Med backspegeln som kompass
Ett
2
3
Förord
I början av mars i år publicerade ESO rapporten ”Med backspegeln som kompass - om stabiliseringspolitiken som läroprocess” (Ds 1999:9), författad av Lars Jonung, professor i nationalekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm. Författaren granskar den
Lars Jonung diskuterar och analyserar om vi lärt oss den rätta läxan inför framtiden och om politiker och ekonomer kan lära sig att lära sig bättre.
För att få i gång en bredare debatt och diskussion anordnade ESO den 17 mars i år ett Rosenbadseminarium. Vi lyckades samla en stor del av aktörerna och debattörerna från de granskade åren. Inledningar gjordes av forskarna Assar Lindbeck och Marie Demker, de tidigare riksbankscheferna Lars Wohlin och Bengt Dennis samt DN:s nuvarande chefredaktör Hans Bergström och tidigare chefredaktören för Arbetet i Malmö, Anders Ferm, som fungerade som seminariets moderator. I den allmänna debatten deltog bland andra två före detta finansministrar -
Seminariet kvarstår i minnet som nyttigt, lärorikt och intellektuellt stimulerande. För att sprida de budskap som redovisades vid seminariet har ESO beslutat publicera debatten.
Den svenska texten har redigerats av Lena Svanberg och deltagarna har fått möjlighet att läsa sina inlägg. Det är en unik samling vittnesmål om svensk ekonomisk politik under perioden
4
som vi här ger ut. Samtidigt är det en bitvis mycket underhållande läsning. Det är min förhoppning att vi kan ge ytterligare underlag för en konstruktiv diskussion kring stabiliseringspolitiken och varför det är så svårt för politiker och ekonomer att lära sig att lära sig.
Stockholm i maj 1999
Anna Hedborg
Ordförande för ESO
5
Innehåll
Seminariets aktörer | 11 |
Välkomna | |
Anna Hedborg, ESO:s ordförande | 13 |
Många debattglada | |
Anders Ferm, moderator | 14 |
Resan fortsätter | |
Lars Jonung | 14 |
Experiment och erfarenheter | 16 |
Skriv memoarer | 17 |
Raska ekonomer | 19 |
Kritiska synpunkter på Lars Jonungs rapport | |
Per Callesen | 21 |
Den politiske læreproces | 22 |
Den økonomiske læreproces | 25 |
Er inflationsstyring blot endnu et makroøkonomisk | |
eksperiment? | 26 |
Sverige är inte Danmark | |
Lars Jonungs replik till Per Callesen | 30 |
Forskarna | 32 |
Att anta det som skall bevisas | |
Marie Demker | 32 |
Oklar läroprocess | 33 |
Verklighetsbilden | 34 |
Ekonomer studerar inte själslivet | |
Lars Jonungs replik till Marie Demker | 36 |
6 | |
Pavlovs dreglande hund | |
Assar Lindbeck | 37 |
LO:s makt | 39 |
För mycket ideologi | |
Lars Jonungs replik till Assar Lindbeck | 41 |
Riksbankscheferna | 42 |
Politik är ingen läroprocess | |
Lars Wohlin | 42 |
Mjukvalutapolitik | 44 |
En återställare för mycket | 46 |
Politikerna inga amöbor | |
Lars Jonungs replik till Lars Wohlin | 47 |
Kort minne förklarar inte allt | |
Bengt Dennis | 47 |
Riksbanken stod emot | 48 |
... och kronan flöt | 50 |
Mot kvällen får den late bråttom | 52 |
Stillsamma läroprocesser inget för mig | |
Lars Jonungs replik till Bengt Dennis | 53 |
Journalisterna | 55 |
Mikropolitiken formidabelt galen | |
Hans Bergström | 55 |
Fast i tankeramar | 57 |
Hårda motsättningar | 59 |
Handlingsförlamning | 61 |
Bort från lunken | |
Lars Jonungs replik till Hans Bergström | 63 |
7
Du måste ner på partiledarnivå, sa Erlander | |
Anders Ferm | 63 |
Ett kungarike för en idé | 65 |
Om tio år vet vi | |
Lars Jonungs replik till Anders Ferm | 67 |
Finansministrarna | 69 |
Den ideologiska blockeringen | |
69 | |
Valpskatten | 70 |
Charmerande | |
Lars Jonungs replik till |
71 |
Från opposition till regering | |
Ingemar Mundebo | 72 |
Höjda anslag och sänkta räntor | 73 |
Fyrtio år utan makt | |
Lars Jonungs replik till Ingemar Mundebo | 73 |
Övrig debatt | 75 |
Osjälvständiga och beroende journalister | |
Stig Hadenius | 75 |
Okunniga fånar | |
Lars Jonungs replik till Stig Hadenius | 76 |
90 procent tänkte fel | |
Rolf Englund | 76 |
Vi vet bäst själva | |
Lars Jonungs replik till Rolf Englund | 78 |
8 | |
Optimist | |
Villy Bergström | 79 |
Den svåra lärdomen | |
Lars Jonungs replik till Villy Bergström | 79 |
Myter | |
Jens Henriksson | 80 |
Därför är jag pessimist | |
Sten Westerberg | 80 |
Åsling eller Burenstam Linder, det kvittar lika | |
Lars Jonungs replik till Sten Westerberg | 82 |
Förintad höger | |
Bo Södersten | 82 |
Jag en bakbänkare | |
84 | |
Elitens rökfyllda rum | |
Lars Jonungs svar till |
84 |
Tillfälligheter och personligheter | |
Mikael Åsell | 85 |
Tillbaka till 1898 | |
Lars Jonungs replik till Mikael Åsell | 87 |
Vårt behov av kaos | |
Hans Bergström | 87 |
Förutsägbara tidningar | |
Anders Ferm till Hans Bergström | 88 |
Nogle afsluttende refleksioner på debatten | |
Per Callesen | 89 |
9
Slutord | |
Lars Jonung | 91 |
Tack
Anna Hedborg | 92 |
Bilaga - Deltagarförteckning | 93 |
Förteckning över ESO:s rapporter | 97 |
10
11
Aktörerna i den ordning de framträder på seminariet
Anna Hedborg ESO:s styrelseordförande
Generaldirektör i Riksförsäkringsverket sedan 1996
Statsråd i Socialdepartementet
Anders Ferm Ambassadör och chef för Sveriges delegation vid OECD i Paris sedan 1995
Kansliråd i Statsrådsberedningen
Lars Jonung Professor i nationalekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm
Ekonomisk rådgivare till statsminister Carl Bildt
Per Callesen Afdelningschef vid danska Finansministeriet
Marie Demker Docent i statsvetenskap vid Göteborgs universitet
Assar Lindbeck Professor i nationalekonomi
Lars Wohlin Ekon dr
Riksbankschef
Bengt Dennis Riksbankschef
Rådgivare SEB sedan 1994
Hans Bergström Fil dr i statsvetenskap
Chefredaktör för DN sedan 1995
Folkpartiets riksdagskansli
I Regeringskansliet
12
Bitr finansminister
Finansminister
Ingemar Mundebo Budgetminister
Stig Hadenius Docent i historia och statskunskap Professor i journalistik
Rolf Englund Samhällsdebattör
Villy Bergström Docent i nationalekonomi
Vice riksbankschef
Jens Henriksson Planeringschef i Finansdepartementet
Sten Westerberg Investmentbankir
Statssekreterare i Budget- och Ekonomidepartementen
Bo Södersten Professor i nationalekonomi
Riksdagsledamot (s)
Mikael Åsell Ph D i nationalekonomi i Oxford
Departementssekreterare i Finansdepartementet
13
Välkomna
Anna Hedborg, ESO:s ordförande
Välkomna till detta seminarium som skall handla om en rapport som är lite ovanlig och mera omfattande än vad
Stabiliseringspolitiken, som skall vara grunden för en god ekonomisk politik, utgör en självklar bas för ESO:s motto ”rättvisa och effektivitet”. Lars Jonungs bok är dessutom välskriven, spännande och rolig att läsa. Analysen tar på ett kreativt sätt sin utgångspunkt i en blandning av statskunskap och ekonomi. Läsaren känner att detta är ett fruktbart och nytt grepp.
Lars Jonung gör det stabiliseringspolitiska skeendet begripligt på ett sätt som rent av är lite ovanligt. Det stod klart för oss i ESO:s styrelse när vi tog beslutet att ge ut boken. Då var vi i
Det är trevligt att se att en hel del av extremisterna sitter här i rummet, vilket borgar för att det kan bli en rolig diskussion i dag. Vi har också skaffat en kompetent moderator för seminariet, An- ders Ferm, som i dag är
Jag vill även säga att vi kommer att banda det här seminariet, och blir det tillräckligt intressant ger vi ut det.
Varmt välkomna till, som jag tror och hoppas, en intressant förmiddag.
14
Många debattglada
Anders Ferm moderator
Välkomna!
Programmet är upplagt som ett akademiskt seminarium. Professor Lars Jonung presenterar sin
På slutet blir det en allmän debatt, och när jag tittar ut över församlingen ser jag många debattglada personer som säkert har en del att säga. Jag har upptäckt två tidigare finansministrar på deltagarlistan, Ingemar Mundebo och
Resan fortsätter
Lars Jonung
Med backspegeln som kompass heter min rapport. Syftet med den är att förklara och analysera beteendet hos de ansvariga för stabiliseringspolitiken - politikmakarna, the policymakers samt hos de nationalekonomer som deltog i den stabiliseringspolitiska processen under åren
15
procent 1982?”, ”skulle vi gjort det med 20 procent i stället?”, ”skulle avregleringen ha kommit 1975 i stället för 1985?”, ”skulle momsen ha höjts eller sänkts 1974?”, ”var ekonomernas råd felaktiga”?
Sett ur ett stabiliseringspolitiskt perspektiv är Sverige unikt under perioden
Åren
I denna process har målen, medlen, restriktionerna och ramen för stabiliseringspolitiken förändrats. Hela paradigmet, strategin eller filosofin för stabiliseringspolitiken är radikalt annorlunda 1999 jämfört med 1970. De som läser
16
nansdepartementet till att bli en självständig centralbank med ett enda mål och ett enda medel. Finanspolitiken har underkastats en stramare budgetprocess med utgiftstak och utgiftsramar. Den typen av konstruktion betraktade Erik Lundberg på sin tid snarast som stabiliseringspolitisk vidskepelse. Många av 1950- och
Experiment och erfarenheter
Hur förklarar vi varför Sverige har genomfört alla dessa byten? Den hypotes som jag driver är att stabiliseringspolitiken har varit en läroprocess. Vi lär oss av de många experimenten inom stabiliseringspolitiken. Vi lär oss av dessa erfarenheter. Andra menar att stabiliseringspolitiken har styrts av ideologi eller klasskonflikter. Det är den traditionella statsvetenskapliga ansatsen.
En ny litteraturgenre om policy learning, som utvecklats framför allt under
17
ekonomi. Den utlöser en politikreaktion som vilar på
Ett problem är att definiera politikinlärning. Jag hävdar att den äger rum när de politikansvariga medvetet anpassar målen och medlen för stabiliseringspolitiken med hänsyn till nya erfarenheter och ny information. Ändrat beteende tolkar jag som ett resultat av en inlärningsprocess.
Statsvetare diskuterar om politiker över huvud taget kan lära sig. Min uppfattning är att de politiker som inte lär sig, sorteras bort i den politiska konkurrensen. Att vara politiker innebär att
Sverige är ovanligt väl lämpat för studier av politiklärandet. Svenska politiker har haft makten över finans- och penningpolitiken, de har direkt kunnat pröva olika strategier och deras handlingsutrymme har varit stort jämfört med deras kollegers i andra länder. Det bästa exemplet på detta är hur den nya regeringen Palme 1982, som sin första åtgärd innan man över huvud taget placerat sin nye riksbankschef vid rodret, kommenderar Riksbanken att devalvera med sexton procent.
Att stabiliseringspolitiken kan och bör användas för att styra ekonomin har varit en trossats som omfattats av politiker i alla läger, från Bertil Ohlin till Gunnar Sträng.
Skriv memoarer
Den traditionella öppenheten i det svenska samhället, i till exempel memoarer och utredningar, bidrar till att belysa politiklärandet.
18
mentera. Ni är den främsta källan för oss forskare i våra försök att förstå hur svensk ekonomisk politik har utvecklats.
Internationell forskning visar, att det som driver lärandet är vad amerikanarna kallar the defining moment, den omskakande händelsen, som ändrar det kollektiva minnet och medvetandet. Det kan vara händelser som första världskriget, depressionen på
Från vilka källor hämtar politiker sin information? Frågan är väsentlig också för modern nationalekonomi, som i mycket bygger på förväntningar och utnyttjande av förväntningar. Den viktigaste informationskällan internationellt sett är den i tiden mest närliggande inhemska kris eller händelse, som anses relevant som beslutsunderlag och prognosbas. Den franska militära strategin inför de båda världskrigen är ett traditionellt exempel på hur beslutsfattare lär sig. Lärdomarna inför 1914 hämtade den franska generalstaben från
Svensk stabiliseringspolitik följer samma mönster som allt annat politiklärande. Lärandet bygger på ett analogiresonemang mellan dagens och gårdagens kris. Det blir kortsiktigt eftersom det utesluter information som ligger långt tillbaka i tiden. Det är huvudsakligen av negativ natur. Det går ut på att undvika gårdagens misstag, det är en typ av
När den nya krisen är lik den gamla, upprepar man inte misstaget från den gamla krisen. Den andra
19
signifikant från den förra, riskerar läroprocessen att skapa instabilitet. Den nya krisen möts med missvisande lärdomar och läroprocessen blir en potentiell störningsfaktor.
En annan fråga är om politiker lärde sig att lära? Lärde de sig att det är viktigt att inte bara se bakåt utan att också blicka framåt? Enligt min mening lärde de sig inte att lära. De såg inte de långsiktiga konsekvenserna av sina åtgärder utan överraskades. De insåg inte att en devalvering skapade förväntningar om fler. De såg inte att avreglering innebar slutet för den fasta växelkursregimen. Detta är rimligt eftersom politiker måste hantera dagens problem. Morgondagens problem blir problem för morgondagens politiker.
Raska ekonomer
De flesta slutsatserna rörande politikernas lärande kan överföras till ekonomernas lärande. De uppvisar samma tendenser att betona den senaste krisen och kondensera lärdomarna relativt kortsiktigt. Genom att ekonomerna som forskare bör ifrågasätta etablerad klokhet och vara självständiga, vilket de också är i det svenska systemet, lär de sig snabbare än politikerna. De kommer raskt med nya råd och uppfattas av detta skäl av politiker som opålitliga och ryggradslösa, ett pris som ekonomerna måste betala.
Anna Hedborg konstaterade i sitt inledningsanförande att det inte finns några klara policyslutsatser i min rapport. Jag rekommenderar inte politiker att doktorera i ekonomisk historia, statskunskap eller nationalekonomi. Ett tag övervägde jag om det behövs ett institut eller en organisation för stabiliseringspolitiskt lärande; vilket vore en traditionell svensk reaktion. En fond för denna typ av kunskapsuppbyggande kunde vara en möjlighet. Men jag tror att pluralism i forskning och debatt, viktiga förutsättningar för en bra policyprocess, kan uppnås med nuvarande institutioner.
Vi bör inte nedvärdera läroprocesserna under
20
jag på om vi inte i dag betalar ett pris för att väl hårt låsa fast politikernas instrument för stabiliseringspolitiken.
En annan lärdom som jag vågar spekulera om säger att en kris är en central förutsättning för att tvinga fram ny politik. De makroekonomiska kriserna i Sverige har varit tydliga och de har därför tvingat politiker att reagera snabbt. Mitterands experiment
Min slutliga slutsats är att de lärdomar som styr dagens politik och institutioner inte får betraktas som definitiva och låsa politik och institutioner för all framtid. Detta är common sense som inte kan ge upphov till någon omedelbar proposition, men som vi skall ha i åtanke när vi ser på dagens strukturer. Vi står här i dag med dagens lärdomar och det kommer en kris i framtiden. Vi vet inte om det blir en oljekris, energikris, skogskris eller sälkris, bara att krisen kommer. Den stabiliseringspolitiska historien i vårt land tog inte slut med 1998 års riksbankslag.
Den nya krisen kommer att mötas med de erfarenheter och lärdomar som vi har destillerat från
Anders Ferm
Tack så mycket Lars Jonung. Du höll tiden.
21
Kritiska kommentarer till Lars Jonungs rapport
Per Callesen
Lars Jonung har skrevet en rigtig god og spændende rapport, som er lærerig – også for andre lande. Sverige er en særligt interessant case ved studier af den makroøkonomiske politik. Det skyldes bl.a. de meget store politikændringer, der er foretaget i en
Et sådant laboratorium er jo godt at have for økonomer også i andre lande, fordi det skaber begivenheder man kan lære af uden nødvendigvis selv at skulle foretage eksperimenterne.
Udviklingen er ganske rigtig anderledes end den danske, som har formet sig med mere gradvise justeringer af den økonomiske politik. Forskellen kan jeg ikke helt forklare. Det skyldes næppe kun forskellige holdninger til hvad der har bedst at beslutte, men også at de danske regeringer også typisk har været svagere mindretalsregeringer, der har måttet inddrage partierne uden for regeringen. Det begrænser mulighederne for modsatrettede politikomlægninger ved regeringsskifte.
Jeg vil koncentrere det følgende om tre budskaber. Ét om den politiske læreproces, et om den økonomiske læreproces og til sidst vil jeg kommentere spørgsmålet om det nye politikregime med inflationsstyring og uafhængig centralbank ligger i forlængelse af den lærdom, der kan drages af fortiden.
22
Den politiske læreproces
Den politiske læreproces beskrives meget kritisk i Lars Jonungs bog. Han vil ganske vist ikke give direkte karakter til den politik, der er ført. Men den opfattelse fremgår meget tydeligt, at der har været mangelfulde analyser af de nærmest foregående begivenheder. Som en karikatur fremstår det billede, at det løbende undersøges hvad der blev gjort sidste gang – og da det ikke gik særligt godt – så gør man det modsatte næste gang.
Det er en form for læring, som ikke særlig grundigt undersøger hvad det er for nogle forhold, der adskiller den nye økonomiske situation fra den, der blev ført politik på sidste gang.
Læreprocessen synes også præget af store fejlbedømninger af politikkens virkninger.
Jonung lægger op til, at den økonomiske politik kan beskrives som reaktiv i forhold til økonomiske chok, der kommer udefra. Spørgsmålet er imidlertid, om det ikke i ganske mange tilfælde netop har været den økonomiske politik, der har skabt ustabiliteten og chokene, måske ved at bruge nogle instrumenter, hvis virkninger man ikke havde en grundig nok vurdering af.
Boks 1. Den politiske læreproces.
·Mangelfuld analyse af nærmest foregående krise
·Store fejlbedømninger af politikkens virkninger
·Er det udlandet eller den økonomiske politik, der skabte ustabilitet/chok?
·Er hovedproblemet tidshorisonten eller analysernes dybde?
Jeg er ikke sikker på at hovedproblemet er tidshorisonten i læreprocessen, altså at man kun har set på det nærmest foregående eksperiment. Problemet er snarere manglende dybde i analyserne af den nærmest foregående – og de andre – episoder. Det er måske mere et spørgsmål til fagøkonomerne end til politikerne. Hvordan har politikerne brugt fagøkonomerne? Lars Jonungs bog undersøger
23
ikke meget hvad det var for nogle analyser, der lå til grund for den rådgivning, som de svenske fagøkonomer gav politikerne og regeringen.
Vi har at gøre med forskellige episoder med forskellige karakteristika. Har der bag rådgivningen til den økonomiske politik ligget grundlæggende analyser af effekternes størrelse? Har der været forsøg på dekomponeringer af hvilke faktorer, der har bidraget til udviklingen?
Selvfølgelig har der været udarbejdet fremskrivninger af svensk økonomi som i alle andre lande. Men hvor grundigt har man forsøgt efterløbende at undersøge hvorfor de fremskrivninger ikke blev opfyldt? Hvad det var for nogle faktorer der udviklede sig anderledes? Var det den økonomiske politik der var anderledes end planlagt, var det forstyrrelser fra udlandet eller var det den private sektor, som opførte sig på en anden måde end den forventede.
Jeg ved ikke nok om hvad der blev lavet, men savner en analyse af bl.a. Finansdepartementets og Riksbankens rolle. Hvis analyserne blev lavet, hvilken rolle spillede de så, og hvis de ikke har spillet en særlig rolle kan det være årsagen til den meget forenklede læreproces, som Jonung beskriver.
Boks 2. Var analyserne gode nok, og blev de brugt?
·Har der været analyser af effekternes størrelse?
·Har der været dekomponering af årsager til udviklingen?
·Har der været fremskrivninger og efterløbende fejlanalyser?
·Hvis analyserne blev lavet, spillede de så en rolle?
Jeg vil give et enkelt eksempel på hvordan forholdene i mellem to episoder kan være grundlæggende forskellige. En sandsynligvis rigtig hypotese hos Jonung er, at fastkurspolitikken i 1992 blev forsvaret så voldsomt bl.a. fordi den forudgående devaluering i 1982 efterfølgende ikke blev opfattet som nogen succes.
Men et kig på lønomkostningerne i industrien viser, at Sverige i 1991 havde et af de allerhøjeste niveauer i verden, kun overgået af Tyskland, som hele vejen igennem har ligget på et højt niveau.
24
Niveauet var omkring 20 pct. over de danske niveau og omkring 20 pct. over gennemsnittet af Danmarks handelspartnere – hvilket må svare ganske godt til gennemsnittet af Sveiges handelspartnere.
Situationen var derfor forskellig fra 1982, hvor devalueringen må opfattes som offensiv i en situation, hvor der egentlig ikke var kapacitet til så megen ekstra produktion og beskæftigelse og hvor devalueringen derfor bidrog til overophedning. I årene op til 1992 havde overophedningen ført til store lønstigninger og dermed et meget højt omkostningsniveau. Mens fast kurs i 1982 måske havde været bedre var det i 1992 ikke holdbart.
Tabel 1. Lønomkostninger, Arbejdere i industrien. Danske kr. pr. time.
1991 | 1993 | 1995 | 1997 | |
Tyskland | 145 | 167 | 179 | 187 |
Sverige | 142 | 115 | 120 | 146 |
Danmark | 122 | 130 | 141 | 152 |
Vægtet gnst. Af udland 1) | 123 | 130 | 135 | 147 |
1)Danmarks samhandelspartnere korrigeret for
Kilde: Svensk Arbejdsgiverforening (SAF).
Denne vurdering er selvfølgelig nemmere i bakspejlet, men til mit forsvar vil jeg henvise til de nordiske konjunkturmøder i starten af
I dag forekommer både Sverige og Danmarks
25
Den økonomiske læreproces
Jeg synes det er tydeligt på grundlag af udviklingen og Jonungs analyse, at svensk økonomi fungerer som en markedsøkonomi som alle andre markedsøkonomier. Udviklingen præges af en række helt basale egenskaber ved de makroøkonomiske sammenhænge:
Når renten efter skat ændrer sig, så påvirker det forbrug og investeringer. Da renten var høj faldt forbruget. Da rentefradragets skatteværdi blev sat ned havde det samme effekt på forbruget og boliginvesteringerne. Også finanspolitikken virker og påvirker efterspørgselen efter arbejdskraft – det fremgår af flere politikeksperimenter.
Inflationen afhænger af balancen mellem supply og demand. Hvis man bringer arbejdsløsheden tilstrækkeligt langt ned opstår der inflation. Og niveauet for hvor den inflation opstår er bestemt af en række strukturelle forhold, som kan ændre sig over tid. Konklusionen af det er, at ekstra beskæftigelse på længere sigt kræver en god strukturpolitik – det er udbudsfaktorerne, der bestemmer hvilken beskæftigelse, der er på længere sigt.
Boks 3. Sverige fungerer som en markedsøkonomi.
·Realrenten efter skat påvirker forbrug og investeringer
·Finanspolitikken påvirker efterspørgslen efter arbejdskraft
·Inflationen afhænger af balancen mellem supply og demand
·Vækst og beskæftigelse kræver strukturpolitik
·Konsensus er godt – men ikke nok
Et andet forhold er ikke diskuteret så meget, men jeg tror det er vigtigt. Svensk politik har nok i ganske stor udstrækning bygget på den opfattelse, at hvis der var konsensus mellem arbejdsmarkedets parter, så kunne de beslutte sig for en lav og stabil lønudvikling, som ikke accelererede, selv om man ekspanderede den makroøkonomiske politik og ad den vej skabte meget høj beskæftigelse (på kort sigt).
26
Det er nok rigtigt, at konsensus har betydning. Men udviklingen bekræfter, at det ikke er nok. En lang række mikroøkonomiske faktorer påvirker strukturerne på arbejdsmarkedet og dermed hvor langt man kan tillade sig at presse produktion og beskæftigelse.
Var hovedproblemet i og årsagen til nogle af de store eksperimenter i virkeligheden et forsøg på at benægte nogle af disse mekanismer i markedsøkonomien og alt i alt en for stor tiltro til at høj efterspørgsel alene ville sikre en vedvarende høj beskæftigelse? Jeg tolker mange af de politikændringer, der har været foretaget ikke så meget som en reaktion på chok udefra som offensive forsøg på at skabe og fastholde højere beskæftigelse og lavere ledighed end det der var holdbart med strukturerne på arbejdsmarkedet.
Om det skete som følge af manglende brug af analyser eller fordi analyserne var utilstrækkelige er ikke klart. Et vigtigt element er uden tvivl, at vi i dag ved mere om økonomien end vi gjorde for 10 og 20 år siden.
Er inflationsstyring blot endnu et makroøkonomisk eksperiment?
Den makroøkonomiske politik i Sverige har nu i en årrække bygget op om et nyt regime med uafhængig riksbank og målsætning om inflation på 2 pct. Er det nu bare et nyt makroøkonomisk eksperiment eller er det noget mere universelt? Lars Jonung konkluderer i sin afslutning defaitistisk, at vi nok er ved at gentage fortidens fejl endnu engang.
Man kunne også spørge på en anden måde: Det er måske også en fejl at tro, at lærdommen om gentagelse af fejl bliver videreført. Den optimistiske vinkel er, at læreprocessen sammen med studier som Jonungs bidrager til at undgå i hvert fald nogle former for fejl.
Efter min opfattelse er inflationsstyring og den måde den er lagt til rette på ikke blot et nyt makroøkonomisk eksperiment, men et mere universelt regimeskifte. Hvis det bruges som tilsigtet, skulle det netop være muligt at undgå nogle af de store forstyrrelser, som den økonomiske politik tidligere har skabt.
27
Boks 4. Om inflationsstyring
·Et universelt regimeskift, hvis det fortolkes og bruges som tiltænkt.
·Bygger på netop de historiske økonomiske lærdomme.
·Inflationen er indikator for ubalancer mellem supply og demand
·Renten virker og kan ved at styre efterspørgselen – og dermed inflationen - holde en (uperfekt) balance
·Kræver naturligvis konsistens mellem inflationsstyringen, finanspolitikken og strukturpolitikken. Og en tidshorisont!
·Beskæftigelsen bestemmes – nu også på kort sigt – af strukturpolitikken
og arbejdsmarkedets parter.
Princippet om inflationsstyring synes netop at drage konsekvensen af de historiske erfaringer om hvordan økonomien virker. Den forudsætter, at inflationen er en god indikator for makroøkonomiske ubalancer i form af lavkonjunkturer (lav inflation) eller overophedning (høj inflation). Inflationsstyring er dermed en anden måde at sige, at man ønsker at styre efterspørgselen for dermed en opretholde en nogenlunde god balance mellem efterspørgsel og udbud. En sådan styring kan naturligvis ikke foretages perfekt. Der er mange muligheder for at begå fejl, men det er logisk tænkt.
En succesfuld inflationsstyring kræver at der er konsistens mellem pengepolitikken, finanspolitikken og strukturpolitikken. Hvis finanspolitikken modarbejder inflationsstyringen ved at ekspandere økonomien i situationer med pres vil det kræve særligt store rentestigninger at styre inflationen, og resultatet vil da uundgåeligt føre til stigende problemer med underskud på de offentlige finanser.
Tilsvarende er det en afgørende erkendelse, at høj beskæftigelse og lav ledighed afhænger af den førte
28
Som det er blevet meget udbredt i de vestlige lande betyder en fast inflationsmålsætning og en uafhængig centralbank at inflationen ud over måske kortsigtede afvigelser pr. definition er låst fast til omkring 2 pct. Dermed bliver det også
Der er egentlig kun to afgørende forudsætninger for at inflationsstyringen virker og kan føre til de ønskede resultater. Den ene er at renten faktisk påvirker forbrug og investeringer og dermed efterspørgselen efter arbejdskraft. Det er der ingen grund til at tvivle på. Bl.a. som følge af den foretagne afregulering af de finansielle markeder er det først og fremmest prismekanismen (renten) der bestemmer incitamenterne til opsparing, investeringer og låntagning. Også den historiske udvikling i Sverige bekræfter rentens betydning. Den anden er at ændringer i ledigheden og presset i økonomien påvirker lønstigningerne og i nogen grad direkte virksomhedernes prisfastsættelse. Den sammenhæng er der heller ikke grund til at tvivle på.
Dermed også en vis optimisme til sidst. Der er faktisk grunde til at fortidens fejl i den makroøkonomiske politik ikke behøver at blive gentaget.
For det første er det en afgørende forskel, at inflationen (som i andre lande) nu er kommet ned på et stabilt og tilfredsstillende niveau. Det har været en smertefuld proces, hvor arbejdsløsheden formentlig har ligget højere end nødvendigt for den langsigtede stabilitet, idet nedbringelse af inflationen kræver en ekstraordinær proces med tilpasning af forventningerne til stigninger i priser og lønninger.
For det andet er der ikke – som i starten af
For det tredje er de store tilpasninger med afregulering af de finansielle markeder og ændringer i rentefradragets skatteværdi nu
29
foretaget. Derved kan formentlig undgås nye makroøkonomiske chok herfra.
Boks 5. Årsager til at fortidens fejl måske ikke gentages
·Inflationen er blevet lav
·Lønomkostningernes niveau ser rimeligt ud
·De finansielle markeder er blevet afreguleret
·De store fejl i skattesystemet er fjernet
·Inflationsstyring er et gennemtænkt og stabiliserende regime
·Fortidens erfaringer er blevet analyseret
For det fjerde er princippet om inflationsstyring og en uafhængig riksbank en metode, der netop er tænkt til forebyggelse af store makroøkonomiske ubalancer og som bør kunne imødegå både positive og negative chok fra andre dele af økonomien.
For det femte – og måske ikke mindst i anledning af Jonungs bog
– er det ikke noget dårligt udgangspunkt for at undgå gentagelse af fejl, at man har en god analyse af den historiske udvikling!
Spørgsmål fra salen:
Er afslutningen ment som en beskrivelse af hvordan det er eller som en beskrivelse af hvordan det burde være i svensk økonomi.
30
Svar:
Jeg mener det som en konstatering af hvordan det er. Inflationen er blevet lav, lønomkostningerne på et rimeligt niveau og tilpasningerne af de finansielle markeder og skattesystemet er foretaget. Det burde muliggøre større makroøkonomisk stabilitet. Der er uden tvivl masser af andre udfordringer. F.eks. medfører makroøkonomisk stabilitet ikke i sig selv den ønskede høje beskæftigelse. Det afhænger af strukturpolitikken.
Sverige är inte Danmark
Lars Jonungs replik till Per Callesen
Per Callesen pekar på en fundamental skillnad mellan svensk och dansk stabiliseringspolitik. I Sverige har det funnits en stark tro på stabiliseringspolitikens möjligheter, på att välja en svensk linje skiljd från omvärldens och lösa problemen med en djärv strategi. Danmark har varit försiktigare. Medan Sverige satsar på det stora klippet, big bang, väljer Danmark en strategi byggd på små steg, gradualism.
Hur förklarar vi denna skillnad? Jag tror att den svenska uppfattningen har sina rötter i en stark tro, som delas av politiker och väljare, på statens möjligheter att ”lägga livet till rätta” Politikerna ser sig tvingade att handla därför att väljarna väntar sig det under de olika kriserna.
Per Callesen ställer frågor kring beslutsunderlaget för den ekonomiska politiken. Var det bristfälligt? Eller var politikerna dåliga som inte kunde använda sig av bra analyser? Beslutsunderlaget återspeglade den rådande stabiliseringspolitiska uppfattningen, som inte var tillräckligt väl utvecklad för att hantera de kriser som Sverige ställdes inför. Även nationalekonomerna hade svårigheter att orientera sig i den nya värld som växte fram. Politikerna blev också fångar i det förgångna, deras handlingsutrymme
31
av mediernas och ekonomernas syn på vad som gått fel under den föregående krisen.
Per Callesen är optimistisk om framtiden. Men har vi lärt oss läxan att inflationen skall hållas på en låg nivå med hjälp av en självständig riksbank och en stram finanspolitik och att arbetslösheten skall bekämpas genom strukturpolitik? Är det inte bara ekonomerna som ser det så? Jag ser inga tecken på att den svenska arbetsmarknaden håller på att avregleras för att få ner arbetslösheten. Och det har gått många år sedan krisen bröt ut.
Callesen säger att vi vet mer om ekonomin än för tio år sedan. Det håller jag med om. Men politikers handlingsutrymme när det gäller att bekämpa arbetslösheten förefaller inte vara större än för tio år sedan, snarare mindre.
Till sist ställer Callesen frågan om inflationsmålet på två procent är ett temporärt experiment - ett i raden av många - eller en permanent företeelse? Han är optimist här och ser låg inflation som ett mål som kommit för att stanna av olika skäl, varav ett är att vi lärt av historien att hög inflation skapar fler problem än den löser. Låt mig få vara lite försiktigare. Vi bör vänta och se hur det går med låginflationsmålet i framtiden.
32
Forskarna
Att anta det som skall bevisas
Marie Demker
Det är glädjande att en nationalekonom som Lars Jonung väljer begrepp och modeller som vi båda kan vara överens om och kan diskutera. Men min roll är att koncentrera mig på några kritiska synpunkter på användningen av lärandebegreppet, och på teorier kring lärande, som är helt centrala för rapportens resultat. Jag tycker att begreppet brister i precision och användningen är inte målmedveten. Mina synpunkter ryms under fyra rubriker: Vad är en läroprocess? Vem är det som lär? Till vad använder forskaren lärandet? samt Normativa aspekter.
Enligt Lars Jonung inträder läroprocessen när ansvariga beslutsfattare ”medvetet anpassar kombinationen av mål och medel med hänsyn till tidigare erfarenheter och ny information.” (s. 22)
Som en inledande ram för analysen kan denna formulering fungera, men den preciseras aldrig på ett teoretiskt plan. Snarast utvidgas definitionen genom att författaren hävdar att ”lärandet pågår ständigt” (s. 27), att ”tolkningen av utfallet utgör kärnan i läroprocessen” (s. 32), att en ”nationell kris eller chock utlöser politiklärandet” (s. 37), det sägs att processen omfattar ”såväl de ansvariga beslutsfattarna … som ekonomerna vilka deltog i … forskningen och debatten” (s. 56). Lärandet beskrivs även som ”politikbyte” (kap. 3). I och med att författaren under resans gång utvidgar och utökar definitionen av begreppet läroprocess blir det svårt att se vad i politisk verksamhet som inte är lärande! Och då har vi antagit det som skulle bevisas.
Inom statsvetenskapen, framför allt inom internationell politik, är teorier om lärande ett paradigm eller en skolbildning, snarare än en specifik teori. Vi talar om inlärning antingen som förbättrade kunskaper, förbättrad förståelse, erfarenhetsbaserad inlärning eller inlärning på basis av förklaringsperspektiv
33
Vi som sysslar med utrikespolitik och internationell politik menar också att det finns några villkor som skall vara uppfyllda för att man skall kunna tala om lärande: besluten skall fattas i en
Oklar läroprocess
Här finns således ett flertal olikartade utgångspunkter avseende såväl karaktären på läroprocessen och villkoren för ett lärande, som skiljelinjen mellan lärande och anpassning. I Lars Jonungs rapport diskuteras aldrig på ett principiellt plan inlärningens grunder, villkoren för lärande eller relationen till begreppet anpassning. Därmed är det oklart vad en läroprocess kan sägas vara. Om stabiliseringspolitikens förändring är en fråga om erfarenheter, förbättrade kunskaper, förbättrad förståelse, eller en fråga om att ha funnit förklaringar till tidigare erfarenheter, är viktigt för vilka slutsatser vi skall dra av Lars Jonungs rapport. Vad krävs för att uppfylla villkoren för en inlärningsprocess? Inte heller ser vi någon
Begreppen ”policy entreprenörer” och ”formativa moment” förekommer också i Lars Jonungs rapport. Policy entreprenörer kallas de som för in nya idéer och tankar i organisationer och politikprocesser. Detta begrepp hänger teoretiskt intimt samman med teo-
34
rierna om historiens formativa moment, eller vändpunkter. Men dessa teorier är inte självklart möjliga att kombinera med teorier om erfarenhetsinlärning, den tanke om lärandet som är mest
Min grundläggande undran inför rapporten är varför begreppet läroprocesser används på ett allmänt och vagt sätt, i stället för att differentiera mellan olika sätt att byta politik eller för att fastställa och förklara tidpunkter för att byta politik. Tilltro till den vetenskapliga förklaringen och en större förståelse av samhällsförändringen kan bara åstadkommas genom att skilja mellan olika vägar att förändra. Annars blir alla perspektiv och förklaringar lika bra eller lika dåliga. Det framskymtar närmast en historiematerialistisk determinism bakom den anpassning av mål och medel i den ekonomiska politiken som författaren beskriver.
I rapporten återfinns en diskussion på strukturell nivå – även om ett antal individer nämns här och där – som inte
Resonemangen och filosofin bakom de ekonomiska åtgärderna borde lyfts fram mycket mer. Jag delar inte heller författarens uppfattning att det råder en principiell motsättning mellan personfaktorer och generella förklaringar (s. 82). Författaren skulle koncentrerat mer energi på analysen av aktörerna i dramat, deras idéer, värden och roller i politiken.
Verklighetsbilden
Ett möjligt angreppssätt för att knyta samman aktörernas egenskaper med mer övergripande förklaringar är att koncentrera sig på
35
verklighetsbilden hos den enskilde aktören, eller för den delen hos organisationen. Verklighetsbilden avgör vilken strategi man väljer, vilket alternativ av flera teoretiskt möjliga som man formulerar. Verklighetsbilden är frukten av såväl de värderingar man har som den information man tar del av. Jag saknar en förklarande länk mellan de erfarenheter som påstås vara grunden för lärandet och den handling som lärandet mynnar ut i.
I rapporten sägs att läroprocessen är ett sätt att ”förklara” (s. 19, s. 21, s. 59), ”en ram för analysen” (s. 22), en ”metod för att strukturera granskningen och analysen” (s. 22) samt ”pröva ett nytt perspektiv” på politikförändring (s. 89). Författaren vacklar mellan en kausal – förklarande – studie, och en beskrivning eller kanske en prövning av en teoretisk ansats. Man kan inte först beskriva en process i lärandetermer – välja ut delar av verkligheten i enlighet med det teoretiska perspektivet – och sedan förklara processen med samma verktyg. Då har man redan från början anpassat
Jag menar att författaren använder lärandet som en ram, men att förklaringen lämnas outforskad. Det hade behövts mera ingående studier av aktörerna och värderingarna i det utdragna dramat.
I många avseenden tycks nationalekonomin leva i den fördemokratiska, organiska harmonitanken och bygga på ett idealt jämviktsläge eller en naturlig stabilitet och ordning, till vilken varje ögonblick eller handling kan relateras. Smaka till exempel på ordet stabiliseringspolitik, visst låter det härligt? Likadant med de läxor som politikerna skall lära sig och eventuellt lärt sig av alla ekonomiska ”störningar”, de är ”korrekta” (s. 41), ”den rätta ” (s. 57) eller ”felaktiga” (s. 105). Jag inser att denna kritik kan tyckas
36
perifer, men för mig som statsvetare känns det märkligt att använda begrepp som värderar aktörernas beteende gentemot någon form av aristotelisk naturlig jämvikt.
Kritik och tvivel är och förblir forskningens livsluft, och det krävs därför forskare som likt Lars Jonung vågar sticka fram hakan och driva en tes. Det är uppmuntrande och positivt med tvärdisciplinära studier och jag hoppas få se fler forskare som ägnar sig åt teoristyrd empirisk forskning i gränslandet mellan ekonomi och politik.
Ekonomer studerar inte själslivet
Lars Jonungs replik till Marie Demker
Marie Demker tar upp frågan vad som är lärande och vad som är en läroprocess. Jag har en enkel definition på lärande, det har
En ekonom som arbetar med ett empiriskt material som det svenska kan använda begrepp som ändrat beteende och ändrade åtgärder. Vi ser konsumenten gå in i butiken och vi ser vad konsumenten kommer ut med. Vi studerar inte själslivet, hur konsumenten tänkte och kände inne i butiken, vi ser bara på beteendet. Jag försöker inte tränga in i vad de olika beslutsfattarna tyckte och tänkte precis innan de tog sina beslut. Jag ser på beslutet och tolkar det med utgångspunkt från vad som hänt tidigare. Det gör det lättare att förstå läroprocessen, för det går inte att få en klar dokumentation om vad som hänt i de olika beslutsfattarnas hjärnor och själsliv före beslutet.
Marie Demker tar upp frågan om begreppet stabiliseringspolitik. För att undvika att skapa intrycket att stabiliseringspolitiken
37
stabiliserar ekonomin har jag i andra sammanhang försökt kalla den för konjunkturpolitik.
Pavlovs dreglande hund
Assar Lindbeck
Lars Jonungs rapport är en krönika över den svenska makroekonomiska utvecklingen och stabiliseringspolitiken efter 1970. För dem som känner till historien är det inte någon upphetsande läsning, men den är inte skriven för dem. Stabiliseringspolitik är ett försök att påverka kapacitetsutnyttjande, sysselsättning och inflation och, i motsats till vad Marie Demker tidigare anförde, ett väldefinierat område. En poäng Lars Jonung tar fram är att det har funnits en tendens i svensk stabiliseringspolitik att föreställa sig att det finns enhetliga lösningar, att man med ett enda slag skall lösa ett problem, med en jättedevalvering eller någon drastisk
Lars Jonungs tes är att politikerna beter sig ungefär som Pavlovs dreglande hund; det ringer en klocka och så reagerar man mer eller mindre automatiskt, och det är den sista krisen som hela tiden utlöser förändringen. Jag tycker i grunden att upplägget är bra, men det är inte bara så att begreppet inlärning är väldigt vagt. Lars Jonung driver det för extremt, vilket resulterar i ensidighet och leder till begränsningar. Lars Jonung ser inlärningen som att man drar slutsatser av vad som hände i förra krisen och sedan gör man tvärtom mot vad man gjorde då. Jag tycker det är ett oerhört ensidigt betraktelsesätt.
Politiker och ekonomer har enligt min mening under långa perioder ackumulerat kunskap från Sverige och utlandet, något som det finns många exempel på, varav växelkurspolitiken är ett.
38
kapitalet, det är ingenting som man lärde sig 1991 eller 1992. Det gäller också omläggningen av budgetpolitiken och möjligheterna att använda penningpolitiken för att styra inflationen, i stället för den tidigare mer breda uppläggningen av penningpolitiken.
Normpolitiken framställs också av Lars Jonung som någonting som kom sedan allt annat man prövat före 1990 misslyckats. Teorin för normpolitiken formulerades dock redan i början av
En annan svaghet i rapporten är att Lars Jonung, som ett alternativ till att förklara i termer av ideologi och institutioner, beskriver och förklarar vad som hänt med hjälp av en vagt definierad inlärningsprocess. Jag kan inte se motsättningen. Det är uppenbart att ideologin påverkar politiken. De låga räntornas politik på 1940- och
Vad är då ideologier för någonting? Jo, en komplicerad blandning av verklighetsuppfattningar och värderingar, som dessutom ändras hela tiden. De låga räntorna och de låga vinsterna och regleringen av kapitalmarknaden övergavs. Annat finns kvar, som regleringar av arbetsmarknaden, hyreskontroll och ideologin att kommunerna skall äga lägenhetsbeståndet. Min tes är helt enkelt att inlärningsperspektivet mycket väl skulle kunna användas för ideologin, för att visa att ideologin också anpassas efter
39
erfarenheten. Det finns ingen motsättning mellan att förklara utvecklingen som en läroprocess och att betona ideologiernas betydelse, både när de styr politiken och när de är bromsklossar för förändring. Det är enligt min mening ytligt att ställa inlärning mot ideologi.
LO:s makt
Slutligen ställer Lars Jonung frågan om man skall studera utvecklingen som ett resultat av en inlärningsprocess eller av
LO:s betydelse i den svenska ekonomiska politiken har varit utomordentligt stor, dels som allmän inspiratör genom exempelvis Rehns och Meidners verksamhet, dels också genom att med sin politiska makt driva igenom reformer. Ett exempel är regleringen av arbetsmarknaden under
40
En detalj är Lars Jonungs sätt att bedöma den ekonomiska politiken. Han tar som exempel perioden
För mycket ideologi
Lars Jonungs replik till Assar Lindbeck
Assar Lindbeck menar att jag bortser från den ackumulerade kunskapen och ser på politiker som Pavlovska hundar som gör tvärt om. Där anser jag att du pressar min förklaring för långt. Jag säger att politiker lär sig av tidigare misstag och försöker göra något annat. När de gör något annat påverkas de naturligtvis av en mängd kunskap, men den kunskap som dominerar, när det gäller krishantering, är den från den mest närliggande krisen.
Sedan är det frågan om ideologi kontra lärande. Vi bör göra en distinktion mellan två områden. Det ena är strukturpolitik, som
41
bostadspolitik, jordbrukspolitik och tekopolitik, där ideologin styrt den svenska politiken. Vi kan inte förklara Sveriges ekonomiska politik om vi inte ser till den socialdemokratiska ideologiska hegemonin. Det andra området gäller akut krishantering, det vill säga åtgärder för att hantera makroekonomiska chocker. Då försvagas den ideologiska dimensionen. Det gäller att göra någonting, och plötsligt befinner sig politiker i en nästan ideologibefriad miljö.
Den socialdemokratiska regeringen gjorde tre stora stabiliseringspolitiska experiment under perioden
Man kan tona ner den ideologiska aspekten när det gäller en akut kris. Det ser vi på den socialdemokratiska regeringens
Min poäng är att krisen tvingar fram ett beteende som styrs huvudsakligen av lärdomarna från den förra krisen. I övrigt delar jag uppfattningen att ideologin är viktig för att förklara andra delar av svensk ekonomisk politik, men den förklarar inte den akuta krishanteringen.
Anders Ferm
Vi diskuterar om politiker lär sig, och hur politiker lär sig. Därför är det med särskild glädje som jag hälsar statsminister Göran Persson välkommen hit som åhörare. Man kan alltså undgå misstag när man lär sig av det som har hänt.
42
Riksbankscheferna
Politik är ingen läroprocess
Lars Wohlin
Lars Jonungs huvudtanke är att stabiliseringspolitiken kan betraktas som en läroprocess, där dåliga erfarenheter motiverar en omläggning av politiken. När jag hör ordet läroprocess tänker jag på en successiv utveckling av kunskap och erfarenhet hos individer eller, när det gäller ett helt samhälle, ett darwinistiskt urval av
En läroprocess förutsätter att vi i Sverige i dag har bättre kunskaper än 1970 och att vår förmåga att driva en framgångsrik stabiliseringspolitik ökat. Det finns knappast något som tyder på det. En läroprocess innebär att stabiliseringspolitiken de senaste tio åren fungerade bättre än under
Jag har följt stabiliseringspolitiken sedan mitten av
43
Sverige upprepar självdestruktivt och tvångsmässigt dålig politik, oavsett vilken färg det är på regeringen.
En genomgång av valutapolitiken belyser min tes. Efter Bretton
Lars Jonung talar om ett antal defensiva devalveringar som återställde konkurrenskraften, men han beskriver knapphändigt och ofullständigt den nya valutapolitik som infördes i slutet av augusti 1977. Den innehöll fyra element:
1.Sverige lämnade det europeiska valutasamarbetet och kunde därefter självständigt besluta om sin valutakurs. Det var viktigt för att därmed blev inte, som hösten 1976, våra valutapolitiska beslut avhängiga av händelser i andra länder.
2.Den svenska kronan knöts till en valutakorg, som avspeglade ett genomsnitt av
3.Kronan knöts till ett index, där dollarn vägdes in med dubbel vikt. Det är viktigt att valutapolitiken inte ensidigt knyts till en av världsvalutorna utan balanserar mellan dem. De mycket stora svängningarna i kurserna mellan de stora reservvalutorna
44
förorsakar starka spänningar inom Sveriges konkurrensutsatta sektor, vilket försvårar stabiliseringspolitiken.
4.I valutadeklarationen angavs att Sverige skulle kunna revalvera om vi bättre än omvärlden lyckades hålla ner
Mjukvalutapolitik
Man kan som Lars Jonung kalla detta en mjukvalutapolitik. Det viktiga var dock att vi övergav tanken att en fastkurspolitik är ett medel att hålla nere inflationen.
Bakom mjukvalutapolitiken låg också ett mer principiellt resonemang. I en ekonomi med fast växelkurs blev fördelningen av förädlingsvärdet mellan kapital och arbete en central fråga. Enligt
Efter 1982 års stora devalvering ville den socialdemokratiska regeringen införa en trovärdig fastkurspolitik. Den stora devalveringen skulle också bli den sista. Erik Åsbrink ville, med internationell uppbackning, knyta kronan till
45
Det kan finnas skäl för och emot att definitivt låsa fast valutan till EMU, vilket återigen är aktuellt. Av erfarenheten att döma kan en låsning dock inte motiveras med att den skulle skapa intern disciplin i politiken. Vi ser redan en ny våg av offentliga utgiftsökningar, som kommer att försvåra en framtida stabiliseringspolitik. Det ser ut som om misstaget upprepas en tredje gång.
Stabiliseringspolitiken efter 1970 har, oavsett hur den utformats och oavsett regering, misslyckats. De grundläggande målen har aldrig uppnåtts samtidigt. Det finns därför anledning att fråga sig om det finns en underliggande kraft som förstör varje möjlighet att bedriva en framgångsrik stabiliseringspolitik. Mina samlade erfarenheter av de senaste trettio årens ekonomiska politik är, att det starka politiska trycket att expandera den offentliga sektorn bortom det rimliga, är denna underliggande kraft. Sedan 1970 har inte ett enda nytt jobb, som inte ersatt ett gammalt, skapats utanför den offentliga sektorn.
I början av
46
En återställare för mycket
Den stora devalveringen 1982 föregicks av löften om att de fyra stora besparingar, som den sista Fälldinregeringen till sist tog sig samman och genomförde, skulle återställas. Den var därmed redan på förhand dömd att misslyckas. Infriande av löftet om att återställa pensionerna till 1984 års nivå blev inledningen till en kraftig utgiftsexpansion, som tillsammans med en mycket expansiv penningpolitik beseglade fastkurspolitikens öde.
Den budgetsanering som sedan följde har fått sådana politiska konsekvenser, att en ny våg av offentliga utgiftsökningar är på väg att undergräva förutsättningarna för en framgångsrik stabiliseringspolitik.
I den stabiliseringspolitiska debatten under den period som Lars Jonung behandlar finns ingen diskussion om sambandet mellan den offentliga sektorns tillväxt och stabiliseringspolitikens förutsättningar. Fram till 1977 fanns begreppet konsoliderade offentliga utgifter inte ens med i finansplanen. Analysen skedde helt i termer av försörjningsbalanser. Lars Jonung behandlar därför inte den frågan. I stället för att se stabiliseringspolitiken som en läroprocess, kunde man se på den som en hopplös kamp att klara de stabiliseringspolitiska målen, samtidigt som alla önskemål som finns på den offentliga sektorn skall tillgodoses.
I mitten av
Den kanske viktigaste lärdomen av Lars Jonungs mycket tankeväckande bok är att de stabiliseringspolitiska recepten kommer att förfäktas med stor övertygelse fram till att de ersätts med nya recept som upphöjs till absoluta sanningar. Därför kommer vi att få se väsentliga revideringar av dagens politikupplägg inte bara i Sverige utan inom hela EU.
47
Politikerna inga amöbor
Lars Jonungs replik till Lars Wohlin
Lars Wohlins grundläggande budskap är att vi inte har lärt oss de rätta läxorna, att vi i själva verket befinner oss i ett sämre läge än 1970. Framtiden får utvisa om han har rätt. Det är möjligt att jag har överdrivit lärandet. Lars Wohlin betonar att politiker sysslar med tvångsmässigt beteende. Han talar liksom Marie Demker om adaptation. Det finns en skola som säger att vi inte lär oss utan att vi anpassar oss. Jag skjuter hela detta synsätt åt sidan, för jag ser inte på beslutsfattare som någon slags amöbor.
Jag ser det som att politiker har förmåga att fatta beslut, de resonerar med utgångspunkt från analogier och försöker förändra politiken till det bättre. Det är möjligt att deras beteende på sikt skapar devalveringscykler, men i det korta krishanteringsperspektivet är det ändå frågan om att extrahera information från den förra krisen för att undvika det man uppfattar som problem med den föregående kurspolitiken. Det kan ge upphov till, som Lars Wohlin framhäver, att vi grovt misslyckas trots alla våra goda intentioner och experiment. Jag tycker det är en intressant tolkning därför att den strider mot Assar Lindbecks, som betonar den långsiktiga uppbyggnaden av kunskap.
Kort minne förklarar inte allt
Bengt Dennis
Med Backspegeln som kompass har vi åter fått en studie av det slag som kännetecknar Lars Jonung. Den behandlar ett politiskt
48
Som Lars Jonung själv påpekar är definitionen av lärande inte exakt och precis. Jag finner den så vid, att det är svårt att se vad som inte är lärande. Med den valda definitionen kan nästan alla politikbyten ses som resultat av omlärning. Och det gör Lars Jo- nung också.
Lars Jonung menar, att den genomgående erfarenheten från Sverige och utlandet är, att det normalt är en omvälvande
Men det finns fler exempel på en stillsam läroprocess under denna period; omläggningen av tekopolitiken, åtgärderna för att få ned bostadssubventionerna; omläggningen av jordbrukspolitiken. Alla var stora och betydelsefulla åtgärder varav två, skattepolitiken och bostadssubventionerna, närmast var tabu för socialdemokraterna. De kom alla efter valet hösten 1988. Det kändes som om den relativt passiva regeringen Carlsson
Omläggningen på
Riksbanken stod emot
49
valutamarknaden. Det var till och med så att denna omläggning inte kombinerades med någon justering av växelkursen.
Lars Jonung ser
Riksbanken hade angett vissa förutsättningar för att den svenska kronan skulle kopplas till ecun. Sverige skulle ha dokumenterat sin vilja och förmåga att få ned inflationstakten till en nivå i harmoni med
Det allmänna politiska trycket på Riksbanken hösten 1990 att koppla kronan till ecun var mycket starkt. Bakom låg dels politiska motiv, att föra Sverige närmare EU, dels önskan om
Så ändrades de politiska förutsättningarna. I december fick regeringen riksdagens fullmakt att söka medlemskap i EU och därmed var det för Riksbanken inte längre fråga om Sverige skulle byta växelkursregim utan när och hur det skulle ske. Ett stegvist närmande till EU:s monetära samarbete var den enda möjlighet som stod till buds för ett land som Sverige.
Jag menar att inte heller
...och kronan flöt
50
Hur skall man då se bytet av växelkursregim i november 1992, hur passar det in i Lars Jonungs modell? Beslutet kan tyckas vara ett utmärkt exempel på politikinlärning. Först en stor kris och så ett skifte från fastkurssystem till flytande krona. Men kan beslutet att överge den fasta växelkursen ses som ett led i en läroprocess av det slag som Lars Jonung diskuterar, en användning av analogiresonemang och kortsiktighet i inlärningen, som ett utslag av begränsat minne hos beslutsfattarna?
Nej, jag tycker inte det. Den fasta växelkursen övergavs inte för att Riksbanken den 19 november 1992 plötsligt kom till insikt att Sverige skulle må bättre av flytande krona, få lättare att klara prisstabilitet och konkurrenskraft. Riksbanken - och regeringen - befann sig i en tvångssituation som det knappast går att finna någon motsvarighet till under de 25 år som Lars Jonungs studie behandlar.
Lars Jonung har självklart rätt i att kronförsvaret hösten 1992 skall ses som en reaktion på de tidigare misslyckade devalveringarna 1977 - 82, främst 1981 och 1982 års devalveringar. Hit men inte längre, blev stridsropet från både det politiska systemet, Riksbanken och ekonomerna.
När försvaret av kronkursen inte lyckades fanns bara två rimliga alternativ, antingen att söka finna en ny nivå för kronan inom ramen för kopplingen till ecun eller att låta kronan flyta. En ny nivå för kronan betraktades inte av någon som aktuell; varje ny nivå skulle testas av marknadsaktörerna. Flytande krona var i realiteten det enda alternativet. I begränsad mening var övergången till flytande krona ett exempel på politikomlärning men knappast något som passar in i Lars Jonungs definition.
Med inflationsmålet var förhållandet något annorlunda. Det fanns ett tänkbart alternativ; att styra penningpolitiken med hjälp av ett intermediärt mål, ett penningmängdsmål. Det betraktades dock av flera skäl inte som realistiskt. Riksbanken var bland annat osäker på sambandet mellan penningmängdtillväxt och
51
fluerad av bland annat den kanadensiska centralbankens erfarenheter. Här kan man möjligen tala om en inlärning, baserad på internationell erfarenhet. Jag kan inte ansluta mig till Lars Jonungs uppfattning att Riksbankens beslut att etablera ett inflationsmål skall ses ”som en lärdom av politiken att få till stånd låg inflation genom att hitta en fast växelkurs för kronan”(s. 44 i Lars Jonungs rapport).
För egen del tycker jag sålunda att övergången till flytande krona svårligen kan rymmas i Lars Jonungs modell som den beskrivs i rapporten i tabell 1.1. över den stabiliseringspolitiska läroprocessen 1970 - 95 (s. 34).
Enligt Lars Jonung framstod fast växelkurs hösten 1992 inte som ett uthålligt alternativ för penningpolitiken. Jag ser det tvärtom, stora delar av det politiska systemet såg och ser fortfarande flytande växelkurs som ett påtvingat och tillfälligt avsteg från det som skall vara det naturliga för Sverige, nämligen fastkurssystem. Och många, inte minst Riksbanken, har i flera år aktivt drivit frågan om en återgång till ett fastkurssystem, denna gång inom ramen för ERM, trots att man inte kunnat påvisa några dåliga erfarenheter av flytande krona.
När Sverige 1992 lät kronan flyta ingick detta i ett internationellt mönster som med tiden kom att förstärkas. Bland Internationella valutafondens medlemsländer har utvecklingen gått från rigida system till mer flexibla arrangemang och några sedelfonder. Men denna internationella trend mot mera flexibla system ingick inte som en del av vår inlärningsprocess. Vi var helt inriktade på vad som skedde i Europa.
Min generella slutsats för 1980- och
52
Mot kvällen får den late bråttom
Lars Jonung pekar på det experimentfält för politiker och ekonomer som svensk stabiliseringspolitik bjöd på under flera decennier. Det är svårt att finna någon motsvarighet inom OECD. Därtill kom att kasten blev tvära. Varför blev det så?
En möjlig förklaring kan vara att de politiska låsningarna var starka. Finanspolitiken var i stort sett det enda som det gick att göra något åt. Penning- och valutapolitiken kom av olika anledningar att ligga kvar inom ett fastkurssystem, som dock då och då fick rymma växelkursjusteringar. Lönepolitiken var både arbetsmarknadens parter och statsmakterna till synes hjälplösa inför. Arbetsrättsfrågor är fortfarande tabu för LO och sannolikt också för regeringen. Pris- och konkurrensfrågorna har aldrig hamnat på den politiska agendan. Strukturomläggningarna inom näringslivet har gång på gång kommit av sig på grund av att devalveringspolitiken försvagat omvandlingstrycket.
Det torde finnas få länder där en regering på grund av egen förskyllan så till den grad begränsat sitt handlingsutrymme. Det enda instrument regeringen ansett sig kunna använda har varit finanspolitiken.
Till detta har kommit en ekonomkår som varit synnerligen aktiv och pådrivande i den stabiliseringspolitiska debatten. Ekonomerna har inte varit några osynliga makthavare, de har uppträtt på den offentliga arenan, deltagit i det politiska samtalet. Det har under de 25 år som Lars Jonung skildrar skett ett stimulerande utbyte av tankar mellan ekonomer och beslutsfattare. Däremot har det
Jag håller med Lars Jonung om att de 25 år, som studien täcker, vittnar om beslutskraft att pröva något nytt, att lära om. Men också om förmåga att välja passivitetens väg när särintressena varit starka, exempelvis i strukturfrågor.
Varför blev kasten i politiken så tvära? Sannolikt för att vi på flera områden började omläggningen så sent. Mot kvällen får den
53
late bråttom. Ofta har vi hamnat i ett akut läge och då har den gradvisa omläggningen inte stått till buds.
Stillsamma läroprocesser inget för mig
Lars Jonungs replik till Bengt Dennis
Till Bengt Dennis vill jag säga samma sak som jag sade till Assar Lindbeck. Du talar om stillsamma läroprocesser vad gäller tekoindustrin,
Jag ser den hårda uppslutningen från regeringen, oppositionen och Riksbanken för att försvara kronan som ett resultat av lärdomarna från devalveringspolitiken
Anders Ferm
Jag vill säga välkommen till
54
in här och fick telefonsamtal då och då. Han sade väl ”ta det lugnt, ta det lugnt”.
Nu har vi kommit fram till något slags tredjeopponenter. Först Dagens Nyheters chefredaktör Hans Bergström.
55
Journalisterna
Mikropolitiken formidabelt galen
Hans Bergström
Jag har personligen starka minnen från
Jag har i detalj gått igenom oppositionens förberedelser inför maktövertagandet 1976. I de seminarier som hölls på våren under ledning av Lars Tobisson och Anne Wibble fanns visserligen
Jag kan inte se annat än att Lars Jonung har rätt i att historiska analogier har spelat stor roll för den tankeram inom vilken stabiliseringspolitiken formats och för vilka verkligheter som uteslutits. Så har man fört efterfrågepolitik när man borde ha fört strukturpolitik
56
(som 1974 och 1982) och använt strukturpolitik som medel mot en efterfrågekollaps (1992).
Måhända är dock Bo Rothsteins teorier om formativa moment mer täckande som analysram. Vad Rothstein visar, med det tidiga
Att Lars Jonung lyfter fram läroprocesserna är nyttigt som komplettering till andra perspektiv; det har därtill flera sympatiska drag. Analysen gör inte politikerna till blott dumbommar eller cyniska konspiratörer, som de ofta framställs i dagens medier. Misstag kan begås av helt andra skäl, som att beslutsfattare inte rätt förmått analysera likheter och skillnader mot föregående liknande situation eller - som Lars Wohlin framhåller - inte fullt ut uppfattat kraven på inre konsistens mellan olika delar av en stabiliseringspolitisk regim. Den manar till intellektuell öppenhet, att tydligt redovisa frågorna och målkonflikterna inför medborgarna. Jonungs slutsatser ligger nära Torsten Svenssons analys av processen bakom
57
kreditavregleringen i en tidigare
Novemberevolutionen - om rationalitet och makt i beslutet att avreglera kreditmarknaden 1985). Om man håller sina överväganden i en liten sluten krets finns två risker, dels att viktiga aspekter ej kommer med i det group think som lätt utvecklas i en bunkermiljö, dels att den fulla innebörden av, och konsekvenskraven från en viss policyriktning inte förstås av beslutsfattare och allmänhet. Man bäddar för en kommande inkonsistens i politiken, som när kreditavreglering förenades med nej till skattereform,
Fast i tankeramar
Ytterligare ett sympatiskt drag i analysen av läroprocesser är att den inte fritar andra kårer än politikerna. Ekonomer har hejat på i praktiskt taget varje moment som stabiliseringspolitiken gått fel. Överbryggningsåren och realräntekrisens normpolitik är väl de två främsta exemplen. Lars Jonung gör en dygd av iakttagelsen genom att hävda att avhopp från vad ekonomer nyss angav som absolut sanning till politikerna beror på ”snabbare förmåga till omlärning”. Men sanningen är nog att varje kår riskerar fastna i sina tankeramar. Ofta finns hjälpargument att ta till när rekommendationerna synes föra fel; normpolitiken rymmer redan som teori ett sådant element, genom tesen att det politiska systemet måste ta kortsiktigt obehag för att etablera förtroende för normerna på lång sikt.
Vi bör ha förståelse för att det är något svårare för kollektiva institutioner att snabbt vända på klacken än för individer. Det räcker inte med en Hans Tson Söderström som efter ett besök i Finland kommer på att han nu tänker tvärtom. I politiken krävs ett steg till: individer måste tänka om, därefter skall de förmå ett parti tänka om eller ompröva en hel regerings tankeram (utan att de kan hitta tid för läsning, funderande och möten för att kunna göra det).
Medierna rymmer också en kår som genomgår läroprocesser. Vi är starkt beroende av underlag från ekonomerna. Vi har effektiva
58
intellektuella diffusionsprocesser i Sverige, som ett litet land med rationell tradition. Kopplingarna är starka mellan samhällsvetenskapen och till exempel ledarredaktionerna på de dominerande tidningarna. En analys som den Urban Bäckström gjorde i Ekonomisk Debatt 1993 om tillgångsvärdenas betydelse för konsumentbeteende var mycket viktig för att ge en teorigrund för att vi även från tidningarna skulle modifiera våra rekommendationer.
Med allt detta sagt måste frågan ändå ställas om inte Lars Jo- nung ger en alltför ljus bild av politikens motiv och
Stabiliseringspolitiken är i förhållande till dessa vanliga politiska marknadsmekanismer ett speciellt politikområde, inte hela politiken.
Förändringar utlöses som regel av en kris som nödvändiggör handling; en allmän föreställning skapas om handlingens nödvändighet. Detta skapar ”brytpunkter för läroprocessen”, som Lars Jo- nung formulerar det.
Det uppstår en allmän förväntan att regeringen skall handla för landets bästa. I ett litet land hänförs störningen lätt till någon faktor som kommer utifrån; en ond och orolig värld, valutaspekulanter, oljekriser, europeisk valutaturbulens. Ibland finns konsensus i föregående formativa moment som ger delat ansvar; realräntechocken
59
knytningen av en övervärderad krona till ecun som förberedelse till
Lars Jonung har hämtat sin beskrivning av egenskaperna hos den här typen av läroprocesser från statsvetenskapliga studier av amerikansk utrikespolitik. Det är väsentligt att notera att det i dessa studier markeras att detta policyområde inte är typiskt utan tvärtom atypiskt, vilket redan John Locke framhöll i The Second Treatise of Government. Argumenten i modern forskning sammanfattas i boken Democracy and Foreign Policy (Kjell Goldmann, Sten Berglund, Gunnar Sjöstedt). I kriser kännetecknas utrikespolitiken av slutna processer på elitnivå och en stark föreställning att oenighet är
Hårda motsättningar
Glöm inte, att under samma tid som den stabiliseringspolitik bedrevs som Lars Jonung beskriver, hade vi också kärnkraftsfrågan, löntagarfondsdebatten, diskussionen kring välfärdsstatens expansion och organisering, skolans förfall, skattebeslut med drastiskt höjd progression genom främst 1970 års skattereform följd av hög inflation och en omfattande lagstiftning för att reglera arbetsmarknaden hårdare.
Hanteringen av dessa frågor präglas av dels ideologiska vindar (till och med Gösta Bohman förklarade frenetiskt 1976 att han inte ville sänka skatten), dels hårda motsättningar (fonderna, kärnkraften). De politiska maktförhållandena har också haft stor betydelse för politikens riktning och blockeringar i dessa frågor, som saknar stabiliseringspolitikens tydliga sakliga beslutsmoment och snabba,
60
klara straff från verkligheten, om man vandrar fel. Att missköta skolan eller entreprenörsklimatet ger skador på mycket lång sikt, men utlöser ingen valutakris. Sambanden är mer diffusa och successiva. I sådana frågor ges ett helt annat utrymme för den politiska marknadens egna mekanismer. Några uppenbara exempel:
Löntagarfonderna drevs av det socialdemokratiska partiet därför att LO begärde det. Thage G. Petersson förklarade i en intervju i radio häromveckan att både han och Olof Palme var emot dem, men på grund av LO:s roll inom rörelsen vågade de inte gå emot.
Kärnkraftseländet har sin grund i att Olof Palme till varje pris ville ha bort frågan från 1979 års riksdagsval. På grund av sitt stöd till folkpartiregeringen var han illa trängd internt på våren 1979; partiet och han själv krävde valseger och återkomst till regeringsmakten så att borgerliga regeringar blev en historisk parentes. När kärnkraftshaveriet i Harrisburg inträffade begärde Olof Palme raskt en folkomröstning, förlagd efter riksdagsvalet: ”Inte en gång till skall vi offra proletariatet på kärnkraften” (se Dieter Strands bok
Palme igen).
Reformerna i arbetsrätten och arbetslöshetsförsäkringen uteblir för att den socialdemokratiska regeringen inte anser sig klara en uppslitande inre debatt med LO av samma slag som 1996. Därför kan socialministern ena veckan skriva hur han tänker sig övergången till en omställningsförsäkring vid arbetslöshet, varpå näringsministern nästa vecka skriver att arbetslöshetsförsäkringen inte kommer att förändras.
Det är samma sak med dubbelbeskattningen, förmögenhetsskatten och värnskatten. Reformriktningen skulle vara besvärande för ett parti som återinförde dessa skatter det första det gjorde vid återkomsten 1994 och som ideologiskt har förklarat dem vara centrala delar av partiets uppfattning om ”rättvisa”. Och partiets maktbas i riksdagen kräver att de bibehålls. Givet dessa politiska förhållanden räcker det inte ens om halva börslistans storföretag lämnar landet för att regeringen skall klara att handla. Möjligen är det kamerala tänkandet i budgetpolitiken delvis en följd av närminnet av problemen med stora budgetunderskott. Göran Persson och Erik Åsbrink förklarar nu att tillväxtpolitiska skattereformer inte kan
61
vidtas på grund av att tillväxten har blivit så svag att det inte finns utrymme i budgeten för förändringar som förbättrar tillväxten. Men det rör sig också om hjälpargument för att slippa göra det man politiskt inte vill göra.
Handlingsförlamning
Poängen är att andra förklaringar - ideologiska, institutionella, politikens marknadsmekanismer, socialdemokratin som maktparti i Sverige - har betydligt större vikt på andra policyområden än inom stabiliseringspolitiken.
Ett viktigt motiv för Dagens Nyheter att stödja starka inslag av normbunden politik har varit att vi har sett behovet av en motvikt till politikens inneboende marknadsmekanismer. Politiska ledare behöver en teori som kan hävdas med viss pedagogik för att orka handla långsiktigt. Och de behöver ett mått av yttre tryck för att legitimera att det som behöver göras också görs. Utan teori och utan yttre tryck tar den inre logiken över. Det leder lätt, som nu, till handlingsförlamning eller, som tidigare, till allvarlig felriktning.
Att som Lars Jonung plädera för stor intellektuell öppenhet är bra och sympatiskt, likaså att inför varje teoretisk ansats ödmjukt säga att den kan visa sig fel om ett kvartal. Men det politiska handlandet kan drabbas av två slag av fel. Fel av typ A skulle kunna kallas teorins övermakt, att beslutsfattare tror så starkt på Keynes eller Friedman eller normer, att de sätter på sig skygglappar inför verklighetens komplikationer och nya förhållanden. Men det finns också fel av typ B: att inte ha någon teori eller något akut yttre tryck. Då kan man göra vad som är lämpligt med hänsyn till Schyman och LO och närmaste partikongress och mena, som vår nuvarande statsminister, att akademiker inte är något att lyssna till. Detta är den typ av risk som för närvarande överväger. Under trycket av den misslyckade devalveringen och sökandet efter mer strukturella alternativ, för att hindra valutans fall och bryta inflationens spiral, fick vi åren
62
försäkringen, pensionsöverenskommelse, sänkt arbetsgivaravgift, avskaffade bostadssubventioner, avreglering av viktiga
En viktig fråga för framtiden, som Per Callesen tidigare i dag var inne på, rör den relativa vikten av olika policyområden. I en västvärld utan inflation, utan sparandeunderskott och snart utan egen valuta för små nationer växer då inte de strukturella frågorna i relativ betydelse? Och är det inte i dessa frågor, som i stor utsträckning rör mikronivån, betydligt mindre risk än när det gäller den tidigare stagflationens problem, att felvärdera verklighetens samband?
Antag att vi hade en regering som ville hävda ordning, kunskap och bra rektorer i skolan, införa sunda samband i socialförsäkringarna, främja personligt sparande, införa raka rör i pensionssystemet, på allt sätt främja en attraktiv miljö för biomedicin och telekommunikationer i Stockholmsregionen, fördubbla antalet poliser för att bekämpa brottslighet och kunna ta på allvar även brott som folk i gemen råkar ut för, förbättra villkoren för såddkapital för entreprenörer, använda kärnkraftverken så länge de går säkert, avskaffa dubbelbeskattning, förmögenhetsskatt och höga marginalskatter. Hur stor är risken att en sådan regering om tio år skulle visa sig ha handlat fel?
Ändå har svensk politik sedan mitten av
63
Denna felriktning kan knappast förklaras med brist på läroprocesser. Det rör sig om helt andra mekanismer, som i mycket stor utsträckning har att göra med det svenska maktpartiet, dess ideologiska föreställningar, institutionaliserade intressen, hegemonianspråk och eftersläpande självförståelse. Den bästa analogin för att förstå dem är inte historien utan reformsvårigheterna hos det näst starkaste maktpartiet i världen, Liberaldemokraterna i Japan.
.
Bort från lunken
Lars Jonungs replik till Hans Bergström
Hans Bergström undrade vart de ”råa faktorerna” tar vägen - allianserna, den interna partipolitiken, ideologierna, särintressena och väljarna? När den makroekonomiska krisen slår till försvinner den här typen av faktorer eller blir mindre viktiga. Det gäller för regeringen att visa att den kan hantera krisen på ett lämpligt och kompetent sätt. Det skapas en slags war
Du måste ner på partiledarnivå, sa Erlander
Anders Ferm
Jag har följt den ekonomiska politiken under den tid, som Lars Jo- nung analyserar, både inifrån centrum och som betraktare utifrån. I början av den var jag rådgivare och talskrivare åt Olof Palme och i slutet var jag journalist, kommentator och chefredaktör för Arbetet.
64
Dessutom var jag, precis som alla andra svenska
Sverige är på något sätt ett Nordens Turkiet, fattigast av de fem nordiska länderna. Finland ligger några snäpp före oss på listan. Ännu fram emot mitten av sjuttiotalet var det bara Luxemburg, USA och Schweiz som var bättre än vi. Efter tjugofem år tronar de fortfarande i toppen, medan vi har gjort en störtdykning. Man undrar hur det här hänger ihop, och det är i någon mån temat för Lars Jonungs bok.
Jag undrar vems felet är. Är det folkets fel? Är de lata? Vill de inte arbeta tillräckligt mycket? Sjukskriver de sig för ofta, eller begär de för mycket godis? Eller är det eliternas fel, är det den valda och ovalda eliten som har gjort fel? Det ena partiet säger, ”vi har lösningen, vi sänker skatterna!”, och folket säger ”tack tack, det låter trevligt, det tar vi”. Sedan kommer det andra partiet och säger ”vi har råd med högre bidrag och längre semester” och folket
Lars Jonung beskriver den här perioden och analyserar den så som en vetenskapsman skall göra. Det är en läroprocess och vi har lärt oss, men vi har lärt oss fel. Jag skall berätta en liten historia. När jag var mycket ung skrev jag ett utkast till ett politiskt tal åt Tage Erlander. Han läste det, tittade på mig och sade: ”Förbannat
65
intressant det här. Briljant analys! Det är välskrivet och logiskt! Följaktligen kan jag omöjligt hålla det här talet. Du förstår, det måste ner på partiledarnivå, det måste ner i den intellektuella gyttja där professor Ohlin, doktor Hedlund och jag håller till.”
I början av
Ett kungarike för en idé
Vad spelar individer för roll? Vilken roll spelar infall, hugskott, idéer och förslag? Jag ser ofta för mig politiken som en process där politiker vacklar fram i dimman, efter ett val eller i samband med en kris. Rikard III sade vid slaget på Bosworth Field ”Ett kungarike för en idé, ett kungarike för ett förslag”, för att komma ut ur dimman. Det står alltid folk redo med förslag och idéer,
I årtionden försvarade socialdemokraterna idén att momsen skulle vara densamma på alla varor. Jag kommer ihåg hur många gånger jag och andra skrev och argumenterade och hånade vänsterpartiet för att de ville avskaffa momsen på gåslever, hummer och
66
rysk kaviar. Men tre månader före valet 1991, när jag sitter på Arbetet, kommer till min ohyggliga förvåning meddelandet om att socialdemokraterna har bestämt sig för att sänka momsen på maten. Det lär ha varit en tjänsteman i Finansdepartementet som kom på denna briljanta idé, som över natten kullkastar årtionden av socialdemokratisk politik.
Jag var med när överbryggningspolitiken tog form, jag inbillar mig det i varje fall. Det var efter valet 1973 och man sade ”vad skall vi nu göra, snart är det val igen”. Det var jämviktsriksdag och det höll nästan på att gå åt pipan. En kväll satt jag hemma hos Al- lan Larsson, och han förklarade för mig att ”varje lågkonjunktur följs av en högkonjunktur”, och jag nickade och sade ”lysande tanke”. Han fortsatte: ”Då gäller det, att företagen när högkonjunkturen kommer är rustade, de skall ha varulager som de kan sälja av och de skall ha produktionskapaciteten intakt”. Jag tyckte att det var briljant, att ingen hade tänkt på det förr! Att efter en lågkonjunktur kommer alltid en högkonjunktur, det är klart att man skall överbrygga den, och alla grep efter det där. Det var bara det att samtidigt satt Anwar Sadat nere i Kairo och planerade för att gå över
Jag var en av de få som var emot hårdvalutapolitiken och fastkurspolitiken 1991. Diskussionen som fördes då gjorde mig utomordentligt deprimerad. Det spelar ju ingen roll om man har rätt! Sverige är ett litet konformistiskt land, och det finns i den ekono-
Nu säger Lars Jonung att vi är på väg mot en framtid. Han säger att läroprocessen inte är avslutad, utan att den fortsätter. Jag vet inte om det är ett hot eller ett löfte. I varje fall så står det i hans rapport att nästa, ännu okända, kris eller störning, oavsett hur den
67
ser ut, kommer att mötas med stram finanspolitik, låginflationspolitik och EU:s regelverk. Sedan får vi ett okänt utfall, och det kunde faktiskt vara sämre.
Jag har två frågor som jag skulle vilja ta upp. Den ena gäller detta okända utfall. Är det inte så att vi redan är på väg in i nästa fas? Vi har en makroekonomisk störning som utgörs av en deflationsrisk och den bekämpar vi med de erfarenheter vi har från den senaste krisen, nämligen en stram finans- och penningpolitik. Min första fråga är om vi inte håller på att göra om våra gamla misstag.
Min andra fråga anknyter till det jag sade om tragedin vi har upplevt under de senaste tjugofem åren. Jag får intrycket när jag läser Lars Jonungs bok, att den misslyckade
Om tio år vet vi
Lars Jonungs replik till Anders Ferm
Anders Ferm illustrerar Gunnar Myrdals tes att regeringar gör två saker: de hanterar utnämningar och kriser. Du betonar osäkerhetsmomentet, sökandet efter hästen som skall bära kungen genom slagfältet. Och det står alltid några glada ekonomer redo med sina hästar.
Du frågar om vi i dag håller på att göra någon ny dumhet? Jag kan bara svara att det vet vi om tio år. Det skulle förvåna mig om man då betraktar dagens makroekonomiska utfall med mer än tio procents arbetslöshet, deflation och en knackig tillväxt, som
68
Anders Ferms fråga om det är stabiliseringspolitiken som är huvudorsaken till Sveriges relativa stagnation är spännande. Den är värd en
Anders Ferm
Jag hotade med att be Ingemar Mundebo och
69
Finansministrarna
Den ideologiska blockeringen
Jag ger inga svepande omdömen om den här rapporten annat än att det finns en del av igenkännande i den. För den som varit med om det hela är det en relativt korrekt sammanfattning av politikens innehåll under de här åren. Jag missade inledningen av det här seminariet, men så vitt jag förstår tog Assar Lindbeck upp de ideologiska faktorer som kan ha spelat in för politikens utformning. När det gäller den socialdemokratiska regering som tillträdde 1982 fanns det vad som kan sägas vara en politisk restriktion med en stark ideologisk laddning. Den löd så här: Finanspolitisk
Jag började förstå, att när finanspolitiken väl hade utnyttjat skattehöjningsresurserna så fanns det bara en väg framåt. Efteråt har jag sagt mig, att det fanns nog ett ögonblick under hösten 1983 eller möjligen tidigt på våren 1984, när vi kunde ha lagt om politiken. Det var då jag började förstå, att devalveringen hösten 1982 var alldeles för stor med hänsyn till den konjunkturutveckling vi fick. Jag skall inte gå tillbaka till de resonemang som föregick beslutet om devalvering med mer än att vi, liksom alla andra, gjorde bedömningen att det skulle komma en lågkonjunktur i Europa och därmed i Sverige. Vi hade fel, det blev en högkonjunktur. Vi hade då kunnat göra en kraftig penningpolitisk åtstramning genom att revalvera kronan. När jag ser tillbaka hade en revalvering fortfa-
70
rande varit möjlig så sent som i februari eller mars 1984. Jag diskuterade med ett fåtal människor. Jag vill inte återge vad de sa, men det som kändes svårast var helt enkelt att så snart efter en stor devalvering erkänna att vi hade gjort fel. Hösten 1984 kom kraven på revalvering, men då var det för sent, vi hade redan fått i gång den inflationistiska löneutvecklingen.
Valpskatten
Den ideologiska bindningen, att socialdemokrater inte kan strama åt ekonomin genom att minska offentliga utgifter, blev akut i valrörelsen 1985. Jag kan följa Anders Ferm i spåren och säga att då spelade en individ en väldigt betydelsefull roll, nämligen
Vi i Finansdepartementet sade oss att vi får försöka bekämpa inflationen med strukturpolitik, när stabiliseringspolitiken nu var borta ur bilden. Vi kunde inte röra finanspolitiken annat än med nya skatter och vi hittade på valpskatten och några andra märkvärdigheter. Kompletteringspropositionen våren 1985 var ett försök till en ny strukturpolitik; vi påbörjade då en utredning om skattesystemet. Vi gav oss på byggmarknaden som var en kraftig inflationsmotor. Vi talade om jordbrukets avreglering, om att skärpa konkurrenslagstiftningen och om avregleringen av finans- och kreditmarknaden. Det är bara det, att strukturåtgärder tar alldeles för lång tid, och de möter motstånd inom varje berörd samhällssektor.
Den ideologiska blockeringen, att inte vilja ta pengar från de sjuka, svaga och arma i samhället, varade ända fram till våren 1995, när riksdagen antog konvergensprogrammet, och är inte svår
71
att förstå. Innan man tar från de sämst ställda skall man stå med ryggen mot väggen, och ha krisen över näsan. Det hade vi inte på
Charmerande
Lars Jonungs replik till
72
Från opposition till regering
Ingemar Mundebo
Jag tror - åtminstone vill jag tro - att politiker och ekonomer lär sig av kriser. Men jag har en något mera desillusionerad syn än Lars Jonung och jag vill därför lägga några ord till debatten, huvudsakligen med utgångspunkt från mina erfarenheter från andra halvan av
Lär vi oss då någonting? Ja, en del. De regler som nu gäller för budgetprocessen och utgiftstaken hade varit helt omöjliga att genomföra på
Man kan av Lars Jonungs bok få ett intryck av att politiken formas enbart av kunskap om stabiliseringspolitik och makroekonomisk utveckling. Vi ser framför oss ett antal ledande politiker och ekonomer som fattar kloka beslut, trycker på rätt knappar vid rätt tidpunkt och har lärt sig av misstagen från den senaste krisen. Men politiska partier, riksdagsgrupper, arbetsmarknadsorganisationer och massmedia spelar en väsentlig roll. Politiska partier skapar själva många av sina problem. Och ingen politiker under den period som Lars Jonung studerar - och inte heller i framtiden - har sådan makt att besluten bara grundas på kunskap och lärande.
73
Höjda anslag och sänkta skatter
En regering skall ha stöd i riksdagen och riksdagsledamöterna skall försvara sitt handlande inom partiet och bland väljarna. Ett av problemen i slutet på
Det svåra med läroprocesser är att de motarbetas av att de hamnar i konflikt med andra processer. Det politiska handlandet
Fyrtio år utan makt
Lars Jonungs replik till Ingemar Mundebo
Ingemar Mundebo betonar än en gång att erfarenheten styr beteendet. Efter att i fyrtio år varit instängda i oppositionsrollen kommer de borgerliga till makten och ska omsätta sina önskemål i
74
frågan ”lär vi oss” och svarade själv ”jo en del”. Det är
Anders Ferm
Jag utnämndes i början av
75
Övrig debatt
Osjälvständiga och beroende journalister
Stig Hadenius
När man i olika undersökningar frågar journalister vad de anser är viktigast, är svaret entydigt: självständighet, kritisk granskning och oberoende från olika grupper, framför allt från politiker men även från forskare och ekonomer. Det här sitter oerhört djupt - ingen säger emot. Jag har i ett antal undersökningar försökt att studera hur det fungerar i praktiken, inte minst på det ekonomiska området. Jag har till exempel för Bankkriskommittén sett på hur framför allt tidningarna behandlade bankerna under åren
Självständigheten och oberoendet lyste nästan helt med sin frånvaro. Var det en orimlig begäran att näringslivsjournalister, som tillhör de privilegierade på tidningarna, skulle se det som inte ekonomer och beslutsfattare såg? Financial Times, som under denna tid hade två korrespondenter i Stockholm, kommenterade förvånat, apropå att svenska försäkringsbolag köpte hus i London av engelska försäkringsbolag: ”Vad är det som gör att svenska försäkringsbolag begriper sig bättre på fastighetspriser i London, än vad engelska försäkringsbolag gör?” Financial Times var genomgående mycket mera kritisk, självständig och granskande än den svenska pressen.
76
Okunniga fånar
Lars Jonungs replik till Stig Hadenius
När vi ser på journalisternas roll är det viktigt att vi utgår från den information som fanns tillgänglig när de skrev, i annat fall kommer de, liksom politikerna och ekonomerna, att framstå som fånar, okunniga om utvecklingen.
Jag vet inte om Stig Hadenius har läst boken The power of the financial press, den enda studie jag sett som handlar om vad medierna betyder för genomslaget för nya idéer i
90 procent tänkte fel
Rolf Englund
Jag har i likhet med Anders Ferm i början av den period vi diskuterar skrivit tal, men jag skrev åt Gösta Bohman.
För att förstå Sverige tycker jag att man kan ta hjälp av Asien. Hur kan det komma sig att ekonomierna i Thailand och Indonesien rasar ihop. I Sverige har vi under hela efterkrigstiden lärt oss att hur svår krisen än är så löser det sig, i alla fall temporärt, om vi devalverar. Hur kan det då vara så, att det inte fungerar i Asien? Jo, de indonesiska och thailändska företagen och bankerna hade stora utlandslån. Bankerna lånade ut i inhemsk valuta och företagen byggde. När valutan rasade menade bankerna att det var Riksbanken som skulle stå för kursrisken, men det fick de göra själva. Då stod de där med sina nybyggda kontorshus som inte gick att hyra ut, och det är därför som asienkrisen är så djup.
Det finns likheter mellan det vi ser i Asien och det vi har sett i Sverige. Den svenska utlandsskulden var ungefär 1 000 miljarder, lånade i
77
till tio procent, räntearbitragerade och räntearbitragerade och tjänade massor med pengar.
”Vad rätt du tänkt fast det blev fel” är en lustig rubrik för debatten här i dag – men det var inte rätt tänkt. Låser man växelkursen så blir man av med räntevapnet, det har man vetat i femtio
Det här är inte lätt, därför har vi speciella institutioner, Finansdepartement, bankinspektioner och akademiska ekonomer, som skall bevara denna kunskap. Det är en brist i Lars Jonungs rapport, att den inte tar upp utlandslånen.
Jag träffade Klas Eklund på gatan hösten 1992, då jag just hade skrivit en artikel på DN debatt om att man borde släppa växelkursen fri: ”Hördu Klas, ni måste släppa växelkursen, det här går åt helvete.” ”Det går inte”, sa Klas, ”för då måste alla avgå.”
Jag har tänkt och tänkt på detta. Man lär sig genom bestraffningar och belöningar, men vilka bestraffningar och belöningar har delats ut till aktörerna under
Bengt Dennis fick pension och hamnade, liksom Klas Eklund, på
Ny vice ordförande i riksbanksfullmäktige är Johan Gernandt, en advokat som är moderat, har suttit i riksbanksfullmäktige sedan början på
78
bli omvald, nu har han större ambitioner, han skall införa den fasta växelkursen i hela Europa.
Det är många jag har glömt, men man förstår bara den ekonomiska krisen på nittiotalet och vad som har hänt därefter, om man inser att 90 procent, lågt räknat, av den ekonomiska, politiska och journalistiska eliten i landet tänkte fel. Det är bara om man inser detta, som man förstår hur det har blivit som det har blivit.
Jag har hittat på en lag, den har inget namn ännu, vi får kalla den för Englunds lag och den lyder så här: ”Har man sagt A, måste man säga B, och har man sagt B är det svårt att säga att A var fel.”
Vi vet bäst själva
Lars Jonungs replik till Rolf Englund
Ett genomgående drag i litteraturen är att de inhemska erfarenheterna styr den inhemska politiken. Detta gäller försvarspolitik, utrikespolitik och säkerhetspolitik. Varför kunde inte fransmännen
Jag har försökt förstå vad OECD och utländska impulser betyder för svensk stabiliseringspolitik och centralbankspolitik. Mitt allmänna intryck är att de har ett visst inflytande men det är svårt att fånga. Ingvar Carlsson har sagt att vi inte har någonting att lära av England och ingenting att lära av Reagan; ett slags omvänt negativt lärande.
Anders Ferm
Det är jag som är skyldig till rubriken ”Vad rätt du tänkt fast det blev fel!”, jag borde har skrivit ”Vad fel du tänkt, och det blev fel”. Jag undrar vad det säger om läroprocessen att Gösta Bohmans
79
gamle talskrivare och Olof Palmes gamle talskrivare har kommit till samma slutsats om valutapolitiken. Nu har vi ett sanningens ord från Villy Bergström att vänta oss.
Optimist
Villy Bergström
Diskussionen i dag har varit rätt pessimistisk.
Jag tror att det kommer att vara lite lättare att driva den nuvarande valutapolitiken eftersom inflationsmålet är så klart. Det är ingen tvekan om att det penetrerar samhällsdebatten på ett annat sätt än ett fast växelkursmål, folk förstår vad det innebär. LO har arbetat internt i ett par års tid med att sprida budskapet om konflikten mellan stora löneökningar och deras konsekvenser för arbetslösheten.
Den svåra lärdomen
Lars Jonungs replik till Villy Bergström
Jag tror inte att Lars Wohlin menar att det är lättare att förstå det inhemska prisstabiliseringsmålet än den fasta växelkursen. Vad han säger är att vi inte förstår att om vi går med i EMU, så har vi
80
skaffat oss fast växelkurs för all framtid. Det är den svåra lärdomen.
Myter
Jens Henriksson
Det är två saker jag reagerat på när nutiden beskrivits i den här debatten. Det ena är att det tycks finnas någon slags konsensus om att utgifterna har ökat och kommer att öka. Så är inte fallet om man tittar tillbaka på de fyra sista åren. Jag kan inte de exakta
Därför är jag pessimist
Sten Westerberg
Jag tycker att Lars Jonung underskattar betydelsen av gamla lärdomar. Att den borgerliga regeringens industripolitik blev vildsint åren närmast efter 1976 berodde på den lärdom man tyckte sig ha fått. Man hade stängts ute från den politiska makten i över fyrtio år, därför att socialdemokraterna framgångsrikt hade associerat borgerlighet med arbetslöshet och soppkök. Det gällde att till varje pris undvika en ökning av arbetslösheten, man gick in med pengar i varje håla.
1982 års superdevalvering påverkades av den gamla lärdomen från 1949, att en undervärderad valuta var en utomordentligt
81
värdefull sak att ha med sig i bagaget när man skulle få fart på tillväxten.
Man skall inte heller glömma bort vilken stor roll enskilda personer spelar. Om man gör tankeexperimentet, att Staffan Burenstam Linder, som moderaterna ville vid regeringsbildningen, fått bli industriminister i stället för Nils G. Åsling, så tror jag att utvecklingen blivit en annan. Nu fick inte Staffan bli det för att han hade kritiserat de statliga företagen så hårt.
Hur mycket betydde Olof Palme inför 1982 års devalvering? Enligt
De som är inblandade i en beslutssituation måste hantera massor av information som strömmar in hela tiden. Det är inte så lätt att tolka läget alla gånger; informationen är motsägelsefull.
I Sverige är socialdemokratisk ideologi helt dominerande. Den passar ganska bra för aktiv konjunkturpolitik, den går väl ihop med den tradition som ger en central roll åt regeringen. Den passar dock inte särskilt bra för strukturpolitik, och den passar särskilt illa när problemet är att minska utgifterna. Det var Lars Wohlin inne på liksom
82
Åsling eller Burenstam Linder, det kvittar lika
Lars Jonungs replik till Sten Westerberg
Sten Westerberg tycker i stort sett detsamma som jag, men han betonar mer de enskilda individernas roll. Antag att Staffan Burenstam Linder hade blivit industriminister i stället för Nils Åsling. Jag frågade en gång hur han som handelsminister kunde införa prisregleringar, vilka han i oppositionsrollen kritiserat hårdare än någon annan politiker i riksdagen. Hans svar var att som minister måste han ”ge dem lite grann av prisregleringar”. Jag är övertygad om att om Staffan Burenstam Linder hade suttit som industriminister hade han sagt: ”vi måste ge dom ett antal miljoner i stöd”.
Som ekonom vill jag hela tiden se på de allmänna mönstren och drivkrafterna, inte till personer. Jag är skeptisk till dem som förklarar att det blivit som det blivit med att
Förintad höger
Bo Södersten
Jag tycker att diskussionen är mycket intressant. Hans Bergströms bild är präglad av en stark pessimism, men jag tycker att den är fullständigt korrekt. Ibland verkar det som om han till och med läser mina artiklar på DN Debatt. Även Anders Ferms bild är oerhört mörk, och det är fantastiskt intressant att höra
Jag tror man måste skilja noga mellan
83
normalt sammanträde i den socialdemokratiska riksdagsgruppen krävde Sten Andersson, som då var socialminster, att vi skulle ge tillbaka de pengar vi tagit ifrån pensionärerna, nu när det gick så bra för svensk ekonomi. Jag trodde inte mina öron, begärde omedelbart ordet och sade att det var det mest korkade inlägg jag någonsin hört. Morgonen därpå frågade jag
När vi ser hur det gick under
84
Jag en bakbänkare
Ekonomisk politik har under ganska många år varit en elitprocess. Jag, som socialdemokratisk riksdagsman och bakbänkare, har inte känt att jag har varit med och utformat den här politiken. Jag har inte haft förutsättningarna över huvud taget att bedöma vad vi skulle göra och vad vi borde göra. Lars Jonungs bok och det här seminariet är naturligtvis viktiga, men diskussionen stannar inom den elit som har utformat politiken, en del som utövande politiker och andra som trendsättare.
Hur skall det kunna bli någonting annat än en elitprocess, hur får man ut kunskapen på bredden? Det enda sätt jag ser är att det utkrävs ansvar. Det är många som har konstaterat i dag att det har gjorts många misstag, men ingen ställs till svars. Jag har anmält kronförsvaret till Konstitutionsutskottet, därför att jag tror att förhör där skulle vara en väldigt bra läroprocess. Inte i första hand för att korsfästa Bengt Dennis och Anne Wibble, utan för att öka kunskapen om vad som händer och sker.
Bo Södersten skrev i en artikel i DN för ett tag sedan att det är utmärkt att vi förändrar reglerna för Riksbanken, men att det inte räcker, vi borde ge experterna makt över fler politikområden. Det ställde till ett väldigt rabalder, men vad var det Bo sagt egentligen? Jo, han hade beskrivit de underliggande, inte klart uttalade, värderingarna i den politiska processen.
Elitens rökfyllda rum
Lars Jonungs svar till
Det är riktigt att stabiliseringspolitiken är en elitprocess i många avseenden. Politiken utformas av en grupp experter i det rökfyllda rummet, the war room. Hur skapar vi då öppenhet och utkräver ansvar? Ett exempel på ökad öppenhet är Riksbankens
85
inflationsrapporter. Finansmarknaderna reagerar efter avregleringen minut för minut på vad politiker gör. Det ger också en ökad öppenhet och vad jag uppfattar som ökad demokrati. Om vi fullständigt avpolitiserar stabiliseringspolitiken kommer vi bort från elitprocessen. Nu tangerar jag det utopiska, men det kanske blir så i framtiden.
Anders Ferm
Tack skall du ha. Det här är en intern diskussion på dalmål bland dalkarlar.
Bo Södersten
I dag är det bara jag som är kvar!
Tillfälligheter och personligheter
Mikael Åsell
Jag är den förste som har anledning att presentera mig i det här namnkunniga auditoriet. Jag heter Mikael Åsell och jobbar på Fi- nansdepartementet. Innan jag började där studerade jag i Oxford. Jag skrev en avhandling om den ekonomiska politikens trovärdighet, och det är mot den bakgrunden som jag vill komma med en kommentar.
86
Jag känner det lite besvärande att jag som den yngste här, med reservation för Jens Henriksson, tycker att perspektivet i den här debatten är alldeles för kort. Det uppstod en liten diskussion kring hur långt tillbaka i tiden man kan sträcka läroprocessen. Lars Jonungs perspektiv är ganska kort och Assar Lindbeck försöker anlägga ett lite längre perspektiv. Han går tillbaka till sjuttiotalet och nämner Lucas och Barro. Han kunde också ha nämnt Sargent, Kydland, Prescott och några andra.
1924 argumenterade Erik Lindahl för normer i den ekonomiska politiken. 1951 tillsattes en riksbankskommitté och 1955, tror jag det var, presenterade kommittén sitt betänkande. En av de centrala slutsatserna var att man behövde en oberoende och självständig riksbank, som skulle agera som garant för det monetära värdet. Men det är först i början av
Läroprocessen blir lång, frågan är om den inte blir lite väl lång. Jag vill inte på något sätt förringa dess värde, men skall man
Anders Ferm
Tack för denna interiör från Finansdepartementets budgetavdelning.
87
Tillbaka till 1898
Lars Jonungs replik till Mikael Åsell
Det är riktigt att Assar Lindbeck har ett kort perspektiv när han talar om Lucas och Barro. Vi bör gå tillbaka till 1898 då Knut Wicksell lanserade sin prisstabiliseringsnorm. Hos Wicksell fanns ett normtänkande långt före den moderna teoriapparaten. I dag är vi tillbaka i nästan samma stabiliseringspolitiska synsätt som dominerade kring det förra sekelskiftet: en norm som drivs av en centralbank självständig från det politiska systemet.
Vårt behov av kaos
Hans Bergström
Jens Henriksson nämnde två exempel på strukturreformer, riksbanksreformen och budgetreformen. Båda ger uttryck för vad man anser sig vara tvungna att göra med hänsyn till EU/EMU, de är exempel på yttre tryck mer än på inre vilja.
När det gäller tolkningen av vad vi gått igenom tror jag annars vi skall vara ödmjuka. Synen på historien tenderar att vara olika i olika ögonblick. Exempelvis såg tolkningen av 1982 års devalvering annorlunda ut efter tre år, efter fyra år, efter tio år och efter femton år. Vi vet inte riktigt hur vi om tio år kommer att se på den period vi just har gått igenom, så dystert som nu eller som det utvalda folkets nödvändiga kaos innan man kommer fram till en ny tolkning av verkligheten.
Hade vi
88
politiker tyckte att ”vi måste bli mer optimistiska om vårt förflutna”.
Detta anknyter också till vad Stig Hadenius sade, att journalisterna
På en debattavdelning i en stor tidning är det alltid roligare att publicera det avvikande än det dominerande. Därför tror jag inte, som Anders Ferm, att röster av någorlunda kvalificerat slag, som för fram en ny idé eller en helt annan verklighetsbild än den dominerande, har några svårigheter att bli publicerade.
Förutsägbara tidningar
Anders Ferm till Hans Bergström
Jag skall inte polemisera mot min gamle kollega Hans Bergström, mina argument var kanske inte av särskilt hög kvalitet. Jag är ändå lite dyster därför att tidningarna i Sverige trots allt är förutsägbara. Det händer aldrig att någon av de borgerliga tidningarna skriver att ”den här borgerliga regeringen är slut, nu vill vi ha en växling vid makten”, de försvarar alltid en borgerlig regering. Och ingen socialdemokratisk tidning skriver någonsin att ”den här socialdemokratiska regeringen är slut, den bör få vila sig”. I England däremot kan Financial Times uppmana sina läsare att rösta på Labour. 1992 sade både regering och opposition, hela det svenska etablissemanget, att ”den här politiken är den riktiga”, och följaktligen sade alla våra snälla tidningar ”den här politiken är den riktiga”, utom då en som, med inte särskilt bra argument hävdade att ”den här politiken är åt helvete”.
89
Nogle afsluttende refleksioner på debatten
Per Callesen
Debatten synes med en udbredt pessimisme at vise en kombination af meget stor utålmodighed og et meget højt makroøkonomisk ambitionsniveau. Lidt polemisk måske er det netop en kombination, der kan føre til hyppige og store omlægninger af den
Hvis pejlemærket for den makroøkonomiske politik er en arbejdsløshed på
Også diskussionen af risikoen for deflation tyder på en stor utålmodighed. Bort set fra Japan har alle
Jeg har undret mig lidt over at så mange ser en stor forskel mellem inflationsmålsætningen og den faste valutakurs. For mig at se er det begge regimer, som sigter mod lav og stabil inflation og som drager konsekvensen af lærdommen om at makropolitikken ikke kan skabe store resultater og at det er strukturpolitikken, der skal skabe den langsigtede vækst.
I Danmark har vi ført fastkurspolitik i 17 år, har haft gode erfaringer og mener fint det kan håndteres med åbne kapitalmarkeder. Ikke at fast valutakurs nødvendigvis ville være det rigtige valg i Sverige – de historiske forudsætninger har være forskellige. Jeg siger blot at begge dele kan virke og at begge dele bør stabilisere den makroøkonomiske politik.
90
Der er selv sagt også vigtige forskelle. En af dem er at den faste valutakurs nok stiller større krav til finanspolitik og strukturpolitik end inflationsmålsætningen. Det kortsigtede pres på finanspolitikken for at bidrage til stabil økonomisk udvikling forsvinder lidt, når opgaven så entydigt kan klares af rentepolitikken. Med fast valutakurs kan der komme forstyrrelser i den økonomiske udvikling, hvor presset på valutaen kræver en anden rentepolitik end den der er ønskelig af hensyn til den makroøkonomiske udvikling. Det kræver en mere aktiv finanspolitik med risiko for at der skal træffes flere upopulære beslutninger, men måske også med mulighed for at udnytte opgangsperioder bedre til konsolidering af de offentlige finanser.
I mange af debatindlæggene tilægges den offentlige sektors størrelse en usædvanlig stor vægt med (negativ) betydning for strukturpolitikken. Det er rigtigt at Holland har nedbragt den offentlige sektors størrelse igennem en længere årrække og brugt gevinsterne for de offentlige finanser til lavere skatter og til at ”smøre” en tilbageholdende lønudvikling.
Det har vi omvendt ikke gjort meget ud af i Danmark og jeg vil ikke afvise at vi kunne været nået endnu længere, hvis vi havde gjort det. På den anden side synes jeg erfaringerne viser at det er nok så vigtigt – nok vigtigere – hvordan de offentlige udgifter og indtægter er sammensat. Om den offentlige sektor fungerer effektivt, hvordan vilkårene for den private sektor reguleres og om skattesystemet er indrettet med rimeligt lave skatteprocent på en bred base eller høje skattesatser og store forvridninger i et system med mange skattehuller og undtagelser.
91
Slutord
Lars Jonung
Vad har jag lärt mig av detta symposium? För det första att det borde ha ägt rum innan jag skrev rapporten. Om jag får skriva om rapporten på engelska kan jag möjligtvis korrigera utifrån dagens kommentarer. Tillväxtproblem och strukturfrågor dyker upp hela tiden. Många tycks dra slutsatsen att nu är vi färdiga med makropolitiken. Vi har en självständig riksbank, ett prisstabiliseringsmål och utgiftsramar. Nu flyttas fokus från efterfrågepolitik till utbudspolitik.
En annan slutsats jag drar är att jag starkare borde betonat den osäkerhet politiker känner vid en kris. Man vacklar fram i dimman på slagfältet och vet inte vem som är vän eller fiende. Hans Tson Söderström gav mig ett tips i pausen om att nästa projekt vore att granska de alternativa politikförslag som fanns vid varje krisögonblick, lades åt sidan och försvann ur historien. Hur kunde det ha blivit? Det kan bli uppslaget till en framtida
Flera kommentarer går ut på att det är trivialt att konstatera att politiker lär sig i en läroprocess. Men poängen ligger i de slutsatser jag drar kring läroprocessens karaktär. Ser vi på politiker och deras beteende ur ett lärandeperspektiv så kommer vi fram till att de lär sig med utgångspunkt från den senaste krisen, att de lär sig att inte göra om de gamla misstagen, att de undviker viss typ av information, bland annat rörande utländska erfarenheter, att de skalar bort en rad fenomen och att de binder sig hårt vid en lösning. Det är rationellt att göra så i en osäker värld. Politiker och ekonomer ser bakåt för att få struktur på en komplicerad verklighet. Detta är den centrala slutsatsen i rapporten.
Slutligen vill jag tacka alla, ESO:s sekretariat som har tillåtit mig hur många omskrivningar som helst samt Pernilla Ström. Hon har vunnit tre italienska vinflaskor för den klatschiga titeln Med backspegeln som kompass vilket visar att det behövdes en journalist för att sätta extra touche på dagens
92
Tack
Anna Hedborg
Det har varit en trevlig förmiddag. Det har varit roligt att ha med så många deltagare som har varit med och format den process vi har diskuterat. Jag tror att en reflektion man kan göra är att alla som har yttrat sig för sig själva har haft ”starkt formativa processer i processen”. Man kan väl möjligen också säga att det ridits en och annan käpphäst genom rummet, men det har ändå känts som om många har känt sig lockade av att pröva sina motiv och argument. Det tycker jag i sig själv är uppmuntrande när man talar om lärande, för det är nog en grundläggande förutsättning för äkta och djupt reflekterat lärande. I den genren, kring lärande, tycker jag att Lars Jonung har lärt ut någonting viktigt, nämligen att det finns en väldig risk för att lärandet blir för kortsiktigt. Jag tror att det är en viktig sak som det här seminariet har lärt oss om lärande och det känns som ett mycket gott skäl för ett
Tack Lars, för själva boken som kom till slut. Tack Anders, för en bra taktpinne och tack alla deltagare för en trevlig förmiddag.
93
Bilaga Deltagarförteckning
Agrell, Wilhelm Malmö högskola
Andersson, Krister | SEB |
Anell, Barbro | Umeå universitet och ESO |
Ausinsch, Helena | Finansdepartementet |
Backteman, Elisabeth | Finansdepartementet |
Berggren, Niclas | |
Bergström, Fredrik | HUI |
Bergström, Paul | SEB |
Bergström, Villy | Riksbanken |
Callesen, Per | Danska Finansministeriet och ESO |
Clapham, Eric | Handelshögskolan i Stockholm |
Carlsson, Birgitta | SEKO |
Dahl, |
|
Danielsson, Peter | Finansdepartementet |
Davidsson, Sune | Riksdagen |
Demker, Marie | Göteborgs universitet |
Dennis, Bengt | f.d. riksbankschef |
Dillén, Mats | Finansdepartementet |
Ek, Lena | Riksdagen |
Elfvingsson, Pär | Finansutskottet |
Elger, Max | Finansdepartementet |
Ellström, Kjell | Finansdepartementet |
Englund, Rolf | IntCom |
Englund, SvanteJordbruksdepartementet | |
Ericson, |
ESO |
Feldt, |
f.d. finansminister |
Ferm, Anders | Ambassadör |
Frank, Niklas | Finansdepartementet |
94 | |
Franzén, Per | Finansdepartementet |
Gaunitz, Peter | Finansdepartementet |
Gennser, MargitRiksdagen | |
Hadenius, Stig | Stockholms universitet |
Hagman, Lena | Industriförbundet |
Hansson, Ingemar | Finansdepartementet |
Hasselberg, Ylva | Uppsala universitet |
Hedborg, Anna | ESO |
Hedfors, Per | SEB Merchant Banking |
Heikensten, Lars | Riksbanken |
Henningsson, Annika | Amerikanska ambassaden i Stockholm |
Henriksson, Jens | Finansdepartementet |
Henriksson, Rolf | Stockholms universitet |
Hermanrud, Karin | Finansdepartementet |
Hessius, KerstinRiksbanken | |
Hörngren, Lars | Riksgäldskontoret |
Iremark, Ingrid | Statsrådsberedningen |
Jakobsson, Ulf | IUI |
Johansson, Sten | FIEF |
Jonsson, Bo | ESV |
Jonung, Lars | Handelshögskolan i Stockholm |
Joyce, Patrick | Statskontoret |
Järliden, |
LO |
Kallin, Micael | TV4 |
Karlsson, Eril | |
Karlsson, Nils | |
Kärnekull, Erik | Mandator AB |
Lagergren, Per | Riksdagen |
Lemne, |
Stockholms universitet |
95
Lemne, Marja | ESO |
Lindbeck, Assar | Stockholms universitet |
Lindblom, Martin | |
Lindhé, Jesper | Riksbanken |
Lindroth, Carina | ESO |
Lindvall, Johannes | Göteborgs universitet |
Malm, Stig | f.d. |
Mannervik, Ylva | Finansdepartementet |
Mattson, Ingvar | Finansutskottet |
Molvin, Lennart | Active Biotech |
Mundebo, Ingemar | f.d. finansminister |
Nielsen, Michael | |
Lund | Danska finansministeriet |
Niklasson, Lars | SACO |
Nilsson, Ove | Finansutskottet |
Nordström, Thomas | Finansdepartementet |
Norgren, Claes | Finansinspektionen |
Norlin, Jonas | Finansdepartementet |
Norling, Danne | Skattebetalarnas förening |
Palme, Mårten | Handelshögskolan i Stockholm |
Persson, Göran | Statsminister |
Pålsson, Roland | Arbetet/Nyheterna Malmö |
Pålsson, Thomas | Statskontoret |
Rapp, Linda | Finansdepartementet |
Rinder, Daniel | Finansdepartementet |
Ringqvist, | |
Margareta | Statskontoret |
Ruin, Olof | Stockholms universitet |
Rytter, |
Riksdagen |
Schein, Harry | |
Schück, Johan | DN |
96 | |
Sefastsson, Trond | TV |
Sohlman, Michael | Nobelstiftelsen |
Ström, Pernilla | Öhmans Fondkommission |
Svanberg, Lena | ESO |
Södersten, Bo | Internationella handelshögskolan, |
Jönköping | |
Söderström, Hans Tson SNS | |
Uddhammar, Emil | |
Wadman, Mats | Näringsdepartementet |
Westerberg, Sten | Maizels, Westerberg & Co |
Westerlund, Lena | Finansdepartementet |
Westin, Hans A. | |
Wiklund, Fredrik | Finansdepartementet |
Wohlin, Lars | f.d. riksbankschef |
Zönnerholm, Sverker | Finansdepartementet |
Åsell, Mikael | Finansdepartementet |
Öhrn, Gunnar | Dagens Industri |
97
Förteckning över ESO:s rapporter
Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) är en kommitté (B 1981:03) under Finansdepartementet.
I
1982
Perspektiv på besparingspolitiken (Ds B 1982:3) Inkomstfördelningseffekter av livsmedelssubventioner (Ds B 1982:7) Perspektiv på budgetunderskottet, del 1. Budgetunderskottens teori
och politik.Statens budgetfinansiering och penningpolitiken (Ds B 1982:9)
Offentliga tjänster på
(Ds B 1982:11)
1983
Staten och kommunernas expansion – några olika styrmedel (Ds Fi 1983:3)
Enhetligt barnstöd? (Ds Fi 1983:6)
Perspektiv på budgetunderskottet, del 2. Fördelningseffekter av budgetunderskott. Hushållsekonomi och budgetunderskott (Ds Fi 1983:7)
Minskad produktivitet i offentlig sektor – en studie av PRV(Ds Fi 1983:18)
Driver subventioner upp kostnader? – prisbildningseffekter av statligt stöd (Ds Fi 1983:19)
Administrationskostnader för några transfereringar (Ds Fi 1983:22) Generellt statsbidrag till kommuner – modellskisser (Ds Fi 1983:26) Produktivitet i privat och offentlig tandvård (Ds Fi 1983:27)
Perspektiv på budgetunderskottet, del 3. Budgetunderskott, portföljval och tillgångsmarknader. Modellsimuleringar av offentliga besparingar m.m. (Ds Fi 1983:29)
Fördelningseffekter av kommunal barnomsorg (Ds Fi 1983:30) Administrationskostnader för våra skatter (Ds Fi 1983:32)
1984
Vem utnyttjar den offentliga sektorns tjänster? (Ds Fi 1984:2)
Perspektiv på budgetunderskottet, del 4. Budgetunderskott, utlandsupplåning och framtida konsumtionsmöjligheter. Budgetunderskott, efterfrågan och inflation (Ds Fi 1984:3)
Konstitutionella begränsningar i riksdagens finansmakt – behov och tänkbara utformningar (Ds Fi 1984:7)
Är subventioner effektiva? (Ds Fi 1984:8)
Marginella expansionsstöd – ekonomiska och administrativa effekter (Ds Fi 1984:12)
Transfereringar och inkomstskatt samt hushållens materiella standard
(Ds Fi 1984:17)
Parlamentet och statsutgifterna – hur finansmakten utövas i nio länder
98
(Ds Fi 1984:18)
Återkommande kostnads- och prestationsjämförelser – en metod att främja effektiviteten i offentlig tjänsteproduktion (Ds Fi 1984:19)
1985
Statsskuldräntorna och ekonomin – effekter på inkomst- och förmögenhetsfördelningen samt på den samlade efterfrågan i samhället (Ds Fi 1985:2)
Transfereringar mellan den förvärvsarbetande och den äldre generationen
(Ds Fi 1985:5)
Frivilligorganisationer – alternativ till den offentliga sektorn? (Ds Fi 1985:6)
Organisationer på gränsen mellan privat och offentlig sektor – förstudie (Ds Fi 1985:7)
(Ds Fi 1985:9)
Skatter och arbetsutbud (Ds Fi 1985:10)
Sociala avgifter – problem och möjligheter inom färdtjänst och hemtjänst
(Ds Fi 1985:11)
Egen regi eller entreprenad i kommunal verksamhet – möjligheter, problem och erfarenheter (Ds Fi 1985:12)
1986
Samhällsekonomiskt beslutsunderlag – en hjälp att fatta beslut (Ds Fi 1986:2)
Effektivare sjukvård genom bättre ekonomistyrning (Ds Fi 1986:3) Effekter av statsbidrag till kommuner (Ds Fi 1986:7) Byråkratiseringstendenser i Sverige (Ds Fi 1986:8)
Svensk inkomstfördelning i internationell jämförelse (Ds Fi 1986:12)
Offentliga tjänster – sökarljus mot produktivitet och användare
(Ds Fi 1986:13)
Kostnader och resultat i grundskolan – en jämförelse av kommuner (Ds Fi 1986:14)
Regleringar och teknisk utveckling (Ds Fi 1986:15)
Socialbidrag. Bidragsmottagarna: antal och inkomster. Socialbidragen i bidragssystemet (Ds Fi 1986:16)
Offentliga utgifter och sysselsättning (Ds Fi 1986:29)
1987
Att leva på avgifter – vad innebär en övergång till avgiftsfinansiering? (Ds Fi 1987:2)
99
Vägar ut ur jordbruksprisregleringen – några idéskisser (Ds Fi 1987:4)
Kvalitetsutvecklingen inom den kommunala äldreomsorgen 1970 - 1980
(Ds Fi 1987:6)
Produktkostnader för offentliga tjänster – med tillämpningar på kulturområdet
(Ds Fi 1987:10)
Integrering av sjukvård och sjukförsäkring (Ds Fi 1987:11)
1988
Kvalitetsutvecklingen inom den kommunala barnomsorgen (Ds 1988:1)
Från patriark till part – spelregler och lönepolitik för staten som arbetsgivare (Ds 1988:4)
Produktivitetsutvecklingen i kommunal barnomsorg
Hur stor blev tvåprocentaren? Erfarenheter från en besparingsteknik (Ds 1988:34)
Effektiv realkapitalanvändning i kommuner och landsting (Ds 1988:51) Alternativ i jordbrukspolitiken (Ds 1988:54)
Kvalitet och kostnader i offentlig tjänsteproduktion (Ds 1988:60)
Vad kan vi lära av grannen? Det svenska pensionssystemet i nordisk belysning
(Ds 1988:68)
1989
Hur man mäter sjukvård – exempel på kvalitets- och effektivitetsmätning (Ds 1989:4)
Lönestrukturen och den "dubbla obalansen" – en empirisk studie av löneskillnader mellan privat och offentlig sektor (Ds 1989:8)
Statsbidrag till kommuner: allt på en check eller lite av varje?
En jämförelse mellan Norge och Sverige (Ds 1989:26)
Produktivitetsmätning av folkbibliotekens utlåningsverksamhet (Ds 1989:42)
Bostadsstödet – alternativ och konsekvenser (Ds 1989:47) Kommunal förmögenhetsförvaltning i förändring: citykommunerna
Stockholm, Göteborg och Malmö (Ds 1989:56)
Hur ska vi få råd att bli gamla? (Ds 1989:59) Arbetsmarknadsförsäkringar (Ds 1989:68)
1990
Bostadskarriären som förmögenhetsmaskin (Ds 1990:29) Skola? Förskola? Barnskola! (Ds 1990:31)
Statens dolda kapital. Aktivt ägande: exemplet Vattenfall (Ds 1990:36) Sjukvårdskostnader i framtiden – vad betyder åldersfaktorn? (Ds 1990:39)
Läkemedelsförmånen (Ds 1990:81)
100
1991
Målstyrning och resultatuppföljning i offentlig förvaltning (Ds 1991:19) Metoder i forskning om produktivitet och effektivitet med tillämpningar på
offentlig sektor (Ds 1991:20)
Vad kostar det? Prislista för statliga tjänster (Ds 1991:26)
Det framtida pensionssystemet – två alternativ (Ds 1991:27) Skogspolitik för ett nytt sekel (Ds 1993:31)
Prestationsbaserad ersättning i hälso- och sjukvården – vad blir effekterna? (Ds 1991:49)
Ostyriga projekt – att styra och avstyra stora kommunala satsningar (Ds 1991:50)
Marginaleffekter och tröskeleffekter – barnfamiljerna och barnomsorgen
(Ds 1991:66)
SJ, Televerket och Posten – bättre som bolag? (Ds 1991:77)
1992
Skatteförmåner och särregler i inkomst- och mervärdeskatten (Ds 1992:6) Frihandeln ett hot mot miljöpolitiken – eller tvärtom? (Ds 1992:12)
Växthuseffekten – slutsatser för
Fattigdomsfällor (Ds 1992:25)
Vad vill vi med socialförsäkringarna? (Ds 1992:26) Statliga bidrag – motiv, kostnader, effekter? (Ds 1992:46)
Hur bra är vi? Den svenska arbetskraftens kompetens i internationell belysning
(Ds 1992:83)
Slutbudsmetoden – ett sätt att lösa tvister på arbetsmarknaden utan konflikt
(Ds 1992:88)
Kommunerna som företagsägare – aktiv koncernledning i kommunal regi
(Ds 1992:111)
Press och ekonomisk politik – tre fallstudier (Ds 1992:124)
Statsskulden och budgetprocessen (Ds 1992:126)
1993
Presstödets effekter – en utvärdering (Ds 1993:20)
Hur välja rätt investeringar i transportinfrastrukturen? (Ds 1993:22)
Lönar sig förebyggande åtgärder? Exempel från hälso- och sjukvården och trafiken (Ds 1993:37)
Social Security in Sweden and Other European Countries – Three Essays (Ds 1993:51)
Idrott åt alla? – Kartläggning och analys av idrottsstödet (Ds 1993:58)
1994
Att rädda liv – Kostnader och effekter (Ds 1994:14)
Varför kulturstöd? – Ekonomisk teori och svensk verklighet (Ds 1994:16)
101
Kvalitets- och produktivitetsutvecklingen i sjukvården 1960 - 1992
(Ds 1994:22)
Kvalitet och produktivitet – Teori och metod för kvalitetsjusterade produktivitetsmått (Ds 1994:23)
Den offentliga sektorns produktivitetsutveckling
Det offentliga stödet till partierna – Inriktning och omfattning (Ds 1994:31) Den svenska insolvensrätten – Några förslag till förbättringar inom
konkurshanteringen m.m. (Ds 1994:37)
Budgetunderskott och statsskuld – Hur farliga är de? (Ds 1994:38) Bensinskatteförändringars effekter (Ds 1994:55)
Skolans kostnader, effektivitet och resultat – En branschstudie (Ds 1994:56) Den offentliga sektorns produktivitetsutveckling 1980 - 1992. Bilagor
(Ds 1994:71)
Valfrihet inom skolan – Konsekvenser för kostnader, resultat och segregation (Ds 1994:72)
En Social Försäkring (Ds 1994:81) Fördelningseffekter av offentliga tjänster (Ds 1994:86)
Nettokostnader för transfereringar i Sverige och några andra länder
(Ds 1994:133)
Skatter och socialförsäkringar över livscykeln – En simuleringsmodell (Ds 1994:135)
En effektiv försvarspolitik? – Fredsvinst, beredskap och återtagning (Ds 1994:138)
1995
Försvarets kostnader och produktivitet (Ds 1995:10) Företagsstödet – Vad kostar det egentligen? (Ds 1995:14)
Hushållning med knappa naturresurser – Exemplen allemansrätten, fjällen och skotertrafik i naturen (Ds 1995:15)
Vad blev det av de enskilda alternativen? En kartläggning av verksamheten inom skolan, vården och omsorgen (Ds 1995:25)
Kostnader, produktivitet och måluppfyllelse för Sveriges Television AB
(Ds 1995:31)
Hushållning med knappa naturresurser – Exemplet sportfiske (Ds 1995:47) Invandring, sysselsättning och ekonomiska effekter (Ds 1995:68) Generationsräkenskaper (Ds 1995:70)
Kapitalets rörlighet – Den svenska skatte- och utgiftsstrukturen i ett integrerat Europa (Ds 1995:74)
1996
Hur effektivt är EU:s stöd till forskning och utveckling? –
En principdiskussion (Ds 1996:8)
Reglering som spel – Universiteten som förebild för offentliga sektorn?
(Ds 1996:18)
Nästa steg i telepolitiken (Ds 1996:29)
Kan myndigheter utvärdera sig själva? (Ds 1996:36)
Novemberrevolutionen – Om rationalitet och makt i beslutet att avreglera
102
kreditmarknaden 1985 (Ds 1996:37)
Samhällets stöd till barnfamiljerna i Europa (Ds 1996:49) Kommunerna och decentraliseringen – Tre fallstudier (Ds 1996:68)
1997
Jordbruksstödet – efter Sveriges
Egenföretagande och manna från himlen (Ds 1997:71) Lönar sig arbete? (Ds 1997:73)
Ramar, regler, resultat - vem bestämmer över statens budget (Ds 1997:79)
Fisk och Fusk - Mål, medel och makt i fiskeripolitiken (Ds 1997:81)
1998
Vad kostar en ren? En ekonomisk och politisk analys (Ds 1998:8) Kommuner Kan! Kanske !- Om kommunal välfärd i framtiden (Ds 1998:15) Arbetsförmedlingarna - Mål och drivkrafter (Ds 1998:16)
Att se till eller titta på - om tillsynen inom miljöområdet (Ds 1998:50)
Regeringskansliet inför
Kommittéerna och Bofinken - Kan en kommitté se ut hur som helst? (Ds 1998:57)
Staten och bolagskapitalet - om aktiv styrning av statliga bolag (Ds 1998:64)
1999
Med backspegeln som kompass - om stabiliseringspolitiken som läroprocess (Ds 1999:9)