sådan slutanmälan skall
byggnadsnämnden kunna utkräva en särskild avgift.
För att poängtera vikten av anmälningsskyldigheten
bör samtidigt den särskilda avgift som kan tas ut
vid försummelser höjas.
Det vi nu med anledning av motion 2000/01:Bo513
(v) yrkandena 4 och 7 anfört om bygganmälan och
slutanmälan bör riksdagen tillkännage för regeringen
som sin mening.
24. Automatiskt bygglov (punkt 18)
av Knut Billing (m), Sten Andersson (m), Inga
Berggren (m) och Carl-Erik Skårman (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 18 borde
ha följande lydelse:
18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs i reservation 24.
Tillkännagivandet görs med anledning av motion
2000/01:Bo504.
Ställningstagande
Det finns enligt vår mening skäl som talar för att
de fall där krav på bygglov ställs kan minskas.
Samtidigt kommer det naturligtvis att finnas kvar
ett berättigat krav på bygglovsprövning i många
situationer. Det är då viktigt att denna prövning
sker i så enkla former som möjligt och med minsta
möjliga tidsutdräkt.
Redan i dag har flera kommuner ambitionen att
bygglov skall kunna erhållas mer eller mindre direkt
vid ett besök på kommunen. För den övervägande delen
av alla kommuner gäller dock att
handläggningstiderna för bygglov är alltför långa.
Även enkla lovärenden kan ta orimligt lång tid. Inte
minst för den enskilde kan detta leda till onödiga
kostnader och andra svårigheter. I de fall det är
fråga om näringsfastigheter av olika slag kan en
långsam handläggning medföra att en
företagsexpansion inte kommer till stånd eller att
den inte får den omfattning som den annars skulle ha
fått. Förutom att detta påverkar företaget som
sådant kan det få till följd att arbetstillfällen
och inkomster går förlorade för kommunen och
samhället.
För att garantera att den som söker bygglov skall
få sin ansökan prövad inom rimlig tid bör plan- och
bygglagen ändras så att bygglov erhålls med
automatik två månader efter det att ansökan har
lämnats in. En förutsättning för bygglov skall
naturligtvis öven i dessa fall vara att den
tilltänkta byggnationen är i enlighet med gällande
planer eller att den inte på annat sätt står i strid
med gällande bestämmelser.
Det vi nu med anledning av motion 2000/01:Bo504
(m) anfört om automatiskt bygglov bör
riksdagen tillkännage för regeringen som sin
mening.
25. Bygglovsplikt för komplementbyggnader
(punkt 19)
av Knut Billing (m), Sten Andersson (m), Inga
Berggren (m), Carl-Erik Skårman (m) och Rigmor
Stenmark (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 19 borde
ha följande lydelse:
19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs i reservation 25.
Tillkännagivandet görs med anledning av motion
2000/01:Bo535.
Ställningstagande
Bygglovsbefrielsen för s.k. friggebodar är ett
viktigt inslag i dagens byggnadslagstiftning. Det
innebär att du som fastighetsägare utan onödigt
krångel vid behov kan bygga en bod för förvaring
eller kanske för tillfällig övernattning. Med dagens
regler är komplementbyggnadens storlek begränsad
till 10 m2. Det finns även enligt vår mening skäl
att begränsa storleken på de byggnader som får
uppföras utan bygglov. Blir byggnaden alltför stor
kan den komma att inkräkta på grannars och
kringboendes rätt på ett sätt som inte är önskvärt.
Samtidigt finns det enligt vår mening inte anledning
att sätta gränsen för byggnaders storlek alltför
snäv. Mot den bakgrunden bör det övervägas att öka
storleken på de komplementbyggnader som är
bygglovsbefriade till 15 m2. En sådan något mer
generös ytgräns skulle avsevärt förbättra
möjligheterna att använda byggnaden utan att risken
för inverkan på grannar och andra kringboende ökar i
någon nämnvärd grad.
Det vi nu med anledning av motion 2000/01:Bo535
(s) anfört om bygglovsplikten för
komplementbyggnader bör riksdagen tillkännage för
regeringen som sin mening.
26. Prövning av tillgänglighet (punkt 21)
av Ulla-Britt Hagström (kd), Rigmor Stenmark (c)
och Harald Bergström (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 21 borde
ha följande lydelse:
21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs i reservation 26.
Tillkännagivandet görs med anledning av motion
2000/01:So540 yrkande10.
Ställningstagande
Vikten av tillgänglighet i vår miljö kan enligt vår
mening inte poängteras för ofta. Det räcker dock
inte bara med vackra ord, utan orden måste också
åtföljas av handling. På samma sätt förhåller det
sig med de krav på tillgänglighet som ställs genom
byggnadslagstiftningen. Det räcker inte bara med
skrivna regler om inte garantier ges för att
reglerna verkligen följs.
Enligt vår mening utgör inte dagens regelsystem en
fullgod garanti för att nybyggnationen verkligen
skall bli tillgänglig för alla. Frågan huruvida
tillgänglighetskraven är uppfyllda prövas inte
längre vid bygglovgivningen. Ansvaret för detta har
i stället lagts på byggherren. Det innebär att slarv
eller okunskap från byggherrens sida lätt kan leda
till att tillgängligheten blir sämre än vad den
skulle blivit vid en bättre kontroll. Även om
kontrollplaner upprättas och en kvalitetsansvarig
utses finns det risk för att tillgängligheten inte
blir fullgod. Det beror bl.a. på att den
kvalitetsansvariges kunskaper när det gäller
tillgänglighetsfrågor inte är specificerade och att
hjälpmedel i form av checklistor m.m. ofta saknas.
Mot den nu skisserade bakgrunden finns det enligt
vår mening anledning att på ett tydligare sätt pröva
om en byggnad svarar mot kraven på tillgänglighet.
En redovisning av hur kraven på tillgänglighet avses
att tillgodoses bör därför lämnas redan i
bygglovsansökan så att byggnadsnämnden redan på
detta stadium kan ta ställning till om kraven är
uppfyllda.
Det vi nu med anledning av motion 2000/01:So540
(kd) yrkande 10 anfört om prövning av
tillgängligheten bör riksdagen tillkännage för
regeringen som sin mening.
av Owe Hellberg (v), Ulla-Britt Hagström (kd),
Sten Lundström (v), Harald Bergström (kd) och
Helena Bargholtz (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 23 borde
ha följande lydelse:
23. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs i reservation 27.
Tillkännagivandet görs med anledning av motion
2000/01:Bo513 yrkande 8. Därmed avslås 2000/01:Bo230
yrkande 16.
Ställningstagande
Enligt vår mening ger dagens regler inte det skydd
av byggnaders inre som bör krävas. Med stöd av den
tidigare lagstiftningen kunde byggnadsnämnden, genom
att inte ge bygglov, förhindra sådana inre ändringar
som ansågs förvanska byggnaden. I den nya
lagstiftningen är inre förändringar i princip inte
bygglovspliktiga och därmed svårare att förhindra.
Byggnadsnämnden kan visserligen i kontrollplanen
ställa vissa krav. Enligt vår mening är detta
emellertid inte tillräckligt, och särskilt
värdefulla byggnader har därför i dag ett betydligt
sämre skydd.
En kommun kan med stöd av plan- och bygglagen
utöka bygglovsplikten för särskilt värdefulla
byggnader när det gäller vissa underhållsåtgärder.
Häri inbegrips enligt vad som sagts i proposition
1985/86:1 även vissa inre arbeten. En betydande
osäkerhet om vad som gäller uppkommer dock vid en
jämförelse med Boverkets redovisning av sin syn på
frågan i den utvärdering som verket gjort.
Lagstiftningen bör därför skärpas genom att 8 kap. 6
§ första stycket 3 PBL ändras så att det
uttryckligen gäller alla förändringar inne i
byggnaderna.
Det vi nu med anledning av motion 2000/01:Bo513
(v) yrkande 8 anfört om kulturhistoriskt värdefull
bebyggelse bör riksdagen tillkännage för regeringen
som sin mening. I den mån motion 2000/01:Bo230 (c)
yrkande 16 därigenom inte är tillgodosedd avstyrks
den.
Jag anser att utskottets förslag under punkt 23
borde ha följande lydelse:
23. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs i reservation 28.
Tillkännagivandet görs med anledning av motionerna
2000/01:Bo230 yrkande 16 och 2000/01:Bo513 yrkande
8.
Ställningstagande
Det finns i dag flera möjligheter att ge särskilt
värdefulla enskilda byggnader eller sammanhållna
miljöer ett lagstadgat skydd. Det starkaste skyddet
gäller sådana byggnader och miljöer som har ett så
högt bevarandevärde att de kan
byggnadsminnesförklaras med stöd av
kulturminneslagen. Med stöd av miljöbalkens
bestämmelser kan bl.a. unika kulturmiljöer som är av
riksintresse ges ett skydd. Även med stöd av plan-
och bygglagen kan byggnader och byggnadsmiljöer
skyddas mot förvanskningar och andra oönskade
förändringar. Det är enligt min mening viktigt att
alla dessa skyddsmöjligheter tas till vara så att av
kulturhistoriska eller andra skäl intressanta hus
och bebyggelsemiljöer kan bevaras.
En förutsättning för att skyddet av särskilt
intressanta objekt skall få en tillräcklig
omfattning är att så många som möjligt involveras i
arbetet med att utforma skyddet. Det innebär att
uppmärksamheten måste riktas inte bara mot det äldre
byggnadsbeståndet utan även mot det som är något
yngre. Vi har under efterkrigstiden uppfört ett
stort antal bostäder och andra byggnader. Dessa är
dock bara i mycket liten utsträckning skyddade genom
planbestämmelser eller på andra sätt trots att de i
många fall har ett betydande kulturhistoriskt och
arkitektoniskt värde. För att inte den intressanta
och bevarandevärda delen av detta byggnadsbestånd
skall gå förlorad behöver det därför kartläggas. En
inventering av efterkrigstidens bebyggelse bör
därför snarast genomföras. Med utgångspunkt i denna
inventering bör därefter övervägas vilka byggnader
och miljöer som bör åtnjuta ett särskilt skydd och
hur detta skydd kan utformas.
Den förstärkning av skyddet av byggnaders och
byggnadsmiljöers yttre som jag nu förespråkat måste
dessutom kompletteras med ett förstärkt skydd av
värdefulla byggnadsinteriörer. Enligt min mening ger
dagens regler inte det skydd av byggnaders inre som
bör krävas. Med stöd av den tidigare lagstiftningen
kunde byggnadsnämnden, genom att inte ge bygglov,
förhindra sådana inre ändringar som ansågs förvanska
byggnaden. I den nya lagstiftningen är inre
förändringar i princip inte bygglovspliktiga och
därmed svårare att förhindra. Byggnadsnämnden kan
visserligen i kontrollplanen ställa vissa krav.
Enligt min mening är detta emellertid inte
tillräckligt, och särskilt värdefulla byggnader har
därför i dag ett betydligt sämre skydd.
En kommun kan med stöd av plan- och bygglagen
utöka bygglovsplikten för särskilt värdefulla
byggnader när det gäller vissa underhållsåtgärder.
Häri inbegrips enligt vad som sagts i proposition
1985/86:1 även vissa inre arbeten. En betydande
osäkerhet om vad som gäller uppkommer dock vid en
jämförelse med Boverkets redovisning av sin syn på
frågan i den utvärdering som verket gjort.
Lagstiftningen bör därför skärpas genom att 8 kap. 6
§ första stycket 3 PBL ändras så att det
uttryckligen gäller alla förändringar inne i
byggnaderna.
Det jag nu med anledning av motionerna
2000/01:Bo230 (c) yrkande 16 och 2000/01:Bo513 (v)
yrkande 8 anfört om skyddet av kulturhistoriskt
värdefull bebyggelse bör riksdagen tillkännage för
regeringen som sin mening.
29. Gröna områden och strandnära mark
(punkt 24)
av Rigmor Stenmark (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 24
borde ha följande lydelse:
24. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs i reservation 29.
Tillkännagivandet görs med anledning av motionerna
2000/01:Bo223 yrkande 7 och 2000/01:Bo230 yrkandena
10 och 15.
Ställningstagande
En förutsättning för att vi skall få städer som
erbjuder en bra livsmiljö är att vi slår vakt om
våra grönområden. Det innebär att vi måste ställa
krav på att parker och andra grönområden alltid
planeras in när städerna byggs ut och att vi
förbättrar skyddet för befintliga grönområden. En
genomtänkt strategi för hur städernas grönområden
skall kunna bevaras och utvecklas behövs därför.
Samtidigt finns det naturligtvis situationer där ett
befintligt grönområde kan behöva tas i anspråk för
något annat angeläget ändamål. En förutsättning för
att så skall få ske bör dock vara att den totala
tillgången på parker och andra grönområden inte
minskar. I den mån ett befintligt område tas i
anspråk för annan verksamhet bör det därför
kompenseras genom att ett nytt grönområde av minst
samma storlek ställs till förfogande i rimlig
närhet.
En speciell typ av grönområden är de naturstränder
som fortfarande finns kvar i och i närheten av de
större städerna. Det är områden som är oerhört
värdefulla såväl för den biologiska mångfalden som
för människornas välbefinnande. Samtidigt är
strandnära tomter mycket attraktiva för
exploatering, och ofta är marken redan planlagd,
vilket gör det svårare att tillämpa
strandskyddsbestämmelser i lagstiftningen. Det får
dock inte hindra att stränderna till största möjliga
del måste skyddas från vägar och bebyggelse. De
stränder som inte är exploaterade måste hållas
tillgängliga för allmänheten samtidigt som de värnas
för att bevara den biologiska mångfald som ofta är
riklig i brytningszonen mellan land och vatten.
Samlade regler över användandet av strandnära mark i
tätorter och tätortsnära områden behöver därför
utarbetas.
Det jag nu med anledning av motionerna
2000/01:Bo223 (c) yrkande 7 och 2000/01:Bo230 (c)
yrkandena 10 och 15 anfört om bevarandet av
grönområden och strandnära mark bör riksdagen
tillkännage för regeringen som sin mening.
30. Gröna områden och strandnära mark
(punkt 24)
av Mikael Johansson (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 24
borde ha följande lydelse:
24. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs i reservation 30.
Tillkännagivandet görs med anledning av motion
2000/01:Bo230 yrkandena 10 och 15. Därmed avslås
motion 2000/01:Bo223 yrkande 7.
Ställningstagande
En förutsättning för att vi skall få städer som
erbjuder en bra livsmiljö är att vi slår vakt om
våra grönområden. Det innebär att vi måste ställa
krav på att parker och andra grönområden alltid
planeras in när städerna byggs ut och att vi
förbättrar skyddet för befintliga grönområden. En
genomtänkt strategi för hur städernas grönområden
skall kunna bevaras och utvecklas behövs därför.
Samtidigt finns det naturligtvis situationer där ett
befintligt grönområde kan behöva tas i anspråk för
något annat angeläget ändamål. En förutsättning för
att så skall få ske bör dock vara att den totala
tillgången på parker och andra grönområden inte
minskar. I den mån ett befintligt område tas i
anspråk för annan verksamhet bör det därför
kompenseras genom att ett nytt grönområde av minst
samma storlek ställs till förfogande i rimlig
närhet.
Det jag nu med anledning av motion 2000/01:Bo230
(c) yrkandena 10 och 15 anfört om bevarandet av
grönområden bör riksdagen tillkännage för regeringen
som sin mening. Motion 2000/01:Bo223 (c) yrkande 7
avstyrks.
31. Byggande i vissa miljöer med lokal
särprägel (punkt 25)
av Knut Billing (m), Sten Andersson (m), Inga
Berggren (m) och Carl-Erik Skårman (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 25 borde
ha följande lydelse:
25. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs i reservation 31.
Tillkännagivandet görs med anledning av motion
2000/01:Bo514 yrkande 11.
Ställningstagande
Bebyggelsen i ett land eller i en trakt är
resultatet av en kultur och av traditioner som
successivt vuxit fram under en lång period. Det
innebär att vi runt om i vårt land har många miljöer
som präglas av olika tidsepoker och av olika
byggnadstraditioner. Ett exempel på detta är de
många byar som karakteriseras av att där finns en
blandad bebyggelse som omfattar såväl bostäder och
småföretagsamhet som jordbruk. Det är samhällen där
gårdarna ligger tätt och där livsstilen många gånger
bygger på gamla traditioner. Utvecklingen i
samhället i övrigt har inneburit att dessa byar i
dag representerar en värdefull typ av miljö som
måste bevaras och tas till vara. Den blandning av
olika verksamheter som finns i dessa små samhällen
och den särprägel som detta skapar har också gjort
dem till attraktiva boendemiljöer.
En förutsättning för att dessa byar skall bestå
och kunna behålla sin särprägel är att de kan
fortsätta att utvecklas. Det innebär att de som
bosätter sig här måste ta hänsyn till och acceptera
att mångsidigheten består. För att dessa samhällens
karaktär och särdrag skall bestå fordras att alla
verksamheter ges möjlighet till förändring och
utveckling. En förutsättning för att så skall bli
fallet är att inte bara de boendes utan också de
olika näringsverksamheternas krav på byns utveckling
kan tillgodoses.
Det tycks i dag råda oklarhet kring vilken
utbyggnad av t.ex. småföretagsverksamhet som kan
komma till stånd inom ramen för pågående
markanvändning. Denna oklarhet är enligt vår mening
olycklig, då den bl.a. riskerar att stoppa
utvecklingen i byar och mindre samhällen med en
särpräglad blandning av boende och annan verksamhet.
En utredning bör därför tillsättas för att se över
behovet av att klargöra dagens lagstiftning på denna
punkt. Syftet med utredningen bör sålunda vara att
skapa förutsättningar för att såväl boende som
näringsverksamhet kan fortgå i dessa särpräglade
miljöer.
Det vi nu med anledning av motion 2000/01:Bo514
(m) yrkande 11 anfört om byggande i vissa miljöer
med lokal särprägel bör riksdagen tillkännage för
regeringen som sin mening.
32. Samrådsplikt inför markarbeten (punkt 26)
av Knut Billing (m), Ulla-Britt Hagström (kd),
Sten Andersson (m), Inga Berggren (m), Carl-Erik
Skårman (m), Rigmor Stenmark (c), Harald
Bergström (kd) och Helena Bargholtz (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 26 borde
ha följande lydelse:
26. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs i reservation 32.
Tillkännagivandet görs med anledning av motionerna
2000/01:Bo514 yrkande 10 och 2000/01:N323 yrkande
12.
Ställningstagande
Det är vanligt att gator och torg liksom andra
allmänna platser grävs upp för att man skall kunna
lägga ner nya ledningar eller reparera befintligt
ledningsnät. Dessa arbeten är i många fall så
omfattande att de allvarligt inskränker
tillgängligheten till omkringliggande fastigheter.
Trots detta föreligger det normalt sett inte något
krav på att information skall lämnas till eller
samråd hållas med fastighetsägare eller andra
berörda.
Många butiker och andra serviceinrättningar i
hyrda lokaler drabbas hårt vid grävarbeten på gator,
torg och andra sådana platser. Det kan leda till
förluster och andra avbräck som kan äventyra deras
möjligheter till fortsatt verksamhet. Särskilt
utsatta är de mindre företagarna. Det förekommer att
berörda näringsidkare inte erhåller någon
information inför de arbeten som skall genomföras,
eller att de inte ges tillräckliga möjligheter till
samråd. Ett samråd ger butiksinnehavare och andra
möjlighet att minska eller helt eliminera sina
förluster till följd av arbetena. Vid samrådet kan
lösningar tas fram för hur tillgängligheten till
lokalerna skall ordnas, liksom hur skyltning och
liknande åtgärder skall utformas, för att minska
näringsidkarnas avbräck. Samrådet kan också ha
betydelse för att en företagarvänlig tidpunkt för
arbetena väljs. Samförståndslösningar torde vanligen
innebära fördelar också för kommunen eller andra som
utför grävningsarbetena. Även om det många gånger
förekommer att information lämnas och samråd sker
bör det införas en laglig skyldighet att vidta
sådana åtgärder i syfte att garantera att
näringsidkarna ges de bästa möjligheterna att
minimera skadorna på sina företag. Skyldigheten bör
naturligtvis inte omfatta brådskande arbeten eller
sådana som genomförs endast under kortare tid eller
på annat sätt är av mindre omfattning.
Det vi nu med anledning av motionerna
2000/01:Bo514 (m) yrkande 10 och 2000/01:N323 (fp)
yrkande 12 anfört om samrådsplikt inför markarbeten
bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin
mening.
33. Husbåtsboende (punkt 28)
av Knut Billing (m), Sten Andersson (m), Inga
Berggren (m) och Carl-Erik Skårman (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 28 borde
ha följande lydelse:
28. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs i reservation 33.
Tillkännagivandet görs med anledning av motion
2000/01:Bo533.
Ställningstagande
Inte minst som en följd av bostadsbristen i våra
storstäder har åretruntboende i båt blivit en allt
vanligare företeelse under senare år. I många fall
rör det sig om husbåtar. En serieproduktion av
sådana båtar finns också i dag.
När plan- och bygglagen tillkom för omkring 15 år
sedan var boende i husbåt inte lika vanligt som det
nu är. En följd av detta är att lagstiftningen inte
är tillräckligt anpassad utan riskerar att utgöra
ett hinder för husbåtsboende.
Att bo i husbåt är för många en attraktiv
boendeform som erbjuder goda bostadsförhållanden i
en vacker miljö. Det utgör också en boendeform som
borde vara attraktiv för samhället då den innebär
mycket begränsade ingrepp i naturen samtidigt som
den erbjuder stor flexibilitet.
För att i ökad utsträckning göra boende i husbåt
möjligt bör plan- och bygglagens regler ses över med
detta mål för ögonen. Denna översyn bör ha följande
utgångspunkter:
- för att säkerställa att grannars intressen
tillgodoses bör detaljplan upprättas,
-
- krav på anslutning till el, vatten och avlopp bör
ställas,
-
- brandskydd och andra säkerhetskrav bör anpassas
till husbåtens speciella förutsättningar,
-
- husbåtar bör befrias från bygglovsplikt.
-
Det vi nu med anledning av motion 2000/01:Bo533
(m) har anfört om att underlätta boende i husbåt bör
riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening.
Särskilda yttranden
1. Handelsändamålet
Ulla-Britt Hagström (kd) och Harald Bergström (kd)
anför:
Reglerna om fysisk planering finns i PBL. Reglerna i
planlagstiftningen är allmänt hållna och bygger på
att olika intressen skall vägas mot varandra. Endast
i undantagsfall finns preciserade regler för
lokalisering av verksamheter. I två fall finns
uttryckliga regler för detaljhandelns lokalisering.
Det rör sig i det ena fallet om ett allmänt krav på
att planeringen skall skapa förutsättningar för "ett
rimligt mått av kommersiell service i byggda
miljöer". Dessutom finns det ett krav på att det
skall finnas "skäl av betydande vikt" för att få
reglera handelsändamålet i detaljplan.
Det är således inte en uppgift för PBL att ta
ställning till vem som får bedriva handel eller till
den enskilde handlarens affärsidé m.m. Ju bättre
kännedom kommunen har om handelns villkor, desto
bättre kan man bedöma effekterna av olika
lokaliseringsbeslut. Vid en avvägning mellan olika
sakintressen vid en planering enligt PBL, skall
utgångspunkten vara att skapa ett hållbart samhälle.
Däri inbegrips förutom ekologiska även ekonomiska,
sociala och kulturella aspekter av
samhällsutvecklingen.
Det kommunala planeringsansvaret innebär att ta
hänsyn till helheten. Vi anser därför att en
konsekvensanalys skall göras vid en
stormarknadsetablering eller annan extern
handelsetablering. En sådan skall alltid sätta
människan i centrum och särskilt belysa hur
familjens behov tillgodoses, hur etableringen
påverkar det sociala livet, hur äldre och personer
med funktionshinder påverkas samt hur etableringen
påverkar "tidrika" respektive "tidfattiga"
människor. Vidare skall effekter på marknad,
butikers fortlevnad, servicenivå, trafikutveckling
m.m. tas upp. Det är en fördel om det finns en
handelspolicy att ställa konsekvensanalysen mot. En
sådan kan utvecklas tillsammans med översiktsplanen
och i samverkan med konsumenter, handel,
fastighetsägare och grannkommuner.
Det nu anförda talar enligt vår mening för att det
finns all anledning att följa den kommande
utvecklingen beträffande handelns lokalisering och
kommunernas samt länsstyrelsernas hantering av
densamma.
2. Stormarknadsetableringar
Rigmor Stenmark (c) anför:
Det är väl känt att dagens stormarknader och andra
externa köpcentrum får en rad negativa konsekvenser.
Några av de mest påtagliga nackdelarna är:
- ökad biltrafik med ökade luftföroreningar som
följd,
-
- försämrad tillgänglighet för konsumenter som inte
disponerar bil,
-
- utarmade stadskärnor genom att centralt belägna
butiker m.m. konkurreras ut.
-
Enligt min mening är det en självklarhet att
kommunala detaljplaner måste kunna upphävas om de
åsidosätter viktiga intressen. Jag anser det vara
tveksamt om de möjligheter som i dag finns att av
t.ex. miljöskäl styra etableringen av externa
köpcentrum är tillräckliga. Här vill jag särskilt
framhålla att även andra miljöaspekter än de som är
riksintressen enligt 3 eller 4 kap. miljöbalken
eller miljökvalitetsnormer enligt 5 kap. är viktiga
att tillgodose. Det finns anledning att hysa en viss
oro för den framtida utvecklingen. Mot denna
bakgrund får det förutsättas att regeringen liksom
ansvariga myndigheter noggrant följer utvecklingen
när det gäller tillkomsten av nya köpcentrum och
deras effekter på miljön m.m. Inte minst Boverket
och länsstyrelserna har ett ansvar för detta. Jag
anser även att det finns starka skäl för att
utvärdera den nu pågående utvecklingen. Om det visar
sig erforderligt bör regeringen utan dröjsmål
förelägga riksdagen förslag till lagändringar eller
andra åtgärder för att komma till rätta med
situationen. Skulle så inte bli fallet är det min
avsikt att återkomma till riksdagen i frågan.
3. Boendeplikt
Knut Billing (m), Sten Andersson (m), Inga Berggren
(m) och Carl-Erik Skårman (m) anför:
Det är en självklarhet att samma regler måste gälla
för svenska och utländska medborgares möjligheter
att förvärva fastigheter. Det är också grundläggande
att det skall vara upp till var och en som köper ett
hus att bestämma om han eller hon vill bebo detta
permanent eller använda det för fritidsändamål.
Problemets lösning ligger inte alls i regleringar av
hur fastigheterna i de utsatta områdena skall få
användas. De helt orimliga konsekvenser som
fastighetsskatten ger spelar däremot en avgörande
roll för den negativa utvecklingen i dessa områden.
Fastighetsskatterna är ofta till beloppen så stora
att många av de permanentboende inte har råd att bo
kvar. Skatten som skall betalas oberoende av
skatteförmåga har blivit en så betungande utgift för
många att de inte kan klara sin ekonomi. Enligt vår
mening framstår det som självklart att ett
avskaffande av fastighetsskatten i enlighet med
Moderata samlingspartiets förslag skulle innebära
sådana lättnader för många permanentboende i de
utsatta områdena att de inte ens skulle överväga
försäljning. Därigenom skulle de lokala intressena
kunna hävdas på ett helt annat sätt än i dag.
4. Boendeplikt
Ulla-Britt Hagström (kd), Rigmor Stenmark (c) och
Harald Bergström (kd) anför:
Det måste vara ett riksintresse att Sveriges
skärgårdar kan hållas levande. Den höga
fastighetsskatten som speciellt drabbar attraktiva
områden har lett till att många inte klarar det
ekonomiska trycket att bo kvar. Detta försvagar
möjligheten att hävda lokala intressen. I och med
att 1992 års lag upphävdes försvann också stödet att
motverka prisstegringar på fritidsfastigheter i
attraktiva områden. Förhandlingsresultatet i samband
med Sveriges medlemskap i Europeiska unionen (prop.
1994/95:19) innebar ett rådrum för Sverige att under
fem år överväga och vidta behövliga åtgärder i
områden som riskerar att utsättas för
överexploatering och i områden där i första hand den
bofasta befolkningens intressen bör tillgodoses.
Erforderliga medel skulle kunna avsättas för att
komma till rätta med de problem som en stor
efterfrågan på fritidsfastigheter kan föra med sig i
bl.a. de kustnära områdena. Några åtgärder på
nationell nivå har inte vidtagits.
Enligt vår mening kan man inte nöja sig med att
konstatera att problemet är svårlöst. De utsatta
områdena måste säkerställas som en levande bygd. Vi
avser att återkomma till de åtgärder som bör vidtas.