Dir. 1999:5
Beslut vid regeringssammanträde den 4 februari 1999.
En parlamentariskt sammansatt kommitté skall undersöka och analysera villkoren för barn i homosexuella familjer.
Kommitténs ena huvuduppgift är att utreda förhållandena för barn i homosexuella familjer. Kommittén skall därvid bl.a. sammanställa, analysera och redovisa den kunskap som finns om dessa barn.
Kommitténs andra huvuduppgift är att ta ställning till de rättsliga skillnader som i dag finns mellan homosexuella och heterosexuella par i fråga om möjligheten att adoptera och att utses till särskilt förordnade vårdnadshavare. Kommittén skall bedöma om skillnaderna är sakligt motiverade och lämna förslag om hur eventuellt omotiverade skillnader lämpligen kan undanröjas. Bedömningen skall göras på grundval av vad som har utretts om förhållandena för barn i homosexuella familjer och vad som är känt om adoptivbarns särskilda behov. Bedömningen skall utgå från principen om barnets bästa men i övrigt göras förutsättningslöst.
Om kommittén kommer fram till att de rättsliga skillnaderna bör tas bort i fråga om adoption, skall kommittén även överväga om kvinnor som lever i homosexuella parförhållanden bör ges tillgång till assisterad befruktning.
I vårt land finns ett stort antal barn som växer upp i homosexuella familjer. Många homosexuella har barn från tidigare heterosexuella förhållanden. Enligt vissa uppskattningar kan det röra sig om omkring 40 000 barn. Det förekommer också att personer i homosexuella förhållanden skaffar barn som sedan växer upp i det homosexuella förhållandet, i praktiken som parets gemensamma barn. Det kan ske genom att någon av dem har en förbindelse med någon av motsatt kön eller genom att någon av dem ensam adopterar ett barn eller låter sig insemineras. Två homosexuella par, dvs. två män och två kvinnor, kan också skaffa barn tillsammans och ta ett gemensamt faktiskt ansvar för barnet.
Det är givet att den rättsliga relationen mellan barnet och dess föräldrar kan variera, såväl för barn i homosexuella familjer som för barn i andra familjer. Sålunda kan barnets mor eller far ha vårdnaden gemensamt med barnets andra biologiska förälder eller adoptivförälder. I andra fall kan modern eller fadern vara ensam vårdnadshavare och barnets andra förälder vara utan del i vårdnaden. Det kan också vara så att barnets andra förälder är avliden eller att barnet adopterats av en ensamstående person.
Trots att det i Sverige finns ett stort antal barn som växer upp i homosexuella familjer är kunskapen om dessa barn och deras förhållanden bristfällig. En del forskning om homosexuella och barn har bedrivits i USA och i vissa västeuropeiska länder, bl.a. Danmark och Storbritannien, men någon svensk forskning som utförligt och samlat behandlar barnens situation finns inte. Folkhälsoinstitutet anordnade dock våren 1997 en hearing om homosexuella och barn. Vid hearingen, som i första hand riktade sig till riksdagspolitiker och intresseorganisationer, behandlades frågor om barn i homosexuella familjer och om barn till homosexuella föräldrar av internationellt erkända forskare och av svenska sakkunniga som föreläste om sina forskningsrön inom området.
Föredragen och diskussionerna under hearingen dokumenterades i en rapport (Homosexuella och barn, Folkhälsoinstitutet 1997:23).
Synen på barn har förändrats starkt under 1900-talet och barnets ställning har successivt förbättrats. Principen om barnets bästa är numera väl förankrad i svensk rätt. Det är i dag självklart att barnets bästa skall stå i centrum i de lagregler som nära berör barn. Detta gäller både de familjerättsliga och de socialrättsliga regelsystemen.
Samma grundsyn kommer också till uttryck i FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen). Där sägs i artikel 3 att barnets bästa skall komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller av privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ.
Principen om barnets bästa skall tillämpas på alla områden och gäller också i lagstiftningsarbetet.
Det framgår av formuleringen av artikel 3 i barnkonventionen att barnets bästa alltid skall beaktas när åtgärder som rör barn vidtas.
Konventionen kräver inte att barnets bästa skall vara utslagsgivande, men barnets bästa skall ligga med och väga tungt i vågskålen när åtgärder som rör barn vidtas (se bl.a. prop. 1997/98:182). Svensk lag bärs emellertid upp av tanken att inga andra intressen kan ta över barnets när det gäller adoption och vårdnad.
Syftet med en adoption är att skapa ett rättsligt förhållande mellan adoptanten (den som adopterar) och adoptivbarnet. En adoption innebär att barnet i rättsligt hänseende betraktas som adoptantens barn och inte som barn till sina biologiska föräldrar. Konsekvenserna framträder bl.a.
i fråga om arvsrätten. Adoptivbarnet och dess avkomlingar tar arv och ärvs som om adoptivbarnet var adoptantens eget barn. En annan följd av adoptionen är att vårdnaden om barnet och skyldigheten att försörja det övergår till adoptanten.
För adoption krävs tillstånd av domstol. I de flesta fall krävs även medgivande av socialnämnd. Bedömningen utgår från principen om barnets bästa. Domstolen får således ge sitt tillstånd endast om adoptionen är till fördel för barnet. Dessutom krävs att den som vill adoptera barnet har uppfostrat barnet eller vill uppfostra det eller att det annars med hänsyn till det personliga förhållandet mellan sökanden och barnet finns särskild anledning till adoptionen. En adoption kräver som regel samtycke av barnet. Är barnet under 18 år krävs normalt samtycke också av barnets föräldrar.
Den som är gift får i princip adoptera endast gemensamt med sin make, såvida det inte är fråga om adoption av den andra makens barn
(biologiskt eller adopterat). Efter en sådan s.k. styvbarnsadoption anses barnet som makarnas gemensamma. Andra än makar får inte adoptera gemensamt, dvs. inte heller sambor.
Särskilda regler gäller för registrerade partner. Registrerade partner får varken gemensamt eller var för sig adoptera barn; inte heller i form av styvbarnsadoption. Det finns däremot inte något formellt hinder för en homosexuell person som inte är partner i ett registrerat partnerskap att adoptera.
Frågor om vårdnad skall alltid avgöras efter vad som är bäst för barnet.
Bedömningen är beroende av en prövning av samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Vid avgörandet skall hänsyn tas till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad. Den omständigheten att en förälder är homosexuell utgör inte hinder för förälderns möjlighet att få vårdnaden om sitt barn.
Ett barn står normalt under vårdnad av båda föräldrarna eller en av dem.
I vissa fall kan vårdnaden emellertid anförtros åt en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare. Så kan ske om en förälder vid utövandet av vårdnaden brister i omsorgen om barnet på ett sätt som medför bestående fara för barnets hälsa eller utveckling. Har föräldrarna gemensam vårdnad om barnet och gäller bristerna i omvårdnaden endast den ena av dem, skall domstolen anförtro vårdnaden om barnet åt den andra föräldern ensam. Brister även den föräldern i omsorgen om barnet på det sätt som angetts, skall domstolen flytta över vårdnaden till en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare. Står barnet under endast en förälders vårdnad, skall domstolen flytta över vårdnaden till den andra föräldern eller, om det är lämpligare, till en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare. Att flytta över vårdnaden till en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare kan också bli aktuellt om barnet stadigvarande vårdats och fostrats i ett annat enskilt hem än föräldrahemmet och det är uppenbart bäst för barnet att det rådande förhållandet får bestå. Vårdnaden skall då flyttas över till den eller dem som tagit emot barnet eller någon av dem.
Det kan vidare bli aktuellt att anförtro vårdnaden om ett barn till en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare om någon av föräldrarna dör. Har föräldrarna gemensam vårdnad om barnet och dör en av dem, fortsätter visserligen den andra föräldern automatiskt att ha vårdnaden om barnet. Men om båda föräldrarna dör skall domstolen anförtro vårdnaden åt en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare. Om barnet står under vårdnad av endast den ena föräldern och den föräldern dör, skall domstolen anförtro vårdnaden åt den andra föräldern eller, om det är lämpligare, åt en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare.
När vårdnadshavare förordnas särskilt, skall någon som är lämpad att ge barnet omvårdnad, trygghet och en god fostran utses. I det enskilda fallet får hänsyn tas till bl.a. barnets ålder och utveckling samt den personliga anknytningen till de tilltänkta vårdnadshavarna.
När domstolen prövar vem som skall utses till vårdnadshavare för ett barn efter en förälders död beaktas under vilka förhållanden barnet har levt medan föräldern var i livet och vilka relationer som barnet haft och har till den efterlevande föräldern och andra vuxna personer (t.ex.
en styvförälder). Skall vårdnadshavare förordnas efter föräldrarnas död och har någon av föräldrarna gett till känna vem han eller hon önskar som vårdnadshavare, skall den personen förordnas om det inte är olämpligt.
Två personer kan utses att gemensamt utöva vårdnaden, om de är gifta med varandra eller bor tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden.
Med uttrycket "samboende under äktenskapsliknande förhållanden" avses i detta sammanhang endast heterosexuell samlevnad. Registrerade partner och homosexuella sambor kan inte utses att som särskilt förordnade vårdnadshavare gemensamt utöva vårdnaden om ett barn. Även här gäller alltså särskilda regler för homosexuella.
En vanlig missuppfattning är att en ny partner till den förälder som är vårdnadshavare (en styvförälder) kan utses att gemensamt med denna förälder ha vårdnaden om barnet. Som framgått är detta emellertid inte möjligt, vare sig i heterosexuella eller homosexuella förhållanden. Om vårdnadshavaren avlider har den efterlevande samlevnadspartnern emellertid möjlighet att som särskilt förordnad vårdnadshavare få vårdnaden om den avlidnes barn, oavsett om det varit fråga om en homo-
eller en heterosexuell samlevnad.
Assisterad befruktning kan utföras dels i form av insemination, dels i form av befruktning utanför kroppen.
Insemination får utföras endast om kvinnan är gift eller bor tillsammans med en man under äktenskapsliknande former. För insemination krävs skriftligt samtycke av maken eller sambon. Är det med hänsyn till samtliga omständigheter sannolikt att barnet avlats genom inseminationen, anses en make eller sambo som lämnat sitt samtycke vara barnets far.
Insemination med sperma från en annan man än den som kvinnan är gift eller samboende med (s.k. givarinsemination) får utföras endast vid allmänt sjukhus under överinseende av läkare med specialistkompetens i gynekologi och obstetrik. Läkaren skall pröva om det med hänsyn till makarnas eller de samboendes medicinska, psykologiska och sociala förhållanden är lämpligt att inseminationen äger rum. Inseminationen får utföras endast om det kan antas att det blivande barnet kommer att växa upp under goda förhållanden.
Ett barn som tillkommit genom givarinsemination har, sedan det uppnått tillräcklig mognad, rätt att få del av de uppgifter om spermagivaren som har antecknats i sjukhusets särskilda journal.
Befruktning utanför kroppen får utföras endast på kvinnor som är gifta eller sambor. Det ägg som befruktas utanför kvinnans kropp skall vara kvinnans eget och det skall befruktas med makens eller sambons sperma.
Maken eller sambon skall skriftligen ha lämnat sitt samtycke. Är det med hänsyn till samtliga omständigheter sannolikt att barnet avlats genom befruktningen, anses en make eller sambo som lämnat sitt samtycke vara barnets far.
Registrerade partner och homosexuella sambor ges, som framgått, inte tillgång till assisterad befruktning. Också i detta avseende gäller alltså särskilda regler för homosexuella.
Frågan om barn i homosexuella familjer har övervägts vid tidigare tillfällen.
I början av 1980-talet tog Utredningen om homosexuellas situation i samhället i sitt betänkande Homosexuella och samhället (SOU 1984:63) upp frågan om två personer av samma kön borde ges möjlighet att adoptera gemensamt. Sammanfattningsvis ansåg utredningen att en sådan möjlighet inte borde införas förrän den homosexuella familjen accepterats som en naturlig del av samhället. I proposition 1986/87:124 om de homosexuellas situation i samhället instämde regeringen i utredningens bedömning att det inte borde införas någon möjlighet för två personer av samma kön att adoptera gemensamt. Riksdagen var av samma mening (se bet.
1986/87:LU28).
Frågan övervägdes därefter av Partnerskapskommittén. Kommittén ansåg i sitt betänkande Partnerskap (SOU 1993:98) att det inte var lämpligt att möjliggöra för homosexuella par att adoptera barn gemensamt så länge det inte råder någorlunda enighet bland forskare om vilka konsekvenser det kan ha för ett barn att växa upp i en homosexuell familj. Av samma skäl ansåg kommittén att ett homosexuellt par inte heller skulle ges möjlighet att förordnas gemensamt till vårdnadshavare för barn. Som ytterligare ett argument angav kommittén att en lagstiftning som möjliggör ett gemensamt rättsligt föräldraskap för homosexuella par sannolikt skulle strida mot värderingarna i samhället. Kommittén påpekade vidare att en övervägande del av de barn som adopteras kommer från främmande länder och att "givarländerna" skulle ställa sig negativa till homosexuella partners möjlighet till adoption.
Frågor om gemensamt föräldraskap för homosexuella par övervägdes av riksdagen våren 1994 i samband med utarbetandet av lagen om registrerat partnerskap (se bet. 1993/94:LU28). Lagutskottet instämde i sitt av riksdagen godkända betänkande i Partnerskapskommitténs uttalanden.
Utskottet framhöll att frågan om barns juridiska ställning i förhållande till ett registrerat partnerskap måste bedömas utifrån helt andra utgångspunkter än när det gäller rättsverkningarna i övriga hänseenden.
Så länge det inte är vetenskapligt klarlagt att ett barns sociala och känslomässiga utveckling objektivt sett är lika garanterad i en homosexuell familj som i en heterosexuell familj, saknades enligt utskottet den grundläggande förutsättningen för att ett gemensamt föräldraskap skall kunna etableras i ett registrerat partnerskap, nämligen hänsynen till barnets bästa.
Utskottet betonade att principen om barnets bästa är väl förankrad i svensk rätt; den innebär bl.a. att vuxnas önskan och intresse av att leva med och uppfostra barn får stå tillbaka för vad som bedöms vara bäst för det barn som av någon anledning inte har möjlighet att växa upp hos sina biologiska föräldrar. Även frågan om styvbarnsadoption måste, ansåg utskottet, bedömas från helt andra utgångspunkter än de som gäller för rättsverkningarna i övrigt av ett registrerat partnerskap, nämligen utifrån principen att i första hand barnets bästa skall beaktas.
Frågan har härefter behandlats i riksdagen med anledning av motioner vid flera tillfällen och senast våren 1998 (se bet. 1997/98:LU28).
Lagutskottet förordade då i sitt av riksdagen godkända betänkande ett tillkännagivande om behovet av att utifrån barnets perspektiv se över den rättsliga situationen för barn som växer upp i homosexuella familjer.
I sitt betänkande tog lagutskottet särskilt upp frågan om styvbarnsadoptioner. Utskottet pekade på att en person som är gift har möjlighet att under sin makes livstid adoptera makens barn eller adoptivbarn genom styvbarnsadoption. En sådan adoption kan enligt utskottet i vissa fall tänkas öka barnets ekonomiska och sociala trygghet och dessutom vara psykologiskt betydelsefull för barnet. Någon motsvarande möjlighet till styvbarnsadoption för en partner finns däremot inte. Utskottet betonade att barnets bästa enligt barnkonventionen skall komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ och att det sålunda är barnets bästa som skall genomsyra och vara vägledande för den familjerättsliga lagstiftningen.
Mot denna bakgrund framträdde enligt utskottet ett behov av att utifrån barnets perspektiv ytterligare belysa den rättsliga situationen för de barn som växer upp i homosexuella familjer. Utskottet ansåg att de frågor som kan uppkomma med anledning av dessa barns förhållanden borde utredas förutsättningslöst och olika aspekter på barnens behov och rättigheter genomlysas noggrant. Med barnets bästa i blickpunkten borde därvid enligt utskottets mening särskilt övervägas om skillnaden är sakligt motiverad mellan gifta pars och partners möjlighet till styvbarnsadoption.
Frågan om möjligheten för kvinnor som lever tillsammans i ett homosexuellt parförhållande att få tillgång till assisterad befruktning diskuterades under utarbetandet av lagen om insemination. I det sammanhanget uttalade regeringen att insemination borde begränsas till de fall som medfört att metoden börjat användas, nämligen när det av olika skäl brister i de naturliga förutsättningarna för ett havandeskap.
Det anfördes vidare bl.a. att avsaknaden av forskning om situationen för de barn som kommit till genom insemination talade emot att den tekniken användes i andra fall än då barnet kan växa upp med föräldrar av båda könen (se prop. 1984/85:2 s. 10). Lagutskottet delade regeringens uppfattning samt framhöll att det måste vara en strävan att så långt som möjligt se till det blivande barnets bästa och att det därvid måste beaktas att bland barnpsykiatriker och barnpsykologer särskilt betonas vikten för barnets utveckling av att det har både en mor och en far (se bet. 1984/85:LU10 s. 16). Riksdagen godkände utskottets betänkande.
Frågan aktualiserades även i samband med förslaget till lag om registrerat partnerskap. Lagutskottet strök då under att så länge det inte är vetenskapligt klarlagt att ett barns sociala och känslomässiga utveckling objektivt sett är lika garanterad i en familj med två mödrar eller två fäder med en inbördes sexuell relation som i en heterosexuell familj, saknas den grundläggande förutsättningen för att ett gemensamt föräldraskap skall kunna etableras i ett registrerat partnerskap, nämligen hänsynen till barnets bästa (se bet. 1993/94:LU28 s. 27).
Vid sin senaste behandling av frågan anförde lagutskottet att frågan måste bedömas utifrån ett övergripande synsätt som i första hand tar sikte på det blivande barnets bästa. Utskottet vidhöll mot den bakgrunden sin tidigare bedömning. Utskottet påpekade också att befruktning utanför kroppen inte heller för heterosexuella får äga rum med sperma som har donerats (se bet. 1997/98:LU28 s. 15).
Frågor om homosexuella och barn har således övervägts tidigare. Det har då gjorts tillsammans med frågor som rört homosexuellas rättigheter och situation i samhället. Som skäl för att bibehålla de rättsliga skillnaderna mellan heterosexuella och homosexuella par vad gäller adoption och vårdnad har anförts bl.a. att den homosexuella familjen inte var accepterad som en naturlig del av samhället och att det inte var vetenskapligt klarlagt att ett barns känslomässiga utveckling var lika väl garanterad i en homosexuell familj som i en heterosexuell familj.
Sedan de tidigare övervägandena har samhällets syn på homosexualitet förändrats. Samtidigt har kunskapen om homosexuella och barn förbättrats. Det finns behov av att på nytt utreda förhållandena för barn i homosexuella familjer och med utgångspunkt i resultatet av denna utredning och utifrån barnets perspektiv, men i övrigt förutsättningslöst, överväga om de rättsliga skillnaderna är sakligt motiverade mellan heterosexuella och homosexuella par när det gäller adoption och vårdnad.
En särskild fråga som bör tas upp i det sammanhanget - för det fallet att en möjlighet till adoption föreslås öppnad - är möjligheten för kvinnor som lever i lesbiska parförhållanden att få tillgång till assisterad befruktning.
En parlamentariskt sammansatt kommitté tillkallas och får följande uppdrag.
Kommitténs ena huvuduppgift är att utreda förhållandena för barn i homosexuella familjer. Förhållandena skall ges en så noggrann genomlysning att utredningen kan läggas till grund för en bedömning av om de rättsliga skillnaderna är sakligt motiverade mellan heterosexuella och homosexuella par när det gäller adoption och vårdnad.
Kommittén skall sammanställa, analysera och redovisa den erfarenhet och forskning som finns på området. Kommittén skall därvid bedöma om den kunskap som finns om förhållandena i andra länder, bl.a. Danmark, Storbritannien och USA, har relevans också för Sverige. Om det behövs skall kommittén göra kompletterande studier.
I denna del av uppdraget ligger att kommittén skall undersöka hur vanligt det är att barn i Sverige växer upp i homosexuella familjer och beskriva den faktiska och rättsliga situationen för dessa barn. Hur vanligt är det att personer i homosexuella förhållanden skaffar barn som i praktiken växer upp som parets gemensamma barn? Hur många av de barn som växer upp i homosexuella familjer har tillkommit i ett heterosexuellt förhållande innan föräldern blev medveten om eller valde att leva i enlighet med sin homosexualitet? Hur ser barnens faktiska bindningar ut? Hur vanligt är det att den förälder som inte bor tillsammans med barnet tar aktiv del i barnets liv tillsammans med det homosexuella paret? Hur upplever barn i homosexuella familjer sin situation? Vilka för- och nackdelar har barn som växer upp i homosexuella familjer? Vilket stöd kan barnen och deras föräldrar behöva från samhället för att komma över eventuella svårigheter? Hur ser den rättsliga situationen för barnen ut? Kommittén skall besvara dessa och andra frågor som kommittén anser vara av betydelse för att förhållandena för barn i homosexuella familjer skall kunna beskrivas.
Kommitténs andra huvuduppgift är att ta ställning till de rättsliga skillnader som i dag finns mellan homosexuella och heterosexuella par i fråga om möjligheten att adoptera och att utses till särskilt förordnade vårdnadshavare gemensamt. Kommittén skall bedöma om skillnaderna är sakligt motiverade. Bedömningen skall göras på grundval av vad som utretts om förhållandena för barn i homosexuella familjer och vad som är känt om adoptivbarns särskilda behov. Bedömningen skall utgå från principen om barnets bästa men i övrigt göras förutsättningslöst. En grundläggande fråga för kommitténs ställningstagande i denna del är om det för barn innebär någon nackdel psykologiskt eller socialt att växa upp i en homosexuell familj och om en lagändring i övrigt får betydelse för barnens bästa.
När det gäller adoption skall kommittén särskilt bedöma om skillnaden mellan registrerade partners och äkta makars möjligheter till styvbarnsadoption har tillräckliga skäl för sig. När ett barn växer upp med två vuxna av samma kön är det, liksom i andra styvbarnssituationer, fullt tänkbart att barnets relation till styvföräldern är väl så god som relationen till de biologiska föräldrarna. Det förekommer också att barnet har endast en förälder, t.ex. därför att den andra föräldern är död eller okänd. Som reglerna i dag är utformade har en registrerad partner ingen möjlighet att under sin partners livstid adoptera partnerns barn eller adoptivbarn genom en styvbarnsadoption. En möjlighet till styvbarnsadoption skulle kunna medföra att barnet får en tryggare juridisk, ekonomisk, social och känslomässig bas. Samtidigt skulle det kunna innebära psykologiska påfrestningar för ett barn att i rättslig mening ha två föräldrar av samma kön.
Kommittén skall även överväga om det bör införas en allmän möjlighet för barn att bli adopterade av registrerade partner gemensamt. I sådana fall är ingen av parterna barnets biologiska förälder. Vidare kan barnet vara mer sårbart och ha ett svårare utgångsläge än barn som växer upp med någon av sina biologiska föräldrar. Vid gemensam adoption är det som regel fråga om adoption av barn från ett annat land. I rättspraxis har efter sakkunnigutlåtanden ansetts att utländska adoptivbarn har en i psykologiskt hänseende svårare situation än andra barn och att risken för psykiska störningar hos barnet blir oacceptabelt stora om man till detta lägger den psykiska påfrestning det innebär att växa upp med homosexuella adoptivföräldrar (RÅ 1993 ref. 102). Kommittén skall pröva om denna bedömning alltjämt har skäl för sig.
När det gäller internationella adoptioner, men även när det gäller styvbarnsadoptioner, är givarländernas inställning av betydelse.
Tidigare utredningar har funnit att en möjlighet för registrerade partner att adoptera sannolikt skulle väcka negativa reaktioner från dessa länder. Kommittén skall undersöka och redovisa hur de länder som Sverige i dag samarbetar med om internationella adoptioner skulle ställa sig om en möjlighet för registrerade partner att adoptera gemensamt infördes och vad detta skulle innebära för andra personer som vill adoptera utländska barn. Om kommittén föreslår en möjlighet för registrerade partner att adoptera, skall den också lämna förslag om hur man från svensk sida kan motverka eller lösa eventuella svårigheter i det internationella samarbetet.
I kommitténs uppdrag ingår inte att överväga att införa en möjlighet för sambor - heterosexuella eller homosexuella - att adoptera gemensamt.
I vissa fall kan vårdnaden om ett barn anförtros åt en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare. Så är fallet t.ex. om barnets föräldrar dött eller om de är olämpliga att ha vårdnaden om barnet.
Kommittén skall överväga om registrerade partner och homosexuella sambor bör kunna utses att såsom särskilt förordnade vårdnadshavare gemensamt utöva vårdnaden om ett barn.
Ändrade regler om adoption och vårdnad kan ge upphov till problem av internationellt privat- och processrättslig natur. Till exempel torde många länder inte erkänna en adoption där adoptanterna är registrerade partner. Kommittén skall - oavsett om kommittén föreslår ändrade regler eller inte - belysa de följder av internationellt privat- och processrättslig natur som en ändrad rättslig reglering kan ge upphov till.
Kommittén skall överväga hur en ändrad reglering förhåller sig till internationella överenskommelser på området, främst 1967 års europeiska konvention om adoption av barn och 1993 års Haagkonvention om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner.
Om kommittén kommer fram till att de rättsliga skillnader som i dag finns mellan homosexuella par och heterosexuella par inte är sakligt motiverade, skall kommittén ta ställning till hur skillnaderna lämpligen kan undanröjas och föreslå de lagändringar som behövs.
Om kommittén finner att de rättsliga skillnaderna bör tas bort när det gäller adoption, skall kommittén pröva om de kvinnor som lever tillsammans i ett homosexuellt parförhållande bör ges möjlighet till assisterad befruktning i form av insemination. Utgångspunkten för kommitténs överväganden skall även här vara barnets bästa.
Om kommittén kommer fram till att kvinnor som lever i homosexuella parförhållanden bör ges tillgång till insemination, skall kommittén föreslå behövliga lagändringar. Kommittén skall därvid sträva efter att reglerna om behörighet, villkor för befruktningen och barnets rätt att få vetskap om sitt ursprung m.m. så långt det är möjligt och lämpligt blir desamma som för heterosexuella par och deras barn. Kommittén skall även behandla frågan om hur det rättsliga föräldraskapet till barnet bör regleras.
Befruktning utanför kroppen får i dag inte äga rum med sperma som har donerats. Inte heller tillåts äggdonation. Det saknas mot den bakgrunden för närvarande tillräckliga skäl för kommittén att överväga möjligheten för lesbiska kvinnor att få tillgång till dessa former av assisterad befruktning. Vissa frågor i samband med befruktning utanför kroppen har övervägts av Statens medicinsk-etiska råd. Rådet anser bl.a. att provrörsbefruktning med egna ägg och donators sperma bör tillåtas under vissa förutsättningar. Rådets rapport har remissbehandlats och bereds för närvarande inom Regeringskansliet. Kommittén skall hålla sig informerad om detta arbete och - om reglerna i dessa delar ändras för heterosexuella par - överväga om eventuella ändringar i regelsystemet bör omfatta även lesbiska par.
Kommittén skall belysa nuvarande värderingar i samhället när det gäller möjligheten till ett gemensamt rättsligt föräldraskap för homosexuella par.
Vidare skall kommittén redovisa och beakta gällande rätt och pågående lagstiftningsarbete i Norden. Kommittén skall redogöra för effekterna för den nordiska rättslikheten av de förslag som läggs fram.
Kommittén skall slutligen redovisa och beakta gällande rätt och pågående lagstiftningsarbete i de utomnordiska länder som kommittén bedömer vara av intresse samt det internationella arbete som bedrivs inom bl.a.
Europarådet.
Kommittén skall inhämta synpunkter från Statens medicinsk-etiska råd, barnrättsorganisationer och homosexuellas organisationer.
Uppdraget skall redovisas senast den 1 januari 2001.