I detta betänkande behandlar utskottet proposition
2000/01:93 där regeringen föreslår bl.a. att
riksdagen skall godkänna ILO:s konvention (nr 182)
om de värsta formerna av barnarbete samt lämnar en
redogörelse för ILO:s rekommendation nr 190 i samma
ämne.
I propositionen lämnas också en redogörelse för
ILO:s konvention nr 181 och rekommendation nr 188 om
privat arbetsförmedling, ILO:s rekommendation nr 189
om nya arbetstillfällen i små och medelstora företag
samt en av Internationella arbetskonferensen antagen
deklaration om grundläggande rättigheter i
arbetslivet. Regeringen anser i propositionen att
Sverige inte för närvarande bör tillträda konvention
nr 181.
I betänkandet behandlar utskottet även en motion
som har väckts med anledning av propositionen samt
sju motioner väckta under allmänna motionstiden
hösten 2000 som i huvudsak tar upp frågor kring
privat arbetsförmedling och personaluthyrning.
Motionerna återfinns sist i betänkandet under
rubriken "Behandlade förslag".
Nedan kommer utskottet att i avsnitt 1 "Konvention
nr 181 Privat arbetsförmedling" behandla ILO:s
konvention nr 181 om privat arbetsförmedling och
därmed sammanhängande frågor. Därefter kommer
utskottet att i avsnitt 2 "Små och medelstora
företag" ta upp ILO:s rekommendation nr 189 om nya
arbetstillfällen i små och medelstora företag och
den av Internationella arbetskonferensen antagna
deklarationen om grundläggande rättigheter i
arbetslivet. Slutligen kommer utskottet att i
avsnitt 3 "Konvention nr 182 Barnarbete m.m."
behandla ILO:s konvention nr 182 om de värsta
formerna av barnarbete m.m.
Konvention nr 181 Privat
arbetsförmedling
ILO:s konvention nr 181 samt vissa
frågor om privat arbetsförmedling
och bemanningsföretag m.m.
Utskottets förslag i korthet
I detta avsnitt behandlar utskottet ILO:s
konvention (nr 181) och rekommendation (nr
188) om privat arbetsförmedling samt ett
antal motioner som tar upp frågor kring
privat arbetsförmedling och
personaluthyrningsbranschen. Utskottet
avstyrker samtliga motioner med hänvisning
bl.a. till det arbete med en översyn av
reglerna om personaluthyrningsbranschen som
pågår både i Sverige och inom EU.
Genom 1935 års arbetsförmedlingslag infördes i
Sverige ett principiellt arbetsförmedlingsmonopol
som kom att gälla fram till 1993. Det svenska
arbetsförmedlingsmonopolet innebar att
arbetsförmedling i princip är en offentlig
angelägenhet. Lagen gav dock utrymme för privat
arbetsförmedling i viss begränsad omfattning men i
noga reglerade former. Den svenska lagstiftningen om
arbetsförmedling hämtade sitt innehåll från ILO-
konventioner (nr 34 från 1933 respektive 96 från
1949) om avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer.
År 1991 antogs en ny lag om privat
arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft som
trädde i kraft den 1 januari 1992. Lagen innebar
vissa uppmjukningar i förhållande till 1935 års lag.
Den verksamhet som består i uthyrning av arbetskraft
fick en legaldefinition, "ett rättsförhållande
mellan en beställare och en arbetsgivare som innebär
att arbetsgivaren mot ersättning ställer
arbetstagare till beställarens förfogande för att
utföra arbete som hör till beställarens verksamhet",
och legaliserades. Den som hyrde ut arbetskraft
måste enligt 1991 års lag iaktta vissa regler som
syftade till att arbetstagare som fått arbete via
uthyrningsföretag inte skulle hamna i svårigheter av
olika slag, bl.a. vad gällde möjligheten att träffa
tidsbegränsade anställningsavtal.
Den nuvarande lagen (1993:440) om privat
arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft
innebar att arbetsförmedlingsmonopolet upphävdes.
Lagen trädde i kraft den 1 juli 1993. Sverige hade
dessförinnan under våren 1992 sagt upp ILO-
konventionen 1949 nr 96 om avgiftskrävande
arbetsförmedlingsbyråer. Genom den nya lagen
avskaffades kravet på tillstånd av AMS för att få
bedriva privat arbetsförmedling. Även AMS
tillsynsfunktion slopades och som en följd av det
möjligheterna att ingripa med vitesföreläggande
eller vitesförbud mot verksamhet som strider mot
lagen. Ett straffsanktionerat förbud infördes mot
att ta betalt av arbetssökande eller arbetstagare.
Den som förmedlar eller hyr ut arbetskraft får
däremot ta betalt av arbetsgivaren eller
beställaren.
1993 års lag innebar också vissa lättnader i
uthyrningsföretagens verksamhet. Begränsningen i
fråga om den sammanlagda tid som en enskild
arbetstagare kan hyras ut eller hyras in avskaffades
liksom begränsningen av möjligheten att träffa
tidsbegränsade anställningsavtal. Även det generella
kravet att uthyrningen skulle vara föranledd av ett
tillfälligt behov hos beställaren av extra
arbetskraft upphävdes. Den s.k. karenstiden för en
arbetstagare hos ett uthyrningsföretag behölls.
Regeln som återfinns i 4 § punkt 3 innebär att en
arbetstagare som har sagt upp sig från en
anställning och tar anställning hos en arbetsgivare
som hyr ut arbetskraft inte får hyras ut till sin
förra arbetsgivare tidigare än sex månader efter det
att anställningen hos denne upphörde. Bestämmelsen
är straffsanktionerad.
I den proposition som låg till grund för 1993 års
lagändringar (prop. 1992/93:218) förutsattes att en
utvärdering och analys av effekter och konsekvenser
av avregleringen skulle göras efter en treårsperiod.
Frågor som borde beaktas särskilt angavs vara
avregleringens effekter på den offentliga
arbetsförmedlingen och information om lediga platser
(platsanmälningslagen), effekterna för särskilt
utsatta grupper samt uthyrning av arbetskraft.
Platsanmälningslagen (1976:157) innebär en
principiell skyldighet för arbetsgivare att anmäla
lediga platser till den offentliga
arbetsförmedlingen. Undantag gäller bl.a. för
anställningar med mycket kort varaktighet.
Skyldigheten är straffsanktionerad.
Riksdagsbeslutet om 1993 års arbetsförmedlingslag
förutsatte i enlighet med vad som sagts i
propositionen att effekterna av de nya reglerna
skulle utvärderas efter tre år. Som särskild
utredare utsågs dåvarande landshövdingen Björn
Rosengren. I slutbetänkandet Personaluthyrning (SOU
1997:58) pekade utredaren på vissa problem inom
branschen. Samtidigt konstaterades att det finns
behov av en systematisk förmedling av korttidsjobb.
Utredningen avvisade lagstiftning om t.ex.
begränsningar av längsta tillåtna uthyrningstid men
föreslog att en statlig nämnd skulle svara för
registrering av personaluthyrningsföretagen.
Registrering skulle bara kunna ske om företaget
uppfyllde vissa villkor vad gäller t.ex. ekonomi,
anställningsförhållanden och affärsetik. Utredaren
föreslog också en ändring i lagen (1982:80) om
anställningsskydd (LAS). En arbetstagare som varit
inhyrd hos en arbetsgivare mer än tre år skulle ha
företrädesrätt till tillsvidareanställning hos
inhyraren. Utredarens förslag har inte föranlett
några lagändringar.
Den s.k. DELTA-utredningen (SOU 1999:27) föreslog
ett tvåårigt AMS-projekt för att utveckla och stödja
etablering av branschanknutna bemanningsföretag.
Projektet, "DELTA-modeller", skulle bedrivas i
samarbete med parterna på arbetsmarknaden. AMS
skulle tilldelas 250 miljoner kronor för projektet,
som skulle vara en modell för att åstadkomma fasta
heltidsanställningar.
I regleringsbrevet för år 2000 har regeringen gett
AMS i uppdrag att initiera ett pilotprojekt där ett
bemanningsföretag kan vara ett komplement till den
ordinarie offentliga platsförmedlingsverksamheten.
Syftet skall vara att öka möjligheten för invandrare
som saknar kontakt med det svenska arbetslivet att
få ett reguljärt arbete. Mot bakgrund av detta
uppdrag har AMS givit Länsarbetsnämnden i Stockholm
i uppdrag att tillsammans med AMS genomföra ett
projekt där ett bemanningsföretag skall vara ett
komplement till den ordinarie offentliga
platsförmedlingsverksamheten.
År 1997 antog ILO konventionen (nr 181) om privat
arbetsförmedling. Konventionen avser förutom
arbetsförmedling även personaluthyrning, och den
reviderar konvention nr 96 i samma ämne från 1949.
Innehållet i konventionen redovisas nedan under
rubriken propositionens huvudsakliga innehåll.
Propositionens huvudsakliga innehåll
Konventionen nr 181 består av en ingress, en
operativ del samt slutbestämmelser.
I ingressen erinras om ett flertal av ILO tidigare
antagna konventioner. Härefter följer konventionens
operativa del som omfattar 15 artiklar. I artikel 1
definieras vad som i konventionen menas med privat
arbetsförmedlingsbyrå och preciseras att uttrycket
arbetstagare även inkluderar arbetssökande.
Konventionen har i artikel 2 getts ett vidsträckt
tillämpningsområde. Den äger tillämpning på alla
privata arbetsförmedlingsbyråer och på alla
kategorier av arbetstagare samt alla branscher.
Endast rekrytering av och arbetsförmedling för
sjömän undantas. Enligt artikeln finns möjligheter
att både förbjuda en eller annan form av
arbetsförmedlingsverksamhet och att, under vissa
villkor, undanta arbetstagare inom en viss bransch
helt eller delvis från konventionens tillämpning.
I artikel 3 anges att privata
arbetsförmedlingsbyråers rättsliga ställning skall
fastställas enligt nationell lag och praxis.
Villkoren för deras verksamhet skall fastställas i
enlighet med ett licens- eller certifieringssystem
förutom i de fall då de regleras eller beslutas på
annat sätt genom lämplig nationell lagstiftning och
praxis.
I artiklarna 4-6 regleras rätten till vissa
friheter, förbud mot diskriminering samt sekretess
för vissa frågor avseende arbetstagare.
Artikel 7 förbjuder privata
arbetsförmedlingsbyråer att direkt eller indirekt ta
ut avgifter eller kostnader av arbetstagarna. Om det
ligger i arbetstagarnas intresse kan dock behörig
myndighet godkänna undantag från avgiftsförbudet i
fråga om vissa kategorier arbetstagare samt
särskilda slag av tjänster.
I artiklarna 8-9 regleras frågor kring migrerande
arbetstagare samt åtgärder för att förhindra
förmedling av barnarbetare.
Enligt artikel 10 skall behörig myndighet
säkerställa att det finns lämpliga mekanismer och
förfaringssätt för undersökning av klagomål över
privata arbetsförmedlingsbyråers verksamhet.
Artiklarna 11 och 12 behandlar uthyrningsföretag.
Bland annat anges där vilka rättigheter som
arbetstagarna skall ha och vilket ansvar som skall
åligga företagen avseende de uppräknade
rättigheterna.
Artikel 13 handlar om samarbete mellan den
offentliga arbetsförmedlingen och privata
arbetsförmedlingsbyråer. Bland annat anges där som
en grundläggande princip att de offentliga
myndigheterna har den slutliga bestämmanderätten att
utforma arbetsmarknadspolitiken samt att använda
eller kontrollera användningen av de offentliga
medel som reserverats för att genomföra denna
politik.
Artikel 14 anger bl.a. att medlemsstaterna skall
tillämpa bestämmelserna i konventionen genom lagar
och bestämmelser eller på varje annat sätt som
stämmer överens med nationell praxis, och i artikel
15 slås fast att konventionen inte påverkar för
arbetstagarna mer gynnsamma bestämmelser i andra
ILO-konventioner.
Konventionens slutbestämmelser utgörs av
artiklarna 16-24.
Den nya arbetsförmedlingskonventionen nr 181
reviderar konventionerna (nr 34 och nr 96) om
avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer.
Rekommendationen innehåller närmare bestämmelser
om skydd av arbetstagare samt om samarbetet mellan
den offentliga arbetsförmedlingen och privata
arbetsförmedlingsbyråer.
I propositionen lämnas också en kort redovisning
av det pågående arbetet med en översyn av reglerna
om bl.a. bemanningsföretag som sker både i Sverige
och inom EU. Mot bakgrund av detta arbete avstyrker
regeringen ett tillträde till konventionen för
närvarande men anger att den kommer att återkomma i
frågan.
Motioner
I motion A290, från allmänna motionstiden hösten
2000, anser Moderaterna att bemanningsföretagen är
ett uttryck för en ny syn på arbete och företagande
som innebär mer flexibla lösningar och leder till
frihet för både arbetstagare och företag utan att de
behöver ge avkall på krav om grundtrygghet eller
rättigheter. Bemanningsföretagen har också en
samhällsekonomisk nytta, eftersom de bidrar till att
ta bort flaskhalsar i produktionen. På detta sätt
har bemanningsföretagen en stor betydelse för en
flexibel arbetsmarknad (yrkande 1).
Den uthyrningsverksamhet m.m. som bedrivs av
kommuner, landsting, arbetsförmedlingar och
skattefinansierade bolag snedvrider konkurrensen
eftersom villkoren inte är desamma för dem som för
de privata bemanningsföretagen. Mellan uppdragen hos
dessa offentliga aktörer deltar nämligen personalen
i arbetsmarknadsåtgärder och lyfter
arbetslöshetsersättning, medan de privata uthyrarna
har fasta anställningsavtal och betalar ersättning
för s.k. garantitid. Åtgärder måste därför vidtas
för att de privata företagen skall uppnå samma
möjligheter och villkor att konkurrera (yrkande 2).
Den verksamhet som bedrivs i Lernia AB innebär en
snedvridning av konkurrensen inom
arbetsmarknadsutbildningen och
personaluthyrningsverksamheten varför verksamheten
bör upphöra (yrkande 4).
Den av arbetsmarknadsutskottet tidigare begärda
översynen av bemanningsbranschen bör utvidgas till
att omfatta hur regler som snedvrider konkurrensen
och försvårar bemanningsföretagens verksamhet kan
undanröjas (yrkande 6).
Av lagen (1993:440) om privat arbetsförmedling och
uthyrning av arbetskraft följer att en arbetstagare
som har sagt upp sig från en anställning och tar
anställning hos en arbetsgivare som hyr ut
arbetskraft inte får hyras ut till sin förra
arbetsgivare tidigare än sex månader efter det att
anställningen hos denne upphörde. Denna s.k.
karensregel bör upphävas (yrkande 5).
Folkpartiet delar i motion A12 regeringens
uppfattning att Sverige för närvarande inte bör
tillträda konvention nr 181 om privat
arbetsförmedling. Eftersom konventionens strikta
regelverk allvarligt skulle komma att försvåra
arbetet för de privata arbetsförmedlingarna bör
Sverige inte heller i framtiden tillträda den, anser
partiet (yrkande 2).
Sedan det svenska arbetsförmedlingssystemet började
att tillåta privata arbetsförmedlingar har det
uppstått ett flertal från det offentliga fristående
arbetsförmedlingar som bidragit till en mångfald som
gynnar både arbetstagare och arbetsgivare. Dessa
privata förmedlingar måste därför få finnas kvar,
anser Folkpartiet, som också önskar att fler privata
arbetsförmedlingar kan "knoppas av" från de
offentliga (yrkande 1).
I motion A252, från allmänna motionstiden hösten
2000, av Helena Höij och Inger Strömbom (båda kd),
föreslås att den s.k. karensregeln i lagen
(1993:440) om privat arbetsförmedling och uthyrning
av arbetskraft skall tas bort (yrkande 2).
Motionärerna vill också att den av
arbetsmarknadsutskottet tidigare begärda översynen
av bemanningsföretagen inriktas på att uppnå
konkurrensneutralitet mellan privata och offentliga
arbetsförmedlare samt att bl.a. se över andra regler
som styr verksamheten (yrkande 3).
Cristina Husmark Pehrsson (m) anser i motion A257,
från allmänna motionstiden hösten 2000, att
regeringen snarast bör utreda möjligheterna för
privata och offentliga arbetsförmedlingar att arbeta
utifrån samma förutsättningar.
Bengt Silfverstrand (s) anser i motion A284, från
allmänna motionstiden hösten 2000, att det svenska
regelverket för bemanningsbranschen lider av
uppenbara svagheter varför den pågående översynen av
branschen bör påskyndas. I avvaktan på resultatet av
denna översyn bör det emellertid redan nu kunna
fattas beslut om att det skall krävas tillstånd för
att bedriva sådan verksamhet samt införas någon form
av auktorisation.
Också Monica Öhman och Birgitta Ahlqvist (båda s)
anser i motion A293, från allmänna motionstiden
hösten 2000, att det skall finnas någon form av
auktorisation för bemanningsföretagen för att dessa
företag skall kunna fungera effektivt och i enlighet
med arbetsmarknadens lagar och regler.
Bengt-Ola Ryttar (s) framhåller i motion A309, från
allmänna motionstiden hösten 2000, att den av
arbetsmarknadsutskottet tidigare begärda översynen
av bemanningsbranschen bör utvidgas till att även
omfatta hur den fungerar i avtalslöst tillstånd och
hur den skulle fungera avtalsreglerad. Översynen bör
också innefatta en undersökning av i vilken mån det
förekommer kriminalitet i branschen.
Carina Adolfsson Elgestam och Lars Wegendal (båda s)
efterlyser i motion A713, från allmänna motionstiden
hösten 2000, en översyn av vilka regler som skall
gälla avseende anställningstryggheten för tidigare
anställda i förhållande till personal som hyrs in
från bemanningsföretag.
Utskottets överväganden
Sedan regelverket kring uthyrning av personal
mjukades upp under första hälften av 1990-talet har
både antalet företag som hyr ut personal, och det
antal personer som denna typ av företag
sysselsätter, ökat kraftigt på den svenska
arbetsmarknaden. Enligt Svenska Personaluthyrnings-
och Rekryteringsförbundet (SPUR), som är
bemanningsföretagens eget branschförbund,
sysselsatte branschen i december 2000 ca 42 000
personer. Motsvarande antal var t.ex. i juni 1999 22
000. Enligt SPUR arbetar de företag och
organisationer som finns på marknaden i dag i
huvudsak med personaluthyrning, rekrytering och
entreprenad. Nästan 90 % av branschens omsättning
kommer från personaluthyrningsverksamhet.
Personaluthyrningen domineras av de tre
marknadsområdena ekonomi, kontor och lager/industri
som sammantaget svarar för 80 % av omsättningen.
Enligt SPUR är antalet företag med anställd
personal i dag ca 400 varav drygt 200 har fem
anställda eller fler. Därutöver finns något tusental
egenföretagare, dvs. företag utan anställd personal.
Av en rapport från Näringsdepartementets
Mångfaldsprojekt, Personaluthyrningsföretag - en bro
till arbetsmarknaden, som presenterades i oktober
2000 framgår bl.a. att personaluthyrningsbranschen i
Sverige domineras av fyra stora internationella
företag som tillsammans har närmare 90 % av
omsättningen. Företagen är koncentrerade till
storstäderna - år 1998 fanns 60 % av de anställda i
Storstockholm. De senaste två åren har dock
branschen expanderat snabbare i övriga delar av
landet och av SPUR:s statistik framgår att
omsättningstillväxten under 2000 varit kraftigast
utanför Stockholmsområdet.
Ett flertal motioner tar upp olika
frågeställningar med anknytning till privat
arbetsförmedling och personaluthyrningsföretag.
Innan utskottet går in på och behandlar de olika
yrkandena vill utskottet påminna om den arbetsgrupp
inom Regeringskansliet som har fått i uppdrag att
göra en förutsättningslös översyn av
personaluthyrnings- och bemanningsbranschen.
Arbetsgruppen har, enligt vad utskottet erfarit, ett
nära samråd och samarbete med arbetsmarknadens
parter.
Initiativet till översynen togs av riksdagen
hösten 1999 efter förslag från
arbetsmarknadsutskottet (bet. 1999/2000:AU1, rskr.
1999/2000:83). Bakgrunden till utskottets förslag
var de slutsatser om branschens verksamhet som bl.a.
hade presenterats i slutbetänkandet
Personaluthyrning (SOU 1997:58) och ett antal
motioner som bl.a. behandlade de anställdas
situation, exempelvis löneform och arbetstid, men
även konkurrensförhållanden. Enligt utskottet väckte
verksamheten i bemanningsföretagen, reglerna för
själva verksamheten, verksamhetens förhållande till
andra regelsystem, konkurrensförhållanden m.m. en
rad frågor. Arbetsmarknadsutskottet ansåg att
översynen av verksamheten borde bedrivas
förutsättningslöst, men att de anställdas situation
och de problem som kan vara förknippade med en
anställning i bemanningsföretag måste stå i fokus.
Det finns här också anledning att påminna om de
förhandlingar som pågår mellan arbetsmarknadens
parter på Europanivå för att fastställa ett
regelverk för personaluthyrningsbranschen -
förhandlingar som ännu inte är slutförda.
Konkurrensvillkor m.m.
Ett par av motionerna, A252 yrkande 3 (kd) och A290
yrkandena 2 och 6 (m), tar upp frågor om bl.a.
regelverk och konkurrensvillkoren för
personaluthyrningsföretagen.
I samband med att personaluthyrningsföretagen
expanderade sin verksamhet från början av 1990-talet
uppstod en rad nya frågeställningar. Bland annat
visade det sig att arbetslöshetskassorna tillämpade
olika bedömningar i ärenden som rörde anställda i
denna typ av företag. AMS gjorde därför den 27
februari 1996 ett vägledande uttalande, meddelande
nr 5/1996, där det angavs att en medlem i en
arbetslöshetskassa som arbetar i ett
uthyrningsföretag för att hyras ut skall anses vara
tillsvidareanställd i den omfattning som svarar mot
arbetsutbudet, och detta oavsett vad
anställningsförhållandet kallas i
anställningsavtalet. Enligt meddelandet kan en
anställning inte anses tillfällig om engagemangen är
återkommande. Medlemmen måste enligt AMS också anses
vara anställd i den omfattning han eller hon står
till företagets förfogande, oberoende av garantitid
eller lön, och detta skall anses utgöra medlemmens
arbetsutbud. Meddelandet hänvisar till praxis i ett
antal domar från Försäkringsöverdomstolen.
AMS har härefter i ett nytt meddelande, nr 5/2001,
den 30 januari 2001 preciserat det tidigare
uttalandet på så sätt att meddelande nr 5/1996
gäller personer i bemanningsföretag som har hyrts ut
eller avses att bli uthyrda men inte andra
anställda, som inte anställts för att hyras ut. Det
kan t.ex. avse anställda i entreprenadverksamhet.
AMS konstaterar också att många företag som hyr ut
arbetskraft i dag har tecknat kollektivavtal. Dessa
avtal innebär i regel att den som anställs vid det
uthyrande företaget har en tillsvidareanställning
och uppbär garanterad baslön under de perioder då
företaget inte kan erbjuda sysselsättning.
Det kan här finnas anledning att även beröra den
förstudie, Personaluthyrning inom
arbetsmarknadspolitiken - konkurrensaspekter
(2001:15), som lades fram av Riksdagens revisorer i
mars 2001. I studien konstateras att den verksamhet
som bedrivs i s.k. lokala arbetscenter förefaller
vara den verksamhet där risken för
konkurrenssnedvridande effekter är störst. Vid
kontakter med AMS hade dock framkommit att
verksamheten med lokala arbetscenter är under
avveckling. AMS hade också uppgivit att myndigheten
inte heller uppmuntrar start av nya lokala
arbetscenter inom ramen för aktivitetsgarantin, utan
i stället hänvisar till samarbete med
bemanningsföretag. I förstudien görs bedömningen att
om verksamheten med lokala aktivitetscenter hade
varit en expanderande verksamhet i stället för en
verksamhet under avveckling, hade det varit
nödvändigt för AMS att allvarligt överväga hur man
skulle hantera konkurrensfrågorna i förhållande till
bemanningsföretagen. Med anledning av verksamhetens
ringa omfattning och att den är under avveckling
finner revisorerna emellertid inte anledning att
granska verksamheten. Vad gäller eventuella effekter
av aktivitetsgarantin konstateras att den i sin
riksomfattande form enbart har funnits i ett halvt
år och att AMS arbetar med att utveckla
arbetsformerna. Revisorerna konstaterar också att
aktivitetsgarantin har kritiserats för bl.a. dålig
kvalitet och att det kan bli aktuellt för dem att
återkomma till frågan om en granskning av
aktivitetsgarantin.
Mot bakgrund av det anförda och då de frågor som
väcks i motionerna omfattas av den ovan nämnda
översynen av personaluthyrnings- och
bemanningsbranschen avstyrks motionerna A252
yrkande 3 (kd) och A290 yrkandena 2 och 6 (m).
Privat arbetsförmedling
Ett par av motionerna gäller privata
arbetsförmedlingar. I den ena, A12 yrkande 1 (fp),
framhålls betydelsen av de privata förmedlingarna
och framställs önskemål om fler sådana. Fler privata
alternativ medför enligt motionen både ökad
konkurrens för den offentliga förmedlingen och
större valfrihet för arbetssökande och arbetsgivare.
I den andra motionen, A257 (m), efterlyser
motionären en utredning av möjligheterna för de
privata och offentliga förmedlingarna att arbeta
utifrån samma förutsättningar.
Utöver vad som nyss har anförts om
konkurrensvillkoren för uthyrnings- och
bemanningsföretagen vill utskottet, liksom vid
tidigare behandling av liknande yrkanden (jfr bet.
1999/2000:AU1), framhålla att den offentliga
förmedlingens roll inte helt lätt går att jämföra
med de privata förmedlingarnas och att det därför är
svårt att över huvud taget tala i termer av
konkurrens. Den offentliga förmedlingen har en
uppgift som är betydligt vidare än den som gäller
för de privata förmedlingarna eftersom den förra har
ett ansvar för att målen för arbetsmarknadspolitiken
uppfylls. Utskottet har inte skäl att motsäga den
uppfattning som kommer till uttryck i motionerna om
betydelsen av specialistförmedlingar och ökad
mångfald på arbetsförmedlingsområdet, men ser ingen
anledning till ett tillkännagivande till regeringen
om den saken.
Med det anförda avstyrks motionerna A12 yrkande 1
(fp) och A257 (m).
Karensregeln i arbetsförmedlingslagen
Frågor rörande den s.k. karensregeln omfattas av det
uppdrag om en förutsättningslös översyn av
bemanningsbranschen som den inledningsvis redovisade
arbetsgruppen inom Regeringskansliet arbetar med.
Utskottet som inte vill föregripa de eventuella
slutsatser som denna kan komma att dra avstyrker
motionerna A252 yrkande 2 (kd) och A290 yrkande 5
(m).
Auktorisation m.m.
I några av motionerna, A284 (s), A293 (s), A309 (s)
och A713 (s), efterlyser motionärerna bl.a.
auktorisation eller andra former av regleringar för
personaluthyrningsföretagen.
Som framgått ovan vid redogörelsen för AMS
meddelande nr 5/2001 har antalet kollektivavtal ökat
inom personaluthyrningsbranschen. Det senaste
avtalet träffades i slutet av förra året mellan LO
och Tjänsteföretagens Arbetsgivareförbund. Detta
avtal är tvåårigt och är gemensamt för hela
branschen. Enligt avtalet tillförsäkras
arbetstagarna en garantilönenivån på 85 % från den 1
november år 2000 och från den 1 oktober 2002 uppgår
nivån till
90 % för dem som varit anställda i minst sex
månader. Sedan tidigare finns liknande avtal i
förhållande till Tjänstemannaförbundet HTF och
Vårdförbundet.
Som berörts ovan finns det en arbetsgrupp inom
Regeringskansliet med uppgift att göra en
förutsättningslös översyn av bemanningsbranschen.
Översynen skall ha fokus på de anställdas situation
och de problem som kan vara förknippade med en
anställning i bemanningsföretag. Arbetsgruppen har,
enligt vad som nämnts ovan, nära kontakt och samråd
med arbetsmarknadens parter i sitt arbete med dessa
frågor.
I sammanhanget kan utskottet även hänvisa till de
ovannämnda förhandlingarna på Europanivå om ett
regelverk för personaluthyrningsbranschen.
Med hänsyn till att de frågor som tas upp i
motionerna omfattas av det pågående arbetet och då
utskottet inte vill föregripa eventuella resultat av
detta avstyrks motionerna A284 (s), A293 (s), A309
(s) och A713 (s).
Personaluthyrningens betydelse för en flexibel
arbetsmarknad
Utskottet kan hålla med om de synpunkter som
redovisas i motion A290 om att bemanningsföretagen
kan ha en samhällsekonomisk nytta genom att de i ett
kortsiktigt perspektiv kan bidra till att reducera
problemet med flaskhalsar i produktionen. Genom
bemanningsföretagen har arbetsmarknaden tillförts en
större flexibilitet inom vissa sektorer. De
tillgodoser också det behov av en systematisk
förmedling av korttidsjobb som finns inom vissa
branscher. Som bl.a. konstaterades i betänkandet
Personaluthyrning (SOU 1997:58) finns det emellertid
vissa problem inom bemanningsbranschen. Det var
också bl.a. mot bakgrund av detta som
arbetsmarknadsutskottet, som redovisats ovan, i
betänkande 1999/2000:AU1 fann att verksamheten i
bemanningsföretagen väckte en rad frågor som ledde
till att riksdagen förordade den förutsättningslösa
översyn av bemanningsbranschen som numera pågår.
Av det anförda framgår att utskottet, på grund av
de ovan redovisade problem som finns inom
bemanningsföretagen, inte reservationslöst kan
instämma i Moderaternas positiva beskrivning av
bemanningsbranschen. Motion A290 yrkande 1 (m)
avstyrks därför.
Lernia AB
Avseende Moderaternas förslag om att lägga ner
Lernia AB kan utskottet, förutom vad som anförts
ovan om konkurrensfrågor inom bemanningsbranschen,
påminna om att det vid ett flertal tillfällen
tidigare (jfr t.ex. bet. 2000/01:AU6) har avstyrkt
liknande yrkanden. Liksom tidigare anser utskottet
att det inte är aktuellt med någon avveckling av
Lernia AB. Motion A290 yrkande 4 (m) avstyrks
därför.
Konvention nr 181 om privat arbetsförmedling
Vad slutligen avser frågan om konvention nr 181 och
Folkpartiets yrkande 2 i motion A12 om att riksdagen
redan nu skall ta ställning för att Sverige inte
heller i framtiden skall tillträda konventionen kan
utskottet inte instämma i Folkpartiets ståndpunkt.
Som redovisats ovan pågår ett brett arbete med dessa
frågor såväl på nationell som europeisk nivå.
Utskottet anser att resultaten av dessa insatser bör
avvaktas innan några ytterligare ställningstaganden
i fråga om ett eventuellt tillträde till
konventionen görs.
Det finns i detta sammanhang också anledning att
påminna om att regeringen i samband med att den för
riksdagen lade fram konventionen (nr 179) om
rekrytering av och arbetsförmedling för sjömän
(prop. 1999/2000:119) angav att den hade för avsikt
att göra en samlad bedömning av Sveriges förhållande
till ILO:s arbetsförmedlingskonventioner när
underlag för ett ställningstagande föreligger även
beträffande konventionen (nr 181). Utskottet
instämmer i regeringens bedömning att frågan om
Sverige skall tillträda någon av dessa båda
konventioner bör behandlas i ett sammanhang.
Med hänsyn till det anförda avstyrker utskottet
motion A12 yrkande 2 (fp).
Sammantaget innebär det ovan anförda att utskottet
ansluter sig till regeringens bedömning i frågan om
tillträde, dvs. att Sverige för närvarande inte bör
tillträda ILO:s konvention nr 181 om privat
arbetsförmedling.
Små och medelstora företag m.m.
ILO:s rekommendation nr 189 om nya
arbetstillfällen i små och
medelstora företag m.m.
Utskottets förslag i korthet
Utskottet behandlar i detta avsnitt dels en
med anledning av propositionen väckt motion
som avstyrks, dels ILO:s rekommendation (nr
189) om nya arbetstillfällen i små och
medelstora företag och en av Internationella
arbetskonferensen antagen deklaration om
grundläggande rättigheter i arbetslivet.
Jämför reservationerna 7 (m, kd) och 8 (fp).
Propositionens huvudsakliga innehåll
Villkoren för små och medelstora företag har vid
flera tillfällen tagits upp av Internationella
arbetskonferensen och 1975, 1986 och 1990 har den
antagit resolutioner om betydelsen och främjandet av
denna typ av företag.
Genom rekommendationen (nr 189) bidrar ILO åter
till diskussionen och spridandet av kunskap om och
förståelse för småföretagens villkor.
I rekommendationen konstateras att små och
medelstora företag har stor betydelse för ekonomin i
alla länder, och genom att stötta dem främjas även
tillkomsten av nya arbetstillfällen. Medlemsstaterna
uppmanas även att se till att arbetstagarna
tillförsäkras trygga och utvecklande arbeten.
Enligt rekommendationen får varje medlemsstat
själv definiera små och medelstora företag efter de
kriterier som anses lämpliga med hänsyn till
nationella förhållanden.
I övrigt ges medlemsstaterna i sex avsnitt
rekommendationer om definitioner, politiska och
juridiska ramar, utveckling av företagskultur,
utveckling av infrastruktur, arbetsgivar- och
arbetstagarorganisationernas roll samt
internationellt samarbete.
Bland annat skall medlemsstaterna
- ta hänsyn till de små och medelstora företagens
villkor vid utformningen av skatte-, penning- och
arbetsmarknadspolitiken
-
- säkerställa en icke diskriminerande tillämpning av
arbetsmarknadslagstiftningen
-
- bidra till skapandet och stärkandet av en
företagskultur som gynnar bl.a. initiativ,
företagsetablering, miljömedvetenhet och goda
relationer på arbetsmarknaden
-
ge företagen och deras anställda tillgång till
stödtjänster av olika slag såsom hjälp med att
grunda och starta företag samt finansierings-,
kredit- och skuldrådgivning, arbetsmiljöutbildning
etc.
Även arbetsgivar- och arbetstagarorganisationerna
bör enligt rekommendationen överväga åtgärder för
att stödja små och medelstora företag.
Slutligen bör det internationella samarbetet
främjas genom insamling och utbyte av information
och genom att skapa kontakter mellan nationella och
internationella organ.
Regeringen pekar i propositionen på att
rekommendationen är mycket allmänt hållen. Orsaken
anges vara att den skall kunna användas i samtliga
ILO:s medlemsländer, vilka till sin
samhällsuppbyggnad och utvecklingsnivå är mycket
olika. Rekommendationen innehåller målsättningar som
i huvuddrag alla är värda att understödjas men som
redan i stor utsträckning beaktats i svensk
lagstiftning och praxis. Regeringen anser därför att
den inte ställer krav på ytterligare svensk
lagstiftning.
I propositionen redovisas också den av
Internationella arbetskonferensen 1998 antagna
deklarationen om grundläggande principer och
rättigheter i arbetslivet samt riktlinjer för
uppföljning av deklarationen.
I deklarationen slås i punkten 2 fast att alla
ILO:s medlemsländer genom sitt medlemskap i ILO och
sin anslutning till ILO:s stadga har en förpliktelse
att respektera, främja och genomföra de
grundläggande rättigheter som är temat för ILO:s
grundläggande rättighetskonventioner. Dessa
rättigheter omfattar
1 föreningsfrihet och organisationsrätt samt
erkännande av rätten till kollektiva
förhandlingar
2
3 avskaffande av alla former av tvångsarbete
4
5 avskaffande av barnarbete och
6
avskaffande av diskriminering i arbetslivet.
I deklarationen räknas också ett antal ILO-
konventioner upp som behandlar dessa ämnen.
De medlemsländer som ratificerat någon av de
ifrågavarande konventionerna har därmed åtagit sig
att respektera inte bara de grundläggande
principerna omfattade av konventionerna utan
konventionerna till sitt fulla innehåll. Sverige har
ratificerat de konventioner som nämns utom nr 182
som utskottet nedan i avsnittet "Konvention 182
Barnarbete m.m." föreslår att riksdagen skall
godkänna.
Bilagan till deklarationen innehåller riktlinjer
för dess uppföljning. Uppföljningen kommer att ske
dels i en årlig redogörelse (Annual review), dels i
en global rapport (Global report).
Motion
Folkpartiet framhåller i motion A12 att partiet vid
upprepade tillfällen i motioner pekat på ett flertal
åtgärder som är nödvändiga för att få fart på
företagandet i Sverige. Partiet delar därför inte
regeringens bedömning att ILO:s rekommendation nr
189 om nya arbetstillfällen i små och medelstora
företag inte skulle föranleda Sverige att vidta
några åtgärder (yrkande 3).
Utskottets överväganden
Sverige behöver fler små och medelstora företag,
anser Folkpartiet i sin motion. Utskottet delar
denna uppfattning. De små och medelstora företagen,
inklusive nyföretagandet, utgör en vital del av det
svenska näringslivet. De utgör en viktig faktor för
dynamiken och tillväxten i samhällsekonomin och
därmed även för en ökad sysselsättning. För att de
svenska företagen skall kunna fortsätta att bidra
till samhällsekonomin måste de även fortsättningsvis
ges förutsättningar som gör att de kan konkurrera
med omvärlden.
I motsats till vad Folkpartiet anför i sin motion,
anser utskottet att regeringen bedriver en politik
som syftar till bättre villkor för företagande. Det
övergripande målet för arbetet med dessa frågor är
att både förbättra förmågan att konkurrera och
villkoren i övrigt för de små och medelstora
företagen. Under flera år har också insatser gjorts
inom flera områden för att underlätta både
startandet och den fortsatta driften av sådana
företag. Det gäller regelförenklingar, väl
fungerande konkurrens samt information, service och
rådgivning till småföretagare i syfte att stimulera
ett gott näringslivsklimat, goda möjligheter för nya
företag att etableras och befintliga företag att
växa. Satsningar har också gjorts inom andra
politikområden som har betydelse för företagen.
Det övergripande målet för regelförenklingsarbetet
är att förbättra småföretagens
arbetsförutsättningar, konkurrensförmåga och villkor
i övrigt för att åstadkomma en ökad sysselsättning
och högre tillväxt. För att få ett så brett och
effektivt angreppssätt som möjligt sker arbetet
utifrån principen att det skall ställas tydliga krav
på dem som beslutar om eller arbetar fram förslag på
olika nivåer om en analys av vilka effekter olika
förslag får för småföretagen. Den av regeringen
tillsatta SimpLex-enhetens verksamhet som pågått
under några år syftar bl.a. till att ge stöd och råd
till dem som utför detta arbete.
Utskottet anser att det saknas grund för den
kritik som Folkpartiet framför avseende de åtgärder
som regeringen har vidtagit för att underlätta för
företagen. I 2001 års vårproposition framhåller
regeringen återigen att det skall vara lätt att
starta och driva företag och betonar att det
förenklingsarbete som pågår drivs vidare med kraft.
I propositionen anges också att regeringen planerar
insatser för att främja kvinnors och invandrares
företagande. Utskottet förutsätter att regeringen
snarast återkommer med förslag i denna riktning.
Utskottet vill även framhålla betydelsen av att
hela Sveriges resurser i form av arbetskraft och
kapital tas till vara i större omfattning än i dag.
Om alla resurser utnyttjas skapas bättre
förutsättningar för en fortsatt god tillväxt, en
tillväxt som dessutom kommer alla människor och
regioner till del.
Det kan här nämnas att en av regeringen tillsatt
parlamentarisk kommitté i september 2000
presenterade ett betänkande, På väg mot nya
arbetssätt för regional utveckling (SOU 2000:87). I
betänkandet lägger kommittén fram förslag om den
framtida inriktningen och utformningen av den
svenska regionalpolitiken. Betänkandet har
remissbehandlats, och enligt 2001 års vårproposition
avser regeringen att lägga fram en proposition för
riksdagen under hösten 2001.
Regeringen aviserar också i vårpropositionen att
den i höst kommer att lägga fram en proposition om
hur transportinfrastrukturen skall utvecklas under
den kommande tioårsperioden.
Utskottet vill här också påminna om de behov som
finns i stora delar av landet vad gäller andra
former av infrastruktur, kompetensutveckling och
tillgång till IT för att ge förutsättningar för ett
lokalt näringsliv. Genom satsningar i bl.a. dessa
avseenden kan regionala obalanser motverkas och
landet hållas samman.
Ett bra initiativ i denna riktning är det pågående
arbetet med den regionala näringspolitiken och
tillväxtavtalen som har som mål att ge alla delar av
vårt land möjligheter att utvecklas utifrån sina
egna förutsättningar och på sina egna villkor.
Utgångspunkten vid arbetet med tillväxtavtalen är
att besluten skall fattas av dem som berörs, att
ansvaret skall tas lokalt och regionalt och att så
många människor som möjligt skall engageras. Det
regionala inflytandet över tillgängliga resurser
skall öka, liksom möjligheterna att använda resurser
mer flexibelt än tidigare. Det är dock viktigt att
påpeka att staten alltjämt skall ha det övergripande
ansvaret för utvecklingen i alla Sveriges regioner.
Regeringen lade i februari 2001 fram en rapport,
Rapport om tillväxtavtalen - Första året (Ds
2001:15). Där redovisas hur de regionala
tillväxtavtalen har utvecklats hittills. Av
rapporten framgår att medel har beslutats för en rad
olika aktiviteter för att stärka det regionala och
lokala näringslivet. I landet som helhet har omkring
50 % av de medel som fördelats avsett företags-,
entreprenörs- och näringslivsutveckling och knappt
25 % har gått till kompetensutveckling. Övriga medel
fördelar sig på en rad olika insatser. Rapporten
visar också att näringslivet i landets olika
regioner har skilt sig åt i fråga om vilka insatser
som har prioriterats.
Utskottet anser att det är viktigt att den
utveckling som inletts med stöd av bl.a.
tillväxtavtalen får fortsätta under de kommande
åren.
Som regeringen anför i proposition nr 93 är de
slutsatser som görs i ILO:s rekommendation om små
och medelstora företag mycket allmänt hållna för att
rekommendationen skall kunna användas i samtliga
ILO:s medlemsländer, vilka till sin
samhällsuppbyggnad och utvecklingsnivå är mycket
olika. Utskottet instämmer i regeringens slutsats
att rekommendationen innehåller målsättningar som i
huvuddrag alla är värda att understödjas och att
dessa redan i stor utsträckning beaktas i svensk
lagstiftning och praxis. Utskottet delar också
regeringens bedömning att rekommendationen inte
ställer ytterligare krav på svensk lagstiftning,
varför motion A12 yrkande 3 (fp) avstyrks.
Utskottet vill dock avslutningsvis framhålla vad
regeringen i propositionen anför om att
rekommendationen innehåller anvisningar för
utformningen av en småföretagspolitik som kan
användas som referenspunkt i det fortsatta arbetet
med att förbättra villkoren för små och medelstora
företag.
Konvention nr 182 Barnarbete
m.m.
ILO:s konvention nr 182 och
rekommendation nr 190 om de värsta
formerna av barnarbete m.m.
Utskottets förslag i korthet
Utskottet föreslår att riksdagen med
godkännande av ILO:s konvention (nr 182) om
de värsta formerna av barnarbete skall
bifalla propositionen i den delen.
Utskottet föreslår därutöver att riksdagen
skall lägga propositionen i övriga delar till
handlingarna.
Propositionens huvudsakliga innehåll
Inledningsvis konstateras att ILO redan år 1919
antog den första konventionen om barnarbete och att
denna genom åren följts av ytterligare ett tiotal
konventioner som behandlar sysselsättning av barn
eller unga personer.
Barnarbete har således varit ett för ILO aktuellt
ämne under större delen av 1900-talet, och i mars
1996 fattade ILO:s styrelse ett beslut att åter föra
upp ämnet på Internationella arbetskonferensens
dagordning. Syftet med detta var att 1998 kunna
hålla en första diskussion och 1999 anta instrument
i ämnet.
Som underlag för behandlingen utarbetade
Internationella arbetsbyrån en rapport i vilken det
konstaterades att barnarbete förekommer runt om i
hela världen, men framför allt i Afrika, Asien och
Latinamerika. I rapporten visades på att barnarbete
också förekommer i många industriländer och Italien,
Portugal, Storbritannien och USA nämns som exempel.
Det konstaterades också med oro att barnarbete blir
allt vanligare i många östeuropeiska och asiatiska
länder som nyligen övergått till marknadsekonomi.
I rapporten lämnas en beskrivning av hur barn
utnyttjas i skuldslaveri, prostitution,
framställning av pornografi, drogtillverkning och
droghandel, gruvarbete, tegel- och glasbruksindustri
samt djuphavsfiske. De flesta av de arbetande barnen
återfinns dock i jordbruksarbete och i småföretag.
Efter avslutad utskottsbehandling antog
Internationella arbetskonferensen år 1999 den nu
aktuella konventionen och rekommendationen om förbud
mot och omedelbara åtgärder för avskaffandet av de
värsta formerna av barnarbete.
Vad avser konventionen innehåller den en operativ
del som omfattar åtta artiklar. Artikel 1 ålägger en
medlemsstat som ratificerar konventionen att vidta
omedelbara och effektiva åtgärder för att
säkerställa ett förbud mot och avskaffandet av de
värsta formerna av barnarbete. Med "barn" avses,
enligt artikel 2, alla personer under 18 år.
I artikel 3 definieras vad som avses med "de
värsta formerna av barnarbete". Under denna
definition faller, förutom angivna exempel som
försäljning av barn och skuldslaveri, även arbete
som genom sin karaktär eller på grund av de
omständigheter under vilka det utförs kan vara
skadligt för barns hälsa, säkerhet eller moral (art.
3 d).
Artikel 4 ålägger medlemsstaterna att i sin
nationella rättsordning fastställa de skadliga
arbeten som avses i art. 3 d samt att kartlägga
deras förekomst. Myndigheterna åläggs att även i
övrigt samarbeta med arbetsgivar- och
arbetstagarorganisationerna i olika skeden av
utarbetande och översyn av förteckningen över
skadliga arbeten.
Artikelarna 5 och 6 påbjuder varje medlemsstat att
inrätta eller ange lämpliga mekanismer för
övervakningen av genomförandet av konventionens
bestämmelser samt att utforma och genomföra
handlingsprogram för att med prioritet avskaffa de
värsta formerna av barnarbete. De berörda
myndigheterna förutsätts i detta sammanhang samråda
med arbetsgivar- och arbetstagarorganisationerna och
även beakta andra berörda gruppers mening.
I artikel 7 åläggs medlemsstaterna att vidta alla
nödvändiga åtgärder för att säkerställa ett
effektivt genomförande av de bestämmelser som ger
verkan åt konventionen, inklusive bestämmelser om
och tillämpning av straffrättsliga påföljder eller,
om så är lämpligt, andra sanktioner. Vidare anges
ett antal ytterligare åtgärder som varje medlemsstat
skall vidta.
Enligt artikel 8 skall medlemsstaterna bistå
varandra i genomförandet av konventionens
bestämmelser genom internationellt samarbete och
bistånd, inklusive stöd till den sociala och
ekonomiska utvecklingen, program för
fattigdomsbekämpning och allmän utbildning.
Regeringen gör också en genomgång av hur
konventionen förhåller sig till vissa andra
internationella instrument som berör barns och
minderårigas rättigheter.
Sammanfattningsvis gör regeringen bedömningen att
Sverige utan lagändringar kan leva upp till de krav
som anges i konventionen och därför kan och bör
ratificera den.
Utskottets överväganden
Ingen motion har väckts i denna del.
Arbetsmarknadsutskottet delar den grundsyn som
kommer till uttryck i konventionen och
rekommendationen. Barn som utnyttjas som arbetskraft
utsätts för ett påtagligt hot avseende deras fysiska
och psykiska hälsa samtidigt som deras människovärde
och deras rättigheter kränks på ett allvarligt sätt.
Utskottet vill särskilt framhålla betydelsen av att
konventionen inledningsvis, förutom till ILO:s egna
instrument, hänvisar till FN:s konvention om barns
rättigheter.
Utskottet ansluter sig i övrigt till regeringens
bedömning och föreslår att riksdagen godkänner ILO:s
konvention nr 182. Detta innebär att riksdagen bör
bifalla propositionen i den delen.
Övriga delar av propositionen
Som framgått ovan innehåller propositionen i
övriga delar en redovisning av ytterligare en
konvention, två rekommendationer och en deklaration.
Utskottet föreslår att propositionen i dessa delar
läggs till handlingarna.
Sammanfattning
I detta betänkande behandlar utskottet regeringens
proposition 2000/01:93 ILO:s konvention och
rekommendation om de värsta formerna av barnarbete
m.m., en med anledning av propositionen väckt motion
samt sju motioner från allmänna motionstiden hösten
2000 rörande privat arbetsförmedling och
personaluthyrning. Propositionen rör två olika ILO-
konventioner, tre rekommendationer, varav två
ansluter till konventionerna, och en deklaration.
Utskottet föreslår att riksdagen godkänner ILO:s
konvention (nr 182) om de värsta formerna av
barnarbete.
I fråga om ILO:s konvention (nr 181) och
rekommendation (nr 188) om privat arbetsförmedling
ansluter sig utskottet till regeringens bedömning
att Sverige inte för närvarande bör tillträda
konventionen.
I betänkandet lämnas också en redogörelse för
ILO:s rekommendation nr 189 om nya arbetstillfällen
i små och medelstora företag samt en av
Internationella arbetskonferensen antagen
deklaration om grundläggande rättigheter i
arbetslivet.
Samtliga i betänkandet behandlade motioner
avstyrks. Flertalet av de motioner som berör
personaluthyrning och privat arbetsförmedling
avstyrks med hänvisning till den pågående översyn av
bemanningsbranschen som en arbetsgrupp inom
Regeringskansliet, i samråd med arbetsmarknadens
parter, ansvarar för samt till de förhandlingar på
Europanivå som förs mellan arbetsmarknadens parter
om ett regelverk för personaluthyrningsbranschen.
I betänkandet finns åtta reservationer av
Moderaterna, Kristdemokraterna och Folkpartiet.
Propositionen
I propositionen 2000/01:93 föreslås att riksdagen
godkänner ILO:s konvention (nr 182) om de värsta
formerna av barnarbete.
Följdmotioner
Motion 2000/01:A12 av Elver Jonsson m.fl. (fp) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut.
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om de privata
arbetsförmedlingarnas roll på framtidens
arbetsmarknad.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att Sverige inte
bör tillträda ILO:s konvention (nr 181) om privat
arbetsförmedling i framtiden.
3. Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om behovet av
åtgärder för att skapa bättre
förutsättningar för små och
medelstora företag.
Motioner från allmänna motionstiden
Motion 2000/01:A252 av Helena Höij och Inger
Strömbom (kd) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att ta bort den s.k.
karensregeln i lagen (1993:440) om privat
arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om översynen av
bemanningsverksamheten.
Motion 2000/01:A257 av Cristina Husmark Pehrsson (m)
vari föreslås att riksdagen fattar följande beslut.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
att snarast utreda möjligheter för
arbetsförmedlingar, offentliga såväl som privata,
att arbeta på samma ekonomiska villkor i enlighet
med vad som i motionen anförs.
Motion 2000/01:A284 av Bengt Silfverstrand (s) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om reglering av
bemanningsföretagens verksamhet.
Motion 2000/01:A290 av Mikael Odenberg m.fl. (m)
vari föreslås att riksdagen fattar följande beslut.
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om bemanningsföretagens
betydelse för en flexibel arbetsmarknad.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om konkurrens på lika
villkor för bemanningsbranschen.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om Lernia
Personaluthyrning.
5. Riksdagen beslutar att upphäva karensreglerna i
lagen (1993:440) om privat arbetsförmedling och
uthyrning av arbetskraft.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om direktiven för en
kommande utredning om bemanningsföretagens
verksamhet.
Motion 2000/01:A293 av Monica Öhman och Birgitta
Ahlqvist (s) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om auktorisation av
bemanningsföretag.
Motion 2000/01:A309 av Bengt-Ola Ryttar (s) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om utvärdering av
personaluthyrningsbranschen.
Motion 2000/01:A713 av Carina Adolfsson Elgestam och
Lars Wegendal (s) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om en översyn av
anställningstryggheten vad gäller inhyrningsföretag
och uppsägning av tidigare anställda.
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
1. Konkurrensvillkor m.m.
Riksdagen avslår motionerna 2000/01:A252
yrkande 3 och 2000/01:A290 yrkandena 2 och 6.
Reservation 1 (m, kd, fp)
2. Privat arbetsförmedling
Riksdagen avslår motionerna 2000/01:A12 yrkande
1 och 2000/01:A257.
Reservation 2 (m, fp)
3. Karensregeln i arbetsförmedlingslagen
Riksdagen avslår motionerna 2000/01:A252
yrkande 2 och 2000/01:A290 yrkande 5.
Reservation 3 (m, kd)
4. Auktorisation m.m.
Riksdagen avslår motionerna 2000/01:A284,
2000/01:A293, 2000/01:A309 och 2000/01:A713.
5. Personaluthyrningens betydelse för en
flexibel arbetsmarknad
Riksdagen avslår motion 2000/01:A290 yrkande 1.
Reservation 4 (m, kd)
6. Lernia AB
Riksdagen avslår motion 2000/01:A290 yrkande 4.
Reservation 5 (m)
7. Konvention nr 181 om privat
arbetsförmedling
Riksdagen avslår motion 2000/01:A12 yrkande 2.
Reservation 6 (m, kd, fp)
8. Villkor för företag
Riksdagen avslår motion 2000/01:A12 yrkande 3.
Reservation 7 (m, kd) - motiv.
Reservation 8 (fp)
9. Godkännande av ILO:s konvention nr 182
m.m.
Riksdagen godkänner ILO:s konvention (nr 182) om
de värsta formerna av barnarbete. Därmed bifaller
riksdagen proposition 2000/01:93 i den delen.
Propositionen i övriga delar läggs till
handlingarna.
Stockholm den 3 maj 2001
På arbetsmarknadsutskottets vägnar
Sven-Erik Österberg
Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Sven-
Erik Österberg (s), Hans Andersson (v), Margareta
Andersson (c), Mikael Odenberg (m), Björn Kaaling
(s), Stefan Attefall (kd), Kent Olsson (m), Patrik
Norinder (m), Sonja Fransson (s), Camilla Sköld
Jansson (v), Maria Larsson (kd), Christel Anderberg
(m), Elver Jonsson (fp), Anders Karlsson (s),
Cinnika Beiming (s) och Claes-Göran Brandin (s).
Reservationer
Utskottets förslag till riksdagsbeslut och
ställningstaganden har föranlett följande
reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken
punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som
behandlas i avsnittet.
1. Konkurrensvillkor m.m. (punkt 1)
av Mikael Odenberg (m), Stefan Attefall (kd),
Kent Olsson (m), Patrik Norinder (m), Maria
Larsson (kd), Christel Anderberg (m) och Elver
Jonsson (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs under Ställningstagande i
reservation 1. Riksdagen bifaller därmed motionerna
2000/01:A252 yrkande 3 och 2000/01:A290 yrkandena 2
och 6.
Ställningstagande
I motionerna A252 yrkande 3 (kd) och A290 yrkandena
2 och 6 (m) behandlas frågor om bl.a. regelverk och
konkurrensvillkor för personaluthyrningsföretagen.
På flera håll i landet har arbetslösa hyrts ut
till företag genom s.k. lokala arbetscenter i
konkurrens med olika privata
personaluthyrningsföretag. Att kommuner,
arbetsförmedlingar, landsting och bolag som ägs av
stat och kommun på detta sätt hyr ut arbetskraft
skapar en osund konkurrens då skattemedel kan
misstänkas utnyttjas inom verksamheten. De
offentliga aktörerna kan dessutom ofta dra nytta av
arbetsmarknadspolitiska åtgärder på ett sätt som
diskriminerar bemanningsföretagen.
Som Riksdagens revisorer konstaterar i den av dem
i mars 2001 framlagda förstudien, Personaluthyrning
inom arbetsmarknadspolitiken - konkurrens-
aspekter (2001:15), förefaller den verksamhet som
bedrivs i lokala arbetscenter vara den verksamhet
där risken för konkurrenssnedvridande effekter är
störst. Vid kontakter med AMS hade dock framkommit
att verksamheten med lokala arbetscenter är under
avveckling. AMS hade också uppgivit att myndigheten
inte heller uppmuntrar start av nya lokala
arbetscenter inom ramen för aktivitetsgarantin, utan
i stället hänvisar till samarbete med
bemanningsföretag.
Vi ansluter oss till Revisorernas kritik av den
konkurrenssnedvridning som konstaterats i rapporten
och välkomnar AMS ändrade inställning till lokala
arbetscenter. Vi vill dock understryka vikten av att
de aktiviteter av detta slag som ännu finns kvar
avvecklas så snart som möjligt.
Det finns emellertid andra exempel på offentligt
finansierad verksamhet som konkurrerar med
uthyrningsföretagens affärsverksamhet på ett sätt
som kan ifrågasättas. På flera håll har t.ex.
arbetsförmedlingar startat verksamhet med så kallad
headhunting som utförs kostnadsfritt med
skattesubventioner. AMS förmedlar numera även
arbetslösa till korttidsanställningar genom att
anordna pooler där en arbetslös som söker arbete och
lyfter arbetslöshetsersättning knyts till en sådan
pool och sedan förmedlas till ett oftast
tidsbegränsat arbete. När den arbetslöse sedan
återigen blir arbetslös knyts han eller hon på nytt
till poolen och lyfter arbetslöshetsersättning osv.
Utbildning får den arbetslöse genom AMS som
arbetsmarknadsutbildning. AMS poolverksamhet
konkurrerar således med uthyrningsföretagens
affärsverksamhet men under helt andra ekonomiska
förutsättningar. Vi anser att verksamheten enligt de
nyss redovisade exemplen, liksom andra liknande
verksamheter, som bedrivs av AMS eller andra
offentliga aktörer, snarast bör upphöra.
Hösten 1999 tog riksdagen på förslag av
arbetsmarknadsutskottet (bet. 1999/2000:AU1, rskr.
83) initiativ till en översyn av
bemanningsbranschen. Initiativet grundade sig på en
socialdemokratisk motion där hela utgångspunkten
föreföll vara uppfattningen att bemanningsföretag är
ett sätt att kringgå arbetsmarknadens normala
spelregler och avtalskonstruktioner.
Vi anser i motsats till denna uppfattning att
bemanningsföretagen är en resurs på en alltför
stelbent och reglerad arbetsmarknad.
Bemanningsföretagen har gett ett stort antal
personer möjlighet att såväl erhålla ett arbete som
att få en inkörsport till en arbetsmarknad som de
annars skulle ha stått utanför. Vi anser därför att
översynen av personaluthyrningsbranschen i stället
bör syfta till att undanröja sådana regler som
snedvrider konkurrensen och försvårar
bemanningsföretagens verksamhet. Att införa
ytterligare lagar och regler är bara ägnat att
motverka flexibiliteten på arbetsmarknaden och
uppkomsten av nya jobb.
Med hänvisning till det anförda anser vi att
riksdagen med anledning av motionerna A252 yrkande 3
(kd) och A290 yrkandena 2 och 6 (m) bör tillkännage
för regeringen som sin mening vad vi anfört om
konkurrens och nya direktiv till den pågående
översynen av bemanningsbranschen.
2. Privat arbetsförmedling (punkt 2)
av Mikael Odenberg (m), Kent Olsson (m), Patrik
Norinder (m), Christel Anderberg (m) och Elver
Jonsson (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde
ha följande lydelse:
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs under Ställningstagande i
reservation 2. Riksdagen bifaller därmed motionerna
2000/01:A12 yrkande 1 och 2000/01:A257.
Ställningstagande
I början av 1990-talet införde den borgerliga
regeringen, trots starka protester från
Socialdemokraterna, möjligheten till privata
arbetsförmedlingar. Efter en trög start visar det
sig nu att det tillkommer fler och fler privata
företag som verkar inom arbetsförmedlings- och
personaluthyrningsområdet. Framför allt är det
företag som har specialiserat sig på förmedling av
arbetskraft inom ett visst yrkes- eller
kompetensområde som etableras. Genom dessa företag
har arbetsförmedlingsområdet tillförts en ökad
mångfald samtidigt som initiativ och ansvar allt mer
har flyttats från stora offentliga system till
individen.
Enligt vår mening utgör de företag som i dag
arbetar med personaluthyrning och arbetsförmedling
mycket goda exempel på att lagen fungerar som det
var tänkt och att vi fått fler alternativ på
arbetsförmedlingsområdet som gynnar både
arbetsgivare och arbetstagare. De privata
arbetsförmedlingarna måste därför få finnas kvar och
utvecklas.
Trots den positiva utvecklingen finns det alltjämt
villkor för arbetsförmedlingsområdet som missgynnar
de privata arbetsförmedlarna i förhållande till de
offentliga. Exempelvis är det enligt 6 § lagen
(1993:440) om privat arbetsförmedling och uthyrning
av arbetskraft förbjudet att ta betalt av
arbetssökande eller arbetstagare. När det är fråga
om privat arbetsförmedling medför bestämmelsen att
det är arbetsgivaren som blir tvungen att betala för
förmedlingstjänsten. Detta innebär samtidigt att det
uppstår en osund konkurrens mellan den offentliga
arbetsförmedlingen som finansieras av skattemedel
och de privata arbetsförmedlingarna där
arbetsgivarna tvingas stå för driftskostnaderna.
Att på detta sätt värna ett monopol kan inte ligga
i den arbetssökandes intresse. I stället borde
privata arbetsförmedlingar välkomnas. Vi vill därför
både se fler privata arbetsförmedlingar, som
ytterligare kan öka valfriheten för den enskilde,
och en utjämning av villkoren för de offentliga och
privata arbetsförmedlingarna.
Med hänvisning till det anförda anser vi att
riksdagen med anledning av motionerna A12 yrkande 1
(fp) och A257 (m) bör tillkännage för regeringen som
sin mening vad vi anfört om privat arbetsförmedling.
3. Karensregeln i arbetsförmedlingslagen
(punkt 3)
av Mikael Odenberg (m), Stefan Attefall (kd),
Kent Olsson (m), Patrik Norinder (m), Maria
Larsson (kd) och Christel Anderberg (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 3 borde
ha följande lydelse:
3. Riksdagen dels, med bifall till motionerna
2000/01:A252 yrkande 2 och 2000/01:A290 yrkande
5, antar det av utskottet under
Ställningstagande i reservation 3 framlagda
förslaget till lag om ändring i lagen
(1993:440) om privat arbetsförmedling och
uthyrning av arbetskraft, dels beslutar att
lagändringen skall träda i kraft den 1 juli
2001.
Ställningstagande
I 4 § andra punkten lagen (1993:440) om privat
arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft finns
den s.k. karensregeln som innebär att en
arbetstagare som har sagt upp sig från en
anställning och tar anställning hos en arbetsgivare
som hyr ut arbetskraft inte får hyras ut till sin
förre arbetsgivare tidigare än sex månader efter det
att anställningen hos denne upphörde.
Karensregeln drabbar, enligt Svenska
Personaluthyrnings- och Rekryteringsförbundet
(SPUR), särskilt anställda som kommer från offentlig
sektor. Framför allt är det kvinnor som blir
lidande. Att vara förbjuden att under sex månader
arbeta inom landstinget, som nästan har monopol på
sjukvårdande verksamhet, är en stor nackdel för den
enskilde. För många arbetstagare innebär det, på
grund av bristande ekonomiska möjligheter, att de i
praktiken inte har möjligheter att utnyttja den
självklara rätten att själva få välja vilken
arbetsgivare de vill arbeta för. Vi anser därför att
karensregeln är obefogad och att den skall
avskaffas.
Med hänvisning till det anförda anser vi att
riksdagen med anledning av motionerna A252
yrkande 2 (kd) och A290 yrkande 5 (m) bör
upphäva den s.k. karensregeln i 4 § andra
punkten lagen (1993:440) om privat
arbetsförmedling och uthyrning av
arbetskraft. 4 § får därmed följande
lydelse; "Arbetsgivare som bedriver
uthyrning av arbetskraft får inte genom
villkor i avtal eller på något annat sätt
hindra arbetstagare att ta anställning hos
beställare för vilka de utför eller utfört
arbete". Vi föreslår att lagändringen skall
träda i kraft den 1 juli 2001.
4. Personaluthyrningens betydelse för en
flexibel arbetsmarknad (punkt 5)
av Mikael Odenberg (m), Stefan Attefall (kd),
Kent Olsson (m), Patrik Norinder (m), Maria
Larsson (kd) och Christel Anderberg (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 5 borde
ha följande lydelse:
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs under Ställningstagande i
reservation 4. Riksdagen bifaller därmed motion
2000/01:A290 yrkande 1.
Ställningstagande
Huvudprincipen på den svenska arbetsmarknaden var
länge att personal var livstidsanställd i ett enda
företag. Lagstiftning, avtal och sedvänja på
arbetsmarknaden byggde på detta. Sedan det svenska
arbetsförmedlingsmonopolet upphörde 1993 har det
emellertid skett en snabb expansion av
bemanningsbranschen.
Att det bland arbetsgivarna finns ett stort behov
av de tjänster som bemanningsföretagen har att
erbjuda framgår inte minst av att branschen under de
senaste åren haft en årlig tillväxt på omkring 50 %.
Det stora antalet sysselsatta och den snabba
tillväxtökningen tyder också på att det bland
arbetstagarna finns en utbredd vilja att arbeta för
något av de många personaluthyrningsföretagen.
Alla typer av företag, små som stora, skaffar sig
i dag tillfällig hjälp. Orsakerna till varför det
enskilda företaget anlitar inhyrd arbetskraft
varierar. För de företag som är verksamma inom
branscher där det är svårt att lång tid i förväg
förutse växlingar i personalbehov ökar behovet och
efterfrågan på t.ex. konsulter som vid rätt
tillfälle kan erbjuda rätt kunskap. På samma sätt
leder ett företags strävan efter koncentration på
kärnområden till att efterfrågan på extern kompetens
ökar. Möjligheten att anlita arbetskraft för just
den tid och just det ändamål som behövs innebär
stora fördelar i form av ökad flexibilitet för
företagen. Särskilt de små företagen får dessutom en
trygghet i att de kan anlita tillfällig arbetskraft
i samband med frånvaro på grund av sjukdom,
föräldraledighet och liknande.
På samma sätt som för företagen varierar orsakerna
bland arbetstagarna att de väljer att arbeta i ett
bemanningsföretag. Många uppskattar den omväxling
och flexibilitet som denna typ av företag erbjuder.
Bland arbetstagarna framhålls även goda möjligheter
att bredda sin kompetens och att träffa och lära
känna olika människor som skäl för att de valt att
arbeta i bemanningsbranschen. För andra innebär
arbetet i ett bemanningsföretag en väg mot fast
anställning. Inte minst för många invandrare har
bemanningsföretagen inneburit en möjlighet att ta
sig in på arbetsmarknaden.
Det anförda visar att bemanningsföretagen ger
uttryck för en ny syn på arbete och företagande.
Eftersom det är svårt att veta vad morgondagen för
med sig väljer såväl arbetsgivare som arbetstagare
mer flexibla lösningar. Detta medför frihet för båda
parter, utan att ge avkall på krav om grundtrygghet
och rättigheter. Samtidigt bidrar
bemanningsföretagens flexibla lösningar och
arbetsförmedlande funktion till borttagande av
flaskhalsar i produktionen och därmed till betydande
samhällsekonomisk nytta.
Med hänvisning till det anförda anser vi att
riksdagen med anledning av motion A290 yrkande 1 (m)
bör tillkännage för regeringen som sin mening vad vi
anfört om personaluthyrningens betydelse för en
flexibel arbetsmarknad.
5. Lernia AB (punkt 6)
av Mikael Odenberg (m), Kent Olsson (m), Patrik
Norinder (m) och Christel Anderberg (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 6 borde
ha följande lydelse:
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs under Ställningstagande i
reservation 5. Riksdagen bifaller därmed motion
2000/01:A290 yrkande 4.
Ställningstagande
Lernia AB är en helstatlig koncern som bedriver
bemanningsverksamhet inom ramen för det helägda
dotterbolaget Lernia Personaluthyrning. Även om
Lernia Personaluthyrning formellt är fristående inom
koncernen går det inte att bortse från den
offentliga, skattefinansierade kopplingen.
Vi anser att det inte finns någon anledning att ha
en statligt ägd verksamhet som sysslar med
arbetsmarknadsutbildning och personaluthyrning.
Verksamheten snedvrider konkurrensen och bör därför
upphöra.
Med hänvisning till det anförda anser vi att
riksdagen med anledning av motion A290 yrkande 4 (m)
bör tillkännage för regeringen som sin mening vad vi
anfört om Lernia AB.
6. Konvention nr 181 om privat arbetsförmedling
(punkt 7)
av Mikael Odenberg (m), Stefan Attefall (kd),
Kent Olsson (m), Patrik Norinder (m), Maria
Larsson (kd), Christel Anderberg (m) och Elver
Jonsson (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 7 borde
ha följande lydelse:
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs under Ställningstagande i
reservation 6. Riksdagen bifaller därmed motion
2000/01:A12 yrkande 2.
Ställningstagande
Regeringen föreslår i propositionen att Sverige för
närvarande inte bör tillträda konventionen (nr 181)
om privat arbetsförmedling. Vi instämmer i detta men
anser dessutom att det inte heller i framtiden bör
vara aktuellt med något svenskt tillträde till
konventionen.
Som vi anfört ovan i reservation 2 har det, efter
det att lagen ändrades så att det blev möjligt med
privata arbetsförmedlingar, startats en lång rad
privata företag som bedriver arbetsförmedlings- och
personaluthyrningsverksamhet. Den mycket goda
tillväxt som dessa företag har haft är ett gott
betyg och visar att lagen fungerar som det var
tänkt. Genom de nya företagen har vi även fått en
mångfald på arbetsförmedlingsområdet som gynnar både
arbetsgivare och arbetstagare. Vi anser därför att
det är en självklarhet att de privata
arbetsförmedlingarna måste få finnas kvar och
utvecklas.
ILO-konventionen (nr 181) skulle genom sitt
strikta regelverk allvarligt försvåra arbetet för de
privata arbetsförmedlingarna och i stora delar
innebära en återgång till den situation som rådde
före 1993 års lagändring. Av den anledningen anser
vi att Sverige inte heller i framtiden bör tillträda
konventionen.
Med hänvisning till det anförda anser vi att
riksdagen med anledning av motion A12 yrkande 2 (fp)
bör tillkännage för regeringen som sin mening vad vi
anfört om ett svenskt tillträde till ILO:s
konvention nr 181 om privat arbetsförmedling.
7. Villkor för företag (punkt 8, motiveringen)
av Mikael Odenberg (m), Stefan Attefall (kd),
Kent Olsson (m), Patrik Norinder (m), Maria
Larsson (kd) och Christel Anderberg (m).
Ställningstagande
ILO:s rekommendationer om små och medelstora företag
är mycket allmänt hållna för att de skall kunna
användas i samtliga ILO:s medlemsländer, vilka är
mycket olika till sin samhällsuppbyggnad och
utvecklingsnivå. Vi instämmer i att rekommendationen
innehåller målsättningar som är värda att
understödja.
I Sverige lämnar regeringens politik för att
främja företagande i små och medelstora företag
åtskilligt i övrigt att önska. Detta förhållande
rättas emellertid inte till med hjälp av
internationella konventioner, utan genom ett byte av
regering i Sverige.
8. Villkor för företag (punkt 8)
av Elver Jonsson (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 8 borde
ha följande lydelse:
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs under Ställningstagande i
reservation 8. Riksdagen bifaller därmed motion
2000/01:A12 yrkande 3.
Ställningstagande
Regeringen förklarar i propositionen att den anser
att ILO:s rekommendation (nr 189) om nya
arbetstillfällen i små och medelstora företag inte
bör föranleda Sverige att vidta några åtgärder.
Folkpartiet delar inte denna uppfattning.
Till skillnad från regeringen anser Folkpartiet
att Sverige måste ha en mer offensiv
företagarpolitik som ger fler företag möjlighet att
växa. Politiken måste ha som huvudsyftet underlätta
för företagandet och att minska antalet krångliga
regler för företagen. Ett utomordentligt sätt att
uppnå detta vore bl.a. att fullt ut genomföra de
utmärkta förslag som Småföretagsdelegationen
föreslog, något som Folkpartiet länge har krävt.
Tyvärr har regeringen inte hörsammat dessa förslag
till åtgärder.
Det av regeringen redan påbörjade arbetet med
förenkling av bl.a. skattelagstiftningen har till
och med "gått i stå". Även regeringens arbete med en
minskning och förenkling av andra regelverk går
trögt. På viktiga områden, som t. ex. inom
sjukvården, har nya lagar införts som tvärtom hämmat
framväxten av ny företagsamhet.
Folkpartiet har i åtskilliga riksdagsmotioner
presenterat förslag om hur det skulle gå att få fart
på företagandet och stimulera främst de små och
medelstora företagen. Förslagen omfattar såväl
skattelättnader som regelförenklingar och
avregleringar. Senast Folkpartiet presenterade
sådana förslag var i samband med 2001 års vårbudget.
Folkpartiet delar därför inte regeringens syn om
att inget mer behöver göras med anledning av
rekommendationen. Jag anser att riksdagen med
anledning av motion A12 yrkande 3 (fp) bör
tillkännage för regeringen som sin mening vad vi
anfört med anledning av ILO:s rekommendation nr 189
om nya arbetstillfällen i små och medelstora
företag.