Fråga 1999/2000:84 av Sten Tolgfors (m) till statsrådet Ingegerd Wärnersson om barnen som inte finns
I interpellationsdebatten om Ekeskolan hävdade skolministern att skolan har 21 elever. Detta hävdade hon trots att 33 barn bevisligen går på Ekeskolan, landets enda specialskola för blinda och multifunktionshindrade barn. 31 barn är inskrivna på specialskolan och i snitt finns alltid två barn på skolan för träningsbesök.
Skolministern underkänner alltså existensen av tio av skolans barn. Hon förnekar att de finns. Tala om att osynliggöra barn med funktionshinder. Orsaken är att barnen i hennes tycke inte är lagom gamla. Ekeskolans barn går kvar längre än vanligt i grundskolan. Det är inte den fysiska åldern som är viktig, utan den takt man utvecklas i. I tonåren blir den ensamhet som många av barnen känner tydlig. Kompisar och kille@tjej-relationer blir viktigare. Det förslår inte längre med relationen till familjen. Då behövs kompisarna på Ekeskolan. Tio av skolans barn är av dessa skäl över 16 år. I dag saknas gymnasiealternativ för skolans barn. Många går därför direkt från grundskolan till förtidspensionering, vilket är orättfärdigt. Barnen kommer dessutom sent till skolan, först efter att ha misslyckats i hemkommunens alla alternativ. Därför finns få sjuåringar på skolan. För skolministern är inte frågan vilka barn skolan hjälper, utan det viktiga är att de ska ha den enligt henne rätta åldern. Det viktiga är ett vackert enhetligt kommunalt skolsystem @ inte hur blinda, multifunktionshindrade barn kan må bra och utvecklas.
Vad avser skolministern göra för att återupprätta de tio barn vilkas existens hon förnekat?