Svar på fråga 1999/2000:964 om human bedömning vid beslut om besöksvisum
Statsrådet Maj-Inger Klingvall
Cinnika Beiming har frågat mig om jag är beredd att verka för att viseringspolitiken som helhet beaktas i den nyligen tillsatta utredningen som ska se över reglerna om anhöriginvandring. Cinnika Beiming anger att många människor upplever att kontakten med släktingar försvåras av myndigheternas hantering av viseringsansökningar.
Jag delar Cinnika Beimings uppfattning att det är viktigt att kontakter mellan personer som bor i Sverige och släktingar i andra länder underlättas. Sverige arbetar både nationellt och internationellt för att tillämpa en generös och human viseringspolitik, som inte ställer upp onödiga hinder för släktingar att få träffas. Av totalt ca 227 000 viseringsansökningar under år 1999 beviljades visering i ungefär 85 % av fallen. Samtidigt måste viseringspolitiken ses som ett stöd för den reglerade invandring som vi har.
Det är Statens invandrarverk (SIV), eller utlandsmyndighet efter delegering från SIV, som fattar beslut i viseringsärenden och det är Invandrarverkets styrelse som utformar praxis.
Som Cinnika Beiming anför i sin fråga har regeringen nyligen fattat beslut om att tillsätta en parlamentarisk utredning. Utredningens arbete ska vara klart senast den 1 mars år 2001. Som framgår av direktiven ska man se över reglerna om anhöriginvandring och möjligheten för äldre att hålla kontakt med anhöriga i Sverige. Utredningen ska beakta möjligheterna för dessa personer att beviljas visering och uppehållstillstånd för besök. Frågan om gamla föräldrars möjlighet att invandra till Sverige lyfts generellt fram i direktiven.
Det är inte aktuellt att med tilläggsdirektiv förändra kommitténs arbetsuppgifter. Kommitténs uppgift vad gäller viseringsfrågan är fastlagd genom de antagna direktiven. Som framgår av direktiven är kommittén oförhindrad att lägga fram de förslag man finner motiverade när det gäller anhöriginvandringen i stort och detta gäller även viseringspolitikens samband med anhöriginvandringen.
Som jag tidigare nämnt anser regeringen att det är av stor vikt att personer som bor i Sverige kan upprätthålla kontakter med sina anhöriga i andra länder. Just av det skälet har den nu tillsatta utredningen tillkommit och viseringsfrågan är en del i utredningens arbete. Vad gäller viseringspraxis i övrigt kan inte jag som statsråd påverka denna, eftersom utformandet av den faller på Invandrarverket som en självständig förvaltningsmyndighet. Självklart följer jag emellertid den praxis som utformas enligt de nuvarande reglerna.