Dir. 1999:102
Beslut vid regeringssammanträde den 2 december 1999.
En särskild utredare tillkallas med uppdrag att analysera problemen med radon i bostäder och vissa lokaler där människor vistas mera varaktigt. I uppdraget ingår att presentera förslag till ändamålsenliga och effektiva statliga åtgärder som i rimlig tid kan få ned radonhalterna under gällande gränsvärden för sådana byggnader.
Utredaren skall:
- på grundval av tillgängligt material och kunskaper lämna en sammanfattande lägesbeskrivning av radonproblemets omfattning i byggnader som inrymmer bostäder, skolor, förskolor samt lokaler för äldreboende eller liknande boende,
- göra en sammanställning och en bedömning av tidigare och nuvarande statliga informations- och stödinsatser samt av regelgivningen inom området,
- analysera problem och erfarenheter av tidigare och nuvarande insatser och åtgärder inom området,
- för varje enskilt förslag eller paket av förslag göra en konsekvensanalys,
- i den mån förslagen till statliga åtgärder innebär behov av ändrade eller nya regler utarbeta författningsförslag,
- samråda med berörda organisationer och myndigheter samt beakta myndigheternas uppdrag och arbete utifrån regeringens proposition Svenska miljömål (prop. 1997/98:145, bet.
1998/99:MJU6, rskr. 1998/99:183).
Människan utsätts ständigt för joniserande strålning.
Huvuddelen av denna strålning kommer från naturliga källor.
Radioaktiva ämnen - exempelvis radium - förekommer i varierande grad i olika jord- och bergarter. När radiumets atomkärnor sönderfaller bildas ädelgasen radon. Radon sönderfaller i sin tur till radondöttrar som består av radioaktiva metalljoner. Om dessa s.k. radondöttrar fastnar i luftvägarna vid inandning kan celler i luftrör och lungor skadas och orsaka cancer hos människor. Skador kan även uppstå om radonhaltigt dricksvatten förtärs. I bostäder och andra lokaler kan strålning komma från dels radon i stenbaserade byggnadsmaterial, dels den radongas som tränger in i husen från marken. Radon kan även transporteras in med dricksvatten från vissa djupborrade brunnar.
Vid en internationell jämförelse är Sverige, på grund av sin geologi och sitt klimat, ett av de länder där radonrisken är störst. Sveriges befolkning beräknas få drygt dubbelt så hög stråldos som genomsnittet för världspopulationen.
Det råder viss osäkerhet om hur stor risken är för att cancer skall utbildas hos människor på grund av radon. Den svenska radonutredningen (SOU 1983:6) uppskattade år 1979 att 300-
3 000 människor per år kan komma att få lungcancer i framtiden på grund av radon i svenska bostäder om inte det då gällande landsmedelvärdet sänktes drastiskt. Den internationella strålskyddskommissionen (ICRP) bedömde senare risken för radonrelaterad cancer vara obetydligt mindre än vad radonutredningen angav. Cancerkommittén (SOU 1984:67) kom år 1984 fram till att dödstalet torde ligga mellan 100 och 1 000 fall per år (med mest sannolikt antal av 300 fall per år). En omfattande svensk radonepidemiologisk undersökning utförd av Institutet för miljömedicin presenterades år 1993.
Undersökningen omfattade ca 1 400 lungcancerfall i 109 av landets kommuner. Av lungcancerfallen i den studerade gruppen beräknas ca 15 % vara radonbetingade. Detta skulle innebära att ca 400 cancerfall årligen kan förväntas i den svenska befolkningen. Beräkningen bedömdes enligt undersökningen kunna ligga i underkant. År 1993 redovisade Statens strålskyddsinstitut (SSI) ett risktal på 900 lungcancerfall per år. Bedömningarna varierar således.
I den omfattande inomhusmiljöstudien, ELIB (Bostadsbeståndets inneklimat, ELIB-rapport nr 7, Statens institut för Byggnadsforskning, 1993), drogs följande slutsatser:
Radongashalten var år 1993, i byggnader färdigställda år 1988 och tidigare, högre än gränsvärdet för sanitär olägenhet
(400 Bq/m³ luft) i 70 000-120 000 småhus och 20 000-80 000 lägenheter i flerbostadshus. Det innebar att 200 000-400 000 människor bodde i bostäder över gränsvärdesnivån. Gränsvärdet för nybyggnad, 200 Bq/m³, överskreds i 400 000-460 000 bostäder. Mätningar av radon hade fram till år 1992 utförts i 240 000 bostäder, huvudsakligen genom kommunernas försorg.
Höga radonhalter uppmättes i större utsträckning i hus byggda med s.k. blåbetong, i hus med självdragsventilation (som i allmänhet har låg ventilation) i källarförsedda småhus och i lägenheter på bottenplan i flerbostadshus. Höga radonhalter i hus uppmättes i större utsträckning i mellersta Sverige.
Höga radonhalter har även visat sig vara ett problem i vissa lokaler, exempelvis i vattenverk.
Boverket har under år 1998 på uppdrag av regeringen redovisat en utvärdering av statens och kommunernas insatser mot radon i byggnader. I redovisningen av uppdraget har Boverket beskrivit resultaten av olika åtgärder vid ca 900 saneringar i olika kommuner i landet (B6087-5060/96). Boverket anger i rapporten att det uppskattningsvis återstår mellan 60 000 och 100 000 småhus att sanera. För flerfamiljshus redovisas inga siffror i Boverkets rapport.
Mer systematiska mätningar av radon och annan naturlig radioaktivitet i svenska bostäder påbörjades redan under 1950-talet. Fram till i dag har kunskapen om olika metoder och bygg- och ventilationsåtgärder i syfte att komma till rätta med radonproblemet ökat betydligt.
Exempelvis har Byggforskningsrådet i ett flertal rapporter behandlat och redovisat metoder och åtgärder. Olika företag har tagit fram metoder och produkter. I dag saknas därmed inte kunskaper om effektiva och ändamålsenliga metoder och åtgärder.
I huvudsak inriktar sig dessa på att hindra radon från att komma in eller bli kvar i byggnader.
Sedan hälsoriskerna med radon uppmärksammats har gränsvärden fastställts för godtagbara nivåer av radon. I bygglagstiftningen
- plan- och bygglagen (1987:10) m. fl. författningar - har införts egenskapskrav på byggnadsverk som skall säkerställa bl.a. att nyuppförda byggnader är projekterade och utförda på ett sådant sätt att de inte medför risk för brukarnas eller grannarnas hälsa, särskilt inte som följd av t.ex. farlig strålning. Med stöd av bemyndigande i denna lagstiftning har Boverket i sina byggregler (BFS 1993:57) tagit in ovan nämnda gränsvärde som ett funktionskrav. Under år 1995 infördes i PBL även ett nytt system för tillsyn och kontroll där byggherrens ansvar för att samhällskraven uppfylls tydliggjordes. Det är dock ännu inte klarlagt om tillsyns- och kontrollsystemet är tillräckligt effektivt för att trygga efterlevnaden av byggregler om radon.
Radonproblemen avser huvudsakligen äldre bebyggelse. Betydande insatser har gjorts i Sverige för att minska höga radonhalter i befintliga byggnader. En större del av dessa insatser har varit helt eller delvis statliga. Under senare tid har insatsernas effektivitet analyserats. Det kan konstateras att nuvarande insatser inte på mycket lång tid kommer att få ned radonhalterna under gällande gränsvärden i befintlig bebyggelse.
Sedan år 1980 lämnas statligt ekonomiskt stöd till åtgärder mot radon. Stöden har dock getts i olika former och förutsättningarna för stöden har varierat under åren.
För närvarande ges inget bidrag till radonsanering för hyres-
och bostadsrättshus. Bidraget till åtgärder mot radon i egnahem infördes den 1 juli 1988 (se SFS 1988:372). Dessförinnan fanns möjlighet för egnahemsägare att få tilläggslån för bidrag till radonsanering. Tilläggslånen för detta ändamål utnyttjades i liten omfattning. Regeringen ansåg att statens ekonomiska stöd till åtgärder för att avhjälpa problemen med höga radonhalter i egnahem borde förbättras och samtidigt förenklas (prop.
1987/88:100 bil. 13). Av detta skäl ersattes tilläggslånen
(för egnahem) med ett bidrag.
Inom det nuvarande räntebidragssystemet ges bl.a. bidrag till ventilationsåtgärder (se SFS 1992:986), vilka kan ha en gynnsam effekt på radonhalten. Räntebidrag till ventilation ges dock oberoende av radonförekomst.
Under en kortare period kunde även vissa lokaler exempelvis daghem, förskolor och skolor få bidrag till radonsanering.
Stöd kunde tidigare fås inom ramen för det så kallade inomhusmiljöbidraget, dvs. förordningen (1995:802) om bidrag för förbättring av inomhusmiljön i bostäder och vissa lokaler.
Bidrag till radonsanering av lokaler har dock endast utnyttjats i liten omfattning.
I prop. 1995/96:198 om ekonomisk-politiska åtgärder på skatte-
och avgiftsområdet aviserades ett system med skattereduktion för utgifter för reparation, ombyggnader och tillbyggnader på bostadshus. Reduktionen kom sedan att medges för utgifter under perioden den 15 april 1996 - den 31 december 1997 och endast på underlag i form av arbetskostnader och med 30 procent av kostnaden. Systemet förlängdes senare att gälla t.o.m. 31 mars 1999 med vissa ändringar. Det kan inte uteslutas att vissa radonsaneringar i småhus, hyreshus och bostadsrättslägenheter kunde göras inom ramen för systemet.
Den 1 oktober 1997 infördes ett speciellt tidsbegränsat bidrag för åtgärder mot radon i dricksvatten enligt förordningen
(1997:638) om bidrag för åtgärder mot radon i dricksvatten.
För att få bidrag krävs bl.a. att det görs en analys av radonhalten i dricksvattnet och att radonhalten överstiger vissa angivna gränsvärden.
Miljöbalken innehåller bestämmelser om åtgärder för att undanröja eller förhindra uppkomsten av olägenheter för människors hälsa, t.ex. radonhalter som överstiger de riktvärden som Socialstyrelsen meddelar. Fastighetsägaren, eller den som har nyttjanderätten till egendom, är den som skall vidta åtgärder som skäligen kan krävas för att undanröja en olägenhet. Miljöbalkens 9 kap.
kompletteras av förordningen (1988:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd.
I det tidigare omnämnda uppdraget till Boverket - att göra en utvärdering av statens och kommunernas olika insatser mot radon i byggnader samt av effektiviteten hos de åtgärder mot radon för vilka bidrag lämnas - konstaterar Boverket bland annat att nuvarande bidrag inte utnyttjas fullt ut. I samma redovisning har Boverket lämnat olika förslag till förändring av det nuvarande bidraget till sanering av radon i egnahem samt till hur den framtida statliga styrningen av radonsaneringen av både egnahem och hyres- och bostadsrätter skulle kunna utformas. I budgetpropositionen (prop. 1998/99:1) tog regeringen ställning till Boverkets förslag med innebörden att inga omprioriteringar inom utgiftsområdet för att finansiera reformer som medförde ökade utgifter kunde göras.
Samtidigt går det inte att bortse från möjligheten att vissa fastighetsägare av olika psykologiska eller ekonomiska skäl avstår från såväl mätningar som genomförande av åtgärder.
Detta noteras i miljöhälsoutredningens betänkande - Miljö för en hållbar hälsoutveckling (SOU 1996:124).
Boverket är central förvaltningsmyndighet för frågor om byggd miljö och hushållning med naturresurser, fysisk planering, byggande och boende. Boverket meddelar föreskrifter bl.a. med stöd av förordning (1994:1215) om tekniska egenskapskrav, m.m.
och plan- och byggförordningen (1987:383). I Boverkets byggregler
(BFS 1993:57) finns föreskrifter med funktionskrav för att radonhaltens årsmedelvärde och gammastrålningsnivån inte skall överstiga angivna värden. Vidare administrerar verket bidrag enligt förordningen (1997:638) om bidrag för åtgärder mot radon i dricksvatten och förordningen (1988:372) om bidrag för åtgärder mot radon i egnahem.
Statens strålskyddsinstitut (SSI) är central förvaltningsmyndighet för frågor om skydd av människor, djur och miljö mot skadlig verkan av joniserande och icke-joniserande strålning. SSI är bl.a. samordnande organ för olika strålskyddsintressen i landet och samverkar med olika myndigheter och sammanslutningar för strålskyddsfrågor. SSI har det övergripande ansvaret för att följa utvecklingen när det gäller strålning i bostäder, riskbedömning och mätteknik. SSI utövar tillsyn enligt strålskyddslagen. SSI redovisade under år 1998 ett regeringsuppdrag om förslag till lämplig arbetsfördelning rörande radon i inomhusluft och dricksvatten mellan SSI och centrala tillsynsmyndigheter.
Socialstyrelsen är central förvaltningsmyndighet för verksamhet som rör socialtjänst, hälso- och sjukvård och annan medicinsk verksamhet, tandvård, hälsoskydd, smittskydd, stöd och service till vissa funktionshindrade samt frågor om alkohol och missbruksmedel. Socialstyrelsen skall bl.a. stödja kommunerna med allmänna råd och tillsynsvägledning för den regionala och lokala tillsynen för frågor om hälsoskydd enligt 9 kap.
miljöbalken. Socialstyrelsen har meddelat allmänna råd om radon och följer aktivt upp tillämpningen av råden.
Socialstyrelsen har det centrala tillsynsansvaret över inomhusmiljön.
Arbetarskyddsstyrelsen är central förvaltningsmyndighet för arbetsmiljö- och arbetstidsfrågor, utom i fråga om fartygsarbete.
Arbetarskyddsstyrelsen är chefsmyndighet för Yrkesinspektionen.
Tillsammans med yrkesinspektionen utövar myndigheten tillsyn över efterlevnaden av arbetsmiljölagen (1977:1160) och kan med stöd av lagen meddela föreskrifter. Med stöd av arbetsmiljöförordningen
(1977:1166) har Arbetarskyddsstyrelsen utfärdat två föreskrifter med regler för radon på arbetsplatser. Arbetarskyddsstyrelsen har även i en undersökning 1996 kartlagt radonhalter på arbetsplatser.
Livsmedelsverket är central förvaltningsmyndighet för frågor som rör livsmedel, i den mån sådana frågor inte skall handläggas av någon annan statlig myndighet. Under 1997 har verket meddelat gränsvärden för radon i dricksvatten genom Statens livsmedelsverks kungörelse (SLV FS 1997:32) om ändring i Statens livsmedelsverks kungörelse (SLV FS 1989:30) med föreskrifter och allmänna råd om dricksvatten.
Riksskatteverket (RSV) är central förvaltningsmyndighet för beskattning, folkbokföring, allmänna val och indrivning.
Verket är chefsmyndighet för skattemyndigheterna och kronofogdemyndigheterna. Uppgifterna är bland andra att utfärda rekommendationer m.m. om grunderna för taxering och värdesättning vid allmänna fastighetstaxeringen. Förekomst av radon beaktas i rekommendationerna.
Sveriges geologiska undersökning (SGU) är central förvaltningsmyndighet för frågor om landets geologiska beskaffenhet och mineralhantering. SGU samlar in och bearbetar ett stort antal geovetenskapliga parametrar med anknytning till radonproblematiken.
Folkhälsoinstitutet är ett nationellt organ som har till uppgift att förebygga sjukdomar och annan ohälsa och att främja en god hälsa för alla.
Svenska kommunförbundet är intresseorganisation för landets kommuner med uppgift att bevaka kommunernas intressen samt lämna råd och service i vissa avseenden.
Kommunerna fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet.
Således skall kommunerna förebygga och bedöma om olägenheter föreligger och rekommendera eller kräva att åtgärder vidtas.
Kommunerna skall spåra, mäta och se till att åtgärder vidtas mot radon. I plan- och bygglagen finns ett tillsyns- och kontrollsystem reglerat. Byggnadsnämnden kan i den kontrollplan som normalt skall upprättas i byggärenden som är bygganmälanspliktiga, besluta att intyg om radonhalt skall ges in till nämnden.
Miljömålskommittén (M1998:07) har i uppgift att till juni år 2000 föreslå delmål, åtgärdsstrategier och konsekvenser för att uppnå de av riksdagen fastställda miljökvalitetsmålen.
Radon i inomhusluften berör miljökvalitetsmålen "God bebyggd miljö" och "Säker strålmiljö", och åtgärder för att begränsa radonstrålning har betydelse för att uppnå dessa mål. Regeringen har som underlag för kommitténs arbete begärt in underlag bland annat från Sveriges geologiska undersökning, Boverket, Naturvårdsverket, Strålskyddsinstitutet och Socialstyrelsen.
Dessa underlag skall redovisas senast den 1 oktober 1999.
Nämnda myndigheter kommer att behandla frågan om radon.
Kommittén har också fått miljöhälsoutredningens betänkande
(SOU 1996:124) där radonfrågan också behandlas.
Nationella folkhälsokommittén (S1995:14) har till uppgift att utarbeta förslag till nationella mål för hälsoutvecklingen i Sverige. Målen skall vara vägledande för samhällets insatser för att främja folkhälsan, förebygga ohälsa, minska hälsorisker samt förhindra förtida och undvikbar funktionsnedsättning.
Kommittén skall även lämna förslag till strategier för att nå målen samt beakta att målen kan förankras i olika besluts-
och utvecklingsprocesser.
Sammanfattningsvis är radon i inomhusluften sedan länge känt som ett hälsoproblem för dem som vistas varaktigt i vissa byggnader. Vidare är även förtäring av radonhaltigt dricksvatten ett känt hälsoproblem. Alltför många småhus men även flerfamiljshus har fortfarande för höga radonhalter i inomhusluften. Vidare är det inte sannolikt att nuvarande omfattning av och effektivitet i de olika insatserna löser problemet inom rimlig tid. Problemet, dess omfattning, nödvändiga åtgärder samt åtgärdernas effektivitet och kostnader är helt eller till stora delar kända. Det kan dock finnas anledning att efter en ny och fördjupad analys se över vilka statliga insatser på området som inom rimlig tid kan få ned radonhalterna under gällande gränsvärden för byggnader som innehåller bostäder eller vissa andra lokaler där människor vistas varaktigt. Radon i dricksvatten skall omfattas av analysen och eventuella förslag till åtgärder.
Uppdraget skall omfatta alla viktiga källor till radon i inomhusmiljön och dricksvattnet, dvs. radon i vatten, markradon och radon i byggmaterial. Uppdraget skall omfatta såväl nyproduktionen som beståndet av egnahem och flerbostadshus med olika upplåtelseformer samt relevanta lokaler för utbildning, vård och omsorg.
Utredaren skall i huvudsak utgå från det rådande kunskapsläget och nu tillgängligt material. Utredaren skall klarlägga den totala omfattningen av olika statliga stödinsatser som lämnats och som också kunnat påverka radonsituationen i byggnader samt med detta som grund bedöma den resterande omfattningen av radonproblemen.
Radon, radonproblem samt olika tekniska åtgärder mot radon skall ges en allmän förklarande beskrivning. Vidare skall radonproblemet ges en aktuell lägesbeskrivning med bl.a.
en översiktlig beskrivning av situationen inom EU och vid behov även andra länder utanför EU. På nationell nivå skall lägesbeskrivningen minst omfatta:
- förekomst, radonriskområden, strålning, hälsorisker och riskbedömning,
- mätmetoder samt gränsvärden för radon,
- en bedömning av antalet bostäder och andra lokaler med radonproblem och problemets omfattning med hänsyn taget till olika statliga åtgärder under 1990-talet,
- åtgärder som vidtagits för att komma till rätta med radonproblemet samt beskrivning av olika insatser från samhällets sida,
- en redovisning av kommuners, tillsynsmyndigheters och andra instituts och myndigheters uppgifter och resurser inom området,
- en belysning av utbildning om radon, radonåtgärder m.m.
samt
- en beskrivning av hur radon anses påverka byggnaders marknadsvärde.
Utredaren skall göra en analys av tidigare och nuvarande statliga informations- och stödinsatser samt nuvarande regler inom området:
Information: Staten har vid ett flertal tillfällen helt eller delvis initierat, finansierat och genomfört olika informationsinsatser med syftet att minska problemet med för höga radonhalter i inomhusluften. Informationsinsatserna har omfattat exempelvis kunskapsspridning om radon, radonförekomst, mätning, hälsorisker, byggtekniska åtgärder, olika stöd och regler m.m. Det har kunnat konstateras att flera av insatserna delvis varit verksamma och medfört vissa effekter i samband med den period särskilda kampanjer bedrivits. Det har dock samtidigt kunnat konstateras att insatserna inte givit mer bestående avtryck hos målgrupperna.
Slutligen går det inte att utesluta att delar av målgrupperna inte tagit till sig eller önskat ta till sig informationen.
Det kan exempelvis inte uteslutas att delar av målgruppen har starka incitament att inte åtgärda problem med radon i inomhusluften eller ens skaffa sig kännedom om eventuell radonförekomst. Eventuella förslag till nya informationsinsatser skall därför motiveras med utgångspunkt i en analys av gjorda erfarenheter och observerade problem i det tidigare arbetet. Analysen bör omfatta olikheter mellan ägande- och upplåtelseformer beträffande möjligheter, skyldigheter, incitament, kunskaper och andra resurser.
Ekonomiska stöd: Utredaren skall vidare analysera nuvarande och tidigare stödinsatser för småhus, flerbostadshus och andra lokaler samt gjorda erfarenheter och observerade problem i det tidigare arbetet. Tidigare statliga insatser kan utgöra analysunderlag för bedömning av frågor om stöd avseende flerbostadshus då dessa i dag inte ges radonrelaterade bidrag. För dessa bör då särskilt beaktas att de olika ägar-
och upplåtelseformerna kan medföra olika förutsättningar beträffande initiativ, möjligheter, skyldigheter, resurser och incitament att sanera. Vidare kan de olika upplåtelseformerna även medföra att fastighetsägare och boende har olika instrument för att få till stånd sanering. Även beträffande användandet av stöd kan en analys behöva beakta att betydande delar av målgruppen kan ha starka incitament att inte åtgärda problem med radon i inomhusluften eller ens skaffa sig kännedom om eventuell radonförekomst.
Regler: Utredaren skall analysera om nuvarande regler såväl för nybyggande som för befintlig bebyggelse är effektiva i förhållande till målet att inom rimlig tid få ned radonhalterna under gällande gränsvärden för byggnader innehållande bostäder eller lokaler för utbildning, vård och omsorg där människor vistas varaktigt. En analys av olika reglers effektivitet kan lämpligen omfatta möjligheten för staten och kommunerna att genomdriva och upprätthålla efterlevnad av samma regler.
Utredaren skall utifrån lägesbeskrivning och analyser överväga och lämna förslag till lämpliga och effektiva statliga insatser så att problemet med för höga radonhalter i inomhusluften i utrymmen i byggnader där människor vistas varaktigt kan minska inom en rimlig tidsram. Utredaren skall vid utformandet av förslagen beakta behovet av att kunna planera och genomföra förslagen i den takt som medges av det statsfinansiella läget.
Ett sätt, utöver takten i åtgärdernas genomförande, kan vara en indelning utifrån olika målgrupper. Målgrupper kan vara olika ägar- eller upplåtelseformer, en indelning i småhus, flerbostadshus, lokaler eller liknande. En annan tänkbar indelningsgrund kan utgå från olika radonkällor. Förslagen till nya eller ändrade statliga insatser kan presenteras som enskilda eller som mer sammansatta lösningar. Om utredarens förslag innebär behov av nya eller ändrade författningar, skall författningsförslag utarbetas.
I utredarens uppdrag ingår inte att lägga fram förslag när det gäller fastighetstaxering eller när det gäller skattelagstiftning i övrigt.
Utöver vad som framgår av 14 § kommittéförordningen (1998:1474)
skall utredaren ställa kostnader mot nytta om det kan ge väsentlig information, öka tydligheten i redovisningen eller underlätta jämförelser mellan olika förslag. Redovisningen skall kopplas till varje enskilt förslag eller paket av förslag. Där det är relevant skall alternativkostnadsresonemang föras. Kostnader för att inte genomföra förslag skall synliggöras. Slutligen skall förslag - exempelvis förslag om regelförändringar eller nya regler - även innehålla en bedömning av statens eller kommunernas eventuella kostnader för reglernas genomförande och efterlevnad.
Sammanställningen skall även innehålla faktiska prisuppgifter för mätning, åtgärder, utbildning m.m. Där så är relevant och tillämpligt skall en sammanställning utifrån teknisk och ekonomisk effektivitet för olika radonåtgärder också göras.
Utredaren skall vid utformningen av sina förslag beakta de eventuella krav på anpassning som Sveriges medlemskap i Europeiska unionen medför.
Utredaren skall samråda med Boverket, Statens strålskyddsinstitut, Socialstyrelsen, Arbetarskyddsstyrelsen, Livsmedelsverket, Folkhälsoinstitutet, Sveriges geologiska undersökning, Svenska kommunförbundet, Miljömålskommittén och Nationella folkhälsokommittén. Utredaren bör även samråda med andra berörda myndigheter och organisationer. Vid samråd med miljömålskommittén och myndigheterna skall utredaren särskilt beakta vad som framkommer av myndigheternas arbete med olika regeringsuppdrag med anknytning till regeringens proposition Svenska miljömål - miljöpolitik för ett hållbart Sverige
(1997/98:145).