Fråga 1999/2000:743 av Ulf Björklund (kd) till utrikesminister Anna Lindh om Gammelsvenskby i Ukraina
Dagens gammelsvenskbybor i Ukraina är ättlingar till de svenskar som i början av 1780-talet avhystes från sin mark på Dagö i Estland och lockades att slå sig ner som kolonister i södra Ukraina. Historien vittnar bl.a. om ett väldigt lidande under den långa vandringen dit, då nästan hälften av de 967 personer som lämnade Dagö avled.
Under åren som gått har denna grupp människor på olika sätt fått genomgå ett fortsatt mänskligt lidande och förnedring. Även i dag präglas deras situation av en mänsklig misär som vi inte kan ana. Man har mycket svårt att klara vardagen. Det svenska språket är bevarat och de kulturella banden med Sverige finns kvar.
Kontakter som bl.a. flera Orsabor under senare år utvecklat, har på ett tydligt sätt visat på stora behov av hjälp. Trots ideella hjälpinsatser blir det bara droppar i havet. Dessutom har möjligheter att inbjuda representanter från Gammelsvenskby till Orsa, strandat på att den svenska ambassaden motsätter sig att bevilja visum. Att svenska myndigheters attityd är så avvisande gentemot denna folkgrupp, som av historiska skäl befinner sig i yttersta misär är anmärkningsvärt.
Vilka åtgärder avser ministern vidta för att "gammelsvenskbyborna" ska lyftas ur sin förnedrande misär och kan delta i besöks- och kontaktverksamhet med människor i Sverige?