Dir. 1999:27
Beslut vid regeringssammanträde den 25 mars 1999.
En utredare tillkallas för att lämna förslag till hur Europaparlamentets och rådets direktiv 98/71/EG om mönsterskydd skall genomföras i svensk rätt.
Utredaren skall vidare göra en allmän översyn av mönsterskyddslagen. Om det
framstår som ändamålsenligt skall utredaren lämna förslag till en ny
mönsterskyddslag.
Dessutom skall utredaren överväga om Sverige bör tillträda den planerade nya Haagöverenskommelsen om internationell registrering av mönster samt, i
förekommande fall, lämna förslag till de bestämmelser som behövs med
anledning av tillträdet.
Utredaren skall samråda med berörda departement och utredningar i de andra nordiska länderna.
Det rättsliga skyddet för mönster regleras av mönsterskyddslagen
(1970:485). I mönsterskyddsförordningen (1970:486) finns närmare
föreskrifter för tillämpningen av lagen.
Med mönster förstås förebilden för en varas utseende eller för ett ornament.
I modernt språkbruk används ofta uttrycket design. Det rättsliga skyddet för
ett mönster uppkommer genom registrering hos Patent- och
registreringsverket. Genom registreringen får den som skapat mönstret eller
hans eller hennes rättsinnehavare (mönsterhavaren) ensamrätt att
yrkesmässigt utnyttja mönstret (mönsterrätt).
För att Patent- och registreringsverket skall registrera ett mönster krävs att mönstret väsentligen skiljer sig från vad som har blivit känt före dagen
för ansökan om registrering. Mönstret måste således uppfylla ett
skillnadskrav och ett nyhetskrav. Vid bedömningen om nyhetskravet är
uppfyllt skall beaktas allt som tidigare blivit allmänt tillgängligt, vare
sig detta skett genom avbildande, utställande, saluhållande eller på annat
sätt. Även ett inte allmänt tillgängligt mönster anses som känt, om
mönstret framgår av en till Patent- och registreringsverket inkommen
ansökan om patent eller om varumärkes- eller mönsterregistrering och
mönstret blir allmänt tillgängligt under handläggningen.
Vid granskningen av en ansökan om mönsterregistrering skall Patent- och registreringsverket göra en förprövning om det finns s.k. relativa
registreringhinder mot ansökan; exempelvis får mönstret inte registreras om
det i mönstret utan tillstånd har tagits in något som inte väsentligen
skiljer sig från någon annans registrerade mönster eller något som kan
uppfattas som någon annans firma eller varumärke. Vidare skall Patent- och
registreringsverket ta ställning till om det finns s.k. absoluta
registreringshinder mot ansökan; registrering får inte ske om mönstret eller
dess utnyttjande strider mot goda seder eller allmän ordning.
Om Patent- och registreringsverket inte finner något hinder mot registreringen av mönstret skall ansökan kungöras för att möjliggöra
invändning. Genom invändningsförfarandet ges allmänheten möjlighet att
åberopa registreringshinder mot ansökan inom två månader från
kungörelsedagen. Efter fristens utgång tas ansökan upp till fortsatt
prövning. Bifaller Patent- och registreringsverket ansökan om registrering
skall mönstret tas in i mönsterregistret och registreringen kungöras.
Patent- och registreringsverkets beslut att avslå en ansökan om registrering
kan överklagas av sökanden. Ett beslut med anledning av en invändning mot
registrering får överklagas av den av sökanden eller invändaren som beslutet
har gått emot. Patent- och registreringsverkets beslut överklagas till
Patentbesvärsrätten vars avgöranden överklagas till Regeringsrätten.
Det rättsliga skyddet för ett registrerat mönster är tidsbegränsat.
Registreringen gäller under fem år från den dag då ansökan om registrering gjordes. Den kan på begäran förnyas för ytterligare två femårsperioder. Den
längsta sammanlagda skyddstiden är således femton år.
Registreringen av ett mönster kan hävas av allmän domstol, om mönstret har registrerats i strid mot något registrerings-hinder och hindret kvarstår.
Mönsterrätten innebär - med vissa undantag - att ingen utan samtycke av
mönsterhavaren får yrkesmässigt utnyttja mönstret genom att tillverka,
införa till Sverige, bjuda ut, saluhålla, överlåta eller hyra ut en vara
vars utseende inte väsentligen skiljer sig från mönstret eller som i sig har
upptagit något som inte väsentligen skiljer sig från detta. Mönsterrätten
omfattar inte utnyttjande av en vara, om den av mönsterhavaren eller med
dennes samtycke har förts ut på marknaden inom Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet.
Om någon gör intrång i en mönsterrätt (mönsterintrång) kan mönsterhavaren vid allmän domstol väcka talan bl.a. om ersättning och förbud vid vite att
fortsätta intrånget. Mönsterintrång kan även föranleda straffansvar.
Enligt 10 § upphovsrättslagen (1960:729) gäller upphovsrätt till ett verk
även om det har registrerats som mönster. Denna bestämmelse innebär således
en möjlighet till "dubbelt skydd". Man kan på liknande sätt få skydd enligt
både mönsterskyddslagen och varumärkeslagen (1960:644) eller enligt både
mönsterskyddslagen och patentlagen (1967:837). I framtiden kan det bli
aktuellt att införa bestämmelser om rättsligt skydd för bruksmodeller.
Kommissionen har lagt fram ett förslag till ett direktiv om tillnärmning av de rättsliga ordningarna för bruksmodellskydd för uppfinningar, KOM (97) 691
slutlig (EGT C 36, 3.2.1998, s. 13). En ytterligare form av dubbelt skydd
kan därför bli möjligt.
Mönsterskyddslagen utarbetades i nära nordiskt samarbete. Det innebar att stora likheter uppnåddes mellan de nordiska mönsterskyddslagarna.
Sverige är anslutet till 1883 års Pariskonvention för skydd av den
industriella äganderätten. Där stadgas bl.a. att industriella mönster och
modeller skall skyddas i alla länder som är anslutna till konventionen.
Sverige har även tillträtt den s.k. Locarnoöverenskommelsen angående ett
internationellt klassificeringssystem för mönster. Vidare är Sverige genom
sin anslutning till Världshandelsorganisationen (World Trade Organization,
WTO) bundet till Avtalet om handelsrelaterade aspekter av immaterialrätter
(TRIPs-avtalet). Mönsterrätten behandlas i artiklarna 25 och 26. I dessa
artiklar anges generella regler för vilka krav som skall gälla för
mönsterskydd och vilket skydd som skall tillhandahållas.
Europaparlamentets och rådets direktiv 98/71/EG av den 13 oktober 1998 om mönsterskydd (EGT L 289, 28.10.1998, s. 28) antogs för att åstadkomma en
tillnärmning av medlemsstaternas mönsterskyddsrätt. I ingressen till
direktivet anges bl.a. att en sådan tillnärmning är nödvändig för att den
inre marknaden skall kunna fungera på ett smidigt sätt (tredje punkten). Det
anges emellertid också att det inte är nödvändigt att åstadkomma en
fullständig tillnärmning av medlemsstaternas mönsterskyddslagar.
Tillnärmningen begränsas därför till att gälla de regler som mest direkt inverkar på den inre marknadens funktion, medan medlemsstaterna får behålla
sin frihet att lagstifta om ansvar, ersättningsskyldighet m.m. (femte
punkten). Vidare får medlemsstaterna bestämma förfaranderegler vid
registrering, förnyelse och ogiltigförklaring samt regler om rättsverkan av
en ogiltigförklaring (sjätte punkten).
Direktivet innehåller bl.a. följande. I artikel 1 anges några för direktivet grundläggande definitioner, bl.a. definitionen av mönster. I artikel 3 anges
de skyddskrav som medlemsstaterna skall upprätthålla, bl.a. att ett mönster
skall skyddas i den mån det är nytt och särpräglat. I artiklarna 4 och 5
anges närmare hur nyhetskravet respektive kravet på särprägel skall vara
utformat. Artikel 6 reglerar dels när ett mönster skall anses ha
offentliggjorts, dels hur artiklarna 4 och 5 skall tillämpas när det gäller
offentliggörande. I artikel 7 utesluts mönsterrätt för vissa mönster till
följd av teknisk funktion och mönster för mekaniskt sammanfogande delar. I
artikel 10 anges att skyddstiden för ett registrerat mönster skall vara fem
år från den dag då ansökan om registrering lämnades in och att tiden skall
kunna förlängas med en eller flera femårsperioder till sammanlagt 25 år.
Under arbetet med direktivet gick det inte att lösa frågan om på vilket sätt mönsterskyddet för reservdelar skall vara utformat. Artikel 14 innehåller
därför en övergångsbestämmelse enligt vilken medlemsstaterna ges rätt att
behålla sina bestämmelser om användning av ett mönster till reservdelar.
Medlemsstaterna har även rätt att anta nya bestämmelser, förutsatt att
syftet med dessa är att liberalisera marknaden för reservdelar. I artikel 18
anges att kommissionen inom viss tid skall analysera följderna av
direktivets bestämmelser och lägga fram ett förslag till bestämmelser om
reservdelar och andra ändringar som kommissionen anser nödvändiga.
Medlemsstaterna skall ha genomfört direktivet senast den 28 oktober 2001.
Internationell registrering av mönster
Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten (World Intellectual Property Organization, WIPO) administrerar ett internationellt
registreringssystem för mönster. Systemet inrättades ursprungligen enligt
1925 års Haagöverenskommelse om internationell deponering av mönster.
Haagöverenskommelsen har reviderats genom flera överenskommelser.
Hittills har 29 länder tillträtt Haagöverenskommelsen. Dessa länder bildar
en särskild union för den internationella registreringen. Sverige är ett av
de länder som tillämpar ett system med en omfattande förprövning av
mönsterskyddsansökningar och som därför inte har ansett det möjligt att
tillträda överenskommelsen. Samma förhållanden gäller för bl.a. Danmark,
Finland och Norge samt Japan och USA.
En ansökan om internationell registrering av ett mönster görs hos WIPO. I sin ansökan skall sökanden ange i vilka länder han eller hon önskar skydd
för sitt mönster. Om internationell registrering beviljas får den samma
rättsverkningar som om samtliga formaliteter uppfyllts enligt nationell
mönsterrätt i de länder som ansökan avser. Den internationella
registreringen kan även få rättsverkningar i sökandens eget land, om inte
annat föreskrivs i det landets lag.
Sverige kommer under sommaren 1999 att delta i en diplomatkonferens för antagande av en ny Haagöverenskommelse. Den planerade nya överenskommelsen
avser att förändra och förbättra de nu gällande överenskommelserna. Man
eftersträvar att de länder som för närvarande inte är anslutna skall finna
det möjligt att gå med i det internationella registreringssystemet.
Inom Europeiska gemenskapen har det påbörjats ett arbete för att åstadkomma ett gemensamt system för registrering av mönster. I december 1993 lämnade
kommissionen ett förslag till en förordning om gemenskapsmönster, COM (93)
342 final (O.J. C 29, 31.1.1994, s. 20). Genom en enda ansökan till en
gemenskapsmyndighet skall ett mönsterskydd som gäller i samtliga
medlemsstater kunna erhållas. Europaparlamentet har inte avslutat sin första
läsning av detta förslag. Kommissionen förväntas presentera ett nytt förslag
under våren 1999. Det är dock osäkert när ett sådant förslag kan komma att
antas. Diskussioner har även förts om möjligheten att ansluta systemet för
registrering av gemenskapsmönster till det internationella systemet för
registrering enligt den nya Haagöverenskommelsen. Europeiska gemenskapen har
inbjudits att delta i diplomatkonferensen.
Ett genomförande av Europaparlamentets och rådets direktiv om mönsterskydd innebär att flera grundläggande materiella bestämmelser i mönsterskyddslagen
måste ändras. Direktivet får således stor betydelse för utformningen av både
förutsättningarna för mönsterregistrering och mönsterrättens skyddsomfång.
Direktivet ger medlemsstaterna frihet att, om de så önskar, införa nya
bestämmelser i syfte att liberalisera marknaden för reservdelar. Den
nuvarande längsta sammanlagda skyddstiden för ett registrerat mönster är
enligt mönsterskyddslagen femton år. Enligt artikel 10 i direktivet skall
den längsta sammanlagda skyddstiden uppgå till 25 år. Möjligheten till en
längre skyddstid innebär ett utökat skydd inte bara för mönster i allmänhet
utan även för mönster till reservdelar. Det är dessutom möjligt att
utformningen av kravet på särprägel enligt artikel 5 kan komma att innebära
att mönster till reservdelar kan registreras i större utsträckning än i dag.
Inom många varuområden finns det en stor marknad för reservdelar. Det gäller
exempelvis bilar. Tillverkarna kan ansöka om registrering av mönsterskydd
inte bara för varan som sådan utan även för reservdelar till den. I de fall
mönsterskydd för reservdelar medges kan tillverkarna tillhandahålla
reservdelar utan egentlig priskonkurrens eftersom de kan hindra andra från
att marknadsföra sådana delar. Den närmare utformningen av mönsterskyddet
för reservdelar får därför stor betydelse för prissättningen för sådana
delar. I detta sammanhang står mönsterskaparens intresse av att få
utdelning för sitt arbete mot bl.a. konsumenternas intresse av lägre priser
genom konkurrens på reservdelsmarknaden. Det finns anledning att närmare
överväga utformningen av reglerna om mönsterskydd för reservdelar så att
en ändamålsenlig avvägning av olika intressen åstadkoms.
Direktivet innebär inte en harmonisering av förfarandereglerna för mönsterregistrering. Direktivet ger således utrymme för medlemsstaterna att
själva bestämma utformningen av sådana regler. I vissa avseenden finns det
behov av att överväga förändringar av förfarandereglerna i
mönsterskyddslagen.
I många länder tillämpas en i förhållande till Sverige mindre omfattande förprövning av ansökningar om mönsterregistrering. Detsamma gäller
ansökningar om varumärkesregistrering. Varumärkeskommitténs (Ju 1997:11)
uppdrag innefattar bl.a. frågan om förprövningen av ansökningar om
varumärkesregistrering bör begränsas och exempelvis avse endast absoluta
registreringshinder (dir. 1997:118 s. 8). Samma fråga bör utredas när det
gäller registreringen av mönster.
Oavsett vilken bedömning som görs beträffande förprövningen finns det skäl att överväga dels om invändningsförfarandet bör äga rum efter det att en
ansökan om registrering har beviljats, dels om det är lämpligt att införa
bestämmelser som möjliggör hävning av en registrering i administrativ
ordning.
I Danmark diskuteras möjligheten att i framtiden ansöka om mönsterregistrering på elektronisk väg. Denna möjlighet bör utredas även för
svensk del.
Mönsterrätten har stor betydelse för den internationella handeln. Det finns därför anledning att överväga om Sverige bör tillträda den planerade nya
Haagöverenskommelsen om internationell registrering av mönster. Ett svenskt
tillträde till en ny Haagöverenskommelse skulle innebära att nya regler för
internationell registrering av mönster måste införas i mönsterskyddslagen.
Utredaren skall föreslå hur mönsterskyddsdirektivet skall genomföras i svensk rätt. Därvid skall utredaren, såvitt avser mönsterskydd för
reservdelar, överväga hur reglerna bör utformas så att en ändamålsenlig
avvägning av olika intressen kan åstadkommas.
Vidare skall utredaren göra en allmän översyn av mönsterskyddslagen, såväl i materiellt hänseende som i fråga om förfarandet. Utredaren skall ta
ställning till behovet av förändringar av de förfaranderegler som gäller
förprövningen och invändningsförfarandet samt överväga möjligheten att
införa bestämmelser om hävning av mönsterregistrering i administrativ
ordning. Utredaren skall också pröva möjligheten att tillåta ansökningar om
mönsterregistrering på elektronisk väg. Om det framstår som ändamålsenligt
skall utredaren lämna förslag till en ny mönsterskyddslag.
Dessutom skall utredaren överväga om Sverige bör tillträda den planerade nya Haagöverenskommelsen om internationell registrering av mönster. Om utredaren
gör bedömningen att ett sådant tillträde bör ske skall utredaren lämna
förslag till de lagändringar som behövs med anledning av tillträdet.
Utredaren skall samråda med Varumärkeskommittén, den utredare som tillkallas för att utreda patentprocessen m.m. (dir. 1999:28) och med berörda
departement och utredningar i de andra nordiska länderna. En fortsatt
nordisk rättslikhet inom mönsterskyddsrätten skall eftersträvas.
Uppdraget såvitt avser genomförandet av mönsterskyddsdirektivet skall
redovisas i ett delbetänkande senast den 1 juni 2000. Uppdraget i övrigt
skall vara slutfört senast den 1 juni 2001.