Översyn av mönsterskyddslagen, m.m.

Innehåll

Dir. 1999:27

Beslut vid regeringssammanträde den 25 mars 1999.

Sammanfattning av uppdraget

En utredare tillkallas för att lämna förslag till hur Europaparlamentets och rådets direktiv 98/71/EG om mönsterskydd skall genomföras i svensk rätt. Utredaren skall vidare göra en allmän översyn av mönsterskyddslagen. Om det framstår som ändamålsenligt skall utredaren lämna förslag till en ny mönsterskyddslag.

Dessutom skall utredaren överväga om Sverige bör tillträda den planerade nya Haagöverenskommelsen om internationell registrering av mönster samt, i förekommande fall, lämna förslag till de bestämmelser som behövs med anledning av tillträdet.

Utredaren skall samråda med berörda departement och utredningar i de andra nordiska länderna.

Bakgrund

Mönsterskydd enligt svensk rätt

Det rättsliga skyddet för mönster regleras av mönsterskyddslagen (1970:485). I mönsterskyddsförordningen (1970:486) finns närmare föreskrifter för tillämpningen av lagen.

Med mönster förstås förebilden för en varas utseende eller för ett ornament. I modernt språkbruk används ofta uttrycket design. Det rättsliga skyddet för ett mönster uppkommer genom registrering hos Patent- och registreringsverket. Genom registreringen får den som skapat mönstret eller hans eller hennes rättsinnehavare (mönsterhavaren) ensamrätt att yrkesmässigt utnyttja mönstret (mönsterrätt).

För att Patent- och registreringsverket skall registrera ett mönster krävs att mönstret väsentligen skiljer sig från vad som har blivit känt före dagen för ansökan om registrering. Mönstret måste således uppfylla ett skillnadskrav och ett nyhetskrav. Vid bedömningen om nyhetskravet är uppfyllt skall beaktas allt som tidigare blivit allmänt tillgängligt, vare sig detta skett genom avbildande, utställande, saluhållande eller på annat sätt. Även ett inte allmänt tillgängligt mönster anses som känt, om mönstret framgår av en till Patent- och registreringsverket inkommen ansökan om patent eller om varumärkes- eller mönsterregistrering och mönstret blir allmänt tillgängligt under handläggningen.

Vid granskningen av en ansökan om mönsterregistrering skall Patent- och registreringsverket göra en förprövning om det finns s.k. relativa registreringhinder mot ansökan; exempelvis får mönstret inte registreras om det i mönstret utan tillstånd har tagits in något som inte väsentligen skiljer sig från någon annans registrerade mönster eller något som kan uppfattas som någon annans firma eller varumärke. Vidare skall Patent- och registreringsverket ta ställning till om det finns s.k. absoluta registreringshinder mot ansökan; registrering får inte ske om mönstret eller dess utnyttjande strider mot goda seder eller allmän ordning.

Om Patent- och registreringsverket inte finner något hinder mot registreringen av mönstret skall ansökan kungöras för att möjliggöra invändning. Genom invändningsförfarandet ges allmänheten möjlighet att åberopa registreringshinder mot ansökan inom två månader från kungörelsedagen. Efter fristens utgång tas ansökan upp till fortsatt prövning. Bifaller Patent- och registreringsverket ansökan om registrering skall mönstret tas in i mönsterregistret och registreringen kungöras. Patent- och registreringsverkets beslut att avslå en ansökan om registrering kan överklagas av sökanden. Ett beslut med anledning av en invändning mot registrering får överklagas av den av sökanden eller invändaren som beslutet har gått emot. Patent- och registreringsverkets beslut överklagas till Patentbesvärsrätten vars avgöranden överklagas till Regeringsrätten. Det rättsliga skyddet för ett registrerat mönster är tidsbegränsat.

Registreringen gäller under fem år från den dag då ansökan om registrering gjordes. Den kan på begäran förnyas för ytterligare två femårsperioder. Den längsta sammanlagda skyddstiden är således femton år.

Registreringen av ett mönster kan hävas av allmän domstol, om mönstret har registrerats i strid mot något registrerings-hinder och hindret kvarstår. Mönsterrätten innebär - med vissa undantag - att ingen utan samtycke av mönsterhavaren får yrkesmässigt utnyttja mönstret genom att tillverka, införa till Sverige, bjuda ut, saluhålla, överlåta eller hyra ut en vara vars utseende inte väsentligen skiljer sig från mönstret eller som i sig har upptagit något som inte väsentligen skiljer sig från detta. Mönsterrätten omfattar inte utnyttjande av en vara, om den av mönsterhavaren eller med dennes samtycke har förts ut på marknaden inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

Om någon gör intrång i en mönsterrätt (mönsterintrång) kan mönsterhavaren vid allmän domstol väcka talan bl.a. om ersättning och förbud vid vite att fortsätta intrånget. Mönsterintrång kan även föranleda straffansvar. Enligt 10 § upphovsrättslagen (1960:729) gäller upphovsrätt till ett verk även om det har registrerats som mönster. Denna bestämmelse innebär således en möjlighet till "dubbelt skydd". Man kan på liknande sätt få skydd enligt både mönsterskyddslagen och varumärkeslagen (1960:644) eller enligt både mönsterskyddslagen och patentlagen (1967:837). I framtiden kan det bli aktuellt att införa bestämmelser om rättsligt skydd för bruksmodeller.

Kommissionen har lagt fram ett förslag till ett direktiv om tillnärmning av de rättsliga ordningarna för bruksmodellskydd för uppfinningar, KOM (97) 691 slutlig (EGT C 36, 3.2.1998, s. 13). En ytterligare form av dubbelt skydd kan därför bli möjligt.

Mönsterskyddslagen utarbetades i nära nordiskt samarbete. Det innebar att stora likheter uppnåddes mellan de nordiska mönsterskyddslagarna. Sverige är anslutet till 1883 års Pariskonvention för skydd av den industriella äganderätten. Där stadgas bl.a. att industriella mönster och modeller skall skyddas i alla länder som är anslutna till konventionen. Sverige har även tillträtt den s.k. Locarnoöverenskommelsen angående ett internationellt klassificeringssystem för mönster. Vidare är Sverige genom sin anslutning till Världshandelsorganisationen (World Trade Organization, WTO) bundet till Avtalet om handelsrelaterade aspekter av immaterialrätter (TRIPs-avtalet). Mönsterrätten behandlas i artiklarna 25 och 26. I dessa artiklar anges generella regler för vilka krav som skall gälla för mönsterskydd och vilket skydd som skall tillhandahållas.

Mönsterskyddsdirektivet

Europaparlamentets och rådets direktiv 98/71/EG av den 13 oktober 1998 om mönsterskydd (EGT L 289, 28.10.1998, s. 28) antogs för att åstadkomma en tillnärmning av medlemsstaternas mönsterskyddsrätt. I ingressen till direktivet anges bl.a. att en sådan tillnärmning är nödvändig för att den inre marknaden skall kunna fungera på ett smidigt sätt (tredje punkten). Det anges emellertid också att det inte är nödvändigt att åstadkomma en fullständig tillnärmning av medlemsstaternas mönsterskyddslagar.

Tillnärmningen begränsas därför till att gälla de regler som mest direkt inverkar på den inre marknadens funktion, medan medlemsstaterna får behålla sin frihet att lagstifta om ansvar, ersättningsskyldighet m.m. (femte punkten). Vidare får medlemsstaterna bestämma förfaranderegler vid registrering, förnyelse och ogiltigförklaring samt regler om rättsverkan av en ogiltigförklaring (sjätte punkten).

Direktivet innehåller bl.a. följande. I artikel 1 anges några för direktivet grundläggande definitioner, bl.a. definitionen av mönster. I artikel 3 anges de skyddskrav som medlemsstaterna skall upprätthålla, bl.a. att ett mönster skall skyddas i den mån det är nytt och särpräglat. I artiklarna 4 och 5 anges närmare hur nyhetskravet respektive kravet på särprägel skall vara utformat. Artikel 6 reglerar dels när ett mönster skall anses ha offentliggjorts, dels hur artiklarna 4 och 5 skall tillämpas när det gäller offentliggörande. I artikel 7 utesluts mönsterrätt för vissa mönster till följd av teknisk funktion och mönster för mekaniskt sammanfogande delar. I artikel 10 anges att skyddstiden för ett registrerat mönster skall vara fem år från den dag då ansökan om registrering lämnades in och att tiden skall kunna förlängas med en eller flera femårsperioder till sammanlagt 25 år.

Under arbetet med direktivet gick det inte att lösa frågan om på vilket sätt mönsterskyddet för reservdelar skall vara utformat. Artikel 14 innehåller därför en övergångsbestämmelse enligt vilken medlemsstaterna ges rätt att behålla sina bestämmelser om användning av ett mönster till reservdelar. Medlemsstaterna har även rätt att anta nya bestämmelser, förutsatt att syftet med dessa är att liberalisera marknaden för reservdelar. I artikel 18 anges att kommissionen inom viss tid skall analysera följderna av direktivets bestämmelser och lägga fram ett förslag till bestämmelser om reservdelar och andra ändringar som kommissionen anser nödvändiga. Medlemsstaterna skall ha genomfört direktivet senast den 28 oktober 2001. Internationell registrering av mönster

Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten (World Intellectual Property Organization, WIPO) administrerar ett internationellt registreringssystem för mönster. Systemet inrättades ursprungligen enligt 1925 års Haagöverenskommelse om internationell deponering av mönster. Haagöverenskommelsen har reviderats genom flera överenskommelser. Hittills har 29 länder tillträtt Haagöverenskommelsen. Dessa länder bildar en särskild union för den internationella registreringen. Sverige är ett av de länder som tillämpar ett system med en omfattande förprövning av mönsterskyddsansökningar och som därför inte har ansett det möjligt att tillträda överenskommelsen. Samma förhållanden gäller för bl.a. Danmark, Finland och Norge samt Japan och USA.

En ansökan om internationell registrering av ett mönster görs hos WIPO. I sin ansökan skall sökanden ange i vilka länder han eller hon önskar skydd för sitt mönster. Om internationell registrering beviljas får den samma rättsverkningar som om samtliga formaliteter uppfyllts enligt nationell mönsterrätt i de länder som ansökan avser. Den internationella registreringen kan även få rättsverkningar i sökandens eget land, om inte annat föreskrivs i det landets lag.

Sverige kommer under sommaren 1999 att delta i en diplomatkonferens för antagande av en ny Haagöverenskommelse. Den planerade nya överenskommelsen avser att förändra och förbättra de nu gällande överenskommelserna. Man eftersträvar att de länder som för närvarande inte är anslutna skall finna det möjligt att gå med i det internationella registreringssystemet.

Inom Europeiska gemenskapen har det påbörjats ett arbete för att åstadkomma ett gemensamt system för registrering av mönster. I december 1993 lämnade kommissionen ett förslag till en förordning om gemenskapsmönster, COM (93) 342 final (O.J. C 29, 31.1.1994, s. 20). Genom en enda ansökan till en gemenskapsmyndighet skall ett mönsterskydd som gäller i samtliga medlemsstater kunna erhållas. Europaparlamentet har inte avslutat sin första läsning av detta förslag. Kommissionen förväntas presentera ett nytt förslag under våren 1999. Det är dock osäkert när ett sådant förslag kan komma att antas. Diskussioner har även förts om möjligheten att ansluta systemet för registrering av gemenskapsmönster till det internationella systemet för registrering enligt den nya Haagöverenskommelsen. Europeiska gemenskapen har inbjudits att delta i diplomatkonferensen.

Behovet av en utredning

Ett genomförande av Europaparlamentets och rådets direktiv om mönsterskydd innebär att flera grundläggande materiella bestämmelser i mönsterskyddslagen måste ändras. Direktivet får således stor betydelse för utformningen av både förutsättningarna för mönsterregistrering och mönsterrättens skyddsomfång.

Direktivet ger medlemsstaterna frihet att, om de så önskar, införa nya bestämmelser i syfte att liberalisera marknaden för reservdelar. Den nuvarande längsta sammanlagda skyddstiden för ett registrerat mönster är enligt mönsterskyddslagen femton år. Enligt artikel 10 i direktivet skall den längsta sammanlagda skyddstiden uppgå till 25 år. Möjligheten till en längre skyddstid innebär ett utökat skydd inte bara för mönster i allmänhet utan även för mönster till reservdelar. Det är dessutom möjligt att utformningen av kravet på särprägel enligt artikel 5 kan komma att innebära att mönster till reservdelar kan registreras i större utsträckning än i dag.

Inom många varuområden finns det en stor marknad för reservdelar. Det gäller exempelvis bilar. Tillverkarna kan ansöka om registrering av mönsterskydd inte bara för varan som sådan utan även för reservdelar till den. I de fall mönsterskydd för reservdelar medges kan tillverkarna tillhandahålla reservdelar utan egentlig priskonkurrens eftersom de kan hindra andra från att marknadsföra sådana delar. Den närmare utformningen av mönsterskyddet för reservdelar får därför stor betydelse för prissättningen för sådana delar. I detta sammanhang står mönsterskaparens intresse av att få utdelning för sitt arbete mot bl.a. konsumenternas intresse av lägre priser genom konkurrens på reservdelsmarknaden. Det finns anledning att närmare överväga utformningen av reglerna om mönsterskydd för reservdelar så att en ändamålsenlig avvägning av olika intressen åstadkoms.

Direktivet innebär inte en harmonisering av förfarandereglerna för mönsterregistrering. Direktivet ger således utrymme för medlemsstaterna att själva bestämma utformningen av sådana regler. I vissa avseenden finns det behov av att överväga förändringar av förfarandereglerna i mönsterskyddslagen.

I många länder tillämpas en i förhållande till Sverige mindre omfattande förprövning av ansökningar om mönsterregistrering. Detsamma gäller ansökningar om varumärkesregistrering. Varumärkeskommitténs (Ju 1997:11) uppdrag innefattar bl.a. frågan om förprövningen av ansökningar om varumärkesregistrering bör begränsas och exempelvis avse endast absoluta registreringshinder (dir. 1997:118 s. 8). Samma fråga bör utredas när det gäller registreringen av mönster.

Oavsett vilken bedömning som görs beträffande förprövningen finns det skäl att överväga dels om invändningsförfarandet bör äga rum efter det att en ansökan om registrering har beviljats, dels om det är lämpligt att införa bestämmelser som möjliggör hävning av en registrering i administrativ ordning.

I Danmark diskuteras möjligheten att i framtiden ansöka om mönsterregistrering på elektronisk väg. Denna möjlighet bör utredas även för svensk del.

Mönsterrätten har stor betydelse för den internationella handeln. Det finns därför anledning att överväga om Sverige bör tillträda den planerade nya Haagöverenskommelsen om internationell registrering av mönster. Ett svenskt tillträde till en ny Haagöverenskommelse skulle innebära att nya regler för internationell registrering av mönster måste införas i mönsterskyddslagen.

Uppdraget

Utredaren skall föreslå hur mönsterskyddsdirektivet skall genomföras i svensk rätt. Därvid skall utredaren, såvitt avser mönsterskydd för reservdelar, överväga hur reglerna bör utformas så att en ändamålsenlig avvägning av olika intressen kan åstadkommas.

Vidare skall utredaren göra en allmän översyn av mönsterskyddslagen, såväl i materiellt hänseende som i fråga om förfarandet. Utredaren skall ta ställning till behovet av förändringar av de förfaranderegler som gäller förprövningen och invändningsförfarandet samt överväga möjligheten att införa bestämmelser om hävning av mönsterregistrering i administrativ ordning. Utredaren skall också pröva möjligheten att tillåta ansökningar om mönsterregistrering på elektronisk väg. Om det framstår som ändamålsenligt skall utredaren lämna förslag till en ny mönsterskyddslag.

Dessutom skall utredaren överväga om Sverige bör tillträda den planerade nya Haagöverenskommelsen om internationell registrering av mönster. Om utredaren gör bedömningen att ett sådant tillträde bör ske skall utredaren lämna förslag till de lagändringar som behövs med anledning av tillträdet.

Utredaren skall samråda med Varumärkeskommittén, den utredare som tillkallas för att utreda patentprocessen m.m. (dir. 1999:28) och med berörda departement och utredningar i de andra nordiska länderna. En fortsatt nordisk rättslikhet inom mönsterskyddsrätten skall eftersträvas. Uppdraget såvitt avser genomförandet av mönsterskyddsdirektivet skall redovisas i ett delbetänkande senast den 1 juni 2000. Uppdraget i övrigt skall vara slutfört senast den 1 juni 2001.