den 12 november

Interpellation 1999/2000:82 av Ana Maria Narti (fp) till socialminister Lars Engqvist om rehabilitering av patienter som saknar sjukförsäkring

Försäkringskassan "nollar" invånare som under en längre tid har saknat egen inkomst. Detta betyder att dessa människor över huvud taget inte omfattas av sjukförsäkringen alltså har inte rätt till sjukpenning. Ändå har de "nollade" precis som alla andra människor som bor i detta land rätt till sjukvård och till en skälig levnadsnivå också när de är sjuka.

I fall av akut sjukdom eller livshotande olycka finner alla de drabbade en plats i vården. Situationen kompliceras avsevärt när det gäller längre rehabiliteringar eller krävande eftervård som följd av en svårare sjukdom. Risken är stor att "nollade" patienter faller mellan ansvariga vårdenheter och att varken landsting, socialtjänst eller försäkringskassa visar sig villiga att stå för kostnaderna, framför allt när det gäller långvariga behandlingar. Besparingarnas mentalitet har grävt sig djupt in hos tjänstemän och politiker, många försöker undvika kostnaderna för långa perioder med t.ex. högt specialiserad sjukgymnastik.

Vilka är de "nollade" människorna? De flesta är långtidsarbetslösa @ antagligen utförsäkrade efter upprepade perioder med arbetsmarknadsåtgärder och passiv arbetslöshet @ eller folk som aldrig har fått arbete. I den första gruppen ingår personer som tidigare arbetade t.ex. på kontor eller som försäljare, i sjukvården eller på andra ställen i den offentliga sektorn: De förlorade sina fasta anställningar kring 50-årsåldern och så småningom förlorade de också rätten till a-kassa. Den andra gruppen består av ungdomar som inte har lyckats få fotfäste i arbetslivet, kvinnor med svag position i olika yrken @ eviga vikarier och deltidsarbetare @ och invandrare som aldrig har fått en chans att på riktigt komma in i ett aktivt liv i sitt nya hemland. Som sagt: När dessa människor behöver långa rehabiliteringar kan det blir mycket svårt för dem att finna finansiering för detta. Allvarliga följder efter bilolyckor, slaganfall (stroke), omfattande operationer eller rygg- och nackskador kräver ofta månader och t.o.m. år av enveten rehabilitering. Vilken myndighet som är skyldig att täcka kostnaderna för sådana behandlingar är däremot inte alls klart när det gäller personer som helt saknar sjukförsäkring.

Med anledning av denna otillfredsställande situation vill jag påminna socialministern om några tidigare erfarenheter. Ett sätt att riva revirgränserna mellan olika finansiärer av sjukvård var de s.k. FINSAM-försöken 1993@1997. Dessa tillät användning av försäkringskassans pengar för att åstadkomma kortare sjukskrivningar när det gällde att korta köer till operationer och andra behandlingar. Enligt Socialstyrelsens och Riksförsäkringsverkets gemensamma utvärdering våren 1997 var försöken mycket framgångsrika. Trots framgångarna avbröts FINSAM av den socialdemokratiska regeringen och riksdagsmajoriteten 1998.

En återtagen verksamhet med FINSAM skulle inte bara drastiskt korta operationsköerna utan underlätta uppkomsten av effektiva rehabiliteringsinsatser. Denna modell minskar revirgränsernas betydelse mellan olika beslutsfattare och möjliggör enklare samarbete mellan finansiärer av vård.

De "nollade" människorna tillhör de svagaste grupperna i Sverige. Oftast har de ett för svagt självförtroende och ett för begränsat socialt nätverk för att över huvud taget engagera sig i försvaret av de egna rättigheterna. De saknar kunskap om samhällets strukturer och kan inte hämta stöd hos starka egna organisationer. Därför riskerar de att helt gå vilse i ett vårdsystem som inte bestämt och tydligt satsar på rehabilitering av alla grupper.

Direktiven till den nya utredningen om den arbetslivsinriktade rehabiliteringen (dir. 1999:44) påpekar: "Många människor med långvarig arbetslöshet, psykosociala eller hälsomässiga problem riskerar att hamna i en gråzon mellan olika ersättningssystem eftersom problembilden inte renodlat faller inom någon myndighets ansvarsområde."

Direktiven understryker också rehabiliteringens principiella sidor. Bland värderingsgrunderna för prioriteringar inom rehabiliteringsområdet nämns insatsrättvisan, dvs. att staten skall sträva efter lika stora satsningar på alla individer; och effekträttvisan, dvs. att staten skall prioritera satsningar på svårt rehabiliterbara individer, så att alla får samma förutsättningar att bibehålla eller återfå arbetsförmågan. Men direktiven talar över huvud taget inte om personer som helt saknar sjukförsäkring, landets s.k. "nollade" invånare.

Också i det arbetsmaterial som nyligen presenterades av Riksförsäkringsverket påpekas att många oklarheter förekommer när det gäller rehabiliteringen av personer som saknar anställning. "RFV ifrågasätter om rehabilitering av försäkrade som är sjuka och som saknar anställning fungerar tillfredsställande och om nuvarande ansvarsfördelningar för denna grupp är ändamålsenliga." Men inte heller detta arbetsmaterial tar upp diskussionen om patienter som saknar både arbetslöshetsersättning och sjukpenning. Enligt min uppfattning riskerar denna grupp fortfarande att falla utanför planeringen av alla sorters rehabiliteringsarbete.

Mot bakgrund av dessa fakta vill jag ställa följande frågor till ansvarigt statsråd:

  1. Är regeringen beredd att släppa fram FINSAM-modellen och utvidga den på rehabiliteringens område?
  2. Avser regeringen att komplettera kommittédirektiven till utredaren om den arbetslivsinriktade rehabiliteringen med tydliga hänvisningar till invånare utan sjukförsäkring grundad på tidigare inkomst?
  3. Avser regeringen initiera en undersökning angående invånare utan sjukförsäkring och deras vardagssituation @ en studie som visar hur många dessa personer är, på vilket sätt de har hamnat utanför sjukförsäkringens område, vilka myndigheter som tar ansvar för denna grupp i fall av sjukdom och när den behöver rehabilitering?
  4. Vilka åtgärder avser regeringen att vidta i avvaktan på den framtida reformen och på vilken nivå? Vilka åtgärder avser regeringen vidta för att undvika en ofta återkommande diskriminering av "nollade" patienter i behov av långvariga program för rehabilitering?