den 29 oktober
Interpellation 1999/2000:47 av Martin Nilsson (s) till näringsminister Björn Rosengren om rörlighet på arbetsmarknaden
Läget på arbetsmarknaden blir allt ljusare. Sedan regeringsskiftet 1994 har antalet arbetslösa (öppet och i åtgärder) sjunkit från 13,4 % till 8,5 % (enligt SCB). Alltfler prognoser tyder nu på att den positiva utvecklingen kommer fortsätta. Regeringens prognoser, angivna i budgeten, tycks snarare vara försiktiga än överdrivet positiva. Minskningen av arbetslösheten beror till absolut övervägande delen på att sysselsättningen ökar. Fler får jobb på den reguljära arbetsmarknaden. Så har exempelvis SCB noterat mer än 73 000 nya jobb bara under det senaste året. Utvecklingen är således övervägande positiv. Även andra ekonomiska indikatorer såsom räntenivå, inflation, investeringar och konsumtion pekar åt rätt håll.
Den politik som regeringen och riksdagsmajoriteten fört sedan valet 1994 måste således med alla objektiva tillgängliga indikatorer uppfattas som framgångsrik. Den ekonomiska stabiliteten har skapat goda förutsättningar som gör att både företag och hushåll vågar satsa på framtiden.
Samtidigt är det uppenbart att det finns problem mitt i denna uppåtgående konjunktur. Tillväxten och sysselsättningsökningen är inte jämnt fördelad över landet och fortfarande står fler än 350 000 människor utanför den ordinarie arbetsmarknaden. Det är uppenbart att det behövs ytterligare insatser för att fler ska kunna få jobb och för att hela Sverige ska kunna få del av den jobbtillväxt som vi nu ser.
I dag, den 27 oktober 1999, presenterar Länsarbetsnämnden i Jönköpings län sin prognos för sysselsättningen det närmaste året. Prognosen visar att ett redan mycket bra sysselsättningsläge, Jönköpings län hade landets lägsta arbetslöshet i september 1999 och nådde under tredje kvartalet 1999 upp till regeringens sysselsättningsmål (dvs. mer än 80 % i sysselsättningsgrad), förväntas bli än bättre.
En enligt länsarbetsnämnden försiktig prognos tyder på 3 500 nya jobb i Jönköpings län fram till september 2000. Detta är samtidigt en prognos som visar på en bred uppgång inom i stort sett alla delar av arbetsmarknaden. Framtidsoptimismen är större än på åtskilliga år.
Det enda stora hotet som nu tonar fram mot denna breda uppgång är en risk för allvarlig brist på arbetskraft. T.o.m. i tidigare krisbranscher, såsom exempelvis byggbranschen, ser man nu en tydlig brist på utbildad arbetskraft. Bristen tycks nu vara omfattande i exempelvis verkstadsindustrin, vård/omsorg, lärare, bygg- och transportsektorn.
Det tycks nu vara uppenbart att det i vissa regioner och när det gäller vissa yrkesgrupper behövs åtgärder för att undvika en allvarlig arbetskraftsbrist som hindrar tillväxt och nya investeringar. Arbetsmarknadens funktionssätt får inte vara det som sätter hinder i vägen för expansion och fler jobb. Därför borde nu politiken fokusera både på hur man i stort kan skapa fler jobb och samtidigt på hur man kan minska arbetskraftsbrist i de delar av landet där vi börjar se tecken på en väldigt stark arbetsmarknad.
Arbetskraftsbristen behöver bekämpas med en större rörlighet på arbetsmarknaden. Rörlighet såväl vad gäller geografi som kunskap och kompetens.
När det gäller satsning på kompetens så är det ju uppenbart att de senaste årens snabba utbyggnad av högskolan och den stora satsningen på kunskapslyftet är en unikt offensiv insats för att öka kompetensen. Arbetsmarknadspolitiken har också ställts om så att mer resurser riktas mot kvalificerade yrkesutbildningar. Regeringen föreslår nu också ytterligare insatser för kompetensutveckling för dem som befinner sig i arbetslivet samt speciella bristyrkesutbildningar för att hindra flaskhalsar.
Allt detta är bra. Samtidigt finns det ett antal frågetecken. Kommer resurserna för kompetensutveckling att räcka? Finns det tillräcklig möjlighet för dem som i dag har arbete att förbättra sin kompetens inom ramen för kunskapslyftet? Finns det ekonomiska hinder för arbetslösa att söka den utbildning som behövs för att återkomma till arbetsmarknaden? Behövs det andra insatser för att stödja den ofta invandrartäta arbetskraftsreservens behov av utbildning?
Dessa frågor är berättigade @ alla insatser behövs nu för att förbättra arbetsmarknadens funktionssätt. Och här är utbildning den enskilt viktigaste vägen till rörlighet.
Det finns i dag restriktioner på hur stor del av stöd till studier i kunskapslyftet som kan ges till dem som redan har arbete. Innebär detta att människor som vill utbilda sig inte får chansen? Det vore beklagligt inte minst mot bakgrund av att denna sorts utbildning samtidigt skapar möjlighet för långtidsarbetslösa att, om än tillfälligt, få in en fot på arbetsmarknaden.
När det gäller ekonomiska hinder pekar i dag arbetsförmedlare på vissa problem att motivera arbetslösa med små ekonomiska marginaler att gå utbildningar som får en sämre privatekonomi som följd.
I Jönköpings län nämner ofta såväl arbetsgivare som arbetsförmedlare de tilltagande svårigheterna att ge invandrare som är partiellt inne på arbetsmarknaden den språkundervisning som behövs för att svara exempelvis mot de kvalitetskrav som finns i modern produktion efter att den s.k. 75-kronan försvann.
När det gäller rörlighet är det viktigt att också stimulera den geografiska rörligheten. I dag finns ett flyttstöd. Det finns anledning att fundera på om detta behövs stärkas så att lediga platser och tillgänglig arbetskraft bättre kan matchas mot varandra. I dag hanteras flyttstöd ute hos länsarbetsnämnderna som en del av de otraditionella anslagen. Detta sätter en psykologisk spärr och en konkurrens gentemot många andra angelägna insatser. En lösning skulle kunna vara att förra dessa till det allmänna anslaget under arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Det finns också anledning att fundera på reglering av flytt- och pendlingsstöd. Kanske ska förutsättningarna för dessa styras mer av de lokala behoven än av centrala regleringar?
Vidare finns anledning att fundera på vilka insatser som skulle kunna vidtas för att öka pendlingen. Här är såväl kollektivtrafikens funktionssätt som den ekonomiska möjligheten att arbetspendla med egen bil viktiga faktorer.
Med anledning av ovanstående vill jag fråga näringsminister Björn Rosengren:
4. Vilka ytterligare åtgärder är regeringen beredd att vidta för att öka den geografiska rörligheten på arbetsmarknaden?