I detta betänkande behandlar bostadsutskottet under
den allmänna motionstiden 2000 väckta motioner
gällande bl.a. fastighetsförvärv, expropriation,
kommunala förköp och tomträtt.
Utskottet avstyrker samtliga motionsyrkanden.
Till betänkandet har fogats nio reservationer.
Motioner från allmänna motionstiden
2000/01:Bo401 av Eskil Erlandsson och Erik Arthur
Egervärn (c) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut:
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag
till ändring av fastighetsbildningslagen så att det
införs ett krav på hänsynstagande till det kulturarv
som ortnamn utgör.
2000/01:Bo403 av Catharina Hagen (m) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen begär att regeringen tillsätter en
utredning med uppdrag att reformera
expropriationslagstiftningen i enlighet med vad som
anförs i motionen.
2000/01:Bo406 av Inger Strömbom (kd) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av en
oberoende utredning som granskar statens agerande
vid tvångsinlösen av fjällböndernas fastigheter.
2000/01:Bo408 av Cristina Husmark Pehrsson och Jan
Backman (m) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut:
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag
om en översyn av expropriationslagen, som bl.a.
utmynnar i nya regler om att markägare bör få del i
vinsten vid sådana tvångsförvärv där starka
privatekonomiska intressen gör sig gällande i
enlighet med vad som anförs i motionen.
2000/01:Bo410 av Lars Wegendal (s) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om
fastighetsförsäljningar i mindre tätorter.
2000/01:Bo412 av Caroline Hagström m.fl. (kd) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en översyn av
ersättningsreglerna vid expropriation.
2000/01:Bo414 av Bo Lundgren m.fl. (m) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
16. Riksdagen beslutar att avskaffa den kommunala
förköpsrätten.
2000/01:Bo514 av Knut Billing m.fl. (m) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om expropriation.
3. Riksdagen beslutar om avskaffande av
presumtionsregeln vid expropriation i enlighet med
vad som anförs i motionen.
5. Riksdagen beslutar att inga nya tomträtter
upplåts i enlighet med vad som anförs i motionen.
8. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till lagstiftning för att ersätta
förvärvslagen i enlighet med vad som anförs i
motionen.
9. Riksdagen beslutar att avskaffa den kommunala
förköpsrätten i enlighet med vad som anförs i
motionen.
2000/01:N326 av Ulf Björklund m.fl. (kd) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av förändrad
jordförvärvslagstiftning för att stärka möjligheter
till boende på landsbygden.
2000/01:N383 av Matz Hammarström m.fl. (mp) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
23. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om marklagstiftningen.
Utskottets överväganden
Fastighetsförvärv
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsförslagen om
att jordförvärvslagen skall skärpas,
jämför reservation 1 (kd, c, mp),
att lagen om förvärv av hyresfastighet
m.m. skall avskaffas, jämför reservation 2
(m),
förvärv av permanenthus för
fritidsändamål.
Jordförvärvslagen
Jordförvärvslagens (1979:230) syfte var tidigare att
medverka till att jordbruket rationaliserades och
effektiviserades. Fram till halvårsskiftet 1991
gällde som huvudregel att lantbruksegendom inte
kunde förvärvas utan tillstånd. Förvärvsprövningen
slopades därefter i stor utsträckning, men en
förvärvsreglering ansågs emellertid inte helt kunna
avvaras. De nu gällande reglerna innebär en
långtgående avreglering och uppbärs huvudsakligen av
regionalpolitiska motiv. Lagen ansågs ha varit
effektiv när det gäller juridiska personers förvärv,
förvärv i glesbygd och förvärv i särskilt
ägosplittrade områden. I dessa fall behölls en
reglering. Kortfattat kan denna reglering beskrivas
i följande ordalag.
Fysiska personers förvärv prövas endast inom
glesbygd eller omarronderingsområde.
Inom glesbygd krävs förvärvstillstånd såvida inte
förvärvaren varit bosatt i glesbygd inom den
aktuella kommunen minst ett halvår innan förvärvet
eller åtagit sig att bo på den förvärvade egendomen.
I sådana fall skall i stället en anmälan om
förvärvet göras. Tillstånd får vägras om egendomen
behövs för att främja sysselsättningen eller
bosättningen på orten.
Inom omarronderingsområde krävs alltid tillstånd.
Tillstånd får vägras om förvärvet skulle göra det
svårare att genomföra en rationalisering av
ägostrukturen.
För juridiska personers förvärv krävs alltid
tillstånd. Enligt 5 § jordförvärvslagen får juridisk
person lämnas förvärvstillstånd endast om
kompensationsmark avstås, om förvärvet medför att
egendom som redan tillhör förvärvaren blir mer
ändamålsenlig, om egendomen är avsedd för annat
ändamål än jordbruk och skogsbruk, eller om annat
särskilt skäl föreligger. Enligt samma paragrafs
andra stycke kan tillstånd lämnas även om de nu
nämnda förutsättningarna inte är uppfyllda. Avser
ett förvärv huvudsakligen skogsmark och bedriver
förvärvaren skogsindustriell verksamhet i vilken
egendomens virkesavkastning behövs, får tillstånd
lämnas under förutsättning att egendomen inte bör
ägas eller brukas av någon annan juridisk person som
redan bedriver skogsindustriell verksamhet på orten
av betydelse för sysselsättningen där.
Staten har möjligheter att lösa in egendom om
förvärvaren inte uppfyller ett åtagande att bosätta
sig på fastigheten. Staten är i vissa fall skyldig
att lösa in fastighet för vilken förvärvstillstånd
vägrats.
Jordbruksverket har genomfört en utvärdering av
jordförvärvslagstiftningen (rapport 1995:3). Verket
anser att de ändrade förutsättningarna för
jordbruket i sig inte bör föranleda några omfattande
ändringar av jordförvärvslagen. Lagen hävdar
fortfarande angelägna samhällsintressen. Verket
anser dock att lagens effekter för sysselsättning
och bosättning varit små i förhållande till de
resurser som lagtillämpningen krävt.
Jordbruksverkets slutsats är att lagen bör
förändras. Det anses inte självklart att den bör
innehålla regionalpolitiskt betingade bestämmelser,
men om lagen skall ha ett sådant syfte är det enligt
verket nödvändigt att skärpa bestämmelserna. Verket
berör också vissa andra frågeställningar. Bl.a.
anses att reglerna om juridiska personers förvärv i
huvudsak bör kvarstå oförändrade. I anledning av den
gjorda utvärderingen gav regeringen den 25 januari
1996 verket ett uppdrag att komplettera och
precisera sina slutsatser. I uppdraget ingick bl.a.
att verket närmare skall belysa i vad mån och på
vilket sätt jordförvärvslagen kan skärpas för att
motverka att lagens regler om bosättning kringgås.
Jordbruksverket har i maj 1996 avlämnat en
kompletterande rapport till regeringen i anledning
av uppdraget.
En särskild utredare (dir. 1999:40) skall
utvärdera vilken verkan bestämmelserna i
jordförvärvslagen har när det gäller effekterna för
både fysiska och juridiska personers möjligheter att
förvärva skogsmark. Framför allt avser utvärderingen
bestämmelserna om förvärvarens anknytning till den
ort där den förvärvade egendomen finns och om
förvärv mellan juridiska personer. Utredaren skall
vidare utröna om nuvarande regler i
fastighetsbildningslagen bidragit till från
skogsvårdssynpunkt oönskade förvärv av skogsmark.
Uppdraget omfattar att uppdatera och precisera de
frågeställningar som redovisats av Jordbruksverket
(se ovan). Dessutom omfattar det att i ett vidare
perspektiv överväga och redogöra för eventuella
konsekvenser om jordförvärvslagen skulle upphävas
alternativt justeras beträffande fysiska men också
juridiska personers möjligheter till förvärv. I
uppdraget ingår även att utvärdera behovet av
förtydliganden i lagstiftningen avseende sådana
förvärv och byten mellan juridiska personer som görs
i rationaliseringssyfte och om möjligt redovisa
alternativa lösningar, m.m. Utredaren skall enligt
regeringsbeslut vara klar senast den 31 januari 2001
men har begärt förlängning till den 30 april.
Förslag i två motioner avseende jordförvärvslagen
tar sikte på att sambandet mellan ägandet, brukandet
och boendet i bygden skall stärkas. Det gäller
motion 2000/01:N326 (kd) yrkande 1 och Miljöpartiets
partimotion 2000/01: N383 yrkande 23.
I kd-motionen poängteras särskilt att reglerna om
förvärvstillstånd skall skärpas så att de
fastboendes situation stärks i förhållande till
utboägandet, vilket är nödvändigt om lagen skall ha
ett regionalpolitiskt syfte. Lagstiftningen bör
enligt motionärerna bättre bidra till att bevara och
utveckla en levande landsbygd. Motionärerna bakom
mp-förslaget uppmärksammar särskilt att
marklagstiftningens syften - att öka
sysselsättningen och bosättningen i glesbygden -
ofta motverkas av uppköp som görs med kortsiktiga
spekulativa intressen. De anser att den pågående
översynen är för begränsad och bör ha en klarare
inriktning på att stärka det nämnda sambandet med
målsättning bl.a. att ägandet av skogen inte lämnar
bygden.
Den utredning som nu pågår initierades av
riksdagen på förslag av miljö- och
jordbruksutskottet (bet. 1998/99:MJU3). Även om
detta förslag till utvärdering tog sin utgångspunkt
i frågor om förvärv av skogsfastigheter kommer den
nu pågående utredningen att få betydelse för
bedömningen av förvärvsregleringen också beträffande
andra slag av lantbruksegendomar. Det saknas därför
anledning för riksdagen att nu närmare i sak ta
ställning till de framförda motionsförslagen.
Med hänvisning till det anförda avstyrker
utskottet motionerna 2000/01:N326 (kd) yrkande 1 och
2000/01:N383 (mp) yrkande 23.
Avskaffande av lagen om förvärv av
hyresfastighet m.m.
I motion 2000/01:Bo514 (m) yrkande 8 lämnas förslag
om att lagen (1975:1132) om förvärv av
hyresfastighet m.m. skall avskaffas med hänsyn till
att den försvårar omsättningen av fastigheter och
att dess tillämpning innebär godtycke. I
förvärvslagens ställe föreslås införandet av
ordentliga möjligheter till ingripande i de fall en
fastighetsägare visar sig inte fullgöra sina
förpliktelser gentemot hyresgästerna eller andra.
Motionen syftar därvid i första hand till en
skärpning av bostadsförvaltningslagen (1977:792) i
enlighet med vad Utredningen om förvärv och
förvaltning av hyreshus föreslagit (SOU 1994:23).
Utskottet anser att lagstiftningen bör vara sådan
att oseriösa eller på annat sätt olämpliga
förvärvare av hyresfastigheter i möjligaste mån
hindras från att över huvud taget komma in på
fastighetsmarknaden och att i ett sådant system
förvärvslagen fortfarande är ett viktigt instrument.
Ju effektivare denna lag är, desto mindre blir
behovet att ingripa mot försumliga hyresvärdar och
desto mindre olägenheter uppstår för hyresgästerna.
Lagen om förvärv av hyresfastighet m.m. bör därför
inte avskaffas. Utskottet avstyrker på anförda skäl
motion 2000/01:Bo514 (m) yrkande 8.
Förvärv av permanentbostäder för fritidsändamål
Motion 2000/01:Bo410 (s) behandlar problematiken med
att permanenthus förvärvas för att tas i anspråk för
fritidsboende och de negativa verkningar denna
utveckling får för mindre orter. Motionären föreslår
att regeringen skall följa utvecklingen med
anledning av att lagen om tillstånd till förvärv av
fast egendom har upphävts. Om det visar sig finnas
skäl bör, enligt motionen, inom ramen för EU-
samarbetet en diskussion initieras med målsättning
att motverka utförsäljningen av fastigheter i små
planlagda tätorter.
Fram till årsskiftet 1999/2000 gällde lagen
(1992:1368) om tillstånd till vissa förvärv av fast
egendom. Den innebar vissa restriktioner när det
gällde förvärv av fritidsfastigheter.
Tillståndsplikten omfattade som huvudregel
förvärvare som var bosatta utomlands och utländska
juridiska personer. I samband med Sveriges
förhandlingar om medlemskap i EU bedömdes lagen inte
stå i överensstämmelse med EG-rättens regler om fri
rörlighet för kapital. Lagen upphävdes med anledning
av att Sverige enligt anslutningsfördraget endast
fick ha kvar sina restriktioner i fråga om
fritidsfastigheter under en tid av fem år, dvs. till
utgången av 1999.
Enligt regeringen framstod det inte som
ändamålsenligt att försöka få till stånd en
förlängning av undantaget (prop. 1998/99:126 om
upphävandet av 1992 års lag). Erfarenheterna hade
visat att man inom EU ser mycket restriktivt på
försök till ensidiga undantag från centrala
gemenskapsrättsliga bestämmelser. Härtill kom att en
eventuell förlängning av det svenska undantaget
skulle förutsätta ändringar i EU:s grundfördrag, som
efter en genomförd regeringskonferens skulle fordra
ratifikation av samtliga EU:s medlemsstater.
Regeringen ansåg att 1992 års lag inte heller borde
tillämpas gentemot medborgare i länder utanför EU
och föreslog därför att lagen skulle upphävas. Några
nya regler för att kompensera upphävandet av lagen
borde, enligt regeringen, inte införas. Riksdagen
beslutade i enlighet med regeringens förslag.
Regeringens överväganden i den nämnda
propositionen omfattade bl.a. frågan om
planinstrumenten kan användas för att reglera
fritidsboendet. Regeringen sade sig för närvarande
inte vara beredd att föreslå regler av detta slag
(prop. 126). Bl.a. redogjordes därvid för tidigare
överväganden vid vilka konstaterats att en ordning
av detta slag skulle vara en omständlig och kostsam
process inte minst avseende beståndet (Ds 1988:73
och 1989:78).
Lagutskottet (bet. 1999/2000:LU1) anförde vid sin
behandling av regeringsförslaget och till följd av
detta väckta motioner om att Sverige borde ta upp
förhandlingar om ett fortsatt undantag, att det inte
fanns skäl för ett sådant agerande. Den främsta
anledningen angavs vara att förvärvsbegränsningarna
i 1992 års lag i praktiken torde ha haft tämligen
liten betydelse. Därtill kom bl.a. att sådana försök
bedömdes som utsiktslösa.
Lagutskottet behandlade också frågan om regler som
skulle kompensera den upphävda lagen. Utskottet
erinrade om icke-diskrimineringsprincipen och
anförde - med hänvisning till en dom från EG-
domstolen avseende en österrikisk
förvärvstillståndslag - bl.a. att även en icke-
diskriminerande förvärvslagstiftning, som genom
själva sitt syfte innebär en begränsning av de fria
kapitalrörelserna, måste kunna motiveras av ett
tillräckligt allmänintresse för att godtas av EG-
domstolen.
Därutöver anförde lagutskottet följande. Frågan om
införande av generella regler som kompensation för
1992 års lag måste dessutom vägas mot behovet av
sådana regler. Liksom regeringen kan utskottet
konstatera att 1992 års lag har ett snävt
tillämpningsområde, varför ett upphävande av lagen
inte kan antas få några större effekter för den
svenska fritidshusmarknaden. Även om vissa negativa
effekter inte helt kan uteslutas, torde dessa
emellertid till viss del kunna avhjälpas genom annan
befintlig lagstiftning och i övrigt balanseras av de
positiva effekter som utlänningars fritidsboende kan
få för Sverige. Utskottet ansåg sig inte för
närvarande vara berett att föreslå några nya regler
för att kompensera upphävandet av 1992 års lag.
När 1992 års lag upphävdes tog regering och
riksdag ställning till flera frågor som gäller en
begränsande reglering av fritidsboendet. Utskottet
ställer sig bakom de överväganden som då gjordes.
Det kan förutsättas att utvecklingen av ett ökat
fritidsboende som är koncentrerat till en viss ort
eller bygd fortlöpande kommer att uppmärksammas.
Utskottet är inte berett att nu förorda att
speciella insatser skall göras. Med hänsyn till det
anförda avstyrker utskottet motion 2000/01:Bo410
(s).
Fastighetsbildning
Ortnamnsskydd i fastighetsbildningslagen
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsförslaget om att
det i fastighetsbildningslagen skall införas
krav på hänsyn till kulturarvet vad gäller
ortnamn. Jämför reservation 3 (c).
I motion 2000/01:Bo401 (c) föreslås att det i
fastighetsbildningslagen skall införas krav på
hänsyn till kulturarvet vad gäller ortnamnen.
Motionen tar främst sikte på att förhindra att
ortnamn försvinner vid fastighetsreglering och
sammanläggning och den därav följande
begreppsförvirringen om i vilken trakt en fastighet
hör hemma. Motionärerna påpekar att det inte rör sig
om ett litet antal fall, att det blir omöjligt att
lokalisera en fastighet eftersom ett markområde kan
få sitt namn från en annan by eller socken och att
skyddet i kulturminneslagen saknar betydelse vid
fastighetsbildning.
Det av motionärerna uppmärksammade problemet har
åtminstone delvis som orsak att stämpelskatt inte
utgår vid ett förvärv av en fastighet om marken
genom fastighetsreglering förs över till en annan
fastighet. I en av Lantmäteriutredningen (SOU
1994:90) citerad undersökning har dragits slutsatsen
att fastighetsreglering används för att undkomma
stämpelskatt.
Både Lantmäteriverket i sig och den regionala
organisationen inom Lantmäteriet bedriver
namnvårdande verksamhet. Verket meddelar
föreskrifter och råd och har bl.a. beskrivit hur den
löpande verksamheten kan bedrivas praktiskt för att
vara skonsam mot ortnamnen (i skriftserien Ortnamn
och namnvård). En handbok i ortnamnsfrågor är under
utarbetande. Det bör uppmärksammas att vid en
fastighetsreglering det är möjligt att ändra den
mottagande fastighetens namn.
Kulturarvsutredningen (SOU 1996:128) konstaterade
att tidigare diskussioner skärpt uppmärksamheten hos
alla inblandade på namnfrågorna. Utredningen tog upp
den inte ovanliga kritiken mot att namn försvinner
ur fastighetsregistret. Utredningen anförde bl.a.
följande synpunkter. Systemet med ett särskilt namn
i registret (utan registerbetydelse) som infördes
1972 gör det möjligt att ändå behålla ett
kulturhistoriskt värdefullt namn som identifikation
på en gård eller fastighet. Förändringar blir
emellertid ofrånkomliga då registrets syfte är att
registrera den aktuella fastighetsindelningen med
förändringar i form av fastighetsreglering,
sammanläggningar och avstyckningar. Om
fastighetsstrukturen förändras måste detta också
komma att innebära förändringar i registrets
ortnamn, och vilka markområden namnen avser. Antalet
förändringar i förhållande till hela registret är
mycket litet. Fastighetsregistrets betydelse i sig
för bevarande av namn förefaller inte avgörande.
Utredningen fann inte tillräckliga skäl för att
det i fastighetsbildningslagen skulle tas in
särskilda regler rörande ortnamn. Mot en reglering
talade att fastighetsbildningen styrs av allmänna
lämplighets- och planvillkor som inte utan risk för
målkonflikter kan förenas med ett krav på att bevara
ortnamn. Om en viss fastighetsindelning framstår som
olämplig är det enligt utredningen svårt att hävda
att indelningen bör behållas därför att
fastighetsbeteckningen utgör ett ortnamn som måhända
inte skulle användas fortsättningsvis om indelningen
ändras. Det sagda utesluter inte att hänsyn tas till
vilken inverkan på ortnamnen en begärd
fastighetsbildning kan ha så att inte marginell
eller kortsiktig nytta tillåts slå ut
kulturhistoriska värden. Ett uttalande som gjordes i
riksdagen år 1974 ansåg utredningen fortfarande ha
giltighet: "Fastighets-ägarens synpunkter bör dock
enligt utskottets mening inte tillgodoses i strid
mot ett markerat kulturhistoriskt intresse. Detta
bör enligt utskottets mening gälla även vid
sammanläggning" (bet. 1974:CU30). Några systematiska
problem av detta slag som kräver ändringar i
författningar syntes enligt utredningen inte vara
aktuella för närvarande.
I 1 kap. 4 § lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.
har nyligen intagits en bestämmelse om att god
ortnamnssed skall iakttas vid statlig och kommunal
verksamhet (prop. 1998/99:114). Regeringen har
såvitt gäller fastighetsbildning och
fastighetsregistrering i propositionen med förslag
till den nya bestämmelsen konstaterat att
fastighetsbildningsreformen inte medfört att ortnamn
tagits ur bruk i någon större utsträckning. I
stället är det avgörande för namnens fortsatta liv
om fastigheterna är bebyggda och namnen redovisas på
kartor. Regeringen delade därför utredningens
uppfattning att det med nuvarande regelverk för
fastighetsindelning och fastighetsbeteckning går att
få en ur ortnamnssynpunkt bra tillämpning.
Lantmäteriverket har nyligen publicerat en
utredning som behandlar frågor om
fastighetsregistrets betydelse för ortnamnen
(Ortnamn och namnvård 5). År 1995 undersöktes i 7
kommuner traktnamn som avregistrerats 1910-1991
(varav hälften hänfördes till åren 1950-1969).
Genomgående kunde konstateras en klar
överensstämmelse mellan levande namn, bebyggelse och
kartredovisning, dvs. de namn som avser bebyggelse
lever och är redovisade på den ekonomiska kartan,
även om de inte längre är levande i
fastighetsregistret. Mot den bakgrunden är det -
enligt utredningen - svårt att hävda att det i
första hand är förekomsten i fastighetsregistret som
påverkar namnens fortlevnad. Mer avgörande tycks det
vara om fastigheten i fråga är bebyggd eller inte.
Det främsta resultatet av den i och för sig
begränsade undersökningen är att den tryckta kartan
spelar en mycket viktig roll. Det bör i sammanhanget
särskilt noteras att 1500-talsnamnen haft en
anmärkningsvärd förmåga att leva vidare i det lokala
namnbruket, även om de inte längre finns kvar i
fastighetsregistret.
Den sistnämnda undersökningen bekräftar i allt
väsentligt riktigheten i de ställningstaganden
regeringen gjorde i propositionen med förslag om en
förstärkning av ortnamnsskyddet genom den nya
bestämmelsen i kulturminneslagen. För att en
skyddsbestämmelse av det slag motionärerna
efterlyser skall bli effektiv måste den innebära ett
större eller mindre hinder mot fastighetsbildning
när en sådan av andra skäl framstår som lämplig.
Även om utskottet bedömer ortnamnsfrågorna som
viktiga kan de inte ges en avgörande tyngd i
förhållande till de viktiga ändamål som
fastighetsbildningsreglerna syftar att tillgodose.
Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet
motion 2000/01:Bo401 (c).
Tomträtt
Avskaffande av tomträttsinstitutet
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsförslaget om att
inga nya tomträtter skall få upplåtas. Jämför
reservation 4 (m, c).
I motion 2000/01:Bo514 (m) yrkande 5 föreslås att
inga nya tomträtter skall få upplåtas.
Utskottet har behandlat begränsningar av
tomträttsinstitutet flera gånger tidigare, och då
bl.a. erinrat om följande. Tomträttsinstitutet
infördes år 1907 som ett komplement till
äganderätten. Byggnadsverksamheten skulle uppmuntras
genom att man gjorde det möjligt för kommunerna att
tillhandahålla mark för bostäder till ett lägre pris
än om den skulle säljas. Införandet av
tomträttsinstitutet hade följaktligen en tydlig
bostadssocial prägel. Dessutom eftersträvades
möjligheter att förhindra en kapitalisering av
markvärdesstegringen hos enskilda fastighetsägare.
Utskottet anser nu liksom när frågan senast
behandlades (bet. 1999/2000: BoU6) att ovan angivna
motiv har fortsatt relevans, varför inga åtgärder
bör vidtas som syftar till en begränsning av
upplåtelserätten avseende tomträtter. Således bör
det, enligt utskottets uppfattning, även i
fortsättningen vara kommunernas eget val att avgöra
omfattningen av tomträttsinstitutets användning.
Utskottet avstyrker med hänvisning till detta motion
2000/01:Bo514 (m) yrkande 5.
Kommunala förköp
Avskaffande av den kommunala förköpsrätten
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsförslagen om att
den kommunala förköpsrätten skall avskaffas.
Jämför reservation 5 (m).
I Moderata samlingspartiets partimotion
2000/01:Bo414 yrkande 16 och motion 2000/01:Bo514
(m) yrkande 9 lämnas förslag om att den kommunala
förköpsrätten skall avskaffas. Motionärerna bakom
den senare motionen anser att kommunerna genom det
kommunala planmonopolet, expropriationslagen och
överlägsna resurser har möjligheter att genomföra
sina planer utan att ta till förköpsrätt.
Motionsyrkanden om upphävande av förköpslagen har
framställts vid ett flertal tillfällen.
Bostadsutskottet har i dessa sammanhang och senast
under förra riksmötet (bet. 1999/2000:BoU6) ställt
sig bakom förköpslagens huvudprinciper och ansett
att lagen bör behållas. Utskottet anser nu liksom
tidigare att den kommunala förköpsrätten utgör ett
viktigt komplement till expropriationslagen och
innebär i vissa fall att ett ofta tids- och
kostnadskrävande expropriationsförfarande kan
undvikas. Förköpslagen bör således ses som ett av
flera instrument som tillsammans ger kommunerna
möjlighet att planera bebyggelseutvecklingen och i
övrigt ta ansvar för den fysiska
samhällsutvecklingen. Med hänvisning till det
anförda avstyrker utskottet motionerna 2000/01:Bo414
(m) yrkande 16 och 2000/01:Bo514 (m) yrkande 9.
Expropriation
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsförslagen om
en inskränkning av expropriationsändamålen
m.m., jämför reservation 6 (m),
- ändringar av reglerna om den ersättning som
utgår vid expropriation, jämför
reservationerna 7 (m, c) och 8 (kd).
-
Expropriationsändamålen m.m.
Motion 2000/01:Bo514 (m) yrkande 2 (delvis)
behandlar expropriationsgrunderna. Enligt
motionärerna bör expropriation av mark endast komma
i fråga i de fall synnerligen viktiga
samhällsintressen påkallar det. Statens eller
kommunernas inskränkning i enskilda markägares rätt
bör få ske endast med syfte att skydda människors
liv, hälsa och säkerhet, att skydda miljön och
naturen samt för att kunna genomföra för landet och
kommunen ytterst angelägna uppgifter. Enligt
förslaget i motion 2000/01:Bo403 (m) (delvis)
föreslås att en översyn görs av expropriationslagen
mot bakgrund av äganderättsskyddet i grundlagen och
Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna.
Översynen bör inriktas på att rätten till
expropriation och intrång skall reserveras för
genuint kollektiva ändamål, dvs. offentlig
allmännyttig verksamhet utan vinstsyfte, och
tillåtas endast i sådana fall där marknadslösningar
inte kan fungera. Det bör således inte föreligga
någon rätt till expropriation för enskilda
rättssubjekt. Vidare föreslås exproprierad egendom
endast få användas i enlighet med det ändamål för
vilket expropriation skett.
Expropriation innebär att enskildas egendom tas i
anspråk för att tillgodose olika samhällsnyttiga
ändamål. De s.k. expropriationsändamålen anges i
2 kap. expropriationslagen (1972:719). Kommunen är
berättigad till expropriation av mark som skall
användas för tätbebyggelse. Expropriation kan också
ske för att tillgodose ändamål som avser
kommunikationer, drivkraft, vatten och avlopp,
näringsverksamhet, skydds- och säkerhetsområden,
försvarsändamål, kultur samt natur- och friluftsliv.
Även vanvårdade fastigheter kan exproprieras.
Dessutom finns en allmän bestämmelse om
expropriation av mark som behövs för verksamhet som
staten eller kommunen har att tillgodose eller som
är av väsentlig betydelse för riket, orten eller en
viss befolkningsgrupp. Något av en särställning har
regeln om s.k. värdestegringsexpropriation. Dess
innebörd är att förhindra oförtjänt värdestegring
hos fastigheter som inte direkt berörs av ett
expropriationsförfarande men som förväntas öka i
värde genom ett expropriationsföretag. Regeln bygger
på likhetsprincipen och syftar till att eliminera
sådan markvärdesstegring som ställer icke expro-
prierade markägare i en bättre situation än dem vars
mark exproprieras.
Utskottet anser i likhet med när utskottet
tidigare behandlat liknande motionsyrkanden (se
t.ex. bet. 1998/99:BoU5) att rådande reglering av de
ändamål för vilka expropriation får ske innebär en
sådan avvägning mellan olika intressen att en
ändamålsenlig hushållning av markresurser främjas.
Det kommer även fortsättningsvis att vara nödvändigt
för det allmänna att kontrollera
samhällsutvecklingen genom att tillämpa
expropriation i enskilda fall. En total inskränkning
av möjligheterna till expropriation för enskilda
rättssubjekt och en begränsning av möjliga
expropriationsändamål för staten och kommunen, såsom
motionärerna föreslår, skulle innebära betydande
svårigheter för samhällsutvecklingen. Det allmänna
måste även fortsättningsvis ha möjligheter att göra
erforderliga avvägningar mellan skilda berättigade
intressen som kan göra anspråk på ett specifikt
markområde. Vid tillståndsprövningen skall hänsyn
inte bara tas till de allmänna intressen som kan
motivera den sökta åtgärden utan även till
motstående intressen. Tillstånd får exempelvis inte
meddelas om ändamålet lämpligen bör tillgodoses på
annat sätt eller om olägenheterna av expropriationen
från allmän eller enskild synpunkt överväger de
fördelar som kan vinnas genom den. Kraven på
rättssäkerhet får därmed anses vara tillgodosedda.
Utskottet anser inte heller att det finns
tillräckliga skäl för att motivera en laglig
begränsning av användningen av exproprierad egendom
så att den inte skulle få användas för annat ändamål
än för vilken den exproprierats. Utskottet avstyrker
på anförda skäl motionerna 2000/01:Bo514 (m) yrkande
2 (delvis) och 2000/01:Bo403 (m) (delvis).
Expropriationsersättningen
Ett flertal motioner behandlar frågor om
expropriationsersättningen. I motion 2000/01:Bo514
(m) yrkandena 2 (delvis) och 3 föreslås att
markägaren vid expropriation skall få ersättning för
fastighetens fulla marknadsvärde samt för de
kostnader och intäktsbortfall som inte kan
återvinnas och som eventuellt uppkommer genom
åtgärden. Förslaget omfattar också att
presumtionsregeln skall avskaffas och att i stället
exproprianten skall ha bevisbördan. I motion
2000/01:Bo408 (m) föreslås en översyn av
lagstiftningen med inriktning bl.a. att markägaren
skall få del i vinsten vid sådana tvångsförvärv där
starka privatekonomiska intressen gör sig gällande.
Som exempel anges utbyggnad av bredbandsnät.
Förslaget innebär att ersättningen skall bestämmas
genom en schabloniserande metod. En grundtanke i
motionen är att regleringen skall närma sig de
principer som gäller vid upplåtelse på frivillig
väg. Motionärerna uppmärksammar att
expropriationslagens regler tillämpas också när ett
ianspråktagande sker enligt väglagen och
ledningsrättslagen. Förslaget i motion 2000/01:Bo403
(m) avser att en allmän översyn av
expropriationslagen skall göras och omfattar
(delvis) särskilt att ersättning skall kunna
fastställas till ett belopp som är högre än vad
fastighetsägaren skulle få ut vid en frivillig
försäljning. Enligt motionären har egendom ett högre
värde för ägaren än vad en prissättning på marknaden
ger, vilket medför en förlust om endast egendomens
(eller dess minskade) marknadsvärde ersätts. Också i
motion 2000/01:Bo412 (kd) föreslås en översyn av
ersättningsreglerna i syfte att markägaren skall få
del av vinsten i det ekonomiska företag som
motiverar tvångsförvärvet. Förslaget har särskild
inriktning på tvångsförfoganden till förmån för
starka privatekonomiska intressen. Det tar främst
sikte på förfoganden enligt väglagens och
ledningsrättslagens bestämmelser och bredbandsnätens
utbyggnad.
Bestämmelserna i expropriationslagen skiljer
mellan tre olika slag av ersättning. Löseskilling
utgår då en hel fastighet exproprieras medan
intrångsersättning utbetalas när endast del av
fastighet inlöses. Därutöver utgår ersättning för
personlig skada, vilken innefattar andra förluster
som ägaren m.fl. kan göra genom expropriationen.
Ersättningen för personlig skada kan avse exempelvis
flyttkostnader, förlust genom nedläggning av rörelse
och har således inget att göra med själva
fastighetens värde. Den exproprierande står dessutom
i allmänhet för motpartens kostnader för hela
expropriationsförfarandet. Undantag gäller för
kostnader som uppkommit genom försummelse eller kan
betraktas som onödiga. Dessutom gäller vid prövning
i högre rätt än fastighetsdomstol att den
exproprierande oavsett utgången svarar för
rättighetshavarens kostnader då endast den förre
överklagat.
Grundprincipen om att den enskilde skall ersättas
för sin förlust begränsas genom den s.k.
presumtionsregeln. Denna regel innebär att den
ökning av fastighetens marknadsvärde som ägt rum tio
år före expropriationsansökan räknas
fastighetsägaren till godo endast om det konstateras
att ökningen beror på annat än förväntningar om
ändring i markens tillåtna användningssätt.
Fastighetsägaren har bevisbördan för att så är
fallet.
Bostadsutskottet har tidigare (se t.ex. bet.
1998/99:BoU5) avstyrkt motionsförslag om
expropriationslagens ersättningsregler och bl.a.
anfört att gällande regler i grunden är väl
avfattade när det gäller fastighetsägarens rätt till
ersättning.
Utskottet vidhåller sin ovan angivna bedömning.
Tillräckliga skäl saknas därför för riksdagen att
initiera en översyn av ersättningsreglerna med den
inriktning som motionärerna förordar. Utskottet har
emellertid erfarit att det inom
Justitiedepartementet påbörjats en analys av
lämpligheten av expropriationslagens
ersättningsregler såvitt gäller
expropriationsföretag med kommersiell natur. Med
hänvisning till det anförda anser utskottet att
ersättningsreglerna i vart fall tills vidare bör
kvarstå oförändrade. Det kan förutsättas att
regeringen återkommer till riksdagen i frågan, om
den analys som genomförs ger anledning till detta.
Med hänvisning till det anförda avstyrker
utskottet motionerna 2000/01:Bo514 (m) yrkandena 2
(delvis) och 3, 2000/01:Bo408 (m), 2000/01: Bo403
(m) (delvis) samt 2000/01:Bo412 (kd).
I detta sammanhang bör uppmärksammas att en
rättsvetenskaplig debatt förts i fråga om 2 kap. 18
§ regeringsformen gällande egendomsskyddet fått en
sådan ordalydelse att rätten till ersättning vid
ingrepp i enskild egendom har utökats. Regeringen
har konstaterat att lagstiftaren inte haft en sådan
avsikt och givit en utredning i uppdrag att föreslå
en omformulering av stadgandet som ger ett klart
uttryck för lagstiftarens avsikt (dir. 1999:71).
Utredningen skall enligt sina direktiv vara klar
senast den 31 december 2000 men har begärt
förlängning till den 15 februari 2001.
Övrig fråga
Förvärven av fjällböndernas fastigheter
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsförslaget om en
utredning rörande statens förvärv av
fjällböndernas fastigheter m.m. Jämför
reservation 9 (kd).
I motion 2000/01:Bo406 (kd) föreslås att en oberoende utredning
skall granska statens agerande vid dess förvärv av
fjällböndernas fastigheter under åren 1888-1940.
I motionen anförs bl.a. följande. Fjällböndernas
förutsättningar att försörja sig och sätt att leva
förändrades kraftigt genom statens tvångsköp av
deras mark. Bara i Härjedalen och Jämtland
tvångsinköptes 115 245 respektive 131 250 hektar.
Många fjällbönder anser sig i dag kränkta av statens
sätt att sköta frågan. De flesta köpen skedde
godvilligt och några fastigheter blev kvar i privat
ägo. En hel del jordbruk fick finnas kvar och de
ursprungliga ägarna fick arrendera sina forna
fastigheter. Arrendelägenheterna är
jordbruksfastigheter, och från början ingick rätten
till jakt och fiske. Lantbruksnämnden har sedermera
undantagit jakten på älg, och den får arrendatorn
betala extra för. Svenska statens agerande måste
vara rättsenligt och oklanderligt. Frågan om
fjällböndernas villkor är på intet sätt
oproblematisk men detta är inte ett skäl för att
inte belysa den. Ett uppenbart problemområde är att
den mark som fjällbönderna tidigare förfogade över
nu i stor utsträckning brukas av en annan grupp,
renägarna. Sedan 1950-talet skyddas denna mark genom
statens servitut som skapades till skydd för
renskötseln. Det finns risk att renägarna å sin sida
skulle känna sig undanskuffade om fjällbönderna
skulle ges ökade rättigheter till sin gamla mark.
Enligt utskottets mening saknas tillräckliga skäl
för att genom en utredning granska statens agerande
vid förvärven av fjällböndernas fastigheter.
Utskottet avstyrker således motion 2000/01:Bo406
(kd).
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
Med hänvisning till de motiveringar som framförs
under Utskottets överväganden föreslår utskottet att
riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Bo403 i
denna del och 2000/01: Bo514 yrkande 2 i denna
del.
Reservation 6 (m)
8. Expropriationsersättningen
Riksdagen avslår motionerna 2000/01:Bo403 i
denna del, 2000/01: Bo408, 2000/01:Bo412 samt
2000/01:Bo514 yrkandena 2 i denna del och 3.
Reservation 7 (m, c)
Reservation 8 (kd)
9. Förvärven av fjällböndernas
fastigheter
Riksdagen avslår motion 2000/01:Bo406.
Reservation 9 (kd)
Stockholm den 14 december 2000
På bostadsutskottets vägnar
Knut Billing
Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Knut
Billing (m), Lennart Nilsson (s), Bengt-Ola Ryttar
(s), Lilian Virgin (s), Owe Hellberg (v), Ulla-Britt
Hagström (kd), Sten Andersson (m), Inga Berggren
(m), Siw Wittgren-Ahl (s), Sten Lundström (v),
Annelie Enochson (kd), Carl-Erik Skårman (m), Helena
Hillar Rosenqvist (mp), Rigmor Stenmark (c), Carina
Adolfsson Elgestam (s), Leif Jakobsson (s) och
Lennart Degerliden (fp).
Reservationer
Utskottets förslag till riksdagsbeslut och
ställningstaganden har föranlett följande
reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken
punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som
behandlas i avsnittet.
1. Jordförvärvslagen (punkt 1)
av Ulla-Britt Hagström (kd), Annelie Enochson
(kd), Helena Hillar Rosenqvist (mp) och Rigmor
Stenmark (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs i reservation 1.
Tillkännagivandet görs med anledning av motionerna
2000/01: N326 yrkande 1 och 2000/01:N383 yrkande 23.
Ställningstagande
Vi anser det vara av väsentlig betydelse att
lagstiftningen om förvärv av lantbruksegendom
skärps. Det gäller att värna om jord- och skogsbruk
av den typ vi har i Sverige. Landsbygden måste
hållas levande. Sysselsättningen i glesbygd måste
stärkas och familjejordbruken skyddas. Detta har
betydelse ur ett flertal synvinklar, inte minst vad
gäller möjligheterna att nå en ur miljösynpunkt
hållbar utveckling. Problemet skall ses mot bakgrund
av att köptrycket från svenska och utländska företag
kan förväntas öka. Uppköp och exploatering med
endast kortsiktiga vinstintressen som mål måste
effektivt motarbetas.
Främst gäller det att stärka sambandet mellan
ägande, brukande och boende. Det måste utrönas hur
lagen i sig skall ge uttryck för detta men minst
lika viktigt är att tillämpningen blir effektiv. Ett
särskilt problemkomplex är de juridiska personernas
möjligheter till förvärv. Den nuvarande
lagstiftningen ger uttryck för en restriktivitet som
i grunden är bra. Emellertid har myndigheternas
tillämpning av den s.k. kompensationsregeln lett
till att balansen mellan enskilt ägande och
bolagsägande i många bygder ändrats. Särskilt svårt
har det blivit för privatskogsbruket att konkurrera
med bolagen om skogsmarken i regioner där bolagen
bedriver en offensiv markpolitik. Reglerna måste få
en utformning och tillämpning så att
familjejordbruken blir den dominerande ägarkategorin
och så att generationsskiftena underlättas. Det
finns också ett behov av att se över lagens
geografiska tillämpningsområden.
Den utredning som nu tillsatts bör få ett
otvetydigt uppdrag att lämna förslag med den av oss
förordade inriktningen.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad vi framför. Vårt
förslag lämnas med anledning av motionerna
2000/01:N326 (kd) yrkande 1 och 2000/01:N383 (mp)
yrkande 23.
2. Avskaffande av lagen om förvärv av
hyresfastighet m.m. (punkt 2)
av Knut Billing (m), Sten Andersson (m), Inga
Berggren (m) och Carl-Erik Skårman (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde
ha följande lydelse:
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs i reservation 2.
Tillkännagivandet görs med anledning av motion
2000/01: Bo514 yrkande 8.
Ställningstagande
Lagen om förvärv av hyresfastigheter präglas av en
byråkratisk handläggningsordning, och dess
tillämpning medför lång tidsutdräkt från det att ett
förvärv sker till dess lagfart kan beviljas. Detta
drabbar de seriösa fastighetsägarna. Lagstiftningen
öppnar också för godtycke eftersom den innebär en
förhandsprövning av en förvärvares kvalifikationer
och intentioner med förvärvet. En sådan prövning är
i praktiken svår att göra med någon träffsäkerhet.
Lagens syfte att förhindra oseriösa fastighetsägare
har inte heller uppnåtts. Hyresgästernas berättigade
krav på ett skydd mot oseriösa hyresvärdar bör i
stället tillmötesgås genom ordentliga möjligheter
till ingripande i det fall en fastighetsägare inte
visar sig fullgöra sina förpliktelser mot
hyresgäster och andra. I betänkandet Förvalta
bostäder (SOU 1994:23) har föreslagits att
förvärvslagen skall upphävas samtidigt som
bostadsförvaltningslagens möjligheter till
ingripande skall stärkas. Enligt vår mening skulle
denna ordning tillgodose de krav som kan ställas på
större effektivitet vad gäller att bekämpa oseriösa
hyresvärdar samtidigt som den inte lägger hinder i
vägen för en naturlig omsättning på
hyresfastigheter. Regeringen bör återkomma till
riksdagen med förslag till lagändringar som innebär
att lagen om förvärv av hyresfastigheter m.m.
upphävs och som även i övrigt innebär att förslagen
i det nämnda betänkandet genomförs.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad vi framför. Vårt
förslag lämnas med anledning av motion 2000/01:Bo514
(m) yrkande 8.
3. Ortnamnsskydd i fastighetsbildningslagen
(punkt 4)
av Rigmor Stenmark (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 4 borde
ha följande lydelse:
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs i reservation 3.
Tillkännagivandet görs med anledning av motion
2000/01: Bo401.
Ställningstagande
Någon särskild bestämmelse till skydd för ortnamn i
den lagstiftning som reglerar fastighetsbildning och
fastighetsregistrering finns inte. Regeringen har i
proposition 1998/99:114 (med förslaget till vissa
ändringar i kulturminneslagen) konstaterat att
ortnamn inte tagits ur bruk i någon större
utsträckning. Under de mer än fyra år som gått sedan
det till grund för propositionen liggande
utredningsbetänkandet lades fram kan konstateras att
alltfler fastighetsförvärv föranleder
fastighetsreglering i stället för att leda till
lagfart. Den nyligen publicerade
ortnamnsundersökningen (ortnamn och namnvård 5)
avser tidigare förhållanden och talar inte emot mig.
Anledningen till det tilltagande antalet
fastighetsregleringar synes vara ekonomisk eftersom
avgiften vid fastighetsreglering är mindre än den
avgift och stämpelskatt som utgår när lagfart
beviljas. En del av vår kulturhistoria riskerar att
försvinna genom att många fastigheter upphör att
existera genom fastighetsreglering. Det kan
ifrågasättas om fastighetsreglering varit tänkt att
komma till användning för hela fastigheter på detta
sätt. Också genom sammanläggningar försvinner
ortnamn och därmed en del av vårt kulturarv.
Dessutom uppstår förvirring om var en fastighet är
belägen eftersom ett ortnamn kan bli gällande i
trakter där detta inte är historiskt motiverat. Den
allmänt hållna bestämmelsen i kulturminneslagen om
god ortnamnssed kommer inte att kunna hävda
ortnamnens vikt när i ett konkret fall frågan om
fastighetsbildning skall tillåtas avgöras enligt de
särskilda kriterier som finns angivna i
fastighetsbildningslagen. Det finns därför all
anledning att införa skyddsbestämmelser för
ortnamnen i fastighetsbildningslagstiftningen.
Regeringen bör enligt min mening återkomma till
riksdagen med ett sådant förslag.
Jag föreslår att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad jag framför. Mitt
förslag lämnas med anledning av motion 2000/01:Bo401
(c).
4. Avskaffande av tomträttsinstitutet (punkt 5)
av Knut Billing (m), Sten Andersson (m), Inga
Berggren (m), Carl-Erik Skårman (m) och Rigmor
Stenmark (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 5 borde
ha följande lydelse:
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs i reservation 4.
Tillkännagivandet görs med anledning av motion
2000/01: Bo514 yrkande 5.
Ställningstagande
Det är vår uppfattning att tomträttsinstitutet är en
förlegad form av reglering som försätter den
enskilde fastighetsägaren i ett beroendeförhållande
till kommunen. Ur den enskildes perspektiv kan
markkostnaden vid en omreglering av avgälden
påverkas på ett sådant oförutsägbart sätt att rena
rättssäkerhetsargument talar för ett avskaffande av
tomträttsinstitutet. Utan att närmare gå in på
frågan kan konstateras att problemet kring hur
avgälderna skall omregleras visar på en avgörande
svaghet med hela systemet.
De motiv som en gång angavs som skäl till
tomträttsinstitutets införande har i dag spelat ut
sin roll. Vi anser att regeringen bör inrikta sitt
arbete på att skapa en fastighetsmarknad där det
allmännas roll i möjligaste mån är begränsad till
att formulera erforderliga riktlinjer. Det är
oförsvarbart att på rent ideologiska grunder behålla
ett markpolitiskt instrument vars konsekvenser
förhindrar ett spritt enskilt ägande.
Tomträttsinstitutet har dessutom, på ett sätt som
lagstiftaren inte tänkt sig, kommit att användas som
ett styrinstrument i frågor som plan- och bygglagens
normer skall reglera.
Inom Justitiedepartementet övervägs för närvarande
frågor om tomträttsavgälden. Regeringens förslag
förväntas innebära att avgälden knyts till
fastighetens taxeringsvärde och resultera i
avsevärda höjningar av tomträttsavgälden i många
områden. Tomträttsinstitutets berättigande som
boendesocialt instrument skulle i och med detta helt
ha spelat ut sin roll och avgälderna skulle snarast
bli ett kostnadshinder för den som vill äga sin
bostad. Den fastighetsskatt som även
tomträttsinnehavare tvingas betala förstärker denna
problematik ytterligare. Vissa innehavare av
tomträtter i attraktiva lägen eller köpare av sådana
tomträtter åsamkas orimliga kostnader genom att
såväl tomträttsavgäld som fastighetsskatt grundas på
fastighetens taxeringsvärde. Pålagornas storlek
bestäms dessutom oberoende av tomträttsinnehavarens
skatteförmåga. Vi anser att höga taxeringsvärden
uppkomna genom en stark efterfrågan inte skall
tillåtas påverka vare sig tomträttsavgäldens eller
fastighetsskattens storlek på ett sådant sätt att
människor tvingas lämna hus och hem. En avveckling
av tomträttsinstitutet är en rimlig väg för att
undvika sådana effekter. Om en fastighet stiger i
värde skall den boende genom sitt ägande kunna
säkerställa sig mot utgiftsökningar.
Regeringen bör enligt vår uppfattning snarast
lägga fram ett förslag för riksdagen om att nya
tomträtter inte skall kunna bildas. Enligt vår
mening bör dessutom kommunerna påbörja en
utförsäljning av befintliga tomträtter.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad vi framför. Vårt
förslag lämnas med anledning av motion 2000/01:Bo514
(m) yrkande 5.
5. Avskaffande av den kommunala
förköpsrätten (punkt 6)
av Knut Billing (m), Sten Andersson (m), Inga
Berggren (m) och Carl-Erik Skårman (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 6 borde
ha följande lydelse:
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs i reservation 5.
Tillkännagivandet görs med anledning av motionerna
2000/01: Bo414 yrkande 16 och 2000/01:Bo514 yrkande
9.
Ställningstagande
Enligt vår uppfattning bör den kommunala
förköpsrätten avskaffas. Det främsta skälet till
detta ställningstagande är att förköpsrätten inte
fyller någon funktion i den kommunala
markplaneringen. Det är även av vikt att framhålla
att förköpsrätten gör att enskilda markägare hamnar
i en orimligt svag position i förhållande till
kommunerna. Detta skall ses mot bakgrund av att det
kommunala planmonopolet, expropriationslagen och
överlägsna ekonomiska och personella resurser ger
kommunerna en mycket stark maktställning. Ett
avskaffande av den kommunala förköpsrätten skulle
bidra till en sundare fastighetsmarknad. Vidare kan
det ifrågasättas om det är rimligt att spendera
skattemedel på en kommunalisering av mark för
bebyggelse samtidigt som resurserna inte förslår att
tillgodose mer angelägna kommunala verksamheter.
Regeringen bör snarast för riksdagen lägga fram
förslag om att avskaffa den kommunala förköpsrätten.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad vi framför. Vårt
förslag lämnas med anledning av motionerna
2000/01:Bo414 (m) yrkande 16 och 2000/01:Bo514 (m)
yrkande 9.
6. Expropriationsändamålen m.m. (punkt 7)
av Knut Billing (m), Sten Andersson (m), Inga
Berggren (m) och Carl-Erik Skårman (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 7 borde
ha följande lydelse:
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs i reservation 6.
Tillkännagivandet görs med anledning av motionerna
2000/01: Bo403 i denna del och 2000/01:Bo514 yrkande
2 i denna del.
Ställningstagande
Det är vår uppfattning att bestämmelserna om
expropriationsändamålen medger ett alltför stort
utrymme för godtycke. Den enskilde fastighetsägaren
riskerar att utsättas för expropriation av rent
konfiskatorisk karaktär utan att sådan är påkallad
av att ytterst angelägna samhällsintressen skall
tillgodoses. Det är inte värdigt en rättsstat att
tillåta tvångsmässiga ingrepp i den enskilda
äganderätten på de grunder som nuvarande
expropriationsändamål medger. Expropriation av mark
är en kränkning av äganderätten och bör endast komma
i fråga när synnerligen viktiga samhällsintressen så
påkallar.
Vi föreslår mot bakgrund av detta att en
genomgripande översyn av expropriationslagen
genomförs. Översynen skall i första hand syfta till
att begränsa och tydliggöra de ändamål som kan
åberopas vid ett expropriationsföretag. Endast för
stat eller kommun ytterst angelägna uppgifter och
samhällsåtaganden, däribland värnande om människors
liv, hälsa och säkerhet samt skydd av natur och
miljö, skall tillåtas som expropriationsgrunder.
Expropriation där det allmännas enda motiv till
ingreppet är att stävja en marknadsbaserad
värdeökning skall exempelvis inte medges. En
särskild fråga som bör övervägas är om eller i vilka
fall en rätt till expropriation skall föreligga för
enskilda rättssubjekt. Det stöter nämligen
rättskänslan att t.ex. en privat företagare ges
möjlighet att beröva en annan företagare dennes
egendom och därmed sammankopplade möjligheter till
eget företagande, vinst och utkomst. En annan
situation som bör utredas gäller fall när
exproprierad egendom kommer att användas för ett
annat ändamål än för vilket expropriation skett. I
en tid av snabb ekonomisk och teknisk utveckling
torde det bli allt vanligare att så blir fallet.
Särskilt stötande är de fall när den som
exproprierat kommer att använda egendomen på ett
sätt som den tidigare fastighetsägaren haft önskemål
om för egen del. Vi är medvetna om att lösningarna
av det senare problemet kan vara svåra att finna.
Men det är väsentligt att en utredning tar sig an
frågan.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad vi framför. Vårt
förslag lämnas med anledning av motionerna
2000/01:Bo403 (m) (delvis) och 2000/01:Bo514 (m)
yrkande 2 (delvis).
7. Expropriationsersättningen (punkt 8)
av Knut Billing (m), Sten Andersson (m), Inga
Berggren (m), Carl-Erik Skårman (m) och Rigmor
Stenmark (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 8 borde
ha följande lydelse:
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs i reservation 7.
Tillkännagivandet görs med anledning av motionerna
2000/01: Bo403 i denna del, 2000/01:Bo408,
2000/01:Bo412 samt 2000/01:Bo514 yrkandena 2 i denna
del och 3.
Ställningstagande
Förutom en kraftig begränsning av
expropriationsändamålen bör expropriationslagen
ändras så att ersättningsreglerna ger markägaren
kompensation för fastighetens fulla marknadsvärde
samt för de kostnader och det inkomstbortfall som
inte kan återvinnas.
Den enskilde fastighetsägarens underläge gentemot
exproprianten förstärks av den s.k.
presumtionsregeln. Att som presumtionsregeln
föreskriver ålägga den drabbade fastighetsägaren
bevisbördan avseende eventuella förväntningsvärden
går på tvärs mot gängse rättssäkerhetsprinciper.
Presumtionsregeln bör således avskaffas.
Vi anser att regeringen bör anmodas att snarast
återkomma med förslag om ändringar i
expropriationslagen som innebär att
presumtionsregeln avskaffas. Förslag med denna
inriktning bör kunna föreläggas riksdagen utan
vidare dröjsmål. Därutöver bör i samband med den av
oss förordade översynen av expropriationslagen i
fråga om expropriationsändamålen m.m. utarbetas
förslag om ändrade ersättningsregler i syfte att
stärka markägarens ställning i enlighet med vad vi
inledningsvis förordar. Översynen bör därutöver
omfatta frågan om en högre ersättningsnivå skall
införas när det gäller tvångsförfoganden där starka
privatekonomiska intressen gör sig gällande. Det kan
som exempel gälla vad markägaren skall erhålla när
hans mark tas i anspråk för en bredbandsutbyggnad
som ger möjligheter till kraftiga vinster. Ofta
talas om att en vinstdelning borde ske mellan
markägaren och den som exproprierar (eller på annat
sätt med tvång får rätt till annans mark). Ett
förslag till lagändring bör emellertid inte bygga på
att en egentlig vinstdelning skall ske i det
konkreta fallet. I stället bör en schabloniserande
metod användas där företagens vinstmöjligheter
avspeglas i markvärdet på ett marknadsimiterat sätt.
Mark som kan användas på ett förändrat och mer
vinstrikt sätt har naturligen ett högre värde än
eljest.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad vi framför. Vårt
förslag lämnas med anledning av motionerna
2000/01:Bo514 (m) yrkandena 2 (delvis) och 3,
2000/01:Bo408 (m), 2000/01:Bo403 (m) (delvis) samt
2000/01:Bo412 (kd).
8. Expropriationsersättningen (punkt 8)
av Ulla-Britt Hagström (kd) och Annelie Enochson
(kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 8 borde
ha följande lydelse:
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförts i reservation 8.
Tillkännagivandet görs med anledning av motionerna
2000/01:Bo408 och 2000/01:Bo412. Därmed avslås
motionerna 2000/01: Bo403 i denna del samt
2000/01:Bo514 yrkandena 2 i denna del och 3.
Ställningstagande
Det är hög tid att reformera ersättningsreglerna vid
tvångsförvärv. Ersättningsreglerna i
expropriationslagen bygger på tanken att en
expropriation skall kosta så lite som möjligt för
samhället. Bakom dagens utbyggnad av infrastrukturen
ligger det i många fall starka privatekonomiska
intressen. Ett exempel är utbyggnaden av
bredbandsnäten. Det är naturligtvis så att det finns
allmänna intressen som kan motivera tvångsförfogande
till förmån för enskilda rättssubjekt. Många
markägare har reagerat mot det kommersiella
utnyttjandet av deras mark. Vad de vanligen vänder
sig emot är att de, trots att de är ägare till den
mark som är ianspråktagen med t.ex. vägrätt eller är
belastad med ledningsrätt och som utnyttjas för
utbyggnaden av bredbandsnät, inte får någon
ersättning samtidigt som bredbandsaktörernas
verksamhet kan förväntas generera stora ekonomiska
vinster. Situationen är den att ersättningsreglerna
i expropriationslagen, som också reglerar rätten
till ersättning vid tvångsförfoganden enligt annan
lagstiftning (t.ex. ledningsrättslagen), inte medger
rätt för markägaren till andel i vinst.
Expropriationslagen är föråldrad. Lagens
ersättningsregler är inte anpassade till dagens
tvångsförvärv. I många fall sker dessa förvärv för
att tillgodose - förutom allmänna intressen genom
förvärv av stat och kommun - starka privatekonomiska
intressen. En översyn av expropriationslagens
ersättningsregler bör därför genomföras med syfte
att markägaren tillförsäkras del i vinsten vid
sådana tvångsförvärv och tvångsutnyttjanden där
starka privatekonomiska intressen gör sig gällande.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad vi framför. Vårt
förslag lämnas med anledning av motionerna
2000/01:Bo412 (kd) och 2000/01:Bo408 (m) och innebär
att motionerna 2000/01:Bo514 (m) yrkandena 2
(delvis) och 3 samt 2000/01:Bo403 (m) (delvis)
avstyrks.
9. Förvärven av fjällböndernas fastigheter
(punkt 9)
av Ulla-Britt Hagström (kd) och Annelie Enochson
(kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 9 borde
ha följande lydelse:
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs i reservation 9.
Tillkännagivandet görs med anledning av motion
2000/01: Bo406.
Ställningstagande
Det är stora områden som blivit föremål för statens
förvärv. I Härjedalen och Jämtland gäller det 115
245 respektive 131 250 hektar. Många fjällbönder
anser sig, som framgår av motionen, kränkta av
statens sätt att sköta frågan. De flesta köpen
skedde godvilligt och några fastigheter blev kvar i
privat ägo. En hel del jordbruk fick finnas kvar och
de ursprungliga ägarna fick arrendera sina forna
fastigheter. Det är inte bara fråga om hur förvärven
gick till utan det gäller också frågor om den jakt
och det fiske som i dag får bedrivas. Svenska
statens agerande måste vara rättsenligt och
oklanderligt. Frågan om fjällböndernas villkor är
inte oproblematisk men den måste ändå belysas. Ett
uppenbart problem är att den mark som fjällbönderna
tidigare förfogade över nu i stor utsträckning
brukas av en annan grupp, renägarna. Sedan 1950-
talet skyddas denna mark genom statens servitut som
skapades till skydd för renskötseln. Det finns risk
att renägarna å sin sida skulle känna sig
undanskuffade om fjällbönderna skulle ges ökade
rättigheter till sin gamla mark.
Att det sätts i fråga om staten på ett korrekt
sätt förvärvat fjällböndernas fastigheter utgör
enligt vår mening tillräckliga skäl för att det
skall göras en oberoende utredning. Det är viktigt
att frågetecknen rätas ut och att klarhet vinns
beträffande de förvärv staten gjort. Utredningen bör
tillsättas av regeringen.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad vi framför. Vårt
förslag lämnas med anledning av motion 2000/01:Bo406
(kd).