Interpellation 1999/2000:56 av Chatrine Pålsson (kd) till socialminister Lars Engqvist om långtidssjukskrivna och vårdköer
Vårdköernas längd har stadigt ökat sedan den s.k. vårdgarantin togs bort. På många håll i landet kan man få vänta mer än ett år på nödvändig operation eller behandling. För sjuka människor är det orimligt att under lång tid behöva känna oro inför operation eller annan behandling samtidigt som det ofta krävs att man intar smärtstillande och andra mediciner. Dessutom får samhället ofta en hög kostnad i form av sjukskrivning och tillbakagång till arbetslivet kan fördröjas. Riksförsäkringsverkets statistik visar att de långa sjukskrivningarna på mer än 30 dagar under de senaste två åren har ökat med 50 % bland de som är 50 år eller äldre. Under samma period har även långtidssjukskrivningar bland 30- och 40-åringarna stigit med 30 %. En utvecklingschef på försäkringskassan har förklarat denna ökning med de ökade köerna till vård och undersökningar.
På en fråga som jag nyligen ställt till socialministern fick jag svaret att en utredning hade tillsatts om långtidssjuka.
I ungdomshandikapprörelsens gemensamma rapport Arbetsmarknad för unga med funktionshinder som baseras på intervjuer med nästan 1 000 ungdomar med funktionshinder i åldern 16@35 år, framkommer det att 22 % av de tillfrågade lever på förtidspension. I en liknande undersökning 1996 var motsvarande siffra "bara" 9 %. En grupp som i detta hänseende har drabbats särskilt hårt är reumatikerna.
Nödvändiga resurser och organisationsförändringar måste till för att arbeta bort vårdköerna. De erfarenheter som har vunnits av försöken som i olika delar av landet har pågått med gränsöverskridande samarbete mellan försäkringskassan och vårdsektorn (FINSAM-modellen) bör ligga till grund för ett fortsatt förändringsarbete. I korthet betyder det att medel tas från försäkringskassan för att betala operationer. Genom detta lindras mänskligt lidande och köerna kortas. Administrativa och budgetmässiga murar som är ett hinder för kloka beslut måste undanröjas.
Det behövs en utvidgad vårdgaranti jämfört med den som gällde våren 1992 och några år därefter. Vårdgarantin bör på sikt omfatta alla medicinskt motiverade diagnoser och utfästa behandling inom tre månader. De allmänt omfattande slutsatserna från Prioriteringsutredningen ska vara utgångspunkt. Det innebär att den för varje tillfälle aktuella kösituationen inte ska avgöra inriktning och prioritering, utan vårdbehovet. Patienter med svåra kroniska sjukdomar och personer i livets slutskede, dvs. patienter som har de allra största vårdbehoven, ska inte stå tillbaka för patienter med lättdiagnostiserade och behandlingsbara sjukdomar. Införande av en ny vårdgaranti kan komma att behöva tillskott av medel, men bör rymmas inom ramen för samhällets totala satsningar på hälso- och sjukvård, sjukskrivningsmedlen inkluderade.
Alltfler rapporter pekar på att en av orsakerna till de växande köerna för operation är bristen på vårdplatser. I februari i år tvingades t.ex. många sjukhus att helt eller delvis ställa in planerade operationer. Under den senaste tioårsperioden har antalet vårdplatser i Sverige mer än halverats. Denna drastiska reduktion har aldrig haft någon förankring i minskade vårdbehov. Tvärtom har antalet äldre ökat och den medicinska utvecklingen har ställt krav på fler vårdplatser. Visserligen har den medicinska utvecklingen inom vissa specialiteter möjliggjort behandling i öppen vård eller kortare medelvårdtider, men andra möjligheter som denna utveckling medfört ställer krav på flera vårdplatser och detta gäller flertalet medicinska specialiteter. Sverige hade 1995 en medelvårdtid som var bland de lägsta inom OECD, 7,8 dagar. Den svenska utvecklingen efter 1995 innebär att Sverige i dag sannolikt har de kortaste medelvårdtiderna i Europa. Antalet vårdplatser per 1 000 invånare var 6,5 i Sverige år 1995. De flesta övriga länder har fler vårdplatser per 1 000 invånare.
I och med att medicinska metoder har förbättrats har även ambitionsnivån ökat i samma takt. Ambitionshöjningen är inte heller isolerad till den planerade vården. Även inom den akuta vården sker en sådan utveckling. Patienter som för tio år sedan enbart skulle ha fått symtomlindrande behandling, t.ex. inriktad smärtlindring, kan numera opereras, intensivvårdas och får kanske 10@15 år med god livskvalitet. De växande köerna och det ökade vårdbehovet behöver alltså inte betyda att vården åstadkommer mindre. Troligt är även att ambitionshöjningen kommer att accelerera till följd av fortsatt snabb utveckling av medicinteknik och läkemedel. Detta är i sig en mycket positiv utveckling eftersom liv räddas och livskvaliteten höjs i allt högre ålder. Samtidigt måste man dock möta detta behov både i dag och i framtiden.
Bristen på vårdplatser tvingar landstingen att till kommunal omvårdnad föra över svårt sjuka människor i uppenbart behov av sjukhusvård som kommunerna saknar praktiska förutsättningar att klara av. Underbemanningen och bristen på medicinsk kompetens inom äldrevården förvärrar situationen. På de återstående sjukhusplatserna samlas de mest vårdbehövande patienterna, vilket kräver ökad och inte minskad bemanning, förlängda och inte förkortade medelvårdtider.
Antalet vårdplatser på sjukhusen har reducerats så mycket att det blir störningar i patientflödet och flera kliniker påverkas. Den drastiska minskningen av antalet vårdplatser har inte heller blivit kompenserad genom en motsvarande utbyggnad av sjukhem, ålderdomshem eller av hemtjänsten. Därför bör inriktningen vara att under de närmaste tio åren skapa ca 20 000 nya vårdplatser. Dessa vårdplatser bör främst gälla de vårdformer där behoven av sjukvård och omvårdnad är störst, dvs. vård av svårt och långvarigt sjuka och äldre.
Det är viktigt att landsting och kommuner får ytterligare resurser under de närmaste åren. För år 2001 och framåt har regeringen aviserat utökade statsbidrag. Detta statsbidrag innebär ett realt reurstillskott för hälso- och sjukvården, de närmaste fem åren, med ca 1 % per år. Med dessa resurser sammanhänger krav på att öka kvaliteten och tillgängligheten inom primärvården och psykiatrin. Resurserna är dock otillräckliga för att kunna hantera de utökade vårdbehov som belysts ovan. Kristdemokraterna anser att vård och omsorg måste ges en särställning i samhället och därmed tillförsäkras tillräckliga resurser. De resurser som nu läggs på landsting och kommuner måste främst användas till att säkerställa en god vård och omsorg för svårt och långvarigt sjuka.
När avser regeringen presentera utredningen om långtidssjuka?
Vilka åtgärder avser socialministern vidta för att minska antalet långtidssjukskrivna?
Avser socialministern vidta åtgärder så att FINSAM-modellen läggs till grund för ett fortsatt förändringsarbete?
Vilka åtgärder avser socialministern vidta för att minska vårdköerna?
Vilka åtgärder avser socialministern vidta för att utvidga vårdgarantin och att Prioriteringsutredningens riktlinjer efterlevs?
Vilka åtgärder avser socialministern vidta för att möta det ökade behovet av vårdplatser?