Svar på fråga 1999/2000:182 om Sovjetfararna och Kiruna kommuns resebidrag
Utrikesminister Anna Lindh
Carina Hägg har frågat statsministern om regeringen har tagit något initiativ för att bringa klarhet i historiens kapitel om de svenska Sovjetfararna och Kiruna kommuns bidrag. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på frågan.
Bakgrunden till Carina Häggs fråga är historien om de s.k. Kirunasvenskarna, en grupp människor, totalt ett par hundra, som utvandrade från Malmfälten till Sovjetunionen under 1930-talet. Kommunalfullmäktige i Kiruna betalade ut resebidrag efter ansökan till dem som önskade resa till Sovjetunionen. De flesta återvände ganska snart till Sverige. Den mindre del, drygt tjugo vuxna samt deras barn, som stannade kvar blev samtliga sovjetiska medborgare och gick skiftande öden till mötes. Flera av dem drabbades av utrensningarna år 1938 och hamnade bl.a. i fångläger. Frågan har på senare tid fått ny aktualitet genom att anhöriga till dessa Kirunasvenskar valt att träda fram och berätta om de svåra upplevelser som deras anhöriga haft.
För UD och beskickningen i Moskva blev Kirunasvenskarna ett ärende från slutet av 1930-talet. Anhöriga vände sig till UD med begäran om hjälp så att de utvandrade kunde få återvända till Sverige och för att få sända förnödenheter och pengar till dem. Eftersom det handlade om sovjetiska medborgare, var en förutsättning för att svenska myndigheter skulle kunna hjälpa till att de som utvandrat själva önskade återvända hit. Särskilt mycket hände inte i denna sak förrän efter Stalins död. I maj 1955 vände sig den socialdemokratiska kretsföreningen i Kiruna till UD inför statsminister Tage Erlanders förestående besök i Moskva med en vädjan att något måtte göras för dessa Kirunasvenskar. Därmed inleddes en omfattande genomgång för att utröna vilka f.d. svenska medborgare som ingick i denna grupp, var de befann sig och om de ville återvända till Sverige. Redan i januari 1956 kunde de första resa ut.
Vid Erlanders besök i Moskva i april 1956 utlovade sovjetiska myndigheter välvillig behandling av de f.d. svenska medborgare som önskade få utresetillstånd till Sverige. Och under loppet av de närmaste två åren kunde de allra flesta som så önskade återvända. I samband med Nikita Chrustjovs besök i Sverige i juni 1964 togs frågan upp på nytt för dem som inte fått utresa beviljad. Så sent som i början av 1990-talet återvände den sista av de Kirunasvenskar, som anmält önskemål om att få återvända. Med andra ord har ingen av de Kirunasvenskar som i dag finns kvar i Ryssland nekats utresa såvitt regeringen känner till.
Svenska myndigheters handlande styrdes dels av ansträngningar att påverka sovjetiska myndigheter så att de som önskade skulle få komma hem dels av att de som valde att stanna kvar inte skulle kunna utsättas för repressalier. Ännu 1975 var man från svensk sida försiktig med att söka upp dessa människor av just dessa hänsyn. Såvitt jag kunnat konstatera har det inte gjorts någon uppföljning av vad som senare hänt de Kirunasvenskar som valde att stanna i Sovjetunionen.