Fråga 1999/2000:361 av Matz Hammarström (mp) till socialminister Lars Engqvist om implementering av artikel 12 i barnkonventionen
Enligt artikel 12 i FN:s barnkonvention ska "det barn som är i stånd att bilda egna åsikter /tillförsäkras/ rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör barnet". Det anges också att dessa åsikter "skall tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad". Artikeln sätter ingen nedre åldersgräns för denna rättighet. FN har betonat att också små barn har åsikter, och ansvaret läggs på myndigheterna att utveckla metoder för att dessa kommer till uttryck och beaktas. I kontakten med socialtjänsten, skolan, barnomsorgen, rättsväsendet etc. har barn ofta svårt att komma till tals. De vuxna ha nästan alltid tolkningsföreträde när det gäller barnets situation; det är inte ovanligt att de talar med varandra över huvudet på barnet. Om barnet i en utsatt situation ska kunna få hjälp att lösa sina problem, måste det få en chans att delta i samtalet och få sina åsikter tagna på allvar. Det är viktigt att barnet får en chans att formulera sin syn på problematiken innan vuxenvärlden gör det. Många gånger vet inte ens barnet varför hon eller han befinner sig på socialtjänsten eller på en barnpsykiatrisk mottagning.
Frågan är hur artikel 12 ska kunna implementeras i olika samhällsverksamheter som berör barn och där barnen borde få göra sin stämma hörd? Miljöpartiet anser att det är mycket angeläget att barns möjligheter att komma till tals och bli hörda snarast förbättras inom socialtjänsten, skolan, barnomsorgen och rättsväsendet.
Med anledning av ovanstående vill jag fråga:
Hur avser socialministern att agera för att implementera artikel 12 i barnkonventionen i de ovan beskrivna verksamheterna?