Svar på fråga 1999/2000:991 om asyl för förföljda pakistanska kvinnor
Statsrådet Maj-Inger Klingvall
Helena Bargholtz har frågat mig om jag är beredd att verka för att kvinnor som fruktar för sina liv i Pakistan ska kunna få asyl i vårt land.
Bakgrunden till frågan är enligt Helena Bargholtz de vidriga förhållandena som många kvinnor i Pakistan tvingas leva under där de mister livet efter "hedersmord", bränns, lemlästas eller bara försvinner utan att polisen eller andra myndigheter gör något åt förövarna. Helena Bargholtz anger även att kvinnor som arbetar mot det rådande systemet och för att förbättra kvinnors situation i Pakistan, riskerar sina liv.
Jag delar naturligtvis Helena Bargholtz upprördhet. Frågan har väckt stor uppmärksamhet och utrikesministern har deklarerat att Sverige ska driva frågan då vi under första halvåret 2001 är ordförande i EU.
Jag vill nämna att personer med behov av skydd i första hand kan beviljas uppehållstillstånd i Sverige efter en ansökan gjord här i landet. I samarbete med UNHCR sker en uttagning av kvotflyktingar utomlands.
För att någon ska kunna beviljas asyl i Sverige krävs att personen i fråga befinner sig här i landet. De förhållanden som Helena Bargholtz beskriver skulle kunna leda till att en kvinna vid en prövning här i landet skulle anses som flykting enligt 3 kap. 2 § utlänningslagen eller som skyddsbehövande i övrigt enligt 3 kap. 3 § samma lag. Den skyddsbestämmelse som nämns i frågan infördes 1997 i den svenska utlänningslagen. Bakgrunden var att man ansåg att de som är förföljda på grund av sitt kön eller på grund av homosexualitet borde få ett starkare skydd än som dittills varit fallet och omfattas av en särskild skyddsregel. En annan faktor som påverkat utformningen av skyddsbestämmelsen var att den tidigare bestämmelsen om skydd för s.k. de facto-flyktingar ansetts vara alltför vag.
Då det gäller flyktinguttagning utanför landet är Sverige ett av de tiotal länder som tar ut flyktingar från olika läger runt om i världen, inom ramen för en årlig kvot.