Fråga 1999/2000:182 av Carina Hägg (s) till statsminister Göran Persson om Sovjetfararna och Kiruna kommuns resebidrag
Brist på demokrati och fattigdom har lett till att människor i stora skaror känt sig tvingade att göra det svåra valet att emigrera. Åter andra har lockats av äventyr och längtat efter andra erfarenheter. De som hittills följts upp minst, var de som valde att emigrera till Sovjetunionen. Få av Sovjetfararna och deras anhöriga har velat framträda öppet. Andra tystades brutalt. Sovjetiska KGB uppges ha belagt svenska medborgare med tystnadsplikt, och svenska kommunister mörkade såväl information som kontakter.
Leo Eriksson har nu valt att berätta om sina morföräldrar som utvandrade till Karelen på 1930-talet, men som aldrig återkom. Hans mor Astrid kom däremot genom dåvarande statsminister Tage Erlanders försorg till Sverige i slutet av 1950-talet. Vi har vetat om att människor reste från Sverige, och vi har även vetat att ett hårt öde mötte de flesta. Vi har dock inte den fulla kunskapen om hur många som reste, och vilka öden som de gick till mötes. Kommunisterna tiger då som nu. Men vi andra vill veta vad som hände. Det som ytterligare bidrar till behovet att bringa klarhet i denna del av vår nutidshistoria är att Kiruna kommun lär ha betalt resebidrag. Man har betalt resebidrag till Sovjetfararna, men utan att någon uppföljning har kunnat återfinnas. Denna uppföljning av resebidragen återstår och bör snarast vidtagas och då i vid bemärkelse.
Min fråga till statsminister Göran Persson är:
Har regeringen tagit något initiativ för att bringa klarhet i historiens kapitel om de svenska Sovjetfararna och Kiruna kommuns resebidrag?