Svar på fråga 1999/2000:847 om kosovoalbanernas säkerhet
Statsrådet Maj-Inger Klingvall
Kerstin-Maria Stalin har frågat mig om jag avser att se till att kosovoalbanernas säkerhet garanteras både vad gäller asylhanteringen i Sverige och vad gäller återvändande.
När massflykten ut ur Kosovoprovinsen i Förbundsrepubliken Jugoslavien ägde rum förra året tog Sverige liksom ett stort antal andra länder sitt ansvar genom att ge skyddsbehövande tillfälligt skydd. Över 800 000 personer har återvänt till Kosovo från närområdet och fler än 130 000 från andra länder. Omkring 1 800 personer har återvänt från Sverige och ytterligare flera hundra kommer att göra det under de närmaste veckorna. Detta återspeglar det förhållandet att kosovoalbaner inte längre förföljs på grund av sin etniska tillhörighet. FN:s flyktingkommissarie (UNHCR) har därför konstaterat, att kosovoalbaner i asylländerna inte generellt har behov av skydd. Mot den bakgrunden och efter fortlöpande internationellt samråd @ senast i den nordiska kretsen @ har jag konstaterat att det inte finns skäl att förlänga den särskilda förordningen om tillfälligt skydd för personer från Kosovo. Den tidigare massflyktssituationen råder inte längre.
Som bl.a. UNHCR påpekat finns det individer bland kosovoalbanerna som kan möta allvarliga problem när det gäller säkerheten. Häribland finns personer och familjer med blandad etnisk bakgrund.
När det gäller icke-albaner är situationen för närvarande så allvarlig i Kosovo att UNHCR över huvud inte rekommenderar återvändande.
Jag är medveten om de stora praktiska problem och behov som finns i Kosovo. Det är anledningen till de omfattande insatser Sverige gör för att främja utvecklingen i provinsen så att alla dess invånare kan leva där under trygga förhållanden i framtiden. När det gäller återvändande från Sverige har Statens invandrarverk en tjänsteman stationerad i Pristina för att underlätta mottagandet och koordineringen mellan olika organisationer.
Att den särskilda ordningen för tillfälligt skydd åt personer från Kosovo nu upphör betyder att de generella bestämmelserna i utlänningslagen ska tillämpas i fortsättningen. Detta gäller både för skyddsbehov och för de andra grunder för uppehållstillstånd som anges i lagen. De personer vilkas tidsbegränsade uppehållstillstånd utlöper och som anser sig ha skäl för att få stanna i Sverige får alltså sina ansökningar prövade på samma sätt som andra sökande. Föreligger individuella skyddsbehov kommer uppehållstillstånd sålunda att ges.
Statens invandrarverk har erhållit extra medel för att verket ska kunna fatta beslut över ansökningarna från dem, som anser sig ha skäl att stanna kvar i Sverige, utan att handläggningstiderna generellt ska behöva bli längre. Det är emellertid en missuppfattning att Invandrarverket måste ta beslut i det enskilda ärendet innan det tidsbegränsade uppehållstillståndet upphört. Den vanliga processordningen gäller. Beslut fattas först när ett ärende beretts färdigt. Kerstin-Maria Stalins oro för vilka effekter en snabbhandläggning kan få är alltså obefogade.