Interpellation 1999/2000:363 av Margareta Andersson (c) till socialminister Lars Engqvist om vården av överviktiga människor
Riksförsäkringsverkets sjukhus i Tranås och Nynäshamn lades ned vid årsskiftet. Många människor som fick behandling för sin övervikt blev på det sättet ställda i en situation som de inte kan hantera. De resurser och kompetenser som fanns samlade på de här enheterna splittrades och patienterna känner sig övergivna och utlämnade.
Samtidigt som detta sker läggs också överviktsenheter i landstingskommunal regi ned, t.ex. i Skellefteå, på grund av bristande resurser. På andra håll använder man överviktsenheten som ett dragspel när det fattas personal på andra håll. En distriktssköterska med ansvar för överviktsbehandling kan få gå in och täcka upp för andra när det fattas folk i distrikten. Det innebär att det inte blir kontinuitet i behandlingen av de överviktiga.
Den som har en fysisk åkomma som leder till övervikt, t.ex. att sköldkörteln inte fungerar som den ska, kan få medicinsk behandling. Här finns resurser och människor får hjälp så långt det är möjligt. Många andra lider av ångest som i sin tur leder till överätning och viktuppgång. När ångesten kommer lindrar man plågan genom att äta. Sedan blir ångesten ännu större för att man åt och så är den negativa spiralen i gång.
I det här fallet finns inte samma resurser. Man får en känsla av att socialministern anser att är man överviktig får man skylla sig själv och själv lösa sina problem.
Det är sant att landstingen har huvudansvaret för hälso- och sjukvården men har socialministern förvissat sig om att man har resurser och kompetens att ta hand om de vårdbehövande när man lägger ned sin egen verksamhet. Övervikt är en sjukdom som i sig är besvärlig och med de risker som finns för allvarliga följdsjukdomar är det angeläget att staten tar sitt fulla ansvar för de människor som är drabbade, lika väl som man gör för alkoholskadade eller rökare. Det får inte bli som med psykädel där landstingen tvingades lägga ned vårdplatser innan kommunerna hunnit bygga upp alternativ verksamhet. Den reformen har tyvärr drabbat många människor som inte har kunnat göra sin röst hörd. Nedläggningen i Nynäshamn och Tranås får inte ge samma effekter för överviktiga.
Med anledning av ovanstående vill jag fråga socialministern: