den 15 november

Fråga 1999/2000:211 av Ann-Marie Fagerström (s) till utrikesminister Anna Lindh om mänskliga rättigheter i Pakistan

Den svenska riksdagens MR-grupp har de senaste åren engagerat sig i frågor rörande ahmadiyya-muslimer och deras rättigheter i Pakistan. Målet med ett sådant engagemang är att försöka se till att dessa människors situation förbättras. Faktum är dock att ahmadiyya-muslimers situation i Pakistan absolut inte har förändrats. Dessa människors situation har med tiden i stället snarare förvärrats. Ahmadiyya-muslimers rätt inkluderas inte i begreppet religionsfrihet. De får inte praktisera sin tro, varken offentligt eller privat. Deras moskéer accepteras inte som muslimska moskéer och hotas än i dag med att brännas ned. Ett inträde på arbetsmarknaden och en möjlighet till högre utbildning för en ahmadiyya-muslim är nästintill omöjligt.

Öppen diskriminering förekommer och tillåts som en självklar del i Pakistans lag. Än i dag förekommer avrättningar och ahmadiyya-muslimer hotas med dödsstraff och livstidsfängelse. Deras brott är att ha utövat sin religion och att ha kallat sig muslimer. Vilka egentliga resultat kan avtalen om mänskliga rättigheter ge och vilken roll spelar FN i denna angelägenhet? Har de teoretiska konstitutionerna kunnat verkställas i praktiken? Då ett land misslyckas med att trygga de primära mänskliga rättigheterna åt sitt folk, bör detta misslyckande bli allas angelägenhet och bekymmer och snabba åtgärder bör vidtas.

Min fråga till utrikesminister Anna Lindh är:

Har regeringen vidtagit åtgärder för att försöka förbättra ahmadiyya-muslimers rättigheter i Pakistan, och är fortsatta åtgärder planerade?