den 18 november

Interpellation 1999/2000:99 av Sten Tolgfors (m) till statsrådet Ingegerd Wärnersson om mobbning i skolan

Mobbning och våld i skolan är ett av de största hälsoproblemen för barn och ungdomar.

10 % av alla skolbarn, motsvarande 100 000 elever, beräknas mer eller mindre löpande vara utsatta för mobbning. Därtill kommer alla de föräldrar, syskon och andra anhöriga som lider när barnen far illa. Sammanlagt är kanske uppåt en halv miljon svenskar berörda av mobbningsproblemen.

Det är oacceptabelt att barn regelbundet kränks i skolan, får lära sig att de inte duger, inte hör hemma i gemenskapen och att de saknar värde.

Barn som mobbas i skolan får inte den start i livet de har rätt till. Alltifrån självbild till yrkesval längre fram i livet påverkas för de barn som utsätts. Mobbning ligger bakom psykosomatiska sjukdomar och ibland t.o.m. självmord.

Mobbningsfrågan handlar om våra barns grundläggande rättigheter. Rätten att få vara sig själv. Rätten att få respekt för sin person och sina känslor. Det handlar om individens rätt att välja sin väg i livet, sitt sätt att vara och sitt sätt att tänka.

Det finns inga tecken på att mobbningen varken ökar eller minskar. Däremot verkar den förgrovas. Barnombudsmannen menade för något år sedan att tendensen är att mobbningen blir grövre och grövre.

Grums kommun förlorade nyligen en rättstvist i Karlstads tingrätt där en tidigare elev stämt kommunen för att den inte gjort tillräckligt för att hindra den mobbning hon utsattes för under skoltiden.

Många skolor och kommuner har inte tagit mobbningen på tillräckligt stort allvar. Det visar statistiken tydligt. Detta trots att både skollagen och arbetsmiljölagen gäller för barnens situation i skolan. På många skolor görs ett engagerat och seriöst arbete för att förebygga, upptäcka och stoppa mobbning. Men på alla skolor är det inte så. Skolans lägstanivå i arbetet mot mobbning är för låg.

I april 1996 hade 52 % av kommunerna inte ens undersökt hur vanligt förekommande mobbning var i de lokala skolorna. 36 % av skolorna hade heller inte undersökt hur vanligt förekommande mobbning var. Snart sagt alla som undersökt saken har dock funnit att mobbning förekommer.

Mobbningen betraktas inte alltid som något större problem. 45 % av kommunerna har inte lagt fast några riktlinjer för skolornas arbete mot mobbning. 57 % av kommunerna har inte gjort några insatser på kommunnivå för att motverka mobbning i sina skolor.

Olika undersökningar hävdar att mellan 10 och 20 % av skolorna saknar handlingsprogram mot mobbning @ trots att de är ålagda att ha ett sådant. Programmens kvalitet är också mycket varierande. Vissa innehåller bara enkla beskrivningar av målsättningar och uppfyller möjligen till namnet kravet på en handlingsplan.

Arbetet mot mobbning måste trappas upp från ax till limpa. Lärarutbildningen måste innehålla undervisning om mobbning, kommunerna måste ge sina skolor riktlinjer i de lokala skolplanerna och ge lärarna löpande vidareutbildning i frågan. Skolorna måste ha ambitiösa arbetsplaner mot våld och mobbning, engagera hela skolans personal, samt elever och föräldrar i att förebygga, upptäcka och stoppa mobbning. Tydliga och konsekventa värderingar måste genomsyra hela skolans undervisning. Förekomsten av mobbning måste löpande mätas och insatserna utvärderas. Mobbningsteam för att stötta de drabbade och stoppa mobbning när den förekommer, tillsammans med kommungemensamma specialister, kan inrättas för att träda in när mobbning upptäcks.

Mobbningsfrågorna har inte hanterats tillräckligt bra av många kommuner och skolor. Arbetet för att förebygga, upptäcka och stoppa mobbning måste trappas upp.

Med hänvisning till ovanstående vill jag ställa följande fråga till statsrådet Ingegerd Wärnersson:

Vilka initiativ avser statsrådet vidta för att höja kvaliteten och intensiteten i skolans arbete mot mobbning?