Ds 1999:72

Till statsrådet Lars-Erik Lövdén

Statsrådet Lars-Erik Lövdén har den 21 maj 1999 uppdragit åt generaldirektören Birger Bäckström att utforma förslag till ett statsbidrag för utjämning mellan kommuner av kostnader för verksamhet enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS).

Uppdraget skulle redovisas senast den 1 november 1999. Under utredningstiden har förlängning begärts och beviljats till

den 30 november 1999.

Regeringskansliet uppdrog den 15 juni 1999 åt Stats kontoret att ställa en utredare till förfogande som sekreterare åt Bäckström i dennes uppgift att med biträde av en arbetsgrupp utforma förslag till utformning av ett statsbidrag för utjämning mellan kommuner av kostnader för verksamhet enlig lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS).

Sekreterare har varit avdelningsdirektör Kristina Stig. Ledamöter i arbetsgruppen har varit departementssekreteraren Fredrik Holmström, Finansdepartementet, departementssekreteraren Peter Stoltz, Finansdepartementet, departementssekreteraren Gunilla Malmborg, Socialdepartementet, chefsekonomen Karin Mossler, Socialstyrelsen och ekonomen Andreas Hagnell, Svenska Kommunförbundet.

Ds 1999:72

Arbetsgruppen under ledning av Birger Bäckström överlämnar härmed promemorian Förslag till utjämning mellan kommuner av kostnader för LSS-verksamhet. Uppdraget är därmed slutfört.

Stockholm i november 1999

Birger Bäckström

Kristina Stig

Ds 1999:72 5
     

Innehåll

Sammanfattning ...................................................................................... 9
1 Inledning....................................................................................... 11
  1.1 Uppdraget ....................................................................... 11
  1.2 Arbetets inriktning........................................................... 12
  1.3 Arbetets upplä ggning....................................................... 13
2 Nuvarande ordning....................................................................... 15
  2.1 Handikappmålen ............................................................. 15

2.2Lagen om stöd och service till vissa

funktionshindrade (LSS).................................................. 16

2.3Den ekonomiska regleringen av

    huvudmannaskapsförändringen........................................ 18
  2.3.1 Skatteväxling .................................................................. 18
  2.3.2 Mellankommunal utjämning i länen.................................. 20
  2.4 Statsbidrags- och utjämningssystemet .............................. 22
3 Tidigare utredningar och propositioner....................................... 25
  3.1 Strukturkostnadsutredningen............................................ 25
  3.2 Landstingsekonomiska utredningen .................................. 26
  3.3 Statsbidragsberedningen .................................................. 26
  3.4 Propositionerna om utjämningssystemet ........................... 27
  3.5 Socialdepartementets arbete och förslag........................... 27
  3.6 Kommunala utjämningsutredningen ................................. 30
6 Innehåll Ds 1999:72  
       
4 Förutsättningar för och behovet av en nationell  
  kostnadsutjämning för LSS-verksamhet ...................................... 31
  4.1 LSS – en obligatorisk verksamhet .................................... 31
  4.2 Stora kostnadsskillnader efter kommunaliseringen............ 32
  4.3 Socialstyrelsens statistik år 1999 ..................................... 33
  4.4 Kvarvarande vårdhem ..................................................... 36
  4.5 Räkenskapssammandraget för år 1998 ............................. 37
5 Alternativa modeller för utjämning av LSS-kostnader................ 41

5.1Modell 1, utjämningssystem baserat på

  schablonkostnader för insatser och personer .....................42
5.1.1 Sammanfattning .............................................................. 42
5.1.2 Utjämningssystem baserat på schabloner.......................... 43
5.1.3 Finansiering av systemet.................................................. 46
5.1.4 Spärregler ....................................................................... 48
5.1.5 Särskilt bidrag efter ansökan............................................ 49

5.1.6Utvidgad möjlighet att träffa avtal om

  kostnadsansvar ................................................................ 50
5.1.7 Avskaffande av länsvisa utjämningssystem ...................... 51
5.1.8 Utfallet av schablonutjämning.......................................... 52
5.1.9 Påverkbarhet och styreffekter .......................................... 59

5.2Modell 2, utjämningssystem baserat på

  behovsbedömning, ...........................................................62
5.2.1 Sammanfattning .............................................................. 62
5.2.2 Utjämningssystem med behovsbedömning ........................ 63
5.2.3 Finansiering .................................................................... 65

5.2.4Utvidgad möjlighet att träffa avtal om

    kostnadsansvar ................................................................ 65
  5.2.5 Avskaffande av länsvisa utjämningssystem ...................... 65
  5.2.6 Påverkbarhet och styreffekter .......................................... 65
6 Arbetsgruppens förslag ................................................................ 69
  6.1 Långsiktigt utvecklingsarbete........................................... 72
Särskilda yttranden............................................................................... 75
Ds 1999:72 Innehåll 7
       
Bilagor      
Bilaga 1: Socialstyrelsens statistik för LSS-insatser 1999    
  redovisat på nationell nivå ................................................... 87
Bilaga 2: Tabell G. Socialstyrelsens statistik för LSS-insatser    
  1999. .................................................................................. 91
Bilaga 3: Tabell H. Redovisad LSS-kostnad, standardkostnad,    
  bidrag/avgift samt nettokostnad efter utjämning i    
  kronor per invånare ........................................................... 103
Bilaga 4: Södertörnsmodellen ........................................................... 115
Ds 1999:72 9
     

Sammanfattning

Kommunerna är huvudman för den verksamhet som bedrivs enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). Verksamheten kostade år 1998 15 m iljarder kronor. Den är ojämnt fördelad över landet, beroende huvudsakligen på landstingens tidigare lokalisering av vårdhem och andra verksamheter för LSS till vissa kommuner. Spridningen är stor mellan kommuner både vad avser insatser och kostnader för verksamhet enligt LSS. På individnivå är kostnadsskillnaderna mycket stora och beror på individuella behov och insatser.

I dagsläget hanteras olikheterna mellan kommunerna, dels genom avtrappande länsvisa mellankommunala utjämningar, dels genom avtal om kostnadsansvar mellan kommuner, i vissa fall för personer som flyttat före 1996. Det nuvarande systemet har flera brister och är inte hållbart i ett längre perspektiv.

För att lösa frågan om en utjämning mellan kommunerna har Statsrådet Lars-Erik Lövdén uppdragit åt generaldirektören Birger Bäckström att, med biträde av en arbetsgrupp, utforma förslag till ett statsbidrag för utjämning mellan kommuner av kostnader för verksamhet enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). Arbetsgruppen har utarbetat ett förslag till utjämning som kan träda ikraft år 2001.

Arbetsgruppen har inte kunnat finna någon grund för en kostnadsutjämning som utgår från strukturella faktorer då kostnadsskillnaderna i första hand beror på individuella behov och att verksamhet har koncentrerats till vissa kommuner. Även nytillkommande verksamhet är ojämnt fördelad. Det finns heller inte alltid underlag att bygga upp vissa specialresurser i varje kommun.

10 Sammanfattning Ds 1999:72
     

Förslaget är huvudsakligen ett utjämningssystem baserat på antal LSS-insatser och tre kostnadsschabloner. En standardkostnad beräknas utifrån antalet personer i personkrets 1 och 2, med vissa undantag samt antalet insatser i särskilt boende och daglig verksamhet. Standardkostnaden relateras till ett riks-genomsnitt och kommunen kompenseras för avvikelser från riksgenomsnittet. För det sammanlagda utfallet finns spärregler. Kommuner som har personer i särskilt kostnadskrävande vård-former, och som har en genomsnittlig kostnad över riks-genomsnittet, har därtill möjlighet att ansöka om ett särskilt statsbidrag för de kostnadskrävande boendena. Slutligen ingår också en utvidgad möjlighet att skriva avtal om kostnadsansvar mellan kommuner för LSS-insatser.

Arbetsgruppen föreslår att ett system för utjämning mellan kommuner av kostnader för LSS-verksamhet införs enligt modell 1 under förutsättning av att ett nytt system skall införas år 2001. Om ett införande av ett nytt system kan ske vid en senare tidpunkt bedömer vi att en modell baserat på behovsbedömning enligt modell 2 kan på sikt vara en möjlig vidareutveckling.

En alternativ modell är en utjämning utifrån individuella behov av stöd, service och omvårdnad för personer i personkrets 1 och 2 framför allt med stora omvårdnadsbehov. Behovet av personalinsatser för varje person som får ett beslut om rätt till stöd enligt LSS kan klassificeras i olika kostnadsnivåer. Då modellen ser till totalt personalbehov per individ omfattar det både boende, daglig verksamhet samt övriga LSS-insatser. Det totala behovet summeras per kommun och kan ligga till grund för en utjämning jämfört med ett riksgenomsnittligt behov.

Modellen förutsätter att det finns en bedömare som utifrån individens behov kan bedöma hur stor insats som behövs och som arbetar efter en strukturerad metod. För att minska kommunens möjlighet att påverka utjämningen bör bedömningen ske oberoende av kommunens ekonomiska intresse. För att å andra sidan minska kostnaderna för utredning och administration kan det vara en fördel att utgå från kommunens biståndsbedömning.

Ds 1999:72 11
     

1 Inledning

1.1Uppdraget

Vårt uppdrag har varit att utarbeta ett förslag till statsbidrag för utjämning mellan kommuner av strukturellt betingade, särskilt höga kostnader för verksamhet enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). Systemet kan enligt direktiven utformas som ett särskilt statsbidrag till kommuner med de högsta kostnaderna. Statsbidraget bör utformas så att det endast är speciella insatser som blir bidragsberättigade och innehålla insatser som är särskilt kostnadskrävande och där skälen för bedömningen vid beslut om insatsen klart kan definieras.

Kommuner med hög andel personer med stora och svåra funktionshinder och kommuner med omfattande privat verksamhet skall särskilt uppmärksammas. Systemet skall b ygga på individbaserad statistik över de insatser som varje kommun betalar för. Systemet skall vidare ge ”rätt” incitament, vara enkelt att förstå och förutsägbart.

Kommunernas möjlighet att påverka ett statsbidrag bör enligt direktiven särskilt uppmärksammas och mö jligheter att begränsa påverkbarheten bör prövas.

Kostnaden för utjämningen skall finansieras genom motsvarande minskning av det generella statsbidraget. Olika kostnadsalternativ skall tas fram. Bidraget skall också rymmas inom en på förhand bestämd ekonomisk ram.

Förslagen skall utgå från de nationella handikappmålen.

12 Inledning Ds 1999:72
     

Uppdraget skall belysa:

•Styreffekter, incitament och påverkbarhet. Styr systemet verksamheten till vissa insatser eller till vissa kommuner? Är systemet kostnadsdrivande? Kan kommunerna på ett oönskat sätt påverka systemet för att få mer bidrag?

•Utvecklingen över tid. Hur skall volym- och kostnadsökningar hanteras och finansieras?

•De inomregionala kostnadsutjämningssystemen . Påverkar de nuvarande inomregionala kostnadsutjämningssystemen behov av och konstruktion av införanderegler? Vilka övriga förändringar kan krävas?

Möjlighet finns enligt uppdraget att lämna förslag till andra lösningar.

Målet är att ett nytt system för utjämning mellan kommuner införs år 2001.

1.2Arbetets inriktning

Arbetsgruppen konstaterade i ett tidigt skede av utredningen att kostnadsskillnaderna mellan kommuner för verksamheten enligt LSS och antalet personer med LSS-insatser är stora och ojämnt fördelade över landet. Arbetet i arbetsgruppen har utgått från att söka finna ett system som kompenserar kommuner med särskilt höga kostnader för LSS.

Vårt framlagda förslag till utjämning mellan kommunerna utgår från följande målsättningar:

-Individens rätt att flytta

-Systemet skall inte motverka uppbyggnad av god verksamhet med särskild kompetens eller inriktning

-I första hand skall varje kommun ta ansvar för sina kommuninvånare

-Systemet bör inte styra till viss verksamhet eller vissa kommuner

Ds 1999:72 Inledning 13
     

-Kommunerna bör inte kunna utverka större bidrag genom att ändra definitioner eller insatser

-Systemet skall inte kompensera för kostnadsskillnader som beror på olikheter i verksamhetsform, effektivitet eller kvalitet

-Systemet bör vara enkelt att förstå och administrera.

Då kostnaderna inom detta område är starkt knutna till individens behov och de insatser som ges är det svårt att fullt ut uppfylla alla ovan angivna målsättningar. Dock innebär ingen av våra beskrivna modeller någon inskränkning i individens rätt att flytta.

1.3Arbetets uppläggning

Arbetsgruppen har haft åtta sammanträden.

Under utredningsarbetet har vi besökt Södertälje kommun och Kommunförbundet i Jämtlands län där vi träffade samtliga kommuner i Jämtland.

Vi har också fört diskussioner med inbjudna representanter för handikapporganisationerna; Handikapporganisationernas samarbetsorgan (HSO) och De Handikappades Riksförbund (DHR). Därutöver har vi haft besök av representanter från Finspångs kommun och från Resurscenter Mo Gård AB samt av representanter från handikappverksamheten i Stockholms kommun.

Ett stöd i arbetet har också varit ett underlagsmaterial om nationell kostnadsutjämning för LSS-verksamhet som togs fram av Kommunala Utjämningsutredningen.

Ds 1999:72 15
     

2 Nuvarande ordning

2.1Handikappmålen

Regeringens mål för handikappolitiken har formulerats i regeringens skrivelse till riksdagen (Skr.1996/97:120). Dessa mål är:

•att uppnå jämlikhet i levnadsv illkor och full delaktighet i samhällslivet för personer med funktionshinder,

•att ge förutsättningar för ökad självständighet och självbestämmande för personer med funktionshinder,

•att ge förutsättningar för funktionshindrade personer att skapa sig ett värdigt liv i gemenskap med andra,

•att främja internationellt samarbete på handikappområdet.

Målet för handikappolitiken är att uppnå full delaktighet och jämlikhet för personer med funktionshinder. Principerna om full delaktighet, jämlikhet i levnadsvillkor, självbestämmande och tillgänglighet är de grundstenar på vilka den svenska handikappolitiken byggs. Utgångspunkten är alla människors lika värde och lika rätt. Insikten om att människor har olika funktionsförmåga skall ligga till grund för samhällsplaneringen. Resurserna måste användas så att alla människor så långt möjligt ges lika förutsättningar att delta i samhällslivet. Begreppen delaktighet och jämlikhet skall leda till att olika samhällsområden, liksom den omgivande miljön, blir tillgängliga för funktionshindrade. Det gäller såväl den fysiska tillgängligheten som tillgänglighet till information och service, vård och stöd, kultur, fritidsaktiviteter m.m. Målet är att skapa förutsättningar för ett självständigt och värdigt liv för personer med funktionshinder.

16 Nuvarande ordning Ds 1999:72
     

Att få leva som en självständig individ utifrån sina egna resurser och att få bestämma över sin vardag är av avgörande betydelse för enskilda människors livskvalitet. Att sådana möjligheter finns är också en förutsättning för ett samhälle där alla är delaktiga. Frågor om inflytande måste få särskild uppmärksamhet i situationer där enskilda människor till följd av omfattande funktionshinder dagligen är beroende av olika stödinsatser.

2.2Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS)

Den 1 januari 1994 trädde lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) i kraft. Lagen utgör en väsentlig del av den handikappreform som riksdagen beslutat om året innan. Genom LSS har personer med varaktiga och omfattande funktionshinder fått en lagstadgad rätt till olika former av insatser för stöd och service. I samband med att LSS trädde i kraft upphörde den s.k. omsorgslagen (1985:568) att gälla. Omsorgslagen gav främst personer med utvecklingsstörning rätt till stöd- och hjälpinsatser av olika slag. Ansvaret för insatserna enligt omsorgslagen åvilade landstingen. I och med införandet av LSS överfördes ansvaret för omsorgsinsatserna från landstingen till kommunerna.

Målsättningen för all verksamhet enligt LSS är att underlätta det dagliga livet för personer med omfattande funktionshinder och främja full delaktighet i samhällslivet. Enskilda skall ges största möjliga inflytande över hur insatserna ges.

I LSS beskrivs tre grupper som kan beviljas insatser. Det är personer med:

1.Utvecklingsstörning, autism eller autismliknande tillstånd.

2.Betydande och bestående begåvningsmässigt funktionshinder efter hjärnskada i vuxen ålder föranledd av yttre våld eller kroppslig sjukdom.

3.Andra varaktiga fysiska eller psykiska funktionshinder som uppenbart inte beror på normalt åldrande, om de är stora och

Ds 1999:72 Nuvarande ordning 17
     

förorsakar betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed ett om fattande behov av stöd och service.

Den personkrets som omfattas av LSS har rätt till stöd och service om de behöver sådan hjälp i sin livsföring och om deras behov inte tillgodoses på annat sätt. Lagens personkrets skall genom insatserna tillförsäkras goda levnadsvillkor. Insatserna skall vara varaktiga och samordnade samt anpassas till den funktions-hindrades individuella behov.

Insatserna för stöd och service enligt LSS regleras i lagens 9 § och är tio till antalet:

1.rådgivning och annat personligt stöd som ställer krav på särskild kunskap om problem och livsbetingelser för människor med stora och varaktiga funktionshinder

2.biträde av personlig assistent eller ekonomiskt stöd till skäliga kostnader för sådan assistans, till den del behovet av ekonomiskt stöd inte täcks av assistansersättning enligt lagen (1993:389) om assistansersättning

3.ledsagarservice

4.biträde av kontaktperson

5.avlösarservice i hemmet

6.korttidsvistelse utanför det egna hemmet

7.korttidstillsyn för skolungdom över 12 år utanför det egna hemmet i anslutning till skoldagen samt under lov

8.boende i familjehem eller i bostad med särskild service för barn och ungdomar som behöver bo utanför föräldrahemmet

9.bostad med särskild service för vuxna eller annan särskilt anpassad bostad för vuxna

10.daglig verksamhet för personer i yrkesverksam ålder som saknar förvärvsarbete och inte utbildar sig.

Kommunerna har ansvaret för flertalet insatser enligt LSS, medan landstingen har ansvar för insats 1, rådgivning och annat personligt stöd. Kommuner och landsting kan dock sluta avtal om en annan ansvarsfördelning och så har skett i några län när det gäller råd och stöd (förutvarande Malmöhus och Jämtland). En kommuns eller ett

18 Nuvarande ordning Ds 1999:72
     

landstings ansvar enligt LSS gäller gentemot den som är bosatt inom kommunen resp. landstingsområdet.

Genom LSS har möjlighet införts för funktionshindrade som tänker bosätta sig i en kommun att begära s.k. förhandsbesked om rätten till stöd och service från kommunen. Avsikten med bestämmelserna om förhandsbesked är att underlätta för personer med omfattande funktionshinder att på lika villkor med övriga kommuninvånare flytta från en kommun till en annan. En kommun ska utan dröjsmål planera och förbereda insatser som förhandsbeskedet ger den funktionshindrade rätt till, om han bosätter sig i kommunen.

2.3Den ekonomiska regleringen av huvudmannaskapsförändringen

I detta avsnitt redogörs för hur kommunerna kompenserats genom skatteväxling och mellankommunal utjämning inom länet för att i dagsläget kunna tillhandahålla insatser enligt LSS.

2.3.1Skatteväxling

Enligt bestämmelserna i LSS skall huvudmannaskapet för den tidigare omsorgsverksamheten ha överförts från landstingen till kommunerna före den 1 januari 1996. Omsorgsverksamheten omfattade insatser för personer i personkretsarna 1 och 2. Insatser för personkrets 3 ingick inte i omsorgsverksamheten. Huvudmannaskapsförändringen vad gäller omsorgsverksamheten har successivt genomförts i samtliga län under perioden 1991-1996, men i de flesta län har överförandet skett under åren 1995 och 1996. Den ekonomiska regleringen har skett genom skatteväxlingar mellan landsting och kommuner med länsvisa skatteväxlingssatser på en sådan nivå att intäkterna motsvarar de inom respektive län övertagna kostnaderna. Den tidigare olikheten i kommunernas och landstingens system för skatteutjämning har dock i några län

Ds 1999:72 Nuvarande ordning 19

medfört att övertagna kostnader och intäkter inte helt motsvarat varandra.

Förutsättningarna för skatteväxlingarna har inte bestämts centralt utan har skett genom lokala överenskommelser mellan respektive landsting och kommunerna i landstingsområdet. Man har gemensamt utarbetat ett s.k. skatteväxlingsunderlag, som ligger till grund för överenskommelsen. Skatteväxlingsunderlaget reglerar vilka verksamheter som ingår i överenskommelsen, vilka kostnaderna är för dessa verksamheter och vilken skatteväxlingssats dessa kostnader motsvarar.

Vid skatteväxlingen har de kostnader ett landsting haft för den tidigare omsorgsverksamheten omräknats till kronor och ören per skattekrona. Därefter har landstinget minskat sin skattesats med överenskommet belopp samtidigt som kommunerna getts möjlighet att höja sina skattesatser i motsvarande mån. På så vis har resurser motsvarande landstingets kostnader överförts till kommunerna. Skatteväxlingsnivån motsvarar därigenom den genomsnittliga kostnaden i respektive län för den överförda verksamheten.

Såväl kostnaderna för omsorgsverksamheten som omfattningen av övriga verksamheter som samtidigt ingår i växlingen varierar mellan länen. Som exempel kan nämnas att särskolan och/eller psykiatrireformen ingår i flera fall i den skatteväxling som gjorts i samband med överföringen av omsorgsverksamheten. Eftersom den övertagna kostnaden utslaget per invånare varierar mellan länen innebär det även att skatteväxlingssatserna skiljer sig åt mellan länen. Nivån på skatteväxlingarna för omsorger och särskola varierar således från 1,22 kronor i förutvarande Malmöhus län till 2,31 kr i Jämtlands län.

Variationerna i andelen av befolkningen med insatser enligt LSS är den viktigaste förklaringen till de betydande skillnader i övertagna kostnader som finns mellan kommuner och mellan län.

Kostnaderna för den överförda omsorgsverksamheten har totalt beräknats till ca 10,2 miljarder kronor vid skatteväxlingstillfällena.

20 Nuvarande ordning Ds 1999:72
     

2.3.2Mellankommunal utjämning i länen

Det finns som framgått stora skillnader mellan kommunerna inom ett och samma län vad gäller de från landstinget övertagna kostnaderna för den tidigare omsorgsverksamheten. I samtliga län har kommunerna funnit det önskvärt att försöka utjämna kostnadsskillnader för den övertagna omsorgsverksamheten mellan sig. Man har därför träffat överenskommelser om s.k. mellan-kommunala utjämningssystem, här också kallad länsvis utjämning, i samband med kommunaliseringen av omsorgsverksamheten. I några län, där svårigheterna att komma överens om formerna och villkoren för ett mellankommunalt utjämningssystem varit särskilt stora, har en av regeringen tillsatt LSS-delegation medverkat till att regionala överenskommelser kunnat nås.

I det nationella statsbidrags- och utjämningssystemet för kommuner och landsting som infördes år 1996 ger en viss skatteväxlingssats en lika stor inkomstökning per invånare i samtliga kommuner i länet. Det nationella utjämningssystemet medför således att de mellankommunala utjämningssystemen i länen inte behöver beakta några skillnader i intäkter mellan kommunerna utan helt kan koncentreras på skillnader i övertagna kostnader mellan kommunerna inom respektive län.

Den länsvisa kostnadsutjämningen har lösts särskilt i varje län för sig, vilket resulterat i att det finns flera olika typer av system för utjämning mellan kommuner. I hälften av länen innefattar utjämningssystemen även vid övertagandet ojämnt fördelade kostnader för psykiatri och/eller särskola.

Man kan säga att det finns tre huvudtyper för de mellankommunala utjämningssystemen i länen. Inom ramen för dessa huvudtyper finns ett antal olika varianter. Men det finns också blandformer där man kombinerat två av huvudtyperna. Följande huvudtyper förekommer.

1.En s.k. strut innebär att mellanskillnaden mellan övertagna kostnader och intäkter till följd av skatteväxlingen beräknas för varje kommun. Kommuner med lägre kostnader än intäkten av skatteväxlingen betalar en avgift till struten och kommuner med

Ds 1999:72 Nuvarande ordning 21
     

högre kostnader erhåller ett bidrag från denna. Avtrappningshastigheten och utjämningsperiodens längd varierar kraftigt och i några län påbörjas avtrappningen först efter ett antal år. I en del fall har struten konstruerats så att avgifter betalas under en kortare period än för vilken bidrag utbetalas. En del av de inbetalade medlen fonderas därvid och skall utbetalas till de kommuner som har övertagit en omfattande omsorgsverksamhet. I några fall har en avtrappande flerårig strut nuvärdesberäknats och legat till grund för engångsvisa klumpsummor.

2.Fördelning av kostnadsansvar för individer till ursprungliga hemkommuner i länet . Kostnaderna för vissa personer i en kommun med omfattande verksamhet betalas av en annan kommun, ofta den ursprungliga hemkommunen. Kostnadsansvaret är livslångt och omfattar främst personer i gruppbostäder och på vårdhem.

3.Verksamhetsföljsam utjämning , eller s.k. ”mjuk strut”, är följsam till de årliga kostnaderna för en viss grupp av individer. Här fördelas kostnaderna mer schablonmässigt än i huvudtyp 2 och de kommuner som betalar bidrar varje år med samma andel av de nuvarande hemkommunernas faktiska kostnader. Kostnaderna, som främst avser boende i gruppbostäder med tillhörande daglig verksamhet, avtar över tiden. I något fall upphör betalningarna redan när verksamheten understiger en i förväg överenskommen volym.

I flera län har man kombinerat två av huvudtyperna för olika delar av den övertagna verksamheten. En ansats att i någon del fördela kostnaderna på ursprunglig hemkommun tillämpas i sju län, medan någon form av verksamhetsföljsam utjämning finns i fem län. Olika former av strutar tillämpas i nästan samtliga län.

Det finns ett ganska entydigt mönster i valet av utjämningssystem. I län med mindre kostnadsskillnader mellan kommunerna har man i huvudsak valt strutlösningar, som sträcker sig över relativt kort tid. Det finns dock undantag där man trots mindre kostnadsskillnader mellan kommunerna i länet valt en strutlösning med längre avtrappning, en verksamhetsföljsam utjämning eller en

22 Nuvarande ordning Ds 1999:72
     

fördelning på ursprunglig hemkommun. Där kostnadsskillnaderna mellan kommunerna är stora har man i allmänhet valt en verksamhetsföljsam utjämning, fördelning på ursprunglig hemkommun eller tidsmässigt betydligt längre strutar. I utredningen Utjämning av kostnadsskillnader för verksamhet enligt LSS (Ds 1996:47) finns en relativt detaljerad beskrivning av utjämningssystemen i respektive län.

Lagstödet för de mellankommunala utjämningssystemen finns i 17 § i LSS. Kommunerna i ett län ges i lagen rätt att lämna ekonomiskt bidrag till varandra om så behövs för att jämna ut kostnaderna dem emellan. I specialmotiveringen till LSS förutsätts att utjämningen sker övergångsvis. De olika mellankommunala utjämningssystemen omfattar i princip endast den vid övertagandetidpunkten ojämnt fördelade verksamheten. Genomgående gäller att utjämningssystemen inte tar hänsyn till nytillkommande verksamhet, eftersom det inte finns något lagstöd för en sådan utjämning. Systemens varaktighet är mycket varierande mellan länen och sträcker sig i ett flertal fall över mycket långa tidsperioder, medan andra system innehåller en snabbare avtrappning av de mellankommunala utjämningsbeloppen. I Hallands län, där kommunaliseringen skedde tidigt, har inomlänssystemet redan hunnit avvecklas.

I de flesta överenskommelserna om mellankommunala utjämningssystem finns inskrivet att, i det fall ett nationellt utjämningssystem för kostnader för omsorgsverksamheten eller för LSS-insatser införs i framtiden, skall de mellankommunala utjämningssystemen omförhandlas.

2.4Statsbidrags- och utjämningssystemet

För de flesta andra obligatoriska kommunala verksamheter görs en kostnadsutjämning i det kommunala statsbidrags- och utjämningssystemet. Dock ej för verksamhet för funktionshindrade.

Ds 1999:72 Nuvarande ordning 23
     

Det nuvarande statsbidrags- och utjämningssystemet för kommuner och landsting, som infördes den 1 januari 1996, består av ett invånarbaserat statsbidrag, inkomstutjämning, utjämning av strukturellt betingade kostnadsskillnader samt införanderegler. Inkomstutjämningen och kostnadsutjämningen bygger på att de kommuner och landsting som har en högre skattekraft eller mer gynnsam struktur än genomsnittet betalar en utjämningsavgift till staten. De som har en lägre skattekraft eller mindre gynnsam struktur än genomsnittet får ett utjämningsbidrag från staten. De sammanlagda bidragen och avgifterna för kommunerna respektive landstingen uppgår till lika stora belopp vilket innebär att systemet är statsfinansiellt neutralt.

Utgångspunkten för en utjämning av strukturellt betingade kostnadsskillnader bör vara följande:

Alla kommuner respektive landsting skall efter kostnads- och inkomstutjämning ha likvärdiga förutsättningar att bedriva verksamheten.

Kostnadsutjämningen skall inte kompensera för skillnader i servicenivå, kvalitet, avgiftssättning och effektivitet.

Kostnadsutjämningen skall baseras på mätbara och för kommuner och landsting opåverkbara faktorer som mäter strukturella kostnadsskillnader.

Som metod för kostnadsutjämningen tillämpas den s.k. standardkostnadsmetoden, enligt vilken kostnadsskillnader mellan kommuner analyseras för en verksamhet i taget. Kostnads-utjämningen innefattar både obligatoriska och vissa frivilliga verksamheter samt vissa icke verksamhetsspecifika kostnadsslag. I några fall är faktorerna mer av "bedömningskaraktär" men har lagts in i systemet för att de har stor betydelse för att fånga vissa typer av strukturella skillnader.

Det är främst två skäl som ligger bakom valet av standardkostnadsmetoden. Dels är det helt olika faktorer som påverkar kostnaderna i de olika kommunala verksamheterna, dels möjliggör metoden en mer korrekt justering vid huvudmannaskaps-

24 Nuvarande ordning Ds 1999:72
     

förändringar mellan kommuner och landsting eller vid förändrad ansvarsfördelning mellan staten och kommunsektorn.

Det nuvarande systemet för kostnadsutjämning innebär i korthet att för varje verksamhet eller kostnad som omfattas av strukturkostnadsutjämningen beräknas en standardkostnad per kommun enligt en för respektive verksamhet särskild beräkningsmodell. Utjämningsbidraget respektive utjämningsavgiften för strukturella kostnadsskillnader utgörs av skillnaden mellan summan av kommunens beräknade standardkostnad, den s.k. strukturkostnaden, och den genomsnittliga strukturkostnaden i riket.

Ds 1999:72 25
     

3Tidigare utredningar och propositioner

Samtliga statliga utredningar som behandlat frågan om kostnadsutjämning mellan kommuner respektive landsting efter det att Kommunalekonomiska kommittén avslutat sitt arbete i december år 1991 har tagit upp frågan om be hovet av och förutsättningarna för en nationell kostnadsutjämning för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda.

Utredningarna före Kommunala Utjämningsutredningen som redovisade sitt betänkande 1998 ansåg att omsorgen om funktionshindrade på sikt skulle ingå som en del i kommunernas nationella system för kostnadsutjämning. De faktorer som diskuterades som lämpliga för en nationell kostnadsutjämning var antalet personer i varje kommun med vissa LSS-insatser.

Utjämningsutredningen ansåg dock att en sådan utjämning inte kunde inrymmas i det nationella systemet för kostnadsutjämning eftersom kostnaderna (insatserna) var alltför påverkbara av kommunerna.

Nedan sammanfattas tidigare utredningar och propositioner.

3.1Strukturkostnadsutredningen

Strukturkostnadsutredningen (SOU 1993:53), vars förslag i stor utsträckning ligger till grund för nuvarande kostnadsutjämning för kommunerna, föreslog att ett framtida mer generellt övertagande från kommunerna av de särskilda omsorgerna skulle inkluderas i inkomst- och kostnadsutjämningen. Vidare föreslogs att skatte-

26 Tidigare utredningar och propositioner Ds 1999:72
     

växlingar på grund av huvudmannaskapsförändringar endast bör genomföras när förändringen genomförts i alla län. Skatteväxlingen skulle då genomföras med en enhetlig skattesats i utjämningssystemet som motsvarar det vägda genomsnittet av de länsvisa skatteväxlingarna. Strukturella skillnader utjämnas i kostnadsutjämningen. Om endast några län genomfört huvudmannaskapsförändringar bör sådana förändringar genomföras avtalsvägen och regleras inom länen.

Principerna för inkomstutjämningen har helt förändrats sedan Strukturkostnadsutredningen lämnade sitt betänkande varför förslagen i dessa delar inte längre är tillämpliga. Dessutom har skatteväxlingar nu genomförts i samtliga län. Den länsvisa skattesatsen i utjämningssystemet har justerats utifrån kostnadsnivån i respektive län, dvs. ej med en enhetlig nivå.

3.2Landstingsekonomiska utredningen

Landstingsekonomiska utredningen (SOU 1994:70) fann att det inte fanns några större strukturella behovsskillnader om man ser till var omsorgstagarna är födda. Däremot konstaterades att det fanns stora kostnadsskillnader mellan kommunerna som bl. a. beror på var omsorgstagarna faktiskt är bosatta, vilket i sin tur har ett samband med utbudet av vårdresurser.

Utredningen framhöll att det, för att enskilda kommuner i vilka dyra vårdanläggningar byggts upp inte skall drabbas oförskyllt av huvudmannaskapsförändringen, krävs att ett betalningsansvar för omsorgstagare på institutioner av nationell och regional karaktär skyndsamt utreds.

3.3Statsbidragsberedningen

Beredningen för statsbidrag och utjämning i kommunsektorn (SOU 1994:144), vars förslag med vissa justeringar i kostnadsutjämningen ligger till grund för nuvarande statsbidrags- och utjämnings-

Ds 1999:72 Tidigare utredningar och propositioner 27
     

system för kommuner och landsting, gjorde den bedömningen att en kostnadsutjämning för omsorgsverksamhet kan utformas först när ett bättre underlag om kostnadsskillnader finns tillgängligt och när frågan om det framtida betalnings-ansvaret har lösts.

3.4Propositionerna om utjämningssystemet

I regeringens förslag till det nuvarande utjämningssystemet (prop. 1994/95:150 respektive prop. 1995/96:64) gjordes också samma bedömning som statsbidragsberedningen, att frågan om kostnadsutjämning för omsorgsverksamheten borde skjutas på framtiden. I den sistnämnda propositionen framhölls att betydande förändringar

i kommunernas och landstingens åtaganden borde föranleda motsvarande förändringar i kostnadsutjämningen.

Förändringar i huvudmannaskapet mellan kommuner och landsting skulle således föranleda motsvarande förändring i kostnadsutjämningen om verksamheten omfattades av denna och om förändringen i utjämningen gjordes det år huvudmannaskapsförändringen var genomförd i hela riket. Om förändringen av huvudmannaskapet sker successivt, så som skett när det gäller omsorgsverksamheten, borde kostnadsutjämningen ändras vid det tillfälle då alla län genomfört förändringen. Fram till denna tidpunkt borde en tillfällig kostnadsutjämning kunna ske inom ett län som gjort förändringen.

3.5Socialdepartementets arbete och förslag

Redan i det utredningsarbete som föregick det nationella utjämningssystemets införande diskuterades frågan om möjligheterna till och behovet av att inom ramen för kostnads-utjämningen också utjämna för insatser enligt LSS. Det fanns emellertid inte ett tillräckligt underlag för att fastställa vilka strukturella faktorer som

28 Tidigare utredningar och propositioner Ds 1999:72
     

påverkar kostnaderna och som skulle kunna ligga till grund för en utjämningsmodell.

Under våren 1995 fick en arbetsgrupp inom Socialdepartementet i uppdrag att utreda frågan om be hovet av en utjämning av kostnadsskillnader mellan kommuner med anledning av LSS. Enligt uppdraget skulle arbetsgruppen särskilt belysa om inrättandet av ett nationellt kostnadsutjämningssystem för LSS- insatser är önskvärt samt – i så fall – vilka faktorer som kan ligga till grund för en sådan kostnadsutjämning. I uppdraget ingick även att analysera behovet av LSS-verksamhet av nationell och regional karaktär samt kartlägga förekomsten av sådana verksamheter i landet.

Socialdepartementets arbetsgrupp konstaterade i utredningen Utjämning av kostnadsskillnader för verksamhet enligt LSS (Ds 1996:47) att kostnadsskillnaderna mellan kommunerna för LSS- insatser är så stora att någon form av åtgärd för att utjämna skillnaderna är önskvärd. Man gjorde bedömningen att ett nationellt kostnadsutjämningssystem är det mest lämpliga alternativet för att utjämna kostnadsskillnaderna mellan kommuner för LSS-insatser och att ett sådant system bör kunna infogas i det existerande nationella bidrags- och utjämningssystemet.

Enligt arbetsgruppen skulle ett nationellt system främst lösa problem som de länsvisa utjämningssystemen inte klarar, t.ex. kostnadsskillnader mellan kommuner i olika län, problem till följd av flyttningar mellan kommuner och där man inte lyckats komma överens om avtal om kostnadsansvaret. Det skulle också skapa ett mer dynamiskt system för kostnadsutjämning än nuvarande länssystem. Dessa system tar i allmänhet inte hänsyn till förändringar över tiden eller beaktar tillkommande verksamhet. De ger därför på lång sikt otillräcklig kostnadstäckning.

Arbetsgruppen studerade ett antal alternativa faktorer och kombinationer av faktorer som skulle kunna ligga till grund för en nationell kostnadsutjämning för LSS-insatser. De faktorer som studerats är av två huvudtyper, dels vissa socialförsäkringsförmåner med inriktning på funktionshindrade personer, dels vissa till LSS verksamhetsanknutna faktorer.

Ds 1999:72 Tidigare utredningar och propositioner 29
     

Arbetsgruppens bedömning var att det mest lämpliga är att basera en nationell kostnadsutjämning för LSS-insatser på verksamhetsanknutna faktorer eftersom de studerade socialförsäkringsförmånernas samband med kommunernas faktiska LSS- insatser är både svagt och indirekt. Man konstaterade emellertid att ytterligare statistik skulle krävas för att utforma ett nationellt utjämningssystem eftersom erforderliga uppgifter om kommunernas LSS-insatser och kostnaderna för dessa då saknades.

Socialdepartementets arbetsgrupp genomförde också en fältstudie i syfte att få fram ytterligare underlag för en nationell kostnadsutjämning. I ett urval av landets kommuner analyserades antalet LSS-insatser som kommunerna ger, innehållet i insatserna och de därav följande kostnaderna. Resultatet av fältstudien samt förslag till konstruktion av ett system för att utjämna kostnadsskillnader redovisades i mars 1997 i departementspromemorian Utjämning av kostnadsskillnader för verksamhet enligt LSS – En fältstudie (Ds 1997:34).

Med fältstudien som underlag redovisas två alternativa utjämningsmodeller. I den ena modellen utgår man från en genomsnittskostnad per person i LSS personkrets 1 och 2. I den andra modellen utgår man från genomsnittskostnader för tre av de för kommunerna mest kostsamma insatserna nämligen barn boende i familjehem eller i bostad med särskild service, vuxna boende i bostad med särskild service samt personer med daglig verksamhet. Dessutom används i denna andra modell en genomsnittskostnad per person i personkrets 1 och 2 som motsvarar genomsnittskostnaden för övriga LSS-insatser.

Socialdepartementets arbetsgrupp ansåg att det finns ett behov av en nationell kostnadsutjämning för kommunernas LSS- verksamhet och att principerna i den andra modellen var de mest lämpliga för en nationell kostnadsutjämning för LSS-insatser. Denna modell gav enligt gruppen en bättre överensstämmelse mellan beräknade standardkostnader och övertagna kostnader än den första modellen. Detta gäller särskilt för kommuner med höga övertagna kostnader. Arbetsgruppen fann det inte mö jligt att bygga en utjämning av skillnader i behov av LSS-verksamhet på andra än

30 Tidigare utredningar och propositioner Ds 1999:72
     

verksamhetsanknutna faktorer. Arbetsgruppens slutsats var att kommunernas möjligheter att påverka utfallet i kostnadsutjämningen med en sådan lösning i praktiken var begränsade.

3.6Kommunala utjämningsutredningen

Kommunala utjämningsutredningen, som i december 1998 framlade betänkandet Kostnadsutjämning för kommuner och landsting – en översyn av statsbidrags- och utjämningssystemet (SOU 1998:151), inledde ett arbete med att utreda förut-sättningarna för att föra in en kostnadsutjämning av LSS-verksamheten i det nationella utjämningssystemet. Något förslag framlades inte då utredningen ansåg att en kostnadsutjämning inte kunde inrymmas i ett nationellt utjämningssystem eftersom faktorerna som borde ingå var påverkbara av kommunerna.

I betänkandet (SOU 1998:151) gjorde utredningen bedömningen att skillnaderna mellan kommuner och mellan olika delar av landet i övertagna kostnader för LSS-verksamhet, liksom antalet personer med LSS-insatser, är så stora att någon form av utjämning behövs.

Vidare gjordes bedömningen att det dock inte är möjligt att åstadkomma en utjämning av kostnadsskillnaderna utan att den måste baseras på av kommunerna beslutade insatser. Eftersom en påverkbarhet inte kan uteslutas bör en utjämning för LSS- verksamhet inte ske inom ramen för utjämningssystemet.

Ds 1999:72 31
     

4Förutsättningar för och behovet av en nationell kostnadsutjämning för LSS-verksamhet

4.1LSS – en obligatorisk verksamhet

I statsbidrags- och utjämningssystemets kostnadsutjämning ingår i princip alla för kommuner och landsting obligatoriska verksamheter samt vissa andra verksamheter, där det föreligger strukturella kostnadsskillnader av betydelse. Dessutom ingår vissa icke obligatoriska verksamheter där behoven av kommunala insatser ansetts vara strukturellt betingade, t.ex. näringsliv och sysselsättning.

Verksamhet enligt LSS är, efter huvudmannaskapsförändringen, en för kommunerna obligatorisk verksamhet och borde av det skälet ingå i systemet för kostnadsutjämning. En förutsättning för utjämning är att det föreligger mätbara strukturellt betingade behovs- och kostnadsskillnader av betydelse mellan kommunerna. Utjämningsutredningen ansåg att kostnadsskillnaderna mellan kommunerna är av en sådan omfattning att de bör utjämnas för att alla kommuner skall få likvärdiga ekonomiska förutsättningar att bedriva en verksamhet enligt intentionerna i LSS, men att påverkbarheten gjorde att LSS verksamheten inte infogades i systemet. Utjämningen borde därför ske i särskild ordning.

Lagen om LSS är en rättighetslag där kommunen kan ses som en producent av LSS-verksamhet utan egen kontroll över vem som utnyttjar tjänsterna. För att kommunerna skall få likvärdiga

32 Förutsättningar för och behovet .... Ds 1999:72
     

förutsättningar att bedriva verksamheten behövs därför en kostnadsutjämning.

4.2Stora kostnadsskillnader efter kommunaliseringen

Tidigare utredningar har som framgått funnit att det i många fall är stora skillnader mellan kommuner i övertagna kostnader per invånare för den omsorgsverksamhet som kommunerna i och med LSS införande övertagit från landstingen. Kostnadsskillnaderna mellan kommuner kan till stor del förklaras av landstingets tidigare lokalisering av vårdhem och annan LSS-verksamhet. I vissa kommuner finns också verksamhet av nationell eller regional karaktär som kräver särskilda resurser och kompetens för personer med komplicerade funktionshinder. Det finns också en stor variation i verksamheternas utformning, kvalitet och effektivitet.

Verksamhet av nationell eller regional karaktär förekommer i begränsad omfattning, men kan medföra höga kostnader för de kommuner som har sådan verksamhet inom sitt område. I en del fall finns kommunal verksamhet som riktar sig till ett större upptagningsområde än den egna kommunen. I huvudsak gäller detta enskild verksamhet. Fri etableringsrätt råder för enskild verksamhet som uppfyller bestämmelserna i 23 § LSS. Det innebär att en LSS- verksamhet kan etablera sig i en kommun utan att kommunen på något sätt kan påverka denna etablering.

Då det är stora skillnader avseende kostnader för och andelen personer med LSS-insatser mellan olika kommuner och mellan olika delar av landet så finns det ett behov av kostnadsutjämning mellan kommunerna.

Behovet av en kostnadsutjämning för LSS-insatser understryks också av att man inom länen gjort bedömningen att kostnadsskillnaderna är så stora att de måste utjämnas. För åtminstone en fjärdedel av kommunerna översteg, enligt Ds 1996:47, kostnaderna för den övertagna LSS-verksamheten riksgenom-snittet med minst 500 kronor per invånare. Flertalet av dessa kommuner är mindre

Ds 1999:72 Förutsättningar för och behovet .... 33
     

med i vissa fall mycket höga kostnader. Arbetsgr uppen inom Socialdepartement bedömde också att de länsvisa utjämningssystemen har brister när det gäller att på sikt åstadkomma en önskvärd kostnadsutjämning.

De länsvisa utjämningssystemen är olika utformade mellan länen och deras omfattning kommer successivt att trappas ner för att slutligen avvecklas. Detta kommer att ske olika snabbt i olika delar av landet. Genomgående är att dessa system i princip endast beaktat ojämnt fördelade kostnader vid själva övertagandet och därför inte tar hänsyn till framtida förändringar t. ex. vad gäller verksamheter som tillkommer eller upphör efter huvud-mannaskapsförändringen. Med de länsvisa systemen kan man inte heller utjämna de kostnadsskillnader som finns mellan olika delar av landet. Det är knappast möjligt att nu bedöma hur behovet av LSS-insatser kommer att förändras i enskilda kommuner i framtiden, men mycket tyder på att betydande delar av kostnadsskillnaderna mellan kommunerna i respektive län kommer att kvarstå även efter att det att de länsvisa systemen avvecklats.

En förutsättning för ett utjämningssystem är vidare att de strukturella skillnaderna objektivt kan fastställas. Dessutom bör kommunerna inte kunna påverka ingångsvärdena och utfallet genom sitt eget agerande. För verksamhet enligt LSS har vi dock inte funnit några strukturella faktorer som förklarat kostnads-skillnader annat än antalet insatser.

4.3Socialstyrelsens statistik år 1999

För att beskriva fördelningen av LSS-verksamhet behövs data om kostnader och insatser som beskriver skillnader mellan kommuner. Flera tidigare utredningar har framfört att det saknas sådan relevant nationell statistik.

Första gången Socialstyrelsen samlade in och publicerade nationell statistik om kommunernas LSS-insatser var år 1996. Då statistiken inte var upplagd på pers onnivå ansågs den inte

34 Förutsättningar för och behovet .... Ds 1999:72
     

tillräckligt tillförlitlig för att utgöra grund för att analysera kostnadsskillnader och konstruera eventuella utjämningssystem.

Regeringen beslutade därför i maj 1999 att uppdra åt Socialstyrelsen att ta fram en individbaserad statistik om LSS-insatser. Syftet med uppdraget var att ta fram relevant statistik till grund för ett förslag till utformning av system för utjämning av LSS- kostnader.

Socialstyrelsen uppdrog åt Statistiska centralbyrån (SCB) att göra en individbaserad statistikinsamling avseende de personer som hade en eller flera LSS-insatser den 1 juni 1999. Endast insatser som kommunen är kostnadsansvarig för, oavsett var i landet insatsen utförts, har omfattats av insamlingen. Uppgifter om insatsen råd och stöd har därför inte samlats in.

Enligt LSS kan, som framgått av avsnitt 2.2, särskilt stöd och service ges enligt tio olika slag av insatser. En och samma person har ofta mer än en insats. Hur många personer som endast hade en insats eller flera insatser går nu att få fram genom Socialstyrelsens nya statistik.

För personer som har bostad med särskild service eller familjehem enligt LSS har uppgift samlats in om i vilken kommun som personen faktiskt bor. Därutöver har uppgift insamlats om vilken personkretsgrupp som personen tillhör.

För att säkerställa god kvalitet i uppgifterna har flera kontroller av insamlade uppgifter genomförts av SCB. Vid inmatningen av uppgifterna har bl.a. kontrollerats att samma person inte rapporterats från fler kommuner (betalande/utförande). De felaktigheter som påträffats vid dessa kontroller har i stor utsträckning kunnat rättas.

Sammanlagt 238 personer har insatser som betalas av minst två kommuner. För dessa personer har en redovisningskommun (huvudansvarig kommun) valts utifrån de insatser som personen har från de olika kommunerna.

Tillförlitligheten i de insamlade uppgifterna varierar mellan kommunerna. Enligt SCB:s uppfattning har vissa kommuner haft svårigheter att särskilja insatser enligt lagen ( 1993:389) om assistansersättning (LASS)och socialtjänstlagen (1980:620, SoL)

Ds 1999:72 Förutsättningar för och behovet .... 35

från insatser enligt LSS. Trots ett omfattande försök att komma till rätta med detta kan felaktigheter fortfarande förekomma.

Samtliga kommuner utom en har lämnat uppgifter. Av Socialstyrelsens statistik framgår bl. a följande.

Kommunerna har rapporterat in att totalt 43 986 personer hade insatser enligt LSS den 1 juni 1999. Därav var 35 391 personer i personkrets 1 och 2. Se tabell A i bilaga 1.

En länsvis jämförelse visar att samtliga norrlandslän ligger över riksgenomsnittet vad gäller andelen personer med LSS-insatser i personkretsarna 1 och 2. Stockholms län har det lägsta länsgenomsnittet och Jämtlands län har det högsta.

De vanligaste insatserna är daglig verksamhet och bostad för vuxna. 19 759 personer i personkrets 1 och 2 har insatsen daglig verksamhet medan 15 188 personer i dessa personkretsar har insatsen särskild bostad för vuxna. Totalt ges 68 489 insatser i personkrets 1 och 2 och motsvarande siffra för personkrets 3 är 10 199. Samtliga insatser uppgår således till 78 688 stycken. Se tabell B i bilaga 1.

Antal personer som har beslut om bostad med särskild service eller familjehem enligt LSS är 17 717. Av dessa tillhör 16 442 personkretsgrupp 1 eller 2 och 1 275 tillhör personkretsgrupp 3.

Se tabell B i bilaga 1.

45 procent av samtliga i personkrets 1–3 har bara en insats enligt LSS. En tredjedel har två insatser och en femtedel har 3 eller flera. Sett till enbart personkrets 1 och 2 har drygt en tredjedel bara en insats. Se tabell C i bilaga 1.

Nästan 9 av 10 i personkrets 1 och 2 med beslut om bostad med särskild service har ytterligare en eller flera LSS-insatser. Se tabell D i bilaga 1.

45 procent av personerna i personkrets 1 och 2 med beslut om daglig verksamhet har ytterligare en insats medan 35 procent har ytterligare två insatser. Se tabell E i bilaga 1

47 procent av de personer i personkrets 1 och 2 som har både särskild bostad och daglig verksamhet har också ytterligare en LSS-insats. Se tabell F i bilaga 1.

36 Förutsättningar för och behovet .... Ds 1999:72
     

Av personer med beslut om bostad enligt LSS har 1 043 sin bostad i en annan kommun än den betalande.

•157 kommuner har minst en person som de betalat för i en annan kommun

•161 kommuner tar emot minst en person från annan kommun.

•Södertälje kommun tar emot flest personer från andra kommuner, 117 personer.

Socialstyrelsen har tagit fram ett antal tabeller över de personer som hade LSS-insatser den 1 juni 1999. Tabellerna finns redovisade på riksnivå, per län och per kommun. Dessutom finns spridningsmått och vägda och ovägda medelvärden framräknade. Ett urval av Socialstyrelsens insamling redovisade per kommun redovisas i bilaga 2.

För att ytterligare förbättra statistiken utarbetar Socialstyrelsen nu, på uppdrag av regeringen, ett förslag till system för individbaserad omsorgsstatistik för äldre. Socialstyrelsen har också uppdragit åt en forskare vid Social högskolan i Stockholm att genomföra en utvärdering av befintliga system för att mäta vårdbehov hos personer i kommunernas vård och omsorg. Speciellt skall undersökas enhetlighet och enkelhet i frågornas formulering och instrumentets användning för uppföljning. Resultatet skall redovisas vid årsskiftet 1999/2000.

4.4Kvarvarande vårdhem

Avvecklingen av vårdhem under 1990-talet har drastiskt minskat antalet boende på sådana hem, från 3 640 personer för sju år sedan till 438 personer vid årskiftet 1998/1999. Kostnaderna för vårdhemmen har i regel reglerats i skatteväxlingen och i de mellankommunala utjämningarna i länen.

Boende på vårdhem räknas inte som ”boende med särskild service” och personerna skall därför inte ingå i LSS-statistiken. I denna utrednings föreslagna beräkningsmodell (se avsnitt 5.1) ingår personerna inte som om de hade särskilt boende enligt LSS, utan

Ds 1999:72 Förutsättningar för och behovet .... 37

endast i den mån de har andra LSS-insatser. De beaktas därmed endast med den lägre ersättningen motsvarande genomsnittskostnaden för övriga LSS-insatser. För att räknas som särskilt boende enligt LSS skall boendet uppfylla vissa villkor. Normalt uppfyller vårdhemmen inte dessa v illkor.

Enligt Socialstyrelsen bedöms avvecklingen vara avklarad till år 2001 och vi har därför sett detta som ett övergående problem. När vårdhemmen avvecklas kommer personerna sannolikt i stor utsträckning att bo kvar i den tidigare vårdhemskommunen i andra boendeformer och dessa personer kommer därigenom efterhand att redovisas efter de LSS-insatser som ingår i statistiken för kostnadsutjämningen. Problemet löses därmed på några års sikt. Om personerna inte inkluderas i den nationella utjämningen kan kommunerna under avvecklingstiden hantera kostnaderna för de som bor på vårdhem via avtal om kostnadsansvar mellan kommuner eller fortsätta med de mellankommunala utjämningarna i länen för just denna verksamhet.

4.5Räkenskapssammandraget för år 1998

Räkenskapssammandraget (RS) är ett resultat av en insamling av ekonomiska uppgifter från samtliga kommuner som SCB årligen genomför. Uppgifterna i RS hämtas från kommunernas bokslut och de bygger på samma definitioner som i Svenska Kommunförbundets kommunalt anpassade normalkontoplan – KommunBas-98. Genom denna insamling redovisas kommunernas kostnader och intäkter i ett samlat dokument.

Räkenskapssammandraget innehåller:

Driftredovisning

Specificering av entreprenader, bidrag och vissa intäkter

Investeringsredovisning

Resultaträkning, finansieringsanalys och balansräkning

Externa utgifter och externa inkomster.

38 Förutsättningar för och behovet .... Ds 1999:72
     

Räkenskapssammandraget används som underlag i många sammanhang. Den nationella uppföljningen av kommunernas e konomiska situation sker till stor del utifrån uppgifterna i RS. Insamlingen används också bl.a. för beräkningar i det kommunala utjämningssystemet.

Kommunernas kostnader för LSS-verksamhet har fram till 1998 års räkenskapssammandrag inte särredovisats. Dessa kostnader har ingått som en del i de redovisade kostnaderna för äldre och funktionshindrade. Först i det räkenskapssammandrag som publicerades under våren 1999, avseende kommunernas kostnader för år 1998, har kostnaderna för LSS-verksamheten totalt samt för insatserna bostad med särskild service för barn och ungdomar, bostad med särskild service för vuxna, daglig verksamhet samt kommunal personlig assistans i allt väsentligt särredovisats.

I 1998 års räkenskapssammandrag har således 271 kommuner särredovisat kommunens kostnad för LSS. Delposten personlig assistans finns angiven för 258 kommuner, vilket kan peka på viss osäkerhet även i totalsiffrorna. 29 kommuner hade ej uppgivit sin avgift från den enskilde eller ersättning från försäkringskassan för LASS. Detta har i våra beräkningar kunnat avräknats schablonmässigt för 12 av dessa kommuner. En stor osäkerhetsfaktor i sammanhanget är de länsvisa utjämningssystemen, som i vissa fall räknats som LSS-intäkter och i andra fall som skatteintäkter. Även den uppräkning till riksnivå som kunnat göras är därför osäker.

Vid en nationell kostnadsutjämning behövs kostnads uppgifter på nationell nivå för att fastställa totalkostnaden och den genomsnittliga kostnaden per invånare. Vidare krävs kostnads-uppgifter som underlag för att beräkna genomsnittskostnaderna för de LSS- insatser som skall ligga till grund för utjämningen. Uppgifter om de enskilda kommunernas kostnader behövs också för att bedöma rimligheten i utfallet av kostnadsutjämningen samt för uppföljningen av denna. För själva utjämningen behövs dock inte kostnadsuppgifter över de enskilda kommunernas LSS-verksamhet, eftersom kostnadsutjämningen inte skall baseras på den enskilda kommunens faktiska kostnader för den aktuella verksamheten. Användningen av

Ds 1999:72 Förutsättningar för och behovet .... 39

spärregler (se avsnitt 5.1.4) i utjämningens utfall förutsätter dock att faktiska kostnader finns redovisade.

Ett utjämningssystem kommer sammantaget att ställa ökade krav på uppgifter och enhetlig re dovisning i räkenskaps-sammandraget. I samband med införandet måste man kunna särskilja den mellankommunala utjämningen i länet.

Kommunernas kostnader för LSS uppgick till drygt 15 m iljarder kronor 1998 med schablonmässig hänsyn till att 17 kommuner inte svarade på RS insamlingen. Kommunernas totalkostnad per invånare framgår av bilaga 3.

Statistiken i bilaga 3 visar på stora kostnadsskillnader mellan kommuner och även mellan län.

Ds 1999:72 41
     

5Alternativa modeller för utjämning av LSS-kostnader

Det finns olika metoder att lösa en utjämning mellan kommuner av kostnader för LSS-verksamhet. Vi har diskuterat utifrån följande principiella metodansatser.

Nationell utjämning genom statsbidrag eller nationellt utjämningssystem som omfördelar mellan kommunerna baserat på:

•Schablonersättning för vissa insatser och personer

•Individuellt behovsrelaterad ersättning

•Ersättning för faktiska kostnader. Regional och lokal utjämning genom:

•Avtal mellan kommuner om kostnadsansvar för individer som flyttar

•Länsvisa utjämningar.

Arbetsgruppen har mot bakgrund härav närmare undersökt två modeller till hur en utjämning mellan kommuner av LSS-kostnader skall kunna utformas. Dessa innehåller kombinationer av ovanstående metoder och presenteras nedan.

Arbetsgruppen har inte funnit det mö jligt att utforma ett mer begränsat statsbidragssystem som bara ger ersättning till vissa insatser eller vissa kommuner. Orsaken till detta är att ett sådant system riskerar att styra verksamhet dit.

Arbetsgruppen har också övervägt ytterligare en tredje modell som skärper dagens system med kostnadsansvar mellan kommuner. Det är baserat på en skyldighet för kommuner att i vissa fall

42 Alternativa modeller för utjämning av LSS-kostnader Ds 1999:72
     

fortsätta att ersätta kostnader för personer som flyttat från kommunen för att ta del av LSS-verksamhet i annan kommun. Modellen skulle också innebära att de länsvisa överenskommelserna om mellankommunal utjämning fortsätter att löpa i uppgjord takt, eventuellt med behov av omförhandling i något enstaka fall. De flesta i arbetsgruppen har dock menat att det är principiellt tveksamt att med lagstiftning binda kommunerna vid åtaganden som tidigare omfattats av frivilliga överenskommelser. En tvingande lag kan också orsaka rättsliga tvister om kommunens skyldigheter. Därför diskuteras det inte vidare här. Modellen beskrivs utförligt i ett särskilt yttrande av Andreas Hagnell, Svenska Kommunförbundet.

5.1Modell 1, utjämningssystem baserat på schablonkostnader för insatser och personer

5.1.1Sammanfattning

Modell 1 är huvudsakligen ett utjämningssystem baserat på antal LSS-insatser och tre kostnadsschabloner. Utjämningen utgår från antalet personer i personkrets 1 och 2, med vissa undantag. Antal personer i personkretsen samt antalet insatser i särskilt boende och daglig verksamhet relateras till ett riksgenomsnitt och kommunen kompenseras för avvikelser från riksgenomsnittet. För det sammanlagda utfallet finns spärregler. Kommuner som har personer i särskilt kostnadskrävande vårdformer, och som har en genomsnittlig kostnad över riksgenomsnittet, har därtill möjlighet att ansöka om ett särskilt statsbidrag, för de kostnadskrävande boendena. Slutligen ingår också en utvidgad möjlighet att skriva avtal om kostnadsansvar mellan kommuner för LSS-insatser.

Ds 1999:72 Alternativa modeller för utjämning av LSS-kostnader 43
     

5.1.2Utjämningssystem baserat på schabloner

Modellen utgår från antalet personer i personkrets 1 och 2. Därtill beaktas särskilt personer med insatser i särskilt boende för vuxna, särskilt boende för barn och ungdom och personer med insatsen daglig verksamhet. De personer som antingen har insatserna råd och stöd, ledsagarservice eller kontaktperson som enda LSS-insats ingår inte i systemet eftersom de genomsnittliga kostnaderna för dessa insatser avsevärt understiger den föreslagna ersättningen i systemet.

De insatser som ingår i utjämningen beaktas med en schablonmässig kostnad motsvarande den för riket genomsnittliga kostnaden per insats.

Anledningen till att boende och daglig verksamhet beaktas särskilt är att de i genomsnitt är det mest kostsamma insatserna vid sidan av personlig assistans. Personlig assistans har inte särskilt beaktats eftersom statlig ersättning enligt lagen om assistansersättning (LASS) fungerar som en utjämning för den största delen av den insatsen.

Denna modell utgår från att en standardkostnad beräknas för varje kommun respektive för riket och därefter beräknas bidrag och avgifter till systemet. Det överensstämmer med hur kommunernas system för kostnadsutjämning är konstruerat. Kommunens avgift till eller ersättning från systemet beror därmed på hur antalet insatser förhåller sig till riksgenomsnittet. Grunddragen i denna modell liknar det förslag som 1998 utreddes av Utjämningsutredningen.

Standardkostnaden räknas fram genom att antalet personer som erhållit någon av de aktuella insatserna multipliceras med den genomsnittliga kostnaden i riket för respektive insats och divideras med kommunens invånarantal (kr/invånare). Mellanskillnaden mellan kommunens standardkostnad och den i riket genomsnittliga blir slutligen kommunens bidrag eller avgift som kommunen får/erlägger.

Avstämning av antalet personer och insatser görs årligen. Inför år 2001 bör den utgå från RS för år 1999, vilket finns t illgängligt i september /oktober år 2000 samt från Socialstyrelsens statistik över LSS-insatser för år 2000. Den riksgenomsnittliga kostnaden erhålls genom de årliga räkenskapssammandraget (RS). Bidrag respektive

44 Alternativa modeller för utjämning av LSS-kostnader Ds 1999:72
     

avgift erhålls respektive erläggs av den kostnadsansvariga kommunen.

Andra grunder för schabloner

Storleken på de tre schablonerna kan diskuteras. Vi har övervägt att bara kompensera för en lägre andel av genomsnittskostnaden för boende och daglig verksamhet, exempelvis 80–90 procent. Eftersom kompensation ges både för å ena sidan person-kretstillhörighet och

å andra sidan särskilt boende och daglig verksamhet kan det medföra viss dubbelkompensation. Ca hälften av personerna med särskilt boende och daglig verksamhet har ytterligare någon LSS- insats. Med hänsyn till detta kan det vara aktuellt att i en slutlig utformning av systemet justera ned schablonen för särskilt boende till något lägre än den nationella genomsnittskostnaden, till ca 90 procent av 500 tkr. I våra beräkningar beaktas dock 100 procent av genomsnittskostnaden i särskilt boende.

Vi har också övervägt att enbart kompensera för antal personer i personkrets 1 och 2. Dvs. att bara ge utjämning utifrån en schablon på ca 400 tkr per person och år. En sådan förenklad utjämning fick i våra beräkningar en något mindre utjämnande effekt.

Vi har valt att inte inkludera personkrets 3 på grund av påverkbarheten. Våra beräkningar visar att skillnaden mellan att utjämna antingen för personkrets 1 och 2 eller för personkrets 1, 2 och 3 inte innebär någon större skillnad i utfallet för kommunen. Endast för 15 kommuner är skillnaden större än 200 kronor per invånare.

Boende skulle också kunna delas upp på vuxna och barn och ungdom. Enligt statistik från Socialdepartementets arbetsgrupp var dock skillnaden i genomsnittliga kostnader små. Barn och ungdom kan också fördelas på familjehem och annat särskilt boende. Med en sådan uppdelning uppnås en bättre träffsäkerhet.

Utredningen har även undersökt möjligheten att för omfördelningsändamål använda andelen personer som bedömts ha rätt till handikappersättning samt andelen hushåll som har vård-

Ds 1999:72 Alternativa modeller för utjämning av LSS-kostnader 45
     

bidrag. Dessa ersättningar har dock inte bedömts vara tillräckligt korrelerade med kommunens kostnader för stöd och service.

Beräkning av standardkostnad för kommun

Hur beräkning av standardkostnad för kommun föreslås ske framgår av följande.

Antal personer i person-   Styckersättning övriga insatser =A
krets 1 och 2 med vissa * (=genomsnittlig kostnad i riket.  
undantag, se anm.   1998 var den 102 tkr)  
Antal personer med   Styckersättning, boende =B
insatsen särskilt boende * (=genomsnittlig kostnad i riket.  
    1998 var den 500 tkr)  
Antal personer med   Styckersättning, daglig =C
insatsen daglig * verksamhet  
verksamhet   (=genomsnittlig kostnad i riket.  
    1998 var den 138 tkr)  

Standardkostnaden = A + B + C dividerat med invånarantalet i kommunen.

Anm. Insatser enligt Socialstyrelsens statistik. Från personkrets 1 och 2 exkluderas personer som enbart har insatserna råd och stöd, ledsagarservice eller kontaktperson som enda LSS-insatser.

Beräkning av utjämning

Standardkostnad per kommun minus standardkostnad i riket=

Bidrag (+) eller avgift (-) till utjämningssystemet

5.1.3Finansiering av systemet

Modell 1 är ett utjämningssystem där de kommuner som har litet behov (låga standardkostnader) betalar en avgift till systemet. De som har stort behov (höga standardkostnader) får bidrag i relation

46 Alternativa modeller för utjämning av LSS-kostnader Ds 1999:72
     

till den beräknade standardkostnaden. Systemet är därmed ett ”nollsummespel” för kommunsektorn som helhet och finansieras genom omfördelning mellan kommunerna via statsbudgeten.

Arbetsgruppen föreslår att utjämningen görs i ett separat utjämningssystem. Det bör åtminstone inledningsvis inte vara en delmodell i det generella statsbidragssystemet. Det som talar för ett separat utjämningssystem är att detta har vissa särdrag jämfört med den övriga kostnadsutjämningen. Motivet till att inte lägga in LSS- utjämningen i det befintliga utjämningssystemet är framför-allt de som redovisas i den kommunala utjämningsutredningens betänkande (SOU 1998:151), nämligen att med en utjämning som baseras på beslut om kommunala insatser kan incitamenten att påverka beslutsfattandet inte uteslutas. Förslaget innehåller också spärregler som inte finns i övrig utjämning. Särskild uppföljning av systemet behöver naturligtvis göras.

Vi har också övervägt att finansieringen av ersättningen till kommuner med höga standardkostnader skulle kunna göras via det generella statsbidragssystemet. I det fallet skulle alla kommuner betala en avgift, lika stor för alla uttryckt i kronor per invånare, ca 150 kr/invånare enligt våra beräkningar. Staten lyfter då av motsvarande belopp från kommunernas generella statsbidrag och använder detta för utbetalningarna till kommunerna med höga standardkostnader. Denna finansiering gör att det ekonomiska utrymmet minskar även för kommuner med höga kostnader. En sådan utjämning skulle strida mot de principer som valts för övriga kommunala verksamhetsområden i det kommunala systemet för kostnadsutjämning.

Ds 1999:72 Alternativa modeller för utjämning av LSS-kostnader 47
     

Effekter på statsbudgeten

Modell 1 innebär att ett nytt utjämningssystem skapas. Systemet utformas på samma sätt som det kommunala utjämningssystemet. Avgiften förs till en ny inkomsttitel. Bidraget betalas från ett nytt anslag inom utgiftsområde 25. Den del av förslaget som avser särskilt statsbidrag efter ansökan föranleder ytterligare ett anslag.

Detta anslag finansieras genom en minskning av det generella statsbidraget till kommuner och landsting.

Tabell 1: Effekter av modell 1 på statsbudgeten, Mrd kr

Förslag Bruttobelopp Effekt på Effekt på tak
    statens begränsande
    lånebehov utgifter
Avgift på inkomsttitel 1,1 mrd kr* 0 +1,1 mrd kr*
och bidrag från anslag      
Anslag för särskilt 0,3 mrd kr 0 0
statsbidrag för LSS-      
verksamhet      

* baserat på preliminära beräkningar.

I uppdraget sägs att utjämningen av kostnaderna skall rymmas inom en på förhand bestämd ekonomisk ram. Den föreslagna konstruktionen med avgift och bidrag talar också för att utjämningen, åtminstone till att börja med, skall ske inom en fast ram. I och med att bidragen kommer att tas från ett anslag under utgiftstaket, utan motsvarande minskning av ett annat anslag, leder det till att de takbegränsande utgifterna ökar. Det kan vara möjligt att göra en teknisk justering av utgiftstaket vid införandet av systemet. För tiden efter införandeåret blir det nödvändigt att göra prognoser över anslagsutvecklingen för att korrekt kunna beräkna utgiftsområdets ramar. Om omslutningen ökar mer än vad som prognostiserats kan detta leda till behov av utgiftsminskningar inom andra delar av utgiftsområdet. Utgiftstaket utgör således en

48 Alternativa modeller för utjämning av LSS-kostnader Ds 1999:72
     

restriktion även i detta fall trots att förslaget är statsfinansiellt neutralt.

Flera skäl talar för att prognoser över anslaget kommer att vara mycket svåra att göra:

Det saknas historik över kostnadsutvecklingen inom detta område. Därmed är det inte möjligt att ens utifrån historiska data göra en bedömning av en eventuell trend i omslutningen.

Kommunernas möjlighet att påverka bedömningen av behovet av insatser och insatsernas omfattning kan inte uteslutas.

Med hänvisning till ovanstående föreslår arbetsgruppen att utjämningen sker inom en fast ram och att kostnadsutvecklingen följs upp regelbundet.

5.1.4Spärregler

För att undvika att den föreslagna utjämningen ger extrema utfall i bidrag eller avgift har arbetsgruppen bedömt att det finns ett behov av spärregler för bidrag och avgift. Hänsyn tas i dessa fall till kommunens faktiska verksamhetskostnader för LSS enligt RS och den riksgenomsnittliga kostnaden (1750 kr/invånare 1998).

Spärreglerna har följande innebörd:

1.En kommun med låga kostnader (under riksgenomsnittet) skall inte behöva betala så mycket till utjämningen att den efter utjämning får kostnader som överstiger riksgenomsnitt.

2.En kommun med låga kostnader skall inte heller få ersättning från systemet så att dess kostnader blir ännu lägre till följd av utjämningen.

3.En kommun med höga kostnader (över riksgenomsnittet) före utjämning, skall inte få ökade kostnader till följd av utjämningen.

4.En kommun med höga kostnader skall inte heller få så mycket ersättning från utjämningssystemet att kostnaden efter utjämning understiger riksgenomsnittet.

Ds 1999:72 Alternativa modeller för utjämning av LSS-kostnader 49
     

5.1.5Särskilt bidrag efter ansökan

För speciell verksamhet som utgör specialresurs för grupper med särskilda eller komplicerade funktionshinder som därför är särskilt kostnadskrävande, kan efter ansökan ett särskilt statsbidrag utgå till de kommuner som har personer placerade i sådana kostnadskrävande vårdformer. Bidraget föreslås kunna sökas för hela LSS personkrets, dvs. även för grupp 3. Ansökan görs året efter verksamhetsåret. För löpande verksamhet, som tidigare erhållit stöd, kan förskott utbetalas årligen och avräkning ske i efterskott. Bidraget kan administreras av någon central myndighet, Riksförsäkringsverket eller Socialstyrelsen. Arbetsgruppen föreslår att Socialstyrelsen ges i uppdrag att administrera bidraget.

Socialstyrelsen föreslås också få i uppdrag att utarbeta riktlinjer för dels på vilka grunder bedömningen av bidragsbehovet skall vila, dels hur ansökningsförfarandet skall utformas. Bidraget prövas utifrån de förutsättningar som föreligger i varje särskilt fall. Bidraget bör rymmas inom en i förväg fastställd ram. Arbetsgruppen gör bedömningen att i första hand att full kompensation ges för kostnader som anses vara befogade och som ligger över viss nivå per individ. Den nivå som berättigar till bidrag bör överstiga en kostnad i storleksordningen 900 tkr per individ och år. Ersättningen avser den kostnad som överstiger schablon-ersättningen ovan.

Enbart vissa kommuner kommer att vara aktuella för att söka sådant bidrag för höga individkostnader. Det gäller de kommuner som efter schablonutjämning och spärregler har en kostnad för LSS-verksamheten som överstiger riksgenomsnittet.

Hur många kommuner som kommer att ansöka om detta särskilda bidrag är för närvarande svårt att bedöma. Vi uppskattar att ett sådant bidrag skulle omfatta ca. 500 personer och omfördela ca. 300 mkr. De mest kostnadskrävande insatserna bedöms omfatta högst 10 procent av de personer som finns i särskilt boende. Med hänsyn till att kostnaden efter utjämning måste ligga över riksgenomsnitt bedöms att högst en tredjedel av kommunerna är berättigade att söka bidraget.

50 Alternativa modeller för utjämning av LSS-kostnader Ds 1999:72
     

5.1.6Utvidgad möjlighet att träffa avtal om kostnadsansvar

Som komplement till ovanstående föreslagna utjämning, modell 1, föreslår arbetsgruppen också en utvidgad rätt för kommunerna att träffa avtal om kostnadsansvar för personer som flyttar till annan kommun för att ta del av LSS-verksamhet där.

Behov av sådan ersättning kan föreligga där den nationella utjämningen ger otillräcklig kompensation och när det sker inflyttning till kommuner som byggt upp specialresurser eller när mindre kommuner samverkar för att bygga upp kompetens och insatser. Det gäller t.ex. för kostnader som är högre än schablonersättningen, men lägre än vad som ersätts med det särskilda bidraget. Det gäller då också för personkrets 3 om dessa personer inte omfattas av utjämningen.

En kommun kan fortsätta att ha kostnadsansvar för personer som flyttat från kommunen om lagstöd finns. I socialtjänstlagen finns detta i §72a. Lagstiftning om kostnadsansvar i förhållande till annan kommun eller landsting finns på andra områden också i skollagen (1985:1100) och lagen om betalningsansvar för medicinskt färdigbehandlade (1990:1404).

I dagsläget finns drygt 1 000 personer med insatsen särskilt boende enligt LSS för vilka det finns en annan betalande kommun än boendekommunen. En sådan betalning från tidigare hemkommun fungerar idag som en typ av ekonomisk utjämning mellan kommuner med olika mycket verksamhet. I 4 § införandelagen till LSS (lag 1994:1703) ges kommuner mö jlighet att träffa avtal för personer som flyttat från kommunen. De personer som avses är endast de som flyttat före den 1 januari 1996.

I ett system med en nationell kostnadsutjämning utifrån kostnadsansvarig kommun kan de avtal om direkt betalning som tecknats mellan kommuner för LSS-insatser i många fall kunna upphöra, om det inte är fråga om köp av vissa speciella typer av insatser. Det mest naturliga utifrån LSS är att boendekommunen både svarar för och bekostar insatserna. Utjämningssystemet är

Ds 1999:72 Alternativa modeller för utjämning av LSS-kostnader 51
     

dock neutralt till fortsatt kostnadsansvar eftersom ersättningen i utjämningssystemet går till kostnadsansvarig kommun.

Arbetsgruppen föreslår att denna mö jlighet utvidgas till att omfatta även personer som flyttar till annan kommun efter 1 januari 1996 samt personer som ingår i pers onkretsens tredje grupp. En komplettering av lagstiftningen (LSS) föreslås och bör ha ungefär följande lydelse:

17a §

Utan hinder utöver vad som sägs i 16 och 17 §§ lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) får en kommun träffa avtal om kostnadsansvar för insatser enligt 9 § samma lag för enskild som är eller tidigare har varit bosatt i kommunen. Avtal får ingås med annan kommun eller enskild vårdgivare i annan kommun.

5.1.7Avskaffande av länsvisa utjämningssystem

I och med att ett nationellt utjämningssystem införs faller grunden för de mellankommunala utjämningssystemen inom länen. I annat fall skulle dubbel kompensation ges. De länsvisa utjämningssystemen är beskrivna i avsnitt 2.3. De täcker den del av LSS- verksamheten som överfördes från landstingen och avklingar på olika sätt över tiden. I de flesta fall har man i de länsvisa överenskommelserna angivit att systemen avslutas om en nationell utjämning inträder.

Arbetsgruppen bedömer att de länsvisa systemen som avser omsorgsverksamheten kommer att upphöra när ett nationellt system införs. Däremot kan de behöva fortsätta att löpa i den mån de avser kostnader för psykiatrireformen eller annan verksamhet.

52 Alternativa modeller för utjämning av LSS-kostnader Ds 1999:72
     

5.1.8Utfallet av schablonutjämning

Systemet med schablonutjämning kompenserar för antalet insatser men inte för skillnader i behov, effektivitet och kvalitet. En fördel med schablonisering är att systemet är enkelt att administrera då det bygger på tillgänglig insamlad statistik.

Ett problem med en schabloniserad utjämning är att kostnaden per individ varierar stort, vilket även slår igenom på kommunnivå. En schabloniserad ersättning riskerar därför att ge bristande överensstämmelse mellan kostnader och ersättning på kommunnivå. Genom att införa spärregler motverkas oönskade effekter av utjämningen och utfallet förbättras.

I diagram 1 redovisas kostnaderna per län före och efter utjämning i kronor per invånare. Den första stapeln visar de redovisade LSS-kostnader enligt räkenskapssammandraget för år 1998.

Den ojämna fördelningen av kostnader mellan länen framgår. Jämtlands län har en kostnad på 1 000 kronor per invånare över riksgenomsnitt. Höga kostnader finns också i Västerbotten, Västernorrland, Gotland och Norrbotten. Halland och Skåne har kostnader på ca 350 kronor per invånare under riksgenomsnitt .

Den andra stapeln visar nettokostnader efter utjämning enligt modell 1. Den tredje stapeln visar nettokostnad efter utjämning enligt modell 1 och efter tillämpning av spärreglerna. Efter utjämning har skillnaderna mellan länen minskat betydligt. Detta gäller i synnerhet efter användning av spärreglerna. Riksgenomsnittet är hela tiden 1 750 kronor per invånare, detta markeras med den tvärgående linjen.

Ds 1999:72 Alternativa modeller fö r utjämnin g av LSS-kostnader 53

Diagram 1: LSS-kostnader per lä n 1998 efter utjä mning och med tillä mpning av spä rregler enligt modell 1.

Diagramet finns endast i den tryckta upplagan.

54 Alternativa modeller för utjämning av LSS-kostnader Ds 1999:72
     

I tabell 2 visas hur kommunerna fördelar sig i olika kostnadsintervall. Den första kolumnen anger faktisk kostnad i kronor/ invånare för insatser enligt LSS enligt räkenskapssammandraget för år 1998. Följande kolumner anger spridningen efter utjämning; kolumn 2 är före tillämpning av spärregler och kolumn 3 efter spärregler . Resultatet efter utjämning bör i normalfall ligga i närheten av medelvärdet, för att utjämningen skall kunnas anses ha en acceptabel träffsäkerhet. Dvs. en kostnad efter utjämning bör för de flesta kommuner ligga i intervallet 1500-1999 kr/invånare. I vår modell 1 är det 194 kommuner som återfinns inom detta intervall, efter tillämpningen av spärregler. Endast ett fåtal kommuner återfinns i de högsta respektive lägsta intervallen. Detta får anses vara ett godtagbart resultat av utjämningen. 45 kommuner återfinns i följande intervall som avviker från genomsnitt med högst 500 kronor/invånare .

Tabell 2.

Spridning på Redovisad Nettokostnad Nettokostnad
intervall LSS-kostnad efter efter
  enligt RS98 utjämning utjämning
    utan med
kr/invånare   spärregler spärregler
2250-2500 15 13 5
2000-2249 26 31 15
1500-1999 93 125 194
1250-1499 36 40 30
1000-1249 28 19 15
mindre än 1000 35 30 4
Summa 271 271 271
Ds 1999:72 Alternativa modeller för utjämning av LSS-kostnader 55
     

I tabell 3 nedan presenteras på motsvarande sätt spridningsmått i form av högsta och lägsta värde, deciler, kvartiler och median .

Tabell 3.

Spridningsmått för redovisad LSS-kostnad enligt RS -98 samt nettokostnad efter utjämning (kronor/invånare)

  Redovisad Nettokostnad
  LSS- efter utjämning
  kostnad 98    
    utan spärregler med spärregler
Max 4 616 3 492 3 492
0,9 2 674 2 187 2 000
0,75 2 061 1 950 1 749
Median 1 684 1 700 1 749
0,25 1 286 1 403 1 632
0,1 902 939 1 379
Min 303 -2 258 615

Utfallet för samtliga kommuner framgår också av nedanstående plotdiagram. I diagram 2 finns faktiska LSS-kostnader före utjämning på x-axeln. På y-axeln visas nettokostnad för LSS- verksamhet efter utjämning, men före spärregler. Varje kommun motsvaras av en punkt i diagrammet. För att urskilja enskilda kommuner hänvisas till uppgifter i bilaga 3.

56 Alternativa modeller fö r utjämnin g av LSS-kostnader Ds 1999:72
     

Diagram 2

Diagramet finns endast i den tryckta upplagan.

Ds 1999:72 Alternativa modeller för utjämning av LSS-kostnader 57

Diagram 2 visar att kostnaderna före utjämning varierar stort, från ca 300 kr/invånare i Perstorp till ca 4600 kr/invånare i Bräcke. Efter utjämning är spridningen mindre, men fortfarande relativt stor. Det finns vissa alltför långtgående omfördelningseffekter. Därför har spärregler tillämpats i nästa steg.

Utfallet med tillämpning av spärregler framgår av diagram 3. På x-axeln finns faktiska LSS-kostnader före utjämning. På y-axeln visas nettokostnad för LSS-verksamhet efter utjämning med hänsyn tagen till spärregler. Spärreglerna gör att vissa kommuners värde efter utjämning är lika med värdet före utjämning. Spärreglerna gör också att vissa kommuner efter utjämning får ett värde som motsvarar rikets genomsnitt. Diagram 3 visar att utjämningen får ett bättre utfall med tillämpning av spärregler.

58 Alternativa modeller fö r utjämnin g av LSS-kostnader Ds 1999:72
     

Diagram 3.

Diagramet finns endast i den tryckta upplagan.

Ds 1999:72 Alternativa modeller för utjämning av LSS-kostnader 59
     

Trots utjämningen i modell 1 kvarstår stora skillnader i kostnader efter utjämning. En bidragande orsak kan vara att det finns brister i kostnadsuppgifterna i det nya räkenskapssammandraget för 1998 eftersom detta är det första året för vilket kommunerna fördelat kostnaderna på äldreomsorg respektive handikappomsorg. En viktig förklaring till extrema utfall i utjämningen är den länsvisa utjämningen på olika sätt räknats av från kommunernas kostnad enligt räkenskapssammandraget.

5.1.9Påverkbarhet och styreffekter

Detta avsnitt belyser i första hand vilka konsekvenser som en utjämning av kostnader för LSS-verksamhet, som till övervägande del görs med schablonmetoden, får för kommunerna och för staten. Analysen utgår från om utjämning med schablonmetoden innehåller moment av påverkbarhet och om metoden styr till viss verksamhet och vissa kommuner.

Arbetsgruppen har inte funnit några rättsliga hinder för att införa ett särskilt utjämningssystem för LSS-verksamheten. Däremot finns det ett behov av en särskild lagstiftning av samma slag som den som finns för det kommunala utjämningssystemet.

Påverkbarhet för kommunen

I ett system som utjämnar endast för vissa typer av stöd- och serviceinsatser kan det finnas risk för att kommunernas incitament minskar för att tillhandahålla andra typer av insatser än de som ger kompensation från ett nationellt utjämningssystem. Risken föreligger främst i de fall olika typer av insatser är utbytbara, dvs. att de till viss del kan ersätta varandra. Om utjämningssystemet ger kompensation för insatser enligt LSS, medan insatser enligt t.ex. socialtjänstlagen (SoL) inte ger någon kompensation, skulle systemet kunna ge kommunerna incitament att ersätta insatser som tidigare gavs enligt socialtjänstlagen med insatser enligt LSS. På så vis skulle en kommun kunna påverka utfallet av utjämningen genom

60 Alternativa modeller för utjämning av LSS-kostnader Ds 1999:72
     

att öka antalet LSS-insatser i kommunen på bekostnad av insatser enligt annan lagstiftning. Motsvarande gäller mellan olika LSS- insatser, om bara vissa kompenseras, t.ex. särskilt boende. I den mån dessa insatser är dyrare blir systemet kostnadsdrivande.

Antalet personer med LSS-insatser i en kommunliksom antal insatserär till viss del påverkbart för kommunen eftersom den själv fattar beslut om rätt till insatser enligt LSS. En kommun skulle i teorin således ha en möjlighet att göra en avvägning om den skall ge en LSS-insats utifrån om insatsen i fråga kvalificerar kommunen för ersättning från det nationella utjämningssystemet eller inte.

Om kostnadsutjämningen baseras på sådana faktorer som kommunen själv beslutar om och om underlaget delvis grundas på uppgifter som respektive kommun själv rapporterar in till Socialstyrelsen innebär ett sådant förfarande ett avsteg i förhållande till de generella principerna för kostnadsutjämning och hur den i praktiken tillämpas för övriga verksamheter.

Socialdepartementets arbetsgrupp (se avsnitt 3.5) gjorde den bedömningen att kommunernas möjligheter att på olika sätt styra sin verksamhet för att nå fördelar i kostnadsutjämning i praktiken var begränsade. Orsakerna till detta var flera. En orsak är att LSS är en rättighetslag, som tydligt anger vilka insatser för stöd och service som den enskilde har rätt att få. Lagstiftningen bygger på att den enskilde själv begär att få en viss insats. Ett kommunalt beslut om en LSS-insats måste därför alltid föregås av en framställan från den enskilde om att få insatsen. En annan orsak är att det av bestämmelserna i LSS framgår att den enskilde skall ha ett stort inflytande över de insatser som ges enligt lagen. Valet av insatser och dess utformning skall därmed i stor utsträckning baseras på den enskildes önskemål och behov. Den enskilde kan också överklaga kommunens beslut om stöd och service enligt LSS till länsrätten genom förvaltningsbesvär. Av special-motiveringen till 27 § LSS framgår att rätten att överklaga ett beslut om stöd och service inte enbart avser rätten till insatsen som sådan utan också utformningen av själva insatsen.

En annan omständighet som i viss mån kan verka tillbakahållande för kommunerna när det gäller att styra över

Ds 1999:72 Alternativa modeller för utjämning av LSS-kostnader 61
     

verksamhet från socialtjänstlagen (SoL) till LSS är de olika villkoren för avgiftsuttag för verksamhet enligt de båda lagarna. Huvudregeln för stöd och service enligt LSS är att insatserna skall lämnas avgiftsfritt för den enskilde. Kommunernas frihet att ta ut avgifter är långt större i fråga om verksamhet enligt socialtjänstlagen. Avgifterna får dock inte överstiga kommunens självkostnad.

Styrning till och från viss verksamhet

Styrning till viss typ av verksamhet kan motverka flexibla insatser för individen. En utflyttning i eget boende kan motverkas om det leder till minskad ersättning till kommunen. Exempelvis kan en person med olika habiliterings- och rehabiliteringsinsatser stegvis flytta mellan olika former av särskilt boende med minskat personalstöd för att kunna flytta till ett eget boende.

Systemet kan även medföra att det blir attraktivt för kommunen att bygga upp verksamhet som kostar mindre än den schablon som ersätts och att det motsatta gäller för intresset att anordna verksamhet som är dyrare än ersättningsschablonen.

Arbetsgruppens bedömning

Eftersom vi i förslaget avgränsat oss till personkrets 1 och 2 bedömer vi att en stor del av påverkbarheten försvunnit.

Systemet behöver följas upp. Särskilt be höver undersökas om systemet styr till de insatser som ligger till grund för utjämningen. Riktlinjer kan utformas för hur omfattningen av olika insatser kan beaktas i utjämningen.

I och med att alla kommuner omfattas av utjämningssystemet uppmuntrar det inte till en koncentration av verksamheter till vissa kommuner. En viss olikhet finns dock i systemet med särskilt bidrag för höga kostnader eftersom detta bara kan sökas av kommuner med totala LSS-kostnader över riksgenomsnitt efter schablonutjämning och spärregler. Där faktisk kostnad inte täcks av schablonersättning

62 Alternativa modeller för utjämning av LSS-kostnader Ds 1999:72
     

efter en inflyttning till dyra och speciella verksamheter, kan intresset att bygga upp sådana verksamheter minska, om inte dessa kompenseras genom det föreslagna särskilda statsbidraget eller genom att kommunen träffar avtal om kostnadskompensation. Därför är det nödvändigt att komplettera utjämningsschablonen med ett särskilt statsbidrag och med avtalsmöjlighet.

5.2Modell 2, utjämningssystem baserat på behovsbedömning,

5.2.1Sammanfattning

En alternativ modell på längre sikt kan vara en utjämning utifrån individuella behov av stöd, service och omvårdnad för personer med stora omvårdnadsbehov. Behovet av personalinsatser för varje person som får ett beslut om rätt till stöd enligt LSS klassificeras i olika kostnadsnivåer. Det totala behovet summeras per kommun och kan i likhet med modell 1 ligga till grund för en utjämning jämfört med ett riksgenomsnittligt behov.

Att utgå från individuella behov av personalinsatser kan vara ett sätt att få bättre träffbild mellan kostnader och ersättning än i modell 1. En sådan bedömning motverkar också en styrning till vissa insatser.

Modell 2 begränsas inledningsvis till personer i personkrets 1 och 2. Det är rimligt att också avgränsa modellen till personer med störst behov. Då modellen ser till totalt personalbehov per individ omfattar det både boende, daglig verksamhet samt övriga LSS- insatser.

Denna modell förutsätter att det finns en bedömare som utifrån individens behov kan bedöma hur stor insats som behövs och som arbetar efter en strukturerad metod. För att minska kommunens möjlighet att påverka utjämningen bör bedömningen göras oberoende av kommunens ekonomiska intressen. För att å andra sidan minska kostnaderna för utredning och administration kan det vara en fördel att utgå från kommunens biståndsbedömning.

Ds 1999:72 Alternativa modeller för utjämning av LSS-kostnader 63
     

5.2.2Utjämningssystem med behovsbedömning

Modellen utgår från ett belopp baserat på individuellt bedömt behov av stöd, service och omvårdnad. Behovet av insatser för varje person som har beslut om omfattande LSS-insatser klassificeras i sex olika kostnadsnivåer. Det totala behovet summeras per kommun och kan i likhet med modell 1 ligga till grund för en utjämning jämfört med ett riksgenomsnittligt behov.

Tydligaste sättet att bedöma behovet är att göra detta i termer av behov av personalinsatser för stöd och service. Det kan lätt översättas till krontalsbelopp. Genom att summera behoven för respektive kommun och jämföra med riksgenomsnitt kan en utjämning göras i likhet med i modell 1.

System för nivåbedömningar för resursfördelning inom handikappomsorgen mellan kommundelar har tagits fram i Stockholms stad och i de s.k. Södertörnskommunerna: Botkyrka, Haninge, Huddinge, Nacka, Nynäshamn, Salem, Södertälje, Tyresö och Värmdö:(Se beskrivning av Södertörnsmodellen i bilaga 4).

I det följande lämnas ett förslag på en ersättningsmodell som baseras på behovsbedömning beräknat utifrån personalbehovet inom respektive insatsnivå. Personlig assistans enligt LASS ingår ej, i den mån timmarna ersätts av Försäkringskassan (FK).

64 Alternativa modeller för utjämning av LSS-kostnader Ds 1999:72
               
  Tabell 4: Behovsnivåer utifrån personalbehov      
             
  Behovsnivå Personal- Personal- Intervall Årskostnad  
    behov behov tim/vecka vid 178:- per  
    tim/dag * tim/vecka*   timme**  
  0 1 7 - 20 - 65 tkr  
  1 3 21 20-24 195 tkr  
  2 4 28 25-34 260 tkr  
  3 6 42 35-54 390 tkr  
  4 10 70 55-89 650 tkr  
  5 15 105 90-139 970 tkr  
  6 20 140 140 - 1.300 tkr -  

*Personalbehovet per vecka och dag beräknas utifrån ett årsbehov. **Ersättningen är beräknad efter vad kommunerna beräknas få i timersättning för personlig assistans (LASS) från FK under år 2000.

Modell 2 omfattar inledningsvis personer i personkrets 1 och 2. Det är rimligt att också avgränsa modellen till personer med större behov, t.ex. över 20 timmar, minst nivå 1 ovan. Modellen summerar behoven både av boende, daglig verksamhet samt övriga LSS- insatser.

Förslaget bygger således på gr uppering i sex nivåer. För att minska tröskeleffekterna mellan de sex nivåerna kan behoven alternativt ersättas efter en kontinuerlig skala. I Stockholmsmodellen beräknas en helt individuell ersättning för individer vars insatser kostar mer än ca 1,3 mkr per år.

Denna modell förutsätter som nämnts att det finns en bedömare som utifrån individens behov kan bedöma hur stor insats som behövs. För att undvika att en enskild kommun skall kunna styra bedömningen av behovet och därmed ersättningen i utjämningssystemet bör bedömningen ske oberoende av den kommun som har kostnaden. Bedömaren skall ha erforderlig kunskap och arbeta efter en strukturerad metod. Genom att arbeta med en strukturerad metod som är lika över hela landet minskar också kommunens möjlighet att påverka ersättningen i utjämningssystemet.

Ds 1999:72 Alternativa modeller för utjämning av LSS-kostnader 65
     

5.2.3Finansiering

Finansiering sker genom en omfördelning mellan kommunerna i relation till totalt beräknat behov eller genom motsvarande minskning av det generella statsbidraget, i likhet med modell 1. Hanteringen i statsbudgeten är också likartad.

5.2.4Utvidgad möjlighet att träffa avtal om kostnadsansvar

Som komplement till ovanstående utjämning i modell 2 ingår också en utvidgad rätt för kommunerna att träffa avtal om kostnadsansvar för personer som flyttar till annan kommun för att ta del av LSS- verksamhet där, i likhet med modell 1.

Behov av sådan ersättning kan föreligga då modell 2 inte omfattar t.ex. personer i personkrets 3.

Den komplettering av lagstiftningen (LSS) som föreslagits för modell 1 föreslås också för denna modell.

5.2.5Avskaffande av länsvisa utjämningssystem

I och med att ett nationellt utjämningssystem införs faller grunden för de mellankommunala utjämningssystemen inom länen.

I likhet med i modell 1 bedömer arbetsgruppen att de länsvisa systemen som avser omsorgsverksamheten kommer att upphöra när ett nationellt system införs. Däremot kan de behöva fortsätta att löpa i den mån de avser kostnader t.ex. för psykiatrireformen.

5.2.6Påverkbarhet och styreffekter

En fördel med förslaget enligt modell 2 är att det finns större möjligheter än i modell 1 att utjämna för faktiska skillnader i behov. Förslaget borde därmed bättre motsvara faktiska kostnadsskillnader. Träffbilden blir troligtvis bättre därför att utjämningen

66 Alternativa modeller för utjämning av LSS-kostnader Ds 1999:72
     

görs utifrån individernas behov. Underlag att jämföra behov och kostnader finns dock inte tillgängligt förrän bedömningar gjorts.

Det bästa sättet att inte styra till viss verksamhet menar vi vara att bedömning görs utifrån behov snarare än insats. Den enskilda kommunens möjlighet att påverka skulle begränsas om nivåbedömningen görs av utomstående. En sådan ordning är också neutral i förhållande till vilken insats som väljs. Därmed riskerar inte systemet att styra till eller konservera vissa insatser.

Med en oberoende bedömare stävjas risken för missbruk av systemet men det går ändå inte att utesluta en risk för en viss kostnadsdrivande effekt. Kostnadsutvecklingen i verksamheten bör dock kunna hållas under viss kontroll då ersättningen utgår från bedömt behov och inte från faktisk insats.

Liksom i modell 1 är systemet neutralt mellan olika kommuner och mellan kommunal respektive enskild verksamhet.

Handikapprörelsen har framfört att det finns en risk för att ett system som gör bedömningar på individnivå kan upplevas som utpekande av berörda individer. Ett system behöver därför utformas på ett sätt som inte är integritetskränkande. Då systemet syftar till att ge ersättning för de kostnader som kommunen har för individen, bedömer vi att det inte leder till att individer pekas ut som en ”belastning” för kommunen. Grunden för utjämning till kommunen enligt denna modell är också den sammanlagda bedömningen för de funktionshindrade, vilket gör att enskilda personer inte pekas ut.

Den stora nackdelen med detta förslag är att det kräver nya administrativa rutiner med en stor arbetsinsats initialt med att göra bedömningar för ca 20 000 personer av totalt 44 000. Den totala personalinsatsen för varje nivåbedömning, inklusive administration, beräknas ta uppåt en halv dag per person. Från de som arbetat med Södertörnsmodellen uppskattas tidsåtgången för den oberoende bedömaren till ca 2,5 timmar per person och 0,5 till 1 timme för kommunens personal vid bedömningen. Därefter behövs endast ombedömningar vid ändrade förhållanden samt nybedömningar för tillkommande personer.

För att komma runt behovet att bygga upp en ny stor organisation för detta kan behovsbedömningen enligt en sådan strukturerad

Ds 1999:72 Alternativa modeller för utjämning av LSS-kostnader 67

metod i ett första steg göras av kommunen själv. Det kan vara en fördel att utgå från kommunens biståndsbedömning. Detta minskar kostnaden för utredning och administration. Den oberoende kontrollen kan göras mer i form av uppföljning, revision och stickprov.

Att arbeta efter en strukturerad metod för behovsbedömning kan också bidra till en utveckling av både de LSS-utredningar som görs inför besluten och den individuella plan som kommunen skall

upprätta t illsammans med den enskilde på dennes begäran
(LSS §10). En sådan planering kan gynnas av en tydligare bedöm-

ning av behov och insatser och hur dessa förändras över tid.

Ett system med nivåbedömningar kan också ge ett mervärde, då det för kommunerna inbjuder till att göra jämförelser sinsemellan. Att jämföra sig med andra uppmuntrar till utvärdering av verksamheten som kan leda till förbättringar. Det är en erfarenhet som Södertörnskommunerna har gjort.

Frågan om hur bedömningen av behoven görs enhetlig över landet behöver undersökas vidare. En modell enligt ovan kräver också utbildnings- och utvecklingsinsatser regionalt för de oberoende bedömarna. Med kunnig personal bör utbildnings-be- hovet inte vara större än någon enstaka dag.

Om av kommunen oberoende bedömning görs skulle denna kunna skötas länsvis av försäkringskassan eller av länsstyrelsen. En annan lösning skulle vara kollegial där kommunerna gör bedömning åt varandra. Det kan också behövas resurser centralt som agerar ”rikslikare”, knutna t.ex. till Riksförsäkringsverket.

Utveckling av ett nationellt system krävs således för denna modell. Erfarenheter kan för närvarande hämtas från Södertörns- och Stockholmsmodellerna.

Ett alternativ enligt modell 2 kräver ytterligare utredningsinsatser och utvecklingsarbete. Det bedöms kunna träda ikraft tidigast år 2002 vilket innebär att det då skulle be hövas en övergångslösning fram till startåret. För att få tillstånd en övergångslösning kan i något enstaka fall den länsvisa överenskommelsen om mellankommunal utjämning behöva omförhandlas.

68 Alternativa modeller för utjämning av LSS-kostnader Ds 1999:72
     

Troligen behövs också ett stärkt kostnadsansvar mellan kommuner under övergångsperioden till år 2002.

Ds 1999:72 69
     

6 Arbetsgruppens förslag

De två modellerna som arbetsgruppen har re dovisat har både fördelar och nackdelar. Vi har inte kunnat finna något helt idealt system som bygger på opåverkbar struktur. Fullständiga utfallsberäkningar har heller inte kunnat göras eftersom modellerna innehåller moment som inte förekommer idag. Även osäkerheten i kostnadsstatistiken för LSS har gjort att de redovisade beräkningarna i flera fall har brister. De mer individuella bedömningarna som föreslås i modell 1, och framförallt finns i modell 2, har inte kunnat kvantifieras men går dock i utjämnande riktning.

Om ett nytt system för utjämning mellan kommuner av kostnader för LSS-verksamhet skall införas år 2001 föreslår arbetsgruppen att ett system för utjämning införs enligt modell 1. Vi är medvetna om att systemet i detta förslag till viss del är påverkbart av kommunerna eftersom utjämningen baseras på av kommunerna beslutade insatser. Under den korta utredningstiden har vi emellertid inte funnit någon annan lösning som kan träda ikraft till år 2001.

Vårt förslag enligt modell 1 innehåller följande fyra delar:

1. En nationell utjämning utifrån en beräknad standardkostnad per kommun (kr/invånare). Standardkostnaden baseras på statistik för kostnadsansvarig kommun och beräknas utifrån:

•Antalet personer i personkrets 1 och 2 i kostnadsansvarig kommun, med undantag för personer som antingen har insatserna råd och stöd, ledsagarservice eller kontaktperson som enda LSS-insats

70 Arbetsgruppens förslag Ds 1999:72
     

•Antalet personer med insatsen särskilt boende för vuxna eller särskilt boende för barn och ungdom samt personer med insatsen daglig verksamhet

•Antalet insatser multipliceras med en schablonersättning för ovanstående tre grupper av personer. Dividerat med kommunens invånarantal blir detta kommunens standardkostnad. Schablonersättningen per insats motsvarar genomsnittlig kostnad för riket. För särskilt boende kan kompensationen sänkas till 90 procent av genomsnittskostnaden för att undvika viss dubbelkompensation.

•Utjämningen görs i en egen beräkning, separat från och sidoordnat till kommunernas system för kostnadsutjämning. Kommuner får bidrag eller betalar en avgift till utjämningen motsvarande skillnaden mellan kommunens standardkostnad och den för riket vägda genomsnittliga standardkostnaden.

•Finansiering av systemet sker genom en omfördelning mellan kommunerna via statsbudgeten inom en på förhand bestämd ekonomisk ram.

2.Spärregler. För det totala utfallet i utjämningen finns spärregler för att kommuner inte skall betala eller få orimligt mycket från utjämningen relativt dess faktiska kostnad för LSS-verksamheten. Därvid beaktas kommunens faktiska LSS-kostnad enligt räkenskapssammandraget .

3.Ett särskilt statsbidrag. För särskilt dyra insatser finns möjlighet att söka ett särskilt statsbidrag. Det gäller för de kommuner som efter utjämningen ovan har totala LSS-kostnader över riksgenomsnitt. Det avser kostnader för personer i personkrets 1–3 placerade i speciella verksamheter som utgör specialresurs för grupper med särskilda eller komplicerade funktionshinder.

4.Utvidgad rätt att teckna avtal. Kommunerna ges också en utvidgad rätt att träffa avtal om kostnadsansvar för personer som flyttar till annan kommun för att ta del av LSS-verksamhet där. Det kan behövas, t.ex. i fall där kommunerna samverkar för att bygga upp verksamhet i den ena kommunen och kostnaderna för detta inte

Ds 1999:72 Arbetsgruppens förslag 71

täcks av den nationella utjämningen eller av det särskilda statsbidraget.

En detaljerad beskrivning av modell 1 finns i avsnitt 5.1. Arbetsgruppen har noga övervägt vilka personkretsar som skall

omfattas av förslaget. I utgångsläget föreslås att utjämningen skall avse personer i personkrets 1 och 2. Avsikten är att minska påverkbarheten. Arbetsgruppen anser att det bör övervägas om även personer i personkrets 3 skall omfattas av systemet, då erfarenhet av hur systemet fungerar har erhållits. Vi bedömer att det för närvarande inte finns tillräckligt underlag för att kunna ta med personkrets 3. Vi saknar uppgifter om kostnader och kostnadsvariationer för insatser för denna grupp. Det är också osäkert hur många personer som på sikt skulle kunna omfattas och hur de är fördelade över kommunerna.

Utfallet av kostnadsutjämningen enligt detta förslag bör noga följas. Det bör också undersökas hur det föreslagna alternativet successivt kan förbättras för att få en bättre överensstämmelse mellan ersättning och kostnader för de dyraste insatserna. Detta kan t.ex. ske genom det föreslagna uppdraget åt Socialstyrelsen att närmare undersöka vilka möjligheter det finns att klassificera LSS- insatserna daglig verksamhet och särskilt boende utifrån verksamhetens omfattning. Man kan också undersöka möjligheten till en strukturerad individuell behovsbedömning.

Arbetsgruppen anser att det på sikt bör övervägas att infoga utjämningen för LSS-verksamheten i statsbidrags- och utjämningssystemet.

Med hänsyn till principerna för statsbudgeten och att påverkbarheten för kommunerna inte kan uteslutas föreslår vi att utjämningen sker inom en fast budgetram och att kostnadsutvecklingen följs upp regelbundet. Prognoser över utvecklingen i dagsläget är dock mycket svåra att göra då det saknas historiska uppgifter över kostnadsutvecklingen inom detta område.

Systemet för utjämning mellan kommuner för LSS-verksamhet bör följas upp och utvärderas året efter ikraftträdandet för att eventuellt kunna vidta justerande åtgärder i syfte att minska kommunernas möjlighet att påverka det egna bidraget eller avgiften,

72 Arbetsgruppens förslag Ds 1999:72
     

om behov härav skulle aktualiseras. Man bör särskilt följa upp om systemet leder till en omdefinition av vissa insatser för att påverka utfallet av utjämningen. Det gäller särskilt om personkrets 3 inkluderats i systemet. I det fallet kan det inte uteslutas att en överströmning sker av personer som i dag har insatser enligt SoL. En sådan utveckling skulle öka omslutningen inom systemet.

Socialstyrelsen föreslås få i uppdrag att närmare undersöka vilka möjligheter det finns att närmare klassificera LSS-insatserna daglig verksamhet och särskilt boende utifrån verksamhetens omfattning. Vidare föreslås att Socialstyrelsen får i uppdrag att för det särskilda statsbidraget för kommuner med extra höga LSS-kostnader utarbeta riktlinjer för dels på vilka grunder bedömningen av bidragsbehovet skall vila, dels hur ansöknings-förfarandet skall utformas. Socialstyrelsen bör också få uppdraget att ta fram årlig individbaserad statistik över LSS-insatser.

Arbetsgruppen har gjort bedömningen att de länsvisa mellankommunala utjämningssystemen som finns i dag kommer att upphöra om en nationell utjämning införs. Vi bedömer också att det inte finns något generellt behov av ytterligare övergångsregler som skulle kompensera för eventuella skillnader mellan de mellankommunala utjämningen i länen och den här föreslagna nationella utjämningen.

För de boende på de kvarvarande vårdhemmen bedömer arbetsgruppen att dessa boenden år 2000 i huvudsak är avvecklade. Därmed torde det inte vara ett problem att dessa insatser inte ingår i LSS-statistiken.

6.1Långsiktigt utvecklingsarbete

På längre sikt bör det också vara möjligt att utveckla andra system för utjämning och utvidga personkretsen till att omfatta även personkrets 3. En möjlig inriktning skulle kunna vara att undersöka möjligheten till att utveckla en strukturerad individuell behovsbedömning utifrån ansatsen i modell 2. I ett första steg kan detta göras för den grupp som omfattas av individuell bedömning för de

Ds 1999:72 Arbetsgruppens förslag 73
     

dyraste insatserna i modell 1. Det skulle då mer rättvist kunna kompensera kommunerna för de kostnader de har för LSS- verksamheten. Träffsäkerheten skulle kunna förbättras, påverkbarheten minska liksom behovet av spärregler.

Ds 1999:72 75
     

Särskilda yttranden

Särskilt yttrande av Andreas Hagnell,Svenska Kommunförbundet

I detta särskilda yttrande presenteras en tredje modell till utjämning för LSS-verksamhet. Dessutom lämnas synpunkter på några finansieringsfrågor kring modell 1. Behovet av övergångs-regler framhålls för de kommuner som kan få stora förluster till följd av att de länsvisa överenskommelserna avskaffas och ersätts av en nationell utjämning enligt modell 1.

Modell 3, utjämning baserat på stärkt kostnadsansvar mellan kommuner och fortsatt länsvis utjämning

Under arbetets gång har arbetsgruppen även diskuterat ett tredje modell som inte presenteras i huvudtexten. Det är baserat på en skyldighet för kommuner att i vissa fall fortsätta att ersätta kostnader för personer som flyttat från kommunen för att ta del av LSS-verksamhet i annan kommun. Modellen innebär även att de länsvisa överenskommelserna om mellankommunal utjämning fortsätter att löpa i uppgjord takt, eventuellt med behov av omförhandling i något enstaka fall.

De flesta i arbetsgruppen har menat att det är principiellt tveksamt att med lagstiftning binda kommunerna vid åtaganden som

76 Särskilda yttranden Ds 1999:72
     

tidigare omfattats av frivilliga överenskommelser. En tvingande lag kan också orsaka rättsliga tvister om kommunens skyldigheter.

Jag har dock gjort bedömningen att det är värdefullt att presentera även denna modell. Presentationen här skall inte uppfattas som att jag förordar modellen, utan att jag tycker det behövs som underlag för ställningstaganden i remissomgången. Modellen har tidigare diskuterats som tänkbart av flera kommuner. Det har liksom övriga modeller både nackdelar och fördelar. Ur självstyrelseperspektiv bedömer jag den inte vara mer problematiskt än övriga modeller. I detta särskilda yttrande beskrivs modellen mer detaljerat.

Modell 3 är framtaget för det fall att man inte kan acceptera modell 1 eller 2 som ett tillfredställande nationellt utjämningssystem, utan måste utgå från dagsläget . I sådant fall behövs en förbättring av det system som råder idag med att kommunerna tecknar avtal med varandra och ersätter kostnader för personer som flyttat till annan kommun för att ta del av verksamhet där.

Modell 3 innebär i första hand en skyldighet att ersätta kostnader mellan kommuner för personer som flyttat till annan kommun för att få visst boende och verksamhet. Dessutom innehåller det en utökad möjlighet att teckna avtal om kostnadsansvar, i likhet med vad som beskrivits i modell 1. Skyldighet att ersätta kostnader kan övervägas i vissa fall både för den historiska koncentrationen till vissa orter och för verksamhet som tillkommit efter kommunaliseringen och som avser specialresurser för grupper med speciella eller komplicerade funktionshinder.

Dessutom innebär modellen att de länsvisa utjämningssystemen fortsätter att löpa. Det ger i avtagande takt utjämning för den verksamhet som tidigare övertagits från landstingen. I något enstaka län kan det vara aktuellt att omförhandla överens-kommelsen. Det gäller i de fall skillnad mellan övertagna kostnader och avtrappad utjämning blivit betydande.

Ds 1999:72 Särskilda yttranden 77
     

Kostnadsansvar i dagsläget

En kommun kan fortsätta att ha kostnadsansvar för personer som flyttat från kommunen om lagstöd finns. I socialtjänstlagen finns detta i §72a. Lagstiftning om kostnadsansvar i förhållande till annan kommun eller landsting på andra områden finns också i skollagen och lagen om betalningsansvar för medicinskt färdigbehandlade (1990:1404).

Ett annat sätt att behålla kostnadsansvaret på tidigare hemkommun är att personer som får boende med stöd av LSS inte folkbokförs i den nya boendekommunen. Att fastställa en sådan ordning vore dock sämre då den går emot en tydlig policy att funktionshindrade liksom alla andra personer skall folkbokföras där de enligt folkbokföringslagen anses bosatta. (Jämför också aktuell dom i Regeringsrätten den 23 september 1999 i mål nr 369-1999, avseende person som flyttat från Haninge till Södertälje.)

I dagsläget finns, som framgått tidigare, drygt 1 000 personer med insatsen särskilt boende enligt LSS för vilka det finns en annan betalande kommun än boendekommunen. En sådan betalning från tidigare hemkommun fungerar idag som en typ av ekonomisk utjämning mellan kommuner med olika mycket verksamhet. I 4 § införandelagen till LSS (lag 1994:1703) ges kommuner mö jlighet att träffa avtal för personer som flyttat från kommunen. Det var i vissa fall en förutsättning för att kommunal-iseringen skulle fungera (se prop.1994:/95:77). De personer som avses är endast de som flyttat före den 1 januari 1996. Någon skyldighet att träffa avtal finns inte, vilket gör ställningen svag för den nya boendekommunen. Detta förhållande är i dagsläget ett problem för de kommuner som haft stor inflyttning av personer till enskild eller kommunal verksamhet och där tidigare boende-kommun upphör att betala.

Ansvaret för LSS-insatser för barn som placerats i familjehem enligt SoL eller LSS är i dagsläget oklart. Ofta får den nya bosättningskommunen bära kostnaderna. Även detta förhållande borde justeras, så den placerande kommunen har ett sammanhållet ansvar.

78 Särskilda yttranden Ds 1999:72
     

Förstärkt kostnadsansvar

Kostnadsansvar för personer som flyttat till annan kommun för att få visst boende och verksamhet kan övervägas i brist på eller som komplement till annan nationell utjämning. Om en nationell utjämning exempelvis bara skulle beakta grupp 1 och 2 i personkretsen kan ett kostnadsansvar fungera som utjämning för grupp 3 i personkretsen.

Ett förstärkt kostnadsansvar för tidigare hemkommunen handlar i första hand om att i lagstiftningen reglera en skyldighet för kommuner att ersätta kostnader i vissa fall efter flyttning. Placerande kommun blir skyldig att betala för särskilt vårdkrävande insatser som utförs i andra kommuner.

Samtidigt utvidgas möjligheten att t eckna avtal mellan kommuner om insatser enligt LSS. Den kommunala kompetensen att betala för insatser för person som bor i annan kommun behöver klargöras. En rätt att på frivillig väg teckna avtal för vårdkrävande insatser som utförs i andra kommuner ingår också i arbetsgruppens två andra modeller (se avsnitt 5.1. och 5.2).

En lag om kostnadsansvar måste ta sin utgångspunkt i individens rätt att flytta och den fria etableringsrätt som råder för enskild verksamhet. En kommun har ingen möjlighet att påverka etableringen av enskild verksamhet så länge etableringen uppfyller bestämmelsen i 23 § LSS.

Ett utökat kostnadsansvar kan införas antingen som en permanent förändring i LSS, eller som en övergångslagstiftning, i avvaktan på en fungerande nationell utjämning. Vid en permanent förändring bör man samtidigt tidsbegränsa skyldigheten för tidigare boendekommun för en person som flyttat. Staten kunde ta över kostnadsansvaret efter t.ex. 15 år och finansiera detta via medel från kommunernas generella statsbidrag. Tidsbegränsningen skulle göra att kostnadsansvaret inte skulle bli livslångt, men tillräckligt långt för att inte uppmuntra kommuner att hänvisa personer till verksamhet i andra kommuner för att slippa kostnader. Vid flyttning till en tredje kommun kan kostnadsansvaret under en övergångsperiod ligga kvar på den ursprungliga kommunen.

Ds 1999:72 Särskilda yttranden 79
     

Ett utökat kostnadsansvar kan övervägas både för den historiska koncentrationen till vissa orter och för verksamhet som tillkommit efter kommunaliseringen och som avser specialresurser för grupper med speciella eller komplicerade funktionshinder.

Den historiska koncentrationen avser placeringar före kommunaliseringen för vilka en ursprunglig hemkommun (eller en kostnadsansvarig kommun) erhållit pengar vid skatteväxlingen med landstinget och den därtill anknutna mellankommunala utjämningen inom länet. I de flesta fall avser detta personer som landstinget tidigare placerat i annat län. I några fall förutsatte även den mellankommunala utjämningen inom länet att kostnads-ansvaret låg kvar på ursprunglig hemkommun för person bosatt i annan kommun inom länet. För att inte premiera de kommuner som ensidigt slutat betala för historiska placeringar, trots att de vid skatteväxlingen erhållit resurser för dessa, kan lagstiftningen innefatta ett kostnadsansvar även i dessa fall.

För personer som flyttat efter kommunaliseringen finns behov av fortsatt kostnadsansvar i de fall personen flyttat till kommunalt boende/verksamhet som utgör specialresurs för grupper med särskilda eller komplicerade funktionshinder, för vilka det inte är möjligt att anordna tillräckligt bra verksamhet i varje kommun. Dessutom kan sådan skyldighet behövas för enskild verksamhet och boende.

Som skydd för den ursprungliga kommunen bör det i lagen framgå att ersättningsbeloppet skall vara skäligt med hänsyn till både den enskildes rätt till goda levnadsvillkor och till att kostnaden för erforderlig insats är rimlig.

80 Särskilda yttranden Ds 1999:72
     

Fortsättning eller översyn av de länsvisa mellankommunala utjämningarna

I avsaknad av eller avvaktan på nationell utjämning kan kommunerna i några län behöva se över sina mellankommunala utjämningar. Där det skett ändrade länsindelningar gäller detta i så fall inom de tidigare länen. Det avser den verksamhet som ursprungligen övertogs vid kommunaliseringen i de fall där det finns betydande skillnad mellan kvarvarande kostnadsvolym och summan av mellankommunal utjämning och skatteintäkter. Förslagsvis kan det göras om skillnaden motsvarar uppåt 500 kr onor per invånare. En särskild delegation utsedd av regeringen skulle kunna avgöra de fall där man inte är överens inom länet, i likhet med hur frågan tidigare hanterats i några län.

Stor brist på samstämmighet kan finnas i ett mindre antal län, eventuellt i Jämtland, Skaraborg och möjligen Värmland. I Sörmland finns bara ett tillfälligt avtal som skulle behöva förlängas om ingen nationell utjämning kommer till stånd. Sannolikt behöver inte avtalen ändras där de är följsamma eller långa: i Dalarna, Gävleborg, Västmanland, Bohus och Älvsborg respektive i dåvarande Malmöhus och Stockholms län. Ändring behövs inte heller där kostnadsskillnaderna redan i utgångsläget är små. I Uppland och Halland uppgick den högsta merkostnaden för någon kommun till mindre än 500 kronor per invånare. De flesta övriga län ligger i ett mellanskikt, med största merkostnad i någon kommun på 600-1100 kr onor per invånare i utgångsläget och en utjämnande strut på 7-11 år. Det borde i de flesta fall ge hygglig matchning. De länsvisa systemen finns beskrivna i kapitel 2.3 och i Ds 1996:47, bilaga 6.

Påverkbarhet och styreffekter av modell 3

Fördelen med avtalslösningar är att sådana lösningar är relativt enkla och bygger på en praxis som i flera fall redan fungerar. De omfattar relativt få personer, ca 1 000. Antalet kan inledningsvis

Ds 1999:72 Särskilda yttranden 81
     

förväntas minska, i takt med att den historiska koncentrationen avtar. Kostnadsansvaret är neutralt i förhållande till vem som bedriver verksamheten. Liknande kostnadsansvar finns också i socialtjänstlagen.

Nackdelen är att avtal mellan kommuner måste ingås även fortsättningsvis och att tvister behöver kunna lösas i domstol eller med hjälp av särskild delegation. För ursprunglig hemkommun och den enskilde kan det också upplevas som märkligt om den enda kvarstående relationen mellan dem är ett kostnadsansvar. Möjligen kan detta hanteras genom att staten efter en tid tar över kostnadsansvaret.

Det kan vara juridiskt tveksamt att kommuner som efter kommunaliseringen av verksamheten frivilligt ingått avtal om kostnadsansvar med en ny lagstiftning skulle bli skyldiga att ersätta kostnader. Detta gäller särskilt om skyldigheten i lagen även skulle omfatta personer där ursprungskommunen ensidigt slutat betala. Å andra sidan tillkom dessa avtal för att kommunal-iseringen överhuvudtaget skulle fungera.

I avsaknad av ett annat nationellt utjämningssystem kan tillika i några fall krävas att de mellankommunala utjämningarna inom länen omförhandlas.

Utjämningen i denna modell blir mindre långtgående än i modell 1 och 2. Skillnaderna mellan län utjämnas i mycket begränsad omfattning; enbart genom de avtal som ingås vid flyttning över länsgränser.

Skiss till lagtext om kostnadsansvar för personer som flyttat till annan kommun

För att tydliggöra modellen med långtgående skyldighet att ersätta kostnader finns ett utkast till lagtext nedan. Texten är av flera skäl inte helt oproblematisk ur juridisk synvinkel. Bland annat kan den juridiskt bindande karaktären av överenskommelser om skatteväxling mellan kommuner och landsting diskuteras.

82 Särskilda yttranden Ds 1999:72
     

Avtal om kostnadsansvar

1 §

Utan hinder utöver vad som sägs i 16 och 17 §§ lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) får en kommun träffa avtal om kostnadsansvar för insatser enligt 9 § samma lag för enskild som är eller tidigare har varit bosatt i kommunen. Avtal får ingås med annan kommun eller enskild vårdgivare i annan kommun.

Skyldighet att ersätta kostnader

2 §

En kommun är skyldig att ersätta annan kommun eller enskild vårdgivare för deras kostnader för insatser enligt 9 § LSS för enskilda personer i de fall som anges i 3 – 5 §§ denna lag.

Ersättning skall lämnas för faktisk kostnad för boendekommunen eller för den enskilde vårdgivaren; dock endast med skäligt belopp och med avdrag för vad boendekommunen kan ha erhållit via avgifter, statsbidrag, kostnadsutjämningssystem eller lagen om assistansersättning. Vid bedömning av om beloppet är skäligt skall beaktas såväl den enskildes rätt till goda levnadsvillkor som att priset för erforderlig insats skall vara rimligt.

3 §

Om en kommun i samband med övertagandet av ansvaret för insatser enligt LSS den 1 januari 1996 genom s.k. skatteväxling och mellankommunal utjämning inom ett län erhållit pengar för personer som av landstinget hade placerats utom länet, är kommunen skyldig att ersätta kostnaderna för insatser enligt LSS för dessa personer. Samma gäller i de fall en kommun i samband med övertagandet av ansvaret för insatser enligt LSS genom överenskommelse mellan kommunerna i länet påtagit sig ett kostnadsansvar för personer inom länet.

Ds 1999:72 Särskilda yttranden 83
     

4 §

En kommuns skyldighet enligt 3 § gäller också i det fallet kommunen före den 1 januari 1996 med stöd av 4 § lagen om införande av LSS övertagit ansvaret för insatser enligt LSS.

5 §

Om en persons bosättning enligt 16 § LSS ändras efter att en kommun slutit avtal med någon annan om att tillhandahålla insatser utanför kommunen, är kommunen skyldig att även efter den ändrade bosättningen svara för kostnaderna för insatser enligt LSS för honom eller henne. Samma gäller om en person själv flyttat till en annan kommun som har speciella verksamheter för personer som tillhör LSS personkrets, i [huvudsakligt] syfte att ta del av dessa. Med speciella verksamheter avses kommunal eller enskild verksamhet enligt 23 § LSS som utgör en specialresurs för personer med särskilda eller komplicerade funktionshinder, för vilka det inte är möjligt att anordna en verksamhet som garanterar goda levnadsvillkor i varje kommun.

6 §

En kommuns kostnadsansvar enligt 2 – 5 §§ upphör att gälla om personen flyttar tillbaka till kommunen. Kostnadsansvaret upphör också att gälla om den enligt 3 – 5 §§ ansvariga kommunen ko mmit överens med boendekommunen om att avbryta eller avlösa kostnadsansvaret eller till den del den nya boendekommunen erhåller ersättning för personen genom annan utjämning eller annat bidrag. Vid flytt till en tredje kommun kvarstår en kommuns kostnadsansvar enligt 2 – 5 §§.

En kommuns kostnadsansvar enligt 2 – 5 §§ gäller från tidpunkten för denna lags ikraftträdande och under en 15 års period.

7 §

Tvister med anledning av denna lagstiftning avgörs av en delegation utsedd av regeringen.

84 Särskilda yttranden Ds 1999:72
     

Synpunkter på finansieringsfrågor i modell 1

För kommuner som i modell 1 drabbas av stora intäktsminskningar till följd av omläggningen från länsvis utjämning till nationellt utjämningssystem anser jag att det måste finnas möjlighet för att söka särskilt övergångsbidrag. I enlighet med hur omläggningen av kommunernas övriga utjämningssystem hanterats kan detta göras så att förlusten maximeras till 250 kronor per invånare och år. Bidrag bör i första hand kunna sökas av kommuner som efter nationell utjämning fortfarande har en genomsnittskostnad som överstiger den riksgenomsnittliga. Hur stort behovet av sådant bidrag är kommer först att framgå när det finns mer definitiva siffror som beskriver utfallet av utjämningens alla delar och detta kan jämföras med vad de länsvisa utjämningarna skulle gett år 2001. Staten kan finansiera övergångsbidragen med medel från kommunernas generella statsbidrag. Övergångsregler på detta område måste också ta hänsyn till övergångsreglerna i nuvarande kommunala utjämningssystem.

Med den föreslagna konstruktionen i modell 1 är statens nettokostnad för utjämningen lika med noll. Innan systemet är infört är det som beskrivits svårt att göra en prognos för utvecklingen av hur mycket som kommer att omfördelas. Därför är det orimligt att som i förslaget på grund av budgettekniska skäl kräva att volymen som skall utjämnas skall rymmas inom en i förväg fastställd ram. Staten måste kunna hantera utfallet i systemet på ett mer flexibelt sätt.

Med hänsyn till att verksamheten avser en nationell rättighetslagstiftning som medfört ökade kostnader för kommunerna anser jag vidare att staten bör stå för de eventuella kostnadsökningar som kan uppstå i systemet. Kommunerna måste garanteras t illräckliga resurser för att kunna utföra sina skyldigheter enligt LSS. Den kommunala utjämningsutredningen 1998 framhöll att utjämningen för funktionshindrade inte borde ske inom ramen för ett mellankommunalt utjämningssystem, utan genom särskilda statsbidrag, eftersom det inte kunde uteslutas att den enskilda kommunen skulle kunna påverka utfallet i systemet.

Ds 1999:72 Särskilda yttranden 85
     

Den modell som arbetsgruppen förordar innebär i praktiken att LSS lyfts in i det mellankommunala utjämningssystemet, trots att problemen med påverkbarhet delvis kvarstår. Det enklaste sättet att åtgärda detta är att bygga fördelningen av pengar på utredningens förslag, men att finansieringen av eventuella framtida kostnadsökningar inte hanteras inom systemet utan genom ett tillskott av statliga medel.

Ds 1999:72 Bilaga 1 87
     

Socialstyrelsens statistik för LSS- insatser 1999 redovisat på nationell nivå

Tabell A. Antal personer med beslut om insats enligt LSS fördelade efter ålder och personkretsgrupp

Åldersgrupp Personkrets      
  1 2 3 Samtliga
0-22 11 437 26 1 822 13 285
23-64 20 817 908 5 958 27 683
65- 2 171 32 815 3 018
Samtliga 34 425 966 8 595 43 986
Ds 1999:72 Bilaga 2 91
     

Tabell G. Socialstyrelsens statistik för LSS-insatser 1999.

Tabellen visar storleken på LSS-personkrets och vissa LSS-insatser i respektive kommun per 10 000 invånare. Statistiken kommer från Socialstyrelsens enkät sommaren 1999. En utför-ligare presentation av denna statistik kommer från Socialstyrelsen under våren 2000.

Kolumn 1 visar invånarantal per kommun. Med hjälp av invånarantalet är det också möjligt att räkna om uppgifterna per 10 000 invånare i kolumn 2-6 till antalsuppgifter.

Kolumn 2 visar antalet personer med LSS-insatser i LSS hela personkrets, personkretsens grupp 1-3, per 10 000 invånare. Varje person är bara redovisad på en kommun, nämligen den kommun som har kostnadsansvaret för den dyraste insatsen.

Kolumn 3 visar antalet personer i personkretsens grupp 1 och 2 per 10 000 invånare, med undantag av de personer som enbart har insatserna råd och stöd, ledsagare eller kontaktperson. Det motsvarar den del av personkretsen som beaktas i den föreslaga utjämningen i modell 1. Varje person är bara redovisad på en kommun, den som har kostnadsansvar för den dyraste insatsen.

Kolumn 4 visar antalet personer i personkretsens grupp 1 och 2 med insatsen särskilt boende för vuxna eller särskilt boende för barn och ungdom. Dvs. insats enligt LSS 9§ 8 och 9 per 10 000 invånare.

Kolumn 5 visar antalet personer i personkretsens grupp 1 och 2 med insatsen daglig verksamhet. Dvs. insats enligt LSS 9§ 10 per 10 000 invånare.

Kolumn 6 visar summan av antalet insatser för personer i personkretsens grupp 1 och 2 avseende avlösarservice i hemmet,

92 Bilaga 2 Ds 1999:72
     

korttidsvistelse utanför det egna hemmet samt korttidstillsyn för skolungdom över 12 år utanför det egna hemmet. Dvs. insatser enligt LSS 9§ 5–7 per 10 000 invånare. Dessa tre insatser beaktas inte särskilt i den föreslagna utjämningen i modell 1, utan enbart genom att personerna ingår i personkretsen. De tre insatserna har i normalfallet en betydligt lägre kostnad än bostad med särskild service och daglig verksamhet. Kostnaden är dock i genomsnitt högre än för ledsagarservice och kontaktperson, som ej redovisas i denna tabell.

I.u. betyder ingen uppgift, dvs. kommunen har inte lämnat uppgifter till Socialstyrelsen.

Ds 1999:72 Bilaga 2 93
     

Tabell G. Socialstyrelsens statistik för LSS-insatser 1999 Uppgifter per uppgiftslämnande kommun (=betalningsansvarig)

  1 2 3 4 5 6
    Antal personer och insatser per 10 000 invånare  
           
Kommun Invånare   Personer i personkrets 1-2    
    Personer i Antal pers Särskilt Daglig Avlösare+
    person- med vissa boende verksamhet korttids
    krets 1-3 undantag barn+vuxna LSS10 LSS 5-7
    Pk 1-3 Pk 1+2 red LSS 8+9    
Riket 8 854 322 49,7 37,0 19,9 23,7 15,1
Stockholms län            
Botkyrka 70 949 45,5 34,4 20,0 17,9 13,7
Danderyd 29 639 34,4 29,7 15,5 16,2 15,2
Ekerö 21 367 57,6 45,4 29,5 33,2 18,3
Haninge 67 764 42,8 31,6 15,2 18,6 16,2
Huddinge 81 339 41,3 34,2 17,9 17,7 18,2
Järfälla 59 839 34,9 30,7 15,5 18,7 15,5
Lidingö 40 373 44,6 32,2 15,6 14,6 16,6
Nacka 73 029 24,4 20,1 11,8 11,8 9,2
Norrtälje 51 552 53,7 46,0 28,5 29,7 20,4
Nykvarn 7 724 42,7 36,3 19,4 28,5 14,2
Nynäshamn 23 341 49,3 42,8 24,0 26,6 13,7
Salem 13 176 33,4 29,6 20,5 22,0 5,3
Sigtuna 34 295 43,7 35,0 20,1 23,0 10,5
Sollentuna 57 067 41,2 27,9 13,0 14,7 16,5
Solna 55 806 26,7 20,2 9,5 10,8 13,6
Stockholm 736 113 32,8 23,7 11,5 11,6 12,0
Sundbyberg 32 868 32,3 22,5 14,6 15,8 5,5
Södertälje 75 836 54,1 44,2 21,6 26,6 18,7
Tyresö 38 046 40,2 29,7 16,3 15,5 14,7
Täby 60 274 38,8 32,8 13,9 14,6 23,7
Upplands-Bro 20 495 48,8 37,1 14,1 16,6 26,8
Upplands-Väsby 36 789 48,7 43,2 21,5 27,2 20,7
Vallentuna 24 246 47,8 40,4 22,3 23,9 16,1
Vaxholm 8 721 31,0 24,1 16,1 14,9 16,1
Värmdö 29 396 28,2 23,5 13,6 11,9 8,8
Österåker 33 396 62,9 54,2 31,7 32,3 26,9
94 Bilaga 2 Ds 1999:72
     
Uppsala län            
Enköping 36 121 51,8 39,6 23,8 26,9 16,3
Håbo 17 139 15,8 14,6 1,8 4,1 9,9
Tierp 19 883 73,9 53,8 27,7 27,2 25,7
Uppsala 187 302 49,0 35,9 19,4 21,1 15,9
Älvkarleby 9 047 34,3 21,0 11,1 14,4 5,5
Östhammar 21 921 73,0 52,5 26,0 32,4 27,4
Södermanlands län            
Eskilstuna 88 027 46,5 31,8 14,3 18,5 16,4
Flen 16 906 76,3 61,5 29,6 49,7 14,2
Gnesta 9 653 26,9 16,6 4,1 4,1 7,3
Katrineholm 32 724 78,2 57,1 29,9 43,4 15,9
Nyköping 49 000 56,9 37,8 22,0 28,2 9,8
Oxelösund 11 188 58,1 29,5 16,1 13,4 16,1
Strängnäs 29 161 24,7 14,4 4,8 5,1 14,1
Trosa 10 068 28,8 12,9 3,0 6,0 9,9
Vingåker 9 542 48,2 30,4 16,8 25,2 5,2
Östergötlands län            
Boxholm 5 447 31,2 23,9 12,9 16,5 7,3
Finspång 22 043 72,6 46,3 17,2 28,6 18,6
Kinda 10 247 51,7 40,0 22,4 28,3 12,7
Linköping 131 948 50,6 36,4 20,3 22,1 16,6
Mjölby 25 587 61,0 39,9 14,5 32,8 5,9
Motala 42 444 45,7 34,9 19,6 19,1 17,0
Norrköping 122 415 74,3 43,1 24,9 23,9 20,2
Söderköping 13 879 87,2 64,1 38,2 34,6 28,8
Vadstena 7 703 27,3 26,0 3,9 13,0 3,9
Valdemarsvik 8 538 58,6 37,5 22,3 18,7 10,5
Ydre 4 178 21,5 9,6 2,4 0,0 7,2
Åtvidaberg 12 215 39,3 31,1 15,6 19,6 10,6
Ödeshög 5 767 i.u. i.u. i.u. i.u. i.u.
Jönköpings län            
Aneby 6 806 41,1 33,8 10,3 4,4 32,3
Eksjö 17 116 45,6 32,7 12,9 16,9 16,9
Gislaved 30 366 45,1 35,6 9,6 20,4 19,8
Gnosjö 10 355 32,8 28,0 7,7 12,6 18,3
Habo 9 577 26,1 19,8 8,4 8,4 9,4
Jönköping 115 897 47,6 33,8 18,1 22,3 10,6
Ds 1999:72           Bilaga 2 95
               
Mullsjö 7 245 40,0 22,1 5,5 13,8 19,3  
Nässjö 29 799 56,4 38,9 19,1 22,8 14,4  
Sävsjö 11 461 68,9 51,5 21,8 32,3 15,7  
Tranås 17 866 56,5 30,8 12,3 15,1 21,8  
Vaggeryd 12 524 71,1 65,5 39,9 49,5 24,0  
Vetlanda 27 064 40,3 30,3 15,9 17,4 18,5  
Värnamo 31 983 63,2 54,7 36,6 36,3 14,7  
Kronobergs län              
Alvesta 19 171 43,8 32,3 10,4 20,9 18,3  
Lessebo 8 541 30,4 18,7 2,3 8,2 11,7  
Ljungby 27 376 59,2 50,4 29,6 35,8 16,8  
Markaryd 10 039 32,9 15,9 2,0 0,0 13,9  
Tingsryd 13 692 63,5 54,0 31,4 35,1 13,9  
Uppvidinge 9 992 61,0 48,0 23,0 35,0 20,0  
Växjö 73 698 57,0 39,6 28,1 28,2 10,7  
Älmhult 15 569 19,9 12,2 3,9 9,6 3,9  
Kalmar län              
Borgholm 11 369 76,5 61,6 50,1 44,9 10,6  
Emmaboda 9 971 67,2 59,2 45,1 48,1 5,0  
Hultsfred 15 656 78,6 73,5 49,2 52,4 17,9  
Högsby 6 717 40,2 26,8 19,4 20,8 4,5  
Kalmar 58 808 45,9 33,7 18,0 22,6 10,4  
Mönsterås 13 371 40,4 29,9 19,4 23,2 8,2  
Mörbylånga 13 568 58,2 47,2 27,3 36,9 9,6  
Nybro 20 126 67,1 56,6 34,3 41,7 19,9  
Oskarshamn 26 769 50,8 38,9 19,1 22,4 7,1  
Torsås 7 611 40,7 31,5 18,4 14,5 15,8  
Vimmerby 15 779 39,9 25,4 17,7 18,4 8,2  
Västervik 38 359 68,0 54,2 30,5 28,2 22,2  
Gotlands län              
Gotland 57 643 55,5 46,7 20,8 24,8 26,4  
Blekinge län              
Karlshamn 30 995 66,5 44,8 27,7 31,6 14,8  
Karlskrona 60 429 46,5 33,9 14,9 18,9 17,7  
Olofström 14 505 48,3 35,2 15,2 18,6 19,3  
Ronneby 28 909 45,3 29,4 15,9 20,8 8,0  
Sölvesborg 16 576 47,7 33,8 12,7 13,3 24,1  
96 Bilaga 2           Ds 1999:72
               
Skåne län              
Bjuv 13 756 29,8 22,5 7,3 10,2 16,0  
Bromölla 12 140 31,3 19,8 7,4 14,0 6,6  
Burlöv 14 549 24,1 18,6 3,4 4,8 17,9  
Båstad 14 158 40,3 30,4 7,8 16,2 19,1  
Eslöv 28 299 78,4 70,3 42,8 43,8 27,6  
Helsingborg 116 337 41,6 31,0 10,1 20,5 13,5  
Hässleholm 49 046 70,1 54,4 30,8 38,9 12,2  
Höganäs 22 612 36,3 27,4 7,5 17,2 17,7  
Hörby 13 760 53,1 48,0 32,0 29,8 12,4  
Höör 13 765 50,9 37,1 24,0 21,1 11,6  
Klippan 15 862 54,2 34,0 12,0 20,2 12,0  
Kristianstad 73 854 51,3 40,1 19,8 29,1 12,1  
Kävlinge 24 143 36,4 23,6 6,2 15,7 17,8  
Landskrona 37 254 49,9 41,3 17,2 29,3 15,8  
Lomma 17 637 20,4 17,0 5,1 7,9 11,3  
Lund 97 975 47,7 30,8 15,2 17,5 13,8  
Malmö 254 904 50,5 34,1 17,6 19,9 14,2  
Osby 13 100 36,6 26,7 11,5 19,8 2,3  
Perstorp 6 921 24,6 13,0 10,1 4,3 0,0  
Simrishamn 19 697 57,4 52,3 30,5 39,6 12,7  
Sjöbo 16 606 30,7 22,9 10,2 12,6 12,0  
Skurup 13 560 38,3 35,4 10,3 14,0 29,5  
Staffanstorp 19 291 35,2 22,3 7,3 13,0 11,9  
Svalöv 12 707 59,0 50,4 29,1 29,9 21,2  
Svedala 17 971 46,2 32,8 16,1 22,3 12,2  
Tomelilla 12 453 41,8 33,7 12,8 18,5 9,6  
Trelleborg 38 146 47,4 40,4 20,4 23,1 17,0  
Vellinge 30 023 21,7 18,7 4,3 9,7 14,3  
Ystad 26 058 40,7 34,5 18,4 23,8 8,4  
Åstorp 12 908 58,1 39,5 15,5 22,5 16,3  
Ängelholm 36 921 43,1 33,9 15,4 20,0 12,7  
Örkelljunga 9 499 51,6 46,3 10,5 31,6 17,9  
Östra Göinge 14 514 37,2 27,6 8,3 17,9 6,9  
Ds 1999:72           Bilaga 2 97
               
Hallands län              
Falkenberg 39 061 59,7 48,4 28,9 30,7 16,4  
Halmstad 84 538 53,0 40,0 19,0 25,9 21,3  
Hylte 10 559 37,9 29,4 7,6 12,3 16,1  
Kungsbacka 63 142 26,6 19,8 9,5 11,2 8,1  
Laholm 22 847 77,9 55,6 25,4 26,7 37,6  
Varberg 52 392 41,4 28,2 13,9 17,8 14,7  
Västra Götalands              
län              
Ale 25 292 34,4 30,4 15,4 18,6 15,8  
Alingsås 34 930 47,8 40,1 23,2 22,3 15,7  
Bengtsfors 11 204 46,4 35,7 20,5 21,4 9,8  
Bollebygd 7 912 48,0 35,4 12,6 13,9 21,5  
Borås 96 106 51,8 40,5 21,3 27,6 18,9  
Dals-Ed 5 045 29,7 25,8 15,9 11,9 11,9  
Essunga 5 857 29,0 20,5 8,5 1,7 10,2  
Falköping 31 524 54,6 44,1 21,6 27,0 17,4  
Färgelanda 7 177 51,6 34,8 25,1 26,5 1,4  
Grästorp 5 985 80,2 56,8 10,0 23,4 46,8  
Gullspång 6 119 89,9 60,5 26,1 40,9 24,5  
Göteborg 459 593 49,0 36,9 15,4 21,4 19,5  
Götene 13 255 48,3 36,2 18,1 23,4 12,8  
Herrljunga 9 536 35,7 2,1 0,0 0,0 2,1  
Hjo 8 928 60,5 44,8 17,9 26,9 12,3  
Härryda 29 473 39,7 33,9 15,3 14,9 25,1  
Karlsborg 7 322 38,2 23,2 10,9 10,9 12,3  
Kungälv 36 615 48,1 35,8 13,7 21,3 23,2  
Lerum 35 064 43,3 32,5 14,8 16,5 18,8  
Lidköping 36 833 72,2 39,4 15,7 28,5 11,9  
Lilla Edet 12 984 51,6 39,3 23,9 27,0 10,0  
Lysekil 15 165 55,4 42,9 15,2 23,7 20,4  
Mariestad 24 020 83,3 65,4 47,0 52,5 12,9  
Mark 33 127 37,4 29,9 10,9 17,8 18,1  
Mellerud 10 065 71,5 54,6 19,9 30,8 14,9  
Munkedal 10 633 52,7 31,0 15,0 16,0 11,3  
Mölndal 55 224 58,1 35,5 15,9 22,3 14,1  
Orust 15 133 41,6 33,0 14,5 22,5 13,2  
Partille 32 709 49,2 39,7 15,9 13,8 24,8  
Skara 18 492 70,3 49,8 26,5 25,4 15,7  
Skövde 49 437 61,3 41,9 21,0 28,9 9,7  
98 Bilaga 2           Ds 1999:72
               
Sotenäs 9 625 49,9 32,2 17,7 22,9 11,4  
Stenungsund 20 001 44,0 41,0 19,0 23,0 19,5  
Strömstad 10 917 61,4 39,4 24,7 25,6 15,6  
Svenljunga 10 818 45,3 39,7 17,6 20,3 12,9  
Tanum 12 111 34,7 27,2 14,0 13,2 14,0  
Tibro 10 781 48,2 37,1 11,1 21,3 11,1  
Tidaholm 12 874 44,3 40,4 7,8 22,5 22,5  
Tjörn 14 709 36,0 25,8 9,5 15,6 17,7  
Tranemo 12 124 47,8 37,9 23,9 24,7 12,4  
Trollhättan 52 795 44,1 35,4 15,3 18,4 20,8  
Töreboda 9 828 71,2 44,8 14,2 24,4 21,4  
Uddevalla 48 969 68,8 47,4 20,0 32,5 19,0  
Ulricehamn 22 344 56,8 46,1 22,8 27,3 19,2  
Vara 16 339 57,5 48,4 12,9 29,4 20,8  
Vårgårda 10 705 38,3 30,8 14,9 17,7 15,9  
Vänersborg 36 486 58,1 39,7 17,8 19,2 20,6  
Åmål 13 041 59,8 46,8 31,4 30,7 13,0  
Öckerö 11 692 47,0 31,6 18,8 19,7 10,3  
Värmlands län              
Arvika 26 490 42,3 38,1 19,3 20,0 17,0  
Eda 8 781 36,4 29,6 11,4 15,9 19,4  
Filipstad 12 104 73,5 41,3 24,8 11,6 21,5  
Forshaga 11 775 61,1 54,4 30,6 26,3 32,3  
Grums 9 825 65,1 51,9 18,3 36,6 18,3  
Hagfors 14 562 76,2 51,5 18,5 24,7 23,3  
Hammarö 14 189 62,7 47,9 35,9 35,9 12,7  
Karlstad 79 664 56,1 41,5 22,3 21,7 15,6  
Kil 12 025 59,9 55,7 24,1 24,1 39,9  
Kristinehamn 25 057 54,7 40,3 21,2 21,2 13,6  
Munkfors 4 344 59,9 46,0 27,6 23,0 16,1  
Storfors 4 872 36,9 22,6 16,4 8,2 8,2  
Sunne 13 665 57,1 43,9 20,5 22,0 24,1  
Säffle 16 992 61,2 48,3 21,8 28,8 21,2  
Torsby 14 142 41,0 32,5 17,0 16,3 22,6  
Årjäng 9 826 52,9 40,7 21,4 24,4 14,2  
Örebro län              
Askersund 11 809 55,9 50,8 23,7 25,4 16,1  
Degerfors 10 907 36,7 30,3 13,8 22,0 14,7  
Hallsberg 15 951 52,0 40,7 18,2 25,7 11,9  
Hällefors 8 252 77,6 53,3 33,9 37,6 10,9  
Ds 1999:72           Bilaga 2 99
               
Karlskoga 32 006 48,1 36,9 17,2 26,6 14,1  
Kumla 18 778 59,1 41,5 26,6 35,1 1,6  
Laxå 6 803 41,2 33,8 14,7 26,5 2,9  
Lekeberg 7 064 43,9 35,4 11,3 29,7 9,9  
Lindesberg 24 004 49,6 38,7 19,2 27,9 10,4  
Ljusnarsberg 5 859 37,5 32,4 25,6 23,9 3,4  
Nora 10 510 84,7 64,7 36,2 35,2 14,3  
Örebro 122 641 51,6 38,0 19,2 27,0 12,7  
Västmanlands län              
Arboga 14 070 43,4 34,1 20,6 21,3 12,8  
Fagersta 12 773 54,8 47,8 30,5 32,9 14,9  
Hallstahammar 15 407 86,3 75,9 40,9 45,4 36,3  
Heby 13 672 43,2 33,6 11,7 15,4 14,6  
Kungsör 8 178 105,2 85,6 56,2 63,6 24,5  
Köping 25 219 50,8 43,6 23,8 29,7 18,6  
Norberg 6 182 45,3 27,5 8,1 12,9 8,1  
Sala 21 748 47,4 36,8 18,4 23,0 17,0  
Skinnskatteberg 4 953 18,2 14,1 0,0 0,0 16,2  
Surahammar 10 679 37,5 30,0 9,4 15,9 17,8  
Västerås 124 780 48,9 36,9 15,9 19,7 21,0  
Dalarnas län              
Avesta 22 897 43,7 34,1 18,8 20,1 15,3  
Borlänge 47 838 62,3 38,5 12,8 24,5 24,0  
Falun 54 576 47,5 34,3 17,2 20,0 15,6  
Gagnef 10 271 32,1 21,4 4,9 9,7 7,8  
Hedemora 16 249 106,5 83,7 61,5 52,3 17,2  
Leksand 15 479 34,9 30,4 23,3 21,3 7,8  
Ludvika 27 129 46,4 35,0 13,6 22,9 20,6  
Malung 10 972 47,4 40,1 26,4 21,0 6,4  
Mora 20 398 74,0 53,9 26,0 32,4 19,6  
Orsa 7 150 33,6 29,4 16,8 23,8 8,4  
Rättvik 11 044 47,1 42,6 21,7 30,8 10,9  
Smedjebacken 12 135 37,9 31,3 14,0 17,3 12,4  
Säter 11 352 37,9 33,5 15,0 17,6 15,9  
Vansbro 7 476 54,8 30,8 14,7 14,7 12,0  
Älvdalen 7 932 58,0 46,6 26,5 31,5 13,9  
Gävleborgs län              
Bollnäs 27 295 71,4 61,5 34,8 39,9 15,8  
Gävle 90 105 47,2 34,6 16,5 20,8 13,3  
100 Bilaga 2           Ds 1999:72
               
Hofors 10 987 46,4 32,8 14,6 26,4 18,2  
Hudiksvall 37 753 52,4 37,3 18,5 24,4 11,7  
Ljusdal 20 167 44,6 36,7 13,9 28,8 10,9  
Nordanstig 10 748 65,1 35,4 9,3 15,8 12,1  
Ockelbo 6 256 30,4 22,4 9,6 16,0 9,6  
Ovanåker 12 801 52,3 43,7 17,2 22,7 14,8  
Sandviken 37 905 45,9 34,0 13,2 23,5 11,1  
Söderhamn 28 209 80,1 61,0 32,6 40,4 11,7  
Västernorrlands län              
Härnösand 26 365 91,0 63,7 32,6 34,1 29,2  
Kramfors 22 333 67,2 59,1 34,0 37,2 17,0  
Sollefteå 22 854 73,1 60,4 37,2 35,0 12,3  
Sundsvall 93 923 51,1 39,5 17,4 25,1 16,3  
Timrå 18 254 47,1 29,0 15,9 17,0 8,8  
Ånge 11 497 84,4 65,2 38,3 38,3 14,8  
Örnsköldsvik 56 658 52,1 39,2 18,4 25,4 19,2  
Jämtlands län              
Berg 8 274 48,3 31,4 18,1 21,8 6,0  
Bräcke 7 864 123,3 106,8 87,7 58,5 15,3  
Härjedalen 11 723 43,5 36,7 29,0 26,4 11,1  
Krokom 14 279 58,1 30,1 16,8 21,0 11,9  
Ragunda 6 540 81,0 55,0 42,8 27,5 13,8  
Strömsund 14 575 65,9 45,3 30,9 26,8 13,7  
Åre 9 838 39,6 25,4 13,2 15,2 8,1  
Östersund 58 673 70,7 57,8 34,8 40,4 25,1  
Västerbottens län              
Bjurholm 2 786 35,9 21,5 0,0 3,6 21,5  
Dorotea 3 441 78,5 43,6 29,1 32,0 0,0  
Lycksele 13 386 80,7 64,2 38,8 51,5 12,0  
Malå 3 821 47,1 31,4 15,7 10,5 13,1  
Nordmaling 7 873 63,5 49,5 24,1 36,8 15,2  
Norsjö 4 850 86,6 82,5 45,4 47,4 26,8  
Robertsfors 7 439 88,7 48,4 21,5 26,9 18,8  
Skellefteå 73 499 64,8 45,4 25,6 29,1 21,4  
Sorsele 3 281 33,5 21,3 6,1 6,1 12,2  
Storuman 7 177 50,2 41,8 20,9 33,4 1,4  
Umeå 103 517 53,4 35,3 15,8 23,6 16,4  
Vilhelmina 8 125 54,2 24,6 19,7 17,2 1,2  
Vindeln 6 245 68,9 35,2 20,8 20,8 17,6  
Ds 1999:72           Bilaga 2 101
               
Vännäs 8 574 134,1 121,3 64,1 66,5 37,3  
Åsele 3 789 76,5 52,8 31,7 29,0 5,3  
Norrbottens län              
Arjeplog 3 517 37,0 28,4 5,7 11,4 17,1  
Arvidsjaur 7 401 82,4 37,8 14,9 25,7 4,1  
Boden 29 195 98,0 68,5 41,4 40,8 30,1  
Gällivare 20 987 46,2 35,3 18,1 22,9 17,2  
Haparanda 10 580 77,5 65,2 40,6 41,6 17,0  
Jokkmokk 6 305 57,1 36,5 19,0 19,0 12,7  
Kalix 18 408 50,5 39,1 16,8 26,6 8,1  
Kiruna 25 148 37,8 29,8 9,1 19,1 21,9  
Luleå 71 360 51,6 40,6 18,6 23,8 21,9  
Pajala 7 779 54,0 42,4 25,7 32,1 6,4  
Piteå 40 458 56,4 38,1 20,3 15,6 22,0  
Älvsbyn 9 101 74,7 63,7 52,7 48,3 9,9  
Överkalix 4 366 45,8 45,8 13,7 43,5 2,3  
Övertorneå 5 868 69,9 57,9 35,8 40,9 6,8  
Hela riket              
Ovägt medelvärde 8 854 322 52,0 39,1 19,9 23,7 15,1  
Vägt medelvärde 8 854 322 49,7 37,0 18,6 22,3 15,8  
Spridningsmått              
Max 736 113 134 121 88 66 47  
90% 60305 76 57 33 37 23  
75% 31983 60 46 24 29 19  
Median 15 479 49 37 18 23 15  
25% 10068 40 30 14 17 11  
10% 7035 33 23 8 12 7  
Min 2 786 16 2 0 0 0  
Vägda länsvärden              
Stockholms län 1 783 440 38,0 29,4 15,2 16,1 14,4  
Uppsala län 291 413 50,4 37,1 19,7 21,9 16,8  
Södermanlands län 256 269 51,2 34,7 17,1 23,1 13,6  
Östergötlands län 412 411 58,3 38,7 20,8 23,0 16,5  
Jönköpings län 328 059 49,7 36,9 18,4 22,6 15,3  
Kronobergs län 178 078 50,8 37,3 21,6 25,3 12,9  
102 Bilaga 2           Ds 1999:72
               
Kalmar län 238 104 56,0 44,3 26,9 29,4 12,7  
Gotlands län 57 643 55,5 46,7 20,8 24,8 26,4  
Blekinge län 151 414 50,7 35,4 17,5 21,2 16,1  
Skåne län 1 120 426 46,6 34,7 16,2 21,6 14,1  
Hallands län 272 539 47,1 35,2 17,4 21,2 17,4  
Västra Götalands län 1 486 918 51,6 38,3 17,4 22,7 17,8  
Värmlands län 278 313 56,1 42,9 22,0 22,6 19,0  
Örebro län 274 584 52,4 39,8 20,3 27,9 11,6  
Västmanlands län 257 661 51,5 40,7 19,7 23,7 19,8  
Dalarnas län 282 898 53,0 39,1 19,8 24,0 16,2  
Gävleborgs län 282 226 53,7 40,4 19,1 26,0 12,8  
Västernorrlands län 251 884 60,1 46,0 23,3 28,1 17,4  
Jämtlands län 131 766 66,3 50,2 32,8 32,9 17,5  
Västerbottens län 257 803 63,1 44,1 22,9 28,5 17,2  
Norrbottens län 260 473 58,7 43,8 22,7 26,4 18,9  
Ds 1999:72 Bilaga 3 103
     

Tabell H. Redovisad LSS-kostnad, standardkostnad, bidrag/avgift samt nettokostnad efter utjämning i kronor per invånare

Tabellen i denna bilaga visar respektive kommuns kostnad för LSS- verksamheten, före och efter utjämning. Dessutom visas den för varje kommun beräknade standardkostnaden, baserad på antalet personer i personkrets 1 och 2, med vissa undantag, samt antalet med särskilt boende och daglig verksamhet. Standardkostnaden baseras på en senare och mer personanknuten statistik än i räkenskapssammandraget (RS). För att motsvara situationen efter det att utjämningssystemet införts skulle kostnadsuppgifterna i RS egentligen behöva rensas från den länsvisa mellankommunala utjämningen, som i flera fall ingår i RS. Dessa statistikskillnader är i flera fall den viktigaste förklaringen till stora skillnader mellan faktisk kostnad och beräknad standardkostnad.

Kolumn 1 visar kommunens LSS-kostnad enligt RS år 1998. Riksgenomsnittlig kostnad är 1750 kr/invånare.

Kolumn 2 visar kommunens standardkostnad för LSS- verksamhet beräknad enligt modell 1 med 3 schabloner. Eftersom standardkostnaden inte avser hela LSS-verksamheten, personkrets 3 är exkluderad, ligger riksgenomsnitt på 1618 kr/invånare.

Kolumn 3 och 4 visar kommunens bidrag från eller avgift till utjämningen, utan spärregler respektive med spärregler.

Kolumn 5 och 6 visar kommunens LSS-kostnad efter utjämning enligt modell 1, utan spärregler respektive med spärregler.

104 Bilaga 3 Ds 1999:72
     

I.u. betyder ingen uppgift, dvs. kommunen har inte lämnat uppgifter om total LSS-kostnad till räkenskapssammandraget eller om LSS-insatser till Socialstyrelsen.

# betyder att LSS-kostnad för personlig assistans ej redovisats av kommunen, vilket kan tyda på viss osäkerhet i totalkostnaden.

* betyder att intäkt från försäkringskassan för personlig assistans enligt LASS ej redovisats. Den har då schablonmässigt avräknats från totalkostnaden för LSS, som 57% av angiven kostnad för personlig assistans.

Ds 1999:72 Bilaga 3 105
     

Tabell H: Redovisad kostnad LSS, standardkostnad, bidrag/avgift samt nettokostnad efter utjämning i kronor per invånare

Kommun Redovisad Standard-   Bidrag /avgift Netto kostnad
  kostnad kostnad       efter utjämning
  enligt (riket =   utan med utan med
  RS -98 1618   spärregler spärregler spärregler spärregler
    kr/inv)          
kolumn nr 1 2 3 4 5 6
Stockholms 1 671 1 291 -327 -145 1 998 1 816
län              
Botkyrka 2 156 1 602 -15 0 2 172 2 156
Danderyd 1 491 1 305 -312 -258 1 804 1 749
Ekerö 1 521 2 401 784 0 737 1 521
Haninge 2 050 1 342 -276 0 2 326 2 050
Huddinge 1 876 1 494 -124 0 2 000 1 876
Järfälla 1 601 1 352 -265 -148 1 866 1 749
Lidingö 1 739 1 313 -304 -11 2 043 1 749
Nacka i.u. 959 -659 i.u. i.u. i.u.
Norrtälje 1 736 2 309 692 0 1 044 1 736
Nykvarn i.u. i.u.   i.u. i.u. i.u. i.u.
Nynäshamn 2 476 2 008 390 390 2 086 2 086
Salem 1 632 1 634 16 0 1 615 1 632
Sigtuna 1 933 1 685 67 67 1 866 1 866
Sollentuna 1 586 1 138 -479 -164 2 065 1 749
Solna 1 081 832 -786 -669 1 866 1 749
Stockholm 1 450 979 -639 -300 2 088 1 749
Sundbyberg 1 886 1 181 -437 0 2 323 1 886
Södertälje 2 366 1 728 110 110 2 256 2 256
Tyresö 1 624 1 335 -283 -125 1 907 1 749
Täby 1 601 1 236 -381 -148 1 982 1 749
Upplands-Bro 1 825 1 318 -300 0 2 125 1 825
Upplands-Väsby 2 017 1 894 276 267 1 741 1 749
Vallentuna 2 359 1 860 243 243 2 117 2 117
Vaxholm 1 640 1 257 -361 -110 2 000 1 749
Värmdö# 953 1 086 -531 -531 1 484 1 484
Österåker 2 662 2 592 974 913 1 688 1 749
106 Bilaga 3 Ds 1999:72
     
Uppsala län 1 929 1 671 53 31 1 876 1 897
Enköping 1 761 1 969 352 11 1 409 1 749
Håbo 688 293 -1 324 -1 061 2 013 1 749
Tierp 3 023 2 312 694 694 2 328 2 328
Uppsala 1 922 1 633 15 15 1 907 1 907
Älvkarleby 1 260 967 -650 -489 1 910 1 749
Östhammar 2 518 2 287 670 670 1 848 1 848
Södermanlands   1 649 31 95 1 755 1 691
län 1 786          
Eskilstuna i.u. 1 299 -319 i.u. i.u. i.u.
Flen 2 762 2 798 1 181 1 013 1 582 1 749
Gnesta* 535 434 -1 183 -1 183 1 718 1 718
Katrineholm 2 772 2 685 1 068 1 022 1 704 1 749
Nyköping 2 010 1 880 262 261 1 748 1 749
Oxelösund# 626 1 293 -324 -324 950 950
Strängnäs 837 459 -1 159 -913 1 995 1 749
Trosa# 1 291 364 -1 254 -458 2 545 1 749
Vingåker 1 572 1 499 -119 -119 1 691 1 691
Östergötlands län 1 619 1 806 188 45 1 431 1 575
Boxholm 900 1 116 -501 -501 1 401 1 401
Finspång# 1 633 1 732 115 0 1 519 1 633
Kinda* 1 080 1 925 308 0 772 1 080
Linköping 1 436 1 695 77 0 1 359 1 436
Mjölby 1 849 1 586 -31 0 1 880 1 849
Motala 1 852 1 600 -17 0 1 869 1 852
Norrköping 1 884 2 018 401 134 1 483 1 749
Söderköping 2 320 3 047 1 430 571 890 1 749
Vadstena 558 640 -977 -977 1 536 1 536
Valdemarsvik 1 007 1 757 140 0 867 1 007
Ydre 598 218 -1 400 -1 151 1 998 1 749
Åtvidaberg 827 1 369 -248 -248 1 075 1 075
Ödeshög# 2 098 i.u. i.u. i.u. i.u. i.u.
Jönköpings län 1 676 1 610 -8 10 1 684 1 666
Aneby# 529 922 -696 -696 1 225 1 225
Eksjö 1 496 1 213 -405 -254 1 900 1 749
Gislaved 939 1 125 -493 -493 1 432 1 432
Gnosjö 937 847 -770 -770 1 707 1 707
Habo# 439 737 -881 -881 1 319 1 319
Ds 1999:72           Bilaga 3 107
               
Jönköping 1 698 1 563 -55 -51 1 753 1 749  
Mullsjö 1 546 693 -924 -204 2 470 1 749  
Nässjö 1 376 1 672 55 0 1 321 1 376  
Sävsjö 3 063 2 066 448 448 2 614 2 614  
Tranås 1 517 1 141 -477 -233 1 994 1 749  
Vaggeryd 3 274 3 355 1 737 1 524 1 537 1 749  
Vetlanda 1 168 1 346 -271 -271 1 439 1 439  
Värnamo 2 952 2 894 1 277 1 202 1 675 1 749  
Kronobergs län 1 831 1 813 195 81 1 636 1 749  
Alvesta 1 466 1 142 -476 -284 1 941 1 749  
Lessebo 656 422 -1 195 -1 094 1 851 1 749  
Ljungby 2 068 2 493 876 318 1 192 1 749  
Markaryd 887 263 -1 355 -863 2 241 1 749  
Tingsryd 1 957 2 611 994 208 964 1 749  
Uppvidinge 2 112 2 129 512 362 1 600 1 749  
Växjö 2 289 2 203 585 540 1 704 1 749  
Älmhult 655 451 -1 166 -1 094 1 822 1 749  
Kalmar län 1 905 2 147 529 301 1 375 1 604  
Borgholm i.u. 3 762 2 145 i.u. i.u. i.u.
Emmaboda# 3 550 3 532 1 915 1 801 1 635 1 749  
Hultsfred 3 443 3 940 2 322 1 693 1 120 1 749  
Högsby i.u. 1 532 -85 i.u. i.u. i.u.
Kalmar 1 641 1 560 -57 -57 1 698 1 698  
Mönsterås# 1 040 1 601 -17 -17 1 056 1 056  
Mörbylånga# 1 032 2 358 741 0 291 1 032  
Nybro 2 196 2 874 1 257 447 939 1 749  
Oskarshamn 1 416 1 662 44 0 1 371 1 416  
Torsås 1 682 1 444 -174 -68 1 855 1 749  
Vimmerby 1 470 1 403 -215 -215 1 685 1 685  
Västervik 2 276 2 472 855 526 1 421 1 749  
Gotlands län 2 051 1 863 246 246 1 805 1 805  
Gotland 2 051 1 863 246 246 1 805 1 805  
Blekinge län 1 691 1 578 -40 -14 1 731 1 705  
Karlshamn 2 904 2 286 669 669 2 235 2 235  
Karlskrona 1 172 1 354 -263 -263 1 435 1 435  
Olofström 1 786 1 377 -241 0 2 026 1 786  
Ronneby 1 429 1 385 -233 -233 1 661 1 661  
Sölvesborg i.u. 1 164 -454 i.u. i.u. i.u.
108 Bilaga 3 Ds 1999:72
     
Skåne län 1 411 1 479 -139 -212 1 550 1 623
Bjuv 800 735 -882 -882 1 682 1 682
Bromölla 873 767 -850 -850 1 723 1 723
Burlöv* 583 428 -1 189 -1 167 1 772 1 749
Båstad 1 187 924 -693 -563 1 880 1 749
Eslöv# 2 668 3 468 1 850 918 818 1 749
Helsingborg 1 192 1 108 -509 -509 1 701 1 701
Hässleholm 2 357 2 638 1 020 608 1 337 1 749
Höganäs i.u. 896 -722 i.u. i.u. i.u.
Hörby 1 468 2 505 887 0 581 1 468
Höör 1 744 1 871 254 0 1 490 1 744
Klippan 1 198 1 227 -390 -390 1 588 1 588
Kristianstad 1 684 1 803 185 0 1 499 1 684
Kävlinge 990 770 -847 -760 1 837 1 749
Landskrona 1 790 1 688 71 41 1 720 1 749
Lomma 743 539 -1 078 -1 007 1 821 1 749
Lund 1 280 1 319 -299 -299 1 579 1 579
Malmö 1 475 1 506 -112 -112 1 586 1 586
Osby 1 076 1 121 -496 -496 1 572 1 572
Perstorp 303 700 -918 -918 1 221 1 221
Simrishamn 2 549 2 609 991 799 1 557 1 749
Sjöbo* 1 222 922 -696 -528 1 917 1 749
Skurup 1 217 1 073 -545 -533 1 761 1 749
Staffanstorp* 703 771 -847 -847 1 549 1 549
Svalöv 1 196 2 388 770 0 426 1 196
Svedala 1 519 1 452 -165 -165 1 685 1 685
Tomelilla* 1 711 1 244 -373 -38 2 085 1 749
Trelleborg 1 214 1 756 139 0 1 075 1 214
Vellinge 603 541 -1 076 -1 076 1 679 1 679
Ystad 1 481 1 605 -12 -12 1 494 1 494
Åstorp 1 185 1 491 -126 -126 1 312 1 312
Ängelholm# 1 262 1 397 -221 -221 1 483 1 483
Örkelljunga 1 611 1 438 -180 -139 1 790 1 749
Östra Göinge 1 316 944 -674 -433 1 990 1 749
Hallands län 1 380 1 522 -96 -64 1 475 1 444
Falkenberg 2 824 2 369 752 752 2 072 2 072
Halmstad 615 1 721 104 0 511 615
Hylte 1 070 850 -767 -679 1 838 1 749
Ds 1999:72           Bilaga 3 109
               
Kungsbacka 1 023 834 -783 -726 1 807 1 749  
Laholm 2 145 2 210 592 395 1 553 1 749  
Varberg 1 695 1 232 -385 -55 2 080 1 749  
Västra Götalands 1 959 1 573 -45 3 2 004 1 955  
län              
Ale 1 989 1 341 -277 0 2 265 1 989  
Alingsås 2 788 1 881 263 263 2 525 2 525  
Bengtsfors 1 615 1 690 72 0 1 543 1 615  
Bollebygd 1 213 1 187 -430 -430 1 644 1 644  
Borås 1 831 1 864 247 82 1 585 1 749  
Dals-Ed 1 110 1 222 -395 -395 1 505 1 505  
Essunga 905 661 -957 -845 1 862 1 749  
Falköping 1 396 1 905 287 0 1 109 1 396  
Färgelanda i.u. 1 979 362 i.u. i.u. i.u.
Grästorp 1 520 1 407 -211 -211 1 731 1 731  
Gullspång i.u. 2 494 876 i.u. i.u. i.u.
Göteborg 2 334 1 446 -171 0 2 506 2 334  
Götene 1 826 1 601 -17 0 1 842 1 826  
Herrljunga 1 867 21 -1 596 0 3 463 1 867  
Hjo 1 792 1 728 110 43 1 682 1 749  
Härryda 1 479 1 318 -299 -270 1 778 1 749  
Karlsborg 1 297 936 -682 -452 1 979 1 749  
Kungälv 1 986 1 345 -273 0 2 258 1 986  
Lerum 1 209 1 304 -313 -313 1 522 1 522  
Lidköping 1 366 1 586 -32 -32 1 397 1 397  
Lilla Edet 3 504 1 971 353 353 3 151 3 151  
Lysekil i.u. 1 526 -91 i.u. i.u. i.u.
Mariestad 2 190 3 751 2 134 440 56 1 749  
Mark# 1 817 1 096 -521 0 2 338 1 817  
Mellerud 3 855 1 980 363 363 3 492 3 492  
Munkedal 1 984 1 292 -325 0 2 309 1 984  
Mölndal 1 546 1 469 -148 -148 1 695 1 695  
Orust 1 698 1 377 -240 -51 1 939 1 749  
Partille 1 483 1 393 -224 -224 1 707 1 707  
Skara 2 239 2 188 570 489 1 668 1 749  
Skövde 1 934 1 882 265 184 1 669 1 749  
Sotenäs 1 912 1 530 -87 0 1 999 1 912  
Stenungsund 1 725 1 689 72 0 1 653 1 725  
Strömstad 1 667 1 997 379 0 1 288 1 667  
110 Bilaga 3           Ds 1999:72
               
Svenljunga# 2 061 1 568 -50 0 2 111 2 061  
Tanum 1 420 1 165 -453 -329 1 873 1 749  
Tibro# 1 568 1 232 -385 -182 1 953 1 749  
Tidaholm 1 515 1 114 -504 -235 2 019 1 749  
Tjörn# 1 822 957 -660 0 2 482 1 822  
Tranemo 1 435 1 929 311 0 1 124 1 435  
Trollhättan 1 479 1 385 -233 -233 1 712 1 712  
Töreboda 1 699 1 509 -108 -50 1 808 1 749  
Uddevalla 2 179 1 936 319 319 1 860 1 860  
Ulricehamn 2 018 1 993 375 269 1 643 1 749  
Vara 1 708 1 545 -73 -42 1 780 1 749  
Vårgårda 1 775 1 310 -308 0 2 083 1 775  
Vänersborg 1 549 1 564 -53 -53 1 602 1 602  
Åmål 2 147 2 478 860 398 1 287 1 749  
Öckerö* 659 1 538 -79 -79 738 738  
Värmlands län 1 718 1 855 237 107 1 480 1 611  
Arvika 1 461 1 631 14 0 1 447 1 461  
Eda 1 196 1 094 -524 -524 1 719 1 719  
Filipstad 1 066 1 824 207 0 859 1 066  
Forshaga 2 539 2 452 834 790 1 705 1 749  
Grums# 1 160 1 955 338 0 822 1 160  
Hagfors 1 641 1 797 180 0 1 461 1 641  
Hammarö 3 200 2 788 1 171 1 171 2 029 2 029  
Karlstad 1 567 1 845 227 0 1 339 1 567  
Kil 1 813 2 112 494 63 1 319 1 749  
Kristinehamn 1 876 1 764 147 126 1 729 1 749  
Munkfors 2 647 2 173 556 556 2 092 2 092  
Storfors* 1 338 1 167 -450 -412 1 788 1 749  
Sunne 1 895 1 779 162 146 1 734 1 749  
Säffle 1 924 1 983 366 175 1 559 1 749  
Torsby# 1 018 1 408 -210 -210 1 228 1 228  
Årjäng 2 117 1 825 207 207 1 909 1 909  
Örebro län 1 643 1 820 202 64 1 441 1 579  
Askersund 1 812 2 059 441 63 1 371 1 749  
Degerfors 999 1 303 -315 -315 1 314 1 314  
Hallsberg 1 787 1 683 66 37 1 721 1 749  
Hällefors 2 060 2 765 1 147 311 913 1 749  
Karlskoga 1 253 1 605 -12 -12 1 265 1 265  
Kumla 1 848 2 245 628 98 1 220 1 749  
Ds 1999:72           Bilaga 3 111
               
Laxå i.u. 1 448 -169 i.u. i.u. i.u.
Lekeberg 1 741 1 340 -277 -8 2 018 1 749  
Lindesberg 1 379 1 742 125 0 1 254 1 379  
Ljusnarsberg 2 014 1 945 327 265 1 687 1 749  
Nora 3 045 2 960 1 343 1 295 1 702 1 749  
Örebro 1 615 1 726 109 0 1 507 1 615  
Västmanlands län 1 493 1 761 143 -33 1 350 1 526  
Arboga 1 528 1 676 59 0 1 469 1 528  
Fagersta 1 488 2 473 856 0 632 1 488  
Hallstahammar 2 350 3 454 1 836 600 513 1 749  
Heby 951 1 143 -475 -475 1 426 1 426  
Kungsör 4 231 4 573 2 956 2 481 1 275 1 749  
Köping 1 515 2 049 432 0 1 083 1 515  
Norberg* 702 865 -752 -752 1 454 1 454  
Sala 1 655 1 616 -2 -2 1 657 1 657  
Skinnskatteberg i.u. 144 -1 473 i.u. i.u. i.u.
Surahammar# 1 227 996 -622 -523 1 848 1 749  
Västerås 1 293 1 449 -169 -169 1 462 1 462  
Dalarnas län 1 805 1 730 112 29 1 693 1 776  
Avesta 2 026 1 567 -50 0 2 077 2 026  
Borlänge 1 647 1 370 -247 -102 1 894 1 749  
Falun 2 003 1 490 -128 0 2 131 2 003  
Gagnef 1 645 598 -1 020 -104 2 665 1 749  
Hedemora 788 4 663 3 046 0 -2 258 788  
Leksand 2 016 1 771 153 153 1 862 1 862  
Ludvika 1 622 1 357 -260 -128 1 882 1 749  
Malung 2 406 2 024 407 407 1 999 1 999  
Mora 2 667 2 301 683 683 1 984 1 984  
Orsa 1 315 1 470 -147 -147 1 462 1 462  
Rättvik 1 268 1 950 332 0 935 1 268  
Smedjebacken i.u. 1 261 -356 i.u. i.u. i.u.
Säter 1 515 1 336 -281 -234 1 796 1 749  
Vansbro 1 819 1 255 -362 0 2 181 1 819  
Älvdalen i.u. 2 239 622 i.u. i.u. i.u.
Gävleborgs län 1 658 1 728 110 6 1 548 1 652  
Bollnäs 2 326 2 926 1 308 577 1 018 1 749  
Gävle 1 781 1 470 -148 0 1 929 1 781  
Hofors 1 356 1 430 -188 -188 1 544 1 544  
Hudiksvall 1 957 1 648 30 30 1 927 1 927  
112 Bilaga 3           Ds 1999:72
               
Ljusdal 902 1 469 -149 -149 1 051 1 051  
Nordanstig* 758 1 046 -571 -571 1 329 1 329  
Ockelbo 1 790 930 -687 0 2 477 1 790  
Ovanåker 1 734 1 622 4 0 1 730 1 734  
Sandviken 1 039 1 334 -284 -284 1 323 1 323  
Söderhamn 1 989 2 817 1 199 239 790 1 749  
Västernorrlands 2 173 2 130 512 446 1 661 1 727  
län              
Härnösand# 2 659 2 758 1 141 909 1 518 1 749  
Kramfors 3 219 2 824 1 206 1 206 2 013 2 013  
Sollefteå 3 444 2 965 1 348 1 348 2 096 2 096  
Sundsvall 1 556 1 621 3 0 1 552 1 556  
Timrå 1 742 1 328 -290 -7 2 032 1 749  
Ånge* 2 229 3 114 1 496 479 732 1 749  
Örnsköldsvik i.u. 1 672 54 i.u. i.u. i.u.
Jämtlands län 2 734 2 613 995 829 1 740 1 905  
Berg 2 889 1 531 -87 0 2 975 2 889  
Bräcke 4 616 6 298 4 680 2 867 -64 1 749  
Härjedalen 2 005 2 194 577 255 1 428 1 749  
Krokom 2 682 1 441 -177 0 2 859 2 682  
Ragunda 2 385 3 089 1 471 636 914 1 749  
Strömsund 2 408 2 380 763 659 1 646 1 749  
Åre# 681 1 133 -485 -485 1 166 1 166  
Östersund 3 083 2 892 1 274 1 274 1 809 1 809  
Västerbottens län 2 251 1 939 321 273 1 930 1 978  
Bjurholm i.u. 270 -1 348 i.u. i.u. i.u.
Dorotea 1 860 2 344 727 110 1 133 1 749  
Lycksele i.u. 3 316 1 699 i.u. i.u. i.u.
Malå 1 413 1 253 -365 -336 1 778 1 749  
Nordmaling 1 473 2 225 608 0 866 1 473  
Norsjö 3 216 3 772 2 155 1 467 1 062 1 749  
Robertsfors 1 788 1 944 327 38 1 461 1 749  
Skellefteå 2 620 2 149 532 532 2 089 2 089  
Sorsele# 457 608 -1 010 -1 010 1 467 1 467  
Storuman 2 118 1 937 320 320 1 798 1 798  
Umeå 1 941 1 480 -137 0 2 078 1 941  
Vilhelmina 2 388 1 477 -141 0 2 528 2 388  
Vindeln 2 674 1 691 74 74 2 600 2 600  
Vännäs 3 791 5 374 3 756 2 041 34 1 749  
Ds 1999:72           Bilaga 3 113
               
Åsele# 3 405 2 528 911 911 2 494 2 494  
Norrbottens län 2 012 1 964 346 272 1 666 1 739  
Arjeplog* 1 590 733 -885 -160 2 475 1 749  
Arvidsjaur i.u. 1 487 -131 i.u. i.u. i.u.
Boden 3 497 3 341 1 723 1 723 1 774 1 774  
Gällivare 1 935 1 584 -33 0 1 968 1 935  
Haparanda 2 297 3 279 1 661 547 636 1 749  
Jokkmokk# 1 094 1 590 -28 -28 1 122 1 122  
Kalix 1 934 1 612 -6 0 1 940 1 934  
Kiruna 1 579 1 027 -590 -171 2 169 1 749  
Luleå 1 715 1 679 61 0 1 654 1 715  
Pajala 2 674 2 167 549 549 2 125 2 125  
Piteå 1 574 1 620 3 0 1 572 1 574  
Älvsbyn 2 989 3 963 2 346 1 239 643 1 749  
Överkalix 1 809 1 759 141 60 1 668 1 749  
Övertorneå 2 096 2 951 1 334 347 762 1 749  
Riket 1 752 1 618 0 0 1 752 1 752  
Anmärkningar:              

# = kostnad för personlig assistans saknas

* = nedjusterad kostnad för personlig assistans

i.u. = ingen uppgift

Ds 1999:72 Bilaga 4 115
     

Södertörnsmodellen

Södertälje kommun

Per-Arne Fijal

Inledning

Södertörnsmodellen är en insatsmätning där man utgår ifrån vad den enskilde har sökt för insatser enligt LSS t.ex. bostad med särskild service för vuxna eller daglig verksamhet. Kommunerna har endast arbetat med att ta fram nyckeltal för dessa två LSS- insatser därför att de kostar mest pengar och man har därför prioriterat dessa insatser. Målsättningen är att arbeta fram nyckeltal för fler LSS-insatser t.ex. personlig assistent, bostad med särskild service för barn och ungdom för att få en komplett bild av handikappomsorgens verksamhet och kunna göra jämförelser med andra kommuner. Detta arbete är planerat att utföras under år 2000.

Kommunerna ville bedöma omfattningen av det stöd som personalen ger den enskilde funktionshindrade. Resultatet av gjorda insatsmätningar ligger till grund för nyckeltalsberäkningen av två insatser enligt LSS i Södertörnskommunerna Botkyrka, Haninge, Huddinge, Nynäshamn, Salem, Södertälje, Tyresö, Nacka, Värmdö.

Syftet har sedan varit att jämföra kostnader för varje kommun i 5 nivåer för insatserna bostad med särskild service och daglig verksamhet. Södertörnsmodellen består av tre steg 1) intervjuer 2) nivåindelning och 3) nyckeltal.

116 Bilaga 4 Ds 1999:72
     

Mätinstrumentet

Mätinstrument är avsett för personer i LSS personkrets 1 och 2. Mätningen går till så att man gör intervjuer för att mäta den personalinsats varje brukare erhåller och på så sätt kunna dela in brukarna i nivåer från 1–5. Nivå 1 innebär att man får väldigt lite personalinsatser och nivå 5 att man får väldigt mycket personalinsatser. Insatsmätningen sker genom intervjuer med personalen som arbetar med att ge stöd till den enskilde personen i bostaden eller i den dagliga verksamheten.

Minst två ur personalen bör medverka vid intervjun. Intervjuaren skall ha grundliga kunskaper om funktionshinder och dess konsekvenser. Intervjuaren skall vara en ”neutral” person, d.v.s. ej vara verksamhetsansvarig, ekonomiskt ansvarig eller vara anställd inom samma enhet som de som skall intervjuas.

Frågorna som ställs skall vara konkreta och börja med t.ex. Hur ofta får NN hjälp? Hur länge? I vilka situationer? Vad händer? Vad gör ni då?

De mätpunkter som valdes ut är för instrumentet för särskilt boende:

Förflyttning i närmiljön. Hygien och medicin. Kläder på och av. Måltider - äta mat.

Hjälp i hemmet – städning, tvätt och matlagning. Planering och inköp

Hjälp utanför hemmet – resor, fritid och hjälp att kommunicera Tillsyn dagtid

Tillsyn natt

Beteenden som kräver personalens aktiva ingripande

Varje mätpunkt är indelad i 5 nivåer som ungefär ser ut så här. Ingen hjälp 0

Påminnelse 2 Lite hjälp 4 Mycket hjälp 6

Ds 1999:72 Bilaga 4 117
     

Hjälp med allt 8

Intervjuaren sätter en siffra på varje mätpunkt efter hur mycket insatser den enskilde får. Siffrorna adderas sedan och divideras med antalet mätpunkter. I boendeinstrumentet är det 10. Denna siffra användes sedan för att nivåindela enligt följande:

Nivåindelning

Nivå 1.

Personalens huvudsakliga stöd består av påminnelser och att ge muntliga instruktioner.

Poäng i insatsmätningen bör ligga mellan 0,1 och 1,7

Nivå 2.

Personalen behöver i regel hjälpa till att initiera olika aktiviteter, t.ex. hemsysslor. Muntliga instruktioner samt hjälp med enstaka moment.

Poäng i insatsmätningen bör ligga mellan 1,8 - 3,5

Nivå 3.

Personalen är ofta närvarande och hjälper till vid flera moment när olika aktiviteter/hemarbete sker.

Poäng i insatsmätningen bör ligga mellan 3,6 och 5,3.

Nivå 4.

NN har ett omfattande fysiskt och/eller psykiskt funktionshinder och personal är närvarande i stort sett hela tiden. Det krävs även tid för motiveringsinsatser.

Poäng i insatsmätningen bör ligga mellan 5,4 och 6,9

Nivå 5.

Det behövs minst en personal för att man skall klara omvårdnaden av NN, eller av säkerhetsskäl. Krävande personalinsats och/eller omfattande motivationsarbete.

Vakande nattpersonal behövs i regel.

Poäng i insatsmätningen bör ligga mellan 7,0 och 8,0.

118 Bilaga 4 Ds 1999:72
     

Siffrorna är det som huvudsakligen gäller och texten är endast vägledande och beskrivande. Södertörnskommunerna menar att detta instrument inte täcker till 100 procent utan endast till 98 procent. Personer som har mycket tillfälliga behov eller ett manodepressivt beteende där behovet av insatser kan pendla mycket kraftigt klaras inte med mätinstrumentet. Då får man ange en lämplig nivå. I Södertälje kommun skedde detta vid 5 av 350 intervjuer.

Nyckeltal

Efter nivåindelningen räknar man fram ett nyckeltal för varje insats på 5 nivåer utifrån de insatser som ges. Kommunerna räknar också ut kostnader för verksamheten. Syftet med detta är att hitta jämförelsetal för kommunerna utifrån de pengar man använder i varje kommun. Kommunerna kan då se om man ligger över eller under de andra kommunernas nivåkostnader för verksamheten.

De flesta kommunerna har sedan brutit ned jämförelsen på enhetsnivå. Man kan därför jämföra bedömningen för varje person i mätningen och kostnaden i bokslutet. Via nivåkostnader från andra kommuner ser man också om enheten har fått tillräckligt med pengar för att kunna sköta en godtagbar verksamhet.

I Södertälje kommun så har man också fördelat pengar till sina kommundelar utifrån nivåindelning och nivåkostnader. Jäm-förelsen med de andra kommunernas nivåkostnader visar om vi använt tillräckligt med pengar för att sköta en godtagbar verksamhet.

Övrigt

Efter en utvärdering som gjordes i februari 1999 när e konomichefer från Södertörnskommunerna träffades så ville man fortsätta att utveckla och använda modellen.

I modellen går det också att särskilja personalkostnader, fastighetskostnader och övriga kostnader. Det finns en definition av

Ds 1999:72 Bilaga 4 119
     

dessa rubriker som alla kommuner utgår ifrån. Genom detta kan man bara jämföra personalkostnader på en enhet med personalkostnader på en annan enhet. Man kan se fastighetskostnaden eller övriga kostnader i förhållande till totalkostnaden. Man kan då jämföra dessa poster med kostnaderna i de andra kommunerna.