I detta betänkande behandlar utskottet motioner
väckta under allmänna motionstiden riksmötena
1999/2000 respektive 2000/01. Om inte annat anges
har de i betänkandet behandlade motionerna blivit
avlämnade under 2000/01 års riksmöte.
Motionerna återfinns i bilaga till betänkandet.
Sammanfattning
I detta betänkande behandlas ett antal motioner från
allmänna motionstiden riksmötena 1999/2000 och
2000/01 som rör arbetstid, semester och annan
ledighet. Utskottet avstyrker alla motioner utom
två. En stor del av motionerna avstyrks med
hänvisning till den av regeringen nyligen tillsatta
utredning som har till uppdrag att se över frågor om
arbetstid, semester och annan ledighetslagstiftning.
I utredningens uppdrag ingår både att belysa dessa
frågor och att komma med förslag. Utskottet vill
därför inte föregripa resultatet av utredningen. Med
anledning av två motioner om förstärkt skydd för
föräldralediga anser utskottet att det finns starka
skäl att överväga om det finns behov av att
förstärka skyddet för arbetstagare som väljer att
utnyttja sin rätt till ledighet i samband med
föräldraskap. Utskottet anser att i första hand
förändringar i föräldraledighetslagen och lagen om
anställningsskydd bör övervägas. Riksdagen bör
därmed bifalla motionerna.
I betänkandet finns tretton reservationer och fyra
särskilda yttranden av Moderaterna, Vänsterpartiet,
Kristdemokraterna, Centerpartiet, Folkpartiet och
Miljöpartiet. I en gemensam reservation av
Moderaterna, Kristdemokraterna, Centerpartiet och
Folkpartiet framförs krav på att arbetsgivarens
ansvar för semesterlön skall begränsas.
I detta avsnitt behandlar utskottet ett antal
motioner som tar upp frågor kring arbetstid,
semester m.m. Utskottet avstyrker samtliga
motioner med hänvisning bl.a. till pågående
utredningsarbete.
I detta avsnitt tar utskottet upp ett antal motioner
som avser arbetstidsfrågor av mer övergripande
karaktär, såsom exempelvis frågan om
arbetstidsförkortning via lag, huvudprinciper för en
reformerad arbetstidslagstiftning eller avskaffande
av sådan lagstiftning, flexiblare arbetstider,
arbetstagarinflytande över arbetstiderna, semester-
respektive övertidsreglering samt sambandet mellan
arbetstider och arbetsmiljö och stress. I många fall
behandlar motionerna direkt eller indirekt sambandet
mellan olika aspekter på arbetstider.
Moderaterna avvisar i motionerna 1999/2000:A721
yrkandena 1 och 3-6, 1999/2000:Sk692 yrkande 25 samt
A243 yrkandena 1-4 lagstiftning om kortare
arbetstid. Den faktiska arbetstiden i Sverige är
redan i dag ungefär 30 veckotimmar och därmed menar
Moderaterna att 30-timmarsveckan i praktiken redan
är genomförd. En generell arbetstidsförkortning
skulle bli samhällsekonomiskt förödande och leda
till att många hushåll fick privatekonomiska
problem.
Arbetsmarknadens regelverk inklusive
arbetstidslagstiftningen är inte anpassade till en
modern arbetsmarknad. Arbetstidslagen bör därför
upphävas i sin nuvarande form, anser Moderaterna.
Makten över arbetstider och andra arbetsförhållanden
bör flyttas från politikerna till de enskilda
individerna och deras arbetsgivare. Människor har
olika önskemål när det gäller arbetstider. Därför
bör flexibiliteten och möjligheterna till
individuella lösningar bli större. Det måste bli
möjligt att arbeta både mer, mindre och annorlunda,
jämfört med i dag. En övre gräns för övertidsarbete
bör inte lagregleras, anser Moderaterna.
Anställningsförhållanden bör enligt partiet
regleras genom individuella avtal mellan
arbetsgivaren och den anställde. På det sättet
skapas flexibla arbetstidslösningar som kan anpassas
till den enskildes önskemål och behov samt till
verksamhetens krav.
Arbetstidslagen är otidsenlig och medför en rad
hinder för arbete och företagande. Den bör upphävas
i sin nuvarande form. Grundläggande regler som
syftar till att skydda människors liv och hälsa bör
återfinnas i arbetsmiljölagen och de bör inte vara
dispositiva. Anställningsförhållanden utöver detta
bör regleras genom individuella avtal mellan
arbetsgivare och arbetstagare. Moderaterna menar att
flexiblare regler på arbetsmarknaden medför frihet
att arbeta olika. Det blir då möjligt att tillgodose
behovet hos vissa personer att minska sin arbetstid
medan andra som så önskar kan öka den. Flexibla
arbetstidslösningar ger förutsättningar för ett
modernt arbetsliv som är bättre anpassat till såväl
enskilda arbetstagares önskemål som till
verksamhetens krav.
Enligt Moderaterna i motion 1999/2000:A721 bör
Sverige verka för att begränsa EU:s detaljstyrning
på arbetstidsområdet (yrk. 2).
I motion 1999/2000:A723 yrkandena 10-12 föreslår
Vänsterpartiet att taket för övertidsuttag sänks
till 100 timmar per år och 25 timmar per månad. Det
skall fortfarande finnas dispensmöjligheter. Det bör
bli dyrare för arbetsgivaren ju fler övertidstimmar
man tar ut. Den övertidsavgift som i dag tas ut vid
överträdelse av lagen utan stöd i kollektivavtal bör
fastställas i relation till företagets omsättning.
Även definitionen av övertidsarbete bör ändras,
anser partiet. I dag definieras det som oplanerad
arbetsanhopning samtidigt som övertidsarbete i
praktiken utförs regelbundet och planerat på många
arbetsplatser. En striktare definition och
tillämpning av övertidsbegreppet bör införas.
Arbetstagarinflytandet över arbetstidens förläggning
bör förstärkas. Erfarenheterna visar att det går att
kombinera verksamhetens krav med ett ökat
arbetstagarinflytande över arbetstidens förläggning,
menar Vänsterpartiet.
Försöksverksamhet med arbetstidsförkortning inom
vårdyrken har givit entydigt positiva resultat och
partiet anser i motion 1999/2000:A272 yrkande 2 att
man närmare skall studera vad en
arbetstidsförkortning kan betyda för att höja
attraktionskraften och rekryteringsmöjligheterna
till arbete inom vård och omsorg.
I motion Sf229 yrkande 2 hävdar Vänsterpartiet att
det nya pensionssystemet, genom att det är
konstruerat så att individen skall maximera sin lön
och sin andel av det betalda arbetet, också är
uppbyggt efter manliga arbetstidsmönster. Det är
angeläget att införa sex timmars arbetsdag för att
mer jämlika arbetstidsmönster skall kunna uppnås.
Kristdemokraterna menar i motionerna 1999/2000:A254
yrkandena 2-4, A202 yrkandena 2 och 3, A277 yrkande
4 samt A811 yrkande 8 att en generell
arbetstidsförkortning inte kan förordas vare sig för
den enskilde individen eller för att minska
arbetslösheten. De kollektiva lösningar som uppnås
genom generell lagstiftning motverkar möjligheten
för den enskilde att välja längd på och förläggning
av arbetstiden. Arbetstiden måste kunna variera
kraftigt med utgångspunkt från den aktuella
livssituationen och den skall ses ur ett
livscykelperspektiv.
Mot denna bakgrund avvisar Kristdemokraterna en
generell lag om arbetstidsförkortning liksom tanken
på att lagstiftningsvägen förlänga semestern med en
vecka. När det gäller semesterlagstiftningen anser
Kristdemokraterna att ett tillägg bör göras i
semesterlagens 10 § andra stycket med innebörden att
betald semester utöver fyra veckor per år skall
kunna tas ut som arbetstidsförkortning.
Centrala kollektivistiska arbetstidslösningar är
otidsenliga, anser partiet. Arbetstidslagstiftningen
måste utformas så att arbetsgivare och arbetstagare
i större utsträckning än i dag kan fastställa
arbetstiden utifrån sina behov och önskemål, en
uppfattning som Kristdemokraterna för fram också i
motion Sf273 yrkande 9. Regelsystemen bör utformas
så att de skapar förutsättningar för kollektivavtal
eller lokala avtal om arbetstider där man kan ta
hänsyn såväl till den enskilde individens behov som
till att företagande kräver rimliga förutsättningar.
För arbetstagaren underlättas därmed kombination av
arbete och exempelvis studier, samvaro med barnen
eller fritidsaktiviteter. För arbetsgivaren innebär
friare arbetstidsreglering bättre möjligheter till
säsongs- eller efterfrågeanpassning, vilket ökar
förutsättningarna för att behålla arbetskraften i en
konjunktursvacka eller vid minskad orderingång.
Flexiblare arbetstidsförläggning leder till ökat
engagemang och ansvarstagande bland de anställda.
Ett ökat utrymme för självvalda arbetstider har
gynnsam inverkan på arbetsmiljön. Partiet ser
positivt på s.k. job-sharing där två parter med
likartad kompetens delar på ett arbete för att klara
exempelvis barnomsorg på ett familjenära sätt. Stat
och kommuner bör föregå med goda exempel när det
gäller ökat personalinflytande vid arbetstidens
förläggning.
Också i motionerna 1999/2000:A804 yrkande 8 och
1999/2000:Sf302 yrkande 10 förespråkar
Kristdemokraterna flexiblare arbetstider och anser
att arbetet skall organiseras så att situationen för
småbarnsföräldrar underlättas och det blir möjligt
med frivillig arbetsdelning och/eller
tjänstledighet.
Centerpartiet tar i motion Sf309 yrkande 1 avstånd
från tanken på lagstiftning om en generell
arbetstidsförkortning eftersom en sådan varken
skulle ta hänsyn till arbetstagarnas eller
företagens önskemål. Inte heller av
samhällsekonomiska skäl är det enligt partiet
möjligt att nu lagstifta om en
arbetstidsförkortning.
Däremot förespråkar Centerpartiet att man
lagstiftningsvägen underlättar för arbetsmarknadens
parter, anställda och arbetsgivare, att lokalt
utforma flexibla arbetstidssystem som ökar parternas
makt över arbetstiderna.
Folkpartiet konstaterar i motionerna 1999/2000:A231
yrkande 19 och A263 yrkande 26 att partiet inte är
främmande för att det stiftas en ny arbetstidslag,
men betonar att en sådan måste utformas så att den
uppmuntrar till flexibilitet och så att man kommer
bort från en lagstadgad normalarbetstid. Lagen skall
innebära att arbetstiden kan bestämmas genom en
överenskommelse mellan den enskilde arbetstagaren
och arbetsgivaren utifrån deras behov och önskemål.
Det är individen själv som tillsammans med sin
arbetsgivare skall avgöra hur mycket hon eller han
vill arbeta.
I motion A225 yrkande 1 (delvis) förordar
Folkpartiet en blocköverskridande överenskommelse i
syfte att minska stressen i samhället. Stress växer
fram ur upplevelsen av maktlöshet, sägs det i
motionen. Genom ett handlingsprogram skall individen
ges större makt över sitt eget liv. Programmet
omfattar fyra punkter: 1. makt över sin egen
arbetstid, 2. makt över sin egen
kompetensutveckling, 3. makt över familjens totala
tid och 4. makt över den egna arbetsmiljön.
I fråga om makt över arbetstiden menar Folkpartiet
att den anställdes inflytande över var, när och hur
det egna arbetet utförs måste öka. Detta är
avgörande för möjligheterna att kunna hantera över-
och underbelastning utan att man drabbas av negativ
stress. Att med lagstiftning tvinga fram en generell
arbetstidsförkortning är ingen framkomlig väg, anser
partiet. Däremot bör lagstiftningen ändras så att
det blir lättare att förhandla om förkortad och mer
flexibel arbetstid. Möjligheterna måste bli bättre
för ofrivilligt deltidsarbetande att öka
arbetstiden. En tydlig lagstiftning behövs som grund
för att individen skall kunna påverka den egna
arbetstiden.
Miljöpartiet förordar i motion A256 yrkandena 6-9
att normalarbetstiden per vecka genom lagstiftning
sänks till 35 timmar i en första etapp. Arbetstiden
bör därefter förkortas till 30 veckotimmar.
Lagstiftningen bör på samma sätt som i dag vara
dispositiv. Partiet menar att en lagstiftad
arbetstidsförkortning medför att heltidsnormen sänks
för hela arbetsmarknaden och inte bara för vissa
privilegierade grupper.
En sänkning av arbetstiden till 30 eller 35
veckotimmar skulle kraftigt öka människors
möjligheter att orka arbeta, anser Miljöpartiet.
Förkortningen behövs för att människor skall ha
kraft att utnyttja sin fritid och arbeta fram till
65 års ålder samt få mer tid för socialt liv och
samhällsengagemang. Kortare arbetstid minskar också
arbetslösheten och den stress som arbetslösa utsätts
för och reducerar förekomsten av arbetsskador och
sjukskrivningar. Partiet menar också att en
förkortning gagnar jämställdhet i och med att den
ger män ökade möjligheter att ta ansvar för hem och
familj. Enligt motion So11 yrkande 3 anser
Miljöpartiet att en arbetstidsförkortning behövs för
barnens och ungdomarnas skull. Taket för allmän
övertid bör enligt partiets motion A256 reduceras
från 200 timmar per år till 100 timmar (yrk. 6).
I motionerna 1999/2000:A819 yrkande 13 samt A808
yrkandena 13 och 23 anser Miljöpartiet att
jämställdhetsaspekterna på en arbetstidsförkortning
bör utredas. Genom införande av ett friår skulle man
enligt partiet komma till rätta med problem med
utbrändhet och stress i arbetslivet. Ett friår
skulle även underlätta situationen för kvinnliga
företagare, vilket enligt Miljöpartiet bör belysas
av utredningen om friår.
Partiet betonar i motion A256 yrkande 3 att
löntagarinflytandet över arbetstidens förläggning
bör stärkas. Samtliga på en arbetsplats bör få
möjlighet att påverka arbetstidens förläggning under
året liksom arbetsmiljön och arbetets utförande.
Utöver parti- och kommittémotionerna ovan finns
flera enskilda motioner som behandlar frågor om
flexibel arbetstid, arbetstidsförkortning, övertid
och lång arbetstid samt semester.
Bertil Persson (m) riktar i motion 1999/2000:A217
uppmärksamheten på situationen för medborgare med
mycket långa arbetsveckor och menar att det finns
anledning att se över hur situationen för dessa
skall kunna underlättas.
Barbro Feltzing (mp) hänvisar i motion
1999/2000:A251 yrkandena 1 och 2 till det s.k.
Kirunaprojektet som ett framgångsrikt
arbetstidsförsök. Hon anser att en utredning om
kostnadsväxling mellan stat och kommun bör göras för
att projektet skall kunna fortgå. Motionären anser
också att en större utvärdering av Kirunaprojektet
bör göras.
I motion 1999/2000:A722 yrkande 2 betonar samma
motionär att förkortad arbetstid innebär ökad
livskvalitet och kan medföra att stressen i arbetet
minskar i och med att man får ökade möjligheter att
ägna sig åt sina barn eller åt friskvård och
egenvård.
Gunnar Axén (m) föreslår i motion A207 med
motiveringen "Myndigförklara medborgarna" att lagen
(1970:943) om arbetstid m.m. i husligt arbete skall
avskaffas. Samma motionär förordar i motion A214,
med identisk motivering, avskaffande av
arbetstidslagen (1982:673), allmän arbetstidslag
(1970:103), arbetstidslag (1947:216) för hotell,
restauranger och kaféer samt arbetstidslag för
detaljhandeln (1942:652).
I motion A210 av Sten Tolgfors (m) framförs i
yrkandena 1-3 i huvudsak samma synpunkter som i den
moderata kommittémotionen A243 yrkandena 1-4 som
redovisats ovan. Motionären anser därutöver att en
inkomstskattesänkning, i enlighet med vad
Moderaterna förespråkar, skulle leda till att fler
människor själva kunde avgöra hur lång deras
arbetstid skall vara, då de flesta arbetstagare, och
inte några få som i dag, skulle få råd att sänka sin
arbetstid (yrk. 4).
Holger Gustafsson m.fl. (kd, m, c, fp) pekar i
motionerna 1999/2000:A702 och A245 på vikten av att
skapa regler och andra förutsättningar för mer
flexibel arbetstid. Utgångspunkter för en
arbetstidsreform bör vara att arbetstidens längd
främst är en fråga för individen men att det också
skall finnas ett tak för arbetstiden under en
begränsningsperiod samt regler för exempelvis
dygnsvila. Arbetstidsregler som sammanhänger med
hälsa och säkerhet bör regleras i arbetsmiljölagen
eller annan skyddslagstiftning där också regler som
rör genomförande av EG:s arbetstidsdirektiv kan
behandlas. Lagstiftningen kan förändras så att
arbetstiden normalt bestäms i anställningsavtalet.
Inom enskilda företag bör det vara möjligt att sluta
arbetstidsavtal som möjliggör säsongs- eller
konjunkturvarierad arbetstid, exempelvis genom
tillskapande av en arbetstidsbank.
I motion A709 pläderar Inger Strömbom m.fl. (kd, m,
c) för att arbetsgivares ansvar för semesterlön vid
arbetstagares frånvaro skall minskas. Genom
semesterlagens bestämmelser om semestergrundande
frånvaro blir arbetsgivaren bl.a. i samband
arbetstagares sjukdom, föräldraledighet och vissa
studier skyldig att betala semesterlön för
frånvaroperioden, trots att arbetstagaren inte
uppbär lön. Motionärerna anser att arbetsgivaren
inte bör vara skyldig att betala ersättning då någon
arbetsprestation inte utförs, dock med undantag för
bl.a. arbetsgivarens ansvar för sjuklön.
Peter Pedersen (v) anser i motion A249 att
lagstiftningen om en arbetstidsförkortning bör
utformas på ett sätt som ger bästa resultat i fråga
om jämställdhet, minskad ohälsa och ökad uthållighet
i arbetslivet och som leder till ökad gemensam tid
för föräldrar och barn.
Lena Ek m.fl. (c) begär i motion So545 yrkande 3 att
regeringen skall lägga fram förslag som stärker
individernas makt över arbetstiden och ger dem
bättre möjligheter att göra egna val.
Bakgrund
Sedan mitten av 1980-talet har det genomförts en rad
utredningar kring arbetstidsfrågan. Här följer en
kort genomgång av de olika utredningarna.
1987 års arbetstidskommitté
1987 års arbetstidskommitté hade till uppgift att
analysera konsekvenserna av olika arbetstidsformer
och arbetstidsmönster. Kommittén presenterade sina
slutsatser i betänkandet Arbetstid och välfärd (SOU
1989:53). Den generella slutsatsen var att en
förkortning av arbetstiden inte är ett effektivt
medel för att minska arbetslösheten. Kommittén
bedömde att det inte fanns utrymme för generella
arbetstidsförkortningar fram till mitten av 1990-
talet och efterlyste i stället en arbetstidspolitik
som tar hänsyn till småbarnsfamiljers situation,
gagnar jämställdheten, beaktar skydds- och
hälsoaspekter, tillgodoser kraven på rättvisa mellan
olika yrken och avtalsområden, beaktar produktionens
förutsättningar och underlättar den enskildes
möjlighet att välja arbetstid och variera
arbetstiden över livet. Kommittén diskuterade en ny
årsarbetstidsnorm som skulle ge möjlighet till
flexibla lösningar och skapa förutsättningar att ta
ut arbetstidsförkortningar i framtiden på ett sätt
som kan anpassas till olika önskemål. Kommittén
föreslog att möjligheterna att övergå till
årsarbetstid borde utredas.
Utredning om årsarbetstid
1991 tillkallades en särskild utredare för att
undersöka om mer flexibla regler för arbetstid och
semester borde införas i svensk lagstiftning.
Utredningen föreslog i betänkandet Årsarbetstid (SOU
1992:7) en gemensam lag om arbetstid och semester.
Enligt förslaget skulle den lagstadgade 40-
timmarsveckan omvandlas till en årsarbetstid där
även semestern skulle ingå. På arbetsplatser som har
kollektivavtal om löner och allmänna
anställningsvillkor skulle arbetstidslagens regler
om arbetstidens förläggning slopas. På arbetsplatser
som saknar kollektivavtal skulle arbetstidslagens
nuvarande regler om förläggningen av arbetstiden
behållas. Reglerna om ordinarie veckoarbetstid
föreslogs dock kunna frångås genom personliga avtal.
1995 års arbetstidskommitté
År 1995 tillkallades en parlamentarisk kommitté för
att utreda konsekvenserna av EG:s arbetstidsdirektiv
för det svenska regelsystemet på arbetstidsområdet.
I uppdraget ingick också att analysera de
långsiktiga konsekvenserna av alternativa
arbetstidsförkortningar samt att undersöka på vilket
sätt flexibla arbetstidsregler kan införas i svensk
lagstiftning. I delbetänkandet EG:s
arbetstidsdirektiv och dess konsekvenser för det
svenska regelsystemet (SOU 1995:92) gjorde kommittén
bedömningen att den svenska arbetstidslagen ger ett
väl så högt skyddsvärde för arbetstagaren som EG-
direktivet.
På förslag av kommittén genomfördes en ändring i
arbetstidslagen som innebar att avvikelser från
lagen får göras endast under förutsättning att de
inte innebär mindre förmånliga regler för
arbetstagaren än vad som följer av EG-direktivet.
Lagändringen trädde i kraft den 23 november 1996.
Kommittén lämnade i slutbetänkandet Arbetstid -
längd, förläggning och inflytande (SOU 1996:145)
förslag till en ny arbetstidslag samt ändringar av
semesterlagen och föräldraledighetslagen. I
förslaget till ny arbetstidslag inarbetades EG-
direktivets regler om t.ex. rast, dygnsvila och
maximal total arbetstid på 48 timmar per vecka
inklusive övertid. Arbetstidslagens nattarbetsförbud
slopades enligt förslaget.
Kommittén föreslog nya bestämmelser om
arbetsgivarens skyldighet att ta hänsyn till
arbetstagarens önskemål och behov i fråga om bl.a.
möjligheten att förena arbete med familjeliv och
socialt liv i övrigt. Arbetstagaren skall enligt
förslaget ha rätt att få sina önskemål om
arbetstidens längd och förläggning prövade av
arbetsgivaren. Arbetsmarknadens parter uppmanas i
förslaget att sluta kollektivavtal om arbetstidens
omfattning och förläggning. Förslaget ger möjlighet
till avvikelser från lagens regler genom
kollektivavtal, men anger inte på vilken nivå
avtalet skall träffas. Enligt dagens arbetstidslag
krävs ett kollektivavtal på central nivå för att
avvikelser från lagen skall vara tillåtna.
Kommittén föreslog att sambandet mellan
arbetstidslagen och arbetsmiljölagen skall göras
tydligare. Vidare föreslog man att
arbetstidsregleringen skall vara civilrättslig i
stället för offentligrättslig, vilket innebär att
myndighetstillsynen av lagens tillämpning slopas.
När det gäller semesterlagen föreslog kommittén att
semester överstigande fyra veckor skall kunna tas ut
på annat sätt än som hela dagar. I
föräldraledighetslagen föreslogs en ändring som ger
arbetstagaren ökat inflytande över förläggningen av
föräldraledighet som tas ut som förkortad arbetstid.
Det kan här nämnas att regeringen i propositionen
Föräldraförsäkring och föräldraledighet (prop.
2000/01:44) som nyligen lämnades till riksdagen
föreslår sådana förändringar.
När det gäller arbetstidsförkortning drog
kommittén slutsatsen att en arbetstidsförkortning
inte kan förordas av sysselsättningsskäl men att det
finns välfärdsargument som talar för en kortare
arbetstid. Kommittén föreslog inte någon lagstadgad
förkortning av den ordinarie arbetstiden, utan
framhöll att kollektiva arbetstidsförkortningar bäst
regleras i avtal mellan arbetsmarknadens parter.
Rapporten Kortare arbetstid - för och emot
I regeringsförklaringen efter 1998 års val
uppmärksammades behovet av att ytterligare fördjupa
underlaget i arbetstidsfrågor. Därför tillsattes i
januari 1999 en arbetsgrupp inom Regeringskansliet
med representanter för Socialdemokraterna,
Miljöpartiet och Vänsterpartiet.
Arbetsgruppens uppdrag var att göra bedömningar av
förutsättningarna för och konsekvenserna av olika
arbetstidsförändringar för kommande politiska
ställningstaganden genom att analysera
förutsättningarna för och konsekvenserna av olika
arbetstidsförändringar samt ge förslag till hur
arbetet med arbetstidsfrågan bör bedrivas vidare.
Däremot hade gruppen inte i uppdrag att lämna
förslag till lösningar.
I rapporten Kortare arbetstid - för och emot (Ds
2000:22) som avlämnades våren 2000 har arbetsgruppen
beskrivit ett antal olika metoder för hur
arbetstiderna kan förändras. Om arbetstiden
förkortas medför det enligt gruppen en rad
konsekvenser, såväl positiva som negativa. Bland de
positiva kan nämnas mer tid för familj,
fritidssysslor, vila och återhämtning. En
arbetstidsförkortning skulle också kunna förbättra
förutsättningarna för en ökad jämställdhet.
Den främsta negativa effekten av en
arbetstidsförkortning är enligt gruppen att den
minskar arbetskraftsutbudet och försvagar den
ekonomiska tillväxten i förhållande till vad som
annars skulle ha gällt. Arbetsgruppen för en
diskussion om hur detta försvårar finansieringen av
vård, skola, omsorg och annan offentlig verksamhet
och hur det leder till lägre pensioner men pekar
samtidigt på vissa möjligheter att dämpa de negativa
effekterna. Arbetsgruppen konstaterar att sättet på
vilken en arbetstidsförkortning genomförs har stor
betydelse.
I rapporten slås fast att värdet av en
arbetstidsförkortning alltid måste vägas mot behovet
av andra reformer och att hänsyn måste tas till de
samhällsekonomiska kostnaderna av en
arbetstidsförkortning. Gruppen tar särskilt upp
diskussionen om de långsiktiga konsekvenserna av en
arbetstidsförkortning för finansieringen av den
offentliga verksamheten. Arbetsgruppens rapport har
remissbehandlats.
Nytillsatt utredning om arbetstid, semester och
betald ledighet
Efter remissbehandling av rapporten Kortare
arbetstid - för och emot har regeringen den 21
december 2000 fattat beslut om att tillsätta en
parlamentarisk utredning Arbetstid, semester och
betald ledighet (dir. 2000:97). Kommittén har i
uppdrag att göra en översyn av arbetstidslagen,
semesterlagen och övrig ledighetslagstiftning.
Representanter för arbetsmarknadens parter skall
knytas till kommittén.
Många av de frågor som tas upp i motioner som
behandlas i detta betänkande innefattas i direktiven
för den nya arbetstidsutredningen. Utskottet väljer
därför att nedan utförligt redovisa
utredningsdirektiven.
Regeringen konstaterar i direktiven att
arbetstidslagstiftningen har utretts flera gånger de
senaste 15 åren. Utredningsförslagen har dock endast
lett till begränsade ändringar i lagstiftningen. Ett
skäl till detta är enligt regeringen olika
uppfattningar i samhället såväl politiskt som mellan
arbetsmarknadens parter kring arbetstidsfrågan och
hur den bör hanteras. Arbetstidsfrågan är
mångfasetterad och rör arbetstidens längd och
förläggning, flexibiliteten i uttaget av arbetstid
under dygnet, veckan, året eller t.o.m.
konjunkturcykeln och inflytandet över hur
arbetstiden bestäms. Skillnaderna i uppfattning
avser inte enbart materiella frågor utan också om
förändringar bör genomföras via ändrad lagstiftning
eller om frågan helt bör hanteras av
arbetsmarknadens parter.
Den senaste materiella förändringen i
arbetstidslagen gjordes 1996 och avsåg genomförande
av EG:s arbetstidsdirektiv. Genom regeländringen får
avvikelser från lagen endast göras under
förutsättning att de inte innebär mindre förmånliga
regler för arbetstagaren än vad som följer av EG-
direktivet.
I kommittédirektiven görs en resumé över de
utredningar på arbetstidsområdet som har genomförts
sedan mitten av 1980-talet. Direktiven innehåller
också en bakgrund till varför den aktuella
utredningen tillsatts. Där konstateras att
arbetsmarknaden och arbetslivet undergick
genomgripande förändringar under 1990-talet. Sverige
gick från full sysselsättning till massarbetslöshet.
Nu är situationen en annan. Sysselsättningen ökar
och arbetslösheten minskar snabbt. Men samtidigt
ökar sjukskrivningarna och antalet anmälda
arbetsskador. Det föränderliga arbetslivet med nya
former av arbeten, anställningsformer och sätt att
organisera arbetet gör att också nya
arbetsmiljöproblem uppstår vid sidan av de
traditionella. Kraftiga besparingar och
rationaliseringar inom många verksamheter har också
bidragit till arbetsmiljöproblemen.
En av de mest uppmärksammade arbetsmiljöfrågorna
på senare tid är den ökade stressen och hetsen i
arbetslivet. Arbetstidens längd och förläggning har
stor betydelse för arbetstagarna. Forskningen visar
att ett stärkt inflytande över arbetstiden för
individen kan bidra till att minska stressen och
därmed motverka olika former av stressrelaterade
sjukdomar. Även i ett bredare perspektiv måste
effektivitet och flexibilitet i produktionen kunna
kombineras med ett ökat inflytande för den enskilda
arbetstagaren. Detta är väsentligt för att individen
skall få mer inflytande över sin vardag och för att
skapa bättre förutsättningar för ett utvecklande
arbete och ett mer jämställt samhälle.
Regeringen konstaterar i utredningsdirektiven att
individens inflytande behöver stärkas när det gäller
såväl arbetstidens förläggning som dess längd. Vissa
arbetstagare vill kunna minska sin arbetstid medan
andra som arbetar deltid vill kunna öka sin.
Historiskt har en del av välståndsökningen i
samhället tagits ut i form av förkortad arbetstid.
Även i dag finns ett intresse för detta, vilket
bl.a. återspeglas i fackliga krav. De kostnader som
är förknippade med en arbetstidsförkortning måste
emellertid alltid vägas in.
Lagstiftningen i fråga om arbetstid, semester och
annan ledighet behöver enligt kommittédirektiven ses
över också av andra skäl. En viktig orsak är behovet
av förenklad lagstiftning i syfte att göra
regelverket lättare att tillämpa, inte minst för små
företag. I budgetpropositionen för 2001 aviserade
regeringen att förberedelser inletts för en
genomgripande översyn av semesterlagen. Vidare
behöver genomförandet av rådets direktiv 93/104/EG
om arbetstidens förläggning i vissa avseenden (EG:s
arbetstidsdirektiv) ses över, anser regeringen i
utredningsdirektiven.
Där konstateras också att de tre fackliga
centralorganisationerna LO, TCO och SACO i oktober
2000 till regeringen lämnade ett gemensamt förslag
till förändringar av regleringen på
arbetstidsområdet. Förslaget var delvis baserat på
de separata förslag som LO och TCO hade presenterat
under våren 2000. I korthet hade LO föreslagit att
arbetstagarna skall ges rätt till ytterligare fem
dagars betald ledighet genom en ändring av
semesterlagen medan TCO hade föreslagit att
veckoarbetstiden skall förkortas till 37,5 timmar i
utbyte mot att arbetsgivaren ges större frihet i
förläggningen av arbetstiden.
Det gemensamma förslaget från de fackliga
centralorganisationerna syftar till att åstadkomma
en minskad arbetstid och samtidigt ge arbetstagarna
ett ökat inflytande över arbetstidens förläggning.
Enligt förslaget skall ytterligare fem dagars betald
ledighet införas i lag. Dessa dagar skall
arbetstagaren kunna ta ut även på annat sätt än som
hela dagar. Även semester överstigande fyra veckor
skall kunna disponeras på samma sätt. Arbetsgivarens
kostnader för de första två dagarna av den nya
ledigheten skall enligt förslaget kompenseras genom
sänkta arbetsgivaravgifter, medan de återstående tre
dagarna skall finansieras ur löneutrymmet.
Det faktum att förslaget har lämnats av de tre
fackliga centralorganisationerna visar enligt
direktiven att det har en bred förankring och
särskild tyngd.
Det finns, konstaterar regeringen, många olika
exempel på goda arbetstidslösningar via avtal. En
reformering av lagstiftningen får inte förhindra
arbetsmarknadens parter att bygga vidare på de
avtalslösningar som redan kommit till stånd.
Uppdraget för den parlamentariska utredningen om
arbetstid, semester och betald ledighet är att med
utgångspunkt från betänkandena från 1995 års
arbetstidskommitté och remissynpunkter på dessa
lämna förslag till en ny arbetstidsreglering. De
olika förslagen från de fackliga
huvudorganisationerna skall i detta hänseende
övervägas. Utgångspunkt för arbetet skall vara
arbetstidslagens karaktär av skyddslagstiftning.
Förslaget skall ge den enskilda arbetstagaren ett
större inflytande än i dag över arbetstidens
förläggning men samtidigt ge en god flexibilitet i
produktionen. Kollektivavtalets väsentliga roll för
att anpassa regelverket till förhållandena i det
enskilda fallet skall belysas i förslaget.
Kommittén skall även se över genomförandet av EG:s
arbetstidsdirektiv och föreslå ett tydligare
genomförande av direktivet i svensk lag. Kommittén
skall analysera eventuella konsekvenser för
utformningen av svensk lagstiftning till följd av en
dom från EG-domstolen den 3 oktober 2000 (mål C-
303/98 om bl.a. begreppet arbetstid, SIMAP-målet).
När det gäller arbetstidens längd skall kommittén
med rapporten Kortare arbetstid - för och emot som
underlag pröva olika vägar till förkortning av
arbetstiden och ge förslag på hur dessa skulle kunna
genomföras. De metoder som kommittén skall pröva är
dels en reglering som ger arbetstagare rätt till en
minskning av arbetstiden i form av ledighet med lön
utöver de förmåner som gäller i dag, bl.a. skall ett
förslag med fem lediga dagar prövas, dels en
sänkning av högsta tillåtna ordinarie arbetstid i
genomsnitt per vecka, den s.k. normalarbetstiden.
Kommittén kan även pröva andra metoder för
arbetstidsförkortning.
I detta sammanhang skall utredningen analysera
vilken roll regeln i dagens arbetstidslag om högsta
tillåtna ordinarie arbetstid spelar för den faktiska
arbetstiden. I samband med analysen av arbetstidens
längd skall även regleringen av övertidsarbete ses
över. Effekterna av övertidsarbete för såväl de
enskilda arbetstagarna som för företagen och
samhällsekonomin skall analyseras.
Kommittén skall föreslå olika möjliga
finansieringsformer för de förslag den lägger fram
samt bedöma konsekvenserna av de alternativa
metoderna för arbetstidsförkortning för de
offentliga finanserna och samhällsekonomin. Det är
viktigt att kommitténs förslag utformas på ett sätt
som inte hindrar parterna från att bygga vidare på
de avtalslösningar på arbetstidsområdet som redan
finns.
I fråga om semesterlagen skall utredningen med
betänkandena från 1995 års arbetstidskommitté och de
på dessa lämnade remissynpunkterna som underlag
lämna förslag till en ändring av semesterlagen som
ger arbetstagaren rätt att ta ut semester
överstigande fyra veckor och sparad semester som del
av dag.
Kommittén skall föreslå förenklade regler för
intjänande av betald semester. I detta sammanhang
skall kommittén pröva möjligheten att slopa regeln
om intjänandeår och i stället låta semestern tjänas
in parallellt under det aktuella semesteråret.
Kommittén skall i förenklingssyfte även se över
reglerna för semesterlönegrundande frånvaro med
bevarande av arbetstagarnas materiella förmåner.
Semesterlagen skall även i övrigt ses över i
förenklingssyfte, framför allt med målet att göra
lagen lättare att tillämpa för små företag.
Kommittén skall beskriva hur näraliggande
lagstiftning berörs av förslagen.
Ytterligare en uppgift för utredningen är att
pröva möjligheten att i förenklingssyfte, framför
allt för små företag, slå samman eller samordna
utformningen av arbetstidslagen, semesterlagen och
övriga ledighetslagar. I den mån kommittén finner
sammanslagning eller samordning lämplig skall den
lägga fram förslag om hur lagstiftningen bör
utformas.
Kommittén skall bedöma konsekvenserna av sina
förslag för de offentliga finanserna och
samhällsekonomin, jämställdheten, arbetsmiljön,
arbetsorganisationen och arbetstagarnas hälsa liksom
tillgången av arbetskraft. Även de
företagsekonomiska konsekvenserna skall belysas,
särskilt för små företag.
Kommittén skall redovisa uppdraget om förläggning
av semester överstigande fyra veckor och sparad
semester som del av dag senast den 1 september 2001.
Uppdraget om semesterlagen i övrigt samt eventuella
förslag om förkortningar av och inflytandet över
arbetstiden skall redovisas senast den 1 juni 2002.
Senast den 1 mars 2003 skall kommittén redovisa
återstående delar av uppdraget.
Utredning rörande friår
Samma dag som regeringen fattade beslut om den nya
arbetstidsutredningen, den 21 december 2000,
beslutade regeringen också om en annan utredning
inom arbetstidsområdet. Statskontoret fick i uppdrag
att utreda för- och nackdelar med att införa ett
s.k. friår.
I denna utredning skulle myndigheten särskilt
belysa erfarenheter och slutsatser från den danska
friårsmodellen och det s.k. Trelleborgsförsöket samt
effekterna som den danska modellen respektive
Trelleborgsförsöket hade avseende arbetskraftsutbud,
sysselsättning och arbetslöshet. Statskontoret
skulle också utreda om och i så fall hur försöken
påverkade kostnader och intäkter för staten,
kommuner, landsting, företag eller andra enskilda
samt om försöken medförde samhällsekonomiska
konsekvenser i övrigt. I utredningsuppdraget ingick
också att göra en uppskattning av kostnader för ett
införandet av ett friår i Sverige. Uppdraget
redovisades den 28 februari 2001 i rapporten Friåret
- erfarenheter från den danska friårsmodellen och
Trelleborgsförsöket (2001:5).
Utskottets ställningstagande
De motioner som behandlas i detta betänkande
omfattar en rad olika aspekter på arbetstider.
Utskottet har ovan konstaterat att det ingår i
uppdraget för den nytillsatta Arbetstidsutredningen
att belysa respektive lägga fram förslag om många av
de frågor som motionärerna tagit upp. Det är som
framgått skälet till att utredningsdirektiven
redovisas ingående.
Bland de spörsmål som behandlas i motioner och som
även skall tas upp i utredningen kan nämnas frågan
om arbetstidsreglering där arbetstidslagens karaktär
av skyddslagstiftning skall utgöra utgångspunkt för
kommitténs arbete med att ta fram en ny sådan
reglering.
Utskottet kan konstatera att flera av de
synpunkter som förs fram i partimotionerna och i ett
antal enskilda motioner helt eller delvis
sammanfaller med den inriktning av
arbetstidspolitiken som utredningsdirektiven ger
uttryck för. Utredningen skall lägga fram förslag
som utgår från att den enskilde skall ges ett större
inflytande över arbetstiden, vilket kan bidra till
minskad stress och bättre förutsättningar för
jämställdhet. Detta måste enligt utskottets mening
vara en ledstjärna vid en reformering av
arbetstidsregleringen.
Frågan om friår har som framgått helt nyligen
belysts av Statskontoret i rapporten Friåret -
erfarenheter från den danska friårsmodellen och
Trelleborgsförsöket (2001:5). Utskottet är inte i
dag berett att ta ställning i frågan utan avvaktar
den vidare beredningen av den.
Här kan också nämnas att det nyligen presenterades
en departementspromemoria - Ds 2001:6 Genomförande
av deltids- och visstidsdirektiven - som redovisar
de åtgärder som krävs för att Sverige skall ha
genomfört de s.k. deltids- respektive
visstidsdirektiven. De innehåller bestämmelser till
skydd mot diskriminering av dessa grupper av
arbetstagare. Promemorian redovisas utförligare
nedan i avsnitt 2.
Utskottet är emellertid inte i dagsläget berett
att närmare ta ställning till hur en framtida
arbetstidsreglering bör utformas utan anser att det
är angeläget att avvakta slutsatserna från den
nyligen tillsatta Arbetstidsutredningen. Detsamma
gäller i frågan om arbetstidens längd där utskottet
konstaterar att kommittén har till uppgift att pröva
olika vägar till förkortning och lägga fram förslag
om hur ett genomförande skulle kunna ske. Också när
det gäller semesterfrågor finns det enligt
utskottets uppfattning starka skäl att avvakta
utredningens slutsatser, inte minst med tanke på att
dessa, såvitt avser semesterfrågor, har förtur i
kommittéarbetet.
Motionerna 1999/2000:A217 (m), 1999/2000:A251
yrkandena 1 och 2 (mp), 1999/2000:A254 yrkandena 2-4
(kd), 1999/2000:A272 yrkande 2 (v), 1999/2000:A702
(kd, m, c, fp), 1999/2000:A722 yrkande 2 (mp),
1999/2000:A723 yrkandena 10-12 (v), 1999/2000:A804
yrkande 8 (kd), 1999/2000:A819 yrkande 13 (mp),
1999/2000:Sf302 yrkande 10 (kd), A202 yrkandena 2
och 3 (kd), A225 yrkande 1 (delvis) (fp), A245 (kd,
m, c, fp), A249 (v), A256 yrkandena 3 och 6-9 (mp),
A277 yrkande 4 (kd), A808 yrkandena 13 och 23 (mp),
A811 yrkande 8 (kd), Sf229 yrkande 2 (v), Sf273
yrkande 9 (kd), Sf309 yrkande 1 (c), So11 yrkande 3
(mp) och So545 yrkande 3 (c) får därmed anses vara
väsentligen tillgodosedda.
I motion A207 (m) yrkar motionären att bl.a.
allmän arbetstidslag (1970:103), arbetstidslag för
detaljhandeln (1942:652) och arbetstidslag
(1947:216) för hotell, restauranger och kaféer skall
avskaffas. Utskottet kan avseende dessa lagar bara
konstatera att ingen av dem längre är i kraft,
varför motionen i den delen skall avstyrkas enbart
av det skälet.
I motionerna 1999/2000:A231 (fp), 1999/2000:A721
(m), 1999/2000:Sk692 yrkande 25 (m), A207 (m), A210
(m), A214 (m), A243 yrkandena 1-4 (m) samt A263 (fp)
förespråkas, med lite olika motiveringar, ett
avskaffande av gällande arbetstidsreglering.
Utskottet vill med anledning av dessa motioner
särskilt framhålla att det finns behov av en
lagreglering för att det skall gå att upprätthålla
en rimlig balans mellan arbetsgivarens och
arbetstagarens önskemål i frågor rörande arbetstid.
Detta gäller såväl arbetstidens längd som
förläggning m.fl. frågor. Utskottet vill i detta
sammanhang också påminna om de rättigheter i fråga
om arbetstid som finns i EG-rätten och som Sverige
som nation är skyldigt att se till att arbetstagarna
tillförsäkras.
Med hänvisning till det anförda avstyrks
motionerna 1999/2000:A231 yrkande 19 (fp),
1999/2000:A721 yrkandena 1 och 3-6 (m),
1999/2000:Sk692 yrkande 25 (m), A207 (m), A210
yrkandena 1-4 (m), A214 (m), A243 yrkandena 1-4 (m)
och A263 yrkande 26 (fp).
Vad gäller yrkandet i motion A709 (kd, m, c) så
behandlade utskottet ett liknande förslag i
betänkande 1999/2000:AU5. Där pekade utskottet på
att det av bestämmelserna i 17 § semesterlagen
framgår att frånvaro från arbetet kan vara
semesterlönegrundande. Detta gäller t.ex. ledighet
på grund av sjukdom och föräldraledighet och vid
ledighet för utbildning om arbetstagaren erhåller
korttidsstudiestöd, vuxenstudiestöd enligt
studiestödslagen, s.k. svux, eller särskilt
utbildningsbidrag. Utskottet anförde vidare att
konsekvensen av detta blir att arbetsgivaren måste
betala semesterersättning både till den arbetstagare
som uppbär det särskilda utbildningsbidraget och
till hans eller hennes ersättare. Utskottet framhöll
också att följden blir densamma för en arbetsgivare
som anställer en vikarie för en anställd som
bedriver studier med svux.
Utskottet konstaterade även att det i den
proposition (prop. 1996/97:1) som föregick
införandet av det särskilda utbildningsbidraget inte
hade angetts något skäl till varför bidraget skall
vara semesterlönegrundande. Däremot finns det i
förarbetena till semesterlagen uttalanden om varför
s.k. svux skall vara semesterlönegrundande. Skälet
är att svux har stark anknytning till arbetslivet
och utgör ersättning för inkomstbortfall under
studietiden (prop. 1976/77:90 s. 133).
Med hänvisning till det anförda avstyrkte
utskottet motionen. Utskottet finner inte i dag
anledning till annan bedömning, varför motion A709
(kd, m, c) avstyrks.
När det gäller Moderaternas krav i motion
1999/2000:A721 om att Sverige skall verka för att
begränsa EU:s detaljstyrning på arbetstidsområdet
vill utskottet understryka vad som anförts ovan om
nödvändigheten av en reglering via lag för att
balansera behoven och önskemålen om arbetstid m.m.
från arbetstagarna respektive arbetsgivarna. Den
reglering av arbetstid som i dag finns inom EG-
rätten har dessutom närmast formen av en
minimireglering som har till syfte att ge
arbetstagarna ett grundläggande skydd.
Som alltid när det skall utformas lagregler på ett
område är en av utgångspunkterna att regleringen
svarar mot ett reellt behov, detta oberoende av
lagstiftningens omfattning och hur ingående den
måste reglera enskildheter. Inom EG-rätten
kompliceras utformningen av bestämmelser ytterligare
då det är 15 olika länder som skall komma fram till
en gemensam lösning, en lösning som dessutom skall
få genomslag och fungera på samma sätt i var och en
av medlemsstaterna. Utskottet är av uppfattningen
att detta är en omständighet som kan medföra att
reglerna ibland upplevs som mer detaljerade än vad
som skulle vara nödvändigt i en reglering som endast
skall tillämpas på nationell nivå. Ett annat
förhållande som påverkar antalet föreskrifter, och
därmed också antalet detaljer, om arbetstidsfrågor
inom EG-rätten är att det i dag inte finns någon
enhetlig reglering, utan olika direktiv reglerar
skilda arbetstidsfrågor, vilket också kan vara en
orsak till upplevelsen av detaljrikedom.
Förutom de arbetsmiljömässiga och allmänna
välfärdsaspekterna som förs fram som skäl för en
arbetstidsreglering vill utskottet också understryka
de konkurrensmässiga. Utskottets bestämda
uppfattning är att den skyddsnivå som etablerats för
arbetstagarna genom EG-rättens minimireglering skall
få genomslag i praktiken så att social dumpning
förhindras. Staternas sätt att genomföra direktiven
måste vara tydligt för att förhindra att företag
skaffar sig konkurrensfördelar på bekostnad av
arbetstagarnas säkerhet och arbetsmiljö. Möjligheten
till en förstärkt skyddsnivå skall givetvis alltid
finnas nationellt. Utskottet kan därför inte dela
Moderaternas uppfattning att de regler som i dag
finns inom EG-rätten på arbetstidsområdet skulle
vara alltför långtgående. De förändringar av
arbetstidslagstiftningen som Sverige fått göra för
att svara upp mot direktivens krav får i ett
helhetsperspektiv betraktas som obetydliga.
Med hänvisning till det anförda avstyrks motion
1999/2000:A721 yrkande 2 (m).
2. Deltid - heltid
Utskottets förslag i korthet
I detta avsnitt behandlar utskottet ett antal
motioner som tar upp frågor kring
deltidsarbete. Utskottet avstyrker samtliga
motioner.
Jämför reservation 9 (fp).
Motionerna
Kristdemokraterna framför i motion So359 yrkande 3
att det är uppseendeväckande att
deltidsarbetslösheten minskat endast marginellt inom
vården efter att Vårdkommissionens förslag lades
fram. Om det inte sker förbättringar under det
kommande året anser partiet att regeringen bör
överväga vilka åtgärder som måste vidtas.
I motion A225 yrkande 1 (delvis) som i övrigt
behandlas i avsnittet ovan förordar Folkpartiet
ändringar i arbetstidslagstiftningen bl.a. för att
underlätta för ofrivilligt deltidsarbetande att öka
arbetstiden.
Ann-Marie Fagerström (s) anser i motion
1999/2000:A221 att deltidstjänster i den offentliga
sektorn bör bli heltidstjänster.
Annika Nilsson och Kent Härstedt (s) betonar i
motion 1999/2000:A225 vikten av starkare incitament
för att arbetsgivare skall minska förekomsten av
deltidsarbetslöshet, exempelvis genom
differentierade arbetsgivaravgifter där den högre
arbetsgivaravgiften kunde återföras till företaget i
form av riktade medel för kompetensutveckling av
deltidsanställda.
Christina Nenes och Britt-Marie Lindkvist (s)
förespråkar i motion A264 med utgångspunkt från
arbetstidsförhållandena inom vård- och
omsorgssektorn att arbetet med att minska antalet
ofrivilliga deltidsanställningar bör intensifieras.
Eventuellt bör lagstiftning övervägas.
Lena Sandlin-Hedman och Ingemar Josefsson (s) anser
i motion A265 att den nuvarande arbetsrättsliga
lagstiftningen bör skärpas så att heltid skall
utgöra grunden i alla anställningar medan deltid
bara skall vara tillåten av särskilda skäl,
exempelvis om arbetet utförs endast under en kortare
tid under dygnet, om det föreligger arbetsbrist
eller om arbetstagaren önskar deltidsarbete.
Lagstiftningen bör vara dispositiv och avsteg från
reglerna bör kunna göras genom centrala avtal mellan
arbetsmarknadens parter. Deltidsproblematiken bör
utredas utifrån ett helhetsperspektiv.
Marie Granlund (s) anser i motion A280 att
regeringen bör ta initiativ i syfte att motverka
förekomsten av ofrivilliga deltidsanställningar. Om
målet inte nås bör man i sista hand lagstifta för
att heltidsanställning skall vara en rättighet medan
deltidsanställning skall vara en möjlighet.
Enligt Ann-Marie Fagerström m.fl. (s) i motion A283
är det många deltidsarbetslösa som säger upp sitt
arbete eftersom möjligheten att få ersättning från
arbetslöshetsförsäkringen har begränsats. Personer
som vikarierat så länge att de har rätt till fast
anställning avstår från detta eftersom de oftast
erbjuds deltidsarbete.
Berit Andnor m.fl. (s) pläderar i motion A308 för
ett regeringsinitiativ i syfte att motverka
deltidsarbetslösheten. I samtal med parterna på
arbetsmarknaden bör regeringen överväga om det krävs
tydligare drivkrafter för att reducera
deltidsarbetslösheten och att skapa förutsättningar
för att i framtiden tillgodose behovet av
arbetskraft inom vård och omsorg.
Lennart Klockare och Birgitta Ahlqvist (s) anser i
motion A712 att det krävs en rad insatser för att
förbättra de deltidsarbetslösas situation.
Arbetsgivarna bör organisera arbetet så att de som
önskar högre sysselsättningsgrad kan få detta och
arbetsmarknadspolitiken måste anpassas till de
deltidsarbetslösas situation. En möjlighet kan vara
att via arbetsrättslig lagstiftning ställa krav på
att det skall föreligga särskilda skäl för att inte
inrätta heltidstjänster, anser motionärerna.
Utskottets ställningstagande
Arbetsmarknadsutskottet har vid ett flertal tillfällen
behandlat frågan om deltidsarbetslöshet. För gruppen
deltidsarbetslösa, som till övervägande del består
av kvinnor, råder i vissa avseenden andra
arbetsvillkor än för arbetstagare som arbetar
heltid, villkor som i många fall leder till
begränsningar för individen både ekonomiskt och i
förlängningen också socialt. Ett av de mest
påtagliga problem som möter dessa kvinnor är
svårigheterna att få arbeta fler timmar. I dag anges
det i anställningsskyddslagens 25 a § att en
deltidsanställd arbetstagare som har anmält till sin
arbetsgivare att han eller hon vill ha en
anställning med högre sysselsättningsgrad, dock
högst heltid, har företrädesrätt till sådan
anställning. Rätten till företräde gäller under
förutsättning att arbetsgivarens behov av
arbetskraft tillgodoses genom att den
deltidsanställde anställs med en högre
sysselsättningsgrad och att den deltidsanställde har
tillräckliga kvalifikationer för de nya
arbetsuppgifterna.
Trots denna lagstadgade rätt visar t.ex.
Vårdkommissionens rapport (Ds 1999:44) att samtidigt
som sjukvårdshuvudmännen har en kraftig efterfrågan
på arbetskraft tvingas många kvinnor som arbetar
deltid inom vården fortsätta med detta utan hänsyn
till önskemål om högre sysselsättningsgrad. Dessa
problem är dock inte unika för vårdsektorn utan är
tyvärr väl spridda på arbetsmarknaden i stort.
Senast utskottet behandlade frågor om
deltidsarbetslöshet var i betänkande 2000/01:AU5
Ändringar i arbetslöshetsförsäkringen m.m. där
frågan framför allt gällde deltidsarbetslösas
ersättningsrätt från arbetslöshetsförsäkringen.
Utskottet betonade att det är angeläget att
ansträngningar i första hand görs för att bereda
deltidsarbetslösa möjlighet att arbeta heltid och
framhöll att dessa personer också har rätt att få
aktivitetsgaranti. Vidare pekade utskottet på
Vårdkommissionens slutsatser samt på det uppdrag
till AMS att kartlägga arbetsgivare med stor andel
deltidsarbetande som aviserats av regeringen.
Utskottet ansåg att dessa insatser utgör ett viktigt
led i arbetet med att bereda deltidsarbetslösa
möjlighet att arbeta heltid och förutsatte att
regeringen fortlöpande följer denna fråga. Riksdagen
ställde sig bakom utskottsbetänkandet genom beslut
den 14 december 2000 (rskr. 2000/01:102).
Av regleringsbrevet för budgetåret 2001 avseende
Arbetsmarknadsverket (AMV) och anslag inom
utgiftsområde 13 Arbetsmarknad framgår att AMS fått
i uppdrag att identifiera och kartlägga de
arbetsgivare som har en stor andel deltidsanställda
och som inte erbjuder ökad arbetstid till dem som
vill arbeta mer.
Uppdraget innebär att AMS efter kartläggningsfasen
skall överlägga med de aktuella arbetsgivarna och
påverka dem att organisera arbetet så att
deltidsanställda kan erbjudas den arbetstid som de
efterfrågar. Vidare skall AMS ta till vara och
vidareutveckla de aktiviteter och arbetsmetoder som
beskrivs i Vårdkommissionens förslag (Ds 1999:44) i
syfte att minska deltidsarbetslösheten och därvid
samverka med de fackliga organisationerna. Styrelsen
skall enligt regeringsuppdraget redovisa hur man
arbetar med ovanstående frågor och i förekommande
fall analysera eventuella hinder för att nå önskat
resultat.
I uppdraget ingår också att redovisa om och på
vilket sätt aktivitetsgarantin medverkat till att
deltidsarbetslösheten minskat. I redovisningen skall
bl.a. ingå uppgifter om hur förmedlingen använt sig
av möjligheten att avstå från att anvisa
arbetssökande till arbetsgivare som inte i rimlig
omfattning erbjuder den arbetstid som den sökande
efterfrågar. Uppdraget skall avrapporteras till
regeringen senast den 15 juni 2001.
Det uppdrag som således löper under större delen
av första halvåret i år skall ses som en
fortsättning på ett regeringsuppdrag rörande
deltidsarbetslösa och timanställda inom vård och
omsorg som AMS haft under år 2000 och som den 25
januari 2001 avrapporterades till regeringen (PM
2001-01-20, dnr A00-1730-11).
I den sistnämnda rapporten konstaterar AMS att
deltidsarbetslösheten och timanställningarna
minskade relativt kraftigt under hösten 2000 efter
att ha varit i stort sett oförändrade under lång
tid. Deltidsarbetslösheten inom vård och omsorg var
drygt 13 % lägre i december 2000 än samma månad året
innan. Antalet timanställda inom vård och omsorg
minskade under samma period med drygt 14 %.
Enligt AMS månadsstatistik uppgick antalet
deltidsarbetslösa i januari 2001 till drygt 106 600
personer mot drygt 119 000 samma månad året innan.
Av den nyssnämnda rapporten framgår dock att
minskningen av antalet ofrivilligt deltidsarbetslösa
fördelar sig ojämnt mellan olika regioner i landet.
Medan sex län - Stockholm, Uppsala, Jämtland,
Norrbotten, Örebro och Västerbotten - lyckats pressa
ner deltidsarbetslösheten mer än 20 % mellan
december 1999 och samma månad 2000 fanns i andra
änden av skalan sex län där minskningen endast var 8
% eller mindre.
Det är enligt utskottets uppfattning glädjande att
man nu på en del håll i landet har börjat finna
former för att reducera förekomsten av ofrivilliga
deltids- och timanställningar. Det är angeläget att
ansträngningarna i denna riktning fortsätter, att
man tar till vara hittills vunna erfarenheter och
att det samarbete som inletts mellan
Arbetsmarknadsverket och framför allt kommuner och
fackliga organisationer fortsätter. AMS ovannämnda
redovisning i februari 2001 innehåller också förslag
med denna inriktning liksom om införande på prov av
krav på deltidsarbetslösa att förete intyg från
arbetsgivare om att önskad arbetstid inte kan
erbjudas. Likaså föreslår AMS att direktiv skall
utarbetas för att säkerställa att
arbetsmarknadsutbildningar inom vård och omsorg så
långt som möjligt skall vara förenade med
anställningsgarantier och arbetstider som motsvarar
de sökandes arbetstidsutbud.
Det finns här också anledning att nämna den
nyligen presenterade departementspromemorian - Ds
2001:6 Genomförande av deltids- och
visstidsdirektiven. Bakgrunden till promemorian är
frågan om genomförandet av de s.k. deltids-
respektive visstidsdirektiven (rådets direktiv
97/81/EG av den 15 december 1997 om ramavtal om
deltidsarbete undertecknat av UNICE, CEEP och EFS
och 99/70/EG av den 28 juni 1999 om ramavtal om
visstidsarbete undertecknat av UNICE, CEEP och EFS)
i vilka det uppställs bestämmelser till skydd mot
diskriminering av deltids- eller visstidsanställda
arbetstagare.
I promemorian görs bedömningen att det bör vidtas
lagstiftningsåtgärder för att i enlighet med
direktiven säkerställa principen om icke-
diskriminering. I promemorian presenteras därför ett
förslag till en ny tvingande lag om förbud mot
diskriminering av deltidsarbetande och
visstidsanställda när en arbetsgivare tillämpar
löne- eller andra anställningsvillkor.
Lagen är tänkt att gälla i förhållandet mellan
arbetsgivare och arbetstagare och skall omfatta
anställda som är deltids- eller visstidsanställda.
Det i lagförslaget uppställda förbudet mot
diskriminering skall omfatta både direkt och
indirekt diskriminering och gälla oberoende av om
det finns en diskriminerande avsikt.
Med en deltidsarbetande arbetstagare skall avses
en arbetstagare vars normala arbetstid, beräknad per
vecka eller som ett genomsnitt över en period på upp
till ett år, understiger den normala arbetstiden för
en arbetstagare som enligt avtal eller lag anses
arbeta heltid. Med visstidsanställd arbetstagare
skall avses en arbetstagare som har en tidsbegränsad
anställning.
Det skall åligga den som anser sig diskriminerad
att lägga fram fakta som ger anledning anta att det
förekommit direkt eller indirekt diskriminering. När
så skett ankommer det på arbetsgivaren att visa att
det finns objektiva skäl eller grunder för
förfarandet.
I promemorian görs bedömningen att svensk lag
redan i dag uppfyller några av de bestämmelser som
återfinns i direktiven. I fråga om deltidsdirektivet
gäller det bestämmelsen om att en vägran att övergå
från heltid till deltidsarbete eller omvänt inte i
sig är saklig grund för uppsägning. För
visstidsdirektivet omfattas bestämmelser om missbruk
av visstidsanställningar och om information av det
som redan är uppfyllt genom svensk lag. Några
åtgärder i dessa delar anses av den orsaken inte
nödvändiga.
Promemorian är nu ute på remiss.
Det kan här också påminnas om att utskottet
nyligen i ett motionsbetänkande (2000/01:AU7 Vissa
arbetsrättsliga frågor m.m.) i samband med att det
behandlade frågor kring visstidsanställning m.m.
anförde att utgångspunkten bör vara
tillsvidareanställningar. Utskottet konstaterade
dock att det finns ett behov av olika former av
tidsbegränsade anställningar för att tillgodose
arbetsgivares behov av att förstärka arbetsstyrkan
vid tillfälliga arbetstoppar, eller fylla ut vid
tillfälliga vakanser och tjänstledigheter m.m.
Utskottet hänvisade i övrigt till det
utredningsuppdrag som Arbetslivsinstitutet har fått
av regeringen för att bl.a. se över dessa frågor och
ansåg att resultatet av denna utredning borde
avvaktas innan något ytterligare initiativ tas i
frågan.
Enligt vad utskottet har erfarit kommer regeringen
också inom kort att tillsätta en utredning med
uppdrag att se över frågor kring deltidsarbete.
Utredningen skall särskilt se över möjligheterna
till lagreglering för att komma till rätta med
deltidsarbetslösheten och därvid särskilt beakta
resultaten som lades fram av Vårdkommissionen (Ds
1999:44).
Med hänvisning till vad som anförts avstyrker
utskottet motionerna 1999/2000:A221 (s),
1999/2000:A225 (s), A225 yrkande 1 (delvis) (fp),
A264 (s), A265 (s), A280 (s), A283 (s), A308 (s),
A712 (s) och So359 yrkande 3 (kd).
3. Ledighetslagstiftning m.m.
Utskottets förslag i korthet
I detta avsnitt behandlar utskottet ett antal
motioner som avser frågor om
ledighetslagstiftning m.m. Med tillstyrkande
av motionerna 2000/01:A224 och 2000/01:A706
föreslår utskottet ett tillkännagivande med
innebörden att det finns starka skäl att
överväga om det finns behov av att förstärka
skyddet för de arbetstagare som väljer att
utnyttja sin rätt till ledighet i samband med
föräldraskap. I första hand bör förändringar
i föräldraledighetslagen och lagen om
anställningsskydd övervägas.
Möjligheterna att förena familjeliv och arbete tas
upp i ett flertal motioner som behandlas i detta
betänkande. I avsnitt 1 behandlas sådana
motionsförslag av mer allmän karaktär, såsom
exempelvis krav på ökad flexibilitet när det gäller
arbetstider. I detta avsnitt behandlas
motionsförslag rörande främst föräldraledighet. Även
andra förslag om förbättrade villkor för ledighet
tas upp. I en motion begärs en utvärdering av en
ledighetslag.
Vänsterpartiet föreslår i motion A222 att regeringen
skall uppdras att återkomma till riksdagen med
förslag om rätt till ledighet för att pröva annat
arbete. Enligt partiet skulle reformen medföra ökad
positiv rörlighet på arbetsmarknaden och leda till
lägre sjuktal.
Kristdemokraterna pekar i motion A202 yrkande 1 på
svårigheterna med att förena föräldraskap och
arbetsliv och anser att staten via lagstiftning bör
möjliggöra för småbarnsföräldrar att minska sin
arbetstid. Rätten till tjänstledighet för vård av
barn bör förlängas tills barnet är tre år, ett krav
som partiet också för fram i motion Sf273 yrkande 8.
Vidare bör ett vårdnadsbidrag/barnomsorgskonto
snarast införas för att skapa valfrihet och ge ökade
ekonomiska möjligheter att, för den som så vill,
minska arbetstiden.
I motion A811 yrkande 2 poängterar
Kristdemokraterna vikten av att stat och kommun
tillsammans med de fackliga organisationerna tar sin
opinionsbildade roll på allvar och kraftfullt verkar
för att förändra andelen föräldralediga pappor och
synen på föräldraledighet. Partiet förespråkar en
familjepolitisk reform som ger mer tid för barnen.
Centerpartiet anser i motion A809 yrkande 7 att
regeringen bör se över möjligheterna att stimulera
såväl företag som kvinnor och män att se det
positiva i att vara hemma med barn. Partiet är
kritiskt mot att obligatorisk mammaledighet har
införts och värnar om den individuella valfriheten.
Ett system för föräldraledighet som bygger på denna
princip bör utformas, vilket skulle gynna barn,
föräldrar, jämställdhet och företag.
Miljöpartiet förordar i motion A224 ändringar i
föräldraledighetslagen i syfte att förstärka skyddet
mot uppsägning, omplacering och försämrade
anställningsförmåner vid föräldraledighet.
Miljöpartiet anser att det lagstadgade skyddet bör
vara utformat så att graviditet och föräldraledighet
inte till någon del får utgöra godtagbart skäl för
negativa åtgärder. I motion Sf274 yrkande 3 kräver
partiet att föräldrar skall få rätt till hel eller
partiell ledighet utan lön tills barnet är tolv år.
Partiet förespråkar i motion A808 yrkande 24
åtgärder för att få män att utnyttja sina
rättigheter till föräldraledighet, bl.a. genom
utbyggnad av och utökad kvotering av
föräldraförsäkringen.
Johan Pehrson (fp) anser i motion A261 att det bör
bli möjligt att ta ut föräldrapenning på deltid
efter barnets åttaårsdag.
Carina Hägg (s) menar i motion A705 att
möjligheterna till ledighet för verksamhet i
frivilliga försvarsorganisationer måste öka. Detta
motiveras med att frivilligorganisationernas
betydelse ökar när försvaret genomgår stora
förändringar.
Enligt Lena Sandlin-Hedman och Ingemar Josefsson (s)
i motion A706 ger föräldraledighetslagen och
jämställdhetslagen inte tillräckligt skydd för
rätten till både familje- och yrkesliv.
Lagstiftningen måste förändras och förstärkas för
att säkra en sådan rätt.
I en fyrpartimotion, A708, av Inger Strömbom m.fl.
(kd, m, c, fp) vill motionärerna att effekterna av
lagen om rätt till ledighet för att bedriva
näringsverksamhet skall utvärderas. Enligt motionen
medför lagen problem för företagen, däribland stor
frånvaro, och den bidrar inte till att antalet
företag ökar.
Bakgrund
I betänkande 1997/98:AU4 Lag om rätt till ledighet
för att bedriva näringsverksamhet redovisade
utskottet vilka lagar som räknas som s.k.
ledighetslagar. De motionsyrkanden som behandlas i
detta betänkande berör flera av dessa lagar.
Förutom föräldraledighetslagen räknas till
ledighetslagarna bl.a. semesterlagen,
studieledighetslagen, sia-lagen (rätt till ledighet
för vissa föreningsuppdrag inom skolan m.m.), sfi-
ledighetslagen (rätt till ledighet för
svenskundervisning för invandrare), lagen om rätt
till ledighet för att bedriva näringsverksamhet och
närståendevårdslagen. Utöver dessa finns
ledighetsbestämmelser i ett stort antal lagar, bl.a.
förtroendemannalagen, medbestämmandelagen,
arbetsmiljölagen, lagen om anställningsskydd och
lagen om arbetstid m.m. i husligt arbete. I
regeringsformen och kommunallagen finns regler som
gäller ledighet för politiska uppdrag. I
sammanhanget kan också nämnas lagen om
totalförsvarsplikt, som innehåller regler med förbud
mot uppsägning eller avskedande av arbetstagare som
fullgör sina skyldigheter enligt lagen, och
räddningstjänstlagen som har regler om tjänsteplikt.
År 1998 fick svensk rätt sin senaste ledighetslag,
lagen (1998:209) om rätt till ledighet av trängande
familjeskäl. Lagen kom till för att få svensk rätt
att stämma överens med ett tvingande EG-direktiv om
en rätt till sådan ledighet.
Rätten för en arbetstagare att vara ledig från
arbete vid sjukdom är inte reglerad i lag.
Vid sidan av lagregleringen finns kompletterande
ledighetsregler också i kollektivavtal. Rätt till
ledighet kan också följa av tjänstereglementen,
enskilda avtal och sedvänja.
Utskottets ställningstagande
Föräldraledighet
Utskottet har tidigare i en rad betänkanden betonat
vikten av att underlätta för arbetstagare att förena
arbete och föräldraskap. I betänkande 1994/95:AU16
Ny föräldraledighetslag m.m. föreslog utskottet ett
tillkännagivande om sin syn på frågan om förläggning
av föräldraledigheten när arbetstagaren vill minska
sin dagliga arbetstid. Utskottet ansåg att, om
överenskommelse inte träffats om hur ledighet skall
tas ut vid förkortad arbetstid, arbetstagaren själv
bör få bestämma i fråga om ledighetens närmare
förläggning och därmed sammanhängade frågor. En
förutsättning måste dock enligt vad utskottet
anförde vara att förläggningen inte skapar
allvarliga men för produktionens behöriga gång.
Utskottet ansåg att regeringen närmare borde
överväga en sådan ordning och vid lämpligt tillfälle
återkomma till riksdagen med förslag om hur en sådan
bestämmelse bör utformas. Riksdagen beslutade den 19
maj 1995 i enlighet med utskottets förslag (rskr.
1994/95:364).
Arbetsmarknadsutskottet har därefter i sitt
yttrande till konstitutionsutskottet över
regeringens skrivelse 1998/99:75 Redogörelse för
behandlingen av riksdagens skrivelser till
regeringen (bilaga 2 till protokoll 1999/2000:6)
riktat kritik mot regeringens redogörelse i
skrivelsen när det gäller orsakerna till att den
aktuella frågan om förläggning av föräldraledigheten
inte slutbehandlats. I sitt yttrande till
konstitutionsutskottet året därefter över
regeringens skrivelse 1999/2000:75 Redogörelse för
behandlingen av riksdagens skrivelser till
regeringen (bilaga 7 till protokoll 2000/2001:5)
förklarade sig utskottet, efter att ha tagit del av
regeringens redovisning i den aktuella frågan, inte
ha någon erinran mot att ärendet kvarstod som icke
slutbehandlat. Utskottet förutsatte dock att de av
regeringen aviserade åtgärderna vidtas och
skrivelserna därmed skulle kunna slutbehandlas utan
dröjsmål.
Utskottet kan nu konstatera att regeringen i
proposition 2000/01:44 Föräldraförsäkring och
föräldraledighet för riksdagen lagt fram förslag om
förbättringar i föräldraledighetslagen (1995:584)
och i lagen om allmän försäkring (1962:381).
Utskottet har i ett yttrande (2000/01:AU1y) till
socialförsäkringsutskottet lämnat sina synpunkter på
de förslag som finns i propositionen. Utskottet har
i yttrandet, mot bakgrund av vad som nyss anfördes
om förläggning av ledighet, ställt sig bakom
förslagen till ändringar i den förstnämnda lagen som
innebär att vid förkortning av arbetstid får
ledigheten spridas över arbetsveckans samtliga dagar
eller förläggas till en eller vissa av arbetsveckans
dagar. Om arbetsgivaren och arbetstagaren inte
kommer överens om hur ledigheten skall tas ut vid
förkortad arbetstid, skall arbetsgivaren förlägga
ledigheten på det sätt som arbetstagaren önskar, om
en sådan förläggning inte medför påtaglig störning
av arbetsgivarens verksamhet. Det är också bra att
lagen förtydligas så att det klarare framgår att en
förälder har rätt till förkortning av normal
arbetstid med upp till en fjärdedel för vård av
barn.
De förändringar som föreslås i lagen om allmän
försäkring innebär bl.a. att föräldrapenningen
förlängs med 30 dagar med ersättning motsvarande
förälderns sjukpenning. Sammanlagt 60 dagar med
ersättning motsvarande förälderns sjukpenning
reserveras för vardera modern och fadern. Bland
förändringarna kan i detta sammanhang också nämnas
att en femte förmånsnivå motsvarande en åttondels
förmån införs i föräldraförsäkringen. Motsvarande
rätt till ledighet införs i föräldraledighetslagen.
Proposition 44 som lades fram för riksdagen i
december 2000 beräknas bli behandlad av riksdagen
under mars 2001. Ändringarna föreslås i fråga om
förlängning av föräldrapenningen och ny förmånsnivå
inom föräldraförsäkringen samt motsvarande ändringar
i föräldraledighetslagen träda i kraft den 1 januari
2002 och i övriga delar den 1 juli 2001.
När det gäller uttag av föräldrapenning är det
tydligt att införandet av den s.k. pappamånaden har
lett till att betydligt fler pappor än tidigare tar
del i vården av sina barn. Som regeringen
konstaterar i proposition 44 är detta viktigt såväl
ur jämställdhetssynpunkt som med hänsyn till barnens
bästa. Därför föreslår regeringen att denna
utveckling stöds även i fortsättningen genom att
ytterligare föräldrapenningdagar reserveras för
vardera föräldern.
Utan att föregripa riksdagsbehandlingen av
proposition 44 kan utskottet konstatera att de
föreslagna lagändringarna ytterligare underlättar
föräldrars möjligheter att kombinera familj och
arbete. En väl utbyggd föräldraförsäkring ger goda
förutsättningar för barnfamiljerna att utforma sin
situation på bästa sätt.
I detta sammanhang kan påpekas att temat Män och
jämställdhetsarbete får särskilt utrymme under det
svenska EU-ordförandeskapet. Bl.a. anordnas en
expertkonferens samt en konferens i
Europaparlamentet med rubriken Jämställdhet - en
fråga för män?
Regeringen har också i sitt arbetsprogram angett
att Sverige under sin tid som ordförandeland bl.a.
skall verka för att jämställdhet skall genomsyra all
verksamhet i unionen. Särskild vikt har lagts vid
jämställdhetsarbetet inom sysselsättningsområdet.
Regeringen har betonat att grunden för detta arbete
är att jämställdhet handlar om demokrati och
rättvisa och om att värdera kvinnor och män lika.
Regeringen har också framhållit att jämställdhet
handlar om en jämn fördelning av ekonomisk och
politisk makt där ett av de viktigaste målen är att
varje kvinna och man skall kunna försörja sig själv
genom eget arbete. Därför bör det enligt regeringen
göras en undersökning bl.a. av hur skatte-, bidrags-
och socialförsäkringssystemens utformning uppmuntrar
eller hindrar kvinnors förvärvsarbete. Arbetet med
att undanröja osakliga löneskillnader mellan kvinnor
och män måste intensifieras och åtgärder måste
vidtas för att kvinnor och män skall kunna förena
förvärvsarbete och familjeansvar. Regeringen avser
därför att driva arbetet vidare med att på
Europanivå utveckla metoder för jämförelser mellan
länder inom jämställdhetsområdet.
Vad avser Kristdemokraternas förslag i motionerna
A202 och Sf273 om tre års tjänstledighet har
utskottet behandlat motsvarande yrkande vid flera
tidigare tillfällen. Detta skedde t.ex. i betänkande
1999/2000:AU5 där utskottet, med hänvisning till
tidigare uttalanden, konstaterade att det inte fanns
någon utredning bl.a. om vilka effekter som en
utvidgad föräldraledighet skulle kunna få t.ex. för
de mindre företagen, hur vikariatsfrågan skulle
lösas vid upprepade långa ledigheter, vilken
inverkan föräldraledigheten skulle ha på lön m.m.
Utskottet kan upplysa om att det alltjämt saknas
en sådan utredning eller analys, vilket redan det är
ett skäl att avstyrka förslaget om en så kraftig
förlängning av föräldrars rätt till ledighet.
Med hänvisning till det anförda och till de
förslag som lagts fram i proposition 44 avstyrker
arbetsmarknadsutskottet motionerna A202 yrkande 1
(kd), A261 (fp), A808 yrkande 24 (mp), A809 yrkande
7 (c), A811 yrkande 2 (kd), Sf273 yrkande 8 (kd) och
Sf274 yrkande 3 (mp) i den mån de inte kan anses
tillgodosedda med vad utskottet anfört.
I motion A224 från Miljöpartiet och motion A706
(s) föreslås förstärkt skydd i samband med
föräldraledighet.
Som framgått ovan anser utskottet att det är
mycket viktigt att möjligheterna för arbetstagare
att förena arbete och föräldraskap underlättas.
Förutom vad som redan sagts om att många föräldrar
upplever problem med att få tiden att räcka till för
både familjen och arbetet finns det andra
omständigheter som på ett minst lika allvarligt sätt
kan påverka deras möjligheter i detta hänseende,
omständigheter som i många fall innebär påtagliga
nackdelar för den arbetstagare som väljer att
utnyttja sin rätt enligt lag att vara ledig eller
minska sin arbetstid för att få mer tid att vara
tillsammans med sina barn.
I dag finns det bestämmelser bl.a. i
föräldraledighetslagen och jämställdhetslagen som
skall underlätta för arbetstagare som är föräldrar
att kombinera arbete och familjeliv.
Föräldraledighetslagen innehåller, förutom
bestämmelser om rätt till ledighet m.m., även
föreskrifter om t.ex. anställningsskydd för en
arbetstagare som utnyttjar sin rätt att vara
föräldraledig. I 16 § anges att en arbetstagare inte
får sägas upp eller avskedas enbart på grund av att
han eller hon begär eller tar i anspråk sin rätt
till ledighet enligt lagen. Av 17 § följer att en
arbetstagare som begär eller tar i anspråk sin rätt
till ledighet enligt lagen inte är skyldig att bara
av detta skäl godta några andra minskade
anställningsförmåner eller försämrade arbetsvillkor
än sådana som är en nödvändig följd av ledigheten.
Arbetstagaren är inte heller skyldig att godta någon
annan omplacering än en sådan som kan ske inom ramen
för anställningsavtalet och som är en nödvändig
följd av ledigheten. Enligt 5 § jämställdhetslagen
skall arbetsgivaren underlätta för både kvinnliga
och manliga arbetstagare att förena förvärvsarbete
och föräldraskap.
Det finns tecken på att de nyss redovisade
bestämmelserna dock inte har fått det genomslag i
det praktiska livet som det var tänkt.
Inledningsvis skall här framhållas att det
självklart finns arbetsgivare som uppmuntrar
anställda att utnyttja sin föräldraledighet. Det
finns arbetsgivare som också kompenserar den
anställde för den skillnad som uppstår i inkomst när
föräldraledigheten tas ut. Det förekommer dock att
arbetsgivare försvårar för föräldrar att utnyttja
deras lagstadgade rätt till ledighet. Missgynnandena
sker på flera olika sätt. Det förekommer att
arbetstagare som är föräldralediga omplaceras, dvs.
fråntas sina tidigare arbetsuppgifter och tilldelas
mindre kvalificerade. Han eller hon kommer inte i
fråga för befordran eller kompetensutveckling i
samma omfattning som andra anställda. Den som är
ledig upptäcker ibland att andra anställda, som inte
är lediga, har en bättre löneutveckling. Det finns
också erfarenheter av att arbetstagare som är
föräldralediga oftare drabbas av uppsägning. För
föräldralediga kan turordningsreglerna i lagen om
anställningsskydd (LAS), och då särskilt de som
tillåter undantag för två personer, tillämpas på ett
sätt som inte kan godtas. Risken är stor att
reglerna används för att säga upp personer som är
föräldralediga. Det förekommer t.o.m. arbetsgivare
som kräver att kvinnor, som är i barnafödande ålder,
skall skriva på s.k. barnkontrakt, dvs. att kvinnan
lovar att hon inte skall skaffa sig barn under en
viss tid efter det att hon blivit anställd.
Även för anställda som tar ut sin föräldraledighet
utan att drabbas av några av de nyss beskrivna
missgynnandena kan det bli oönskade följder.
Anställda, främst kvinnor, som med stöd av
föräldraledighetslagen har arbetat deltid under den
tid som barnen var små ges inte möjlighet att öka
arbetstiden till heltid. De tvingas i stället att
fortsätta arbeta deltid. Många av dem som utnyttjat
möjligheten att gå ned i arbetstid för att göra det
möjligt att kombinera familj med arbete blir
därigenom fångade i en situation där deras
möjligheter till försörjning påverkas på ett mycket
påtagligt sätt. Att inte själv kunna svara för sin
försörjning innebär också mycket stora ingrepp i
möjligheterna att bestämma över och styra sitt liv i
övrigt.
Som ovan beskrivits kan arbetstagare som utnyttjar
sin föräldraledighet missgynnas på en rad olika
sätt. Eftersom det är kvinnor som utnyttjar
föräldraledigheten i störst omfattning är det de som
drabbas hårdast. Erfarenheten visar dessutom att det
är nästan enbart kvinnor som i samband med
anställning tillfrågas om de tänker skaffa barn och,
såvitt känt, enbart för kvinnor som s.k.
barnkontrakt tillämpas. Förutom den kränkning som
detta innebär för den enskilda individen innebär det
påtagliga hinder för att uppnå ökad jämställdhet
mellan kvinnor och män.
Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att
det finns starka skäl att överväga om det finns
behov av att förstärka skyddet för de arbetstagare
som väljer att utnyttja sin rätt till ledighet i
samband med föräldraskap. I första hand bör
förändringar i föräldraledighetslagen och LAS
övervägas. Det anförda bör ges regeringen till
känna.
Detta innebär att riksdagen bör bifalla motionerna
A224 (mp) och A706 (s).
Ledighet för att pröva annat arbete
När det gäller Vänsterpartiets förslag i motion A222
om rätt till ledighet för att pröva annat arbete
instämmer utskottet till fullo i partiets positiva
syn på behovet av ökad rörlighet på arbetsmarknaden.
Rörlighet på arbetsmarknaden är också en
förutsättning för huvuduppgifterna för den
arbetsmarknadspolitiska verksamheten så som de slås
fast i förordningen (2000:628) om denna verksamhet
(3 §). För detta ändamål finns också särskilda
arbetsmarknadspolitiska insatser, bl.a.
flyttningsbidrag.
Utskottet har i en rad sammanhang betonat åtgärder
för att främja rörlighet på arbetsmarknaden, bl.a. i
betänkandena 1999/2000:AU7 Förnyad
arbetsmarknadspolitik för delaktighet och tillväxt
samt 2000/01:AU5 Ändringar i
arbetslöshetsförsäkringen m.m.
Utskottet har tidigare i detta betänkande
redovisat lagar och regler kring ledighet. Där
framgår att möjligheterna för en anställd att vara
ledig från arbetet för olika ändamål är ganska
omfattande. I samband med behandlingen av förslaget
till lag om rätt till ledighet för att bedriva
näringsverksamhet (bet. 1997/98:AU4) påpekade
arbetsmarknadsutskottet att reglerna ibland
kritiserats för att vara alltför generösa och att
kritiken gått ut på att både ledigheten i sig och
den administration som reglerna förutsätter skapar
problem för arbetsgivarna, särskilt på mindre
arbetsplatser. En del av kritiken har också,
noterade utskottet, gått ut på att ledighetsreglerna
kan medföra problem för andra anställda. Den ledige
måste ersättas med vikarie och kedjor av vikariat
kan uppstå. Den som kommer i den ledigas ställe kan
uppleva otrygghet i anställningen. Utskottet
uttryckte bl.a. mot denna bakgrund i betänkande AU4
sin principiella uppfattning att det bör finnas
vägande skäl att införa ytterligare lagregler om
ledighet.
Utskottet vill här dock framhålla att
arbetstagaren och arbetsgivaren i det praktiska
livet ofta lyckas träffa överenskommelse om önskad
ledighet. Utskottet vill också påminna om att den
parlamentariska utredning som regeringen nyligen
fattade beslut om, och som har berörts ovan i
avsnitt 1, bl.a. har till uppgift att pröva
möjligheten att i förenklingssyfte slå samman eller
samordna utformningen av arbetstidslagen,
semesterlagen och övriga ledighetslagar. I den mån
kommittén finner sammanslagning eller samordning
lämplig skall den lägga fram förslag om hur
lagstiftningen bör utformas.
Med hänvisning till det anförda bör motion A222
(v) avstyrkas.
Det finns anledning att här påminna om den lag
(1998:209) om rätt till ledighet av trängande
familjeskäl som infördes år 1998 för att svensk rätt
skulle överensstämma med ett tvingande EG-direktiv
om en sådan rätt till ledighet.
Ledighet för att bedriva näringsverksamhet
Lagen (1997:1293) om rätt till ledighet för att
bedriva näringsverksamhet trädde i kraft den 1
januari 1998. Lagen ger en arbetstagare rätt till
ledighet under sex månader för att bedriva
näringsverksamhet. En förutsättning för ledigheten
är att verksamheten inte konkurrerar med
arbetsgivarens verksamhet. Syftet med lagen är att
stimulera till försök till eget företagande. I den
proposition som föregick den nya lagen (prop.
1997/98:27) meddelade regeringen att den avsåg att
följa effekterna av den nya lagstiftningen.
Utskottet, som kan konstatera att lagen nu varit i
kraft i drygt tre år, förutsätter att regeringen
återkommer till riksdagen om erfarenheterna av
lagstiftningen påkallar det. Motion A708 (kd, m, c,
fp) avstyrks därför.
Ledighet för frivilligt försvarsarbete
Frågan om rätt till ledighet för frivilligt
försvarsarbete tas upp i motion A705 (s). Senast
utskottet behandlade en motsvarande fråga var i
betänkande 1997/98:AU4. Där uttryckte utskottet sitt
stöd för motionärernas uppfattning om värdet av
frivilliginsatser inom totalförsvaret men ansåg
samtidigt att detta inte ensamt motiverade nya
ledighetsregler. Utskottet hänvisade till att
gällande lagstiftning ger vissa rättigheter och gav
exempel på sådana regler. Utskottet gjorde
bedömningen att arbetsgivare normalt har en
välvillig inställning till framställningar om
ledighet för frivillig försvarsverksamhet.
Motionsförslaget avslogs av riksdagen efter förslag
från arbetsmarknadsutskottet (rskr. 1997/98:129).
Med hänvisning till sina tidigare ställningstaganden
i betänkande 1997/98:AU4 vidhåller utskottet sin
uppfattning att avsaknaden av regler inte heller kan
anses vara till påtaglig nackdel för de frivilliga
försvarsorganisationernas verksamhet och avstyrker
därmed motion A705 (s).
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
Med hänvisning till de motiveringar som framförs
under Utskottets överväganden föreslår utskottet att
riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad utskottet anfört om ett övervägande av
behovet av att förstärka skyddet för arbetstagare
som väljer att utnyttja sin rätt till ledighet i
samband med föräldraskap och om att i första hand
förändringar i föräldraledighetslagen och lagen
om anställningsskydd bör övervägas. Riksdagen
bifaller därmed motionerna 2000/01:A224 och
2000/01:A706.
Reservation 11 (m)
8. Ledighet för att pröva annat arbete
Riksdagen avslår motion 2000/01:A222.
Reservation 12 (v)
9. Ledighet för att bedriva
näringsverksamhet
Riksdagen avslår motion 2000/01:A708.
Reservation 13 (m)
10. Ledighet för frivilligt
försvarsarbete
Riksdagen avslår motion 2000/01:A705.
Stockholm den 6 mars 2001
På arbetsmarknadsutskottets vägnar
Sven-Erik Österberg
Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Sven-
Erik Österberg (s), Hans Andersson (v), Margareta
Andersson (c), Mikael Odenberg (m), Björn Kaaling
(s), Martin Nilsson (s), Stefan Attefall (kd), Kent
Olsson (m), Laila Bjurling (s), Kristina Zakrisson
(s), Camilla Sköld Jansson (v), Maria Larsson (kd),
Christel Anderberg (m), Barbro Feltzing (mp), Elver
Jonsson (fp), Anders Karlsson (s) och Henrik Westman
(m).
Reservationer
Utskottets förslag till riksdagsbeslut och
ställningstaganden har föranlett följande
reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken
punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som
behandlas i avsnittet.
av Mikael Odenberg, Kent Olsson, Christel
Anderberg och Henrik Westman (alla m)
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 1. Riksdagen bifaller därmed motionerna
1999/2000:A702 och 2000/01:A245 samt avslår
motionerna 1999/2000:A217, 1999/2000:A251 yrkandena
1 och 2, 1999/2000:A254 yrkandena 2-4,
1999/2000:A272 yrkande 2, 1999/2000:A722 yrkande 2,
1999/2000:A723 yrkandena 10-12, 1999/2000:A804
yrkande 8, 1999/2000:A819 yrkande 13,
1999/2000:Sf302 yrkande 10, 2000/01:A202 yrkandena 2
och 3, 2000/01:A225 yrkande 1 (delvis),
2000/01:A249, 2000/01:A256 yrkandena 3 och 6-9,
2000/01:A277 yrkande 4, 2000/01:A808 yrkandena 13
och 23, 2000/01:A811 yrkande 8, 2000/01:Sf229
yrkande 2, 2000/01:Sf273 yrkande 9, 2000/01:Sf309
yrkande 1, 2000/01:So11 yrkande 3 samt 2000/01:So545
yrkande 3.
Ställningstagande
Förändringstakten i arbetslivet har under senare år
varit hög. Utvecklingen har gått mot en produktion
som består av mer och mer avancerade varor och en
minskning av de enklare produkterna. Det har också
skett en påtaglig förskjutning mot produktion av
tjänster och information. Man talar ibland om en
övergång från industri- till informationssamhälle.
Parallellt med denna utveckling har företagen med
ett minskat antal anställda bibehållit eller ökat
sin produktivitet. Allt detta har påverkat
förutsättningarna för arbetstagare och arbetsgivare.
Framför allt inom den snabba framväxten av företag
som producerar information eller tjänster har
utvecklingen av ny teknik medfört ökade möjligheter
att utföra arbetet på andra platser än tidigare. Det
är därför naturligt att denna utveckling påverkar
arbetstiden.
Alla har olika önskemål om hur de vill använda sin
tid och när de vill göra olika saker. Arbetstagarna
är inget undantag och de har självfallet varierande
önskemål om arbetstiden. De olika önskemålen kan
avse både arbetstidens förläggning och dess längd.
Vi är övertygade om att en arbetsmarknad som ger
utrymme och möjlighet för skapande av nya
arbetstillfällen och som ger företag möjlighet att
välja olika anställningsformer är det bästa sättet
att tillgodose människors önskemål i fråga om
arbetstid. På en sådan arbetsmarknad kan individen
söka anställningar som erbjuder det som önskas.
Det finns självfallet flera aspekter på
arbetstiden. En fråga är hur mycket vi skall arbeta,
en annan är när under dygnet det skall ske, en
tredje är hur arbetstiderna skall regleras: i lag, i
kollektivavtal eller i enskilda anställningsavtal?
Det har länge stått klart att den nuvarande
ledighetslagstiftningen är otidsenlig och ett
omfattande utredningsarbete har pågått sedan mitten
av 80-talet.
Arbetstidskommittén, som 1989 lade fram sitt
betänkande Arbetstid och välfärd, ansåg att man
borde pröva den samlade årsarbetstiden som en ny
norm för heltidsarbete. Fördelar med en sådan norm
ansågs bl.a. vara att den skulle ge möjlighet till
flexibla lösningar och ökad valfrihet för
arbetstagarna. Förslagen har inte lett till
lagstiftning.
Det finns ett EG-direktiv om arbetstidens
förläggning i vissa avseenden (93/104/EEG). Det
upptar regler om dygnsvila, raster, veckovila,
veckoarbetstidens längd, semester m.m. Direktivet
införlivades med svensk lagstiftning i november
1996.
Den borgerliga regeringen tillkallade i september
1994 en särskild utredare med uppgift dels att pröva
behovet av flexibla arbetstidslösningar, dels att
utreda konsekvenserna av EG:s direktiv för det
svenska regelsystemet på arbetstidsområdet. Efter
maktskiftet i oktober 1994 återkallade den
socialdemokratiska regeringen utredningsuppdraget.
Därefter tillsatte regeringen 1995 års
arbetstidskommitté som i september 1996 lade fram
sitt slutbetänkande (SOU 1996:145) Arbetstid längd,
förläggning och inflytande. Kommittén hade i uppdrag
att analysera de långsiktiga konsekvenserna av
alternativa arbetstidsförkortningar, att undersöka
på vilket sätt flexibla arbetstidsregler kan införas
i svensk lagstiftning och att utreda konsekvenserna
av EG:s arbetstidsdirektiv för det svenska regelsy-
stemet på arbetstidsområdet. Bortsett från den del
av uppdraget som avsåg genomförandet av EG-
direktivet har kommitténs förslag ännu inte
föranlett någon proposition från regeringen.
I stället tillsatte regeringen den 10 november
1998 en arbetsgrupp inom Regeringskansliet under
ledning av det socialdemokratiska kvinnoförbundets
ordförande och med två ledamöter därutöver från
vardera Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och
Miljöpartiet. Arbetsgruppens uppdrag var i många
stycken identiskt med det som 1995 års
arbetstidskommitté hade.
Arbetsgruppen redovisade sina bedömningar våren
2000 i rapporten "Kortare arbetstid för och emot"
(Ds 2000:22). Där konstateras bland annat att
arbetstiden regleras genom lag eller avtal och att
en förkortning därför också måste ske med stöd av
något av dessa instrument. Där noterades också att
olika individer naturligtvis har olika önskemål om
arbetstidens längd och förläggning och vidare att
olika företag har olika förutsättningar att kunna
hantera arbetstidsförkortningar. En tydlig slutsats
i rapporten är att en förkortning är förenad med
kostnader. Arbetsgruppen avvisar tvingande
lagstiftning som ett sätt att förkorta arbetstiden.
Den lyfter dock inte fram de stora fördelar som
ligger i en flexibel och till individen anpassad
arbetstid.
Regeringen har mot bakgrund av rapportens
slutsatser inte vågat ta någon ställning i
arbetstidsfrågan, utan har i stället valt att
tillsätta ytterligare en utredning med uppdrag att
bl.a. se över frågor om arbetstid, semester och
ledighetslagstiftning. Detta anser vi är mycket
olyckligt då det bara fördröjer de nödvändiga beslut
om förändring som behövs för att ge individerna
möjlighet att själva välja när och i vilken
omfattning de vill arbeta.
Vi anser i stället att det redan nu är dags att
införa regler som verkligen skapar flexibel
arbetstid. Utgångspunkterna för en reform bör vara
de följande.
Hur mycket vi arbetar är främst en fråga för
individen. Olika personer har olika önskemål om hur
mycket tid de vill lägga på arbete. Dessa önskemål
skiftar dessutom över tiden för en och samma person.
En annan sak är att det naturligtvis måste finnas
vissa grundläggande regler till skydd för
arbetstagarnas liv och hälsa. Dessa regler, som
också innefattar vad som krävs för att vi skall
uppfylla EG-rättens tvingande bestämmelser, bör
införas i arbetsmiljölagen som i motsats till
arbetstidslagen är indispositiv. Det normala bör
sålunda vara att arbetstidens längd och förläggning
bestäms i anställningsavtalet, vilket medför att den
nuvarande arbetstidslagen kan upphävas.
Med hänsyn till det anförda anser vi att riksdagen
med anledning av motionerna 1999/2000:A702 och
2000/01:A245 bör tillkännage för regeringen som sin
mening vad vi har anfört om behovet av att skapa
förutsättningar för mer flexibel arbetstid.
Motionerna 1999/2000:A217, 1999/2000:A251 yrkandena
1 och 2, 1999/2000:A254 yrkandena 2-4,
1999/2000:A272 yrkande 2, 1999/2000:A722 yrkande 2,
1999/2000:A723 yrkandena 10-12, 1999/2000:A804
yrkande 8, 1999/2000:A819 yrkande 13,
1999/2000:Sf302 yrkande 10, 2000/01:A202 yrkandena 2
och 3, 2000/01:A225 yrkande 1 (delvis),
2000/01:A249, 2000/01:A256 yrkandena 3 och 6-9,
2000/01:A277 yrkande 4, 2000/01:A808 yrkandena 13
och 23, 2000/01:A811 yrkande 8, 2000/01:Sf229
yrkande 2, 2000/01:Sf273 yrkande 9, 2000/01:Sf309
yrkande 1, 2000/01:So11 yrkande 3 samt 2000/01:So545
yrkande 3 bör avslås.
Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 2. Riksdagen bifaller därmed motion
2000/01:A202 yrkande 3 samt avslår motionerna
1999/2000:A217, 1999/2000:A251 yrkandena 1 och 2,
1999/2000:A254 yrkandena 2-4, 1999/2000:A272 yrkande
2, 1999/2000:A702, 1999/2000:A722 yrkande 2,
1999/2000:A723 yrkandena 10-12, 1999/2000:A804
yrkande 8, 1999/2000:A819 yrkande 13,
1999/2000:Sf302 yrkande 10, 2000/01:A202 yrkande 2,
2000/01:A225 yrkande 1 (delvis), 2000/01:A245,
2000/01:A249, 2000/01:A256 yrkandena 3 och 6-9,
2000/01:A277 yrkande 4, 2000/01:A808 yrkandena 13
och 23, 2000/01:A811 yrkande 8, 2000/01:Sf229
yrkande 2, 2000/01:Sf273 yrkande 9, 2000/01:Sf309
yrkande 1, 2000/01:So11 yrkande 3 samt 2000/01:So545
yrkande 3.
Ställningstagande
Arbetsmarknadens parter är bäst lämpade att sköta
förhandlingar där löneutrymme kan bytas mot kortare
arbetstid. Avtal bör, enligt vår mening, slutas på
lokal nivå med hänsynstagande till verksamhetens
behov och individens önskemål. Önskemålen för
individen varierar under olika skeden i livet. Att
arbetsmarknadens parter i samband med
löneförhandlingar m.m. diskuterar frågor om
förlängning av semestern och andra former av
ledighet, anser vi är positivt. Vi avvisar tankarna
på att lagstiftningsvägen förlänga semestern med
ytterligare en semestervecka. Semesteravtalen ser
redan i dag olika ut därför att olika fackliga
organisationer prioriterat olika utifrån sina
medlemmars behov.
Det är emellertid nödvändigt med en längre
sammanhängande ledighet för arbetstagare för att ge
dem möjlighet till återhämtning. Forskning visar att
stress, som kan vara positiv under en begränsad tid,
ökar risken för utbrändhet om den pågår under längre
tid. I dag finns en lagstadgad rätt till tjugofem
semesterdagar. Vi anser att fyra veckor, dvs. tjugo
dagar, av semestern skall tas ut som hela dagar och
sammanhängande perioder. Semesterledighet därutöver
skall kunna förläggas efter den enskilde
arbetstagarens önskemål och verksamhetens behov.
Sådan ledighet skall bli möjlig att ta ut också som
arbetstidsförkortning per dag, per vecka eller per
månad, eller att spara till en riktigt lång
semester. För att öka individens frihet vill vi i
detta avseende förändra semesterlagen med ett
tillägg i 10 § andra stycket om att betald semester
utöver fyra veckor skall kunna tas ut som
arbetstidsförkortning.
Med hänsyn till det anförda anser vi att riksdagen
med anledning av motion 2000/01:A202 yrkande 3 bör
tillkännage för regeringen som sin mening vad vi har
anfört om ändring i semesterlagen. Motionerna
1999/2000:A217, 1999/2000:A251 yrkandena 1 och 2,
1999/2000:A254 yrkandena 2-4, 1999/2000:A272 yrkande
2, 1999/2000:A702, 1999/2000:A722 yrkande 2,
1999/2000:A723 yrkandena 10-12, 1999/2000:A804
yrkande 8, 1999/2000:A819 yrkande 13,
1999/2000:Sf302 yrkande 10, 2000/01:A202 yrkande 2,
2000/01:A225 yrkande 1 (delvis), 2000/01:A245,
2000/01:A249, 2000/01:A256 yrkandena 3 och 6-9,
2000/01:A277 yrkande 4, 2000/01:A808 yrkandena 13
och 23, 2000/01:A811 yrkande 8, 2000/01:Sf229
yrkande 2, 2000/01:Sf273 yrkande 9, 2000/01:Sf309
yrkande 1, 2000/01:So11 yrkande 3 samt 2000/01:So545
yrkande 3 avslås.
Jag anser att utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 3. Riksdagen bifaller därmed motion
2000/01:A225 yrkande 1 (delvis) samt avslår
motionerna 1999/2000:A217, 1999/2000:A251 yrkandena
1 och 2, 1999/2000:A254 yrkandena 2-4,
1999/2000:A272 yrkande 2, 1999/2000:A702,
1999/2000:A722 yrkande 2, 1999/2000:A723 yrkandena
10-12, 1999/2000:A804 yrkande 8, 1999/2000:A819
yrkande 13, 1999/2000:Sf302 yrkande 10, 2000/01:A202
yrkandena 2 och 3, 2000/01:A245, 2000/01:A249,
2000/01:A256 yrkandena 3 och 6-9, 2000/01:A277
yrkande 4, 2000/01:A808 yrkandena 13 och 23,
2000/01:A811 yrkande 8, 2000/01:Sf229 yrkande 2,
2000/01:Sf273 yrkande 9, 2000/01:Sf309 yrkande 1,
2000/01:So11 yrkande 3 samt 2000/01:So545 yrkande 3.
Ställningstagande
Stress och utbrändhet är ett av de snabbast växande
problemen i dagens samhälle. För att minska och på
sikt kunna få bort dessa problem krävs en politisk
uppgörelse över blockgränsen. Folkpartiet föreslår
därför ett handlingsprogram i fyra punkter som tar
sin utgångspunkt i själva definitionen av stress.
Stress växer ur upplevelsen av maktlöshet. Det är
kombinationen av hårt arbete och känslan av att inte
ha kontroll över sin livssituation som bränner ut
människor. Handlingsprogrammet handlar om att ge
individen större makt över sitt eget liv. Enligt de
fyra punkterna skall individen ges 1. makt över sin
egen arbetstid, 2. makt över sin egen
kompetensutveckling, 3. makt över familjens totala
tid och 4. makt över den egna arbetsmiljön.
I fråga om individens makt över sin egen arbetstid
anser Folkpartiet att den anställdes inflytande över
var, när och hur det egna arbetet utförs måste öka.
Detta är centralt för att kunna hantera över- och
underbelastning utan att drabbas av negativ stress.
Att med lagstiftning tvinga alla anställda och
förhandlande parter till en generell förkortning av
arbetstiden är ingen framkomlig väg. Däremot bör
lagen ändras så att förhandlingar om förkortad och
mer flexibel arbetstid underlättas.
Det är även viktigt att framhålla betydelsen för
de anställda av en tydlig lagstiftning som ger dem
en stabil grund för att kunna påverka sin egen
arbetstid.
Med hänsyn till det anförda anser jag att riksdagen
med anledning av motion A225 yrkande 1 (delvis) bör
tillkännage för regeringen som sin mening vad jag
har anfört om flexibel arbetstid.
Jag anser att utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 4. Riksdagen bifaller därmed motionerna
2000/01:A256 yrkande 8 och 2000/01:A808 yrkande 13
samt avslår motionerna 1999/2000:A217,
1999/2000:A251 yrkandena 1 och 2, 1999/2000:A254
yrkandena 2-4, 1999/2000:A272 yrkande 2,
1999/2000:A702, 1999/2000:A722 yrkande 2,
1999/2000:A723 yrkandena 10-12, 1999/2000:A804
yrkande 8, 1999/2000:A819 yrkande 13,
1999/2000:Sf302 yrkande 10, 2000/01:A202 yrkandena 2
och 3, 2000/01:A225 yrkande 1 (delvis),
2000/01:A245, 2000/01:A249, 2000/01:A256 yrkandena
3, 6, 7 och 9, 2000/01:A277 yrkande 4, 2000/01:A808
yrkande 23, 2000/01:A811 yrkande 8, 2000/01:Sf229
yrkande 2, 2000/01:Sf273 yrkande 9, 2000/01:Sf309
yrkande 1, 2000/01:So11 yrkande 3 samt 2000/01:So545
yrkande 3.
Ställningstagande
En ny rapport från Arbetslivsinstitutet analyserar
effekterna av inlåsning i arbetslivet; dvs. att en
person befinner sig i ett för henne icke önskvärt
yrke eller på en oönskad arbetsplats. Resultaten
visade att 36 % av dem som hade fast arbete vill
byta yrke eller arbetsplats. Undersökningen visade
också att de som hamnat på fel ställe i arbetslivet
ofta har svårt att ta sig därifrån.
Både inom den nyss nämnda gruppen arbetstagare och
bland de arbetstagare som trivs med sitt arbete är
det många som drabbas av stress och utbrändhet,
detta bl.a. som en följd av att allt färre personer
tvingas utföra samma mängd eller i många fall mer
arbete än tidigare.
Tänk vad det skulle innebära för arbetstagare som
inte trivs på sina arbetsplatser eller som känner
sig stressade eller utbrända om de skulle kunna ta
ledigt för att studera, vara hemma med barnen eller
göra någonting annat som de inte orkar med i dag på
grund av sitt arbete. Samtidigt skulle de ge en
arbetslös tillfälle till arbete. Detta är
huvuddragen i Miljöpartiets förslag om ett friår.
Förslaget innebär i korthet att den som tar ledigt
får 85 % av a-kassan som ersättning. För att få ut
ersättningen måste arbetsgivaren erbjuda plats åt
någon arbetssökande. För statskassan ger detta med
partiets beräkningar minskade utgifter eftersom
ersättningsnivån för friåret är 15 % lägre än för
den tidigare arbetslöse som nu erbjuds jobb.
Ledigheten skall kunna tas ut för att studera eller
vara hemma med barnen. För dem som vill utbilda sig
eller vara hemma med barnen föreslår Miljöpartiet
ett års ledighet. För dem som vill ta ut ledighet av
annan anledning kan en lägre ersättningsnivå
diskuteras.
Ett friår kan lämpligen införas på försök under
två år. Jag är övertygad om att försöket kommer att
förlängas eftersom alla tjänar på förslaget. Den
anställde som väljer friår kan berika sitt liv, den
arbetslöse får en chans att komma in på
arbetsmarknaden och staten betalar ut lägre
ersättning än i dag 85 % av a-kassenivån för den
som tar friår mot 100 % för den som är normalt
arbetslös.
Ett friår skulle också kunna vara ett sätt att
underlätta för kvinnor att starta företag. Män som
är på väg att starta ett företag lånar oftare än
kvinnor pengar och har lättare att få lån till
skillnad från kvinnor som i stället till en början
driver företaget vid sidan om sitt lönearbete.
Därför skulle införandet av friår vara en möjlighet
för kvinnor att fullt ut satsa på sitt företag.
Med hänsyn till det anförda anser jag att
riksdagen med anledning av motionerna 2000/01:A256
yrkande 8 och 2000/01:A808 yrkande 13 och med avslag
på motionerna 1999/2000:A217, 1999/2000:A251
yrkandena 1 och 2, 1999/2000:A254 yrkandena 2-4,
1999/2000:A272 yrkande 2, 1999/2000:A702,
1999/2000:A722 yrkande 2, 1999/2000:A723 yrkandena
10-12, 1999/2000:A804 yrkande 8, 1999/2000:A819
yrkande 13, 1999/2000:Sf302 yrkande 10, 2000/01:A202
yrkandena 2 och 3, 2000/01:A225 yrkande 1 (delvis),
2000/01:A245, 2000/01:A249, 2000/01:A256 yrkandena
3, 6, 7 och 9, 2000/01:A277 yrkande 4, 2000/01:A808
yrkande 23, 2000/01:A811 yrkande 8, 2000/01:Sf229
yrkande 2, 2000/01:Sf273 yrkande 9, 2000/01:Sf309
yrkande 1, 2000/01:So11 yrkande 3 samt 2000/01:
So545 yrkande 3 bör tillkännage för regeringen som
sin mening vad jag har anfört om friår.
5. Avskaffande av gällande arbetstidsreglering
(punkt 2) (m)
av Mikael Odenberg, Kent Olsson, Christel
Anderberg och Henrik Westman (alla m)
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde
ha följande lydelse:
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 5. Riksdagen bifaller därmed motionerna
1999/2000:A721 yrkandena 1 och 3-6, 1999/2000:Sk692
yrkande 25, 2000/01:A210 yrkandena 1-4 och
2000/01:A243 yrkandena 1-4 samt avslår motionerna
1999/2000:A231 yrkande 19, 2000/01:A207,
2000/01:A214 och 2000/01:A263 yrkande 26.
Ställningstagande
Sedan en tid förs en intensiv debatt i Sverige om
att sänka arbetstiden till 30 timmar. Visserligen
finns det en lagstadgad norm om 40-timmarsvecka, men
om man ser till hur lång tid vi faktiskt är på
jobbet och räknar bort all ledighet för sjukdom,
semester, föräldraledighet, studieledighet m.m. så
är den genomsnittliga arbetstiden inte mer än ca 30
timmar. Vid en jämförelse med andra jämförbara
länder visar det sig att Sverige, med undantag för
Norge, har den kortaste arbetstiden av alla. Trots
att 30-timmarsveckan således i praktiken redan är
införd i Sverige pågår det en debatt om att
lagstifta om kortare arbetstid. Vi avvisar bestämt
en sådan lagändring.
Som utvecklats ovan i reservation 1 förordar vi en
annan politik som syftar till att flytta makten över
arbetstiden från politikerna till de enskilda
arbetstagarna och deras arbetsgivare. Forskningen
och den mångfald av attitydundersökningar som gjorts
visar entydigt att det inte finns något
arbetstidsmått som passar alla. Människor är olika
och prioriterar olika. En och samma individ har
olika önskemål och behov under olika skeden i livet.
Den bästa möjligheten att få människor nöjdare med
sina arbetstider är därför att öka flexibiliteten
och ge utrymme för individuella lösningar. Med
sådana lösningar kan också olika verksamheters behov
av t.ex. säsongsanpassad eller kundanpassad
arbetstid tillgodoses på ett bättre sätt.
Vi vill öka individens makt över den egna
arbetstiden på två sätt. För det första anser vi att
det är dags att upphäva arbetstidslagen. Arbetstiden
liksom andra anställningsförhållandena skall i
stället regleras genom individuella avtal mellan
arbetsgivaren och den anställde. Härigenom skapas
mer flexibla arbetstidslösningar. Det skapar
förutsättningar för det moderna arbetslivet som är
bättre anpassat både till de enskilda arbetstagarnas
olika önskemål och behov och till verksamheternas
olika krav. Gärna kortare arbetstid, men det skall
vara den enskildes val efter överenskommelse med
arbetsgivaren. De grundläggande regler som behövs
rörande arbetstid för skydd av människors hälsa,
liksom de rättigheter som följer av EU:s
arbetstidsdirektiv, bör i stället tas i
arbetsmiljölagen och vara indispositiva.
För det andra förespråkar vi kraftigt sänkt skatt
på arbete. Om individen får sänkt skatt ges han
eller hon möjlighet att själv välja hur lång
arbetstiden skall vara. Den som exempelvis vill
arbeta deltid får råd till detta.
Med hänsyn till det anförda anser vi att riksdagen
med anledning av motionerna 1999/2000:A721 yrkandena
1 och 3-6, 1999/2000:Sk692 yrkande 25, 2000/01:A210
yrkandena 1-4 och 2000/01:A243 yrkandena 1-4 och med
avslag på motionerna 1999/2000:A231 yrkande 19,
2000/01:A207, 2000/01:A214 och 2000/01:A263 yrkande
26 bör tillkännage för regeringen som sin mening vad
vi har anfört om arbetstidslagen.
6. Avskaffande av gällande
arbetstidsreglering (punkt 2) (fp)
av Elver Jonsson (fp)
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 2 borde
ha följande lydelse:
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 6. Riksdagen bifaller därmed motionerna
1999/2000:A231 yrkande 19 och 2000/01:A263 yrkande
26 samt avslår motionerna 1999/2000:A721 yrkandena 1
och 3-6, 1999/2000:Sk692 yrkande 25, 2000/01:A207,
2000/01:A210 yrkandena 1-4, 2000/01:A214 samt
2000/01:A243 yrkandena 1-4.
Ställningstagande
Förkortad arbetstid genom lagstiftning är en fråga
som under lång tid har diskuterats livligt. De
främsta förespråkarna för minskad arbetstid finns
bland regeringens stödpartier och andra fristående
debattörer. Många förespråkar en
arbetstidsförkortning som ett sätt att kunna dela på
de arbeten som finns. De tror nämligen att det inte
går att skapa ytterligare arbetstillfällen.
Språkrören för dessa idéer reser samtidigt krav på
att staten bör stifta lagar som talar om hur mycket
vi skall arbeta, och det skall alltså vara mindre än
i dag.
Folkpartiet är inte främmande för att det stiftas
en ny arbetstidslag. En sådan lag måste emellertid
utformas på ett sätt så att den uppmuntrar till
flexibilitet och kommer bort från en lagstadgad
normalarbetstid. Lagen skall i stället utgå från att
arbetstiden bestäms genom en överenskommelse mellan
den enskilde arbetstagaren och arbetsgivaren. Bara
då kan båda parters behov och önskemål om arbetstid
tillgodoses. Det är individen själv som tillsammans
med sin arbetsgivare skall komma fram till hur
mycket man vill arbeta, när det skall ske och var.
Det är varken staten, Vänsterpartiet eller
Miljöpartiet som skall bestämma det.
Arbetsmarknaden går mot en allt större variation
vad gäller hur, var och när olika arbeten kan och
bör utföras. En allt större del av de nya arbeten
som skapas kommer dessutom till inom tjänstesektorn
där arbetet utförs på skilda platser och vid olika
tidpunkter. Dessa arbetstillfällen bygger dessutom i
stor utsträckning på de kunskaper och färdigheter
som den enskilde individen besitter. De som tror att
man kan lagstifta om arbetstiden lever i tron att
alla jobb ser exakt lika ut och att varje individ
bara är en liten kugge som snabbt och enkelt kan
bytas ut utan någon inskolning i arbetsuppgifterna.
Med hänsyn till det anförda anser jag att riksdagen
med anledning av motionerna 1999/2000:A231 yrkande 19
och 2000/01:A263 yrkande 26 och med avslag på
motionerna 1999/2000:A721 yrkandena 1 och 3-6,
1999/2000:Sk692 yrkande 25, 2000/01:A207, 2000/01:A210
yrkandena 1-4, 2000/01:A214 och 2000/01:A243 yrkandena
1-4 bör tillkännage för regeringen som sin mening vad
jag har anfört om arbetstidslagen.
av Margareta Andersson (c), Mikael Odenberg (m),
Stefan Attefall (kd), Kent Olsson (m), Maria
Larsson (kd), Christel Anderberg (m), Elver
Jonsson (fp) och Henrik Westman (m)
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 3 borde
ha följande lydelse:
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 7. Riksdagen bifaller därmed motion
2000/01:A709.
Ställningstagande
Enligt bestämmelsen i 17 § semesterlagen (1977:480)
är viss frånvaro från arbetet s.k.
semesterlönegrundande frånvaro. Detta kan leda till
betydande kostnader för arbetsgivaren. Ett enkelt
och åskådligt exempel är t.ex. när en arbetstagare
får ledigt för att bedriva studier enligt det s.k.
Kunskapslyftet, studier som kan bedrivas bl.a. med
stöd av särskilt utbildningsbidrag. Ledighet för
studier som bedrivs med särskilt utbildningsbidrag
är semesterlönegrundande. För att sådant bidrag
skall betalas ut krävs det emellertid att
arbetsgivaren anställer någon annan som ersätter den
som studerar. Både den som studerar och dennes
vikarier har enligt semesterlagen rätt till
semesterlön under samma period. Detta får till följd
att arbetsgivaren får bära dubbla
semesterlönekostnader för den aktuella tiden.
Vi anser att denna ordning är alltför betungande
för företagen. Detta gäller inte minst för de mindre
företagen. Reglerna bör därför ändras så att det
organ som betalar ut ersättning även skall betala ut
semesterlön.
Med hänvisning till detta anser vi att riksdagen
med anledning av motion 2000/01:A709 (kd, m, c) bör
tillkännage för regeringen som sin mening vad vi har
anfört om arbetsgivarens ansvar för semesterlön.
8. Begränsning av EU:s detaljstyrning (punkt 4)
(m)
av Mikael Odenberg, Kent Olsson, Christel
Anderberg och Henrik Westman (alla m)
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 4 borde
ha följande lydelse:
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 8. Riksdagen bifaller därmed motion
1999/2000:A721 yrkande 2.
Ställningstagande
Den reglering som i dag finns inom EG-rätten av
arbetstid bidrar till att försvåra en övergång till
så stor flexibilitet som är önskvärt. Ambitionen
inom EU att genom nu gällande arbetstidsreglering
förbättra levnads- och arbetsförhållandena för
arbetstagare inom gemenskapen är i och för sig
lovvärd. Vi anser dock att EU borde nöja sig med att
ställa upp sådana minimivillkor som har som syfte
att inget medlemsland skall kunna skaffa sig
otillbörliga konkurrensfördelar till följd av usla
förhållanden för arbetstagarna. De regleringar som
behövs utöver vad som krävs för att upprätthålla den
inre marknaden liksom sociala frågor bör regleras på
nationell nivå.
I EU:s vitbok Tillväxt, konkurrenskraft och
sysselsättning anges grunden för en politik för fler
jobb vara en ekonomi som fungerar. Bland annat
framhålls behovet av strukturella förändringar av de
europeiska ländernas hårt reglerade och styrda
arbetsmarknader. På grundval härav antogs i december
1994 det s.k. Essenprogrammet som innehåller fem
punkter för kampen mot arbetslösheten, däribland en
förstärkning av tillväxtens effekter på
sysselsättningen genom en mer flexibel
arbetsorganisation som tillgodoser såväl
arbetstagarnas önskemål som konkurrenskraven.
Det växande arbetslöshetsproblemet inom EU har
alltså lett till en viss omorientering sedan det
mycket hårt reglerande arbetstidsdirektivet
utfärdades. Vi anser att det är en angelägen uppgift
för Sverige att inom ramen för sitt medlemskap i EU
verka för att en avreglering av bl.a.
arbetstidslagstiftningen snarast påbörjas i
Essenprogrammets anda.
Med hänsyn till det anförda anser vi att riksdagen
med anledning av motion 1999/2000:A721 yrkande 2 bör
tillkännage för regeringen som sin mening vad vi har
anfört om att Sverige skall verka för att begränsa
EU:s detaljstyrning på arbetstidsområdet.
9. Deltid - heltid (punkt 5) (fp)
av Elver Jonsson (fp)
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 5 borde
ha följande lydelse:
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 9. Riksdagen bifaller därmed motion
2000/01:A225 yrkande 1 (delvis) samt avslår
motionerna 1999/2000:A221, 1999/2000:A225,
2000/01:A264, 2000/01:A265, 2000/01:A280,
2000/01:A283, 2000/01:A308, 2000/01:A712 och
2000/01:So359 yrkande 3.
Ställningstagande
Ett mycket angeläget problem att lösa på
arbetsmarknaden i dag är hur situationen skall
förbättras för gruppen ofrivilligt
deltidsarbetslösa. En majoritet av gruppen är
kvinnor som arbetar inom kommun och landsting. Den
s.k. Vårdkommissionen har visat att många av dessa
deltidsarbetande kvinnor, som skulle vilja ha en
högre sysselsättningsgrad, inte får möjlighet att
öka sin arbetstid - detta trots att landstingen som
huvudmän för vården uppger sig sakna arbetskraft.
Jag har ovan i reservationerna 3 och 6 bl.a.
utvecklat skälen för en förändring av
arbetstidsregleringen. Folkpartiet anser som
framgått att individens makt över den egna
arbetstiden måste bli större. Den anställde bör få
bättre möjligheter att avgöra var, när och hur det
egna arbetet skall utföras. Arbetstidslagen bör
också ändras så att förhandlingar om förkortad och
mer flexibel arbetstid underlättas.
Partiet är övertygat om att ett ökat inflytande
som beskrivs ovan även skulle innebära ökade
möjligheter för de ofrivilligt deltidsarbetslösa att
påverka sin arbetstid m.m. Härutöver måste det
emellertid genomföras särskilda insatser för att ge
alla dem som jobbar ofrivillig deltid möjlighet att
öka sin arbetstid.
Med hänsyn till det anförda anser jag att
riksdagen med anledning av motion A225 yrkande 1
(delvis) bör tillkännage för regeringen som sin
mening vad jag har anfört om flexibel arbetstid.
10. Ledighetslagstiftning m.m. (punkt 6) (kd)
av Stefan Attefall och Maria Larsson (båda kd)
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 6 borde
ha följande lydelse:
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 10. Riksdagen bifaller därmed motionerna
2000/01:A202 yrkande 1, 2000/01:A811 yrkande 2 och
2000/01:Sf273 yrkande 8 samt avslår motionerna
2000/01:A261, 2000/01:A808 yrkande 24, 2000/01:A809
yrkande 7 och 2000/01:Sf274 yrkande 3.
Ställningstagande
En förutsättning för att både kvinnor och män skall
ha möjlighet att utvecklas i sin yrkesroll och
samtidigt kunna fungera i den viktiga föräldrarollen
är att vi kan skapa ett barnvänligt arbetsliv,
alltså ge stora möjligheter för kvinnor och män att
förena föräldraskap och arbetsliv på ett bra sätt.
Att vara förälder, att vårda och fostra barn, bör
betraktas som en kompetenshöjning och en viktig
samhällsuppgift. Mycket tyder på att en ökad
förvärvsfrekvens och ett högre tempo i arbetslivet
försvårar kombinationen med föräldraskap. Det kan få
allvarliga konsekvenser i framtiden om det inte
skapas möjligheter för barn att födas och för vuxna
att vara föräldrar. Undersökningar visar att många
föräldrar skulle vilja ägna mer tid åt barnen främst
när de är små. Det finns i dag önskemål från många
män om ett liv där det ges möjlighet för både familj
och yrkeskarriär. En jämnare fördelning mellan
förvärvsarbete och vård av barn skulle också kunna
medföra positiva effekter för ökad familjestabilitet
och inte minst ge pappor bättre förutsättningar för
en närmare och djupare kontakt med sina barn.
Det måste inledas ett mer aktivt arbete för att
ändra den attityd som i dag finns hos många att
pappan bara förväntas ta ut den s.k. pappamånaden.
Vi anser att den offentliga sektorn bör föregå med
gott exempel i dessa frågor och på olika sätt
uppmuntra manliga anställda att ta ledigt med sina
barn. En sådan utveckling leder också på sikt till
att kvinnors ställning på arbetsmarknaden
förbättras.
Det räcker emellertid inte med att båda
föräldrarna tar aktiv del i omvårdnaden om barnet
under den tid som de har rätt till föräldraledighet.
Även efter avslutad föräldraledighet måste samhället
betrakta det som en vinst att anställda lyckas
förena arbetsliv och familjeliv på ett bra sätt med
t.ex. flexibla arbetstider. Fungerar familjelivet
bra höjs också prestationsförmågan på jobbet, vilket
är en vinst för såväl arbetsgivare som familj.
När barnomsorg utanför hemmet behövs, är det
viktigt att föräldrarna har möjlighet att välja det
som passar barnets och familjens behov bäst. En
viktig jämställdhetsfråga är därför omfattningen av
stöd till barnfamiljerna. Ett stöd som utformas så
att det blir ekonomiskt möjligt för såväl kvinnor
som män att prioritera barnen under de första åren
är vad många föräldrar önskar. Därför behövs en
familjepolitisk reform som ger mer tid för barnen.
Det förslag om en ny förmånsnivå i
föräldraförsäkringen som regeringen nyligen
presenterade i proposition 2000/01:44
Föräldraförsäkring och föräldraledighet tillgodoser
på ett bättre sätt arbetstagarens möjlighet att
välja på vilket sätt han eller hon skall kombinera
arbetsliv och föräldraskap. Vi anser dock att denna
flexibilitet bör finnas kvar även när
föräldraförsäkringen upphört. En lösning för att
underlätta för föräldrarna att i mycket större
utsträckning välja hur man vill disponera sin tid
med barnen även efter det första året vore att
införa ett barnomsorgskonto. Vi anser också att det
bör införas en rätt i lag till tre års
tjänstledighet (hel eller deltid) för nyblivna
föräldrar. Föräldrarna skall ha möjlighet att dela
upp ledigheten mellan sig, om båda arbetar eller
studerar. Den som varit tjänstledig skall ha rätt
att återvända till sitt arbete.
Med hänvisning till det anförda anser vi att
riksdagen med anledning av motionerna 2000/01:A202
yrkande 1, 2000/01:A811 yrkande 2, 2000/01:Sf273
yrkande 8 och med avslag på motionerna 2000/01:A261,
2000/01:A808 yrkande 24, 2000/01:A809 yrkande 7 och
2000/01:Sf274 yrkande 3 bör tillkännage för
regeringen som sin mening vad vi har anfört om rätt
till tre års tjänstledighet i samband med att någon
blir förälder.
11. Förstärkt skydd för föräldralediga
(punkt 7) (m)
av Mikael Odenberg, Kent Olsson, Christel
Anderberg och Henrik Westman (alla m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 7 borde
ha följande lydelse:
7. Riksdagen avslår motionerna 2000/01:A224
och 2000/01:A706.
Ställningstagande
Som vi redogjort för i tidigare reservationer
rörande arbetstid anser vi att utgångspunkten skall
vara att anställningsvillkor bör regleras genom
avtal som träffas mellan arbetsgivaren och
arbetstagaren. Det är arbetsgivaren och
arbetstagaren som har de bästa förutsättningarna att
avgöra vilka villkor som skall gälla för en
anställning. Detta gäller även hur omfattande en
föräldraledighet skall vara, när den skall tas ut
etc. Av den anledningen bör inte staten i detalj
reglera villkoren kring föräldraledighet.
Det är vår fasta övertygelse att även
föräldraledighet är en fråga som arbetstagare och
arbetsgivare kan komma överens om i avtal på samma
sätt som anställningsvillkoren i övrigt. Ur vårt
perspektiv bör arbetsgivare och arbetstagare ha lika
stor möjlighet att påverka anställningens utformning
även vad avser uttag av föräldraledighet.
Vid en tillbakablick visar det sig också att
alltsedan 1970-talet har tvingande åtgärder för att
"stärka" ställningen för t.ex. föräldralediga ofta
förfelat sitt syfte.
Vi anser att risken är överhängande att en
ytterligare lagreglering av villkoren för
föräldralediga kommer att leda till att
småbarnsföräldrar, och kvinnor i synnerhet, drabbas
av ökade svårigheter i arbetslivet. Ytterligare
lagregleringar riskerar bara att underminera
småbarnsföräldrars förutsättningar på
arbetsmarknaden. En sådan utveckling skulle därmed
också leda till att jämställdhetssträvandena på
arbetsmarknaden motverkas genom att kvinnor i
egenskap av presumtiva mödrar riskerar att få en
relativt försvagad ställning på arbetsmarknaden i
förhållande till andra arbetstagare.
Med hänvisning till det anförda anser vi att
riksdagen bör avslå motionerna 2000/01:A224 och
2000/01:A706.
12. Ledighet för att pröva annat arbete
(punkt 8) (v)
av Hans Andersson och Camilla Sköld Jansson (båda
v).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 8 borde
ha följande lydelse:
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 12. Riksdagen bifaller därmed motion
2000/01:A222.
Ställningstagande
I en rapport från Arbetslivsinstitutet framgår bl.a.
att 36 % av de fast anställda uppger att de har ett
arbete de inte önskar. Konsekvenserna av att en
arbetstagare inte trivs med sitt arbete påverkar i
de flesta fall inte bara förhållandena på
arbetsplatsen, utan får ofta återverkningar på hela
livssituationen. Vantrivsel med arbetet medför också
i längden ökad sjukfrånvaro och ökade kostnader för
samhällsekonomin.
Därför är det mycket viktigt att undvika att
enskilda individer blir tvingade att stanna på en
arbetsplats där de inte trivs. Om rörligheten bland
dessa, och andra, arbetstagare skall kunna öka krävs
att deras trygghet förbättras. Om fler människor får
möjligheten att pröva på ett nytt arbete skulle fler
hamna på rätt plats. Med ett arbete som man trivs
med ökar självkänslan och viljan att utveckla sig.
Ökad trivsel ger ökad produktivitet och förbättrad
psykosocial arbetsmiljö. Trygghet i arbetslivet är
produktivt.
Av den orsaken anser vi att anställda skall ha
rätt till tjänstledighet för att kunna pröva ett
nytt arbete och en ny arbetsgivare. Med den trygghet
som den gamla anställningen ger skulle fler våga
pröva på det nya och okända.
En ökad yrkes- och anställningsmässig rörlighet är
som påpekats ovan inte bara positiv för den enskilde
utan även för samhällsekonomin, bl.a. då antalet
sjukskrivningar minskar. En rätt till tjänstledighet
enligt vårt förslag innebär samtidigt att det skapas
utrymme för en positiv form av rörlighet på
arbetsmarknaden, en rörlighet som sker på människors
och inte marknadens villkor.
På samma sätt som det i dag finns möjlighet till
ledighet för att starta eget bör det i framtiden bli
möjligt att även pröva ett annat arbete.
Vi anser därför att regeringen bör ges i uppdrag
att återkomma med förslag om rätt till ledighet för
att pröva ett annat arbete.
Med hänvisning till det anförda anser vi att
riksdagen med anledning av motion 2000/01:A222 (v)
bör tillkännage för regeringen som sin mening vad vi
har anfört om möjligheterna till ledighet för att
pröva annat arbete.
13. Ledighet för att bedriva näringsverksamhet
(punkt 9) (m)
av Mikael Odenberg, Kent Olsson, Christel
Anderberg och Henrik Westman (alla m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 9 borde
ha följande lydelse:
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 13. Riksdagen bifaller därmed motion
2000/01:A708
Ställningstagande.
Från den 1 januari 1998 gäller lagen (1997:1293) om
rätt till ledighet för att bedriva
näringsverksamhet. Rätten till ledighet gäller under
sex månader hos en och samma arbetsgivare och under
förutsättning att verksamheten inte konkurrerar med
arbetsgivarens verksamhet.
Den nya lagen innebär av flera skäl svårigheter
för företagen, inte minst de mindre. Det finns i dag
flera lagar som ger anställda rätt till ledighet på
olika grunder. Att en arbetstagare är borta från
arbetet kostar arbetsgivaren betydande belopp. Det
ligger nära till hands att den som är ledig väljer
att starta ett eget företag i den bransch han eller
hon tidigare verkat, trots att lagen ställer upp
förbud mot sådan konkurrens. För arbetsgivaren kan
det nog många gånger te sig svårt att komma till
rätta med en konkurrens som står i strid med lagens
bestämmelser.
Vi anser att det är angeläget med åtgärder som
stimulerar till företagande. Tanken att underlätta
för anställda att pröva på möjligheten att starta
eget är i och för sig god. Vi befarar dock att
lagen, såsom den är utformad, medför en inte
obetydlig risk för stora svårigheter för de redan
befintliga företagen. Det är enligt utskottet
viktigt att klarlägga vilka effekter lagen har fått,
inte minst för de mindre företagen. Vi anser därför
att regeringen snarast bör återkomma till riksdagen
med en redovisning av vilka effekter lagen hittills
har haft.
Vi anser därför att riksdagen med anledning av
motion 2000/01:A708 bör tillkännage för regeringen
som sin mening vad vi har anfört om en redovisning
av vilka effekter lagen om rätt att bedriva
näringsverksamhet hittills har haft.
Särskilda yttranden
1. Flexibel arbetstid
Stefan Attefall och Maria Larsson (båda kd) anför:
Livskvalitet betyder olika saker för olika
människor. Vi vill ge människor ökade möjligheter
att själva bestämma över sin arbetstid. Arbetstiden
skall inte bestämmas genom politiska beslut där en
mall fastställs som alla tvingas anpassa sig till.
Sverige har en unik uppdelning mellan
hushållsarbete och lönearbete. Vår utgångspunkt är
att båda dessa kategorier är lika viktiga för att
tillvaron skall bli en god helhet, och vi är
övertygade om att de har olika stort utrymme under
skilda skeden av livet. För att kombinationen av
arbete och familjeliv skall fungera på bästa sätt
måste emellertid arbetstiden kunna variera utifrån
varje arbetstagares aktuella livssituation. En sådan
utveckling kräver en attitydförändring hos såväl
arbetstagare som arbetsgivare.
Arbetstiden måste betraktas ur ett
livscykelperspektiv. Utgångspunkten skall vara att
arbetslivet går att förena med att vara förälder,
odla ett intresse, vara aktiv i föreningsliv, driva
eget företag vid sidan om en anställning osv.
Möjligheterna till ett långvarigt deltagande i
arbetslivet kommer att bli allt viktigare i
framtiden. Redan i dag är arbetskraftsbristen inom
många sektorer tydlig. Många år i förvärvslivet ger
också en positiv utdelning i det nya
pensionssystemet.
Det finns många exempel från arbetsmarknaden där
man i löneförhandlingar bytt ett löneutrymme mot
kortare arbetstid. Många avtal som slöts i Sverige
under 1998 års avtalsrörelse inkluderade
arbetstidsförkortning. Det är en positiv lösning
utifrån enskildas önskemål. Regeringens och dess
stödpartiers ageranden är med tanke på denna
utveckling mycket förvånande. När människor själva
hittar bra lösningar skall inte staten lägga sig i
och faktiskt desarmera avtalssystemets legitimitet.
De centrala kollektivistiska lösningar som i dag
finns på arbetstidsområdet måste med hänsyn till
variationen i enskilda individers önskemål om när,
var och i vilken omfattning han eller hon vill
arbeta anses högst otidsenliga. Vi tror inte heller
att en generell arbetstidsförkortning skulle lösa de
problem som i dag existerar på arbetsmarknaden. Den
kan varken lösa de problem som den enskilde
individen har eller bidra till att lösa
problematiken med arbetslöshet och ökad ohälsa. Vi
är i stället övertygade om att arbetsmarknadens
parter är i stånd att hantera frågan och hitta
fungerande flexibla lösningar. Avtal bör, enligt vår
mening, slutas på lokal nivå med hänsynstagande till
den enskilde individens behov, parat med rimliga
förutsättningar för företagande. Vi ser mycket
positivt på möjligheten för enskilda människor att
korta sin arbetstid genom att efter förhandling byta
löneutrymmet mot kortare arbetstid.
Ett gott arbetsklimat kännetecknas av ett stort
medinflytande för personal. En av de allra
viktigaste faktorerna i medinflytandet är att få
möjlighet att påverka omfattning och förläggning av
sina egna arbetstider.
Detta är således ytterligare ett skäl för att
arbetstidslagstiftningen bör utformas så att
arbetsgivare och arbetstagare i ökad utsträckning
får möjlighet att lokalt fastställa arbetstiden
efter sina behov och önskemål. Det är positivt för
arbetstagaren att, utifrån verksamhetens behov, få
möjlighet att förlägga arbetstiden på ett sätt som
gör det möjligt att kombinera arbete med exempelvis
studier, tid med barnen eller fritidsaktiviteter.
Vad som utgör obekväm arbetstid kan variera från
individ till individ. För en småbarnsförälder kan
exempelvis tidpunkten för hämtning på daghem vara
den mest olämpliga, medan den för andra kan infalla
på tidiga morgnar eller sena kvällar.
Även arbetsgivaren gynnas av en friare användning
av arbetstiden. Möjlighet till säsongs- eller
efterfrågeanpassad arbetstid ökar chansen att
behålla arbetskraften i en konjunktursvacka eller
vid minskad orderingång. Då kan den totala
arbetslösheten pressas ner och antalet sysselsatta
öka. Arbetstagare som får ett större inflytande över
hur arbetstiden skall förläggas visar också, enligt
entydiga utredningar, ett större engagemang och
ansvarstagande för verksamheten.
Det finns anledning att här också påminna om vad
vi anfört ovan i reservation nr. 2 om vårt förslag
om att semesterlagen skall ändras så att det blir
möjligt att betald semester utöver fyra veckor skall
gå att ta ut som arbetstidsförkortning.
Slutligen vill vi framhålla att staten och
kommunerna bör agera som föregångare i
arbetstidsförläggningsfrågan och låta personalen få
ökade möjligheter att utifrån verksamhetens behov
kunna påverka hur arbetstiden skall förläggas.
2. Flexibel arbetstid
Margareta Andersson (c) anför: Ökad stress, nya
arbetsformer och ökande krav i arbetslivet är alla
omständigheter som medför att många upplever att de
får allt mindre makt över den egna tiden. Studier
visar att allt fler unga människor söker sig till
yrken där de får möjlighet att själva bestämma över
sin tid och sina liv. Det blir också allt vanligare
att de företag och organisationer som är
framgångsrika i sin rekrytering av arbetskraft i
allt större utsträckning försöker infria de önskemål
som de anställda har i fråga om arbetstid.
Möjligheterna att påverka användandet av sin egen
tid är också en fråga om makt. Makt är alltid en
fråga om strukturer. Kvinnor upplever generellt att
de har mindre makt än män; detta gäller även makten
över sin tid.
Anställda i låglöneyrken, inom offentlig
verksamhet och kanske särskilt de som är
deltidsarbetslösa tillhör de som har minst
möjligheter att påverka sin arbetstid. Majoriteten
av dessa är kvinnor.
I dag finns en betydande debatt om arbetstider och
om förkortad arbetstid, vilket i sig är ett tydligt
uttryck för människors frustration och oro över att
de upplever att deras tid inte räcker till. Känslan
av denna otillräcklighet är särskilt vanlig bland de
många kvinnor som tvingas till dubbelarbete. Detta
är en väsentlig orsak som bidrar till kvinnors
ohälsa och utbrändhet.
Centerpartiet anser att alla individer bör få ett
ökat inflytande över sin egen arbetstid.
Utgångspunkten måste vara att var och en skall kunna
påverka arbetstiden så att den passar just henne
eller honom bäst. Genom att ge makten över
arbetstiden till de lokala parterna kan det skapas
betydligt bättre förutsättningar för lösningar som
både tar hänsyn till verksamhetens behov av
arbetskraft och de enskildas önskemål om när, var
och i vilken omfattning arbetet skall utföras.
Vi vill emellertid också framhålla att frågan om
arbetstiderna även måste ses mot bakgrund av
gällande strukturer. En ökad frihet att styra över
arbetstiden får inte leda till en förstärkning eller
ett vidmakthållande av de invanda mönster som i dag
hindrar många arbetstagare, och då främst kvinnor,
från att kunna styra över sin tid. Målsättningen
måste i stället vara att frigöra möjligheter för
alla individer att förlägga arbetet så att de också
får tid till annat. Om människor får större
möjligheter att påverka sina liv kommer de även att
fungera bättre i arbetslivet vilket alla tjänar på -
den enskilde i form av minskad ohälsa, staten i form
av minskade utgifter för sjukfrånvaro samt hälso-
och sjukvård och arbetsgivare i form av nöjdare och
mer produktiva arbetstagare.
Större eget inflytande över arbetstidens
omfattning och förläggning innebär också att både
kvinnor och män, männen inte minst, får större
möjlighet att ägna tid åt familjen. Samtidigt som
detta innebär ökad livskvalitet för den enskilde
bidrar det också till ökad jämställdhet mellan
könen.
Såväl LO som TCO har lagt fram förslag rörande
arbetstid och semester. Båda har i sina förslag
poängterat behovet av att öka den enskilde
individens inflytande och makt i fråga om
arbetstiden. Här finns självklart den fria
avtalsrätten som möjliggör för arbetsmarknadens
parter att skapa ökad makt för arbetstagaren även i
de lokala avtalen. Vi anser att man skall ta vara på
denna möjlighet och att en lagstiftning på detta
område bör undvikas.
Att vi inte anser att staten ytterligare skall
reglera arbetstiden innebär dock inte att vi anser
att staten - riksdag och regering- kan eller skall
frånsäga sig ett ansvar för dessa frågor. Dessa
organ måste alla se till och ta ansvar för att alla
individer garanteras likvärdiga möjligheter att få
makt över sin tid och kunna träffa egna val.
3. Deltid - heltid
Stefan Attefall och Maria Larsson (båda kd) anför:
Det är betydligt vanligare att kvinnor arbetar
deltid än att män gör det. Medan drygt var tredje
kvinna arbetar deltid är det knappt var tionde man
som gör detsamma.
Detta medför att frågan om villkoren för
deltidsarbetande inte bara är en fråga om arbetstid
utan även har stor betydelse för jämställdheten
mellan könen.
Merparten av deltidstjänsterna finns i dag inom
offentlig sektor, hotell och restaurang samt handel,
dvs. typiska kvinnoyrken. Många av dessa
deltidsarbetande kvinnor har önskemål om att öka sin
arbetstid.
Den s.k. Vårdkommissionen satte upp som mål att
halvera deltidsarbetslösheten inom vården, bl.a. för
att täcka behovet av personal. Hittills har bara en
marginell minskning skett, och målet om en halvering
fram till november 2000 har inte nåtts.
Som vi redogjort för ovan i vårt särskilda
yttrande rörande arbetstidslagstiftningen bör staten
och kommunerna föregå med gott exempel. Som anfördes
inledningsvis är det bland dessa arbetsgivare som de
flesta deltidsarbetande finns. Vi anser därför att
stat och kommun också har ett särskilt ansvar när
det gäller tillskapandet av heltidstjänster för dem
som är ofrivilligt deltidsarbetslösa.
4. Ledighet för att bedriva
näringsverksamhet
Elver Jonsson (fp) anför: Tanken bakom rätten till
ledighet för att bedriva näringsverksamhet är bra.
Det är positivt att det underlättas för anställda
att pröva på möjligheterna att starta eget.
Folkpartiet framförde emellertid redan i samband med
att lagen behandlades i riksdagen en oro för att den
inte skulle få de effekter som var avsedda. Partiet
efterlyste därför en noggrann uppföljning av hur
lagen skulle komma att tillämpas i praktiken.
Frågor som bl.a. bör följas upp är om de företag
som en arbetstagare som utnyttjar ledigheten startar
leder till en illojal konkurrens gentemot den
tidigare arbetsgivaren, något som inte var avsett
när lagen infördes.
Lagen har nu varit i kraft i tre år och
Folkpartiet anser att det är hög tid att regeringen
återkommer till riksdagen med en uppföljning och
redovisning av de erfarenheter som har gjorts.
Förteckning över behandlade
förslag
Motioner från allmänna motionstiden
riksmötet 1999/2000
1999/2000:Sk692 av Bo Lundgren m.fl. (m) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
25. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om enskilda
människors val av arbetstid,
1999/2000:Sf302 av Alf Svensson m.fl. (kd) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om flexibel
arbetstid.
1999/2000:A217 av Bertil Persson (m) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut: att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om situationen för medborgare med
mycket långa arbetsveckor.
1999/2000:A221 av Ann-Marie Fagerström (s) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut: att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att verka för att
deltidstjänster i offentliga sektorn skall bli
heltidstjänster.
1999/2000:A225 av Annika Nilsson och Kent Härstedt
(s) vari föreslås att riksdagen fattar följande
beslut: att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om deltidsarbeten.
1999/2000:A231 av Elver Jonsson m.fl. (fp) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
19. att riksdagen hos regeringen begär förslag
till en ny flexibel arbetstidslag i enlighet med vad
som anförts i motionen,
1999/2000:A251 av Barbro Feltzing (mp) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om en
samhällsekonomisk utredning om kostnadsväxling
mellan stat och kommun,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om en utredning
angående en större utvärdering av Kirunaprojektet.
1999/2000:A254 av Stefan Attefall m.fl. (kd) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om arbetstider,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att säga nej
till en generell arbetstidsförkortning,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om arbetsdelning,
1999/2000:A272 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om
arbetstidsförkortningens påverkan på
rekryteringsmöjligheterna inom vård och omsorg.
1999/2000:A702 av Holger Gustafsson m.fl.
(kd,m,c,fp) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut: att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om
behovet av att skapa förutsättningar för mer
flexibel arbetstid.
1999/2000:A721 av Mikael Odenberg m.fl. (m) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om det moderna
arbetslivets behov av flexibla arbetstidslösningar,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att begränsa
EU:s detaljstyrning på arbetstidsområdet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att upphäva
arbetstidslagen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om individuella
arbetstidsavtal,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om generell
arbetstidsförkortning,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om reglering av
övertidstaket.
1999/2000:A722 av Barbro Feltzing (mp) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om förkortad
arbetstid som ett sätt att komma till rätta med
stress och utbrändhet på arbetsplatsen,
1999/2000:A723 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om minskat
övertidsarbete,
11. att riksdagen hos regeringen begär förslag
till en striktare definition och tillämpning av
arbetstidsbegreppet i enlighet med vad som anförts i
motionen,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om ökat
löntagarinflytande över arbetstidens förläggning,
1999/2000:A804 av Maria Larsson m.fl. (kd) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om en möjlighet
till större flexibilitet i förläggning av arbetstid,
1999/2000:A819 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
13. att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen
anförts om arbetstidsförkortning,
Motioner från allmänna motionstiden
riksmötet 2000/01
2000/01:Sf229 av Ulla Hoffmann m.fl. (v) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av ett mer
jämlikt arbetslivsmönster och sex timmars arbetsdag.
2000/01:Sf273 av Alf Svensson m.fl. (kd) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
8. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till ändring enligt vad i motionen anförs om
rätten till tre års tjänstledighet i samband med
barns födelse.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om flexibel arbetstid.
2000/01:Sf274 av Matz Hammarström m.fl. (mp) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att föräldrar skall få rätt till hel eller
partiell ledighet utan lön tills barnet är tolv år.
2000/01:Sf309 av Birgitta Carlsson m.fl. (c) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om flexibla
arbetstider.
2000/01:So11 av Kerstin-Maria Stalin m.fl. (mp)
vari föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i motionen om
arbetstidsförkortning för barnens och ungdomarnas
skull.
2000/01:So359 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om minskad
deltidsarbetslöshet.
2000/01:So545 av Lena Ek m.fl. (c) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
3. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag om arbetstiderna som stärker individens makt
över tiden och möjligheten att göra egna val.
2000/01:A202 av Maria Larsson m.fl. (kd) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om småbarnsföräldrars
möjlighet att gå ned i arbetstid.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om flexibel arbetstid.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ändring i
semesterlagen.
2000/01:A207 av Gunnar Axén (m) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen beslutar
att avskaffa lag (1970:943) om arbetstid m.m. i
husligt arbete.
2000/01:A210 av Sten Tolgfors (m) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om politiskt
beslutad förkortning av arbetstiden.
2. Riksdagen beslutar att avskaffa
arbetstidslagen, i enlighet med vad som anförs i
motionen.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att var och en
själv skall kunna avgöra hur mycket han eller hon
vill arbeta.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om
inkomstbeskattningens betydelse för människors
möjlighet att styra sin arbetstid.
2000/01:A214 av Gunnar Axén (m) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen beslutar
att avskaffa arbetstidslag (1982:673), allmän
arbetstidslag (1970:103), arbetstidslag (1947:216)
för hotell, restauranger och kaféer och
arbetstidslag för detaljhandeln (1942:652).
2000/01:A222 av Carlinge Wisberg m.fl. (v) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag
till sådan ändring som ger rätt till ledighet för
att prova ett annat arbete.
2000/01:A224 av Matz Hammarström m.fl. (mp) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag
till ändring i föräldraledighetslagen i enlighet med
vad som anförs i motionen.
2000/01:A225 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om flexibel arbetstid.
2000/01:A243 av Mikael Odenberg m.fl. (m) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om det moderna
arbetslivets behov av flexibla arbetstidslösningar.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att upphäva
nuvarande arbetstidslag.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om individuella
arbetstidsavtal.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en lagstadgad
arbetstidsförkortning.
2000/01:A245 av Holger Gustafsson m.fl. (kd,m,c,fp)
vari föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om behovet av att skapa
förutsättningar för mer flexibel arbetstid.
2000/01:A249 av Peter Pedersen (v) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening att
lagstiftningen om en arbetstidsförkortning utformas
på ett sätt som ger det bästa resultatet avseende
jämställdhet, minskad ohälsa och ökad uthållighet i
arbetslivet samt leder till ökad gemensam tid för
föräldrar och deras barn/ungdomar.
2000/01:A256 av Matz Hammarström m.fl. (mp) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ökat
löntagarinflytande över arbetstidens förläggning.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om sänkt
normalövertid till 100 timmar.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om sänkt arbetstid
till 35 timmar i ett första steg.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av ett friår
för att komma till rätta med utbrändhet och stress i
arbetslivet.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av en
arbetstidsförkortning för att komma till rätta med
utbrändhet och stress i arbetslivet.
2000/01:A261 av Johan Pehrson (fp) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att tillåta föräldrar att även
efter barnets åttaårsdag ta ut föräldraledighet på
deltid.
2000/01:A263 av Elver Jonsson m.fl. (fp) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
26. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till en ny arbetstidslag i enlighet med vad
i motionen anförs.
2000/01:A264 av Christina Nenes och Britt-Marie
Lindkvist (s) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut: Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen anförs om
att intensifiera arbetet med att minska antalet
ofrivilliga deltidsanställningar.
2000/01:A265 av Lena Sandlin-Hedman och Ingemar
Josefsson (s) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut: Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening känna vad i motionen
anförs om rätten till heltidsarbete.
2000/01:A277 av Maria Larsson m.fl. (kd) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om flexibel arbetstid
och förändring i semesterlagen med möjlighet till
förkortad arbetstid.
2000/01:A280 av Marie Granlund (s) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om deltidsanställning.
2000/01:A283 av Ann-Marie Fagerström m.fl. (s) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att deltidstjänster i
offentlig sektor ska bli heltidstjänster.
2000/01:A308 av Berit Andnor m.fl. (s) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att ta nya initiativ till
att minska deltidsarbetslösheten.
2000/01:A705 av Carina Hägg (s) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen
tillkännager för regeringen vad i motionen anförs om
ökade möjligheter till ledighet för verksamma i
frivilliga försvarsorganisationer.
2000/01:A706 av Lena Sandlin-Hedman och Ingemar
Josefsson (s) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut: Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen anförs om
föräldraledighetslagen.
2000/01:A708 av Inger Strömbom m.fl. (kd,m,c,fp)
vari föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om behovet av att utvärdera
vilka effekter lagen om ledighet för att driva
näringsverksamhet har haft.
2000/01:A709 av Inger Strömbom m.fl. (kd,m,c) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om behovet av att minska
arbetsgivarens ansvar för semesterlön vid
arbetstagarens frånvaro.
2000/01:A712 av Lennart Klockare och Birgitta
Ahlqvist (s) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut: Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen anförs om
inrättande av heltidstjänster.
2000/01:A808 av Matz Hammarström m.fl. (mp) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om friårets betydelse
för kvinnors företagande.
23. Riksdagen begär att regeringen låter utreda
arbetstidsförkortning ur ett jämställdhetsperspektiv
enligt vad som framförs i motionen.
24. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om åtgärder för att få
män att utnyttja sina rättigheter till
föräldraledighet.
2000/01:A809 av Margareta Andersson m.fl. (c) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ett system för
föräldraledighet.
2000/01:A811 av Maria Larsson m.fl. (kd) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om föräldraledighet.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om arbetstid.