I detta betänkande behandlas dels ett antal motioner
från allmänna motionstiden 2000 som bl.a. gäller
krav på förändringar av den arbetsrättsliga
lagstiftningen samt olika frågor som rör
lönebildning, dels en skrivelse 1999/2000:146 från
regeringen som avser en utvärdering av
anställningsformen överenskommen visstidsanställning
jämte med anledning av skrivelsen väckta motioner.
Utskottet avstyrker alla motioner med ett undantag.
I fråga om lönebildningen hänvisar utskottet till
att riksdagen för mindre än ett år sedan tog
ställning till en proposition i denna fråga. Övriga
motioner avstyrks huvudsakligen med motiveringen att
man inte bör föregripa resultatet av ett antal
utredningar som för närvarande pågår på det
arbetsrättsliga området. Med anledning av en motion
om en lagstadgad rätt till politisk information och
opinionsbildning på arbetsplatsen anser utskottet
att frågan bör övervägas av en utredning eller på
annat sätt som regeringen finner lämpligt. Vidare
anser utskottet att regeringen bör undersöka
möjligheten att i SCB:s arbetskraftsundersökningar
(AKU) ta in uppgifter om förekomsten av
anställningsformen överenskommen
visstidsanställning. Utskottet föreslår att
regeringens skrivelse läggs till handlingarna.
I betänkandet finns 16 reservationer och tre
särskilda yttranden av Moderaterna,
Kristdemokraterna, Vänsterpartiet, Centerpartiet,
Folkpartiet och Miljöpartiet. I gemensamma
reservationer av Moderaterna, Kristdemokraterna,
Centerpartiet och Folkpartiet framförs krav på en
genomgripande reformering och modernisering av den
arbetsrättsliga lagstiftningen samt att det införs
en proportionalitetsregel i fråga om stridsåtgärder
och ett förbud mot sympatiåtgärder. Dessa partier
motsätter sig att det görs en översyn av frågan om
en lagstadgad rätt till politisk information och
opinionsbildning på arbetsplatsen och föreslår i
stället att den berörda motion avslås
.
Motioner från allmänna
motionstiden
2000/01:Ub807 av Ewa Thalén Finné m.fl. (m) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om arbetsrätten i
Skåne.
2000/01:T211 av Kenth Skårvik m.fl. (fp) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
18. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag så att stuverimonopolet kan avvecklas.
2000/01:T642 av Per-Richard Molén m.fl. (m) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om stuveriverksamhet.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ILO-konvention 137.
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om sjöfarten och den
svenska arbetsmarknaden.
2000/01:N323 av Eva Flyborg m.fl. (fp) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en modernisering av
arbetsmarknadslagarna.
2000/01:A208 av Bengt Silfverstrand och Ronny
Olander (s) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut: Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen anförs om
rätten till politisk information och
opinionsbildning på arbetsplatsen.
2000/01:A218 av Hans Andersson m.fl. (v) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om heltid som norm.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs kring omvandling av
tillfälliga jobb till tillsvidareanställningar.
2000/01:A227 av Mikael Odenberg m.fl. (m) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om betydelsen av att
lönebildningen sker så decentraliserat som möjligt.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om statsmakternas
ansvar för lönebildningens funktionssätt.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om vikten av
lönespridning och belöning av kunskap.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behoven av sänkta
reservationslöner.
6. Riksdagen beslutar att införa en allmän
obligatorisk arbetslöshetsförsäkring i enlighet med
vad som anförs i motionen.
7. Riksdagen beslutar att införa regler om
proportionalitet i medbestämmandelagen i enlighet
med vad som anförs i motionen.
8. Riksdagen beslutar att avskaffa rätten till
sympatiåtgärder i enlighet med vad som anförs i
motionen.
2000/01:A231 av Lena Sandlin-Hedman och Ingemar
Josefsson (s) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut: Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen anförs om
utbildning av nya företagare för att undvika
konflikter på arbetsmarknaden som grundas i
okunskap.
2000/01:A256 av Matz Hammarström m.fl. (mp) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av att
utreda hur användandet av tillfälliganställningar i
samhället kan minskas.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en utredning och
översyn av trygghetssystemen för
tillfälliganställda.
2000/01:A263 av Elver Jonsson m.fl. (fp) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
23. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av en
reformerad arbetsrätt.
24. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till ett borttagande av vetorätten vid
entreprenader samt att den s.k. lex Britannia skall
slopas.
25. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av en
parlamentarisk utredning av arbetsrätten.
2000/01:A266 av Lena Sandlin-Hedman och Ingemar
Josefsson (s) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut: Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen anförs om
åtgärder mot ofrivilliga tillfälliga anställningar.
2000/01:A278 av Stefan Attefall m.fl. (kd) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om lönebildningen.
20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om Medlingsinstitutets
arbetsuppgifter och roll i lönebildningen.
21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ansvaret för
lönestatistiken.
22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en moderniserad
arbetsrätt.
23. Riksdagen beslutar att möjligheten till
provanställning förlängs till tolv månader.
24. Riksdagen beslutar att ändra tiden för
arbetsgivares skyldighet att återanställa till sex
månader.
25. Riksdagen beslutar att visstidsanställning vid
arbetsanhopning bör tillåtas upp till två år.
26. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
lagförslag som innebär att stridsåtgärder skall vara
proportionerliga.
27. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
lagförslag om att sympatiåtgärder inte skall
tillåtas som instrument vid
arbetsmarknadskonflikter.
28. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av ökad
information om gällande regler på arbetsrättens
område.
2000/01:A701 av Gunnar Axén (m) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen beslutar
att avskaffa lagen (1976:580) om medbestämmande i
arbetslivet.
2000/01:A702 av Carina Hägg (s) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att också psykologiska test
uppmärksammas vid översyn av den personliga
integriteten i arbetslivet.
2000/01:A703 av Karin Pilsäter (fp) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att 3 § lagen om
anställningsskydd bör ändras så att regeln om dubbel
anställningstid tas bort.
2000/01:A704 av Margit Gennser (m) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om förändringar av
lagen om anställningsskydd (LAS) för att minska
diskrimineringen av den äldre arbetskraften.
2000/01:A707 av Lisbeth Staaf-Igelström och Lennart
Axelsson (s) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut: Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen anförs om
översyn av den arbetsrättsliga lagstiftningen i
syfte att stärka de fackligt förtroendevaldas
ställning på arbetsmarknaden.
2000/01:A710 av Mikael Odenberg m.fl. (m) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till en förenklad och individualiserad
arbetsrättslig lagstiftning i enlighet med vad som
anförs i motionen.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om den negativa
föreningsrätten på arbetslivsområdet.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om tillämpning av
kollektivavtal.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om modernisering av
konfliktreglerna.
5. Riksdagen beslutar att avskaffa Arbetsdomstolen
i enlighet med vad som anförs i motionen.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om den svenska
arbetsrättsliga hållningen i EU.
2000/01:A711 av Birgitta Ahlqvist och Lennart
Klockare (s) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut: Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen anförs om
medlyssning på call-center-företag.
2000/01:A714 av Barbro Feltzing m.fl. (mp) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en
parlamentarisk utredning för att komma till rätta
med tystnaden på våra arbetsplatser.
2. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en
utredning om en ändring i medbestämmandelagen.
2000/01:A715 av Ronny Olander och Britt-Marie
Lindkvist (s) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut: Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen anförs om
drogtester i arbetslivet.
2000/01:A716 av Anders Ygeman (s) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut: Riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om utökat medbestämmande.
Motioner med anledning av
regeringens skrivelse 1999/2000:146
2000/01:A6 av Mikael Odenberg m.fl. (m) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag
om borttagande av begränsningsreglerna i
anställningsformen överenskommen
visstidsanställning.
2000/01:A7 av Hans Andersson m.fl. (v) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att avskaffa
anställningsformen överenskommen visstidsanställning
(ÖVA).
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om åtgärder mot
missbruk av visstidsanställningar.
Elanders Gotab, Stockholm 2001
Utskottets överväganden
1 Bakgrund
Den nuvarande arbetsrättsliga lagstiftningen tillkom
efter ett omfattande reformarbete under 1970-talet.
Under perioden tillkom bl.a. anställningsskyddslagen
(LAS) och medbestämmandelagen (MBL). En ny
anställningsskyddslag infördes 1982. Dessa lagar är
alltjämt gällande men de har under åren varit
föremål för olika utredningar som i sin tur lett
till ett antal regelförändringar.
I oktober 1996 överlämnade regeringen till
riksdagen propositionen (1996/97:16) En arbetsrätt
för ökad tillväxt. I propositionen föreslogs vissa
ändringar i anställningsskyddslagen och lagen om
anställningsfrämjande åtgärder (främjandelagen).
Ändringarna i anställningsskyddslagen innebar
följande.
Avvikelser från anställningsskyddslagen genom
kollektivavtal fick göras i samma utsträckning som
tidigare. Beträffande vissa regler slopades dock
kravet på att kollektivavtalet skall ha slutits
eller godkänts av central arbetstagarorganisation om
det mellan parterna i andra frågor gäller eller
brukar gälla kollektivavtal på central nivå.
Den regel som krävde medgivande av central
arbetstagarorganisation i varje enskilt fall för
uppsägning av äldre arbetstagare som innebar
avvikelse från lagens turordningsregler upphävdes.
En ny anställningsform - överenskommen
visstidsanställning - infördes. Anställningsformen
innebär följande.
Avtal om överenskommen visstidsanställning får
beträffande en och samma arbetstagare omfatta högst
tolv månader under tre år. Ett företag eller
verksamhet får träffa avtal om överenskommen
visstidsanställning beträffande en och samma
arbetstagare för sammanlagt högst arton månader
under tre år. En arbetsgivare får samtidigt ha högst
fem arbetstagare med överenskommen
visstidsanställning.
Den tid under vilken företrädesrätt till
återanställning gäller förkortades från ett år till
nio månader. Den tid inom vilken en arbetstagare
skall ha varit anställd mer än tolv månader för att
ha företrädesrätt utsträcktes från två till tre år.
Uppsägningstiderna sattes i relation till
anställningstidens längd och inte som tidigare även
till arbetstagarens ålder.
En begränsning för vikariatsanställningar
infördes. En arbetstagare får vara anställd på
vikariat sammanlagt högst tre år under en
femårsperiod. Om denna period överskrids övergår
anställningen i en tillsvidareanställning.
En arbetstagare som har en deltidsanställning och
som till sin arbetsgivare anmält att han eller hon
vill ha en anställning med högre
sysselsättningsgrad, dock högst heltid, skall under
vissa förutsättningar ha företrädesrätt till en
sådan anställning.
Ändringarna i främjandelagen innebar att
föreskrifterna om s.k. äldreavgångar och om
inskränkningar i rätten att sluta avtal om
anställning för begränsad tid upphävdes.
Riksdagen godtog regeringens förslag (bet.
1996/97:AU5 och rskr. 1996/97:107). På
arbetsmarknadsutskottets förslag beslutades att en
referensgrupp skulle tillsättas med uppgift att
kontinuerligt utvärdera den nya anställningsformen
överenskommen visstidsanställning. Ändringarna i
anställningsskyddslagen och främjandelagen trädde i
kraft i huvudsak den 1 januari 1997. Dock trädde
reglerna om avvikelser från anställningsskyddslagen
genom kollektivavtal i kraft den 1 juli 1997 och
regeln om tidsgräns för vikariat den 1 januari 2000.
Regeringen har i den inledningsvis angivna
skrivelsen lämnat en redogörelse för
referensgruppens arbete och vilka slutsatser den
kommit fram till. Skrivelsen behandlas nedan i
avsnitt 4.
Under våren 2000 överlämnade regeringen till
riksdagen propositionen 1999/2000:32 Lönebildning
för full sysselsättning. Förslaget, som riksdagen
ställde sig bakom (bet. 1999/2000:AU5 och rskr.
1999/2000:149), innebar i korthet följande.
Från och med den 1 juni 2000 har det tillskapats
en ny myndighet, Medlingsinstitutet. Samtidigt har
Statens förlikningsmannaexpedition avvecklats.
Medlingsinstitutets uppgift är att medla i
arbetstvister och verka för en väl fungerande
lönebildning. Medlingsinstitutet skall agera tidigt
bl.a. genom att kalla parterna till överläggningar
eller på annat sätt informera sig om kommande eller
pågående avtalsförhandlingar. Efter samtycke från
parterna kan Medlingsinstitutet utse
förhandlingsledare eller medlare. Om det finns risk
för stridsåtgärder eller om sådana redan har
påbörjats skall institutet kunna utse medlare även
utan samtycke från parterna. Det gäller dock inte om
parterna är bundna av ett registrerat avtal liknande
det s.k. Industriavtalet. Förslaget innebar också
att varseltiden för stridsåtgärder förlängdes från
sju dagar till sju arbetsdagar. Om det främjar en
god lösning av tvisten får Medlingsinstitutet skjuta
upp varslade stridsåtgärder i högst 14 dagar. En
part som underlåter att varsla kan bli skyldig att
betala en varselavgift till staten. En part som
vidtar en stridsåtgärd i strid mot institutets
beslut kan tvingas betala förhöjd varselavgift.
Medlingsinstitutet skall också årligen publicera en
rapport om löneutvecklingen, och fr. o. m. den 1
januari 2001 blir institutet ansvarigt för den
officiella lönestatistiken.
I samband med behandlingen av propositionen
föreslog utskottet med anledning av motioner väckta
av Moderaterna, Kristdemokraterna, Centerpartiet,
Folkpartiet och Miljöpartiet att det skulle införas
ett förbud i medbestämmandelagen mot stridsåtgärder
mot enmans- och familjeföretag motsvarande vad som
gällde under år 1994. Förbudet skulle gälla från den
1 juni 2000. Riksdagen ställde sig bakom förslaget.
Regeringen överlämnade under våren 2000 också
propositionen 1999/2000:87 Obligatorisk
mammaledighet i vilken föreslogs en ändring i
föräldraledighetslagen. Riksdagen antog förslaget
(bet. 1999/2000:AU8 och rskr. 1999/2000:231) som
innebär att föräldraledighetslagen ändrades på så
sätt att två veckor skall vara obligatoriska av den
i lagen föreskrivna mammaledigheten om totalt 14
veckor i samband med förlossning.
Under hösten 2000 lade regeringen i proposition
1999/2000:144 Undantag från turordningen fram ett
förslag om ändrade turordningsregler. Propositionen
var föranledd av en begäran från riksdagen
(1998/99:AU8 och rskr. 1998/99:179). Vid
behandlingen av regeringens förslag ställde sig
utskottet i stället bakom en motion av företrädare i
utskottet för Miljöpartiet, Moderaterna,
Kristdemokraterna, Centerpartiet och Folkpartiet,
vilken väckts med anledning av propositionen och som
innehöll ett i förhållande till propositionen i viss
mån avvikande förslag (bet. 2000/01:AU4). Utskottet
föreslog att 22 § anställningsskyddslagen skulle
ändras så att arbetsgivare med högst 10 arbetstagare
får göra undantag från turordningen för totalt två
personer som enligt arbetsgivarens bedömning är av
särskild betydelse för den fortsatta verksamheten.
Riksdagen ställde sig bakom förslaget och
förändringarna trädde i kraft den 1 januari 2001
(rskr. 2000/01:3). Samtidigt med denna proposition
behandlade utskottet ett förslag från regeringen i
den s.k. IT-propositionen 1999/2000:86 som rörde det
s.k. driftsenhetsbegreppet i 22 §
anställningsskyddslagen. Förslaget innebar att
enbart den omständigheten att en arbetstagare har
sin arbetsplats i bostaden inte skall medföra att
arbetsplatsen utgör en egen driftsenhet. Riksdagen
antog förslaget.
2 Lönebildning m.m.
Utskottets förslag i korthet
I detta avsnitt behandlar utskottet ett antal
motioner som i huvudsak avser frågor om
lönebildning. Utskottet avstyrker samtliga
motioner med hänvisning bl.a. till att
riksdagen förra våren behandlade en
proposition om dessa frågor.
Moderaterna konstaterar i kommittémotion A227 att
den nuvarande lönebildningen inte fungerar. Under
andra halvan av 1990-talet har de genomsnittliga
lönekostnadsökningarna fortsatt att vara högre än i
omvärlden. Det nuvarande systemet saknar nödvändig
flexibilitet och anpassningsförmåga. Problemen med
flaskhalsar tilltar och den regionala obalansen är
betydande. Enligt Moderaterna bidrar lönebildningen
i alltför liten utsträckning till att skapa balans
mellan olika delar av arbetsmarknaden och till att
underlätta företagens rekrytering.
Moderaterna anser inte att det finns något
"generellt utrymme" för löneökningar. Enligt
Moderaterna är det bara ökad produktivitet som
skapar utrymme för ökade löner. Dessa
produktionsökningar kan inte fastställas i förväg
och de varierar i högsta grad mellan olika branscher
och olika företag. Lönebildningen bör därför ske så
decentraliserat som möjligt (yrk. 1).
Moderaterna anser också att det är viktigt att
hålla en absolut rågång mot statlig inkomstpolitik.
Det går inte att skylla hela ansvaret för
lönebildningen på arbetsmarknadens parter. Enligt
Moderaterna bestämmer staten i alla avgörande
hänseenden förutsättningarna för lönebildningen,
såväl genom sin ekonomiska politik i stort som genom
bl.a. skatte-, närings- och utbildningspolitik samt
lagstiftning (yrk. 2).
För att förbättra lönebildningen föreslår
Moderaterna följande.
Skattesystemet måste reformeras. Inget
förhandlingssystem kan fungera om staten genom ökat
skatteuttag lägger beslag på allt det utrymme som
produktivitetsökningen skapar.
Kunskap och hårt arbete måste löna sig bättre. I
Sverige ligger lönestegen för många yrkesområden
"platt på marken". Ingångslönerna, även för dem som
saknar erfarenhet, är höga. Det leder till att många
utestängs från arbete, vilket inte minst kommit att
drabba ungdomar, invandrare och arbetshandikappade.
Samtidigt får de som har arbete otillräckliga
incitament till förkovran och ytterligare
arbetsinsatser. Lönestrukturen påverkas alltför lite
av utbud och efterfrågan, vilket lett till lägre
sysselsättning och högre arbetslöshet. Det blir
svårt att motivera ungdomar, särskilt dem som kommer
från arbetarhem utan studievana, till uppoffrande
studier som inte förefaller att löna sig. Premien
för högre studier är alldeles för låg på den svenska
arbetsmarknaden (yrk. 4).
Reservationslönerna måste minskas. Det problem som
uppkommer vid för höga reservationslöner är att den
enskilde blir mindre benägen att acceptera de
arbeten som erbjuds. Söktiderna när den arbetslöse
letar efter arbete förlängs och rörligheten minskar
på arbetsmarknaden (yrk. 5).
Arbetslöshetsförsäkringen bör förändras. Den
nuvarande försäkringen har en negativ inverkan på
lönebildningen. Orsaken är främst att systemet har
förlorat sin karaktär av omställningsförsäkring.
Försäkringen har alltmer kommit att anta formen av
någon sorts medborgarlön för "insiders" på
arbetsmarknaden. Det bör därför införas en allmän
och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring med en s.k.
bortre parentes. Den skall vara utformad så att den
ger alla arbetslösa rimliga möjligheter att under en
omställningstid söka arbete eller förbättra sina
kunskaper genom utbildning (yrk. 6).
Konfliktreglerna måste ändras. Moderaterna anser
att de nuvarande konfliktreglerna är förlegade. Det
finns inte någon rimlig balans mellan parterna.
Moderaterna anser därför att det bör införas någon
form av proportionalitetsprincip i
medbestämmandelagen. Det innebär att en
stridsåtgärds omfattning skall stå i proportion både
till den skada som drabbar motparten och till syftet
med åtgärden. Vidare bör det införas ett förbud mot
sympatiåtgärder (yrk. 7 och 8).
I kommittémotion A710 (yrk. 4) framställer
Moderaterna ett krav på modernisering av
konfliktreglerna i enlighet med de förändringar som
föreslås i motion A227.
Moderaterna hävdar i kommittémotion T642 att svensk
rederinäring under senare år utsatts för konflikter
och konflikthot i stor omfattning. Detta har enligt
Moderaterna drabbat såväl rederierna som svensk
industri på ett orimligt sätt. Moderaterna anser
därför att möjligheten till sympatiblockader måste
begränsas samt att den s.k. Lex Britannia skall
avskaffas (yrk. 11 delvis).
I motion A278 framför Kristdemokraterna synpunkter
på lönebildningen. Partiet beskriver ett antal
"tillväxtfällor" på den svenska arbetsmarknaden:
- Den i internationell jämförelse låga andelen
anställda inom den privata sektorn, vilket leder
till svag dynamik och undergräver möjligheten till
nya sysselsättningstillfällen.
- Den låga rörligheten på arbetsmarknaden som
resulterar i flaskhalsar och bl.a. orsakas av de
höga skattekilarna och den sammanpressade
lönestrukturen; lönebildningen bör bättre spegla
tillgång och efterfrågan.
- Det förhållandet att utbildning lönar sig dåligt i
Sverige; större hänsyn måste tas till kompetens,
kunnande, prestation och ansvar, vilket innebär att
lönebildningen i ökad utsträckning bör ske på det
lokala planet och vara mer individuellt inriktad.
- De höga anställningströsklarna, som är ett problem
för både individer och företag; för individen
innebär det att det ibland inte lönar sig att
arbeta, för företagen innebär höga ingångslöner, hög
skatt och vissa arbetsrättsliga regler att man drar
sig för att anställa personer med låg utbildning och
begränsad erfarenhet.
I motionen (yrk. 19) anges de punkter som enligt
Kristdemokraterna främjar en sund lönebildning:
- Stabila ekonomisk-politiska ramar som främjar
ansvar hos parterna, företagen och de anställda.
Ingen statlig inkomstpolitik.
- Sänkt skatt på arbete för alla för att uppmuntra
arbete, utbildning, kompetensutveckling och ansvar.
- Obligatorisk arbetslöshetsförsäkring som i högre
grad finansieras genom avgifter från de försäkrade.
- Vinstdelningssystem för de anställda.
- Bättre löneutveckling inom bristyrken.
- Översyn av lagregleringen av kollektivavtalen för
att öka den enskildes rättigheter.
- Ökad löneflexibilitet vad avser ungdomar.
Enligt Kristdemokraterna har arbetsmarknadens parter
det direkta ansvaret för lönebildningen. Med
lagstiftning och institutionella ramar kan staten
skapa förutsättningar för en bättre lönebildning.
Kristdemokraterna anser därför att utvecklingen av
den tidigare förlikningsmannaexpeditionen till ett
medlingsinstitut kan vara något positivt.
Medlingsinstitutet bör bl.a. verka för samordnade
avtalsperioder samt ge råd och stöd till
arbetsmarknadens parter för att främja en
samhällsekonomiskt sund lönebildning. Vid konflikter
skall Medlingsinstitutet kunna agera som medlare
genom att i samråd med parterna utse medlare som har
förtroende hos de berörda. Inrättandet av ett
medlingsinstitut får därför inte leda till statlig
lönepolitik (yrk. 20). Kristdemokraterna anser
vidare att SCB även i fortsättningen bör vara
huvudansvarig för statistiken. SCB har fler avnämare
än Medlingsinstitutet, och det finns en risk att en
flyttning av lönestatistiken till Medlingsinstitutet
kan skapa problem med den samordning av den
ekonomiska statistiken som görs inom SCB (yrk. 21).
Kristdemokraterna anser att en rimligare balans
mellan arbetsmarknadens parter bör etableras vid
konflikter. För att åstadkomma detta föreslås att
rätten till sympatiåtgärder begränsas och att ett
proportionalitetskrav införs för att begränsa
möjligheten till stridsåtgärder som kostar lite för
den egna organisationen men orsakar stora kostnader
för motparten och tredje man (yrk. 26 och 27).
I syfte att modernisera den arbetsrättsliga
lagstiftningen föreslår Folkpartiet i motion A263
att den fackliga vetorätten tas bort och att den
s.k. Lex Britannia avskaffas (yrk. 24).
Utskottets ställningstagande
Som framgår av den inledande redogörelsen har
riksdagen under våren 2000 tagit ställning till ett
regeringsförslag som rör lönebildning. Utskottet
behandlade allmänna frågor om lönebildning,
införande av ett medlingsinstitut och frågor om
stridsåtgärder. Vid denna behandling tog utskottet
även ställning till motionskrav som i huvudsak
motsvarar de ovan refererade.
Vid behandlingen av ovan nämnda proposition
konstaterade utskottet inledningsvis att begreppet
lönebildning brukar användas som en sammanfattande
benämning på de processer och de restriktioner som
bestämmer lönerna för enskilda individer, för
kollektiv och i genomsnitt för ekonomin i dess
helhet. Det är ett vitt begrepp som kan beskrivas på
många sätt. Lönebildningen verkar inom en ram som
består av den ekonomiska politiken i stort, av
arbetsmarknadspolitiken, skatte- och
transfereringspolitiken, socialpolitiken m.m. Även
om lönebildningen inte ensam ligger bakom framväxten
av en gynnsam ekonomisk situation, är den av central
betydelse för tillväxt, sysselsättning och
konkurrenskraft.
Vidare konstaterade utskottet att lönebildningen
inte hade fungerat tillfredsställande under stora
delar av 1980- och 1990-talen. Lönerna i Sverige
hade haft en långsiktig tendens att öka för snabbt i
förhållande till lönerna i våra konkurrentländer,
samtidigt som de reala timlönerna från 1970-talets
mitt till 1998 varit i stort sett oförändrade.
Konsekvenserna av brister i lönebildningen är
annorlunda nu mot tidigare. Med stängd
inflationsväg, stabila pris- och löneökningar i
omvärlden och internationaliserade kapital- och
valutamarknader kommer alltför höga lönekostnader i
förhållande till omvärlden att medföra stigande
räntor, ekonomisk åtstramning och ökande
arbetslöshet.
Utskottet framhöll dock att det finns positiva
inslag i lönebildningen. I internationellt
perspektiv har under senare år få arbetsdagar gått
förlorade på grund av konflikter. På flera områden
kännetecknas arbetsmarknaden av en bred samsyn
mellan parterna om vad som krävs för en gynnsam
utveckling av verksamheten. Större utrymme har
skapats för att anpassa kollektivavtalen till de
lokala förhållandena. Vid flera tillfällen har
parterna visat god förmåga att ta hänsyn till de
samhällsekonomiska förutsättningarna. 1998 års
avtalsrörelse innebar också en större anpassning
till löneökningstakten i konkurrentländerna.
Utskottet konstaterade att det inte förelåg någon
politisk oenighet om betydelsen i och för sig av en
väl fungerande lönebildning. Analysen av de
bakomliggande problemen och uppfattningen om vad som
utmärker en välfungerande lönebildning skilde sig
däremot åt.
Utskottet konstaterade att syftet med förslagen i
propositionen är att en lönebildning i
samhällsekonomisk balans skall främjas, vilket
innebär att lönebildningen skall klara de
påfrestningar som en långvarigt ökad
arbetskraftsefterfrågan medför. Förslagen i
propositionen inriktades på att begränsa risken för
att lönebildningsprocessen i sin helhet leder till
orimliga resultat och löneinflation. Utgångspunkten
var att förslagen inte skulle begränsa parternas
möjligheter och ansvar. I flera sammanhang betonades
att det är parterna som har ansvaret för
avtalslösningar. I detta låg enligt utskottet att
parterna även har ansvaret för fördelningen av
löneutrymmet. Utskottet underströk starkt att det
inte är fråga om att göra några ingrepp i
lönestrukturen.
Utskottet ansåg att Moderaterna och
Kristdemokraterna i sin kritik av den svenska
lönebildningen i själva verket angrep den modell som
vuxit fram i Sverige i ett samspel mellan staten och
parterna, där parterna tagit huvudansvaret för
lönebildningen och dess resultatet.
Utskottet pekade på att det är välkänt att
lönespridningen på många håll i vår omvärld är
avsevärt större än i Sverige. Utskottet framhöll
dock samverkansformernas betydelse för om resultatet
av lönebildningsprocessen skall accepteras av
organisationerna på arbetsmarknaden, av företagen,
löntagarna och allmänheten. Lönebildningssystemet
måste uppfattas som legitimt. Brister det i
legitimitet kan det leda till kompensationskrav, som
i slutändan medför att den totala löneutvecklingen
hamnar för högt för att de samhällsekonomiska målen
skall nås. En annan och lika viktig aspekt på
legitimiteten är att resultat som uppfattas som
fördelningspolitiskt orimliga kan leda till
arbetskonflikter, rivalitet mellan
löntagarkategorier och allmän social oro.
Utskottet ansåg också att det bör vara parternas
sak att fördela löneutrymmet, att avgöra hur goda
arbetsinsatser och kompetens skall premieras m.m.
Här skall staten vara neutral. Det ankommer på
parterna att bestämma på vilken nivå lönerna skall
bestämmas.
Utskottet konstaterade avslutningsvis att
tillväxten i den svenska ekonomin var hög.
Utvecklingen på arbetsmarknaden var stabil. De
problem som ändå fanns rörde som utskottet såg det
främst de regionala obalanserna, kompetensbehoven på
en föränderlig arbetsmarknad och den strukturella
lönediskrimineringen. Utskottet ansåg att det krävs
andra politiska instrument för att komma till rätta
med detta än vad Moderaterna och Kristdemokraterna
förespråkade.
När det sedan gällde inrättandet av ett
medlingsinstitut konstaterade utskottet att
institutets uppgift skall vara att verka för en väl
fungerande lönebildning. Institutet skall på olika
sätt underlätta för parterna att ta
samhällsekonomiska hänsyn, men inte självt gripa in
i lönebildningen. Institutet skall inte verka för en
samordning av avtalens materiella innehåll utan i
stället skapa öppenhet och öka informationsutbytet
mellan olika delar av arbetsmarknaden. Institutet
skall tillhandahålla förbättrad information och
fördjupade analyser och på det sättet förse parterna
med ett bättre beslutsunderlag i deras
förhandlingar. Institutet skall samråda och föra
diskussioner med parterna om förutsättningar och
tänkbara utfall för att på så sätt förbättra
dialogen och samspelet mellan olika avtalsområden.
Institutet borde enligt utskottet också knyta till
sig ett tillräcklig stort antal personer som kan åta
sig medlingsuppdrag så att parterna får möjlighet
att välja mellan olika medlare även under en
anhopning av parallella konflikter. Utskottet
betonade särskilt att syftet med inrättandet av ett
medlingsinstitut inte var att bedriva statlig
inkomstpolitik.
Till bemötande av de framförda farhågorna att det
faktum att Medlingsinstitutet skall bli
statistikansvarig myndighet kan leda till
samordningsproblem, hänvisade utskottet till att
regeringen hade för avsikt att ge Medlingsinstitutet
i uppgift att inrätta ett expertråd för
lönestatistik. Detta expertråd är tänkt att fungera
som ett organ för att tillvarata andra intressenters
behov av utformningen av statistiken. Företrädare
för parterna borde ingå i rådet, och
Konjunkturinstitutet och SCB borde adjungeras dit.
Utskottet ansåg att det var särskilt väsentligt att
samordningen med den ekonomiska statistiken beaktas.
Det faktum att Medlingsinstitutet blir en
huvudanvändare fick inte enligt utskottet innebära
att andra användares intressen åsidosätts. Utskottet
pekade också på att regeringen sade sig vara beredd
att ompröva sitt förslag om det skulle uppstå en
situation där viktiga användares intressen
åsidosätts. Därför var regeringens avsikt att låta
utvärdera konsekvenserna när det nya systemet verkat
en tid.
Utöver vad som nu redovisats ställde sig utskottet
bakom förslag om ändringar i medbestämmandelagen vad
avser avtalsförhandlingar och konflikt.
Utskottet kan nu notera att det finns tecken som
tyder på att lönespridningen ökar. Vidare tycks
löneskillnaderna mellan kvinnor och män bli större.
Utskottets oro för den strukturella
lönediskrimineringen har därför snarare förstärkts.
Ett annat problem inom lönebildningen är de mycket
gynnsamma lönevillkor som många ledande
befattningshavare åtnjuter. Dessa lönenivåer kan
uppfattas som starkt provocerande för breda
löntagargrupper och därmed försvaga
lönebildningssystemets legitimitet. Utskottet kan
också notera att de preliminära utfallet av den
förra avtalsrörelsen innebär en mycket måttlig
ökning av lönenivåerna, vilket ryms inom den ram som
svensk ekonomi tillåter.
Utskottet kan konstatera att det endast gått
relativt kort tid sedan propositionen behandlades
och förslagen genomfördes. Medlingsinstitutet har
inrättats och bedriver verksamhet sedan ett drygt
halvår tillbaka. I enlighet med vad som förutsattes
i propositionen har institutets chef informerat
utskottet om den inledande verksamheten och om hur
institutet tagit sig an uppgiften att verka för en
väl fungerande lönebildning. Sådan information är
avsedd att lämnas varje år.
Utskottets vill i detta sammanhang peka på att det
har tillkommit flera nya förhandlingsordningsavtal
som bl.a. täcker huvuddelen av den offentliga
arbetsmarknaden. Den pågående avtalsrörelsen har
resulterat i ett antal fleråriga avtal på en måttlig
nominell lönenivå och även olika
arbetstidslösningar. I flera fall har medling
påkallats men några stridsåtgärder har inte
vidtagits. Mycket återstår dock innan en summering
av årets avtalsrörelse kan göras.
Utskottet står fast vid de tankegångar som låg
bakom inrättandet av institutet och det regelverk
som omgärdar det. Enligt utskottets mening måste man
följa verksamheten ytterligare någon tid innan det
är meningsfullt att ta ställning till om några
förändringar behövs. I sammanhanget kan också
erinras om den utvärdering som regeringen aviserade
i propositionen. Med hänvisning till detta avstyrker
utskottet motionerna A227 yrkandena 1, 2, 4, 5 och 6
(m) samt A278 yrkandena 19-21 (kd).
Utskottet övergår nu till att behandla de motioner
som rör en proportionalitetsregel för
stridsåtgärderna och ett förbud mot sympatiåtgärder
samt avskaffandet av den s.k. Lex Britannia och
vetoreglerna i medbestämmandelagen. Det kan
konstateras att utskottet i samband med
lönebildningspropositionen även tog ställning till
motioner med motsvarande förslag.
När det gäller frågan om stridsåtgärders
proportionalitet föreslog regeringen inte någon
lagstiftning. Sådana krav framställdes dock av
Moderaterna, Kristdemokraterna, Centerpartiet och
Folkpartiet.
Utskottet konstaterade att Utredningen om ett
förstärkt förlikningsmannainstitut hade föreslagit
sådana regler. Förslaget tog sikte på tre olika
situationer, nämligen när en stridsåtgärd
- som är partiell eller på annat sätt begränsad kan
förväntas leda till skada eller annan olägenhet, som
står i uppenbart missförhållande till åtgärdens
omfattning
- som har varslats som svar på en annan stridsåtgärd
är väsentligt mer omfattande än vad som är rimligt
med hänsyn till den åtgärd som har orsakat
svarsåtgärden
- som har varslats som stöd för en part i dennes
tvist om förnyande av kollektivavtal kan förväntas
leda till skada eller olägenhet, som står i ett
uppenbart missförhållande till åtgärdens eller
primäråtgärdens omfattning.
En sådan stridsåtgärd skulle enligt utredningens
förslag kunna förklaras olovlig av Arbetsdomstolen
på yrkande av den part som åtgärden riktas mot.
Förslaget skulle enligt utredningen skapa en
rimligare balans mellan parterna. Det skulle
förhindra förhandlingstekniken att använda
stridsåtgärder som inte kostar mycket för den egna
konfliktfonden men som leder till negativa effekter
för samhällsekonomin. Ett tredje skäl för
utredningen var det faktum att flera europeiska
länder har regler av liknande slag.
Utskottet konstaterade att förslaget hade mötts av
invändningar av flera olika slag vid
remissbehandlingen. För att vara på den säkra sidan
skulle en facklig organisation tvingas ta ut
samtliga arbetstagare på avtalsområdet i total
strejk. En proportionalitetsregel skulle därmed
försvåra, fördyra och försena förhandlingsprocessen.
Stor energi skulle behöva läggas ned på juridiska
formalia och inte på den bakomliggande tvisten.
Tveksamhet skulle råda om förslagets förenlighet med
Europarådets sociala stadga. Det skulle vara
tveksamt att lägga på en domstol att göra de
lämplighetsprövningar som det skulle vara fråga om.
Reglerna skulle bli svårtillämpade; t.ex. ansåg
Arbetsdomstolen att regler av detta slag måste
förses med vägledande uttalanden om tillämpningen.
Det fanns också en rad remissinstanser som stödde
förslaget, och det fanns de som ansåg att förslaget
borde utvidgas.
Utskottet ansåg med hänvisning inte minst till vad
som framkommit vid remissbehandlingen att det fanns
starka skäl som talar mot proportionalitetsregler av
det nu berörda slaget. Samtidigt ansåg utskottet att
man borde uppmärksamma att Medlingsinstitutet skulle
få i uppdrag att i sina årliga rapporter redogöra
för hur konflikter på arbetsmarknaden genomförts och
vilka konsekvenser de fått. Utskottet noterade att
regeringen också hade för avsikt att noga följa
utvecklingen på området. Utskottet avstyrkte därför
de behandlade motionerna.
Inte heller frågan om ett förbud mot
sympatiåtgärder berördes i propositionen. Däremot
framställdes yrkanden av Moderaterna och
Kristdemokraterna som ansåg att det skulle införas
regler som förbjuder sådana åtgärder.
Också frågan om sympatiåtgärder hade tagits upp av
Utredningen om ett förstärkt
förlikningsmannainstitut som inte ansåg att rätten
till sådana åtgärder skulle tas bort. Skälet till
utredningens ställningstagande var att denna rätt är
en del i en nordisk tradition och en väsentlig
grundval för kollektivavtalssystemet. Utredningen
hade därför bedömt det som omöjligt att få en bred
uppbackning för ett paket med åtgärder som
inkluderade ett borttagande av rätten till
sympatiåtgärder. Dessutom skulle en sådan
inskränkning kunna komma i konflikt med Europarådets
sociala stadga. Utredningen ansåg dock att ett
borttagande skulle kunna leda till en mer dämpad
löneutveckling och en ökad lönespridning, vilket
skulle vara gynnsamt ur en snävt samhällsekonomisk
synvinkel.
Utskottet anslöt sig till utredningens bedömning
att rätten till sympatiåtgärder inte borde tas bort.
I sammanhanget påpekade utskottet att det förslag om
förlängd varseltid och om möjlighet att skjuta upp
varslade stridsåtgärder, som utskottet hade ställt
sig bakom, skulle kunna innebära vissa begränsningar
av möjligheten till sympatiåtgärder.
Utskottet, som inte har någon annan uppfattning i
dag vad gäller de olika förslagen om inskränkningar
i konflikträtten, avstyrker därför motionerna A227
yrkandena 7 och 8 (m), A278 yrkandena 26 och 27
(kd), A710 yrkande 4 (m) och T642 yrkande 11 delvis
(m).
Utskottet övergår slutligen i detta avsnitt till
förslagen om att avskaffa "Lex Britannia" och
vetoreglerna i medbestämmandelagen. Även dessa
frågor var uppe till behandling i det förutnämnda
betänkandet 1999/2000:AU5.
Enligt medbestämmandelagen är det förbjudet att
vidta stridsåtgärder i syfte att undantränga
existerande kollektivavtal. Förbudet har dock genom
Lex Britannia 1991 inskränkts till att gälla enbart
när en organisation vidtar åtgärder med anledning av
arbetsförhållanden som medbestämmandelagen är direkt
tillämplig på. Syftet är bl.a. att ge de fackliga
organisationerna i Sverige möjlighet att träffa
kollektivavtal med villkor som motsvarar vad som
normalt tillämpas i fråga om arbete som utförs här i
landet och därigenom motverka s.k. social dumpning.
Med hänsyn till det sistnämnda avstyrkte utskottet
motionerna. Utskottet har ingen annan uppfattning i
dag.
Också frågan om vetoreglernas avskaffande
behandlades i detta betänkande. Utskottet
konstaterade att det i medbestämmandelagen finns
särskilda bestämmelser som ger de fackliga
organisationerna möjlighet att i vissa fall lägga in
veto mot att en arbetsgivare anlitar någon annan än
egna anställda för att utföra ett arbete (se lagens
38-40 §§). Dessa bestämmelser upphävdes 1994 under
den dåvarande fyrpartiregeringen. Bestämmelserna
återinfördes, med vissa justeringar, från den 1
januari 1995 sedan Socialdemokraterna återtagit
regeringsmakten.
Utskottet konstaterade att syftet med den fackliga
vetorätten är att förhindra att arbetsgivare anlitar
oseriösa företagare som i sin verksamhet kringgår
arbetsrättsliga lagar eller kollektivavtal. Den
fackliga vetorätten fyller därmed också den viktiga
funktionen att slå vakt om de seriösa företagen. Med
hänsyn till detta ansåg utskottet att reglerna bör
finnas kvar.
Inte heller i dessa frågor har utskottet ändrat
uppfattning. Motionerna A263 yrkande 24 (fp) och
T642 yrkande 11 delvis (m) avstyrks därför.
3 Allmänna arbetsrättsliga frågor
m.m.
Utskottets förslag i korthet
Utskottet behandlar i detta avsnitt motioner
som i huvudsak rör allmänna arbetsrättsliga
frågor. Med anledning av motion A208 som tar
upp frågan om rätt till politisk information
och opinionsbildning på arbetsplatsen
föreslår utskottet ett tillkännagivande med
innebörden att frågan bör övervägas av en
utredning eller på annat sätt som regeringen
finner lämpligt. Utskottet avstyrker övriga
motioner med hänvisning bl.a. till att det
pågår ett antal utredningar som ser över
olika frågor som tas upp i motionerna.
Jämför reservationerna 5 och 6 (m, kd, c, fp)
samt 7 (m).
Motioner
Moderaterna anser i kommittémotion A710 att man
måste sträva efter att radikalt förenkla den
arbetsrättsliga lagstiftningen. Merparten av denna
lagstiftning bör ersättas med ett mindre antal
stadganden som alltid skall iakttas i
anställningsförhållanden. Till dessa skall den
enskilde personligen, eller den fackliga
organisation till vilken denne uppdragit att föra
sin talan, kunna förhandlingsvägen lägga till andra
villkor av betydelse. Varje arbetstagare skall vara
garanterad vissa grundläggande rättigheter som bl.a.
skyddar honom eller henne mot en godtycklig
behandling från arbetsgivarens sida. Uppsägningar
bör endast få ske om saklig grund föreligger.
Däremot bör det inte finnas några regler som
förhindrar annat än tillsvidareanställningar.
Reglerna om företrädesrätt till förnyad eller
fortsatt anställning bör avskaffas.
Den arbetsrättsliga lagstiftningen bör
individualiseras. Utgångspunkten skall vara att
parterna i anställningsförhållandet förfogar över
anställningsavtalet och dess innehåll, och staten
bör inte intervenera i onödan i parternas rätt att
träffa avtal med varandra (yrk. 1).
Föreningsrätten bör förstärkas. Detta gäller
särskilt den s.k. negativa föreningsrätten. Varje
arbetstagare och varje arbetsgivare måste ges en i
lag skyddad och reell rätt att stå utanför
organisationerna på arbetsmarknaden (yrk. 2).
En arbetsgivare skall inte vara skyldig att
tillämpa ett kollektivavtal på andra arbetstagare än
dem som omfattas av kollektivavtalet, dvs. som är
medlemmar i den fackliga organisation som har
träffat avtalet. Regeln bör vara tvingande.
Vidare bör det införas regler som innebär att
kollektivavtalen blir dispositiva genom individuella
avtal mellan arbetstagare och arbetsgivare (yrk. 3).
Moderaterna varnar slutligen för den utveckling
som sker inom ramen för den sociala stadgan och det
sociala protokollet och som innebär att det finns
risk för att en omodern nationell arbetsrätt flyttas
upp på Europanivå. Enligt Moderaternas mening bör
den svenska regeringen inom EU verka för att
unionens regelverk på det arbetsrättsliga området
begränsas till vad som kan motiveras från strikta
hälso- och säkerhetsrelaterade utgångspunkter och
som har till syfte att inget land skall kunna skaffa
sig konkurrensfördelar genom orimliga säkerhets-
eller hälsoregler (yrk. 6).
Kristdemokraterna anser i kommittémotion A278 att
dagens arbetsrätt är anpassad till 1970-talets
samhälle med stora varuproducerande företag som
förebild. Tron att människor är utbytbara i en
produktionskedja präglade tänkandet som ligger bakom
lagstiftningen. Förändringstakten i näringslivet har
accelererat sedan dess. Människor är mer
välutbildade och svåra att byta ut. De nya jobben
skapas i de små företagen. Arbetslivet har
förändrats till karaktär och innehåll. Företag med
snabb tillväxt och stora företag med hög
arbetsrättslig kompetens och stora möjligheter till
omdisponeringar av arbetskraften har sällan problem
med arbetsrätten. Däremot upplever de mindre
företagen arbetsrätten som ett problem. Arbetsrätten
måste därför moderniseras och förenklas. För att den
skall bli mer flexibel och bättre anpassad för
småföretag bör det genomföras en rad förändringar.
Dessa rör bl.a. turordningsreglerna, fackets
vetorätt vid entreprenader och reglerna om
stridsåtgärder, m.m. (yrk. 22). Skyldigheten för en
arbetsgivare att återanställa skall begränsas till
sex månader från nuvarande nio månader för äldre
arbetskraft (yrk. 24).
Vidare anser partiet att en lämplig myndighet bör
ta ansvar för att öka informationen om gällande
regler på arbetsrättens område. Detta är särskilt
viktigt vad gäller de mindre företagen eftersom de
oftast saknar kunskap om vilka villkor som gäller
(yrk. 28).
Folkpartiet påpekar i kommittémotion A263 att en av
de viktigaste politiska uppgifterna är att
modernisera de regler som styr den svenska
arbetsmarknaden. Dagens system bidrar till att
cementera arbetslösheten på en högre nivå än
nödvändigt och till att skapa problem med
lönebildningen. Lönebildningen och
arbetsmarknadslagarna skall enligt Folkpartiet ses
som instrument för att skapa balans mellan
arbetsgivare och arbetstagare på arbetsmarknaden.
Den moderna arbetsmarknadslagstiftningen kom till
för att man avsåg att den anställde hade en svag
position mot arbetsgivaren. Enligt partiet är det
för vart år som går alltmer nödvändigt och uppenbart
att lagstiftningen måste förändras och moderniseras
(yrk. 23).
Partiet anser att det brådskar med en fortsatt
reformering särskilt mot bakgrund av att
arbetsmarknaden hela tiden förändras och fler får
andra anställningsformer än visstidsanställningar.
För att få en modern arbetsrätt på sikt föreslår
partiet att det tillsätts en parlamentarisk
utredning. En sådan utredning bör studera hur man
skall få in de nya anställningsformerna i det
arbetsrättsliga systemet (yrk. 25).
Även i kommittémotion N323 framför Folkpartiet
kravet på modernisering av arbetsmarknadslagarna
(yrk. 19).
Bengt Silfverstrand och Ronny Olander (båda s) pekar
i motion A208 på att det har blivit svårare för
politiker att komma till tals på vissa
arbetsplatser. Motionärerna anser att detta är en
olycklig utveckling. De föreslår därför att det
införs en lagfäst rätt att bedriva politisk
opinionsbildning på arbetsplatserna.
Enligt Lena Sandlin-Hedman och Ingemar Josefsson
(båda s) i motion A231 är en av de största
anledningarna till diskriminering och andra brott
mot lagar eller avtal på arbetsmarknaden okunskap
från arbetsgivarnas sida. De anser därför att alla
blivande företagare bör genomgå en utbildning i de
grundläggande reglerna på arbetsmarknaden vid
startande av företag. En avklarad utbildning skall
vara ett krav för att bl.a. vara berättigad till
starta-eget-bidrag.
Med motiveringen "myndigförklara medborgarna"
föreslår Gunnar Axén (m) i motion A701 att
medbestämmandelagen avskaffas.
Carina Hägg (s) anser i motion A702 att man vid
översynen av reglerna kring den personliga
integriteten i arbetslivet även bör uppmärksamma
användandet av psykologiska tester.
Karin Pilsäter (fp) föreslår i motion A703 att
bestämmelsen i 3 § anställningsskyddslagen ändras så
att den regel tas bort som innebär att äldre
arbetstagare i vissa fall får tillgodoräkna sig en
extra anställningsmånad för varje anställningsmånad
han eller hon har påbörjat.
Margit Gennser (m) framför i motion A704 att den
äldre arbetskraften blir allt mindre attraktiv på
arbetsmarknaden. Enligt motionären beror detta på
särskilda bestämmelser i anställningsskyddslagen som
innebär att äldre arbetskraft och arbetskraft med
lång anställningstid i ett företag har längre
uppsägningstider. Enligt motionären är en lösning
att helt avskaffa anställningsskyddslagen. Som en
temporär lösning föreslås att äldre arbetskraft som
söker nya anställningar skall få rätt att ingå
enskilda avtal där de avstår från rättigheterna
enligt anställningsskyddslagen (yrk. 1).
I motion A707 föreslår Lisbeth Staaf-Igelström och
Lennart Axelsson (båda s) att det genomförs en
översyn av den arbetsrättsliga lagstiftningen i
syfte att stärka de fackligt förtroendevaldas
ställning på arbetsmarknaden.
Birgitta Ahlqvist och Lennart Klockare (båda s)
påpekar i motion A711 att den s.k. call-
center-branschen växer snabbt och att det finns ett
stort intresse av hur den utvecklas. Vid dessa
arbetsplatser sker det ofta s.k. medlyssning, vilket
innebär att en annan person, oftast någon i
chefsbefattning, lyssnar av samtalen. En enkät som
genomförts av Handelstjänstemannaförbundet (HTF)
visar att många arbetstagare anser att medlyssningen
gör att de känner sig övervakade och kontrollerade.
Motionärerna anser därför att de anställdas
arbetsvillkor måste förbättras vad gäller
integritetsskyddet. Avlyssning bör inte tillåtas och
reglerna för medlyssning måste skärpas.
I motion A714 tar Barbro Feltzing (mp) upp det
växande problemet med "tystnaden" på arbetsplatsen.
Enligt motionären är rädslan att framföra kritik på
arbetsplatsen ett stort och växande
arbetsmiljöproblem. Många arbetsgivare anser att
lojalitet innebär att arbetstagarna inte skall
kritisera dem. Detta gäller i hög grad arbetsgivare
inom den offentliga sektorn. Arbetstagare vågar
därför inte öppet kritisera sin arbetsgivare av
rädsla för att få problem på arbetsplatsen. Särskilt
utsatta är de arbetstagare som har tidsbegränsade
anställningar. För att kunna erhålla
tillsvidareanställningar berättar de inte om
eventuella missförhållanden. Motionären anser att
det bör tillsättas en utredning som ser över denna
problematik (yrk. 1).
Vidare anser Barbro Feltzing att det bör göras en
ändring i medbestämmandelagen. I statliga bolag som
privatiserats och i andra privata företag gäller
inte yttrandefrihet och det grundlagsstadgade
anonymitets- och meddelarskyddet för personalen. Den
som yttrar sig offentligt riskerar disciplinära
åtgärder. Motionären föreslår därför att det
tillsätts en utredning som bl.a. ser över
medbestämmandelagen i detta hänseende (yrk. 2).
Ronny Olander och Britt Marie-Lindqvist (båda s)
anser i motion A715 att det råder oklarhet om vilka
regler som gäller för drogtester i offentlig och
privat anställning. De anser därför att det bör
genomföras en lagstiftning som tydligt klargör vad
som gäller vid hanteringen av dessa tester.
Anders Ygeman (s) föreslår i motion A716 åtgärder
för att utöka medbestämmandet. Medbestämmandelagen
bör ändras så att företagen blir skyldiga att
upprätta demokratiseringsplaner. Han anser också att
lagen om styrelserepresention bör ändras så att
löntagarnas representation i framför allt mindre
företag kan förbättras. Sverige bör genom EU och
andra internationella forum verka för regleringar om
förbättrat inflytande för de anställda i de
transnationella företagen.
Ewa Thalén Finné m.fl. (m) hävdar i motion Ub807 att
det övergripande syftet med Öresundsregionen är att
skapa en stark, funktionell region med hög tillväxt
och stor beredskap att konkurrera med andra
europeiska regioner. För att lyckas med det krävs
att den svenska och danska delen av regionen i allt
högre grad integreras. Avgörande för en integration
är att lagar och regler inom alla områden blir enkla
och tydliga. På arbetsmarknaden bör man få enkla och
lätthanterliga regler eller överskådliga
"översättningar" så att föräldraledighet,
pensionssystem, semesterregler m.m. är anpassade för
en gemensam arbetsmarknad (yrk. 1).
Utskottets ställningstagande
Många av de krav på förändringar av den
arbetsrättsliga lagstiftningen som redovisats ovan
har tidigare behandlats av utskottet.
Ett vanligt argument för att ändra den nuvarande
lagstiftningen är att den har tillkommit i en annan
tid med andra förutsättningar och att den därför
inte svarar mot de krav som dagens arbetsmarknad
ställer. Utskottet kan konstatera att det har skett
en gradvis förändring av arbetsmarknaden, särskilt
när det gäller anställningsformerna. Andelen
visstidsanställningar har ökat på bekostnad av
tillsvidareanställningar. Detta drabbar framför allt
kvinnor och ungdomar. Utskottet är oroat över denna
utveckling - även om tendensen under senare tid
pekar på en ökande andel tillsvidareanställningar -
eftersom den leder till minskad trygghet för den
enskilde, vilket i sin tur kan få återverkningar för
hela samhällslivet. Utskottet kan inte oreserverat
hålla med motionärerna om att utformningen av
nuvarande arbetsrättslagstiftning inte är anpassad
för dagens arbetsmarknad. Lagstiftningen
tillförsäkrar den enskilde trygghet, och
förändringarna på arbetsmarknaden pekar snarare på
att den i vissa delar behöver förstärkas. Därmed är
inte sagt att andra förändringar är obehövliga. Som
utskottet påpekat måste lagstiftningen ses över från
tid till annan.
I betänkandet 1999/2000:AU5 pekade utskottet på
att utvecklingen hade gått mot kortare och lösare
anställningsformer på bekostnad av fasta
heltidstjänster. En annan utveckling var att
alltfler inte längre var arbetstagare utan deras
tjänster utformades på sådant sätt att de
betraktades som företagare. Eftersom den
arbetsrättsliga lagstiftningen bygger på att den som
utför arbetet är arbetstagare, innebär en sådan
utveckling att alltfler står utanför lagstiftningen.
Utskottet påpekade också att det har blivit
vanligare att arbetstagare inte vågar framföra
kritik och synpunkter om förhållandena på
arbetsplatsen. En annan tendens var enligt utskottet
att arbetstagare inte vågar utnyttja sin
grundlagsskyddade meddelarfrihet.
Utskottet ansåg att det fanns skäl att se över den
arbetsrättsliga lagstiftningen så att den uppfyller
kraven på trygghet och inflytande för de anställda.
Exempel på frågor som skulle kunna bli föremål för
översyn var arbetstagarbegreppet, yttrandefriheten
för anställda och korttidsanställningarnas inverkan
på arbetslivet. Enligt utskottet borde det ankomma
på regeringen att bestämma formerna för och
omfattningen av denna översyn. Utskottet föreslog
därför ett tillkännagivande med detta innehåll.
Riksdagen anslöt sig till detta.
Regeringen har med anledning av riksdagens beslut
gett Arbetslivsinstitutet i uppdrag att se över den
arbetsrättsliga lagstiftningen (regeringsbeslut
2000-07-13, N2000/2486 ARM). Enligt uppdraget skall
översynen ta sin utgångspunkt i dagens utveckling
och de pågående förändringar som det
kunskapsbaserade och internationaliserade
arbetslivet kräver för en effektiv och flexibel
arbetsmarknad. Särskilt skall små och medelstora
företags situation samt förändringar inom svensk och
internationell varu- och tjänstemarknad beaktas där
arbete kan utföras i andra former än traditionella
anställningar och där det finns ett ökat behov av
att dels nyttja tidsbegränsade och s.k. atypiska
anställningar, dels kontinuerligt utbilda de
anställda.
Syftet med uppdraget skall vara att se över den
arbetsrättsliga lagstiftningen så att den uppfyller
kraven på trygghet och inflytande för de anställda
inom ramen för en flexibel och effektiv
arbetsmarknad. Principer för arbetsrättens framtida
utveckling skall belysas. Utvecklingstendenser på
arbetsmarknaden genom avtal på olika nivåer och i
olika branscher skall beaktas.
Översynen skall omfatta ett antal frågor.
- Vem som är att anse som arbetstagare eller
arbetsgivare. Översynen skall i denna del främst
omfatta en kartläggning av förekomsten av
uppdragstagare som utför arbete som traditionellt
utförts av arbetstagare och en analys av skälen till
denna utveckling och om denna påverkar synen på vem
som skall anses som arbetstagare.
- Tidsbegränsade anställningar. Utvecklingen av
dessa anställningar skall kartläggas. Konsekvenserna
av utvecklingen skall belysas. Vidare skall en
bedömning göras om det är möjligt att minska
skillnaderna i anställningstrygghet och
anställningsvillkor mellan tillsvidareanställningar
och tidsbegränsade anställningar för att
anställningsskyddslagen skall uppfylla kraven på
trygghet och förutsägbarhet för de anställda samt
vilka effekter detta skulle kunna få för företagens
utveckling.
- Samverkan mellan arbetstagare och arbetsgivare.
Uppdraget skall inriktas på att förtydliga och
utveckla arbetsgivares och arbetstagares ömsesidiga
rättigheter och skyldigheter enligt
anställningsavtalet.
- Anställningsskydd. I uppdraget ingår att göra en
bedömning av om den strikta uppdelningen mellan
uppsägning på grund av arbetsbrist och på grund av
omständigheter som hänför sig till arbetstagaren
personligen är ändamålsenlig för att
anställningsskyddslagen skall uppfylla kraven på
trygghet och förutsägbarhet för de anställda inom
ramen för en flexibel och effektiv arbetsmarknad.
Uppdraget skall redovisas senast den 31 december
2001.
Regeringen har vidare den 1 juli 2000 gett i
uppdrag åt en utredare att biträda
Justitiedepartementet med att belysa frågan om
yttrande- och meddelarfrihet för anställda i
verksamheter med anknytning till det allmänna
(Ju2000:R). Uppdraget skall utföras i enlighet med
vissa riktlinjer. Utredaren bör göra en analys av
vilka möjligheter det finns att rättsligt avgränsa
det område där yttrande- och meddelarfrihet bör
gälla för anställda i verksamheter med anknytning
till det allmänna. Utredaren bör vidare göra en
analys av möjliga vägar att uppnå ett skydd för
privatanställdas yttrande- och meddelarfrihet på det
området. Utredaren bör därvid särskilt beröra frågan
om eventuella lagstiftningsåtgärder bör ha
grundlagsform. Det bör stå utredaren fritt att
utforma förslag till lagstiftningsåtgärder, om det
bedöms lämpligt.
Meddelarskyddskommitténs betänkande och
remissinstansernas synpunkter bör i tillämpliga
delar vara en utgångspunkt. Utredaren bör under
utredningsarbetets gång på lämpligt sätt hämta in
synpunkter från organisationer på arbetsmarknaden
och medieområdet. Uppdraget skall redovisas senast
den 1 maj 2001.
Utskottet vill också påpeka att regeringen den 23
september 1999 tillkallat en särskild utredare som
skall se över behovet av lagstiftning eller andra
åtgärder för att stärka skyddet av den enskildes
personliga integritet i arbetslivet (dir. 1999:73).
I översynen skall det i första hand ingå frågor om
användning av drogtester och andra medicinska
kontroller samt frågor om persondatorer, elektronisk
post (e-post) och Internet i arbetet. Även andra
integritetsfrågor som kommer upp under
utredningsarbetets gång och där skyddet för den
personliga integriteten i arbetslivet kan vara
allvarligt hotat skall tas upp av utredaren. Behovet
av skydd för arbetssökande skall särskilt belysas.
Utredaren skall utnyttja det arbete som utförts av
tidigare utredningar och beakta det underlag som
redan finns, t.ex. i betänkandet Medicinska
undersökningar i arbetslivet (SOU 1996:63).
Utredaren skall redovisa resultatet av sitt uppdrag
senast den 1 april 2001. Enligt vad utskottet har
erfarit har uppdraget förlängts till den 31 december
2001.
Det skall också nämnas att regeringen den 21
december 2000 har beslutat tillsätta en
parlamentarisk arbetstidsutredning, Arbetstid,
semester och betald ledighet (dir. 2000:97).
Kommittén har i uppdrag att göra en översyn av
arbetstidslagen och av semesterlagen och övrig
ledighetslagstiftning. Representanter för
arbetsmarknadens parter knyts till kommittén.
Som framgår av den ovanstående redogörelsen pågår
det ett flertal utredningar som tar sikte på olika
frågeställningar som rör den arbetsrättsliga
lagstiftningen. Flera av de frågor som behandlas i
motionerna kommer att beröras i dessa utredningar.
I motionerna A703 och A704 uppmärksammas de äldres
ställning i arbetslivet. Den äldre arbetskraften är
en utsatt grupp på arbetsmarknaden. Enligt
utskottets mening bör man inte, som föreslås i
motionerna, försämra de äldres skydd enligt
anställningsskyddslagen. Istället bör man ta till
vara den resurs som den äldre arbetskraften utgör
genom att satsa på kompetensutveckling och på att
anpassa arbetsplatser och arbetsvillkor till äldres
förutsättningar. Man bör också verka för en
förändring av den negativa attityd som finns mot
äldre arbetskraft.
Utskottet vill i detta sammanhang särskilt belysa
de motionsförslag som syftar till att stärka den
enskildes integritet under anställningsförfarandet
och i anställningsförhållandet. De tre frågor som
uppmärksammas i motionerna rör drogtester,
psykologiska tester och medlyssning av anställdas
telefonsamtal. Enligt utskottets mening är det
angeläget att dessa frågor ses över. Den nuvarande
situationen är inte acceptabel för de enskilda och
det finns en uppenbar risk för godtycke. Utskottet
vill peka på det uppdrag om den personliga
integriteten i arbetslivet som den särskilda
utredaren erhållit och som utskottet redogjort för
ovan. Som framgått skall översynen bl.a. avse
drogtester och andra medicinska kontroller. Även
andra integritetsfrågor som kommer upp under
utredningsarbetets gång och där skyddet för den
personliga integriteten i arbetslivet kan vara
allvarligt hotat skall tas upp av utredaren. Behovet
av skydd för arbetssökande skall särskilt belysas.
Utredningsuppdraget omfattar således uttryckligen
frågor som rör drogtester. Eftersom uppdraget gäller
integritetsfrågor i stort utgår utskottet från att
även de andra frågeställningarna, psykologiska
tester och medlyssning, kommer att belysas.
När det gäller den fråga om yttrandefrihet m.m.
som behandlas i motion A714 vill utskottet peka på
att Demokratiutredningen, i betänkandet En uthållig
demokrati! Politik för folkstyrelse på 2000-talet
(SOU 2000:1), ansåg det angeläget att utvidga och
förstärka meddelarskyddet så att det även gäller för
privatanställda. Att offentlig verksamhet överförs i
privat regi med offentlig finansiering, t.ex. inom
sjukvård eller miljöfarlig verksamhet, gör enligt
arbetsmarknadsutskottets mening detta ännu mer
angeläget. Utskottet kan också konstatera att
utredningen menade att de demokratiska värderingarna
och etiska principerna är lika viktiga när andra
aktörer övertar offentligfinansierad verksamhet.
Utskottet delar denna uppfattning och förutsätter
att regeringen efter utredning återkommer i frågan.
Utskottet, som sammanfattningsvis inte anser att
man bör föregripa de pågående utredningsarbetena, är
i nuläget inte berett att föreslå några förändringar
av den arbetsrättsliga lagstiftningen. Utskottet
avstyrker därför motionerna A263 yrkandena 23 och 25
(fp), A278 yrkandena 22 och 24 (kd), A701 (m), A702
(s), A703 (fp), A704 yrkande 1 (m), A707 (s), A710
yrkandena 1-3 (m), A711 (s), A714 yrkandena 1 och 2
(mp), A715 (s), A716 (s) och N323 yrkande 19 (fp), i
den mån de inte kan anses tillgodosedda genom vad
utskottet har anfört.
När det sedan gäller Kristdemokraternas förslag om
att en lämplig myndighet bör få ansvar för att öka
informationen om gällande regler på arbetsrättens
område vill utskottet anföra följande.
Dåvarande NUTEK fick den 20 december 1999 rätt att
disponera 6 miljoner kronor för att i samråd med
Justitie- och Näringsdepartementena,
Regeringskansliets förvaltningsavdelning,
Statskontoret och Länsstyrelsen i Jönköpings län
vidareutveckla användningen av Internetbaserade
elektroniska tjänster för information och
ärendehantering för företagare. Detta arbete har
lett till utarbetandet av en "webbplats" benämnd
företagarguiden. Syftet med guiden är att förenkla
informationssökningen för blivande och befintliga
företagare. Intresserade skall här kunna hitta det
mesta av den information som produceras av
myndigheter och andra offentliga aktörer och som
berör företagare. Vidare vill utskottet peka på två
andra "webbplatser" där enskilda kan hämta
information, SverigeDirekt och Smelink.
SverigeDirekt är en gemensam "portal" för
information om den offentliga sektorn. Smelink
riktar sig till små och medelstora företag. Avsikten
med Smelink är att förmedla information inom olika
samhällsområden till företagen.
Till detta kommer att Statskontoret har tagit fram
kriterier som skall ligga till grund för begreppet
24-timmarsmyndighet. Dessa är presenterade i
Statskontorets rapport 24-timmarsmyndighet
(2000:21). Syftet med dessa kriterier är att
utveckla statliga myndigheters service gentemot
enskilda medborgare och företag.
Utskottet kan med detta konstatera att det redan
finns stora möjligheter för den enskilde företagaren
att hämta information inom det arbetsrättsliga
området. Med hänsyn till detta avstyrker utskottet
motion A278 yrkande 28 (kd).
Kravet på utbildning av blivande företagare som
framställs i motion A231 kan utskottet ha viss
förståelse för. Många av de problem som uppstår inom
arbetslivet kan förklaras med bristande kunskap.
Utskottet delar dock inte motionärernas uppfattning
att det bör ställas upp formella utbildningskrav på
blivande företagare. Det finns då risk för att många
personer i onödan kommer att tveka att starta nya
företag. Enligt utskottet bör man i stället
förbättra möjligheten för denna grupp att skaffa sig
information. Som utskottet pekat på ovan har dessa
möjligheter avsevärt förbättrats. Utskottet är
därför inte berett att göra något tillkännagivande
med anledning av motionen. Motion A231 (s) bör
därför avslås.
Den fråga som tas upp i motion A208 och som rör
politisk information och opinionsbildning på
arbetsplatsen har senast behandlats i betänkande
1999/2000:AU5. Liksom motionärerna kan utskottet nu
konstatera att Demokratiutredningen inte lagt fram
några lagförslag på området eller på annat sätt
särskilt berört frågan. Detta förhållande får enligt
utskottets mening inte tolkas så att frågan skulle
bedömas som mindre viktig. Tvärtom finns det enligt
utskottets mening anledning att upprepa vad som
tidigare sagts om vikten av att människor känner sig
delaktiga i och har kunskap om politiska frågor. En
stark och livaktig demokrati förutsätter många och
skilda typer av mötesplatser där politiska budskap
kan förmedlas och debatteras. Arbetsplatsen kan vara
en sådan arena. I ovan nämnda betänkande utgick
utskottet från att regeringen i det fortsatta
arbetet skulle följa frågan. Såvitt utskottet känner
till har frågan ännu inte aktualiserats inom
Regeringskansliet.
Utskottet vill därför understryka vikten av att
frågan övervägs av en utredning eller på annat sätt
som regeringen finner lämpligt. Vad utskottet har
anfört med anledning av motion A208 bör ges
regeringen tillkänna.
Avslutningsvis i detta avsnitt behandlar utskottet
de förslag som rör frågor om den arbetsrättsliga
lagstiftningen i förhållande till EU och ändringar i
lagstiftningen på grund av det ökade
arbetskraftsutbytet med Danmark.
Vad gäller Moderaternas synpunkt på hur
regeringens hållning i EU-arbetet skall vara vill
utskottet peka på att regeringen har förklarat att
en målsättning under ordförandeskapet är att
särskilt främja åtgärder för en god arbetsmiljö,
arbetstagarinflytande, löntagares rättigheter och
social trygghet. Detta arbete skall bl.a. ske i
Rådet för sysselsättning och socialpolitik.
Utskottet kan notera att det nyligen har träffats en
politisk överenskommelse om ett förslag till
förordning om en stadga för Europabolag och ett
förslag till rådsdirektiv om arbetstagarinflytande i
dessa bolag. Vidare har det skett viktiga framsteg
vad gäller framtagandet av ett direktiv om rätten
till information och samråd med arbetstagare.
Enligt utskottets uppfattning skulle det vara
olyckligt att på det sätt Moderaterna föreslår
begränsa regeringens möjligheter att påverka en
kommande internationell lagstiftning. I stället bör
förhandlingarna bedrivas på sådant sätt att den
enskildes skydd förstärks och arbetstagarinflytandet
ökar. Utskottet avstyrker därför motion A710 yrkande
6 (m).
När det sedan gäller frågan om harmoniseringen av
den arbetsrättsliga lagstiftningen i
Öresundsregionen kan noteras att utskottet i
betänkande 2000/01:AU1 behandlade motioner som tog
upp åtgärder för att främja en nordisk
arbetsmarknad. Utskottet ansåg det angeläget att ta
bort hinder mot ett ökat utbyte av arbetskraft
mellan de nordiska länderna och konstaterade att
åtgärder vidtagits i detta syfte under de senaste
åren. Bilaterala inventeringar och rekommendationer
har setts som en väg att påskynda arbetet med att
riva gränshinder och fördjupa det nordiska
samarbetet. Bland annat pekades på den i maj 1999
publicerade s.k. Öresundsrapporten som tog upp en
rad frågor rörande skatter, transporter,
näringspolitik och arbetsmarknad m.m. Utskottet
förutsätter att detta arbete utvecklas ytterligare.
Med hänsyn till det anförda avstyrker utskottet
motion Ub807 yrkande 1 (m).
4 Visstidsanställning m.m.
Utskottets förslag i korthet
Utskottet behandlar i detta avsnitt motioner
från allmänna motionstiden som rör frågor om
tidsbegränsade anställningar och
deltidsarbetandes situation. Vidare behandlas
regeringens skrivelse om utvärderingen av
anställningsformen överenskommen
visstidsanställning samt motioner väckta med
anledning av denna. Utskottet, som avstyrker
samtliga motioner, hänvisar i huvudsak till
en pågående utredning vid Arbetslivsinstiutet
och anser att det inte finns skäl att
föregripa resultatet av denna utredning.
Utskottet föreslår att skrivelsen läggs till
handlingar. Vidare föreslår utskottet ett
tillkännagivande med innebörden att
regeringen bör undersöka möjligheten att i
SCB:s arbetskraftsundersökningar (AKU) ta in
uppgifter om överenskommen
visstidsanställning.
Som huvudregel gäller enligt anställningsskyddslagen
att anställningen skall gälla tills vidare.
Tidsbegränsad anställning får dock avtalas för viss
tid, viss säsong eller visst arbete om det föranleds
av arbetets särskilda beskaffenhet.
Visstidsanställning får också användas för vikariat,
praktikarbete eller feriearbete eller vid tillfällig
arbetsanhopning och vissa andra situationer. Vid
tillfällig arbetsanhopning gäller dock att
visstidsanställning får avse sammanlagt högst sex
månader under två år. Avtal får också träffas om
provanställning i högst sex månader.
Som framgår av den inledande redogörelsen
beslutade riksdagen hösten 1996 om en ändring i
anställningsskyddslagen som innebar att det infördes
en ny anställningsform - överenskommen
visstidsanställning. Den nya regeln trädde i kraft
den 1 januari 1997. Anställningsformen innebär att
en arbetsgivare kan anställa en person på viss tid
utan att det krävs några särskilt angivna skäl. För
överenskommen visstidsanställning ställer lagen upp
vissa tidsgränser och andra begränsningar. På
arbetsmarknadsutskottets förslag beslutades att en
referensgrupp skulle tillsättas med uppgift att
kontinuerligt utvärdera den nya anställningsformen
överenskommen visstidsanställning.
Samtidigt med beslutet om den nya
anställningsformen beslutade riksdagen bl.a. om en
annan ändring av lagen som rörde vikarier. Regeln
innebär att om en arbetstagare har varit anställd
hos arbetsgivaren i sammanlagt mer än tre år under
de senaste fem åren övergår anställningen i en
tillsvidareanställning. Denna regel trädde i kraft
den 1 januari 2000.
Regeringens skrivelse 1999/2000:146
I enlighet med riksdagens beslut tillsatte
regeringen den 13 april 1997 en referensgrupp som
skulle utvärdera anställningsformen överenskommen
visstidsanställning. Referensgruppen, som leddes av
en statssekreterare, bestod av företrädare för
arbetsmarknadens parter och
Jämställdhetsombudsmannen (JämO). Referensgruppen
har redovisat sitt arbete i en rapport (dnr
N2000/97/RS). Av rapporten framgår bl.a. att gruppen
har sammanträtt sex gånger. Vid dessa möten har
ledamöterna regelbundet lämnat redogörelser för sina
erfarenheter. I huvudsak har följande framkommit.
Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet
har funnit att anställningsformen är svår att
tillämpa på grund av de begränsningar den har, i
synnerhet såvitt avser antalet anställda. Enligt
Arbetsgivarverket förekommer anställningsformen men
endast i begränsad omfattning; den kan dock vara av
betydelse för mindre myndigheter. Enligt SAF har
anställningsformen betydelse framför allt för de
mindre företagen och den privata sektorn. SAF ser
inga problem med anställningsformen som sådan men
framför att den inte fått det genomslag som var
tänkt eftersom ett antal kollektivavtal utgör hinder
mot att använda den. SACO har inte centralt fått
några signaler om omfattningen eller om problem med
tillämpningen. SACO bedömer att anställningsformen
inte tycks vara särskilt vanligt förekommande. JämO
har konstaterat att det inte finns några anmälningar
avseende denna anställningsform. LO och TCO har
hänvisat till en enkätundersökning. Enligt LO
bekräftar deras undersökning den bild som de
förtroendevalda hade. Undersökningen visar att
utnyttjandet av anställningsformen är av marginell
omfattning men att några flagranta fall av missbruk
har upptäckts. LO anser att reformen inte har lett
till att det skapats anställningar av någon
omfattning varför den måste ses som misslyckad och
bör återtas. TCO pekar på att anställningsformen
inte verkar ha fått någon större genomslagskraft och
att kännedomen i vart fall hos de fackliga
företrädarna är begränsad avseende dess förekomst,
eventuellt missbruk m.m.
Under arbetets gång har referensgruppen inhämtat
att SCB, som har hand om
Arbetskraftsundersökningarna (AKU), fr.o.m. den 1
januari 2000 kommer att ha en specifik fråga om
anställningsformen i sin enkät. Enligt
referensgruppen kommer förekomsten av
anställningsformen därmed troligtvis att kunna
följas på bättre sätt i framtiden.
Referensgruppen anser sig inte kunna dra några
säkra slutsatser vad gäller omfattningen av
anställningsformen och dess tillämpning. Materialet
tyder dock på att anställningsformen förekommer om
än i liten utsträckning och att den inte har lett
till kringgående av anställningsskyddet förutom i
några enstaka fall.
Regeringen anser för sin del att det inte finns
anledning att vidta några åtgärder med anledningen
av rapporten.
Motioner med anledning av skrivelsen
Moderaterna konstaterar i kommittémotion A6 att man
vid utskottets behandling av regeringens förslag om
överenskommen visstidsanställning motsatte sig de
olika begränsningsreglerna. Enligt Moderaterna har
den nya anställningsformen blivit ett fiasko. Den
har inte fått det genomslag som var tänkt.
Anställningsformen har endast fått en begränsad
omfattning på arbetsmarknaden. Samtidigt kvarstår
behovet av att underlätta nyanställningar.
Moderaterna anser därför att begränsningsreglerna
för anställningsformen bör tas bort.
Vänsterpartiet påpekar i kommittémotion A7 att man
var mot införandet av den nya anställningsformen.
Enligt partiet skiljer sig denna anställningsform
från övriga tillfälliga anställningsformer på så
sätt att det för en s.k. överenskommen
visstidsanställning inte behövs några sakliga skäl.
Enligt partiet kan det i vissa fall finnas skäl för
visstidsanställning. Vänsterpartiet anser dock att
tidsbegränsning bara skall få förekomma om det finns
sakliga skäl. Enligt partiets uppfattning
tillgodoser överenskommen visstidsanställning inget
verkligt behov på arbetsmarknaden. Den bör därför
avskaffas (yrk. 1).
Enligt Vänsterpartiet är ett annat problem att
visstidsanställningar missbrukas. Löntagare får
olika former av visstidsanställningar under lång
tid. För många löntagare blir det då mycket svårt
att planera sina liv och göra investeringar. Detta
kan leda till att många avstår från att skaffa barn.
Arbetslivets funktionssätt påverkas också om
människor lever under otrygga förhållanden. Viljan
att påverka sina anställningsvillkor och sin
arbetsmiljö minskar. Vänsterpartiet föreslår av
dessa skäl att det vidtas åtgärder mot missbruk av
visstidsanställningar (yrk. 2).
Övriga motioner
Vänsterpartiet menar i motion A218 (yrk. 1 och 2)
att heltidsarbete skall utgöra en norm vid
anställning. Undantag skall kunna ske efter
förhandling mellan arbetsmarknadens parter om det
finns saklig grund för avsteg. Personalinflytandet
över arbetstidens förläggning bör bli större
eftersom detta leder till att fler kan arbeta
heltid. Vänsterpartiet kräver också att en
visstidsanställning som pågått längre tid än 18
månader skall övergå i en tillsvidareanställning.
Kristdemokraterna föreslår i kommittémotion A278,
som ett led i att skapa en mer flexibel arbetsrätt,
att möjligheten till provanställning förlängs till
12 månader och att visstidsanställningar vid
arbetsanhopning tillåts upp till två år (yrk. 23 och
25).
Miljöpartiet vill i motion A256 (yrk. 4 och 5) att
regeringen skall utreda hur användningen av
visstidsanställningar skall kunna reduceras. De
sociala trygghetssystemen bör ses över så att de som
har oklara, tillfälliga anställningar får samma
trygghet som fast anställda vid arbetslöshet och
sjukdom.
I motion A266 förordar Lena Sandlin-Hedman och
Ingemar Josefsson (s) att det genomförs en översyn
över lagstiftningen för att komma till rätta med den
försämring av villkoren på arbetsmarknaden som det
ökade antalet behovs-, projekt- och
objektsanställningar innebär.
Utskottets ställningstagande
Utskottet kan till stora delar instämma i de
synpunkter som framförs av Vänsterpartiet om vikten
av att den enskilde tillförsäkras en
tillsvidareanställning. Genom en sådan anställning
erhåller han eller hon en högre grad av trygghet och
en större möjlighet att planera sitt liv. Detta
gynnar inte bara den enskilde utan i förlängningen
även arbetsgivarna och samhället i stort.
Utskottet kan konstatera att huvudprincipen i
lagen är att arbetstagare skall anställas tills
vidare. Det har dock i praktiken skett en viss
förändring på arbetsmarknaden vilket utskottet
berört ovan. Utvecklingen, som skett gradvis, har
inneburit att andelen visstidsanställningar har ökat
på bekostnad av tillsvidareanställningar. Enligt
utskottets uppfattning går det inte att bortse från
att det även måste finnas olika former av
tidsbegränsade anställningar för att tillgodose
arbetsgivares behov av att förstärka sin
arbetsstyrka vid tillfälliga arbetstoppar, eller
fylla ut vid tillfälliga vakanser och
tjänstledigheter m.m. Utskottet vill dock poängtera
att möjligheten för arbetsgivare att använda sådana
tidsbegränsade anställningar måste vara begränsad
och att reglerna måste vara utformade så att de inte
leder till missbruk.
De förändringar i anställningsskyddslagen som
beslutades hösten 1996 syftade bl.a. till att
motverka missbruk av visstidsanställningar. Ett
sådant missbruk var användandet av s.k. rullande
vikariat. Vidare skulle förändringarna underlätta
nyanställningar och öka deltidsanställdas
möjligheter att erhålla heltidstjänster.
Som framgår av vad utskottet anfört ovan är
utvecklingen mot alltfler tidsbegränsade
anställningar - även om ett trendbrott kan iakttas
för närvarande - inte tillfredsställande. I det
utredningsuppdrag som Arbetslivsinstitutet har fått
på initiativ av riksdagen ingår bl.a. att kartlägga
förekomsten av dessa anställningar. I uppdraget
ingår också att belysa konsekvenserna av
utvecklingen liksom att bedöma om det är möjligt att
minska skillnaderna i anställningstrygghet och
anställningsvillkor mellan tillsvidareanställningar
och tidsbegränsade anställningar för att
anställningsskyddslagen skall uppfylla kraven på
trygghet och förutsägbarhet för de anställda samt
vilka effekter detta skulle kunna få för företagen.
Enligt utskottets uppfattning bör man invänta
resultatet av denna utredning innan något
ytterligare initiativ tas i frågan.
Ett annat förhållande som bör uppmärksammas i
detta sammanhang är de deltidsanställdas situation
på arbetsmarknaden. I denna grupp finns ett stort
antal personer som önskar få en heltidsanställning.
Detta framgår bl.a. av att det fanns över 180 000
deltidsarbetslösa och timanställda registrerade som
arbetssökande i början av 2001 (jfr. AMV:s
veckostatistik). Självfallet finns det arbetstagare
som faktiskt vill ha deltidsarbete. Däremot anser
utskottet att det är oacceptabelt att de personer
som ofrivilligt arbetar heltid inte kan få ett
heltidsarbete. Målet måste vara att dessa personer
får en heltidsanställning. Enligt utskottets mening
är det anmärkningsvärt att det i vissa delar av
landet finns en efterfrågan på arbetskraft samtidigt
som personer inom samma yrkesområde och i samma
region är deltidsarbetslösa. Det förekommer även att
vissa arbetsgivare efterfrågar arbetskraft trots att
de samtidigt har anställda som är deltidsarbetslösa.
Enligt utskottets uppfattning kan dessa förhållanden
bero på gamla strukturer som finns inom
verksamheterna. En annan förklaring kan vara
bristande planering från arbetsgivarens sida.
Utskottet kan notera att regeringen i
budgetpropositionen för budgetåret 2001 (prop.
2000/01:1) aviserade att den kommer uppdra åt AMS
att kartlägga vilka arbetsgivare som har en stor
andel deltidsarbetande och som inte erbjuder önskad
arbetstid. AMS skall sedan ta upp överläggningar med
dessa arbetsgivare i syfte att förmå dem att
organisera sitt arbete på ett sådant sätt att
oönskade deltidsarbeten i möjligaste mån undviks.
I detta sammanhang vill utskottet något beröra
Vänsterpartiets bedömning att ökat
personalinflytande leder till att fler kan arbeta
heltid. Utskottet vill peka på att den ovannämnda
nyligen beslutade arbetstidsutredningen har till
uppgift att lägga fram förslag som skall ge den
enskilde arbetstagaren ett större inflytande än i
dag över arbetstidens förläggning men som samtidigt
kan ge en god flexibilitet i produktionen. Utskottet
delar Vänsterpartiets uppfattning att ett större
arbetstagarinflytande över arbetstidsförläggningen
kan bidra till att fler personer som så önskar kan
arbeta heltid.
Med hänsyn till det ovan anförda avstyrker
utskottet motionerna A218 yrkandena 1 och 2 (v),
A256 yrkandena 4 och 5 (mp), A266 (s) samt A278
yrkandena 23 och 25 (kd).
Utskottet övergår nu till regeringens skrivelse
1999/2000:146 Anställningsformen överenskommen
visstidsanställning och vill i denna del anföra
följande.
Införandet av anställningsformen överenskommen
visstidsanställning måste ses mot bakgrund av det
läge som då rådde på arbetsmarknaden. Under en rad
av år hade det ekonomiska läget varit allvarligt och
många arbetsgivare var tveksamma till att
nyanställa. Åtgärden infördes främst i syfte att
underlätta nyanställningar. För att åtgärden inte
skulle missbrukas föreslogs vissa begränsningar.
Eftersom utskottet ansåg att den föreslagna
anställningsformen väsentligt avvek från gällande
principer för tidsbegränsade anställningar
förordades, som nämnts ovan, att en referensgrupp
skulle utvärdera anställningsformen.
Referensgruppens arbete och slutsatser redovisas i
skrivelsen.
Av skrivelsen framgår att anställningsformen har
använts i ganska begränsad omfattning och att den
inte har lett till kringgående av
anställningsskyddet förutom i några enstaka fall.
Effekten kan därför sägas vara ganska liten.
Moderaterna har tagit sikte på detta förhållande och
föreslagit att begränsningarna för
anställningsformen tas bort. Vänsterpartiet å sin
sida föreslår att den tas bort helt.
När det gäller Moderaternas krav anser utskottet
att det med hänsyn till anställningsformens
speciella utformning finns skäl att bibehålla
begränsningsreglerna så att missbruk förhindras. Som
utskottet påpekat skiljer sig anställningsformen
från andra visstidsanställningar. Ett borttagande av
begränsningsreglerna skulle kunna leda till att
anställningstryggheten urholkas.
Däremot kan det enligt utskottets mening finnas
skäl att överväga att ta bort anställningsformen
helt och hållet. I takt med det förbättrade
ekonomiska läget har behovet av att generellt
stimulera arbetsgivarna att nyanställa minskat. I
stället krävs enligt utskottet andra åtgärder som i
första hand riktar sig mot individen såsom avser
utbildning, kompetensutveckling, förbättrad
matchningsprocess m.m.
Utskottet noterar att det i Arbetslivsinstitutets
uppdrag ingår bl.a. att belysa konsekvenserna av
utvecklingen att antalet tidsbegränsade
anställningar ökar och att bedöma om det är möjligt
att minska skillnaderna i anställningstrygghet och
anställningsvillkor mellan tillsvidareanställningar
och tidsbegränsade anställningar. I den mån en
förändring bör ske genom lag skall förslag till
lagreglering ges. Utskottet utgår från att
institutet inom ramen för sitt uppdrag även
överväger om anställningsformen överenskommen
visstidsanställning bör finnas kvar. Därför anser
utskottet att man även i detta hänseende bör avvakta
resultatet av uppdraget innan några förändringar i
anställningsskyddslagen genomförs. Med hänvisning
till det anförda avstyrker utskottet motionerna A6
(m) samt A7 yrkandena 1 och 2 (v) i den mån de inte
kan anses tillgodosedda genom vad utskottet har
anfört.
Avslutningsvis vill utskottet kommentera den
uppgift som finns i skrivelsen om att SCB i sina
arbetskraftsundersökningar (AKU) även undersöker
förekomsten av anställningsformen överenskommen
visstidsanställning. Vid underhandskontakter med SCB
har utskottet erfarit att det ännu inte har införts
någon fråga om bruket av anställningsformen i den
enkät som används i dessa undersökningar. Det är
oklart varför detta inte har gjorts. Enligt
utskottets uppfattning skulle det vara av stort
värde om SCB:s arbetskraftsundersökningar även
omfattar denna fråga. Utskottets anser därför att
regeringen bör undersöka möjligheten att i AKU även
få med denna uppgift. Detta bör ges regeringen
tillkänna.
Utskottet föreslår att regeringens skrivelse
1999/2000:146 läggs till handlingarna.
5 Arbetsdomstolen
Utskottets förslag i korthet
Utskottet föreslår att riksdagen avslår en
motion om att avveckla Arbetsdomstolen.
Jämför reservation 14 (m).
Motion
Moderaterna förklarar i motion A710 att de är
principiella motståndare till specialdomstolar och
partssammansatta domstolar. De anser därför att
Arbetsdomstolen bör avskaffas (yrk. 5). Enligt
Moderaterna har det visat sig att domstolar med
ledamöter som företräder särintressen har en tendens
att i den praktiska tillämpningen inte bara tillämpa
gällande lag utan även fylla ut och skapa lag,
vilket leder till mindre förutsebarhet. Härigenom
äventyras rättssäkerheten. Moderaterna anser därför
att Arbetsdomstolens funktioner bör övertas av det
allmänna domstolsväsendet.
Utskottets ställningstagande
Arbetsdomstolen är en specialdomstol med uppgift att
pröva arbetsrättsliga tvister. Som arbetstvist
räknas varje tvist som rör förhållandet mellan
arbetsgivare och arbetstagare.
Vissa typer av arbetstvister kan föras direkt till
Arbetsdomstolen. Domstolen är då första och enda
domstol. I andra typer av arbetstvister skall talan
väckas vid vanlig tingsrätt. Om en part är missnöjd
med tingsrättens dom, kan denna överklagas till
Arbetsdomstolen. I båda fallen innebär domstolens
dom ett slutligt avgörande. Arbetsdomstolens
avgöranden kan alltså inte överklagas. Domstolens
avgörande kan dock komma under Högsta domstolens
prövning vid frågor om resning eller återställande
av försutten tid.
Beslutanderätten utövas i domstolen av lagfarna
ledamöter tillsammans med s.k. intresseledamöter.
Samtliga ledamöter utses av regeringen.
Utskottet har vid ett flertal tillfällen tagit
ställning till förslag om Arbetsdomstolens
avvecklande, senast i samband med behandlingen av
den ovan angivna propositionen om lönebildning
(1999/2000:AU5). Utskottet avstyrkte då
motionsyrkandet.
Enligt utskottets mening besitter Arbetsdomstolen
en särskild kompetens som bidrar till att målen
behandlas skickligt, snabbt och effektivt. Domstolen
har i sin verksamhet visat på integritet och
självständighet. Domstolen har därigenom kommit att
åtnjuta stort förtroende hos arbetsmarknadens
parter. Några belägg för att Arbetsdomstolen skulle
missgynna enskilda parter finns inte. Utskottet
avstyrker därför motion A710 yrkande 5 (m).
6 Stuverimonopolet m.m.
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker två motioner som gäller
det s.k. stuverimonopolet och andra frågor om
arbetsrätt och sjöfart.
Jämför reservationerna 15 (m, fp) och 16 (m).
Motioner
Moderaterna framför i kommittémotion T642 (yrk. 3-4)
att skråväsendet fortlever i form av ett s.k.
stuverimonopol vilket leder till dyra
stuveriorganisationer och orationella
hanteringsmetoder. Automatiserad lasthantering har
inte varit möjlig. Enligt Moderaterna baseras
stuverimonopolet till stor del på den s.k.
listningen, dvs. förbud för andra företag än de som
Svenska Transportarbetareförbundet godkänt, att
utföra stuveriarbete i hamnarna. Vidare bygger
monopolet på en föråldrad förordning om
hamnverksamhet och på ILO-konventionen 137.
Hamnförordningar och reglerna om allmän hamn måste
anpassas till moderna krav och de kommunala
monopolen avskaffas, sägs det i motionen. Tolkningen
av ILO-konvention 137 måste ändras så att fackliga
kompetenstvister i hamnarna omöjliggörs.
Moderaterna anser också att den arbetsrättsliga
lagstiftningen vad gäller sjöfarten måste ändras.
Den svenska regeln som innebär att även skepp
omfattas av bestämmelserna om personalövergångar,
trots att de har undantagits från EG-direktivet,
måste tas bort. Vidare bör de speciella
bestämmelserna om sjuklön, arbetstid och semester
som gäller för sjöfarten upphävas. Enligt
Moderaterna har dessa regler historiska förklaringar
men de saknar betydelse i dag. Bestämmelserna bör
anpassas till de generella bestämmelser som gäller
för svensk arbetsmarknad (yrk. 11).
I kommittémotion T211 föreslår Folkpartiet att
stuverimonopolet avvecklas och att ILO-konventionen
137 sägs upp (yrk. 18).
Utskottets ställningstagande
Motionskrav som rör ILO-konventionen 137 och
avskaffande av de s.k. stuverimonopolet har varit
prövats av utskottet vid ett flertal tillfällen,
senast våren 2000 i betänkande 1999/2000:AU5
Det s.k. stuverimonoplet är ett begrepp som ofta
förekommer i debatten. Det är flera företeelser som
brukar hänföras till stuverimonopolet. Dit hör den
s.k. listningen, som i praktiken är en förteckning i
kollektivavtalet mellan Sveriges Hamn- och
Stuveriförbund och Svenska Transportarbetarförbundet
(stuveriavtalet) över vilka stuveribolag som
omfattas av avtalet liksom ILO-konventionen nr 137
och Landsorganisationens organisationsplan. Till
stöd för ett förment stuverimonopol åberopas också
det förhållandet att kommunerna har bestämmanderätt
över hamnverksamheten. Någon enhetlig precisering av
innebörden av stuverimonopolet eller av grunden för
att ett sådant skulle existera synes inte finnas,
utan olika aktörer åberopar olika omständigheter
till stöd för sin uppfattning.
Som utskottet tidigare konstaterat har den svenska
ILO-kommittén 1996 uttalat sig om tolkningen av ILO-
konventionen 137 och kommit fram till att det inte
finns någon bestämmelse i konventionen som kan
åberopas som rättsligt stöd för ett stuverimonopol.
Utskottet har ingen annan uppfattning än kommittén i
den fråga. Därutöver kan utskottet konstatera att de
andra omständigheter som motionärerna hänvisar till
som stöd för existensen av ett monopol antingen rör
mellanhavanden mellan parterna på arbetsmarknaden
eller interna organisationsförhållanden, i båda
fallen frågor som måste lösas av de berörda. I
övrigt hänvisar motionärerna till förhållanden som
saknar beröring med arbetsmarknadsutskottets
beredningsområde.
Med hänsyn till det anförda avstyrker utskottet
motionerna T211 yrkande 18 (fp) och T642 yrkandena 3
och 4 (m).
När det sedan gäller det som Moderaterna framför i
motion T642 om behovet av förändringar av den
arbetsrättsliga lagstiftningen på sjöfartens område
kan utskottet konstatera att motsvarande yrkanden
behandlades i det ovan angivna betänkandet.
Utskottet vill därför hänvisa till vad som anfördes
där.
I fråga om personalövergångar pekade utskottet på
det principiella ställningstagande utskottet hade
intagit när lagreglerna infördes och som innebar att
man upprätthöll principen att svensk arbetsrättslig
lagstiftning bör vara så generell som möjligt vilket
ledde till att sjögående fartyg kom att omfattas.
Vad gäller kravet på att upphäva vissa
specialbestämmelser konstaterade utskottet att det
inte finns någon särreglering vad gäller semester,
däremot i fråga om sjuklön och arbetstid. Inte
heller dessa krav biträddes. Utskottet pekade bl.a.
på sjömansyrkets särart.
Utskottet, som inte finner skäl att göra någon
annan bedömning i dag, avstyrker motion T642 yrkande
11 i denna del (m).
Reservationer
Utskottets förslag till riksdagsbeslut och
ställningstaganden har föranlett följande
reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken
punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som
behandlas i avsnittet.
1. Lönebildning m.m. (punkt 1) (m)
av Mikael Odenberg, Patrik Norinder, Christel
Anderberg och Henrik Westman (alla m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 1. Riksdagen bifaller därmed motion
2000/01:A227 yrkandena 1, 2, 4, 5 och 6 samt avslår
motion 2000/01:A278 yrkandena 19-21.
Ställningstagande
Enligt vår uppfattning finns det brister i den
nuvarande lönebildningen. Visserligen har den
destruktiva kombinationen av inflation i löner och
priser brutits under 1990-talet men det innebär inte
att lönebildningen numera fungerar problemfritt.
Under andra halvan av 1990-talet har de
genomsnittliga lönekostnadsökningarna fortsatt att
vara högre än i omvärlden.
Vi anser att den nödvändiga flexibiliteten och
anpassningsförmågan saknas. Problem med flaskhalsar
tilltar och den regionala obalansen är betydande. I
alltför liten utsträckning bidrar lönebildningen
till att skapa balans på olika delar av
arbetsmarknaden och till att underlätta företagens
rekrytering.
Enligt vår uppfattning finns det aldrig något
"generellt" utrymme för löneökningar. Det finns bara
en faktor som skapar utrymme för ökade löner och det
är ökad produktivitet. Dessa produktivitetsökningar
kan inte fastställas i förväg och de varierar i
högsta grad mellan olika branscher och olika
företag. Slutsatsen av detta blir att
lönebildningen måste ske så decentraliserat som
möjligt.
Vi anser att Sveriges framtid inte ligger i låga
löner, utan i marknadsanpassade löner. Man bör
därför inte försöka att befästa en centralt styrd
normbildning för hela arbetsmarknaden. Löne- och
inkomstbildningen sker i ökad utsträckning på
marknadsmässiga villkor och relativt oberoende av
gällande centrala kollektivavtal. Det finns också en
tydlig tendens på de flesta avtalsområden att
lönebildningen blir mer lokal.
Centralorganisationerna på arbetsmarknaden har inte
längre någon direkt roll att spela i lönebildningen.
Utvecklingen medför att olika intressen knyts
samman i nya samarbetsformer. Ett betydande steg
togs när tolv arbetsgivarförbund inom SAF och åtta
fackförbund inom LO, TCO och SACO i mars 1997
träffade ett samarbetsavtal om industriell
utveckling och lönebildning (det s.k.
industriavtalet).
Inom denna ram har lönebildningen blivit alltmer
decentraliserad och även uppgörelser om t.ex.
arbetstider och kompetensutveckling träffas nu
direkt ute i företagen. Även inom de större
företagen sker en fortlöpande decentralisering från
experter vid huvudkontoren till chefer och anställda
på de enskilda arbetsplatserna.
När lön efter befattning ersätts av en mer
individuell lönesättning tenderar den enskilde
individens kompetens att bli den dominerande
faktorn. Rimligen kommer detta också att motverka
"lön efter kön" och bidra till kvinnors
löneutveckling. När flexibiliteten ökar fungerar
"signalsystemet" bättre.
Nya anställnings- och ersättningsformer etableras
också. Det blir alltmer förekommande att medarbetare
ersätts efter resultat, snarare än efter arbetad
tid. Delägarlösningar blir vanligare och nya
kontraktsformer suddar ut gamla gränser mellan
anställda, uppdragstagare och ägare.
Morgondagens arbetsmarknad kommer att ställa än
större krav på lokal och individuell anpassning i
lönebildningen. Därmed är det helt omöjligt att
hålla fast vid gamla tiders centraliserade
förhandlingar, som sökte fastställa ett generellt
utrymme för löneökningar och sedan fördela detta i
en process där olika grupper jagade varandra i en
evig kompensationskarusell.
Vi anser att det är viktigt att hålla en absolut
rågång mot statlig inkomstpolitik. Det går inte att
lägga hela ansvaret för lönebildningen på
arbetsmarknadens parter. Enligt vår uppfattning
bestämmer staten i alla avgörande hänseenden
förutsättningarna för lönebildningen, såväl genom
sin ekonomiska politik i stort som genom bl.a.
skatte-, närings- och utbildningspolitik samt
lagstiftning.
För att förbättra lönebildningen föreslår vi
följande förändringar.
· Skattesystemet måste reformeras och skatten på
arbete sänkas avsevärt. Inget förhandlingssystem
i världen kan fungera om staten genom ökat
skatteuttag lägger beslag på allt det utrymme som
produktivitetsökningen skapar.
·
- Kunskap och hårt arbete måste löna sig bättre.
I Sverige ligger lönestegen för många
yrkesområden platt på marken. Ingångslönerna,
även för dem som saknar erfarenhet, är höga.
Det leder till att många utestängs från arbete,
vilket inte minst kommit att drabba ungdomar,
invandrare och arbetshandikappade. Samtidigt
får de som faktiskt har arbete otillräckliga
incitament till förkovran och ytterligare
arbetsinsatser. Lönestrukturen påverkas alltför
lite av utbud och efterfrågan, vilket lett till
lägre sysselsättning och högre arbetslöshet.
Det blir svårt att motivera ungdomar, särskilt
dem som kommer från traditionella arbetarhem
utan studievana, till uppoffrande studier som
inte förefaller att löna sig. Premien för högre
studier är alldeles för låg på den svenska
arbetsmarknaden.
-
- Reservationslönerna - dvs. den lönenivå som
krävs för att det skall uppfattas som mer
lönsamt att arbeta än att inte arbeta - behöver
sänkas. Höga reservationslöner bidrar till att
öka den strukturella arbetslösheten. Arbeten
med heltidslöner som understiger
reservationslönen slås ju ut från
arbetsmarknaden. Ju högre reservationslönen är
desto svårare blir det att komma in på
arbetsmarknaden utan att besitta en hög
kompetens. Ett annat problem som uppkommer vid
för höga reservationslöner är att den enskilde
blir mindre benägen att acceptera de arbeten
som erbjuds. Söktiderna när den arbetslöse
söker arbete förlängs och rörligheten minskar,
både mellan olika lokala arbetsmarknader och
mellan olika branscher eller yrken.
-
- Arbetslöshetsförsäkringen bör ändras.
Utformningen av försäkringen har haft en
negativ inverkan på lönebildningen. Orsaken är
främst att systemet har förlorat sin karaktär
av omställningsförsäkring. Försäkringen har
alltmer kommit att anta formen av en sorts
medborgarlön för "insiders" på arbetsmarknaden.
Det bör därför införas en allmän och
obligatorisk arbetslöshetsförsäkring med en
s.k. bortre parentes. Försäkringen skall ge
alla arbetslösa rimliga möjligheter att under
en omställningstid söka arbete eller förbättra
sina kunskaper genom utbildning. Genom sin
utformning blir den därigenom en
omställningsförsäkring och flertalet av dagens
kontroll- och sanktionssystem mot de arbetslösa
kan slopas.
-
- Konfliktreglerna måste ändras. En bättre balans
måste uppnås mellan parterna. Konfliktreglerna
är genomgående av gammalt datum och i flera
avseenden förlegade. Dagens ekonomi är oändligt
mycket mer integrerad och sårbar än gårdagens.
Både inom det privata näringslivet och inom den
offentliga sektorn är det fullt möjligt att
lamslå hela samhällssektorer genom att ta ut
ett fåtal nyckelpersoner i strejk. I realiteten
kan motparten heller inte utlösa de motåtgärder
som balansen parterna emellan förutsätter. De
ekonomiska skadorna för företagen blir helt
enkelt för stora om den i teorin tillgängliga
stridsarsenalen utnyttjas. Enligt vår
uppfattning bör det därför införas någon form
av regel om stridsåtgärders proportionalitet i
medbestämmandelagen. Det innebär att en
stridsåtgärds omfattning skall stå i proportion
både till den skada som drabbar motparten och
till syftet med åtgärden. Vi återkommer till
sistnämnda förslag i reservation 3.
-
Sammanfattningsvis föreslår vi att riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad vi
har framfört om lönebildning. Detta innebär att
riksdagen bör bifalla motion A227 yrkandena 1, 2, 4,
5 och 6 (m) och avslå motion A278 yrkandena 19-21
(kd).
2. Lönebildning m.m. (punkt 1) (kd)
av Stefan Attefall och Magnus Jacobsson (båda
kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 2. Riksdagen bifaller därmed motion
2000/01:A278 yrkandena 19-21 samt avslår motion
2000/01:A227 yrkandena 1, 2, 4, 5 och 6.
Ställningstagande
Under de senaste 20 åren har den svenska
lönebildningen inte fungerat tillfredsställande.
Lönerna i Sverige har ökat snabbare än i våra
viktigaste konkurrentländer. Tidigare har detta
dolts genom ständigt återkommande devalveringar. Nu
är den vägen stängd och låginflationspolitiken
etablerad. Därför måste också lönebildningen fungera
bättre och leda till avtal i paritet med
konkurrentländernas om vi skall få ned
arbetslösheten.
Enligt vår uppfattning finns det fyra
tillväxtfällor på den svenska arbetsmarknaden.
Den första tillväxtfällan är den i internationell
jämförelse låga andelen anställda inom den privata
sektorn. Detta leder till en låg dynamik på
arbetsmarknaden samtidigt som den undergräver
möjligheten till nya sysselsättningstillfällen.
Den andra tillväxtfällan är den låga rörligheten
på arbetsmarknaden som resulterar i
flaskhalseffekter. Orsaken till detta är bl.a. de
höga skattekilarna samt den sammanpressade
lönestrukturen. Exempelvis har många offentligt
anställda akademiker lägre livslöner än personer
inom den privata sektorn som har gymnasieutbildning
som högsta utbildningsnivå. För en fungerande
arbetsmarknad och ett bra näringslivsklimat krävs
att lönebildningen bättre avspeglar tillgång och
efterfrågan på arbetskraften.
Den tredje tillväxtfällan är det faktum att
utbildning lönar sig dåligt i Sverige, vilket är
förödande för vår framtida konkurrenskraft. Svenska
akademiker har internationellt sett betydligt lägre
löner än motsvarande grupper i Västeuropa. Det
gäller både för akademiker i privat och i offentlig
tjänst. Lönebildningen bör på ett bättre sätt än i
dag ta hänsyn till löntagarens kompetens och
kunnande, den prestation som utförs och det ansvar
arbetsuppgiften innebär. Lönebildningen bör också
stimulera den enskilde till lärande, ansvarstagande
och goda arbetsprestationer. I praktiken innebär
dessa hänsynstaganden att lönebildningen i större
utsträckning bör ske på det lokala planet och vara
mera individuellt inriktad. Samtidigt bör man i en
mer individuellt inriktad lönebildning vara ytterst
observant på den ojämlika situation som kan uppstå
vid en löneförhandling mellan en arbetsgivare och en
enskild individ. Arbetstagarorganisationer har
därför en viktig stödjande och rådgivande roll.
Den fjärde tillväxtfällan är de höga
anställningströsklarna, både för företag och
individer. Detta gäller inte minst rekrytering av
lågutbildade som oftast saknar yrkeserfarenhet. För
individen gör ersättningar från
arbetslöshetsförsäkringen samt marginaleffekter att
arbete vid låga inkomster ofta inte lönar sig
jämfört med alternativet att inte arbeta. För
företagen innebär relativt höga ingångslöner och hög
skatt på arbete tillsammans med vissa
arbetsrättsliga regler att företagen drar sig för
att anställa personer med låg utbildning och liten
erfarenhet i relation till det som efterfrågas.
Enligt vår uppfattning kan man inte bara titta på
den total lönenivåns utveckling utan man måste även
beakta lönebildningens roll för att skapa dynamik
och flexibilitet och därmed sysselsättning och
tillväxt.
För att få till stånd en ekonomisk-politisk miljö
som främjar en god lönebildning krävs det en
strategi i vilken följande punkter måste ingå.
- De ekonomisk-politiska ramarna för
lönebildningen skall vara stabila och främja
ett ansvarsfullt beteende hos parterna på
arbetsmarknaden, de enskilda företagen och de
anställda. Statlig inkomstpolitik avvisas.
-
· För att uppmuntra arbete, utbildning,
kompetensutveckling och ökat ansvarstagande måste
skatten på arbete sänkas för alla, exempelvis
genom höjt grundavdrag och/eller förvärvsavdrag.
Maximal marginalskatt skall vara 50 % i enlighet
med skattereformen 1990/91.
·
· Inför en allmän och obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring som i större utsträckning
än i dag finansieras genom avgifter från de
försäkrade. När arbetslösheten stiger ökar
avgifterna, när den sjunker minskar de. En sådan
modell ger incitament för en bättre fungerande
lönebildning. Löntagarna kompenseras genom sänkta
inkomstskatter.
·
· Inför ett vinstdelningssystem för de anställda.
Ett sådant system skapar en god och flexibel
koppling mellan företagens vinster och de
anställdas ersättningar. Arbetsgivaravgifter bör
inte tas ut på ersättning från ett
vinstdelningssystem.
·
- För att utbildning skall premieras bättre och
bristyrken skall kunna locka till sig
arbetskraft måste lönebildningen ge utrymme för
en bättre löneutveckling inom dessa yrken
jämfört med hur det fungerat hitintills. Därmed
kan också ökade möjligheter skapas för
tillkomst av arbeten inom branscher med
relativt låga ingångslöner. Fler sådana arbeten
ökar möjligheten för många att komma in på
arbetsmarknaden. Skattesänkningar för
låginkomsttagare kan underlätta en sådan
process.
-
- Lagregleringen av kollektivavtalen bör ses över
för att öka den enskildes rättigheter. Bland
annat borde möjlighet för enskilda löntagare
att sluta avtal med arbetsgivare utan hänsyn
till gällande kollektivavtal underlättas.
Riskerna för att enskilda arbetstagare
utnyttjas otillbörligt genom att hamna i en
underlägsen position, exempelvis vid hög
arbetslöshet, måste beaktas i denna översyn.
Lagstiftning om att stridsåtgärder skall vara
proportionerliga bör införas. Vi återkommer
till utformningen av dessa regler i reservation
3.
-
- Arbetsmarknadens parter bör eftersträva ökad
flexibilitet vad gäller lönebildning för
ungdom. Lägre ingångslöner inom vissa branscher
kan vara ett verksamt sätt att få fler unga i
arbete. Detta bör i första hand lösas
avtalsvägen.
-
Enligt vår uppfattning är det arbetsmarknadens
parter som har det direkta ansvaret för
lönebildningen. Staten kan dock genom lagstiftning
och institutionella ramar skapa förutsättningar för
en bättre lönebildning. Vi anser därför att
utvecklingen av den tidigare
förlikningsmannaexpeditionen till ett
medlingsinstitut kan vara något positivt. Man bör
dock överväga om inte Medlingsinstitutet kan
samverka/samlokalisera med någon annan befintlig
myndighet, exempelvis Kammarkollegiet, för att
därigenom minska bl.a. de administrativa
kostnaderna.
Vi anser också att Medlingsinstitutet i sitt
arbete bl.a. bör verka för samordnade avtalsperioder
samt att ge råd och stöd till arbetsmarknadens
parter för att främja en samhällsekonomiskt sund
lönebildning. Vid konflikter skall
Medlingsinstitutet kunna agera som medlare, genom
att i samråd med parterna utse medlare som har
förtroende hos de berörda.
En viktig uppgift för Medlingsinstitutet är att se
till att statistik om löner finns tillgänglig på ett
relevant sätt. Vi anser dock att SCB även i
fortsättningen bör vara huvudansvarig för
statistiken, eftersom den har fler avnämare än
Medlingsinstitutet och risken finns att en flyttning
av ansvaret för denna statistik till
Medlingsinstitutet kan skapa problem med den
samordning av den ekonomiska statistiken som görs
inom SCB.
Sammanfattningsvis föreslår vi att riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad vi
har framfört om lönebildning. Detta innebär att
riksdagen bör bifalla motion A278 yrkandena 19-21
(kd) och avslå motion A227 yrkandena 1, 2, 4, 5 och
6 (m).
av Margareta Andersson (c), Mikael Odenberg (m),
Stefan Attefall (kd), Patrik Norinder (m),
Christel Anderberg (m), Elver Jonsson (fp),
Henrik Westman (m) och Magnus Jacobsson (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde
ha följande lydelse:
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 3. Riksdagen bifaller därmed delvis
motionerna 2000/01:A227 yrkandena 7 och 8,
2000/01:A278 yrkandena 26 och 27, 2000/01:A710
yrkande 4 samt 2000/01:T642 yrkande 11 i motsvarande
del.
Ställningstagande
Enligt utskottets mening bör det införas ett
proportionalitetskrav för att begränsa möjligheten
till stridsåtgärder som kostar lite för den egna
organisationen men orsakar stor skada för motparten
och tredje man. Det skall inte vara möjligt att ta
ut nyckelgrupper i strejk och vidta s.k.
nålsticksåtgärder om detta vållar motparten eller
tredje man stor skada. Kravet på proportionalitet
bör gälla såväl vid primärkonflikter som vid
svarsåtgärder och både vid konflikter som syftar
till ett nytt avtal och vid sådana som syftar till
ett s.k. hängavtal. Det skulle innebära ett visst
skydd för den s.k. negativa föreningsrätten.
Utskottet kan konstatera att strejkrätten är mer
begränsad i flera europeiska länder än vad den är i
Sverige. I exempelvis Tyskland måste facket ta
hänsyn till de ekonomiska skadeverkningarna av en
strejk. Rimligen bör regler av detta slag vara
förenliga med Sveriges internationella åtaganden.
Vidare anser vi att sympatiåtgärder bör förbjudas.
Enligt vår uppfattning är det svårt att rättsligt
motivera rätten till sympatiåtgärder. Den rätten
försvaras i dag bara av den fackliga sidan som
uppfattar rätten till sympatiåtgärder som en del av
kollektivavtalssystemet. Den egentliga grunden för
rätten till stridsåtgärder - att träffa
kollektivavtal - finns inte vid sympatiåtgärder. Det
behöver inte heller föreligga någon som helst
intressegemenskap mellan den part som vidtar
sympatiåtgärden och den part i primärkonflikten som
sympatiåtgärden syftar till att stödja. Det kan
t.o.m. vara så att en part som har träffat
kollektivavtal efter stridsåtgärder i de egna
förhandlingarna sedan också drabbas av
sympatiåtgärder.
Ett annat skäl för ett förbud mot sympatiåtgärder
är den ökade sårbarheten hos företagen till följd av
den tekniska utvecklingen.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad vi har framfört ovan
om att införa ett proportionalitetskrav och att
förbjuda sympatiåtgärder. Detta innebär att
riksdagen delvis bör bifalla motionerna A227
yrkandena 7 och 8 (m), A278 yrkandena 26 och 27
(kd), A710 yrkande 4 (m) och T642 yrkande 11 delvis
(m).
4. Lex Britannia m.m. (punkt 3) (m, fp)
av Mikael Odenberg (m), Patrik Norinder (m),
Christel Anderberg (m), Elver Jonsson (fp) och
Henrik Westman (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 3 borde
ha följande lydelse:
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 4. Riksdagen bifaller därmed motionerna
2000/01:A263 yrkande 24 och 2000/01:T642 yrkande 11
i motsvarande del.
Ställningstagande
När det gäller de regler som brukar benämnas Lex
Britannia är vi av den uppfattningen att dessa inte
hör hemma på en modern arbetsmarknad med hög grad av
internationalisering och ökade krav på flexibilitet
för företagen och de anställda. Till detta kommer
det förhållandet att det är osäkert om dessa regler
står i överensstämmelse med de internationella
åtaganden som Sverige gjort. Vi anser därför att
dessa regler bör tas bort.
Vad sedan gäller den fackliga vetorätten anser vi
att den kan kritiseras av flera olika skäl. Enligt
vår uppfattning är det principiellt felaktigt att de
fackliga organisationerna har getts långtgående
befogenheter att vaka över hur lagregler efterlevs.
Vetoreglerna och tillämpningen av dem uppfyller inte
heller befogade krav på rättssäkerhet. Reglerna ger
inte den som drabbas av vetot någon möjlighet att
bemöta anklagelserna, och han eller hon kan inte få
en vetoförklaring rättsligt prövad. Vetorätten
hindrar sund konkurrens och försvårar nyetablering
av företag. Reglerna om facklig vetorätt bör därför
upphävas.
Sammanfattningsvis föreslår vi att riksdagen
bifaller motionerna A263 yrkande 24 (fp) och T642
yrkande 11 delvis (m) och ger regeringen i uppdrag
att skyndsamt återkomma till riksdagen med förslag
som innebär att den s.k. Lex Britannia avskaffas och
reglerna om den fackliga vetorrätten tas bort.
av Margareta Andersson (c), Mikael Odenberg (m),
Stefan Attefall (kd), Patrik Norinder (m),
Christel Anderberg (m), Elver Jonsson (fp),
Henrik Westman (m) och Magnus Jacobsson (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 4 borde
ha följande lydelse:
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 5 om behovet av en genomgripande
reformering och modernisering av den arbetsrättsliga
lagstiftningen. Riksdagen bifaller därmed delvis
motionerna 2000/01:A263 yrkandena 23 och 25,
2000/01:A278 yrkandena 22 och 24, 2000/01:A710
yrkandena 1-3 och 2000/01:N323 yrkande 19 samt
avslår motionerna 2000/01:A701, 2000/01:A702,
2000/01:A703, 2000/01:A704 yrkande 1, 2000/01:A707,
2000/01:A711, 2000/01:A714 yrkandena 1 och 2,
2000/01:A715 samt 2000/01:A716.
Ställningstagande
Den nuvarande arbetsrättsliga lagstiftningen är
utformad efter 1970-talets behov och arbetsmarknad,
dvs. det traditionella industrisamhället. I takt med
förändringar såväl på arbetsmarknaden som i
samhället i stort har behovet av förändringar av
arbetsrätten blivit allt större. På arbetsmarknaden
i dag råder helt andra förhållanden. Ett stort antal
människor står utanför arbetsmarknaden eller har
svag anknytning till denna. Arbetet organiseras i
andra former än tidigare och antalet
visstidsanställningar ökar. Allfler företag använder
sig också av personal från
personaluthyrningsföretag. Den nuvarande
arbetsrättsliga lagstiftningen svarar inte mot de
krav som förändringarna inneburit. Den är också
komplicerad och svår att överblicka. Detta leder
till att många företagare tvekar att nyanställa,
vilket i sin tur leder till att företagen inte
utvecklas och expanderar.
Enligt vår mening är det därför nödvändigt att
arbetsrätten moderniseras och reformeras. En ny
arbetsrättslig lagstiftning måste ge utrymme för
ökad flexibilitet och göra det möjligt att träffa
lokala överenskommelser anpassade till
arbetstagarnas och företagens individuella
förutsättningar.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad vi har framfört om
förändring av arbetsrätten. Detta innebär att
riksdagen delvis bör bifalla motionerna A263
yrkandena 23 och 25 (fp), A278 yrkandena 22 och 24
(kd), A710 yrkandena 1-3 (m) och N323 yrkande 19
(fp) samt att övriga motioner bör avslås i den mån
de inte kan anses tillgodosedda genom vad vi har
anfört.
6. Utredning om rätten till politisk
information på arbetsplatsen (punkt 7) (m,
kd, c, fp)
av Margareta Andersson (c), Mikael Odenberg (m),
Stefan Attefall (kd), Patrik Norinder (m),
Christel Anderberg (m), Elver Jonsson (fp),
Henrik Westman (m) och Magnus Jacobsson (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 7 borde
ha följande lydelse:
7. Riksdagen avslår motion 2000/01:A208.
Ställningstagande
Vi tar avstånd från tanken på en lagfäst rätt till
information och opinionsbildning på arbetsplatsen.
När det finns ett intresse att få politisk
information på arbetsplatsen utgår vi från att saken
i allmänhet kan lösas i samförstånd mellan
arbetsgivaren och arbetstagarna på den
arbetsplatsen.
Vi kan konstatera att varken Demokratiutredningens
majoritet eller någon enskild ledamot av utredningen
och inte heller regeringen tagit upp frågan såsom
arbetsmarknadsutskottets majoritet förväntat sig.
Detta kan enligt vår uppfattning inte tolkas på
annat sätt än att saken inte bedömts lämpa sig för
lagreglering.
Med hänvisning till det anförda föreslår vi att
riksdagen avslår motion A208 (s).
7. Den arbetsrättsliga lagstiftningen inom EU
(punkt 8) (m)
av Mikael Odenberg, Patrik Norinder, Christel
Anderberg och Henrik Westman (alla m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 8 borde
ha följande lydelse:
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 7. Riksdagen bifaller därmed motion
2000/01:A710 yrkande 6.
Ställningstagande
Europeiska unionen har byggts upp för att trygga
fred, välfärd och utveckling i medlemsländerna.
Genom att öppna gränser och ta bort diskriminerande
regler har EU kunnat främja en fri konkurrens och en
god ekonomisk tillväxt. Enligt vår mening har EU
därmed från början - långt före Amsterdamfördraget -
varit en "sysselsättningsunion".
Som ett led i IGC-processen förordar vissa länder
och politiska grupperingar att EU:s engagemang för
att bekämpa arbetslösheten skall förstärkas. Vi
delar givetvis denna strävan efter att minimera
arbetslöshet och utanförskap. Det är emellertid
viktigt att EU fokuserar på det som är de i egentlig
mening gränsöverskridande frågor där EU har en
uppgift och en kompetens.
Vi vill således varna för en utveckling där en
omodern nationell arbetsrätt, i stället för att
avvecklas, flyttas upp till Europanivå. En sådan
utveckling skulle definitivt försvåra den
vitalisering som Europa behöver genomgå för att
kunna bjuda andra delar av världen en utvecklande
konkurrens. Vi oroas därför av de tendenser som
finns att genom den sociala stadgan och det sociala
protokollet söka etablera en europeisk arbetsrätt.
De beslut som fattas inom ramen för den sociala
stadgan och det sociala protokollet blir omedelbart
bindande för Sverige. Enligt vår mening bör den
svenska regeringen inom EU verka för att unionens
regelverk på det arbetsrättsliga området begränsas
till vad som kan motiveras utifrån
gränsöverskridande och konstaterade problem som
snedvrider konkurrensen.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad vi har framfört om
regeringens hållning när det gäller unionens
regelverk på det arbetsrättsliga området. Detta
innebär att riksdagen bör bifalla motion A710
yrkande 6 (m).
av Mikael Odenberg, Patrik Norinder, Christel
Anderberg och Henrik Westman (alla m).
Vi anser att utskottets ställningstagande i denna
fråga borde ha följande lydelse.
Ställningstagande
För att företagare skall kunna bedriva en
framgångsrik verksamhet är det viktigt att de kan
anpassa den till olika förhållanden. I detta ingår
att kunna använda de anställningsformer som passar i
den aktuella situationen eftersom personalbehovet
varierar från tid till annan, t.ex. vid tillfälliga
arbetstoppar.
I stället för att som i dag i
anställningsskyddslagen reglera vilka
anställningsformer som är tillåtna och under vilka
förutsättningar de får användas, bör man i så stor
utsträckning som möjligt överlåta till den enskilde
arbetsgivaren och arbetstagaren att i
anställningsavtalet reglera anställningsformen.
Stelbenta regler hämmar flexibiliteten och leder
till ökade kostnader och mer byråkrati och motverkar
dessutom nyanställningar. Det sistnämnda utvecklar
vi närmare i reservation 12.
av Hans Andersson och Camilla Sköld Jansson (båda
v).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 10 borde
ha följande lydelse:
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 9. Riksdagen bifaller därmed motion
2000/01:A218 yrkandena 1 och 2 samt avslår
motionerna 2000/01:A256 yrkandena 4 och 5,
2000/01:A266 samt 2000/01:A278 yrkandena 23 och 25.
Ställningstagande
Enligt vår uppfattning kan man inte vara nöjd med
sysselsättningsläget så länge människor arbetar
deltid och har tillfälliga anställningar trots att
de hellre vill arbeta heltid och ha fasta
anställningar. Målet måste vara, som utskottets
majoritet också betonar, att alla arbetssökande som
önskar det skall erbjudas tillsvidareanställningar
på heltid.
Vänsterpartiet har, bl.a. när
anställningsskyddslagen ändrades hösten 1996, varnat
för att förslagen som då genomfördes var
otillräckliga för att minska de osäkra
anställningarnas antal. Utvecklingen har visat att
vi hade rätt. Vi anser därför att tidsgränsen för
vikariat samt för kombinationer av
visstidsanställningar skall vara 18 månader. Vidare
noterar vi att utskottets majoritet har hänvisat
till att Arbetslivsinstitutet bl.a. kommer att
kartlägga förekomsten av tidsbegränsade
anställningar. Vi anser till skillnad från
majoriteten att riksdagen borde ha gett regeringen i
uppdrag att utvidga Arbetslivsinstitutets uppdrag
till att även omfatta att lämna förslag på hur
antalet tidsbegränsade anställningar skall minskas
och hur deltidsanställda skall tillförsäkras
heltidsarbete.
Sammanfattningsvis föreslår vi att riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad vi
har framfört om ett utvidgat utredningsuppdrag.
Detta innebär att riksdagen bifaller motion A218
yrkandena 1 och 2 (v) samt avslår motionerna A256
yrkandena 4 och 5 (mp), A266 (s) samt A278 yrkandena
23 och 25 (kd) i den mån de inte kan anses
tillgodosedda genom vad som anförts.
av Stefan Attefall och Magnus Jacobsson (båda
kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 10 borde
ha följande lydelse:
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 10. Riksdagen bifaller därmed motion
2000/01:A278 yrkandena 23 och 25 samt avslår
motionerna 2000/01:A218 yrkandena 1 och 2,
2000/01:A256 yrkandena 4 och 5 samt 2000/01:A266.
Ställningstagande
Visstidsanställning vid tillfällig arbetsanhopning
får enligt anställningsskyddslagen avse sammanlagt
högst sex månader under två år. Denna korta tid kan
enligt vår uppfattning leda till att arbetsgivare
ser sig tvungna att välja att öka övertidsuttaget i
stället för att nyanställa. Det är vidare inte
rimligt att kräva att ett företag som får ett
tillfälligt behov av arbetskraft som varar längre än
sex månader skall tillsvidareanställa den nödvändiga
arbetskraften för att kort tid därefter säga upp den
på grund av arbetsbrist. Med för korta tidsgränser
kan det också bli nödvändigt för arbetsgivaren att
byta ut den visstidsanställda arbetsstyrkan efter
sex månader. Detta gäller framför allt i de mindre
företagen. Vi anser därför att man bör pröva att
införa en tidsgräns på åtminstone ett år.
När det gäller frågan om provanställning anser vi
att de ökade kraven i produktionen gör det svårare
att bedöma hur en arbetstagare fungerar i arbetet.
För att en provanställning skall kunna fylla sin
funktion måste prövotiden vara så lång att den ger
tillräcklig möjlighet för en sådan bedömning. Med de
nuvarande maximala sex månaderna finns en risk att
arbetsgivarna inte vågar låta provanställningen
övergå i en fast anställning utan i stället avbryter
anställningsförhållandet. Vi anser därför att man
bör förlänga prövotiden till tolv månader.
Sammanfattningsvis föreslår vi att riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad vi
har framfört om en förlängning av tidsgränserna för
visstidsanställningar och provanställningar. Detta
innebär att riksdagen bör bifalla motion A278
yrkandena 4 och 5 (kd) samt avslå motionerna A218
yrkandena 1 och 2 (v), A256 yrkandena 4 och 5 (mp)
samt A266 (s).
Jag anser att utskottets förslag under punkt 10
borde ha följande lydelse:
10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 11. Riksdagen bifaller därmed motion
2000/01:A256 yrkandena 4 och 5 samt avslår
motionerna 2000/01:A218 yrkandena 1 och 2,
2000/01:A266 samt 2000/01:A278 yrkandena 23 och 25.
Ställningstagande
Företag och myndigheter har börjat att mer
systematiskt än tidigare utnyttja
tillfällighetsanställningar, exempelvis
projektanställda, inhyrda etc. I stället för att
tillsvidareanställa personal väljer många företag
att ta in personal vid produktionstoppar, ett
fenomen som brukar kallas "just in time". I maj 1990
hade 412 000 personer tillfälliga anställningar. I
maj år 2000 hade 591 000 personer tillfälliga
anställningar, dvs. en ökning med 180 000 personer
på tio år. Under samma period har 370 000 arbeten
försvunnit. Andelen arbetstagare med tillfälliga
anställningar har ökat från 10,2 % till 14,9 % under
1990-talet. Den nya "projektkulturen" har lett till
att alltfler drabbas av stress och utbrändhet redan
i 30-årsåldern.
I dag är 15 % av arbetskraften tillfälligt
anställd. Många arbetsgivare ser detta som något
positivt. Den som inte orkar kan lätt bytas ut.
Rädslan breder ut sig bland de anställda. Den som
ställer krav får gå. De fackligt aktiva har inte
mycket att sätta emot detta.
Myten om att arbetstagare föredrar en flexibel
arbetsmarknad med tillfälliga anställningar är svår
att spräcka. Flera undersökningar visar att de
flesta människor anser att anställningstrygghet är
viktigt. Det finns ingen skillnad mellan unga och
gamla. Det är därför viktigt att användningen av
tidsbegränsade anställningar minskar. Regeringen bör
utreda hur antalet tillfälliga anställningar kan
minskas.
För dem som även i fortsättningen kommer att vara
tillfälligt anställda krävs åtgärder för att
motverka den stress som denna utsatthet innebär. Det
sociala trygghetssystemet måste ses över så att
människor med oklara, tillfälliga
anställningsförhållanden har samma trygghet vid
arbetslöshet och sjukdom som fast anställda.
Sammanfattningsvis föreslår jag att riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad jag
har framfört om yttrandefrihet m.m. Detta innebär
att riksdagen bör bifalla motion A256 yrkandena 4
och 5 (mp) samt avslå motionerna A218 yrkandena 1
och 2 (v), A266 (s) samt A278 yrkandena 23 och 25
(kd) i den mån de inte kan anses tillgodosedda genom
vad som anförts.
av Mikael Odenberg, Patrik Norinder, Christel
Anderberg och Henrik Westman (alla m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 11 borde
ha följande lydelse:
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 12. Riksdagen bifaller därmed motion
2000/01:A6 och avslår motion 2000/01:A7 yrkandena 1
och 2.
Ställningstagande
När den nya anställningsformen överenskommen
visstidsanställning föreslogs hösten 1996
kringgärdades den av ett antal tidsmässiga och
antalsmässiga begränsningar. I samband med
utskottsbehandlingen motsatte vi oss de olika
begränsningsreglerna. Vi ansåg att farhågorna för
missbruk av den nya anställningsformen var
överdrivna och att de olika begränsningsreglerna
skulle komma att motverka syftet med införandet av
anställningsformen, dvs. att underlätta
nyanställningar.
Av skrivelsen framgår att våra farhågor har
besannats. Den nya anställningsformen har i huvudsak
blivit ett fiasko. Den har inte inneburit att
nyanställningar har underlättats.
Av skrivelsen framgår bl.a. att Kommunförbundet
och Landstingsförbundet anser att anställningsformen
är svår att tillämpa på grund av
begränsningsreglerna. Arbetsgivarverkets uppfattning
är att anställningsformen endast förekommer i mycket
begränsad omfattning. Enligt SAF har
anställningsformen betydelse framför allt för de
mindre företagen och den privata sektorn. Ett antal
kollektivavtal utgör dock hinder för användning av
anställningsformen.
Enligt vår uppfattning har anställningsformen
använts i en mycket begränsad utsträckning.
Samtidigt kvarstår behovet av att underlätta
nyanställningar. Vi föreslår därför att riksdagen,
med bifall till motion A6 (m), begär av regeringen
att den snarast återkommer med förslag om
borttagande av begränsningsreglerna i
anställningsformen. Motion A7 yrkandena 1 och 2 (v)
bör avslås.
av Hans Andersson och Camilla Sköld Jansson (båda
v).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 11 borde
ha följande lydelse:
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 13. Riksdagen bifaller därmed motion
2000/01:A7 yrkande 1 samt avslår motionerna
2000/01:A6 och 2000/01:A7 yrkande 2.
Ställningstagande
När regeringen 1996 föreslog införandet av
ytterligare en form av visstidsanställning avvisade
Vänsterpartiet förslaget. Det fanns då lika litet
som nu någon brist på människor som lever under
osäkra och otrygga anställningsvillkor. Skillnaden
mellan överenskommen visstidsanställning och övriga
former av visstidsanställningar är att det inte
behövs några sakliga skäl för att inrätta en
överenskommen visstidsanställning. Grunden för att
införa överenskommen visstidsanställning var att ge
arbetsgivaren större makt över anställningsformen.
Det kan i vissa fall finnas skäl för
visstidsanställning, t.ex. när det gäller ett arbete
som bara varar en kort tid eller ett vikariat.
Anställningsformen överenskommen visstidsanställning
är bara en symbol för en ideologisk strömning som
vill ha mer makt åt arbetsgivarna. Den tillgodoser
inte någon bestämd person. Vänsterpartiet menar att
visstidsanställning skall få förekomma bara om det
finns sakliga skäl för det.
Av utvärderingen av överenskommen
visstidsanställning framgår att de andra, äldre
formerna av tidsbegränsade anställningar är fullt
tillräckliga. Anställningsformen överenskommen
visstidsanställning motsvarar inte något verkligt
behov på arbetsmarknaden och bör därför avskaffas.
Vi föreslår alltså att riksdagen bifaller den
vänsterpartistiska motionen A7 yrkande 1.
14. Avskaffande av Arbetsdomstolen (punkt 14)
(m)
av Mikael Odenberg, Patrik Norinder, Christel
Anderberg och Henrik Westman (alla m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 14 borde
ha följande lydelse:
Vi är principiella motståndare till specialdomstolar
och partssammansatta domstolar. Enligt vår mening
bör inte sådana förekomma. Det har i den praktiska
rättstillämpningen visat sig att domstolar som
tillförs ledamöter som företräder särintressen har
en tendens att inte bara tillämpa gällande lag utan
även fylla ut och skapa lag, vilket leder till
mindre förutsebarhet; rättssäkerheten äventyras
därmed.
Arbetsdomstolens funktioner bör därför övertas av
det allmänna domstolsväsendet. Vi är övertygade om
att en sådan ordning kommer att gynna
förutsebarheten och rättssäkerheten. Detta gäller
desto mer med de förändringar av arbetsrätten som vi
föreslår.
Liksom vid andra tvister där parternas
överenskommelser kan ersätta domstolsdom finns
naturligtvis också på arbetsrättens område möjlighet
för arbetsmarknadens parter och för enskilda
arbetsgivare och arbetstagare att inrätta permanenta
eller tillfälliga organ för rådgivning,
konfliktlösning och avtalstolkning.
Avslutningsvis konstaterar vi att
utskottsmajoriteten inleder sitt avstyrkande med
konstaterandet att majoriteten redan tidigare prövat
och avstyrkt vårt förslag. Detta är ett intressant
argument - i synnerhet som regeringen i dag i en
skrivelse till riksdagen har anslutit sig till den
av Moderaterna motionsvis framförda ståndpunkten att
de olika diskrimineringslagarna bör sammanföras i en
gemensam lag och att de olika ombudsmannaämbetena
(JämO, DO, HO och HomO) bör sammanläggas till ett
gemensamt ämbete.
Detta föreslog vi redan i kommittémotionen
1998/99:K336. Motionen avvisades då och likartade
krav har därefter avvisats upprepade gånger, senast
i betänkande 2000/01:AU1. Vi hoppas nu att det
omtänkande i utskottet som med intill visshet
gränsande sannolikhet stundar när det gäller
diskrimineringslagar och ombudsmän så småningom
också skall utsträckas till att även omfatta
Arbetsdomstolens existens.
Vi föreslår att riksdagen bifaller motion A710
yrkande 5 (m) och avskaffar Arbetsdomstolen.
15. Stuverimonopolet m.m. (punkt 15) (m, fp)
av Mikael Odenberg (m), Patrik Norinder (m),
Christel Anderberg (m), Elver Jonsson (fp) och
Henrik Westman (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 15 borde
ha följande lydelse:
15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 15. Riksdagen bifaller därmed delvis
motionerna 2000/01:T211 yrkande 18 samt 2000/01:T642
yrkandena 3 och 4.
Ställningstagande
Vi kan konstatera att skråväsendet fortlever i
hamnarna i form av det s.k. stuverimonopolet, vilket
leder till dyra stuveriorganisationer och
orationella hanteringsmetoder. Det har bl.a. inte
varit möjligt att införa automatiserad
lasthantering. Stuverimonopolet baseras till stor
del på den s.k. listningen, dvs. förbud för andra
företag än de som Transportarbetareförbundet
godkänt, att utföra stuveriarbete i hamnarna.
Listningen utgör ett klart konkurrenshinder. Förutom
den s.k. listningen baseras stuverimonopolet dels på
en föråldrad förordning om hamnverksamhet, dels på
ILO-konvention 137. Vi kan också konstatera att det
inom EU numera finns krav på att hamnverksamhet
skall konkurrensutsättas. Flera uppmärksammade
domar, bl.a. mot hamnen i Genua, har medfört att
stuverimonopolen har upphört i vissa europeiska
hamnar.
Enligt vår mening bör man därför snarast avveckla
det svenska stuverimonopolet och anpassa
hamnverksamheten till EU:s konkurrensregler.
Vi föreslår alltså att riksdagen med anledning av
motionerna T211 yrkande 18 (fp) och T642 yrkandena 3
och 4 (m) tillkännager för regeringen som sin mening
vad vi har framfört om stuverimonopolets
avvecklande.
16. Övergångsdirektivet m.m. (punkt 16) (m)
av Mikael Odenberg, Patrik Norinder, Christel
Anderberg och Henrik Westman (alla m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 16 borde
ha följande lydelse:
16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 16. Riksdagen bifaller därmed motion
2000/01:T642 yrkande 11 i motsvarande del.
Ställningstagande
Svensk rederinäring har under senare år utsatts för
konflikter och konflikthot i stor omfattning. Dessa
har drabbat såväl rederierna som svensk industri på
ett orimligt sätt. Enligt vår uppfattning måste
därför den arbetsrättsliga lagstiftningen ändras.
Som framgår av våra reservationer vid punkterna 3
och 4 anser vi att möjligheterna till
sympatiblockader måste begränsas och den s.k. Lex
Britannia upphävas.
När det gäller anställningsskyddslagens regler om
personalövergångar vid överlåtelse av verksamhet
skiljer sig den svenska lagstiftningen, som omfattar
skepp, från det s.k. övergångsdirektivet (rådets
direktiv 77/187/EEG). Direktivet är till skillnad
från vad som gäller enligt den svenska
lagstiftningen inte tillämpligt på sjögående fartyg.
Eftersom den svenska lagstiftningen därigenom kommer
i konflikt med EU-reglerna anser vi att det svenska
undantaget bör avskaffas.
Vi kan konstatera att det finns speciella
arbetsrättsliga regler som gäller för sjöfarten,
exempelvis bestämmelser om sjuklön och arbetstid.
Dessa bestämmelser har historiska orsaker men saknar
i dag betydelse. Vi anser därför att dessa
bestämmelser bör anpassas till de generella
bestämmelser som gäller för svensk arbetsmarknad.
Sammanfattningsvis föreslår vi att riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad vi
har framfört om sjöfarten och den svenska
arbetsmarknaden. Detta innebär att riksdagen
bifaller motion 2000/01:T642 yrkande 11 delvis.
Särskilda yttranden
1. Lönebildning (fp)
Elver Jonsson (fp) anför:
Enligt Folkpartiets uppfattning är en av de
viktigaste uppgifterna att modernisera de regler som
styr den svenska arbetsmarknaden. Dagens
lagstiftning bidrar till att cementera
arbetslösheten på en högre nivå än nödvändigt och
till att skapa problem med lönebildningen.
Lönebildningen och arbetsmarknadslagarna skall ses
som instrument för att skapa balans mellan
arbetsgivare och arbetstagare på arbetsmarknaden.
Den moderna arbetsmarknadslagstiftningen kom till
för att man ansåg att den anställde hade en svag
position mot arbetsgivaren. Detta var ett riktigt
påpekande såväl när lagstiftningen infördes som i
dag. Vad som har gått snett är att organisationerna
både på arbetstagar- och arbetsgivarsidan i många
fall inte sökt eller uppnått en bättre ordning
beträffande lönebildning och större inflytande för
den enskilde arbetstagaren och arbetsgivaren. Det är
ändock viktigt att påpeka att det i huvudsak är
avtal mellan arbetsmarknadens parter som skall lösa
dessa frågor. Lagstiftning skall endast tillämpas i
de fall där det är uppenbart att nuvarande regler
inte fungerar som tänkt eller lyckats lösa
förutsättningarna för en konstruktiv lönebildning.
2. Tystnaden på arbetsplatsen (mp)
Barbro Feltzing (mp) anför:
Klimatet i arbetslivet har hårdnat, med ökad
konkurrens och stramare ekonomi. Massarbetslösheten
under 1990-talet har gjort att arbetsgivarna har
haft stor tillgång till arbetskraft och kunnat välja
och vraka bland de arbetslösa.
Ett stort och växande arbetsmiljöproblem är
rädslan för att framföra kritik på arbetsplatsen.
Anställda vågar inte öppet kritisera sin
arbetsgivare av rädsla för att få problem på
arbetsplatsen. Tystnaden breder ut sig på
arbetsplatser inom skilda sektorer. Många
arbetsgivare kräver i dag total tystnad av sina
medarbetare. Inte bara privata arbetsgivare utan
också kommuner och landsting finns bland dem som
menar att lojalitet innebär att man inte skall
kritisera sin arbetsgivare. Mest markant är detta
inom den offentliga sektorn. Nästan varannan
kommunalt anställd vågar inte öppet kritisera sin
arbetsgivare, och så många som 16 % avstår från
kritik av rädsla för att förlora arbetet eller
därför att man tror att det kan orsaka problem på
den egna arbetsplatsen. Man håller därför hellre
tyst om oegentligheter än säger ifrån.
Rädslan för att kritisera är störst bland kvinnor
och äldre arbetstagare samt hos administrativ
personal. De som har tidsbegränsade anställningar
har svårast att säga ifrån. Man tar hellre en dålig
arbetsmiljö än inga lönelyft eller inget arbete
alls.
Ett annat problem är avsaknaden av meddelarskydd
för anställda i privata företag. Det nuvarande
skyddet gäller endast offentlig verksamhet. När
privata företag alltmer tar över inom exempelvis
sjukvården försvinner detta skydd. Detsamma gäller
för bolagiseringen av Televerket och Posten.
Vid privatisering av offentlig verksamhet och i
privata företag gäller alltså inte personalens
yttrandefrihet eller det grundlagsstadgade
anonymitets- och meddelarskyddet. Arbetsgivaren har
rätt att kräva lojalitet av de anställda. Kritik kan
anses som ett hot mot företagets ställning på
marknaden. Den som ändå kritiserar sin arbetsgivare
offentligt riskerar disciplinära åtgärder eller i
värsta fall uppsägning.
3. Arbetsdomstolen (kd)
Stefan Attefall och Magnus Jacobsson (båda kd)
anför:
Vi har tidigare påpekat att vi anser att det är
principiellt tveksamt att ha specialdomstolar.
Enligt vår uppfattning bör dessa i möjligaste mån
avskaffas och deras uppgifter övertas av de allmänna
domstolarna. Samtidigt måste man konstatera att det
vid Arbetsdomstolen har utvecklats en hög kompetens
inom det arbetsrättsliga området. Man bör därför
utreda hur denna kompetens skall tas till vara innan
eventuella beslut om avveckling av Arbetsdomstolen
fattas.
Bilaga
Förteckning över behandlade förslag
Skrivelsen
I regeringens skrivelse 1999/2000:146
Anställningsformen överenskommen visstidsanställning
lämnas en redovisning för den utvärdering som en
referensgrupp hade genomfört när det gäller
anställningsformen. Regeringens slutsats är att det
inte finns anledning att vidta några åtgärder med
anledning av rapporten.
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
Med hänvisning till de motiveringar som framförs
under Utskottets överväganden föreslår utskottet att
riksdagen fattar följande beslut:
1. Lönebildning m.m.
Riksdagen avslår motionerna 2000/01: A227
yrkandena 1, 2, 4, 5 och 6 samt 2000/01:A278
yrkandena 19-21.
Reservation 1 (m)
Reservation 2 (kd)
2. Förbud mot sympatiåtgärder m.m.
Riksdagen avslår motionerna 2000/01:A227
yrkandena 7 och 8, 2000/01:A278 yrkandena 26 och
27, 2000/01:A710 yrkande 4 samt 2000/01:T642
yrkande 11 i motsvarande del.
Reservation 3 (m, kd, c, fp)
3. Lex Britannia m.m.
Riksdagen avslår motionerna 2000/01:A263
yrkande 24 och 2000/01:T642 yrkande 11 i
motsvarande del.
Reservation 4 (m, fp)
4. Allmänna arbetsrättsliga frågor m.m.
Riksdagen avslår motionerna 2000/01:A263
yrkandena 23 och 25, 2000/01:A278 yrkandena 22
och 24, 2000/01:A701, 2000/01:A702, 2000/01:A703,
2000/01:A704 yrkande 1, 2000/01:A707,
2000/01:A710 yrkandena 1-3, 2000/01:A711,
2000/01:A714 yrkandena 1 och 2, 2000/01:A715,
2000/01:A716 samt 2000/01:N323 yrkande 19.
Reservation 5 (m, kd, c, fp)
5. Information till företagare
Riksdagen avslår motion 2000/01:A278 yrkande
28.
6. Utbildning av företagare
Riksdagen avslår motion 2000/01:A231.
7. Utredning om rätten till politisk
information på arbetsplatsen
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad utskottet anfört om en utredning om
rätt till information och opinionsbildning på
arbetsplatsen. Riksdagen bifaller därmed delvis
motion 2000/01:A208.
Reservation 6 (m, kd, c, fp)
8. Den arbetsrättsliga lagstiftningen inom
EU
Riksdagen avslår motion 2000/01:A710 yrkande 6.
Reservation 7 (m)
9. Arbetsrätten i Öresundsregionen
Riksdagen avslår motion 2000/01:Ub807 yrkande
1.
10. Tidsbegränsade anställningar m.m.
Riksdagen avslår motionerna 2000/01:A218
yrkandena 1 och 2, 2000/01:A256 yrkandena 4 och
5, 2000/01:A266 samt 2000/01:A278 yrkandena 23
och 25.
Reservation 8 (m) - motiv.
Reservation 9 (v)
Reservation 10 (kd)
Reservation 11 (mp)
11. Överenskommen visstidsanställning
Riksdagen avslår motionerna 2000/01:A6 och
2000/01:A7 yrkandena 1 och 2.
Reservation 12 (m)
Reservation 13 (v)
12. AKU-statistik
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad utskottet anfört om uppgifter i AKU.
13. Regeringens skrivelse 1999/2000:146
Riksdagen lägger skrivelsen till handlingarna.
14. Avskaffande av Arbetsdomstolen
Riksdagen avslår motion 2000/01:A710 yrkande 5.
Reservation 14 (m)
15. Stuverimonopolet m.m.
Riksdagen avslår motionerna 2000/01:T211
yrkande 18 samt 2000/01:T642 yrkandena 3 och 4.
Reservation 15 (m, fp)
16. Övergångsdirektivet m.m.
Riksdagen avslår motion 2000/01:T642 yrkande 11
i motsvarande del.
Reservation 16 (m)
Stockholm den 8 februari 2001
På arbetsmarknadsutskottets vägnar
Sven-Erik Österberg
Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Sven-
Erik Österberg (s), Hans Andersson (v), Margareta
Andersson (c), Mikael Odenberg (m), Björn Kaaling
(s), Martin Nilsson (s), Stefan Attefall (kd), Laila
Bjurling (s), Patrik Norinder (m), Kristina
Zakrisson (s), Camilla Sköld Jansson (v), Christel
Anderberg (m), Barbro Feltzing (mp), Elver Jonsson
(fp), Anders Karlsson (s), Henrik Westman (m) och
Magnus Jacobsson (kd).
Redogörelse för ärendet
I detta betänkande behandlar utskottet dels motioner
från allmänna motionstiden 2000 som bl.a. tar upp
frågor som rör den arbetsrättsliga lagstiftningen
och lönebildning, dels regeringens skrivelse
1999/2000:146 Anställningsformen överenskommen
visstidsanställning jämte med anledning av
skrivelsen väckta motioner.