den 15 november

Interpellation 1999/2000:84 av Lennart Daléus (c) till näringsminister Björn Rosengren om IT-infrastrukturen

Genom IT-infrastrukturutredningens betänkande och den påföljande debatten har Sveriges framtida IT-infrastruktur kommit att bli ett hett debattämne. Centerpartiet har, som bekant, sedan mer än ett år tillbaka i riksdagen arbetat för att få till stånd ett finmaskigt fibernät som når ut till hushållen och företagen, en digital allemansrätt. Frågan har beaktats i utredningen, som avvisar förslaget såsom varande för dyrt och tekniskt osäkert.

Utredningen landar i slutsatsen att staten bör ta ansvaret för att ett nationellt stomnät kommer till stånd, och att regionalpolitiskt stöd bör frigöras för att stödja IT-infrastruktur i glesbygd. Det är oklart i vilken utsträckning det föreslagna stödet kommer att räcka för utbyggnaden, då utredningen konstaterar att det föreslagna stödet knappast kommer att räcka, ens med optimistiska grundantaganden.

Frågan om accessnätet lämnas i stor utsträckning därhän av utredningen. Uppenbarligen finns en förhoppning att marknaden ska lösa frågan om utbyggnad av detta, genom konkurrens mellan flera olika tekniker. Då utredningen avvisar en "utbyggnadslinje" av kostnadsskäl och teknikskäl framstår bristen på en samhällsekonomisk konsekvensanalys av de olika alternativen som en allt större brist. Det är självklart att man, genom att bara se till kostnader och inte till vinster, kan avfärda i det närmaste vilket infrastrukturprojekt som helst.

Staten har ett grundläggande ansvar för att det finns en fungerande infrastruktur i vårt land. Inte heller när det gäller den digitala infrastrukturen kan staten undandra sig detta ansvar. En modern IT-infrastruktur i vårt land skulle kunna bidra till att Sverige blev en än mer dynamisk region för kunskapsföretag och högkvalificerade tjänster. Det skulle också lägga grunden för helt nya tjänster och former för arbete. Vill vi uppnå detta, så krävs handlingskraft nu.

Det finns, enligt min uppfattning, tre grundläggande krav som bör ställas på hur detta engagemang ska ta sig uttryck:

• Likvärdighet i hela landet. För att hela Sverige ska må bra måste delarna göra det. Tillväxt ska vara möjlig i hela landet. Genom informationsteknikens stora potential, både som koncentrerande och decentraliserande kraft, kan utvecklingen komma att te sig väldigt olika beroende på vilka val vi gör i dag. Gör vi fel, kan den kantring vi i dag upplever av vårt land te sig som en lätt krängning i jämförelse med hur ett land med ojämlik tillgång till IT-infrastruktur kantrar. Det är ett grundläggande rättvisekrav att likvärdig IT-infrastruktur, både till kapacitet och pris, finns tillgänglig i hela landet.

• Konkurrens på tjänstemarknaden. De stora vinsterna i ett kunskapssamhälle finns i utveckling och produktion av tjänster och kunskaper. För detta behövs givetvis en bra infrastruktur, men det är inte den som står för tillväxten. De som bygger ut storskalig infrastruktur finner sig ofta tvingade att kompensera dessa stora investeringar genom att binda upp sina kunder till långvariga åtaganden, för att på så sätt kunna få återbäring genom operatörstjänster och andra tjänster. Denna form av lokala infrastrukturmonopol bidrar till att försämra dynamiken och flexibiliteten i den lokala marknaden, vilket drabbar kunderna genom sämre kvalitet i tjänsterna och högre priser.

• Kapacitet för framtida behov. Genom det bakgrundsmaterial som tagits fram för utredningens räkning bedöms det framtida behovet av bandbredd som ganska begränsat. Det måste ifrågasättas om man på detta sätt kan göra bedömningar som alltid tidigare visat sig slå fel. Vi vet inte i dag vilka tjänster som kan komma i framtiden och vilken efterfrågan som uppstår då alltfler får tillgång till bredbandsförbindelser. Däremot vet vi ganska väl vilka teoretiska och praktiska begränsningar olika accesstekniker har. Det förefaller då rimligt att inte stödja en utbyggnad av tekniker som, inom en snar framtid, kanske måste ersättas med andra accesstekniker.

Regeringen har aviserat en IT-proposition till början av nästa år. Jag kan visserligen förstå att regeringen mot en sådan bakgrund avvaktar med utfästelser. Samtidigt kan dock jag, och alla andra, skönja en inriktning i regeringens agerande. Det förefaller mig vara så att regeringen främst intresserar sig för stomnätet och hur detta ska kunna nå ut till alla kommuner i landet. Det är viktigt att regeringen så tidigt som möjligt tydliggör sina ambitioner så att alla de som har kloka synpunkter på hur den framtida IT-infrastrukturen ska se ut ges en möjlighet att agera redan innan propositionen ligger på riksdagens bord.

Mot denna bakgrund vill jag fråga näringsministern följande:

1. På vilket sätt avser näringsministern att förena ett nationellt stomnät, som når till varje kommun, med insatser för att bredbandsförbindelser faktiskt ska nå ut till hushållen och företagen i hela landet?
2. Avser näringsministern låta utvärdera de samhällsekonomiska konsekvenserna av ett finmaskigt fibernät till hushållen och företagen i hela landet?
3. Vilka åtgärder avser näringsministern vidta för att tillgången till bredbandsförbindelser blir likvärdig, till både kvalitet och pris, i hela landet?
4. Vilka åtgärder avser näringsministern vidta för att säkra konkurrensen om bredbandstjänster?
5. Hur avser statsrådet agera för att den svenska IT-infrastrukturen ska klara framtida höga kapacitetsbehov?