Interpellation 1999/2000:73 av Lars Tobisson (m) till finansminister Bosse Ringholm om valutastabilitet
När medlemsländernas kvalifikationer för deltagande i den gemensamma valutan bedömdes inom EU våren 1998, fick Sverige underkänt på en punkt, nämligen kravet på valutastabilitet. Därför var det överraskande att regeringen, när Sveriges konvergensprogram omarbetades inför det senaste årsskiftet, ägnade så ringa utrymme och uppmärksamhet åt valutapolitiken. Det främsta motivet för Moderata samlingspartiet att inte ställa sig bakom programmet var att detta inte var tillräckligt problemorienterat och att frågan hur Sverige ska nå valutastabilitet borde ha satts i förgrunden.
Till skillnad från euroländernas stabilitetsprogram ska utanförländernas konvergensprogram även ange mål och medel för att uppnå pris- och valutastabilitet. För EU-länder som inte har infört euron och som inte såsom Storbritannien och Danmark har medgetts undantag gäller det att klargöra hur de avser att kvalificera sig för deltagande i valutasamarbetet. I det svenska konvergensprogrammet från december 1998 finns dock endast en kort, utslätad skrivning om valutapolitiken. I sitt utlåtande konstaterade kommissionen avsaknaden av besked om när Sverige kunde tänkas ansluta sig till ERM2. Ekofinrådet uttalade därefter att för att kvalificera sig för EMU måste Sverige demonstrera sin förmåga att hålla en fast, rimlig kurs mellan kronan och euron över en tillräcklig tidsperiod och utan allvarliga störningar, vilket borde föranleda en svensk anslutning till ERM2.
Men i den uppdatering av konvergensprogrammet som regeringen nyligen genomfört intar valutapolitiken fortfarande en undanskymd plats. Inledningsvis meddelas det att "i enlighet med stats- och regeringschefernas beslut från maj 1998 deltar Sverige inte i valutaunionen från start". Detta får anses vara ett utmanande sätt att beskriva det förhållandet att Sverige på grund av utebliven valutastabilitet inte bedömdes vara kvalificerat för deltagande @ en ståndpunkt som för övrigt den svenske statsministern ställde sig bakom!
I nästa mening heter det: "Sverige håller dock dörren öppen för ett senare deltagande". Denna magnifika formulering antyder att Sverige i sin välvilja inte slängt igen dörren definitivt utan kan tänka sig att kliva in vid ett senare tillfälle som man själv väljer. Men i själva verket är det ju övriga EU-länder som avgör när Sverige kan anses vara moget att släppas in.
I uppdateringen slår regeringen fast att "Sveriges erfarenheter av den nuvarande penningpolitiska regimen, med inflationsmål och rörlig växelkurs, är goda". Innebörden av detta är något oklar. Syftet skulle kunna tänkas vara att uttala beröm och stöd för Europeiska centralbanken (ECB), eftersom den tillämpar en rörlig växelkurs för euron och styr penningpolitiken utifrån bl.a. ett inflationsmål. Men om avsikten är att meddela att Sverige avser att fortsatt hålla en rörlig växelkurs gentemot euron, står det i direkt strid med vårt åtagande att eftersträva stabila valutarelationer inom EU.
Sannolikheten för den senare tolkningen är dock trots allt stor, eftersom nästa mening lyder: "En knytning av kronan till ERM2 är inte aktuell för närvarande". Därmed går Sverige uttryckligen på tvärs med de förväntningar och rekommendationer som uttalades av behöriga organ inom EU med anledning av 1998 års konvergensprogram. Bytet av EU-kommission kan inte väntas föranleda någon ändrad ståndpunkt. Nyligen klargjorde den nye kommissionären för monetära frågor Pedro Solbes att kravet på två års deltagande i ERM2 före inträdet i valutaunionen ligger fast.
Mot denna bakgrund vill jag fråga finansministern:
Vilka åtgärder avser regeringen att vidta för att Sverige ska uppnå den valutastabilitet som krävs för eurons införande i vårt land?