Dir. 1999:63
Beslut vid regeringssammanträde den 23 juni 1999.
Formerna för att på ett effektivt och rationellt sätt kunna möta ett bredare spektrum av hot och risker måste utvecklas.
En särskild utredare skall analysera och lämna förslag till principer för att åstadkomma en förbättrad helhetssyn när det gäller planeringen för civilt försvar och beredskapen mot svåra påfrestningar på samhället i fred.
I uppdraget ingår att ta ställning till om nuvarande funktionsindelning, myndighetsuppgifter och samordningssystem behöver ändras.
Riksdagens beslut år 1995 och 1996 om säkerhets- och försvarspolitiken innebar en utvidgad syn på samhällets hantering av hot och risker. Det framhölls i besluten att samhällets resurser för dessa ändamål skall användas så effektivt som möjligt och att hanteringen av skilda hot och risker därför skall präglas av en helhetssyn.
Resurser som avdelats för mer traditionella säkerhetspolitiska hotsituationer skall nu kunna utnyttjas för att komplettera samhällets resurser i övrigt för att hantera hot, risker och svåra påfrestningar.
Totalförsvarsresurserna skall mot bakgrund av detta utformas så att de även kan användas vid internationella fredsfrämjande och humanitära insatser och för att stärka samhällets förmåga att förebygga och hantera svåra påfrestningar på samhället i fred.
Mot bakgrund av det vidgade säkerhetsbegreppet beslutade vidare riksdagen våren 1997 om den ambition som skall gälla för beredskapen mot svåra påfrestningar på samhället i fred.
Det vidgade säkerhetsbegreppet, som inkluderar icke-militära hot och risker, medför att det är svårt att i dag dra en skarp gräns mellan vad som i traditionell mening är säkerhetspolitiska hot och vad som är risker i fredssamhället.
Nuvarande planering inom civilt försvar och när det gäller beredskapen mot svåra påfrestningar på samhället i fred.
Totalförsvar är, enligt lagen (1992:1403) om totalförsvar och höjd beredskap, den verksamhet som behövs för att förbereda Sverige för krig. Under högsta beredskap är totalförsvaret all samhällsverksamhet som då skall bedrivas.
Totalförsvaret består av militär verksamhet (militärt försvar)
och av civil verksamhet (civilt försvar). Civilt försvar är således inte en organisation utan en verksamhet som flera aktörer genomför. Det civila försvarets förmåga grundas främst på samhällets inneboende stabilitet och flexibilitet inför skilda slag av störningar. Denna basförmåga kompletteras genom planeringen för det civila försvaret med de särskilda beredskapsåtgärder som vidtas med utgångspunkt i krav som ställs vid i första hand ett väpnat angrepp. I krig utgör det omställda fredstida samhället civilt försvar.
En viktig grund för planeringen inom det civila försvaret är den s.k. ansvarsprincipen som innebär att den som har ansvar för en verksamhet i fred även skall ha det i krig.
Med utgångspunkt i ansvarsprincipen har statsmakterna sedan mitten av 1980-talet för planeringsändamål delat in samhället i funktioner. Funktionerna, som för närvarande är 18 till antalet, är samhällsektorer som i krig är av särskild betydelse för totalförsvaret. För varje funktion finns en funktionsansvarig myndighet som har till uppgift att samordna planeringen inom funktionen. Ett antal myndigheter har uppgifter i en eller flera funktioner enligt vad som framgår av beredskapsförordningen (1993:242).
Överstyrelsen för civil beredskap har till främsta uppgift att leda och samordna det civila försvarets beredskapsförberedelser vid de funktionsansvariga respektive områdesansvariga myndigheterna. Inom Regeringskansliet har Försvarsdepartementet ett samordnande ansvar för totalförsvarsfrågor.
Sedan 1987 års försvarsbeslut används en s.k. ekonomisk planeringsram som ett styr- och avvägningsinstrument. Den ekonomiska planeringsramen, som för närvarande uppgår till ca 2,4 miljarder kronor per år, omfattar främst investeringar för beredskapsändamål som bedöms så viktiga att de skall finansieras med särskilda medel över statsbudgeten. I nuläget ingår 10 av de 18 funktionerna i den ekonomiska ramen. Övriga beredskapsåtgärder, främst planering, finansieras inom ramen för de ordinarie myndighetsanslagen.
De skilda verksamheterna inom det civila försvaret är i flera fall starkt inbördes beroende. De har också i olika grad ett samband med det militära försvaret.
Beroendeförhållandena mellan verksamheterna för det civila försvaret medför att det inte är meningsfullt att ta ställning till inriktningen av de olika verksamheterna var för sig. Mot bakgrund av detta angav regeringen i 1996 års försvarsbeslut (prop. 1996/97:4)
att en samlad bedömning även fortsättningsvis måste göras och att den ekonomiska planeringsramen skall användas vid avvägningen av vilka resurser som skall satsas på skilda ändamål. Regeringen angav vidare att planeringsramens betydelse som avvägningsinstrument kan utvecklas.
Enligt försvarsbeslutet bör vidare planeringsramen för det civila försvaret ha ett sådant innehåll och en sådan struktur att avvägningar skall kunna möjliggöras mellan det civila försvarets huvuduppgifter, mellan olika funktioner samt mellan skilda behov inom funktionerna.
Ramen bör därför bl.a. omfatta så stor del som möjligt av de totala resurser som står till förfogande för civilt försvar. Ramen bör vidare endast omfatta resurser som är avsedda för beredskapsändamål.
Allt civilt försvar är starkt beroende av i vilken utsträckning det fredstida samhället har en inbyggd uthållighet och förmåga till omställning. Ett sårbart samhälle kräver mer långtgående och omfattande beredskapsförberedelser än ett samhälle som präglas av robusthet och flexibilitet.
De senaste årens samhällsutveckling har inneburit en ökad användning och därmed även beroende av sårbara tekniska infrastruktursystem såsom elförsörjning, telekommunikationer och informationsförsörjning.
Beroendeförhållanderna gör att svåra störningar på ett område snabbt kan medföra allvarliga konsekvenser för samhällets funktionsförmåga. Nämnda områden kan därmed även i stor utsträckning bedömas vara gränssättande för det civila försvarets och därmed totalförsvarets förmåga.
I proposition Förändrad omvärld - omdanat försvar
(1998/99:74) redovisar regeringen även sin syn på utvecklingen av informationsteknik och dess påverkan på samhällets sårbarhet. Mängden information ökar i samhället och information i olika former kan förmedlas snabbare och till en allt större grupp mottagare. Samtidigt som systemen utvecklas och förbättras blir de allt mer sammansatta. Beroendet av IT-system gör att många vitala samhällsfunktioner har svårigheter att lösa sina uppgifter om datasystem slås ut.
Det finns i många fall både förmåga och vilja att på illegal väg få tillgång till informationssystem för att därmed kunna förvränga eller förstöra viktig information. Detta kan vara en del i en krigsaktivitet men det kan också vara ett medel som utnyttjas av grupper eller enskilda aktörer i annat syfte.
Informationskrigföring bedöms potentiellt vara en viktig metod för att försöka påverka ett lands lednings- och informationssystem.
Mot bakgrund av det vidgade säkerhetsbegreppet anges i 1996 års försvarsbeslut att totalförsvarets resurser skall utformas för att även kunna användas vid internationella fredsfrämjande och humanitära insatser och för att kunna stärka samhällets förmåga att förebygga och hantera svåra påfrestningar på samhället i fred. Med totalförsvarsresurser avses alla de resurser som finns inom totalförsvarsverksamheten.
Det kan vara fråga om både materiel och personal.
Investeringar som görs i infrastruktursystem som elförsörjning och telekommunikationer är av särskilt stor betydelse för beredskapen mot svåra fredstida påfrestningar. Likaså har den utbildnings- och övningsverksamhet som bedrivs för det civila försvaret allmänt positiva effekter för beredskapen mot svåra fredstida påfrestningar.
I de s.k. operativa anvisningar som regeringen beslutade om i december 1996 förtydligas användningen av det civila försvaret genom att kravet på beredskapsförmåga relateras till olika tidsperspektiv.
Det civila försvarets skall ha en omedelbar förmåga att stödja samhället vid en svår fredstida påfrestning och vid ett begränsat väpnat angrepp i nuvarande omvärldsläge. Vidare skall en förmåga finnas att bidra till internationella insatser. Efter en period av anpassning skall samhället ha en förmågan att möta ett väpnat angrepp.
Regeringen har i proposition Förändrad omvärld -
omdanat försvar (prop.1998/99:74) redovisat en bedömning av den säkerhetspolitiska utvecklingen sedan år 1996 och redogjort för vilka konsekvenser utvecklingen haft för totalförsvarets beredskap, omfattning, utveckling och förnyelse.
Av propositionen framgår att regeringen inte anser att det finns någon risk för invasion syftande till ockupation av Sverige under den närmaste tioårsperioden, förutsatt att Sverige har en grundläggande förmåga till försvar.
Vad avser förmågan till anpassning anger regeringen i prop. 1998/99:74 att det civila försvaret på kort sikt (enstaka år) skall kunna utveckla en sådan förmåga hos viktiga samhällsfunktioner att samhället kan motstå mer omfattande insatser av fjärrstridsmedel och begränsade luftrörliga insatsstyrkor. Det civila försvaret skall kunna bidra till den samlade förmågan att på medellång sikt (inom fem år) kunna möta ett väpnat angrepp som innebär mer omfattande militära operationer och att på lång sikt (mer än tio år)
kunna möta flera olika typer av väpnade angrepp.
Överstyrelsen för civil beredskap har på regeringens uppdrag den 19 maj 1999 redovisat förslag till utformning av ledningsstrukturen för övergripande områdesledning (geografisk) inom det civila försvaret.
Utgångspunkt för redovisningen är en reduktion till en regional ledningsnivå. Av Överstyrelsens rapport framgår vilka av civilbefälhavarnas nuvarande uppgifter som behöver lösas även fortsättningsvis och hur dessa bör fördelas på central nivå respektive länsnivå.
Redovisat förslag är ett första steg i utformningen av en ny ledningsstruktur för det civila försvaret.
Mot bakgrund av bl.a. det vidgade säkerhetsbegreppet beslutade riksdagen våren 1997 om en ambition för beredskapen mot svåra fredstida påfrestningar.
Enligt propositionen är det för följande områden särskilt viktigt med en god beredskap.
* Nedfall av radioaktiva ämnen
* Svåra störningar i viktiga infrastruktursystem
- Elförsörjning
- Telekommuniktioner
- Hälso- och sjukvårdens el- och vattenförsörjning
- Försörjning med vatten
- Radio och TV
* Översvämningar och dammbrott
* Massflykt av asyl- och hjälpsökande till Sverige
* Allvarlig smitta
* Terrorism
* Kemikalieolyckor och utsläpp av farliga ämnen
till sjöss m.m.
* Säkerhet i samhällsviktiga datasystem
Regeringen har i skrivelse till riksdagen i december 1998 (skr. 1998/99:33) anmält att området Hälso-
och sjukvårdens el- och vattenförsörjning bör utgå och att Säkerhet i samhällsviktiga datasystem i fortsättningen bör benämnas IT-säkerhet.
Regeringen har också i nämnda skrivelse redovisat regeringens uppfattning om synen på begreppet svåra påfrestningar på samhället i fred.
I skrivelsen finns en redogörelse för övervägandena och förslagen i rapporten (Ds 1998:32) Skyldigheter och befogenheter vid svåra påfrestningar på samhället i fred. Enligt rapporten utgör en svår påfrestning inte en enskild händelse i sig, exempelvis en olycka, ett sabotage osv. utan är ett tillstånd som kan uppstå när en eller flera händelser utvecklar sig eller eskalerar till att omfatta flera delar av samhället. Tillståndet är av en sådan omfattning att det uppstår allvarliga störningar i viktiga samhällsfunktioner eller att det hotar grundläggande värden av olika slag i samhället och kräver att insatser från flera olika myndigheter och organ samordnas för att kunna hantera situationer och därmed begränsa konsekvenserna.
Svåra påfrestningar kan enligt rapporten sägas utgöra olika slag av extrema situationer med låg sannolikhet som skiljer sig åt i sak. De områden som anges i propositionen 1996/97:11 om beredskapen mot svåra påfrestningar på samhället i fred är exempel på inom vilka områden sådana situationer kan uppstå. Exemplifieringen är givetvis inte heltäckande men tillsammans täcker områdena ett brett spektrum av möjliga händelser. Enligt rapporten är det inte möjligt eller ens önskvärt att, i generella termer, dra en skarp gräns mellan vad som är en händelse som kan innebära svåra påfrestningar på samhället i fred och vad som inte är det. Eftersom samhället skall ha en beredskap och förmåga att hantera alla typer av händelser i fred är det sålunda inte heller nödvändigt att definiera en sådan generell gräns.
Regeringen angav i skrivelsen att regeringen i allt väsentligt inte hade något att invända mot vad som redovisats i rapporten. Försvarsutskottet delade regeringens bedömning (bet. 1998/99:FöU3).
Planeringen mot svåra påfrestningar är inte en del av totalförsvarsplaneringen utan genomförs inom ramen för berörda departements och myndigheters reguljära planering. Enligt 1996 års totalförsvarsbeslut skall emellertid, som ovan nämnts, totalförsvarsresurserna kunna användas för att stödja samhället vid svåra fredstida påfrestningar. Någon samordnande myndighet för beredskap mot fredstida påfrestningar är inte utsedd. Inom Regeringskansliet har Försvarsdepartementet ett samordnande ansvar.
Beredskapen mot svåra påfrestningar på samhället i fred kan karaktäriseras som ett system som syftar till att kunna bedöma samhällets förmåga att förebygga och hantera extrema fredstida situationer samt att vid behov kunna vidta åtgärder för att förbättra denna förmåga.
Planeringen i fråga om förebyggande åtgärder genomförs av sektorsansvariga myndigheter medan förberedelser för krishantering sker hos både sektorsansvariga myndigheter och geografiskt områdesansvariga myndigheter.
För finansieringen av åtgärder mot svåra påfrestningar på samhället i fred finns inte någon särskild ekonomisk ram avsatt. Finansieringen av åtgärder sker inom ramen för berörda myndigheters ordinarie förvaltningsanslag.
I utredningen Skyldigheter och befogenheter vid svåra påfrestningar på samhället i fred (Ds 1998:32)
föreslås en sektorsvis genomgång av författningsregleringen inom de områden som kan bli berörda vid en svår påfrestning på samhället. Regeringen beslutade den 4 mars 1999 att berörda departement skall genomföra sektorsvisa genomgångar av behovet av åtgärder och en översyn av författningsreglering m.m. inom de områden som kan bli berörda vid även en svår påfrestning på samhället i fred.
En central del i 1996 års totalförsvarsbeslut är som ovan nämnts att en helhetssyn skall prägla samhällets satsningar och åtgärder för att förebygga och hantera hot och risker i såväl fred som krig.
Vidare angavs att det är väsentligt att de samordningsvinster som bör följa av tillämpningen av en helhetssyn verkligen uppnås.
Det civila försvarets förmåga vid ett väpnat angrepp kan sägas utgöra summan av
- samhällets ständigt prövade förmåga vid och beredskap mot fredstida normala störningar,
- samhällets sällan prövade förmåga vid och beredskap mot fredstida allvarliga störningar eller svåra påfrestningar samt
- samhällets relativt omfattande kompletterande åtgärder för de specifika krav som ett krig ställer.
På en skala av olika tänkbara hot mot samhället kan förmågan att klara mer vardagliga olyckor och störningar anses utgöra samhällets basförmåga. Denna basförmåga kompletteras genom det civila försvarets planering av åtgärder för den mest extrema situationen, nämligen krig. Beredskapen mot mellanliggande situationer, dvs. svåra påfrestningar på samhället i fred, grundas på resurser "underifrån" genom basförmågan mot normala störningar och på resurser "ovanifrån"
genom de kompletterande beredskapsåtgärderna för ett krig. Endast inom vissa områden genomförs för närvarande direkta åtgärder när det gäller beredskapen mot svåra fredstida påfrestningar. Som exempel kan nämnas kärnenergiområdet.
Att "genomföra internationella fredsfrämjande och humanitära insatser" och "stärka samhällets samlade förmåga att möta svåra nationella påfrestningar i fred" är inte totalförsvarsverksamhet och verksamheten skall därmed inte dimensioneras för fredstida påfrestningar.
Av 1996 års försvarsbeslut (prop. 1996/97:4 sid 79)
och av lagen (1992:1403) om totalförsvar och höjd beredskap framgår dock att totalförsvarsresurserna skall utformas så att de också kan användas för dessa situationer.
Den åtgärdsmässiga gränsdragningen mellan svåra fredstida påfrestningar och krig upplevs många gånger som diffus. Som exempel kan nämnas el- och teleområdena.
Oavsett anledningen till avbrott krävs i stort sett samma slag av åtgärder. Det är dessutom ofta samma aktörer som planerar alla åtgärder för att hantera alla händelser i hotskalan, dvs. från mindre olyckor över svåra påfrestningar till väpnat angrepp.
I 1996 års försvarsbeslut anger regeringen även målen för respektive funktion. I regleringsbrev till myndigheterna anger regeringen sedan dels funktionsmålen enligt försvarsbeslutet, dels verksamhetsmål som är en nedbrytning av funktionsmålen. Av funktionsmålen framgår att de resurser som skapas för det civila försvaret skall kunna utnyttjas vid svåra påfrestningar på samhället i fred och för internationella fredsfrämjande och humanitära insatser. Verksamhetsmålen är dock utformade utifrån målet för väpnat angrepp och krig i vår omvärld.
Den civila verksamheten som genomförs inom ramen för totalförsvaret är vissa kompletterande beredskapsåtgärder som kan behövas i händelse av krig. Utgångspunkten är emellertid samhällets basförmåga. Denna basförmåga säkerställs bl.a.
genom att ansvariga sektorsmyndigheter, inom ramen för sin normala ordinarie fredsverksamhet, genomför vissa åtgärder.
Regeringen anger i regleringsbrev mål för beredskapen mot svåra påfrestningar. Då en sektorsmyndighet i flera fall även är funktionsmyndighet innebär detta att myndigheten skall, med utgångspunkt i en grundläggande förmåga mot vardagliga olyckor, utforma resurser för att ha en god beredskap i händelse av svåra påfrestningar på samhället i fred men också vidta ytterligare åtgärder som behövs för krigets specifika krav.
Myndigheten skall dock ta hänsyn till båda målen och därmed göra avvägningar så att den totala nyttan med resurserna blir så stor som möjligt.
De former för planering som nu tillämpas underlättar inte detta och kan därmed leda till olämplig allokering av resurser. Detta leder också till risk för att samhället inte har en god förmåga mot de mer mellanliggande hoten och riskerna, dvs. svåra påfrestningar på samhället i fred.
I planeringen har helhetssynen ännu inte börjat tillämpas i särskilt stor utsträckning. För att finansiera beredskapsåtgärder för att motstå ett krig finns som ovan nämnts särskilda medel avsatta inom den civila ekonomiska planeringsramen
(utgiftsområde 6 Totalförsvar). De brister som successivt kan visa sig inom området svåra påfrestningar skall däremot avhjälpas genom att åtgärder vidtas och finansieras av respektive myndighets anslag inom andra utgiftsområden. Inom varje samhällssektor kommer således åtgärderna att avvägas mot åtgärder för andra mer normala fredstida uppgifter men inte mot andra beredskapsåtgärder.
Åtgärder som vidtas för det civila försvaret med avseende på krigets krav utformas endast i mycket begränsad utsträckning utifrån den nytta åtgärden kan ha vid svåra påfrestningar. De 2,4 miljarder kronor som årligen satsas på det civila försvaret kan i och för sig ge viktiga effekter på förmågan vid svåra påfrestningar men det sker på ett indirekt och osystematiskt sätt.
I beredskapsplaneringen används som tidigare nämnts för närvarande begreppen sektorsansvarig respektive funktionsansvarig myndighet. I flera fall sammanfaller indelningen så att en myndighet har uppgifter inom såväl en sektor som en funktion. Målen för verksamheterna är ofta också likartade, nämligen att uppnå en allmän förmåga att klara olika former av allvarliga störningar.
Den särskilde utredaren skall ta fasta på vad som sagts om svåra påfrestningar på samhället i fred i regeringens skrivelse 1998/99:33.
Utredaren skall analysera och lämna förslag till principer för att åstadkomma en förbättrad helhetssyn när det gäller planeringen för civilt försvar och beredskapen mot svåra påfrestningar på samhället i fred. Följande frågeställningar bör beaktas:
- Hur bör planeringen utformas för civilt försvar och för svåra påfrestningar på samhället i fred för att samhället skall få bästa möjliga beredskapsförmåga?
Utredaren skall föreslå former för en systematisk planering som tillgodoser samhällets behov av förmåga när det gäller beredskapen mot svåra påfrestningar på samhället i fred, civilt försvar och att kunna bidra till internationella fredsfrämjande och humanitära insatser. Planeringen skall också vara så utformad att den inom varje område, dvs. funktion/sektor, kan ses som ett sammanhängande system för olika former av hot.
Med tillämpning av ansvarsprincipen skall beredskapen byggas "underifrån", dvs. utgångspunkten skall vara samhällets basförmåga och den reguljära fredsverksamheten och att åtgärder sedan successivt vidtas utefter hela hotskalan från svåra påfrestningar till krig. Det skall även prövas om det finns behov av att skilja på åtgärder vidtagna för krig respektive för en svår påfrestning på samhället i fred.
En utvecklad helhetssyn i planeringen av beredskapsåtgärder kan innebära att behovet av att vidta åtgärder för höjd beredskap förändras. Utredaren skall belysa detta och därmed även ta hänsyn till den i prop.
1998/99:74 redovisade anpassningsfilosofin som innebär att beredskapsåtgärder för krig kan ominriktas och att åtgärder kan skjutas på framtiden.
- Vilken organisatorisk eller strukturell indelning bör finnas?
Planeringen när det gäller beredskapen mot svåra påfrestningar på samhället i fred sker inom ramen för den reguljära verksamheten hos berörda sektorsansvariga myndigheter.
Funktionsbegreppet som finns för det civila försvaret har tillämpats sedan mitten av 1980-talet. Myndigheter som har uppgifter när det gäller beredskapen mot svåra påfrestningar på samhället i fred har ofta även uppgifter inom någon av funktionerna för civila försvaret.
Mot bakgrund av de utgångspunkter som redovisats tidigare skall utredaren pröva om behovet av funktionsindelning kvarstår eller om funktionsbegreppet skall få en ny innebörd. Om funktionsbegreppet skall bibehållas skall utredaren, mot bakgrund av den förändrade hotbilden, även analysera om det finns funktioner för det civila försvaret som inte längre behövs men också om det finns behov av nya funktioner. En analys skall även göras av vilka myndigheter som bör ingå i funktionerna.
Utredaren skall, efter analys av nuvarande ansvars-
och rollfördelning, föreslå hur utformningen av en tvärsektoriell samordning för IT-säkerhet och skydd mot informationskrigföring bör utformas.
Utredaren skall beakta vad regeringen redovisat i propositionen Förändrad omvärld - omdanat försvar
(prop. 1998/99:74).
- Vilka mål skall gälla för samhällets förmåga under höjd beredskap och vid svåra påfrestningar på samhället i fred ?
I 1996 års försvarsbeslut fastställde riksdagen uppgifter för det civila försvaret och mål för varje funktion.
Med utgångspunkt i riksdagens beslut år 1997 om beredskapen i samhället i fred har regeringen i regleringsbrev för berörda myndigheter fastställt mål för olika slag av påfrestningar.
Utifrån den organisatoriska strukturella indelningen som utredaren föreslår skall även förslag till övergripande målformuleringar lämnas.
- Hur bör finansieringssystemet utformas?
Planeringen för civilt försvar och för beredskapen mot svåra påfrestningar på samhället i fred skall tillgodose kravet på att det i samhället finns en grundläggande förmåga att hantera olika slag av hot.
Utredaren skall lämna förslag för hur långt det statliga finansiellaåtagandet skall sträckas när det gäller åtgärder mot svåra fredstida störningar.
Ett statligt åtagande att säkerställa en beredskap mot svåra fredstida påfrestningar får i sig inte innebära att kommuner och landsting i minskad omfattning genomför grundläggande åtgärder för att hantera och förebygga olika former av fredstida olyckor och störningar.
Som tidigare nämnts sker den statliga finansieringen av civilt försvar och beredskapen mot svåra påfrestningar på samhället i fred på olika sätt.
Utredaren skall analysera följande alternativ:
- nuvarande finansieringssystem för respektive område bibehålls men utvecklas,
- riktade medel avsätts för båda områdena inom en gemensam ekonomisk ram,
- riktade medel avsätts för båda områdena inom två separata ekonomiska ramar,
- medel för åtgärder för civilt försvar respektive för området svåra påfrestningar fördelas ut på respektive utgiftsområde utan krav på avvägning inom en civil ekonomisk planeringsram eller motsvarande,
- annat alternativ som utredaren finner vara ändamålsenligt.
- Vilket behov av samordning finns?
Utredaren skall överväga om nuvarande samordningssystem bör ändras när det gäller verksamhet för civilt försvar.
I detta sammanhang skall även den internationella aspekten beaktas.
Som nämnts genomförs planeringen mot svåra fredstida påfrestningar inom ramen för berörda myndigheters reguljära verksamhet. Någon särskild samordnande myndighet finns inte. Utredaren skall pröva om det är ändamålsenligt att ge någon myndighet vissa samordnande uppgifter på detta område.
Utredaren skall vid dessa överväganden göra en avvägning mellan behovet av samordning av verksamhet för alla former av hot och behovet att särskilja samordning inom de olika funktionerna respektive samhällssektorerna men ändå få ett i lämplig utsträckning sammanhängande system.
- Eventuella författningsförslag
Om utredaren finner att det finns ett behov av att föreslå författningsändringar skall utredaren lämna lagtekniskt genomarbetade förslag till bestämmelser.
Utredaren skall bedriva arbetet i nära samarbete med myndigheter med uppgifter inom det civila försvaret och beredskapen mot svåra fredstida påfrestningar och i förekommande fall med det militära försvaret.
Samråd skall ske med Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet.
Information skall fortlöpande lämnas till den parlamentariskt sammansatta Försvarsberedningen.
Utredaren skall utgå från regeringens proposition 1998/99:74 Förändrad omvärld - omdanat försvar och riksdagens behandling av denna.
Utredaren skall senast den 1 april år 2000 redovisa en delrapport angående de frågor som berör IT-säkerhet och skydd mot informationskrigföring. Uppdraget skall slutredovisas senast den 1 februari år 2001.