Dir. 1999:18
Beslut vid regeringssammanträde den 11 mars 1999.
En parlamentarisk kommitté får i uppdrag att se över reglerna om samordningen vid personskada mellan skadestånd, ersättning från offentlig försäkring och ersättning från försäkringar av annat slag. I denna del blir kommitténs huvuduppgift att lämna förslag om hur reglerna i framtiden skall vara utformade när det gäller
* vilka förmåner som skall räknas av när skadestånd bestäms och vilken metod som skall tillämpas vid avräkningen,
* vilken rätt som offentliga och privata försäkringsgivare skall ha att kräva utbetalade försäkringsbelopp åter av den som är ansvarig för skadan.
För vissa verksamhetsområden har det satts i fråga om det är rimligt att det allmänna svarar för en så stor del av kostnaderna för personskador som är fallet i dag. Kommittén skall överväga om ansvaret i större utsträckning kan överföras till dem som är upphov till kostnaderna.
Också frågan om försäkringsgivares regressrätt vid skadeförsäkring skall utredas.
En utgångspunkt i kommitténs arbete skall vara att skyddet för enskilda skadelidande mot ekonomiska följder av personskador inte får försämras.
Den som drabbas av en personskada kan ha rätt till ersättning från olika håll. Ekonomiska följder av skadan kompenseras ofta helt eller delvis av någon offentlig försäkring, t.ex. den allmänna sjukförsäkringen eller den allmänna arbetsskadeförsäkringen. Med offentliga försäkringar avses här sådana försäkringsformer som administreras av det allmänna.
Finansieringen av dessa varierar.
Obligatoriska försäkringar är inte offentliga i den nyss angivna meningen men har ett tydligt offentligrättsligt inslag. Exempel är trafikförsäkringen (se trafikskadelagen, 1975:1410) och patientförsäkringen (se patientskadelagen, 1996:799). Dessa försäkringar är författningsreglerade men handhas helt eller delvis av privaträttsliga subjekt. De skyddar den skadelidande, oavsett om denne har rätt till skadestånd enligt allmänna regler, men fungerar i realiteten som ett slags ansvarsförsäkring. Även beträffande dessa försäkringar varierar finansieringen.
Liknande frivilliga försäkringar tecknas av vissa grupper eller kollektiv till skydd för den som tillfogas personskada genom gruppens eller kollektivets verksamhet. Exempel på sådan försäkring är trygghetsförsäkringen vid arbetsskada (TFA) och läkemedelsförsäkringen.
Många gånger är den skadelidande själv försäkrad mot personskada genom en individuell eller kollektiv personförsäkring i form av en sjuk- eller olycksfallsförsäkring. Om en personskada leder till döden kan de efterlevande tänkas ha rätt till ersättning ur en livförsäkring, t.ex.
den kollektiva tjänstegrupplivförsäkringen TGL.
Vid sidan av olika former av försäkringsersättning kan den skadelidande
(eller dennes efterlevande) vara berättigad till skadestånd av den som har orsakat skadan (se t.ex. skadeståndslagen, 1972:207, och produktansvarslagen, 1992:18). Skadeståndsansvaret kan vara beroende av vållande - vilket är huvudregeln enligt skadeståndslagen - eller oberoende av vållande, s.k. objektivt ansvar. Av såväl vållandeansvaret som det objektiva ansvaret finns flera olika varianter.
På särskilda områden förekommer dessutom andra former av ersättning från staten. Dessa har drag av skadestånd men är särreglerade på ett eller annat sätt. Som exempel kan nämnas ersättning enligt brottsskadelagen
(1978:413), ersättning enligt lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder och ersättning enligt lagen
(1977:265) om statligt personskadeskydd.
En grundläggande regel är att den skadelidande inte har rätt till mer än full ersättning för en skada. Däremot kan det finnas en rätt till ersättning från flera håll, varvid dock fullgjord betalning från någon av de ersättningsskyldiga i regel medför att ersättning inte kan krävas från de övriga. I vissa fall - främst vid s.k. summaförsäkring - kan den skadelidande emellertid bli överkompenserad. Summaförsäkring innebär att ett på förhand avtalat belopp utgår vid försäkringsfall, oavsett den verkliga förlustens storlek.
Systemen för personskadeersättning medför att det finns ett behov av dels regler om avräkning, eller med andra ord regler om hur de olika ersättningsformerna skall samordnas med varandra när den skadelidande får sin ersättning, dels regler om regressrätt (rätt till återkrav mot den som har orsakat skadan) i vissa fall för den som har betalat ersättningen till den skadelidande.
Reglerna om bestämmande av skadestånd för personskada finns i 5 kap.
skadeståndslagen. De kom till i huvudsak år 1975 (se prop. 1975:12, bet.
1975:LU16, rskr. 1975:133, bet. 1975:LU23, rskr. 1975:209, SFS 1975:404).
Utöver att ge besked om bestämmande av skadestånd som ges ut enligt skadeståndslagen har reglerna i 5 kap. stor betydelse utanför lagens tillämpningsområde. Det beror på att t.ex. trafikskadelagen, brottsskadelagen och patientskadelagen hänvisar till 5 kap.
skadeståndslagen i frågan hur ersättningen för personskada skall bestämmas. Men det finns också lagar som föreskriver skadeståndsskyldighet för personskada utan att hänvisa till 5 kap.
skadeståndslagen. Om inte avvikande regler ges kommer då skadeståndslagens regler att tillämpas (jfr 1 kap. 1 § den lagen). Det gäller t.ex. produktansvarslagen och 32 kap. miljöbalken. Det sagda medför att förändringar av bestämmelserna i 5 kap. skadeståndslagen påverkar stora delar av det ersättningsrättsliga systemet.
I 5 kap. 1 § anges vad ersättningen till den som har tillfogats personskada skall omfatta. Ersättning skall ges ut för dels sjukvårdskostnader och andra utgifter, dels inkomstförlust, dels viss ideell skada (sveda och värk, lyte eller annat stadigvarande men samt olägenheter i övrigt till följd av skadan). Med inkomstförlust likställs intrång i näringsverksamhet. I 5 kap. 2 § finns regler för de fall då en personskada har lett till döden. De efterlevande kan då få ersättning för begravningskostnader och andra kostnader till följd av dödsfallet samt för förlust av underhåll.
Bestämmelserna i 5 kap. 1 och 2 §§ innebär inte att kostnader och förluster av sådant slag som avses där alltid ersätts i form av skadestånd. Sjukvårdskostnader betalas i stor utsträckning av det allmänna genom att den som skadats får vård (se bl.a. hälso- och sjukvårdslagen, 1982:763). Kostnader av andra slag, t.ex. för medicin, ersätts också i betydande grad av det allmänna. Även när det gäller ersättning för inkomstförlust betalas större delen från det allmänna i form av sjukpenning enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Under de första 14 dagarna av en sjukperiod betalas dock sjuklön enligt lagen
(1991:1047) om sjuklön. Sjuklönen ges ut av arbetsgivaren.
Ersättning för ideell skada betalas inte ur de offentliga ersättningssystemen. Den skadelidande är alltså i den delen hänvisad till att få ut ersättningen i form av skadestånd eller försäkringsersättning.
När skadeståndet bestäms enligt 5 kap. 1 och 2 §§ räknas vissa belopp av från den ersättning som annars skulle ha betalats för inkomstförlust och förlust av underhåll. Reglerna om avräkning finns i 5 kap. 3 §. Det som skall räknas av är förmåner i form av ersättning som betalas på grund av obligatorisk försäkring enligt lagen om allmän försäkring eller på grund av lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring eller någon annan likartad förmån. Detsamma gäller förmåner i form av pension eller annan periodisk ersättning eller sjuklön, om förmånen betalas av en arbetsgivare eller på grund av en försäkring som är en anställningsförmån. Eventuella andra förmåner än de nämnda skall inte räknas av.
Systemet med avräkning innebär att skadeståndet enligt 5 kap. 1 och 2 §§
bestäms till skillnaden mellan den totala skadan och de förmåner som skall räknas av. Denna metod brukar kallas nettometoden. Den innebär att slutlig avräkning mellan skadestånd och förmåner sker redan när skadeståndet fastställs. Förmånerna räknas av med de belopp som den skadelidande har rätt till när skadeståndet bestäms. Det fastställda skadeståndsbeloppet påverkas därefter inte om förmånernas storlek skulle ändras på ett sätt som det inte varit möjligt att ta hänsyn till vid avräkningen. Ersättningsfrågan kan i ett sådant fall dock omprövas med stöd av 5 kap. 5 §, om förhållandena ändras väsentligt.
Nettometoden innebär alltså att den skadeståndsskyldige undgår skadeståndsskyldighet för de förluster som motsvarar de förmåner som skall räknas av. Det betyder också att skadestånd kan komma i fråga enbart om den totala skadan överstiger de avräkningsförmåner som den skadelidande har rätt till.
En annan metod att bestämma skadeståndet är den s.k. bruttometoden.
Skadeståndet bestäms då till ett belopp som motsvarar hela skadan. Vissa av de förmåner som betalas ut till den skadelidande räknas sedan av från det skadestånd som skadevållaren skall betala till den skadelidande. Det belopp som skadevållaren slutligt skall betala beror också på regressreglerna (se nedan). Med bruttometoden kan de belopp som räknas av vara föremål för regressrätt. Så kan det inte vara med nettometoden, eftersom det som räknas av då inte omfattas av skadeståndsskyldighet.
Bruttometoden innebär att det belopp som skadevållaren till sist får betala inte är känt när skadeståndet bestäms; beloppet beror som framgått dels på hur avräkningen slutligt utfaller, dels på i vilken utsträckning regressrätt finns och utnyttjas.
Vid 1975 års ändringar i skadeståndslagen valdes alltså nettometoden.
Den ansågs underlätta skaderegleringen väsentligt eftersom den innebär att parterna redan från början med säkerhet kan beräkna skadeståndets storlek. Följden av nettoavräkning är, som nämnts, att regressrätt inte finns för förmånerna och att en uppräkning av dessa alltså inte påverkar skadeståndet. I förarbetena framhölls att en regressrätt som gäller de förmåner som skall räknas av oftast har ringa ekonomisk betydelse för den som betalar ut förmånen (prop. 1975:12 s. 128 f.).
Ett syfte med 1975 års ändringar i skadeståndslagen var att på sikt minska skadeståndsrättens betydelse vid personskador. Som skäl för detta angavs bl.a. att rätten till skadestånd ofta beror på tillfälliga omständigheter och att skadestånd bara innebär att förlusten flyttas över till någon som kanske inte har större möjligheter att bära den
(prop. 1975:12 s. 98 f. och 125 f.). En sådan utveckling aktualiserade samtidigt frågan om ökad samordning av skadestånd med andra förmåner som en skadelidande har rätt till. Man ville sålunda öka betydelsen av sådana förmåner som den skadelidande har rätt till oberoende av om han eller hon har rätt till skadestånd (prop. 1975:12 s. 125). Samordningen skulle bidra till att ersättningssystemet blev enkelt och kostnaderna för skaderegleringen låga. Skadeståndets reparativa funktion betonades i stället för den preventiva. Denna inriktning stämde väl med den syn på ersättningssystemet som lagstiftaren redovisat vid skadeståndslagens tillkomst år 1972.
Det system för avräkning som kommer till uttryck i 5 kap. 3 §
skadeståndslagen innebär alltså att det inte finns rätt till skadestånd för förluster som täcks av de avräknade förmånerna. Det betyder i sin tur att den som betalar ut en sådan förmån till den skadelidande inte har regressrätt mot skadevållaren. Det följer av att regressrätten inte är en självständig rätt till skadestånd för den som har betalat utan en rätt att ta över det anspråk på skadestånd som den skadelidande kan ha.
När det gäller förmåner enligt lagen om allmän försäkring finns dessutom ett uttryckligt förbud mot regress i 20 kap. 7 § den lagen.
Det sagda betyder bl.a. att försäkringskassan inte har möjlighet att kräva kompensation för förmåner som getts ut av en enskild skadevållare.
Det innebär också att en arbetsgivare som gett ut sjuklön till en arbetstagare inte har rätt att återkräva det utgivna beloppet av den som kan vara skadeståndsskyldig mot arbetstagaren för den skada som föranlett sjukskrivningen.
När det gäller andra förmåner än de som räknas upp i 5 kap. 3 § finns bestämmelser som ger betalaren en mer eller mindre omfattande regressrätt. Av dessa bestämmelser bör några nämnas här.
I fråga om privat försäkring regleras frågan om regressrätt i 25 §
lagen (1927:77) om försäkringsavtal (FAL). Första stycket innehåller regler för skadeförsäkring, medan bestämmelserna om personförsäkring finns i andra stycket. Vid olycksfallsförsäkring och sjukförsäkring har försäkringsgivaren regressrätt om försäkringsgivaren har utfäst sig att betala ersättning med det verkliga beloppet av utgifter eller förluster, om den som framkallat försäkringsfallet har gjort detta uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet eller är strikt skadeståndsansvarig. Vid summaförsäkring saknas däremot rätt till återkrav. Men bestämmelserna i FAL är dispositiva, och försäkringsgivaren kan alltså i försäkringsavtalet förbehålla sig en längre gående regressrätt.
För trafikförsäkring finns särskilda regler om regressrätt i 20 §
trafikskadelagen. Försäkringsbolaget har regressrätt mot skadevållaren för det som bolaget har betalat från försäkringen, om skadan har vållats uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet eller genom vårdslöshet av en förare som har gjort sig skyldig till rattfylleribrott. Om trafikskadeersättning har betalats för en skada som omfattas av produktansvarslagen, inträder försäkringsbolaget i den skadelidandes rätt till skadestånd enligt den lagen.
Enligt 20 § patientskadelagen har försäkringsgivaren regressrätt för utgiven patientskadeersättning mot den som vållat skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet. Om skadan omfattas av produktansvarslagen eller trafikskadelagen, inträder försäkringsgivaren i den skadelidandes rätt till ersättning enligt de lagarna.
Bestämmelser om regressrätt finns också i bl.a. 17 § brottsskadelagen.
För förmåner enligt lagen om arbetsskadeförsäkring finns ingen regressrätt.
Frågan om försäkringsbolagens regressrätt har utretts tidigare i flera sammanhang. Av intresse här är bl.a. betänkandet Försäkringsgivares regressrätt m.m. (SOU 1975:103). Inom Justitiedepartementet pågår vidare ett arbete på en ny försäkringsavtalslag där frågan ingår. Till grund för det arbetet ligger utredningsbetänkandena Personförsäkringslag (SOU 1986:56) och Skadeförsäkringslag (SOU 1989:88) samt departementspromemorian Ny försäkringsavtalslag (Ds 1993:39).
Förutom svårigheter av olika slag för den skadelidande medför personskador i många fall betydande samhällsekonomiska kostnader.
Resurser går förlorade för längre eller kortare tid, dels i produktionen av varor och tjänster, dels i verksamheter av annat slag där den enskilde behövs. Även rent offentligfinansiellt är kostnaderna avsevärda. Det gäller inte minst kostnaderna för sjukvård.
För vissa verksamhetsområden har det ifrågasatts om det är rimligt att det allmänna svarar för en så stor del av personskadekostnaderna som i dag är fallet. Det har också diskuterats om nuvarande ordning är samhällsekonomiskt effektiv.
De gällande principerna för samordning mellan skadestånd och försäkring har sin grund huvudsakligen i överväganden som gjordes under det reformarbete som ledde fram till skadeståndslagen. Den trädde i kraft den 1 juli 1972. I propositionen (prop. 1972:5 s. 78 f.) anförde justitieministern att regelsystemet borde tillgodose kraven på social rättvisa och trygghet samtidigt som det borde leda till ett rationellt utnyttjande av samhällets och enskildas ekonomiska resurser. Enligt justitieministern var skadeståndsrätten ett ofullkomligt instrument för detta. Framför allt ansågs skadeståndsrätten inte kunna bereda enskilda skadelidande ett tillfredsställande ekonomiskt skydd vid personskador.
Även skadeståndets preventiva funktion ifrågasattes.
I "den svenska modellen" för personskadeersättning har skadeståndet fått en förhållandevis undanskymd position, och huvudrollerna spelas i stället av socialförsäkringssystemet och de obligatoriska försäkringarna till skydd för tredje man. Skadeståndets preventiva funktion tillmäts relativt liten vikt i ersättningssystemet. Det har därför inte setts som något huvudintresse att kostnaderna för personskador kanaliseras till den som orsakat skadan. En viss omsvängning har dock skett genom tillkomsten av moderna skadeståndsrättsliga lagar, som miljöskadelagen
(1986:225, som numera ersatts av 32 kap. miljöbalken) och produktansvarslagen (1992:18).
Ett par mindre ändringar i 5 kap. 3 § skadeståndslagen trädde i kraft den 1 januari 1996. I det lagstiftningsärendet framfördes från flera håll att en mer omfattande utredning av de allmänna principerna för samordningen mellan å ena sidan skadestånd och å andra sidan andra förmåner vid personskada borde göras. I propositionen uttalade regeringen också att det fanns skäl att så småningom göra en mer allmän översyn av dessa regler (prop. 1994/95:229 s. 5 och 20).
Under riksdagsbehandlingen uttalade lagutskottet (bet. 1995/96:LU3 s.
6): "Som anförs på flera ställen i propositionen finns det emellertid anledning att göra en mer allmän översyn av reglerna om samordning mellan å ena sidan skadestånd för personskada och å andra sidan försäkring och andra förmåner i anledning av skadan. Vid en sådan översyn är naturligtvis frågan om regressrätt för utgivna förmåner av central betydelse. En övergripande utredning av här avsett slag får anses påkallad med hänsyn till att grundprinciperna på området gällt sedan mycket lång tid och inte övervägts närmare mot bakgrund av den utveckling som skett på bl.a. försäkringsområdet. Utskottet utgår från att regeringen i lämpligt sammanhang tar initiativ till en sådan översyn." Utskottet har även senare återkommit till frågan, se bet.
1996/97:LU9 s. 5 f.
Principerna för samordning mellan olika ersättningsformer vid personskada är delvis omdebatterade och den svenska regleringen framstår vid en internationell jämförelse som ovanlig. Dessa omständigheter, och att regleringen i huvudsak byggdes upp för över 25 år sedan, är i sig skäl att utvärdera systemet och att närmare studera dess effekter. Det finns också anledning att ställa frågan om ställningstagandena i början av 1970-talet fortfarande bör vara vägledande eller om förändringarna i samhället medför att reglerna bör ändras.
Vad som kommer i förgrunden vid en översyn är frågan om systemet i dag -
i enlighet med den utgångspunkt som angavs i 1972 års proposition -
leder till ett rationellt utnyttjande av samhällets och enskildas ekonomiska resurser. Men även i övrigt finns det anledning att ifrågasätta om det ekonomiska ansvaret för personskador fördelas på ett i alla delar lämpligt sätt (se bet. 1996/97:LU9 s. 5 f.).
Regeringen anser sålunda att tiden är mogen för en sådan allmän översyn som bl.a. riksdagen har efterlyst. Uppdraget skall anförtros åt en kommitté med parlamentarisk förankring.
En sådan allmän översyn som nyss sagts kommer att inrymma frågan om en utvidgad regressrätt för de offentliga försäkringssystemen mot privata försäkringsgivare och skadevållare. Det är viktigt att de samhällsekonomiska aspekterna på denna fråga blir belysta.
En utgångspunkt för kommittén skall vara att skyddet för enskilda skadelidande mot ekonomiska följder av personskador inte får försämras.
Det innebär bl.a. att det allmänna även fortsättningsvis skall tillförsäkra den skadelidande ekonomisk trygghet vid sjukvård och sjukfrånvaro från arbetet. Vidare får det inte bli besvärligare för den skadelidande att få ut ersättning när väl en personskada har inträffat.
En annan utgångspunkt för kommittén skall vara att den skadelidande inte bör bli överkompenserad för ekonomiska skador.
Kommittén skall göra en förutsättningslös genomgång av de frågor som gäller samordningen vid personskada mellan skadestånd, ersättning från offentlig försäkring och ersättning från andra former av försäkring.
Motsvarande genomgång skall göras i fråga om andra närliggande ersättningsformer, t.ex. brottsskadeersättning. Huvudfrågan för kommittén blir att ta ställning till vem som i olika situationer slutligt skall svara för ersättningen till den som drabbats av en personskada.
Av särskilt intresse är i vilken utsträckning och på vilket sätt vissa förmåner skall räknas av vid bestämmande av skadestånd. Sålunda skall det prövas om bestämmelserna i 5 kap. 3 § skadeståndslagen bör ändras.
En fråga i detta sammanhang är om den s.k. nettometoden skall behållas eller om det i stället bör tillämpas en bruttometod när skadeståndet bestäms. En annan fråga gäller avgränsningen av de förmåner som skall räknas av.
Bestämmelserna i 5 kap. 3 § om avräkning gäller bara för ersättning för inkomstförlust och förlust av underhåll. Kommittén skall överväga om det finns skäl att föreskriva avräkning även när det gäller ersättning för kostnader och för ideell skada (jfr prop. 1975:12 s. 126).
Frågan om regressrätt för den som ger ut ersättning för personskada blir av central betydelse för kommitténs arbete. Kommittén skall analysera såväl det allmännas regressrätt - i de fall betalning skett från ett offentligt ersättningssystem - som privata försäkringsgivares regressrätt gentemot varandra eller mot den skadeståndsskyldige. Även frågan i vilka situationer det allmänna bör ha regressrätt mot privata försäkringsgivare eller försäkringssystem skall prövas. En särskild fråga är i hur stor utsträckning regress skall kunna ske mot den som bär ett strikt ansvar. Skall denne bära ett strängare regressansvar än den som svarar på grund av vårdslöshet? Också frågan om regressrätt mellan flera skadeståndsskyldiga kan behöva tas upp. Det blir nämligen ofta fråga om återkrav från ansvarsförsäkringens sida mot någon medansvarig.
Skadeståndslagen reglerar inte denna situation, jfr 6 kap. 3 § den lagen.
Kommittén skall alltså behandla frågan om försäkringsbolagens regressrätt mot den som har vållat en skada (25 § FAL). Kommittén skall beakta förslagen i de betänkanden som redovisar resultatet av det utredningsarbete om regressrätten som har genomförts (se ovan under Bakgrund) och de skäl som har anförts för och emot olika lösningar. I denna del skall kommittén gå utanför personskadeområdet och sålunda även behandla frågan om försäkringsgivares regressrätt vid skadeförsäkring.
Härvid skall den regressöverenskommelse som försäkringsbolagen har träffat beaktas.
En lagrådsremiss med förslag till en ny försäkringsavtalslag planeras bli beslutad under år 1999. Avsikten är dock att frågan om försäkringsgivares regressrätt skall regleras på grundval av kommitténs förslag och att reglerna i 25 § FAL tills vidare skall behållas oförändrade i sak.
Kommitténs analys av försäkringsgivarens regressrätt vid skadeförsäkring kan leda till att kommittén anser att den också bör ta upp frågan om regress vid sakskador och rena förmögenhetsskador även i andra fall. Den är i så fall oförhindrad att göra detta. Kommitténs överväganden skall vidare inrymma regressreglerna i trafikskadelagen.
Kommittén skall ta hänsyn till de skilda intressen som kräver beaktande.
Sålunda bör regelsystemet vara någorlunda enkelt och överskådligt, samtidigt som ersättningsansvaret måste fördelas på ett sätt som kan uppfattas som rimligt. Regleringen bör vidare motverka skador och skaderisker. Det talar i sig för att lägga ansvaret på den som har störst möjligheter att påverka en skadas uppkomst. Det är emellertid omstritt i vilken utsträckning skadeståndsansvar har en skadepreventiv effekt. Kommittén skall förutsättningslöst behandla denna fråga och bedöma om det finns anledning att nu omvärdera konsekvenserna för preventionen av olika lösningar.
Rättsekonomiska aspekter på ersättningssystemen skall tillmätas stor betydelse. Det bör sålunda eftersträvas att systemen är samhällsekonomiskt effektiva. Kommittén skall analysera denna aspekt och värdera hur olika lösningar förhåller sig till varandra vid en samhällsekonomisk bedömning. Vidare skall kommittén, om den föreslår att kostnadsfördelningen skall förändras, analysera och redovisa hur detta kan komma att påverka de berörda personernas handlingsmönster.
För frågan om i vilken mån skadevållaren skall bära det slutliga ekonomiska ansvaret måste även privatekonomiska hänsyn tillmätas betydelse. Ersättningssystemet kan inte utgå från att den enskilde skadevållaren alltid skall bära hela eller ens huvuddelen av kostnadsansvaret för personskador. Detta är uppenbart när det gäller skador som kräver långvarig behandling eller som av andra skäl är mycket kostsamma. Men även i övrigt måste systemet innehålla begränsningar som förhindrar att skadeståndsskyldighet blir ruinerande för enskilda som saknar ansvarsförsäkring. För detta ändamål finns visserligen en bestämmelse om jämkning i 6 kap. 2 § skadeståndslagen. Kommittén skall överväga om denna bestämmelse utgör ett tillräckligt skydd även vid en utvidgning av regressmöjligheterna.
I sammanhanget torde även i övrigt vissa följdfrågor om jämkning aktualiseras. Det kan bl.a. diskuteras i vilken utsträckning en skyldighet att ge ut skadestånd eller annan ersättning bör jämkas på grund av försäkring och försäkringsmöjligheter och i vilken utsträckning jämkningen bör påverkas av bestämmelserna om regressrätt.
Jämkningsfrågor bör dock inte tas upp annat än i den mån det motiveras av kommitténs överväganden i övrigt.
I sin analys måste kommittén väga in de fördelar som finns med dagens system, där skadeståndet spelar en relativt underordnad roll och där det ekonomiska ansvaret på olika sätt sprids - pulvriseras - så att det blir mindre kännbart än ett skadeståndsansvar annars kan bli. Det står klart att ett sådant system har betydande fördelar från skaderegleringssynpunkt, att transaktionskostnaderna är förhållandevis små och att tvisterna blir få. Å andra sidan är ansvarsförsäkring numera allmänt förekommande, vilket leder till en pulvriseringseffekt också om skadeståndsansvaret tillmäts ökad betydelse. Sådana omständigheter som nu har sagts, liksom praktiska hänsyn och effektivitetsaspekter i övrigt, bör tillmätas stor betydelse av kommittén.
Om en större del av den totala ersättningen vid skador i framtiden skulle komma att direkt eller efter återkrav betalas ur försäkringar, ökar betydelsen av regressbestämmelserna. En invändning som ofta framförts mot ökade möjligheter till regress är risken för ökade administrationskostnader vid skaderegleringen, t.ex. genom ett ökat antal tvister. Effekterna i detta avseende av ökade regressmöjligheter skall analyseras.
Den nämnda genomgången skall ta sikte på det ersättnings-rättsliga systemet i stort, varvid en sammanhållen och konsekvent reglering skall eftersträvas. Sådana fall där effekterna av den nuvarande ordningen av många har uppfattats som mindre rimliga bör dock uppmärksammas särskilt.
Det gäller t.ex. frågan om arbetsgivares regressrätt för vad som betalats ut i sjuklön till arbetstagare som skadats genom någon annans vållande.
Kommittén skall begränsa sin genomgång till frågor om hur ersättningsansvaret skall slutligt fördelas mellan olika ersättningssystem. Den skall däremot inte komma in på rent socialförsäkringsrättsliga frågor, som t.ex. ersättningsnivåerna inom den allmänna försäkringen, och inte heller på rent skadeståndsrättsliga frågor, som t.ex. vilka slags skador skadeståndsansvaret bör omfatta.
Så långt möjligt bör kommittén också undvika att komma in på försäkringsrättsliga spörsmål som i och för sig kan ha viss anknytning till frågorna om samordning men som inte har direkt betydelse för dessa.
Ett exempel är frågan i vilken utsträckning den skadelidande skall ha rätt att rikta sitt krav direkt mot skadevållarens ansvarsförsäkringsgivare.
Det svenska ersättningsrättsliga systemet skiljer sig på flera sätt påtagligt från förhållandena utomlands. Det gäller i viss mån även vid en jämförelse med de andra nordiska länderna. Kommittén skall studera det ersättningsrättsliga systemet i några särskilt intressanta länder och dra nytta av de erfarenheter som gjorts där.
Det är ett önskemål att de nordiska regelsystemen, som i dag trots allt är ganska likartade, inte onödigtvis glider isär. Utvecklingen mot en allt starkare europeisk integration medför att det finns större skäl än tidigare att beakta också de övriga europeiska rättssystemen. Det gäller även om det inte fordras på grund av Sveriges medlemskap i EU. En viktig uppgift för kommittén blir dock att försöka bedöma vilken betydelse Sveriges medlemskap i EU har eller kan komma att få för de berörda frågeställningarna. På sikt kan man förvänta sig att de skadeståndsrättsliga systemen i EU kommer att närma sig varandra. I rättsvetenskapliga kretsar pågår i dag ett arbete med en sådan inriktning. En fråga i detta sammanhang är vilken betydelse det kan ha från konkurrenssynpunkt att skadeståndsansvaret i ett land är ovanligt långtgående eller särskilt begränsat. En annan är vilken betydelse arbetet med en eventuell framtida EU-konvention om tillämplig lag beträffande bl.a. skadestånd utanför avtalsförhållanden kan komma att få.
En särskild fråga gäller hur utländska anställnings- och försäkringsförmåner beaktas vid tillämpning av avräkningsreglerna i 5 kap. 3 § skadeståndslagen. Avsikten är att samordningen skall omfatta även sådana förmåner (se prop. 1975:12 s. 127 och s. 166). Kommittén skall undersöka hur detta har fungerat i praktiken och om några lagändringar behövs.
En strukturell överföring av ersättningsansvaret på vissa områden?
I sina överväganden om regressrätt för det allmänna kommer kommittén in på frågan om i vilken utsträckning ersättningsansvaret för personskador kan och bör föras över på dem som vållar eller annars är ansvariga för skadorna. Kostnadsansvaret kan emellertid föras över även på andra sätt än genom ändringar i regressreglerna, t.ex. i kollektiva former.
Kommittén skall pröva även sådana andra möjligheter. Vid utformningen av ett system där skadevållarna bär en större del av kostnaderna för sin verksamhet bör det prövas om bördan kan differentieras inom detta kollektiv så att de personer som står för större risker också får stå för en proportionerligt större del av kostnaderna. Vid en prövning av hur och på vilka områden en överföring av kostnadsansvaret kan ske skall en särskild analys ägnas åt att systematiskt klarlägga de juridiska och praktiska förutsättningarna för att pröva vilket samband som finns och hur gränsen dras mellan skadeorsakerna inom olika verksamhetsområden.
Kommittén skall i första hand behandla de frågor som angetts ovan. Den är dock oförhindrad att ta upp även andra närliggande frågor om det bedöms nödvändigt eller annars motiverat.
Kommittén skall vid sin prövning utgå från att samhällets och enskildas resurser skall utnyttjas rationellt och effektivt. Den skall också beräkna och beskriva de samhällsekonomiska effekterna av de förslag som lämnas.
Kommittén skall samråda med justitiedepartementen i de övriga nordiska länderna.
Kommittén skall föreslå de ändringar i regelsystemet som den finner motiverade.
Uppdraget skall redovisas senast den 30 juni 2001.