den 29 juni

Fråga 1999/2000:1175 av Sten Andersson (m) till utrikesminister Anna Lindh om sanktionerna mot Jugoslavien

Undertecknad deltog den 12 maj 2000 i en interpellationsdebatt med utrikesministern där jag begärde att sanktionerna mot Förbundsrepubliken Jugoslavien upphörde och normala diplomatiska förbindelser återupprättades med landet.

Min uppfattning av debatten blev att utrikesministern var medveten om de enorma skadeverkningar sanktionerna skapat och att regeringen avsåg agera för dessas borttagande. Enligt experter anses Jugoslaviens ekonomi och sociala situation ha halkat tillbaka till vad som gällde under 50-talet. Dessutom är det uppenbart att sanktionerna enbart drabbar barn, gamla och sjuka, men i stort inte på något sätt de grupper som avsetts. I stället är det så att gemene man i Jugoslavien ger Nato och EU skulden för sanktionernas mycket negativa effekter.

Det är förvånansvärt att Kina som under många år fört en politik i strid mot mänskliga fri- och rättigheter anses viktigt ha dialog och handelsutbyte med, men inte med Jugoslavien. Konsekvensen i handlandet är oklar. Jag menar att agerandet beror på att Kina, till skillnad från Jugoslavien, är ett stort och mäktigt land. Förhållningssättet är inte rakryggat och svårförklarat för många medborgare.

Vilka åtgärder har utrikesministern vidtagit eller är beredd att vidta för att sanktionerna mot Förbundsrepubliken Jugoslavien ska upphöra samt att normala diplomatiska förbindelser med landet återupptas?