Interpellation 1999/2000:66 av Elver Jonsson (fp) till statsrådet Mona Sahlin om arbetsmarknaden
Trots en god konjunktur så står fortfarande nästan var tionde medborgare i Sverige i arbetsför ålder utan arbete. I början av 1990-talet hade vi i modern tid den svåraste lågkonjunkturen delvis förstärkt av 1980-talets vilda finansrace och fastighetsspekulationer av sällan skådat slag. Den höga arbetslösheten sköt fart och arbetsplatserna blev allt färre. Den arbetslöshet som inleddes under den dåvarande socialdemokratiska regeringsperioden och sköt i full fart mot höjden från hösten 1990. Den fortsatte även efter regeringsskiftet 1991 och kunde först 1993 brytas av då tiden därefter ett stort antal nya jobb tillkom. Under vårriksdagen 1994 och inte minst i detta års valrörelse gick den dåvarande socialdemokratiska oppositionen i god för att med regeringsansvar skulle arbetslösheten snabbt tuktas. Enligt reservationer i arbetsmarknadsutskottet skulle arbetslösheten redan nästa år, 1995, vara under 5 %.
Under de fem år som gått sedan denna "löftesväxel" skrevs ut har den svaga arbetsmarknadspolitiken bestått i form av rekordhöga arbetslöshetstal, alltför få nyanställda och massarbetslöshet under lång period. Detta trots att vi under den senare delen av 1990-talet haft en mycket gynnsam konjunktur. Nuvarande regering har i omgångar förklarat att förbättringen på arbetsmarknaden väntade runt hörnet. Det har varit löften, målsättningar och stora högtidstal om att nu skulle arbetslösheten vara betvingad. 1998 års val präglades också av det stora "löftet" om att vid sekelskiftet skulle arbetslösheten vara nere i 4 %. Trots en förbättring på arbetsmarknaden så synes inte det målet gå att uppfylla.
Tjänstesektorn en murbräcka
Fem år av misslyckad arbetsmarknadspolitik går inte att hämta hem ens i ett gynnsamt konjunkturläge. Regeringen har då valt att tala om sysselsättningsmål. I och för sig oklanderligt eftersom det bästa sättet att häva arbetslöshet är att fler människor kommer i arbete. Någonting som nuvarande regering alltför mycket försummat under sina regeringsår under 1990-talet.
På de senaste 15 åren torde industrin tappat 300 000@400 000 jobb. Antalet inom tillverkningsindustri är numera långt under en miljon i Sverige. De förlorade jobben torde inte återkomma. Rationaliseringar och teknikförbättring gör att produktionsökningen med lätthet hämtas hem den vägen. Den offentliga sektorn har genom den försvagade skattebasen i massarbetslöshetens kölvatten tvingats till stora neddragningar. Fortfarande är det retoriken om behoven i skolan, vården och omsorgen som dominerar långt mer än realiteten. Trots yviga löften i valrörelser har tiotusentals avskedats inom den offentliga vården. Inte på grund av arbetsbrist utan på grund av brist på medel. En förstärkt arbetsmarknad har dock kommit till stånd inom de nya teknikerna på IT-satsningen och på elektronisk verksamhet. Småföretag inom t.ex. konsumentbranschen har vuxit. Turistnäringen har haft hyggliga år men i antalet nya arbetsplatser har det varit för få.
Låt svart bli vitt
En bransch som vuxit starkt de senaste två tre åren är bemanningsföretagen. Det är den @ framför allt i de större städerna @ den snabbast växande grenen. Stor efterfrågan råder på t.ex. hushållsnära tjänster. Där har startat flera företag och de är i snabbt växande. Trots att marknadsförutsättningarna är mycket svåra, dels genom regelsystemen, men framför allt den beskattning som belastar tjänsterna på ett sätt som gör att många "vanliga inkomsttagare" inte har råd att ta dem i anspråk. Enligt uppgifter från regeringsföreträdare torde "svartmarknaden" i dag uppgå till 8 à 10 miljarder kronor. Där beräknas det att av denna skulle hela 3 miljarder vara svartmarknad inom de hushållsnära tjänsterna.
Här borde man ta ett samlat grepp både på regelsidan och på skattenivåer. Pröva arbetsgivaravgifternas roll och undersöka möjlighet till en sänkt och differentierad moms. Detta bör kännas angeläget, dels på grund av efterfrågan, dels att ett par EU-länder, Danmark och Frankrike, har underlättat för motsvarande arbetsområden i respektive länder.
Av olika regeringsföreträdare och statsråd synes regeringen vara splittrad i sin attityd och hållning till denna del av tjänstesektorn. Några har hemfallit åt att göra det till en "pigdebatt". Detta utan att ens veta vilken professionalitet som krävs för dessa företag och dess anställda att kunna hantera dagens tunga situation. Dessutom har genomgående dessa företag varit angelägna om att utbudet ska vara "helt vitt" samt att dessutom ha korrekta kollektivavtal. Andra @ mer progressiva statsråd @ har känt stor sympati för att kunna underlätta för denna tjänstesektor att existera och växa och har gjort långtgående positiva uttalanden. Men den inre motsättning som synes råda inom regeringskretsen och relationen regeringen/LO har medfört att frågan inte funnit sin lösning. Till saken hör också att skattemyndigheter av och till kommit med olika besked alternativt att inte kunna ge tydliga anvisningar om hur situationen ska hanteras beträffande momsavlyft eller då man tecknar avtal med t.ex. kommuner.
Det synes vara angeläget att denna fråga får sin snara lösning genom en särproposition under vintern eller senast i kommande vårproposition. Det är angeläget att regeringen tar initiativ så detta blir möjligt. För att möjliggöra en större jämställdhet för de många hushåll som efterfrågar sådana tjänster och en möjlighet för också lågavlönade att kunna efterfråga en sådan service.
Av det anförda framgår att en arbetsmarknad i en ny och förändrad tid kräver stor samordning. Det kräver också förändringar i regelverk och i beskattningshänseende. Det kräver också en modern och ny attityd till sektorer som tidigare inte har räknats in i den reguljära arbetsmarknaden. Det krävs insatser för att få en i ekonomiskt avseende "vit arbetsmarknad".
Med anledning av det anförda vill jag ställa följande frågor till statsrådet:
1. Avser regeringen att ta initiativ för att på bred front samordna och förändra insatserna för att få en förnyad och vidgad arbetsmarknad främst inom service- och tjänstesektorn?
2. Avser regeringen att låta konsumentintresset dominera då t.ex. villkoren för hushållsnära tjänster övervägs?
3. Är regeringen beredd att medverka till en förändring av tjänstesektorns villkor innebärande att den s.k. svarta arbetsmarknaden kan bli en arbetsmarknad betecknad som vit?